Förslag till riksdagsbeslut

Privata vårdgivare inom tandvården har en av de högsta avkastningarna inom alla sektorer. Privattandvården lyfter stora summor ur den statliga, skattesubventionerade tandvårdsersättningen utan att krav på motprestation i befolkningsansvaret ställs. Utredningen om jämlik tandvård har föreslagit att privata vårdgivare ska kallas till samverkansmöten med regionen, men utan tydliga styrande ramar för regionen i att planera och fördela befolkningsansvaret. Framförallt gällande barntandvård och jourtandvård även för privata vårdgivare, riskerar detta att bli en verkningslös åtgärd. Detta samtidigt som offentlig tandvård i skogslänen kämpar med sina offentliga upp­drag inom barntandvården och jourverksamheten med brist på personal och en ung yrkesgrupp som ofta rekryteras av privata vårdgivare när de har byggt upp erfarenhet.

Effekten kommer bli att vuxna patienter hänvisas till privata vårdgivare och patienter som där inte tas emot kommer stå utanför all planerad tandvård. Detta samtidigt som privattandvården med fri prissättning och inga krav på befolkningsansvar kan fortsätta plocka russinen ur kakan och göra stora vinster som till stor del är skattesubventione­rade. Ett starkt samhälle kräver att alla gör rätt för sig och det är rimligt att ställa motkraven på privattandvården att ställa sina resurser till förfogande gällande regionens befolkningsansvar om de ska ta del av det statliga tandvårdsstödet. Om man som privat vårdgivare inte önskar vara en del av regionens befolkningsansvar får man finansiera sin verksamhet utan skattemedel.

Nyckeln till att säkerställa en god och jämlik tandvård på lika villkor är att göra det bindande för vårdgivare som önskar ta del av det statliga och/eller regionala tandvårds­stödet att även införlivas i de resurser som ställs till regionens förfogande gällande barn- och jourtandvård. Om man säger sig värna om valfrihet är detta helt nödvändigt för att den ska vara en realitet i hela landet. Den tandvårdsreform regeringen presenterat under 2025 kommer inte råda bot på de grundläggande problemen i systemet vad gäller ansvarsfördelningen. Därför måste lagstiftningen på området ändras och förutsätt­ningarna tydliggöras i enlighet med ovanstående.