RIKSDAGENS

PROTOKOLL

fcsntrgg

1952 ANDRA KAMMAREN Nr 26

5—6 november.

Debatter m. in.

Onsdagen den 5 november fm. Sid.

Svar på interpellationer av herr Ohlin och herr Hjalmarson angående
redogörelse för regeringens politik.......................... 3

Onsdagen den 5 november em.

Svar på interpellationer av herr Ohlin och herr Hjalmarson angående
redogörelse för regeringens politik (Forts.).................... 76

Torsdagen den 6 november.

Svar på interpellationer av herr Ohlin och herr Hjalmarson angående
redogörelse för regeringens politik (Forts.).................... 111

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 26.

Onsdagen (ien 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Hansson i Önnarp, som vid kammarens
sammanträde den 16 nästlidna oktober
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Till Andra kammarens kansli, riksdagshuset,
Stockholm.

Ang. riksdagsman Karl Einar Konstantin
Johansson, född lilll 1889, bosatt Norra
Malmgatan 2, Kalmar.

Ovan rubr. patient har vårdats å Kalmar
lasarett under tiden 20/10—1/11
1952 under diagnos: Pancreatitis acuta
4- eholecystopathia. Efter utskrivningen
den 1/11 har han rekommenderats vila
i hemmet, fått dietföreskrifter och skall
åter visa sig för kontroll den 17/11 1952
på härvarande kirurgiska mottagning.
Han är således sjukskriven minst till
den 17/11 1952.

Detta intygas.

Centrallasarettet, Kalmar, som ovan.

Bertil Knutsson,
t. f. 1 :e underläkare,
kir. avd.

Kammaren beviljade herr Johansson
i Kalmar ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 20 nästlidna
oktober tills vidare.

§ 2.

Svar på interpellationer ang. redogörelse
för regeringens politik.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Hjalmarson
frågat mig. om jag ville ge kam -

maren en sammanfattande redogörelse
för regeringens syn på de problem, som
utvecklingen aktualiserat för vårt lands
vidkommande.

Herr Ohlin har likaledes med kammarens
tillstånd frågat mig, om jag
ville lämna en redogörelse dels för den
principiella grundvalen för och den
praktiska utformningen av den ekonomiska
och sociala politik, som regeringen
avser att föra för att uppnå
skydd för penningvärdet och sysselsättningen
och rimliga skatter samt för att
främja en fortgående produktionsstegring,
som möjliggör höjd levnadsstandard
och förbättringar på det sociala
området, t. ex. i fråga om folkpensioner,
sjukvård, allmän pensionsförsäkring
och bostäder, med bevarande av
näringsfrihet och rättvisa i näringspolitiken
olika näringsgrenar emellan,
dels även en redogörelse för regeringens
inställning till strävandena att genom
konstitutionella reformer skapa
goda förutsättningar för en fortsatt demokratisk
utveckling och ett ökat deltagande
från medborgarnas sida i samhällets
angelägenheter.

Då båda interpellationerna syftar till
att få till stånd en allmän politisk debatt,
har jag tillåtit mig att besvara interpellationerna
med ett gemensamt
svar, även om jag är fullt medveten om
de skillnader, som föreligger i interpellationernas
motiveringar.

I detta svar har jag, herr talman, icke
för avsikt att gå in på de utrikespolitiska
spörsmålen. Det torde vara lämpligt
att vid en senare tidpunkt taga upp
dessa frågor till en särskild debatt.

Inte heller finner jag anledning att
närmare gå in på herr Ohlins resonemang
om demokratiens arbetsreformer.
Ilegeringen har vid debatterna i våras
om valsystemet framlagt sina synpunkter
på dessa frågor. Höstens andrakam -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

marval visar att regeringspartiernas
talesmän i våras bedömde situationen
riktigt. Hade högerns och folkpartiets
förslag till valmetod tillämpats skulle
socialdemokraterna vid höstens val fått
ett mandat mera än vad de nu fick. Högerns
och folkpartiets valpropaganda
kring valreformen med dess beskyllningar
mot regeringspartierna för fiffel
och ohederlighet har genom valutslaget
fått en effektiv belysning. Frågan
om valsystemet får ju tagas upp till
prövning före andrakammarvalen 1956,
och man får verkligen uttala den förhoppningen,
att debatten kring dessa
ting skall föras i en sakligare anda än
den, som präglade högerns och folkpartiets
uppträdande under valrörelsen.
Spörsmålet om folkomröstningsinstitutets
ställning i vårt offentliga liv kan
lämpligen behandlas i samband med
folkomröstnings- och valsättsutredningens
förslag i ämnet.

I båda interpellationerna tages upp
vissa för vår ekonomiska politik grundläggande
frågor såsom kredit- och penningpolitiken,
penningvärdet och skatterna.
Jag föreställer mig att det är
dessa centrala delar av de båda interpellationerna,
som bör bli föremål för
dagens överläggningar.

Herr Ohlin hade lagt upp motiveringen
till sin interpellation så, att det
förefaller som om han hade velat få till
stånd en debatt, som i första hand skulle
gälla de motsättningar av ideologisk
natur, som kan finnas mellan de olika
partierna.

Förvisso har en sådan diskussion sitt
värde. Många skulle säkerligen vara intresserade
av att få en redogörelse för
folkpartiets samhällssyn, som tycks
vara så elastisk, att den kan tjäna som
grundval för skiftande och inbördes
oförenliga ståndpunktstaganden.

Herr Ohlin har nu närmast intresserat
sig för den socialistiska samhällsåskådningen.
Som utgångspunkt för
sina diskussioner kring detta ämne tar
herr Ohlin de små förskjutningar, som

ägt rum av den svenska socialdemokratiens
andel av vår väljarkår. Det kan
ju knappast vara en rimlig utgångspunkt.
En prövning av våra samhällsåskådningar
bör väl göras mot bakgrunden
av en analys av de utvecklingstendenser,
som dominerar vårt samtida
ekonomiska och politiska liv.

Socialdemokratien har aldrig varit
och är icke heller i dag doktrinär till
sin åskådning. Den söker lösa föreliggande
praktiska arbetsuppgifter på ett
sätt, som gagnar folkflertalet. Denna
odogmatiska inställning har gjort socialdemokratien
samarbetsvillig under
hela dess parlamentariska historia. Den
nuvarande koalitionsregeringen fortsätter
en under hela partiets tillvaro
dokumenterad tradition hos socialdemokratien
att söka skapa största möjliga
parlamentariska underlag, gärna
genom samverkan med andra partier,
för att lösa de dagsaktuella arbetsuppgifterna.

När regeringen tillkom för något mer
än ett år sedan angavs i regeringsdeklarationen,
vilka dessa arbetsuppgifter
var. Det framhölls att överläggningar
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet
visat, att i väsentliga punkter
en samstämmig uppfattning rådde
om den politik, som syntes nödvändig
att föra. Det framhölls vidare, att samverkan
självfallet icke innebar någon
ändring i någotdera partiets inställning
till grundläggande samhällsfrågor i sådana
avseenden där principiella skiljaktigheter
föreligger.

Valet har medfört att regeringspartierna
fått vidkännas vissa förluster. Så
har varit fallet med alla regeringspartier
runt om i världen under nuvarande
svåra internationella förhållanden —
och dagens telegram från Washington
är ytterligare en illustration till den
sats som jag här uttalat — givetvis med
undantag av de folkdemokratiska regeringarna,
där innehavet av regeringsmakten
synes vara en ovillkorlig förutsättning
för ett gott valresultat. Att

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

uppfatta motgångarna som en allvarlig
rubbning av regeringsunderlaget är uteslutet.
Bakom regeringen står 2 145 000
väljare. Oppositionen till höger om regeringen
räknar 1 458 000 väljare.

De skäl, som föranledde samgåendet
mellan bondeförbundet och socialdemokraterna
1951, har icke förlorat i
styrka. Alltjämt är det ekonomiska läget
ovisst. Alltjämt finnes risker för en
inflationsartad utveckling, dubbelt bekymmersam
i ett läge, då den utländska
konkurrensen skärps.

Härtill kommer att medborgarnas
krav på stöd och skydd från samhällets
sida stegrats i en långt snabbare takt
än vad samhällets resurser stiger. Herr
Ohlin har i sin interpellation erinrat
om flera av de önskemål, som föreligger.
Jag nämner återställandet av de
sociala förmånernas realvärde, standardhöjning
för folkpensionärerna,
sjuk- och olycksfallsförsäkring, utbyggandet
av en allmän pensionsförsäkring
för hela vårt folk, en ökning av bostadsbyggandet,
»som under senare år varit
uppenbart otillräckligt», ett utbyggande
av undervisningsväsendet både beträffande
lokaler och lärarpersonal, ett
tillgodoseende av sjukvårdens behov av
arbetskraft och lokaler.

Redan dessa axplock ur herr Ohlins
interpellation visar, vilka väldiga anspråk
på våra samhälleliga resurser
som folkpartiet är berett att på medborgarnas
vägnar ställa. I och för sig, herr
talman, finns ingenting att erinra emot
dessa krav, men skillnaden mellan regeringspartiernas
och folkpartiets inställning
är den, att vi sätter dessa krav
i relation till samhällets resurser, under
det att folkpartiet anser sig kunna bedöma
de ökade socialutgifterna isolerat
både från samhällets bärkraft och skattetrycket.
Här har vi den grundläggande
skillnaden.

De av oss alla önskade framstegen
vinnes icke utan eu fast ekonomisk politik,
som ger oss möjligheter att bevara
den fulla sysselsättningen och bi -

behålla prisstabilitet. Vid valet av medel
för denna ekonomiska politik har
regeringen ingen doktrinär inställning.

Den anser att lämpligheten får i varje
läge avgöra om detaljregleringar, finanspolitiska
åtgärder, kreditöverenskommelser
eller kreditregleringar, rörlig
eller bunden ränta skall komma till
användning. Varken socialdemokraterna
eller bondeförbundet, intet av regeringspartierna,
betraktar detaljregleringar
som principiellt önskvärda. För
vår del håller vi sålunda före, att eu
diskussion om den ekonomiska politikens
medel bör hänföra sig till det föreliggande
läget och den närmast liggande
framtiden. Efter denna mening
har svaret på interpellationen i denna
del fått sin avfattning.

Det ekonomiska läget har på det hela
taget inte förändrats sedan vårriksdagen
åtskildes. Konjunkturdämpningen
består alltjämt. Samhällsekonomisk jämvikt
och stabilitet föreligger just nu.
Såsom redan vid årsskiftet förutsades,
har nedtoningen av konjunkturen fört
med sig vissa störningar i det ekonomiska
livet. Den totala produktionen
ökar nu långsammare än förut under
efterkrigstiden. Utrikeshandelns volym
har krympt. Den privata konsumtionsökningen
är mindre än den samtidiga
reallönehöjningen. Detta tyder på —
och det är ju en positiv sak •— att den
i fjol iakttagna återhämtningen av det
personliga sparandet fortsätter. Samtidigt
bär nedpressningen av vinstkonjunkturen
och företagssparandet lett
till en reducering av de privata investeringarna.

Den bild av konjunkturläget som här
tecknats vore emellertid ofullständig,
om jag icke tillfogade, att nedgången i
de enskilda investeringarna och stagnationen
eller minskningen av konsumtionen
i huvudsak framträtt inom vissa
begränsade områden och därför icke
utesluter, att man inom vissa områden
har att riikna med motsatta tendenser
och, allmänt sett, trots dessa nedgångar

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

icke kan förbise en allvarlig risk för
en inflationsdrivande expansion. Det
är ett motsägelsefullt läge som så ofta
här i livet. Det motsägelsefulla i detta
läge måste återspeglas i politikens avvägning.

Anpassningen till det nya läget bär
glädjande nog kunnat försiggå utan någon
märkbarare försämring av sysselsättningsläget.
Arbetsinarknadsorganen
har tillfredsställande löst uppgiften att
genomföra den nödvändiga överföringen
av arbetskraft från näringsgrenar
med vikande konjunktur till andra
näringsgrenar. Detta betyder inte att
inte lokala svårigheter uppstått på sina
håll. Men för landet i genomsnitt har
arbetslösheten endast stigit obetydligt.
Riksmedeltalet för arbetslösheten inom
fackförbunden ligger för närvarande
på en nivå som till och med är lägre
än efterkrigsårens med undantag för
1951. Detta utesluter inte möjligheten
att någon dold arbetslöshet kunnat uppkomma.
Den fulla sysselsättningen har
alltså i stort sett kunnat upprätthållas.

En förutsättning för att sysselsättningen
på detta sätt kunnat upprätthållas
har varit den, att det kommit till
stånd nya investeringar av tillräcklig
omfattning för att uppväga nedgången
inom de berörda privata områdena.
Det har förelegat enighet, åtminstone
i den politiska diskussionen, om önskvärdheten
av en utvidgning av bostadsbyggandet
och av offentliga investeringar
särskilt inom vägväsendet. En
sådan utvidgning har befrämjats. Det
torde t. ex. icke vara uteslutet att antalet
färdigställda bostadslägenheter i
år kommer att med mer än 5 000 överstiga
det vid årets början beräknade.
Väginvesteringarna beräknas för detta
kalenderår ha lett till en statlig
medelsförbrukning av 261 miljoner
kronor mot 136 i fjol. De statliga
affärsverkens investeringar ha också
stigit. Låt mig gärna säga att vid en
mindre återhållsam kreditpolitik än
den som förts är det mycket möjligt

att mera investeringar otvivelaktigt
kommit till stånd inom enskild företagsamhet
än vad som nu skett. Varför
har då den strama kreditpolitiken
varit nödvändig? Jo, därför att man
ville skapa ett ökat utrymme för de
önskade offentliga investeringarna genom
att förebygga att det utrymme,
som uppkommit genom den partiella
konjunkturnedgången, skulle tagas i
anspråk av annan, mindre angelägen
investeringsverksamhet. Vi skall ha
klart för oss att om både den ena och
den andra arten av investeringar fått
genomföras, hade detta medfört inflationsrisker.
Att på det selektiva sätt,
som skett, släppa fram investeringar,
för vilka utrymme funnits, med hänsyn
till deras angelägenhetsgrad hade
icke låtit sig göra med blott kreditpolitiska
medel av traditionell typ,
exempelvis en räntestegring.

När nu den enskilda investeringsverksamheten
nedgått har detta naturligtvis
minskat anspråken på kapitalmarknaden
och i samma mån varit
ägnad att lätta denna. Men denna tendens
till lättnad på kreditmarknaden
uppväges dels genom en fortsatt överbalansering
av statsbudgeten, dels
genom valutatillflödets upphörande.
Dessutom har en nedgång i företagssparandet
ägt rum. Dessa tre omständigheter
gör att tillgången på medel
för utlåning har förblivit knapp samtidigt
som bankernas överenskommelser
med riksbanken om större kassareserver
än tidigare skapat en tendens
i samma riktning. Ett vidmakthållande
av denna knapphet är tills vidare nödvändigt.
Bättre tillgång på pengar
skulle främja en ökning av annan
investeringsverksamhet, så att man
icke utan risk för rubbning av balansen
inom samhällsekonomien skulle
kunna upprätthålla — lägg märke till:
ens kunna upprätthålla — bostadsbyggandet
vid dess nuvarande omfattning,
vägförbättringar, nya skolbyggnader
etc. Det är ej möjligt att på en

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

gång kräva väsentligt ökade offentliga
investeringar och starkt vidgat utrymme
för näringsföretagens rationalisering.
Man har här att bestämma sig
för var tyngdpunkten bör läggas.

Enligt regeringens mening är det
därför erforderligt att behålla de hittills
använda medlen för upprätthållande
av samhällsekonomisk balans.
Som jag redan framhållit, hyser regeringen
icke någon önskan att behålla
detaljregleringar längre än som är
nödvändigt. Utvecklingen bör därför
följas med uppmärksamhet, så att
jämkningar i uppmjukande eller skärpande
riktning kan vidtagas allteftersom
förhållandena förändras inom olika
områden, men i dagens konjunkturläge
bör byggnadsreglering, finansoch
kreditpolitiken äga bestånd enligt
hittills tillämpade principer.

Den stabilitet i priserna, som alltmer
gör sig gällande och som troligen
kommer att innefatta även inkomstutvecklingen,
medför med nödvändighet
att statens inkomster upphör att
stiga, såvida skattehöjning ej företages.
Däremot kommer utgiftsökningar att
under ännu någon tid bli ofrånkomliga.
Härigenom får finanspolitiken en
minskad betydelse för sparandet. Det
blir därför nödvändigt att leda över
ännu mera av det övriga sparandet
till de offentliga investeringarna, såsom
vägar, kraftverk, sjukhus, skolor
och bostäder. Gällande kreditövcrenskommelse
mellan riksbanken och kreditinstituten
torde i detta syfte böra
utvidgas. Skulle det inte vara möjligt
att uppnå önskemålet genom avtal,
som vi väl alla önskar, bör en kompletterande
lagstiftning vidtagas redan
vid denna höstriksdag.

Det skall inte förnekas, att det finns
ett alternativ till den här antydda
ekonomiska politiken, nämligen en
räntestegring. Men starka skäl talar
emot ett dylikt steg i nuvarande läge.
För det första tror jag att det skulle
vara förenat med betydande svårig -

heter att enbart med en räntehöjning
och utan hittills använda anordningar
ge företräde vid kreditgivningen för
de offentliga investeringar, som enligt
allmän mening bör komma till stånd.
Och för det andra skulle räntehöjningen
enligt vad synes vara samstämmande
mening både hos vederbörande
myndigheter, enskilda kreditinstitut
och teoretisk sakkunskap behöva omfatta
minst en procent för att bli av
betydelse. En räntehöjning på en procent
måste medföra en tendens till
kraftiga kostnadsstegringar. Den skulle
skapa beriittigad farhåga för stegring
av levnadskostnaderna och därmed
äventyra den ekonomiska stabilitet,
som nu vunnits.

Ja, så ser vi på dagens ekonomiska
läge. Vidgar vi blicken till att betrakta
den närmaste framtiden, så skulle
bilden enligt vår uppfattning te sig
ungefär så här. Den produktionsbegränsning,
som inom textil- och beklädnadsindustrien
inträdde mot slutet
av fjolåret, synes nu ha förbytts i en
viss uppgång. En vändning i uppåtgående
riktning kan också skönjas för
sågverkens del. Även i fråga om massa
och papper gör sig en gynnsammare
bedömning av exportutsikterna gällande.
Malmbrytningen samt järn- och
stålindustrien kännetecknas av stigande
tendenser. Inom vissa delar av verkstadsindustrien
och för den kemiska
industrien börjar den utländska konkurrensen
att bli allt besvärligare.
Detta sammanhänger givetvis delvis
med de båda senaste årens kostnadsstegringar.
Men ännu större inverkan
på vårt lands konkurrensförmåga
torde Tysklands och Japans allt starkare
framträdande på världsmarknaden
få. Dessa länder har från en låg
kostnadsnivå nu upparbetat eu produktion,
som närmar sig förkrigsläget.
Det förefaller emellertid som om avsättningsmöjligheterna
på världsmarknaderna
nu är i färd med att förbättras.
I Förenta staterna synes de

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

vikande tendenserna nu ha uttömt
sina krafter och ersatts med en stigande
efterfrågan. Dess bättre torde
läget i USA och på övriga marknader
inte inrymma förutsättningar för någon
allvarligare inflation. För det
närmaste året ter det sig därför som
om möjligheter skulle föreligga för
oss i vårt land att upprätthålla full
sysselsättning utan mera omfattande
krisåtgärder. Ekonomisk stabilitet bör
kunna skapas, om blott investeringarna
hålles inom ramen för våra resurser.
Vill vi främja bostadsbyggande, vägförbättringar,
skolbyggen o. s. v. måste
andra investeringar hållas tillbaka.
Den bedömning som jag nyss gav avdagens
situation synes enligt vår uppfattning
behålla sin giltighet även för
den närmaste framtiden.

Herr Ohlin har i sin interpellation
berört frågan om återställandet av de
sociala förmånernas realvärde. Jag
kan där hänvisa till den redogörelse
som lämnades i andra kammaren den
19 mars innevarande år, då socialministern
besvarade fru Västbergs
fråga rörande detta spörsmål. Någon
plan för realvärdets återställande torde
icke vara erforderlig, eftersom detta
problem genom beslut vid innevarande
års riksdag delvis redan har lösts och
i övrigt i huvudsak kommer att lösas
genom de förslag som är att motse till
1953 års riksdag. Ett undantag vill jag
fästa uppmärksamheten på. Det är
allmänna barnbidragen, som med hänsyn
till övriga behov av sociala förbättringar
icke kommer att aktualiseras
av regeringen vid 1953 års riksdag.

Det är ju en allmän mening, att
folkpensionärernas inkomstförhållanden
utan dröjsmål skall förbättras.
Förslag till en sådan höjning av folkpensionerna
som ger pensionärerna en
rimlig andel i den allmänna standardstegringen
torde komma att föreligga
vid den tidpunkt då 1953 års riksdag
samlas. Det är vidare avsikten att förelägga
1953 års riksdag förslag om

obligatorisk sjukförsäkring. I samband
härmed kommer en proposition angående
ny yrkesskadeförsäkringslag.
Frågan om subventioner och bidrag
inom bostadspolitiken är för närvarande
föremål för prövning i bostadsutredningen.
Förslag föranledda av
utredningens arbete kommer att föreläggas
1953 års riksdag. Formerna för
en allmän pensionsförsäkring är föremål
för förnyad översyn.

De förslag till reformer som regeringen
sålunda kommer att förelägga
nästa års riksdag ställer stora anspråk
på statskassan. Jag har tidigare fäst
uppmärksamheten på att utsikterna nu
närmast pekar på stagnerande statsinkomster,
medan statsutgifterna fortsätter
att stiga. Budgetöverskotten
krymper ihop av sig själva. Redan nu
ser det ut som om det beräknade
budgetöverskottet för löpande budgetår
skulle minskas med en tredjedel. Utan
att på något sätt vilja föregripa nästa
års remissdebatt kan man nu förmoda,
att något överskott att tala om inte
kommer att föreligga för nästa budgetår.
Det blir, herr talman, här som på
övriga punkter. Man får välja. Stora
sociala reformer låter sig icke förena
med någon större skattesänkning. Vill
man det ena får man avstå från det
andra.

Jag har, herr talman, besvarat interpellationerna
genom att framlägga regeringens
syn på dagens ekonomiska
och politiska problem. Därutöver torde
ett par av herr Ohlins nio punkter böra
föranleda ytterligare några reflexioner.

I sin interpellation under punkt 4
antyder herr Ohlin, att jordbrukarna
— särskilt de större —- har en gynnad
ställning i jämförelse med andra näringsutövare.
Om detta skulle vara fallet,
måste det givetvis bero därpå, att
man för det svenska jordbruket genomfört
en särskild reglering. Är det herr
Ohlins mening att förorda att jordbruksregleringen
upphäves eller att
andra näringsgrenar underkastas mot -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

svarande åtgärd från statens sida? Om
herr Ohlin emellertid anser att jordbruksregleringen
i princip bör vara
kvar, är det självklart att inom denna
bör rättvisa skipas mellan olika slag
av jordbrukare. Detta har regeringen
hittills eftersträvat och kommer att
göra så även i fortsättningen.

Under punkt 5 har herr Ohlin framhållit
vikten av att staten stöder rationaliseringssträvanden
på olika områden.
Detta är även enligt regeringens
mening en betydelsefull uppgift. Samarbetsorganet
för produktion och export,
vilket sedan några år tillbaka regelbundet
sammankommer, har varit
just ett organ för överläggningar om de
hinder av olika slag, som kan hämma
produktionsutvecklingen. Vad gäller
byggnadsverksamheten har ett särskilt
forum skapats i byggrationaliseringsrådet.
Jag vill vidare erinra om beslutet
vid årets riksdag att inrätta en särskild
lånefond för underlättande av maskinanskaffning
för rationalisering av
byggnadsverksamheten. Även på övriga
områden pågår en intensiv rationaliseringsverksamhet,
men, herr Ohlin, att
sammanföra ledningen av dessa på
skilda områden inom statligt och enskilt
näringsliv pågående strävanden
till ett gemensamt statligt organ förefaller
knappast ändamålsenligt.

Herr talman! De interpellationer, som
jag här haft att besvara, har angivits
innehålla alternativ till regeringens politik.
Denna karakteristik är icke riktig.
Ett alternativ till regeringspolitiken
måste vara sådant, att det kan bilda
underlag för en ny politik. Det får inte
innehålla oförenliga mot varandra stridande
uppfattningar. Så länge oppositionen
fortsätter med sin löftespolitik,
lär den sakna förmåga att framlägga ett
genomtänkt alternativ till regeringens
politik. Det är inte möjligt att skapa
en enhetlig politik, när man samtidigt
väcker medborgarnas förhoppningar
om stora kostnadskrävande reformer
och betydande skattesänkningar. Lika

lite går det att förena obegränsade enskilda
och offentliga investeringar med
fast penningvärde och fasta priser.

Härefter yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens herr statsministern
få framföra ett tack för interpellationssvaret.
Jag måste emellertid
samtidigt uttala ett mycket allvarligt
beklagande av att statsministern icke
har låtit utdela detta interpellationssvar
i förväg till kammarens ledamöter. Det
skulle väl denna gång, när interpellationssvaret
avsåg att utgöra underlag
för en allmän politisk debatt, mer än
någonsin ha varit naturligt om svaret
— såsom i regel brukar ske — hade
ställts till förfogande för kammarens
ledamöter, vilka kan väntas i dag kanske
i större utsträckning än vid andra
interpellationsdebatter mera allmänt
vilja ta till orda och göra kritiska
kommentarer till regeringens politik.
År det, herr statsminister, detta sista
exempel på regeringens vilja till samarbete
med oppositionen som skall belysa
vad statsministern i svaret påstod
om den alltid förefintliga samarbetsviljan? Statsministern

var missnöjd med att
valsiffrorna hade tagits till utgångspunkt
för en del politiska kommentarer.
Detta borde inte ske, i varje händelse
inte när man talar om de socialdemokratiska
röstsiffrorna. Nu skall
jag, herr talman, inte begagna detta
tillfälle att närmare diskutera valresultatet.
Jag nöjer mig med att inför
herr statsministerns reflexion konstatera
att ännu så sent som vid andrakammarvalet
1944 hade socialdemokratien
en tiondel mera röster än de
övriga tre demokratiska partierna tillsammans,
men vid årets val hade socialdemokratien
närmare en tiondel
mindre röster än de övriga tre demokratiska
partierna. Jag tror att denna
jämförelse visar, att här i alla fall på -

Nr 26.

Onsdagen den ö november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

går en utveckling som man inte kan
skjuta åt sidan på det sätt som herr
statsministern gjorde. Inte heller vill
han väl i detta sammanhang hänvisa
till att den jämförelse som jag gjorde
skulle vara alldeles utan intresse, därför
att det ena av de övriga demokratiska
partierna för närvarande befinner
sig i regeringsställning.

Jag läste i det socialdemokratiska
regeringsorganet att statsministern hade
gjort en valanalys som lett till en
diskussion, där huvudlinjen blivit »en
kraftigare accentuering av den ideologiska
målsättningen i det politiska
propagandaarbetet». Ja, det var ju intressant.
Ideologien skall fram i propagandan!
Men borde inte dessa ideologiska
motsättningar föras fram även
i den politiska debatt som sker partiernas
representanter emellan här i riksdagen?
Det förefaller mig som om det
hade varit ett mycket naturligt tillfälle
för regeringen att göra detta i
dag, då här icke föreligger några propositioner
av större betydelse och då
man i alla fall har en allmän politisk
debatt. Men här är statsministern ovillig
att ta upp någon sådan diskussion.
Det är inte utan att man förstår vad
som stod i en socialdemokratisk tidning
häromdagen på tal om socialdemokraterna
själva: »Vi är tämligen

tränade i konsten att inte diskutera
idéer.» Statsministern tränar sig även
i dag. Träningen blir väl färdig så
småningom, så att han kan övergå till
att diskutera.

»I stort sett», skriver nämnde skribent,
»har detta varit en del av vår
styrka.» Det tillåter jag mig att betvivla
!

Det är ju så att socialdemokratien i
olika sammanhang strör omkring sig
tal om att den demokratiska socialismen
är det enda alternativet till diktatur
och antisocial kapitalism o. d.
Det är väl då inte onaturligt om man
från annat håll önskar en litet närmare
belysning av vad denna demo -

kratiska socialism syftar till på litet
längre sikt.

Vi vet allesamman att socialdemokratien
ända från sin tillkomst har
hyst förkärlek för kollektiva ägandeformer,
och detta har också verkligen
framhållits här en gång under senare
år av finansminister Sköld. Nu säger
statsminister Erlander emellertid, att
socialdemokratien är inte och har
aldrig varit doktrinär. Kanske jag får
lov att här läsa upp ett citat ur det
socialdemokratiska programmet år
1920, som förefaller mig att rätt väl
tolka något av andan i de socialdemokratiska
programmen både före och
efter nämnda tidpunkt, ehuruväl det
gör det med något skarpare formulering
än vad som senare använts. Det
■står i detta program, att »delta åter
kan endast ske genom att upphäva den
privatkapitalistiska äganderätten till
produktionsmedlen och lägga den under
samhällets kontroll och besittning
samt genom att ersätta den nuvarande
planlösa varuproduktionen med en socialistisk,
efter samhällets verkliga behov
planlagd för välståndets höjande
stegrad produktion».

Senare har man gjort en annan formulering
som är litet mjukare, men
som egentligen är samma andas barn.
Det har aldrig så vitt jag vet framhållits,
att socialdemokratien har på ett
mera radikalt sätt ändrat sin mening
härvidlag. Skulle detta vara fallet, och
skulle statsministern säga att vi ju nu
har ett nytt program, som är radikalt
avvikande och som man nu bör utgå
ifrån, och vill statsministern därigenom
direkt ta avstånd från den tankegång
som finns uttryckt i 1920 års program,
så vore ju redan detta en intressant
upplysning. Att det är samma inställning
som ännu gör sig gällande
framgår av många tecken. Vi har t. ex.
de motioner som väckts vid de kongresser
som hållits i sommar. Jag kanske
här får göra ännu ett citat, eftersom
jag ser att statsrådet Sven Anders -

Onsdagen den 5 november 1952 fin.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

son är närvarande. Han har i år skrivit
en bok, ur vilken jag citerar: »Vi
har redan en omfattande sektor av sådana
företag» — det är alltså här fråga
om samägda förelag i näringslivet —
»men jag tror inte att man ensidigt
skall tänka sig en lösning i en utvidgad
statsdrift.» Alltså inte en ensidig men
tydligen till väsentlig del utvidgad
statsdrift!

Om jag får citera ännu en gång kan
jag också hänvisa till den socialdemokratiska
tidskriften Tiden, som har en
ledande artikel, i vilken man förordar
eu socialisering av skogsindustrierna.
Där står: »Även rent allmänekonomiska
synpunkter talar för att skogsindustribolagen
och de skogar som ägs av dessa
överföres i samhällets ägo. Det ter
sig naturligt att en näringsgren med
denna karaktär drives av samhället.»

Jag skall här inte uppta tiden med
att påvisa att även socialdemokratien
i utlandet har en hel del förslag av
denna art, kanske ännu längre gående
och mera avancerade än de svenska.
Jag tänker därvid på förhållandena i
England och Tyskland. Jag har inte
hört att några socialdemokratiska representanter
vid de internationella
partikongresserna har markerat att de
intar en annan ställning till förstatligandet
än de andra ländernas representanter.
Det kanske har gått mig förbi.
Men när det nu frågas hur de enskilda
svenska socialdemokratiska ledamöterna
ser på dessa program, och
när man framhåller att det är viktigt
att få ett besked om detta för att få
den rätta bakgrunden till och kunna
bedöma de aktuella, mindre långtgående
förslagen och se vad som är opportunistisk
återhållsamhet och vad som
är uttryck för en ändrad åsikt, då svarar
statsministern att det vill han inte
diskutera. Han vill inte tala om att
den svenska socialdemokratien har den
ena eller andra meningen. Jag måste
konstatera att räddhåga och olust tydligen
gör sig gällande inom social -

demokratien, när dessa ting bringas
på tal. Det parti som för några år sedan
med flygande fanor och klingande
spel framträdde med kravet att göra
om och revolutionera samhället på kollektivistisk
grund, svarar nu alltid när
saken bringas på tal: »Låt oss resonera
om något annat.»

Statsministern erkänner emellertid
att det finns en ideologisk skillnad
mellan socialdemokratien och bondeförbundet.
Det var ju i alla fall en
intressant upplysning! Jag undrar om
inte statsministern då — eller, om han
insisterar på sin tystnad — ledaren
för bondeförbundet skulle vilja litet
grand utveckla för oss vad som är
skillnaden i ideologi mellan dessa båda
partier. Det vore naturligtvis värdefullt
om framställningen kompletterades
med en redogörelse för hur man i
regeringen har löst det problemet att
två partier, som verkar i olika ideologiers
tjänst, i alla fall kan föra samma
politik.

Den handlingslinje som liberalismen
företräder — folkpartiet erkänner sig
ju till denna åskådning — har varit demokratisering
och social omvårdnad i
ett samhälle, som bygger på enskild
äganderätt och ett minimum av detaljerad
centraldirigering, i fredstid i
varje fall. Den handlingslinjen har väl
i stort sett varit dominerande här i
landet under det senaste halvseklet, och
den har verkligen revolutionerat det
svenska samhället. Vi har fått ett nytt
samhälle med andra, bättre och tryggare
förhållanden för människorna, till
stor del — ja, jag säger till största delen
— på grund av det enskilda näringslivets
höjda produktivitet. Vi har
inte fått detta nya samhälle på kollektivistiskt
grund, detta därför att den
svenska socialdemokratien lyckligtvis
inte haft politisk makt att genomföra
en sådan förvandling.

De socialistiska tankarna om förstatligande
och dylikt, kanske statsministern
svarar, är inaktuella. Jag vill i

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

så fall hänvisa till att förra statsrådet
Wigforss nyligen gjort ett anmärkningsvärt
försök att aktualisera dem, och
andra socialdemokrater efter honom.
Det vore intressant att få veta, om statsministern
känner något behov av att
deklarera en annan mening än den finansminister
Wigforss uttalar när han
gör klart, att han önskar en väsentlig
utvidgning av den statliga offentliga
sektorn i näringslivet.

Det finns en annan sida i hela detta
spörsmål om samhällsorganisationen än
förstatligandet. Det är den s. k. planmässiga
hushållningen under samhällets
ledning och talet om att de arbetande
gemensamt bestämmer genom att
det är samhället, som mer och mer kan
bestämma på denna väg via regleringarna.
Om detta säger statsministern i dag,
att detaljregleringar är inte principiellt
önskvärda. Jag vet inte vad principiellt
betyder i detta sammanhang, men om
statsministern menar, att i praktiken är
detaljregleringar nödvändiga i ett mycket
stort och växande antal fall, då förstår
jag att han har uttryckt vad regeringen
praktiserar. I verkligheten innebär
ju socialismens krav på att det ekonomiska
livet skall fungera under samhällets
ledning en regleringsekonomi.
Därför borde, förefaller det mig, statsministern
erkänna detta att svensk socialdemokrati,
som svävar på målet när
det gäller förstatligande och talar med
olika tungor vad representanter i ansvarig
ställning beträffar, klart hävdar
regleringsekonomiens nödvändighet och
centrala betydelse. Men jag frågar:
Finns det något annat sätt än genom
regleringar att åstadkomma denna samhällets
planmässiga ledning som han
kallar det? När statsministern är så
obenägen att svara på frågor om förstatligandet,
kan jag då inte åtminstone
få ett svar på frågan: Vilka andra metoder
än regleringsekonomi — och ev.
förstatligande — är det som regeringen
kan tänka sig använda för att få en
planmässig dirigering av näringslivet?

Man förklarar ju att det är otillräckligt
med dessa gammaldags, som man anser,
generella metoder: kreditpolitik

och sådant.

Jag skall inte nu här ta upp tiden med
att närmare utforma den åskådning vi
i folkpartiet företräder. Jag har gjort
detta många gånger, och jag är gärna
villig komma tillbaka till den närhelst
statsministern inbjuder till en debatt
och där båda sidor vill ingå på en närmare
diskussion. Då skall jag vara mycket
förtjust att få göra det. Observera
nu detta! med båda sidor, herr statsminister! Vi

i folkpartiet tror inte att de sociala
kraven på ett avhjälpande av de
olyckliga eller mindre väl ställda folkgruppernas
svårigheter bäst tillgodoses
i ett samhälle som är detaljreglerat. Vi
tror att det faktiskt går bättre i ett samhälle
med mera frihet och att ett snabbare
framåtskridande medför större
ekonomiska resurser att användas bland
annat för sociala ändamål. Vi vill lika
mycket som någon annan komma bort
från gamla tiders stora olikheter i ekonomisk
ställning, och det är därför vi
vill skapa goda villkor för enskild kapitalbildning.
Enskilt sparande är en
förutsättning för den decentralisering
av näringslivet, som vi tror är en mera
effektiv organisationsform än den starka
byråkratiska centraliseringen, som
leker socialdemokraterna i hågen. Vi
tror också, att en ekonomisk demokratisering
i anda och sanning lättast utvecklas
inom ramen för en enskild
företagsamhet, där det finns ett stort antal
självständiga företag. Men nu nog
om detta f. n., herr talman.

Jag måste nu be att få kommentera
statsministerns tal. Han säger att socialdemokratien
alltid bar visat samarbetsvilja.
Ja, men det har ju ofta påvisa,
att detta påstående är ihåligt.
Jag erinrar om skattediskussionerna
1946 och 1947, och jag erinrar om vårt
konstaterande, att regeringen under den
perioden inte kunde påvisa ett enda

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer

konkret exempel på att man velat komma
oppositionen till mötes på halva vägen.
Jag har kommit till den slutsatsen,
att det finns bara ett sätt att göra den
svenska socialdemokratien under statsminister
Erlanders ledning samarbetsvillig.
Det är att bringa det socialdemokratiska
partiet i minoritet. Vi i folkpartiet
håller på att försöka ge vårt bidrag
till detta — i samarbetstankens
tjänst — så gott vi kan. De senaste valen
visar, att det inte är någon lätt uppgift
— det har jag aldrig sagt — men
att det kanske finns utsikter att det så
småningom skall lyckas — lyckas på
ett tillräckligt tydligt sätt, så att det
får den önskvärda psykologiska effekten,
vilket man ju inte kan säga har inträffat
ännu.

Redan socialdemokratiens försvagande
år 1948 ledde till statsministerns
intensiva frieri till bondeförbundet.
Jag vill inte påstå, att jag ser detta
som någon avgörande seger för samarbetstanken,
men litet mindre självtillräcklighet
hos socialdemokratien
var det väl i alla fall ett tecken på.
Efter tre års tvekan beslöt bondeförbundet
äntligen att acceptera inviten.
Herr Erlander behövde inte som Jakob
vänta sju år utan endast tre, innan
äktenskapet blev beseglat. Man kan ju
säga att om en flicka behöver fundera
på saken i tre år, så är inte förutsättningarna
i alla avseenden de självklart
gynnsammaste; det var i varje fall inte
kärlek vid första ögonkastet mellan
herr Hedlund och herr Erlander.

Men jag frågar: Vad var det egentligen
— det är ju tillåtet i dag att
göra mer allmänna, politiska reflexioner
— som gjorde att bondeförbundet
efter så lång tvekan bestämde sig för
att acceptera statsministerns invit och
träda in i regeringen? Ja, en del uttolkare
har menat, att bondeförbundet
efter 1950 års för socialdemokratien
relativt tillfredsställande val började
förlora hoppet om möjligheten att tillfoga
socialdemokratien ett allvarligt

ang. redogörelse för regeringens politik.

nederlag och därför tänkte: Det är väl
bäst att vi går in i regeringen, så får
vi kanske något att säga till om på den
vägen. Men det kan också hända att
förklaringen är en rakt motsatt. Herr
Hedlund kan ha menat, att enda sättet
att tillfoga socialdemokraterna ett allvarligt
bakslag är att han och hans
vänner går in i regeringen. Om detta
varit hans tanke har han ju haft en
betydande framgång, som jag ber att
få lyckönska honom till. Jag kan endast
tacka honom för det självuppoffrande
sinnelag, som han i så fall visat.

Att valutgången visade ett visst missnöje
inom båda regeringspartierna med
det något omaka äktenskapet kan väl
inte någon bestrida. Statsminister Erlanders
tanke att för många år framåt
skapa ett fast underlag för regeringen
och ge denna styrka och prestige även
i andra avseenden än de röstmässiga,
något som han mycket eftertraktade,
denna hans tanke tycks av valutgången
att döma inte vara den kungstanke han
hoppades. Möjligheten av en skilsmässa
diskuteras redan mer eller mindre
öppet även inom regeringspartiernas
press — efter endast ett års äktenskap.

.lag tror därför att man utan överdrift
kan säga, att det är ett viktigt resultat
av 1952 års val, att denna koalitionsregeringstankes
prestige och kanske
även livskraft är allvarligt skakad.
Det räcker inte, herr statsminister, när
man talar om samarbetsvilja att hänvisa
till koalitionsregeringen och sedan
mena att regeringspolitiken och
regeringens förhandlingar med oppositionen
kan läggas hur som helst.

Något av det mest överraskande i
statsministerns svar gällde valsättet, då
han säger att valutgången visar att kritiken
mot den provisoriska valmetoden
varit oberättigad. Men, herr statsminister,
regeringen utgick från den kungl.
propositionens tabeller, som för de tre
senaste andrakammarvalen visade att
man kunde vänta, att socialdemokratien
skulle få en överrepresentation

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

med ett halvt dussin mandat för mycket.
Regeringen antydde inte med ett
ord att den ansåg att denna siffra var
vilseledande. Regeringen syftade alltså
till att få en överrepresentation på
ett halvt dussin mandat, det kan man
konstatera. Man gav också en principiell
motivering till försvar för en sådan
överrepresentation, när man talade
om att det skulle bli en stark regering
etc.

När man gjort detta och sedan gick
till val hade man otur. Man fick bara
fyra mandat för mycket i stället för
sex, och då säger man: Ja, det var ju
tråkigt, men då kan vi i alla fall använda
denna otur för en liten politisk
manöver. Statsministern slår sig för
sitt bröst och säger: Se där — all kritik
mot oss för att ha velat kraftigt
gynna det egna partiet var oriktig!
Men det inser alla och säkert också
statsministern, att vad som inträffade
var att oturen förhindrade en del av
den åsyftade, oförtjänta överrepresentationen.

Otur är inte detsamma som dygd,
herr statsminister! Statsrådet Wigforss
har en gång sagt, att de gamla vikingarna
eller vilka det nu var, ansåg att
tur var en dygd, och detta ville han
åberopa. Vad otur skulle vara enligt
Wigforss’ referat kan statsministern
själv bedöma. Men att försvara en åsyftad
orättvisa med hänvisning till resultatet
av otur är ändå något av det
djärvaste jag har hört statsministern
försöka.

Det är naturligtvis alldeles riktigt,
att även oppositionspartiernas provisoriska
förslag var bristfälligt — det
erkände vi från början. Det drev inte
utjämningsförfarandet långt nog, om
vi utgår från årets siffror. Slumpen inverkade
även här. Men den största
skillnaden när det gäller debatten om
valreformen, en skillnad som man inte
kan komma ifrån, är att vi i folkpartiet
-—- herr Hjalmarson talar ju för
sig, men jag har förstått att högerns

inställning är mycket likartad — vill
en rättvis valordning. Kan regeringen
göra sannolikt, att mindre avsteg från
matematisk rättvisa är nödvändiga för
att undvika partisplittring av betänkligt
slag, så kan det ju övervägas. Jag
är emellertid där rätt skeptisk, måste
jag säga. Men vad vi i första hand
måste komma överens om är att åsyfta
en så hög rättvisa som möjligt och inte
sätta som princip att överrepresentera
det största partiet. Att överrepresentation
för det största partiet skulle leda
till en stark regering förutsätter ju att
det skall anses självklart, att det största
partiet alltid skall sitta vid regeringsmakten,
vilket — om jag skall
våga säga det — är ett litet barnsligt
antagande.

Det kan naturligtvis också tänkas
konstellationer, där en överrepresentation
för det största partiet försvagar
en regering, som annars skulle vara
stark. I Tyskland, där regeringen består
av en koalition mellan tre partier
med väsentlig majoritet, har man nu
utarbetat ett förslag, som gynnar regeringskoalitionen
i förhållande till socialdemokratien,
och socialdemokraterna
klagar väldigt över att regeringen
vill ordna det så, att koalitionen får
fler mandat än den skulle ha med hänsyn
till röstetalen. Där vill socialdemokraterna
alltså inte alls gå med på
att det är naturligt att regeringen överrepresenteras,
men här i Sverige tycks
statsministern, kanske i misströstan
om att på ett annat sätt kunna stärka
regeringen, önska en överrepresentation
för det parti han främst tänker
sig i regeringsställning.

Jag måste, herr talman, upprepa den
fråga jag ställt vid flera andra tillfällen:
Vill regeringen när det blir tal om
en mera definitiv valordning eftersträva
större rättvisa eller håller man fast
vid att av principiella skäl överrepresentera
det största partiet?

Statsministern tar inte upp folkomröstningsfrågan
till debatt, och ehuru

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

det kunde sägas åtskilligt om den, skall
jag med hänsyn till tiden inte göra
detta. Jag tycker att det hade varit
naturligt att herr statsministern något
preciserat regeringens inställning. Det
allmänna intrycket av hans fåordighet
på denna punkt och hans inställning i
fråga om valordningen är, att den svenska
socialdemokratien är föga intresserad
av en fortsatt demokratisk utveckling,
som gör folkrepresentationens sammansättning
representativ för folkets i
val uttryckta mening, och att man likaså
är föga intresserad av att ge medborgarna
ökat direkt inflytande över samhällets
angelägenheter.

Statsministern säger att man hör
föra »en fast ekonomisk politik, som ger
oss möjligheter att bevara den fulla
sysselsättningen och bibehålla prisstabilitet.
» Detta är ju indirekt kritik av
regeringens hittillsvarande politik, tv
ingen kan påstå, att resultatet av denna
överensstämmer med den här anförda
målsättningen. Det svenska penningvärdet
har tvärtom försämrats och försämrats
i mycket hög grad. Trots att
råvarupriserna i utlandet har varit
fallande under halvtannat år har levnedskostnaderna
här i landet fortsatt
att stiga ända tills i höst. Nåja, herr
talman, vi lär ju befinna oss i den
vänliga veckan, så jag skall inte i dag
tala mycket om regeringens försyndelser.
Jag försöker att ge debatten en
sådan inriktning, att den syftar framåt
och belyser de framtida handlingslinjerna
och bakgrunden för det politiska
handlandet på både kort och lång sikt.

Regeringen åsyftar alltså att för framliden
föra en sådan politik som den
nu av statsministern angivna, samtidigt
som regeringen säger, att det har varit
ofrånkomligt att acceptera hela den
prisstegring, som accepterats under senare
år. Nu frågar jag: Men om förhållandena
i utlandet ånyo blir ogynnsamma,
lika ogynnsamma som de varit
under de två sista åren, menar regeringen
att den då återigen kan siiga,

att en starkare prisstegring i Sverige
än på åtskilliga andra håll är ofrånkomlig?
I så fall är ju den deklaration,
som statsministern nu gjort, av noll
och intet värde.

Vår nuvarande ekonomiska politik
tycks vara så konstruerad, att den
direkta verkan av en prisstegring i utlandet
för de stora råvarornas vidkommande
här i landet flerdubblas vad
levnadskostnaderna beträffar. Men när
priserna faller på råvarumarknaderna
i utlandet, då ser man mycket liten
verkan av detta i svenskt levnadskostnadsindex.
Vi tycks, utan att ha åsyftat
det, här i landet ha fått till stånd
någon slags inflationsmekanism. Vad
tänker regeringen göra åt den saken?
Det är alldeles nödvändigt med en
förändring. Det kan hända att det i
utlandet inträder liknande förhållanden
som under 1950 och 1951. Regeringen
kan inte bara säga: Vi sitter
och väntar på att penningvärdeutredningen
skall bli färdig, och innan den
blir klar gör vi ingenting. Det är den
utredning, som vi i folkpartiet begärt
sedan 1946 men som kom till stånd
först år 1950.

När statsministern gör en så tilltalande
deklaration om en fast penningpolitik
som den jag läste upp,
måste jag fråga: På vad sätt tänker
regeringen effektuera den citerade politiken
under ogynnsamma förhållanden
i utlandet? Det gäller ju här
problem, som är långt mera omfattande
än de kapitalmarknadsfrågor, som
statsministern därefter övergår till att
diskutera i sitt interpellationssvar.

Statsministern behandlar mycket ingående
investeringsregleringen, där erfarenheten
visar alt regeringen kommer
djupare och djupare in i snårskogen,
trots att man inte är »principiell»
anhängare av regleringar, som
statsministern säger. Det finns folk som
inte principiellt är anhängare av många
snapsar men fiir vilka ändå snapsarna
har eu tendens att växa i antal. Jag

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

tror att man får säga, att regeringens
tendens att komma djupare och djupare
in i regleringsskogen beror på en böjelse
för regleringar, en böjelse som sammanhänger
med den principiella åskådning
som jag tidigare har berört.

Jag tar ett färskt exempel. Regeringen
har förberett en tvångslag mot
försäkringsbolagen, vilken skulle reglera
dessas placeringar. Man har gjort
detta för att använda det som ett hot
vid förhandlingar med försäkringsbolagen
för att framtvinga vad man
kallar en »frivillig» uppgörelse. Jag
betraktar alltid en frivillig uppgörelse
som mycket önskvärd om den kommer
till stånd utan hot och kanske ofta
även som önskvärd när den tillkommer
mot bakgrunden av ett hot, men det
är alldeles klart att detta sätt att förhandla
med en tvångslag i bakfickan
är märkvärdigt. Man gjorde på ett liknande
sätt när man skulle förhandla
med bankerna, vilket finansminister
Sköld framhävde som mycket väsentligt.
Det tycks vara sista skriket i fråga
om demokratiska arbetsformer detta att
ha tvångslagar i skrivbordslådan för
att därigenom uppnå vad man kallar
för frivilliga överenskommelser.

Nu vill jag betona att den sak man
diskuterar när det gäller försäkringsbolagens
placeringar inte är ett skydd
för penningvärdet utan snarare ett
skydd för räntenivån. Därför får den
politik, som regeringen på den punkten
genomdriver, i viss mån karaktären av
en extra börda på vissa grupper av
sparare, nämligen försäkringsspararna.
Dessa har redan förut blivit mycket
illa behandlade genom inflationen.
Många av dem har kanske förlorat
hälften av sitt sparkapital eller bra
nära hälften. Nu lägger regeringen sten
på börda genom att beröva dem den
inte alltför stora kompensation, som
en naturlig utveckling på kapitalmarknaden
skulle medföra. Jag tror att
man från samhällets sida gör klokt i
att vara aktsam när det gäller sådana

för regeringens politik.

tvångsåtgärder och hot om tvångsåtgärder,
ty man riskerar ogynnsamma
psykologiska reaktioner, och det kan
göra större skada än man har räknat
med. Den frivilliga försäkringsrörelsen
tillhör utan tvivel de förnämligaste
prestationer, som Sveriges folk har
åstadkommit på det sociala området.
Låt inte staten med klumpiga fingrar
försvåra en fortsatt önskvärd utveckling! Staten

lär avse att försvåra fastighetskrediter
för äldre hus, krediter som
skulle kunna användas till mycket erforderliga
ombyggnader, större reparationsarbeten
och dylikt. Jag är inte
säker på att inte skötseln av det äldre
fastighetsbeståndet tillhör de verkligt
angelägna investeringsuppgifterna här
i landet för närvarande. Jag är benägen
att tro att det är en mycket angelägen
uppgift och att därför tillbörlig uppmärksamhet
måste ägnas åt att skapa
förutsättningar även för den uppgiftens
lösning. Nybyggandet är naturligtvis
också oerhört viktigt, men det hindrar
inte att även den uppgift som jag
nämnde kan vara betydelsefull.

När statsministern för ett långt resonemang
om att ifall man vill investera
mer på ett område måste man investera
mindre på ett annat område, så gör
han enligt min mening ett avgörande
fel. Han räknar med sparandet, den
ram inom vilken vi måste hushålla när
det gäller investeringar, såsom praktiskt
taget oberoende av den ekonomiska
politiken. Det är detta som är
oriktigt. Sparandet kan ökas genom
en klok ekonomisk politik, och det
är nu mera angeläget än någonsin att
man för en sådan. Statsministern förbigår
t. ex. skattepolitikens uppenbara
inverkan på det området. Med en mera
sparvänlig politik och ett fastare penningvärde
under senare år skulle sparandet
här i landet säkert ha varit
väsentligt större i dag än det är. Då
skulle bostadsbyggandet ha kunnat
vara större även utan en sådan »selek -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer

tiv» preferenspolitik som statsministern
talar om.

Nu finns det för framtiden risk att
sparandet nedgår, säger statsministern,
därför att det statliga budgetöverskottet
faller, och så använder regeringen
detta som en motivering för att mer
och mer utvidga sin investeringsreglerande
politik. Det betyder i praktiken
att man i växande utsträckning tränger
tillbaka enskilda investeringar till förmån
för offentliga. Den enskilda industrien
får mindre och de statliga
affärsverken mer, för att ta bara ett
exempel.

På bostadsbyggandets område har en
viss uppmjukning skett under tryck
från oppositionen; där har det blivit
litet större frihet. Nu vill regeringen
framtvinga uppgörelser med kreditinstitut
av olika slag för att ytterligare
strama åt krediten för det övriga näringslivet.
Regeringen skall avgöra
angelägenhetsgraden av alla olika investeringar.
Jag undrar om inte någon
liten försiktighet är motiverad, innan
man åtar sig att bättre än alla andra
bedöma vad som är den riktiga angelägenhetsgraden
på olika investeringar.

En sak förefaller klar: om regeringen
skall sitta och ingripa mer och mer,
så finns det en uppenbar risk att det
stora flertalet industri-, handels- och
hantverksföretag blir eftersatta. Det
finns också risk för att en del mycket
räntabla investeringar förhindras, och
det finns risk för allvarliga orättvisor.

Mig förefaller detta vara ett ganska
skrämmande perspektiv. Jag bestrider
visst inte, att den svenska riksbanken
har anledning att intressera sig inte
bara för investeringens omfattning utan
i viss mån också för dess inriktning.
Men det är en helt annan sak än en permanent
statlig tvångsreglering, som regeringen
tycks vilja genomdriva under
formellt frivilliga former men i realiteten
med tvång. Med den politiken
kommer vi aldrig ut ur den statliga
tvångsdirigcringen.

ang. redogörelse för regeringens politik.

På vårt håll önskar man en friare
kapitalmarknad med en större rörlighet
hos räntenivån, som ju ligger fastlåst.
Det är klart att detta inte ögonblickligen
löser alla problem. Har man länge
kört med ett visst system, krävs det
inte bara månader utan sannolikt år,
innan man kan få en tillfredsställande
ordning av annan art. Man får också
räkna med övergångssvårigheter, men
dem skall man inte i främsta rummet
lasta ett friare och bättre system för,
utan skulden ligger hos ett alltför hårt
åtdraget regleringssystem.

En friare kapitalmarknad utesluter
naturligtvis inte alls ett statligt stöd till
bostadsbyggandet. Jag vill bestämt framhäva,
att vi lämnar frågan om det statliga
stödet till bostadsbyggandet och
dess omfattning alldeles öppen.

Inte heller skulle en friare politik på
något sätt leda till att investeringarna
i vägarna försvåras, såsom statsministern
säger. Det förvånar mig att han
på tal om kapitalmarknadsavvägningarna
talar om investeringar i vägarna.
Det beror kanske på att detta är populärt.
Men, herr statsminister, jag trodde
att vägkostnaderna betalades med bilskattemedel,
alltså med löpande inkomster,
och inte med någon upplåning
som konkurrerar med de andra
upplåningsbehoven. Statsministern har
tydligen i hastigheten inte kommit att
tänka på det, men litet förbluffande är
det.

Eller skulle det vara så, att regeringen
har för avsikt att investera mer i
vägarna än bilskattemedlen ger? Det
vore ju en verkligt intressant nyhet,
och då skall man be att få veta hur
stort belopp det kan röra sig om. Efter
att länge ha tagit in mycket mera
i bilskattemedel än man använt för
vägändamål — så att hela vägväsendet
satts på svältkost — skulle man alltså
nu i tysthet övergå till att för vägarna
använda mera pengar iin bilskattemedlen
ger. Om det här gäller några väsentliga
belopp, som kan påverka ba -

Andra kammarens protokoll 1052. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

lansen på den svenska kapitalmarknaden,
låt oss då för all del få se siffrorna
så snart som möjligt. Det är jag
säker på att Sveriges folk är mycket
intresserat av. Men det måste väl röra
sig om ett betydande belopp för att det
skall ha någon inverkan i detta sammanhang.

En annan litet överraskande sak i
statsministerns tal är, att budgetens
överbalansering anges inte ha minskat
anspråken på kapitalmarknaden utan
tvärtom ökat dem. Är det någon av
kammarens ledamöter som kan förstå
detta? Syftet med överbalanseringen
var ju att staten skulle få in pengar utöver
de löpande utgifterna, så att man
inte skulle behöva låna så mycket. Det
måste väl minska anspråken på kapitalmarknaden,
men statsministern säger
nu tvärtom.

Jag drar alltså slutsatsen, att statsministerns
reflexioner på detta område
såvitt jag kan förstå lider av en avgörande
felbedömning.

På tal om budgeten anges framtidsutsikterna
vara ogynnsamma. Jag tror
för min del att statsministerns bedömning
är alldeles riktig. Men jag kan inte
förstå statsministern när han säger, att
prisstabilitet med nödvändighet leder
till att statens inkomster upphör att stiga.
Vi har ju haft prisstabilitet förut här
i landet, och en växande produktion har
då givit ökade inkomster i statskassan.
Det kan vara ett övergångsår, då det
inte blir någon stegring, men räknar
statsministern med att det ekonomiska
framåtskridandet skall upphöra? Det är
i så fall en bedömning av den framtida
regeringspolitikens verkningar, som är
mera pessimistisk än jag väntade mig.
Statsministern framträder här som en
stagnationens profet. Jag bekänner mig
till tron på att kurvan även i framtiden
— med en rimlig ekonomisk politik
och trots konjunktursvängningar upp
och ned — skall kunna vara stigande,
så att man vid stabila priser, även med
oförändrade skatter, kommer att få en

för regeringens politik.

ökad produktion, som under vanliga
förhållanden kommer att leda till en
ökning av statskassans inkomster med
— jag skulle som ett sannolikt mått vilja
säga — 4 å 5 procent om året. Och
det är ju inte alldeles oviktigt.

Naturligtvis har vi också att räkna
med automatiskt stigande utgifter, såsom
statsministern nämner. De tar väl
i anspråk en rätt väsentlig del av de
stigande inkomsterna, men i regel kanske
inte riktigt hela beloppet. Jag tror
dock att vi har att räkna med ett statsfinansiellt
hårdare och allvarligare klimat
i framtiden. Här inverkar naturligtvis
försvarsutgifternas stegring med
ett större antal hundratal miljoner kronor
än väl någon hade räknat med. Regering
och riksdag får ju pröva förslagen,
men jag betraktar det som uppenbart
att en betydande ökning av försvarsutgifterna
är nödvändig, dels på
grund av inflationen, dels på grund av
beställningsbemyndigandenas effektuering
och dels av andra skäl. Även den
kulturella upprustning, som vi alla är
överens om, kommer att dra utgifter,
låt vara av mindre storleksordning.

Det är just av dessa anledningar vi
velat ha en plan för socialutgifternas
utveckling, en plan som regeringen inte
vill lägga fram. Man hänvisar nu till
statsverkspropositionen och säger att
man i år tagit upp vissa saker, att andra
saker kommer nästa år och att barnbidragen
får vänta. Jag undrar varför
man inte i våras kunde ha i litet mer
preciserad form lagt fram det som här
antyddes, en redogörelse i mer kvantitativa
termer än socialministerns uttalande
tidigare och statsministerns i dag.
Det verkar snarast som om man ville
försvåra för oppositionen, som inte har
tillgång till Kungl. Maj:ts kansli, att ta
ställning till problem om avvägning och
ordningsföljd i reformarbetet. Som något
alldeles uppenbart uttryck för statsministerns
deklarerade samarbetsvilja
kan i varje fall inte jag se det.

Kanske får jag tillägga, att det hår -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

dare statsfinansiella klimatet aktualiserar
frågan om socialförsäkringsavgifternas
roll i den framtida socialpolitiken
på längre sikt. Om man gör jämförelse
med vad den engelska arbetarregeringen
genomförde för några år sedan och det
svenska systemet, finner man betydelsefulla
skillnader, som kanske kan vara
värda uppmärksamhet. Jag gör här inte
något annat än att resa ett problem,
som jag tror på längre sikt är förtjänt
av uppmärksamhet.

Herr talman! Innan jag slutar måste
jag säga ett par ord angående statsministerns
tal om jordbruksregleringen.
Jag har påpekat att denna reglering, såsom
räntabilitetssiffrorna visar, har
skapat ett relativt mycket gynnsammare
läge för det större jordbruket än för
det mindre. Regeringen har i alla fall
delat ut kontantbidrag, som tillfört en
del av de större jordbrukarna väsentliga
summor.

Det är på den punkten jag har efterlyst
en jämförelse mellan de behandlingsnormer
staten tillämpar gentemot
företag av ungefär samma storleksordning
inom olika näringsgrenar. Då sätter
statsministern upp en förvånad min
och frågar om det är min mening att
förorda, att jordbruksregleringen upphävs
eller att andra näringsgrenar underkastas
motsvarande åtgärder från
statens sida. Han vet att det inte är så;
det är en retorisk fråga.

Nåväl, säger han, om herr Ohlin anser
att jordbruksregleringen i princip
bör vara kvar, är det självklart att rättvisa
skall skipas mellan olika slag av
jordbruk och att regeringen har eftersträvat
det och kommer att sörja för
detta i fortsättningen. Alltså: allting är
bra vad beträffar förhållandet mellan
jordbruk av olika storlek.

Jämförelsen mellan behandlingen av
olika näringsgrenar trollar statsministern
bort genom att säga, att om vi
skall ha en jordbruksreglering som behandlar
jordbruket annorlunda än andra
näringsgrenar, kan man över huvud

taget icke göra någon jämförelse mellan
behandlingen av det större jordbruket
och behandlingen av företagare av samma
storleksordning inom andra näringsgrenar.

Mig förefaller detta minst sagt märkligt.
Nog går det att undersöka statens
handlingssätt, när företag av samma
storleksordning som det större jordbruket
drabbas av ekonomiska svårigheter.
Nog går det också att göra en jämförelse
mellan priskontrollnämndens benandling
av handel, industri och hantverk
och den behandling som regeringen,
delvis mot sina förhandlares önskemål,
åstadkom även för det större jordbrukets
del. Nog går det för staten att
undersöka t. ex. vilken hänsyn man tar
till de fasta kostnaderna inom olika näringsgrenar
vid sjunkande produktionsvolym.
Nog går det att diskutera huruvida
lönestegringar inom företag med
åtskilliga anställda behandlas på samma
sätt inom olika näringsgrenar.

Det inte bara går, det är mycket väsentligt,
herr statsminister, att detta
sker, så att svenska folket får en känsla
av att regeringen eftersträvar en rättvis
och likartad behandling så långt det
går. Det jag säger står inte alls i strid
med att man måste ha någon form av
allmän jordbruksreglering och att denna
jordbruksreglering naturligtvis måste
omfatta även det större jordbruket.

Jag tror att jämförelser av denna
art mellan de reglerande myndigheternas
inställning till olika näringsgrenar
skulle visa, om jag får ta ett konkret
exempel, att en del av de kontanta
premier, som har delats ut i år, borde
ha konstruerats annorlunda och i mindre
utsträckning tilldelats det större
jordbruket. Det går mycket väl att förena
den politik som jag här förordar
med en politik, som ger jordbruket i
dess helhet trygghet mot de hårda kriserna.
Och den går också att förena
med en politik, som mer än den hittills
förda eftersträvar att ge det mindre
jordbrukets folk en standard som är

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

jämförlig med andra folkgruppers, ty
det mindre jordbrukets folk har inte
fått den standardhöjning som jordbrukspolitiken
i själva verket åsyftar.

Jag skall, herr talman, inte säga något
om det gemensamma organ för rationaliseringsfrågor
inom alla näringsgrenar,
som statsministern talade om.
Det finns inte något sådant förslag i
min interpellation; statsministern har
läst den litet flyktigt — han har naturligtvis
mycket att göra. Vad jag
ville ha var en utredning och översikt
— kalla det gärna en tillfällig
kommitté eller delegation eller vad ni
vill — som grundligt går igenom hela
fältet och som undersöker vilka kompletterande
åtgärder som kan behövas
till dem som redan finns och som ju
är ganska omfattande.

Statsministern säger någonting om
att oppositionen — jag vet inte om
han menar folkpartiet särskilt eller
även högern, tv det är svårt att se när
han i detta svar syftar även på högern
— inte tar hänsyn till de föreliggande
resurserna, att vi ställer i utsikt social
standardhöjning utan att behandla de
ekonomiska möjligheterna. Jag ber då
att få framhålla, att i min interpellation
liksom vid alla föregående tillfällen
betonas, att den sociala standardhöjningen
måste ske inom ramen
för våra resurser. Det är därför vi velat
ha en plan, där man kan bedöma
ordningsföljden och tidpunkten för
olika tings genomförande. Det är därför
jag använder t. ex. ett så pass försiktigt
uttryck som när jag talar om
»en inom ej alltför många år påbörjad
organisation av en allmän pensionsförsäkring».
I statsministerns referat blir
detta ett flott löfte om en allmän pensionsförsäkring
utan hänsyn till ekonomiska
förhållanden. Statsministern
har inte på någon punkt kunnat konkretisera
den vaga beskyllning, som
han riktade till oss. Det tillhör de egendomliga
dragen hos vår nuvarande
statsminister, att han är road av ut -

för regeringens politik.

talanden, som alla initierade och säkert
alla här i kammaren vet saknar
kontakt med verkligheten, men som
statsministern tycker gör sig bra. När
han säger, att »skillnaden mellan oss
och oppositionen är att vi tar hänsyn
till de ekonomiska realiteterna», är det
ett sådant flott yttrande. Att det saknar
kontakt med verkligheten spelar
mindre roll.

Statsministern har inte heller visat
att vårt alternativ representerar några
oförenliga, mot varandra stridande
uppfattningar. Han bara kastar ut ett
påstående av den arten. När han talar
om löftespolitik eller något liknande
uttryck, måste han väl, om han vill
vara konkret — det måste jag direkt
fråga statsministern — syfta på folkpartiets
förslag om en tillfällig folkpensionsförbättring
på 37 miljoner kronor
i avvaktan på en mera definitiv
ordning nästa år. Det är ju den enda
större utgiftsökning för detta budgetår,
som vi har föreslagit. När socialministern
vägrar tala om vad som skall
stå i statsverkspropositionen för nästkommande
budgetår, kan herr statsministern
inte gärna mena, att vi för
dagen skall precisera något för det
året. Är alltså detta det ansvarslösa
överbudet, att vi föreslog ett extra tilllägg
på folkpensionerna i höst på 37
miljoner kronor? Ja, det tycks vara
så.

Å andra sidan talade ju statsministern
t. ex. i radio om att vi ville slänga
åt folkpensionärerna några tior. Det
var ju ingenting, och regeringen skulle
föreslå något mycket bättre. Men, herr
statsminister, måste man inte på regeringsbänken
välja om man vill beskylla
folkpartiet för överbud eller om man
vill säga, att »det ni föreslår är så
blygsamt att vi kommer att föreslå något
mycket bättre»?

Nu vet ju statsministern att vårt
bara var ett provisoriskt förslag. Om
den definitiva reformen har vi inte

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer

framlagt något förslag. Att den måste
gå längre vet ju alla.

På vilka punkter är det som folkpartiet
har framställt önskemål om
social standardhöjning på längre sikt
utan angivande av att ordningsföljden
och tidpunkten måste bestämmas med
tanke på resursernas begränsning? Får
jag be om svar, herr statsminister? Man
får inte kasta ut så allmänna beskyllningar
utan att konkretisera dem. Jag
vill alltså framställa denna fråga: På
vilka punkter är det som vi har framställt
förslag om social standardhöjning,
som regeringen anser vara omotiverade? Kan

man inte åstadkomma något
svar på den frågan, då förstår ju alla
hur det är med kritiken. Jag vill än en
gång betona, att vi i folkpartiet håller
på balans i statens utgifter under de
vanliga konjunkturerna — depressionslägen
är en sak för sig, det vet alla.
Om statsministern vill ha exempel på
människor, som icke vill ställa till det
allmännas förfogande de resurser som
krävs för att finansiera de reformer,
som de själva är med om, då vet ju
kammaren, som jag påpekat flera
gånger, att han inte behöver gå så långt.
Han behöver bara tala med de socialdemokratiska
representanterna i Stadshuset
med deras krav på vad som faktiskt
är en underbalansering av budgeten.
Där har man verkligen hos socialdemokraterna
i regeringen å ena
sidan och socialdemokratien i Stadshuset
å andra sidan mot varandra stridande
uppfattningar. Vår uppfattning
har hela tiden varit, att man bör hålla
fast vid önskemålet om samhällsekonomisk
balans och fast penningvärde
lika väl som balans i .statens budget.

Vi anser, herr talman, att alla dessa
uppgifter lättare löses om regeringen
vinnlägger sig om att skapa en atmosfär
av förtroende och samarbetsvilja
i samhällslivet, inte minst mellan representanter
för organisationer, företagsamhet
och det allmänna, om rege -

ang. redogörelse för regeringens politik.

ringen vill konversera inte bara om
mindre väsentliga frågor utan även när
det verkligen börjar brännas, i centrala
ting. Vi vill uppmuntra den enskilda
kapitalbildningen, ge rörelsefrihet åt
individerna inom av samhället uppdragna
gränser med betonande av socialt
ansvar. Det alternativ, som vi har
försökt att i mycket allmänna drag
utforma, ryms inom ramen för en sådan
målsättning. Här finns, herr talman,
ett alternativ till regeringens
regleringspolitik och till dess förhandlingar
med tvångslagar som hot. Här
finns ett alternativ till ett tjurhållande
på den egna ofelbarheten och den egna
uppfattningen rörande åtgärdernas utformning.
Det alternativet är att inte
bara tala om samarbete utan att också
praktisera detta, att visa sig villig att
komma de andra parterna till mötes och
att därigenom samla alla goda krafter,
alla demokratiska partier och folkgrupper
kring en politik, som bygger
på hänsyn till berättigade intressen
och hänsyn till de faror för friheten
som regleringssamhället rymmer.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att få tacka statsministern för det
tillfälle till en allmän politisk debatt
som han har berett oss.

När regering och riksdag nu möts för
första gången i höst vore det enligt min
uppfattning inte rimligt, om inte ett
enda ord skulle sägas om de ryska nedskjutningarna
över Östersjön, om de
händelser alltså som mer än något annat
på många år djupt upprört den
svenska folkopinionen.

Sverige kan, herr talman, råka i
motsättning till andra länder än Sovjet.
Vi kan begå misstag och andra kan göra
det. Men det är endast med Sovjetunionen
tvist kan uppstå, i vilken man
med absolut säkerhet från början kan
utgå ifrån att motparten påstår, att den
har rätt och att vi har fel. Det är endast
Sovjetryssland, som i praktisk politik
liar omsatt den ofelbarhctsdogm

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

den katolska kyrkan proklamerade den
18 juli 1870. Den som betvivlar detta
behöver bara läsa Ny Dag, där ju den
ryska utrikespolitikens mål och medel
kommer till uttryck.

Den svenska utrikespolitiken har
ställts inför nödvändigheten att hävda
självklara svenska rättigheter och elementära
rättsprinciper i förhållande
till en part, som inte bara anser, att
makt är rätt, utan också att antalet fullbeväpnade
divisioner avgör vem som
har rätt. Vår egen styrka i en sådan
kraftmätning heror helt och hållet på
den moraliska och rättsliga tyngden i
våra argument och på vår förmåga att
göra dessa levande för den fria världen.

Regeringen har i sina olika erinringar
till den ryska statsledningen
koncist och konkret meddelat vad
svenska folket anser. Diskussionen rör
alltså icke Sveriges ståndpunkt. Den
är klar och allmänt omfattad. Vad vi
resonerat om har varit sättet att fullfölja
denna linje, sedan den sovjetryska
omedgörligheten blivit uppenbar och
Sovjets vägran att på rättslig väg slita
en rättstvist känd. Jag beklagar att regeringen
inte velat följa vår rekommendation
att anhängiggöra tvisten i FN
för att få till stånd en åtgärd i någon
form från den internationella säkerhetsorganisationen
till stöd för den
svenska rättsståndpunkten.

När Sverige, herr talman, med skärpa
vände sig mot de ryska ambassadtjänstemännens
engagemang i spionaffärerna,
svarade sovjetregeringen med det
fantastiska påståendet, att det svenska
domstolsmaterialet grundar sig på provokation.
Efter detta påstående, som ju
är djupt avslöjande för sina upphovsmän,
återstår såvitt jag kan se endast
en möjlighet att ge eftertryck åt våra
anspråk på att få vara i fred för obehörig
inblandning, nämligen att genomföra
en begränsning av de ryska diplomaternas
rörelsefrihet. Härför talar
även ryssarnas sätt att behandla våra
diplomater och hänsynen till självfallna

för regeringens politik.

svenska säkerhetskrav. Det är nödvändigt
för oss att reagera på ett sätt, som
inte kan missförstås. Det är nödvändigt
för oss att utan otillbörlig insyn få
bygga upp vårt försvar.

Vi betraktar alla numera vårt försvar
som en för alla svenska medborgare
och svenska partier gemensam angelägenhet.
Det är att hoppas att denna inställning
håller även om ofrånkomliga
försvarsbehov ställer större krav än vi
varit vana vid. Inflationens följder i
löner och kostnader, betalningsutfallet
i anledning av lämnade beställningsbemvndiganden
och angelägenheten att
hålla även arméns och kustartilleriets
beväpning i takt med utvecklingen ställer
nu statsmakterna inför problem,
vilkas svårighetsgrad ingen har rätt att
underskatta. Det borde vara rimligt att
dryfta dem i sakligt samråd mellan de
demokratiska partierna för att söka underlätta
en samlande lösning i riksdagen.
Formerna spelar därvid ingen roll.
Saken är huvudsaken.

Riksdagen har begärt åtgärder för
samråd i försvarsfrågor. Jag frågade i
våras försvarsministern om och i så
fall när ett initiativ från regeringens
sida i enlighet med riksdagens önskemål
kunde väntas — utan att få något
svar. Frågan upprepades i valrörelsen,
fortfarande utan att det kom något svar.
Nu ställer jag frågan direkt till statsministern:
Har regeringen för avsikt
att söka få till stånd demokratiskt samråd
i försvarsfrågan och skapa formerna
för ett sådant eller ej?

Vår vördade och beundrade talman
har lett och med ett förvånansvärt tålamod
genomlidit ett stort antal ekonomiska
debatter på senare år. Det kan
inte hjälpas att även en väsentlig del
av dagens debatt måste ägnas åt sådana
ekonomiska frågor, som vi sysslat med
vid många föregående tillfällen. Talman
Sävström kanske tycker att det skall bli
rätt skönt att snart slippa ifrån oss,
men vi kammarledamöter är ledsna
över att förlora vår talman.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

På sina håll inom socialdemokratien
har man tolkat valutgången som en signal
att radikalisera partiets politik. För
min del tror jag att detta är en feltolkning.
Svenska folket vill inte ha mer
socialism, utan mindre. Svenska folket
vill inte ha fler regleringar, utan färre.
Att under sådana förhållanden understryka
sin avsikt att omdana samhället
i socialistisk riktning, det är, herr statsminister,
ett uttryck för en doktrinär
åskådning, vars karaktär icke nämnvärt
förändras av ideliga deklarationer om
socialdemokraternas samarbetsvilja.

Jag har personligen inte kunnat följa
den svenska socialdemokratiens parlamentariska
historia i praktiken, men
jag har liksom alla andra vissa erfarenheter
från senare år, som ger mig
ett begrepp om vad det större regeringspartiet
menar med samarbetsvilja i frågor,
där man har olika mening. Låt mig
erinra om skattefrågans behandling i
riksdagen, om förspelet till den nuvarande
koalitionsregeringens tillkomst,
om förra årets valreform och om sättet
att förhandla med utanför riksdagen
stående grupper. Allt detta gör klart,
att ordet samarbete, när det användes
av regeringen, betyder underkastelse i
sak. Det betyder, att den socialdemokratiska
politiken skall fortsätta oförändrad.
Det var ungefär på det sättet
statsministern och finansministern lade
ut texten efter regeringskoalitionens
bildande förra hösten.

Socialdemokratisk politik betyder i
praktiken regleringar. I grunden måste
detta bero på att regeringen ser tillvaron
ur statisk synpunkt, .lag är därmed
inne på en tankegång, som även
herr Ohlin berörde. Regeringen räknar
med vissa givna kvantiteter och intresserar
sig mindre för det väsentliga i
allt ekonomiskt liv, som är utveckling
och förändring. Det finns eu viss kvantitet
sparande, ett visst antal byggnadsarbetare,
vissa ton cement och vissa
mängder armeringsjärn. Politikens uppgift
iir att fördela dessa tillgångar efter

lämplighetsskäl, vilket i praktiken betyder
efter de normer som ett antal
politiker anser rimliga. Åt denna inställning
ger statsministerns interpellationssvar
ett fulltonigt uttryck.

Socialistisk regleringsekonomi skiljer
sig emellertid särskilt i ett avseende
från den naturliga växtligheten. Den
skjuter sina kraftigaste skott sent på
höstarna. I den permanenta kris, som
regeringens politik vidmakthåller, betecknar
tredje och fjärde kvartalen
alltid en säsongmässig höjdpunkt.
Blodbristen, herr talman, känns alltid
värst då nattfrosten börjar komma.

Vid den socialdemokratiska partikongressen
på försommaren, där enligt
tidskriften Tiden partistyrelsen underströk,
att partiet inte förlorat sin socialistiska
målsättning ur sikte, väcktes
en motion om ökad rätt för staten att
förfoga över försäkringstagarnas sparpengar.
Att denna framstöt vid ett tillfälle,
då bondeförbundets statsråd inte
fick vara med, redan efter fem månader
skulle utmynna i ett förslag till
en kungl. proposition hade nog ingen
drömt om — inte ens försvarsministerns
egen arbetarkommun, som
ju var motionär. Motionärerna hade
dock inskränkt sig till att begära en
»statlig utredning». I stället för en sådan
har vi fått herr Halls promemoria,
som med vidunderlig hastighet resulterade
i en lagtext. Anledningen? Givetvis
den kris på lånemarknaden, som
regeringen under året låtit växa fram
utan att i tid vidtaga motåtgärder.

När vi från vårt håll bestämt opponerar
oss mot en sådan politik, är detta
icke uttryck för någon efterklokhet.
År efter år bar vi varnat för följderna
av ett otillräckligt sparande. Senast
i vår reservation till bankoutskottets
utlåtande i våras om den ekonomiska
politiken underströk vi, att den kritiska
tidpunkten skulle komma nu i
höst. I valrörelsen gjorde vi allt som
stod i vår förmåga för att få i gång
ett meningsutbyte inför offentligheten

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

om sambandet mellan de absolut nödvändiga
enskilda och offentliga investeringarna
samt sparandet. Vi upprepade,
att sparandet var otillräckligt. Vi
hänvisade till våra konkreta förslag
att lösa frågan, våra förslag till omläggning
av penning- och skattepolitiken
och för att skapa sunda och effektiva
konkurrensförhållanden. Vi frågade
vad regeringen tänkte göra, då
den inte ville vara med om dessa förslag.
Något svar fick vi aldrig. Regeringen
föredrog att tillgripa tvång —
sedan valmännen förlorat sin förmåga
att göra något eget uttalande under den
närmaste tiden.

Ett sådant har däremot försäkringsinspektionen
fått framföra — men
bara försäkringsinspektionen. Några
andra remissinstanser har mig veterligen
inte tillfrågats ännu. TCO brukar
få en mängd remisser om likt och
olikt, men när det gällde en lagstiftning,
som direkt drabbar de hundratusentals
tjänstemän, som för sin pension
är beroende av utvecklingen inom
SPP, ansågs det inte nödvändigt att
tillfråga deras stora centrala organisation.
Den som har läst försäkringsinspektionens
yttrande får en viss föreställning
om orsaken till denna återhållsamhet.
Detta yttrande understryker
ju inte endast med skärpa — jag
citerar — »att en reglering som leder
till en begränsning av de ränteinkomster,
vilka försäkringsbolagen kunna
erhålla med iakttagande av krav på
säker placering, står i strid med försäkringstagarnas
intresse». Det innehåller
dessutom ett bestämt nej tack
från inspektionens sida till alla erbjudanden
att själv få vara med om
regleringens genomförande och övervakande.
Den uppgiften överlämnas
med varm hand åt herr Hall i riksbanken,
som enligt inspektionens mening
tydligen har naturlig fallenhet
att vara »tillsyningsmyndighet».

Regeringens attityd för ögonblicket
är så odogmatisk, att jag inte vet om

det över huvud taget lönar sig att erinra
om den principiella betydelse för
en fri ekonomi, som en fri kreditmarknad
har.

Uppenbarligen är också denna
principiella fråga ur regeringens synpunkt
en lämplighetsfråga och kommer
väl att så vara så länge regeringen
själv bestämmer vad som är lämpligt
och inte. Detta är ju kärnan i socialdemokratiens
odogmatiska inställning.

Annars hör ju en rätt att söka och
få kredit och en rätt att ställa sitt
sparande till förfogande för produktiva
uppgifter utan dispens eller licens från
regeringen till de ting, som alldeles
uppenbart gagnar folkflertalet. Det är
ju därigenom de många människorna
på något längre sikt kan inverka på
vilka varor som skola produceras, och
följaktligen vilka varor den stora allmänheten
skall ha möjlighet att köpa.
Den fria kreditmarknaden är en borgen
för en rationellt arbetande produktion
och en bättre borgen än någon
centraldirigering. Den rätta metoden
att bygga upp en svensk handelsflotta
består nog inte i att låta en tjänsteman
i riksbanken avgöra icke endast om
det över huvud taget skall byggas tankfartyg
utan också i så fall vilka tankfartyg
som skall byggas och vem som
skall bygga dem. Det är ju detta, som
är den praktiska innebörden i statsministerns
utomordentliga formulering
»selektiv» investeringskontroll.

Rätten att låna pengar skall ransoneras,
och endast vissa gynnade konsumenter
får ransoneringskort. De som
främst blir klämda mellan sköldarna
blir det stora flertalet av de små och
medelstora företagen — inte minst
inom jordbruket.

Vad är det man vill tvinga spararna
till? Jo, att erlägga en särskild skatt
— ett slags sparskatt — för att staten
dels skall kunna hålla nere sina egna
utgifter, dels kunna hålla tillbaka på
en speciell punkt de nybyggnadskostnader,
som den på övriga punkter

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

utan motåtgärder låtit rusa i höjden.
Regeringen förbjuder — genom en lag
eller genom formellt frivilliga överenskommelser
— en försäkringstagare,
som t. ex. sparat 1 000 kr., att få mer
än 35 kr. per år i avkastning på sina
sparmedel och är för att nå detta mål
beredd att stryka ett brett streck över
de huvudprinciper för placering av
försäkringstagarnas medel, som riksdagen
bara för några år sedan högtidligen
skrev in i en särskild lag, vars
huvudsyfte var att skydda de svenska
försäkringstagarna.

Varför har man just valt ut försäkringstagarna?
Varför ålägger man just
de människor, som av sina knappa inkomster
sparat några hundra kronor
om året, en skatt, som alla andra slipper?
Frågorna är inte nya. Försäkringsutredningen
ställde dem och gav
ett bestämt svar. Som bekant avvisade
försäkringsutredningen enhälligt och
med skärpa denna form för slumpvis
insatt beskattning och lät inte ett ögonblick
dupera sig av allmänt tal om
samhällsnyttiga motiv.

Frivilliga överenskommelser skulle
det här vara fråga om! Regeringen
talar om förhandlingar. Herr statsminister!
I en förhandling skall båda
parter ha rätt att säga nej. Finns inte
den rätten, då finns det inte heller
några verkliga förhandlingar. Då har
förhandlingsparten ingen möjlighet att
fylla sin självklara skyldighet att bevaka
sina uppdragsgivares intressen.

Inom högerpartiet kan vi inte godta
den allt oftare använda metoden, att
statsmakterna under hot om tvång driver
s. k. förhandlingar med några få
representanter för utvalda organisationer
och gör det utan någon insyn
från riksdagen. Dessa förhandlingar
gäller ting, som är väsentliga för
hundratusentals människor. Det är
riksdagen, som självständigt och utan
i förväg låsta lösningar skall svara för
sådana åtgärder. Att välja en annan
ordning är varken förenligt med god

demokratisk sed eller med rimliga
hänsyn till riksdagens värdighet.

Vad är det regeringen hotar med?
Jo, riksdagens lagstiftningsmakt! Den
förutsätter utan vidare att ett förslag
till tvångslag skall godtas av riksdagen,
och den använder utan riksdagens
hörande sådana lagar som påtryckningsmedel.
Riksdagen är allmänhetens
språkrör. Majoriteten har i lika hög
grad som minoriteten skyldighet att i
konstitutionella former bevaka allmänhetens
intressen. Regeringens handlingssätt
betyder, att riksdagen blir ur
stånd att fylla sin huvuduppgift i samhällslivet.
Även om s. k. frivilliga överenskommelser
träffas, bör dessa redovisas
för riksdagen med klart angivande
av vilka eftergifter som framtvingats
under hot att eljest tillgripa
tvångslagstiftning.

De svenska sparbankerna har utvecklat
sig från små filantropiska företag
med uppgift att gynna sparandet
bland småfolk till betydelsefulla faktorer
i vårt lands ekonomiska liv. Ta
en titt på vad det är för människor,
som leder dessa kreditinstitut! Det är
kommunala förtroendemän, folk från
organisationslivet, människor, som
utan hänsyn till inkomst eller s. k. samhällsställning
omfattas med aktning i
sin hemtrakt — med ett ord, ett förnämligt
demokratiskt urval av praktiskt
folk. Det är dessa människor,
som nu skall tvingas att dansa efter
centralmyndigheternas taktpinnar. Det
är deras rätt att ge duktigt folk ute i
orterna deras chans, som skall regleras.

Den väg regeringen valt leder till
en permanent reglering. Den är ett
normalt uttryck för den socialdemokratiska
politiken, tillgripet i en stund
då enligt statsministerns egen uppgift
samhällsekonomisk jämvikt och stabilitet
föreligger. Det går måhända att
socialisera förfoganderätten över de
sparmedel, som fem miljoner insättare
samlat ihop i våra sparbanker och

26 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

över dem, som härflyter från över fyra
miljoner livförsäkringar. Risken är
emellertid den, att man då också socialiserar
sparviljan, och sedan blir
det inte mycket kvar att socialisera i
det här landet.

Men, herr talman, försäkringstagarna
har ju särskilda styrelseledamöter
med uppgift att speciellt bevaka deras
intressen. Dessa skulle väljas antingen
i demokratisk ordning eller utses av
Kungl. Maj:t. Naturligtvis — höll jag
på att säga — blev det Kungl. Maj:t
som skulle utse dem. Det skall ju vara
måtta på demokratien. I det försäkringsbolag,
där jag har mina livförsäkringar,
företrädes vi försäkringstagare
av vår värderade och aktade vän herr
Karlsson i Munkedal, som ju har en
möjlighet som inte står alla till buds
att hävda vår rätt i första kammaren.
Jag har sett efter på talarlistan för att
få reda på när vårt speciella ombud
kommer att lägga sitt tungt vägande
ord i vågskålen för vår rättfärdiga sak,
men, herr talman, jag hittade inte herr
Karlsson i Munkedal. Det kan väl inte
vara möjligt att vårt ombud tänker
smita just när vi som bäst behöver
honom?

Att även bondeförbundet fromt följer
med i alla socialiseringssvängar,
det förvånar mig. I det längsta hade
man ju ändå hoppats att detta parti
menade allvar, när det veckorna före
valet annonserade sig som det verkliga
borgerliga partiet, ja som det enda
borgerliga partiet.

Herr Hedlund! År en tvångslag av
det slag regeringen tänkt sig förenlig
med bondeförbundets borgerliga uppfattning
och med regeringsprogrammets
ord att intetdera av koalitionspartierna
skulle ändra sin inställning
till grundläggande samhällsfrågor? Är
det, herr Hedlund, för att ta ett praktiskt
exempel, ur jordbrukets synpunkt
acceptabelt att de försäkringsbolag,
som har speciella förbindelser
med landsbygdens folk, förbjudes att

ställa lån till den ekonomiska föreningsrörelsens
förfogande för anläggningar,
som jordbruket oavvisligen behöver? Den

svenska regeringen har fått sig
underställt ett antal rekommendationer
om vägarna till inre och yttre stabilitet
från Parisorganisationen för
europeiskt-ekonomiskt samarbete. Däri
framhäves särskilt den fundamentala
roll, som de penningpolitiska medlen
— inte minst räntepolitiken — bör
spela. Enligt uppgift har regeringen
uppdragit åt statsrådet Hammarskjöld
att muntligt framlägga sin regerings
ståndpunkter. Skulle inte statsrådet
Hammarskjöld också inför den svenska
folkrepresentationen kunna få redovisa
dessa ståndpunkter? Jag hoppas då
givetvis att detta skall kunna ske på
ett sådant sätt, att även vi riksdagsmän
kan fatta innebörden i redovisningen.
I avvaktan härpå begränsar jag
mig i räntepolitiken till att konstatera,
att statsministern inte kan få något stöd
för sin uppfattning i utvecklingen
utomlands, medan däremot utvecklingen
i Sverige klart visar regleringsekonomiens
bräcklighet.

Om valutareserven iakttar statsministern
en anmärkningsvärd tystnad.
Har långtidsutredningens målsättning
totalt försvunnit ur bilden, denna långtidsutredning
som tidigare vid så
många tillfällen åberopats för att
hindra initiativ av olika slag?

En parallell kan måhända i detta
sammanhang vara av intresse. Västtyskland
investerar i dag omkring 2V2
procent av sin nationalinkomst i utlandet.
För Sverige skulle detta betyda
utlandsplaceringar på cirka en miljard
om året. På några år har den tyska
valutan blivit en hårdvaluta. Den har
blivit det därför att den tyska statsledningen
drivit en friare ekonomisk
politik och på så sätt håller på att
skapa underlaget för en hållbar lågränta.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Om

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

det vore möjligt att flytta ett av våra
största järnverk till Västtyskland, skulle
företaget där kunna producera samma
mängd varor för cirka trettio miljoner
billigare. Detta exempel visar engångsinflationens
följder för de svenska företagens
kostnader och de svåra förhållanden,
under vilka betydande svenska
näringar måste konkurrera med
utlandet.

Det är alldeles uppenbart att omedelbara
åtgärder är av nöden. Vad det
gäller är vår sysselsättning och våra
möjligheter att på längre sikt behålla
standarden. Ett starkt, väl konsoliderat
och därför konkurrenskraftigt företag
är de anställdas säkraste garanti mot
arbetslöshet och inkomstbortfall. Därför
måste företagen få möjlighet att
rationalisera och effektivisera sin drift,
vilket betyder att öka avkastningen
per arbetstimme.

På något längre sikt kan utrymme
för rationaliseringar endast skapas genom
ett ökat frivilligt sparande, vilket
helt enkelt kräver en omläggning av
den ekonomiska politiken i sparvänlig
riktning. Att bara hålla tillbaka förbättringar
i produktionslivet för att
möjliggöra offentliga investeringar är
en nödfallslösning och en dålig nödfallslösning.

Omedelbart borde alla åtgärder övervägas
som skulle kunna medverka till
att sänka kostnadsnivån. Bland dessa
åtgärder nämner jag en omedelbar avveckling
av investeringsavgiften, ett
återställande av rätten till avskrivningar
på lager och av den fria avskrivningsrätten
över huvud taget samt
ett upphävande av skyldigheten att
sterilisera skogsägarnas inkomster.
Dessutom måste kvarstående regleringar,
som inte är absolut nödvändiga,
t. ex. byggnadsregleringen, omedelbart
avvecklas.

Så har vi konjunkturskatten. När nu
den konjunktur, som skulle beskattas,
inte visade sig finnas och sedan valet

är över, då kunde kanske även denna
politiska skatt tas upp till förnyade
överväganden. Jag skulle då vilja föreslå
att regeringen tog initiativ till överläggningar
mellan socialliberaler och
socialdemokrater -— inte om vem som
står till vänster om vem — utan om
själva skatten. Herr Hedlund i Rådom
skulle ju kunna tjänstgöra som opartisk
ordförande vid förhandlingarna.

Statsministern visar inget större intresse
för de demokratiska organisationsfrågorna
i sitt interpellationssvar.
Han nöjer sig med att med stöd av tillfälliga
omständigheter polemisera mot
oppositionen i fråga om valreformen
och att allmänt tala om folkomröstning.
Vad valreformen angår vill jag
endast deklarera att målet måste vara
lika rösträtt för alla, oavsett i vilken
valkrets man råkar vara bosatt. Det är
den frågan som skall lösas under kommande
riksdagsperiod, och det är då
socialdemokraternas demokratiska sinnelag
sätts på prov.

När en viss potentat blev gammal,
blev han också enligt ordspråket religiös.
Det är väl som en utveckling av
liknande slag man får tolka den socialdemokratiska
regeringens förtrytelse
över att det numera finns folk som
driver löftespolitik. Tjugotalet och
trettiotalet är glömda. Glömd är också
den socialistiska skördetiden, och glömda
är alla reformoffensiver från senare
år. Kvar står endast en socialdemokratisk
regering i otadligt vit klädnad med
helgongloria kring pannan. Herr statsminister!
Vi har en valrörelse bakom
oss, där många goda hugg växlats. Vi
har från vårt håll bemödat oss om att
på ett så konkret sätt som möjligt redovisa
våra synpunkter på ekonomien,
sch för de förslag vi framlagt har vi
haft full ekonomisk täckning. Statsministern
påstår nu att vi saknar förmåga
att lägga fram ett genomtänkt
alternativ, att vi driver löftespolitik.
.lag måste begära att hans excellens
på något sätt bevisar dessa sina be -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

skyllningar och därvidlag icke nöjer
sig med allmänna talesätt.

Herr talman! Det har talats mycket
om den socialpolitiska reformoffensiv
regeringen förbereder. För högerns del
vill jag endast deklarera, att vi är beredda
att överväga alla konkret utformade
förslag om förbättringar på
det sociala området, som är ordentligt,
organisatoriskt, ekonomiskt och finansiellt
underbyggda. För oss framstår
det som den angelägnaste uppgiften att
skapa de materiella förutsättningarna
för nya reformer och att sedan genomföra
dem på ett sådant sätt att de blir
realiteter, icke formaliteter för människorna.
Att ge allmänna löften är inte
svårt, men det är inte politikerna utan
valmännen som får infria dessa löften.
Det är deras pengar vi rör oss med.

Låt mig sluta med några principiella
synpunkter. Det finns två ekonomiska
samhällstyper. Den ena bygger på personlig
äganderätt och ser som sin huvuduppgift
att göra det stora flertalet
människor till personliga förmögenhetsägare
i verklig mening, att, som
vi säger, söka skapa en egendomsägande
demokrati, något som jag betraktar
som en fullt löslig uppgift med
vårt tekniska framåtskridande under
förutsättning av en riktig ekonomisk
politik. Denna samhällstyp förutsätter
två ting: att man tror på människornas
förmåga att själva bruka vad de äger
på ett förnuftigt sätt och att man ger
människorna en bestämd känsla av
säkerhet i ägandet •— ett villkor för
att ägandet över huvud taget skall kunna
tjäna som drivkraft för framåtskridandet.

Den andra samhällstypen ser lösningen
av egendomsproblemet däri att
staten, som det heter, för medborgarnas
räkning direkt övertar den ekonomiska
verksamheten eller dirigerar
all ekonomisk verksamhet. I detta samhälle
skall människorna utföra statens
befallningar, och det personliga ägandet
går, utanför en snäv gräns, ut på

att hålla reda på överhetens alla formulär
och föreskrifter. I denna senare
samhällstyp kan människorna få ersättning
av staten, när de berövas sin
egendom. I den förra samhällstypen
är det viktigast att människorna får
behålla sin egendom. Vilket alternativ
väljer socialdemokratien?

Ju mer levnadsstandarden stiger
desto oöverskådligare blir behoven och
människornas efterfrågan. Desto otympligare
framstår då också enligt vår
uppfattning en ekonomi, som bygger
på omfattande statliga regleringar. Regleringsekonomien
kan gå i länder
med lägre standard, men i länder med
hög standard är den fria marknadshushållningen,
underbyggd av en smidig
och rörlig penning- och finanspolitik,
ett livsvillkor.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! I enlighet
med den praxis som brukar gälla vid
interpellationers besvarande vill jag
nu, sedan interpellanterna haft ordet,
göra ett par påpekanden.

Låt mig emellertid börja med de två
frågor, som både herr Ohlin och herr
Hjalmarson riktade till mig. Herrarna
ville att jag skulle exemplifiera vad
jag menar med att oppositionspartierna
bedriver en löftespolitik.

Det går inte, som herr Hjalmarson
gjorde, att erinra om det socialdemokratiska
partiets förflutna. Under 1920-talet ställde vi sannerligen inga löften,
som icke med de dåvarande resurserna
kunnat omedelbart infrias. Det visade
sig, när socialdemokratien tack vare
samverkan med bondeförbundet fick
de parlamentariska möjligheterna, att
folkpartiets och högerns motstånd under
1920-talet emot de sociala reformerna
var ogrundat. Det fanns ekonomiska
förutsättningar för att infria
de löften, som socialdemokratien då
gång på gång slogs för här i riksdagen
och som då tillbakavisades av en förstockad
borgerlig majoritet.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Det är väl ändå uppenbart, ärade
kammarledamöter, för vem som helst
som lyssnat här, att högerns och folkpartiets
talesmän försöker inge kammaren
och valmännen den föreställningen,
att det finns möjlighet att
släppa på praktiskt taget alla kontroller
och ta bort allt som hämmar den fria
expansiviteten inom näringslivet, ta
bort allt det varigenom vi uppnått en
ekonomisk balans och stabilitet.

Allt det säges kunna borttagas, men
likväl säger man att det mycket
väl går att öka bostadsbyggandet, öka
de allmänna investeringarna, utan att
detta för med sig en inflatorisk utveckling
med våldsamma kostnadsstegringar
som följd. Jag undrar om detta
icke är att inge allmänheten föreställningar
om vårt ekonomiska läges stabilitet
vilka icke motsvaras av verkligheten.
Vi är inom regeringspartierna
tillfredsställda med att vi har nått
stabilitet nu, men vi har nått denna
stabilitet genom att följa den politik
som här så hårt har kritiserats.

Ärade oppositionsledare, tänk er tillbaka
till tiden omedelbart efter kriget.
Då var vi alla trötta på regleringar,
då ville vi alla liberalisera. Vi gick
till verket med friska krafter och tog
bort den ena regleringen efter den
andra. Var det så klokt? Var det så klokt
att i det läget pressa upp bostadsbyggandet
till omkring 60 000 lägenheter?
Ja, det var i och för sig utmärkt, men
det betydde en stark belastning på Sveriges
ekonomi. Var det så klokt över
huvud taget att föra en liberaliserande
politik? Det är min egen regering ■—
eller den regering där jag åtminstone
intog en plats — som lanserade den
politiken. Jag skall därför inte vara
efterklok. Men herrarna ville gå ännu
längre i liberaliserande riktning. Var
det riktigt? Nej, det hade varit klokare
om vi hade behållit regleringarna en
liten tid till, det hade varit klokare
om vi icke hade givit vika för dem
från herrarnas sida som då lika envist

som nu talade om nödvändigheten av
en snabb liberalisering av vårt ekonomiska
liv.

Regeringspartierna och oppositionen
skiljer sig i många avseenden. De skiljer
sig också däri att vi har lärt av
erfarenheten, men ni andra tycks vilja
inbilla oss att det skulle vara klokt
att göra om precis det som hände 1946
och 1947 med en våldsam överexpansivitet,
våldsamma prisstegringar och
ett utflöde av valutareserven till resultat.
Är detta icke en lättsinnig löftespolitik
mot bakgrunden av de erfarenheter
som vi nyss har gjort, då vet inte
jag vad som är löftespolitik.

Herr Ohlin var inte lika oförsiktig
som herr Hjalmarson -—- det är han
dess värre sällan — men han var
ändå en smula oförsiktig. Han talade
om socialpolitiken och de löften som
där är givna, och det är ju så litet, så
litet, som man har lovat inom folkpartiet,
sade han. Det är bara det här
med folkpensionerna, det kostar 37 miljoner
kronor. Något annat har vi inte
lovat, sade han, och är detta så förfärligt
farligt? Ja, herr Ohlin, är det
inte mer än detta, då skall jag ta tillbaka
vad jag har sagt. Men vem av
kammarens ledamöter har fått den
föreställningen att det var av estetiska
skäl man räknade upp alla de andra
kraven? Han har sagt att här skall
genomföras en sjukförsäkring, man
skall överväga att utvidga arbetarpensioneringen,
man skall öka bostadsbyggandet,
och man skall genomföra
en annan olycksfallsförsäkring. Detta
reduceras en smula, när man hör herr
Ohlin i dag. Vi har inte sagt att ett
enda av dessa krav är oberättigat, vi
har bara sagt följande, och jag ber
herr Ohlin att läsa igenom interpellationssvaret
igen: Allt det där som herr
Ohlin lovar väljarna är mycket bra,
men i motsats till folkpartiet kan vi
icke undgå att se dessa ting mot bakgrunden
av samhällets ekonomiska bärkraft.
Då säger vi: Det är en lättsinnig

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

löftespolitik att gå ut till väljarna och
inge dem förhoppningar om att allt
det här kan genomföras och samtidigt
säga att skattesänkning för närvarande
är den viktigaste sociala reformen.

Mer behöver jag kanske inte tala om
löftespolitiken.

Vad sedan beträffar valutgången har
jag aldrig sagt, att det skulle vara
olämpligt att här ta upp ett resonemang
om de politiska konsekvenserna
av den. Vad jag sade var, att det var
underligt att draga upp ett ideologiskt
resonemang, ett ideologiskt meningsutbyte
med utgångspunkt från valutgången.
Vi har ingenting emot att
diskutera valutgången, i all synnerhet
inte efter alla de älskvärdheter som
herr Ohlin hopade över den socialdemokratiska
politiken. Lägg märke,
ärade kammarledamöter, till vad han
sade! Han sade att den omständigheten
att vi hade allierat oss med ett borgerligt
parti var det som ledde till ett
valnederlag för oss. Det betyder alltså
att vår politik, renodlad, utan att störas
av borgerlighet, är sådan att herr Ohlin
icke anser sig ha några som helst förhoppningar
att slå oss, men om vi blir
lierade med ett borgerligt parti, då
minskas den socialdemokratiska politikens
attraktivitet för väljarna.

Han hade dessutom en del funderingar
över hur i all sin dar det kunde
gå att hålla ihop regeringskoalitionen.
Vem är det som ger vika, hur mycket
är det som herr Hedlund prutar av
på socialismen hos oss och hur mycket
prutar vi av hos de andra, undrade
han. Det skulle vara intressant, menade
han, att få reda på vad som skiljer
de olika politiska partier som nu sitter
i regeringsställning, och få reda på hur
de där ståndpunkterna kompromissas
ihop.

Jag kan förstå att herr Ohlin behöver
en studiecirkelkurs i hur det går till
att hålla ihop delade meningar, ty när
man kommit i den olyckliga situationen
att vara ledare för en politisk me -

ningsriktning sådan som folkpartiet, då
är det inte så lätt. Jag har dock tyvärr
inte tillfälle att tillmötesgå detta önskemål
nu.

Herr Ohlin var ju kollega med oss
ett år under samlingsregeringens tid,
och han borde då ha fått en föreställning
om att det under regeringssamverkan
icke går så till att den store
sitter och bestämmer. Så är det inte.
I stället är det så, om man från båda
hållen är intresserad av att bevara
samverkan, att man får resonera sig
till en vettig lösning. Så gick det
till på samlingsregeringens tid, och så
går det till nu. Det går inte att med
bestämdhet säga, att där och där har
minsann herr Hedlund fått bita i gräset,
och där och där sitter herrar Erlander
och Sköld illa till. Så går det
inte till, herr Ohlin! Det kanske kunde
vara nyttigt för herr Ohlin att höra
hur det verkligen går till, när man
resonerar sig fram till en gemensam
lösning mellan olika meningsriktningar.

Jag skulle också vilja säga några
ord om den fråga, som tagit större
delen av herr Hjalmarsons och en väsentlig
del av herr Ohlins anföranden
i anspråk, nämligen förhandlingar mellan
riksbanken och kreditinstitutionerna.
Det är häpnadsväckande att höra
herr Hjalmarson säga, att riksdagen
ställes utanför dessa förhandlingar.
Vem är det nämligen som förhandlar,
herr Hjalmarson? Jo, det är Sveriges
riksbank, organ för Sveriges riksdag.
Herr Hjalmarson tycks inte tro på
detta, men det är faktiskt så att riksbanken
är ett organ för Sveriges riksdag,
och därför kan man väl omöjligen
påstå att riksbanken här förhandlar
utan att representera riksdagen.

Herr Hjalmarson har emellertid en
tröst: han säger att det i alla fall finns
en riksdagsman, som kan bevaka våra
intressen. Denne sitter i första kammaren
och heter Karlsson i Munkedal.
Nu väntar herr Hjalmarson att denne

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

man, som är representant för herr
Hjalmarson i ett livbolag, skall komma
till tals. Ja, herr Hjalmarson är ju inte
ensam försäkringstagare i det bolaget.
.lag har också försäkringar där. Det
kanske kan vara av intresse då för oss
att höra hur denne representant skall
framföra herr Hjalmarsons och mina
synpunkter. Det blir en intressant
diskussion, antar jag, om han fattar
sin uppgift i försäkringsbolaget och i
Sveriges riksdag så, att han ensidigt
skall företräda kortsiktiga försäkringsintressen,
ty både herr Hjalmarson och
jag är medlemmar av detta samhälle.
Att låtsa som om det funnes en grupp
försäkringstagare vars intressen är ett,
och sedan att det finns övriga medlemmar
i samhället vars intressen är
att bygga mera bostäder och sjukhus
och skapa ett fast penningvärde, det
skall man nog vara ännu mer flyhänt
än herr Hjalmarson för att lyckas få
någon att tro! Vi sitter i samma båt
där, försäkringstagare och icke försäkringstagare.
Vi har i stort sett samma
intressen, och därför tycker vi inte
det är något konstigt, om försäkringsbolagen
och representanter för Sveriges
riksdag resonerar om hur man skall
komma till en lösning på det problem
som Sveriges riksdag i första hand har
aktualiserat, nämligen hur man skall
kunna öka de offentliga investeringarna
i form av bostadsbyggande, vägoch
sjukhusbyggande o. s. v., när man

— vad man än tänker om framtiden

— icke har tillräckliga sparmedel för
att finansiera alla goda och behjärtansvärda
önskemål.

.lag beklagar att herr Ohlin inte var
underrättad om — men jag trodde
att det var ganska allmänt känt — att
vi för närvarande förbrukar mera
pengar på våra vägar än vad som kommer
in på automobilskattemedel. Det
kommer inom kort en proposition på
riksdagens bord, av vilken det torde
framgå — jag har tyvärr inte den exakta
siffran här — att vi under inne -

varande budgetår är inne på en medelsförbrukning
på ungefär 200 miljoner
mer än vad vi får in av bilskattemedel.
Vad betyder detta? Skall vi
säga att dessa 200 miljoner kronor vill
vi inte vara med om att bevilja? Om
vi inte säger det, och om vi alltså i
stället säger att vägunderhållet skall
uppgå till föreslagna summor, så måste
ju pengarna anskaffas. De flyter ju
inte in av de löpande bilskattemedlen,
och pengarna måste ju därför lånas
upp på ett eller annat sätt. Då sitter
herrarna fast i den nuvarande situationen.
Det är ju inte försäkringsbolagens
fel, säger man, att vi kommit i
detta läge. Nej, det kanske inte är någons
fel. Det är Sveriges riksdag som
enhälligt har anslutit sig för ett ökat
bostadsbyggande. Sveriges riksdag vill
att vi skall öka vägbyggandet, när det
uppstår arbetslöshet. Det är Sveriges
riksdag som vill ha mera sjukhus och
flera skolhus byggda o. s. v. Hur skall
de pengarna anskaffas? Vi har ett sparande,
som inte räcker till. Då har man
två vägar att gå. Man kan säga: »Vi
bryr oss inte om att sparandet inte räcker
till, vi lånar pengar och trycker
mera sedlar.» Är det ett önskemål att
stå efter för försäkringstagarna, herr
Hjalmarson?

Då sitter vi återigen i detta dilemma.
Antingen får vi visa stor återhållsamhet
och inte uttrycka några önskemål
om en snabbare kapitalinvestering på
den samhälleliga och den kommunala
sektorn, eller också får vi skaffa
pengar. Och skall vi då skaffa dem
genom att sätta sedelpressarna i rörelse?
Vill vi det? Nej! Det är intet
önskemål.

Då säger man att vi kan höja räntan.
På det svarar vi följande: I den
stora sektor, som vi själva har kontrollen
över, alltså alla de allmänna
investeringar som jag här räknat upp,
där behöver vi ingen räntehöjning för
att krympa omkostnaderna. Det fordras
bara att riksdagen avslår Kungl.

32 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Maj:ts proposition om nya anslag till
vägarna och minskar bostadsbyggandet
etc. Det fordras ingenting annat,
ty då minskas kostnaderna av sig
själva. Det fordras ingenting annat än
att det ges order om att man inte får
bygga så mycket vägar, så många sjukhus
och skolhus som nu sker. Då
minskas kapitalbehovet. Men om vi
inte vill göra det, och det har vi
i vår egen hand, vad vinner vi då
med räntestegring? Jo vi vinner att
den privata sektorn måste krympa.
Det är ju den som blir utsatt för
tvånget. Man kan ju inte resonera
bort, att när det gäller de allmänna
investeringarna så har vi dem i vår
egen hand ändå. Räntestegringen kan
inte ha annan effekt än att pressa på
den privata sektorn, och då är man
där ändå. Men skillnaden är stor, säger
man, därför att en räntestegring
är ett gammalt doktrinärt medel. Ja,
det kan man säga, om man är gammal
och doktrinär, men inte trodde jag
att vare sig herr Hjalmarson eller herr
Ohlin vill erkänna sig vara gamla
doktrinärer. Låt oss pröva den här
frågan utan hänsyn till någon gammal
doktrinär inställning! Då säger vi: Övertyga
oss och riksbanken om att en
räntestegring skulle vara ett smidigare
instrument, och då skall vi inte envisas
att hålla på en lösning, som enligt
vår mening är rimlig och riktig. Nåväl,
vi tror att en räntestegring är farlig
bland annat därför att den leder
till kostnadsstegringar. Herr Ohlin
drömmer sig tillbaka till en tidpunkt,
då vi levde i ett samhälle i vilket räntestegringen
hade effekten att pressa
priserna. Ja, det var på den tiden vi
inte hade jordbruksregleringen och de
starka organisationerna på arbetsmarknaden.
Men hur är läget nu? Om vi i
dag meddelar att det blir en räntestegring
på 1 procent, så vet varenda löntagarrepresentant
att det betyder att
livsmedelspriserna måste stiga. Det kan
hända, att det inte omedelbart innebär

en stegring av hyreskostnaderna, men
på längre sikt kommer det att skapa
en känsla av att hyresposten är under
glidning. Hur tror ni det skulle gå att
föra avtalsförhandlingar i en lugn atmosfär
om man signalerade något, som
ändå för de allra flesta måste te sig
som ett hot om stigande priser? Motståndet
mot en räntestegring nu är inte
motiverat av doktrinära skäl. Men vi
har inte fått något förnuftigt argument,
som tytt på att vår uppfattning skulle
vara felaktig. Och då är vi där igen.
Om vi inte vill inflation och inte vill
räntestegring därför att vi anser den
oklok då måste vi antingen minska på
de offentliga investeringarna eller också
komma till en överenskommelse.
Låt mig säga, herr talman, att nog är
det en besynnerlig taktik som herrar
Ohlin och Hjalmarson väljer mitt under
pågående förhandlingar, där vi alla
hoppas på positiva resultat och där
förhandlarna och vi alla vill undvika
en tvångslagstiftning, genom att dra upp
denna debatt. Jag vet inte om det kan
vara sättet att underlätta uppnåendet av
frivilliga överenskommelser.

Ja, herr talman, så ville då herr Ohlin
att vi skulle ha en ideologisk debatt,
och han säger att det är tråkigt
att statsministern aldrig vill gå med
i någon ideologisk debatt och att socialdemokratiska
partiet inte längre
bryr sig om ideologien. Vi har en valrörelse
bakom oss. Vid den tidpunkten
torde det varit lämpligt att redovisa de
stora samhällsskiljande frågorna inför
folket i val. Det är klart att det är intressant
att diskutera dem i riksdagen,
men det hade varit ännu intressantare
att få en diskussion om dessa stora och
viktiga ting under valrörelsen. Jag vill
inte förneka, att herr Hjalmarson då
var inne på och talade litet om samhällsorganisationen.
Det är klart, att
vi har delade meningar, men det var
dock ett försök att ta upp en ideologisk
debatt. Men, herr Ohlin! TT måtte
ha väldigt dåliga referat, eller också

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

skriver herr Ohlin alldeles för sparsamt
med sina TT-referat. De referat
jag fått har jag tillåtit mig gå igenom
nu efter valet, men inte var det mycket
av ideologi i herr Ohlins uppläggning
av valrörelsen. Det var nog mest
resonemang om en grisuppfödare som
hade 21 grisar skall få samma ersättning
för sina grisar som den som har
19. För all del, det är ett intressant
ekonomiskt spörsmål, och jag förstår
att det lockar en nationalekonom som
herr Ohlin, men som inslag i en ideologisk
debatt är det väl ändå i det
fläskigaste laget.

Men herr Ohlin har ju också andra
strängar på sin lyra.

Var det ideologi det där med de SO
kronorna till folkpensionärerna? Jag
har t. o. in. läst vad som sades i folkpartiets
valfilm, där man riktigt tydligt
kan få fram vad man menar — det
är så enkelt när man har bilden till sitt
förfogande. Men hur jag än anstränger
mig har jag inte fått fram något intresse
från herr Ohlins sida för att ta
upp ideologiska frågor till diskussion.
Nu efter valet gör han på det sättet att
han förvandlar en valrörelse, som såvitt
jag förstår har ifrån herr Ohlins
sida förts utan några som helst ideologiska
överbyggnader, till att gälla ett val
mellan socialism och borgerlig åskådning.
Tror herr Ohlin att de människor
som han eventuellt påverkade med talet
om de 19, respektive 21 grisarna tog
ställning till socialismen genom sin röstning?
Herr Ohlin kommer att uppleva
många besvikelser om han tror det.

Nej, under valrörelsen förde han
mera ett allmänt resonemang av den
typ som Arvid Lindman var mycket
duktig i att framföra för 40—50 år sedan
om samhället och samhällsproblemen,
men någon djupgående ideologisk
debatt fördes inte från det hållet. Nu
tar herr Ohlin upp eu sådan debatt med
utgångspunkt från våra valsiffror. Detta
är enligt vår mening — det har jag
redan påpekat i interpellationssvaret —

häpnadsväckande. Man får väl med den
ekonomiska utvecklingen runt om i
världen jämföra även förhållandena i
vårt land och fråga, om socialismen har
något att säga eller inte har det.

Vi har, herr Ohlin, i så gott som alla
politiska val sedan 1936 uppnått 46
procent av väljarrösterna — det har vi
gjort utom vid ett val. I det stora segervalet
1936 fick vi 45,9 procent, vid 1944
års val hade vi 46,6 procent. I det val,
som betecknades som ett segerval, år
1948, hade vi 46,i procent, och 1952 var
siffran 46,0 procent. Att med utgångspunkt
från dessa förskjutningar, där
det enda stora undantaget är 1940 års
val, då den utrikespolitiska samlingen
kring Per Albin Hanssons ledargestalt
gjorde ett våldsamt utslag till partiets
förmån, att med utgångspunkt från denna
jämna serie tala om tillbakagång eller
framryckning för socialdemokratien
är uppriktigt sagt nonsens.

Låt oss titta på hur det gått vid valen
under efterkrigstiden. Det sämsta valet
för socialdemokratiens del under efterkrigstiden
var landstingsvalet 1946.
Då uppnådde vi allenast 44 procent av
de röstande. Det gällde då ett kommunalval.
Vid de följande valen ryckte vi
fram till 46 procent och 48 procent, och
nu har vi åter på grund av de internationella
svårigheterna, på grund av
samma ting som lett till en tillbakagång
inom alla världens regeringspartier, råkat
ut för en förskjutning ned till de 46
procenten. Det går inte att tolka dessa
siffror på mer än ett sätt. Det finns intet
underlag för talet om att vi skulle ha
förlorat en ställning i den svenska väljarkåren.

Inte heller är det riktigt när man säger
att vi viker undan för en ideologisk
debatt. Det finns väl ingen rörelse som
med sådan intensitet ögnat sig däråt
under den senaste tiden. Vi kan börja
med att hänvisa till Landsorganisationens
betänkande om den fulla sysselsättningen
och dess krav på samhällets
organisation. Det är eu socialistisk idé -

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

debatt förd av några unga ekonomer
men stödd av hela denna väldiga intresseorganisation.
Det var en mycket
stimulerande debatt om vårt samhälles
möjligheter att behärska de problem,
som den fulla sysselsättningen ställer
oss inför. Och den fulla sysselsättningen
är en mycket mera socialistiskt revolutionerande
tanke än vad herr Ohlin
kanske bär gjort klart för sig.

Vi har vidare diskussionerna vid vår
partikongress, där framför allt den för
hela vår utveckling avgörande frågan
om hur de statliga företagen skall förvaltas
för att skapa en demokratisk ordning
blev föremål för djupgående diskussioner
efter ett betänkande, som jag
tror att kammarens ledamöter skulle
göra sig besvär att ta del av. Det är ett
bidrag till idédebatten. Den diskussion
som fördes om socialiseringsfrågan vid
1952 års kongress utgör också ett bidrag
till idédebatten; ungdomsförbundets
diskussioner har ju herr Ohlin
haft vänligheten att själv omnämna.

Just denna vinter startar vidare
hundratals eller kanske tusentals studiecirklar,
där huvudparten är pojkar
och flickor från arbetarklassen och arbetarrörelsen,
fastän vi med glädje skulle
ha sett att vi kunde vidga intresset
för dessa studier att omfatta alla samhällsgrupper.
Emellertid får vi konstatera
det glädjande förhållandet att
hundratals eller tusentals studiecirklar
under denna vinter kommer att ägna
sig åt studiet av socialismen i vår tid
med utgångspunkt från Ernst Wigforss’
nya verk.

Mot bakgrunden av vad jag här sagt
— jag kan erinra om att jag vid två
tillfällen försökt ta upp dessa problem
till diskussion, i ett tal i Sunne och i
ett tal i Gävle — har herr Ohlin panna
att säga att vi socialdemokrater inte är
intresserade av en debatt som rör de
samhälleliga spörsmålen. Jag skall för
min del gärna lämna ett bidrag till vad
vi anser vara det väsentliga i denna

diskussion, vad som enligt vår uppfattning
är det som satt fantasien i rörelse.

Det finns ett aktstycke, som heter
Frankfurtinternationalens program. I
det är en målsättning angiven för alla
de socialdemokratiska partierna, representerande
många tiotal miljoner av
väljare i de demokratiska länderna, en
målsättning som man kan säga är allmän
och där man överlåter åt de olika
partierna att konkret forma den utveckling,
som blir följden. Jag skall inte ta
upp tiden med att redogöra härför, ty
detta var mera avsett som en kommentar,
men jag skall gärna försöka återkomma.

Men en sak vill jag säga innan jag
slutar: Vårt sedan årtionden pågående
studium av de krav, som teknik och
annat ställer oss inför när det gäller att
utnyttja de tekniska resurserna till ett
stigande välstånd, gör att vi är mycket
litet doktrinära. Det är enligt vår mening
orimligt att dra en strikt gränslinje
och säga: Detta är socialism och
detta är borgerlighet. Hur mycket av
samhällsingripanden har inte herr
Ohlin med rätta medverkat till när det
gällt bostadsbyggandet och när det gällt
socialpolitiken. Hur mycket av regleringar
och samhällsingripanden har vi
inte, när vi fått resonera utan doktrinära
skygglappar för ögonen, kunnat
vara med om. Hela den väldiga utveckling
som skett i samhället sedan 1900-talets början är en utveckling, som steg
för steg har ökat samhällets inflytande.

Om herr Ohlin vill kalla den en liberal
utveckling, så bryr jag mig inte om
det. Jag bara konstaterar att det är
orimligt att säga, att just nu befinner
vi oss i det läge, då samhället har precis
de maktbefogenheter som är riktiga
och som ryms inom den borgerliga
åskådningen. Varje gång som samhället
har ökat sitt inflytande har reaktionen
sagt: Detta är socialism, akta er. Det
har man sagt gång på gång också i den
amerikanska valrörelsen, och man har
gång på gång framhållit hurusom den

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

regim som suttit i 20 år har fört landet
till ett socialistiskt system, därför att
den ökat det samhälleliga inflytandet.

Nej, herr Ohlin, vi har fått lära oss
att gränsen mellan vad som är den socialistiska
uppfattningen och de samhällsuppfattningar,
som är progressiva
och med vilka vi gärna samarbetar, är
inte en gång för alla given. Men vi har
också lärt oss att om inte den socialdemokratiska
arbetarrörelsen segt och
envist företräder samhällets rätt att
skydda individerna, även om det betyder
ett ökat samhällsingripande, så
blir det ingenting av, ty de reaktionära
krafterna har alltid lättare att vädja till
känslorna. Därför säger vi: Gränsen är
flytande, det visar hela den 50-åriga utveckling
som vi har bakom oss. Samhällsutvecklingens
sista ord är inte sagt
med vad som har inträffat nu. Det behövs
mera skydd för individen, och det
behövs ökade förutsättningar att skapa
detta skydd. Det finns bara en möjlighet:
samhället skall vara det organ,
som i samverkan mellan fria människor
löser denna uppgift. Och det behövs
en rörelse som driver fram en
utveckling, som kanske sedermera även
motståndspartierna är belåtna med.

Denna vår uppfattning är inte doktrinär.
Därför ger vi inga svar på frågor
som berör ting, där vi anser att ett doktrinärt
ställningstagande skulle vara ett
förhastat ställningstagande. Men denna
uppfattning har möjliggjort ett samarbete
med framstegselement i alla tider.
Herr Ohlin skildrade hur förskräckligt
det socialdemokratiska partiet såg
ut 1920. Han läste —- tyvärr inte alldeles
korrekt — upp det socialdemokratiska
partiprogrammet av år 1920. Ja, herr
Ohlin, det var kanske ett förskräckligt
parti, men med detta parti samarbetade
herr Ohlins företrädare intimt i regeringsställning
1917—1920. Säger det
inte en sak antingen om oss eller om
herr Ohlin?

Sedan kommer eu period, då vi har
samverkan mellan bönderna och arbe -

tarna. Var partiet mera revolutionärt då,
och hade det en klarare socialistisk målsättning?
Då sade man precis detsamma
som herr Ohlin i dag säger till herr
Hedlund. Det har sagts till Karl Staaff
under vänstersamverkans tid 1911—■
1914, det har sagts till Nils Edén under
vänstersamverkans tid 1917—1920, och
det har sagts till Axel Bramstorp under
samverkans tid på 1930-talet. Ingen av
dem lät skrämma sig. De progressiva
krafterna höll ihop. Det är kanske den
ideologiska skillnaden mellan dem som
i dag säger sig vara progressiva krafter
och deras föregångare.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
När herr Hjalmarson i indignerade
ordalag skildrar vad som tilldrog
sig vid förhandlingarna i riksbanken,
så förmodar jag att han har glömt att
kreditpolitiken under innevarande år
är baserad på ett system av överenskommelser
mellan riksbanken, försäkringsbolagen,
bankerna, sparbankerna
m. fl. kreditinstitut. Riksdagen antog
i fjol en lag om räntereglering med
mycket hårda bud, men det har inte
legat i riksbankens intresse att begära
att få denna lag satt i kraft så länge
det har varit möjligt att klara sig med
frivilliga överenskommelser, där tvånget
inte alls varit av samma karaktär
som det är enligt ränteregleringslagen.

När riksbanken i september tog upp
nya förhandlingar för att få kreditöverenskommelserna
prolongerade för
nästa år, var de övriga kreditinstituten
intresserade av en förlängning, medan
försäkringsbolagen för sin del förklarade
att de icke kunde biträda en
förlängning till år 1953 av dessa
överenskommelser. Efter ytterligare
förhandlingar, där försäkringsbolagen
har vidhållit denna ståndpunkt, har
riksbanken slutligen i en skrivelse till
Kungl. Maj:t begärt en särskild lagstiftning,
som i värsta fall kan tvinga försäkringsbolagen.
.lag tror att det är
skäl att man erinrar sig detta händelse -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

förlopp. Anser herr Hjalmarson att det
har förekommit någonting olämpligt
vid förhandlingarna, då bör han angripa
riksbanken och icke regeringen.

Herr Hjalmarson har vidare uttalat
bekymmer för att det här kommer att
betyda att landsbygden blir utan krediter,
medan alltsammans går till städerna
och industrien. Ja, herr Hjalmarson,
det är vad som nu är fallet.
De svenska försäkringsbolagen har sju
till åtta miljarder kronor placerade.
Om herr Hjalmarson ser efter, skall
han finna att vid slutet av år 1950
1 425 miljoner var placerade i inteckningslån
i svenska fastigheter. Av dessa
1 425 miljoner hade jordbruks- och
skogsfastigheter fått sammanlagt tolv
miljoner. Antagligen är det några större
skogsfastigheter som några bolag har
fått belåna hos försäkringsbolagen. Den
svenska landsbygden, den har icke fått
ett enda öre.

Om man följer de riktlinjer som ligger
till grund för förslaget till överenskommelse
finns det däremot stora möjligheter
för att både bostads- och kommunlån
kan gå ut till landsbygden.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Att jag efterlyste herr
Karlssons i Munkedal ståndpunktstagande
till tvångslagen mot försäkringstagarna,
herr statsminister, berodde
på att jag gärna ville ha reda på huruvida
herr Karlsson i Munkedal möjligen
i sig förkroppsligade den tidens
tvekluvenhet, som statsministern i ett
sammanhang i sitt anförande så vältaligt
skildrade. Vad jag var rädd för,
herr statsminister, var naturligtvis, att
herr Karlsson i Munkedal möjligen
skulle företräda försäkringstagarnas
synpunkter i försäkringsföretaget men
statsministerns synpunkter i riksdagen.

Statsministern framhöll, att riksbanken
skulle vara riksdagens organ.
Nej, herr statsminister, det var länge
sedan riksbanken fungerade som organ

för Sveriges riksdag. Låt mig bara få
göra en fråga: När har riksbanken
fått riksdagens fullmakt att förhandla
med stöd av en i finansdepartementet
utarbetad tvångslag, som innebär ett
i väsentliga hänseenden utomordentligt
allvarligt åsidosättande av en lagstiftning
som riksdagen, delvis under
hävdande av andra meningar än regeringen,
för några år sedan — för övrigt
enhälligt — antog? När har den fullmakten
lämnats?

Statsministern säger att vad jag har
anfört skulle representera kortsiktiga
försäkringstagarintressen. Jag bortser
alldeles från att statsministern ju därmed
uttalar sig på ett ytterligt egendomligt
sätt om chefen för konjunkturinstitutet
och om försäkringsinspektionen.
Herr statsministern måtte emellertid
inte tänka på att han ju samtidigt
bryter staven över ett mångårigt utredningsarbete,
som har försiggått här
i vårt land, och över den lagstiftning
som har tillkommit med minutiösa regler
i olika hänseenden dels för att
trygga försäkringstagarnas rätt till
full avkastning på sina medel, dels i
syfte att trygga ett tillräckligt stort
sparande. Vad statsministern här har
sagt, det visar hur främmande statsministern
och, i den mån han talar
bär som representant för hela sitt parti,
hur främmande hela den svenska socialdemokratien
är för det i denna
stund centrala samhällsekonomiska
problemet.

Med anledning av en fråga jag hade
ställt till statsministern säger han: Ja,
men det är ju mängder av offentliga
behov som måste tillgodoses. Ja, visst
är det det, vem har bestritt det? Men
jag upprepar min fråga. Vill herr statsministern
vara god att förklara varför
det är just försäkringstagarna som skall
betala fiolerna? Varför är det just de
100 000 eller 150 000 tjänstemännen i
SPP som skall drabbas av en extra
uttaxering? Varför skall inte alla vara
med om detta? Vad är det för en egen -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

domlig form av maktutövning, att man
utväljer vissa grupper i samhället och
säger att just de skall klara den aktuella
ekonomiska krisen? Statsministern yttrade
att han hoppades, att vi skulle
slippa en tvångslagstiftning; han underströk
mycket starkt, att han var
en varm anhängare av frivilliga överenskommelser.
Herr statsminister, det
finns ett mycket enkelt sätt att slippa
en tvångslag. Tag tillbaka förslaget om
tvångslag, tag tillbaka hotet! Vi i riksdagen
har ju tidigare över huvud taget
inte fått tillfälle att yttra oss om saken.
Regeringen har handlat utan någon
som helst riksdagskontakt, och det
måste därför vara mycket lätt för regeringen
att komma ifrån hela frågan
genom att säga till försäkringstagarnas
representanter: Vi erkänner att hotet
om tvångslag inte skapar en gynnsam
atmosfär för en förnuftig uppgörelse,
vi är beredda att lägga hela lagstiftningen
på hyllan. Och så får man se
vad man kan komma fram till.

Statsministerns skildring av högerpartiets
ekonomiska politik var verkligen
häpnadsväckande. Statsministern
framhöll att vad vi syftar till är att
släppa alla kontroller över investeringarna.
Det sade han ögonblicket
efter det att han själv hade läst upp ett
interpellationssvar, i vilket han har
framhållit att han inte kan vara med
om att använda de penningpolitiska
medel, som vi har rekommenderat, därför
att de måste få en alldeles för hård
effekt. Någon gång måste väl ändå
socialdemokratien bestämma sig för
vilken linje man skall hålla på — antingen
säga, att vi inte har något alternativ,
eller säga, att vi har ett alldeles
för kraftigt alternativ. Att hävda båda
delarna är väl ändå inte möjligt, herr
statsminister, i varje fall inte i samma
politiska debatt.

Till sist ett ord i frågan om löftespolitiken,
som statsministern började
med. Vi har som huvudtema under hela
valrörelser framhållit, att det centrala

problemet är att komma till rätta med
kostnadsfrågan i samhällsekonomien.
Vi har framhållit att vi endast kan
lösa detta problem genom att i samhällsekonomien
bereda utrymme för
kostnadssänkande rationaliseringar, vilket
är detsamma som att åstadkomma
ett ökande sparande. Hela vår politik
har inriktat sig på detta. Härigenom,
men endast härigenom, kan förutsättningar
skapas för ökat bostadsbyggande
och andra offentliga investeringar.
Socialdemokratiens politik har varit
likgiltig eller rent utav fientlig gentemot
sparandet. Detta är i ett nötskal
vad vi har sagt under valrörelsen, och
det finns inte ett enda ord att ta tillbaka
i detta. Tvärtom, vad som inträffar
just nu är en hundraprocentig
bekräftelse på hur riktig vår prognos
har varit.

Min repliktid är nu slut men kanske
kan det bli tillfälle att senare i debatten
ställa in vissa avsnitt av socialdemokratiens
tidigare verksamhet i den s. k.
löftespolitikens belysning. Bilden är
nog något annorlunda i verkligheten än
vad statsministern vill ge intryck av.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Statsministern försökte ställa
min hänvisning till 1920-talets socialistiska
program i en egendomlig dager
genom att säga, att socialdemokraterna
då samverkade med liberalerna. Det säger
väl i varje fall en hel del om herr
Ohlin, tilläde statsministern.

Men det fanns ju, herr statsminister,
en absolut garanti för att Ert parti inte
skulle kunna bedriva någon socialistisk
politik, nämligen att Era partivänner då
var i eu bestämd minoritet. Jag hoppas
att vi återigen skall komma till samma
läge, och jag har redan sagt, att förutsättningarna
för samarbete då blir
större.

Statsministern vet mycket val, men
talar inte om, att de unga socialdemokraterna
på den tiden — jag tror bl. a.
herr Undén — verkade för att bryta upp

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

samgåendet i regeringen mellan liberaler
och socialdemokrater, delvis därför
att det lade för stark hämsko på deras
socialistiska handlingslust.

Nog är statsministerns sätt att här
exemplifiera sådant, att det säger en
hel del om herr Erlander.

Statsministern tar stora ord i munnen
beträffande valsiffrorna och säger, att
det är nonsens att tala om tillbakagång
och att göra principiella kommentarer
till socialdemokratiens försvagande. Får
jag påpeka, att socialdemokratien när
det gäller de socialistiska frågorna kan
lita på de eljest i många sammanhang
mycket opålitliga kommunisterna. Vad
som skett under senare år är ju att de
båda socialistiska partierna — jag understryker
skillnaden dem emellan ur
många andra synpunkter — har minskat
sin andel av väljarkåren från 57
till ungefär 50 procent, medan de icke
socialistiska partierna ökat sin andel i
motsvarande grad. Att då tänka bort
försvagningen av det parti, som i
detta sammanhang är stödtrupp åt socialdemokratien,
och därigenom komma
ifrån försvagningen av de krafter
som vill verka för en socialistisk utveckling,
om man får tro partiprogrammen,
är väl ändå, herr statsminister, någonting
som förtjänar att stämplas med
statsministerns egen karakteristik.

Det finns här i landet en växande
sympati för en annan politik än den,
som predikas av de partier som står på
socialistisk grund.

Frågan om regleringarna hinner jag
kanske inte ta upp denna gång, utan får
återkomma. Jag vill nu endast säga, att
vi har önskat att kredit- och penningpolitiken
skall spela en större roll än
regeringen velat tillåta. Vi har inte önskat
avveckla alla regleringar på en
gång, och vi erkänner att det kommer
att bli övergångssvårigheter. Men vi
framhåller — såsom för övrigt också
herr Hjalmarson gjorde — att statsministerns
tänkesätt hela tiden är statiskt,
när han utgår från att det finns en gi -

för regeringens politik.

ven ram, inom vilken man måste hushålla.
Vi tror att en annan, mera utvecklings-
och sparbefrämjande politik,
med mera frihet och större förtroende,
resulterar i ett mera expansivt samhälle
och därigenom ger det allmänna större
möjligheter.

Vad beträffar de sociala reformerna,
kunde statsministern inte nämna någon
annan stor sak än folkpensionerna. Men
han försökte trolla bort skillnaden mellan
det förslag, som gäller nuvarande
budgetår, och det program på längre
sikt som både socialdemokraterna och
vi har.

Nu låtsades statsministern: »Jaså,

menar herr Ohlin ingenting med det
där långsiktsprogrammet?» Jo, herr
statsminister, jag menar allvar med det,
men jag har uttryckligen sagt, att dess
genomförande måste ske i den takt och
den ordning, som betingas av våra tillgängliga
resurser.

Statsministern har alltså misslyckats
med att på något sätt konkretisera, att
man från vårt håll skulle ha underlåtit
att ta ekonomiska hänsyn.

De ideologiska frågorna har jag berört
många gånger i mina tal både under
valrörelsen och i andra sammanhang.
Statsministern har påpekat, att
det inte är mycket som kommer med i
de korta TT-referaten, och det är riktigt.
Han gjorde ett erkännansvärt försök
att höja den ideologiska debatten
här i kammaren, när han i detta sammanhang
ägnade så stor uppmärksamhet
åt grispremierna; det tycktes vara
någonting som enligt hans mening tillhör
ideologien. Men får jag lov att säga
till statsministern att hans påstående,
att jag enligt TT-referaten här mest talade
om grispremierna, är ett uttryck
för statsministerns drömmar, jag skulle
kanske hellre säga mardrömmar, under
valkampanjen. Påståendet är inte uttryck
för någonting som faktiskt ägde
rum.

Vi viker inte undan för en ideologisk
debatt, säger statsministern. Det har

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

statsministern hittills gjort varje gång
jag träffat honom. Han hänvisar till
Wigforss, till Socialdemokratiska ungdomsförbundet
och till LO. Får jag då
påpeka för statsministern, att tidskriften
Fackföreningsrörelsen så sent som
för bara en vecka sedan uttalade, att
det verkligen inte skulle skada med
litet klarare begrepp om socialdemokratiens
målsättning. Inte heller denna tidskrift
tycks ha märkt, att allting på detta
område är så bra som statsministern
anser. Men skulle vi då inte någon gång
kunna få till stånd en ideologisk debatt
här i kammaren?

Jag fick inte något svar på frågan,
hur koalisationsregeringen klarar de
ideologiska motsättningarna. Statsministern
höll här ett lovtal till regleringsekonomien,
som faktiskt rimmar illa
med vad han sade i sitt första anförande,
att regleringar inte är principiellt
önskvärda. Om man skall tolka
statsministerns replik, så innebar den
just att regleringar är principiellt önskvärda.

Den ideologiska skillnaden mellan socialdemokraterna
och bondcförbundarna
tycks bland annat ligga i att socialdemokraterna
har en ideologi, som de
åtminstone här försöker hålla hemlig,
medan bondeförbundarna inte har någon
ideologi, vilket de försöker att hålla
hemligt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HALL (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hjalmarson har frågat, när
riksbanksfullmäktige fick fullmakt att
förhandla med stöd av lagstiftningshot.
Jag antar att han menar, att bankofullmäktige
har överskridit sin befogenhet
när de fortsatt förhandlingarna. Jag
nödgas därför än en gång erinra om
fakta i målet.

I januari slöts en överenskommelse
mellan kreditinstituten och riksbanken.
Alla visste att ränteregleringslagen var

antagen av riksdagen, men ingen ifrågasatte
något annat lagstiftningshot. I september
upptogs nya förhandlingar om
en förlängd överenskommelse, gällande
1953. Ingen ifrågasatte någon ny lagstiftning,
Det är först sedan övriga kreditinstitut
förklarat sig i princip beredda
att biträda en ny överenskommelse
men försäkringsbolagen hotat att
stjälpa hela systemet med överenskommelser
genom sin tredska som lagstiftningshotet
har tagits fram. Den skillnaden,
herr Hjalmarson, tycker jag är så
betydande att den förtjänar att observeras.

När herr Hjalmarson uppmanar regeringen
att ta tillbaka lagstiftningshotet,
är det visserligen regeringens sak att
svara, men jag måste på riksbankens
vägnar förklara att det enda svar vi då
hade att ge är, att ränteregleringslagen
skall sättas i kraft. Det får inte vara
möjligt för enskilda företag att fördärva
den möjlighet man har att styra inflationens
krafter genom en begränsning
av kreditgivningen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Bara ett par
tillrättalägganden!

Vill vill gärna undvika regleringar
—- det ville vi också under åren 1946
och 1947 — men vi vill inte vidta
åtgärder som leder oss ut i så stora
svårigheter att vi får gripa till mycket
hårdare regleringsåtgärder sedan. Vi
har lärt oss av erfarenheten från den
tiden att man bör planera så, att man
slipper vidta åtgärder som framtvingas
i en nödsituation, då åtgärderna upj)enbarligen
blir av mycket besvärligare
karaktär. Det finns ingen motsättning
mellan mitt interpellationssvar
och mitt andra anförande, herr Ohlin.

För det andra vill jag säga till herr
Ohlin, att vi icke räknar kommunisterna
som några stödtrupper. Vår socialistiska
uppfattning bygger, som jag
också sade i mitt andra anförande, på
att vi skall ha ett samhälle där män -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

niskorna i fri samverkan vinner ut
det mesta möjliga av de resurser som
tekniken ger oss. I det ögonblick som
kommunismen stryker orden »fri samverkan»
är de icke längre socialister,
och vi betraktar dem som motståndare
liksom vi betraktar andra grupper,
som motståndare, om de har en ideologisk
uppfattning som avviker från
vår.

Jag skulle för övrigt för min del tro
att en del av de undersökningar som
har gjorts visar, att det är lättare för
en kommunist att gå över till folkpartiet
än det är för en kommunist att
gå över till socialdemokratien.

Beträffande herr Hjalmarsons inlägg
vill jag bara påpeka, att herr Hjalmarson
framställer saken som om vi önskade
få till stånd en tvångslagstiftning
emot försäkringstagarna, och så frågar
han: Varför skall försäkringstagarna

betala våra skolor, sjukhus och bostäder?
Det är ju inte det frågan gäller.
Den politik, som herr Hjalmarson nu
i sin sexminutersreplik skisserade, innebar
ju precis det som jag försökte
visa upp att den innebär, nämligen
att man med räntestegringsvapnet pressar
den privata industrien lika hårt
som vi tvingas göra med den lagstiftning
vi har förelagt, nämligen genom
en minskning av deras kreditmöjligheter.
Jag vill då fråga herr Hjalmarson
om det är rimligt, när man vill nå
det målet, att tillgripa ett vapen, en
räntestegring, som pressar den industri
som drabbats hårdast av de
redan förefintliga depressionstendenserna,
nämligen textil- och beklädnadsindustrien,
som redan kämpar med svårigheter
och behöver krediter. Av vilken
anledning anser herr Hjalmarson
det vara rimligt att överlåta ansvaret
för prisstabilitetens uppnående på
dessa redan hårt pressade näringsgrenar,
på deras tjänstemän och deras
anställda?

Skilj inte ut försäkringstagarna från
oss alla, sade jag i mitt förra anförande.

Vi är alla försäkringstagare och har
ett gemensamt ansvar för penningvärdet.
Det är naturligare att försäkringsbolagen
bär sin andel för att skapa
det utrymme som behövs för investeringar,
som Sveriges riksdag •— inte
regeringen — har velat prioritera.

Detta är kanske en frågeställning
som inte tillåter att man så lätt mobiliserar
känslorna hos tjänstemännen
mot det förslag som regeringen har
remitterat till lagrådet.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Några tolvminutersrepliker
står inte till oppositionens förfogande,
herr statsminister, men jag skall försöka
att på de tre minuter jag nu disponerar
i korthet svara statsministern.

Statsministern missuppfattar hela den
ekonomiska frågeställningen. Vilken effekt
kommer vår politik att få? Jo, den
ger stimulans åt de gamla spararna,
den gör låntagarna intresserade av att
snabbare betala tillbaka sina lån, vilket
ökar deras sparande, och slutligen ökar
den företagssparandet. Regeringens politik
har i alla dessa tre hänseenden
en rakt motsatt effekt. Den skadar de
gamla spararna, den gör låntagarna intresserade
av att hålla kvar så mycket
som möjligt av den tillgängliga kreditvolymen,
och i stället för att öka företagssparandet
ökar regeringens politik
företagens omkostnader. Det är, herr
statsminister, vår politik som skapar
förutsättningar för en utbyggnad både
inom den enskilda och inom den offentliga
sektorn, det är icke regeringens
politik.

När herr Hall står här i kammaren
och påstår att försäkringsföretagen —
enskilda och kooperativa — skulle tredskas
vid förhandlingarna, så är det ju
en mycket häpnadsväckande beskyllning
mot bakgrunden av vad vi själva
i dag kan läsa i tidningarna, det erbjudande,
som försäkringsbolagen har
givit. Tror verkligen herr Hall, att man
främjar en god förhandlingsatmosfär

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang'', redogörelse för regeringens politik.

genom alt här i riksdagen, där företagen
inte har möjlighet att försvara
sig, framkasta sådana beskyllningar.
Det är jag övertygad om att man inte
gör.

Jag vill också erinra om att den ställning,
som försäkringsföretagen har
tagit till tvångslagen, ju också har intagits
av försäkringsinspektionen, det
organ som staten själv tillsatt för att
övervaka försäkringsbolagens verksamhet.
Jag kanske, herr talman, kan få
belysa läget genom att sluta med vad
som har anförts i en skrivelse till riksbankschefen
av den 11 oktober 1952,
där det heter: Vad det nu är fråga om,
det är »kreditrestriktioner som sträcker
sig väsentligt längre än tidigare
och som i själva verket skulle innebära,
att försäkringsföretagen förbunde
sig att placera försäkringstagarnas medel
i sådana objekt som skulle ge en
betydligt lägre förräntning än som
kunde uppnås på andra kreditmässigt
likvärdiga objekt.»

I denna skrivelse framhålls det också:
»Vi delar emellertid den uppfattning,
som kooperativa förbundets styrelse
i sitt yttrande av den 14 september
1951 över det då föreliggande förslaget
till dirigering av bankernas utlåning
gav uttryck åt i orden: — ---,

styrelsen inte kan föreställa sig att ett
så våldsamt ingrepp som en kreditransonering
under normala, alltså av krig
opåverkade förhållanden, skulle tillgripas
såsom ett led i ett penningpolitiskt
program!» Nu, herr talman, är
vi där, nu är vi framme vid den punkten.
Den som har avlåtit denna skrivelse
är sannerligen icke någon representant
för några begränsade kapitalägarintressen,
utan det är en institution
som väl förmodligen måste stå
både statsministern och herr Hall synnerligen
nära. Det är nämligen Folksam,
den kooperativa försäkringsanstalten
här i landet, som står bakom skrivelsen
och som vid dess utformning
uppenbarligen betraktat det som eu

huvuduppgift att försvara de många
små inkomsttagarnas intressen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara först säga beträffande
vägarna, att när bilskattemedlen
behandlades här i kammaren
i våras och det från oppositionshåll
krävdes att även bilaccismedlen skulle
gå till vägarna, så avböjde regeringen
bestämt detta och talade inte så vitt
jag minns med ett ord om att man
tänkte använda både det beloppet och
ännu mycket mera till vägarna. Nu
kommer statsministern med den mycket
intressanta upplysningen, att man
skall göra detta utan att någon har
talat om det. Är det inte ett rätt egendomligt
sätt av en demokratisk regering
att hålla kontakt med folkrepresentationen?
Borde inte detta ha antytts
under vårriksdagen eller, om det
inte kunde ske, borde det inte ha meddelats
effektivt så snart beslutet fattats
med angivande av att man ändrat
mening?

Statsministern säger, att han inte
räknar med kommunisterna som några
stödtrupper. Men, herr statsminister,
om kommunisterna i kamrarna röstar
med Er i socialistiska frågor, så ber
Ni väl dem inte låta bli? Men vill statsministern
ta konsekvenserna av vad
han sade och förklara, att oberoende
av regeringens sammansättning i framtiden
kommer han aldrig att vilja åberopa
några kommuniströster till stöd
för ett beslut som de andra partierna
är emot, så är ju detta värdefullt för
framtiden. — All right, låt oss se bort
från kommunisterna, herr statsminister,
låt oss bedöma den politiska
utvecklingen för de andra partierna.
Kan man då komma ifrån den stora
betydelsen av att socialdemokratien
från att ha varit en tiondel större än de
andra demokratiska partierna har blivit
nära en tiondel mindre? Herr statsminister!
Är det nonsens att lala om
denna förskjutning från en tiondel

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

större till en tiondel mindre såsom
varande väsentlig? Nej, herr statsminister,
att förneka betydelsen av detta
är nonsens.

Sedan vill jag bara säga, att statsministern
talar om samverkan mellan
fria människor. Det sker i omedelbar
anslutning till att man som vapen vid
förhandlingar med en viss grupp, som
förfäktar ett mycket stort antal svenska
medborgares, spararnas, intressen, använder
hot om en tvångslag som en
höjd pistol. Är det verkligen det bästa
sättet att få samverkan mellan fria
människor? Jag tror att vi alla är
överens om att man bör sträva efter
samverkan mellan fria människor, men
då får man också lov att avstå från
att använda metoder av den arten.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Man kan ha anledning att undra, om
maktläget i samband med riksdagsvalet
undergått en sådan förskjutning,
som den formella uppläggningen av
denna debatt tycks ange. Att den redan
vanliga höstremissdebatten inte har en
regeringsproposition eller en regeringsdeklaration
till utgångspunkt utan interpellationer
— och därtill ganska
diffust avfattade sådana — av högerns
och folkpartiets ledare måste väl inge
vanliga människor den uppfattningen,
att ett traditionellt initiativ övergått
från regeringen till dess borgerliga antagonister.
Det är kanske ett uttryck
för den nya maktfördelningen, som
folkpartiledaren bönar om i sin interpellation.

Valresultatet har hos de öppet bakåtsträvande
i vårt land skapat illusioner
om möjligheten att vrida klockan tillbaka,
men de faktorer, som har påverkat väljaropinionen
hösten 1952, är tillfälliga,
troligen den sista impulsen av en reaktionär
opinionsström. Dessa tillfälligheter,
som påminner om den tillfälliga
reaktionära återhämtningen efter första
världskrigets revolutionära storm, har
nu förlorat sin kraft. De framgångar

herrar Ohlin och Hjalmarson på grund
av desamma har inregistrerat kan möjligen
ge dem själva svindel men kommer
inte att framkalla panik hos arbetarklassen.

Det blev icke den beräknade andrakammarmajoriteten
med kalkylerade
117 mandat för socialdemokraterna.
Det blev, inom parentes sagt, tvärtom
ett kännbart bakslag, som just nu utlöst
en oklar diskussion om, huruvida felet
inte ligger däri, att partiet smält in i
den gråa borgerliga miljön och försummat
alla socialistiska initiativ. Orsaken
därtill är i mindre grad att en
del tidigare socialdemokratiska väljare
övergått till folkpartiet därför att detta
bibringat dem uppfattningen, att folkpartiet
kunde vara ett mer radikalt
parti. Huvudorsaken, som vi ser det,
är det socialdemokratiska partiets borgerliga
politik och ledningens långvariga
strävan att presentera sin enighet
med de borgerliga partierna och
världsreaktionens nya centrum, Amerikas
förenta stater. Detta har gjort
en betydande del av arbetarväljarna
passiva.

Den socialdemokratiska ledningen
har tidigare betraktat ett visst avfall
av väljare till folkpartiet som naturligt
och försökt kompensera sådana förluster
på kommunistiska partiets bekostnad.
Jag tror att detta val visade,
att sådana möjligheter är definitivt
slut. Av kända skäl tvingades kommunistiska
partiet in i en defensiv position.
När man i det socialdemokratiska
partiet nu förklarar valnederlaget med
den hets partiet varit utsatt för, måste
vi för vår del säga: om den högaktningsfulla
skuggboxning som de borgerliga
presterat mot det största regeringspartiet
skall karakteriseras som
hets, vad återstår då för ord i svenska
språket som skulle kunna vara en rättvisande
beteckning på den kampanj,
som drivits mot kommunistiska partiet
av både regeringspartierna, högern och
folkpartiet? Intet annat parti hade kla -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

rat den situationen. Tar man hänsyn
till det minskade valdeltagandet och
till att detta just verkat bland arbetarväljarna,
så har kommunistiska partiet
hållit sina positioner sedan 1950 års
val.

Valet gav partiet respekt, även om
tiden blev för kort för att vi skulle
hinna mer än återställa positionerna.
Men det allra viktigaste var den stämningsförändring
som ägt rum inom arbetarklassen
och särskilt inom kommunistiska
partiet och som möjliggör
en övergång till offensiven. Arbetarmassorna
känner nu klarare än förut
att de måste hålla ihop mot den gemensamme
fienden. De socialdemokratiska
arbetarna vill inte längre följa
den Erlanderska linjen, som innebär
vänskap åt höger och fiendskap åt
vänster. De vill i stället: ingen fiendkap
åt vänster, ingen vänskap åt
höger.

Vi har för vår del aldrig föreställt
oss, att arbetarklassens väg till slutsegern
skulle vara alldeles rak och att
den aldrig skulle riskera några bakslag,
men vi betvivlar inte ett ögonblick,
att socialismens krafter måste segra.
Det faktum, att kapitalismen besegrats
i en tredjedel av världen på tredjedelen
av detta århundrade, fyller oss med
förvissningen om socialismens slutliga
seger överallt. Som representanter för
vår tids stora segrande idé, som en del
av denna segrande världsarmé av socialismens
anhängare kan vi av tillfälliga
bakslag bara sporras till nya
ansträngningar.

Herr Ohlin har nu begärt en debatt
om principerna och de ideologiska
drivkrafterna för politiken. Ilan föredrar
att tolka några valutslag i denna
inte alltför dominerande del av världen
som ett tecken på de socialistiska idéernas
definitiva sammanbrott och som
ett tecken på alt väljarna tagit ställning
mot socialismen. Han uttrycker
sin tro på ett samhälle av den liberala
typen — det är hans ord — med en -

skild äganderätt. Inte allt vad han säger
i sin långa interpellation är fel, eftersom
han målmedvetet strävar efter att
vinna insteg i arbetarklassen för sitt
parti. Men eftersom han väljer kapitalismen
och förkastar socialismen
hänger de acceptabla önskemålen mer
eller mindre i luften.

Är det nu sant, att standardhöjningen
och effektiviseringen går fortare i ett
kapitalistiskt än i ett socialistiskt samhälle?
Låt oss ta produktionsutvecklingen
i de största länderna! Jämfört
med år 1929 har produktionen i Förenta
staterna fördubblats. I England
har den ökat med 60 procent. I Italien
har det varit en mindre ökning, medan
produktionen i Frankrike knappast har
överskridit 1929 års nivå. Under samma
tid har produktionen i Sovjetunionen
ökat nära 13 gånger.

Tar jag de europeiska folkdemokratiska
länderna, har produktionen efter
kriget, jämfört med förkrigsnivån,
ökat i Polen med 190 procent, i Tjeckoslovakiet
med 70 procent, i Ungern
med 150 procent, i Rumänien med
90 procent, i Bulgarien med 360 procent
och i Albanien med över 400
procent. Och då skall man dessutom
hålla i minnet att det handlar om
länder som har ödelagts av kriget och
som fått sitt näringsliv starkt förstört.

Herr Erlander har i dag bedyrat, att
han är fri från alla doktriner. Men han
har här själv skapat ett nytt slags
doktrin: om nödvändigheten för partier
att förlora i val. Ja, om det skall
vara en hållbar doktrin, måste det väl
tvinga de socialdemokratiska arbetarna
att fundera på hur det då skulle ha
varit vid valen 1936, 1940 och 1944.
Men statsministern tillfogar, att det endast
i de folkdemokratiska länderna
tycks vara möjligt för regeringen att
behålla sina positioner hos folket. Jag
skulle vilja fråga: Kan inte detta ha
ett samband med de siffror över produktionsutvecklingen
som jag här angivit,
med andra ord ett samband med

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

det faktum att man i dessa länder inte
säger en sak och gör en annan sak, utan
att man verkligen försöker genomföra
vad man lovat folket och vad folket
önskar.

I varje fall är dessa fakta beträffande
produktionsutvecklingen nedgörande
för herr Ohlins huvudtes liksom för
den linje regeringen hittills har följt.
Utvecklingen i de folkdemokratiska
länderna skulle ha varit otänkbar därest
man bevarat den privata äganderätten
till de viktigaste produktionsmedlen.
Just därför att behovet, inte
profiten, i socialismen förvandlas till
produktionens viktigaste drivkraft kan
en så snabb utveckling och medföljande
standardhöjning möjliggöras.

Därtill kommer den egendomliga
karaktären hos den produktionsstegring
som har ägt rum i ett antal kapitalistiska
länder under de sista åren.
Utan Koreakriget och den jättelika upprustningen
skulle vi nu ha haft en kännbar
avsättningskris i den kapitalistiska
världen. Uppsvinget efter mitten av år
1950, när Koreakriget började — om
man nu skall använda ett sådant ord
som uppsving i detta sammanhang •—
har således en improduktiv grundval;
det skapar en massa oräntabla »värden»,
inskränker den normala avsättningsmarknadens
köpkraft och skärper
därmed oundvikligen den ekonomiska
krisens traditionella krafter. Hela den
konjunkturrapport, som har framlämnats
innan höstriksdagen började, ger
ju sensationella bekräftelser på den
destruktiva, förstörande och för folken
ruinerande karaktären av den nuvarande
rustningskonjunkturen. Denna konjunkturrapport
visar också hur svensk
produktion och svensk ekonomi har
sammanflätats med detta system och
hur beroende den förda politiken har
gjort Sverige av att oron i världen
hålles vid makt, att krigen och krigspolitiken
och därmed de improduktiva
rustningarna fortsätter.

Herr Ohlin måste tro på underverk,

om han föreställer sig, att detta kan
leda till blomstring och förbättrade
villkor för folket. Han kan inte under
några förhållanden finna detta vara ett
sunt system, såvida han inte anser krig
och rustningar för krig vara sunda.

Försöken att skylla dessa rustningar,
Koreakriget och det kalla kriget på de
folk som har beträtt socialismens väg
är dömda att misslyckas. En sådan fantastisk
produktionsutveckling och samtidig
höjning av folkets konsumtion är
oförenlig med aggressiva krigsplaner
och rustningar därför. Jag har själv sett
det första kommunistiska storbygget —
Leninkanalen som förenar Volga och
Don, de fem haven och storstäderna
inom Sovjetunionens europeiska område.
Jag har sett det återuppbyggda
Stalingrad, Minsk och Leningrad, liksom
jag även har sett återuppbyggandet
av Warschawa. Sådana byggen är
bara möjliga i freden, för freden och
om man har freden som perspektiv. De
vore otänkbara om dessa folk föreställde
sig, att atlantblockets och särskilt Föranta
staternas förmåga svarade mot de
onda orden och de vilda hotelserna.
Man kan inte ställa som uppgift att
under en femårsperiod öka industriproduktionen
med 70 procent, höja de
anställdas reallöner med 35 procent,
kollektivböndernas med 40 procent och
att förbättra socialförsäkringen med
30 procent, om man inte trodde på möjligheterna
att trots allt bevara freden.

Vid den ekonomiska konferensen i
Moskva i början av detta år förklarades
officiellt, att Sovjetunionen de närmaste
åren är beredd att göra affärer
med den kapitalistiska omvärlden för
minst 50 miljarder kronor. Från folkdemokratierna
gavs försäkringar om
viljan att öka sin utrikeshandel i relation
därtill. Men en rad kapitalistiska
länder i Europa får inte för amerikanerna
utvidga sin handel och minska
det ekonomiska krishotet. Sverige borde
inte vara fullt lika bundet som dessa
länder, men med eller utan Marshall -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

avtalet tycks de amerikanska äventyrarna
få öva ett relativt stort inflytande.
Detta är, herr talman, så mycket mer
dåraktigt som amerikanerna aldrig någon
längre tid kan upprätthålla dessa
konstlade skrankor för den intereuropeiska
handeln. Västeuropas kapitalistiska
länder kommer att försöka bryta
sönder den amerikanska desorganisationspolitiken
i fråga om världshandeln,
och den tiden är ganska nära förestående.
Frågan är emellertid om
Sverige skall vänta till dess eller redan
nu i eget intresse för att förbättra försörjningsmöjligheterna
och trygga avsättningen
för den svenska exporten
och därmed en hög sysselsättning, skall
söka en marknad, som ligger alldeles
utanför knutarna, en krisfri, köpkraftig
marknad med snabbt ökande effekt.
Svaret på den frågan ger samtidigt svaret
på frågan om regeringen föredrar
krigshushållning eller fredligt uppbygge.
Detta val finns även för ett kapitalistiskt
Sverige.

Regeringschefen har inte följt sina antagonisters
råd att ingå på en principdebatt.
Han anser regeringsunderlaget
tillräckligt för att fortsätta i gamla spår.
Det som herr Ohlin anser vara kärnpunkten,
nämligen om socialdemokratiska
partiet fortfarande, som man säger,
står kvar vid sin hittillsvarande
principiella åskådning, förbigås med
tystnad. Det är nog inte så svårt att
gissa skälen därtill. Man kan inte beskylla
socialdemokratiens ledning för
en principiell socialistisk åskådning.
Denna åskådning finns emellertid bland
massorna i det socialdemokratiska partiet
liksom den företrädes av kommunistiska
partiet.

I den mån statsministern i dag försökt
ta upp frågan om demokratien meddelar
han oss — och detta finner han särskilt
löftesrikt — att man kan diskutera
socialismen bland ungdomarna på
grundvalen av Ernst Wigforss’ bok. Han
har även funnit någonting löftesrikt i
den s. k. Frankfurtinternationalens be -

slut. Han har emellertid inte redogjort
för dessa beslut. Efter det socialdemokratiska
partiets 63-åriga historia och
efter att i 20 år ha innehaft regeringsansvaret,
då man under största delen
av denna tid kunnat stödja sig på en
majoritet hos det svenska folket, borde
man väl ändå litet tidigare ha tvingats
till eftertanke i denna fråga. När man
nu intervjuas i denna fråga kommer
man emellertid bara med det allmänna
talesättet, att man skall börja studera
frågan om socialismen.

Statsministern ingår så på de båda
frågorna om full sysselsättning och prisstabilitet.
Han försäkrar, att regeringen,
när det gäller valet av medlen härför,
inte har någon doktrinär inställning.
Nej, det skall gudarna veta! Att ställa
som uppgift att dämpa konjunkturen
och framkalla lokal arbetslöshet för att
bevara full sysselsättning, det är verkligen
odogmatiskt för att inte säga originellt.
Att kämpa för ett fast penningvärde
genom att nedskriva kronans utlandsvärde
med en tredjedel, nedskrota
priskontroll och subventioner och ge
spekulanterna fria händer, det är ju så
odoktrinärt som det kan vara. Men att
efter att ha utlöst den värsta inflationen
i mannaminne tala om att det fasta
penningvärdet är regeringens riktpunkt,
det är inte bara odoktrinärt, det är
ovanligt ogenerat. Att som regeringen
gör mer eller mindre rasera alla sociala
reformer och sedan säga, att bevarandet
av dessas värde är en vital fråga,
det är, herr talman, rent ut sagt hyckleri.
AU regeringen redan nu lovar de
borgerliga att förhindra löneförbättringar
åt löntagarna — det måste vara
detta som döljes bakom talet om att stabilisera
inkomsterna — det vittnar om
att regeringen inte dragit någon förnuftig
slutsats av valnederlaget utan fortsätter
att göra storfinansens öppna partier
till viljes.

Det behövs därför ett annat program.
Eftersom de utrikespolitiska frågorna
skall bli föremål för en särskild debatt,

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

skall jag just nu inskränka mig till några
inrepolitiska huvudfrågor. Först måste
jag dock protestera mot att regeringen
i Förenta Nationerna stöder den folkrättsvidriga
ståndpunkt, som amerikanerna
intagit till frågan om återsändandet
av de koreanska och kinesiska
krigsfångarna. Den amerikanska ståndpunkten
är inte bara folkrättsstridig,
den avser också att hindra ett vapenstillestånd.
Det är väl första gången i
historien som en regering öppet erkänt
att den för ett regelrätt krig mot krigsfångar
med stridsvagnar, flyg, eldkastare
och artilleri. Det är en skandal att
regeringen understöder detta barbari.

Frågan om sysselsättningen blir alltmer
aktuell för arbetarna i samma mån
som hotet om en ny avsättningskris
ökar. Regeringen har på detta område
inte vidtagit en enda konkret åtgärd för
att realisera löftena om full sysselsättning.
Penningintresset ställes redan
framför mänskliga intressen i försvaret
av en viss arbetslöshet. Regeringschefen
förklarade i förrgår inför sina åsiktsfränder
i Stockholm, att den fulla sysselsättningen
kostar samhället stora
pengar. Tidigare har man ju deklarerat
en rakt motsatt ståndpunkt, nämligen
att samhället inte har råd att låta folk
gå arbetslösa. Det senare är riktigare.
Arbetslösheten är inte bara förödande
för den enskilde, den är en dålig affär
för samhällets nyttiga medborgare. Arbetslöshet
betyder minskad produktion,
minskade värden och ökade utgifter
för samhället, som inte kan utnyttjas
produktivt. Det är bara monopolkapitalisterna
som vill ha arbetskraften
så billig som möjligt för att öka
profiterna och som vill utnyttja de arbetslösa
för att pressa ned lönerna. Men
att regeringschefen efter detta val vågar
ansluta sig till en sådan grundtanke,
det är inte bara omdömeslöst.

Den svenska regeringen som strött
omkring sig med löften om att trygga
full sysselsättning har, som jag redan
sagt, inte vidtagit en enda konkret åt -

gärd i syfte att realisera detta löfte.
Produktionsapparaten ligger i kapitalisternas
händer. Enskilda kapitalister
liar att avgöra om tio eller tusen arbetare
skall vara anställda. Kapitalistens
beslut kommer inte att fattas på
grundvalen av om han är en hårdhjärtad
eller human människa utan på
grundval om det är möjligt att driva
produktionen med profit. Regeringens
hela tal om att trygga den fulla sysselsättningen
är därför i bästa fall ett
självbedrägeri hos regeringens egna
medlemmar, men det är ett direkt bedrägeri
mot arbetarklassen. Men arbetarna
kommer inte att finna sig i en
ny arbetslöshetsvåg. De vill icke veta
av någon upprepning av AK-eländet,
även om det skulle bli i modifierad
form. Arbetarnas krav på trygghet i
sysselsättningen är ovillkorligt. Detta
krav stödes därjämte av hela folket som
inte vill veta av några arbetslöshetsarméer.

Därför måste man kräva att regeringen
vidtar konkreta åtgärder för att
sätta makt och kraft bakom löftena om
den fulla sysselsättningen. Vissa saker
kan utföras redan i dag utan att man
förändrar samhällets ekonomiska grundvalar,
såsom att göra slut på den s. k.
konjunkturdämpningen, att öka folkets
konsumtion för att trygga en ökad avsättning
åt näringslivet och att skaffa
nya marknader åt den svenska exporten.
Dessa problem bör regeringen nu ta
itu med.

Regeringen påstår i statsministerns
tal att prisstegringens krafter nu börja
vara uttömda, även om faran för en ny
inflation inte är ur världen. I mitten av
augusti hade Morgon-Tidningen en stort
uppslagen artikel under rubriken »Vetenskapen
ger oss billigare bröd». Vetenskapen
i all ära — den har gjort åtskilligt
för att göra livet bättre — men frågan
om billigare bröd är i dag inte en
fråga om forskning utan om politik. Det
är också fullt möjligt att sänka priserna
på många varor som påverka levnads -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer

kostnaderna. Det är vidare möjligt att
sänka skatterna för småfolket i samma
syfte. Överbalanseringens tid bör nu
vara slut. Det betyder inte att man behöver
dra sig för att öka beskattningen
av de stora inkomsterna och kapitalen,
särskilt vad gäller bolagen. Det går säkert
också att spara på de orimligt höga
militärutgifterna. Missnöjet med dessa
går numera långt in i det socialdemokratiska
partiet. Om försvarsministern
inte är populär bland sina åsiktsfränder,
så vet han att orsaken därtill är
att dessa anser honom vara alltför
släpphänt gentemot generalerna.

Statsministern har i dag lovat en
verklig förbättring av folkpensionärernas
läge. Men det finns intet godtagbart
skäl att dröja med detta eller att uraktlåta
en tillfällig stödåtgärd. Regeringens
nonchalans på detta område skapar intryck
av att den inte känner till folkpensionärernas
misär.

Det blir senare anledning återkomma
till andra frågor i samband med de sociala
reformerna. Men redan nu måste
man protestera mot ett förhalande av
barnbidragens ifrågasatta förbättring.
Det är inte alls så att »vi förtog oss
1946». Sedan dess har de offentliga inkomsterna
ökat med bortåt 200 procent,
vilket mer än väl täcker behovet av att
återställa realvärdena på redan förut
genomförda reformer.

För halvannan miljon löntagare, arbetare
och tjänstemän, som inte alls
representerar några skilda klasser, vilket
statsministern hävdade, utan vilkas
sociala läge är ungefär jämförligt, är
löneuppgörelserna vid detta årsskifte
den för ögonblicket största frågan. De
vill inte veta om ett sådant slags inkomststabilisering
som det varom statsministern
talade. De vill förbättra sina
löner och vill ha trygghet mot kommande
prisstegringar. De känner nu
denna regering så väl, att de vet att
återhållsamhet från deras sida ej ger
någon garanti för att inte regeringen
vidtar nya åtgärder som försämra pen -

ang. redogörelse för regeringens politik.

ningvärdet. Det ökade skränet om exportindustriens
avsättningssvårigheter
är därvidlag antydningar om vad som
kan komma att ske.

Vi kräver frihet för de fackliga organisationerna
att utan hinder från statsmakterna
hävda löntagarnas krav vid
årets avtalsuppgörelser. Allt tyder på
att möjligheterna till en förbättring av
lönerna finns, om bara regeringen och
andra statliga myndigheter håller sina
fingrar borta från dessa uppgörelser.

Det val som nu genomförts har inte
gett en fullmakt att fortsätta den tidigare
regeringspolitiken och ännu mindre
att dra densamma ännu ett streck
åt höger. Det har bekräftat, att missnöjet
med regeringen är stort — ett
berättigat missnöje — men det har
framför allt understrukit behovet av
att öka trycket utifrån, att på ett mera
påtagligt och hotfullt sätt göra de styrande
klara över missnöjet ute i landet,
att på många sätt använda de möjligheter
som finns utanför denna riksdag
för att påverka den officiella kursen i
en riktning som ställer folkets väl före
storfinansens. Det behövs mycket därför
med hänsyn till den nuvarande regeringens
inställning, men inga ansträngningar
därvidlag kan anses vara
för stora. Kommunistiska partiet, som
jag företräder, betraktar det i vart fall
som en plikt att efter detta val i än
högre grad än tidigare inrikta krafterna
på att mobilisera opinionen för en ny
kurs, en ny och bättre politik.

Herr FAST: Herr talman! Jag måste
bekänna, att när jag åhörde uppläsningen
av motiveringarna till de interpellationer,
som bildar underlag för
dagens s. k. remissdebatt, blev jag ganska
förvånad. Särskilt var detta fallet
i fråga om motiveringen till herr Ohlins
interpellation. Jag kände igen rätt mycket,
som jag tyckte mig ha hört förut,
och jag fann att motiveringarna i åtskilligt
var koncentrat av oppositionens
valföredrag i höst, även om här sak -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

nades sådana väsentliga ting som t. ex.
grispropagandan, som väl nu har fyllt
sin mission och kan avföras från den
politiska debatten. Något särskilt bidrag
till den ideologiska debatten kan
man väl knappast säga att den har
givit.

Det sägs i interpellationernas motiveringar
många självklara ting, och det
har också sagts i dagens debatt sådant
som de flesta medborgare i vårt land
kan vara överens om. Det har uttalats
önskemål, som alla demokratiska partier
gärna ser förverkligade. Men när
det gäller att ge klara anvisningar om
hur man praktiskt skall kunna förverkliga
dessa önskemål, blir det trots
allt ganska allmänna talesätt. I den
mån man kan skönja alternativ till regeringens
politik måste jag säga att de
är rätt dimbildande.

Det var ju väntat att herr Ohlin på
välkänt manér — vi känner till det
från tidigare tillfällen — skulle göra
reflexioner över valutslaget och de partipolitiska
framtidsutsikterna, där han
förutsåg lysande utsikter för det egna
partiet och en katastrofutveckling för
regeringspartierna. Ja, herr talman,
eftersom socialdemokraterna förlorade
en tiondels procent av sitt underlag i
väljarkåren och därtill två mandat, kan
de anses tillhöra de förlorande. Men
låt oss då tillhöra de goda förlorarna
och gratulera valvinnarna, högern och
folkpartiet, till deras framgångar, i
första hand högern, som vann åtta mandat,
men även folkpartiet, vars vinst
blev två mandat. Men, herr talman,
detta innebär ju att högern har tagit
igen en del av de väldigt stora förlusterna
från tidigare val. Detsamma kan
väl i viss mån också sägas om folkpartiet,
om man betänker den starka
ställning som detta parti under andra
namnbeteckningar tidigare har intagit
i vårt lands politiska liv.

Om man utgår från 1940 års val ter
sig ju socialdemokraternas tillbakagång
betydande, men om man aldrig så litet

vill se till omständigheterna vid 1940
års val kommer saken i en annan belysning.
Statsministern har redan i dagens
debatt erinrat om att vid det valet
spelade de utrikespolitiska förhållandena
en avgörande roll. Det gällde inte
blott att hålla vårt land utanför kriget,
utan det gällde också att förse människorna
med de mest oundgängliga förnödenheterna.
Härvidlag satte folket
sin tillit till det socialdemokratiska partiet
och kanske framför allt till dess
ledare Per Albin Hansson, och detta i
en sådan utsträckning att man kan säga
att många väljare, som då röstade socialdemokratiskt,
icke omfattade den
socialdemokratiska åskådningen. Detta
visar också förhållandena vid 1944 års
val, där socialdemokraternas andel
sjönk till 46,6 procent, således sex
tiondels procent högre än vid årets
val. Att under en åttaårsperiod ha förlorat
åtta tiondels procent av underlaget
i väljarkåren är visserligen smärtsamt,
men, herr talman, man kan inte
beteckna det såsom någon katastrof.

Till detta kanske också bör erinras
om att socialdemokraterna varit i regeringsställning
under många brvdsamrna
år och fått bära huvudansvaret
för åtskilliga åtgärder, som för stora
delar av vårt folk tett sig föga populära
men som enligt vårt förmenande varit
ofrånkomliga. Oppositionspartierna har
också varit oförhindrade att utnyttja
detta läge till det egna partiets fördel,
och detta har skett —- det känner vi
alla till — i den allra största utsträckning.

Om man härtill lägger oppositionens
frikostiga löftespolitik i valrörelsen,
där man utlovat väsentligt lägre skatter,
ökat bostadsbyggande, bättre sociala
förmåner till medborgarna och
borttagandet av alla för olika medborgargrupper
tyngande restriktioner, ja,
då tycker jag att vi socialdemokrater
icke har någon anledning att sjunga
sorgesamma klagovisor. Jag tror inte
att något annat parti skulle ha kunnat

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

under motsvarande förhållanden undgå
att känna att det blåste hårda vindar.
Men till oppositionens tröst vill jag försäkra
att socialdemokraterna med gott
humör skall fortsätta den politiska
kampen och ta nya krafttag. Vi måste
framför allt intensifiera upplysningsverksamheten.
Här vilar uppgifter på
oss alla, inte minst på den socialdemokratiska
ungdomen. Men vi måste framför
allt se till att vi hederligt infriar
våra givna vallöften, och det kommer
också att ske. Om man får döma efter
deklarationerna under årets valrörelse
har folkpartiet och i viss utsträckning
även högern accepterat socialdemokraternas
sociala program, varom bittra
strider tidigare har stått. Även socialdemokraternas
krav på arbetskraftens
fulla sysselsättning tycks nu kunna godtas
av den borgerliga oppositionen, men
om detta är en verklig sinnesändring
får det praktiska handlandet i framtiden
utvisa. Skulle så vara fallet, då
har vi kanske vunnit vår största seger,
därest man främst sätter värde på vad
som verkligen sker i vårt svenska samhälle.
Vill man emellertid trygga en
fortsatt utveckling på dessa områden
så förutsätter detta, enligt min mening,
att det socialdemokratiska partiet har
sådan styrka att detta parti i fortsättningen
kan vara håde den pådrivande
och den verkställande kraften. Historien
bär vittnesbörd om att så måste
vara fallet.

Men om man inom högern och folkpartiet
verkligen avser en effektivisering
av medborgarnas sociala omvårdnad,
då blir det svårt för att inte säga
omöjligt att förverkliga dessa partiers
utfästelser om väsentligt sänkta skatter.
Särskilt är detta fallet om konjunkturen
viker medan medborgarnas krav på
samhällets hjälp och stöd ökas. Då blir
det verkligt intressant, herr talman, att
erfara huruvida kravet på sänkta skatter
tar över kravet på en förbättrad och
mera utvecklad socialpolitik. Men det
skall också bli rätt intressant att erfara

om man är beredd till de offer och
samhällsingripanden som ett tryggande
av den fulla sysselsättningen i ett
sådant läge kan komma att kräva. Man
kan konstatera att högerns och folkpartiets
kommunalmän i stor utsträckning
i sin gärning icke har anslutit sig
till skattesänkningskravet när det gäller
de kommunala skatterna. Detta utvisar
det praktiska handlandet i många av
våra kommuner, kanske inte minst i
våra landsting. Men detta har måhända
varit beroende av att oppositionspartiernas
representanter i de kommunala
samlingsregeringarna känner verklighetens
hårda tryck på ett annat sätt än
vad oppositionen gör här i riksdagen.
I varje fall måste man konstatera att i
allmänhet har högerns och folkpartiets
representanter i de kommunala församlingarna
varit med om en ekonomisk
konsolidering som sträckt sig vida
längre än vad det lagstadgade tvånget
om avsättning av medel till skatteregleringsfond
medför. Särskilt är detta
fallet i landstingen.

Denna bristande överensstämmelse
mellan uppfattningen om rikspolitiken
och om kommunalpolitiken beror kanske
därpå att den kommunala beskattningen
är proportionell medan statsskatten
utgår efter progressiva grunder.
En sänkning av statsskatten betyder
sålunda för de verkligt stora inkomsttagarna
mycket mer än en sänkning av
kommunalskatten, medan för personer
med eu normal arbetarinkomst de kommunala
skatterna är de mest tyngande.
Detta, herr talman, tillhör de omständigheter
som påkallar en höjning av
statsbidragen till landstingen och till
kommunerna för uppgifter där statsbidrag
anses böra utgå men där dessa
till följd av pcnningvärdesförändringen
nu blivit otillräckliga och i vissa fall
rätt meningslösa. Denna fråga får en
allt större betydelse allteftersom socialpolitiken
utbyggs och landstingen och
kommunerna blir verkställare av statsmakternas
beslut och får bära eu större

•I—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 20.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

del av utgifterna för driftkostnaderna.
Statsbidragen bör enligt mitt förmenande
utgå efter enkla och lätt kontrollbara
regler så att man därigenom sparar
på administrativ personal.

Det nu förrättade andrakammarvalet
har väl gett belägg för att högerns och
folkpartiets häftiga anklagelser mot regeringspartierna
har varit oberättigade
när det gäller den nya sammanräkningsmetoden.
I valrörelsen betecknades
denna reform såsom en rättskränkning
och ett odemokratiskt övergrepp.
Valsiffrorna utvisar nu att man kommit
ganska nära den exakta mandatfördelningen,
då det gäller fördelningen mellan
de demokratiska partierna. Om
riket hade varit en enda valkrets skulle
valresultatet jämfört med det verkliga
ha blivit att två mandat flyttats över
från folkpartiet till högern samt ett
mandat från bondeförbundet och fyra
från socialdemokraterna till kommunisterna.
Dessa skulle då ha fått tillfälle
att tillgodogöra sig de små röstklickarna
i de många valkretsar, där
de nu inte erhållit mandat. Ja, herr
talman, detta är ju också ett sätt att
bekämpa den östbundna kommunismen.

I övrigt vill jag erinra om att även
de borgerliga oppositionspartierna erkänt
att man behöver en spärr mot
långtgående partisplittringar. Man kan
kanske också erinra om att denna rätt
jämna mandatfördelning har ernåtts
utan användande av valkarteller, vilket
både högern och folkpartiet tycks
ha mått utomordentligt väl av vid valen.
Men om man som socialdemokraterna
vill fasthålla vid kravet på att mandaten
skall vara bundna till valkretsarna
kan man inte komma stort längre i proportionellt
rättvis fördelning än som
nu har uppnåtts. Om man vill behålla
proportionalismen får man nog akta sig
för att utplåna även de sista resterna av
personval. Att kalla månglistsystemet
för ett vidgat personval är att ge ett
vackert namn på en mindre vacker sak,

särskilt så som detta system i många
fall tillämpats i höstens val. Månglistsystemet
kan tillämpas under några år
och då visserligen locka till sig ett ökat
antal väljare, men i längden måste det
åstadkomma enbart besvikelser.

Även om valutgången innebär en obestridlig
förstärkning av de borgerliga
oppositionspartierna, ter sig väl en fortsatt
regeringssamverkan mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet ganska
naturlig, så länge dessa partier kan
ena sig om ett handlingsprogram, som
motsvarar de behov statsmakterna nu
i främsta rummet har att tillgodose.
Det skulle annars kunnat te sig rätt lockande
att i nuvarande läge se högern
och folkpartiet i regeringsställning; se
hur de skulle förverkliga sin i valrörelsen
förda löftespolitik. Inte minst intressant
skulle det vara att erfara hur
länge frid och sämja skulle råda i ett
dylikt regeringsläger. Eftersom ett dylikt
regeringsalternativ emellertid inte
nu är aktuellt, behöver man inte ha
några bekymmer för en sådan regerings
sammansättning. Men jag kanske
ändå får säga, att med all min stora
uppskattning av högerledarens stora
förtjänster, kunnighet, skicklighet och
personliga charm, som jag högt uppskattar,
skulle jag ändå anse det som
ett riskabelt äventyr att se honom som
chef för utrikesdepartementet.

De borgerliga partiernas politik och
valpropaganda tycks f. ö. ge mig belägg
för att dessa partier inte vill axla
regeringsansvaret. Flera tidningsuttalanden
tyder också härpå. Men ett parti
som tror på sin egen förmåga att växa
och ta ansvar, det måste även i sin propaganda
ta hänsyn till att man även av
det kan komma att utkräva ett parlamentariskt
ansvar i dess fulla utsträckning.

På vissa håll inom den borgerliga
oppositionen har man nu liksom på
1930-talet betraktat en regeringssamverkan
mellan socialdemokraterna och
bondeförbundet som en ohelig allians.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer

Nu visar det sig emellertid att man
även i andra länder, bl. a. i vårt broderland
Finland, anser en regeringssamverkan
mellan dessa partier vara
ett godtagbart alternativ, ja t. o. m. det
enda alternativet. Om intet parti har
en klar parlamentarisk majoritet, och
om man inte vill godtaga en minoritetsregering,
ja, då måste samarbete sökas
mellan partier, som har sådan samhörighet
med varandra att de kan enas
om ett handlingsprogram för längre
eller kortare tid. Det är ju för alla bekant
att socialdemokraterna och bondeförbundarna
företräder väljargrupper,
som är i hög grad beroende av varandra.
Båda partierna företräder stora
producerande och samtidigt konsumerande
folkgrupper med en nära överensstämmande
uppfattning också beträffande
socialpolitikens utformning.
Dessa folkgrupper är för sin utkomst
och trygghet i hög grad beroende av att
den fulla arbetssysselsättningen upprätthålles,
även om detta skulle leda
till vissa mera djupgående samhällsingripanden,
som man inom den borgerliga
oppositionen betecknar som socialism.

Herr Ohlin vill i dag ha klarhet i huruvida
socialdemokraterna är villiga
att avsvärja sig sin socialistiska tro och
för framtiden avstå från alla socialiseringssträvanden.
Ja, jag skulle för egen
del vilja säga, att det kanske kunde
vara berättigat att ställa en motfråga.
Skulle herr Ohlin, om han hade politisk
makt därtill, i enskild ägo överföra
de många företag som nu äges,
drives eller kontrolleras av staten?
Skulle herr Ohlin vilja i enskild ägo
iiverföra de naturrikedomar, som nu
äges av samhället? Jag tänker härvid
på bl. a. våra vattenkraftstillgångar och
elektricitetsverk, gruvor, skogar och
kommunikationsföretag, järnverket i
Luleå och den företagsamhet som bedrives
av våra kommuner. Men jag tänker
också på den lagstiftning, som på
olika sätt kringskär den enskildes möj -

ang. redogörelse för regeringens politik.

ligheter att ensidigt och till egen fördel
förvalta sin egendom. Jag tänker
även på de statliga och kommunala
sjukvårdsanstalter, som man i många
länder anser böra drivas som privata
företag, och jag tänker även på bostadspolitiken,
där samhället inte blott måste
ge sitt kraftiga stöd åt den enskilda
företagsamheten utan också självt uppträda
som företagare i stor skala. I
många kapitalistiska länder anser man
hela den utveckling som ägt rum i vårt
land på detta område vara socialism
och styggelse.

Jag tror nu att det är litet för sent
att dra upp bestämda gränslinjer för
vad samhället skall äga, driva eller kontrollera
på det ena eller andra området.
Annorlunda blir det, om man förmenar
att vi nu skall göra rent hus
och avskaffa alla de vidtagna åtgärderna
och börja om från principiella
borgerliga förutsättningar. Genom dessa
olika samhällsingripanden, vari även
skattelagstiftningen spelar en betydande
roll och socialpolitiken en ännu
större, har det i vårt land skett en social
och ekonomisk utjämning med
ökad trygghet för de medellösa medborgargrupperna.
Jag anser att den utvecklingen
bör få fortsätta och att, där
samhällsintresset så kräver, man från
fall till fall avgör vilka privatägda företag
som bör bli samhällsägda. Därvid
får efter företagen utredning av de olika
fallen avgöras både fördelar och nackdelar
av ett samhällsövertagande, liksom
det också får övervägas vilka förvaltningsformer
som kan anses vara
organisatoriskt effektiva och lämpliga.
Det har sagts här förut i dag, och jag
vill understryka det, att socialdemokraterna
vill inte socialisera för socialiseringens
egen skull, men de kommer
inte heller, herr talman, att vika undan
även för sådana åtgärder som ur samhällsnyttans
synpunkt befinns ändamålsenliga
och påkallade. Vi anser att
samhället är till för medborgarnas
skvdd och för åstadkommande av eu

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

förnuftig medborgerlig sammanlevnad.
Därför måste också medborgarna känna
ansvar inför den kollektiva enhet som
samhället utgör.

Det nuvarande labila läget ute i världen
omöjliggör enligt mitt förmenande
att man nu kan helt nedrusta de olika
regleringar och statsingripanden som
ännu kvarstår. Ännu har vi ingen säkerhet
för att inte utifrån kan komma
inflationsimpulser, som även för vår del
kan påfordra motåtgärder. Å andra sidan
är det inte heller uteslutet att en
vikande konjunktur kan vara i antågande,
som kräver sitt särskilda beaktande.
En något avvaktande hållning är väl
just nu tillrådlig. Givetvis gäller det att
med uppmärksamhet följa konjunkturutvecklingen,
så att åtgärder som företagits
i konjunkturdämpande syfte
snabbt avvecklas om konjunkturen på
allvar viker. Man måste vara väl förberedd
på även en sådan utveckling,
om den fulla sysselsättningen skall kunna
upprätthållas. En fortsatt orientering
och en specificering av statens,
landstingens och kommunernas resurser
att skapa fram arbetstillfällen är
nödvändig. Jag är glad åt det intresse
och den verkliga uppmärksamhet, som
man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida ägnat denna betydelsefulla
fråga.

Att i nuvarande läge, där man vill investera
mera än tillgängliga kapitalresurser
medger, låta den fria räntan bli
utslagsgivande för investeringarnas omfattning
och fördelning anser jag vara
en ekonomiskt äventyrlig politik. Det
är tyvärr inte så att de mest nödvändiga
företagen har lättast att bära de
kostnadsstegringar, som en väsentligt
höjd ränta kan komma att medföra.
Jag tror till och med att motsatsen är
minst lika vanlig. Att motivera den fria
räntan som ett krav från de olika försäkringstagarna
förefaller mig föga
verklighetsbetonat, såvida man nu inte
med försäkringstagare menar ett litet
övre skikt. Den stora delen av försäk -

för regeringens politik.

ringstagare har nog betydligt större intresse
för de kostnadsstegringar, inte
minst då i fråga om hyrorna, som skulle
uppkomma när räntan stiger.

Vi har i vårt land under stor enighet
upprätthållit ett efter våra förhållanden
starkt och kostsamt försvar. Läget ute
i världen påkallar fortsatt uppmärksamhet
åt våra försvarsanstalter. Men
även om man är överens härom, kan
det ju råda delade meningar om hur
långt man orkar med nya försvarsbördor
utan att man därmed skadar andra
vitala samhällsintressen. Sett på litet
längre sikt kan även försvaret ta skada
av om inte försvarskostnaderna får vägas
mot andra nödvändiga samhällsuppgifter.
När man tänker på de krav,
som försvarets främsta målsmän ställer
på staten för ett kommande budgetår,
blir man både betänksam och bekymrad.
Det kanske i detta sammanhang
får erinras om att flera av Europas stater
har ansett sig böra göra nedskärningar
i sina upprustningsplaner. Jag
har den uppfattningen, herr talman —
det är min personliga mening jag deklarerar
— att de militära anspråken,
sådana de framförts av högsta militärledningen,
måste beskäras. Det är därvid
självklart, att företräde bör lämnas
för sådana anslag, som är ofrånkomliga
för den militära organisationens vidmakthållande,
eller sådana anslag, som
kan vara särskilt ägnade att höja försvarets
effektivitet. Även ur försvarssynpunkt
anser jag det vara av vikt att
vår sociala och kulturella standard kan
bibehållas och ökas på sätt som socialdemokraterna
angav i höstens valrörelse
och som i dag deklareras av statsministern.
Men om detta skall kunna
ske inom ramen för ett rimligt skattetryck,
får man också på skilda områden
vara utomordentligt försiktig med nya
utgifter i övrigt.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta
mitt anförande med att säga, att när
herr Ohlin i dag talade om självtillräckligheten
hos socialdemokratien — detta

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

både tidigare och nu —■ tänkte jag, att
det är tur att man behåller sina egna
tankar för sig själv och inte alltid säger
ut vad man känner och tänker.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Som det tidigare har sagts är
denna debatt föranledd av interpellationer
av oppositionsledarna herrar
Hjalmarson och Ohlin. Särskilt vad
det gäller herr Ohlins interpellation
kan man säga att densamma är en katalog
av önsketänkande, vilket tyder
på att man från oppositionshåll verkligen
kan komma fram med vilka
önskemål som helst, då man själv slipper
ta ansvar för desamma. Här presenteras
praktiskt taget ett helt valprogram
i en enda interpellation. Det
framhålles att valutgången medfört en
väsentlig förstärkning av oppositionspartiernas
väljarkår samt en ökad representation
för dessa i andra kammaren.
Utan tvivel får man erkänna
att valutgången inte gynnade regeringspartierna,
men nu är det ju så
här i världen att allt är föränderligt.
1 en demokrati, där väljarna har möjlighet
att ändra uppfattning, går det
upp och ned för partierna. Ibland är
de starkare, ibland svagare.

I detta sammanhang kan det vara
intressant att anföra en smula statistik
över riksdagsmandatens fördelning
under senare tid. Det liberala partiet,
motsvarande det nuvarande folkpartiet,
hade 1911 101 mandat i andra kammaren.
Det förlorade på ett enda år,
1914 —■ då i regeringsställning — 44
mandat och fick alltså 57 mandat. Partiet
var åren 1945 och 1948 nere i 24
mandat i andra kammaren. I år har
folkpartiet i denna kammare 59
mandat.

Bondeförbundet fick 1920 som nybildat
politiskt parti 29 platser i andra
kammaren. Det förlorade året därpå 8
av dessa men kom vid valet 1932 upp
till 36 mandat. Högern hade för 20 år
sedan 73 mandat i andra kammaren

men var år 1948 nere i 23 mandat.
Partiet förlorade 1948 inte mindre än
16 mandat i andra kammaren. Socialdemokraterna
har varit uppe i hela
134 andrakammarmandat, d. v. s. 24
mandat mera än partiet har under
nästa år.

Jag har med detta endast velat antyda
att ett partis vinster, respektive
förluster är sådant som man måste ta
med jämnmod. Förlorar man i ett val,
söker man givetvis ta igen förlusten
vid nästa val, o. s. v. Nu är det naturligtvis
svårt att med säkerhet säga vad
orsaken kan vara till att bondeförbundet
förlorade vid innevarande års val.
Påståendet från många håll att det
hela enbart skulle bero på koalitionen

— som också har gjorts i dagens debatt

— är enligt min mening felaktigt.
Självfallet berodde förlusten till största
delen på den stora uttunningen av befolkningen
på landsbygden. För min
del anser jag att den kanske tillfälliga
valframgången för högern och i viss
mån för folkpartiet var föga motiverad.
Här får man nog tala om en hänsynslös
valpropaganda under valrörelsen.

I en demokratisk stat med allmänna
fria val bör den brett upplagda valpropaganda,
som de olika partierna
har möjlighet att bedriva, vara sakligt
riktig och tjäna som upplysning för
väljarna så att dessa skall kunna få en
klar uppfattning om det politiska läget
för att sedan ta ställning till de olika
partierna. Valpropagandan bör alltså
vara vederhäftig och sakligt riktig. Nu
ställer jag frågan: Ilar valpropagandan
vid årets val av oppositionspartierna
varit saklig och riktig? Svaret blir
absolut nej.

.lag tillåter mig här att ta några
exempel, hämtade från min egen provins,
nämligen Halland. Chefredaktörerna
för högerns tidningar i länet ville
ld. a. göra gällande att ledningen för
bondeförbundet hade satt sig i förbindelse
med oppositionen på Gotland för
att få fram eu valkartell med dem. Vid

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

olika tillfällen betygades sanningshalten
i detta påstående. Så småningom
fick redaktören för en av våra egna
tidningar ett uttalande av vederbörande,
Johan Ahlsten, där han — först
telegrafiskt, senare i brev — helt dementerade
detta och framhöll att det
aldrig varit tal om något sådant. Sedan
detta meddelande publicerats, försvann
ju den ankan från valfältet.

En av folkpartiets riksdagsmannakandidater
beklagade sig vid olika valmöten
över att folkpartiet hade så ont
om pengar, att det inte hade råd att
hålla sig med en egen valfilm. Detta
hindrade inte att vid alla folkpartiets
valmöten dess valfilm visades, och att

mot bondeförbundet
behöver man knappast nämna.
Vi har hört talas om folkpartiets ideologi
förut i dag, och jag kan tillägga
att den »ideologi» som partiets valfilm
gav uttryck åt så gott som uteslutande
gällde grispremier.

Från samma håll gjordes också gällande
att det var folkpartiet, som lagt
grunden till nuvarande jordbruksreglering
och åstadkommit stödet åt jordbruket.
Sanningen är den att i början
på 1930-talet, under jordbrukskrisen,
diskuterades fram en metod för att
något höja smör- och mjölkpriserna.
Detta skulle göras på så sätt att man
skaffade medel att betala tillägg på den
exporterade smörkvantiteten. Förslaget
kom från det dåvarande Lantbrukssällskapet
och gick ut på att mjölkavgift
skulle uttagas med 1/10 öre per
kilo mjölk. Detta skedde under den
Ekmanska regeringens tid med herr
von Stockenström som jordbruksminister.
Men från detta och till den nuvarande
jordbruksregleringen är steget
långt. Det är därför ynkligt att i årets
valpropaganda påstå, att det är folkpartiet
som lagt grunden till det nuvarande
stödet åt jordbruket. Påståendet
kom för övrigt inte heller från jordbrukarhåll.

Vid eif valmöte i Brunnsparken i

Varberg lär herr Ohlin på tal om jordbruksorganisationerna
ha berört motsättningen
mellan jordbrukare i Norrland
och i södra Sverige och skall
därvid ha sagt att deras intressen
omöjligen kunde förenas. Det är rätt
egendomligt att höra ett sådant påstående
från herr Ohlins sida, som man
alltså känner igen från debatten på
30-talet. Jag var nämligen själv med
under dessa krisår, då jordbrukare i
massor samlades i Stockholm till s. k.
jordbruksriksdagar. Då satt den Ekmanska
regeringen. Vid dessa tillfällen
diskuterade vi vad som var att göra
och vilka förbättringar man kunde
åstadkomma i dåvarande läge. Jag var
med vid ett tillfälle, då en jordbrukarriksdag
utsåg en mindre deputation,
som skulle ha till uppdrag att uppvakta
regeringen och framlägga våra bekymmer.
Vi uppvaktade statsminister
Ekman, varvid jordbruksminister
Stockenström var närvarande. Då uttryckte
sig herr Ekman precis på samma
sätt som herr Ohlin nu under valrörelsen
gjorde i Varberg och sade,
att det var otänkbart att jordbrukare
från norra och södra Sverige kunde
enas. Bland de uppvaktande befann sig
emellertid några mindre jordbrukare
från Norrland, och de tog herr Ekman
ur den villfarelsen genom att bestämt
hävda, att hans uppfattning var felaktig.
Jag minns tydligt att de särskilt
poängterade att ju mer de trängt in i
dessa problem, desto tydligare hade de
insett nödvändigheten av ett samarbete
mellan alla jordbrukare, från norr till
söder, som ju måste ha samma intressen.
För att nå positiva resultat måste
de arbeta gemensamt. De år som gått
sedan 1930-talet har ju slagit fast detta
och bevisat, att det finns möjligheter
att samla och organisera även jordbrukare
ur olika storleksgrupper från
norr till söder.

De exempel från valrörelsen som jag
nu har anfört är ett bevis för oriktigheten
i den propaganda som har dri -

Onsdagen den 5 november 1952 fin.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

vits. Det är kanske inte så märkvärdigt
om personer med okritisk läggning
faller för en dylik propaganda. Det
skulle emellertid ha varit intressant
att experimentera med en regering, där
folkpartiet och högern tillsammans
hade fått lov att infria sina vallöften
och alltså, precis som herr Fast nyss
sade, ge ökade förmåner samtidigt med
sänkta skatter.

När man tar del av interpellationerna
får man notera, att herr Hjalmarson
ändå har konstaterat, att den internationella
prisutvecklingen och den omständigheten,
att vi ännu befinner oss
på baksidan av en våldsam och explosionsartad
prisstegring, under alla förhållanden
för en tid dämpar de synliga
utslagen av en ekonomisk spänning men
att detta inte minskar behoven av målmedvetna
ansträngningar i syfte att få
till stånd naturlig jämvikt i medborgarnas
och landets ekonomi. Det är otvivelaktigt
riktigt, men det korresponderar
icke med framställningarna i övrigt
i de båda interpellationerna, särskilt
inte med dem som framlagts från herr
Ohlins sida. Han understryker särskilt
att de besvärligheter, som vi nu har att
brottas med här i landet, helt och hållet
beror på regeringens misslyckande
och alltså inte på världsläget. Herr
Hjalmarson är i alla fall så pass ärlig,
att han konstaterar att även vi här i
Sverige har drabbats av en våldsam och
explosionsartad prisstegring på grund
av de internationella förhållandena.
Herr Ohlin anser en välavvägd regeringspolitik
vara omöjlig, om den skall
bäras upp av partier med så olika principiella
utgångspunkter som socialdemokratien
och bondeförbundet har. Jag
tror inte att detta påstående är hållbart.
Visserligen har de båda regeringspartierna
olika principiella utgångslägen,
men man måste ju konstatera att
levnadsförhållandena för bönder och
arbetare i vårt samhälle är tämligen
lika. De har för den skull liknande
praktiska problem att brottas med. Ett

samarbete i regeringsställning mellan
dessa båda partier förefaller mig därför
helt naturligt -—• både bönder och arbetare
är ju kroppsarbetare.

Herr Ohlin har särskilt framhållit att
bondeförbundets och socialdemokratiens
ideologiska grundåskådningar -skiljer
sig mycket, och han citerade ett socialdemokratiskt
valprogram från 1920-talet, där det säges, att samhället bör
äga så mycket som möjligt av produktionsmedlen.
Herr Ohlin erkände emellertid
att denna punkt på programmet
under de år som gått har mjukats upp.
Nu har statsministern tidigare i debatten
frågat herr Ohlin hur ett samarbete
kunde äga rum mellan socialdemokrater
och folkpartister under 1920-talet, då
således denna punkt i obeskuret skick
fanns i det socialdemokratiska valprogrammet.
Jag hade tänkt fråga om samma
sak. Herr Ohlin svarar, att på 1920-talet var socialdemokraterna inte så
många, varför det var lättare att samarbeta
med dem då. Den första samarbetsperioden
mellan folkpartiet och socialdemokraterna,
som väl var informell,
inträffade 1911—1914, och då var
folkpartiet den stora parten med över
100 mandat i andra kammaren. I samma
läge var folkpartiet på 1920-talet.
som då hade större möjligheter i numerärt
hänseende att göra sig gällande.
I varje fall kan jag inte förstå
annat än att herr Ohlins påstående
hänger helt i luften. När vi tänker på
de erfarenheter som vi har från vårt
parlamentariska liv av att folkpartiet
vill komma i regeringsställning igen,
så tror jag att vi måste säga oss, att
ideologien inte sitter så långt inne.

Det hävdas i interpellationerna att
individen hör ha större frihet och
större möjligheter att utöva inflytande
på det ekonomiska livet. De olika detaljregleringarna
bör slopas, framhålles
det starkt från såväl herr Hjalmarsons
som herr Ohlins sida, och herr
Hjalmarson säger, att svenska folket vill
inte ha flera regleringar utan färre. När

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

de herrar som många gånger för det talet
ute på valfältet själva kommer i ansvarig
ställning kan de inte längre hålla
fast vid sina förslag och löften. Jag skall
be att få dra upp ett exempel från samlingsregeringens
tid. Då hade vi en högerman
som kommunikationsminister.
Han lade fram förslag om ändring av
bestämmelserna för statsbidrag till vatten
och avlopp ute på landsbygden. Det
kan läsas i Svensk författningssamling
nr 733 år 1944. Före denna författnings
tillkomst kunde landsbygdens vattenoch
avloppsärenden handläggas tämligen
enkelt av de dåvarande egnahemsnämnderna,
men efter denna nya författnings
tillkomst skulle dessa ärenden
prövas i inte mindre än elva instanser.
Det blev en fullständig byråkratisering
av dessa tämligen enkla
ärenden. Vi hade en ganska hård debatt
i frågan i andra kammaren, och
dåvarande kommunikationsministern
gick mycket hårt in för att denna författning
skulle bli lagfäst. Det blev den
också. Om det nu har varit någon välsignelse
eller inte, det skall jag lämna
därhän, men jag vill i alla fall ha sagt
detta som ett exempel på att det är lätt
att kritisera så länge man inte tar ansvar
för någonting; kommer man däremot
i ansvarsställning så blir verkligheten
många gånger något annat.

Herr Hjalmarson frågar i det sammanhanget
om denna tvångslag gentemot
försäkringsbolagen, som han varnar
för, är förenlig med bondeförbundets
intressen. Som gammal förhandlare
vill jag säga precis som statsministern
här har sagt, att jag tycker att det är
väldigt oklokt att ta upp en debatt offentligt
om dessa ting under den tid då
förhandlingarna pågår. Här är det väl
ändå så, herr Hjalmarson, att vi alla
hoppas att det skall bli en frivillig
överenskommelse, och då är det väl
tämligen onödigt att nu dra upp en debatt
på detta sätt.

Herr Ohlin talar så ofta om ett liberalt
samhälle. Han talar om folkpartiets

linje, och han talar om den s. k. socialliberalismen.
Herr Ohlin är givetvis
inte ensam om detta uttryck, men det
skulle vara mycket tacknämligt och intressant
om herr Ohlin eller någon annan
från det hållet skulle kunna ge en
bestämd definition på vad socialliberalismen
egentligen är för någonting. Är
det ett mellanting mellan högern och
socialdemokratien, eller vad är det för
någonting egentligen?

Enligt interpellationerna bör den
grundläggande statliga uppgiften vara
att trygga penningvärdet och skapa
förutsättningar för full sysselsättning.
Om man skall kunna åstadkomma detta
måste penningpolitiska medel användas
i större utsträckning än vad som li
skett i Sverige under de senaste åren,
sägs det. Kreditrestriktionerna bör
vara kombinerade med en räntepolitik
som man tydligen menar är detsamma
som en höjd ränta. Man talar om en
rörlig ränta, men i själva verket menar
man säkerligen en rätt så avsevärt höjd
ränta. För min del skulle jag vilja säga
att det behövs mjukhet och smidighet
i den ekonomiska politiken, så att man
skall kunna anpassa sig efter de skiftande
konjunkturerna.

I fråga om räntevapnet tror jag att
man bör vara ytterst försiktig. Vi har
inte glömt bort trettiotalskrisen, vi har
inte glömt bort tjugutalets högräntepolitik
med ett diskonto då på sex—sju
procent, då affärsbankerna i vissa lägen
tog tio procent och mera. Vilken inverkan
hade detta på näringslivet, på jordbruket
och andra näringsgrenar? Det
kan nog vara tämligen onödigt att påminna
om den fruktansvärda kris som
då uppstod för såväl näringsliv som
jordbruk. En höjd ränta måste väl ovillkorligen
verka på såväl hyror som livsmedelskostnader
och produktionskostnader
över huvud taget. Att detta även
ofördelaktigt påverkar lönerna och priserna
är väl också odiskutabelt. Jag
tror därför att den väg som man har
valt -— kreditrestriktionerna — är ut -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

vägen i nuvarande politiska läge. Personligen
gav jag vid vårriksdagen uttryck
för mina farhågor för att restriktionerna
skulle drabba ojämnt vid en
osmidig tillämpning och att särskilt
småföretagarna skulle få sitta emellan.
Trots detta anser jag att vi även i fortsättningen
än så länge är nödsakade
att använda detta vapen. Men jag vill
också begagna detta tillfälle att liksom
i våras säga till finansministern att jag
hoppas att han begagnar detta vapen
med den allra största smidighet och att
han släpper det så fort tiden är inne.
Jag vill även göra en hemställan till
finansministern beträffande en del
andra vidtagna åtgärder på finanspolitikens
område och framhålla önskvärdheten
av att man kan vänta sig någon
lättnad så fort som möjligt. Jag tänker
närmast på investeringsavgiften.
Enligt riksdagens beslut skulle denna
avgift gälla till oktober 1953. Jag tror
att det är önskvärt att man kan släppa
den tidigare, då den otvivelaktigt har
en ojämn verkan och särskilt drabbar
de små företagen. Den kan också komma
att motverka önskvärda rationaliseringar
inom näringslivet.

I fråga om en detalj i herr Ohlins
interpellation skulle jag gärna vilja anmoda
herr Ohlin eller någon annan
från det hållet att närmare förklara
vad man egentligen menar. Herr statsministern
har varit inne på samma
tema. »Man säger här att det är angeläget
att den statliga näringspolitiken
mer än hittills tar sikte på en rättvis
och likartad behandling av olika näringsgrenar
under jämförbara förhållanden.
Det är alldeles uppenbart, sägs
det, att staten t. ex. genom subventioner
till en del större jordbruksföretag
och genom prissättningen bereder dem
en gynnsammare behandling än de
förelag av samma storlek inom andra
näringsgrenar erhåller.» Jag hoppas
att herr Ohlin eller herr Svensson i
Ljungskile eller någon annan talar om,
på vad sätt det föreligger en ojämnhet,

alltså på vilket sätt det större jordbruket
har större förmåner än andra företag
i jämförbara förhållanden. Skillnaden
mellan jordbruk och andra företag
av samma storlek är ju egentligen,
att jordbruket får ersättning för sitt
arbete genom en prissättning via jordbrukskalkylen.
Man kan givetvis kritisera
den — såsom också göres — men
den gäller oberoende av om priserna
täcker produktionskostnaden inom det
enskilda jordbruket eller icke. I fråga
om andra företag har man en fullständig
uppspaltning av produktionskostnaderna.
Man gör upp en produktionskalkyl,
och sedan den blivit godkänd
av priskontrollnämnden har man rätt
att ta ut de faktiska produktionskostnaderna.

Herr Ohlin var inne på detta i ett
svar till statsministern. Han menade
tydligen att man kunde tänka sig, att
också jordbruket skulle kunna gå vägen
via priskontrollnämnden. Jag tror
att det skulle vara ytterst tacknämligt
— i varje fall skulle nog inte jordbruket
förlora på det.

Men när man talar om ojämnheten
olika jordbruk emellan, undrar jag om
det inte finns en ojämnhet också mellan
företag utom jordbruket. Är det
inte så, att storföretag i allmänhet bär
möjlighet att rationalisera mera än de
mindre företagen och därigenom givetvis
också kan göra större vinster?

Jag tror att det vore mycket värdefullt
om jordbruket kunde komma så
långt, att dess utövare finge ta ut den
faktiska produktionskostnaden.

I detta sammanhang får man kanske
med tacksamhet notera, att herr Ohlin
har yttrat att regeringen bör noggrant
följa utvecklingen i fråga om skördeskadorna.
Jag kan inte underlåta att
på tal om dessa skördeskador framhålla
nödvändigheten av en annan
tingens ordning. Skulle man inte kunna
tänka sig någon form av försäkring
mot skördeskador, till vilken staten
lämnade eif jämförelsevis stort bidrag

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

och jordbrukarna givetvis också betalade
något? Därigenom skulle man
möjligen kunna reglera skördeskadorna
litet smidigare än nu är fallet.

Riksdagen har i år anvisat 14 miljoner
kronor till bidrag åt erkända arbetslöshetskassor
och 13,8 miljoner till
arbetslöshetens bekämpande. Man utgår
från att arbetslösheten och den
därav följande ekonomiska misären är
någonting, som vederbörande arbetare
inte själva kan rå för. Arbetslösheten
är oförvållad, och därför anses det
riktigt att det allmänna lämnar hjälp.
Kan man inte säga, att förhållandet är
precis detsamma med de skördekatastrofer
som gång efter annan inträffar?
Vederbörande jordbrukares möjlighet
till inkomster försvinner ju fullständigt.
Han måste få hjälp på ett eller
annat sätt.

Jag ser i dagens tidningar, att jordbruksnämnden
har förordat en stödfond
på 23 miljoner kronor. Från denna
fond skulle lån utlämnas till de
jordbrukare, som i år drabbas av skördeskador.
Det är gott och väl. Men
lika väl som man lämnar hjälp till
arbetslöshetskassor, tror jag att det
vore anledning att undersöka möjligheterna
att i någon form hjälpa dessa
jordbrukare på ett smidigare och bättre
sätt än genom lån från en stödfond.
Det kan ju inte vara rimligt —- jag
hoppas att det inte finns någon som
anser det —• att de jordbrukare, som
fått kanske hela sin skörd spolierad,
skall lämnas alldeles utan hjälp.

När det gäller önskemålen på det
sociala området kan jag delvis instämma
med interpellanterna. Man bör
ägna all uppmärksamhet åt dessa
problem. Jag har själv i valrörelsen
framhållit önskvärdheten av att folkpensionärerna
— som torde vara den
mest eftersatta gruppen i vårt samhälle
— måtte bli delaktiga av den
allmänna standardhöjningen. När nu
regeringen har bebådat en proposition
i denna fråga efter nyår, får man dock

säga att vi för närvarande näppeligen
kan komma längre; det är väl ändå
litet för mycket begärt, att regeringen
skall i förväg exakt tala om hur propositionens
förslag kommer att gestalta
sig.

I fråga om utbyggnaden av sjukvården,
åldringsvården, skolväsendet etc.
säger interpellanterna, att lösandet av
dessa viktiga problem förutsätter en
långsiktig planering. Givetvis krävs
det en planering på alla områden där
investeringsbehoven är mycket stora,
men det krävs också något annat, nämligen
att man har tillräckligt med
pengar för att finansiera investeringarna
— för att nu inte tala om det
stora behovet av personal för olika
arbetsuppgifter, som följer av att man
utbygger skolväsendet, socialvården,
hälso- och sjukvården. Vi har här i
riksdagen varit med om många långtidsplaneringar
och fattat olika principbeslut
om reformer, som sedan inte
har kunnat genomföras i verkligheten,
därför att det saknats både folk och
pengar. Det tjänar ju inte mycket till
att planera och i princip besluta ytterligare
reformer, om det hela sedan
skall stanna på papperet.

Det finns säkerligen många reformer
som i och för sig är önskvärda, men
reformer kostar pengar. Och då måste
man fråga sig, om samhällets resurser
räcker till. Dessa resurser är ju begränsade.
Tillgångarna kommer alltid
att bli knappa i förhållande till behoven.
Nya och kostnadskrävande reformer
kan endast genomföras i den mån
samhällets reala resurser blir större,
och för att de skall bli större måste
produktionen inom näringslivet öka. I
förra höstens regeringsprogram framhölls,
att framåtskridandet framför allt
blir beroende av produktionens gynnsamma
utveckling. Den sanningen
kommer man inte förbi. När det gäller
sociala reformer har vi måhända gett
förmånerna alltför generellt. Det är
kanske klokt att i fortsättningen be -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

hovspröva dem litet mera, alltså tilldela
dem åt sådana som mest behöver
dem.

Hur blir det med budgetöverskottet
när detta år gått till ända? Såvitt jag
rätt uppfattade interpellationssvaret, ansågs
det där att det beräknade budgetöverskottet
kommer att minska med en
tredjedel. Jag skulle tro, att statsministern
och i första kammaren finansministern
i detta fall vet vad de talar
om. Förhåller det sig så, att budgetöverskottet
kommer att krympa med
så mycket som en tredjedel, måste
framtidsutsikterna te sig föga gynnsamma
för nya penningkrävande reformer.
Hur går detta ihop med den
propaganda för ökade förmåner och
sänkta skatter, som högern och framför
allt folkpartiet hedrev under valrörelsen?
Kan de utföra trollkonsten att
samtidigt öka de sociala förmånerna
och sänka skatterna? Det kan de naturligtvis
inte göra. Man måste välja
antingen det ena eller det andra. Vill
man öka de sociala förmånerna, måste
man också vara beredd att betala priset
för detta. Så länge inte skatteunderlaget
genom produktionens utveckling
har ökats så mycket, att de nya reformerna
kan finansieras därigenom, går
det inte att sänka skatterna ifall man
vill öka de sociala reformerna inom
den närmaste tiden. Vill man å andra
sidan sänka skatterna, måste man avstå
från reformerna.

Nu måste man också tänka på att
vårt försvar kräver mycket pengar.
Alla är ju eniga om att vi måste ha ett
starkt försvar i dessa oroliga tider.
Upprätthållandet av vår försvarsberedskap
jämte automatiskt ökade utgifter
på andra områden gör det sannerligen
inte lätt att sänka skatterna.

Herr talman! Jag vill sluta med atl
säga, att vallöften och verklighet är
två skilda saker.

Herr talmannen återtog under detta
anförande ledningen av förhandlingarna.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Min
ärade vän herr Fast använde i slutet
av sitt anförande ett ord, som jag vill
ta upp. Han använde uttrycket självgodhet
och åsyftade därmed tydligen
— det var en ironisk vändning — att
man också på något sätt skulle undersöka
folkpartiledarens sinnesbeskaffenhet.
Jag är måhända kompetent att
utföra en sådan undersökning, men jag
skall ändå inte göra det i detta sammanhang.
Jag hade för drygt en vecka
sedan från denna plats en liten uppgörelse
i bl. a. en väsentlig konstitutionell
fråga med ett statsråd, vars
uppträdande jag inte då tillät mig att
särskilt karakterisera men vilket nog
vid en mera kritisk granskning skulle
kunna ge anledning till det epitet, som
herr Fast ville ge folkpartiets ordförande.

Då jag, herr talman, ser denna tomma
regeringsbänk, vet jag inte vilka
slutsatser jag skall dra från de utgångspunkter
jag har för mitt inlägg i dagens
debatt. Jag är nämligen inte lika
skicklig i matematik som herr Ohlin.
Jag tror inte ens att jag är lika duktig
som den siste ärade talaren, herr Pettersson
i Dahl, som kom med ett mycket
intressant och mycket sifferspäckat
anförande, men om jag skall tolka
den tomma regeringsbänken från konstitutionella
synpunkter, kan jag ändå
inte, herr talman, underlåta att göra
den reflexionen, att det i alla fall innebär
en nivåhöjning ifrån förra tisdagen.

Då jag anmälde mig till denna debatt
— det var ganska länge sedan —
var min avsikt att i kammaren diskutera
vissa mycket allvarliga rättsfrågor,
som har väckt ett stort intresse
hos den svenska allmänheten men som
föga har debatterats i denna kammare,
frågor som har rubricerats som
Kejneaffären, Haijbyaffären, Lundcjujstaffären.
I bakgrunden skymtar också
en fråga, som vi faktiskt har diskuterat
tidigare i kammaren, nämligen Un -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

manaffären. Då jag, herr talman, avstår
från att fullfölja en ursprunglig
föresats i detta avseende, är det av
två skäl. Det ena skälet är, att här ju
pågår en rättslig utredning, en undersökning.
Det andra skälet är att det
har avkunnats vissa domar, som ännu
inte har vunnit laga kraft. Från mina
utgångspunkter finner jag det inte
lämpligt att vi här i kammaren diskuterar
dessa saker, då det till äventyrs
kan innebära en kritik av domstolarna.
.Tåg måste också i detta sammanhang
ta hänsyn till 90 § regeringsformen,
och jag vill inte inleda herr talmannen
i någon som helst frestelse
med anledning av denna låt vara mycket
ålderdomliga bestämmelse. Detta
leder mig emellertid över till ett litet
resonemang om våra grundlagsbestämmelser
som sådana.

Vi har vid grundlagsrevisioner med
ett enda undantag, som jag strax kommer
till, gått på de partiella revisionernas
väg. Frågan om en revision av
90 § har varit uppe åtminstone vid ett
tillfälle, och vi har gjort små ändringar
här och där i regeringsformen och
riksdagsordningen och även i de andra
grundlagarna. Jag tillåter mig framställa
den frågan till kammaren, huruvida
inte tiden nu kan sägas vara inne
för en mer allmän översyn av våra
grundlagar.

Den grundsyn som jag har i dessa
frågor leder nog också, herr talman,
till den allmänna slutsatsen, att vad
vi under fredliga tider behöver i detta
land är inte så mycket starka regeringar
— det har nog visat sig vara
mycket av en chimär — utan vi skulle
nog snarare behöva starka riksdagar.

Vi har sedan åtskilliga år ett tvåkammarsystem
i vårt land, och utvecklingen
har gått därhän, att skillnaden mellan
de båda kamrarna har blivit mindre
och mindre. Man behöver inte anlägga
principiella synpunkter på frågan,
även om jag kanske vid tidigare
tillfällen gjort det och även i fortsätt -

ningen skulle vilja göra det, men man
kan även göra vissa praktiska anmärkningar.
Det är en rätt besvärlig anordning
med två kamrar, som i stort sett
är ganska lika och som samtidigt skall
dryfta samma ärenden. För regeringens
ledamöter t. ex. — man får ju också
tänka på dem någon gång — bör
det vara ganska besvärligt att behöva
infinna sig i än den ena och än den
andra kammaren.

En aktad ledamot av första kammaren
yttrade till mig för en liten stund
sedan, att han, då han såg de tomma
bänkarna i vår medkammare, hade varit
frestad att ifrågasätta om inte kammaren
hade överlevt sig själv. Han var
vänlig nog att ge mig tillåtelse att här
återge denna hans tankegång.

Nu är det emellertid så, herr talman,
att människor är ganska känsliga, och
talar man om att avskaffa första kammaren,
kommer dess ledamöter alltid
att resa motstånd, ty folk tycker ju inte
om att på detta sätt utrationaliseras. En
något bister riksdagshumor sade åtminstone
för en del år sedan, att när
en ledamot av andra kammaren hade
suttit så länge att han var förtjänt av
vasaordens kommendörstecken av andra
klass, var det ett tecken till honom att
antingen avgå eller flytta över till första
kammaren. Jag är, som kanske kammaren
känner till, en varm anhängare
av förbättrad åldringsvård, men jag
har svårt att tänka mig att detta är
den mest rationella anordningen i detta
hus och med den avdelning, som befinner
sig på andra sidan om sammanbindningsbanan.

Inom det parti, som jag har äran att
representera, tillhörde jag för fem år
sedan en liten utredningskonunitté, som
hade att dryfta just dessa problem, och
jag erinrar mig att en ledamot av kommittén,
numera en välkänd chefredaktör
i landsorten, föreslog att man inte
skulle påyrka ett avskaffande av första
kammaren utan att man borde tänka
sig att i stället avskaffa andra kamma -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Öl

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ren, och jag tror att det från rent
psykologiska utgångspunkter är ett riktigt
resonemang.

Skulle vi komma därhän, att vi även
i vårt land, i likhet med vad som har
skett i de övriga nordiska länderna,
skulle få någonting som kunde kallas
ett enkaminarsystem, tycker jag nog att
man skulle kunna bevara det lilla värdefulla
som kan finnas i valen till första
kammaren, det indirekta valsystemet,
som gör att vederbörande slipper
den offentliga kandidaturen. Man skulle
väl kunna tänka sig ett inkapslande av
första kammaren i andra kammaren ungefär
på samma sätt som jag tror har
skett i Finland.

Andra utvägar skulle också kunna
tänkas. I en tidning ifrågasattes häromdagen,
om man inte skulle kunna ha ett
överhus, där organisationerna på något
sätt var representerade. Personligen
tycker jag nog att detta smakar litet
för mycket av den mussoliniska korporativismen
för att verka riktigt tilltalande,
men förslaget förtjänar utan tvekan
att övervägas.

Herr talman! Det finns, som jag inledningsvis
antydde, en grundlag, som
riksdagen har så att säga gjort om från
början, nämligen tryckfrihetsförordningen.
Personligen tror jag att det var
ett mycket lyckligt steg, när denna
kammare liksom första kammaren år
1948 första gången fattade beslut om
antagande av en helt ny tryckfrihetslag.
För bara två dagar sedan fick jag
av en händelse tillfälle att konstatera,
att denna tycks fungera på ett tillfredsställande
sätt. Jag var då nämligen
jämlikt lagen inkallad som juryman i
ett tryckfrihetsmål nere i Göteborg, anhängiggjort
av justitiekanslern och justitieministern.
Juryn besvarade åklagarens
båda väsentliga frågor med nej
och den åtalade frikändes följaktligen.
Detta är något som jag tillåter mig att
betrakta såsom en framgång, framför
allt för den svenska tryckfriheten och
offentlighetsprincipen, men även, om

man skall vara artig, indirekt för justitieministern,
som medverkade till antagandet
av lagen.

Skulle jag i detta sammanhang tillåta
mig en reflexion, skulle det ske i form
av ett råd till den ännu frånvarande
justitieministern, vilken möjligen kan
framföras till honom, nämligen att jag
tror det vore klokt att vara sparsam
med åtalen mot olika pressorgan. Det
finns andra möjligheter att komma till
rätta med vad man anser vara missbruk
av tryckfriheten än genom åtal.

Man kan också gå vidare i texten på
tal om grundlagarna. Jag är ledsen, att
det socialdemokratiska partiets ordförande
och vår statsminister inte nu är
närvarande — han har förklarat att han
är upptagen av ett viktigt sammanträde
på annat håll, vilket jag helt respekterar
—■ eftersom jag faktiskt nu kommer
in på en fråga, som rör det socialdemokratiska
programmet och tankegångarna
inom det socialdemokratiska
partiet, nämligen den som utgör så att
säga grundvalarna för vår regeringsform:
frågan om vi i vårt land skall ha
kungadöme eller republik.

Herr talman! Radion har helt nyligen
lämnat oss ett budskap om att det i
världens största demokratiska republik
har valts en president efter en valkampanj,
som torde sakna motstycke i det
landets historia. Jag tillåter mig att i
detta sammanhang uttrycka den förhoppningen,
att den nyvalde presidenten,
som har visat sig vara en framstående
härförare och som har vunnit
ett stort krig, också skall visa sig vara
i stånd att vinna den fred, som vi alla
längtar efter oberoende av var vi befinner
oss.

Nu är Sverige icke någon stormakt.
Sverige iir en betydligt yngre demokrati
än Förenta staterna och har ett kungadöme.
Jag skall här inte uttrycka någon
särskild mening därom, men jag
tror att om vi i våra grundlagar hade
inskrivet ett folkomröstningsinstitut,
ett referendum — det må vara rådgi -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

vande eller beslutande — så skulle ett
mycket stort flertal av befolkningen uttala
sig till förmån för den nuvarande
statsformen och följaktligen underkänna
det socialdemokratiska partiets gamla
programpunkt beträffande republiken.

Folkomröstningen har ju tidigare i
debatten berörts av herr Ohlin. De hittillsvarande
bestämmelserna i våra
grundlagar, närmast i 49 § regeringsformen,
synas vara otillräckliga i detta
avsende. Härom är vi nog i allmänhet
ense. Skulle det inte finnas någon möjlighet
att lösa denna fråga i samförstånd
på det sättet, att man till att
börja med åtminstone fick en mera
vidsträckt möjlighet att använda den
rådgivande folkomröstningen? Jag tänker
då självfallet på att det skulle skapas
tillräckliga garantier för att minoritetens
önskningar skulle skyddas.
Jag undrar om inte detta är en ganska
rimlig tanke, som vi till att börja med
skulle kunna samla oss omkring. Sedan
kommer den andra frågan, den beslutande
folkomröstningen, som enligt
mitt förmenande i varje fall tillhör
framtidsdrömmarna och som helt säkert
på samma sätt som i Schweiz med
största fördel borde sammankopplas
med någon form av varaktig samlingsregering.

Herr talman! Efter detta allmänna
resonemang kommer jag nu till mina
slutsatser och jag anknyter därvid till
vad jag i början av mitt anförande
sade om nödvändigheten av en mer
allmän översyn av våra grundlagar.
Någon kanske vill göra gällande, att
konstitutionsutskottet skulle vara ett
lämpligt organ för en sådan utredning.
Jag nöjer mig med att svara, att konstitutionsutskottet
ju väljes bara för ett
år i sänder och att det här gäller en
utredning, som sträcker sig åtskilliga
år fram i tiden.

Då statsministern åter har infunnit
sig här efter sina viktiga överläggningar,
skulle jag till honom och även

till herr justitieministern, som jag nu
också ser närvarande, vilja rikta en
vädjan — den gäller faktiskt båda
herrarna — om man inte nu, då det
gäller att spara — efter vad vi hört i
dag, kommer det inte att finnas något
budgetöverskott efter nyårsskiftet —
skulle kunna inrikta sig på reformer
som inte behövde kosta så mycket.
Tillsättandet av vad jag skulle vilja
kalla en grundlagskommission, vars
arbete skulle sträcka sig lång tid framåt
och som skulle ta upp alla hithörande
.spörsmål, skulle ju inte behöva bli
så betungande ur kostnadssynpunkt.
Även finansministern skulle säkert,
trots den återhållsamhet, som han visar
när det gäller nya utredningar, kunna
vara med på en sådan sak. Justitieministern
bör ju för resten inom kort på
riksdagens begäran tillsätta en utredning,
som bl. a. tar upp frågan om
vissa paragrafer i regeringsformen om
statsråds ansvarighet och därmed sammanhängande
spörsmål. Vore det inte
lämpligt att åtskilligt vidga direktiven
för denna utredning och taga upp
samtliga av mig här berörda problem
till en fortlöpande granskning? Kanhända
skulle vi då, herr talman, kunna
fira hundraårsjubileet av den nuvarande
representationsreformens genomförande
med en efter den moderna tiden
avpassad representation i vårt land.
Längre sträcker sig i varje fall inte
mina önskemål i detta avseende.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Jag har begärt ordet för att säga
att det var en orimlig slutsats, som herr
von Friesen här drog av ett av mina yttranden.
Jag vill till protokollet understryka
att det inte finns ringaste fog för
en sådan missuppfattning, och det är
också mitt bestämda intryck, att ingen
annan i kammaren uppfattat saken på
det sätt som herr von Friesen gjorde.
Vad jag i slutet av mitt anförande sade
var att jag, när jag hörde herr Ohlin tala
om socialdemokratiens självtillräcklig -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

het både nu och tidigare, var glad över
att man ibland inte ger uttryck för allt
vad man tänker och känner. Det kunde
ju — det vill jag betona — lika bra innebära
en självanklagelse som en anklagelse
mot herr Ohlin.

Det måste vara herr von Friesens
läkarinstinkter, som förledde honom att
dra den slutsats som han gjorde.

Herr von FRIESEN (kort genmäle):
Herr talman! De instinkter, som herr
Fast här talat om, har nog många gånger
väglett mig och även gjort det i ganska
rätt riktning. Jag kan fortfarande inte
ge någon annan meningsfylld tolkning
av slutet av herr Fasts anförande än den
som jag här nyss anfört. Men jag medger
gärna att herr Fast beträffande den delen
av sitt hälsotillstånd är mera vittnesgill
än jag kan vara.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
tänkte först säga några ord till inrikesminister
Hedlund. Nu börjar herr Hedlund
se så där väldigt glad ut som endast
han kan göra, och detta när han
tror att det artar sig till något obehagligt.
Men i detta fall är det inte alls
något obehagligt, utan tvärtom tänkte
jag till honom överräcka en fjäder att
pryda hans hatt med. Fjädern kanske
kommer att känna sig litet ensam till
en början, men det kan ju kanske komma
flera fjädrar senare.

Jag ställde tidigare i år en fråga angående
de svenskar, som reser till Danmark
och berusar sig där och bär sig illa
åt. Det var dåvarande statsrådet Mossberg,
som då svarade. Jag hade tänkt
mig att dessa svenskar skulle i någon
män kunna näpsas för detta ovärdiga
uppträdande. Men kontentan av statsrådet
Mossbergs svar var, alt det inte
var mycket att göra åt saken. Nu har
jag emellertid erfarit att det inom inrikesministerns
domvärjo vidtagits mycket
energiska åtgärder. Om jag inte är
felaktigt underrättad, har det varit polis
på båtarna som huggit tag i de värsta

syndarna. Detta vill jag verkligen understryka
såsom något mycket riktigt
och bra. Det passar sig inte att man
super sig full här i Sverige och det passar
sig ännu sämre att svenskar reser
utomlands och bär sig dumt åt. Det vanhedrar
landet och det lämpar sig inte.

Sedan ser jag i den direkta förlängningen
över herr Hedlunds huvud min
ärade vän herr Adolv Olsson. Jag gläder
mig att se honom här frisk och
sund igen. Med hänsyn till hans rekonvalescens
skall jag inte i detta ögonblick
samtala med honom om ämnen,
som är oss båda kära. Det skjuter jag
på till ett senare tillfälle. Men jag vill
uttrycka min ledsnad över att herr Olssons
tillfrisknande inte skedde så
snabbt, att han kunde vara närvarande
under skattedebatten i våras, då han
haft tillfälle att stödja den borgerliga
oppositionen, när skattekommitténs förslag
var på tapeten och inte vann herr
Olssons partikamraters bevågenhet.

Jag kommer sedan, herr talman, till
viktigare saker. Det gäller demokratien.
Jag har i min bokhylla hemma på
landet en gammal upplaga av Nordisk
familjebok. Den är tryckt 1880. Jag slog
där upp ordet demokrati för att se vad
man hade för definition på den tiden,
innan socialdemokratien ännu var uppfunnen.
Jag fann dessa ganska märkliga
ord: »Den moderna demokratien har
särskilt till uppgift att hävda minoriteternas
rätt i förhållande till majoriteten,
att skydda friheten mot jämlikhetens
förkvävande inflytelse och att
hindra centralisationen från att krossa
individerna.»

Ja, jag tycker detta är en bra definition
och den skall man inte tumma på.
Det är nu snart 80 år sedan man fann
riktigt att ta in detta i Nordisk familjebok.
I senare upplagor finns det
inte, av anledning som jag icke känner,
men jag tycker att det är synd.

Beträffande demokratien och definitionen
av ordet demokrati har jag
redan tidigare påtalat begreppsförvir -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

ringen, då det gäller användandet av
detta ord. Herr Lager och herr Hagberg
i Luleå — jaså herr Hagberg är
inte här nu heller — nåväl, herr Lager
och hans kamrater använder ordet demokrati
i en bemärkelse, som andra
kallar för diktatur. Redan detta är ju
besvärligt. Sedan har man något som
kallas för politisk demokrati, ekonomisk
demokrati och industriell demokrati,
alltihop något vaga begrepp när
det gäller just själva ordet demokrati.
Jag tror att själva de företeelser, som
åsyftas med detta, i det stora hela är
mycket bra. Jag tror dock att man bör
undvika att gå in absurdum med definitionen
av demokrati, som i detta fall
litet grand får en anstrykning av jämlikhet.
Man har kommit in på tankegångar,
som förefaller leda mot någonting,
som kan betecknas som en önskad
intellektuell demokrati. Där tror jag
nog att man går bet i alla fall, om man
går den vägen.

Frans G. Bengtsson skriver på något
ställe, att det är mycket möjligt och ofta
lätt att göra den okunnige vetande, men
att man aldrig kan göra den dumme
klok. Det är dystert men det är troligen
sant. Att nivellera intelligensen till
något som skulle kunna kallas för intellektuell
demokrati, det kommer alltid
att misslyckas, såvida man inte tar till
sådana medel, som användes på vissa
håll, där man kapar av sätet för intelligensen
jäms med halsen. Då kanske
det går, annars inte.

Demokrati är emellertid en ömtålig
sak, som lätt kan urarta. Det gäller att
alltid passa på vanarter och snedsprång
som görs i det avseendet. Partiväsendet
tror jag här har kommit att bli litet för
mycket ett självändamål. Om de närvarande
tänker sig in i den i och för sig
absurda situationen, att man hade verkställt
det nyss förflutna valet så, att man
bland 3 000 på förhand såsom kvalificerade
människor ansedda personer
hade verkställt lottning beträffande vilka
230 som skulle sitta här i kammaren,

för regeringens politik.

så hade man kopplat bort varje möjlighet
för dem att ge några vallöften. De
skulle med all säkerhet, om de visste
att det skulle bli lottning även nästa
gång, föra en klok, vettig och kanske
enig politik i en mängd avseenden, där
vi nu är grundligt oeniga. Jag nämner
inte detta för att jag vill förorda metoden.
Det är endast ett tankeexperiment
för att påvisa, att förnuftet inte alltid
segrar när det gäller partipolitik.

Den gångna valrörelsen har, i likhet
med de föregående, medfört en ny ordentlig
injektion av avundsjuka och
missnöje i folket. Detta är ju också till
skada för samhällstrevnaden. Det har
talats litet om valtekniken. Går jag då
först tillbaka till en sak jag tidigare
påtalat, så är det ju befängt att det
skall vara så krångligt att välja, att jag
inte tror att ens en juris professor —
och ännu mindre en juris doktor —
skulle våga sig på att på rak arm själv
skriva en valsedel och lägga den i urnan
samt vara förvissad om att den
skall godkännas vid sammanräkningen.

Herr justitieminister! Vi har visst
diskuterat denna fråga en gång tidigare,
och jag måste vidhålla vad jag
då tyckte: om det av en valsedel klart
kan utläsas vad den väljande menar, då
borde den godkännas även om t. ex.
siffran 65 står på baksidan eller om sedeln
skulle vara skär eller röd till färgen.
Jag kan inte inse att en människas
insats i valrörelsen skall underkännas
om hon är litet originell och vill ha eu
röd valsedel. På denna punkt borde
alltså justitieministern fundera på en
uppmjukning i lagen. Jag tror att det
mycket väl skulle gå utan att skada
valhemlighet och sådant.

I fråga om den nyss tillämpade valmetoden
— den s. k. provisoriska valmetoden
— sade statsministern, om jag
inte hörde fel, att den skulle ändras före
år 1956. Jag observerade att han inte
sade år 1954. Jag vet inte vad det betydde
— vi skall kanske använda talet
1,4 även vid kommunalvalet. Jag har

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

träffat många socialdemokratiska riksdagskamrater,
som också känt olust inför
siffran 1,4. Högerns och folkpartiets
förslag var emellertid inte heller någonting
att hänga i julgranen.

Det har talats en smula om fiffel, och
statsministern har varit mycket upprörd
varje gång detta skett. När vi
emellertid diskuterade denna sak här i
kammaren hade utskottet förelagt oss
en möjlighet att komma allmänna opinionens
utslag mycket närmare än man
gör med talet 1,4. När jag frågade statsministern
varför man i rimlighetens
namn inte kunde ta den andra metoden,
som ansågs vara den mest rättvisa, fick
jag inte något svar. Det var faktiskt
detta som gjorde, att valet enligt min
mening måste ha varit inriktat på ett
bestämt mål, och detta mål var inte att
motsvara den allmänna opinionen utan
någonting annat. Detta är väl ändå bra
nära det man kallar för fiffel — trevligt
är det i varje fall inte. Man kan ju låta
fantasien sväva nästan hur långt som
helst när man gör sådana tumningar.
Man kan naturligtvis få en stark regering
genom att låta alla partier, som sedan
tio år i sina namn haft bokstäverna
B och F, få sina röster multiplicerade
med talet 2,88, medan alla andra partiers
röster skall multipliceras med talet
0,7. Om man sedan före valet skickar
30 kronor till alla som heter Erik
eller Elin, blir det nog en bra och trevlig
valrörelse. Det jag här säger är ju
en karikatyr, men karikeringen har
dock inte gått så värst långt.

Jag skulle vilja understryka att valet
visade, att en hel del före detta bondeförbundare
verkligen tänkte, och detta
tycker jag är roligt. Jag är samtidigt
ledsen över att herr Ståhl, som brukar
vara känslig på denna punkt, inte är
här i dag. De gamla bondcförbundarna
följde alltså inte bara blint med på den
väg, som ledningen anvisade. Jag går
inte in på om de gjorde riilt eller fel,
incn de tänkte i alla fall, att för ett år
sedan var min inställning mot social -

demokratien och därför kan inte min
inställning i år plötsligt vara för socialdemokratien.
Detta tycker jag är ett
sundhetstecken, och det förvånade mig,
att det var så pass många bland väljarna,
som verkligen tänkte. Detta visar
också att en partiledning inte kan göra
vilka krumsprång som helst utan att det
straffar sig i någon form.

Samförstånd är en utmärkt sak, och
jag brukar alltid tala för en samlingsregering.
Jag skall inte vidare gå in
på detta utan nämner endast ordet, så
att ingen glömmer bort det.

På senare tid brukar jag också, herr
talman, alltid säga ett litet ord om befolkningsfrågan.
Sedan förra remissdebatten
har jordens folkmängd ökats
med 21 miljoner människor. Jag påminner
vidare om, att 200 miljoner människor
redan förut levde under svältgränsen
och att 20 miljoner årligen dör
av svält. Med varje tiotal miljoner
mänskligheten ökar kommer vi den
oundvikliga katastrofen närmare. En
siffra är där given en gång för alla;
det är jordens yta. Den kan man inte
ändra. Det är glädjande att tidningarna
och även den allmänna debatten mer
och mer tar upp denna fråga och verkligen
gör klart för sig, att detta är ett
problem och att det är bäst att man angriper
det, ju förr dess hellre. Det är,
som jag har sagt tidigare, bra att saken
påtalas också här i Sverige, även om
faran i vårt land inte är lika överhängande
som på andra håll.

Jag måste även, herr talman, redovisa
att storkommunerna är mig en ständig
källa till olust. Den kommunala trevnaden
på landet är borta efter deras införande.
Många stora och goda värden
har förspillts. Man sitter nu i stora,
kalla kommunalrum, i stora församlingar
— stora oeniga församlingar —
på stämmor som varar i åtta, tio, tolv
timmar. De sliter ut kommunalmännen
och förbittrar det kommunala livet. .lag
vill säga att jag nu ångrar alt jag röstade
för storkonmumerna.

5 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 211.

66 Nr 26. , Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Trots att finansministern inte är här
vill jag som näst sista punkt, stödd av
min ärade vän från Dalsland strax här
bredvid, påtala det enligt min uppfattning
oriktiga förhållandet, att fastän
dalslänningarna har fått riksdagens
löfte att utan större utredning deras
frälseräntor skulle avlyftas dem —- regeringen
fick ju där befogenhet att
klara saken •—- så gör tyvärr regeringen
ingenting annat än bara vilar och vilar
på frågan. Ingenting blir gjort. Jag har
inte mycket hopp om att det över huvud
taget skall bli någonting av saken
nu, men jag har inte velat underlåta,
herr talman, att nämna det.

Slutligen, herr talman, ber jag att i
likhet med herr Hjalmarson få säga ett
personligt ord. Jag har kanske i högre
grad än många andra frestat herr talmannens
tålamod. Herr talmannen har
visat tolerans och generositet här i riksdagen,
och det är jag tacksam för, men
herr talmannen har gjort detta även
som människa ute i livet. Om människor
mera allmänt vore som talmannen Sävström,
skulle världen se ut på ett helt
annat sätt än den gör.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! I likhet med vad någon föregående
talare här har gjort vill jag beklaga,
att interpellationssvaret inte har
delats ut till kammarens ledamöter. Det
är ju här fråga om en allmänpolitisk
debatt, och skall man med någon framgång
kunna diskutera vad statsministern
har sagt, bör man ju helst ha de
exakta formuleringarna till hands. Den
utskrift som har lämnats är daterad den
3 november, och den finns duplicerad.
Jag förstår inte, herr statsminister, varför
den inte kunde utdelas. Jag tycker
för min del att det är nonchalant mot
folkrepresentationen att inte lägga på
bordet det material, som framför allt
skall ligga till grund för dagens debatt.

Vidare skulle jag, herr talman, vilja
säga ett ord om statsministerns historie -

skrivning. Jag får begränsa mig till ett
fåtal punkter. Han talade om 1920-talet,
och det gällde frågan om löftespolitik
eller inte. Därvid förklarade statsministern,
att folkpartiet och högern den
gången representerade motståndet emot
de sociala framstötar, som gjordes från
socialdemokratiskt håll. Vidare sade
statsministern att erfarenheterna under
1930-talet, sedan man fått hjälp av bondeförbundet,
visade att denna återhållsamhet
var oberättigad.

Härvidlag kan man ju först påpeka,
att herr statsministern hoppar över tio
år i sammanhanget. Om vi någon gång
på 1980-talet — de som då lever -—
skulle med 1960-talets ekonomi bevisa
vad den nuvarande regeringen kunde
göra under 1950-talet, så är det möjligt
att omdömena bleve orättvisa.

Det är emellertid, tycker jag, det
mindre felet att han här smugglar bort
tio år i bevisföringen. Vad som framför
allt är fel är att man i 1920-talets politik
låter bondeförbundet representera
de progressiva krafterna, för att tala
med statsministern, och slår samman
högern och folkpartiet, eller dess företrädare,
till något slags block. Detta är
en så fantastisk feltolkning av den historiska
verkligheten, att jag inte förstår,
herr talman, hur en statsminister
kan säga någonting sådant.

Det är kanske nödvändigt att i någon
mån försöka ge belägg för vad jag säger.
Jag skall då be att få läsa litet grand ur
det socialdemokratiska valuppropet
från 1921 och därmed återkalla i minnet
hur man på socialdemokratisk sida
såg på den politiska situationen det
året. Man säger att under de närmaste
åren är stor risk — nu citerar jag —
för att tullfrågan i hela dess omfattning
avgöres uteslutande i de besittande klassernas
intresse, att lagen om 8-timmars
arbetsdag fullständigt slopas eller i
grund fördärvas, att militärbördorna
särskilt genom på nytt ökad övningstid
för de värnpliktiga åter komma att betunga
vårt folk långt över dess bärkraft,

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

att lagar om strejkförbud utfärdas för
lantarbetare, järnvägsmän och andra betydande
grupper arbetare, att genom
utskyldsstreckets återinförande den allmänna
rösträtten för industriarbetarna
i verkligheten åter avskaffas, att genom
våldsamt ökade indirekta skatter de
bördor staten för allmänt behov måste
pålägga medborgarna orättvist vältras
över på de små inkomsttagarna, att
även statsmakterna tagas i tjänst för en
klasspolitik, som pressar ned löntagarnas
inkomster men samtidigt håller
varupriserna uppe eller rent av stegrar
dem, med ett ord, att den under liberalsocialistisk
och socialdemokratisk ledning
lyckosamt och energiskt under
trenne år förda politiken, som redan
blivit avbruten, efter valen helt omlägges
av en triumferande reaktion.

De som tänktes representera denna
triumferande reaktion var högern och
bondeförbundet, herr statsminister.
Bondeförbundet hade i sitt valupprop
kravet på utskyldsstreckets återinförande.
Högern ville avskaffa 8-timmarsdagen,
göra om undervisningsplanen
o. s. v. Att nu efteråt helt enkelt göra
om 20-talets historia och låta partier
byta plats och roll är väl ändå ingen
historieskrivning, som kan anstå en
statsminister!

Om jag sedan går tio år framåt i tiden
och frågar mig, hur man då på socialdemokratiskt
håll såg på de olika partiernas
roll, skall jag be att få läsa litet
grand ur en ledare i Morgontidningen
den 9 augusti 1932, alltså då Ekman
hade fallit men då ännu ingen kohandel
med bondeförbundet hade gjorts. Jag
citerar: »Det är tydligt att högerpartierna
hysa stora förhoppningar att nu
kunna infånga de ledarlösa och moraliskt
sårade folkfrisinnade. Man hyser
inga skrupler att trots eu pinsam situation
utnyttja tillfället, men skall det
lyckas? Vad som lockar högern iir en
högermajoritet i andra kammaren, bildad
av Lindmans och Kullenbergstorps
partier med hjälp av några röster av

de frisinnade. Det vore verkligen en
effekt av Ekmans fall som heter duga».

Så såg man saken på socialdemokratisk
sida — jag skulle kunna ge flera
citat bland annat ur Skånska Socialdemokraten
— både på 1920-talet och
när man 1932 såg tillbaka. Det är inte
riktigt att nu efteråt helt och hållet göra
om denna historia.

Låt mig sedan säga ett par ord om
socialiseringsfrågan med hänsyn till
1920-talet. Det var ju socialdemokraterna,
som bildade den första minoritetsregeringen
i mars 1920, och minns jag
rätt var det i maj samma år som den
första Brantingska regeringen tillsatte
socialiseringsnämnden. När man gjorde
det sade statsminister Branting, att den
inte borde vara en vanlig parlamentarisk
kommitté med representanter för
olika partier, utan man skulle ge socialdemokraterna
möjlighet att utreda saken.
Sedan säger herr Branting att socialiseringsnämnden
borde dessutom ha
— jag citerar — vidsträckt fullmakt att
leda det nödvändigtvis mycket omfattande
utredningsarbetet. Det framhålles
vidare att uppgiften krävde skyndsamhet.
Det diskuterades redan då, huruvida
denna socialiseringsnämnd skulle
ha med verkställighetsåtgärderna att
göra, men den frågan besvarade statsminister
Branting med följande ord:
»I vad män åt nämnden bör uppdragas
att medverka vid verkställandet av en
av statsmakterna beslutad socialiseringsåtgärd
bör ankomma på senare
övervägande och beslut.»

Så aktuell var alltså socialiseringsfrågan
1920, att man satte i fråga, om
socialiseringsnämnden även skulle bli
verkställighetsorgan. 1922 diskuterade
man på LO:s kongress fackföreningsrörelsens
organisation enligt industriförbundsprincipen,
och som ett skäl att
gå just den vägen anför Jolian-Olov Johansson
följande: »Vi måste tänka på
socialiseringen och den industriella demokratien,
ty i den nya samhällsordningen
skola industriförbunden såsom

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

produktionsorganisationer vara i stånd
att överta industrierna.»

Så långt hade man kommit 1922, herr
statsminister, att man ställde frågan på
det sättet. Ja, sedan gick det ju som det
gick. Man hade anförtrott åt socialdemokraterna
att utreda frågan. Man hade givit
vidsträckta fullmakter, och de fick
mycket pengar och jobbade i 15 år. Ock
så blev det ingenting. Det blev inte ens
ett slutbetänkande. Det skulle herr Sandler
skriva senare, men det har han
visst inte haft tid till ännu, fastän det
är 32 år sedan socialiseringsutredningen
började och 17 år, tror jag, sedan den
slutade. Jag har emellertid velat återkalla
i minnet de här sakerna därför
att man numera talar om 1920-talet på
ett så felaktigt sätt. Låt mig helt i marginalen
konstatera på tal om socialiseringsfrågan,
att fastän socialismen är
över 100 år gammal så har socialismen
inte genomförts i något land på denna
jord med bevarad frihet; detta såvitt
jag kunnat se, men om herr statsministern
upptäckt något sådant exempel är
jag tacksam för att bli rättad. Under sådana
förhållanden är det väl inte så underligt,
då tillfälle eventuellt finns att
diskutera åskådningar, att man kan vilja
ha en smula upplysning.

Statsministern säger i sitt interpellationssvar,
att socialdemokratien alltid
varit samarbetsvillig på det parlamentariska
planet. Jag ber då att få erinra
om de strider, som fördes inom det
socialdemokratiska partiet på 1910-talet,
strider som fullständigt skakade partiet
och delvis rev sönder det, strider
som gällde om man över huvud taget
skulle släppa in några socialdemokrater
i regeringen eller inte. Det var den ideologiska
strid man förde då. Men sedan
valde man det parlamentariska systemet
och gick in i den Edénska regeringen.
Men 1920 på våren bröt man
sönder denna. Det gick ett litet tag,
men så måste den socialdemokratiska
regeringen avgå. Enligt doktor Gerdners
avhandling om den Edénska och den

första Brantingska regeringen yttrade
herr Wigforss den 13 oktober 1920: »Vi
äro odugliga att regera. Vi äro icke
överens i de ekonomiska frågorna. Vi
ha helt enkelt ingen politik för närvarande.
Regeringen måste avgå. De ekonomiska
svårigheterna få klaras efter
borgerligt recept.»

När man uttalar sitt missnöje med
1920-talets parlamentarism — jag skall
ingalunda påstå att den var idealisk;
det fanns nog åtskilligt att klandra —
kan det emellertid kanske vara skäl att
erinra om att det var socialdemokraterna
som sprängde den första verkligt
parlamentariska majoritetsregering som
funnits i detta land och inledde raden
av minoritetsregeringar. Och en svagare
minoritetsregering än den första
Brantingska har förvisso aldrig marscherat
in i Kungl. Maj:ts kansli. Det är
detta och åtskilligt annat som man
måste ha med i blickfältet när man talar
om 1920-talet; har man inte det så blir
alltsammans en vrångbild.

I sitt interpellationssvar anklagar
statsministern folkpartiet för en oansvarig
löftespolitik. Tillät mig även i
det fallet, herr statsminister, att litet
grand erinra om historiska fakta. 1945
på hösten när den socialdemokratiska
regeringen hade bildats, strödde ju socialminister
Möller omkring sig stora
och föga preciserade löften om sociala
och politiska reformer. Den 11 september
förklarade han i Morgon-Tidningen:
»Ingen förhalning av reformerna»; fyra
eller fem år vore nog. Den 3 oktober
förklarade han inför Unga Örnar, att
man skulle ha en socialpolitisk fyraårsplan.
I februari 1946 förklarade han,
att på 1950-talet skulle detta land vara
en social mönsterstat, och den 8 december
samma år förklarade han, att inga
allvarliga sociala problem skulle finnas
kvar nästa årtionde. O. s. v.

Den här frågan kom upp till remissdebatten
på hösten 1945. I själva verket
var det i den remissdebatten, herr
statsminister, som de politiska partier -

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

na angav sin principiella inställning
och gav anslaget till de följande årens
politik i detta avseende. Då uppträdde
herr Ohlin i denna remissdebatt, den
24 oktober 1945, och sade, att folkpartiet
visst ville vara med om att genomföra
sociala reformer, men att han trodde
att det skulle behövas en tioårsperiod
för att genomföra något som liknade
det möllerska programmet. Därför
begärde han att man skulle få en femårsplan
för den ekonomiska utvecklingen
så att man dels kunde få se vad
man hade råd till och dels i vilken ordning
de olika reformerna borde ställas
upp på önskelistan.

Vad svarade man då på socialdemokratiskt
håll denna dag? Låt mig läsa
upp ett brottstycke av dåvarande finansministern
herr Wigforss’ svar! Han
anför: »Herr Ohlin säger öppet att vi
inte ha råd att genomföra ett sådant
program omedelbart, utan att vi måste
avvakta en ökning av landets tillgångar,
en ökning som skall ske genom en ökad
produktion. Vi få i alla händelser därvidlag
räkna med en tioårsperiod, menar
han. Jag skall gärna inför denna
kammare tala om, att det inte kommer
att bli lätt att skaffa de nödvändiga
medlen för att genomföra det sociala
reformprogram, som jag tror att en mycket
stor majoritet av kammaren önskar.
Vi få sätta till alla krafter, och man får
på alla de håll där man vill vara med
om saken göra uppoffringar för att
hjälpa de samhällsgrupper det i detta
fall är fråga om. Hur det skall kunna
ske kan jag inte i detta ögonblick
säga.»

I fortsättningen säger sedan herr
Wigforss, att »detta är den verkliga
skillnaden på folkpartiet och socialdemokraterna.
Folkpartiet vill inte gå fortare
fram än det finns ekonomisk
grundval.» Herr Wigforss sade alltså
uttryckligen att han inte visste var han
skulle ta pengarna, men han accepterade
ändå det Möllerska programmet.
Detta var, sade herr Wigforss, alterna -

tivet, och där är startpunkterna för de
senare årens diskussioner.

Jag kommer mycket väl ihåg —
ibland har jag gott minne — hurusom
man i den socialdemokratiska pressen
avhånade professor Ohlins framstöt i
denna debatt. Men sedan dröjde det
bara tre, fyra veckor, och så tillsattes
en departementsutredning'', i vilken
även herr Ohlin kom med, och på våren
1946 fick vi en flerårsplan i en proposition
som sysslade med den allmänna
omsättningsskattens avskaffande.
Men nu vänder statsministern
alltsammans upp och ned och menar,
att det är från folkpartiets sida man
är ute med löftespolitik.

Jag skall här inte ge mig in på de
dagsaktuella frågorna. Där har professor
Ohlin redan svarat. Jag vill bara

1 marginalen göra ett litet påpekande.
Man har i sommar ändrat bestämmelserna
för mödrahjälpen. Förut hade vi
ett visst maximibelopp. Då beviljade
man ett visst belopp i mödrahjälp exklusive
tandvård. Nu lär man emellertid
ha gjort om det, så att man beviljar
ett visst belopp inklusive tandvård —-med resultatet att det i många fall blir
en direkt försämring i stället för en
förbättring. En sådan anpassning till
det av inflationen skapade läget är ju
inte särskilt önskvärd.

På sidorna 3 och 4 i sitt interpellationssvar
säger statsministern att valutgången
väl rimligtvis inte kan tagas
som utgångspunkt för en diskussion
om regeringens ställning och att man
inte kan uppfatta motgångarna som en
allvarlig rubbning av regeringsunderlaget.
Detta är uteslutet, säger statsministern,
och konstaterar att det står

2 145 000 väljare bakom regeringen. Ja,
ur ett problem som är en smula sammansatt
står det ju alltid var och en
fritt att plocka fram den bit, som passar
honom bäst. Nu var det ju dock på
det sättet att de två regeringspartierna
inte gav ut ett gemensamt valprogram.
Hade man gått ut till väljarna med ett

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

gemensamt fyraårsprogram, så skulle
man med långt större rätt kunnat säga,
att bakom detsamma stod bondeförbundets
och socialdemokraternas sammanlagda
väljarskaror. Nu har man samlat
sina väljare på var sitt program, och då
kan det väl ifrågasättas, herr statsminister,
om alla dessa 2 145 000 medborgare
står bakom hela regeringens program.

Men det var ju inte den rent siffermässiga
sidan av saken som i detta
sammanhang var poängen, utan det
var — i varje fall enligt herr Ohlins
interpellation — den socialdemokratiska
åskådningens läge. Jag vet inte
om det är statsministerns mening att
påstå, att man inte heller i det fallet
betraktar valutgången som någon rubbning
av partiets läge. I så fall finns
det dock de som har en annan mening.
I sista numret av Fackföreningsrörelsen
skriver Anatol Renning en artikel
om »socialdemokratien i dilemma». Jag
skall, herr talman, be att få läsa upp
ett par, tre brottstycken. Det heter
bland annat: »Men det är kanske så,
att nu har man blivit medveten om —
eller känner instinktivt — att en förskjutning
hotar att inträffa i själva
grundvalarna för socialdemokratiens
politiska ställning. Och man känner sig
inte till rätta i den nya situationen.»
Herr Renning ställer sedan en rad frågor
— och de ställs ju i en tidning,
som såvitt jag vet är i hög grad respekterad
på socialdemokratiskt håll — och
därefter heter det: »Är välfärdsstaten
identisk med socialismens mål eller är
den inte? Om man erkänner, att välfärdsstaten
är färdig i grova drag, betyder
då detta att även socialismen är
färdig i lika grova drag —• eller inte?
Lever vi fortfarande i ett borgerligt
samhälle? Om ja, var går då skiljelinjen
mellan detta samhälle och det socialistiska?
Ligger felet i att antalet
samhällsägda företag är för litet eller
däri att folk — inklusive en del av
arbetarklassen — har en borgerlig mentalitet?
Om det sistnämnda svaret är det

rätta, vilka är botemedlen? Att öka
samhällets ekonomiska makt och inflytande?
Dessa har redan betydligt ökats
— men parallellt därmed har den borgerliga
mentaliteten trängt mera in i
folkets djup. Har välfärdsstaten en förborgerligande
verkan? Hur blir det då
med socialismen — och vad blir det
av socialdemokratien?»

Ja, det är som sagt frågor som ställs
i Fackföreningsrörelsen.

Herr Renning fortsätter längre fram
i artikeln: »Situationen synes emellertid
kräva en omprövning av socialdemokratisk
politik med sikte på praktiska
och påtagliga resultat.» Och så
avslutas artikeln, som är rätt lång, med
följande: »För socialdemokratien blir
en större klarhet hälsosam; knappast
för exempelvis folkpartiet.»

Varför inte, herr statsminister, begagna
detta lysande tillfälle att ge socialdemokratien
en dylik hälsodryck?
Jag vet inte om det funnits något bättre
parlamentariskt tillfälle på länge.

I fortsättningen av det citat som jag
förut nämnde om de 2 145 000 väljarna
säger statsministern, att oppositionen
till höger om regeringen räknar med
1 458 000. I radiodebatten förklarade
emellertid herr statsministern inför allt
Sveriges folk att herr Ohlin dansar till
höger och vänster om socialdemokratien,
så att man inte vet var man har
honom. Men nu, nu vet herr statsministern
att han befinner sig till höger.

Jag skulle också vilja något beröra
jordbruksuppgörelsen -—• kanske inte
så mycket uppgörelsen i och för sig
som den förkunnelse man presterat.
Det har ju varit uppenbart att man
från socialdemokratisk sida velat
mycket kraftigt och auktoritativt slå
fast, att vad denna uppgörelse än
kunde innebära, så innebar den i varje
fall inte, att bondeförbundet eller jordbruket
över huvud taget skulle få
någonting mer än vad det skulle ha
fått enligt gängse antagna och av alla
godkända principer. Sålunda säger herr

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Sköld i Fakta nr 5: »Sanningen är den
att vi sedan många år tillbaka har en
av statsmakterna fastslagen ordning,
efter vilken jordbrukarna skall ha ersättningar
för inträffade kostnadsstegringar.
» Och en liten bit längre fram
säger finansministern: »Men det är väl
alldeles uppenbart, att hur än regeringen
varit sammansatt, skulle det ha
varit politiskt omöjligt att avvika från
den ordning, som sedan lång tid tillbaka
varit godtagen av statsmakterna.»

I broschyren »Två årtionden» säger
statsministern — jag begagnar ju här
huvudsakligen socialdemokratiska vittnesbörd
för att de skall vara ojäviga:
»Principerna för fastställandet av livsmedelspriserna
under försörjningsåret
1951/52 bestämdes av 1951 års riksdag
i full enighet mellan alla riksdagens
demokratiska partier.» Det är ju, som
var och en vet, fel. Vi hade en lång debatt
på våren 1951, varvid dåvarande
jordbruksminister Strängs huvudsakliga
poäng i debatten var ett understrykande
av att folkpartiet hade en annan
mening. Men det var kanske ingen som
hade tid att rätta till broschyren från
den synpunkten. Och statsministern
säger vidare: »Då fanns ännu inte någon
koalition mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet. De vid vårriksdagen
1951 av alla demokratiska
partier biträdda besluten i jordbruksfrågan
måste betraktas som ett avtal.
Vi är vana, att avtal skall följas.»

Man försöker alltså på det mest auktoritativa
sätt hamra in, att vad som
här hände var ingenting annat än det
som enligt fattade beslut måste ske. Var
och en som vet någonting om svensk
jordbrukspolitik känner ju till att så
hårt åtdragna är inte principerna, att
det inte kan hända ett och annat. Det
vet socialminister Sträng, som haft tillfälle
att vara med om så mycket härvidlag,
allra bäst.

Jag skulle inte ha tagit upp detta problem,
om det inte kommit igen efter
valet. För någon tid sedan skrev Mor -

gon-Tidningen en ledare om koalition
och priser; den hamrar in precis samma
sak. Morgon-Tidningen skriver:
»Även om valet nu är över, må det vara
motiverat att slå fast — såsom det gjordes
vid koalitionens tillkomst för ett år
sedan —- att överenskommelsen mellan
socialdemokrater och bondeförbundare
icke utlovade och icke medfört några
stegringar i jordbrukspriserna som eljest
icke skulle ha kommit i fråga.» Ja,
finge man tro Morgon-Tidningen skulle
jordbrukarna egentligen ha fått 41 miljoner
kronor mindre än de hade fått om
man inte gått i koalition.

Jag har mött denna fråga många
gånger under valrörelsen och nödgats
diskutera den med både socialdemokrater
och bondeförbundare, och det kan
ju vara nöjsamt nog ibland. Jag har här
i min hand ett cirkulär, som bondeförbundets
partidistrikt i Jönköpings län
har skickat ut till sina trogna, och där
heter det i början:

»Under hänvisning till bifogade bilaga»
— den har intet större intresse i
sammanhanget — »vilken visar på de
för modernäringens utövare gagnande
åtgärder, som på grund av regeringsunderhandlingarna
av riksdagen beslutats
och som även kommer Er till del, kan
vi fastslå att de politiska arbetsinsatser
och offer som bringas även ger ett ekonomiskt
utbyte. Den senaste med statsmakterna
träffade uppgörelsen var
onekligen den för jordbrukarna fördelaktigaste
som åstadkommits, men den
hade ej kunnat vinnas om Landsbygdspartiet
stått utanför regeringen.»

Det är alltså inte någon bondeförbundstidning
som säger detta utan ett
bondeförbundarnas partidistrikt. Och
det är så hundraprocentigt stick i stäv
mot vad Morgon-Tidningen och statsministern
och finansministern säger
som något kan vara. Detta går också
igen i alla möjliga variationer. Frågan
är, bakom vilkendera förkunnelsen det
finns 2 145 000 väljare. Troligtvis icke
bakom någondera. Där klyver det sig.

72 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Herr statsministern nämnde i sin
första replik att det varit mycket mera
intressant att diskutera ideologi under
valrörelsen än så här i riksdagen efter
valet. Ja, statsministern kastade ut en
krok, i Vasaparken tror jag, och sade
att nu skall vi inte tala om svinpremier
utan om mer ideella ting. Jag nappade
och skrev en artikel i en stockholmstidning,
där jag frågade statsministern
vad han hade för inställning till kollektivanslutningen,
en fråga av mycket
central innebörd när det gäller vår demokrati
och allt som har med demokratiska
idéer att göra. Men jag fick
intet svar från statsministern. Om detta
berodde på att statsministern ville
spara det till efter valet eller det berodde
på att statsministern inte ville
svara alls kan jag naturligtvis inte uttala
mig om.

Nu skall jag säga litet grand om bondeförbundet.
Jag beklagar att inte dess
partiledare är närvarande, men det är
väl andra viktiga saker som är för handen.
I det cirkulär, som jag nyss läste
inledningen till, står det en del andra
saker också. Man är egentligen ute för
att tigga pengar till Smålandsbygdens
Tidning. Efter att ha talat om hur fördelaktig
denna koalition är för jordbrukarnas
ekonomi heter det så här:

»Landsbygdspartiets distriktsstämma
behandlade i år dessa frågor och beslutade
enhälligt föreslå: att varje jordbrukare
i Jönköpings län avstår ett tiondels
öre per kg levererad mjölk, vilket motsvarar
endast 1 kr pr 1 000 kg levererad
mjölk, samt ett öre pr kg levererad
slakt under minst fem år framåt, räknat
från detta års början, att utbetalas av
respektive mejeriföreningar och slakteriorganisationer.
Den börda som enligt
detta förslag lägges på modernäringens
utövare blir dock inte allt för tryckande,
den är blott en delvis återbetalning
av förmåner som genom politiska
insatser tillföres denna samhällsgrupp
och den är betydligt mindre än
de bidrag, som vissa andra samhälls -

grupper äskar av sina meningsfränder.
Partistyrelsen får härmed vädja till
Eder att lämna här ovan angivna bidrag,
till stöd åt vår tidning. Om Ni,
mot vår förmodan, ej vill lämna något
bidrag som stöd för Smålandsbygdens
Tidnings fortsatta drift och utveckling,
får vi hemställa att Ni omedelbart, eller
senast den 31 juli, ifyller och till Landsbygdspartiets
distriktsexpedition, Box
136, Jönköping, insänder nedanstående
kupong. Enligt stämmans uppdrag Distriktsstyrelsen.
»

Jag tycker nu inte att det är något
fel ifall ett mejeri eller ett slakteri betalar
ut pengar för en leverantörs räkning,
sedan vederbörande har fått en
uppmaning att göra det; om man ger
ett direkt formellt bemyndigande för
mejeriet eller slakteriet att göra en sådan
utbetalning så är det ju inget fel
på det. Det enda som man möjligen
skall säga är att det bör vara förbundet
med en bokföringsavgift, så att inte
de andra leverantörerna betalar administrationskostnaderna
för ett parti.
Men när man vänder saken upp och
ner och drar av dessa pengar för alla
som inte har skickat in en kupong och
förbjudit det, det är då som man enligt
min uppfattning är ute på fel väg. Jag
skulle vilja fråga bondeförbundets ledare,
statsrådet Hedlund, som ju är
juridiskt skolad, om det är juridiskt
försvarbart att man drar av pengar på
det sättet utan bemyndigande och levererar
dem till ett parti eller vad det
nu kan vara. Att det inte är förenligt
med klar hederlighet och ett riktigt förfarande
i ett slikt fall, det tycker jag
nog att jag kan bedöma själv.

Jag har redan uppehållit kammaren
länge på grund av dessa historiska utsvävningar.
Jag skall inte säga så mycket
om jordbruket. Låt mig bara konstatera
att den mycket stora sänkning
av producentpriset på fläsk som har
inträffat — producentpriset på fläsk är
ju i dag lägre än det var i mars månad
i våras, då man började med den här

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer

prishöjningsaktionen — visar att det
enda argument, som med någon framgång
kunde anföras i våras, nu har
rasat samman även det. Man talade om
att här behövde vi stimulera produktionen,
så här var det ingen risk att
höja priserna. På mjölken kunde man
inte höja priset, men på fläsket kunde
man göra det, och på säden kunde man
göra det. Men även detta argument visar
sig nu vara ihåligt. Vi pekade från
folkpartiets sida på att man inte borde
ta alltför hårda tag i ratten och att det
var risk för att man med alltför hårda
ingrepp i prisrelationerna skulle äventyra
den erfarenhetsmässiga och traditionella
produktionsinställningen. De
som fick 60 000 eller 70 000 kronor
retroaktivt har ju för all del all anledning
att vara nöjda, men de som köpte
sex—sju veckors grisar i våras för 100
eller 110 kronor per styck och nu får
sälja dem i höst till ett lägre pris än som
gällde i våras, då karusellen började,
de har inte för stor anledning att rosa
marknaden.

Jag skulle också vilja säga ett ord
om foderpriset. Från folkpartiets sida
medgav vi i våras att det kunde vara
svårt att säga någonting bestämt om
hur man borde handskas med foderpriserna
på hösten, men vi framhöll i
alla fall att man borde ta den saken
under omprövning när hösten kom, och
därest det inte i den situation som då
skulle råda fanns något väsentligt skäl
emot att moderera foderpriserna så
borde man moderera dem.

Att hissa upp fläskpriset tillsammans
med foderpriset, det gick ju inte. Man
har i varje fall nu det låga fläskpriset
och det höga foderpriset.

Skördeskadorna under hösten är enligt
den föredragning vi fick i jordbruksutskottet
i går fruktansvärda. I
vissa bygder finns det lantbrukare som
knappast har fått in någonting. Det
finns lantbrukare som har över hälften
eller tre fjärdedelar oskuret, och huruvida
det någonsin blir någonting av den

ang. redogörelse för regeringens politik.

skörden står i vida fältet. Jag skall
emellertid inte ge mig närmare in på
frågan om skördeskadorna, eftersom
den frågan kommer upp i andra sammanhang
här i riksdagen. Jag skulle
bara vilja säga att skördeskadorna ju
också i och för sig kan utgöra en anledning
att moderera foderpriset.

I stället höjde man priset på det foder
som staten hade i sin hand i somras.
Jag får säga att jag tycker att man i
det fallet har handlat precis tvärt emot
vad man borde ha gjort, och jag vill
uppmana jordbruksministern att verkligen
ta den frågan under omprövning
i den situation som nu är.

Jag hade inte tillfälle att vara inne
när herr Pettersson i Dahl talade. Herr
Pettersson i Dahl lär ha frågat vad ett
socialliberalt samhälle skulle vara för
någonting. Jag läste i ett av de sista
numren av Svenska Landsbygden en
som vanligt nedgörande kritik både av
socialismen och liberalismen; i bondeförbundets
tidningar är nämligen bägge
dessa åskådningar lika omöjliga. Sedan
säger man, att för bondeförbundets del
har åskådningen preciserats redan vid
partiets tillkomst. Man klargjorde nämligen
redan då, att partiet varken var
socialistiskt eller liberalistiskt. Men
den klarheten sträcker sig inte så särskilt
långt. Man får upplysning om två
åskådningar, som bondeförbundet inte
ansluter sig till, men vilka idéer partiet
omfattar får man ju inte därmed veta.
Jag har här en hel serie av mer eller
mindre dumma citat ur bondeförbundets
press och andra källor om bondeförbundets
idéinnehåll, men jag skall
inte belasta protokollet med att återge
dem.

I den politiska debatten brukar man
alltid angripa folkpartiet för någonting
som man kallar Manchesterlibcralism.
Denna liberalism — som endast bygger
på konkurrens och ekonomisk effektivitet
men inte tar hänsyn till hur det
går med enskilda grupper eller enskilda
människor —• har eu gång i tiden fun -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

nits i England, men den bär aldrig existerat
i Sverige. För några år sedan
skrevs en doktorsavhandling om arbetarskydd
och liberalismens roll därvidlag,
och i den kan man inhämta att
samma riksdag på 1860-talet, där näringsfriheten
definitivt bröt igenom,
också skrev till Kungl. Maj:t och begärde
utredning och förslag om arbetarskydd
på en viss punkt. Värre var
det inte med Manchesterliberalisinen i
Sverige ens då. Och den förste, som
här i landet framställde förslag om normalarbetsdag,
var en frikyrklig liberal
bonde från Skåne på 1850-talet. Att sedan
den svenska liberalismen under
1880- och 1890-talen hade ett starkt socialt
inslag, det kan inhämtas av vem
som vill gå tillbaka till akterna.

Socialliberalismen, herr Pettersson,
vill i allt väsentligt söka bevara det fria
näringslivets effektivitet och produktionsstegrande
kraft, men den vill förena
dessa strävanden med hänsyn till
människorna och accepterar därför en
långt gående lagstiftning för att genom
sociala åtgärder skapa rättvisa och
trygghet åt de enskilda medborgarna.
Socialliberalismens grundinställning är
alltså, kort uttryckt, att inom de gränser,
som landets bärkraft uppdrar, acceptera
hela detta sociala program men
ändå söka att i övrigt bevara det fria
näringslivet så långt det är möjligt. Vi
är mycket tacksamma, om herr Pettersson
vill anteckna det nu och kommer
ihåg det nästa gång han talar ute i
landet.

Men eftersom gåvor och gengåvor varar
längst, får jag kanske fråga herr
Pettersson om innebörden i den socialproduktiva
åskådning, som Gunnar
Hedlund för ett par år sedan knäsatte,
och var den numera finns.

Herr Pettersson frågar också om de
större jordbruken och rättviseproblemen.
Ja, vi har ofta diskuterat den saken
i olika sammanhang här i kammaren,
och jag har vid många tillfällen
medgivit att fullständig rättvisa sä -

kerligen inte kan skipas därvidlag; det
är konstruktiva hänsyn som gör att
detta inte är möjligt. Men att de större
jordbruken är överkompenserade behöver
vi väl inte diskutera; det framgår
ju av räntabilitetsmaterialet och för övrigt
av praktiska erfarenheter och kännedom
om hur det ligger till ute i bygderna.
Att det finns ett rättviseproblem
att beakta på detta område lär ingen
kunna förneka som över huvud taget
bryr sig om förhållandena ute i bygderna.
I princip har bondeförbundet
för all del gått ett litet stycke; i regeringsprogrammet
sades att man skulle
göra något i det fallet, fastän det blev
förfärligt litet man gjorde.

Folkpartiet har kanske aldrig kunnat
ställa ett konkret och dagsaktuellt förslag
sådant som det borde vara, därför
att man alltid är bunden när uppgörelserna
träffas, men vi har dock gång på
gång framlagt förslag om åtgärder i
detta syfte, åtgärder som kunnat genomföras
om man velat vara med på det.
När man inte varit det, är ingen annan
slutsats möjlig än att man inte velat.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD:
Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet ligger mycket fjärran från
de tegar den föregående ärade talaren
plöjde.

Herr Hjalmarson efterlyste i morse
eu redogörelse inför kammaren för de
ståndpunkter som från svensk sida,
närmast av mig personligen, hävdats
i Parisorganisationen under diskussionerna
om intern finansiell stabilitet.
Jag har tvekat att gripa till orda, därför
att ämnet onekligen ligger något vid
sidan av det som i dag behandlas. Men
på detta stadium av debatten har jag
en känsla av att jag inte på något vis
leder meningsutbytet på villspår, om
jag med några ord besvarar herr Hjalmarsons
fråga.

Först bör jag kanske säga ett ord
om vad frågan gäller. Parisorganisationen
är för närvarande sysselsatt

Onsdagen den 5 november 1952 fm.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

med alt utarbeta vad som kallas den
fjärde årsrapporten. Det låter mycket
prosaiskt men gäller i själva verket en
politisk handling av ganska stort intresse
även för oss. Det är nämligen
fråga om ett dokument, som är avsett
att ligga till grund för de förhandlingar
och diskussioner mellan de europeiska
staterna och Amerika, som blir nödvändiga
om vi skall ha möjlighet att
komma till samförstånd rörande lösningen
av dollarproblemet under åren
framöver.

I detta sammanhang har naturligtvis
också den frågan aktualiserats, hur
den interna finansiella politiken i olika
länder spelar in på dollarsidan. Det
har utspunnit sig en lång debatt, där
sakkunskapen och politikerna har yttrat
sig, och i den debatten har också
vi tagit del.

De inlägg som herr Hjalmarson ville
få redovisade är inlägg i en fortlöpande
debatt och som sådana naturligtvis
omöjliga att på ett riktigt sätt
lägga fram utan en redogörelse för
hela diskussionen, någonting som inte
kan komma i fråga. I själva verket
föreligger de emellertid i skriftlig form,
och är herr Hjalmarson intresserad,
skall jag gärna ställa dem till förfogande.

De inlägg jag har gjort har jag inte
gjort på basis av något särskilt uppdrag
från regeringen, som herr Hjalmarson
sade, utan i egenskap av chefsdelegat
i Parisorganisationen — jag
får alltså personligen ta ansvaret för
dem.

När jag av de skäl jag har angivit
inte kan redovisa inläggen, kanske
jag i stället ett ögonblick kan få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för
att mycket kort ange de huvudsynpunkter
som varit vägledande i debattinläggen
från vår sida.

.lag vill då understryka, att utgångspunkten
har varit, att intern finansiell
stabilitet är en nödvändig förutsättning
för att man skall komma till rätta

med dollarproblemet men inte i och
för sig ger en lösning på detta problem.

Denna uppfattning leder över till den
andra huvudtesen. Vid sidan av intern
finansiell stabilitet är det nödvändigt
att få en gynnsam produktionsutveckling
med stigande produktivitet,
och detta i sin tur kräver att man liar
en rimlig inkomstfördelning som ger
den erforderliga stimulansen och en
känsla av rättfärdighet i fördelningen
av produktionsresultatet.

Vi har alltså tre olika mål, som alla
är lika väsentliga för lösningen av dollarfrågan:
finansiell stabilitet, ökad

produktivitet och rättvis fördelning.
Alla dessa tre önskemål måste tillgodoses,
och detta tvingar till en ganska
känsliga avvägning av politiken, inte i
den meningen att man offrar det ena för
det andra och kompromissar, utan så
att man måste välja medlen så, att man
i möjligaste mån tillgodoser alla tre
önskemålen.

Jag kan nog säga, att debatten i
Paris i huvudsak har gällt just denna
fråga om valet av medel för att nå de
tre målen, som ju är välbekanta för
oss alla från den svenska politiska debatten.
Detta för över till ett tredje och
sista led i resonemanget.

När det gäller frågan om medel, kan
man inte från början avskära sig från
någon av de olika möjligheter, som står
till buds. Man måste räkna med att den
traditionella penningpolitiska arsenalen
får kompletteras dels med finanspolitiska
åtgärder, så som vi gjort i,
jag vågar säga, årtionden här i Sverige,
dels också med vissa direkta regleringsåtgärder.
Syftet med att på detta sätt
bygga ut det ekonomiskt politiska maskineriet
till att omfatta inte bara penningpolitiska
åtgärder utan också vissa
finanspolitiska åtgärder och direkta
regleringar är att samtidigt såvitt möjligt
tillgodose alla de tre önskemål,
jag förut angivit.

Det är inga originella synpunkter,
som jag här har redovisat. De är knap -

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

past ens intressanta. Jag kan säga att
de i stort sett är allmänt omfattade av
alla de nationer, som är företrädda i
Paris. Att de måste hävdas beror helt
enkelt på att de, som vi alla har erfarenhet
av, mycket lätt kommer bort
i en vidlyftig, utdragen diskussion, inte
minst en diskussion av den typ som
man ofta får just inför ett internationellt
forum.

Herr Hjalmarson uttryckte i morse
någon farhåga för att jag skulle vara
svårbegriplig. Jag hoppas att, om så visat
sig vara fallet, förklaringen kan sökas
i att, som alla hör, en höstförkylning
gör det litet svårt för mig att
tala.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara begagna
tillfället att tacka statsrådet Hammarskjöld
för detta svar. Jag skulle sätta
mycket stort värde på om statsrådet
Hammarskjöld, i den mån höstförkylningen
inte lägger alltför starka

hinder i vägen, skulle kunna tänka sig
att vid ett senare stadium i debatten
komplettera sin framställning med att
även besvara följande fråga, som är
rätt väsentlig i denna debatt: I vilken
utsträckning anser statsrådet, att de
traditionella penningpolitiska medlen
inklusive räntepolitiken bör ingå i ett
samlat program för att kunna tillgodose
de tre av statsrådet angivna målsättningarna? Som

tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 5 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1.

Svar på interpellationer ang. redogörelse
för regeringens politik. (Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen i anledning av det
svar, som hans excellens herr statsministern
Erlander lämnat dels å herr
Ohlins interpellation angående redogörelse
för den principiella grundvalen
för och den praktiska utformningen av

den ekonomiska och sociala politik,
som regeringen avser att föra för att
uppnå skydd för penningvärdet m. in.,
dels ock å herr Hjalmarsons interpellation
angående en sammanfattande redogörelse
för regeringens syn på de
problem, som utvecklingen aktualiserat
för vårt lands vidkommande, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr LAGER, som yttrade: Herr talman!
Under den hittills förda diskussionen
har det från folkpartiets och
högerns sida riktats anklagelser mot
regeringen för att denna skulle ha so -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer

cialistiska principer till grund för sin
aktuella politik. Jag anser att denna anklagelse
från de borgerliga partiernas
sida är helt orättvis. Den socialdemokratiska
regeringen har inte några sådana
socialistiska principer till grund
för sitt aktuella handlande, och jag
tror att dessa attacker, som riktats motsocialdemokratien
och regeringen, närmast
är framkallade av önskan att försöka
få bondeförbundets ledande män
att känna det litet knottrigt utefter
ryggraden.

Statsministerns svar, särskilt i vad
det avsåg den interpellation som folkpartiledaren
riktat till honom om dessa
socialistiska principers plats i socialdemokratiens
politik, kommer nog att
väcka ganska stor besvikelse inom det
socialdemokratiska partiet. Jag tänker
då inte så mycket på vad som sades i
svaret, utan mera på det som inte sades
i detsamma. Tv det är ett faktum att
redan vid den socialdemokratiska kongressen
på försommaren aktualiserade
deltagare i kongressen frågan, om det
inte var på tiden att det socialdemokratiska
partiet på nytt började intressera
sig just för socialistiska målsättningar.
Man har också en känsla av att
detta krav sedan dess har vunnit i styrka
och börjat intressera allt flera inom
socialdemokratiens kadrer. Men till dessa
alltmer frågande socialdemokrater
ger nu statsministern ett mycket knapphändigt
besked. Han säger nämligen att
socialdemokratien för det första icke är
doktrinär och för det andra söker lösa
de föreliggande praktiska arbetsuppgifterna
på ett sätt som gagnar folkflertalet.

Innebörden i det svar, som statsministern
sålunda givit om de socialistiska
principerna och målsättningarna är —
om man skall uttrycka det hela litet
enklare — att socialdemokratien har
som ledstjärna för sitt handlande att
försöka hanka sig fram från fall till
fall. Jag är klart medveten om att man
i den praktiska politiken måste kunna
manövrera, men en sådan manövrering

ang. redogörelse för regeringens politik.

utesluter ju inte, utan måste tvärtom
ha som förutsättning ett fast perspektiv,
ett bestämt mål på längre sikt. Sedan
socialdemokratien släppt den socialistiska
målsättningen har emellertid
partiet icke något sådant mål eller perspektiv
som skiljer partiet från de borgerliga
partierna. Denna brist på fast
socialistisk målsättning är enligt min
uppfattning orsaken till att det svenska
samhället, trots i övrigt gynnsamma förhållanden,
i sina väsentliga drag är likadant
nu som för 20 år sedan, då socialdemokratien
tillträdde ledningen av regeringen.

Statsministern förklarade här på förmiddagen,
att den fulla sysselsättningen
är en mer revolutionerande tanke än
många kanske föreställer sig. Jag är helt
överens med statsministern på denna
punkt, och för att slippa invändningen,
att skillnaden mellan situationen nu
och för 20 år sedan är att vi nu praktiskt
taget inte har någon arbetslöshet
medan vi då hade massarbetslöshet, vill
jag redan från början säga, att frånvaron
av arbetslöshet under senare år
mindre är ett resultat av en målmedveten
politik från regeringens sida än
ett resultat av det gynnsamma läge som
vårt land har kommit att intaga i huvudsak
genom en utveckling ute i världen
som svensk politik endast i mycket
liten grad har kunnat påverka.

Att det förhåller sig så och att ingen
principiell förändring inträffat i fråga
om garantier åt arbetarna mot arbetslöshet
illustreras ju rätt klart av de avskedanden
inom industrien som ägt rum
under de senaste månaderna. Regeringen
har inte kunnat förhindra dessa avskedanden.
Den har kunnat omplacera de
arbetslösa i andra arbeten och sysselsättningar,
men arbetsgivarnas suveräna rätt
att kasta ut sina anställda när helst man
anser detta vara fördelaktigt har inte
beskurits. Möjligheterna att omplacera
ur industrien utkastade arbetare har
hittills varit goda, och det förefaller
som om de skulle komma alt vara goda

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

under den allra närmast liggande tiden.
Men en konjunkturförsämring av allvarligt
slag ute i världen kommer sannolikt
att mycket snabbt uttömma de
svenska statsmakternas förmåga till sådana
omplaceringar, därest de nuvarande
linjerna för politiken skall följas.

Jag sade, att ingen väsentlig förändring
har ägt rum i det svenska samhällets
grundvalar, och låt mig illustrera
detta med ett par korta exempel.
Det enskilda kapitalet behärskar
landets industri och naturtillgångar nu
i praktiskt taget samma utsträckning
som för tjugo år sedan. Förmögenhetsfördelningen
har utvecklats på så sätt,
att medan år 1930 73,7 procent av befolkningen
var utan redovisad förmögenhet
så var år 1945 81,7 procent utan
sådan. Den högre undervisningen som
ett klassprivilegium för de besittande
klasserna har inte rubbats. Arbetarklassens
barn är fortfarande sällsynta
företeelser på högskolorna, och inom
de högre akademiska examina dominerar
socialgrupp I med socialgrupp II
på sladden.

En direkt jämförelse för att illustrera
tillståndet på exempelvis de högsta ämbetsmannaposterna
här i landet gjordes
för några år sedan av tidskriften Fackföreningsrörelsen.
Den visade, att utav
innehavarna av 183 av landets högsta
ämbeten — de politiska ministerämbetena
icke inräknade -—• kom år 1947
nära 4/5 från socialgrupp I, vilket var
precis samma siffror som år 1924. Statsapparatens
högsta funktioner ligger nu
liksom tidigare säkert i överklassens
händer, ty av den återstående femtedelen
kommer samtliga från socialgrupp
II med undantag av en halv procent år
1924 och tre och en halv procent år 1947.

Varken på det ekonomiska, det kulturella
eller det politiska planet har således
några väsentliga förändringar ägt
rum under socialdemokratiens tjugoåriga
ledarskap i regeringen. Jag tror
att detta faktum oroar de svenska arbetarna,
som vid valen har skänkt och

fortfarande skänker socialdemokratien
sin röst. Oron är förklarlig, och det
skulle vara mycket egendomligt om den
inte också kommer att ta sig praktiska
uttryck. Vi kommunister är beredda
till samverkan och gemensamt uppträdande
med alla socialdemokrater, som
ärligt strävar efter en fast socialistisk
målsättning för arbetarrörelsens kamp.

Jag tror att denna brist på socialistisk
målsättning hos socialdemokratien
också är den djupare orsaken till att
vårt land bindes fastare vid det av
Förenta staterna behärskade och i stort
sett dirigerade s. k. västerländska ekonomiska
systemet. Hur fast vårt land
är bundet vid detta system och hur
detta ser ut får vi en rykande aktuell
bekräftelse på i den rapport, som konjunkturinstitutet
lagt fram till riksdagens
ledamöter inför dagens debatt.

Denna rapport har givit anledning
till vissa optimistiska betraktelser runt
om i pressen. Inflationsfaran anses vara
övervunnen och hög och jämn sysselsättning
anses vara garanterad åtminstone
för den närmaste framtiden. Den
går ut på att penningvärdet har stabiliserats
och att ett s. k. normalt tillstånd
har inträtt, och man räknar med
att detta kan bli bestående — åtminstone
till dess nästa konjunkturöversikt blir
färdig fram på vårkanten.

För min del måste jag säga, att konjunkturinstitutets
rapport i vissa delar
gör ett närmast kusligt intryck. Detta
intryck kommer sig av att den visar
hur fullkomligt beroende den s. k. västerländska
världens ekonomi är av krig
och krigsrustningar. Kusligheten förstärkes
av att rapporten också hävdar
hur beroende vårt eget lands ekonomi
är av denna på krig och krigsrustningar
baserade internationella ekonomi.

Vad den internationella konjunkturen
beträffar, fastställer rapportens författare
att »växande investerings- och
rustningsutgifter» dämpat eller förhindrat
en allvarlig lågkonjunktur att
inträda under det senaste året. Huru -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

vida denna relativa högkonjunktur
skall kunna bibehållas någon längre tid
anser man vara helt beroende på hur
konjunkturläget utvecklas i Förenta
staterna. Bedömningarna av konjunkturerna
i detta land baseras på vad de
amerikanska experterna kommit fram
till, och dessa är eniga om att fortsatt
konjunkturuppgång och stabil högkonjunktur
är att förutse i varje fall fram
till mitten av år 1953.

Den svenska rapportens författare
tillägger emellertid: »Avgörande betydelse
för den optimistiska konjunkturbedömningen
har givetvis varit vissheten
om att ökningen i statens rustningsutgifter
kommer att fortsätta till
framemot mitten av 1953.» Rapportens
författare kan emellertid inte komma
undan frågan — jag citerar ånyo: »Hur
blir det med konjunkturen när ökningen
i den statliga efterfrågan börjar
avtaga och än mer när — kanske redan
mot slutet av 1953 under förutsättning
att inte nya krig eller allvarliga internationella
kriser uppstått — rustningsutgifterna
börjar reduceras succesivt
i etapper?»

Det svar man ger på den uppställda
frågan är försett med betydligt fler reservationer
än försök till bestämda
omdömen. På en punkt är man emellertid
förhoppningsfull: En minskning

av rustningsutgifterna i någon högre
grad räknar man inte med. Ordagrant
heter det så här: »Det är givet, att det
endast kan vara fråga om en mycket
måttlig minskning, eftersom man säkerligen
kan lita på att oron i världen
kommer att bestå.» Med andra ord:
den svenska regeringens sakkunniga
på samhällsekonomiens område bedömer
konjunkturutsikterna i den kapitalistiska
världens största och i ekonomiska
ting mest tongivande stat såsom
någorlunda stabila därför att man
med säkerhet kan räkna med alt oron
i världen kommer att bestå.

Klarare kan man knappast uttala
hur det är ställt för kapitalismen just

nu. Krig, internationella kriser, oro i
världen, det är den grund, på vilken
man bygger de västerländska staternas
ekonomi. Detta system, detta tillstånd,
det betecknas av våra svenska borgerliga
partiledare som ett gott system, ett
system som rymmer alla de värden,
som gör livet värt att leva. Borde det
inte i stället stå klart för alla att denna
värld, detta system, som till grund för
sina ekonomiska kalkyler lägger vissheten
att »oron i världen kommer att
bestå» är ett in i märgen sjukt och
ruttet system, som är mer än fallfärdigt
och moget för att lämna plats för ett
nytt ekonomiskt och politiskt system,
som lägger fred i världen till grund
för sin ekonomi och politik?

I vilket förhållande står nu det svenska
samhället till detta kapitalistiska
system? Är vi beroende av det eller
inte? — det är den första frågan. Den
andra frågan är, om vi måste vara beroende
av detta ekonomiska system eller
om vårt land kan lösgöra sig ur
dess grepp.

Låt oss återvända till konjunkturinstitutets
aktuella rapport. Där fastställer
man kategoriskt: »Avgörande för
den fortsatta utvecklingen i Sverige
blir konjunkturförloppet i utlandet, i
första rummet i Förenta staterna och
Västeuropas länder, där större delen
av den svenska exporten avsättes.» Det
finns ingen anledning att bestrida detta
uttalande så som den svenska utrikeshandeln
och utrikespolitiken är
lagd och så som den inriktas, både av
de enskilda företagarna och av statsmakterna.
Men det måste ju då innebära,
att vi baserar vår egen samhällsekonomi
på vissheten, att oron i världen
skall bestå.

Är detta nödvändigt? Vi kommunister
anser det inte vara nödvändigt. Det
finns en annan marknad, ett annat ekonomiskt
ocli politiskt system, tillräckligt
stort för att både ta emot vad vi
kan producera för export och tillräckligt
mångsidigt för att kunna bjuda oss

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

de importvaror som vi behöver — i
varje fall alla väsentliga varor. Detta
system existerar i vår omedelbara närhet
och har — så långt man kan förstå
— också ett eget intresse att utveckla
handeln med vårt land, om detta
systems stater från Sveriges sida möts
av ärlig vilja till vidgade ekonomiska
förbindelser.

Härmed vill jag inte förorda att vi
skall bryta alla förbindelser med Förenta
staterna eller Västeuropas kapitalistiska
stater. Det vore en dumhet att
rekommendera något sådant. Vad vi vill
är, att de svenska ekonomiska förbindelserna
med utlandet inriktas så, att
konjunkturinstitutets rapportförfattare
i sina aktstycken till regeringen och
riksdagen slipper skriva, att konjunkturförloppet
i främst Förenta staterna
och Västeuropas länder är avgörande
för den fortsatta utvecklingen i vårt
land. Just detta absoluta beroende inrymmer,
enligt min mening, många och
stora faror för vårt folks välfärd och
för vårt lands fred. Om själva grundvalen
för Förenta staternas och de
västeuropeiska ländernas ekonomi är
vissheten, att oron i världen kommer
att bestå, då måste ju konsekvensen bli,
att de maktägande i dessa länder medvetet
motsätter sig att oron i världen
dämpas eller bringas att upphöra och
att de — därest oron skulle dämpas
av den ena eller den andra anledningen
— medvetet företar sig åtgärder,
som avser att hålla oron vid liv
och skapa nya oroshärdar. Det samband,
som finns mellan ekonomien och
konjunkturerna i den kapitalistiska
världen å ena sidan och den politiska
oron i världen å andra sidan, rymmer
i sig anledningen till de krig och internationella
konflikter som hindrar människorna
från att leva ett liv i lugn och
harmoni.

Jag tror vidare att bristen på socialistisk
målsättning hos socialdemokratiens
ledning är orsaken till att man
till varje pris söker undvika att i den

fackliga kampen och lönerörelserna
mobilisera de fackligt organiserade arbetarnas
obestridliga och enorma krafter.
I stället söker man reducera frågan
om lönekampen och avtalsrörelserna
till en fråga om förhandlingar mellan
experter — ekonomiska och juridiska
— vilket lett till passivitet hos
fackföreningarnas massor och till ett
juristeri i avtalsmaskineriet, som förefaller
vara både onödigt och skadligt.

Det kan vara på sin plats att fästa
uppmärksamheten vid detta, ty vårt
lands arbetare står just nu inför en
mycket omfattande och betydelsefull
avtalsrörelse.

I sin interpellation har högerledaren
velat framhålla nödvändigheten av att
kalfatra den svenska industriens kostnadsproblem.
I den borgerliga pressen
har under de senaste dagarna några
tabeller ur konjunkturinstitutets
rapport lagts till grund för angrepp
mot de svenska arbetarnas löner. Utläggningarna
till dessa tabeller har
gått ut på att arbetskostnaderna är
för höga inom den svenska industrien
för att den skall kunna framgångsrikt
konkurrera på världsmarknaden.

I den tabell som bedömer den svenska
industriens arbetskostnader redovisas
även en förskjutning av arbetskostnadernas
andel i de färdiga produkterna
mot ett högre tal för Sverige
än för vissa andra länder. Gentemot
detta är för det första att säga, att
denna förskjutning inträtt först under
1951 och 1952 och att inte ens rapportens
författare vill gå i god för uppgifternas
tillförlitlighet i vad de avser innevarande
år. För det andra framgår det
av samma tabell att arbetskostnaderna
i vårt land under 1949 och 1950 var
lägre än i flertalet av de angivna länderna
och under 1951 låg mitt i tabellen.
Detta bör man komma ihåg, ty ur
denna tabell kan i varje fall inte jag
läsa ut någonting annat än att det
lyckats de svenska företagarna att hålla
de svenska arbetarnas löner tillbaka i

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer

bögre grad än vad det lyckats kapitalisterna
i USA, Norge, Kanada, Italien,
Frankrike, Finland, Danmark och Belgien.
Endast i Holland, England och
Västtyskland var arbetskostnaden per
produktenhet lägre än i Sverige under
1950 och därtill endast obetydligt.

Sveriges arbetare står, som jag sade,
inför en högst betydelsefull avtalsrörelse.
Lite varstans i pressen har man
sett propaganda för att arbetarnas löner
skall pressas ned. Enligt en tidningsuppgift
för ett par veckor sedan
har man i arbetsgivareföreningen redan
enat sig om att söka avskaffa den
s. k. överbetalning, som förekommer
inom vissa delar av svensk industri.
Om en sådan manöver lyckas innebär
det en mycket allvarlig sänkning av
arbetarnas levnadsstandard. Tv så dåliga
äro de i avtalen garanterade minimilönerna.
Inför dessa attacker mot de
faktiska förtjänsterna är det angeläget
att arbetarna får den nu utgående förtjänsten
inskriven i avtalen och att
motsvarande förhöjning av timlönerna
sker.

I den aktuella debatten om lönerna
har tongivande språkrör för socialdemokratien
inom fackföreningsrörelsen
hävdat den linjen, att lönehöjningar
inte är det primära för arbetarna,
utan att prissänkningar är den väg som
bör vandras för att arbetarna skall få
en både välförtjänt och välbehövlig
höjning av sin levnadsstandard. Nu är
emellertid regleringen av priserna inte
en omedelbar facklig angelägenhet,
som kan lösas av arbetsmarknadens
parter. Regleringen av priserna ligger
betydligt mer inom ramen för de
statliga myndigheternas kompetens. Det
var därför med ett visst intresse som
man lyssnade till statsministerns förklaring
och väntade på att i denna
skulle ges några utfästelser om sänkning
av priserna på i första hand livsmedel,
hyror och liknande. Några sådana
utfästelser gavs inte. Det enda
statsministern ansåg sig kunna för -

ang. redogörelse för regeringens politik.

utse var en stabilisering av nuvarande
prissättning. Då menade han förmodligen
prisnivån i allmänhet. Det är möjligt
att vi får uppleva en sådan stabilisering.
Men nog pekar väl det dåliga
skörderesultatet på uppressning av livsmedelspriserna
under den närmaste
tiden. Hyrorna ha nyss blivit höjda
genom regeringens ingripande. Skattelättnader
är väl vidare inte att förvänta,
trots att skatterna utgör en mycket
väsentlig post i arbetarnas budget.

Hela talet om att prissänkningar
skulle kunna ges i stället för löneförhöjningar
åt arbetarna i höstens avtalsrörelse
är ihåligt och verklighetsfrämmande.
Regeringen kan inte ge
några utfästelser om prissänkningar.
Än mindre kan den fackliga ledningen
ge sådana utfästelser som på något sätt
är grundade i verkligheten. Den svenska
industriens vinster under senare
år ger utrymme för löneförhöjningar
åt arbetarna och de lägre tjänstemännen.
Lönerna spelar inte en så avgörande
roll i industriens kostnader,
som man gärna vill göra gällande.

Helt nyligen offentliggjordes en redovisning
av statistiska centralbyrån
över löner och vinster i ett stort antal
svenska företag. Denna undersökning
visade, att den sammanlagda lönesumman
för arbetarna i de undersökta industrierna
under 1951 uppgick till
2 081 miljoner kronor på en bruttointäkt
av i runt tal 15 000 miljoner kronor.
Bruttovinsten däremot — exportavgifterna
frånräknade — uppgick till
2 503 miljoner kronor. Bruttovinsten
översteg alltså arbetarlönerna med 482
miljoner kronor. Om man vill angripa
problemet om att göra den svenska
industrien mera konkurrenskraftig genom
att sänka kostnaderna, förefaller
det mig vara mest naturligt att börja
med nedskärningen av företagens vinster.

Det kan, så långt jag förstår, inte
vara fråga om att de arbetare och
tjänstemän, som nu befinner sig i av -

0 — Andra kammarens protokoll 1.952. AV 20.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

talsrörelse, skall behöva nöja sig med
en prolongering av gällande avtal. En
prolongering skulle lämna fältet fritt
för arbetsgivarna att genomföra en
mycket kraftig reducering av såväl
reallöner som levnadsstandard. Jag tror
inte heller, herr talman, att det råder
något tvivel om att arbetarna och
tjänstemännen har kraft nog att driva
igenom lönehöjningar och höja sin levnadsstandard.

Härefter anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Till vår liberala samhällssyn hör
att vi är motståndare till onödiga statsingripanden.
Det är uppenbart att krig
och därav föranledda kristider kan
motivera statsregleringar i viss utsträckning,
men jag finner det ganska
anmärkningsvärt, att man inom regeringen
så långt efter kriget lever kvar
i den socialistiska regleringslustan på
ett så känsligt område som kreditmarknaden.

När jag säger detta, tänker jag till
viss del på den ränteregleringslag, som
genomfördes förra hösten. Men jag
tänker ändå mera på det senaste utslaget
av denna vilja till regleringsekonomi,
det på remiss till försäkringsinspektionen
och till lagrådet utsända
lagförslaget beträffande försäkringsbolagens
kapitalplaceringar. Bankofullmäktiges
majoritet hade planer
på en lagstiftning, som tog sikte på
försäkringsfonderna inom livförsäkringsbolagen.
Men regeringens förslag,
det som nu är ute på remiss i lagrådet,
går vidare än så, det sträcker sig också
till de fria fonderna inom livförsäkringsbolagen
och även till sakförsäkringsbolagen.
Det förefaller mig som
om man här följde den gamla vanan
att lagstifta sig fram, att tvinga sig
fram. Det verkar som om man följde
receptet: Grubbla inte över gamla

misstag, gå raskt åstad och gör nya!
.lag finner det ganska förvånande, att
socialdemokraternas stödtrupper i re -

for regeringens politik.

geringen, bondeförbundet, vill deltaga
i en sådan politik.

För mig är det uppenbart att det
vore en olycka med en sådan lagstiftning.
Den skulle binda utvecklingen
på ett olyckligt sätt. Vi hoppas nu och
räknar med att en uppgörelse är inom
räckhåll, och detta vore naturligtvis
det lyckligaste. Men jag vill framhålla
att det ändå finns anledning att rikta
kritik mot dessa lagstiftningsplaner, tv
de utgör dock ett påtryckningsmedel,
den saken är uppenbar. Att gå till fria
förhandlingar under ett dylikt hot
överensstämmer knappast med de
krav, som man i ett fritt land har rätt
att ställa på fria förhandlingar. Om jag
alltså hoppas att en överenskommelse
i dagarna skall komma till stånd, finner
jag det ändå ganska naturligt att man
här i denna kammardebatt vidrör denna
lagstiftning och dess konsekvenser.
Jag tror inte att man därigenom försvårar
den uppgörelse, som jag hoppas
är på väg.

Det har förut i dag erinrats om att
försäkringsinspektionen i sitt remisssvar
angav, att en lagstiftning som
denna skulle stå i strid med försäkringstagarnas
intressen. Herr Ohlin
har i debatten med rätta erinrat om
— något som vi alla känner till — de
stora förluster som försäkringstagarna
liksom andra penningsparare har lidit
genom inflationen. Nu begär man nya
offer, ty vi måste lägga märke till en
sak i denna diskussion, nämligen att
det gäller försäkringstagarnas pengar.
Visserligen finns det livförsäkringsbolag,
som drives i form av aktiebolag,
men där är aktieutdelningen maximerad
till högst 5 procent, och aktiekapitalet
relativt litet. Det betyder ganska
litet i förhållande till det kapital som
det här gäller. Försäkringsföretagen
har till uppgift att förvalta försäkringstagarnas
pengar och göra det så, att
de få bästa möjliga ränteavkastning,
samtidigt som man bevarar trygghetskravet.
Skälighetsprincipen är inskri -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ven i .svensk lag, i fråga om både livförsäkringar
och sakförsäkring, och
denna skälighetsprincip innebär alltså,
att premierna och återbäringen skall
vara sådan, att den betalning man erlägger
för sin försäkring skall vara
skälig. Kring detta lagstiftades det
1948. Vid det tillfället yttrade statsrådet
Karin Kock i första kammaren: »Hela
lagens anda är sådan, att man skall
tillgodose försäkringstagarnas intressen.
» Vi vet alla, att försäkringsinspektionen
har sin uppgift att fylla på området
och att man nu gått in för en
demokratisk ordning så att försäkringstagarna
själva skall i viss mån
välja medlemmar i styrelsen för företaget.
Trots detta kommer man nu från
statsmakternas sida med ett ingrepp
mot försäkringstagarnas intressen. 1948
års lagstiftning tillförsäkrade livförsäkringsbolagen
möjlighet att placera
10 procent av försäkringsfonden fritt.
Detta var något nytt i vårt land. Man
fick placera 10 % härav fritt, dock
inte i aktier. Det utskott, som behandlade
denna fråga, skrev, att man betraktade
detta som ett första steg till
ökad frihet. I andra länder har man
inom försäkringsvärlden ännu större
frihet än i vårt land. Så är i varje fall
förhållandet i England. Man betraktade
detta första steg till fri placering av en
tiondel av försäkringsfonden som ett
steg i rätt riktning. Och man angav
från utskottets sida att om detta experiment
visade sig utfalla väl, skulle
man kunna ta ytterligare steg i den
riktningen.

Samma mening uttalades i 1945 års
försäkringsutredning. Men nu är man
utan tillfredsställande utredning beredd
att dra ett streck över denna lagstiftning.
Jag anser att detta är ett steg
illbaka. Just det problem som är aktuellt
för dagen sysslade vi med inom
försäkringsutredningen 1945. Jag ser
att herr Johansson i Mysinge kommer
in i salen. Han var en av medlemmarna
i denna utredning. Vi var där alla

överens om ett uttalande, till vilket
anslöt sig den kommunistiske ledamoten
och även socialdemokraterna. Herr
Valter Åman i första kammaren var
utredningens ordförande. Vi skrev i
denna utredning följande: »Den för

försäkringsbolagen utslagsgivande synpunkten
vid kapitalplacering måste
vara att det placerade kapitalet skall
giva den största möjliga ränteavkastning
som är förenlig med kravet på
säker placering. En avvikelse från
denna princip skulle strida mot de
krav på skälighet gentemot försäkringstagarna,
som utredningen i annat
sammanhang uppställer, vare sig avvikelse
skedde för att gynna enskilda
eller samhälleliga intressen. —- I debatten
kring försäkringsbolagens kapitalplacering
har under stundom framförts
tanken att försäkringsbolagen
borde ha skyldighet att vid sin kapitalplacering
tillgodose samhälleliga intressen.
Utredningen vill i samband
härmed framhålla, att om vissa kreditbehov
anses ur samhällelig synpunkt
böra gynnas genom fördelaktigare
villkor än som stå till buds i allmänna
marknaden, en sådan subventionering
bör ske genom anlitande av allmänna
skattemedel. Skulle exempelvis försäkringsbolagen
tvingas att lämna lån på
sådana fördelaktigare villkor, skulle
detta innebära att subventioneringen i
stället bekostades av dem som frivilligt
tog försäkring. Fördelningen av
kostnaderna försäkringstagarna emellan
skulle i stort sett komma att ske
i proportion till deras försäkringssummor
och alltså efter en helt annan fördelningsgrund
än den som statsmakterna
bestämt för fördelning av samhälleliga
utgifter, nämligen de vanliga
skatteskalorna.»

Jag hoppas att herr Johansson i Mysinge
fortfarande är överens med mig
om denna uppfattning.

Man skulle genom en sådan eventuell
lagstiftning se till att försäkringsbolagen
inte längre placerade nya

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

fondmedel genom att belåna inteckningar
i industri, handel och hantverk.
Däremot skulle man fortfarande
hålla vägen öppen för en belåning av
industriobligationer, men enligt regeringens
förslag skulle denna placering
kunna kvoteras. Som bekant är det
storindustrien som har möjlighet att
upptaga obligationslån, men numera
endast efter medgivande från riksbanken.
Därigenom skulle alltså övriga
delar av industrien samt handel och
hantverk komma i sämre förhållande
än för närvarande. Jag vill framför
allt understryka att affärsbankernas
kreditgivning, när det gäller byggnadsföretag
inom industri, handel och
hantverk, skulle bli svårare att omplacera,
om man inte längre skulle få
överflytta dessa krediter till försäkringsföretagen.

Tidigare i dag har herr Hall varit
inne på att en dylik lagstiftning skulle
kunna påverka kapitalplaceringen rent
geografiskt. Såsom herr Hall mycket
riktigt sade är försäkringsbolagens bostadsbelåning
huvudsakligen förlagd till
storstäderna, och detta heror på att bolagen
där har sina huvudkontor och
den tekniska möjligheten för denna
långivning. Det kan bliva mindre möjligheter
för landsbygden och smärre
städer, genom en dylik lagstiftning. Det
är dock riktigt att man genom kommunlånen
kan sprida pengarna på ett annat
sätt än genom denna belåning av bostadsinteckningar.

Jag är inte övertygad om att en sådan
lagstiftning som denna skulle lösa
problemen. Jag tror för min del att
det varit långt bättre att man gått till
fria förhandlingar på grundval av en
viss rörlighet i räntan och därigenom
sökt stimulera försäkringsbolagen till
frivillig medverkan i stabiliseringsarbetet
och att lämna lån till kommuner
och till bostadsmarknaden om möjligt
i ökad utsträckning. Jag skulle vilja
understryka, att jag tror att det endast
tarvas en mindre räntejustering för att

för regeringens politik.

göra försäkringsbolagen mera intresserade
av en i verkligheten fri överenskommelse.
Men jag vill gärna för dagen
understryka, att jag helt naturligt ur
mina synpunkter anser det bättre med
en lösning nu i kompromissens tecken
än en lagstiftning som binder utvecklingen.
Om man här lagstiftar blir det
lätt så, att det ena ingripandet ger det
andra, och man vet inte riktigt var det
slutar. Jag riktar kritik mot att dessa
lagstiftningsplaner framförts. De utgöra
ett påtryckningsmedel.

Jag vill också, herr talman, här något
vidröra frågan om investeringsavgiftens
vara eller icke vara. När jag ser
att finansministern är närvarande, kanske
vi rent av här i kväll skulle kunna
få ett besked på den punkten.

Då investeringsavgiften infördes hösten
1951 yrkade vi inom folkpartiet,
att den skulle knytas endast till innevarande
år, till 1952. Vi föreslog också
uppmjukningar. En av dessa var att
investeringar, tillkomna på direkt föranstaltande
av offentlig myndighet, inte
skulle beläggas med någon dylik avgift.
Vi yrkade också på att investeringar i
enskilda järnvägar, i lastbilar och bussar
skulle gå fria från denna avgift,
detta därför att det skulle bliva lika villkor
i konkurrensen på trafikområdet
enskilda och statliga företag emellan.
.lag vill gärna erinra om att folkpartiet
var det enda parti, som i detta sammanhang
hävdade denna riktiga princip.
Jag vill också erinra om, att jordbrukets
ekonomibyggnader enligt vårt
förslag skulle gå fria från investeringsavgift.
I höst har näringslivets skattedelegation
framfört önskemål om att
denna avgift skulle försvinna vid årsskiftet.
I Kooperativa förbundets tidning
Vi har man givit uttryck åt samma
önskemål. Man skriver där, att denna
avgift kan komma att under nästa år
göra mera skada än nytta, och man anför
framför allt behovet av att lagercentraler
kommer till stånd, men att
detta hindras av investeringsavgiften.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Man har många gånger riktat kritik
mot handeln därför att distributionskostnaderna
blivit för stora, men man
måste i detta sammanhang erinra sig att
investeringsavgiften försvårar rationaliseringsarbetet
på detta område. Jag
vill understryka att konjunkturläget nu
är ett annat än vid den tidpunkt, då
investeringsavgiften bestämdes. Då hade
vi en högt uppdriven vinstkonjunktur.
Så är inte förhållandet nu. Konjunkturinstitutet
nämner i sina meddelanden,
att det skett en avmattning i konjunkturerna.
Detta är ju uppenbart, men
man nämner också, att investeringslusten
minskat. Detta framgår också av de
svar Industriförbundet fått på sina förfrågningar
till medlemmarna. Denna
minskade investeringslust beror givetvis
på mångahanda ting, bl. a. på försvårade
avsättningsmöjligheteix Man uppträder
försiktigt, när det gäller nyinvesteringar.
Därtill inverkar den minskade
likviditeten, som företagen i stort sett
fått vidkännas. Den har snabbt spritt
sig. I fråga om detta erinrar konjunkturinstitutet
i sin rapport om alt möjligheterna
i hög grad minskats för företagarna
att finansiera investeringarna
med egna medel. Här återverkar givetvis
kreditåtstramningspolitiken. Man
gör inte gärna investeringar, som inte
är mycket lönande eller i stort sett
nödvändiga.

I det interpellationssvar som lämnats
här i dag erinras om att nya investeringar
behövs i tillräcklig omfattning
för att bibehålla den fulla sysselsättningen.
Men jag tycker nog att det ligger
något motsägelsefullt i detta, att
man hyser planer på att bekämpa arbetslösheten
samtidigt som man eventuellt
bibehåller investeringsavgiften.
Dessutom är det ju så, att jo liingrc man
bibehåller denna avgift, desto större
blir skadeverkningarna. Och detta är
allvarligt nog i ett läge då konkurrensförhållandena
skärps och då behovet
av rationaliseringar inom produktionen
och distributionen tydligt framträder.

En av de sista dagarna i maj månad
då vi här i kammaren, strax innan riksdagen
skildes åt, diskuterade investeringsavgiftens
vara eller icke vara under
1953, svarade finansministern i en
replik till mig, att den saken skulle få
bero på konjunkturutvecklingen, och
finansministern menade att man hade
fria händer att pröva saken under hösten.
Regeringen har såvitt jag förstår
just på denna speciella punkt inte lämnat
något alldeles bestämt besked i interpellationssvaret
i dag. Det sägs visserligen,
att det är nödvändigt att bibehålla
nuvarande medel för att bevara
den stabiliteten, men jag är inte säker
på att man skall pressa detta så, att
investeringsavgiften ingår däri.

Herr Pettersson i Dahl har tidigare
här i dag framfört den önskan, att denna
avgift skulle försvinna vid årsskiftet.
Jag skulle beklaga om inte regeringen
lyssnade till denna maning och
vill, herr talman, göra gällande att investeringsavgiften
gjort sin tjänst och
bör försvinna vid årsskiftet.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet
efter herr Waldemar Svenssons i Ljungskile
anförande före middagsrasten för
en replik, men fick den inte därför att
vi skulle bryta plenum. .lag begagnar
tillfället nu.

Herr Svensson i Ljungskile hade en
hel del älskvärdheter att säga bondeförbundet.
Jag skall ta dem i ordning,
men jag hinner inte med allt. Herr
Svensson i Ljungskile ondgjorde sig
över alt i Smålandsbygdens Tidning
varit intagen en anmaning till frivillig
insamling till tidningen. Jag undrar då
om Smålandsbygdens Tidning behöver
fråga herr Svensson i Ljungskile om
man får göra en insamling bland egna
medlemmar. Det är väl ändå så, att
dessa har litet frihet att göra som de
vill. Jag undrar också i detta sammanhang,
om folkpartiet alltid vill tala om
varifrån det får sina insamlade medel.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

Jag frågade i mitt anförande vad socialliberalism
är för något. På den frågan
svarade herr Svensson i Ljungskile
med att tala om, att folkpartiet alltid
varit socialliberalt, och berättade, om
jag inte hörde fel, att en skånsk bonde
redan på 1850-talet var den förste som
väckte förslag om arbetstidsreglering.
Skulle detta vara ett exempel på liberalsocialism
eller folkpartimentalitet?
Folkpartiet fanns ju inte då! Då hade
vi ståndsrepresentation och bondeståndet,
inte kan ni säga att bondeståndet
var lika med folkpartiet. Sedan sade
herr Svensson i Ljungskile, att socialliberalismen
vill bevara det fria samhället
åt människorna och ge det mesta
och bästa av de möjligheter samhället
kan ge. Ja, men detta vill väl alla, herr
Svensson i Ljungskile. Jag skulle vilja
ställa den frågan: har folkpartiet tagit
avstånd från den gamla liberalismen?
Tv detta uttryck socialliberalism är ju
tämligen nytt. Hur är det med folkpartiet,
har man inte där haft en ganska
livlig polemik just mot detta uttryck?
För ett par månader sedan pågick det
en debatt i folkpartiets tidningar om
den saken. Vad säger redaktör Selander
i Eskilstunakuriren, som ju har karakteriserat
denna liberalism som socialismens
avgnagda ben?

Det är riktigt att bondeförbundet i
början, när partiet var ungt, tog avstånd
från såväl socialismen som liberalismen,
vi har alltid velat vara ett
centerparti. Vi har velat bevara friheten
och den fria företagsamheten, samtidigt
som vi har betonat att det måste
åligga samhället att tillse att medborgarnas
sociala trygghet garanteras.

Man kan säga att vi har förespråkat
en frihet under ansvar, och i det fallet
har vi inte ändrat uppfattning. Vi har
samma mening nu. Man måste väl säga
att ni i folkpartiet här har kommit fram
med ett slagord på senare tid, men ni
tar väl då avstånd från den uppfattning,
som partiet har haft tidigare?

Sedan har jag också frågat vad som

för regeringens politik.

menas, när det i herr Ohlins interpellation
framhålles, att det är angeläget
att den statliga näringspolitiken tar
sikte på större rättvisa, så att de olika
näringsgrenarna blir behandlade lika.
Man säger vidare att det är alldeles
uppenbart, att staten genom subventioner
till en del större jordbrukarföretag
gynnar dessa och ger dem en gynnsammare
ställning än företag av samma
storlek inom andra näringsgrenar. Jag
begärde en förklaring på hur detta
skulle tolkas, men herr Svensson i
Ljungskile svarade ingenting annat än
att det är alldeles klart att de större
jordbruken är överkompenserade. Något
annat svar har jag inte fått. Men
det var ju fråga om jämförelser med
andra näringsgrenar av samma storleksordning.
Det var den saken jag
ville ha besked på, och det är väl ändå
så, herr Ohlin och herr Svensson i
Ljungskile, att de andra företagen, också
de stora, inom olika branscher kan
ligga bättre till än små företag i samma
bransch.

Man kan också fråga sig, och jag tilllåter
mig ställa den frågan till herr
Svensson i Ljungskile, om inte herr
Svensson själv är överkompenserad.
Han är ju framgångsrik jordbrukare
och har ett ganska bra jordbruk om 56
tunnland av Bohusläns allra bästa jord,
har det sagts mig. Det är väl ingen som
tvivlar på att herr Svensson i Ljungskile
är en utomordentligt duktig jordbrukare,
teoretiskt och praktiskt utbildad
som han är, och jag föreställer mig därför
att han kan ta ut de allra största
inkomster som kan tagas ut av detta
jordbruk. Herr Svensson i Ljungskile
har vidare en ordinarie tjänst på
Ljungskile folkhögskola, han är riksdagsman
och riksgäldsfullmäktig, och
därtill är han en stor medarbetare i
Expressen.

Jag skulle tänka mig att allt detta
sammanlagt gör, att herr Svensson i
Ljungskile kanske också är överkompenserad.
Jag tror nog att det finns an -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ledning att ta det lite försiktigt, när
man angriper andra härvidlag, och i
stället granska sig själv lite mera
kritiskt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Vad beträffar
den punkt som herr Pettersson i Dahl
här först tog upp, nämligen angående
insamlingen till en tidning i Småland,
så ställde jag egentligen inte någon fråga
till herr Pettersson i Dahl utan till
bondeförbundets ledare, som ju är juridiskt
skolad. Saken är ju den, att denna
insamling var ordnad på det sättet, att
mejeriföreningen och slakteriföreningen
skulle dra av pengar från leverantörerna,
vilka hade fått mottaga ett cirkulär,
där det sades att så skulle ske,
om leverantörerna inte sade att de inte
ville ge något bidrag. Det var det saken
gällde, och det ligger så vitt jag förstår
bra nära förskingring av omhänderhavda
medel. Jag har varit ute för
precis samma sak i RLF. Denna organisation
skickade för några år sedan
ut ett cirkulär, i vilket man sade, att
den som inte ville lämna en dagsmängd
mjölk skulle meddela detta. Jag meddelade
emellertid ingenting, och man drog
naturligtvis inte av någonting på min
mjölk heller. Men mejeridirektören
undrade hur vi skulle göra, och jag
sade att mejeriet behöver ingen extra
upplysning om till vem det skall betala.

Det kanske vore skäl i att bondeförbundets
juridiskt skolade ledare sade
ett ord på denna punkt, och jag sade
i mitt första anförande att denna historia
ligger bra nära en annan sak, som
jag frågade statsministern om.

Sedan fick jag av herr Pettersson i
Dahl veta hur mycket jord jag har och
vad det är för kvalitet på densamma.
Båda delarna var emellertid felaktiga.
Vidare undrade herr Pettersson i Dahl
om inte jag möjligen är överkompenserad.
Ja, om så skulle vara, så bör det
naturligtvis rättas till. Vi diskuterar väl

emellertid idéer här, herr Pettersson
i Dahl!

När det sedan gäller socialliberalismen
är ju denna en avvägning mellan
de konstruktiva momenten i den äldre
liberalismen och de krav på social omvårdnad,
som reses numera och som vi
från liberal sida har accepterat. Här
har skrivits en bok på 30-talet av professor
Ohlin om Fri eller dirigerad ekonomi.
Jag ber att få hänvisa herr Pettersson
i Dahl till den. Det finns en annan
bok som skrevs på 40-talet om
efterkrigstidens samhälle, jag vill minnas
den kom ut 1943 eller 1944, och
vidare en bok om den liberala samhällssynen,
som kom 1948. Där finns
alltså åtskilligt att studera, om herr
Pettersson i Dahl vill ta reda på vad
det gäller. Däremot fick vi inte höra något
om den socialproduktiva linjen.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Det är ju gott och
väl att hänvisa till en del böcker som
herr Ohlin har givit ut. Jag föreställer
mig att de är mycket vetenskapliga och
att man skall ha rätt gott om tid för att
plöja igenom dem. Jag trodde faktiskt
att herr Svensson i Ljungskile här skulle
kunna ge en kort definition på uttrycket
i fråga, men det enda man i den vägen
fick höra var att det skulle vara en avvägning
mellan konstruktiv äldre och
yngre liberalism. Det är möjligt att det
är så.

För min del trodde jag att socialliberalism
skulle tolkas i enlighet med eu
konklusion jag gjorde av en intervju i
Stockholms-Tidningen under valrörelsen
med herr Ohlin, som ju då var mycket
flitigt ute och pratade på många
ställen. Tidningen frågade honom om
han alltid talade lika överallt. Det är
klart, svarade herr Ohlin, att en del
måste vara lika, annars får man nog
variera med hänsyn till de platser som
man besöker. Jag trodde detta var social!
i ber al ism.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Åtskilligt
har i dag sagts här om valutgången.
Man har från oppositionspartiernas
sida velat peka på att valet kunde
ha gått bättre för de båda regeringspartierna.
Det är klart att för bondeförbundets
vidkommande innebar valet
en tillbakagång, en obetydlig tillbakagång,
om man ser på anparten i landsbygdens
valmanskår. Det har varit en
oavlåtlig avtappning av folk från landsbygden
till städer och andra tätorter.
Detta gör att de grupper i landet som vi
främst vänder oss till, d. v. s. valmännen
på landsbygden, har minskat i antal
högst väsentligt. Ser man däremot
till hela valmanskåren blir förlusterna
större.

När det nya valsystemet antogs var
vi inom bondeförbundet på det klara
med att systemet innebar en obestridlig
fördel för de mindre partierna. Dessa
skulle genom det nya systemet kunna
få ut sin anpart av mandaten utan att
behöva anlita de s. k. valkartellerna.
Siffrorna från tidigare val gav vid handen
att det skulle bli så, och det nu avslutade
valet har bekräftat att vår uppfattning
var riktig på denna punkt.

Oppositionen talade under valrörelsen
i detta sammanhang om maktövergrepp,
och inte minst ville man göra
gällande att det nya valsystemet gav
socialdemokratien oberättigade fördelar.
Låt mig konstatera att om det gamla
valsystemet hade tillämpats vid årets
riksdagsmannaval utan någon som helst
kartell, eller med kartell mellan högern
och folkpartiet, så skulle det större regeringspartiet
fått åtskilligt flera mandat
än med det använda systemet. Oppositionens
motförslag skulle, som vi också
fått höra i dag, ha givit socialdemokratien
ett mandat mer än den metod
gjorde som blev antagen i våras.

Herr Dickson tog upp detta problem
och menade att här förelåg ett fiffel
eller något som i varje fall var bra nära
ett fiffel. Han syftade då på spärrbe -

stämmelsen för det första mandatet, bestämmelsen
om division med 1,4. Men
som kammarens ledamöter säkert minns
var det på det sättet, att i valsättsutredningen
var samtliga partier överens om
att man skulle ha en viss spärr för småpartierna.
Då blir det närmast en bedömningsfråga,
om man sätter denna
spärr vid 1,2, 1,25, 1,3 eller 1,4 eller
något liknande. Men i alla fall: den matematiska
konsekvensen av varje sådan
spärrbestämmelse blir, att alla andra
partier än de minsta får en viss överrepresentation,
vart och ett i förhållande
till sin storlek.

Valet innebar en viss överraskning,
men jag får säga, att ett uttalande avfolkpartiets
ledare på valnatten, baserat
på de sifferuppgifter om valmanskårens
fördelning på olika partier, som
man då fått, också var en mycket stor
överraskning för mig. Det råkade nämligen
ligga till på det sättet, att högern,
folkpartiet och bondeförbundet enligt
de mycket preliminära siffrorna tillsammans
fått inte mindre än 116 mandat
på 49 procent av valmanskåren. Dessa
partier hade alltså fått drygt 50 procent
av representantantalet på 49 procent
av väljarna. Nog föreföll det under
sådana förhållanden mycket egendomligt,
att herr Ohlin redan under valnatten
fann anledning att klaga på det
nya valsystemet.

Det är klart att man efter ett sådant
här val spörjer om orsakerna till att
man inte har fått det antal mandat som
man räknat med. Många orsaker har
naturligtvis samverkat. På vårt håll har
vi den uppfattningen, att det gått en så
pass kort tid sedan vi nödgades vara
med om åtskilliga impopulära åtgärder,
att de goda verkningarna för samhällsekonomiens
vidkommande av dessa impopulära
åtgärder ännu inte hade kommit
att bli klart framträdande. Hade det
hunnit visa sig för valmännen, att vårt
arbete verkligen burit frukt på det sättet
att prisstegringarna upphört och
samhällsekonomisk stabilitet vunnits, så

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

tror jag för min del att valutgången
skulle ha blivit en annan för oss. Vi
hade naturligtvis räknat med att kreditåtstramningen,
investeringsavgiften,
skogsvinststeriliseringen o. s. v. skulle
komma att utlösa olustkänslor hos en
del av våra valmän. Vi räknade också
med — och efter vad erfarenheterna
visat med full rätt — att oppositionen
skulle komma att utnyttja varje möjlighet
att hos våra valmän misskreditera
de vidtagna åtgärderna. Men vi trodde
och tror alltjämt, att svenska folket är
tillräckligt omdömesgillt och tillräckligt
sunt i sin uppfattning och åskådning
för att verkligen hålla oss räkning för
att vi inte tvekade att vidta dessa åtgärder
för att nå fram till det betydelsefulla
målet stabilitet i samhällsekonomien.

Regeringssamarbetet kommer i enlighet
med vad partiinstanserna har beslutat
att fortsätta, och så länge man
kan ta ställning till de olika spörsmålen
obunden av dogmer och doktriner och
alltså angripa problemen utifrån praktiska
synpunkter, för att på det sättet
bäst gagna hela folket, så bör det finnas
förutsättningar för ett fortsatt samarbete.
Ett samarbete under sådana förutsättningar
överensstämmer också med
bondeförbundets allmänna syn på det
politiska arbetet, nämligen att utan uppgivande
av egna grundsatser söka samarbeta
med andra partier för att lösa
viktiga uppgifter.

Herr Ohlin gav i förmiddags ett uttryck
för skämtlynne. Vi befinner oss,
sade han, i den vänliga veckan. Jag
tycker det hade varit bättre om han
sagt alt vi befinner oss i den skämtsamma
veckan, ty som något annat än
ett skämt kunde man väl inte uppfatta
hans framställning av bondeförbundets
samverkan med socialdemokratien såsom
motiverad av ett intresse att decimera
det socialdemokratiska partiet,
även om man inom bondeförbundet
hade klart för sig, alt detta skulle komma
alt gä ul över partiets egen numerär.

Det är som sagt någonting som jag skriver
på skämtsidan och ej finner mig ha
anledning att här gå in på.

Herr Ohlin talade om en tid när socialdemokratien
marscherade fram med,
som jag tror det hette, flygande fanor
och klingande spel för att omdana samhället
på socialistisk grundval. Jag har
fått det intrycket att herr Ohlin menar,
att socialdemokratien i dag behandlar
de olika problemen något mera moderat,
något mera moget än vad den gjorde på
den tiden. Men det förvånar mig då att
herr Ohlin tycker det är så förfärligt
anmärkningsvärt att vi inom bondeförbundet
vid denna tidpunkt tillåter oss
att samarbeta med socialdemokratien,
när föregångarna till herr Ohlins eget
parti tyckte det var klokt att samarbeta
med socialdemokratien under fanornas
och de klingande spelens tid.

Den stabilitet i samhällsekonomien,
som vi nu har, är säkerligen av mycket
stort värde. Framför allt bör sparviljan
få en väsentlig stimulans genom ett stabilt
penningvärde. Visserligen har väl
räntan någon betydelse när det gäller
sparandet. Men stabiliteten i penningvärdet,
känslan av att man verkligen
får behålla vad man spar, det bör dock
anses som avgörande för medborgarnas
intresse att spara. Vad betyder en halv
procents räntehöjning, eller till och med
en procent mer i ränta, om värdet av
det man spar genom penningvärdets fall
reduceras med tio, ja kanske tjugu procent?
Vad sparandet innebär för våra
investeringsmöjligheter, både när det
gäller enskild verksamhet och allmän,
behöver jag inte här orda om. I mån av
ökat sparande kan vi med större kraft
gripa oss an med många betydelsefulla
uppgifter på områden, där vi har haft
eftersläpningar. Jag tänker bland annat
på vägväsendet, sjukvården och skolväsendet.
Visserligen är det så, att den
stabilitet som vi för dagen äger har
åstadkommits genom ett flertal olika
statliga åtgärder, men ingen vill väl bestrida,
att stabiliteten trots detta utgör

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

en mycket betydelsefull tillgång. Vår
förhoppning är emellertid, att man inom
en relativt snar framtid skall kunna få
en naturlig stabilitet och steg för steg
kunna släppa på de olika detaljregleringarna
och på det sättet komma fram
till den ökade rörelsefrihet, som vi alla
säkert eftersträvar. Hur tråkigt det än
är med detaljregleringar, så kan de dock
i vissa situationer inte undvaras, vare
sig hos oss eller i andra länder och
oberoende av vilken meningsriktning
den har som besitter den ekonmiska
makten. Men det är självklart att varje
möjlighet att avveckla detaljregleringarna
sorgfälligt bör tillvaratagas.

Även om bondeförbundet, såsom framgår
bl. a. av dess första program, redan
från början haft en vad man kan kalla
allmänpolitisk inriktning, så är vi naturligtvis
medvetna om att folket ute på
landsbygden har rätt att ställa särskilda
anspråk just på oss, som samlar huvuddelen
av våra röster på landsbygden.
Vi måste föra en politik, som tar speciellt
sikte på förhållandena ute på
landsbygden. Att det behövs en sådan
politik visar erfarenheten inte bara från
vårt eget land utan från praktiskt taget
alla länder. Vi måste se till att vi även
i fortsättningen får ett bärkraftigt jordbruk,
som ger försörjning åt svenska
folket och som ger en skälig utkomst åt
sina utövare. I det här sammanhanget
vill jag stryka under, att jordbrukets
folk aldrig har eftersträvat någon särställning
utan endast likvärdighet med
jämförbara grupper. När jag i förmiddags
hörde herr Ohlin tala om jordbrukets
förhållanden och premierna till
vissa jordbrukare, så kunde jag inte
undgå att få den känslan, att herr Ohlin
menade, att det belopp som har utbetalats
var att betrakta som statsunderstöd
till jordbruket. Om jag förstått honom
rätt, så måste jag säga, att jag är av en
helt annan mening. Jordbrukarna hade
intet som helst intresse av att få statsunderstöd.
Väsentligt bättre för jordbrukarna
är att få betalt för produkter -

na i förhållande till vad de kostar att
framställa. Inom jordbruket har man ju
faktiskt genomfört en differentiering
mellan priserna på de produkter som
utgår från stora jordbrukare och dem
som utgår från små jordbrukare. Det
har man inte gjort inom näringslivet i
övrigt. Min fråga till herr Ohlin blir då,
när han gör en jämförelse mellan de
större jordbruksföretagen och andra
företag: Vill herr Ohlin ha en differentierad
prissättning även inom andra näringsgrenar?
Vill herr Ohlin ha en ökad
differentiering av priserna för olika
jordbruksprodukter, då kan vi från vårt
håll vara med och resonera om saken.

När vi är inne på jordbrukets problem,
vill jag för min del framhålla nödvändigheten
av att skördeskadorna beaktas,
och jag tror, att man i det hänseendet
gott kan lita på regeringen och
jordbruksministern.

Från vårt partis sida är det nödvändigt
att se till att vi, så långt det finns
ekonomiska och praktiska förutsättningar
härför, försöker bibehålla och
utveckla näringslivet på landsbygden.
Jag är medveten om att betydande svårigheter
föreligger i detta hänseende,
men dessa svårigheter får inte avskräcka
oss från att söka skapa arbete och sysselsättning
för så inånga som möjligt
ute på landsbygden. I annat fall kommer
uttunningen av befolkningen i glesbygderna
att komplicera förhållandena
både för dem som stannar kvar på landsbygden
och för dem som flyttar in till
storstadens trängsel.

På det sociala området tilldrar sig i
dagens läge folkpensionerna en alldeles
särskild uppmärksamhet, närmast genom
det löfte regeringen givit om en
väsentlig förbättring av desa pensioner.
Säkert kommer den reformen att hälsas
med mycket stor tillfredsställelse, och
vi vill bara i det här sammanhanget erinra
om att från vårt håll redan vid
fjolårets remissdebatt uppmärksamheten
fäste på det nödvändiga i att försöka
snarast få fram en reell förbätt -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ring av folkpensionerna. Samma sak
har understrukits av vår riksstämma i
Sollefteå i sommar.

Låt mig i detta sammanhang framhålla
ett önskemål som inte bara gäller
landsbygdens befolkning utan också
många medborgare i tätorterna, nämligen
fastighetsbeskattningens reformering.
Det är ett rätt komplicerat spörsmål
detta, att å ena sidan lätta på fastighetsbeskattningen
och å andra sidan
se till att kommunernas finansiella läge
blir tillfredsställande i en depressionstid.
Ett helt avskaffande av skatten
skulle säkerligen komma att medföra
en del komplikationer för åtskilliga
norrlandskommuner, framför allt där
man har värdefulla kraftanläggningar
eller stora bolagsskogar. Emellertid
hoppas jag för min del att man skall
kunna komma fram till någon kompromiss
mellan de olika ståndpunkter som
det här kan bli fråga om och kunna genomföra
vissa partiella reformer, syftande
till att eliminera de orättvisa
verkningarna av fastighetsbeskattningen
för de mindre fastighetsägarna.

Årets valrörelse har i hög grad gällt
skatterna. Jag tror att det svenska folket
nästa år kommer att ännu bättre
inse fördelarna av den regeringspolitik
som strävar efter skattelättnader men
som inte bortser från kravet att ordinarie
inkomster bör täcka de ordinarie
utgifterna.

Skattefrågorna för osökt tanken in på
dyrortsgrupperingen. För statsskattens
del innebär dyrortsgrupperingen faktiskt
att folket i de s. k. lägre dyrorterna
får betala en relativt sett större tribut
till det allmänna än de som bor på
s. k. dyrorter. Vi hälsar med tillfredsställelse
att förslag om en viss avveckling
av dyrortsgrupperingssystemet
kommer att föreläggas 1953 års riksdag.

Herr Hjalmarson ställde till mig en
fråga rörande det signalerade förslaget
beträffande försäkringsbolagen. Han
sade: Kan bondeförbundet verkligen

tänkas vara med på någonting sådant?

Ja, herr Hjalmarson, om det gäller att
nå någonting mycket väsentligt, om det
gäller att bibehålla den stabilitet i penningvärdet
som vi nu äntligen har lyckats
komma fram till, om det gäller en
så pass stor sak, då kan det hända att
man kan få lov att vara med om en åtgärd
som i stort set bara innebär att
försäkringsbolagen i fråga om låntagare
hos sig får vara hänvisade till ungefär
samma klientel som tidigare. Jag tror
att vad saken gäller, nämligen att bevara
penningvärdet, är så pass viktigt
att ett offer av den här karaktären är
motiverat, om det nu är ett offer över
huvud taget. Jag betraktar det inte som
ett sådant, tv det bör väl ligga i försäkringstagarnas
eget intresse att penningvärdet
kan hållas stabilt. År det någon
grupp som bör vara intresserad av ett
stabilt penningvärde så är det just försäkringstagarna.
Nu hyser vi den uppfattningen,
att en räntehöjning skulle
kunna utlösa betydande risker för fördyringar
av varor och ökningen av hyror
och på det sättet kanske på nytt
sätta i gång lavinen, på nytt åstadkomma
en risk för inflation. Att något sådant
inte får ske är så pass viktigt, herr
Hjalmarson, för försäkringstagarnas del
framför allt, att man kan få lov att vara
med om en sådan anordning under någon
tid.

Herr Waldemar Svensson lär till mig
ha ställt någon fråga — tyvärr var jag
inte inne vid det tillfället — om vad
bondeförbundet egentligen har fått ut
av koalitionen. Först som sist vill jag
säga, att denna koalition, denna samverkan
— det har jag understrukit
många gånger och bland annat i en radiointervju
redan veckan efter koalitionens
ingående — icke är någon affärstransaktion.
Här är det inte fråga
om att skaffa det ena eller det andra
partiet förmåner, utan här är det fråga
om att genom gemensamma ansträngningar
försöka skaffa för det första stabilitet
i samhällsekonomien. Jag tror att
alla måste medge att detta har lyckats,

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

och jag utgår ifrån att denna stabilitet
bildar bakgrunden till den skattesänkning
som regeringen ansåg sig kunna
gå in för i våras. Stabiliteten plus skattesänkningen,
det är två saker. Vidare
har vi fått väsentligt ökade anslag exempelvis
till vägväsendet, och till sist, herr
Waldemar Svensson, har vi fått ett valsystem
som, vad man än säger om det,
är väsentligt bättre än det vi hade tidigare.
Detta är ting som vi bland annat
har åstadkommit under loppet av
en enda riksdag. Det är inte så litet.
Jag hoppas att vi i fortsättningen skall
få tillfälle att komma med åtskilligt
mera.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall be att först med
ett par ord få beröra vad herr Hedlund
yttrade om räntepolitiken och vill i
korthet sammanfatta vår ståndpunkt.
En låst ränta av det slag som regeringen
tillämpar betyder höjda kostnader, i
efterhand höjd ränta, statliga regleringar
och otillräckligt sparande. En rörlig
ränta som ett led i ett samlat program
betyder sänkta kostnader, ett konkurrensvänligt
klimat, möjlighet till ökat
sparande och på sikt en hållfast grund
för en verklig lågräntepolitik.

Påståendet att pengarna skulle behålla
sitt värde därför att staten får dirigera
deras användning på det sätt som
det nu är fråga om när det gäller försäkringstagarnas
sparmedel är väl, herr
Hedlund, ändå ganska orimligt mot
bakgrunden av de erfarenheter som vi
allesamman och främst småspararna
har gjort under de senaste åren.

Att regeringen nu, för vilken gång
i ordningen må vara osagt, lovar stabila
pengar det är icke något skäl för
att införa straffskatt på spararnas pengar.
Det skulle här, som vanligt, vara
fråga om ett tillfälligt ingrepp. Det trör
varken konjunkturinstitutets chef eller
någon annan.

Vad är innebörden av det förslag som
bondeförbundet nu engagerar sig för?
Jo, helt enkelt att försäkringstagarna

skall avstå den del av avkastningen på
sina sparmedel som överstiger 3,5 procent.
De skall betala detta i extra skatt
för att staten skall kunna tillgodose ett
behov hos den ena eller andra samhällsgruppen.
Det är precis lika godtyckligt
som när man begär att en
skogsägare som tjänar 12 000—13 000
kronor, några tusen kronor mer än aret
förut, skall avstå en del av sin samlade
inkomster för att hjälpa staten att stabilisera
penningvärdet. Det är precis
lika godtyckligt som de punktskatter
bondeförbundet tidigare har bekämpat.
Antag, herr Hedlund, att någon föreslog
att alla som tecknat andelar i producentföreningar
skulle erlägga mellanskillnaden
mellan utdelningen och 3,5
procent till staten för att klara lånebehovet
på det ena eller andra området.
Skulle bondeförbundet vara med härpå?
Säkerligen inte, men det är eu åtgärd
av precis samma slag som den
man nu förbereder mot försäkringstagarna.

Vad är det som ligger bakom försäkringslagstiftningen,
herr Hedlund?
Det är önskemålet att trygga ett tillräckligt
stort och tillräckligt långsiktigt
sparande. Båda dessa synpunkter
förenas när det gäller livförsäkringar
och pensionsförsäkringar. Alla har varit
på det klara med att villkoret för att
man skall kunna tillgodose detta önskemål
är att försäkringstagarna tillerkänns
den högsta avkastning på sina
medel som är förenlig med kravet på
hög säkerhet. Det är därför som försäkringsutredningen
strök under att man
inte får göra ett avsteg från denna princip.
Det är ett större samhällsintresse,
ansåg riksdagen enhälligt för några år
sedan, att trygga sparandet, och det är
det som är bakgrunden till de minutiösa
regler man har infört för att garantera
att försäkringstagarna får behålla
överskottet i rörelsen, för att
skipa rättvisa mellan olika grupper av
försäkringstagare och för att begränsa
utdelningen till aktieägarna.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Vad var motiveringen för att man
införde de friare placeringsmöjligheterna
för försäkringsbolagen? Jo, man
strök under att ett blomstrande näringsliv
är ett villkor för att statsobligationerna
skall behålla sin bonitet. I våra
dagars samhälle krävs emellertid de
många människornas sparinsatser för
att näringslivet skall blomstra, och det
var därför angeläget att göra det lättare
för försäkringstagarna att få sina medel
placerade så att de kom näringslivet
till godo; därmed främjades försäkringstagarnas
intressen.

Regeringen föreslog 1948, att fem
procent av försäkringsfonden skulle få
placeras fritt. Riksdagen höjde siffran
till 10 procent och uttalade att man ytterligare
borde utvidga den fria sektorn
om erfarenheterna blev gynnsamma.
Bakom denna inställning låg ett mångårigt
ingående utredningsarbete.

Vad innebär nu regeringens framstöt?
Jo, att man totalt åsidosätter de
principer som för fyra år sedan av en
enhällig riksdag inskrevs i lagen till
försäkringstagarnas skydd. Hur kan
bondeförbundet medverka till någonting
sådant?

Hur blir det vidare, herr Hedlund,
med rättssäkerheten? Ett livkontrakt eller
pensionskontrakt är ju inget korttidskontrakt
utan innebär ett avsevärt
ingrepp i de enskilda människornas
ekonomi under en lång följd av år. Dessa
kontrakt har ingåtts under i lagen
angivna förutsättningar. Kan det överensstämma
med bondeförbundets uppfattning
att man utan vidare, bara på
grund av statens oförmåga att sköta
penningpolitiken, skall få bryta staven
över dessa förutsättningar?

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskilc (kort
genmäle): Herr talman! Inrikesministern
säger att jag har frågat honom vad
bondeförbundet har fått ut av koalitionen.
Nej, det var inte alls den frågan

jag ställde. Men när inrikesministern
nu svarar, att koalitionen inte är någon
affärstransaktion, kanske jag kan få
läsa upp en passus igen ur cirkuläret
från bondeförbundets distrikt i Jönköpings
län: »Med hänvisning till bifogade
bilaga, vilken visar på de för modernäringens
utövare gagnande åtgärder
som på grund av regeringsunderhandlingarna
av riksdagen beslutats och
som även kommer er till del, kan vi
fastslå att de politiska arbetsinsatser
och offer som bringats även ger ekonomiskt
utbyte. Den senaste med statsmakterna
träffade uppgörelsen var
onekligen den för jordbrukarna fördelaktigaste
som åstadkommits, och den
hade ej kunnat vinnas om landsbygdspartiet
stått utanför regeringen.»

Herr Hedlunds meningsfränder i
Jönköpings län förkunnar alltså mycket
auktoritativt, alt detta är en uppgörelse
som också har en typisk affärssida
och att man därför vill ha litet extra
pengar av meningsfränderna.

Den fråga jag ställde till inrikesministern
var, om det i ekonomiska föreningar
är juridiskt försvarligt alt betala
pengar till ett politiskt parti utan
alt ha ett formellt bemyndigande från
leverantörerna att betala dessa pengar.
Det var den frågan jag ställde, herr inrikesminister.
Vill herr inrikesministern
även svara på huruvida det kan
anses hederligt enligt vanlig gammal
bondestandard, går det an att göra det
också.

Eftersom jag ändå har ordet, herr
talman, kanske jag kan få säga till herr
Pettersson i Dahl, att försöker man ge
eu kort beskrivning på vad socialliberalismen
är, tycker herr Pettersson i Dahl
inte att det är någonting, och hänvisar
man till litteratur som ger eu ingående
beskrivning, vill herr Pettersson inte
läsa. Herr Pettersson i Dahl föredrar
att tycka på egen hand och tycka alldeles
fel.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Inrikesministern överraskade mig

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

genom att upprepa statsministerns som
jag trodde mycket effektivt vederlagda
resonemang om att en person som har
otur därigenom har visat sig vara dygdig.
Att socialdemokratien hade otur vid
det senaste valet kan man ju se därav,
att om man hade använt talet 1,25 som
första divisor, hade socialdemokratien
fått en plats mindre i andra kammaren
än den matematiska rättvisan. Men det
är väl ingen som menar, att det ligger
i regeringens system med divisorn 1,25
att underrepresentera det största partiet.
Detta visar alltså att det var en
slump, som gjorde sig gällande denna
gång till socialdemokratiens nackdel.
Jag har inte sagt, men det skulle ligga
nära till hands att säga, att det var något
av Nemesis över denna slump. Men
när nu denna slump verkade så att den
berövade socialdemokraterna en del av
deras överrepresentation, kan man väl
inte därigenom komma bort ifrån att
de syftade till en större överrepresentation
och att det var däri orättvisan
låg.

Jag vill nu till inrikesministern upprepa
frågan till statsministern: Vill

bondeförbundet verka för att den definitiva
valordningen åstadkommer större
rättvisa? Det är så enkelt att svara ja
eller nej på den frågan.

Beträffande frågan om det större
jordbrukets lönsamhet är det egendomligt
att det skall vara så svårt att förstå,
att man någon gång när företag
kommer och begär prisstegringar kan
göra en jämförelse med hur de offentliga
instanserna skulle ha bedömt ett
prisstegringskrav från företag inom en
annan näringsgren. I så fall ser man
ju om likartade principer tillämpas och
om behandlingen är rättvis. Det är
ingen svårighet att göra detta. Det hindrar
inte att man dessutom kan ge det
mindre jordbruket vissa tillägg i avsikt
att trygga den standard, som vi är överens
om.

Själva grundtanken i 1947 års jordbruksbeslut
var att man skulle söka sig

bort från totalkalkylen som, enligt vad
statsministern och finansministern
själva i skrifter före valet har erkänt
var mycket bristfällig, och komma över
till typjordbrukskalkyler e. d. Det är
ett steg i den riktningen, om man börjar
differentiera mellan jordbruk av
olika storleksordning.

Om man vill göra en sådan jämförelse
mellan statens behandling av företag av
samma storleksordning inom olika näringsgrenar
kommer man till mycket
intressanta resultat, t. ex. beträffande
behandlingen av de fasta kostnadernas
stegring vid sjunkande produktionsvolym.

Herr Hedlund säger sedan att bondeförbundet
inte gick in i regeringen för
att decimera socialdemokratien. Ja, i
och för sig är det ju legitimt om bondeförbundet
vill bringa socialdemokratien
i minoritet i riksdagens båda kamrar
tillsammans, tv det ökar ju bondeförbundets
inflytande. Nu säger herr
Hedlund att det väl inte är någonting
anmärkningsvärt om bondeförbundet
samarbetar med socialdemokratien. Jag
vill då säga att ett bedömande av politiskt
samarbete beror på många omständigheter.
Har man träffat en överenskommelse
som skyddar partiet från
medverkan till sådana åtgärder som
strider mot dess allmänna inriktning?
Jag har inte fått något svar på om det
finns en sådan överenskommelse inom
regeringen. Bedömningen måste också
bero på huruvida det är viktigt för det
inträdande partiet, bondeförbundet, att
socialdemokratiens maktställning reduceras
så att bondeförbundet därigenom
på lång sikt får ökat inflytande.

Nu är det utan tvivel så, att det år
1951 var ett gemensamt intresse för
bondeförbundet och de andra oppositionspartierna
att reducera socialdemokratiens
inflytande. Om då bondeförbundet
i valkampanjen och genom
inträdet i regeringen hjälper socialdemokratien,
driver en agitation mot de
andra partierna, inte talar mot social -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

demokratien utan försvarar dess politik,
så verkar bondeförbundet onekligen
i en riktning som försvårar en förstärkning
av dess inflytande.

Herr Hedlund säger, att koalitionen
inte var någon affärstransaktion. Det
gällde att genom gemensamma ansträngningar
skapa stabilitet. Jag vill då bara
fråga herr Hedlund: Vilka åtgärder för
att skapa stabilitet var det som den socialdemokratiska
regeringen och dess
parti inte ville genomföra men som
bondeförbundet förmådde dem till? Om
jag hörde rätt, antydde herr Hedlund,
att det var skattesänkningen, en ökning
av väganslagen och valsystemet. Eftersom
vi har finansministern här, kan vi
ju fråga honom, om han vill bekräfta
att det var bondeförbundets inträde i
regeringen som medförde skattesänkning
och ökade väganslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Jag måtte ha uttryckt
mig något otydligt, eller också
hörde herr Ohlin ganska ouppmärksamt
på vad jag sade. I fråga om skattesänkningen
sade jag, att en förutsättning
för denna var den omständigheten
att man hade lyckats nå fram till
vad man betraktade som stabilitet. Jag
sade att jag inte tror att man skulle
ha vågat sig på skattesänkningen med
mindre man ansett sig ha stabilitet
inom räckhåll, och jag menade att vi
har medverkat till en sådan.

Herr Ohlins andra missuppfattning
var hans uttalande om att bondeförbundet
möjligen kunde tänkas ha gått
in i koalitionsregeringen i syfte att decimera
det socialdemokratiska partiet.
Jag gav mig inte in på något svaromål
i sak därvidlag, herr Ohlin, och jag
tycker att jag var så pass utförlig, att
man inte skulle behöva missförstå mig.
Jag sade nämligen till herr Ohlin, att
jag inte svarade på den saken utan
skrev den på den skämtsamma sidan,
och jag anknöt sedan till herr Ohlins

tal om den vänliga veckan, som jag
efter herr Ohlins inlägg tyckte i stället
borde kallas den skämtsamma veckan.

Jag har väldigt svårt, herr Hjalmarson,
att föreställa mig att det skulle
kunna bli en prissänkning på olika
varor om man fördyrar framställningskostnaderna.
Är inte kapitalräntan en
kostnadsfaktor? Tror herr Hjalmarson,
att man får billigare hyror om man
höjer räntan på de pengar, som är investerade
i husen? Jag tror det inte.

Däremot tror jag för min del, att en
utveckling i motsatt riktning är en
ganska stor risk. Om man ökar räntan
kommer de varor, som ingår i jordbrukskalkylen,
som bekant att öka i
pris, och jag skulle föreställa mig att
detsamma även komme att gälla hyrorna.
Just nu, när man anser sig ha
nått en viss stabilitet, är det ganska
riskfyllt att gå in för åtgärder, som
kan väntas vara kostnadsfördyrande
och utlösa kompensationskrav med resultat
att inflationsskruven kan börja
rotera igen. Jag sade, herr Hjalmarson,
att det i den situationen kunde vara
ett intresse av första rang för försäkringstagarna
att se till att icke deras
pengar, som nu finns hos försäkringsbolagen,
flyttas över till sådana låntagare,
som bankerna med hänsyn till
åtstramningen inte kan tillgodose.
Detta är alltså enligt min mening en
åtgärd till fördel för försäkringstagarna
och andra sparare.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! .lag är verkligen ledsen
över att herr Hedlund inte var tillsammans
med mig nere i Köpenhamn
för några veckor sedan, då den danske
finansministern redogjorde för den
danska regeringens syn på penningpolitiken.
Han är ju eu av det danska
bondeförbundets representanter i regeringen.
Han framförde precis de synpunkter
på penningpolitiken som jag
här har försökt göra mig till tolk för.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Sedan var det fråga om vad herr
Hedlund och hans meningsfränder
verkligen medverkat till.

När det gäller att klargöra aktionen
mot försäkringstagarna, så har vi, herr
talman — icke i denna kammare men
i första kammaren — ett utomordentligt
framstående vittne, nämligen förre
finansministern. Jag skall be att till
herr Hedlunds begrundan få läsa upp
det stycke ur Ernst Wigforss’ senaste
bok »Socialism i vår tid», där han
kommer in på den fråga vi i dag diskuterar:
»Just nu göres i vårt land ett
försök att åt det allmänna bereda ökat
inflytande genom lagstiftningen om
räntekontroll. Dess syfte är tydligen
att ge åt statsmakterna en starkare
ställning vid förhandlingar med de
enskilda kreditföretagen. Erfarenheten
lär inom kort ha visat, hur långt man
på denna väg kan nå i fråga om nödigt
inflytande över investeringsverksamheten.
Om detta slags kontroll skulle
visa sig tillräcklig för att vinna den
avsedda begränsningen i de lånefinansierade
investeringarna, hade man
alltså nått samma mål som vid en direkt
socialisering.» Detta är alltså en
av herr Hedlunds mest framträdande
koalitionsbröders syn på saken.

Minuterna rusar i väg, herr talman,
och därför skall jag bara säga: Bondeförbundet
hade en valaffisch på vilket
det stod: »Resultaten talar». Herr von
Heland uttryckte i första kammaren
samma tankegång på det sättet: bondeförbundet
har mottagit många äktenskapsanbud
och sagt nej till dem men
har sagt ja till det socialdemokratiska
äktenskapsanbudet, därför att man var
säker på att det skulle bli resultat därav.
Ja, herr talman, ett resultat har det
blivit, och ett sådant resultat att bondeförbundets
statsråd som en hedersbevisning
borde få rösträtt vid nästa
socialdemokratiska partikongress.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag är ledsen för att även jag

måste än en gång besvära herr Hedlund
med att be honom ge oss litet
klarare begrepp om dessa resultat.

Herr Hedlund säger nu att han inte
gör anspråk på att bondeförbundet direkt
åstadkom skattesänkningen men
att bondeförbundet genom sitt inträde
i regeringen åstadkom en stabilisering
och att det var denna som möjliggjorde
skattesänkningen — förmodligen då
också väganslagens höjning. Då frågar
jag herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
ordföranden i
bondeförbundet: På vad sätt åstadkom
bondeförbundets statsråd en stabilisering
som det socialdemokratiska partiet
eljest icke skulle ha genomfört?
Det skulle onekligen vara klargörande,
om vi helt kort kunde få den saken
belyst.

Var det kanske så, att bondeförbundet
åstadkom denna stabilisering på
det sätt som angavs i det socialdemokratiska
huvudorganet för icke så
länge sedan när man haft tillfälle begrunda
valresultatet och annat, nämligen
på det sättet att jordbrukarna
fick 41 miljoner kronor mindre inkomst
genom koalitionsregeringens tillkomst
än de annars skulle ha fått, eftersom
en rent socialdemokratisk regering
skulle ha funnit sig böra hålla på kalkylens
bokstav och givit jordbrukarna
41 miljoner kronor mer? Var det
alltså denna inkomstminskning för
jordbrukarna på 41 miljoner kronor
som var bondeförbundets insats för
att åstadkomma stabilisering?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
beklagar att jag på nytt måste upprepa
vad jag i mitt tidigare anförande sade
om de åtgärder som medfört denna
stabilitet. Jag talade därvid om kreditåtstramningen,
om investeringsavgifterna,
om steriliseringen av skogsvinsterna
och, herr Ohlin, även om vinstkonjunkturskatten.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det har
här efter middagsrasten förekommit
ett par anföranden som ger mig anledning
till några tillrättalägganden.
Jag syftar på det anförande som hållits
av herr Kristensson i Osby och på
en replik av herr Hjalmarson.

När man skall diskutera frågan om
försäkringsbolagens placeringar eller
frågan om investeringsavgiften, måste
man ha den utgångspunkten klar, att
vi eftersträvar att öka bostadsbyggandet
och andra offentliga investeringar.
Den som har den meningen att vi skall
öka dessa offentliga investeringar måste
därav dra den konsekvensen, att det
inom sparmedlens ram måste beredas
utrymme för dessa ökade investeringar.
Och vill man inte skapa en inflationsdrivande
påspädning av penningmängden,
måste man ju se till att andra
investeringar icke får öka i en sådan
takt att detta utrymme blir för litet.
Det måste med andra ord betyda, att
näringslivets investeringar får hållas
tillbaka och att det sker en viss, låt
mig gärna säga dirigering av de tillgängliga
sparmedlen.

En sådan dirigering skapades förra
året genom den överenskommelse om
kreditgivningen som träffades mellan
riksbanken och kreditinstituten, både
affärsbankerna, sparbankerna och försäkringsbolagen.
I denna överenskommelse
ingick att just de krediter som
avsåg bostadsbyggandet och kommunallånen
skulle privilegieras. Men man
lämnade medvetet en lucka öppen i
överenskommelsen. Det hade ju inte
varit omöjligt att med ränteregleringslagen
bakom sig genomföra en bindning
av räntorna för praktiskt taget
alla krediter, och hade vi skapat en
sådan allmän räntebildning, skulle icke
det problem beträffande försäkringsbolagens
placeringar ha förelegat som
finns i dag. Det var emellertid endast
räntorna på lån mot säkerhet i statsobligationer,
kommunallån och primär -

lån i fastigheter över huvud taget som
bands. För alla kommersiella krediter
— och dit kan vi väl också räkna industrikrediterna
— tilläts det en fri
räntebildning.

Detta hade givetvis den fördelen att
det gav en viss elasticitet eller en
mindre stelhet åt kreditmarknaden
och att hela anordningen blev lättare
att hantera. Men det hade också — om
det nu är så att en höjd ränta medför
återhållsamhet hos kredittagarna —
den fördelen att man fick en återhållande
verkan just på sådana krediter
som man ville hålla tillbaka.

Denna lucka ledde emellertid helt
naturligt till att industrikrediterna fick
en högre ränta. Det lockade lika naturligt
försäkringsbolagen att öka sina
placeringar i sådana krediter. Därigenom
motverkas hela syftemålet med
överenskommelsen. Det har därför
uppstått ett tvång att försöka se till
att man på den punkten vrider utvecklingen
tillbaka.

När herr Hjalmarson nu i djupa
brösttoner talar om den straffskatt,
som skall läggas på försäkringstagarna,
skall man alltså för det första observera,
att det som nu är tänkt endast avser
att återföra försäkringsbolagens placeringar
till ungefär den struktur, som
de hade förra året. Man kan säga att
det är en tillfällig konjunkturunge,
som försäkringstagarna på det sättet
inte skulle få draga fördel av. Regleringen
är alltså tillfällig, helt naturligt,
eftersom hela detta regleringssystem
ju måste vara av tillfällig natur.
Det måste det alltid vara. Man kan
inte upprätthålla sådana regleringar
såsom en permanent institution.

Vad kan för det andra försäkringstagarna
komma att förlora under ett
år på det som nu är föreslaget? Jo,
ärade kammarledamöter, högt räknat
rör det sig om 1,5 miljoner kronor av
de 150 miljoner kronors ränteinkomster,
som försäkringsbolagen har. Det
är alltså kanske en procent av ränte -

7 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 211.

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

inkomsten som försäkringstagarna
inte får.

Vidare: är försäkringstagarna ett särskilt
slags människor, som bara är försäkringstagare
och inte gör annat än
betalar försäkringspremier och väntar
på att do så att de efterlevande skall få
ut pengarna? Nej, alla vi, som är försäkringstagare,
har många andra intressen.
Försäkringstagarna har i mycket
stor utsträckning intresse av att vi
kan öka de offentliga investeringarna,
öka bostadsbyggandet, utan att vi därigenom
skapar en ny inflationsunge genom
att penningmängden blir för riklig.

Jag måste därför säga, att herr Hjalmarsons
argumentation är alldeles överdriven.
Jag tror inte att man skall göra
såsom man nu gör från försäkringsdirektörernas
sida — herr Hjalmarson
är ju en av dem. Ja, ja .. . Man kan ju
försöka att dölja det, men — blod är ju
tjockare än vatten. Man skall inte försöka
spänna försäkringstagarna för försäkringsdirektörernas
vagn. Det är det
man nu försöker att göra. Det tycker
jag man skall låta bli.

Jag vill reagera mot herr Kristenssons
i Osby tal om att här drives förhandlingar
från riksbankens sida under hot.
Herr Kristensson! Herr Kristensson, som
själv är bankofullmäktig, vet ju hur läget
är. Det är egentligen uppseendeväckande
att herr Kristensson kan tilllåta
sig någonting sådant! Saken är
nämligen, som alla vet, den, att riksbanken
upptog förhandlingar med försäkringsbolagen,
vid vilka man från
riksbankens sida förklarade att man
ville söka få till stånd en överenskommelse
även för nästa år och att denna
överenskommelse på vissa punkter borde
få ett mera preciserat innehåll.

Vad svarade försäkringsbolagen på
framställningen om förhandlingar? De
sade: »Vi vill icke vara med om något
nytt avtal, icke ens en förlängning av
det gamla.» Vad innebär det beskedet?
Jo, att man fick överväga på vad sätt
det skulle bli möjligt att fortsätta över -

enskommelserna med affärsbankerna
och sparbankerna. Man kan inte ha en
överenskommelse, om försäkringsbolagen
lämnas utanför. Eftersom försäkringsbolagen
inte ville gå med på ett
avtal, fanns det ingen annan möjlighet
än att lösa saken på lagstiftningens väg.

Men då vet vi ju hur det ligger till.
Lagen måste vara beslutad av riksdagen
före den 1 januari 1953. Om icke det
har skett, faller det hela sönder, icke
minst därför att försäkringsbolagen i
motsats till andra kreditinstitutioner
kan förhandsplacera sina pengar. Tidsfristen
var sålunda kort. Det blev nödvändigt
att genast sätta i gång arbetet
på att utforma en lagstiftning, ty en lag
skall utformas, en proposition skall
skrivas, propositionen skall gå till lagrådet,
därefter skall den föreläggas höstriksdagen,
och höstriksdagen skall ha
tid att behandla saken så att beslut kan
fattas.

Det är alltså — det kan man gott säga

— försäkringsbolagen själva, som har
skapat det tvångsläge, som har gjort
det nödvändigt att starta utarbetandet
av en lagstiftning. Det är mera den omständigheten,
som gör att förhandlingar
nu föres jämsides med att arbete pågår
med en lagstiftning. Det är alldeles
orättfärdigt att i det avseendet rikta någon
anklagelse mot riksbanken, och det
är även orättfärdigt att rikta en anklagelse
mot regeringen. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter att regeringen

— och jag är övertygad om även riksbanken
— inte gärna vill ha en lagstiftning
på detta område. Vi vill ha en
överenskommelse, eftersom detta är så
mycket mera fördelaktigt på grund av
den större smidighet, som man härigenom
kan förläna instrumentet. För min
del kommer jag att göra vad jag kan
för att riksdagen skall slippa att besväras
med denna proposition. Här är
det emellertid två parter, å ena sidan
statsmakterna och å andra sidan försäkringsbolagen.
Vill man från försäkringsbolagens
sida gå med på en reson -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

lig överenskommelse, då är vägen öppen,
och vi kommer att eftersträva en
sådan överenskommelse ända in i sista
ögonblicket.

Sedan vill jag säga ett par ord till
herr Kristensson i Osby beträffande investeringsavgiften.
Vad är investeringsavgiften
annat än ett led i strävandena
att hålla tillbaka vissa investeringar för
att bereda utrymme åt ökat bostadsbygge
och ökade offentliga investeringar?
Jag inser väl — och jag har
alltid insett — att en investeringsavgift
i ett visst läge kan bli en fiende till det
goda, men vi är inte där ännu. Så länge
vi på olika vägar måste hålla tillbaka
de privata investeringarna kan det
väl inte vara någon reson i att ta bort
investeringsavgiften. Visserligen har jag
även läst konjunkturinstitutets redogörelse
för vad näringsföretagen själva
säger, men fortfarande är det på det
sättet, att anspråken på byggnadstillstånd
är långt större än tillgängliga
kvoter på detta område, och industriföretagen
bombarderar fortfarande kreditinstitutionerna
med låneansökningar
för investeringsändamål. Det är fortfarande
en stor investeringslust i den
sektorn. Denna lust får hållas tillbaka,
och investeringsavgiften är ett medel
härför.

Man skulle då kunna säga att vi nu
kommit i det läget, att industrien börjar
få ont om arbete. Jag tillät mig för
någon månad sedan att göra en inventering.
Jag vet visserligen att det inom
metallindustrien — som man mest talar
om i detta sammanhang — finns sektioner,
där produktionslaget är pressat
och där orderstocken är liten. Detta
gäller framför allt järnmanufaktur och
tillverkningen av s. k. varaktiga hushållsartiklar.
Inom den egentliga maskinindustrien,
inom kapitalvaruindustrien,
är såvitt jag vet orderstocken
fortfarande tolv månader. Här talar
man om att vi skall skapa förutsättningar
för en ökad konkurrens med utlandet.
Vilka chanser har vi att konkur -

rera med Tyskland så länge det tar
tolv månader för oss att leverera en maskin,
som Tyskland måhända kan leverera
på halva tiden? Det är ingen skada
skedd om orderstocken beträffande
denna del av industrien går ännu något
mera tillbaka.

Jag vill emellertid försäkra, att vi
från regeringens sida kommer att vara
observanta och inte kommer att låta
investeringsavgiften medverka till en
lågkonjunktur. För att kunna bereda utrymme
för de offentliga investeringarna
och för bostadsbygget är det i dag naturligt
att hålla fast vid investeringsavgiften.
Jag är åtminstone för min del
inte beredd på att nu förorda ett avskaffande
av denna avgift.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! För min del måste
jag allvarligt beklaga, att finansministern
inte är villig att nu lämna besked
om att investeringsavgiftens saga bör
vara all vid årsskiftet. I det svar som
här avlämnats på interpellationerna
står det, att staten bör stödja rationaliseringssträvandena
på olika områden.
Det står, att detta är en betydelsefull
uppgift. Men, herr finansminister, det
är väl inget stöd åt rationaliseringssträvandena
att behålla investeringsavgiften.
När denna infördes, rådde det en
allvarlig olust på olika håll här i riksdagen
— även inom bevillningsutskottet
— och jag tror att man skulle hälsa
det med verklig tillfredsställelse, om
denna broms på investeringarna upphörde.
Jag har nämligen den synen på
dessa problem, herr finansminister,
att investeringslusten på industriens
och handelns område nu är oerhört
mycket mindre än då denna lagstiftning
kom till stånd. Vi är, herr finansminister,
nu i ett annat konjunkturläge.

Herr finansministern talade här om
lagstiftningen mot försäkringsbolagen,
och han sade, om jag fattade honom
rätt, att det under detta år skett en
ändring av strukturen på utlåningen

100 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

från försäkringsbolagens sida. Men,
herr finansminister, den ändring som
eventuellt skett på detta område är obetydlig.
Försäkringsbolagen har hållit
den överenskommelse, som träffades i
början av året. I varje fall visar inte
den utredning, som förelegat inom riksbanken,
att man skulle ha gått andra
vägar än dem, som överenskommelsen
anvisade.

Nu säger finansministern, att lagen
inte skulle gå längre än att man fick
tillbaka fjolårets struktur på utlåningen.
Enligt lagen skulle emellertid försäkringsbolagen
inte få belåna inteckningar
i industri, handel och hantverk.
Det är klart, att lagen skulle förhindra
en återgång till den strukturella utlåningen
på detta område.

Finansministern frågar sedan vad
försäkringstagarna kan förlora på detta.
Ja, herr finansminister, finns det någon
garanti för att en sådan lagstiftning,
om den kommer till stånd, kommer
att begränsas till ett år? Är det inte
i stället så som professor Lundberg säger,
att den kan bli långvarig? En lagstiftning
blir ofta längre gällande än
en frivillig överenskommelse. För min
del ser jag på detta område gärna en
frivillig överenskommelse. Jag vill säga
till finansministern, att det inte är mot
förhandlingarna inom riksbanken och
gången av dessa där, som jag gör anmärkning,
utan mot att man vill tillgripa
en tvångslagstiftning inom regeringen
med hjälp av den lagstiftande
myndigheten. Detta innebär nämligen
ett påtryckningsmedel, det kan vi inte
komma ifrån. Även om det inte framförs
vid förhandlingarna, ligger det
bakom dessa. Det ligger som ett moln
över, och det är klart att det inverkar.
Jag har på ett tidigt stadium sagt, att
man i stället kunde ha tagit upp förhandlingar
och stimulerat försäkringsbolagen
till en uppgörelse exempelvis
med en räntejustering. Jag menar fortfarande,
att det skulle ha gått att få till
stånd en uppgörelse exempelvis på

grundval av en viss rörlighet av räntan
och att man därigenom hade kunnat få
till stånd en verkligt frivillig överenskommelse.

Jag vill till sist erinra finansministern
om ett uttalande, som finansministern
fällde här i riksdagen i samband
med ränteregleringslagens behandling.
Då var det också fråga om en överenskommelse
med kreditinstituten. Vid det
tillfället sade finansministern helt öppenhjärtigt
så här: Tror någon att

denna överenskommelse hade kunnat
träffas, om jag inte haft den lagen i
min skrivbordslåda?

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Inte för att mitt privata
yrke har någon betydelse för denna debatt,
men jag vill upplysningsvis tala
om för finansministern, att jag aldrig i
mitt liv har varit försäkringsdirektör.

För balansen mellan investeringar
och sparande krävs enligt finansministerns
uppfattning vissa statliga dirigeringar.
Vad som enligt vårt förmenande
fordras är en politik, som ökar sparandet;
annars klarar vi varken kostnadseller
valutaproblemet. Det är detta som
högerns politik tagit sikte på. Regeringspolitiken,
speciellt sådan den nu
kommit till uttryck i attacken mot försäkringsföretagen,
kommer att ogynnsamt
påverka sparandet.

Hela regleringssystemet är av tillfällig
natur, säger finansministern. Ja, alla
ingripanden i den socialistiska regleringsekonomien
har alltid påståtts vara
av tillfällig natur. Men om man nu, herr
finansminister, i sju års tid har använt
olika tillfälliga ingripanden som
stärkande medicin och upptäckt att patienten
inte har blivit starkare, är det
inte då tid att byta medicin?

Finansministern påstår att den nu
diskuterade åtgärden innebär att försäkringstagarna
»bara» förlora en och
en halv miljon kronor. Skulle alltså för
dessa en och en halv miljon kronor
krävas detta oerhörda ingrepp på den

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

101

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

svenska kreditmarknaden? Det är ett
ganska fantastiskt påstående, och jag
bara konstaterar, att det inte har något
stöd hos de företagsledningar som representerar
försäkringstagarna, varken
i de enskilda eller i de kooperativa företagen.

Jag vill bara till sist, herr talman,
säga ett litet ord om de förhandlingar,
som ägt rum mellan riksbanken och
försäkringsföretagen. Det är orimligt
att bara den ena parten skall komma till
tals här i riksdagsdebatten. Jag har tidigare
i debatten, då herr Sköld inte
var här, citerat Folksams uttalande, av
vilket framgår, att man i detta företags
ledning anser, att statsorganet har försatt
försäkringsföretagen i ett tvångsläge.
Vad som här har skett understryker,
herr talman, ytterligare, hur utomordentligt
angeläget det är, att sådana
förhandlingar, som berör hundratusentals
enskilda människors intressen, får
en fullt offentlig belysning, där bägge
parternas ståndpunkter blir klart redovisade
och att denna redovisning helst
också i någon form kunde lämnas här i
riksdagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det var
ju dumt av mig att blanda in herr Hjalmarsons
borgerliga yrke. Det kan ju
hända att jag hade fel. Såvitt jag vet är
det så, att han är direktör i försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation,
och det kanske är det som har gett mig
en viss association, men kanske det också
givit andra vissa associationer.

Jag skulle dessutom vilja säga några
ord till herr Kristensson i Osby. Staten
bör stödja rationaliseringssträvandena,
sade han. Ibland kommer man emellertid
i ett dilemma, och ett sådant dilemma
är vi nu uti. Vill vi öka de
offentliga investeringarna och bostadsbyggandet,
måste vi hålla tillbaka de
privata investeringarna. Det kan inte
hjälpas, att det kommer att i viss mån
gå ut över rationaliseringssträvandena.

Där har man att välja vilketdera man
vill, och vill herr Kristensson säga rent
ut, att man hellre skall hålla tillbaka
de offentliga investeringarna för att rationaliseringsverksamheten
skall få ha
sin gång i fråga om de privata företagen,
så är det hans sak. Men det har
han ännu inte givit till känna.

Vidare säger herr Kristensson i Osby,
att förändringarna i försäkringsbolagens
utlåningar är för obetydliga för
att de skulle spela någon roll. Jag vill
med anledning därav först säga, att jag
aldrig har anklagat försäkringsbolagen
för att de skulle ha brutit överenskommelsen.
Jag har sagt, att det behövs en
klarare precisering. Vad som har skett
är att, såvitt jag kan bedöma, någonting
på mellan 100 och 200 miljoner kronor
mera har utlånats som industrikrediter
och andra liknande krediter från
försäkringsbolagen 1952 i jämförelse
med 1951. Det är ganska betydande belopp,
och den som vill veta var siffrorna
kommer ifrån hänvisar jag till
det dokument, som i denna debatt spelat
en betydande roll, nämligen konjunkturinstitutets
rapport. Där finns
detta att läsa, och i relief härtill skulle
jag vilja sätta herr Hjalmarsons fråga,
om det för en och en halv miljoner kronor
kan vara nödvändigt att göra detta
ingrepp. Det är icke här fråga om endast
en och en halv miljon. Det är fråga
om vartill två hundra miljoner kronor
skall användas, och det säger väl någonting
annat. Då kan man fråga sig,
om försäkringstagarna verkligen kan
säga, att vi skall till varje pris pressa
till oss den högsta räntan, även om
det medför svårigheter för ett ökat bostadsbyggande
och för ökade offentliga
investeringar.

Så säger herr Kristensson, att lagen
går betydligt längre än vad jag bär har
sagt. Ja, det är väl en väldig skillnad.
Om man triiffar en överenskommelse betyder
det att två parter är överens och
att man kan räkna med att denna överenskommelse
kommer att i anda och

102

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

sanning följas. Om jag inte kan få en
överenskommelse utan tvingas att göra
en ensidig lagstiftning, betyder ju det
att man måste trygga sig för allehanda
överraskningar, som kan uppkomma.
Lagen är tänkt såsom en fullmaktslag,
och det har aldrig tänkts att den skulle
tillämpas i större utsträckning än vad
som är absolut nödvändigt. Därför
måste en lag gå längre än en frivillig
överenskommelse.

Jag vill vidhålla att detta lagstiftningsarbete
aldrig hade framkommit
som något som skulle kunna kallas som
ett påtryckningshot, om försäkringsbolagen
från början gått med på att
upptaga förhandlingar och visat ett positivt
intresse, men deras klara avvisande
måste ju leda till att vi i värsta fall
får försöka klara oss utan en överenskommelse.

Herr Kristenssons recept att man
skulle locka försäkringsbolagen med en
mindre räntejustering förstår jag inte.
Att genomföra en räntestegring på en
halv procent eller vad det kunde bil
fråga om är enligt alla experters mening
icke ägnat att hjälpa utan att
stjälpa. En sådan liten räntestegring
skapar förväntan om en fortsatt räntestegring.
En räntestegring kan aldrig
göra någon verkan om den icke blir så
hög från början, att spekulationen i
stället räknar med en sänkt ränta. Jag
måste därför säga att det förslag, som
herr Kristensson framfört, inte är något
medel att rekommendera.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Finansministern har här använt
samma statiska resonemang som statsministern
i det han utgår ifrån en given
volym sparande, som man måste hushålla
med. Det är alldeles klart att hela
denna fråga om kvantitativ fördelning
måste ses som ett led i ett större sammanhang.
Med en annan ekonomisk
politik, som hade varit mera sparvänlig,
mera inriktad på ett fast penningvärde
och mera strävat efter att åstadkomma

förtroende på olika håll inom vårt ekonomiska
liv, skulle man, som här förut
har framhållits innan finansministern
kom hit, med säkerhet fått en utveckling
som inneburit ett större sparande.
Då hade man inte behövt så hårda restriktiva
åtgärder mot investeringar av
olika slag.

Nu begärde jag inte särskilt ordet för
att säga detta, som emellertid naturligtvis
är en huvudsynpunkt när det gäller
diskussionen av en liten del av vårt
ekonomiska problem, utan för att fråga
finansministern en sak. Han säger att
denna tvångslag, om den skulle tillämpas,
eller en överenskommelse, om den
kommer till stånd, måste vara av tillfällig
natur. Jag undrar mot bakgrunden
av finansministerns resonemang
om nödvändigheten av att begränsa investeringarna
med sådana medel: Varpå
grundar finansministern sin förväntan,
jag vill helst säga sitt löfte att åtgärder
av denna typ på kapitalmarknaden skall
vara av tillfällig natur? Får jag tolka
finansministerns båda uttalanden så,
att finansministern, om det efter ett
eller annat år har visat sig att tillståndet
i alla fall är sådant att det kvarstår
ett problem av samma art som dagens
enligt regeringens mening, då i överensstämmelse
med dagens deklaration
kommer att använda en annan politik,
den politik som han berörde i slutet av
sitt anförande, nämligen att genomföra
en så stor räntehöjning att man kan räkna
med att räntan skall ha en sjunkande
tendens? Eller har finansministern möjligen
någon annan metod att åstadkomma
att det vi nu diskuterar med säkerhet
kan väntas bli en politik av tillfällig
natur?

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! När jag yrkat på
att investeringsavgiften skulle försvinna
vid årsskiftet har jag gjort det, herr
finansminister, i det medvetandet att vi
har en kreditåtstramning som verkar.
Den verkar psykologiskt så, att också

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

103

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

de företag, som har tämligen god likviditet,
blir försiktiga med sina investeringar
och övriga utgifter.

Jag vill, herr finansminister, ännu en
gång erinra om att man kan driva underhandlingar
på två sätt. Man kan
driva dem under hot om en tvångslagstiftning,
men man kan också driva dem
på det sättet, att man försöker nå en
frivillig överenskommelse. Jag menar
att en överenskommelse på frivillig väg
skulle varit inom räckhåll, om man gått
försäkringsbolagen till mötes med en
viss rörlighet i räntan.

Nu säger finansministern att man
därvid måste ta till en stor räntestegring.
När finansministern säger detta,
kommer jag att tänka på vad biskop
Thomander i Lund sade en gång för
länge sedan i ett annat sammanhang:
»Går man ut genom norra stadsporten
i Lund, så kan man komma till Nordpolen,
men det är inte tvunget att man
går dit.» Om man rör räntan något uppåt
för att nå en överenskommelse, så
behöver man inte därför komma över
på en högräntelinje. Jag betraktar i
detta resonemang ränteproblemet som
en åtgärd för att nå en frivillig överenskommelse,
och jag anser en sådan
viktigare i ett fritt land som vårt än
att nå en överenskommelse på tvångets
och hotets väg.

När det sedan gäller vilken tid en
sådan lagstiftning skulle gälla, så säger
finansministern att det kan röra sig
om en tillämpning under högst ett år.
Professor Erik Lundberg säger på tal
om detta, att en tvångsreglering lätt blir
mera långvarig och omfattande än man
från början tänkt sig. Detta är en erfarenhet
vi gjort här i landet tidigare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När det
gäller att bemästra dagens situation,
får man röra sig med en given volym
av investeringslust och sparande. Man
kan inte som herr Ohlin blanda bort
korten genom att sammankoppla en

akut situation med en långsam utveckling,
ty en utveckling som leder
till ökat sparande kan inte åstadkomma
någon förändring av läget på kort
tid. Det kan dock bli ett ökat sparande,
och därvidlag är ju det enskilda sparandets
utveckling mycket glädjande.
Vi kanske en vacker dag kan finna, att
vi nått balans mellan investering
och sparande, vartill även kan ha medverkat
att industriens och det övriga
näringslivets investeringslusta verkligen
blir så mycket mindre, som man
nu, särskilt från herr Kristenssons i
Osbv sida, vill göra gällande.

Jag vill inte ge något löfte om någon
framtida ekonomisk politik. Dels vet
jag inte om jag får med den att göra,
och dels vet man aldrig hur den konjunktur
kommer att se ut, i vilken man
framdeles skall arbeta. Det vet man
aldrig. Det skulle därför vara fullkomligt
meningslöst att skriva på en sådan
blancoväxel.

Så till slut vill jag säga till herr Kristensson
i Osby, att jag tror det var
riktigt att herr Kristensson för sin
teori åberopade en biskop i Lund, tv
jag tycker nog att teorien verkade ganska
teologisk.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! När
herr Ohlin i ett av sina första anföranden
kom in på jordbrukets problem,
sade han att de större jordbruken
har fått en för stor andel av vad hela
jordbruket fick vid den uppgörelse
som träffades i våras, och herr Ohlin
ville klandra regeringen för denna fördelning.
Jag vill då deklarera att den
interna fördelningen inom kalkylens
ram ju har skett efter överläggningar
mellan jordbrukets ansvariga organ,
Lantbruksförbundet och 11LF, och de
av staten utsedda. Det klander som i
detta fall frambäres riktas alltså mot
jordbrukets ansvariga organisationer,
och jag måste fatta herr Ohlins yttrande
som ett misstroendevotum mot
dessa organisationer. Om man skulle

104 Nr 26. Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

dra ut kontentan av herr Ohlins resonemang,
när han säger att det måste
ankomma på regering och riksdag att
bättre övervaka denna fördelning, så
skulle det i realiteten innebära, att det
tillämpades ett system som ställde jordbrukets
ansvariga organisationer utanför
möjligheten att förhandla om dessa
saker. Det skulle innebära att herr
Ohlin vill beröva jordbrukets organisationer
deras förhandlingsrätt. Jag vill
då säga, att från RLF :s och Lantbruksförbundets
sida kommer vi icke att
godvilligt överge den förhandlingsrätt
vi har tillkämpat oss.

Herr Svensson i Ljungskile kom också
bland mycket annat in på frågan om
jordbrukspriserna och nämnde därvid
ett par saker, som jag inte vill underlåta
att beröra. Herr Svensson talade
om fläskpriserna och det prisfall som
uppstått på fläsk. Ja, herr talman, det
prisfall som uppstått har ju framför
allt berott på en väsentligt större produktion
än vad man räknade med i
våras, men den har också berott på en
minskad konsumtion. Vad den minskade
konsumtionen beträffar kan det
ju hända, att konsumenterna har bjudits
litet för mycket valfläsk i valrörelsen
av herr Waldemar Svensson
och hans partivänner, så att de av den
orsaken blivit obenägna att äta det
hederliga svenska fläsket. Man får se
den prissänkning som skett under senaste
tiden mot bakgrunden av dels
den ökade produktionen och dels den
något minskade konsumtionen.

Om de resonemang som i övrigt förts
här vill jag säga, att de som bespetsat
sig på att denna interpellationsdebatt
från början skulle kännetecknas av att
oppositionsledarna herrar Ohlin och
Hjalmarson med frejdigt mod skulle
analysera vår ekonomiska situation och
skissera något eller några alternativ
till den ekonomiska politik regeringen
för har blivit skändligen besvikna. Av
herr Ohlins första anföranden, speciellt
det allra första, fick man det in -

trycket, att det var en sällsynt prestation
av en professor i nationalekonomi
att kunna tala så mycket och länge
men så litet om ekonomi som han
gjorde. Man tyckte nog att det mesta
var något slags hopkok på den valpropaganda
han bedrev i somras.

Herr Hjalmarson var friskare och
djärvare i detta avseende. Han försökte
dock lansera ett slags program, låt vara
att det återspeglade vad han många
gånger fört fram i valrörelsen. Men det
förringar ju ingalunda den uppriktighet
och frejdighet, varmed herr Hjalmarson
framförde sina och sitt partis
synpunkter. Det är bara på en punkt
som jag vill ge en förklaring. Det innebär
alltså ingen polemik utan är blott
en belysning av hans resonemang beträffande
räntan och hans påstående
att en räntehöjning skulle betyda sänkta
kostnader. Jag skall bara ge exempel
på vad en räntehöjning med en procent
skulle innebära för jordbrukskalkylen
och på den prissättning, som skulle bli
en följd av den därigenom ökade kostnaden
på jordbrukets kapitalkonto. En
procents räntehöjning betyder för jordbrukskalkylens
vidkommande cirka 80
miljoner kronor per år i ökade utgifter.
Om dessa 80 miljoner skulle
täckas, betyder det för hela det svenska
jordbruket, att all mjölk som produceras
måste höjas med 2 öre per
kilo till producenterna. Om det sedan
skall slås ut på konsumenterna i form
av höjda konsumentpriser betyder det,
att smöret måste höjas med minst 50
öre per kilo, osten med minst 20 öre
per kilo och konsumtionsmjölken med
minst 2 öre per liter. Jag har bara
velat lämna dessa siffror för att visa
att en räntehöjning av den storleksordning
som här nämnts, nämligen en
procent, inte kan innebära vare sig
sänkta anspråk från löntagarnas sida
eller sänkta kostnader för jordbruket.

Vad sedan beträffar en annan fråga,
som herr Hjalmarson berörde, nämligen
det av förra höstriksdagen beslu -

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

105

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

tade spärrkontot på skogen, vill jag
nog hålla med honom på en punkt,
som också regeringen förutsåg, då den
i sin proposition sade, att om det blir
ändrade konjunkturer borde regeringen
ha fullmakt att upphäva eller ändra
bestämmelserna. Den förutsättning, som
då förelåg och som gjorde att vi skogsägare
inte ville dra oss för att bidra
till den penningvärdestabilisering, varom
alla var överens, var ju att trävaruindustrien
hade varit med om att
avstå en del av överpriserna både
på massa och papper och sågade trävaror.

Nu har konjunkturen och förutsättningarna
blivit helt annorlunda. Vi har
ingen överkonjunktur på skogens område.
De priser som kan beräknas i
höst och vinter blir sannolikt avsevärt
lägre än förra året. Vi vet vidare att
massaindustriens avgifter är borta. Avgifterna
för sågverksindustrien är också
borta, och det borde också vara rimligt
att avgifterna på skogen togs bort,
detta så mycket hellre som förra vinterns
dels goda priser och dels goda
väderleksförhållanden gjorde det möjligt
att få fram osedvanligt stora kvantiteter
virke ur våra skogar, varför
skogsindustrien nu ligger inne med
större lager av råvaror än man normalt
har. Detta måste leda till att arbetstillgången
i våra skogar i vinter blir
betydligt mindre än under normala förhållanden.
Det borde därför även ur
den synpunkten vara angeläget att
skogsägarna kunde få disponera sina
pengar för skogsvårdande åtgärder redan
nu och utnyttja den vid skogsbruket
friställda arbetskraften. Jag hoppas
att regeringen överväger vilka möjligheter
den har att bär tillmötesgå ett
allmänt önskemål från skogsägarnas
sida, som helt och fullt skulle jag tro
sammanfaller med skogsarbetarnas
önskemål på detta område.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja passa på tillfälle, då statsrådet
och chefen för handelsdepartementet

sitter här, att rikta några frågor till
honom. Jag nämnde förut att avgifterna
för massa och sågade trävaror o. s. v.
är borttagna. Våra skogsägare gladdes
mycket häromdagen, då de kunde läsa
att regeringen beslutat att även exporten
av rundvirke skulle bli fri. Men
när man sedan läst pressens olika
uttolkningar av detta beslut, har det
kanske stått litet oklart vad det i själva
verket innebär. En del säger att beslutet
inte innebär några friare former
utan att man snarare har konserverat
den gamla ordningen och att besvärligheterna
med licensförfarande, avgifter
och andra bestämmelser kvarstår. Jag
skulle därför till herr statsrådet vilja
rikta den frågan: Hur förhåller det
sig med licensgivningen? Avser man
att begränsa ansökningarna eller avser
man att låta ansökan bli bara en
formalitet och alltså göra licensgivningen
synnerligen liberal?

Vad beträffar bestämmelsen om att
25 procent av de exporterade kvantiteterna
rundvirke skall vara gran, så
ställer jag frågan: Gäller detta för

varje enskilt parti som exporteras eller
får man räkna med att av den totala
exporten per år 25 procent får utgöra
granvirke? Jag tror att många
skogsägare är starkt intresserade av
att höra den förklaring, som chefen för
handelsdepartementet kan lämna i detta
avseende.

Allra sist, herr talman, vill jag säga:
Den debatt, som har pågått här i dag
och som kommer att pågå ännu en bra
stund och en stund i morgon också, är
av rätt polemisk karaktär. Folk som
lyssnar på vad som har sagts, åtminstone
i början av herr Ohlin och inte minst
senare av herr Waldemar Svensson i
Ljungskile, som mest sysslade med vad
som hände på 1920-talet och vad man
då skrev i valprogrammen, har nog
fått det intrycket, att det inte är någon
fara med vårt ekonomiska liv, när
man kan ägna sig åt att diskutera för
dagens ekonomiska läge så oväsent -

106

Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

liga ting som vad som inträffade på
1920-talet. Jag skulle, herr talman, vilja
rikta den uppmaningen till regeringens
ledamöter och till samtliga partiledare
att försöka lyfta även debatten om de
ekonomiska problemen över det rena
partikäbblet. Vi har gjort detta i försvarsfrågan,
och det är utan tvekan en
prestation och en framgång för vårt
land. Det vore värdefullt, om man även
kunde lyfta diskussionen om de aktuella
politiska problemen över den rena
valpropagandan och ovan partikäbblet
försökte komma fram till en linje,
där vi sätter landet och folkets bästa
före partiernas.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Dagens debatt har rört sig om de
mest skilda frågor, och jag skall inte
försöka att med mitt inlägg ytterligare
penetrera dessa. Jag skall inskränka
mig till att tala om några problem, som
kanske delvis berörts men där jag anser
att det inte kan skada att jag framför
några personliga synpunkter.

Statsministern konstaterar i sitt interpellationssvar,
att statsinkomsterna
visar tendens att sjunka och att svårigheter
kan komma att uppstå att möta de
automatiskt stegrade utgifter som kommer.
Jag är av samma åsikt, och jag
bara beklagar, att regering och riksdag
inte tagit denna enligt mitt förmenande
ganska självklara eventualitet i betraktande
när det gällt de senaste årens expansion
på en hel del statliga områden.
Man har baserat sina beräkningar rörande
statsutgifterna och statsinkomsterna
på en ständigt stegrad produktivitet
och på ökade inkomster, i den
mån man alls gjort några sådana kalkyler.
Man har ofta tillämpat den gamla
satsen, att så skall vi ha det, utan att
alls göra sig mödan att räkna ut var
man skall ta medlen.

Vi står nu och kommer säkerligen under
den närmaste framtiden att stå inför
problemet att åstadkomma inkomster
för att möta de löpande utgifterna.

Statsministern konstaterar också att
medborgarnas krav på samhället har
stegrats i långt snabbare takt än vad
samhällets resurser stigit. Statsministern
kunde gärna ha tillagt, att på grund
härav har samhällets utgifter stigit i
snabbare takt än inkomsterna, så att
vi i dag står inför en situation, där det
kommer att uppstå svårigheter att få inkomster
och utgifter att balansera utan
ett alltför hårt skattetryck på medborgarna,
ett skattetryck, som skulle kunna
komma att hindra en fortsatt inkomststegring
och därigenom motverka
statens möjligheter att tillgodose önskvärda
och nödvändiga krav på samhällsåtgärder
inom det ena eller andra
området.

Statsministern konstaterar vidare alldeles
riktigt i slutet av sitt svar, att frågan
om samhällsåtgärder och deras omfattning
intimt sammanhänger med frågan
om vilka skatter, vilka utgifter medborgarna
vill betala och att oppositionens
löften om vidgade sociala åtgärder
intimt sammanhänger med frågan om
skatternas höjd. Men i valrörelsen aktade
man sig noga för att upplysa medborgarna
om detta. Man lovade större
folkpensioner, och man lovade större
sociala förmåner, men man aktade sig
visligen för att tala om, att dessa också
krävde täckning i form av inkomster
till statskassan, vilka i nuvarande läge
måste uttagas skattevägen.

Jag skulle önska att när man i riksdagen
eller ute på valfältet säger, att
man vill åstadkomma ökade sociala förmåner
för medborgarna, man också vill
upplysa om varifrån man skall ta medlen
att finansiera dessa åtgärder.

I sitt svar säger också statsministern
att samhällsekonomisk balans — »jämvikt
och stabilisering», säger han —
föreligger just nu. Det kanske kan sägas
att så är förhållandet, men om den
tendens till minskad export och till
sjunkande priser för våra exportvaror
som nu gör sig gällande fortsätter, då
kan vi snart komma i ett helt annat läge.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26. 107

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Det är väl så, att vi inte har samlat
några nämnvärda resurser för att möta
nya krav eller ens för att tillgodose de
automatiskt stegrade utgifter som vi
har att vänta. Vi har levat under en
markant högkonjunktur, och under denna
högkonjunktur har vi pressat medborgarna
på allt högre och högre skatter.
Och om nu den enskildes inkomster
sjunker, om företagens inkomster
sjunker, om våra exportinkomster sjunker,
så sjunker automatiskt också samhällets
inkomster. Vid ett oförändrat
penningvärde kommer samhället att
sakna medel att upprätthålla en hel del
av de vidtagna åtgärderna, såvida man
inte vill dra åt skatteskruven ännu hårdare
eller söka skaffa medel lånevägen,
en utväg som för närvarande synes
vara absolut stängd på grund av den
räntepolitik som man driver.

En annan utväg i ett sådant läge är att
ytterligare devalvera den svenska valutan,
men jag hoppas att denna utväg
inte skall behöva tillgripas. Man har
sannerligen berövat spararna tillräckligt
mycket av det realvärde, som deras
kapital tidigare hade, och bör inte ytterligare
gå fram samma väg. Gör man
det kommer man att göra det till ytterligare
men för företagsamhet och sparande
och för den enskildes vilja och
förmåga att söka sörja för sig och de
sina.

Statsministern säger att man inte vill
upprätthålla detaljregleringar längre än
som är alldeles nödvändigt, och det är
mycket glädjande att höra. Men det kan
inte hjälpas att man skulle ha blivit litet
gladare, om statsministern samtidigt
sagt, att vi är beredda att upphäva en
del av dessa åtgärder. I stället står regeringen
i begrepp att, låt vara genom
eu mer eller mindre frivillig överenskommelse,
även inlemma försäkringsanstalterna
i det penningpolitiska systemet.
.lag vet inte om man skall kalla
detta en detaljreglering — jag gör det,
ty jag anser att det är en detalj i den
penningpolitik som man för. Tyvärr

är det emellertid så, att om man börjar
att genom regleringar söka bemästra
ett problem, så yppas det undan för undan
nya fält, där man måste oavbrutet
ingripa för att kunna upprätthålla vad
man avser att åstadkomma.

Jag förmodar att det inte är främmande
för regeringen eller för kammarens
ledamöter, att vid sidan av den
vanliga penningupplåningen i våra dagar
har uppstått en vad man kallar »grå
marknad», där man utan anlitande av
bankerna som mellanhand och till en
betydligt högre ränta än den nu gällande
finansierar en hel del företag. Beträffande
landsbygden har nog detta
inte skett till några ockrarräntor, men
jag har i dag vid samtal med bankmän
fått höra, att sådana transaktioner äger
rum till en räntesats av från 10 upp till
15 procent. Skall man söka bemästra
även detta problem? Man kan konstatera
att i vissa fall uttagning sker av betydande
belopp i bankerna utan att
man kan finna någon annan anledning
därtill än att dessa medel kommer att
utlånas vid sidan om bankernas utlåningsverksamhet.
Men skall man komma
till rätta med detta problem, om det nu
antar sådana dimensioner att det kan
inverka på vår penningpolitik, då får
man införa nya detaljregleringar, och
så visar sig kanske snart andra omständigheter,
som gör att man återigen måste
införa ytterligare nya regleringar. Jag
har inget alternativ att komma med,
men jag vill bara peka på denna sak
såsom en faktor som man kanske får
räkna med i framtiden. Jag hoppas
tvärtom att man skall kunna upprätthålla
den samhällsekonomiska balansen
utan några ytterligare ingripanden och
att förhållandena utvecklas så att man
åter kan släppa företagsamheten fri och
låta den enskilde i större utsträckning
än nu ta ansvaret för sig själv och för
sitt ekonomiska handlande.

Det är i detta sammanhang ytterligare
ett pur frågor som jag vill något beröra.
Skördesituationen i stora delar av lan -

108 Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

det är sådan att man rent av kan tala
om katastrof. Jag var i måndags i tillfälle
att göra en bilresa genom hela
östra och delvis mellersta delarna av
Småland. Många fält står under vatten,
och på många ställen har vårsäden inte
ens kunnat skäras. Skörden står kanske
delvis skuren, men den är omöjlig
att bärga på grund av det ideliga regnandet.
På en del fält ser man endast
axen över vattnet, på en del andra har
säden slagits ned av regnet, så att den
omöjligen kan bärgas.

Ja, det är kanske ett mycket hårt
ord att tala om katastrof, men jag får
säga att för många enskilda jordbrukare
är det varken mer eller mindre
än en katastrof som äger rum just nu,
när man ser resultatet av hela vårens
och sommarens arbete förintas på detta
sätt. Även om ändrad väderlek skulle
inträffa och en del av den skurna
säden skulle kunna bärgas är densamma
så skadad att skörderesultatet blir
ganska minimalt. Jag vågar säga att
många hundra jordbrukare på grund
av dessa förhållanden hotas av ekonomisk
misär. Jag ser i dagens tidningar
att jordbruksnämnden har föreslagit
regeringen att ställa medel till förfogande
för utlämnande av lån till dessa
jordbrukare mot en räntesats av fyra
procent. Jag vågar starkt ifrågasätta
huruvida dessa åtgärder i nuvarande
situation är tillräckliga. Jag tror att
det blir nödvändigt med andra, mera
effektiva åtgärder. De jordbrukare,
som berövas hela eller den övervägande
delen av sin skörd, kommer ju att
sakna medel för de löpande utgifterna.
Man har att betala arbetslöner, kraftfoder,
utsäde, skatter o. s. v., och skörden
som man skulle få pengar utav
har förintats.

Det finns trakter i Småland där man
i fjol på våren hade översvämningar
som så gott som totalt spolierade skörden,
och i år på hösten har jordbrukarna
återigen drabbats av dessa regnskador.

De jordbrukare, som har skog förenad
med sina fastigheter och har avverkat
skog och på detta sätt skaffat
sig inkomster, kan ju ha medel — såvida
inte inkomsterna är förbrukade
— för att möta de kommande utgifterna,
men alla befinner sig tyvärr inte
i denna lyckliga belägenhet. Även om
så vore fallet kvarstår den rubbning i
ekonomien som vållas av skördeskadorna.
Och många jordbrukare saknar
ju totalt skog; arrendatorer som inte
har tillgång till skog har ju hela sin
ekonomi baserad på jordbruksdriften,
och denna blir ju hotad om inte åtgärder
vidtas.

Här har nyligen herr Adolfsson talat
om upphävande av steriliseringen av
skogsinkomster. Jag vill säga, att även
ur den synpunkten, att man därigenom
kan bereda en del jordbrukare, som
drabbas av skördeskador, möjlighet att
frigöra medel för att bestrida de löpande
utgifterna, är det fullt berättigat
att man åtminstone beträffande de
trakter, som drabbats av skördeförluster,
går in för att upphäva dessa steriliseringsåtgärder.
På det sättet kan en
del jordbrukare bli hjälpta, och det
blir då kanske inte nödvändigt för staten
att på samma sätt ingripa. Men
det kan ju inte vara riktigt, att en
skogsägare tvingas att avsätta medel,
som räntelöst skall innestå på riksbanken,
och sedan bli tvungen att låna
pengar för att kunna bestrida de löpande
utgifterna. Vi vet ju för övrigt,
att lånemarknaden för närvarande är
ganska ansträngd.

När jag i Dagens Nyheter — ett
folkpartiorgan här i Stockholm — läste
en underledare i anledning av herr
Vigelsbos interpellation, blev jag
ganska beklämd. Är det den sortens
jordbrukarvänlighet, som folkpartiet
företräder, då är jag glad över att inte
herr Ohlin har fått sitt livs dröm förverkligad
och blivit satt i tillfälle att
ansvara för jordbruket och dess bärighet.
Och tidningens slutreflexion, att

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Nr 26.

109

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

det inte finns någon anledning att
bädda i bomull för jordbrukarna, talar
för sig själv. Jag har inte sett att man
bäddat i bomull för jordbrukarna,
men jag har sett jordbrukare nere i
Småland, som i båt försökt bärga så
mycket som möjligt av den skurna
säden och få den att torka för att på
det sättet åtminstone rädda en del av
skörden. Men i dag har det regnat
igen, och utsikterna att få skörden
bärgad och torr har ytterligare
minskats.

En liten tankeställare rörande folkpartiets
inställning till jordbrukets och
skogens problem kan man dessutom få,
om man läser folkpartiets motion i
fjol, där det yrkades att 40 procent av
skogsinkomsterna skulle stå inne i
riksbanken utan ränta och att de jordbrukare,
som ovillkorligen behövde det,
skulle få tillstånd att ta ut pengarna —
mot att betala ränta på sina egna
pengar.

Jag vågar därför hemställa till regeringen
och närmast då jordbruksministern,
som jag ser är närvarande här,
att ta dessa problem under allvarligt
övervägande. Här behövs en snabb och
effektiv hjälp. Hur den skall utformas
vill jag inte yttra mig om på nuvarande
stadium. Jag hoppas bara, att jordbrukarnas
förhoppningar på detta område
inte skall bli alltför mycket svikna.

Ett upphävande av steriliseringen av
skogsinkomsterna skulle, som jag sade,
kanske hjälpa en hel del. Det är ju så,
att i Småland, som jag tror har drabbats
hårdast av dessa regnskador, är
nog de flesta jordbruk förenade med
skogsbruk. Jag har härmed inte på något
vis avsett, att detta skall inräknas
i jordbrukskalkylen och de prissättningar
som äger rum, utan jag har ansett,
att man på detta sätt bör kunna
ställa medel till förfogande för en del
av de jordbrukare, som drabbats av
skördeskador.

Jag är glad över att regeringen nu
äntligen gått in för att slopa de avgifter

på rundvirkesexporten, som man tidigare
har åsatt den. Det bästa man kan
säga om dessa avgifter är väl att de
aldrig borde ha införts. De har verkat
irriterande och hämmande på vår export.
De har åstadkommit betydligt
större skada än de varit till gagn. Man
frågar sig emellertid, varför regeringen
dröjt så länge med detta beslut och varför
beslutet blivit sådant som det blivit.
Varför kan återbäringen, när det gäller
dessa avgifter, inte ske efter samma
grunder som gäller för återbäringen till
industrien och till sågverken? Där har
man fått en annan linje att gå efter.
Dessa avgifter har formellt upphävts
från och med den 16 augusti, men man
räknar skogsägarna eller exportörerna
till godo det belopp, som skulle ha betalts
fram till den 31 december 1952.

Nu säger man att det här har träffats
en uppgörelse. Ja, det låter sig säga.
Men en uppgörelse kan träffas på det
sättet, att man ställer en part inför valet
mellan två onda ting. Även om man
då väljer det minst onda, blir denna
uppgörelse mer eller mindre ofrivillig.
Härtill kommer, som herr Adolfsson
nyss framhållit, att i bestämmelserna
för den export, som nu blir möjlig, har
föreskrivits, att de kvantiteter, som exporteras,
inte får innehålla mer än 25
procent gran.

Jag skulle i likhet med herr Adolfsson
gärna vilja ha ett förtydligande
från handelsministern just på den
punkten. Såsom den är utformad i det
kungl. brevet stoppar den nämligen all
export av massaved. Jag hoppas att det
går att få uppmjukningar på detta område.
Går inte det blir sannerligen inte
denna frilistning eller rättare sagt frigivning
mycket värd. Man kanske rentav
kommer ur askan i elden.

Herr talman! Jag har här valt några
problem, som kanske delvis varit berörda
förut men som jag ansett mig
böra i dag framföra i riksdagen. Jag
skulle vilja sluta med alt framhålla ännu
en sak. Jag är glad över att statsrå -

110 Nr 26.

Onsdagen den 5 november 1952 em.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

det Hedlund nu tillkännagav att regeringen
förbereder ett beslut rörande
fastighetsskatten, dess avskaffande eller
ändring. Jag vet nu inte vad detta kommer
att innebära. Men det föreligger enligt
min mening mera motiv än någonsin
förut för att nu verkligen lösa denna
fråga, som varit under debatt åtminstone
så länge jag varit medlem av
denna kammare. Jag medger att frågan
är komplicerad, och den är kanske svår
att lösa. Den kan medföra ganska betänkliga
konsekvenser för kommunerna,
om inte åtgärder vidtas för att lindra
dessa konsekvenser. Men med de
höga fastighetsvärden som blir följden
av årets taxering, med de dåliga skördeutsikter
som vi har i stora delar av
landet, där jordbruket kommer att lämna
ren förlust, blir det en ytterligare
börda, om dessa fastighetsägare skall
nödgas utgöra fastighetsskatt trots förlusten
på sin rörelse. Jag är därför glad
över att denna fråga nu har kommit
under regeringens ögon och hoppas
att den så småningom kanske kan få en
acceptabel lösning.

Till sist skulle jag vilja tillägga, att vi
av alla tecken att döma nu går mot
ett kärvare ekonomiskt klimat. Vi får
nog alla större svårigheter att få inkomster
och utgifter att balansera, och
även samhället får säkerligen bekymmer
för att få inkomsterna att räcka
till för de ständigt stegrade statsutgifterna.
Jag anser att detta bör mana oss

litet var till att försöka vara återhållsamma
i den mån det finns möjlighet
därtill. Jag tror att man på det statliga
området har möjlighet att skära bort
en hel del utväxter utan skada för samhället
men till gagn för det hela. Vi
skulle med andra ord kanske ha möjlighet
att på det sättet genom avsevärda
besparingar åstadkomma en förbättrad
balans i vår statsekonomiska ställning.

Med dessa ord, herr talman, har jag
bara velat säga, att den situation, som
vi har kommit in i, inbjuder till största
möjliga återhållsamhet med nya utgifter
för staten liksom naturligtvis även
för kommunerna.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10 fm.

§ 2.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition,
nr 241, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

111

Torsdagen den 6 november.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Svar på interpellationer ang. redogörelse
för regeringens politik. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
i anledning av det svar, som hans
excellens herr statsministern Erlander
vid gårdagens sammanträde lämnat å
dels herr Ohlins interpellation angående
redogörelse för den principiella grundvalen
för och den praktiska utformningen
av den ekonomiska och sociala
politik, som regeringen avser att föra
för att uppnå skydd för penningvärdet
m. m., dels ock herr Hjalmarsons interpellation
angående en sammanfattande
redogörelse för regeringens syn på de
problem, som utvecklingen aktualiserat
för vårt lands vidkommande, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm, som
yttrade: Herr talman! I herr Hjalmarsons
interpellation och i hans tal här i
riksdagen förekommer antydningar om
den affär, som samtliga antikommunistiska
partier hade utvalt som det stora
slagnumret mot kommunisterna i valrörelsen,
den s. k. Enbomsaffären. Det
är påfallande att herr Hjalmarson hittills
är ensam. Denna affär blev inte vad man
avsett att den skulle bli. Tvärtom, Morgon-Tidningen
skrev i valrörelsens sista
skede, att kommunisternas anklagelse
för provokation hade blivit deras stora
slagnummer i valrörelsen.

Annat var det i somras, i juni månad,
innan processen började. Statsminister
Erlander, som en tid skötte utrikesdepartementet,
gick då så långt att han
gjorde Enbomsaffären till underlag för
en diplomatisk not, där svenska regeringen
protesterade mot påstådd inblandning
från Tyska ambassadtjänstemän
i denna affär. Statsministern fick

genast svar. Sovjetambassadören förklarade,
att den påstådda delaktigheten
av namngivna sovjettjänstemän i samband
med Enbomsaffären är grundad
på falska bevis och påståenden av provokatörer
i syfte att skada de goda
grannskapsförhållandena mellan Sverige
och Sovjetunionen. En mera kategorisk
diplomatisk förklaring får man
leta efter.

Där stod Sveriges statsminister med
en not i den ena handen. Men vad hade
han att stödja sig på? Ingenting annat
än Fritiof Enboms uttalanden, och det
är inte mycket att hålla i hand, framför
allt inte för en statsminister.

Det mest anmärkningsvärda är, att
statsministern rusade i väg med sin protest
före rättegången, innan polisrapporten
varit föremål för domstols prövning.
I dag torde statsministern ha anledning
att beklaga denna brådska. I
ett senare skede av notväxlingen har
han visserligen kunnat stödja sig på att
domar för spioneri fällts mot några av
de anklagade, men om dessa domar gäller
detsamma som om protesten, nämligen
att de byggts uteslutande på Enboms
uppgifter. Detta skulle ha varit
otänkbart enligt gamla rättegångsordningen.
Enligt denna fanns det vissa
bestämda regler för bevisprövningen i
brottmål. Det räckte inte med att någon
påstod sig ha begått ett brott. Det fanns
regler om ojäviga vittnen och mycket
annat. För några år sedan genomfördes
den s. k. fria bevisprövningen, som ger
rum för godtycke. De fasta reglerna är
borta, och det heror uteslutande på
domstolens prövning om en uppgift
eller ett vittnesmål skall anses vara trovärdigt
eller inte. Hur denna fria bevisprövning
använts i processen skall
jag belysa med ett exempel.

Enbom angav efter någon månad en

112

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

person i Boden som den man, som på
grund av sin kännedom om militära förhållanden
skulle ha givit honom de viktigaste
uppgifterna. Denne man, Tage
Wickström, utmålades i hela pressen
som den farligaste av spionerna, en
landsförrädare, som hade sålt Sverige
för pengar.

Enbom fortsatte att rada upp beskyllningar
mot Wickström. I ett visst avsnitt
av processen frågade domaren
Wickström, om han sympatiserade med
något särskilt politiskt parti. Domaren
hade kanske väntat svaret kommunisterna.
Wickström svarade: »Ja.» »Kan
man fråga om vilket parti?» frågade
domaren. »Folkpartiet», svarade Wickström.

Vid den fortsatta behandlingen beslöt
man att icke sätta tro till Enboms
uppgifter när det gällde folkpartisten
Wickström. Han blev helt frikänd och,
jag är säker på, med rätta. Däremot
fortsatte man att tro på Enbom när det
gällde de anklagade kommunisterna.
Denne man, som man tilltrott de mest
gemena förbrytelser, är dock undantagen
från en: han anses inte kunna ljuga,
när det gäller kommunisterna. Det är
detta som man kallar »fri bevisprövning».

Flera anklagade är dömda för spioneri
eller grovt spioneri. Detta lagrum
förutsätter, att för Sveriges försvar viktiga
handlingar har utlämnats till representanter
för främmande makt. Den
ende, som i processen uppgivits ha haft
kontakt med främmande makt, är Enbom
själv.

När Sovjets ambassadör kategoriskt
förklarar, att inga ambassadtjänstemän
haft förbindelse med Enbom, kan man
inte komma med något annat än att Enbom
har påstått att det är så. Några
som helst bevis för detta påstående har
icke förebragts. I vissa delfrågor i processen
har det konstaterats att Enboms
utsaga enbart icke utgör något bevis.
Hur kan den då tjänstgöra som bevis
i själva huvudfrågan, om spioneri har

förekommit eller icke? Hur kan man
döma till livstid uteslutande på grundval
av Enboms uppgifter? Om Enbom
icke haft några förbindelser med representanter
för främmande makt, finns
det inte något spioneri. Då kan på sin
höjd ett par av de anklagade dömas för
slarv med den militära sekretessen eller
efter någon annan av de mildare
lagparagraferna.

Ju mer man tränger in i denna process
erinrar man sig Anatole Frances
lysande vidräkning i kapitlet om Hösäcksaffären
i Pingvinön om den
franska Dreyfus-processen. Det är där
vi finner krigsministern, som uttalar de
minnesvärda orden: »Lyckligtvis trodde
domarna på den anklagades skuld, tv
några bevis funnos icke.» Det heter vidare:
»Denna process är ett mästerverk,
ty den är gjord av ingenting.»

Mot detta anföres att Enboms uppgifter
skulle ha styrkts med vittnesmål.
Det hör till det säregna i processen, att
huvudvittnet och de vittnen, som hörts
i själva kärnfrågan, endast har upprepat
vad Enbom har sagt. De har icke
haft något annat att komma med. Karlssons
försvarsadvokat har förklarat, att
en lögn blir icke sanning därför att den
upprepas av flera personer. Åklagaren
har själv betecknat en del av Enboms
berättelser som groteska. Huvudvittnet
har förklarat, att han själv först skalat
bort uppenbara orimligheter i Enboms
berättelser. Däremot har han plockat
ut vissa bestämda uppgifter som sedan
ansetts trovärdiga.

Ett brev från Arthur Karlsson har
spelat en stor roll. Det har påståtts i
pressen att Enboms hustru uppgivit,
att hon har sett ett sådant brev. I verkligheten
har hon vittnat att Enbom sagt
att det funnits ett sådant brev, för övrigt
med helt annat innehåll.

Enbom har uppgivit att han har gott
minne. Ja, han behärskar utanläxan från
polisprotokollen med hjälp av sufflör,
men i övrigt minns han dåligt. Han
ändrar ideligen sina uppgifter. Först

Torsdagen den C november 1952.

Nr 26.

113

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

visste han inte några namn på de ryssar
som han träffat. Efter studier av polisens
kortregister bestämde han sig för
några namn. I ett fall var han mycket
bestämd. Det gällde en ryss, som han
säkert pekade ut såsom den man som
han träffat dels i augusti och dels i oktober
månad 1943. Det har utrönts att
denne ryss icke befann sig i Sverige
vid denna tidpunkt.

I känslan av att det var svagt med
bara Enboms uppgifter har man från
åklagarhåll sökt skaffa fram indiciebevisning.
Slagnumret skulle då bli den
s. k. terrängbrevlådan. Jag vill uppehålla
mig litet vid den saken, ty den
är mycket belysande för hela processen.

Vid Enboms påstådda sammanträffande
med ryssen, som inte var här vid
den angivna tidpunkten, skulle de enligt
Enboms uppgift ha överenskommit om
en brevlåda, ett gömställe i ett stenröse
i Kaknässlcogen, alldeles i närheten
av ett militärt förråd där det gick
vakt. Denna brevlåda skulle ha använts
högst tre gånger under nio år, men inte
för att Enbom skulle hämta någonting
där, utan tvärtom. De pengar, som Enbom
uppger sig ha fått, skulle han ha
mottagit direkt. Enligt Enboms egen berättelse
sysslade han från början bara
med tysktågen, och det tog många år
innan han började att ge mer betydelsefulla
spionuppgifter. Det var först efter
sin påstådda omvändelse från kommunismen
i början av 1948 som han säger
sig ha börjat med storspionaget och
kupplaner. Sedan ångrade han sig definitivt,
och i början av år 1951 bröt han
enligt sin egen berättelse alla kontakter
och upphörde med att lämna uppgifter,
alltjämt enligt hans egen uppgift.

Julen 1951 gjorde han sin utförliga
bekännelse inför huvudvittnet och berättade
då bl. a. om terrängbrevlådan.
Enbom häktades den 9 februari. Den
17 februari var polisen ute och hittade
1 000 kronor i brevlådan, alltså i ett
gömställe som enligt Enboms uppgift

använts högst tre gångar på nio år
och aldrig för sådant ändamål. Trots
detta låg pengarna kvar där nio dagar
efter det man i hela pressen kunnat läsa
om anhållandet. Är det inte tillräckligt
för att styrka vad vi sagt, att det står
en kväljande lukt av provokation kring
bl. a. denna detalj? Vi anser det uppenbart
att de, som anstiftade denna provokation,
bara hämtade de pengar som
de själva lagt dit.

Vi kan ta ett liknande exempel:
radiosändaren som var obrukbar. Enbom
visste inte vad han skulle sända
med denna och inte vart han skulle
sända meddelandena. Men han gick
omkring bland kommunister och försökte
värva radiotelegrafister. Så arbetar
enligt min mening inte en spion
utan en provokatör.

(Här avbröts talaren av herr TALMANNEN,
som yttrade: Jag vill uppmana
herr Johansson att i debatten inte indraga
frågor, som är föremål för domstols
prövning.)

Jag är fullt överens med herr talmannen
därom. Jag har också tidigare
dryftat saken med herr talmannen, som
ju inte i onödan brukar ingripa —
jag instämmer gärna i det beröm som
härvidlag givits.

Jag vill bara erinra om att det år 1917
förekom ett landsförräderimål, där en
dåvarande och senare medlem av denna
kammare dömdes till det hårdaste straffet.
Av Ernst Wigforss’ memoarer framgår,
att personer som Ernst Wigforss
själv, östen Undén, Gustav Möller, Torsten
Fogelqvist och Torgny Segerstedt,
för att nämna några namn, i en inlaga
till JO protesterade mot det domslut,
där dessa människor stämplades som
landsförrädare. Jag skall emellertid nu
i fortsättningen låta bli att beröra sådant
som ingår i själva domslutet i
Enbomsaffären, men däremot hoppas
jag att talmannen tillåter mig att granska
provokationsteorien, som spelat en

8 — Andni kammarens protokoll 1052. Nr 26.

114

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

stor roll i valrörelsen och alltså blivit
en politisk fråga.

Jag vill bara avsluta detta avsnitt med
att nämna att Enbom också förklarat att
han begärde militära uppgifter av Gjersvold
för att binda honom. Så arbetar
icke en spion, utan så arbetar en provokatör.

I valrörelsen och i radiodebatten förklarades
emfatiskt att provokationer
icke förekommer i Sverige. Herr Hjalmarson
har i början av debatten sagt,
att det är fantastiskt att påstå att det
förekommer provokationer i Sverige.
Jag frågar: Varför skall regeringsledamöter
och politiska ledare förneka uppenbara
fakta? Provokationer i detta
ords allmänt kända betydelse har förekommit
både länge och ofta, och det är
bara tre veckor sedan Svea hovrätt officiellt
förklarade dem tillåtna. I den
s. k. Kejneska knivfällan, som ett stort
antal borgerliga tidningar öppet betecknar
som provokation, förklarades, att
det påtalade förfarandet inte kan betecknas
som oförsvarligt, »överväganden
av detta slag», säger Svea hovrätt,
»har endast delvis berörts genom lagstiftning
och får huvudsakligen lösas
med ledning av praxis.» Det heter vidare:
»Undersökningsledare bör inom ramen
för vad tjänsten kräver ha befogenhet
att med ett icke alltför avgränsat
mått av frihet bedöma läget och pröva,
vilka åtgärder som må vara påkallade.»
Orden i det anförda sammanhanget bekräftar
att hovrätten anser, att åklagare
och polis har rätt att begagna sig av
provokation, då »så kan anses påkallat».

Vad säger då den praxis, som skall
ersätta lagstiftningen? Jag hänvisar åter
till Paulsson-kommissionens rapport.
Det är inte endast det mest anförda
exemplet, som visar att provokationer
förekommit. Där står exemplet med kriminalkonstapel
Nygren, som uppträdde
med uppenbara provokationsmetoder
mot två sjömän, som skulle sättas fast
för s. k. olovlig underrättelseverksamhet
i tyska hamnar — icke mot Sverige utan

mot Hitler-Tyskland. Där har vi säkerhetspolisens
långa samarbete med Hansén,
sedermera dömd för underrättelseverksamhet
för nazisterna och grov
stöld, samt nazistspionen och svartabörshajen
Nordh. Dessa användes till
direkta provokationsuppdrag mot de
norska frihetskämparna. Norrmännen
hävdade bestämt, att det var Hansén
som tog initiativet till resor över gränsen,
och jag tror inte, att det finns någon
anledning att tvivla på dem. Polisen
följde med till gränsen och väntade på
ett lämpligt tillfälle att gripa dem.

Det exempel, som anfördes under valrörelsen,
är kanske mest slående. Som
bekant fick de båda herrarna Nordh och
Hansén i uppdrag att försöka komma in
i det kommunistiska partiet. Kommissarie
Lönn utrustade dem, i samråd med
amiral Strömbäck, med hemliga papper
från flottstationen vid Hårsfjärden. Dessa
papper skulle de sedan försöka pracka
på någon kommunist. Beröringspunkterna
med vissa av Enboms metoder
är uppenbara. Hansénprovokationen
sprack, ty visserligen kom de in i kommunistiska
partiet någon vecka, men de
lyckades aldrig finna någon som hade
intresse för deras hemliga papper. Låt
oss antaga, att de träffat någon svag och
försvarslös människa av Gjersvolds typ
och lyckats lägga de hemliga papperen
till förvaring i hans bostad och sedan
skickat polisen på honom. Hur skulle
Nordh och Hansén sedan ha uppträtt,
om det hela gått i lås? Förmodligen
skulle de ha uppträtt ungefär som Enbom
och tagit på sig en del av det konstruerade
brottet och kanske också blivit
dömda.

Den nazistiske värnpliktige Johansson,
som uppträdde i Wallinmålet, var
uppenbart först provokatör åt Hitlerlegationen
men sedan också åt polisen.
Han dömdes till två år, men blev omedelbart
straffriförklarad. Det är inte
alltid man släpper provokatörer så fort.
De kan exempelvis sitta i fängelset och
skriva böcker. Den amerikanska rege -

Torsdagen den G november 1952.

Nr 26.

115

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ringen har öppet meddelat, att den har
en fond på 100 000 dollar just för sådana
ändamål.

I radiodebatten invändes, att Sandlerkominissionen
icke konstaterat provokation
eller anmält de skyldiga till bestraffning.
Detta gör, enligt min mening,
saken så mycket värre. Kommissionen
gjorde en mycket snäv begränsning av
begreppet provokation, och statsministern
använde ordet »fälla». När det bevisligen
hänt, att man försökt skicka in
personer i ett politiskt parti med hemliga
papper, som de fått från försvarsstaben
i syfte att pracka dem på någon,
som sedan kan anklagas för ett konstruerat
brott, genom vilket det parti,
som man vill komma åt, skulle komprometteras,
då finns det intet annat ord
som täcker denna handling i vanligt
språkbruk än ordet provokation. Om
kommissionen och regeringen bestraffat
dem som gjort detta, då kunde man i
dag ha sagt, att provokationer inte är
tillåtna i Sverige. Men när man gått
förbi detta med endast några vaga anmärkningar,
då är det klart att de skyldiga
betraktar detta som ett besked, att
de kan fortsätta och att deras metoder
är tillåtna.

Det finns mycket mer att nämna. Jag
har tidigare i kammaren redogjort för
provokationen med den hemliga ritningen
i Bofors samt dynamitpaketet,
som lades i ett klädskåp i Malmberget.
Dessa saker är fortfarande outredda,
och polisen saknar intresse för dem.
Jag har också förut i förbigående
nämnt om tapetseraren från Uddevalla,
som Stockholms-Tidningen levde på en
hel dag. Han hade nästan lika god
fantasi som Enbom. Han berättade, att
han lämnat uppgift om en viss militärväg
i Bohuslän till ryssarna. Han hade
emellertid förföljts av en rysk spion,
som hette Roland och som han nu inte
kunde hitta trots att han varit vid Sovjetambassaden
ocli troget hållit vakt
utanför. Dagen efteråt sprack det hela.
Det var dikt alltihopa. Det fanns ingen

Roland. Ett par veckor senare kom
emellertid mannen från Uddevalla till
oss och berättade, att det var säkerhetspolisen
som gett honom i uppdrag
att stå vakt utanför sovjetambassaden.
Jag går inte i god för hans uppgifter.
Sådana skumma herrar som Hansén och
Nordh och denne tapetserare får polisen
men icke vi ta ansvaret för.

Vi har andra exempel på att polisen
skickat ut folk på liknande sätt. En
kväll 14 dagar före valet kom en mystisk
person till en av kammarledamöternas
hem. Han var mycket nervös
och förklarade, att vårt partis ombudsman
i detta distrikt måste hjälpa honom
att hastigt komma över till Östtyskland
på illegal väg. Han påstod att
han hade gjort sig skyldig till spioneri
och att han höll på att åka fast samt
att partiet skulle bli allvarligt komprometterat,
om så skedde. Vårt partis ombudsman
körde ut karlen och gick direkt
till polisen och anmälde honom.
Polisen var emellertid påfallande litet
intresserad. Det gick så långt att kommunisterna
måste anvisa var polisen
kunde ta karlen, men det blev intet av
det hela. Sedan förklarade polischefen
i vederbörande stad att det gällde en
av polisen känd gammal 5:5:a, vars
uppgifter inte tillmättes något avseende.
Jag vill nu fråga: Vem har skickat
den mannen till vår distriktsombudsman
14 dagar före andrakammarvalet?

Jag har här bara pekat på några av
många detaljer, som visar att provokationen
i Sverige redan blivit ett flitigt
använt politiskt vapen främst mot kommunisterna.
Men som sagt även i Kejneaffären,
vid knivfällan. Jag påvisade
nyss att Svea hovrätt godkänt sådana
metoder.

Jag har bara nämnt några av de
många detaljer i Enbomsprocessen,
som luktar provokation lång väg. Vi
anser att Enbom bara är ett verktyg.
För att reda ut vilka som verkligen
har ansvaret i detta fall skulle det behövas
en medborgarkommission med

116 Nr 26.

Torsdagen den C november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

samma möjligheter, som Sandlerkommissionen
på sin tid hade. Vi tror
emellertid att det inte föreligger något
intresse i dag för en sådan kommission.
Men det tog också ett par tre år
innan Paulssonkommissionen blev tillsatt.

Man har gentemot oss kommunister
sagt: Dels säger ni att Enbom är provokatör,
och dels kräver ni sinnesundersökning.
Vilket skall ni välja? Jag vill
då svara: Vi väljer bägge delarna. Min
tidigare presentation av de medverkande
i de fall som stödjer vår teori visar
tillräckligt, att det finns anledning undersöka
sådana personers sinnesbeskaffenhet,
detta alldeles särskilt när vederbörande
är den enda källan till två
livstidsdomar och flera andra hårda
domar. I detta fall kommer jag till vad
Svea hovrätt redan gjort.

(Här avbröts talaren av herr TALMANNEN,
som yttrade: Herr Johansson
får icke fortsätta på detta sätt.
Herr Johansson får övergå till andra
avsnitt av sitt tal.)

Jag uttrycker min stilla förvåning
över att en sådan sak, som spelat en så
stor roll i valdebatten, icke får debatteras
här i riksdagen.

Jag vill då bara helt kort nämna vad
det hela ledde till, nämligen att två
psykiatriska läkare hos den enda källan
i processen konstaterade uppenbara
tendenser till lögnaktighet samt att den
förut avslagna sinnesobservationen av
Enbom senare ägde rum. Den professor
som undersökte Enbom på åklagarens
uppdrag förklarade att han icke
var sinnessjuk men att han icke var
fullt normal samt att han kunde konsten
att ljuga. Detta motiverades med att
en spion måste ljuga. Enbom hade alltså
ljugit därför att han var spion, och
han hade ljugit för att skydda medbrottslingar.
Gentemot detta vill jag här
bara anföra att Enbom tidigare berättat
historier om Tahiti och att han varit
i Spanien, vilket bevisligen var lögn.

Det var emellertid först efter bekännelsen
som Enbom kom med de verkligt
stora sensationerna.

(Här avbröts talaren av herr TALMANNEN,
som yttrade: Jag måste tyvärr
ånyo avbryta herr Johansson.)

En liten parentes kanske ändå kan
tillåtas. I ett nummer av Expressen
meddelades att polisen gjort allt för
att överbevisa en kvinna om att hon
inte mördat sina barn, fastän hon själv
bestämt påstod att hon begått detta
brott. I Tjörnarpsprocessen förklarades,
enligt samma tidning, att mördarens
egen skriftliga bekännelse icke ansågs
vara nog. Jag vill här bara göra en
jämförelse med Enbomsfallet.

Det har sagts i den offentliga debatten,
att det finns så mycket mer material
i denna affär än det sorti kommer
till offentligheten. Handlingarna är ju
hemligstämplade i 60 år. Några av de
anklagade har sagt att Enbom talat
med dem om vissa militära frågor. Som
jag nämnt tidigare, är den springande
punkten om det kan visas att han har
haft förbindelser med främmande makt.

Vi har här i riksdagen tidigare hört
vissa fall från krigsårens spionprocesser.
Bland annat har vi berört Wallinmålet.
Jag har haft tillfälle att nämna
på vilka svaga grunder vederbörande
dömdes till straff på upp till 12 år.
Hemligstämpeln kan användas inte bara
för att skydda militära hemligheter
utan också för att allmänheten inte
skall få veta de verkliga grunderna för
en dom.

Vad som förekommit och omnämnts
i pressen är långt ifrån allt som dragits
fram inför domstolen. Jag vill
emellertid visa hur bagatellartade en
del av dessa saker varit. Jag nämner
då som exempel frågan om salpeterlagret,
vilken högertidningen Halland hade
ett stort reportage om redan för två
år sedan. En av de anklagade misstänkliggjordes
för att han cyklat omkring
några timmar i sin egen hemtrakt i

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

117

Svar på interpellationer

Kalixlinjen. Hur många norrbottningar
har inte talat med varandra om de militära
anläggningar, de sett runt omkring
sig i sina respektive hemtrakter?
Enboms bror blev straffad för att han
gett brodern en utrustningslista som tidigare
liamnat på sophögen. Jag skulle
också, men det kanske inte är tillåtet,
kunna nämna fallet Gjersvold. Där talas
det bl. a. om att han förrått ammunitionsvägarna
inom Bodens fästning.
Detta skulle ha tillgått så, att Gjersvold
en kväll kom för sent till ett möte.
Enbom frågade honom då varför han
kom så sent. Gjersvold svarade att han
blivit tvungen att köra en ammunitionslast
från en plats till en annan
inom området. Det är underlaget.

Jag gör följande jämförelser. Chefen
för Bodens fästning har konstaterat, att
inga militära hemligheter av betydelse
för Boden har utlämnats i någon av
spionaffärerna. Detta har meddelats offentligheten.
Statsminister Erlander har
på sin amerikaresa förklarat att kommunisterna
lidit större skada av spionaffären
än Sverige. Då en jämförelse
med valsiffrorna visar, att kommunisterna
i stort sett behöll sina siffror från
1950, vilket inte socialdemokraterna
gjorde, skulle ju skadeverkningarna vara
tämligen mikroskopiska.

Några ytterligare jämförelser ur pressen.
En amerikansk senator har rest
omkring i Sverige och inspekterat våra
hemliga vapenfabriker under jord. Det
har också varit synligt i pressen att
flygmotorfabriken i Trollhättan haft
täta besök av amerikanska och engelska
militära experter, som även haft höga
svenska militära vägvisare. MorgonTidningen
säger om den amerikanska
underrättelsetjänsten, att den åtnjuter
stor goodwill i Sverige, och en annan
socialdemokratisk tidning, Motala-Posten,
har förklarat att det knappast finns
så många militära hemligheter i Sverige
för amerikanarna. Det fanns det inte
heller för Hitlers underrättelsetjänst på
sin tid.

ang. redogörelse för regeringens politik.

Till slut vill jag erinra kammarens
ledamöter om att vi för några månader
sedan i stora partilokalen hörde statsministern
berätta, att lian till Amerika
medförde en av försvarsstaben utarbetad
utförlig rapport om Sveriges militära
styrka. Han nämnde det bara för
att säga, att amerikanerna missuppfattat
antalet attackplan i första linjen. Jämför
detta med det hemliga saltlagret,
bilresan som jag talade om, utrustningslistan
i sophögen och berättelsen om
slaktaren i Norrbotten som skulle leverera
kött till en viss förläggning, så
ser vi hur proportionerna förvridits i
denna affär.

Herr Hjalmarson yttrade i sitt tal,
att av denna anledning borde sovjetambassadens
rörelsefrihet begränsas.
Jag skulle kunna göra en viss jämförelse
med vad Ny Militär Tidskrift har att
säga om den svenska underrättelsetjänsten
i andra länder, för vilken man
kräver mycket högre anslag och där
det bland annat heter, att »agentverksamhet
eller spionage och olovlig underrättelseverksamhet
är ett vanligt förekommande
komplement till diplomatisk
verksamhet». Jag tror det skulle bli
rätt svagt för den svenska regeringen,
om den uppställde sådana krav och
kanske finge denna lilla jämförelse
emot sig.

Jag förstår att herr Hjalmarson gärna
skulle vilja se förbindelserna brutna
mellan de båda länderna. Gärna må
man, om man så vill, i Sverige bestämma
att främmande makts beskickning
inte får fara utom tullarna eller kanske
skall stängas in på Östermalm med Birger
Jarlsgatan som gräns, men skall vi
kalla oss för ett neutralt land måste
detta gälla alla. Det måste också gälla
den amerikanska beskickningen och för
de andra.

•lag erinrar om vad jag under det lilla
samtalet med talmannen hade att säga
om herrar Undéns och Wigforss’ inlägg
till den s. k. förräderiprocessen
1916. Inom parentes ställde jag frågan:

118 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Vad skulle de domarna ha lytt på, om
nuvarande lag om landsförräderi och
den fria bevisprövningen hade varit
införd då? Skulle det ha räckt med tio
år? Det kanske också hade blivit livstid,
men vem ville i dag hävda, att Zeth
Höglund var en landsförrädare, som det
stod i domslutet? Det måste finnas en
rätt för den vanlige medborgaren att
ifrågasätta riktigheten av domstolarnas
utslag.

Vi har haft i Sverige ett rättsmedvetande,
som reagerat tidigare och som
också reagerar nu i samband med Kejneaffären,
Haijbyaffären, rådman Lundqvist
och andra, och det finns åtskilligt
att säga om dessa offer. Men var
finns protesterna i Enbomsaffären från
det svenska rättsmedvetandet? Vi tror
att det håller på att vakna.

Här har massor av medborgare bara
för sina politiska åsikters skull utpekats
i pressen som spioner och grova
brottslingar utan att man ens haft anledning
att ta dem i polisförhör.

Här avbröts talaren av herr TALMANNEN,
som yttrade: Nu får herr Johansson
sluta sitt anförande. Ni kommer
igen till samma sak som jag förut varnat
Er för.

Härefter lämnade herr talmannen ordet
till

Herr ANDERSSON i Dunker, som anförde:
Herr talman! Jag har ju ingen
anledning att säga någonting om den
föregående talarens anförande annat än
att här i kammaren vet vi ju alla på
vems uppdrag han står här och talar,
och frånsett de egna partikamraterna
lär det väl inte vara någon, som tror på
vad han säger.

Herr talman! Det kunde ju kanske i
dag ha varit anledning att göra några
reflexioner över gårdagens långa politiska
debatt, men jag skall inskränka
mig till att göra ett par konstateranden.
För min del måste jag säga, att
det egentligt värdefulla vi fick höra

här i kammaren var ju de besked, som
lämnades från regeringsbänken. Trots
herr Ohlins »överväldigande» seger i
valet — folkpartiet kom ju igen med
59 representanter i stället för 57 —
och herr Hjalmarsons »väldiga» framgång,
då högern återtog hälften av den
förlust som den gjorde 1948, så menade
statsministern, att det inte fanns
någon anledning att göra någon ändring
beträffande regeringens ställning.
Regeringspartierna hade ju alltjämt en
mycket stor majoritet bakom sig bland
väljarna. Herr Ohlins upprepade böner
att få medverka i regeringen förklingade
ohörda. Besked lämnades också
från regeringsbänken om en del betydelsefulla
förslag som regeringen
kommer att förelägga riksdagen under
nästa år. Jag satt och lyssnade på oppositionens
myckna talande här, men
jag kunde inte finna, att man från det
hållet har något som helst alternativ
till regeringspolitiken, men det försöker
man, så gott man kan, dölja genom
detta väldiga och ohejdade pratande.
Man vill väl försöka inbilla människorna,
att möjligheterna att uträtta
någonting här i riksdagen hänger ihop
med hur mycket det pratas, och skulle
människorna ute i landet få den uppfattningen,
förvånar de sig väl över
att folkpartiet och även högern har så
pass små möjligheter att åstadkomma
något resultat.

Jag fäste mig också vid en sak: när
frågan ställdes om vad socialliberalismen
var för någonting, kunde varken
herr Ohlin eller herr Svensson i Ljungskile
lämna något besked om det, och
det förvånar mig egentligen inte. Så
fick vi ju höra också om herr Svensson
i Ljungskile som jordbrukare. Det
var ju ett mycket bra betyg han fick
och som, tror jag, han gör sig förtjänt
av, men någon småbrukare kan han
inte sägas vara.

Sedan var det en sak som också förvånade
mig. Det var herr Svenssons
stora bekymmer, att bondeförbundet

Torsdagen den ö november 1952.

Nr 26. 119

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

hade sökt få bidrag från en del ekonomiska
föreningar till sina tidningar
och till sin valrörelse. Om detta använde
herr Svensson mycket starka uttryck,
men jag undrar, om skillnaden
är så förfärligt stor, när folkpartiet
och även högern från bolagen får ekonomiska
bidrag, som är ofantligt mycket
större än vad bondeförbundet har
fått eller kan få från de ekonomiska
föreningarna. Bolagen förvaltar ju
andras egendom, d. v. s. aktieägarnas
egendom, och det är väl inte säkert,
att alla där är högermän eller folkpartister.
Bankerna förvaltar också andras
egendom, och de lämnar, såvitt jag
känner till, inte så små bidrag till folkpartiets
och högerns valrörelse och tidningspress.
Bankerna förvaltar insättarnas
egendom och även aktieägarnas.
Jag undrar just vad skillnaden är mellan
om en bank tar av sina vinstmedel
och lämnar till högerns och folkpartiets
valrörelse och tidningar och om
en ekonomisk förening gör motsvarande
till förmån för bondeförbundet. Jag
skulle tro, att skillnaden är ingen.

När jag nyss sagt att statsministern
i går förklarade, att det inte blev någon
ändring i fråga om regeringens
ställning, så måste jag dock instämma
med någon talare, som tyckte, att det
kanske ändå inte hade varit så dumt,
om högern och folkpartiet hade fått
ett erbjudande, inte att träda in i denna
regering — det tror jag inte hade
varit så lyckligt — men att själva bilda
en regering. Vi hörde under valrörelsen
att de klandrade praktiskt taget
allt vad regeringen gjort och klandrade
regeringspartierna, som stödde denna
regering. De visste hur allt skulle vara
och hur allt skulle göras. Statsministern
borde ha sagt till herrar Hjalmarson
och Ohlin: Var så goda och gör
ett försök. Gör ett gemensamt regeringsprogram.
Ni har ju vunnit så oerhört
mycket i valet. Visserligen har ni
inte mer än 90 representanter av de
230 som finns i denna kammare, men

så pass högröstade som ni är, så kan
det ju hända, att ni kan uträtta någonting
ändå. Det skulle ha varit ett väldigt
intressant experiment. Nu är ju
läget så pass allvarligt på olika sätt,
att man får låta bli experimenterandet,
men det skulle ha varit mycket roligt
att se, hur detta gemensamma regeringsprogram
hade sett ut och hur det
skulle ha gått att omsätta det i handling.
Ja, det var litet funderingar, när
man hörde gårdagens debatt.

Annars är det ett par saker, nämligen
byggenskapen och folkpartiets
försök till röstköp på pensionerna, jag
nu ville säga något om. Liksom många
gånger förut har det alldeles särskilt
i valrörelsen riktats klander mot regeringen
och de partier, som stöder
denna, för den rådande bristen på bostadslägenheter
i städerna och då alldeles
särskilt i storstäderna. Tusentals
människor kan inte få bostad, och massor
med ungdomar kan inte bilda familj
därför att de inte har någonstans
att bo. Allt detta är naturligtvis mycket
beklagligt, och, säger man från
oppositionens sida, detta är regeringens
och regeringspartiernas fel. Den visan
hördes från alla möjliga håll under valrörelsen.
Bristen på bostäder, de saknade
bvggtillstånden för skolor, sjukhus,
samlings-, gymnastik- och fabrikslokaler
— allt detta sades bero på den
otäcka regeringen, som inte ville medge
att det byggdes så, som folk önskade.
Framför allt var byggandet av flera
bostäder den paroll herrar Hjalmarson
och Ohlin framförde med stor skärpa
under valrörelsen. Samma klagan kom
från andra, bl. a. var det herr Svensson
i Ljungskile och min vän herr Wedén
i Eskilstuna, som nästan tog det
som ett huvudtema i sin valförkunnelsc.
Det skrevs också i det oändliga om
den saken i folkpartiets och högerns
tidningar och valbroschyrer.

Det är naturligtvis beklagligt, att
man inte får bygga så mycket som
man önskar, och det är ju många syn -

120

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

nerligen välbehövliga önskemål som
här skulle tillgodoses, men man har
inte kunnat få tillstånd att bygga, och
man kan inte heller räkna med att få
tillstånd inom ganska lång tid. Jag
skulle emellertid vilja fråga, om inte
herrarna har tänkt på att hus inte
bygges bara därför att man ropar på
att de skall få byggas. Till husbyggen
behövs det material och pengar, och
inte minst viktigt är att det finns arbetskraft.
Om det nu är så, att det
finns både material, åtminstone i ganska
stor utsträckning, och likaså
pengar — även om det inte finns så
mycket som man skulle önska — men
finns det inte arbetskraft, så blir det
ändå inte något ökat husbyggande av.
Jag tror inte att herrarna har brytt sig
om att undersöka just arbetskraftstillgången.
Hade ni gjort det, tror jag inte
att ropen på ökad byggenskap kommit
att ljuda så starkt som nu varit fallet.

Jag råkar tillhöra arbetsmarknadsstyrelsen
och får därifrån månatliga
rapporter om läget på arbetsmarknaden.
I dessa rapporter redovisas byggnadsarbetarna
särskilt. Av denna redovisning
framgår, att byggnadsarbetarna
under de senaste åren varit sysselsatta
till nästan 100 procent. De som
rapporterats arbetslösa har i regel varit
överåriga eller på annat sätt icke
fullgod arbetskraft. Jag skall med några
siffror ur dessa rapporter belysa läget.

Under år 1951 var sysselsättningen
för byggnadsträarbetarna under de åtta
månaderna april till och med november
— vi kan kalla dem sommarmånaderna
— i medeltal 96,9 procent med
den högsta siffran 97,9 procent i juli
och den lägsta 93,4 procent i april.
Under de fyra egentliga vintermånader,
som vi räknar med, var sysselsättningen
lägre, eller i medeltal 90,9 procent
med den högsta siffran 94,6 procent i
december och den lägsta 88,6 procent
i mars. Detta måste man säga är ovanligt
goda siffror för vintermånaderna.

För murare var motsvarande siffror

för de åtta s. k. sommarmånaderna i
medeltal 97,7 procent med lägst 95,7
procent i april och högst 98,6 procent
i juli, och för de fyra vintermånaderna
var sysselsättningen i medeltal 89,9
procent med lägst 87,2 procent i januari
och högst 93,0 procent i december.

För byggnadsgrovarbetare var sysselsättningen
i siffror för de åtta sommarmånaderna
i medeltal 98,4 procent
med lägst 96,8 procent i april och
högst 98,9 procent i juli och september,
och för de fyra vintermånaderna var
sysselsättningen i medeltal 95,5 procent
med lägst 94,5 procent i mars och högst
96,9 procent i december.

För år 1952 finns självfallet ännu
inga fullständiga siffror, men av hittills
sammanställda rapporter att döma
är resultatet ungefär detsamma som
under år 1951, med någon liten tendens
till minskad sysselsättning, som
dock torde röra sig endast om delar
av en procent.

Några detaljsiffror för vissa större
orter kan ha sitt intresse. Av senast
tillgängliga rapporter, omfattande
byggnadsarbetare av olika slag, framgår,
att det den 15 augusti i år var 1,9
procent arbetslösa anmälda i Stockholm,
men att det samtidigt förelåg en
brist på arbetskraft för företag, som
fått igångsättningstillstånd, vilken brist
uppgick till 145 man. I Uppsala var
arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
vid samma tidpunkt 0,1 procent, och
samtidigt förelåg en brist på 8 man.
I Eskilstuna var arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna den 15 augusti 0
procent, och samtidigt rapporterades
en brist på 18 man. I Norrköping var
arbetslösheten bland byggnadsarbetarna
vid samma tid också 0 procent med
en brist på 42 man. I Malmö hade man
0 procent arbetslösa byggnadsarbetare
den 15 augusti, och samtidigt förelåg
en brist på 40 man. Så kan man gå
från ort till ort, och läget är praktiskt
taget detsamma.

När läget är och länge varit sådant

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

121

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

har man anledning att fråga: Var vill
herrar Hjalmarson, Ohlin och Wedén
ta den arbetskraft, som måste till för
att det skall kunna byggas mera? Skall
det minskas på skolbyggen eller sjukhusbyggen
eller på industribyggande
och den därigenom lediga arbetskraften
överföras till att bygga bostäder?
Eller skall de byggnadsarbetare, som
vi nu har kvar på landsbygden, lockas
in till städerna för att där få till stånd
den ökade bebyggelse man utlovar? Är
detta avsikten skulle det innebära
bl. a., att de tusen och åter tusen bostadsförbättringar
framför allt hos
landsbygdens småfolk, småbrukare och
arbetare, som är så utomordentligt nödvändiga,
skulle bli ogjorda eller uppskjutna
till en mycket oviss framtid.
Jag tycker nog att innan herrarna ropar
på mer byggenskap, borde ni visa
var den nödvändiga arbetskraften skall
tagas, detta om man nu inte skall fatta
hela ert uppträdande i denna fråga såsom
ganska bluffartat.

För min del är jag ganska kättersk
när det gäller bostadsbyggandet i storstäderna.
Jag vill knappast vara med
om att sätta den byggenskapen i första
angelägenhetsgraden. Vi hörde i
går inrikesminister Hedlunds uttalande
i saken, och jag delar hans uppfattning.
Jag tror inte på lämpligheten och nyttan
av att hopa dessa väldiga massor
av människor, såsom nu sker, i storstäderna.
Jag kan ju bara behöva nämna
de ständigt ökade kommunikationssvårigheterna
och vidare bombningsrisken
— man vet inte vad vi i det
avseendet kan råka ut för — och jag
kan nämna trängseln på alla områden
för att inte tala om de både själsligen
och kroppsligen nedbrytande krafter,
som särskilt för ungdomen medför stora
risker just i storstäderna.

Nej, låt oss flytta den nya byggenskapen
från städerna till landsbygden.
Låt de nya fabrikerna, de nya bostäderna
och de nya skolorna växa upp
där. Då slipper man de flesta av de

nackdelar och risker, som anhopningen
i de stora städerna medför, och man
ger nytt liv åt en annars snart utdöende
landsbygd. Och inte bara detta, tv
jag är övertygad om att med de ökade
arbetstillfällena skulle ungdomen stanna
kvar på landsbygden. Och kanske
en hel del av dem, som lämnat landsbygden
och nu går som bostadssökande
i städerna, skulle vända åter till
landsbygden och där finna trivsel och
livsglädje. Jag vill därför vädja till regeringen
och alla andra, som kan medverka
i detta avseende, att göra en
verkligt stor insats för att få ökade arbetstillfällen
och därmed också ökad
bebyggelse ute på landsbygden. Jag tror
att få uppgifter skulle vara så tacknämliga
och Ivckobringande som
denna.

I gårdagens debatt berördes också i
flera sammanhang frågan om folkpensionerna.
Vi fick ju då höra, att regeringen
nu utlovar avsevärt höjda pensioner.
Även under vårriksdagen var
frågan om folkpensionerna uppe i debatten,
och den har nu under valrörelsen
varit ett flitigt anlitat agitationsmedel,
särskilt när det gällde att vinna
röster till folkpartiet. Därvidlag utnyttjades
alla möjligheter, det måste man
då säga. Det var bud och överbud, som
verkade rena röstköpet. Vore det möjligt
att utröna hur många röstande män
och kvinnor, som lät locka sig att rösta
med folkpartiet bara för att man där
vinkade med högre folkpensioner,
skulle det säkert visa sig att det var
ett betydande antal.

Det är emellertid inte något nytt
lockmedel som herr Ohlin hittat på.
Det användes nämligen redan på 1930-talet i Amerika enligt vad som framgår
av en artikel i en tidskrift, som knappast
brukar föra regeringspartiernas
talan men som däremot inte torde stå
herr Ohlin alldeles främmande. Jag
skall återge ett litet stycke ur artikeln
i fråga. Det lyder: »Under mitten av
30-talet uppträdde i Californien en po -

122

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

litisk» — ja, herr talman, jag skall inte
använda det ord, som står här, utan
jag skall använda ordet demagog —
»dr Townsend, som köpte röster genom
att utlova fantastiska folkpensioner.
Varje månad skulle utbetalas 200
dollar till alla människor över 60 år.
Trots att systemet naturligtvis på kort
tid skulle åstadkomma ekonomiskt kaos
spred sig rörelsen som en skogsbrand
över hela Förenta staterna. Men Townsend-planen
fick konkurrenter, och
den framgångsrikaste av dessa var Ham
and Eggs-rörelsen, som leddes av två
försigkomna reklammän. Den utgav sig
för att vara mer ''realistisk’ genom att
endast utlova 30 dollar i veckan. Samtidigt
sänkte den emellertid pensionsåldern
till 50 år, vilket visade sig vara
ett utomordentligt effektivt trick för
att öka anslutningen.

Tack vare sina ogenerade röstköpsmetoder
hotade Ham and Eggs att bli
en av de starkaste politiska blockbildningar
som någonsin existerat i Californien.
Vid en omröstning 1938 lyckades
den samla över en miljon röster
för sitt förslag. Och det var endast med
ytterligt knapp marginal som detta infernaliska
anslag mot en sunt fungerande
demokrati kunde avvärjas. Amerikanska
ekonomer kan fortfarande
tänka med skräck på den lavin som
Ham and Eggs höll på att sätta i gång
genom sitt hänsynslöst samhällsupplösande
röstköp.» Så långt tidskriften.

Det ligger väl, herr talman, en del
amerikanska överdrifter i detta, men
herr Ohlin och hans medhjälpare bör
väl ändå ganska väl känna igen sig
från årets valrörelse i denna skildring
från det stora landet i väster.

Vidare yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Jag tycker nog
att herr Andersson i Dunker drar helt
falska analogier när det gäller min kritik
angående de ekonomiska föreningarna.
Vad det gäller, herr Andersson,

är ju frågan, huruvida en ekonomisk
förening i stadeenlig ordning skall
betala till enskilda medlemmar full
likvid för vad de har levererat, därest
denna ekonomiska förening inte fått
några andra order från vederbörande
medlem. Det är detta och ingenting
annat som jag påtalat. Jag har ställt
frågan till herr Hedlund, som är juridiskt
utbildad, huruvida ett sådant
handlingssätt är juridiskt försvarbart,
och tills vi har fått svar av honom tycker
jag nog att herr Andersson kan
spara de övriga reflexionerna. Man bör
i varje fall akta sig för att kompromettera
sig själv.

Sedan skulle jag vilja göra en liten
reflexion när herr Andersson säger,
att det skulle väl i alla fall ha varit
önskvärt att statsministern hade sagt
till herr Ohlin och herr Hjalmarson att
de skall göra upp ett regeringsprogram,
så att vi får se hurudant det
blir. Ja, herr Andersson, statsministern
i all ära, men statschef är han ännu
inte i det här landet. Och det är inte
vanligt att en statsminister ger uppdrag
åt oppositionen att göra hypotetiska
regeringsprogram, utan vill man
titta i de papperen, så får man gå först.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Vad först skillnaden
mellan bidrag från ett bolag och
bidrag från en ekonomisk förening beträffar
så var, herr Svensson i Ljungskile,
skillnaden den, att den ekonomiska
föreningens medlemmar i varje fall
bereddes tillfälle att säga ifrån om de
inte ville medverka. Så går det inte
till när ett bolag ger av sina vinster
och betalar bidrag till folkpartiets valrörelse
eller dess tidningar. Den skillnaden
finns. Är det så att herr Svensson
i Ljungskile tror att det är juridiskt
antastbart, så kan han bara säga
till någon av sina vänner i Småland:
Stäm föreningen!

Vad sedan gäller det regeringsprogram
jag talade om var meningen själv -

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

123

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

klart att statsministern skulle be statsöverhuvudet
här i landet att anmoda
t. ex. herr Ohlin att söka bilda en ny
regering, och det hade väl då varit
nödvändigt att regeringen kommit med
ett program. Det var det programmet,
om det nu skulle vara gemensamt för
högern och folkpartiet, som jag tyckte
det skulle vara väldigt intressant att
få se.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Herr Anderssons
i Dunker senaste inlägg bevisar
att han inte begripit ett dugg av de distinktioner
det här gäller. Han vill göra
en parallell med ett bolag. Skall bolagen
alltså säga till sina leverantörer:
Nu tar vi en del av den likvid ni skulle
få och ger till ett politiskt parti?

Sådan var den parallellen.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Det är väl så
att en ekonomisk förenings leverantörer
är medlemmar i föreningen. Det
kan ju hända att det finns någon som
inte är det, men i de allra flesta fall
är de medlemmar.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det kommunistiska
partiets representant herr Gustav Johansson
i Stockholm har här gjort
de mest långtgående beskyllningar mot
svenskt rättsväsende. Han gick så långt
i klander mot svenska domstolar att talmannen
kände sig föranlåten frånta
honom ordet, dess bättre en i vår riksdag
ytterst sällan förekommande åtgärd.

Det kommunistiska partiet i Sverige
känner sig allvarligt komprometterat
genom de spioneriavslöjanden som
skett. Nu försöker man på flera sätt
blanda bort korten, bl. a. genom att
misstänkliggöra det svenska rättsväsendet
och de svenska domstolarna.
Efter de noggranna undersökningar
som ägt rum och de erkännanden, som

de häktade själva har gjort, och efter
domstolarnas prövning har spionerna
dömts. Tyvärr går de dömda spionernas
förbindelser inte bara till främmande
makt, vilket man dess värre
hade anledning förutsätta, utan också
till svenska — jag höll på att säga
svenska medborgare, ehuru det är svårt
att uttrycka sig så, men i alla fall till
svenska kommunister, och det ser också
ut som om trådarna leder till det
svenska kommunistiska partiet.

När herr Johansson i dag tar till
orda förefaller det som om han tagit
miste om på vilken sida av järnridån
han befinner sig. Det svenska rättsväsendet
arbetar inte på sådant sätt
som han har sökt göra troligt. Det kan
vålla stor skada, inte bara i vårt eget
land utan kanske ännu mera ute i
världen, att någon försöker framställa
vår rättsordning på det sätt som herr
Johansson här gjort.

Det svenska folket har ingen önskan
att försämra förhållandena till vår östra
granne, men vi måste bestämt säga
ifrån och måste bestämt värja oss för
obehörig insyn i våra militära försvarsanstalter.
Jag har framför mig en
lång lista på personer knutna till den
ryska legationen, som efter hemställan
från svenska utrikesdepartementet har
hemsänts under de senaste åren. Jag
tror att namnen har angivits i en tidigare
debatt här i kammaren och skall
inte nu läsa upp dem. Också detta är
ju ett tydligt bevis på vad som har ägt
rum, något som vi från svensk sida bestämt
måste undanbe oss.

Jag skulle vilja råda herr Johansson
att fråga de hundratals — ty de är rätt
många — av svenska folket utsedda
nämndemän, som återfinnes i de svenska
domstolarna, om de när de tillsamman
med den lagfarne ordföranden
sitter i en domstol har en känsla av att
där förekommer något av allt det som
herr Johansson här sökte göra troligt,
alltså bl. a. att man på obehörigt sätt
skulle söka skaffa fram bevismaterial

124

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

som inte har med verkligheten att göra.
Jag tror att herr Johansson kommer
att få ett mycket bestämt nej till svar.

Jag slutar, herr talman, med att säga
att det måste kännas lugnt för både
herr Johansson i Stockholm och hans
partivänner att de får leva i ett land
med ett domstolsväsende, som bygger
på västerländsk rättsordning. I annat
fall kanske deras framträdande blivit
åtskilligt annorlunda eller i varje fall
fått andra följder.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Om man jämför denna remissdebatt
med den som förekom i fjol
vid ungefär samma tid kan man i varje
fall märka den skillnaden, att då gjordes
en om jag så får säga nästan vettlös
anstormning emot den relativt nya
koalitionsregeringen. Den gången var
den framför allt riktad mot bondeförbundet.
Om man jämför den situationen
med de små vänligheter som nu har
sagts till bondeförbundet, framför allt
av herrar Svensson i Ljungskile och
Ohlin, så är de senare milda västanfläktar
mot vad man fick höra i fjol.

I går ställdes vissa frågor till bondeförbundet.
Bl. a. frågade herr Ohlin:
Vad har egentligen bondeförbundet uträttat
i koalitionsregeringen, som inte
skulle ha blivit gjort, därest bondeförbundet
inte varit med? Den frågan
kan så vitt jag begriper inte besvaras.
Det är väl ändå på det sättet att när
två eller flera partier samarbetar så är
resultatet av deras samarbete något som
man gemensamt kommit fram till. Men
då nu herr Ohlin verkligen har riktat
den frågan till oss, förmodar jag att
den måste kunna besvaras; jag förutsätter
nämligen att en professor, som
har folk uppe i tentamen, inte framställer
andra frågor än sådana som
kan besvaras.

Jag ber därför att få fråga herr Ohlin
—■ nu är han inte närvarande, men
det finns väl de som kan vidarebefordra
frågan till honom: Vad gjorde

folkpartiet i samlingsregeringen, som
inte de övriga tre partierna skulle ha
gjort? Rysskrediten var väl herr Ohlin
inte speciellt angelägen om, men det
är kanske något annat som folkpartiet
gjorde och som inte skulle ha blivit
uträttat, därest detta parti inte deltagit
i denna samlingsregering.

Nu är det ett fult rykte som säger
att den förnämsta insatsen herr Ohlin
gjorde i samlingsregeringen var, att
han utgjorde en starkt bidragande orsak
till att samlingsregeringen inte kunde
fortsätta att arbeta. Jag vet inte
om detta är riktigt. I varje fall hoppas
jag att ett svar så småningom skall lämnas
på den fråga jag ställt om vad
folkpartiet uträttade i samlingsregeringen.

Herr Svensson i Ljungskile påpekade
— en gammal känd fråga sedan valrörelsen
— att bondeförbundet inte
skulle ha någon ära av årets jordbruksuppgörelse.
Den hade kommit till
precis lika bra utan bondeförbundets
medverkan. Ja, det är en sak som
vi inte heller kan ge besked om. Vi
vet inte, hur en jordbruksuppgörelse,
som hade tillkommit utan bondeförbundets
medverkan, skulle ha kommit
att se ut, och det kommer vi aldrig
att få veta. Men så mycket vet vi, att
bondeförbundets medverkan i regeringsställning
är en borgen för att
jordbrukarbefolkningens berättigade
intressen blir bevakade. Andra parter
får bedöma, om det kan förhålla sig
på det sättet att vi bidragit till att
göra jordbrukskalkylen bättre. Vi vet
ingenting annat än att vi har kunnat
få fram en jordbruksuppgörelse, där
de berättigade kraven har blivit tillgodosedda.

Vi kan aldrig få ut mer än vad kalkylen
visar, men vi kan få ut mindre.
Det har hänt vid flera tidigare tillfällen,
att vi har fått vara med om ganska
betydande nedprutningar, eller i
varje fall att man begärt att så skulle
ske. Så mycket vet vi emellertid också,

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

125

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

att om en sådan negativ politik skulle
komma att föras, så kommer bondeförbundet
inte att lämna det rösttillskott,
som är nödvändigt för att säkra
en sådan linje. Men samtidigt vet vi,
att om en sådan negativ politik kommer
att föras, så finns det många inom
herrar Ohlins och Waldemar Svenssons
parti, som med största förtjusning kommer
att lämna det rösttillskott som
behövs för en sådan jordbrukspolitik.

Jag ser inte herr Waldemar Svensson
här i kammaren. Jag skulle nämligen
vilja säga ett personligt ord till honom,
men det kan kanske någon annan framföra.
Herr Svensson sade i går att han
hade en hel del urklipp ur bondeförbundstidningar,
vilka urklipp han ansåg
vara dumma. Jag reagerar mot ett
sådant ordval i riksdagen. Hur dumma
dessa tidningsurklipp än är, så skulle
jag tro, att herr Svensson skulle kunna
använda dem i sin verksamhet som
skriftställare i Expressen. Om man kan
döma av vissa artiklar, så behöver man
inte ställa så stora anspråk på källmaterialet.
Men jag tycker att vi bör
kunna använda ett bättre ord, när vi
karakteriserar en meningsmotståndares
yttrande, än ordet dumma. Det finns
en liten bok ute i biblioteket, som heter
Svenska akademiens ordlista. Där finns
det möjlighet att leta upp en hel del ord
som passar bättre, när man skall bedöma
vad en meningsmotståndare säger.

Herr Ohlin sade i går, att debatten
skall syfta framåt. Och för all del, det
må den gärna göra! Herr Ohlin lämnade
i varje fall själv intet bidrag för
att få debatten att syfta framåt.

Vi har i dag enligt min mening en
väsentligt annan situation än vi hade
i fjol. Då efterlyste man resultatet av
koalitionsregeringens politik endast efter
en månads samregerande. Den
gången bad vi oppositionspartierna
lugna sig. Efter hand som vi presenterat
de olika åtgärder som vidtagits har
man emellertid från oppositionspar -

tiernas sida ansett att alla dessa åtgärder
inte varit nödvändiga.

Under debatten i går framfördes ett
krav på att dessa regleringsanordningar
skulle tagas bort. Man ville till
och med att vi skulle gå så långt, att
vi toge bort de regleringar, som tidigare
ansetts nödvändiga. Jag tänker då
på byggnadsregleringen. Herr Andersson
i Dunker har redan berört denna
fråga, och jag vill för min del tillägga,
att vi för närvarande har den situationen,
när det gäller landsbygden och
de mindre byggena, att byggnadsregleringen
är praktiskt taget avskaffad.
Finns det arbetskraft •—• och det finns
det i allmänhet —- så beviljar man sådana
byggnadstillstånd nästan på löpande
band. Nu är det på det sättet,
att under den tid som byggnadsregleringen
varit i kraft, har den svenska
landsbygdens byggnation blivit satt i
efterhand. Det finns ett ganska stort
byggnadsbehov, som inte är tillgodosett.
Med nuvarande tillståndsgivning
finns det möjligheter för landsbygden
att hämta in den eftersläpning, som
har uppstått. Skulle vi följa uppmaningen
att med en enda gång ta bort
hela byggnadsregleringen, så blir det
med all säkerhet så som herr Andersson
i Dunker sade, nämligen att den
arbetskraft, som nu står till förfogande
för landsbygdens byggnation, ganska
snart skulle sugas upp av den stora
byggenskapen i städerna och tätorterna.
Jag kan inte förstå, att det är en
politik som syftar till socialliberalismens
mål, »rättvisa åt alla», som
det så vackert heter.

I dag står vi väl i den situationen
att de åtgärder, som har vidtagits av
koalitionsregeringen, tillsammans med
vikande konjunkturer på utlandsmarknaden
har åstadkommit sådana förhållanden
att till och med oppositionspartierna
anser att risken för arbetslöshet
måste tas med i kalkylerna. Att
det kan uppstå risker för den svenska
exportindustriens avsättningsmöjlighe -

126

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ter, det tror jag är klokt att räkna med.
I samma mån som kampen om marknaderna
ute i världen kommer att
hårdna blir också den svenska prisnivån
och lönenivån alltmer av betydelse.

Nu är det emellertid att hälsa med
tillfredsställelse att insikten om detta
med all sannolikhet kommer att avspegla
sig i de kommande pris- och
avtalsrörelserna vid årsskiftet. Den förståelse
för prishöjningarnas farlighet,
som på detta sätt tycks ha vunnit insteg
hos betydande lager av vårt folk,
kan komma att få en avgörande betydelse
för den fortsatta stabiliseringspolitiken.

Jag vill emellertid ha sagt att en politik,
som skall syfta till en anpassning
på det sättet, inte bör inrikta sig enbart
på arbetskostnaderna utan också på
andra grenar av produktionskostnaderna
och inte minst på distributionskostnaderna.
Det har ju sagts
nu, att vi har att vänta oss en
dämpad lönerörelse vid årsskiftet. Det
är intressant att studera den reaktion,
som håller på att växa sig fram.
Man tycks nämligen allmänt inse att
det är meningslöst att fortsätta att
höja inkomsterna i pengar, och man
anser ju nu i stället att det är en bättre
väg att söka sänka levnadskostnaderna
eller produktionskostnaderna och på
det sättet få en bibehållen eller eventuellt
höjd reallönestandard och bättre
avsättningsmöjligheter och konkurrensmöjligheter.

Men skall man söka följa en sådan
väg, vilket enligt min mening är den
utan tvekan mest förnuftiga, då ligger
det nära till hands att räkna med att
den garanti, som ligger i ett s. k. indexgolv,
som man ju har framställt krav
på, eller garantien för att priserna inte
senare skall stiga, måste sökas genom
påverkan på sådana priser över vilka
statsmakterna har inflytande.

Nu har man från oppositionspartiernas
sida — och främst från folkpar -

tiets — under valrörelsen krävt sänkta
levnadskostnader. Det beklagliga är ju
emellertid att man endast har rört sig
med livsmedelspriserna när man har
krävt sänkning eller kritiserat kostnadsnivån.
En ekonomisk politik, som
skall syfta till att genom sänkta levnadskostnader
ge exportindustrien
bättre konkurrensmöjligheter eller garantera
bevarandet av en viss reallönestandard
för vissa grupper, får enligt
min mening inte åstadkomma en försämring
för andra grupper och heller
inte hindra att mera eftersatta grupper
kommer i åtnjutande av en fortsatt utjämning.
Trots att man väl får säga
att en inte obetydlig utjämning har
skett under det senaste decenniet, har
den livsmedelsproducerande befolkningen
ännu en lägre inkomststandard
än andra jämförbara grupper. Den har
emellertid löfte från alla andra politiska
partier, kan man säga, att successivt
få en jämställd ställning. I det
läge som synes kunna komma upp kan
emellertid, därest oppositionens kritik
upprepas, solidariteten med dessa människor
komma att ställas på prov. Det
ser ut som om 1947 års jordbruksbeslut
först nu skulle kunna få en avgörande
betydelse för de grupper, som därmed
avses att skyddas. Likaså kan man
nog säga att respekten för det beslutet
kan komma att ställas på ett hårt prov.
Jag är emellertid övertygad om att
denna lojalitet kommer att visa sig
vara till finnandes, och jag hoppas att
den inte har undergrävts av oppositionspartiernas
skall emot livsmedelspriserna.

Det misstänkliggörande av dessa prisers
berättigande, som har förekommit
i valrörelsen, har sannerligen inte medverkat
till att uppehålla respekten för
detta principbeslut, framför allt i de
ändrade prisförhållanden på världsmarknaden
som nu har inträffat samtidigt
med åtstramade avtalsförhållanden
inom landet. Den agitation mot
livsmedelspriserna som har synts i

Torsdagen den G november 1952.

Nr 26.

127

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

oppositionspartiernas propaganda skulle
med tacksamhet kunna anammas av
fackförbund som inte kan ge möjligheter
till ökad levnadsstandard åt sina
medlemmar genom löneökningar utan
måste söka sig fram över minskade
levnadskostnader. Den kan med samma
tacksamhet användas av industriens
arbetsgivare när det gäller återhållsamhet
i lönegivningen.

Jag skulle därför vilja fråga oppositionen
och framför allt folkpartiet:
Tänker ni i en sådan avtalssituation,
som synes vara i hög grad tänkbar,
fortsätta med kravet på att livsmedelspriserna
i första hand skall sänkas?
Och likaså skulle jag vilja fråga: Siktade
ni medvetet till undergrävandet
av lojaliteten mot 1947 års beslut i er
kritik av livsmedelspriserna? Det borde
inom oppositionspartierna kunna förutses,
att en sådan återhållsam avtalssituation
som den nu skönjbara skulle
kunna komma att inträffa. I stället för
att sprida misstänksamhet mot livsmedelsprisernas
berättigande och därmed
indirekt mot kalkylberäkningar och
jordbrukspolitik, borde man inse att
det aktuella läget i stället pekar på
nödvändigheten av att meddela en vederhäftig
upplysning om de grunder,
på vilka nuvarande prispolitik bygger,
och om att de priser, som i år varit
gällande, inte har gått utöver 1947 års
beslut.

Det är ändå obestridligt, att det
svenska jordbruket under dessa år sedan
1947 har genomgått en betydande
rationalisering, som har gjort att man
trots avsevärt höjda produktionskostnader
har kunnat frambringa produkterna
till acceptabla priser. Om man
ser på Lantbruksförbundets prisindex,
finner man, att indexsiffran för produkter
1951 är 227, om man tar 1939
som jämförelseår, under det att indexsiffran
för produktionsmedlen är 259,
alltså väsentligt högre. Det har varit
möjligt att hålla produkterna på denna
indexsiffra tack vare omfattande ra -

tionalisering, en rationalisering som
framför allt tillkommit genom en långt
gående mekanisering. Vi hade 1947
ungefär 18 000 traktorer, vi har nu
ungefär 80 000. Det är en ökning på
inemot G0 000. Om man räknar med
en genomsnittskostnad på låt oss säga
10 000 kronor, har vi en summa på
600 miljoner, som de svenska jordbrukarna
investerat under dessa år.
Man får därför nog säga, att jordbrukarna
har bjudit till för att fullfölja
1947 års jordbruksbeslut, vars kontenta
var att till så låga priser som möjligt
förse det svenska folkhushållet med
livsmedel.

Produktionsvolymen per timme var
inom det svenska jordbruket 1950 25
procent högre än 1938/39, på vilket år
jordbrukskalkylen grundas. Motsvarande
siffra för produktionsvolymen inom
industrien är 23 procent. Även där har
jordbruket väl hävdat sig.

När det gäller levnadskostnadsindex
kan jag nämna, att socialstyrelsens index
visar en höjning av livsmedel med
88 procent, om man tar 1939 som jämförelseår,
men för bränsle är det 116
procent och för beklädnad 109 procent.
Trots detta har man anmärkt och
framför allt velat ge sken av att vad
som blivit dyrt är livsmedel. Man har
i denna agitation inte pekat på några
av de andra priserna. Det märkliga
är, att man i detta krav på sänkning
av levnadskostnaderna har glömt att
peka på de prisfördyringar som sker
i distributionsledet. De är ganska betydande,
och i många fall kan man
peka på prisfördyringar på 100 procent
och däröver. När vi säljer vissa produkter
i Skåne till låt oss säga 20 öre
per kilo, kostar de 50 öre här i Stockholm
utan att någon som helst förädlingsprocess
vidtagits med dessa produkter.
Ingenting har skett annat än
att de har gått från producenten till
grosshandlaren och därifrån skickats
hit till den som har distribuerat dem.
Det är en orimlig prisfördyring som

128

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

i många fall sker i distributionen, men
det har man inte alls meddelat.

För inte så länge sedan begärdes det
en utredning i fråga om rationalisering
av handel och industri. Jag tror för
min del att den är i hög grad berättigad.
Det är att hoppas, att regeringen
så snart som möjligt ser till att detta
område blir föremål för ingående utredning
och undersökning. Det finns
för närvarande en felaktig föreställning
bland konsumenterna om hur stor andel
av varans pris som tillkommer
respektive producent och distributör.
Det är inte nog med att vi strävar
efter att rationalisera produktionen av
varor så mycket som möjligt. Det är
lika viktigt att vi ser till att distributionen
av varorna blir så effektiv
som möjligt. Jag tror för min del att
vi rent allmänt bör ta oss en ordentlig
funderare över om vi har råd att tilllåta
en fortsatt ansvällning av serviceställena
i samma takt som skett de
sista åren. Nu är det klart, att en
högre levnadsstandard kräver ökad service,
men den bekvämlighet som vi
begär genom att vi låter alltför många
människor passa upp oss andra genom
för många serviceställen och för stor
servicepersonal, den bekvämligheten
får vi enligt min mening betala genom
ökade varupriser. Det är sannolikt också
så, att det inom denna serviceverksamhet
finns en hel mängd människor
anställda som icke är fullt sysselsatta,
och därtill kommer att nyrekryteringen
av folk till denna verksamhet är för
stor. Skall vi kritisera levnadskostnaderna,
anser jag att kritiken skall sättas
in på alla de områden där den är
berättigad och inte bara riktas mot
vissa priser, även om dessa skulle vara
ur politisk synpunkt tacksamma att
angripa.

Det har, som jag sade, ställts frågor
till regeringspartierna, men det finns
anledning att också ställa frågor till
oppositionspartierna, och då framför
allt om dessa tänker fullfölja löftena

i valet om lägre livsmedelspriser än
jordbrukskalkylen berättigar till, om
de tänker inför de stundande avtalsförhandlingarna
påverka opinionen i
den riktningen samt om de tänker
svika de väljare, som har tagit intryck
av deras missnöjespropaganda och antingen
stannat hemma eller anslutit sig
till oppositionspartierna i tro att dessa
skall åstadkomma sänkta levnadskostnader.
De frågorna är aktuella inför
den stundande avtalsrörelsen, och jag
tror också att Sveriges livsmedelsproducerande
befolkning är intresserad
av oppositionspartiernas ställningstagande
till dem.

Under denna koalitionsregering har
oppositionspartierna relativt liten möjlighet
att påverka den politiska utvecklingen,
men deras påverkan på den
allmänna opinionen är ingalunda betydelselös,
framför allt inte i en så
känslig situation som den vilken kan
befaras uppkomma vid årsskiftet.

Herr Ohlin sade i går att koalitionstanken
håller på att uppluckras. Vad
vet egentligen herr Ohlin om det? Om
vi inom bondeförbundet skulle tolka
oppositionspartiernas kommande politik
med ledning av deras valagitation,
främst där den berör landsbygdsintressena,
har vi all anledning att bibehålla
det inflytande som bondeförbundet
nu har, eller med andra ord sagt:
Vi har all anledning att förhindra att
oppositionspartiernas inflytande får
göra det möjligt för dem att omsätta
sin politik i verkligheten, ty i så fall
skulle sannolikt möjligheterna att utjämna
skillnaden mellan landsbygd och
tätort komma att avsevärt försämras.

Herr von SETH: Herr talman! Regeringen
har fattat beslut angående den
omstridda frågan om exporten av rundvirke.
Jag vill redan från början säga
att jag som engagerad i skogsägarorganisationerna
icke finner detta beslut
tillfredsställande. Jag anser att man
med hänsyn till frågans vikt för den

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

129

Svar pa interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

kommande avverkningssäsongen och
den kommande försäljningssäsongen
bör i en sådan här debatt dröja litet
vid vad som har åtgjorts i denna sak.

Ju mer man fördjupar sig i dessa
exportaffärer och deras historia, desto
mer kommer det fram, herr talman,
hur skogsägarnas intressen har blivit
satta i efterhand av regeringen, som
bakom ryggen på skogsägarna och deras
organisationer har genomfört restriktioner
för exporten av massaved.
De exportavgifter på rundvirke som
har införts kan utan överdrift sägas
vara av konfiskatorisk natur. Att regeringen
i detta fall köpslår om en tredje
parts intressen bakom ryggen på
denna part är ett förfarande, som man
även med hänsyn till den allmänna
rättssäkerheten och till det förtroende
man bör kunna hysa för statsmakterna
måste beteckna som icke blott icke
tillfredsställande utan rent av betänkligt.

Man kan även ifrågasätta om inte
regeringen i detta fall har handlat på
ett sätt som direkt strider mot ett riksdagsbeslut.
Detta är naturligtvis en
tolkningsfråga, men jag vill hänvisa
till att riksdagen år 1945 uttalade sig
för att inga exportavgifter skulle påläggas
en vara utan att förhandlingar
dessförinnan förts med vederbörande
parter. I denna fråga borde det ha varit
ganska lätt för handelsministern att
få kontakt med Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, eftersom dess
ordförande är inrikesminister Hedlund
och denne samtidigt satt i regeringen.
Jag skulle vilja göra den frågan, om
handelsministern har tagit kontakt med
sin kollega i detta ärende och om handelsministern
har underlåtit att i en
för skogsägarna så viktig fråga handla
utan att söka förbindelse med skogsägarorganisationen.
Det är möjligt att
herr Hedlund från början sanktionerade
detta tillvägagångssätt trots att han
visste om att åtgärden lindrigt sagt
skulle medföra en viss irritation. Jag
9 — Andra kammarens protokoll 1952. A’

är övertygad om att herr Hedlund ingalunda
varit omedveten om detta. Man
måste då konstatera, att det får tas
som ett uttryck för bondeförbundets
förmåga att i regeringen påverka besluten
— såsom herr Hedlund talade
om i gårdagens debatt — i en för Sveriges
skogsägare skadlig riktning.

Jag skall inte gå in på frågan, huruvida
regleringen av rundvirkesexporten
var nödvändig eller ej utan inskränka
mig till att belysa hur den
verkar. Att prisutjämningsavgifterna
fick retroaktiv verkan har förut varit
uppe till debatt här i kammaren. Vi
fick vid det tillfället inte besked av
handelsministern om att regeringen genom
ett tidigare avtal med annan part
bundits att införa dessa avgifter, vars
roll skulle vara att verka som en sorts
tullskydd för vår massaindustri. Rent
principiellt går det kanske att motivera
exportavgifter på rundvirke, eftersom
sådana avgifter utgick på den förädlade
varan. Det torde dock å andra
sidan bli svårare att argumentera för
rundvirkesavgifternas bibehållande ända
till den 1 november, när avgifterna
på den förädlade varan genom avtalets
konstruktion upphörde att utgå omkring
den 30 juni. Den avgift som har
utgått efter denna tid har inte varit
motiverad av valutaskäl. Inte heller
har den varit nödvändig ur försörjningssynpunkt.
Dess karaktär har helt
enkelt varit en ren beskattning. Vi talar
ofta om punktbeskattning — jag
skulle i detta fall vilja kalla den för
det; det har varit en punktbeskattning
på en viss rörelse, beräknad på bruttoomslutningen.
Det skall inte förnekas,
att reducering av alla äldre kontrakt
med halva avgiften har medgivits dispensvägen.
Det har inte varit tillräckligt,
eftersom exportörerna har måst
acceptera den prisglidning som inträffat
och som importörerna utnyttjat
genom att dröjsmålen vid licensgivningen
givit dem möjlighet att komma
ifrån de kontrakt som uppgjorts vid
/• 211.

130

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

årsskiftet. Enligt uppgift har också
detta utnyttjande från utländska köpares
sida medfört en minskad intäkt
för de svenska importörerna på, herr
talman, icke mindre än 15 å 20 miljö''
ner kronor. Som exempel kan jag nämna
en affär som för en tid sedan gjordes
upp med Turkiet. Det rörde sig
här visserligen endast om 100 000 kubikmeter,
men genom dröjsmålet med
licensgivningen kunde köparen utnyttja
prisfallet så att priset blev ungefär
20 kronor per kubikmeter lägre än
som från början avtalats. På den affären
förlorade vedleverantörerna 2 miljoner
kronor.

Genom Kungl. Maj:ts beslut har nu
avgifterna slopats, och återbetalning
skall ske av de avgifter som inbetalas
efter den 16 augusti. Det förefaller att
vara ovanligt vist ordnat från statens
sida att i två och en halv månader
taga upp avgifter, som sedermera betalas
tillbaka efter ett bollande med
siffror, efter många skriverier och
mycken sysselsättning. Jag vänder mig
inte mot att avgifterna betalas tillbaka,
vilket givetvis är alldeles i sin
ordning, utan mot den eftersläpning i
handlandet som detta visar. Herr statsministern
kallar detta för en planhushållning.
Jag undrar, om det inte på
medborgarna i gemen jämte en del
andra förhållanden — i stället ger ett
intryck av avsaknaden av en plan. Ett
nytt utslag av denna planhushållning
är det nyligen genomförda beslutet att
fortsätta regleringen av rundvirkesexporten.
Det sakliga motivet härför är
ganska svårt att skönja. Möjligen kan
det vara en viss naturlig motvilja från
den socialdemokratiska delen av regeringen
att låta exporten bli helt fri.
Hur bondeförbundarna ställer sig vet
jag inte, men de är ju vana att svälja
en ganska besk medicin utan att grina
illa.

Nyheten för året är att massaved
och props, som innehåller över 25 procent
gran, inte får exporteras. Inte

för regeringens politik.

heller får exportörerna söka sig till
nya marknader. När det gäller massaved
för export är det meningslöst att
tala om 25 procent graninblandning,
ty någon efterfrågan på tallmassaved
med viss graninblandning förefinnes
icke. Den massaved som hitintills exporterats
från landet utgöres nämligen
enbart av granmassaved. Detta torde
nog var och en, som har kännedom
om skogsaffärer, ha reda på. Med hänsyn
härtill innebär beslutets uppmjukning
eller som det heter på fackspråket
»liberalisering» i själva verket, att exporten
av granmassaved inte skulle
kunna komma i fråga. Denna konsekvens
är så mycket märkligare som
kommissionen själv funnit att det således
»knappast kan vara några risker
förenade med att den nuvarande liberala
licensgivningen tills vidare bibehålies
för sedvanlig export till traditionella
marknader av allt rundvirke
av furu och gran». Den sedvanliga exporten
till traditionella marknader av
massaved kan emellertid inte bibehållas,
om man som fordran sätter högst
25 procent graninblandning, enligt vad
jag nyss sade. Kommissionen har i sitt
senaste utlåtande en tabell över exporten
av rundvirke, av vilken framgår i
vilken omfattning massaved av gran
exporterats sedan år 1925. De årliga
kvantiteterna för denna export är ytterst
oväsentliga i förhållande till sulfitindustriens
förbrukning. Det kan i
stället för instundande avverkningssäsong
vara motiverat med en verklig —
icke en skenbar •— liberalisering även
av exporten av granmassaved, detta
inte minst med hänsyn till de omständigheter
som kommissionen anfört i
fråga om påräknelig efterfrågan på
massaved såväl inom landet som från
sedvanliga utländska köpare.

Denna skärpning infördes för några
månader sedan och har sålunda tidigare
icke ansetts erforderlig och torde
inte heller erfordras i fortsättningen.
Propspriserna hittills — och även i

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

131

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

fortsättningen —• medför vid en ekonomisk
aptering att i första hand klenvirke
av tall upparbetas till props. Av
gran kommer i regel endast mindre dimensioner
och längder än som mottages
för sulfitved att gå till props.
Under de mindre gynnsamma avsättningsförhållanden
som nu kan förutses
måste det förefalla orättmätigt för
skogsägare med övervägande granskogstillgångar
att inte kunna få tillfällig
avsättning för sitt klenvirke av
gran, som ju mycket väl lämpar sig till
props. Erfarenheterna utvisar — det
är väl känt — att någon större graninblandning
i propsen dock icke förekommer,
såsom jag också här nyss pekat
på.

Med hänsyn härtill och till de praktiska
svårigheterna att kontrollera och
upprätthålla givna bestämmelser på
detta område samt till de särskilda
kostnader, som är förenade därmed,
kommer vad kommissionen syftar till
genom sitt förslag om maximering av
graninblandningen i propsen att i
praktiken tillgodoses i allt väsentligt
utan att särskilda föreskrifter behöva
meddelas vid licensgivningen.

Enligt Sveriges skogsägares riksförbund
skulle några olägenheter icke
uppkomma i nuvarande läge och med
den marknad, som för dagen kan överblickas,
om rundvirkesexporten skulle
släppas helt fri. Skulle marknadsutvecklingen
däremot visa sig gå därhän,
att ett licensförfarande återigen kan
anses erforderligt, borde det tillgripas
men inte förrän den tidpunkten vore
inne. Ett sådant frisläppande av rundvirkesexporten
överensstämmer också
principiellt med att någon reglering
av rundvirkesimporten och licensgivning
för denna ju inte kan anses erforderlig.
På rundvirkesområdet skulle
producenterna på så sätt vinna den
likställighet i fråga om reglering av
export och import som under normala
förhållanden anses naturlig.

Jag kan inte, herr talman, finna an -

nat än att denna nya reglering, om jag
så får uttrycka mig, i fråga om rundvirket
orättvist drabbar skogsägarna i hela
vårt land. Jag skall bara med ett enda
exempel försöka belysa detta. Turkiet
ville vid ett tillfälle köpa 14 000 m®
sulfitmassa till ett pris av 65 kronor
per m3 fritt ombord. Detta var ju inte
något särskilt stort parti, men affären
stoppades genom granregeln som jag
här utförligt redogjort för, och resultatet
blev att vederbörande säljare
tvingades att avsätta partiet till en inhemsk
köpare för ett betydligt lägre
pris. Vi vet ju inte i dag vad vi kommer
att få för massaveden — avtalen
för hösten har ännu inte klargjort detta
— men att priset kommer att ligga
betydligt lägre än 65 kronor torde vara
uppenbart.

Nu kan man givetvis från regeringens
sida föra det resonemanget att det är
ett nationellt intresse att inte öka den
svenska pappers- och cellulosaindustriens
avsättningssvårigheter genom
att leverera svensk råvara till konkurrerande
utländska industrier. Jag
vill emellertid fråga: Om nu Sverige
vägrar avstå massaved till denna turkiska
fabrik, blir då effekten att den
turkiska produktionen nedgår? Nej,
det blir den säkerligen inte, ty fabriken
köper givetvis från ett annat land
den massaved den behöver. Effekten
för Sveriges del blir således icke någon
positiv marknadshjälp åt vare sig cellulosa-
eller pappersindustrien genom
ökad efterfrågan på deras produkter,
utan effekten blir enbart negativ, nämligen
minskade möjligheter att avsätta
det klenvirke som vi i dag har så svårt
att vinna avsättning för. Den av industrien
på sin tid framförda tesen, att
det skulle råda brist på klenvirke till
industriens försörjning med råvara,
kan säkerligen efter de olika utredningar,
som under det senaste året sett
dagen, anses fullständigt vederlagd.
Vid rationell ekonomisk avverkning
uppstår i stället ett överskott på såväl

132 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

gran som furu även i tider då industrien
är sysselsatt — om jag har tytt
utredningarna rätt, skulle jag vilja säga:
även då industrien är toppsysselsatt.
Detta är ett ovedersägligt faktum,
som styrkes såväl av de offentliga utredningarna
i ämnet som av den samlade
praktiska erfarenheten hos de organisationer
som har att ta hand om
rundvirkesproduktionen och sörja för
>dess avsättning. På grund av dagens
läge har detta överskott på klenvirke
ytterligare ökats. Förra hösten köpte
industrien som bekant upp råvara i
ovanligt stora mängder under intrycket
av en mycket god avsättningskonjunktur
för sina produkter. Men redan
på senhösten — jag skulle vilja säga
samtidigt som herr Ohlin kom med sitt
konjunkturvinstskatteförslag — fick
industrien emellertid anledning att
börja inrikta sig på en försiktigare
produktion, och därmed sjönk efterfrågan
på råvara. Den föll inte bara något,
utan den föll ganska avsevärt. När dessutom
ganska snart försäljningskonjunkturen
för massa och papper mattades
från högkonjunktur till en utpräglad
lågkonjunktur, upphörde industrien
helt att köpa. Alla som har
sysslat med dessa frågor vet ju huru■dant
läget för närvarande är och hur
«det har varit. Det hela var en fullt
tnaturlig utveckling, och lika naturligt
Tar att de som anskaffar råvaran —
enkannerligen skogsägarföreningarna —
såsom en konsekvens fann sig ligga
inte bara med stora utan med ständigt
wäxande lager.

Ja, herr talman, jag skulle vilja säga
att det måste vara ett mycket underligt
utslag av planhushållningsmentalitet,
när man tror sig kunna på detta vis
för framtida bruk rädda 100 000 kubikfot
virke eller mera åt cellulosaindustrien.
Så är säkerligen inte fallet. I
så fall har man hunnit långt i fråga
om långsiktsplaneringen i skogen —
så långt att praktikens män inte längre
kan följa med. Läget är nu i stället

för regeringens politik.

sådant, att skogsägarna över hela landet
i vinter måste räkna med avsättningssvårigheter
för massaveden. Det
är säkerligen inte någon överdrift, och
det har redan konstaterats av länsarbetsnämnderna,
att det finns en viss
arbetslöshet i skogarna som, om inte
avsevärt ändrade förhållanden inträder,
kommer att bli större när vintern
kommer. Under sådana förhållanden
är det inte att undra på att ett regeringsbeslut
av den innebörd, som jag
här har talat om, måste ge skogsägarna
en allvarlig tankeställare i fråga om
regeringens innersta avsikter med exportpolitiken
för skogsprodukter. Det
skulle säkerligen vara mycket tacksamt
för alla Sveriges skogsägare att få en
deklaration från handelsministerns sida,
hur handelsministern har tänkt sig
saken. Jag anser, att här står så stora
värden på spel, att vi inte har råd att
vidta åtgärder, som innebär en käpp i
hjulet för de möjligheter, som vi i dag
ännu har, möjligheter med vilka vi kan
gynna vår export av skogsprodukter,
i detta fallet massaved.

Herr talman! Innan jag slutar skulle
jag vilja tillägga ett par ord angående
den av riksdagen beslutade investeringsavgiften
för virke. Det har ju,
som jag här har påvisat när det gäller
massaved, skett en omsvängning på
detta område. Det har omvittnats här
i dag av ett par talare och även av
herr Vigelsbo i en interpellation för
en tid sedan, att de ekonomiska förhållandena
för landets jordbrukare i
dag ställer sig avsevärt sämre än de
gjorde för blott några månader sedan.
För de jordbrukare, som samtidigt är
innehavare av skog, uppstår det säkerligen
mycket stora svårigheter att betala
in den avgift, som riksdagen har
beslutat, nämligen 25 procent för på
rot försålt virke och 12 procent på
bruttot vid annan försäljning.

Ingen har här förut pekat på 9 § i
lagen om investeringskonto, som ger
regeringen möjlighet inte bara att upp -

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

133

Svar på interpellationer

mjuka denna lag utan även att bestämma
att den inte skall behöva träda i
funktion.

Jag har nyss pekat på att här inte
bara föreligger risker för en arbetslöshet
utan att en sådan faktiskt redan
föreligger inom skogsbruket. Förutom
det förhållandet, att de, som driver
både skogs- och jordbruk och som nu
drabbas av dessa skördeskador, behöver
de pengar som de fick in från
skogen under de goda tiderna, ligger
problemet för de större skogsägarna
så till, att de har en stark vilja att
sätta in arbete för skogsvårdande åtgärder,
arbete som skulle kunna hålla
den arbetarstam och den del av befolkningen
sysselsatt, som sedan gammalt
är van att syssla med huggning och
körning. Men härtill fordras kapital.
Med den åtstramning, som i dag råder
på kreditmarknaden, finns det mycket
små möjligheter, åtminstone på legal
väg, att kunna få den kredit och det
kapital som fordras. Jag vill därför
rikta en enträgen uppmaning till herr
jordbruksministern, som sitter här, att
försöka påverka sin kollega finansministern
att vidta en uppmjukning enligt
9 § i lagen om investeringskonto
för skog, så att alla skogsägare kan
hålla sin arbetskraft sysselsatt och kan
utföra de skogsvårdande arbeten som
är nödvändiga för vår skog. Den har
ju dock under dessa år bidragit till
mer än 50 procent av de exportmedel,
som har kommit vårt land till godo.
Skogen är en av våra förnämsta tillgångar,
och en rätt skött skog är en
av de fastare grunder, som vi kan bygga
vår framtid på.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Under gårdagens debatt riktade herr
Adolfsson och jag tror mig veta också
herr Jonsson i Skedsbygd frågor till
mig rörande rundvirkesexporten. Nu
har vi i dag fått ett långt anförande av
herr von Sctli beträffande samma sak.

ang. redogörelse för regeringens politik.

Jag får en stark känsla av att man på
vissa håll här i landet så mycket har
talat om alla hinder och bekymmer för
rundvirkesexporten, att man glömt bort
hur verkligheten ser ut i detta sammanhang.
Av det sist hållna anförandet fick
man faktiskt den uppfattningen, att
skogsägarna här i landet fråntagits all
rätt och alla möjligheter att hävda sina
intressen. Man har närmast beskrivit
förhållandena som en serie lidanden,
beroende på myndigheternas oförstånd
och lust att motarbeta skogsägarna och
gynna den svenska industrien.

Herr von Seth sade, att det har pågått
en köpslagan bakom skogsägarnas
rygg, något som är mycket anmärkningsvärt.
Till detta vill jag bara säga,
att allt vad som förekommit är offentligt
redovisat. Riksdagen äger kännedom
om vad som förekommit, och här
föreligger inget smussel.

Myndigheternas inställning till denna
export har ju varit den, att den svenska
industriens råvaruförsäljning i första
hand måste tryggas. Om sedan den
situationen uppkommer att skogsägarna
avverkar mer än vad industrien behöver
i sin produktion, så är det klart,
att vi skall ta vara på exportmöjligheterna.

När herr von Seth skildrar det läge,
som nu skulle vara rådande, gör han
det på ett sådant sätt, som om han
alldeles bortsåge från det beslut, som
myndigheterna fattade redan i juni månad
i år. Enligt detta beslut tillämpar
man nu en utomordentligt generös licensgivning
helt enkelt beroende på
det förhållandet, att industrien numera
inte efterfrågar samma kvantiteter virke
som tidigare. Herr von Seth hade
läst redogörelser över rundvirkesexport.
Jag kan inte tänka mig att han då
undgått att upptäcka, att exporten under
tre kvartal i år uppgått till eu
kvantitet, som är ungefär den dubbla
i jämförelse med alla kalenderår efter
kriget. Detta tyder ju på att vi inte
varit alldeles blinda för den situation

134

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

som föreligger. Tvärtom har vi tillmötesgått
skogsägarna, och detta har i
sin tur resulterat i en avsevärd stegring
av exporten.

Man måste vara angelägen om att
den svenska industrien klarar sin råvaruförsörjning,
och jag säger rent ut,
att det ur nationalekonomisk synpunkt
måste vara ett mycket stort intresse att
exportera förädlade produkter i stället
för råvaror. Hela tiden beaktar jag också
skogsägarnas intresse av att finna
köpare för sina avverkade kvantiteter.

Eftersom man talar om den fruktansvärda
belastning, som denna exportavgift
skulle innebära, vill jag gärna
till kammarens protokoll få antecknat,
att det här gällt en avgift — vilken
numera är avskaffad — på i genomsnitt
sju kronor per kubikmeter travat mått.
Industrien betalade på sin tid en konjunkturutjämningsavgift,
som motsvarade
80 kronor per kubikmeter löst mått.
Därav framgår vad som var riktigt ur
samhällsekonomisk synpunkt. Jag tycker
att det är föga bärande att anföra
denna avgift som en förfärligt stor börda
för rundvirkesexporten.

Herr Adolfsson begärde upplysningar
om hur myndigheterna kommer att tilllämpa
de nya bestämmelserna, och han
ställde frågor rörande den bestämmelse
som säger, att en fjärdedel av denna
rundvirkesexport skall bestå av en
fjärdedel gran och tre fjärdedelar tall.
Herr Adolfsson var rädd för att detta
skulle medföra så stora besvärligheter
för exportörerna, att export inte kommer
till stånd.

Vi har utgått ifrån att försörjningen
med sulfitved är sämre. Det finns mindre
tillgångar än beträffande sulfatveden,
och därför har vi varit angelägna
om att i första hand få till stånd export
av sådana sortiment, som vi har
större tillgång på. Det är därför denna
bestämmelse kommit med i beslutet.
Helt naturligt utgår jag ifrån att dessa
bestämmelser kommer att tillämpas
med förstånd. Här har påpekats att en

för regeringens politik.

sådan bestämmelse innebär ett omöjliggörande
av exporten av massaved
till ett visst land. Jag vill emellertid
säga, att om Sverige sluter ett handelsavtal
med exempelvis Västtyskland och
man i detta handelsavtal upptar en kontingent
massaved, så vore det ju meningslöst,
om man hade för avsikt att
hindra exporten av sulfitved när man
vet, att Västtyskland traditionellt bara
köper sulfitved. Detta innebär således,
att om vi tar med en kontingent massaved
i detta avtal, så får man bedöma
detta som ett särskilt fall. Kommissionens
skrivning om att traditionell export
skall upprätthållas är även det en
garanti för att exporten till detta land
kan genomföras.

Det är sålunda ingalunda avsikten
att försvåra virkesexporten. Jag har nu
gått och inbillat mig, att exportörerna
skulle känna tillfredsställelse med de
beslut som är fattade att ta bort kvoteringen
av exporten, att ta bort prisutjämningsavgifterna
och att tillämpa en
generös licensgivning, innebärande i
praktiken att de licenser som begärs
kommer att beviljas. Då trodde jag att
man i mycket stor utsträckning skulle
gått till mötes de önskemål som fanns
på skogsägarhåll. Men det är klart att
om jag skulle ta det sista anförandet
på allvar, så har det bara varit en serie
av åtgärder, som myndigheterna vidtagit
för att hindra samma export. Så
olika kan man tolka saker och ting.
Men jag förstår att det kan finnas andra
synpunkter, som man lägger på
dessa frågor, än rent sakliga, och dem
skall jag icke försöka att polemisera
emot.

Om vi sålunda får den situationen
kommande vinter, att det blir gott om
massaved och att det samtidigt finns
efterfrågan i utlandet på massaved och
props, utgår jag ifrån att man på
svenskt skogsägarhåll kommer att sälja
till utlandet. Det är klart att vi från
myndigheternas sida ingenting har att
invända emot detta, tv det kan då ald -

Torsdagen den G november 1952.

Nr 26.

135

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

rig bli tal om att den svenska industrien
skall få svårigheter med sin råvaruförsörjning.
Vi får in valuta till
landet, och jag kan gärna erkänna att
det har kommit in betydande belopp
genom den merexport av rundvirke,
som ägt rum innevarande år.

Herr von Seth uppträder mycket
käckt och säger, att här finns inga försörjningssvårigheter.
Nej, inte för tillfället,
men vi vet ju om att det var besvärligt
att få fram råvara, när vi hade
en stark efterfrågan. Om herr von Seth
underkände myndigheternas förmåga
att bedöma saken vid denna tidpunkt
må ju vara, men han brukar regelmässigt
vilja ställa upp enskilda företagare
såsom varande experter på detta område.
Har herr von Seth talat vid dessa
experter innan han gjorde detta uttalande,
att det aldrig kan uppstå några
försörjningssvårigheter? Den situation,
som vi hade för ett år sedan, gav skogsägarna
goda möjligheter att sälja sitt
virke, och de fick utomordentligt bra
betalt för detta virke. Det var under
dessa förhållanden, som vi ansåg det
vara rimligt att lämna industrien det
beskedet i samband med förhandlingar
om att konjunkturutjämningsavgifter
skulle införas, att vi skulle, för den
händelse det blev en rundvirkesexport
under den tid som avgifterna för de
skogsindustriella produkterna var pålagda,
också ta ut en avgift på rundvirke.
Jag har talat om relationerna
mellan dessa avgifter tidigare. När de
var som högst eller 560 kronor per ton
för massa blev det, eftersom man räknar
med 7 kubikmeters åtgång, 80 kronor
per kubikmeter, och vi tog ut en
avgift på 7 kronor för rundvirket. Det
är alltså ingen orättvisa begången mot
skogsägarna.

Jag vidhåller att de åtgärder, som nu
är vidtagna, iir ett steg i riktning mot
fri licensgivning, men att myndigheterna
har velat ha garantier för att fortlöpande
kunna följa exporten. Sådana
bestämmelser finns på en rad andra

områden, och vi har ingalunda satt
skogsnäringen i särklass. Liksom inom
många andra branscher har kommissionen
funnit det nödvändigt att ha en
överblick över exportutvecklingen, och
det är bara detta som har motiverat
att man har kvar licensgivningen. Jag
hoppas för min del att det inte skall
föreligga några svårigheter för de enskilda
att få dessa licenser och därmed
också möjlighet att exportera rundvirke
i den omfattning, som kan vara möjlig
och gagnelig för landet i dess helhet.

Herr von SETH (kort genmäle): Herr
talman! På en punkt är jag givetvis
mycket överens med handelsministern,
och det är att vi skall försöka att tillgodose
den utbyggda industri som finns
i vårt land med råvara. Det finns säkerligen
möjlighet att göra det också. Men
därmed tycks enigheten vara slut.

Handelsministern slutade med att
säga, att med de licenser, som man ger
nu, hoppades han att alla skulle vara
belåtna. Jag skall bara anföra ett
exempel, och jag har tagit det från
RLF-tidningen. Så sent som den 31 oktober
i år utfärdades en licens med
följande påskrift: »Den till utförsel

medgivna pitpropskvantiteten må vid
varje utförseltillfälle hava en inblandning
av högst 25 procent granprops.
Licensinnehavaren är skyldig ställa sig
till efterrättelse de bestämmelser angående
bestyrkandet av att detta villkor
iakttagits, som kommissionen framdeles
kan komma att utfärda.» Vad kan
mer än vad som här sagts och tydligare
än ord visa, att man alltjämt lägger
hinder i vägen för export av klenvirke?
Hade man givit licens utan denna
modifikation, så hade man givetvis
mottagit den med tacksamhet, men när
man så sent som den 31 oktober i år
gör detta, är det tydligt, att man alltjämt
vill lägga hinder i viigcn för exporten.

När jag nu ser inrikesministern på
sin plats, skulle jag vilja säga, att när

136 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
hade sin stämma i Strömstad
i juni månad i år, vid vilken herr Hedlund
satt såsom ordförande, debatterades
en mycket lång stund, mer än en
timme, just det förhållandet, att handelsministern
vid förhandlingarna rörande
dessa saker inte hade låtit representanter
för de stora säljarorganisationerna
vara närvarande. Där beslöts
en resolution att tillställas regeringen,
av vilken det klart framgick,
att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
önskade att för framtiden få
ha representanter närvarande, när så
viktiga frågor behandlades.

Jag har dragit fram detta för att visa,
att allt ingalunda är så bra som det
borde vara. Den bild som jag har målat
när det gäller dessa förhållanden är
förvisso mörk, i det att skogsägarna
har blivit eftersatta. Jag upprepar
ännu en gång, att vi är fullt ense om
att industrien skall förses med råvaror,
men när det finns överskott inom vissa
områden och när det finns gamla exportmarknader,
som har mottagit detta
virke, så skall vi inte lägga hinder i
vägen för export därav, vilket man
emellertid har gjort genom de åtgärder
som regeringen förut har vidtagit.

Herr ADOLFSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
herr statsrådets uttalande, att
de licenser, som kommer att begäras
för export av rundvirke, också kommer
att beviljas. Med anledning av denna
passus i handelsministerns anförande
bör ju tillfredsställelse kunna råda.

Vad sedan beträffar export av sulfitved
till Västtyskland, är det som bekant
så, att i den mån Västtyskland köper
rundvirke är det uteslutande fråga
om gran, alltså uteslutande sulfitved.
Om man tolkar herr statsrådets uttalande
riktigt, skulle det väl innebära,
att när man har ett handelsavtal med
Västtyskland av den innebörden, att vi
skall exportera en viss kvantitet rund -

virke, förutsätter det också, att det blir
granmassaved, som då kommer i fråga.
Jag vill då ställa ännu en fråga: Den
kvantitet granmassaved, som det kan
bli fråga om till Västtyskland, kan bli
en ganska stor kvantitet, och den bör
väl då inte få inkräkta på den kvantitet
gran, som skulle kunna gå in i exportkvoten
utanför Västtyskland, alltså
till andra marknader.

Vad angår dessa 25 procent gran i det
exporterade rundvirket sade herr statsrådet,
att han förutsätter, att bestämmelsen
tillämpas av kommisionen med
förstånd. Jag vill tolka detta på så sätt,
att man då inte skall begära från kommissionens
sida, att varje sådant exportparti
högst får innehålla 25 procent
gran — det skulle bli en dyr och krånglig
och svårkontrollerad apparat och
också omständlig —- utan jag vill tolka
detta »förståndiga» ställningstagande,
som statsrådet talade om, på så sätt, att
i Skogsägareföreningarnas riksförbunds
hela exportkvantitet, låt oss säga under
ett år, får ingå gran med högst 25 procent.
Det kan alltså innebära, att det
kan vara partier som utgöres av enbart
gran och andra partier av enbart
tall, men att fördelningen av riksförbundets
totala export under hela exportperioden
skall vara den angivna.
Då kan man säga att systemet inte blir
alltför tillkrånglat.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Gårdagens
debatt inleddes av folkpartiets
ledare med en filosofisk betraktelse
omkring den tiondedelsprocentiga förändringen
i den socialdemokratiska
andelen av valmanskåren. Han tog upp
betraktelser om otur och slump, och
han försökte även att analysera den
vänliga veckan. När jag hörde honom,
kom jag att tänka på ett par rubriker
på böcker, som jag läste en gång i början
av 1920-talet. Den ena hette Eländets
filosofi, och den andra hette Filosofiens
elände. Jag frågar nu, eftersom
jag kanske inte har kompetens att

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

137

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

kunna vetenskapligt pejla så djupt, om
herr Ohlins betraktelse var någon sorts
nationalekonomisk eller filosofisk betraktelse
om eländet eller om det var
eländets filosofi om nationalekonomi.

Jag skulle vilja fråga herr Ohlin:
Hur var det på 1920-talet, när herr Ekman
skötte regeringen i detta land?
Om jag inte tar fel, så hade folkpartiet
eller liberalerna 1920 21,8 procent av
valmanskåren och 1928 15,9 procent
av densamma bakom sig. Med anledning
därav frågar jag: Vilka slutsatser
drog herr Ekman eller liberalerna vid
den tidpunkten, när man i dag tillmäter
en tiondedels procent så stor
verkan? Eftersom herr Svensson i
Ljungskile i går läste upp en litteraturförteckning
över den litteratur man
måste läsa för att veta vad socialliberalismen
är, så skulle jag önska att
herr Ohlin kompletterade sin nationalfilosofi
med en litteraturförteckning.

Jag vill endast konstatera, att läget
nu efter valet i stort sett endast innebär
att vi fått en omflyttning inom oppositionen
och de borgerliga partierna.
Högern har stärkt sin ställning,
främst kanske på bondeförbundets bekostnad,
och partiet har sedan 1948
ökat sin andel i valmanskåren med 1,8
procent. Folkpartiets ökning har huvudsakligen
tagits från oppositionsbröderna
kommunisterna, vilkas andel
minskat med 1,9 procent.

Men även om vi i stort sett endast
fått en omflyttning inom de borgerliga
partierna och oppositionen vid årets
val, är ändå inte dagens oppositionspartier
desamma som efter 1948 års
val. Det är inte bara det att kartellerna
nu är borta, på ett undantag när,
utan det har också inträffat att de fanflyktande
kommunisterna till övervägande
delen har gått direkt till folkpartiet,
vars propaganda har varit tillräckligt
primitiv för att verka attraherande
bland annat på kommunisterna.

Även om folkpartiets representanter
här i riksdagen inte gärna vill vidkän -

nas släktskapet med sin press, så står
i alla fall denna press och folkpartiets
inflytande över den svenska radion i
särklass som propagandamedel, och
partiet har med dessa medel lyckats
påverka valmanskåren. Eftersom folkpartiets
ledare alltid hävdat, att vad
som skrivs i dess press inte får använnas
vid bevisföringen här i riksdagen,
så skall jag inte heller göra det nu. Jag
måste emellertid säga att herr Svenssons
i Ljungskile citatanförande i går
med dess provkarta på pressuttalanden
gick en annan väg.

Det har frågats här vad socialliberalism
är, och jag har ingen anledning
att försöka — jag kan det för övrigt
inte heller — att med ledning av den
litteratur jag har från folkpartiets centralbyrå
göra en definition av detta
begrepp. Jag tror inte heller att det
är nödvändigt. Folkpartiet har säkerligen
redan nu ändrat sin socialliberalism
och övergått till något slags liberalkommunism.
Det medför en ganska
väsentlig förändring i den politiska
situationen. Folkpartiet har under valrörelsen
också axlat kommunisternas
överbudspolitik och därmed hos valmanskåren
skapat förväntningar, som
skulle komma att medföra miljardkostnader
för samhället — om löftena skulle
infrias. Det valmanifest som folkpartiet
skickade ut är generöst. Enligt detsamma
får valmanskåren allt som är behagligt
och attraktivt, och den förskonas
från allt mindre attraktivt eller
obehagligt. Allt detta får ni, säger man
i manifestet, om ni röstar med folkpartiet.

Ja, säger man, men kommunisterna
har ju också drivit en överbudspolitik.
Dem har vi emellertid aldrig tagit på
allvar, utan vi har behandlat dem efter
förtjänst. Det är riktigt, men folkpartiets
överbudspolitik kan enligt mitt
förmenande inte behandlas på samma
sätt. Folkpartiet är ett borgerligt parti,
som finansieras med stöd från företagare
och affärsmän m. fl. När ett

138

Nr 26.

Torsdagen den C november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

parti med så starka försänkningar inom
det svenska näringslivet talar för
en väsentlig utbyggnad av samhällets
förpliktelser och hos valmanskåren skapar
förväntningar, som måste komma att
kosta många hundra miljoner, ja, miljarder
kronor, om de skulle uppfyllas,
och när partiet vill införa reformer,
som vi inom socialdemokratien alltid
har velat genomföra, så måste man förutsätta,
att partiets ställningstagande
har skett efter samråd med det svenska
näringslivet och att där således finns
både vilja och förmåga att genomföra
det stora program folkpartiet vid valet
lovade genomföra.

Gårdagens uttalanden från folkpartihåll
förvånar mig därför, ty man måste
väl förutsätta att folkpartiet inte medvetet
har givit löften, som man tvekar
om att fullfölja så snart valet är över?
Skall ni, ärade folkpartister, infria i
valmanifestet givna löften, så måste ni
också bita i det sura äpplet och företa
alla de ingrepp och regleringar, som
ni måste ha varit medvetna om skulle
bli följden av löftena! Ni har lagt upp
agitationen för årets valrörelse, och ni
måste förstå, att när ni givit dessa
löften, så måste det medföra ekonomiska
förpliktelser från samhällets sida,
som gör att de regleringar vi inom
socialdemokratien vidtar måste förblekna
vid jämförelse med de åtgärder
som måste tillgripas, om det är något
annat och mera än bara ord i folkpartiets
vallöften.

När vi nu skall börja revidera vårt
socialprogram, så är det riktigt som
folkpartiet framhåller, att t. ex. arbetarpensioneringsfrågan
måste beaktas.
För egen del anser jag att vi måste vidtaga
åtgärder för att även de, som är
sysselsatta i den enskilda produktionen,
får samma pensions- och andra
förmåner som de inom stat och kommun
anställda. Men vi skola vara på
det klara med att om man exempelvis
knyter detta till en reform av vår
folkpensionering kommer det inte att

röra sig om belopp på ett eller några
tiotal miljoner kronor, utan man måste
räkna med utgifter av en helt annan
storleksordning. Och jag frågar mig
då: Hur har man inom folkpartiet och
folkpartiets företagarkretsar resonerat
då det gällt att lösa detta problem.
Skall den svenska riksdagen utan vidare
säga till den svenska industrien,
att den skall ge sina arbetare exempelvis
60 eller 70 procent av årslönen i
pension? Eller menar folkpartiet, att
staten skall åtaga sig de kostnader, som
en arbetarpensionering medför? Hur
man än förfar skall man vara på det
klara med, att det är den svenska industrien,
den svenska företagsamheten,
som måste kunna skapa de ekonomiska
förutsättningarna för att vi skall kunna
realisera det hela. Eftersom herr
Ohlins parti, som har både företagare,
affärsmän och en del andra inom sina
kretsar, givit ut detta program, måste
vi hälsa med tillfredsställelse den sociala
och kulturella offensivanda, som
vi från socialdemokratiskt håll givetvis
inte har någon anledning att försöka
bromsa.

Herrar Ohlin och Hjalmarson ville
även stärka försvaret, och det är väl
ÖB:s äskanden, som skymtar i bakgrunden.
Jag tror att med utgångspunkt
från de löften från folkpartiets
sida jag nyss preciserat finns det inte
någon möjlighet för det svenska näringslivet
att kunna bära jämväl ökade
försvarskostnader. Jag tror att försvaret
måste rationaliseras, att försvaret
självt måste göra besparingar och lära
sig att handskas med pengar på ett förnuftigt
sätt. Jag har den uppfattningen,
att det inte är möjligt att i fråga om
försvarskostnader gå utöver den kostnadsram,
som vi nu i stort sett har,
ty då grusas våra möjligheter på andra
områden. Jag vill till försvarsministern
säga, att han bör visa stark återhållsamhet
då det gäller utgifterna till försvaret.
Vi måste helt enkelt säga oss,
att vi inte har råd att klara det hela.

Torsdagen den G

Svar på interpellationer

Svensk socialdemokrati måste helt enkelt
ta hänsyn till oppositionens krav
på en social och ekonomisk upprustningspolitik,
ty det sammanfaller med
önskemål, som vi själva under årtionden
i stort sett slagits för. När man
inte anser, att man kan ge de pengar,
som behövs för att klara hela programmet,
måste det sägas, att vi behöver
inte ord från den borgerliga sidan i
fråga om vad som erfordras av ekonomiska
resurser, utan det behövs
pengar. När herrarna alltid talar om
skatter som ett farligt medel, ja då
skall man också begränsa de försvarsutgifter,
som man säger sig förorda.

I vad gäller den principiella inställningen
till ingrepp och regleringar i
vårt ekonomiska liv kan jag inte —•
jag har försökt göra det — finna någon
principiell skillnad mellan folkpartiets
och regeringspartiernas uppfattning.
Jag skall citera ur en bok,
som jag tror är erkänd av folkpartiets
ledning. 1951 den 14 november talade
herr Ohlin inför liberala studentklubben
i Uppsala och yttrade därvid bl. a.
om konjunkturvinstskatten, tydligen
för att han ville ge sig sken av att han
själv måst kämpa hårt för att få igenom
sitt förslag, följande: »Genom en
sådan förenklad konjunkturvinstbeskattning,
som inte vänder sig mot en
speciell näringsgren, får samhället möjligheter
att bättre tillgodose alla folkgruppers
berättigade intressen. Just
för den samhällsåskådning, som förordar
enskilt näringsliv byggt på ekonomisk
uppmuntran till utbildningsarbete,
initiativ och sparsamhet, framstår
det som särskilt viktigt, att när
helt extraordinära konjunkturvinster
av mycket betydande storleksordning
uppstå på vissa punkter dessa göras
till föremål för vissa åtgärder.» Jag
skall inte citera fortsättningen, men
där försöker herr Ohlin ge sken av
att han fick kämpa hårt, givetvis mot
högern, men även mot socialdemokratien,
innan han kunde få förståelse för

november 1952. Nr 26. 139

ang. redogörelse för regeringens politik.

sin ståndpunkt. Jag vill med detta bara
konstatera att den principiella ståndpunkten
är likartad vad beträffar folkpartiet
och regeringspartierna i så
måtto, att man måste vidta ingrepp i
olika sammanhang; det är bara detaljerna
som skiljer.

Jag tror också att vårt ekonomiska
läge är sådant, att vi med intresse
måste följa detsamma och inflationshotet
har ju gått så att säga som en röd
tråd genom den diskussion vi i går och

1 dag fört. Jag tror att staten eller samhället
över huvud taget, och detsamma
gäller den enskilda företagsamheten
och all verksamhet över huvud taget,
måste vidta rationaliseringar både i
fråga om industri och förvaltning. Och
då vi i går fick proposition nr 241, där
man har gjort vissa ändringar i nuvarande
löner och tjänster, slog det mig
att denna proposition kanske hade bort
granskas litet närmare. Man kanske
skulle se efter om vissa tjänster har
flyttats upp endast genom att byta
namn på tjänsterna och utan att det
skett någon ändring i arbetsuppgifterna.

Jag gjorde mig också den frågan, eftersom
jag tyckte den anknöt till en
sak som vi har så färskt i minnet, vad
länsbostadsnämnderna kostade, och
jag fann att vi har 24 direktörer, vilka
nu skall upp i löner, som närmar sig

2 000 kronor i månaden. Jag har den
uppfattningen att vi skulle rationalisera
bort en hel del, ty det kan inte vara
rimligt att vi behåller verk som växer
och växer utan att de egentligen kan
fylla de uppgifter som vi räknat med.

Jag tror även att det är angeläget
att erinra om den gamla käpphästen
vid tillsättandet av tjänster, nämligen
pappersmeriterna. Yi skall ha duktigt
folk, och vi skall ha folk med produktiv
vilja och vilja till att göra någonting
på de olika posterna. Om en tjänst
skall tillsättas och valet står mellan en,
som har professors kompetens men
som kanske är omöjlig till att sköta en

140 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

viss uppgift, och en annan, som har
praktisk erfarenhet och är driftig, så
menar jag att den som har de praktiska
förutsättningarna bör få anställningen.
Men det förefaller som om
man ibland skulle ha gått en annan väg.

Då det gäller den ekonomiska politiken
har frågan om regleringar och
ingrepp kommit i förgrunden. Jag vill
säga att det är ofrånkomligt att staten
har möjligheter att göra de ingrepp,
som är nödvändiga för att dirigera vårt
ekonomiska liv i de banor vi önskar.

Räntan betraktar jag fortfarande som
ett farligt medel, då det gäller att styra
vårt ekonomiska liv, och jag har inte
överbevisats om att räntans funktion
ännu skulle vara så pass stark, att det
kan vara lämpligt att låta den verka
fritt i ett samhälle, där stat och kommun
spelar så stor roll som de nu gör.

Jag är alltså principiellt och praktiskt
anhängare av att samhället skall
och måste göra ingrepp i vårt ekonomiska
liv. Men detta innebär inte att
meningarna om ingreppens karaktär,
utformning och tidpunkten för deras
genomförande och borttagande kan
vara absolut enhetliga. Jag har den
uppfattningen, att om man medelst
punktskatter och regleringar skall styra
vårt ekonomiska liv, måste regeringen
ha möjlighet att utan tidsutdräkt
tillgripa och borttaga desamma.
Vi har en särskild kärlek för utredningar
i vårt samhällsliv. Detta kan vara
en styrka på vissa områden, men när
det gäller tidsbestämda och tillfälliga
åtgärder för att styra vårt ekonomiska
liv, måste åtgärder vidtas snabbt. När
man företar en utredning och dess förslag
skall gå ut till remissmyndigheter
m. m., blir det ofta på det sättet, att
när remisserna kommit in och propositionen
är skriven, så har de förhållanden,
som åtgärderna skulle rätta till,
hunnit förändras, och man slår liksom
i blindo därför att man kommer
för sent. Jag tror att vi, om vi utan
att skada svensk handel och svenskt

för regeringens politik.

näringsliv skall kunna vidta de åtgärder
som är nödvändiga, måste skapa
former för ett snabbare förfarande
både då det gäller att vidta åtgärderna
och då det gäller att ta bort dem.

Vårt näringsliv är för värdefullt och
känsligt för att vi skall handha dess
skötsel med det lättsinne, som inte
minst våra nationalekonomer av facket
i partitaktiska syften visar prov
på. Jag vill erinra om att jag på våren
1951 ville aktualisera frågan om ingrepp
i vinstkonjunkturen —• i rotvärdena,
i överinvesteringarna i vissa företag
— och jag minns att såväl när
denna fråga behandlades i utskottet
som när den debatterades i kamrarna,
var jag tämligen ensam om min ståndpunkt.
På hösten 1951, sedan vi fått
en koalition av arbetare och bönder,
ansåg folkpartiet att det ur partitaktiska
synpunkter var lämpligt att aktualisera
vinstkonjunkturskatten, och
så körde man fram med pukor och
trumpeter vid en tidpunkt, när det redan
höll på att bli för sent att sätta in
en åtgärd.

När man senare på året, i december,
tog upp frågan om investeringsavgiften
anförde jag betänkligheter, speciellt då
det gällde handelns rationalisering i
olika avseenden. Jag har i år interpellerat
om investeringsavgittens borttagande
från den 31 december 1952. När
denna fråga påtalades i gårdagens debatt,
bl. a. på kvällen av finansministern,
gavs det ett besked, som jag i
detta sammanhang vill kommentera.

Jag har redan sagt att jag hyste farhågor
när vi tog investeringsavgiften i
december 1951 och jag hade även det
intrycket, att finansministern själv var
mycket betänksam mot att vidta denna
åtgärd. Han gjorde uttalanden om att
därest läget skulle förändras var han
villig att snabbt vidta åtgärder för att
få bort avgiften.

Jag är medveten om att kostnaderna
inom handeln är för höga och att en
förutsättning för en aktiv prispolitik

Torsdagen den G november 1952.

Nr 26.

141

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

bl. a. är, att vi kan rationalisera handeln
och bygga lagercentraler och
snabbköpsbutiker. En föregående talare
tog även upp frågan om distributionskostnaderna
och sökte i det sammanhanget
skjuta skulden för deras
storlek på handeln. Jag vill erinra om
att vi har fått mejeributiker och charkuteributiker
som står produktionsstadiet
mycket nära, men jag har inte
märkt att man därifrån har kunnat utöva
någon konkurrensverkan i fråga
om handeln i övrigt. Det är även på
det sättet att priserna i butikerna, som
våra husmödrar och hustrur dagligdags
kommer i kontakt med, är höga,
ja, alltför höga, och de åstadkommer
svårigheter i liushållsbudgeten av olika
natur.

Det är endast möjligt att åstadkomma
en kraftigt nedåtgående riktning på
priserna, om vi ifrån samhällets sida
betraktar också handeln som en del av
de angelägenheter, som man måste ansa
för att liushållsbudgeten skall gå ned.
Men då måste också handeln av myndigheterna
ges det stöd och den förståelse,
som den måste ha för att kunna
åstadkomma ett resultat. Vi har
inom handeln många skönhetsfläckar,
men man avhjälper inte dessa genom
att lägga stenar i vägen för den sunda
handel, som verkligen vill göra sitt
bästa för att distribuera bra varor till
billigt pris.

Man kan säga att handeln behandlas
ganska godtyckligt. Jag har exempel
på att i bostadsrättsföreningar, där butikslokaler
ingår, har man ansett att
man skall försöka ekonomisera bygget
genom att ta ut oskäligt höga hyror för
butikslokalerna. På landsbygden har
jag exempel på att man får betala ända
upp till 55 kronor och 20 öre per
kvadratmeter i hyra för en butikslokal
i källarplanet. Jag vet inte om bostadsstyrclsen
granskar dessa förhållanden.
Gör den det måste det vara något blåögt
teoretiskt tänkande, som lever
ovan praktisk byggenskap, som är be -

stämmande när man skall pröva dessa
frågor.

Det går inte att fortsätta på denna
väg, tv visserligen tjänar enskilda, som
bor i en fastighet med en butikslokal,
på dessa förhållanden, men jag tror det
är orimligt att man skall fördela kostnaden
för bostäder på andra, som inte
är i samma fördelaktiga situation, genom
att man på butiker lägger hyreskostnader
som måste tagas från annat
håll.

Jag har nämnt denna detalj för att
visa tendensen, hur man från olika håll
tror att handeln är något som man
icke behöver ägna tillbörlig uppmärksamhet
åt utan kan behandla godtyckligt.
Skall vi få prisutvecklingen att
vända måste staten visa förståelse och
vilja att i största utsträckning undanröja
det som hindrar rationalisering.
Till detta hinder räknar jag investeringsavgiften.
Den tillkom för att
hindra investeringar, och den har fyllt
denna uppgift. I fortsättningen får den
inkomstskattens karaktär utan att dess
konstruktion anpassas för detta ändamål.

Jag frågar mig: Måste vi ha minst tre
institutioner som skall granska och
sköta om uppbromsningen i fråga om
investeringarna? Det räcker enligt mitt
förmenande med kreditåtstramningarna,
som verkligen har givit ett effektivt
resultat, och byggnadsregleringen,
som man icke anser kan borttagas. Jag
tror att när dessa två institutioner har
prövat frågan och lämnat tillstånd till
byggnation, så är det olämpligt att därutöver
pålägga den 12-procentiga avgift,
som investeringsavgiften utgör.

Finansministern gav uttryck åt den
åsikten, att man stod inför ett »antingen-eller»
i fråga om dessa kreditåtstramningar,
och han sade, att man
fick välja mellan samhällelig investering
i bostäder, skolor, sjukhus etc. och
annan investering. När det gäller investeringsavgiften
tror jag att denna
frågeställning är felaktig. Jag anser

142

Nr 26.

Torsdagen den C november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

att där finns ett »både-och». Läget
tvingar oss att skapa möjligheter för
investeringar i vidare bemärkelse, ty
om handel och industri inte fungerar
effektivt, kan vi skapa en situation, där
vår industri icke kan ge det ekonomiska
underlaget för att möjliggöra
offentliga investeringar. Vår industri
och vårt lands ekonomiska struktur är
sådana, att de måste ses på vidare sikt.
Vi måste ta hänsyn till inre pris- och
konsumentmarknad, men svensk industri
måste också vara konkurrenskraftig
utåt. Vi är ingen sluten enhet,
och vi kan inte heller handla som om
det skulle vara på det viset.

Det är riktigt att vi måste bygga bostäder
allt vad vi förmår, men vi måste
även se till att hushållsbudgeten räcker
för de hyror som måste uttagas i
de nya lägenheterna. Vi måste se till
att vi inte genom att föra in punktskatter,
som träffar hushållsbudgetens
andra delar på samma sätt som en
högre ränta, på bakvägar får in högräntan
i hushållsbudgeten.

Nu sade finansministern i går att
svensk industri är konkurrenskraftig,
och konjunkturinstitutets höstrapport
ger i viss mån underlag för en optimistisk
bedömning av det aktuella
konjunkturläget. Inflationsfebern syns
ha lagt sig, och balans syns vara på
väg att ernås. Men man skall inte blunda
för att konkurrensen har hårdnat;
priserna på våra främsta exportvaror
har sjunkit kraftigt på ett år. En hårdare
konkurrens på hemmamarknaden
såväl som på våra exportmarknader är
dagens konjunkturläge. Inflationen har
höjt kostnadsläget inom vårt näringsliv
och höjt vår lönenivå. Vår industri
är i stor utsträckning beroende av
främmande råvaror och bränsle, och
våra konkurrentländer, som har egna
råvaror, kan räkna med billigare råvaror
och arbetskraft. Vi måste genom
rationaliseringar och kostnadsnedpressande
åtgärder kompensera

detta, om vi skall kunna hålla vår standard
och klara vår industri.

Det har också sagts att en rcalinkomsthöjning
skall klaras genom prissänkningar.
Skall vi klara allt detta
måste också riksdagen se till att onödiga
hinder för nödvändiga investeringar
i handeln och industrien tas
bort. Därmed skapar vi också förutsättningar
för en stärkning av hushållsbudgeten.
Jag är övertygad om att en
utbyggd, rationaliserad industri och
handel också är förutsättningen för att
den offentliga investeringen i bostäder,
sjukhus, skolor etc. skall få den omfattning
och den effekt som behövs för
att lösa problemen.

Jag anser att investeringsavgiften har
fyllt sin uppgift och bör försvinna. Jag
anser också att riksdagen måste ge uttryck
åt att den vill tänka och handla
ekonomiskt. Detta är förutsättningen
för att vi skall få det ekonomiska underlaget
för det folkhemmet Sverige,
som vi under många år har talat om.

Herr RUBBESTAD: Herr talman!

Jag skall göra en liten avvikelse från
vad som har varit det karakteristiska
för talare tidigare under denna debatt,
i det att jag skall försöka begränsa mig
ganska mycket. När man har hört denna
debatt, framför allt i går, så har
man fått det intrycket att talarna egentligen
står här för att det skall bli
många minuter som de kan säga att de
har hållit på och för att det skall bli
många sidor i protokollet, ty det som
de egentligen har sagt borde kunna
sammanfattas på en mycket kortare tid
än de nu har använt. Jag vill bara uttrycka
en önskan att kammarens ledamöter
hädanefter tar litet mer hänsyn
till att både kammaren och åhörarna
på läktarna vill ha litet mer koncentration
i anförandena.

Jag förstår mycket väl högern och
folkpartiet när de tar initiativ till en
debatt som denna. Det är valet som
har gjort att de nu känner sig synner -

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

143

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ligen starka och duktiga. De har haft
en liten framgång i valet. Den har inte
varit så synnerligen stor, men det har
ändå varit en viss framgång, och nu
vill de naturligtvis visa utåt, för folket,
att det är de som går framåt, att det
är de som är de starka här i samhället.

När det gäller folkpartiet, vad var
det egentligen som gjorde att det hade
denna framgång? Ja, det var enligt min
mening framför allt denna väldiga kritik,
som partiet i sina tidningar och sina
föredrag drev emot bondeförbundet
och emot de priser som gäller framför
allt på livsmedelsområdet. Det var naturligtvis
detta som alla konsumenter
tyckte mycket bra om, att det skall
vara sänkta priser. Det är därför helt
naturligt att folk litade till att detta
parti skulle kunna få fram den effekten.
Men jag tycker ändå att detta är
litet vårdslöst handlat av folkpartiet.
Om man läser konjunkturinstitutets
rapport och där ser vilken ökning som
har skett i lönehänseende under de sista
åren och vilken kostnadsökning som
har inträtt genom livsmedelsprisernas
höjning, finner man att folkpartiet ändå
borde visa litet återhållsamhet i sin kritik.
Lönerna har sedan år 1946 höjts med
mer än 60 procent, men livsmedelskostnadsökningen
uppgår bara till cirka 30
procent, alltså knappast mer än hälften
mot lönerna. När herr Lundberg talar
om att man skall försöka få reallöneförhöjningar
till stånd vill jag ändå
säga, att när parterna på arbetsmarknaden
skall gå till förhandlingar i höst
bör de ta hänsyn till den kraftiga reallönehöjning
som redan har inträtt och
dessutom till de svårigheter som en ytterligare
höjd lön kan medföra för våra
exportindustrier.

Jag hörde visserligen, att herr Lundberg
var av den meningen, att en reallönehöjning
borde åstadkommas genom
sänkta priser. Det är självklart, att vi
inte har någonting däremot, om det,
när det gäller importvaror, går att
åstadkomma lägre priser. Men jag vill

bestämt säga ifrån att vi på jordbrukets
område inte kan tänka oss någon
sänkning av prisläget. Vi har tvärtom
ännu inte uppnått den nivå, som vi
borde ha uppnått beträffande jordbrukarnas
lönenivå.

Det påpekades i går av herrar Ohlin
och Svensson i Ljungskile, att jordbrukarna
på grund av samverkan med socialdemokraterna
fått 41 miljoner kronor
mindre än vad de egentligen borde
ha fått. Det är ju bara synd, att detta
inte observerades av herrar Ohlin och
Svensson på ett tidigare stadium, så
att de hade kunnat föra fram denna
synpunkt, då vi i våras hade frågan
om prissättningen på jordbrukets produkter
uppe.

När herr Svensson i Ljungskile höll
sitt anförande här, så tyckte jag att
han mest talade om att några bondeförbundare
i ett vist län hade tagit ut
avgifter, som skulle tillföras bondeförbundsdistriktet.
Jag förstår mycket väl,
att det retar herr Svensson, med den
inställning han har, att bondeförbundet
får bidrag från jordbrukarna. Han
skulle naturligtvis helst se att så inte
var fallet. Men jag tror vi kan hugna
herr Svensson med det budskapet, att
vi även i fortsättningen kommer att
hålla på och samla in bidrag till vår
organisation från våra egna medlemmar
— både från mjölkproducenter och
från köttproducenter.

När herr Ohlin stod här och raljerade
över samverkan mellan socialdemokrater
ocli bondeförbundare och ville
göra gällande, att det var ett omaka
äktenskap, så tyckte jag mig märka,
att det var en mycket stark svartsjuka,
som föranledde herr Ohlins yttrande.
Förmodligen skulle naturligtvis herr
Ohlin själv ha velat vara den äkta
makan. .lag förstår därför mycket väl
lians irritation. Men jag vill lugna herr
Ohlin med att säga, att vi inom bondeförbundet
inte kommer att ta stor hänsyn
till råd från vare sig det ena eller
det andra hållet, som man framfört bär

144

Nr 26.

Torsdagen den C november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

i debatten. Yi kommer att bedöma saken
ur egna synpunkter, och vi betackar
oss alltså för råd från både högern
och folkpartiet i det avseendet. Jag
skulle även vilja uppmana dessa partiers
tidningar att inte försöka råda
bondeförbundet hur det skall ta ståndpunkt
i den inträdda situationen. Den
saken sköter vi själva.

Jag skulle också vilja säga ett par
ord till herr Hjalmarson. Hans väsentligaste
insats i går var hans kritik av
riksbanken, när det gäller dess åtgärder
i förhandlingarna med försäkringsbolagen.
Jag vill uttrycka mitt starka
klander mot herr Hjalmarsons uttalanden
i denna fråga. Han ville kritisera
riksbanksledningen och framför allt
riksbankschefen för det sätt på vilket
de underhandlat med försäkringsbolagen.
Riksbankschefens åtgärder vidtogs
efter bankofullmäktiges hörande och
godkännande av de olika detaljerna.
Han har skött det hela på ett mycket
skickligt sätt, och det har inte skett,
som man i går ville göra gällande, under
hot om en tvångslagstiftning. Redan
i september upptog man förhandlingar
med dessa försäkringsbolag och
försökte förmå dem att följa den linje,
som man gått in för under innevarande
år. Men försäkringsbolagen sade bestämt
nej. De ville inte vara med om
dessa villkor. De ville ha en höjd ränta
-— detta på grund av den agitation,
som har förts framför allt från högerhåll
men även från folkpartihåll i denna
riktning. För riksbanken gäller det
ju att försöka slå vakt om penningvärdet,
och det är självklart att räntan
spelar en mycket stor roll i det avseendet.
Man har från försäkringsbolagens
sida åberopat 1945 års försäkringsutrednings
förslag och uttalande,
att den högsta gällande räntan skall
tillgodoräknas försäkringstagarna under
förutsättning att det finns god säkerhet
för lånen. Man frågar sig då:
Har på den fria lånemarknaden räntan
varit högre än de 3,5 procent, som man

för regeringens politik.

har stipulerat för lånegivning till kommuner,
för statsobligationslån och för
bostadsbyggande? Ja, det har förekommit
att vissa lån har utlämnats till 4,25
procents ränta. Men det har varit till
industrier om vilka man inte vetat hur
länge de är stabila. Det är därför oriktigt
att göra gällande att det i detta
hänseende har uppstått en snedvridning
i ränteläget. Det är ju alltid så
att ett lån mot en sämre säkerhet betingar
en högre ränta, och det förklarar
denna snedvridning. Det är en fullt
normal företeelse på detta område, och
den vanliga räntan har hållit sig vid
3,5 procent.

Nu har försäkringsbolagen och finansintresset
ansett det lämpligt att
kräva att räntan skall höjas. Som kammarens
ledamöter kanske har läst i
konjunkturinstitutets rapport förutsättes
det att det skall till en räntehöjning
av minst 1 procent för att vi skall få
full stabilitet i ränteläget. Vi har i
riksbanksfullmäktige ansett att detta
skulle medföra en sådan förskjutning
av penningsvärdet och i så hög grad
äventyra stabiliseringen att vi för vår
del inte kan vara med om det.

Som jordbrukare reagerar jag på det
allra kraftigaste mot försöken att trissa
upp räntan på detta sätt. Jag minns
mycket väl den tid, 1931—1932, när
man fick betala 8—9 procents ränta,
och jag vet hur det är nu. Unga jordbrukare
kan ha köpt ett vanligt jordbruk
till ett pris av 40 000 kronor och
ha ett lösöre som betingar ett värde
av 20 000 kronor och vara skuldsatta
för allt detta. Vi har många tiotusental
ägare av bostadsegnahem, arbetare
och tjänstemän, som har skaffat sig
dessa bostäder på senare tid för 30 000
—40 000 kronor. Det är självklart att
bara 1 procents räntehöjning på dessa
belopp spelar en kolossalt stor roll.
För en jordbrukare med en skuldsättning
på 40 000—50 000 kronor betyder
1 procents räntehöjning en extra årlig
utgift av 400—500 kronor, och det vill

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

145

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

vi inte vara med på. Vi vill i stället
försöka behålla den lågräntepolitik som
vi har fört. Jag tror det är lyckligast
för vårt land, inte minst ur bostadsproduktionens
synpunkt. Det är självklart
att en räntehöjning av denna storleksordning
måste påverka hyrorna mycket
kraftigt.

Vi har redan stiftat en lag om räntereglering.
Den har vi inte velat sätta
i kraft, emedan det skulle få rätt vittgående
konsekvenser. Det förslag som
riksbanksfullmäktige har lagt fram för
regeringen är av mycket mildare karaktär
och går ut på att försäkringsbolagen
skall placera sina pengar på visst
sätt. Det är alltså mycket lindrigare till
sina verkningar än ränteregleringslagen.
Alla inom bankofullmäktige har
hyst den varma åstundan, att man
skulle kunna åstadkomma en frivillig
överenskommelse. Vi har gjort allt vi
kunnat för att nå detta men har hittills
inte lyckats, och då finns det inte
mycket annat att göra än att införa en
bestämmelse som förmår bolagen att
placera sina pengar på visst sätt.

Jag tycker att detta inte är något
hårt ingrepp och att vi litet var bör
kunna vara med om det, framför allt
med hänsyn till penningvärdets stabilitet,
som är av allra största betydelse för
försäkringstagarna. Det är för dem
mycket värdefullare att man når denna
stabilitet än att man kanske får någon
procents räntehöjning under en viss
tid och sedan måhända ett försämrat
penningvärde.

Jag måste därför beklaga herr Hjalmarsons
uttalande i går, som på ett
synnerligen ingripande sätt kommer
att försvåra denna uppgörelse. Det var
i mycket obetänksamt av högerpartiets
ledare att uttala sig på det sätt han
gjorde.

Vi är som sagt alla i riksbanken av
den meningen att det skulle vara önskvärt
att vi kunde nå denna uppgörelse
i godo, men om det inte låter sig göra,
anser vi att så mycket står på spel att

vi inte kan underlåta att rekommendera
denna åtgärd med den ifrågasatta
lagstiftningen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Det
kanske kan ursäktas mig, som av min
yrkesutövning förhindrades kandidera
vid det senaste valet, att här göra ett
par reflexioner.

Då jag anmälde mig som talare, tänkte
jag något beröra utrikespolitiken.
Jag visste då inte om det skulle bli en
allmän debatt om den, och därför ville
jag få tillfälle att säga ett par ord. Nu
har jag emellertid fått det beskedet,
att vi har en sådan debatt att vänta,
och då får jag i dag nöja mig med att
beklaga att det har ansetts lämpligt att
på detta sätt uppskjuta debatten så
länge, när vi dock har blivit utsatta för
ett upprörande ryskt övergrepp.

Herr talman! Vad jag på detta skede
av den stora interpellationsdebatten
skulle vilja flyktigt beröra är endast
ett par intryck av vad som har sagts
här på ett par brännbara punkter. Vad
först angår frågan om regeringskoalitionen,
som ju har varit på tal från så
många håll och senast från den föregående
ärade talarens sida, skulle jag
i första hand vilja beröra ett uttalande
av statsministern. Han sade i går i debatten,
att denna koalition vilade på
ett mycket hållfast väljarunderlag, ty
ty bakom den stodo över två miljoner
väljare, under det att högern och folkpartiet
hade knappt en och en halv
miljon väljare bakom sig. Ja, det där
låter ju bra, men alla vet att detta uttalande
inte täcker verkligheten, tv det
är dock en offentlig hemlighet att de
allra flesta bondeförbundsväljarna och
eu mycket stor del av de socialdemokratiska
väljarna i själ och hjärta var
missnöjda med denna koalition.

Herr Rubbestad och flera andra har
liknat denna koalition vid ett äktenskap.
Om man fullföljer liknelsen skul -

10 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 26.

146 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

le jag vilja säga att det är ett omaka
äktenskap. Det är från en sida sett
att betrakta såsom ett tvångsäktenskap,
där herr Hedlund fördes till brudpallen
under ivriga bedyranden om att hemgiften
skulle bli stor. I det äktenskapet
föddes ett missfoster; det var en gris.

Herr Rubbestad har i detta sammanhang
klandrat bland annat folkpartipressen
för att den skulle ha givit bondeförbundet
råd hur det skulle handla.
Jag kan inte finna annat än att den
debatt, som har förts i pressen, har varit
ett försök att analysera den uppkomna
situationen. Ja, det var en situation
som för inte så länge sedan nödgade
bondeförbundet att hålla en intern
diskussion i nära tio timmar, vilken sedan
resulterade i ett tämligen intetsägande
uttalande om att koalitionen
skulle fortsätta — för hur länge, det
är en annan sak.

Felet, herr talman, med denna koalition
är, som har påpekats från oppositionshåll
särskilt i går, att den icke
sammanhålles av ett ideologiskt underlag
utan att det bakom den ligger endast
kortfristiga beräkningar. Det är
inte så att bondeförbundet och socialdemokraterna
har några gemensamma
aktuella önskemål, som bägge partierna
betraktar såsom huvudpunkter som
de vill gemensamt realisera. Helt motsatt
var ju förhållandet med exempelvis
den Edénska blockregeringen under
och efter det första världskriget.
I det fallet hade ju båda partierna såsom
en aktuell huvudpunkt på sina program
en rösträttsreform, och den genomfördes
också gemensamt av dem.
Däremot fick ju de speciellt socialistiskt
färgade programpunkterna helt
läggas åt sidan i denna regering. Allt
detta vet ju statsministern mycket väl,
men det hindrade honom inte i går att
med en troskyldig uppsyn förklara att
det inte var något märkvärdigare med
denna koalition än med exempelvis den
Edénska ministären. Han ville helt enkelt
med ett i viss mån demagogiskt

konstgrepp komma ifrån att konfronteras
med den kalla verkligheten, denna
verklighet som innebär att de ideologiska
skiljaktigheterna mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna i
realiteten är oöverkomliga.

Här har man kanske att söka en av
förklaringarna till att statsministern
till varje pris vill undvika en ideolologisk
debatt här i riksdagen. Denna
debatt har ju så livligt efterlysts av bland
annat herr Ohlin. Ett annat bevis för
statsministerns ovilja att här föra en
ideologisk debatt är hans hänvisning
till att en sådan debatt dock pågick
på andra håll här i landet, vid LO, vid
partikongressen, t. o. m. i studiecirklar.
Men vad i all världen har detta att
göra med det av herr Ohlin framförda
önskemålet att vi här i riksdagen skulle
få en sådan debatt? Eller menar verkligen
statsministern att detta är en sak
som icke angår den svenska riksdagen?
Man får verkligen av hans uttalande det
intrycket, att han helst ser att diskussionen
här i riksdagen på brännbara
punkter så mycket som möjligt begränsas
till att röra rena utanverken
utan att de ideologiska motsättningarna
klart belyses.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, vilja komma med ett i mitt
tycke talande exempel. Vi vet alla att
det under tiden efter det andra världskriget
gjorts grundliga undersökningar
i bland annat England och Schweiz
angående möjligheten att förverkliga
och förena individens frihet med en
genomförd planhushållning. Resultatet
av dessa undersökningar har helt enkelt
blivit, att en sådan förening av
strävanden icke är möjlig att förverkliga.
När planhushållningen nått en
viss punkt tvingas man att välja. Antingen
får man uppge planhushållningstankarna
i deras extrema former eller
också får man finna sig i den individuella
frihetens undergång. Detta hindrar
inte, herr talman, att varje tvångsingripande,
hur ödesdigert det än må

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26. 147

Svar på interpellationer

vara för individens frihet, dock alltid
har beledsagats med en lovsång till
denna frihet, vilken frihet man varit
i färd med att undertrycka.

Detta hör helt enkelt till tvångs- och
planhushållningens ritual. Det verkade
därför inte särskilt lugnande, när vi
nu i riksdagen fick höra ivriga bedyranden
om hur högt planhushållarna
älskar individens frihet. Och hur är
det för resten? Den man älskar agar
man, heter det ju. Det tycks ligga en
olycklig kärlek bakom många socialdemokraters
inställning till det stora
centralproblemet, nämligen möjligheten
att bevara ett tillräckligt mått av
individuell frihet med en vittgående
planhushållning.

Vad jag i detta sammanhang ville
komma fram till var följande. Statsministern
förklarade i går helt frankt
gentemot de av herr Ohlin uttalade
farhågorna för följderna av ökad planhushållning,
dels att det vore reaktionärt
att bekämpa socialdemokraternas
strävan efter att utöka samhällets inflytande
och dels att under 1920- och
1930-talen anförda farhågor för att ett
ökat statsinflytande skulle leda till en
för individens frihet menlig socialisering
hittills visat sig vara obefogade.
Det lät på statsministern, som om de
tidigare varningsropen verkat så sövande
på honom, att han nu icke längre
vore känslig för ropet om att vargen
kommer. Det beklagliga är att man
förgäves fick leta efter en antydan om
att statsministern dock tagit så stort
intryck av påpekandena om faran av
planhushållning, när denna nått en viss
punkt, att han förstått, att detta problem
är brännande även hos oss. Vi
måste nu på ett helt annat sätt än tidigare
vid varje tvångsåtgärd fråga oss,
om vi inte är i färd med att offra större
värden än dem vi vinner på ingripandet.

Det är därför, herr talman, som jag
beklagar att statsministern så lätt avfärdade
detta stora problem. Vi får ak -

ang. redogörelse för regeringens politik.

ta oss för att resonera som bonden,
som lade vedträ efter vedträ på sitt
lass, allt medan han mumlade: »Tål du
det, så tål du väl detta också.» Resultatet
blev ju att hans häst till slut inte
kunde dra lasset. Det kan hända, att
vårt folk, när det kommer till kritan,
inte kan dra det tunga socialistiska
lasset.

Herr talman! Det förefaller mig som
om det delvis vore dunkla bevekelsegrunder,
som ligger bakom socialdemokraternas
motvilja mot en ideologisk
debatt. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till ett uttalande av en mera
uppriktig socialiseringsivrare än statsministern,
nämligen herr Branting i
första kammaren. Han har uttryckligen
förklarat sig vara mycket belåten med
alla regleringsåtgärder, därför att man
på det sättet kan genomföra socialiseringen
på en omväg, d. v. s. utan att
behöva tillgripa direkta socialiseringsätgärder.
Det är därför inte så underligt,
om vi inom oppositionen på förhand
är ganska misstänksamt inställda
mot socialdemokraternas regleringsförslag.
Dessa måste prövas även ur frihetssynpunkt.

Den siste ärade talaren var inne på
frågan om åtgärder för att i viss mån
binda försäkringsbolagens kreditgivning.
Det är dock ytterligare en punkt,
som jag tycker kan vara värd att beröras
i detta sammanhang. Han klandrade
herr Hjalinarson, men han kunde
kanske med större fog ha klandrat en
annan talare, nämligen herr Hall, som
i går uppträdde på ett sätt, som kom
en att tänka på vissa politrukers uppträdande
öster om järnridån. Där vill
man ju förverkliga sina femårsplaner
genom att ingripa mot tredskande, och
det var ju ungefär sådana talesätt vi
fick höra av herr Hall i går, vilket jag
tycker var mycket olyckligt.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Häckner sade, att
vårt folk inte orkar dra det stora socia -

148 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

listiska lasset. Ilar herr Häckner inte
läst sitt partis valmanifest, som ju
innebär en oerhörd börda för det svenska
näringslivet? Det underliga är, att
herr Häckners parti inte tänker se till
att hästen har hö eller vatten utan
tänker låta honom gå på luft. Då frågar
man: Hur skall hästen utan näring
kunna dra det oerhörda lass, som folkpartiet
har presterat i sitt valmanifest?

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
I.undberg tycks å sin sida vilja stänga
in hästen i en spilta —• den socialistiska
spiltan.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det borde ju inte vara främmande
för vare sig herr Ohlin eller herr Svensson
i Ljungskile hur det går till när
olika avtal träffas. Jag skulle vilja fråga
herr Svensson i Ljungskile, eftersom
han sitter här i kammaren, om han i
andra sammanhang har märkt att det
förts kritik av någon särskild omfattning
sedan riksdagen fattat sitt beslut
beträffande ett visst avtal. Men när det
gäller den sista uppgörelsen för jordbruket
har ni på ert håll ju farit fram
på ett sådant sätt att man, trots att
man varit jordbrukare i snart femtio
år, aldrig varit med om maken. Det
kommer fram en ovilja mot jordbruket
som är mer än beklaglig. Vad är då
orsaken till detta? Jo, det är grispremierna,
som ni ute i valrörelsen utnyttjat
på ett sätt, som påminner om pojkars
uppträdande, men inte om det sätt varpå
riksdagsmän bör handla under en
valrörelse.

Det lyste mig att se efter vad t. ex.
professorerna har fått i lönetillägg, och
uppgifter som jag har skaffat från fullt
tillförlitligt håll visar att professor
Ohlin exempelvis har fått ett tillägg på
4 700 kronor. När jag såg det tänkte
jag: Om han olyckligtvis skulle vara
jordbrukare och skulle ha fått dessa
4 700 kronor i form av 30 kronor för
varje gris som han fött upp, vilket ar -

bete skulle det inte ha legat bakom
dessa pengar. Jag skall dra några siffror
— det kan kanske vara nyttigt att
ha dem en annan gång, om det skulle
riktas kritik mot jordbruket.

För att i grispremier få ett belopp
av 4 700 kronor måste professor Ohlin
skaffa sig 156 grisar. Om jag tar 1951
års inköpspris för grisar, kostade grisarna
i medeltal 83 kronor i inköp.
Detta gör 12 948 kronor för 156 grisar.
Men grisarna vill ju också ha någonting
att äta, och om jag går efter 400
kg gröpe per gris, gör det 23 712 kronor
— herr Ohlin kan ju ta papper
och penna och anteckna alla siffror;
annars kan han ju få mina anteckningar
sedan jag slutat anförandet. Det går
emellertid inte att ge grisarna bara vatten
och gröpe, utan de måste också ha
litet skummjölk. Jag har räknat med
två liter skummjölk i medeltal per gris
och dag. Kostnaden härför blir 2 295
kronor 20 öre. Sedan skall det vara
stallplats åt grisarna — att ha dem i
hemmet går nog inte; det verkar som
om herr Ohlin tyckte om stoj, men det
skulle nog bli litet för mycket av den
varan. Jag räknar med att stallplats för
156 grisar kostar omkring 2 000 kronor.
Sedan tillkommer försäkringsavgifter,
riskpremier och annat på omkring 500
kronor. Vidare skall det vara någon
som sköter grisarna — det räcker nog
med en man. Enligt 1951 års ersättning
för djurskötare, som var 2:66 i timmen,
skulle kostnaden härför bli
2 553:60 kronor. Men det skall också
utgå semesterlön efter 6 procent på den
intjänta lönen. Jag har bara räknat
med fyra månaders arbete. Det finns
de, som i regel räknar med fem månader
för uppfödning av en gris, men om
jag här skulle göra det, skulle förlusten
bli alldeles för stor. Semesterlönen beräknar
jag således till 153: 22 kronor.
När alla utgifter är klarade, är jag uppe
i en summa av 45 162: 02 kronor.

Sedan de fyra månaderna gått, skall
ju grisarna slås ihjäl. Jag har räknat

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26. 149

Svar på interpellationer

med en medelvikt av 72 kg per gris
och kommer alltså fram till 11 232 kg
{läsk. Med ett pris av 3: 03 kronor per
kg — jag har fått fram detta genom
att räkna ut priset för de sex ä sju grisar
per år som jag själv har sålt •—
skulle försäljningen av grisarna inbringa
34 031: 90 kronor. Det blir alltså
en förlust på 11 130: 06 kronor —- man
får gärna granska de siffror som jag
här anfört och som går att bestyrka.

Men så kommer det där ohyggliga
eländet med en premie av 30 kronor
per gris. Herr Ohlin sade i går att om
bondeförbundet inte hade varit med i
regeringen, skulle jordbrukarna ha fått
41 miljoner kronor mer i inkomst, och
det hade nog behövts för att täcka förlusterna.
Grispremien för dessa 156
grisar är visserligen 4 680 kronor och
därigenom minskas förlusten, men det
finns i alla fall kvar en nettoförlust på
6 450:06 kronor. Så ligger det i verkligheten
till med grispremierna.

För att få klarhet om den saken hade
herr Ohlin såsom vetenskapsman inte
behövt använda större vetenskap än att
läsa det anförande som hans partikamrat
herr Ahlsten höll här i kammaren
då frågan om jordbruksuppgörelsen var
tippe. Det sades då att det var de stora
gårdarna som framför allt skulle dra
nytta av grispremierna, men herr Ahlsten
talade om hur det egentligen låg
till med fläskproduktionen. 70 procent
av fläskproduktionen faller på gårdar
på under 20 hektar med i medeltal sju
ä åtta grisar. Gårdar på över 20 hektar
svarar för övriga 30 procent, och
medeltalet grisar är där 22 per brukningsdel.
Och den ersättning som skulle
täcka utgifterna var ju beräknad efter
ersättningen åt småbrukare ocii lantarbetare
för deras arbete inom jordbruket.

Det är detta, som skulle täckas på
något sätt. Jordbrukarna var emellertid
så gcntila, att de inte krävde full kompensation
utan nöjde sig med en inkomstminskning
på 40 miljoner kro -

ang. redogörelse för regeringens politik.

nor. Man trodde kanske att 1952 års
skörd skulle täcka dessa förluster. Jag
var inte med vid förhandlingarna så
jag vet inte säkert anledningen till detta,
men ungefär så ligger det i alla fall
till. Jag tror att det var med hänsyn
till hela samhället, som jordbrukarna
avstod från denna summa.

Jordbruket har ju haft mycket stor
nytta av professorernas vetenskapliga
arbete när det gäller olika sädessorters
förädling. Här har alltså professorerna
gjort jordbruket en oerhört stor tjänst.
Herr Ohlin måtte emellertid tillhöra en
annan kategori professorer, ty han har
gått den precis motsatta vägen. Jag
måste säga att jag aldrig känt det så
hårt som när jag häromdagen från
konsumenthåll hörde, att det inte var
så farligt med de mängder av säd, som
fortfarande är obärgad, eftersom staten
ändå betalar förlusterna och detta i sin
tur kommer på debetsedeln. En sådan
inställning har man alltså till jordbrukets
folk. Tycker herr Ohlin att det är
trevligt? Har herrar Ohlin och Svensson
i Ljungskile fått en ökad väljarkår
genom sådant tal, då tycker jag att det
är synd om dem som är valda på folkpartiets
listor. Det är säkert inte med
någon känsla av förnöjsamhet, som de
kommer att ta del i kammarens arbete.
Detta är också något nytt inom folkpartiet,
ty när det hade hedersmannen Andersson
i Ilasjön som ledare förekom
det inte någon sådan humbug som nu.
Det är kanske ett mera modernt professorsarbetc,
som nu tagit sig uttryck.

För några år sedan — jag tror det
är tre år sedan - - interpellerade herr
Ohlin statsministern och frågade bland
annat om kommunisterna var vuxna
uppdrag i det svenska samhället. Då
uttalade herr Lager orden: »Den Gud
ger ett ämbete ger han också förstånd.»
Jag sade i detta sammanhang att herr
Ohlin måste vara bortglömd. Jag är
verkligen av den uppfattningen, att
herr Ohlin visserligen ej saknar förmåga
att begripa saker och ting men

150 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

däremot saknar den känsla för sanningen,
som man har rätt att fordra
av en vetenskapsman.

Jag har här herr Ahlstens yttrande,
då riksdagen behandlade denna jordbruksfråga.
Jag vill rekommendera
herrar Ohlin och Svensson i Ljungskile
att läsa det och efteråt försöka
tala om sanningen. Man borde åtminstone
kunna tala om hur det ligger
till, så att de missförstånd, som uppkommit
mellan jordbrukets folk och
konsumenterna, kan redas upp.

Såväl i det fackliga som i det ekonomiska
och politiska organisationsarbetet
har vi försökt att få konsumenterna
att förstå jordbrukets ställning.
Vi har på våra länsförbunds sammanträden
inbjudit konsumenterna att ta
del av vårt arbete, och vi har försökt
få bort den glyfta, som tidigare funnits.
Nu har emellertid, beklagligt nog, herr
Svensson i Ljungskile och herr Ohlin
slagit in på en linje, som jag känner
en djup besvikelse inför. Jag är gammal
som bonde, nästa år är det 50 år
sedan jag började. Jag vill ännu en
gång säga, att jag aldrig känt en så
stor olust som efter detta skrik om
grispengarna, att bönderna skulle ha
fått betalt för döda grisar. Varför inte,
herr Ohlin, läsa herr Ahlstens anförande
från jordbruksdebatten i våras
och som vetenskapsman försöka sätta
sig in i det?

Man har faktiskt lust att fråga ecklesiastikministern
om herr Ohlin har
rätt att sitta som professor och uppbära
en massa hedersuppdrag och samtidigt
fara så vårdslöst fram när det
gäller framläggandet av de verkliga
förhållandena, som herr Ohlin gjort.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag brukar inte replikera herr
Hansson i Skediga så mycket, men han
skall ju lämna kammaren relativt snart.
Jag kanske kan säga ett enda ord till
honom.

Jag har här några siffror, som är

utarbetade av vederbörande organisationer
och som visar räntabiliteten för
jordbruk av olika storleksordning. Det
framgår att medan jordbruk över 30
hektar åker under bokföringsåret
1949/50 — jag hoppas att jag snart får
senare siffror ■—• hade en räntabilitet
av 7 å 9 procent, så hade jordbruk under
10 hektar däremot en negativ räntabilitet,
ett underskott. De medelstora
jordbruken mellan 10 och 20 hektar
hade en räntabilitet av 1 procent, medan
jordbruk på 20 å 30 hektar hade
en räntabilitet av något över 4 procent.

Dessa siffror är alltså fakta, som är
så pass väl konstaterade som de gärna
kan bli, även om man naturligtvis kan
diskutera även dem. Jag tror att de
tillräckligt underbygger de påståenden,
som jag här har gjort, nämligen
att det större jordbruket har och även
under tidigare år har haft en relativt
gynnad ställning.

Nu gör jag inte anspråk på att vara
någon sådan specialist som herr Hansson
i Skediga tydligen är. Jag förstår,
när jag hör hans anförande, där han
uppehöll sig så förfärligt mycket vid
professorer, att han i själva verket umgås
med två planer, inte bara att avsätta
mig utan även måhända att själv
kvalificera sig till professor i jordbruksekonomi
— eller kanske han syftade
på grisekonomi. Jag är emellertid
inte alldeles säker på att han har lyckats.

Jag tror att herr Hansson i Skediga
skulle göra klokt i att, innan han tar
ett samtal med ecklesiastikministern,
fundera ett litet slag på vad det är han
talar om från andra kammarens talarstol
—- tänka över tankefriheten och yttrandefriheten
och friheten för befattningshavare
här i landet att ge uttryck
åt vilken mening han vill, även om den
inte överensstämmer med herr Hanssons
i Skediga mening.

Herr HANSSON i Skediga (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Ohlin sade,

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26. 151

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

att han inte var någon specialist på
jordbrukets område. Ja, det begriper
vi nog. Vad angår mitt samtal med
ecklesiastikministern så är vi ju människor
allesammans, herr Ohlin. Här
vill jag bara påminna om den interpellation
han framställde för tre år sedan,
och vari han frågade hans excellens
statsministern, om kommunisterna var
vuxna vissa uppdrag i samhället. —
Människor som människor, titlar och
politiska åsikter, det skall vi inte tala
om i det sammanhanget. Det är människor
på båda hållen som frågan
gäller.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
kan inte undgå att inledningsvis beröra
det tal om Enbomsprocessen, som
inte i sin helhet fick hållas i denna
kammare. Särskilt anmärkningsvärt är
att en riksdagsman berövades ordet för
resten av sammanträdet, icke när han
talade om rättegången och polisutredningen
utan när han kritiserade vissa
tidningars metoder att stämpla människor
som grova brottslingar, trots att
man inte ens funnit anledning att kalla
dem till polisförhör.

Jag vill erinra om att bland annat
tre medlemmar av riksdagen, nämligen
Lager, Helmer Persson och Helmer
Holmberg jämte förre vice ordföranden
i Stockholms stadsfullmäktige och flera
andra personer i tidningen Se, VeckoRevyn
och andra veckotidningar samt
en del dagstidningar utmålats som
spionchefer och grova brottslingar,
utan att man ens funnit någon anledning
att ta dem i polisförhör. Jag fastslår
såsom ett beklagligt faktum att
dessa äreröriga beskyllningar får man
inte tala om ens i den svenska riksdagen.

Till herr förste vice talmannens inlägg
vill jag bara säga att han inte
kunde anföra ett ord i sak mot det
som herr Johansson i Stockholm framförde,
utan han sökte bara mynta en
ofelbarhetsdogm om de svenska dom -

stolarna. Till hans uttalande »att rottrådarna
i spionhärvan leder till det
kommunistiska partiet» vill jag bara
säga att jag finner det anmärkningsvärt,
att en talman i den svenska riksdagen
kan kasta ut beskyllningar och
insinuationer, som han inte kan stå för.

Då han angav vad han trodde att
nämndemännen skulle säga i denna
sak, vill jag tala om för honom att
hundratals svenska nämndemän redan
påtalat den underliga handläggningen
av Enbomsmålet, där dels sinnesundersökning
länge vägrades beträffande den
ene uppgiftslämnaren, trots att det var
fråga om två livstidsdomar, och dels
en av antikommunistkampanjens dirigenter,
en viss redaktör i Dagens Nyheter,
tilläts sitta nämndeman i detta
mål. Göteborgs Handelstidning, Morgon-Tidningen
med flera tidningar har
också påtalat att denne nämndeman
under hela processen skrev förhandsdomar
i sin tidning. Dessa tidningar,
som jag nyss nämnde, ansåg det också
opassande att han fick sitta som domare
i detta mål.

Vidare skulle jag vilja säga några
ord i anslutning till den debatt, som
förevarit i går och i dag. Riksdagsvalet
har, som naturligt är, gjorts
till föremål för skilda tolkningar och
utläggningar. Högern och folkpartiet,
som inregistrerade vissa framgångar i
valet, har genom sina talesmän förmenat,
att det svenska folket har uttalat
sig mot en socialistisk politik. Herr
Ohlin sökte också därför pressa statsministern
att uttala sitt avståndstagande
från socialismen, medan herr Hjalmarson
nöjde sig med att konstatera
att det svenska folket inte ville ha mera
socialism utan mindre.

I verkligheten vet ju både herr Hjalmarson
och herr Ohlin att socialdemokratiens
politik av i dag inte har något
att göra med socialistisk politik. Den
har tvärtom varit och är alltjämt en
politik, som i det väsentliga tillgodoser
storfinansens intressen. Högern

152 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

och folkpartiet bär ju även i egenskap
av företrädare för dessa intressen understött
socialdemokratiens politik. Det
har inte rått några motsättningar mellan
de s. k. fyra stora partierna om
grunddragen i svensk inrikes- och utrikespolitik.
Denna politik har icke
och kan icke ha något gemensamt med
socialistisk politik. Det är ju inte heller
i det hänseendet som herrar Ohlin
och Hjalmarson sätter in sina antisocialistiska
attacker. I de avgörande politiska
frågorna är de synnerligen belåtna
med socialdemokratiens förvaltarskap
av det kapitalistiska Sveriges
affärer.

Herr Ohlin klargör i sin interpellation
vad han menar med socialismen
i regeringspolitiken. Han uttalar: »Ingen
kan hestrida, att denna politik visserligen
inte i fråga om förstatligande
men väl beträffande förkärleken för
detaljerade statliga regleringar och
sympatien för en skattepolitik med
konfiskatoriska drag har en socialistisk
anstrykning.»

Den som något litet känner till socialismens
teori och praktik, vilket naturligtvis
inte herrar Ohlin och Hjalmarson
gör, vet att vad herr Ohlin här
angivit som socialistisk politik är en
vrångbild och ingenting annat. Att
göra regeringens valhänta och inte sällan
misslyckade liandhavande av ett i
och för sig ofta nödvändigt regleringsförfarande
till socialism är lika dumt
som att göra — för att nu citera en
gammal socialdemokratisk teoretiker
— varje offentlig bekvämlighetsinrättning
till ett stycke socialism.

Inte heller har regeringens skattepolitik
någonting med socialism att
göra. Den är raka motsatsen. Jag ber
att få erinra om att det vid folkräkningen
år 1945 visade sig att 7,0 procent
av befolkningen ägde 87,4 eller
nära 90 procent av den totala förmögenheten
i landet. Endast en bedrövlig
okunnighet om de verkliga förhållandena
i vårt land eller en fräck de -

magogi eller bådadera i förening kan
göra gällande att en skattepolitik som
avsätter sådana frukter har »konfiskatoriska
drag» eller har någonting med
socialistisk politik att göra. Eller vill
kanske herr Ohlin hävda, att regeringens
generösa inställning till exportindustriens
extra miljardprofiter kan
betecknas som socialism? Eller menar
herr Ohlin att den fria avskrivningsrätten,
som gett herr Ohlins uppdragsgivare,
storfinansen, den lagliga möjligheten
att i 13 år undandraga jättelika
vinstbelopp från beskattning, är
en socialistisk skattepolitik?

Naturligtvis tror inte herrar Ohlin
och Hjalmarson själva ett ögonblick på
sina plattheter om socialismen. Man
kan givetvis inte på en gång tjäna Gud
och Mammon, det går inte att på en
gång säkra storfinansens intressen och
genomföra en socialistisk politik. När
därför herrar Ohlin och Hjalmarson
söker framställa regeringens poltik som
en socialistisk sådan, så har detta intet
annat syfte än att söka kompromettera
socialismens idé. De söker ge
svenska folket en grovt förfalskad bild
av socialismen i avsikt att föra det
bakom ljuset. Att de ändock inte lyckats
göra några nämnvärda inbrytningar
i de befolkningsskikt som framför
andra har intresse av ett förnuftigare
samhällssystem, vittnar gott om dessa
befolkningsskikts politiska omdöme.

Socialdemokratien å sin sida värjer
sig alltmera förtvivlat mot herrar Ohlins
och Hjalmarsons beskyllningar för
socialism. Den vädjar och bönfaller de
borgerliga partierna att tro på dess
försäkringar. Statsministern sökte i
går kryssa mellan trycket från opinionen
inom hans eget parti och herrar
Hjalmarsons och Ohlins beskyllningar
för socialism med resultat att han säkerligen
inte kunde tillfredsställa någondera.
Han ville inte direkt ta avstånd
från socialismen. Statsministern
förklarade i stället vid flera tillfällen,
att socialdemokratien aldrig haft en

Torsdagen den 6 november 1952,

Nr 26.

153

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

doktrinär, en dogmatisk åskådning.
Även beträffande socialdemokratiens
ställning till de dagsaktuella frågorna
förklarade han att denna icke på något
sätt var doktrinär.

Naturligtvis är det i och för sig intet
fel på denna förklaring. Dogmatism
är alltid farlig därför att den kolliderar
med levande livets realiteter. Men i
statsministerns mun blir denna deklaration
endast en maskering av det faktum,
att socialdemokratien i sin praktiska
politik för länge sedan lämpat
socialismen över bord. Detta faktum är
så uppenbart, att det gör alla intrikata
frågor om socialdemokratiens ställning
till socialismen överflödiga. Man kan
inte vara anhängare av socialismen
samtidigt som man försvarar, understödjer
och stärker den kapitalistiska
samhällsordningen.

Varför skall man kräva ett avståndstagande
från socialismen av män, som
frenetiskt bekämpar de länder och
folk, som omsätter socialismen i praktiken,
och direkt eller indirekt understödjer
strävanden från de kapitalistiska
staternas sida att slå ned dessa
länder och folk och återinföra den kapitalistiska
ordningen?

I sin praktiska gärning har högersocialdemokratien
bevisat att den ingenting
har gemensamt med en socialistisk
samhällsåskådning. Detta avfall
från socialismens teori och praktik är
i långt högre grad orsaken till socialdemokratiens
tillbakagång i valet än
folkpartiets och högerns löjligt enkla
försök att på grundval av socialdemokratiens
politik teckna en vrångbild av
socialismen.

Vi har emellertid den uppfattningen,
att de socialdemokratiska arbetarna
inte skall tillåta sina ledare att auktionera
bort socialismens idé. Den
självrannsakan som begynt inom socialdemokratien
i anledning av valresultatet
visar, att klassmedvetna socialdemokratiska
arbetare icke är till freds med
att arbetarmajoriteten i andra kamma -

ren bit för bit offrats på klassamarbetets
altare.

I den valvärdering som försökts av
de socialdemokratiska och borgerliga
partiernas talesmän saknas en mycket
väsentlig sak. Jag syftar på en värdering
av resultatet av kampen mot det
kommunistiska partiet. Huvudsyftet
med ansträngningarna från de s. k. fyra
stora partierna var ju att söka utplåna
kommunistiska partiets inflytande i
svensk politik. Efter varje skenfäktning
som dessa partier uppförde i valet återfann
man alltid den gemensamma förklaringen:
Visst kan vi tvista om vissa
frågor, men det väsentliga är dock att
vi gemensamt bekämpar kommunismen.
Det saknades inte stora ord och åthävor.
Den inte obekante socialdemokraten
Rolf Edberg i Göteborg avgav
i radio det bragelöftet, att kommunisterna
i valet skulle förvandlas till »den
betydelselösa sekt de så länge tiggt om
att bli». Han skaffade sig också en herostratisk
ryktbarhet genom förklaringen,
att den som inte ansåg sig kunna
rösta med socialdemokratien skulle
rösta med något av de borgerliga partierna.
Han yttrade också under den av
mig förut omnämnda radiodebatten, att
de som tänkte stanna hemma på valdagen
var likasinnade med dem som gick
främmande makts ärenden. Harmonien
i kampen mot kommunistiska partiet var
fullständig. Socialdemokratiska ledare
slog följe med gamla Hitlerbeundrare
inom högern, de nyblivna korstågsriddarna
inom folkpartiet och atlantpaktsivrande
stabsofficerare.

Såsom här tidigare anförts från kommunistiskt
håll måste resultatet med
hänsyn till de högt ställda förväntningarna
betecknas som ett fiasko. Särskilt
illa gick det i Göteborg för herr Edberg
och hans parti. Medan kommunisterna,
som skulle degraderas till en betydelselös
sekt, höll sin röstsiffra från 1950 —
jag vill inom parentes säga att det är
det enda val man bör ta till jämförelse
för att få en riktig bild av läget — eller

154 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

nära 23 000, så förlorade socialdemokraterna
betydligt över 7 000 röster.
Och vad värre var, socialdemokratien
fick byta plats med folkpartiet som stadens
största parti. Herr Edbergs paroll
till valmännen att lägga sina röster
på något av de borgerliga partierna,
om de inte ville rösta med socialdemokratien,
fick ett lysande gensvar. Socialdemokratien
tappade över 7 000
röster och folkpartiet ökade i motsvarande
grad. Kommunisterna höll däremot
som sagt sin röstsiffra och sin
andel i väljarkåren. Den smutsiga Enbomsprovokationen
förmådde inte rubba
partiets inflytande bland Göteborgs
väljare.

I detta sammanhang och till belysande
av hur ogenerade de s. k. svensksinnade
partierna är i sin kamp mot
kommunisterna vill jag något beröra
de amerikanska insatserna till hjälp åt
dessa partier. Göteborg har nämligen,
efter mönster från andra marshalliserade
länder, begåvats med en amerikansk
informationsbyrå. Den har haft
sina lokaler på Erik Dahlbergsgatan
snett emot folkpartiets lokaler, vilket
meddelande jag lämnar utan att därmed
vilja insinuera något. Redan vid
valkampanjens början hade vi på känn
att amerikanska informationsbyrån utvecklade
en ökad aktivitet. Efterhand
blev det alltmera tydligt, att byrån
tänkte göra sin insats i det svenska
valet i Göteborg till förmån för det amerikanska
sättet att leva. Den tillhandahöll
gratis antirvska bloddrypande vykort,
som för övrigt såldes för två kronor
stycket av en ökänd f. d. socialdemokratisk
politiker, varigenom han
fick amerikansk hjälp med att fylla sin
magra valkassa. Senare dök en amerikansk
broschyr upp i marknaden. Den
var tryckt i Köpenhamn och delades ut
gratis. Vid efterforskningar, som vi
gjorde, kunde vi konstatera, att denna
skrift distribuerades av Fackliga central
i Göteborg. Detta är intet löst påstående.
Ordföranden i denna organisation har

själv erkänt att ledningen åtagit sig att
distribuera broschyren. Det länder
emellertid Göteborgs fackligt organirade
arbetare till heder att ledningen
för Fackliga central icke lyckades få
spridning på broschyren, och där den
i undantagsfall kom ut till någon arbetsplats,
blev den snart undanskaffad.
Det skulle vara intressant att få veta vad
statsministern har att säga om detta
sina partivänners tilltag att medverka
till amerikansk inblandning i ett svenskt
riksdagsval.

Det har under åren gjorts många försök
att slå ned den kommunistiska rörelsen.
Alla har misslyckats, inte minst
det senaste. Men vi vet att försöken
kommer att upprepas. Vi är beredda på
nya attacker mot vårt parti. Vi är nämligen
inte så enfaldiga som herr Ohlin
och hans liktänkande, som söker inbilla
folk att klasstänkandet och klasskampen
är fiktioner. De är tvärtom
ofrånkomliga realiteter så länge den
kapitalistiska produktionsordningen består.
Kampen mot oss kommunister är
en del av klasskampen, och den riktar
sig därför i realiteten mot hela arbetarklassens
intresse av ett samhällssystem
som skapar trygghet mot krig och kriser.
Men vi vet också att det inte går att
hindra utvecklingens och historiens
gång. Kommunistiska partiet kommer
att bestå och utvecklas. Inga smädelser,
inga förföljelser, inga nya provokationer
kan hindra, att den socialistiska
idé, som man här sökt kompromettera,
kommer att erövra folkens stora massor.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag tänker
inte ta upp någon polemik med herr
Senander eller övriga kommunistiska
deltagare i denna debatt. Jag vill bara
göra en liten reflexion. Vid den partikongress
—• eller kanske det var något
ännu finare —- i Moskva, där herr
Hagberg i Luleå lär ha representerat
Sveriges kommunistiska parti, utlovade
Stalin ett kraftigt stöd åt de kommu -

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26. 155

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

nistiska partierna i länder utanför
järnridån. Han använde inte det ordet,
men tanken var den. Det var ju ovanligt
uppriktigt att utlova ett kraftigt
stöd åt de kommunistiska partierna.
Han syftade då inte bara till att man
skulle ge instruktioner och vägledning
för hur dessa partier skulle uppträda
i respektive länders nationella politik,
han måste ha syftat på något annat.
Vad är det för ett kraftigt stöd kommunisterna
i Sverige skall få från
Moskva? Jag hade väntat att vi skulle
få en upplysning om detta, men så har
tyvärr inte skett. Jag tror emellertid att
Sveriges folk kan göra reflexionerna
själva, i brist på vägledning.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att här i detalj återknyta till debatten
i går på alla de punkter den
berörde. Jag skall bara, innan jag försöker
att slå fast vissa resultat av denna
s. k. remissdebatt, på ett par enstaka
punkter göra några konstateranden.
För det första svarade bondeförbundets
ledare, statsrådet Hedlund, på min fråga,
vari bondeförbundets speciella insatser
i koalitionsregeringen består och
vad de hade uppnått, att stabiliseringen
har lett till skattesänkning och höjda
väganslag etc. På min fråga, på vad
sätt bondeförbundarna har medverkat
till åstadkommande av denna stabilisering,
hänvisade herr Hedlund till kreditåtstramningen,
investeringsavgifterna,
steriliseringsåtgärderna och konjunkturvinstskatten.
Innebörden av herr
Hedlunds uttalande måste då vara, att
dessa åtgärder icke hade kommit till
stånd, om bondeförbundet icke gått in
i regeringen. Jag vill slå fast att hans
förklaring, att bondeförbundet genom
att gå in i regeringen bär uppnått det
ena eller det andra innebär ett påstående
att den socialdemokratiska politik,
som skulle ha förts utan bondeförbundets
inträde, under alla förhållanden
skulle saknat mycket väsentliga
delar av dessa ingredienser.

Vad sedan beträffar statsminister Er -

landers tal om att oppositionen har
kommit med överbud och löftespolitik
och dylikt konstaterar jag, att vi från
vår sida mycket bestämt har skilt på
vilka förslag som gällt för budgetåret
1952/53 å ena sidan och ett program
på litet längre sikt å andra sidan. Jag
har frågat statsministern, om han beträffande
budgetåret 1952/53 kan nämna
något exempel på någon annan stor
utgiftsökning på det sociala området
än folkpensionstillägget, som han vill
kritisera. Någon sådan kunde han inte
ange. Han svarade bara: Jaså, var det
bara det herr Ohlin menade. Menade
inte herr Ohlin allvar med de andra
sakerna? De gällde emellertid det — låt
mig säga —• mera långsiktiga programmet
— om inte uttrycket pressas för
mycket.

Jag har därför också frågat, utan att få
svar, vad det är beträffande programmet
på litet längre sikt, som statsministern
menar innebär att folkpartiet går för
långt och kommer med löftespolitik.
Har vi lovat saker och ting där, som
går långt utöver vad socialdemokraterna
har lovat? Vi har hela tiden betonat
vilket jag framhållit flera gånger, att
ordningsföljden i fråga om reformernas
genomförande och den snabbhet
med vilken de kan genomföras förutsätter
en avvägning inom ramen för
våra ekonomiska resurser. Vi har hela
tiden hållit fast vid kravet på balans
i budgeten. När statsministern säger
att man inte har kunnat förena det vi
lovat med eu skattesänkning, så vill jag
påpeka att våra förslag har varit väl
förenliga med budgetbalansen. Jag tycker
också att statsministern skulle vara
litet försiktig, när han diskuterar på
denna punkt, med tanke på vad som
skedde under valkampanjen. Jag har
inte talat om den, men statsministern
har kommit tillbaka till densamma
flera gånger. Socialdemokraterna framhöll
i sin utåtriktade valkampanj och
körde hårt med det, att folkpartiets
förslag icke var förenliga med en bud -

156

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

getbalans. Men i de instruktioner, som
skickades ut till partiets förtroendemän
och talare m. fl., medgav man, att förslagen
var väl förenliga med en sådan
balans och att det t. o. m. skulle uppstå
ett överskott, men att detta var så litet
att inträffade händelser kunde göra att
det skulle försvinna. Man talade alltså
på ett annat sätt i instruktionerna till
de egna just på denna punkt, där statsminister
Erlander nu går till offensiv
mot oppositionen.

Jag vill konstatera att våra förslag
varit sådana, att man icke har kunnat
påvisa att de varit oförenliga med balans
i statskassan. Statsminister Erlander
övergick då — en av dessa glidningar
i hans argumentering, vilka inte
är ovanliga — till att i stället tala
om att när det gällde själva den samhällsekonomiska
balansen, då har oppositionen
velat avlyfta regleringar och
dylikt, och då är det alldeles klart att
om man gör det och skall bygga etc., så
brister den samhällsekonomiska balansen.
Han hänvisade till att den ekonomiska
politiken här i landet misslyckats
1946 och 1947.

Detta är rätt intressant, ty när vi
förde denna debatt för några år sedan,
1948 och 1949, så försvarade statsminister
Erlander denna politik. Då
ville han inte alls medge att det hade
begåtts något allvarligt misstag. Nu
efteråt säger han att det begicks misstag,
men han säger att det var därför
att man förde en politik som var alltför
liberal. Jag minns inte om han sade att
det berodde på att han lyssnade för
mycket på oppositionen, men det var
väl innebörden. Men, herr statsminister,
det är ju med förlov sagt inte
riktigt, att den politik som fördes
var en politik som man från vår
sida rekommenderade. Man måste ha
regleringar eller en annan politik,
men som verkar med mera generella
medel eller litet av båda delarna.
Har man valt regleringspolitiken eller
valt litet av varje, får man lov att

sköta båda beståndsdelarna av denna
politik. Regeringen hade där valt en
kombination av dessa båda slag, regleringar
och andra medel. Alla partier
var överens om att i det läget kunde
t. ex. byggnadsregleringen inte avvecklas.
Jag kritiserade till och med att
regeringen en period var släpphänt
i fråga om byggnadsregleringen och
fick mycken kritik för det då. Jag tror
för det första inte att regeringen skötte
de regleringar som den hade. För det
andra är det klart att om man i stor
utsträckning litar till en begränsning
av den allmänna köpkraften, får man
bedriva en kreditpolitik som motsvarar
lägets krav. Det var ju det man inte
gjorde. Man hade inte den kreditåtstramning
som i det läget varit möjlig,
med en minimal rörlighet i räntenivån
så vitt jag förstår. Jag är inte alls säker
på att det på ett visst stadium var nödvändigt
med någon nämnvärd förändring
av räntan.

Regeringen underlät alltså att sköta
den första sidan av uppgifterna. Framför
allt underlät man att sörja för att
den allmänna köpkraftsvolymen begränsades
på ett sätt som stod i överensstämmelse
med politiken i övrigt.
Det har alltid varit eu central tanke i
varje
allmänna husliållningsuppgiften för
samhället i dess helhet måste lösas och
att man måste ha en samhällsekonomisk
balans. När regeringen uppenbarligen
under denna period därvidlag släppte
efter, så kritiserades ju detta från vår
sida hårt därför att man icke uppehöll
den samhällsekonomiska balansen. Då
kan ju regeringen väl ändå inte efteråt
komma och säga, att det gick illa därför
att man i alltför hög grad följde en politik
av den art, som vi föreslog. Vare
sig man har mer eller mindre av regleringar,
mer eller mindre av generella
medel, så måste man uppehålla den allmänna
samhällsekonomiska balansen.
Gör man inte detta, så är det där felet
ligger, och man kan inte komma bort

Torsdagen den C november 1952.

Nr 26.

157

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ifrån det, som lierr statsministern försöker,
genom att spela ut regleringarna
mot de generella medlen. Jag är ledsen
att jag inför kammaren måste understryka
en så enkel och självklar sak,
men det var ju tyvärr nödvändigt.

Innan jag kommer in på mina slutreflexioner
skall jag be att få konstatera,
att det är några frågor som regeringen
inte givit något svar på. Rörande
valmetoden har såvitt jag fattat saken
varken från socialdemokratiskt eller
bondeförbundshåll lämnats något svar
på frågan, om man vid arbetet med en
valreform vill eftersträva en större rättvisa.
Med eu viss tillfredsställelse konstaterar
jag att man heller inte givit
sig in på det hopplösa försvaret, att det
skulle vara någon dygd att socialdemokraterna
denna gång hade otur. Inte
heller har man givit någon upplysning
om huruvida det mellan partierna i
koalitionsregeringen finns någon överenskommelse,
mer eller mindre vag,
som underlättar för partier med motsatta
ideologier att komma överens om
samma politik. På frågan vilken den
ideologiska skillnaden är mellan socialdemokratien
och bondeförbundet —
statsministern talar om denna ideologiska
skillnad i sitt svar — har han
svarat med en hemlighetsfull tystnad.

På eu punkt i statsministerns första
svar, som är av stor betydelse, skulle
jag vilja göra ett tillägg. Han nämnde
att regeringen inte tänkt nästa år framlägga
något förslag om höjning av de
allmänna barnbidragen. Om jag inte
missminner mig gällde det nästa år.
Enligt den mening jag företräder får
frågan om de allmänna barnbidragen
ses i samband med problemet om den
framtida utvecklingen av familjebostadsbidraget
och även frågan om subventionspolitiken
när det gäller nya
bostäder. Det är enligt min mening naturligt
att man erkänner det intima
sambandet mellan dessa ting.

En av de centrala frågor som måste
resas, när man diskuterar den framtida

ekonomiska politiken här i landet, är
vilka konsekvenser regeringen vill ta
av misslyckandena när det gäller penningvärdet
under de sista två åren. Den
kraftiga inflationen, vare sig den hade
kunnat i väsentlig mån undvikas, som
vi menar, eller om regeringen eventuellt
skulle ha rätt — vilket jag inte tror
— och den under dåvarande förhållanden
inte kunnat undvikas, reser ett allvarligt
problem: Hur skall man för framtiden
kunna undvika en upprepning''?
Vi har nu en relativt lugn period på
grund av förhållandena i utlandet som,
hoppas jag, kommer att bestå en tid
framåt. Då måste vi begagna denna tid
för att undersöka på vad sätt vi skall
kunna undvika en upprepning. Rycker
man på axlarna åt detta, är ju förklaringarna
från regeringen, att man skall
föra en sådan ekonomisk politik, att
man bevarar full sysselsättning och
fast penningvärde, intet värda.

Det är därför jag har frågat på vad
sätt regeringen tänker sörja för att vi
vid en eventuellt inträffande ny prisstegring
på råvarumarknaderna i utlandet
inte skall få en ny inflation på
bortåt 30 procent för att sedan, när priserna
faller, få i stort sett prisstabilitet.
På den frågan har jag inte fått något
svar. Regeringen står tydligen i dag alldeles
villrådig och hänvisar såvitt jag
förstår till att den tänker föra samma
slags politik som hittills. Kan jag inte,
herr statsminister, åtminstone på den
punkten få ett klart besked. Tänker regeringen
för framtiden föra en annan
ekonomisk politik än den hittills förda
i avsikt att förebygga ett upprepande
av den försämring av penningvärdet,
som inträffat under de senaste två
åren?

För den ekonomiska politiken spelar
naturligtvis jordbruksregleringen en
ganska viktig roll. .lag har den uppfattningen,
att den prissättning för jordbruket
i dess helhet, grundad på totalkalkylen,
som vi haft nu i många år —
mycket längre än någon från början

158 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

tänkte sig — kan inte länge fortsätta
utan bör snarast möjligt ersättas med
något annat i överensstämmelse med
tankegången i 1947 års riksdagsbeslut,
där man ville bygga jordbrukspolitiken
på mera differentierade kalkyler. Det
är inte nödvändigt att gå precis den
väg man då tänkte sig. Man kan få göra
en något mindre uppsplittring, men en
viss differentiering, inte minst ur synpunkten
av rättvisa de olika jordbruksgrupperna
emellan, tror jag är nödvändig.

Det var i det sammanhanget jag reste
en fråga, som åtskilliga bondeförbundstalare
sedan har varit inne på, dock i
regel, tycker jag, utan att riktigt fatta
vad jag ville ha fram. Jag reste frågan:
Vilken behandling ger det svenska samhället
företag av samma storleksordning
som de större jordbruken, ifall dessa
företag finns i andra näringsgrenar?
När det gäller statligt inflytande på
prissättningen, behandlar då de olika
organen — priskontrollnämnden och
andra — de fasta kostnadernas stegring
vid sjunkande produktionsvolym, lönestegringar
e. dyl. på samma sätt som
man gör när det gäller jordbruket? Det
förefaller mig som om det skulle vara
ett ganska stort allmänt intresse inte
minst för jordbruket att det kan sägas,
att man strävar efter rättvisa.

När jag så ivrigt understött en politik
till jordbrukets förmån ända sedan jag
kom in i denna kammare och i första
kammaren, så är det därför att jag
menar att rättvisehänsyn krävde långtgående
åtgärder till det svenska jordbrukets
förmån. Långt innan jag kom
in i riksdagen verkade jag f. ö. för
detta. Det är därför, tycker jag på
rätt goda grunder som jag tillåter mig
att resa just frågan om rättvisa olika
näringsgrenar emellan. Då måste man
väl i och för sig ha lov att säga,
att den naturliga jämförelsen är den
mellan företag av samma storleksordning
inom olika näringsgrenar. Kan
det verkligen finnas något skäl för re -

geringen att vägra att göra en undersökning
om de principer, som det allmänna
använder i sin politik mot olika
näringsgrenar och företag av samma
storleksordning? Jag har svårt att förstå
det.

Det är klart att ett sådant krav inte
innebär att man skall föra samma näringspolitik
över hela linjen och mot
alla näringsgrenar. Jag har mycket
bestämt betonat, att man måste sörja
för trygghet för den svenska livsmedelsproduktionen
och livsmedelsförsörjningen
som helhet. Jag har vidare
sagt, att man skall ha den likvärdiga
standarden som riktlinje och att detta
tarvar speciella åtgärder för det mindre
jordbruket. Jag tror att den undersökning
som jag har begärt kan vara en
nyttig vägledning för den omläggning
av jordbruksregleringen, som statsminister
Erlander och finansminister
Sköld och kanske även jordbruksminister
Norup, vill jag minnas, har betonat
är nödvändig.

Jag har svårt att frigöra mig från en
liten känsla, om jag skall vara alldeles
uppriktig, av att det bland en del talesmän
för det större jordbruket finns
en viss olust inför att sätta strålkastaren
på detta problem från den utgångspunkt
jag har angivit. Man vill hellre,
såsom herr Adolfsson, som var en typisk
talesman härvidlag sade i går, att
jordbruket skall få en klumpsumma och
att man sedan skall få fördela pengarna
bäst man vill. Han tyckte visst rent
av att det var oförsynt om jag ville, att
man skulle på något sätt övervaka jordbruksorganisationernas
fördelning av
totalsumman. Vad jag vill är inte alls
detta. Jag vill att den svenska riksdagen,
när den fattar beslut om jordbrukspolitiken,
skall se till att man
uppnår så mycket som möjligt av de resultat
i fråga om inkomstförhållanden,
t. ex. för det mindre jordbruket, som
man önskar. Jag vill alltså inte frita
riksdagen från vare sig ansvar eller
möjligheter därvidlag. Då måste man,

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26. 159

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

tror jag, gå en väg med större differentiering
än enligt den nuvarande, på
en klumpsumma uppbyggda metoden.
En lösning av detta problem har ett
visst samband med lösningen av den
ekonomiska politikens övriga spörsmål.

Herr talman! Den förda debatten har
varit klarläggande på åtskilliga punkter,
även om svar har uteblivit på
många, men det kan också vara belysande.
Vi har från vårt håll, bl. a. i
interpellationen, angivit vissa huvudlinjer
av en annan politik än regeringens.
Regeringen kritiserar vår politik
och det är dess rätt. Men det som
är märkvärdigt är, att regeringen ena
ögonblicket kritiserar vårt alternativ
och andra ögonblicket säger att något
alternativ finns inte. Jag tror att herr
Hjalmarson redan varit inne på denna
egendomliga dualism i regeringens argumentation.
Låt oss alltså slå fast att
för folkpartiets del har det lagts fram
ett alternativ. Regeringen kritiserar det.

När vi frågade om regeringen tänkte
lägga om sin politik inför valresultatet
och efter den ekonomiska politikens
misslyckande, fick vi från statsminister
Erlander •— det var egentligen denna
debatts mest intressanta del — en mer
utpräglad bekännelse till regleringsekonomiens
metoder än jag kan minnas
att vi fått någonsin förut. Statsministern
gick så långt att han talade om
att framstegskrafterna under många år
velat öka statens inflytande och öka
statsingripandena, medan de som stått
framstegen emot velat motsätta sig att
staten på detta sätt ökade sitt inflytande.
Han uppnådde att på något sätt
om inte identifiera — det är väl för
mycket sagt — så något i den stilen,
att nästan identifiera en ökning av de
.statliga ingripandena med en verklig
framstegspolitik. Och motstånd mot
statliga ingripanden och regleringar
blev på något sätt uttryck för framstegsfientlighet.

Enligt min mening är det visserligen
inte överraskande att få höra detta.

Det enda intressanta är att det säges
så pass rakt på sak, som statsministern
gjorde denna gång. Det är inte överraskande
därför att, som jag förut
framhållit, när man ständigt vill öka
samhällets inflytande, så har man ingen
annan väg att gå. Om man inte
vill förstatliga •— detta säger man inte
är aktuellt — får man gå regleringsekonomiens
väg. På frågan, om det
finns någon annan väg, har jag inte
fått något svar. Alla vet att det finns
ingen annan väg att genomföra den s. k.
planmässigt dirigerade hushållningen
än med sådana regleringar. Jag tror
inte att detta förut så öppet har klargjorts.

Enligt mitt sätt att se är emellertid
detta en ytterligt betänklig ståndpunkt.
Jag tror att regleringsekonomi i många
fall är detsamma som reaktion, icke
framsteg. Man kan hänvisa till skråtidens
regleringssamhälle. Det finns beröringspunkter
mellan en del av de inslag
i den socialdemokratiska tankevärlden
just nu, som man ser i tidningar
och tidskrifter, å ena sidan, och
skråtidens regleringar å andra sidan.
Ingen har mera skickligt framhävt denna
parallell, dessa risker i den nutida
regleringsekonomien än Kooperativa
förbundets chef Albin Johansson. Jag
tror att han har rätt i mycket av vad
han därvidlag säger. När människorna
levat länge under skråtidens regleringshushållning
med dess förbud — den
och den fick inte göra det och det utan
det och det papperet, endast där och
där fick man driva handel med det
och det, detta skulle ske där och där,
etc. — när man hade länge levat i detta
regleringssamhälle, då kom den ekonomiska
liberalismen. Den släppte lös
framstegskrafterna, gav utrymme för ett
utnyttjande av de tekniska uppfinningarna
och människornas initiativförmåga.
Då fick man en framstcgstakt
som man aldrig förut varit med om. Det
är väl ingen tvekan om att denna liberala
ekonomi betydde ett framsteg i för -

160 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

hållande till den föregående regleringsekonomien.

Det är å andra sidan alldeles klart att
det fanns allvarliga brister i 1800-talets
liberala ekonomi. Detta har från vår
sida alltid framhållits. Vi har talat om
en mycket väsentlig social komplettering.
Behovet därav har liberalismen
varit på det klara med i många fall
redan under 1800-talet. Det är för att
framhäva denna sociala komplettering
som vi någon gång talat om socialliberalism.
Vid denna sena timme av debatten
hinner vi tyvärr inte med någon
ideologisk diskussion —• det är omöjligt,
statsministern vägrar — men jag
skall gärna här räkna upp några sociala
krav på samhället som vi har funnit
vara väsentliga; det finns även andra.

Organisationerna måste spela en mycket
större roll än de gjorde för några
årtionden sedan. Socialförsäkringen likaså.
Den började långt tillbaka på 1800-talet under konservativ och liberal ledning
— inte socialistisk, det är mycket
väsentligt. Att skapa trygghet för penningvärdet
är viktigt, lika väl som att
skapa trygghet för den fulla sysselsättningen.
Att övervaka monopolen, så att
inte enskilda monopol beskattar konsumenterna,
det tarvar speciella åtgärder.
Etc.

En sådan social komplettering är möjlig
utan att samhället förlorar sin liberala
karaktär, i huvudsak vilande på
enskild äganderätt och näringsfrihet.
Jag tror att man genom att försöka
uppfylla sådana sociala krav med så
mycket av generella åtgärder som möjligt
och så litet av detaljregleringar som
möjligt kan bibehålla samhällets liberala
karaktär och ha någonting vida bättre
än regleringssamhället, där man vill
»öka samhällets inflytande» genom att
dirigera i tusen och en olika situationer.
Jag tror att en sådan politik, som jag
här bara har snuddat vid, i motsats till
regleringsekonomien betecknar ett verkligt
framsteg. Att regleringsekonomien
betyder maktkoncentration, nödvän -

digtvis godtycke, beroende av de maktägande,
risk för ofrihet och allt detta
är många gånger påvisat.

Men statsministern har genom sin
förklaring i går onekligen bekant sig till
tanken på den reglerande hushållningens
överlägsenhet. Om man till vad
finansminister Sköld sade och vad herr
Hall, som dock är framträdande inom
riksbanken, sade om kreditgivning och
allt sådant, lägger vad man har sett vid
andra tillfällen och mot denna bakgrund
ser statsministerns förklaring,
finner man mera tydligt än någonsin
att han har spänt socialdemokratien
framför regleringskärran.

Jag hoppas nu bara att vi efter detta
inte skall få höra igen vad som sades
från några liåll i går, märkvärdigt nog,
att socialdemokratien inte är regleringsvänlig.
Tv det får ju ändå finnas ett
minimum av konsekvens mellan de
ståndpunkter som intas. Om man vill
öka samhällets inflytande på angivet
sätt och inte kan anvisa någon annan
väg än regleringsekonomiens väg eller
förstatligandets, då har man skyldighet
att erkänna, att i jämförelse med oppositionspartierna
företräder socialdemokratien
en utpräglat regleringsvänlig
hållning.

Jag har i går försökt, herr talman, att
denna gång, eftersom det föreligger så
få aktuella konkreta spörsmål, få till
stånd en ideologisk debatt. Statsministern
svarade som sagt avböjande, med en
kanske förbluffande motivering. Han
hänvisade bland annat till att det finns
studiecirklar i det socialdemokratiska
partiet, där man med utgångspunkt i
f. d. finansminister Wigforss’ skrift
håller på med att diskutera dessa problem.
Det var nästan sublimt detta argument,
förlåt att jag säger det, herr
statsminister. Avvaktar statsministern
resultatet av dessa diskussioner? Står
statsministern utanför dörren och knackar
på ibland, öppnar blygt och säger
till studiecirkeln: Har ni kommit till
resultat nu i er diskussion, så att jag

Torsdagen den C november 1952.

Nr 26.

1C1

Svar på interpellationer

kan säga något i riksdagen nästa gång
frågan kommer upp? Eller vad menar
egentligen statsministern när han som
försvar för denna socialdemokratiska
vägran att gå in i en ideologisk debatt
säger, att man inte vill diskutera ideoologien
i riksdagen men att man visst
inte är rädd för att bakom slutna dörrar
och bland trogna partivänner studera
Wigforss’ bok, så att ingen skall
kunna beskylla socialdemokraterna för
någon räddhåga?

Statsministern försökte en annan liten
manöver genom att säga: Ja, men
under valkampanjen talade ju inte ens
herr Ohlin mycket om ideologien. Jag
berörde emellertid ideologien i många
av mina tal, och år 1952 har det varit
ett stort antal tal både under valkampanjen
och tidigare, men en debatt
förutsätter ju i regel att man får svar,
och, herr statsminister, varje gång det
från vår sida har tagits upp någonting
av detta i pressen har vi fått ett och
samma svar från den socialdemokratiska
pressen — jag undrar om det inte
har kommit från några statsråd också
— nämligen detta: Nu försöker de ta
fram det gamla socialiseringsspöket
igen! Inte sant, mina herrar, det var repliken,
i stället för bidrag till en debatt
om vad man menade var den socialistiska
ideologien.

Statsminister Erlander bar för en
vecka sedan sagt att skillnaden mellan
det socialdemokratiska partiet och de
andra partierna är, att socialdemokraterna
har en ideologi. Men de vill tydligen
inte debattera den i kammaren,
och jag är ledsen att jag inte kan anmäla
mig till en av de där socialdemokratiska
studiecirklarna för att få tillfälle
att diskutera saken. Jag liiste i
Morgon-Tidningen att ideologien, nu
skall föras fram mer och mer i propa(jandaarbetet
från socialdemokratiskt
håll, och då får man kanske vissa möjligheter
att genom att bli utsatt för denna
propaganda få kontakt med saken,

ang. redogörelse för regeringens politik.

men det borde ju finnas mera naturliga
vägar.

Jag tror, herr talman, att det inte är
utan betydelse att det under denna debatt
har blivit fastslaget hur negativ den
socialdemokratiska inställningen är till
en diskussion någon gång om bakgrunden
för de mera aktuella frågeställningarna,
till en diskussion som litet grand
skulle belysa just riktlinjerna på något
längre sikt.

Därmed har det ofta förekommande
skrytsamma tal som herr Sven Andersson
känner så väl från socialdemokratiska
kongresser i utlandet, om socialismen
som det enda alternativet till eu
asocial kapitalism och en kommunistisk
diktatur, blivit tämligen effektivt
avslöjat. Vi får inte veta vad detta alternativ
är, vi får inte veta någonting om
hur lösningarna av samhällsproblemen
på mera kollektivistisk grund skall se
ut, denna kollektivistiska grund som
ju ändå på ett eller annat sätt har formulerats
i alla socialdemokratiska program,
såvitt jag vet, både i Sverige och
i utlandet, under många årtionden.

Jag måste för min del dra den slutsatsen,
att det verkliga alternativet till en
asocial kapitalism och till en kommunistisk
diktaturpolitik inte är denna
socialism, vars ingredienser av förstatligande
och kollektivism inte blivit närmare
belysta. Det verkliga alternativet
är en politik, som på grundval av i
huvudsak enskild äganderätt och näringsfrihet
försöker genomföra en social
organisation i samhället, som kan
ge människorna på en gång trygghet
och frihet.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! När jag hör herr
Ohlin tala mot regleringar och allt
detta krångel, så erinrar jag mig hans
interpellation, där han rekommenderar
eu ordning baserad på fri konkurrens
med lika villkor för alla. Det är ungefär
lika verklighetsfrämmande som herr
Hjalmarsons teser om att skapa en

11 —Andra kammarens protokoll 1952. Nr 2(1.

162

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

egendomsägarnas demokrati, diir flertalet
skulle få egendom. Är det verkligen
de borgerliga partiernas mening,
att vi i detta århundrade, när monopolen
behärskar ekonomien, på allvar kan
tala om en återgång till gamla liberala
förhållanden? Det är ju som eu röst
från det förgångna, när herr Ohlin talar
om den tid, vilken Albin Johansson
uppenbarligen lever kvar i, som någonting
som det skulle vara realistiskt och
möjligt att återvända till.

Men det var inte detta som framför
allt uppkallade mig. Det var herr Ohlins
försök att uttolka Stalins tal vid
19:de partikongressen som gjorde, att
jag ansåg en replik vara motiverad.

Någon gång under 1930-talet förklarade
Per Albin Hansson i denna kammare,
att vi i vårt land fick 8-timmarsdagen
och den allmänna rösträtten under
trycket av den ryska revolutionen.
Därmed uttryckte han väl ett faktum,
som alla hederliga och tänkande människor
måste understryka, nämligen att
stora och omvälvande händelser i ett
stort och mäktigt land övar om inte
direkta så i varje fall starka indirekta
verkningar.

Den 15 april 1940 överbringade Sveriges
regering ett tack till Sovjets regering
för att Sverige genom bl. a. dess
ingripande hade besparats det öde, som
gick över våra grannländer. När kriget
var slut uttalade Sveriges utrikesminister
på samma regerings vägnar ett tack
till Sovjetregeringen och de övriga staternas
regeringar för att de genom att
krossa Hitlerfascismen hade avlägsnat
det hot, som hade riktats mot Europa
och inte minst vårt eget land. Detta
är ju mycket kända saker.

I maj 1942 kom en av denna kammares
ledamöter till mig och sade:
»Kommer Sovjet att klara Hitlerarméerna?»
— »Ja, visst kommer de att göra
det», svarade jag. Denne man hade
talat med försvarsministern, som hade
den svenska militära sakkunskapens
hedersord på att det var omöjligt, ef -

tersom Hitler ställde upp 8 miljoner
man. Det väsentliga var, att denne man,
som var min motståndare, sade: »Lyckas
fascisterna krossa Sovjetarmén, så
är det slut också med Sveriges självständighet.
»

Skall vi vara ärliga, så erkänner vi
nog alla, även herr Ohlin, den innebörd
som den ryska revolutionen har och
den inverkan som den övar, liksom
vi måste erkänna vilken inverkan på
Sveriges politik som Hitlerismens segrar
på 40-talet hade. Då höjdes vid
olika tillfällen en mängd röster i denna
kammare om att det vore opportunt
att göra det som vi i dag är i färd med
att göra.

Nu har fascismens centrum flyttats
\ästerut. Nu går kampen mot kommunismen
i dollarns tecken. Det är reaktionens
kamp. Vi förnekar inte alls det
inflytande som detta nya reaktionära
centrum utövar. Jag kunde förstå, att
det väsentliga i herr Ohlins försök att
göra politik och ideologi härvidlag
var att knyta an till föreställningar om
att man skall komma att exportera revolutionen.
Jag vill därför, herr talman,
bara citera ett uttalande på den
19:de partikongressen. Det tar upp
just denna fråga, och det ställer Stalins
uttalande i dess rätta sammanhang. Det
gjordes av Malenkov, som sade: »Vi är
förvissade om, att det socialistiska husliållningssystemet
i den fredliga tävlan
med kapitalismen för varje år allt mera
påtagligt kommer att visa sin överlägsenhet
över det kapitalistiska hushållningssvstemet.
Men vi har inte alls för
avsikt att med våld påtvinga någon,
vem det än må vara, vår ideologi eller
vår ekonomiska ordning. Kamrat Stalin
säger: ''Export av revolution är struntprat.
Varje land kommer självt att göra
sin revolution om det så önskar, och
om det inte önskar det, så blir det
ingen revolution.’»

När jag konstaterar detta i en replik
mot herr Ohlin för hans undanstuckna
mening härvidlag, vill jag samtidigt

Torsdagen den (> november 1952.

Nr 26.

1(53

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ännu en gång understryka hållbarheten
i det Stalin sade om den betydelse
som Sovjetunionen hade när det gällde
att likvidera hotet mot folkens nationella
frihet och demokrati under det
andra världskriget. Det är vår bestämda
mening, att just Sovjetunionens bestånd
och växande styrka kommer att
vara ett mycket effektivt stöd i försvaret
av freden, i försvaret av den
nationella oavhängigheten och i försvaret
av de demokratiska fri- och rättigheter,
som folken tillkämpat sig.
Sovjetunionen är också ett stöd i deras
kamp för en bättre tillvaro och för
att utveckla demokratien från att vara
en enbart politisk demokrati till att
bli en social demokrati.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Det har ställts en
fråga av herr Ohlin som, om den hade
varit ställd av en vanlig riksdagsman,
jag inte hade gjort till föremål för replik,
men det är inte detsamma när
frågan ställs av en partiledare. Herr
Ohlin frågade både i går och i dag vad
bondeförbundet har uträttat i regeringen.
Frågan ställdes till herr Hedlund,
och det tillkommer inte mig att svara
på den.

.lag ställde emellertid en motsvarande
fråga till herr Ohlin i förmiddags och
sade då också att det enligt min mening
inte är möjligt att besvara en sådan
fråga som den herr Ohlin ställde, emedan
de resultat som framkommer då två
eller flera partier samverkar ju är eu
produkt av allas samstämmiga arbete.

.lag tillät mig fråga herr Ohlin, vad
det var som folkpartiet uträttade i samlingsregeringen
och som inte de tre
andra partierna skulle ha gjort. Nu tänker
jag inte på initiativet till rysskrediten,
tv den hade kanske kommit ändå,
utan folkpartiet. Jag tänker inte heller
på den olyckliga importen av islandssill
till priser som väckte bestörtning
i svenska fiskarkretsar — den
hade kanske kommit ändå utan herr

Ohlins ingripande. Jag tillät mig också
säga att det är ett fult rykte som påslår
att folkpartiets inträde i samlingsregeringen
var ett starkt bidragande
skäl till att denna regering inte kunde
fortsätta längre än den gjorde.

Jag ber således att få returnera den
frågan till herr Ohlin: Vad gjorde folkpartiet
i samlingsregeringen som inte
de andra tre partierna ändock skulle
ha gjort?

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Det var herr Hagbergs i Luleå
anförande som kom mig att begära ordet.
Jag skulle vilja ha ett klarläggande
av vad han menar med revolution i
detta sammanhang. Jag vill fråga direkt
om det var genom en revolution eller
genom någon annan process som förändringen
i de baltiska ländernas status
inträffade. Terminologien är ju så
olika — det framhöll jag redan i går.

När jag nu ändå har någon minut
över vill jag tillägga, att herr Hagberg
väl någon gång har funderat i historiens
ljus på vad som skulle ske om förhållandena
här i landet bleve de som
herr Hagberg önskar, nändigen liknande
förhållandena i de baltiska republikerna.
Skulle detta inträffa, råkade nog
de flesta av oss som sitter här illa ut,
och det är troligt att herr Hagberg
skulle få skratta sist av oss. Men herr
Hagberg skulle inte få skratta så värst
länge, ty frågeställningen skulle egentligen
bli om herr Hagberg skulle utrensas
i den första eller den andra omgången.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! .lag var inte
alldeles oförberedd på att herr Ohlin
skulle försöka göra ett summerande avslutningsanförande
i denna debatt, men
jag hade ändå inte väntat mig att han
vid denna sena tidpunkt skulle dra upp

164 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

en sådan mängd av frågor, de flesta
enligt min uppfattning för länge sedan
besvarade. För att det inte skall heta
att jag undviker att svara på frågor får
jag fresta talmannens tålamod med att
också hålla ett anförande, som tyvärr
genom herr Ohlins uppträdande blir
åtskilligt mycket längre än jag hade
tänkt mig från början.

Jag vill börja anförandet med att anknyta
till ett resonemang i går, då vi
talade om valutgången. Jag behöver
inte kommentera den 0,1-procentiga
minskningen för socialdemokratien på
annat sätt än genom att läsa upp vad
en herr Ohlin närstående tidning,
Stockholms-Tidningen, skriver i dag
om Eisenhowers val i Förenta staterna.
Med några små förändringar kan detta
gälla som en kommentar även av det
svenska valet, dock med den väldiga
skillnaden att det i Förenta staterna
inträffade ett jordskred medan förändringen
här blev 0,1 procent. Stockholms-Tidningen
skriver klokt och
riktigt: »När ett parti regerat tillräckligt
länge, glömmer allt folket så lätt
de positiva insatser det gjort, för att
bara fästa sig vid de tråkigheter, man
fått uppleva under dess maktutövning.
Förenta staterna har varit med om
mycket tråkigheter sedan 1932, och det
är väljarna medvetna om. Att under
samma period närmast häpnadsväckande
framsteg gjorts i ekonomisk och
social standard och något av en social
revolution genomförts med fredliga
medel ... glömmer samma väljare bort
i sin otålighet att på något sätt få det
ännu bättre.» Det är en god valkommentar,
och jag skulle bara vilja råda
herr Ohlin att begrunda den innan han
drar några slutsatser om vad som kan
hända med ett parti, som råkar ut för
»katastrofen» att förlora 0,1 procent
av väljarunderlaget.

Jag skulle också vilja säga ett ord
om vad bondeförbundet egentligen
sysslar med i regeringen. Det är återigen
denna besynnerliga uppfattning,

för regeringens politik.

att en samverkan inte kan fotas på
någonting annat än order och makt.
Herr Ohlin talade så mycket om att
det var ett äktenskap, som bondeförbundet
och socialdemokraterna efter
lång tvekan hade ingått. Vi hade gått
och tittat på varandra i åratal innan
vi ingick äktenskapet. Vad har herr
Ohlin egentligen för uppfattning om
äktenskapet? Går det till så att den
starke bestämmer hur det skall gestaltas?
Men det är väl ändå så, att en
samverkan både i äktenskapet och i
det politiska livet får bygga på att man
respekterar varandra, även om den ene
skulle väga 20—30 kilogram mindre
än den andre, och bygga, herr Ohlin,
på att man har rätt att gå ifrån varandra
och att man inte samarbetar en
dag längre än man har den ömsesidiga
respekten för varandra. Jag tror att
herr Ohlin också borde fundera över
om det är klokt att framställa det politiska
livet uteslutande som en kvantitativ
historia, där makten avgör, där
ingen hänsyn skall tas till den svagare
parten eller till den part, som har ett
mindre antal väljare bakom sig. Det
är ingen demokrati.

Bondeförbundet slöt upp kring den
gamla regeringens politik för att stödja
stabiliseringspolitiken i ett läge, då det
var i hög grad av behovet påkallat att
här skapades en parlamentariskt stark
majoritet för en politik, som kanske i
första ögonblicket kunde tänkas stöta
ifrån sig en och annan otålig, en och
annan okunnig. Är det alldeles omöjligt
att begripa, att det från regeringens
sida under hela efterkrigstiden, när
svårigheterna började, har funnits en
vilja att få ett vidgat parlamentariskt
underlag? Vi satt och förhandlade
1947—1948 med alla de demokratiska
partierna. Det fanns ingen möjlighet
att komma fram till ett alternativ, som
någon av oss ansåg sig kunna acceptera.
Vi sökte kontakt med bondeförbundet
då. Jag beklagar att inte den
kontakten ledde till resultat, tv jag tror

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

165

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

att om vi hade sluppit influensaparlamentarismens
år, skulle det ha varit
möjligt att föra en hårdare politik och
därigenom också undvika en del av de
svårigheter, som vi kom i när den stora
inflationskrisen utifrån drabbade oss
1950 och 1951.

Bondeförbundets väsentliga bidrag
är, att det har gått in för en fast ekonomisk
politik, som, om nu inga störningar
utifrån kommer, leder oss fram
till en stabiliserad prisnivå, till ekonomisk
jämvikt och till en situation, där
dessa resultat uppnås utan mera genomgripande
tvångsregleringar, herr
Ohlin, utan detaljregleringar, men med
bevarad full sysselsättning. Det är mitt
vittnesbörd om vad bondeförbundet
betyder i regeringspolitiken, och sedan
får ju herr Hedlund svara för sig.

Vidare skulle jag vilja säga ett ord
om att herr Ohlin inregistrerar såsom
något sensationellt, att jag medgav att
en överansträngning av Sveriges resurser
ägde rum 1946 och 1947. Jag
är övertygad om att det går att leta
upp hundratals citat ur anföranden av
herr Wigforss eller mig och kanske av
några här i kammaren, där vi sagt
precis detsamma. Herr Wigforss hade
en mycket intressant bild i en radiodiskussion
— jag tror det var 1948 —
då han sade, att Sveriges situation är
den, som en egnahemsägare kan råka
ut för när han under sitt bygge låter
sig lockas att bygga en aning mer än
vad hans resurser räcker till för. Han
kanske byggde ett eller två rum mer än
vad han hade råd till. Det vållar honom
mycket stora svårigheter, och om han
inte tar sig samman till en kraftansträngning,
kan en sådan felaktig spekulation
och en överskattning av resurserna
leda till att han får gå ifrån
sin gård. Men det finns ett recept sade
herr Wigforss. Denna överansträngning
är inte värre än att vi kommer över
svårigheterna om vi arbetar och sparar.
Herr Ohlin har varit med om så
många debatter, att han nog borde

veta att det är precis vad vi har sagt.
Vad jag sade i går var, att den självkritik
som vi utövar har vi rätt att
utöva men att oppositionen inte har
någon rätt att kritisera på denna punkt,
eftersom den ville att vi skulle än mer
anstränga våra resurser; den ville att
vi skulle gå ännu längre i fråga om
egnahemsbygget.

Den fjärde anmärkningen jag ville
göra med anledning av herr Ohlins och
även i någon mån herr Hjalmarsons
anförande i går är följande. Herr Ohlin
sade, att jag icke med ett enda exempel
lyckats påvisa, att det förelegat en lättsinnig
löftespolitik från folkpartiets
sida. Ja, det beror ju på vad man menar.
Då vinstkonjunkturen låg som det
stora inflationshotet mot oss och då
enligt alla tidigare ekonomiska teoretiska
resonemang ett budgetöverskott
var nödvändigt, motsatte sig folkpartiet
konjunkturskatten och en begränsning
av den fria avskrivningsrätten
men ville ha en lägre skatteprocent,
ville taga bort bilaccisen och ville ha
bort elskatten. Herr Ohlin, om folkpartiet
i den situationen hade fått diktera
politiken, vart hade då det budgetöverskott
tagit vägen som herr Ohlin
nu anser ge täckning för folkpartiets
löften i fråga om socialpolitiken? Sannolikt
har vi inte haft något budgetöverskott
under innevarande budgetår,
men det får vi ju se när året är slut.

•lag tillåter mig säga, att till och med
de konkreta förslag, som folkpartiet
har väckt i denna kammare, med den
minskning av statens inkomster, som
jag här har exemplifierat, och med de
ökningar av statens utgifter, som även
herr Ohlin medger, skulle ha varit en
lättsinnig politik. Men herr Ohlin skall
kanske akta sig för att försöka smita
undan med den förklaringen att man
icke därutöver har drivit lättsinnet till
sin höjdpunkt i årets valrörelse. Det
iir dock ett faktum, att folkpartiets valmanifest
innehåller en rad i och för
sig utomordentliga reformer och dess -

16C

Nr 26.

Torsdagen den G november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

utom löften om skattesänkningar. Eftersom
jag här svarar på herr Ohlins frågor,
kan jag kanske också få ett svar
av honom på denna fråga: Om vi icke
ens med den strama ekonomiska politik
som socialdemokrater och bondeförbundare
företräder har något budgetöverskott
för nästa år. är det då
herr Ohlins mening att ingenting av
folkpartiets löften skall genomföras?
Skall inte folkpensionärerna få någonting?
Skall t. o. m. de 37 miljonerna
försvinna? Eller är det herr Ohlins
mening att då gå med på en skattehöjning? Mot

bakgrunden av valmanifestet behöver
man bara ställa dessa frågor
för att få klart för sig att det icke kommer
att lyckas för någon — även om
vederbörande är så skicklig som herr
Ohlin — att komma förbi det faktum,
att här har drivits en ansvarslös löftespolitik
redan vid vårriksdagen men
även i valrörelsen.

Jag skulle sedan vilja ta upp de mera
ideologiska frågorna, men jag har dessförinnan
ännu en fråga till herr Ohlin.
Av vad herr Ohlin säger förefaller det
som om han inte längre vidhåller sin
uppfattning från i våras om hur ett valsystem
skall vara beskaffat för att samtidigt
riktigt avspegla folkopinionen
och möjliggöra en stark regeringsmakt.
Det skulle vara mycket att säga därom,
men låt mig hara tillägga detta. Det
överträffar nästan det mesta jag har varit
med om att herr Ohlin och tydligen
herr Hjalmarson ämnar fortsätta som
om ingenting hänt med en propaganda
mot valsystemet, som man ändå måste
säga sig var djupt orättfärdig. Vad som
har inträffat är ju, att varje ord som vi
under vårens debatt om valsystemet anförde
med hänvisning till siffrorna vid
1950 års val, exakt har slagit in i praktiken
vid valet år 1952. När då det som
vi har förutsagt inträffat, säger herr
Ohlin att vi har haft otur. Orden förlorar
tydligen sin valör här i kammaren.
Jag kan inte finna att det är nå -

gon större otur för oss, om just det
som vi har framhållit inträffar. Det valsystem
vi genomförde innebar en möjlighet
för de små partierna att hävda
sig utan att gå i kartell. Det gav dessutom
vid sidan därom en ökad grad
av proportionell rättvisa. Mot detta valsystem
gick man till kamp på ett sätt,
som dess bättre är ovanligt inom svensk
politik, och man beskyllde regeringspartierna
för att genom valfiffel försöka
hålla kvar en sviktande maktställning.
Tror herrarna att detta gagnar den
svenska politiska debatten? Ett misstag
kan vi ju alla begå. Vi har väl alla
sagt ett och annat som vi efteråt inte
tyckt vara vidare klyftigt, och framför
allt har vi väl då och då i hastigt mod
sagt något som sårat i onödan. Men när
två partier konsekvent vidhåller mot
två andra partier riktade beskyllningar,
som teoretiskt är bevisade vara felaktiga
och som dessutom i praktiken
visat sig orimliga, då är det inte längre
fråga om överord och i hastigt mod utslungade
beskyllningar.

Vi socialdemokrater drar oss inte för
att föra en ideologisk debatt, herr Ohlin.
Jag har tvärtom i går försökt visa att
det ingenstans inom svensk politik pågår
en så intensiv ideologisk debatt
som inom det socialdemokratiska partiet.
Men herr Ohlin har ingenting annat
än ett löjets ord över för de tusentals
pojkar och flickor från arbetaroch
tjänstemannakretsar som i studiecirklar
sitter och resonerar om dessa
ting. Det är den höga areopagen här
som skall diskutera dem — de angår
inte så lågt folk som studiecirklarnas
medlemmar. Nej, herr Ohlin, det är ingenting
att håna eller att göra sig lustig
över att jag tog detta studiecirkelarbete
som ett exempel på den ideologiska debatt
som pågår inom vårt parti.

Vilka tillskott till den ideologiska debatten
har vi egentligen fått från de
borgerliga partierna och från herr
Ohlins sida? Jo, vi har fått tillskott av
det slag som Arvid Lindman lyckades

Torsdagen den G november 1952.

Nr 2fi.

167

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

prestera för femtio år sedan. De ord,
varmed herr Ohlin här bidragit till den
ideologiska debatten, kunde lika gärna
vara fällda för femtio år sedan av vilken
reaktionär eller konservativ människa
som helst. Socialdemokratien vill,
heter det, införa ett tvångsdirigerat
samhälle, där individens frihet går förlorad,
ett tvångsdirigerat samhälle där
all privat äganderätt är avskaffad och
där en grå jämlikhet förhindrar och
förkväver den egna personliga utvecklingen.

Det var, ärade kammarledamöter, inte
så konstigt om man sade detta för femtio
år sedan, då man ännu inte insett
vilken våldsam omdaning som den nya
produktionstekniken ställde samhället
inför. Det fanns många kloka människor
som var övertygade om att man
med den fria prisbildningens mekanism
skulle kunna komma till rätta med
det samarbetsproblem som den tekniska
revolutionen hade aktualiserat. Det var
inte konstigt att man då tyckte att det
var orimligt att tala om nödvändigheten
av ett samarbetssamhälle i stället
för ett den fria konkurrensens samhälle.

Man sade sig emellertid redan från
början att även om det genom den
fria konkurrensen och den fria prisbildningen
är möjligt att uppnå ett ekonomiskt
samarbete kommer en mängd
människor att råka ut för olyckor som
gör att samhället måste ingripa. Men
det är ju ingen liberal uppfinning att
man på detta sätt måste hjälpa de svaga
och sjuka. Redan under medeltiden
fanns det fattigvård och sjukvård, fastän
i begränsad omfattning.

Frågan om samhällets ingripande är
emellertid i det moderna samhället ett
problem som går mycket djupare. Det
finns, herr Ohlin, vid sidan av behovet
att stödja fattiga och gamla, styrka sjuka
och av olycksfall drabbade, ett behov
av samhällets ingripande som icke
liar någon som helst social motivering
utan som har uppkommit därigenom att

människornas standard stigit. Jag skall
börja med att ta de allra enklaste exemplen
— herr Ohlin är alltid så ledsen
över att man inte förstår honom
här i kammaren, och jag skall nu försöka
utveckla saken på ett så enkelt sätt
att jag inte blir missförstådd.

Om vi flyttar oss femtio år tillbaka i
tiden, klarade sig ju hästskjutsarna på
de dåliga vägar som då fanns. Det är
inte någon nöd som har gjort att samhället
nu måste engagera tiotusentals
människor för att bygga vägar. Vad är
det då som har hänt? Jo, det har kommit
en ny teknik, som har gett människorna
högre standard. I samma
ögonblick som denna högre standard
tillkommit, har det självklart ställts
högre anspråk på den samhälleliga kapitalbildningen.
För femtio år sedan
var det ett fåtal människor som fick
en skolunderbyggnad som bestod i mer
än att barnen lärde sig mer än att läsa
och skriva. I dag räcker inte detta. Samhället
har blivit komplicerat, barnen
måste över lag få en annan utbildning
än tidigare, och föräldrarna har också
fått inkomster som gör att de anser det
rimligt att barnen får en högre utbildning.
Väldiga krav ställes därför på
samhället i detta avseende. Detta är inte
socialvård, och det rymmes inte inom
den definition som herr Ohlin har presenterat.

Skall vi, för att ta frågan om kraftförsörjningen,
släppa det samhälleliga
initiativet på detta område? Ångrar man
sig att man i kommun efter kommun
har följt de sydsvenska kommunernas
exempel att öka produktiviteten genom
att medelst kollektiv äganderätt möjliggöra
utbyggandet av våra kraftverk?
Ångrar man sig, när det gäller bostadsfrågan,
att man är med om ett samhälleligt
engagemang, som låt mig säga
ännu för 20 år sedan betraktades såsom
någonting otänkbart?

Nu säger jag och sade det också i går:
Samhällets inflytande växer. Herr Ohlin
säger: Detta är en ohejdad och

168 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

ohämmad bekännelse till regleringsekonomi.
Det är ju någonting fruktansvärt
att på det sättet vantolka vad en
riksdagskollega säger. På område efter
område kan vi konstatera att samhällsförhållandena
själva har blivit så invecklade,
att den enskilde individen
står maktlös, om han inte genom samverkan
med andra fria individer gör
samhället till ett instrument, som skyddar
honom. Det är ju vad som pågår.

Jag'' antar att jag genom dessa antydningar
om vad jag menar med ökat samhällsinflytande
har gjort klart att samhällets
växande inflytande icke behöver
betyda en ökad reglering. Det kan visa
sig att just samhällets växande inflytande
är det bästa vapnet mot detaljregleringarna.
Det bästa sättet att trygga
individen mot regleringar ligger kanske
i detta långsamt växande inflytande
från samhällets sida, vilket jag här har
skildrat.

Jag ber verkligen herr Ohlin att fundera
på en sak. Skulle det inte i den
politiska anständighetens namn vara
klokt att ta tillbaka beskyllningarna för
att jag i går skulle ha bekänt mig till
regleringsekonomien än mera ohöljt
än vad tidigare varit fallet.

Sedan ett enda ord till, herr talman
—• jag vet att det är långt detta, men
det är inte jag som framtvingat denna
debatt. Vad är det, som inom socialdemokratien
och arbetarrörelsen har
satt sinnena i rörelse när det gäller tanken
på samhällets framtida organisation?
Jag tror att jag kan formulera det
på det sättet, att socialdemokratien vill
skapa ett samhälle som har tillräckliga
resurser för att bli ett värn för den enskilde
medborgaren i alla de lägen, då
hans egna krafter inte förslår. Ur den
målsättningen härleder sig vårt starka
intresse för socialpolitiken. Vi måste
trygga vår frihet genom allas samverkan
genom ett samhälle, som icke är
vår fiende utan som blir, precis det
som vi bestämmer oss för att samhället
skall bli. Vi kan inte ens trygga den

fulla sysselsättningen med vår individuella
kraft. Vår egen sysselsättning
kan vi inte trygga med egna resurser.
Vi behöver även här lita till samhällets
engagemang.

Det problem, som skall lösas, är: Hur
skall man använda en växande tekniks
resurser utan att kränka den enskilda
människans frihet? Om jag skulle formulera
den problematik som vi borde
diskutera utan slagord, skulle jag vilja
göra det så: en växande samverkan
från samhällets sida samtidigt med
ökad medborgerlig frihet. Det är det
problemet som vi har gett oss i kast
med. Vi är intresserade av bidrag till
den diskussionen även från personer
utanför vår krets, men då skall det inte
vara ett bidrag av rent negativ karaktär,
sådant som herr Ohlins här i dag,
där det inte fanns en tillstymmelse till
förståelse. Hela den västerländska civilisationens
bestånd beror på om vi kan
lösa problemet om individens frihet
och samhällets inflytande. Det gäller
varken mer eller mindre. Kan vi inte
lösa detta problem, vi, de demokratiska
partierna, står andra och väntar.

I denna diskussion har vi ju ingen
glädje av upprepningar av herr Ohlins
föregångares, Arvid Lindmans,
slagord för 50 år sedan, men däremot
av en fortsättning på de två grundläggande
arbeten som har utkommit på
detta område på vårt språk: Nils Karlebys
i början av 20-talet och Ernst
Wigforss’ nu.

Herr Ohlin! Vi drar oss inte för en
ideologisk debatt, men om det skall
vara en ideologisk debatt skall den föras
med respekterande av vad vi säger
och inte på det sättet att man försöker
att måla ut motståndaren som framförare
av åsikter, som han aldrig har accepterat
och som han kanske lika energiskt
bekämpar som någonsin vår borgerliga
opposition.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! När statsministern

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26. 169

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

nu har demonstrerat en sådan parlamentarisk
och demokratisk inställning,
i synnerhet i fråga om valsystemet —
han tycker ju att det ar rimligt att ett
socialdemokratiskt mandat skall kosta
endast 15 000 röster, medan ett kommunistiskt
skall kosta 30 000 röster — vågar
jag kanske ställa ett litet spörsmål
till honom. Han anförde här att om
bondeförbundet och socialdemokraterna
hade samverkat tidigare, då hade vi
klarat oss när inflationsstormen bröt ut
under 1950—51. Jag förstår att han
menade att vi hade kunnat undvika
denna väldiga prisstegring, hela 30 procent
på våra levnadskostnader, kanske
hade vi hållit oss på den amerikanska
nivån, 12 procent, eller kanske ännu
hellre på den schweiziska nivån 5 procent
— Schweiz underlät ju att devalvera.

Nu ställer jag följande spörsmål. Om
herrar Hedlund och Erlander hade
kommit överens på ett tidigare stadium,
hade ni då inte vidtagit dessa åtgärder
som ledde till denna väldiga ökning av
levnadskostnaderna, exempelvis devalveringen,
slopandet av subventionerna
och den påbörjade nedskrotningen av
priskontrollen osv.? Hade ni inte genomfört
alla dessa åtgärder, eller, om
herr Erlander menar att det hade ni
kanske gjort ändå, vad kunde då herr
Erlander ha menat med sitt uttalande,
att om denna koalition hade kommit
till stånd tidigare, så hade vi klarat oss
undan denna inflationsstorm?

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! På sex minuter hinner jag
inte så mycket. Jag måste först till herr
Hansson i Skegrie säga, att när folkpartiet
gick in i samlingsregeringen
kom vi inte, som bondeförbundet i denna
valkampanj, med något skryt att vi
åstadkommit underbara resultat. Vi
gick in i samlingsregeringen därför att
vi ansåg det vara självklart under kriget.
Det är den stora skillnaden. När
bondeförbundet nu skryter med resul -

taten är det väl naturligt, att man frågar
vilka de kan vara.

Statsministern sade att man gått och
tittat på varandra i åratal, bondeförbundarna
och socialdemokraterna. Ja,
nog var herr Erlanders blick mera tillbedjande
än herr Hedlunds, det måste
jag erkänna. När statsministern talade
om att jag skulle sagt att beslut i koalitionen
berodde på socialdemokratiens
makt så får jag säga, att jag inte använt
något sådant talesätt. Det är en uppfinning
från statsministerns sida.

Beträffande diskussionen åren 1947/48
finns där ett litet exempel på statsministerns
respekt för fakta. Han sade att
herr Wigforss talade om att man försökt
bygga litet för mycket. När vi
diskuterade saken sade emellertid
statsministern, att det är för tidigt att
avgöra om det varit något fel eller
inte. Kan statsministern tala om vilket
år detta yttrande fälldes?

Sedan säger statsministern, att vi ville
anstränga samhällets resurser ännu mera.
Men när jag -— i motsats till vad
herr Erlander i dag påstår — krävde
att man i det läget skulle bygga mindre
än vi då gjorde, då fick jag en häftig
attack från Morgon-Tidningen. Jag menade,
att man får i längden flera bostäder
om man bygger i takt med resurserna
än om man först överanstränger sig
och sedan stramar åt hårt, som regeringen
gjorde. Här kan kammaren se,
hur statsministern refererar.

Statsministern ställde sedan en hypotetisk
fråga. Vad skulle vi göra, om det
inte skulle bli något budgetöverskott
nästa år? Ja, jag vill först se siffrorna
innan jag tar någon bestämd ställning
till en sådan hypotetisk situation. Jag
förmodar, att regeringen ligger närmare
till för att klarlägga ett sådant hypotetiskt
läge. Vi får också se vilket resultat
skattekommittén kommer till. Från
vår sida har hela tiden framhållits,
att det gäller en avvägning inom ramen
för våra resurser. Jag tror inte
man skall göra alltför pessimistiska an -

170

Nr 26.

Torsdagen den 0 november 1052.

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

taganden rörande våra resurser för att
sedan kasta fram frågan vad vi i ett sådant
läge skulle vilja göra. Vi får lov
att erkänna principen hushållning inom
resursernas ram och gå in för mera naturliga
antaganden och inte vara alltför
optimistiska eller alltför pessimistiska.

I fråga om valsystemet kan statsministern
aldrig komma ifrån, att man
lade fram en proposition baserad på
1940, 1944 och 1948 års val — inte 1950
års. Om man tagit siffran 1,2."., så hade
socialdemokraterna i årets val fått ett
mandat mindre än det matematiskt rättvisa.
Detta mandat samt alla de som
kommunisterna förlorat hade gått till de
tre icke socialistiska, demokratiska partierna.
Visar icke detta, att det var en
otursfaktor med i systemet. Herr Hedlund
påpekade ju, att de mandat de mindre
partierna enligt regeringens metod förlorar
fördelas på de andra. Men slumpen
hindrade detta. Nu säger statsministern
i alla fall att utgången bevisar
det och det beträffande valsystemet.
Detta är fantastiskt att ett enstaka val
skulle bevisa något om valordningens
tendens.

Beträffande studiecirklarna säger
statsministern att jag söker dra löje
över dem som i studiecirklarna föra
ideologiska debatter. Finns det någon
här i kammaren som tror, att statsministern
inte fattade att mitt skämt gällle
statsministerns användande av dessa
studiecirklar som argument, när han
här i kammaren inte vill diskutera ideologien
utan hänvisar till den socialdemokratiska
diskussionen inom partiet i
olika sammanhang? Det är verkligen
rätt egendomligt att då vilja beskylla
mig för att anse diskussionen i studiecirklar
som olämplig. Jag tycker nog att
vi här i kammaren skulle kunna undvara
den sortens polemiska metod.

Beträffande vad statsministern i övrigt
sade om samhällets inflytande, vill
jag erinra om att det även i socialdemokratisk
press har förekommit den frågeställningen:
Skall vi ha välfärdssta -

ten eller den socialistiska staten? Det
är inte fråga om någon Manchesterliberal
samhällskonstruktion. Det behöver
man inte spilla något krut på att
bevisa. Vad frågan gäller är, att socialdemokratien
vill öka samhällets inflytande,
såvitt jag vet i alla möjliga konkreta
situationer —■ och det går inte utan
regleringar. Vi har haft konkreta exempel
på det: priskontrollagen, lagen mot
försäkringsbolagen och ränteregleringslagen
för att ta några konkreta exempel.
Jag har frågat: Hur vill socialdemokratien
åstadkomma en planmässig ledning
av näringslivet, d. v. s. statlig dirigering.
om man inte vill förstatliga och inte vill
reglera? När man inte vill förstatliga,
finns ingen annan väg än regleringsmetoden.
Det ser vi också, att det är på
den av mig slällda frågan, som statsministern,
trots allt vad han sade i sitt
anförande, inte har kunnat giva något
konkret svar. Det finns ingen annan väg
att gå än regleringsvägen.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Vi fick i varje fall
här det beskedet av herr Ohlin att det
som folkpartiet gjorde i samlingsregeringen
var, att det inte skröt med att
det var med. Folkpartiet var inte skrytsamt,
säger herr Ohlin. Det tycker jag
man skulle ha fortsatt med. Det bär
emellertid skett en avsevärd förändring
i motsatt riktning beträffande folkpartiet
sedan den tiden. Men, herr Ohlin,
var är svaret på den fråga, som jag
ställde: Vad gjorde folkpartiet, som

inte de tre andra partierna skulle ha
gjort? Den frågan är ännu obesvarad.
Skulle vi inte kunna vara överens
om att avlysa denna meningslösa frågedebatt
om vad den ene har gjort och
vad den andra har gjort? Att jag inte
kan besvara professorns frågor, det
tror jag att kammaren förlåter mig,
men att professorn själv blir kuggad på
en fråga, som han själv framställt, är
betydligt allvarligare.

Jag hörde inte herr Hansson i Ske -

Torsdagen den G november 1952.

Nr 26.

171

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

diga i dag, men jag har hört sägas, att
han ifrågasatte herr Ohlins kompetens,
och det kan hända att det är flera soin
gör det. Beträffande den fråga herr
Ohlin framställt passar det ord, som
herr Svensson i Ljungskile använde, när
det gällde bondeförbnndspressen, nämligen
ordet »dum». Det ordet passar
bättre i det här sammanhanget.

Det har sagts av herr Ohlin, att herr
Erlander kastade kärleksfulla blickar
på herr Hedlund. I dag är det någon
som har karakteriserat herr Ohlin som
en svartsjuk kvinna. Det är ju ibland
så att svartsjuka kvinnor ser mindre
klart än andra.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr talman!
Vi har under två dagars debatt
lyssnat på en hård knivkastning mellan
i första hand herr Ohlin och statsministern
om regleringarna i samhället. Alldeles
nyss yttrade statsministern att socialdemokratien
vill för sin del inga
regleringar utan vill helst vara fri från
dessa. A andra sidan var han på det
klara med att den tekniska utvecklingen
ledde dithän, att statsingripanden mer
eller mindre är nödvändiga. De är framtvingade
av den tekniska utvecklingen.

Jag tycker att önskan att inte vilja
ha några regleringar i samhället innebär,
att man faller undan för den folkpartistiska
attacken. Det är nämligen
alldeles självklart, att såväl produktion
som finansväsendet och eu hel del annat
måste regleras, under förutsättning
att man vill ha planmässighet i samhället,
att man vill ta till vara samhällets
produktiva resurser och göra det
möjligt för människorna att leva bättre.
.lag tror inte heller, att folkpartiets ledning
i princip är emot regleringar. Vi
har ju litet var erfarenhet av att de privata
monopolen sannerligen inte är
mindre effektiva när det gäller att reglera
den enskildes liv och leverne än
vad staten är.

•lag tror också att det är detaljregleringarna
som retar folk. Emellertid är

det ju inte staten som har bestämt, att
t. ex. vissa kiosker inte får sälja tobak,
utan det är tobakshandlarna som har
gjort det. Om man går vidare på olika
områden, så finner man detsamma, det
vill säga att de privata monopolen går
in för att tvinga den enskilde till eu
alldeles bestämd livsföring.

Jag kan, herr talman, icke underlåta
att bara ge en liten illustration till sådan
detaljreglering just i folkpartistisk
regi. Det har öppnats en tunnelbana i
Stockholm. Den ledes av Stockholms
spårvägars styrelse. I ledningen för
denna spårvägsstyrelse sitter numera
folkpartiet. När tunnelbanan öppnades,
genomfördes ett nytt biljettsystem, som
jag tycker är rena trakasseringen av allmänheten
och personalen. Nu skall man
ha inte mindre än 22 olika biljettyper på
Stockholms spårvägar. När tunnelbanan
är fullt utbyggd, skall biljettsystemet
byggas ut till 29 olika biljettyper, som
allmänheten och personalen skall hålla
ordning på. Jag undrar om socialdemokraterna
någonsin i någon instans har
uppvisat maken till uppfinningsrikedom
när det gäller detaljregleringar än vad
exempelvis detta företag har gjort.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsministern talade om
löftespolitik. Det är, herr statsminister,
ingen löftespolitik som högerpartiet bedrivit
genom att oavbrutet söka klargöra,
att ett ökat sparande hos företag
och enskilda är förutsättningen för att
klara ekonomien och att söka inrikta
politiken på att främja en sådan ökning
av sparandet.

Statsministern blev i går rätt irriterad,
när jag vågade konfrontera honom
med vissa utslag av tidigare socialdemokratisk
löftespolitik. Låt mig få ta
ett par konkreta exempel. Minns statsministern
hur det var 194G när principbeslut
fattades om sjukförsäkringen och
högerpartiet förordade ett genomförande
av sjukförsäkringen i etapper? Vad
sade man då ifrån socialdemokratiskt

172

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang. redogörelse

håll? Vad fick vi då höra i 1946 års
valrörelse vid möte efter möte? Jo, sade
man, det är klart att den gamla reaktionära
högern skall ställa sig i efterhand,
när det gäller sociala välfärdsanordningar.
Vilket var bäst, herr statsminister,
att till folkets beskådande ställa ut
ett stort och fint principbeslut, som det
sedan bara blev pannkaka av, eller att
utforma en politik med fast mark under
fotterna?

Har man inte på socialdemokratiskt
håll vid val efter val lovat att lösa bostadskrisen?
Vad har varit socialdemokraternas
attityd, när det gällt socialpolitiken,
om inte att staten och regeringen
skulle vara alla goda gåvors givare,
trots att det ändå är på det sättet
att vi allesammans är intresserade av
förbättringar men att vi också allihop
till sista öret får vara med och betala
vad det kostar. Det är därför som vi
vid varje tillfälle måste tänka på hur
mycket ni vill kosta på i form av nya
välfärdsanordningar och hur mycket av
våra inkomster vi vill behålla själva.
Vi har understrukit att denna avvägning
får allt störe betydelse vid stigande
allmän inkomststandard i landet,
och vi ämna fortsätta med denna vår
politik.

Statsministern åberopade herr Wigforss’
insats i den ideologiska debatten.
Om man skalar bort alla vackra utanverk
i Wigforss’ bok »Socialismen i vår
tid» och frågar sig, vad det är som Wigforss
konkret anser vara socialism i vår
tid, finner man tre ting. För det första
krav på ökat förstatligande av näringslivet.
För det andra krav på ökade statliga
regleringar och för det tredje krav
på ökat statligt tvångssparande, ett annat
sätt att uttrycka krav på skatter som
väsentligt överstiger vad staten behöver
för sina löpande utgifter. Om detta är
socialismen i vår tid får vi konstatera,
att det är ingenting annat än det som
varit socialism i alla tider.

Inget av regeringspartierna påstår sig
vara intresserat av detaljregleringar,

för regeringens politik.

och det är kanske det som är principförklaringen.
I praktiken ser saken annorlunda
ut. Det finns två skolor bland
socialdemokraterna. Den ene hävdar att
omfattande direkta regleringar är nödvändiga
för en effektiv och planmässig
hushållning. Den andra skolan uttrycker
saken så: Vi måste ha normala tider
för att kunna avveckla regleringarna.
Vad som är normala tider bestämmer
regeringen från fall till fall. Det är möjligt
att denna skolas företrädare med
visst obehag ser på den omständigheten,
att regleringarna har en sällsynt
förmåga att föröka sig genom delning.
Det behövs inte ens något politiskt äktenskap
för att i det avseendet nå resultat.
Båda dessa läroriktningar har
dock en sak gemensam. De skaffar motiv,
som åtminstone vid första konfrontationen
förefaller rimliga för den ekonomiska
dirigering genom statsregleringar,
som är socialismens praktiska
innebörd i vår tid.

Herr talman! Jag avstår ifrån mitt
inlägg litet senare på talarlistan, om
jag i korthet får sammanfatta vår syn
på saken.

Högerpartiet hävdar med stöd av erfarenheten,
att vi aldrig får normala tider
förrän vi har avvecklat regleringarna.
Vår politik går ut på att avsocialisera
politiken och att på det viset skapa
hållfasta förutsättningar för jämvikt
och välståndsutveckling i det ekonomiska
livet. Detta betyder minskat inflytande
för den politiska överheten och
ökad rörelsefrihet för de många människorna,
det betyder ekonomisk demokrati
i konkret bemärkelse, personlig
äganderätt, personligt ansvar och tryggad
rättssäkerhet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! På
en del punkter i debatten har man kommit
att beröra även bondeförbundet,
och jag känner mig uppkallad att göra
vissa reflexioner.

Herr Ohlin frågade bland annat: Är

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

173

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

man beredd att föra en annan politik
än den som bar förts under de senare
åren? På det skulle jag för min del vilja
svara, att man för numera en annan politik,
och bakgrunden till att man för
denna andra politik är, att man fått ett
sådant brett underlag i riksdagen, att
det är möjligt att göra detta. Jag har
den uppfattningen, och jag hoppas att
herrarna delar den uppfattningen, att
den politik som föres har varit lyckosam
så till vida, att man fått ett grepp,
ett stadigt grepp, om samhällsekonomien
och balans i den. Vi har fått ett
slut på prisstegringarna. Det har skett
i stor utsträckning genom anlitande av
de medel, som man brukar kalla generella
sådana. Jag syftar då främst på
kreditåtstramningen, men man har inte
kunnat undgå att använda detaljregleringar
som komplement.

Detaljregleringar är väl ingenting
speciellt för vårt lands förhållanden i
en svår och besvärlig situation. Det förekommer
litet varstans, och t. o. m.
i de ekonomiskt så fria Amerikas förenta
stater. Men om man nu i vissa led
känner sig tvingad att tillgripa detaljregleringar,
kan det vara angeläget att
stryka under att den typen av regleringar
måste vi söka oss bort ifrån, så
snart som det över huvud taget finns
förutsättningar för det.

Man talade också om budgetöverskottet
och beskattningen. Det har ju varit
ett debattämne i någon mån under valrörelsen.
Man har gjort gällande från
oppositionens sida, att det hade varit
möjligt att genomföra en större sänkning
av den statliga inkomstskatten än
den som beslutades av vårriksdagen,
och man har pekat på budgetöverskottet
i det sammanhanget. Man pekar alltså
på budgetöverskottet under innevarande
budgetår, men skattesänkningen
gäller kalenderåret 1953, och endast två
av de sex uppbörderna faller på innevarande
budgetår, medan fyra faller på
det budgetår som börjar 1 juli 1953.
Skattesänkningen berör alltså till vä -

sentlig del just sistnämnda budgetår,
och då man har att ta ställning till
skattesänkningens storlek, så förefaller
det mig vara nödvändigt att ta hänsyn
till inkomster och utgifter för det budgetåret,
sådana de ter sig vid det tillfället.

Sedan har man här talat om ideologier
och om den ideologiska skillnaden
mellan bondeförbundet och socialdemokratien.
Jag hör också till dem som
menar, att visst kan det ha sitt intresse
med ideologiska resonemang. Det kunde
vara intressant att få en belysning
av den ideologiska skillnaden mellan
t. ex. de två oppositionspartierna, och
jag tycker att från det håll där man
nu betygar ett sådant brinnande intresse
för den ideologiska debatten,
kunde man ha inlett en sådan genom
att presentera sin egen ideologi, gärna
i belysning av oppositionskompanjonens
ideologi. Då hade man fått ett underlag
för en ideologisk debatt, och jag
skulle tänka mig att det då kunde ha
blivit en fortsättning på densamma.

Vad valsystemet beträffar sägs det, att
resultatet i år är det ingenting att anmärka
på, men det beror på »otur». Ja,
då är frågan den: Om resultatet har blivit
bra, vari består då felet? Såvitt jag
vet var valsättsutredningen praktiskt
taget överens om att man skulle försöka
åstadkomma en spärr till förhindrande
av partisplittring. Delar herrar Ohlin
och Hjalmarson den meningen, att man
bör ha en sådan spärr? Skall man ha
den, så är det ju, som redan framhållits,
en bedömningsfråga om man skall
använda siffran 1,25 eller 1,40.

Jag förstår inte riktigt vart herr Ohlin
vill komma med sina jämförelser
mellan större jordbruk och andra företag
av motsvarande storleksordning. Är
det så, att herr Ohlin vill försöka få
fram den genomsnittliga lönsamheten
för andra företag av samma storleksordning
för att ordna det så, att jordbruk
av denna storleksordning får ungefär
enahanda lönsamhet, eller vill herr

174

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar på interpellationer ang'', redogörelse för regeringens politik.

Ohlin att man skall införa en differentierad
prissättning även inom andra näringsgrenar,
så att småföretagen där får
mera betalt för sina varor än de större?
Vi har ju den ordningen nu inom jordbruket.
Vill inte herr Ohlin det, så kan
jag bara tänka mig en tredje möjlighet,
nämligen den att han menar att vi skall
öka lönsamheten för de små jordbruken,
alltså förbättra villkoren för det
mindre jordbruket, och jag har redan
förklarat att vi på vår sida är intresserade
av en sådan politik.

Herr WIDÉN: Herr talman! När jag
begärde ordet i går var det innan rundvirkesexporten
hade kommit på tal. Nu
har den varit diskuterad här i dag, och
jag skall inte upprepa de synpunkter,
som därvid framförts. Jag ansluter mig
i stort sett till de synpunkter som herr
von Seth framförde. Jag fick dock inte
inte riktigt klart för mig hur handelsministern
menade att denna 25-procentiga
spärr skulle verka. Om jag inte
fattade fel, menade han att i fråga om
Västtyskland skulle exporten — under
förutsättning att det finns en överenskommelse
härom i handelsavtalet med
Tyskland — kunna få fortskrida som
hittills, alltså uteslutande sulfitved. Men
då måste man fråga sig i vilken mån
denna 25-proeentiga spärr har någon
praktisk betydelse, tv det är ju så att
den props, som exporteras, väsentligen
består av furu och inte av gran. Det
är nog inte utan att jag tycker att det
är rätt förståeligt, om man på skogsägarhåll
är något förvånad över denna
reglering.

I fråga om importen vet vi att denna
är fri. Under förra året förekom en rätt
avsevärd import hit till Sverige, som
fick till följd att på vissa håll en del
avsättningssvårigheter uppstod. Exporten
däremot söker man från statens
sida binda. En export, som man i dagens
läge måste anse vara berättigad.
Nu säger handelsministern att
motivet för denna reglering är den in -

hemska råvaruförsörjningen. Jag måste
fråga mig, om det verkligen är råvaruförsörjningen
det här gäller. Skogsavverkningen
som sådan är ju reglerad
genom skogsvårdslagen, och vi har alltså
reglering av avverkningarna. Då är
det väl fråga om detta spörsmål inte i
själva verket är ett avsättningsproblem.
Eller anser handelsministern att de inhemska
företagen inom denna bransch
inte har någon konkurrensmöjlighet
med uppköpare från andra länder utan
måste ha skydd? Det är den frågan jag
här skulle vilja ställa till handelsministern.

Fru WOHLIN: Herr talman! För lo
år sedan påbörjades i vårt land vad
som kallats den konstruktiva familjevårdande
socialpolitiken i samband
med försöken att finna en lösning på
den hotande krisen i befolkningsfrågan.
Mycket stora reformer har genomförts
sedan dess med alla partiers stöd —
men ändå syns det mig att vi har långt
kvar till en verkligt vidsynt familje- och
befolkningspolitik här i landet. Vår befolkningsfråga
är ingalunda löst, även
om vi haft några stora barnkullar i början
av 40-talet. Nativiteten är nu åter
nere i 15,0 procent mot 20,o procent
1944, medan de äldre åldersgrupperna
växer i oroväckande proportion.

Socialdemokraterna för inte — såvitt
jag kan se — den djärva, realistiska
och storlinjiga politik, som många kanske
en gång väntade sig och som är
nödvändig, om man skall vinna något
väsentligt.

Då vi i går fick veta att regeringen
övervägde ett delvis återställande av de
sociala reformernas realvärde men inte
ämnar göra något alls för barnfamiljerna,
kunde jag inte undgå att fråga mig
om man verkligen är inne på rätt väg.
Jag kan förstå att det statsfinansiella
läget gör det svårt att tänka sig ett omedelbart
återställande av barnbidragens
realvärde — något som skulle kosta ett
par hundra miljoner kronor. Någon för -

Torsdagen den 6 november 1952.

Nr 26.

175

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

bättring torde väl dock böra övervägas.
Inflationens börda får ju icke helt övervältras
på de barn rika och gå ut över
barnen.

Alldeles särskilt missgynnas familjer,
som sparar och arbetar för att ge sina
barn en högre utbildning. De gör dock
en verklig samhällsinsats genom att
förse samhället med den skolade arbetskraft,
som det är trängande behov av på
många områden. Dessa familjer förlorar
helt barnbidragen då barnen fyller 16
år och når upp i de åldrar, då de förorsakar
de största och mest kännbara utgifterna.
Det är i själva verket orimligt
att sådana familjer skall betala samma
skatt som de barnlösa.

Det förslag till omarbetning av stipendieväsendet,
som ligger på riksdagens
bord, innehåller visserligen välkomna
förbättringar, men ingalunda av
den storleksordning att de väsentligt
kommer att lätta utbildningskostnaderna
för familjerna i mellanskikten, i synnerhet
som många av dessa stipendier
är så strängt behovsprövade att t. o. in.
det förhållandet, att föräldrarna äger
ett eget hem, kan hindra ungdomar
från att få del av dem.

I detta sammanhang bör erinras om
skolmåltiderna. Här nedlägges väldiga
kostnader från kommunernas sida — i
vissa fall ända till 40 procent av
deras utgifter — och här fordras enorma
nyinvesteringar i modernt utrustade
kök och matsalar, om lagens mening
skall fullföljas. Vi har icke nu möjlighet
till dessa investeringar. Det är därför
absolut nödvändigt att vi får en förutsättningslös
utredning, så att vi kan bedöma
om vi verkligen får ut det mesta
möjliga för de pengar som här nedlägges.
En försöksrundfråga, som gjorts av
folkpartiets kvinnoförbund, visar att
ännu inånga och stora problem är olösta;
brist råder på lokaler, brist på arbetskraft,
svårigheter finns att övervaka barnen
under fritiden, brist på lekplatser
— lek på gatorna är vanligt etc. Svårigheterna
beror tydligen ofta på den myc -

ket höga deltagarprocenten. Man tvingas
behovspröva och gallra, fast detta icke
är avsett och aldrig kan bli rättvist. Behovsprövning
bör principiellt icke komma
i fråga. Hela reformen går ut på,
icke socialvård utan en överföring av
utgifterna för barnen från de enskilda
familjerna till samhället i dess helhet.

Borde vi inte i ett sådant läge överväga
om det är möjligt att låta de kategorier
barn, som bor nära skolan och
vars mödrar icke är förvärvsarbetande
eller alltför betungade av hemarbete,
komma hem på lunchrasten och få den
värdefulla kontakten med modern och
hemmet. Dessa kategorier får emellertid
icke därför berövas de ekonomiska lättnader,
som bespisningen är avsedd att
medföra för alla barnfamiljer. Man bör
därför utreda huruvida icke något slags
kosttillägg till barnbidragen kunde ges,
som valfritt finge användas av föräldrarna
endera för att betala för skollunchen
eller för att bestrida matkostnaderna
för barnen hemma. Man finge
då ett smidigare system och en avlastning
för skolorna samt mindre investeringsbehov.
Hundratusentals mödrar är
dock hemma och vill vara hemma. Deras
arbetskraft bör kunna användas
bl. a. för matlagning åt de egna barnen.

En annan fråga, som inte är tillfredsställande
löst trots de många tiotals
miljoner kronor som läggs ut, är barnens
tandvård. Den kost vi ger barnen
och det ständigt tilltagande snaskätandet
förstör barnens tänder i snabbare
takt än vi hinner bygga ut tandvården.
Vi kan inte genomföra den som vi hade
tänkt.

Bostadsfrågan kan jag inte här beröra
och inte heller ilen stora frågan
om landsbygdens avfolkning. Jag vill
bara påpeka, att den väldiga bristen på
bostäder och landsbygdens utarmning
på unga kvinnor hämmar familjebildningen
både i städerna och på landet.

Vad vidare beträffar mödrarnas och
husmödrarnas ställning i vårt samhälle
behöver ännu mycket göras. De utgör

176 Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

Svar pa interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

den utan all jämförelse största yrkeskåren
i vårt samhälle, omfattande över
en och en halv miljon. De utför ett välsignelsebringande
produktivt arbete, ett
nödvändigt led i vårt folks försörjning,
och på kvaliteten av deras arbete beror
i själva verket till stor del hela vår
levnadsstandard. Kvinnorna får emellertid
icke den utbildning de skulle ha
rätt till för att behärska detta svåra
och mångsidiga arbetsområde i ett modernt
samhälle med snabb utveckling
på alla områden som berör hemmen.
Staten får inte snåla då det gäller den
husliga utbildningen. Allt som ser ut
som sparande är icke sparande. För att
våra döttrar skall få den fostran, som
gör dem till goda husmödrar, behövs en
utvidgning och omläggning av hela den
husliga utbildningen.

Mycket av det som föreslås i betänkandet
om den husliga utbildningen av
1945 och i det Oswaldska betänkandet
av 1950 finns ännu bara på papperet.
Och fröken Ruth Agers fråga till ecklesiastikministern
i våras, om han under
1953 ämnade framlägga förslag till
reformering av den husliga utbildningen,
fick i stort sett ett negativt
svar. Fröken Ager påpekade att vi särskilt
saknar barnavårdslärarinnor och
sömnadslärarinnor i tillräckligt antal
för de nya skolformerna. Seminarierna
är i trängande behov av större och modernare
lokaler. Statens skolköksséminarium
har under 30 år begärt nya lokaler
men är fortfarande inrymt i en
utdömd fastighet. Detta måste närmast
betecknas som en skandal. Är det bara
i festtal man kommer ihåg de goda hemmens
betydelse? Staten har icke anslagit
några medel till lösning av de husliga
seminariernas lokalproblem och
inte heller till lösning av samma problem
vid våra olika anstalter för utbildning
av lärarinnor på detta område,
frånsett obetydliga anslag till Fackskolan
och Rimforsa. Jag vill också påminna
om den försöksundervisning i hemkunskap,
som prövas på några håll i de

lägre klasserna bland 10—12-åringar.
Saken beröres i en interpellation av
herr Dickson och förtjänar all uppmärksamhet.

Vi behöver också nödvändigt i vårav
nya fabrikat och eggande reklam
uppfyllda tid en objektiv, vetenskaplig
och pålitlig konsumentupplysning.
Vi behöver organ, som ständigt arbetar
med rationalisering av våra arbetsverktyg,
våra kök och våra bostäder. Det
är bra att minnas att om blott två kronor
i veckan kan sparas i varje svenskt
hem genom klokare hushållning, så gör
detta omkring 150 miljoner kronor om
året. Tänk på att varje förbättring av
hälsotillståndet i hemmen, bland barnen
och männen och bland kvinnorna
själva, ger samhället väldiga personliga
och ekonomiska vinster. Experterna
har klart påvisat, att vår kost trots alla
förbättringar föranleder utbredda folksjukdomar
genom sin stora socker- och
fettlialt i förhållande till den ringa konsumtionen
av grönsaker. Och varför
kan vi inte få ett anständigt svenskt
bröd, fritt från socker men med kornets
alla näringsämnen i behåll?

Vidare behöver vi få en allmän hälsokontroll
av de i hemmen arbetande
kvinnorna. Genom att var och en av
dem ensam arbetar på sin arbetsplats
uppmärksammas de mindre än andra
yrkeskategorier, och många av dem
förslits i förtid. Vi behöver också fler
hemvårdarinnor som kan ersätta husmodern
vissa dagar i hemmet, inte bara
sedan hon brutit samman av trötthet
och nattvak utan redan dessförinnan.

Den moderna psykologien har lärt oss
— vilket vi mödrar naturligtvis visste
förut — den avgörande betydelsen av
att barnen de första levnadsåren har
trygg kontakt med modern. Vi måste
därför sopa undan de svårigheter, som
ligger i vår väg, genom att dels skapa
större möjligheter till halvtids- eller
korttidstjänster för mödrar liksom för
andra kategorier som kan behöva det,
t. ex. studerande, dels också underlätta

Torsdagen den 0 november 1952.

Nr 26.

177

Svar på interpellationer ang. redogörelse för regeringens politik.

för de äldre mödrarna att återinträda i
förvärvslivet.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund
har nyligen uttalat som sin
bestämda mening, att mer måste göras
för förskolebarnen. Det får inte finnas
alla dessa s. k. »nyckelbarn», som irrar
omkring utan tillsyn och har en nyckel
om halsen för att kunna ta sig in i sin
tomma våning. Sådana förhållanden
får vi umgälla senare i ökad ungdomsbrottslighet.

Vi kvinnor vill inte kräva några
extra förmåner, men vi vill inte bli
straffade för att vi fyller våra också
ur samhällssynpunkt viktigaste uppgifter.
Då vi fullgjort våra mest angelägna
modersuppgifter vill vi åter
kunna komma ut på arbetsmarknaden.
Omskolningsmöjligheterna måste ökas,
och den till arbetsmarknaden återvändande
kvinnan måste tas emot och
ägnas omsorg och uppmuntran för att
åter kunna inpassas och bli en värdefull
tillgång där. Även om hon råkar
vara fyllda fyrtio år hör skolor och
kurser stå öppna för henne. Kanske
måste man räkna med en lågavlönad
anpassningstid, då samhället i någon
form träder emellan.

Här kommer hela problemet in om
tillvaratagande av kvinnornas tid,
kraft och livserfarenhet i åldern mellan
50 och 70 år eller upp till pensionsåldern.
Genom livslängdens genomsnittliga
ökning har under det sista århundradet
vi vunnit nära 20 år, men
dessa 20 år förslösas ofta, Ull skada
för individ och samhälle. Då familjerna
numera också är små och barnfattiga
finns här säkerligen stora outnyttjade
möjligheter hland hemmakvinnorna.
Dessa måste tillvaratas om det skall
bli möjligt att lösa de alltmer brännande
aktuella frågorna om vår sjuk- och
ålderdomsvård. Nya beräkningar av
kostnaderna och svårigheten för alt
inte säga omöjligheten att skaffa tillräckligt
med arbetskraft visar att vi

ut anstaltsvården. I Stockholms län har
under detta år gjorts en utomordentligt
intressant utredning i denna fråga, och
jag skall be att få hänvisa till den.

Frågan kan också formuleras så:
Skall våra unga döttrar sköta de sjuka,
de gamla, de socialt missanpassade på
anstalterna, eller kan vi äldre kvinnor
ta på oss en del av bördan och utöka
vården inom hemmen? Här är det nödvändigt
att statsmakterna visar mer
intresse och effektivt bidrar till utbildning
av hemsamariter och hemvårdarinnor.
Enskilda föreningar,
kommuner och landsting har börjat
experimentera på detta område, men
det är ännu en droppe i havet. Staten
har hittills inte givit det stöd som
behövs för att utbilda och avlöna
kvinnor, som skulle kunna ta hand om
gamla och sjuka och konvalescenter
dels genom att besöka dem i deras
egna hem, dels i vissa fall genom att
i sina hem ta emot inackorderingar.

Det är uppenbart att alla dessa
problem, som rör folkets och familjens
existens inte får skjutas åt sidan som
detaljfrågor utan måste ses i sitt stora
sammanhang. Vi måste få en verkligt
genomtänkt plan för deras successiva
lösning. Det synes mig som om de,
som har makten i detta land och som
påstår sig vara radikala, ofta är oerhört
konservativa och inte tar tillräckligt
djärvt på dessa .stora och allvarliga
frågor. Jag tror att här fordras
krafttag, om vi skall nå verkliga resultat
innan det blir för sent och om
vi skall ha någon chans att klara vår
befolkningsfråga, våra ungdomsproblem,
våra sjuk- och ålderdomsproblem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från

lille längre kan fortsätta alt bara bygga fullmäktige i riksbanken inkommit
12 — Andra kammarens protokoll 11)52. Nr 26''.

178

Nr 26.

Torsdagen den 6 november 1952.

framställning rörande riksbankens organisation
efter utgången av 1952, m. in.

§ 3.

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens sammanträde den 4 innevarande
november gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående tilllämpningen
av bestämmelserna om statsbidrag
till skollovskolonier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammareps
bord vilande proposition nr 241, angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, in. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.26 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tf., Esselte, Sthlm 52

216765