Förslag till riksdagsbeslut

Enligt nuvarande lydelse i trafikförordningen (1998:1276) 3 kap. 48 § gäller ett generellt förbud mot parkering i terräng. Bestämmelsen fyller ett syfte i att skydda miljö och framkomlighet i känsliga miljöer, men den leder i tätbebyggda områden ofta till orimliga konsekvenser.

I många bostadsområden, särskilt där gatuutrymmet är begränsat, är det vanligt att bilägare ställer sig med två hjul utanför asfalten. Utanför asfalten i dessa fall innebär att två hjul står på den grusade ytan mellan asfalt och tomtgräns som ofta finns i tät­bebyggda områden för att säkerställa avrinning av regnvatten. Genom att nyttja den grusade ytan ökar framkomligheten för andra trafikanter och säkerställer att blåljus­fordon kan komma fram vid en nödsituation. Trots att detta alltså kan bidra till ökad trafiksäkerhet och bättre samhällsnytta, delas det ut parkeringsböter eftersom lagen i dag kan tolkas som att detta är parkering i terräng.

Samtidigt tillämpas regelverket olika i olika kommuner. På vissa håll väljer parkeringsövervakare att se genom fingrarna för att undvika att bötfälla situationer där parkeringen är uppenbart praktiskt motiverad. På andra håll, som i Huddinge, utfärdas ett stort antal böter. Detta skapar en rättsosäkerhet där medborgarnas vardag påverkas olika beroende på var de bor eller vilken parkeringsvakt som råkar vara i tjänst.

En modernisering av lagstiftningen behövs som möjliggör parkering i tätbebyggda områden antingen genom att lagen förtydligas eller möjlighet för kommunerna att utfärda lokala regelverk som gör det möjligt, där det är lämpligt att parkera i terräng.