{
  "dokumentstatus": {
    "dokument": {
      "hangar_id": "2287150",
      "dok_id": "GS01KU10",
      "rm": "2004/05",
      "beteckning": "KU10",
      "typ": "bet",
      "subtyp": "bet",
      "doktyp": "bet",
      "typrubrik": "Betänkande 2004/05:KU10",
      "dokumentnamn": "Betänkande",
      "debattnamn": "Debatt om förslag",
      "tempbeteckning": "",
      "organ": "KU",
      "mottagare": "",
      "nummer": "10",
      "slutnummer": "0",
      "datum": "2004-11-25 00:00:00",
      "systemdatum": "2024-06-14 15:52:35",
      "publicerad": "2006-03-15 11:53:46",
      "titel": "Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning",
      "subtitel": "",
      "status": "",
      "htmlformat": "",
      "relaterat_id": "",
      "source": "",
      "sourceid": "",
      "dokument_url_text": "https://data.riksdagen.se/dokument/GS01KU10/text",
      "dokument_url_html": "https://data.riksdagen.se/dokument/GS01KU10",
      "dokumentstatus_url_xml": "https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GS01KU10",
      "utskottsforslag_url_xml": "https://data.riksdagen.se/utskottsforslag/GS01KU10",
      "html": "<div class=\"sidhuvud_publikation\">Konstitutionsutskottets betänkande</div><div class=\"sidhuvud_beteckning\">2004/05:KU10</div><h1>Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning</h1>\r\n<hr class=\"sidhuvud_linje\"><pre>\r\nInledning\r\nEnligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska\r\nstatsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet\r\nhar rätt att för detta ändamål få ut protokollen över beslut i\r\nregeringsärenden och de handlingar som hör till dessa ärenden.\r\nDet åligger konstitutionsutskottet att när skäl föreligger till det,\r\ndock minst en gång om året, meddela riksdagen vad utskottet vid sin\r\ngranskning har funnit förtjäna uppmärksamhet. I det betänkande som nu\r\nläggs fram behandlar utskottet vissa allmänna, administrativt inriktade\r\ngranskningsuppgifter angående regeringsarbetet.\r\nUtöver konselj-, regerings- och statsministerprotokoll har vid granskningen\r\nfunnits att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli och av\r\nRegeringskansliet. Ett antal akter i regeringsärenden har varit\r\ntillgängliga. Väsentliga delar av det material som har funnits att tillgå\r\nåterges i bilagorna 1-12.\r\nSammanfattning\r\nUtskottet följer Regeringskansliets utveckling. Antalet tjänstgörande\r\nfortsätter att öka. Samtidigt kan konstateras att flera ärendegrupper\r\nminskar i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening vore det värdefullt\r\nom resultatredovisningen för Regeringskansliet innehöll nyckeltal eller\r\nlöpande statistiska uppgifter som redovisar utförda prestationer inom\r\ndet internationella området inklusive EU. Såvitt gäller jämställdhetsarbetet\r\ni Regeringskansliet noterar utskottet med tillfredsställelse att arbetet\r\när fortsatt metodiskt och relativt omfattande.\r\nDen formella granskningen av regeringens protokoll  har inte gett\r\nanledning till några uttalanden från utskottet.\r\nProtokollsgranskningen har gett utskottet anledning att närmare gå in\r\npå frågan om senareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden.\r\nRegeringen beslutade i december 2003 att senarelägga kvarstående\r\nutbetalning till Europeiska utvecklingsfonden. Utskottet erinrar om sitt\r\ntidigare ställningstagande i granskningen våren 2004 om senareläggning\r\nav avgiften till EU:s budget och anför att också det nu aktuella beslutet\r\nrörande avgiften till Europeiska utvecklingsfonden får anses ligga inom\r\nramen för regeringens befogenhet. Utskottet betonar vikten av att\r\nriksdagen informeras om eventuella kostnader som kan uppstå med anledning\r\nav sådana beslut. I en reservation (m, fp, kd och c) anförs att regeringen\r\nförtjänar kritik för sitt agerande.\r\nUnder år 2003 kungjordes i Svensk författningssamling  1 227 författningar\r\nm.m. I normalfallet bör enligt utskottet en författning inte komma ut\r\nfrån trycket senare än fyra veckor före ikraftträdandet. Utskottet\r\nnoterar att andelen författningar som kommit ut senare än fyra veckor\r\nföre ikraftträdandet sjunkit, men fortfarande är mycket hög. Utskottet\r\nnoterar också att antalet författningar som kommit ut från trycket senare\r\nän två veckor före ikraftträdandet minskat avsevärt under det senaste\r\ndecenniet. Utskottet understryker vikten av att arbetet med att minska\r\nandelen författningar som kommer ut sent fortsätter och blir mer effektivt.\r\nUtskottet understryker också värdet av att frågan om elektronisk\r\npublicering och kungörelse av författningar nu skall utredas. Genom en\r\nsådan utredning skapas förutsättningar för nya bedömningar i fråga om\r\ntidsgränserna.\r\nUtskottet går vid sina granskningar som regel igenom någon eller några\r\ngrupper av förvaltningsärenden  som avgjorts av regeringen. Årets\r\ngranskning har gällt permutationsärenden och ärenden om avveckling av\r\nfideikommiss. Utskottet understryker i fråga om permutationsärendena\r\natt det är angeläget att handläggningstiderna inte blir alltför långa.\r\nSåvitt gäller fideikommissärendena konstaterar utskottet att frågan\r\nvem som skall kontrollera att allmänna intressen tillvaratas beträffande\r\negendom tillhörig fideikommissaktiebolag inte har lösts på det sätt som\r\nförutsatts under förarbetena till lagen om avveckling av fideikommiss.\r\nDet möter enligt utskottet emellertid inte något hinder i lag eller\r\nannan författning att uppgiften såsom nu sker anförtros åt Fideikommissnämnden\r\noch utskottet konstaterar att såväl riksdagen som regeringen har funnit\r\nen sådan ordning lämplig.\r\nEnligt förordningen om publiceringen av Sveriges internationella\r\növerenskommelser, m.m. skall varje förvaltningsmyndighet som med stöd av\r\n10 kap. 3 § regeringsformen ingår en överenskommelse av offentligrättslig\r\nnatur med en regering, en statlig eller kommunal myndighet i ett annat\r\nland eller med en mellanfolklig organisation föra en förteckning över\r\ngällande sådana överenskommelser. Ett exemplar av förteckningen skall\r\nsenast den 31 januari varje år lämnas till Utrikesdepartementets\r\nrättsavdelning. Utskottet har vid sin granskning iakttagit vissa brister\r\ni fråga om förteckningarna. Utskottet understryker vikten av att arbetet\r\nmed att åstadkomma en fullständig redovisning fortsätter till dess\r\nordningen med redovisning av förteckningar fått genomslag hos alla\r\nförvaltningsmyndigheter.\r\nUtskottet har granskat förfarandet vid beredningen av svenska ståndpunkter\r\ninför ministerrådets beslut om EG-direktiv. Granskningen har riktats in\r\npå remissförfarandet. Enligt utskottets mening skall vid beredningen av\r\ndet ursprungliga direktivförslag som kommissionen lägger fram traditionellt\r\nremissförfarande tillämpas i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden.\r\nPlaneringen bör vara så god att s.k. remissmöten inte måste tillgripas\r\npå grund av bristande tid. Vad som förekommer vid remissmöten bör också\r\ndokumenteras.\r\nI en granskning rörande beslutsfattande på utrikespolitikens område\r\nfokuseras på regeringens godkännande av beslut inom Europeiska unionens\r\ngemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Utskottets granskning visar\r\natt det under 2003 i nära vart tredje protokoll från Utrikesdepartementet\r\nfanns ett godkännande inför beslut om en gemensam åtgärd eller gemensam\r\nståndpunkt. Utskottet noterar att ett antal gemensamma åtgärder och\r\nståndpunkter inte har föranlett särskilda regeringsbeslut. I dessa fall\r\nhar bedömningen gjorts att några folkrättsligt bindande åtaganden för\r\nSveriges del inte uppkommit som en följd av Europeiska unionens beslut.\r\nNågot regeringsbeslut har således inte krävts i dessa fall. Utskottet\r\nförutsätter att det görs en noggrann bedömning i varje enskilt fall av\r\nhuruvida något folkrättsligt bindande åtagande uppkommer för Sverige.</pre><pre>\r\nUtskottets anmälan\r\n\r\n\r\nUtskottets anmälan\r\nUtskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för riksdagen\r\nresultatet av den i detta betänkande redovisade granskningen.\r\n\r\nStockholm den 25 november 2004\r\nPå konstitutionsutskottets vägnar\r\n\r\nGöran Lennmarker\r\nFöljande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Lennmarker (m), Göran\r\nMagnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär\r\nAxel Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson (v), Inger Jarl\r\nBeck (s), Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),\r\nHelene Petersson (s), Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s),\r\nGustav Fridolin (mp), Karin Åström (s) och Helena Höij (kd).</pre><pre></pre><pre>\r\n2 Regeringsprotokollen\r\n2.1 Statistik över regeringsärenden\r\nAntalet registrerade regeringsärenden som avgjorts vid regeringssammanträden\r\nhar minskat från 9 548 år 2002 till 7 934 år 2003, en minskning med 1\r\n614 ärenden. Den största minskningen finns i ärendegrupperna dispensärenden\r\noch övriga partsärenden och regleringsbrev samt anslags- och bidragsärenden,\r\nmedan ökningar återfinns i ärendegrupperna anställningsärenden, kommitté-\r\noch utredningsdirektiv, övriga ärenden samt propositioner.\r\n\r\n\r\nÅr      Antal\r\n1988    20 279\r\n1989    19 293\r\n1990    20 650\r\n1991    21 394\r\n1992    13 990\r\n1993    13 992\r\n1994    12 981\r\n1995    11 691\r\n1996    10 241\r\n1997    9 373\r\n1998    9 946\r\n1999    9 007\r\n2000    8 272\r\n2001    10 521\r\n2002    9 548\r\n2003    7 934\r\n2.2 Formell granskning av regeringsprotokollen 2003\r\nFör konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning\r\noch regeringsärendenas handläggning har utskottet rätt att utfå protokollen\r\növer beslut i regeringsärenden och handlingar som hör till dessa ärenden.\r\n\r\nRegeringsprotokollen 2003 från Utrikesdepartementet och Jordbruksdepartementet\r\nhar gåtts igenom inom utskottets kansli. För detta år har samma genomgång\r\ngjorts också beträffande dels protokoll från konseljer, dels underprotokoll\r\nB, dvs. hemliga protokoll, från samtliga departement.\r\nGenomgången av konseljprotokollen, de hemliga protokollen och\r\nJordbruksdepartementets protokoll har inte visat några formella brister. Vid\r\ngenomgången av Utrikesdepartementets protokoll serie A för 2003 har\r\nnågra smärre formella brister konstaterats. Iakttagelserna har under\r\nhand påpekats för Regeringskansliet. Nedan behandlas frågan om senareläggning\r\nav avgiften till Europeiska utvecklingsfonden.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nDen formella granskningen av ordningen i regeringsprotokollen har inte\r\ngett anledning till några uttalanden av utskottet.\r\n2.3 Senareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden\r\nÄrendet\r\nI ett regeringsbeslut den 18 december 2003 beslutades att senarelägga\r\nkvarstående utbetalning till Europeiska utvecklingsfonden och Europeiska\r\ninvesteringsbanken om totalt 12 285 000 euro till januari 2004\r\n(UD2003/66333/GU). I beslutet anges att syftet är att säkerställa att\r\nutgiftstaket för staten för 2003 efterlevs.\r\nRäknat på en kurs om 9 kr per euro motsvarar 12 285 000 euro ca 110\r\nmiljoner kronor.\r\nUtredning i ärendet\r\nEuropeiska utvecklingsfonden\r\nI och med Sveriges inträde i EU har Sverige förbundit sig att inom\r\nutvecklingssamarbetet bidra till Europeiska utvecklingsfonden (EUF, ibland\r\nanvänds förkortningen EDF, European Development Fund, också på svenska).\r\nEuropeiska utvecklingsfonden finansierar utvecklingssamarbetet under\r\nLomé- och Cotonouavtalen. EUF består av både gåvomedel och lån. Gåvomedlen\r\nförvaltas av kommissionen och långivning sker genom Europeiska\r\ninvesteringsbanken (EIB).\r\nEuropeiska utvecklingsfonden, liksom inbetalningar till densamma,\r\nhanteras vid sidan av EU:s budget. Enligt budgetförordningen av den 27\r\nmars 2003 för den nionde Europeiska utvecklingsfonden (artikel 38) skall\r\nmedlemsstaternas årliga bidrag efter förslag från kommissionen fastställas\r\nav rådet med kvalificerad majoritet och bestå av tre delbetalningar.\r\nFörslaget till den tredje delbetalningen under det innevarande året\r\nskall läggas fram av kommissionen senast den 10 oktober. Rådet skall\r\nfatta beslut om denna delbetalning senast 21 kalenderdagar efter det\r\natt kommissionen har lagt fram sitt förslag. Medlemsstaterna skall senast\r\n21 kalenderdagar efter att de underrättats om rådets beslut betala de\r\nbidrag som förfallit till betalning.\r\nOm en delbetalning inte erlagts inom tidsfristen skall den berörda\r\nmedlemsstaten krävas på ränta för obetalt belopp (artikel 40). Dröjsmålsräntan\r\när i princip den som Europeiska centralbanken tillämpar vid sina\r\nrefinansieringstransaktioner plus två procentenheter. Räntesatsen ökar med\r\n0,25 procentenheter per ytterligare månad av försening, varvid den\r\nförhöjda räntesatsen tillämpas på hela förseningsperioden.\r\nSammanlagt skulle Sverige år 2003 till EUF och EIB bidra med 60 060 000\r\neuro (ca 540 miljoner kronor vid en kurs på 9 kr per euro). I december\r\n2003 kvarstod en delbetalning om 12 285 000 euro (ca 110 miljoner kronor).\r\nEnligt rådets beslut den 17 november 2003 skulle denna betalning\r\nerläggas den  9 december samma år. Betalningen försköts till januari 2004.\r\n\r\nDröjsmålsräntan för den aktuella förseningen av avgiften till Europeiska\r\nutvecklingsfonden uppgick till ca 60 000 euro (ca 540 000 kr). Medel\r\ntill EUF betalas ut över statsbudgetens anslag 8:1 Biståndsverksamhet\r\nunder utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.\r\nTidigare granskning\r\nKonstitutionsutskottet granskade våren 2004 senareläggningen av avgiften\r\ntill Europeiska unionens budget till nästa budgetår (bet. 2003/04:KU20,\r\ns. 105-113). Bakgrunden var att regeringen den 27 november 2003 beslutade\r\natt den del av Sveriges avgift till EU:s budget som avsåg december 2003\r\ninte skulle föras över från Kammarkollegiet och Riksskatteverket till\r\nRiksgäldskontoret första arbetsdagen i december månad. Överföringen\r\nskulle i stället ske i samband med betalningen i januari 2004, då\r\nRiksgäldskontoret senast skulle överföra aktuellt belopp till Europeiska\r\nkommissionens konto i Riksbanken. Som skäl för sitt beslut angav regeringen\r\nsäkerställande av efterlevnaden av utgiftstaket för 2003. Regeringen\r\nbemyndigade i beslutet chefen för Finansdepartementet att besluta närmare\r\nom tidpunkt och belopp som skulle överföras till Europeiska kommissionens\r\nkonto i Riksbanken.\r\nBeloppet som skulle betalats till EU i december 2003 var 3,2 miljarder\r\nkronor. Med stöd av ovan nämnda bemyndigande beslutade finansministern\r\natt 0,7 miljarder kronor av decemberavgiften skulle betalas den 19\r\ndecember 2003. Resterande delen av decemberavgiften, 2,5 miljarder kronor,\r\nbetalades den 2 januari 2004.\r\nUtskottet ansåg att regeringens beslut fick anses ligga inom ramen för\r\nregeringens befogenhet på finansmaktens område. Utskottet betonade vikten\r\nav att riksdagen informeras om eventuella kostnader som kan uppstå i\r\nanledning av sådana beslut. Det fanns enligt utskottet ingen grund för\r\natt rikta kritik mot regeringen och finansministern. I en reservation\r\n(m, fp, kd och c) anfördes att regeringen och finansministern förtjänade\r\nkritik.\r\nRättslig reglering\r\nEnligt 9 kap. 8 § regeringsformen (RF) står statens medel till regeringens\r\ndisposition. Enligt 9 kap. 2 § RF får regeringen inte använda statens\r\nmedel på annat sätt än riksdagen har bestämt. Bestämmelsen innebär att\r\nvarje utgiftsanordning av regeringen eller någon annan myndighet måste\r\nha sin grund i ett riksdagsbeslut och följa de villkor för medlens\r\nanvändning som riksdagen har uppställt i sitt beslut (prop. 1973:90 s.\r\n332).\r\nAv bestämmelserna i RF följer att regeringen rättsligt sett inte är\r\nförpliktad att använda anslagen i statsbudgeten, utan den har möjlighet\r\natt själv under parlamentariskt ansvar avgöra i vad mån de utgifter som\r\nanslagen möjliggör skall verkställas (prop. 1973:90 s. 224). En sådan\r\nprövningsrätt för regeringen har sin främsta praktiska betydelse i ett\r\nläge då det från stabiliseringspolitisk synpunkt blir önskvärt att utan\r\ndröjsmål begränsa de statliga utgifterna. Också när det gäller att\r\ntillvarata uppkommande besparingsmöjligheter är en sådan prövningsrätt\r\nav betydelse. Regeringens prövningsrätt kommer också till uttryck i\r\nlagen (1996:1059) om statsbudgeten (budgetlagen). Enligt 8 § i nämnda\r\nlag får regeringen besluta att medel på ett anvisat anslag inte skall\r\nanvändas om det är motiverat av särskilda omständigheter i en verksamhet\r\neller av statsfinansiella eller andra samhällsekonomiska skäl.\r\nI budgetlagens inledande bestämmelse anges att i statens verksamhet\r\nskall hög effektivitet eftersträvas och god hushållning iakttas (1 §).\r\nEnligt förarbetena (prop. 1995/96:220 s. 20) åsyftas med hög effektivitet\r\natt den statliga verksamheten skall bedrivas så att de mål riksdagen\r\nhar satt upp nås i så hög grad som möjligt inom ramen för tillgängliga\r\nresurser. God hushållning innebär att onödiga utgifter undviks och att\r\nverksamheten bedrivs med hög produktivitet. Det innebär vidare att\r\nstatens medel hanteras säkert samt att statens tillgångar i övrigt och\r\ndess skulder förvaltas väl.\r\nUtgiftstak för statens utgifter\r\nOm regeringen avser att använda tak för statens utgifter skall enligt\r\n40 § budgetlagen förslag till beslut om ett sådant utgiftstak ingå i\r\nbudgetpropositionen. Finns det risk för att ett beslutat tak för statens\r\nutgifter kommer att överskridas har regeringen för att undvika detta\r\nenligt 42 § skyldighet att vidta sådana åtgärder som den har befogenhet\r\ntill eller föreslå riksdagen nödvändiga åtgärder. Enligt förarbetena\r\ntill budgetlagen kan denna skyldighet leda till att regeringen beslutar\r\natt medel på anvisade anslag inte skall användas. Vidare anförs att\r\nregeringen självfallet är förpliktad att se till att de åtaganden som\r\nstaten har till följd av lag eller avtal fullgörs. Om regeringen beslutar\r\natt inte utnyttja anvisade anslag skall detta redovisas för riksdagen\r\nså snart det lämpligen kan ske, t.ex. i en ekonomisk-politisk proposition,\r\nen tilläggsbudget eller i nästkommande budgetproposition (prop.\r\n1995/96:220 s. 88). Som exempel på åtgärder som regeringen kan vidta då\r\ndet finns risk för överskridande nämns i förarbetena att regeringen i\r\nförhållande till underordnade myndigheter med stöd av 7 § budgetlagen\r\nkan föreskriva snävare villkor för utnyttjande av anslag. Vidare kan\r\nregeringen enligt 8 § budgetlagen besluta att anvisade medel på något\r\neller några anslag helt eller delvis inte skall utnyttjas (prop.\r\n1995/96:220 s. 112).\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\nUtskottet har genom en skrivelse som sänts till Regeringskansliet begärt\r\nkommentarer till senareläggningen av avgiften till Europeiska\r\nutvecklingsfonden mot bakgrund av utskottets granskning våren 2004. Kommentar\r\nönskas således särskilt med avseende på bestämmelserna i\r\nde rättsakter inom EG enligt vilka Sverige i egenskap av medlemsstat i\r\nEU är rättsligt förpliktad att betala avgiften till Europiska\r\nutvecklingsfonden (budgetförordning av den 27 mars 2003 för den nionde\r\nEuropeiska\r\nutvecklingsfonden, särskilt artikel 40),\r\n1 § budgetlagen,\r\n42 § budgetlagen samt\r\n9 kap. 10 § regeringsformen.\r\nVidare begärs kommentarer till iakttagelsen att riksdagen inte informerats\r\nom den extra kostnaden för staten för senareläggningen av avgiften till\r\nEuropeiska utvecklingsfonden.\r\nSom svar har den 8 november 2004 översänts en inom Utrikesdepartementet\r\nupprättad promemoria (bilaga 2). I promemorian anförs att regeringens\r\nutgiftsprognoser 2003, som baserades på utfallet t.o.m. oktober, indikerade\r\natt utgifterna skulle kunna överstiga utgiftstaket för staten. För att\r\nsäkerställa att utgiftstaket för 2003 skulle efterlevas beslutade\r\nregeringen om förskjutningen av den aktuella delbetalningen till januari\r\n2004. Bidraget erlades med 11 466 000 euro (ca 103 miljoner kronor)\r\ntill kommissionen den 22 januari 2004 och med 819 000 euro (ca 737\r\nmiljoner kronor) till EIB den 27 januari 2004. Denna åtgärd innebar ett\r\navsteg från artikel 38 om tillhandahållande av EUF:s medel i budgetförordningen\r\nav den 27 mars 2003 för den nionde Europeiska utvecklingsfonden och\r\nrådsbeslutet den 17 november 2003 om att betalningen skulle erläggas\r\nden  9 december 2003. Enligt artikel 40.4 ålades Sverige därmed att\r\nbetala dröjsmålsränta om 56 767,73 euro (ca 511 000 kr) avseende den\r\nförsenade delbetalningen till kommissionen och 4 737,69 euro (ca 43 000\r\nkr) avseende delbetalningen till EIB.\r\nI november 2003 beslutade regeringen också att en del av betalningen av\r\nEU-avgiften för december 2003 skulle förskjutas till januari 2004. De\r\nnärmare överväganden som regeringen gjorde inför detta beslut har\r\nutvecklats i Statsrådsberedningens yttrande i det tidigare granskningsärendet\r\n(bet. 2003/04:KU20, del 2, bilaga A 2.2.2, s. 130-137). Dessa överväganden\r\nomfattade också förskjutningen av delbetalningen till Europeiska\r\nutvecklingsfonden.\r\nNär det gäller förhållandet till 1 och 42 §§ lagen (1996:1059) om\r\nstatsbudgeten samt 9 kap. 10 § regeringsformen anförs följande i den nu\r\naktuella promemorian. Det förhållandet att regeringen beslutat utbetala\r\nSveriges tredje delbetalning av bidrag till Europeiska utvecklingsfonden\r\nsenare än vad som föreskrivs i budgetförordningen och rådets beslut den\r\n17 november 2003 innebär inte att regeringen överträtt sin befogenhet\r\nenligt 42 § budgetlagen. Beslutet att förskjuta betalningen av Sveriges\r\nbidrag till EUF innebär att Sverige ålagts att betala dröjsmålsränta.\r\nDetta förhållande har dock inte inneburit att 1 § budgetlagen åsidosatts.\r\nBeslutet innebär inte heller att regeringen kan ansetts ha ingått en\r\nny ekonomisk förpliktelse för statens räkning. Dröjsmålsräntan ryms\r\ninom de av riksdagen anvisade medlen för ändamålet. Beslutet har därför\r\ninte inneburit att regeringen har åsidosatt bestämmelserna i 9 kap. 10\r\n§ regeringsformen.\r\nI frågan om information till riksdagen om den extra kostnaden för staten\r\nsom beslutet att skjuta på betalningen av bidraget till Europeiska\r\nutvecklingsfonden innebar anförs följande i promemorian. Information av\r\ndetta slag ges naturligen i samband med redovisningen av statsbudgetens\r\nutfall i årsredovisningen för staten. Redovisningen av statsbudgetens\r\nutfall sker för det år utgiften uppkommer. Vilken information som lämnas\r\när generellt sett beroende av hur väsentlig den är. Bland annat har\r\nbeloppens storlek stor betydelse.\r\nI det aktuella fallet erlades dröjsmålsränta till EIB i februari 2004\r\noch till kommissionen i maj 2004. Sammantagna uppgick räntebeloppen\r\ntill ca 60 000 euro. Med hänsyn till utgiftens speciella karaktär avser\r\nregeringen att lämna informationen till riksdagen i Årsredovisningen\r\nför staten 2004.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nUtskottet vill erinra om sitt tidigare ställningstagande i granskningen\r\nvåren 2004 om senareläggning av avgiften till EU:s budget (bet.\r\n2003/04:KU20). Som utskottet påpekade då är regeringen enligt budgetlagen\r\nskyldig att vidta åtgärder om det finns risk att ett beslutat utgiftstak\r\nkommer att överskridas. Mot bakgrund av den risk som fanns hösten 2003\r\nför att utgiftstaket skulle överskridas får beslutet att skjuta på\r\navgiften till Europeiska utvecklingsfonden anses som en i sammanhanget\r\nrimlig åtgärd att vidta. I likhet med beslutet om att senarelägga en\r\ndel av avgiften till EU:s budget får det nu aktuella beslutet rörande\r\navgiften till Europeiska utvecklingsfonden anses ligga inom ramen för\r\nregeringens befogenhet såsom den föreskrivs i regeringsformen. Som\r\nframgår av den inom Utrikesdepartementet upprättade promemorian ryms\r\ndröjsmålsräntan inom de av riksdagen anvisade medlen för ändamålet.\r\nUtskottet noterar att regeringen avser att lämna information till\r\nriksdagen i Årsredovisningen för staten 2004 om kostnaden för dröjsmålsräntan.\r\nUtskottet vill, i likhet med sitt ställningstagande våren 2004, betona\r\nvikten av att riksdagen informeras om eventuella kostnader som kan uppstå\r\ni anledning av sådana beslut. Regeringsbeslutet om senareläggning av\r\navgiften till EUF fattades i december 2003 och dröjsmålsräntan erlades\r\ni februari och maj 2004. Årsredovisningen för staten för 2004 förväntas\r\növerlämnas till riksdagen den 15 april 2005. I propositionen med förslag\r\ntill budgetlagen anförde regeringen att om den beslutar att inte utnyttja\r\nanvisade anslag skall detta redovisas för riksdagen så snart det lämpligen\r\nkan ske, t.ex. i en ekonomisk-politisk proposition, en tilläggsbudget\r\neller i nästkommande budgetproposition (prop. 1995/96:220 s. 88).\r\nUtskottet anser att detta bör gälla även för eventuella kostnader av här\r\naktuellt slag. Med en sådan ordning skulle riksdagen ha fått information\r\nom de aktuella kostnaderna i t.ex. budgetpropositionen för 2005 som\r\navlämnades i september 2004.\r\nUtskottets granskning föranleder inte något ytterligare uttalande.\r\n\r\n\r\n3 Regeringskansliet\r\n3.1 Tjänstgörande i Regeringskansliet\r\nÄrendet\r\nKonstitutionsutskottet har under ett antal år i sina granskningsbetänkanden,\r\nsenast 2003/04:KU10, redogjort för personalutvecklingen i Regeringskansliet.\r\nI likhet med föregående granskningar riktar utskottet även under denna\r\ngranskning uppmärksamheten mot bl.a. frågor som gäller antalet tjänstgörande,\r\nantalet politiskt tillsatta tjänstemän och jämställdhet.\r\nI årets granskning har utskottet beslutat att rikta speciell uppmärksamhet\r\nmot frågor rörande föräldraledighet ur kompetens- och konkurrensperspektiv.\r\nUtskottet följer också i viss mån upp granskningen som gjordes under\r\ndet förra riksmötet angående kvinnor i högre tjänster. Utskottet granskade\r\ni denna del hösten 2003 bl.a. andelen högre kvinnliga chefer och\r\nambassadörer. Resultatet av granskningen visade att andelen kvinnliga\r\nambassadörer var låg och att Regeringskansliet inlett ett arbete med att\r\nförsöka få fler kvinnor i chefspositioner genom bl.a. ett\r\nkarriärplaneringsprogram, ett chefsprogram och ett mentorsprogram.\r\nSom underlag för granskningen har utskottet haft handlingar som begärts\r\nfrån Regeringskansliets förvaltningsavdelning (bilaga 3) samt en skrivelse\r\nfrån Regeringskansliet (bilaga 4). Utskottet har också inhämtat muntliga\r\nupplysningar från förvaltningschefen Gunnar Holmgren och personaldirektören\r\nMargareta Hammarberg, båda från Regeringskansliet.\r\nTjänstgörande i Regeringskansliet\r\nAntalet tjänstgörande i Regeringskansliet, exklusive utlandsmyndigheterna\r\noch kommittéanställda, var 3 642 i september 2004. Personalutvecklingen\r\nunder perioden 2000-2004 visar följande personalfördelning:\r\nTabell 1. Tjänstgörande i Regeringskansliet per departement åren\r\n2000-2004\r\n\r\nDep.    2000    2001    2002    2003    2004\r\nSB      54      59      61      63      61 (-2)\r\nJu      243     282     292     280     288 (+8)\r\nUD      -       -       -       891     908 (+17)\r\nFö      114     127     116     133     142 (+9)\r\nS       168     190     194     208     211 (+2)\r\nFi      388     382     396     442     419 (-23)\r\nU       164     172     161     185     190 (+5)\r\nJo      127     124     128     134     147 (+13)\r\nKu      120     74      70      68      74 (+6)\r\nM       164     160     149     157     163 (+6)\r\nN       348     408     399     401     412 (+11)\r\nFA      545     572     592     588     627 (+39)\r\nTotalt  -       -       -       3 550   3 642 (+92)\r\nExkl. UD        2 435   2 550   2 558   2 659   2734 +75\r\nAntalet tjänstgörande (exklusive kommittéanställda, anställda vid\r\nutlandsmyndigheterna och Utrikesdepartementet) åren 2000-2002. Från och\r\nmed år 2003 redovisas även Utrikesdepartementet i tabellen.\r\nTjänstgörande  i detta avseende innebär att varje deltidsarbetande\r\nredovisas som 1 tjänstgörande.\r\nStatistiken visar att antalet tjänstgörande i Regeringskansliet har\r\nfortsatt att öka sedan utskottets senaste granskning. De största ökningarna\r\nhar skett på förvaltningsavdelningen och på Utrikesdepartementet med 39\r\nrespektive 17 fler tjänstgörande. Ökningen på förvaltningsavdelningen\r\nförklaras av fortsatta organisatoriska förändringar som innebär att\r\nrutinmässig administration överförs från övriga Regeringskansliet till\r\nförvaltningsavdelningen. Samarbetspartierna Vänsterpartiets och\r\nMiljöpartiet de grönas politiskt tillsatta tjänstemän redovisas i likhet\r\nmed föregående år under förvaltningsavdelningen och uppgår till 16\r\nårsarbetskrafter fördelade på 19 tjänstgörande personer.\r\nFinansdepartementet har fått minskad personalstyrka med 23 tjänstgörande\r\ni jämförelse med föregående år. Regeringskansliet har haft en låg\r\npersonalrörlighet till följd av ett förändrat arbetsmarknadsläge, vilket\r\nhar lett till ett minskat vakansläge i organisationen och därmed ett\r\nhögre antal tjänstgörande i förhållande till tidigare år. Detta skall\r\nsättas i samband med antalet regeringsärenden på respektive departement,\r\nsom enligt Regeringskansliets egna framställningar fortsätter att minska\r\n(jfr avsnitt 2 Regeringsprotokollen).\r\nMot bakgrund av tidigare granskningar kan utskottet se att antalet\r\ntjänstgörande i Regeringskansliet har utvecklat sig på följande sätt:\r\nTabell 2. Tjänstgörande i Regeringskansliet 1990-2004\r\n\r\nÅr      Antal tjänstgörande exklusive  UD       Antal tjänstgörande inklusive\r\nUD\r\n1990    1 786   -\r\n1991    1 803   -\r\n1992    1 720   -\r\n1993    1 849   -\r\n1994    1 846   -\r\n1995    i.u.    -\r\n1996    2 157   -\r\n1997    2 233   -\r\n1998    i.u.    -\r\n1999    2 307   -\r\n2000    2 435   -\r\n2001    2 550   -\r\n2002    2 558   -\r\n2003    2 659   3 550\r\n2004    2 734   3 642\r\nTabellen utvisar antalet tjänstgörande (exklusive kommittéanställda och\r\nanställda vid utlandsmyndigheterna). För åren 1990-2002 redovisas\r\nRegeringskansliet exklusive  Utrikesdepartementet, och för åren 2003-2004\r\nredovisas Regeringskansliet inklusive  Utrikesdepartementet. För en\r\nsammanställning över antalet tjänstgörande före år 1990, se bet.\r\n2003/04:KU10 s. 15.\r\nPolitiskt tillsatta tjänstemän\r\nUtskottet har under en följd av år granskat antalet politiskt tillsatta\r\ntjänstemän i Regeringskansliet. Med politiskt tillsatta tjänstemän\r\navses enligt uppgift från Regeringskansliet dels\r\npolitiskt sakkunniga i Regeringskansliet med tidsbegränsade anställningar\r\nsåsom planeringschef, pressekreterare, politiskt sakkunnig, inklusive\r\npolitiskt sakkunnig assistent, vilka omfattas av avtalet Anställda enligt\r\navtal om anställningsvillkor för politiskt sakkunniga samt politiskt\r\ntimanställda brevskrivare eller talskrivare i Regeringskansliet,\r\ndels\r\nstatssekreterare som omfattas av Avtal om regeringsbeslut om avlöningsförmåner\r\nför vissa högre anställningar m.fl.\r\nDärutöver tillkommer enligt Regeringskansliet statsministern och statsråden\r\nsom inte är tjänstemän i traditionell mening och som därför inte ingår\r\ni definitionen politiskt tillsatta tjänstemän.\r\nAntalet politiskt tillsatta tjänstemän per departement under år 2004\r\nframgår av tabellen nedan.\r\nTabell 3. Politiskt tillsatta tjänstemän i Regeringskansliet per\r\ndepartement år 2004\r\n\r\nDepartement     Politiskt tillsatta tjänstemän\r\nSB      40\r\nJu      12\r\nUD      12\r\nFö      6\r\nS       16\r\nFi      18\r\nU       11\r\nJo      5\r\nKu      2\r\nM       5\r\nN       21\r\nFA      19*\r\nTotalt  167\r\nI tabellen räknas de politiskt sakkunniga samt statssekreterarna som\r\npolitiskt tillsatta tjänstemän, i enlighet med Regeringskansliets egen\r\ndefinition av begreppet. *Samarbetspartiernas tjänstemän.\r\n\r\nMot bakgrund av tidigare granskningar framgår att utvecklingen av antalet\r\npolitiskt tillsatta tjänstemän ser ut som följer:\r\nTabell 4. Politiskt tillsatta tjänstemän i Regeringskansliet åren\r\n2000-2004\r\n\r\nÅr      Politiskt tillsatta tjänstemän, totalt  varav statssekreterare  Antal\r\nstatsråd och statsminister\r\n2000    136     24      17\r\n2001    146     25      20\r\n2002    145     25      20\r\n2003    172     27      22\r\n2004    167     27      23\r\nFör uppgifter om antalet politiskt tillsatta tjänstemän före år 2000,\r\nse bet. 2001/02:KU10 s. 9. Uppgifterna i tabellen skiljer sig delvis\r\nfrån vad som redovisats i bet. 2003/04:KU10. Skillnaden beror på olikheter\r\ni beräkningsunderlaget.\r\nAv tabellen framgår att antalet anställda tjänstemän som är politiskt\r\ntillsatta har minskat något, från 172 tjänstemän år 2003 till 167\r\ntjänstemän år 2004. Antalet statsråd har fortsatt att öka något.\r\n3.1.1 Föräldraledighet och förvärvsarbete i Regeringskansliet\r\nRegeringskansliets undersökning\r\nUtskottet har beslutat att i årets granskning rikta speciell uppmärksamhet\r\nmot frågor rörande föräldraledighet ur ett kompetens- och konkurrensperspektiv.\r\nMot bakgrund av föregående års granskning avseende kvinnor i högre\r\ntjänster inom Regeringskansliet fortsätter utskottet nu sin granskning\r\nockså i det ämnet.\r\nRegeringskansliet har sedan förra hösten genomfört en undersökning i\r\nsyfte att öka kunskapen om och skapa ökade förutsättningar för de\r\nanställda att förena förvärvsarbete och föräldraskap. Denna undersökning,\r\nAtt förena föräldraskap med förvärvsarbete inom\r\nRegeringskansliet1FA2003/1327/PERS,\r\nhar använts vid utskottets granskning. Undersökningen var ett direkt\r\nresultat av Regeringskansliets Handlingsplan för jämställda löner 2002,\r\ndär ett antal åtgärder som bedömdes vara viktiga för ett framgångsrikt\r\njämställdhetsarbete presenterades. Utskottet har även riktat uppmärksamhet\r\nmot Regeringskansliets jämställdhetsplan. Utskottet har under tidigare\r\ngranskningar (2002/03:KU10, 2003/04:KU10) tagit närmare del av\r\njämställdhetsplanen och vissa projekt som följt av dess åtgärdspunkter, bl.\r\na. förbättrade åtgärder för att uppmuntra kvinnor att gå chefsutbildningar\r\nsamt ett mentorprogram för de anställda.\r\nEnligt material som utskottet inhämtat från Regeringskansliet kommer\r\nundersökningen bl.a. att resultera i utarbetandet av en föräldrapolicy,\r\nsom skall underlätta för såväl chefer som handläggare och baspersonal\r\natt förena föräldraskap med förvärvsarbete. Föräldraledigas lönesättning\r\noch löneutveckling kommer särskilt att följas upp.\r\nUndersökningen genomfördes under vintern 2003-2004. Arbetet inleddes\r\nmed en förstudie som följdes av djupintervjuer av anställda representativt\r\nfördelade över Regeringskansliets departement. Därefter följdes\r\ndjupintervjuerna upp med en enkätundersökning till ett större antal utvalda\r\nanställda.\r\nSamtliga personer som djupintervjuats har uppgett att de är sammanboende\r\nmed en partner, dvs. att hushållet har två vårdnadshavare. Flera av dem\r\nhar haft en vikarie under föräldraledigheten; det gäller främst kvinnorna\r\nsom varit lediga under längst tid. Männen har uppgett att eftersom deras\r\nledighet varat under en kortare tid har en vikarie inte varit aktuell.\r\nResultatet från intervjuerna har visat att i de flesta par är det\r\nkvinnorna som har tagit den största delen av föräldraledigheten, trots\r\natt intentionerna varit att ledigheten skulle delas lika. De flesta\r\nkvinnorna som deltog i undersökningen hade varit hemma mellan 12 och 18\r\nmånader, medan majoriteten av männen varit hemma mellan 4 och 6 månader,\r\noch en något lägre andel män varit hemma mellan 7 och 12 månader. Av\r\nmaterialet framgår att den främsta orsaken till uppdelningen av ledigheten\r\när arbetssituationen och den ekonomiska aspekten, vilket främst gäller\r\nkvinnorna - i en del fall tjänar mannen mer än kvinnan och det är då\r\nmer ekonomiskt fördelaktigt att kvinnan är hemma.\r\nResultaten av undersökningen\r\nAv de tillfrågade upplever kvinnorna i högre utsträckning än männen att\r\nde har kommit efter i löneutvecklingen i samband med sin föräldraledighet.\r\nMedvetenheten om denna risk fanns bland intervjupersonerna. Undersökningen\r\nger vid handen att några intervjupersoner har fått ett genomsnitt av\r\nlönepåslagen, andra har fått ett generellt påslag, någon fick möjlighet\r\natt omförhandla sin lön i samband med återkomsten till arbetet, medan\r\nett par personer upplever sig ha helt blivit bortglömda under lönerevisionen\r\nunder sin föräldraledighet.\r\nFrån jämställdhetssynpunkt är det värt att notera att föräldraledighet\r\ni Regeringskansliet av vissa anställda upplevs medföra konkurrensnackdelar\r\nnär det gäller den årliga lönerevisionen. Undersökningen visar att flera\r\nav intervjupersonerna anser att lönerevisionen inte uppmärksammat den\r\ntid av lönerevisionsåret de arbetat innan de gått på föräldraledigheten\r\noch att större hänsyn bör tas till det arbete de faktiskt utfört före\r\nledigheten.\r\nEn aspekt av konkurrensnackdelarna de föräldralediga i Regeringskansliet\r\nhar upplevt att de drabbats av är att de i många fall har fått nya eller\r\nändrade arbetsuppgifter vid återkomsten till arbetet. Vissa har under\r\nledigheten bytt arbete, och ett fåtal har blivit befordrade eller\r\nerbjudna attraktiva jobb under ledigheten. Deltidsarbete är enligt\r\nundersökningen i flera fall en förutsättning för att det skall gå att\r\nkombinera arbete och föräldraskap, men undersökningen visar också att de\r\nintervjuade saknar möjlighet att arbeta hemifrån, något som skulle\r\nunderlätta situationen.\r\nEn annan aspekt på konkurrensnackdelar som undersökningen visar är att\r\ni stort sett samtliga intervjuade uppger att karriären påverkas av\r\nföräldraledigheten. Påverkan består dels av att de varit borta en längre\r\ntid från arbetsplatsen, dels av att sakkunskap kan ha gått förlorad och\r\natt de hamnat efter både lönemässigt och utbildningsmässigt. Vid\r\nåterkomsten till arbetet har ett par personer uppgett att de också haft\r\nsvårt att ta på sig mer arbetsuppgifter utöver de ordinarie arbetsuppgifterna,\r\nvilket också upplevs kunna påverka karriären negativt. Att inte ha\r\nmöjlighet att delta i alla utbildningar och att hamna efter socialt ses\r\nockså som en nackdel. Flera intervjupersoner uppger också att de upplever\r\natt det satsas mindre på dem i egenskap av småbarnsföräldrar och att\r\ndet upplevs som att cheferna tar för givet att de \"inte längre är\r\nintresserade av en karriär\". Några av kvinnorna i undersökningen upplever\r\natt männen premieras för att vara föräldralediga medan kvinnorna inte\r\ngör det. Detta är dock inte den förhärskande uppfattningen bland samtliga\r\nintervjuade.\r\nFlextid och deltid är förutsättningar för att småbarnsföräldrar skall\r\nkunna kombinera förvärvsarbete och föräldraskap. I de flesta fall har\r\nintervjupersonerna, och även de som har svarat på den kvantitativa\r\nenkäten, haft möjlighet att dela ansvar med sin partner. Endast 1 % av\r\ndem som svarat på den kvantitativa undersökningen uppger att de är\r\nensamstående, och ytterligare 1 % är ensamstående med delad vårdnad,\r\nvarför en mer komplett bild av hur förvärvsarbete och föräldraskap kan\r\nskötas även i olika sorters familjekonstellationer inte kan ges.\r\n3.1.2 Uppgifter i promemorior och vid utfrågning\r\nPromemoria av den 27 augusti 2004\r\nI material som har inhämtats (PM från Regeringskansliet den 27 augusti\r\n2004, bilaga 3) anförs att Regeringskansliets karriärplaneringsprogram\r\nhar vidareutvecklats under 2004. Prioriterade grupper skall enligt\r\nRegeringskansliet vara chefer, medarbetare som har varit föräldralediga\r\nsamt utlandsstationerade medarbetare.\r\nVidare anförs att chefer i Regeringskansliet erbjuds möjligheten att\r\ndelta i en individuell karriärplanering, som ingår i den grundläggande\r\nchefsutbildningen. Under hittillsvarande del av år 2004 har 15 chefer,\r\n11 kvinnor och 4 män, deltagit i den individuella karriärplaneringen.\r\nUtöver denna utbildning har en kurs kallad \"Chefen som karriärcoach\"\r\ngenomförts under våren, där kursdeltagarna har kunnat diskutera chefsrollen\r\nmed utgångspunkt i hur medarbetarna skall kunna få hjälp i sin utveckling.\r\nI detta program deltog 12 chefer, lika antal kvinnor och män.\r\nRegeringskansliet skall också i september 2004 påbörja ett\r\nkarriärplaneringsprogram för grupper av kvinnor och män som varit\r\nföräldralediga,\r\ni syfte att stärka deras förutsättningar att förena rollerna medarbetarskap\r\noch föräldraskap. Även utlandsstationerade medarbetare skall få stöd i\r\nden egna karriärplaneringen, framför allt vid stationeringen i Stockholm.\r\nIndividuell karriärplanering erbjuds även för andra medarbetare än de\r\novan redovisade på respektive departement.\r\nVad gäller andelen kvinnliga chefer, som utskottet granskade under det\r\nförra riksmötet, har Regeringskansliet enligt svaret nu 27 % kvinnliga\r\nambassadörer (juli 2004) jämfört med 24 % under år 2003.\r\nChefsprogrammet har under 2003-2004 utbildat 54 chefer (33 kvinnor och\r\n21 män) inom ramen för den grundläggande chefsutbildningen. Även\r\nverksamhetsanpassade chefsutbildningar genomförs på departementen. Enligt\r\nuppgift har vissa departement specifika mentorsprogram, men mentorskapet\r\nlyfts även fram i chefsutbildningen. Ett antal deltagare i programmen\r\nhar erbjudits möjligheten att få en mentor, och Regeringskansliet anför\r\natt en inriktning är att mentorer erbjuds de kvinnor som arbetsgivaren\r\nbedömer vara tänkbara chefer.\r\nPromemoria av den 7 oktober 2004\r\nSom svar på frågor från utskottet har från Regeringskansliet den 7\r\noktober 2004 översänts en inom Statsrådsberedningen upprättad promemoria\r\n(bilaga 4). I promemorian anförs att arbetet med att förhindra uppkomsten\r\nav osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män bl.a. har fokuserats\r\npå att tillförsäkra gruppen föräldralediga arbetstagare samma löneökningsnivå\r\nsom övriga inom respektive huvudorganisation i respektive departement.\r\nDe lokala parterna har också via en arbetsgrupp haft möjlighet att\r\nfördela en viss del av en lönesumma på 0,2 % utöver ordinarie revision\r\ntill vissa medarbetare som varit eller är föräldralediga i syfte att\r\nmotverka eventuella osakliga löneskillnader.\r\nVad gäller möjligheten till att arbeta hemma eller \"mobilt\" anför\r\nRegeringskansliet att det redan nu finns möjlighet för de anställda att\r\nfå tillgång till uppkopplingsbara bärbara datorer och att inom ramen\r\nför det s.k. mobilitetsprojektet - med införande från januari 2005 -\r\näven få utökade möjligheter att kunna arbeta mobilt med ett nytt tekniskt\r\nkoncept.\r\nFöräldraledighet skall enligt Regeringskansliet inte innebära någon\r\nkonkurrensnackdel när det gäller karriärutveckling. För att klargöra\r\nroller och ansvar mellan arbetsgivare och arbetstagare vid föräldraledighet\r\narbetar Regeringskansliet för närvarande med att ta fram en mer utvecklad\r\nföräldrapolicy. Policyn kommer att ta upp frågor som rör bl.a.\r\nkommunikationen mellan chef och föräldraledig, lönesamtal för föräldralediga\r\nsamt gemensam planering mellan chef och föräldraledig inför återinträdet\r\npå arbetsplatsen. Regeringskansliet anför att policyn riktar sig till\r\nalla medarbetare på Regeringskansliet, men att det för baspersonal och\r\nchefer planeras särskilt riktade åtgärder inom ramen för föräldrapolicyn\r\nsåsom information, utbildning och seminarier.\r\nVad gäller möjligheten att efter föräldraledigheten få återgå till samma\r\narbetsuppgifter anför Regeringskansliet att det ibland inte är möjligt\r\neftersom enheternas arbetsuppgifter ofta förändras över tiden. Det kan\r\nvara en del i karriärutvecklingen att återgå till delvis förändrade\r\narbetsuppgifter och kan därmed också upplevas som positivt.\r\nUtfrågning med Regeringskansliets förvaltningschef\r\nUtskottet höll den 16 november 2004 en intern utfrågning med Regeringskansliets\r\nförvaltningschef Gunnar Holmgren.\r\nUtskottet informerades om Regeringskansliets arbete med jämställdhetsfrågor,\r\ni synnerhet frågor rörande statistik kring föräldraledigheter och\r\nRegeringskansliets föräldrapolicy samt personalfrågor i samband med\r\nchefsutbildning. Förvaltningschefen Gunnar Holmgren redogjorde även för\r\nRegeringskansliets effektiviseringsarbete.\r\nVad avser frågor rörande föräldraledigheter lämnades bl.a. följande\r\ninformation. Kvinnor som varit föräldralediga från Regeringskansliet\r\nfår i högre utsträckning än män nya arbetsuppgifter vid återinträdandet\r\ni tjänsten (54 % för kvinnor mot 39 % för män). Detta förklaras med att\r\nkvinnorna tar längre ledigheter än männen.\r\nDe åtgärder som beslutats med anledning av Regeringskansliets undersökning\r\när bl.a. en utvecklad föräldrapolicy, mer information och utbildning,\r\nförnyad analys av löneutvecklingen för föräldralediga och olika åtgärder\r\nrörande mobilitet och karriärutveckling. Vidare har möjligheten för dem\r\nsom varit föräldralediga att kunna delta i möten och kurser inom ramen\r\nför flextiden på arbetsplatsen utökats.\r\nEffektiviseringar som ägt rum på Regeringskansliet har främst skett\r\ninom ramen för ledningsformerna vad avser personalpolitiken, men också\r\ninom beredningsprocesserna med förbättrad information till riksdagen,\r\nomprövningar av vissa projekt och program och administrativ översyn för\r\natt på ett bättre sätt samordna personalresurserna.\r\nGunnar Holmgren anförde också att trots att antalet regeringsärenden\r\nfortsätter att minska har de samtidigt ökat i komplexitet. Kraven på\r\nsnabb beredning har blivit större, och den snabba internationaliseringen\r\nmed den större kontaktytan gentemot andra länder - både europeiska och\r\nutomeuropeiska - påverkar också arbetet i Regeringskansliet.\r\n\r\n3.2 Regeringskansliets resultatredovisning\r\nVissa bestämmelser avseende resultatredovisning\r\nEnligt förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag\r\nskall myndigheter under regeringen årligen lämna en årsredovisning till\r\nregeringen avseende det senast avslutade räkenskapsåret (2 kap. 1 §).\r\nÅrsredovisningen skall bl.a. bestå av resultatredovisning (2 kap. 4 §\r\nförsta stycket). Myndigheten skall därvid redovisa och kommentera\r\nverksamhetens resultat i förhållande till de mål och i enlighet med de\r\nkrav på återrapportering som regeringen har angett i regleringsbrev\r\neller i något annat beslut (3 kap. 1 § första stycket). I de fall\r\nregeringen inte beslutat om krav på återrapportering skall myndigheten\r\nredovisa och kommentera hur prestationerna har utvecklats med avseende\r\npå volym, intäkter, kostnader och kvalitet (3 kap. 1 § andra stycket).\r\nAv resultatredovisningen skall framgå hur verksamhetens kostnader och\r\nandra intäkter än sådana av anslag fördelar sig enligt den indelning\r\nför återrapportering av verksamheten som regeringen beslutat (3 kap. 2\r\n§ första stycket).\r\nEnligt förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet\r\nskall Regeringskansliet tillämpa de ekonomiadministrativa bestämmelser\r\nsom gäller för myndigheter under regeringen, om regeringen inte beslutar\r\nnågot annat (45 § första stycket). Regeringskansliet skall dock inte\r\nlämna resultatredovisning enligt förordningen om årsredovisning och\r\nbudgetunderlag (45 § andra stycket).\r\nI fråga om regeringens resultatredovisning för riksdagen anges i 2 §\r\nlagen (1996:1059) om statsbudgeten (budgetlagen) att regeringen skall\r\nredovisa de mål som åsyftas och de resultat som uppnåtts på olika\r\nverksamhetsområden. Detta krav på resultatredovisning omfattar också\r\nRegeringskansliets verksamhet.\r\nI förarbetena till budgetlagen anförde regeringen att det på en del\r\nområden kunde vara svårt att beskriva mål och uppnådda resultat med\r\nnågon högre precision (prop. 1995/96:220 s. 22). Sättet på vilket mål\r\noch resultat anges måste därför, menade regeringen, i hög grad anpassas\r\ntill de förutsättningar som gäller på olika statliga verksamhetsområden.\r\n\r\nTidigare behandling\r\nSedan den 1 januari 1997 är Regeringskansliet en myndighet. Dessförinnan\r\nutgjorde Statsrådsberedningen, departementen och Regeringskansliets\r\nförvaltningskontor separata myndigheter.\r\nKonstitutionsutskottet har vid flera tillfällen uppmärksammat den reform\r\ngenom vilken Regeringskansliet blev en myndighet, däribland frågan om\r\nRegeringskansliets resultatredovisning.\r\nFörslag från Riksdagens revisorer våren 1998\r\nVåren 1998 behandlade konstitutionsutskottet (bet. 1997/98:KU31) Riksdagens\r\nrevisorers förslag 1997/98:RR7 om resultatstyrning av statlig verksamhet.\r\nEnligt revisorerna var det angeläget att Regeringskansliet ökade\r\nambitionsnivån i arbetet med att redovisa resultatet av sin egen verksamhet,\r\ndetta för att arbetet med att resultatstyra förvaltningen skulle framstå\r\nsom trovärdigt. Revisorerna föreslog därför att riksdagen skulle begära\r\natt även Regeringskansliet skall lämna resultatredovisning på samma\r\nsätt som andra myndigheter.\r\nKonstitutionsutskottet fann, mot bakgrund av pågående verksamhet inom\r\nRegeringskansliet med att utveckla styrsystem och resultatredovisning,\r\natt Riksdagens revisorers förslag var för tidigt väckt. Bedömningen\r\nhängde samman med att innebörden av begreppen resultat och resultatmått\r\nnär det gäller Regeringskansliet och dess verksamhet enligt utskottets\r\nmening är långtifrån självklar, om man tar i beaktande Regeringskansliets\r\nspeciella ställning och styrande roll gentemot de verkställande\r\nmyndigheterna. Enligt utskottets mening borde det arbete som igångsatts\r\ninom Regeringskansliet med att utveckla den interna styrprocessen och\r\nresultatredovisningen pågå ytterligare någon tid innan frågan om\r\nRegeringskansliets resultatredovisning för riksdagen åter aktualiseras.\r\nUtskottet utgick från att Regeringskansliet under det fortsatta arbetet\r\nskulle utveckla resultatmått etc. som ger en rättvisande bild av\r\nRegeringskansliets prestationer. Regeringen borde enligt utskottet redovisa\r\nresultatet av utvecklingsarbetet för riksdagen i lämpligt sammanhang.\r\nDetta borde enligt utskottet, med anledning av revisorernas förslag i\r\ndenna del, ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr.\r\n1997/98:294-296).\r\nUtskottets granskning hösten 1999\r\nI konstitutionsutskottets granskning (bet. 1999/2000:KU10) av\r\nRegeringskansliet hösten 1999 tillfrågade utskottet Regeringskansliet bl.a.\r\nom vilka åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens tillkännagivande\r\n(1997/98:KU31, rskr. 1997/98:295) om Regeringskansliets resultatredovisning.\r\n\r\nI en promemoria från Statsrådsberedningen redovisades svar på utskottets\r\nfrågor som utarbetats inom Regeringskansliets förvaltningsavdelning. I\r\npromemorian anfördes att Regeringskansliet, enligt 1 § förordningen\r\n(1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet, som enda uppgift har\r\natt bereda regeringsärenden och att i övrigt biträda regeringen och\r\nstatråden i deras verksamhet. När det gäller funktion, uppgifter och\r\nrelation till regeringen skiljer sig Regeringskansliet väsentligen från\r\nandra myndigheter. Det var enligt promemorian helt enkelt svårt att\r\npraktiskt och teoretiskt skilja på Regeringskansliets resultat och\r\nregeringens, vilket gör att de regelverk som skapats för regeringens\r\nstyrning och dialog med statliga myndigheter i många avseenden inte\r\npassar in på Regeringskansliet. I promemorian anfördes att det däremot\r\när naturligt att Regeringskansliet utvecklar och sedan redovisar vissa\r\nresultatmått för riksdagen. Ett slags mått var antalet beslut som\r\nregeringen har fattat, uppdelat i olika slags ärenden, som årligen publiceras\r\ni konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden. Andra resultatmått\r\nvar av ekonomiskt slag och redovisas framför allt i budgetpropositionen.\r\nYtterligare ett led i arbetet med att publicera uppgifter om vad\r\nRegeringskansliet presterar som anfördes i promemorian var tillkomsten av\r\nen årsbok. Den skulle utvecklas med avsikten att ta fram ytterligare\r\nnyckeltal och statistiska uppgifter.\r\nUtskottet konstaterade att det fanns i grunden två skilda uppfattningar:\r\ndels utskottets uppfattning att Regeringskansliet borde kunna lämna\r\nresultatredovisning som andra myndigheter, dels uppfattningen att\r\nRegeringskansliet inte bör ha en sådan skyldighet. När Regeringskansliet\r\ninom ramen för den aktuella granskningen lämnat besked om att sådan\r\ninformation inte var att vänta, ansåg utskottet, som inte fann skäl att\r\nfrångå sin tidigare redovisade uppfattning om behovet av redovisning av\r\nresultat också från Regeringskansliet, att frågan borde bli föremål för\r\nen mera utförlig, principiell analys vid nästa års granskning.\r\nUtskottets granskning hösten 2000\r\nFrågan om Regeringskansliets resultatredovisning togs åter upp i 2000\r\nårs granskning (bet. 2000/01:KU10). Konstitutionsutskottet ifrågasatte\r\ndärvid det synsätt som Regeringskansliet gett uttryck för i 1999 års\r\npromemoria. Det var t.ex. inte självklart att det är just de regelverk\r\nsom åberopas som skall användas vid en bedömning av Regeringskansliets\r\nprestationer som stöd- och serviceorganisation till regeringen. Snarare\r\nskulle enligt utskottet krävas en anpassning av de generella reglerna\r\ntill de speciella förhållanden som råder mellan regeringen och\r\nRegeringskansliet. Studien Vad kostar det att regera? En studie av\r\nRegeringskansliets dimensionering nu - och i framtiden  (Ds 2000:27) gav ett\r\nrikhaltigt teoretiskt och empiriskt underlag för att formulera mätbara\r\nmål för Regeringskansliets prestationer. Redovisning av det slags\r\nresultatmått som Regeringskansliet sagt sig vara berett att lämna (antalet\r\nregeringsärenden, propositioner etc.) hade kommit till stånd i viss\r\nomfattning, men den framstod enligt utskottet som alltför begränsad.\r\nUtskottet menade att det borde vara möjligt för Regeringskansliet att\r\nlämna en mer sofistikerad redovisning inte bara avseende antalet produkter\r\nsom kommit ut av verksamheten utan även avseende vad Regeringskansliet\r\nsom stöd- och serviceorganisation till regeringen åstadkommit i denna\r\negenskap, t.ex. utförda prestationer i relation till insatta resurser\r\ni form av tid och pengar, bedömningar av kvaliteten hos det som producerats,\r\njämförelser med motsvarigheten till Regeringskansliet i andra länder\r\netc. Ytterst var det enligt utskottet en fråga om de enskilda statsrådens\r\neller regeringens eller statsministerns bedömning av det stöd som\r\nRegeringskansliet levererar till regeringens politiska verksamhet.\r\nSom svar på en skrivelse från utskottet anfördes i en promemoria från\r\nRegeringskansliet att den nämnda studien Vad kostar det att regera?\r\ninte ändrade regeringens ställningstagande i fråga om Regeringskansliets\r\nresultatredovisning till regeringen. I promemorian avfärdades även\r\nmöjligheten att förändra regelverket för regeringens styrning av\r\nRegeringskansliet på ett sådant sätt att Regeringskansliets verksamhet skulle\r\nkunna redovisas och bedömas med avseende på inre effektivitet, dvs.\r\nRegeringskansliets användbarhet för att genomföra en regerings politiska\r\navsikter. Uppfattningen att det är svårt att praktiskt och teoretiskt\r\nskilja på Regeringskansliets resultat och regeringens upprepades.\r\nUtskottet konstaterade att frågan om Regeringskansliets resultatredovisning\r\ninte hade förts framåt, trots att rapporten Vad kostar det att regera?\r\ngav goda möjligheter till en sådan mer utförlig, principiell analys som\r\nutskottet tidigare efterlyst. Utskottet uttalade att det avsåg att\r\nnästföljande år fortsätta sin granskning av Regeringskansliet som myndighet.\r\n\r\nUtskottets granskning hösten 2001\r\nI konstitutionsutskottets granskning hösten 2001 erinrade utskottet om\r\natt det tidigare hade tagit upp frågan om Regeringskansliets\r\nresultatredovisning och därvid konstaterat att frågan inte hade förts framåt\r\n(bet. 2001/02:KU10). Utskottet uppmärksammade att Riksdagens revisorer\r\nunder hösten hade beslutat rapporten Regeringskansliet - En myndighet,\r\ntio departement eller hundra enheter? (rapport 2001/02:4). Utskottet\r\nansåg att det borde avvakta utfallet av den remissbehandling som rapporten\r\nvar föremål för samt revisorernas slutliga ställningstagande och förslag\r\ntill riksdagen. Utskottet uttalade att det nästa år skulle fortsätta\r\nsin granskning av Regeringskansliet som myndighet.\r\nFörslag från Riksdagens revisorer våren 2002\r\nMed rapporten och remissvaren som grund överlämnade Riksdagens revisorer\r\nvåren 2002 sitt förslag Myndigheten Regeringskansliet (förs. 2001/02:RR15)\r\ntill riksdagen. I likhet med remissinstanserna (bl.a. Statskontoret och\r\nFöretagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet), och med betoning\r\npå vikten av att Regeringskansliet är ett föredöme för andra myndigheter,\r\nansåg revisorerna att Regeringskansliet skall lämna resultatredovisning\r\nsom i princip andra myndigheter. Revisorerna hänvisade till att riksdagen\r\ni samband med behandlingen av deras förslag om anslag som regeringen\r\ndisponerar och fördelar (förs. 2000/01:RR14, bet. 2001/02:KU5, rskr.\r\n2001/02:39-41) uttalat att samma krav bör ställas på regeringen när den\r\nhanterar bidragsmedel som på varje annan statlig myndighet. Enligt\r\nrevisorerna borde kraven på resultatredovisning m.m. utvidgas till att\r\näven omfatta kärnverksamheten i Regeringskansliet. Redovisningen borde\r\näven innehålla rapportering om utvecklingsarbetet och kompetensförsörjningen\r\ni Regeringskansliet.\r\nKonstitutionsutskottet delade revisorernas bedömning och föreslog att\r\nriksdagen skulle tillkännage för regeringen att regeringen skall lämna\r\nen resultatredovisning till riksdagen för Regeringskansliet inklusive\r\nen redovisning av utvecklingsarbetet och kompetensförsörjningen i\r\nRegeringskansliet (bet. 2001/02:KU32). Förutom frågan om redovisning till\r\nriksdagen föreslog utskottet tillkännagivanden om att regeringen bör\r\npåbörja en utvärdering av resultaten av sammanslagningen till en myndighet\r\noch se över frågor kring förvaltningsavdelningens roll och ledningsfunktionerna\r\ni departementen. Kammaren biföll utskottets förslag (skr. 2001/02:329-330).\r\n\r\nRegeringens skrivelse 2003/04:75\r\nI regeringens skrivelse 2003/04:75 Redogörelse för behandlingen av\r\nriksdagens skrivelser till regeringen redovisade regeringen riksdagsskrivelsen\r\nmed ovan nämnda tillkännagivanden som slutbehandlad. I skrivelsen\r\nhänvisade regeringen till redovisningar i budgetpropositionerna för 2003\r\noch 2004, till rapporterna Ett effektivare regeringskansli - förslag\r\ntill åtgärder  och Regeringskansliet en myndighet - en analys av effekter\r\noch konsekvenser  (Ds 2003:44) samt till Regeringskansliets nyligen\r\nbeslutade checklista med nya riktlinjer för Regeringskansliets hantering\r\nav särskilda projekt och program.\r\nKonstitutionsutskottet kommenterade inte regeringens skrivelse i denna\r\ndel och föreslog att riksdagen skulle lägga skrivelsen till handlingarna\r\n(bet. 2003/04:KU21). Riksdagen följde utskottet (rskr. 2003/04:278).\r\nArbete inom Regeringskansliet\r\nRegeringen beslutade den 20 september 2001 (SB 2001/8259) att starta\r\nett projekt för effektivisering och rationalisering av Regeringskansliet.\r\nI januari 2003 överlämnade projektet rapporten Ett effektivare\r\nregeringskansli - förslag till åtgärder. Vad gäller Regeringskansliets\r\nresultatredovisning anförde projektet följande (s. 75):\r\nI olika sammanhang framförs uppfattningen att Regeringskansliet som\r\nmyndighet bör lämna en fullständig resultatredovisning över sin verksamhet.\r\nDetta skulle vara särskilt aktuellt i det fall regeringen beslutar att\r\nRegeringskansliet skall utföra förvaltningsuppgifter som normalt enligt\r\nden svenska förvaltningsmodellen utförs av myndigheter. Regeringskansliet\r\nlämnar i dag redovisningar dels i myndighetens årsbok, dels i\r\nbudgetpropositionen och dessutom i särskilda resultatskrivelser till riksdagen.\r\nEn förutsättning för att kunna lämna resultatredovisning av traditionellt\r\nsnitt är att resultatet kan mätas och relateras till de av statsmakterna\r\nuppsatta målen. Det är också en nödvändighet att myndigheten själv kan\r\nbesluta om med vilka metoder och med vilka insatser dessa mål skall nås.\r\nHuvuduppgiften för Regeringskansliet är emellertid att lämna det stöd\r\nsom behövs för att genomföra regeringens politik. Myndigheten lever\r\ndärmed under andra förutsättningar än andra myndigheter och det är i\r\nregel inte möjligt att särskilja regeringens målsättningar för politikens\r\ngenomförande från Regeringskansliets arbete. När uppgiften av regeringen\r\nrör förvaltningsuppgifter av olika karaktär, t ex genomförande av projekt,\r\nprogram m m, bör det emellertid diskuteras om inte krav bör ställas på\r\natt prestationer och resultat redovisas på ett mer traditionellt sätt\r\nårligen.\r\nPå grund av svårigheten att särskilja regeringens målsättningar för\r\npolitikens genomförande från Regeringskansliets arbete menade man i\r\nprojektet att det inte torde vara rimligt att på Regeringskansliet ställa\r\nkrav på en fullständig resultatredovisning. I de delar av Regeringskansliets\r\narbete som handlar om förvaltningsuppgifter av olika karaktär, t.ex.\r\ngenomförande av projekt, program m.m., borde emellertid krav kunna\r\nställas på att prestationer och resultat redovisas på ett mer traditionellt\r\nsätt årligen. I fråga om verksamhet som bedrivs i form av särskilda\r\nprojekt och program, eller i övrigt med medel som står till regeringens\r\neller Regeringskansliets disposition, föreslog projektet att Regeringskansliet\r\nbör lämna resultatredovisning motsvarande den som myndigheter lämnar\r\ntill regeringen, och formen för detta borde vara särskilda resultatskrivelser\r\ntill riksdagen (s. 77).2Den 9 februari 2004 beslutade Regeringskansliet\r\n(FA2004/167, RK § 19) en checklista med nya riktlinjer för Regeringskansliets\r\nhantering av särskilda projekt och program. Riksdagen informerades om\r\ndetta i skrivelse 2003/04:75 Redogörelse för behandlingen av riksdagens\r\nskrivelser till regeringen (se ovan).\r\nGenom beslut av Regeringskansliets förvaltningschef den 22 november\r\n2002 tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att beskriva och analysera\r\nde konsekvenser som bildandet av den nya gemensamma myndigheten har\r\nmedfört. Arbetsgruppen utarbetade rapporten Regeringskansliet en myndighet\r\n- en analys av effekter och konsekvenser  (Ds 2003:44). Frågan om\r\nRegeringskansliets resultatredovisning berördes inte i rapporten.\r\nBudgetpropositionerna för 2003 och 2004\r\nRegeringen uppmärksammade i budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1\r\nutg.omr. 1 avsnitt 7.7.6) de tre tillkännagivanden som riksdagen gjort\r\nmed anledning av Riksdagens revisorers och konstitutionsutskottets\r\nförslag. Därvid anförde regeringen bl.a. att Regeringskansliets årsbok\r\nredan innehåller en redovisning av Regeringskansliets verksamhet med\r\nfyllig information om resultat, utvecklingsarbete och kompetensförsörjning.\r\n\r\nI budgetpropositionen för 2004 (prop. 2003/04:1 utg.omr. 1 avsnitt 7.4.\r\n2) informerade regeringen om den arbetsgrupp som tillsatts med uppdrag\r\natt beskriva och analysera de konsekvenser och effekter som bildandet\r\nav myndigheten Regeringskansliet medfört (se Ds 2003:44). Vidare\r\ninformerade regeringen om projektet för effektivisering och rationalisering\r\nav Regeringskansliet. Tillkännagivandet om Regeringskansliets\r\nresultatredovisning omnämndes inte.\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\nGenom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet\r\nbegärt bl.a. en redogörelse för erfarenheterna av riktlinjerna för\r\nRegeringskansliets hantering av särskilda projekt, särskilt med avseende\r\npå resultatredovisning, och en bedömning av förutsättningarna för att\r\nriktlinjerna även skulle kunna omfatta Regeringskansliets kärnverksamhet.\r\nSom svar har till utskottet översänts en promemoria som upprättats\r\ninom Statsrådsberedningen den 7 oktober 2004 (bilaga 5).\r\nI promemorian anförs bl.a. att riktlinjerna är viktiga för att underlaget\r\nför beslut om verksamheter av typen särskilda projekt och program skall\r\nbli fullödigt. Riktlinjerna anses också bidra till en mer utvecklad\r\nresultatredovisning. De erfarenheter som görs vid resultatredovisningar\r\nför särskilda projekt och program enligt riktlinjerna kan och bör, enligt\r\npromemorian, tas till vara för att utveckla också redovisningen för\r\nkärnverksamheten.\r\nVidare anförs att Regeringskansliet enligt sin instruktion inte skall\r\nlämna sådan resultatinformation till regeringen som andra myndigheter\r\nskall lämna enligt förordningen om årsredovisning och budgetunderlag.\r\nSkälet till det är att förhållandet mellan Regeringskansliet och regeringen\r\när sådant att det inte går att skilja Regeringskansliets mål och resultat\r\nfrån regeringens.\r\nEnligt promemorian bör regeringens resultatredovisningar till riksdagen\r\nmotsvara myndigheternas redovisningar till regeringen och alltså innehålla\r\ninte bara uppgifter om volymer, kostnader och liknande. Strävan är att\r\nde också skall belysa hur kvaliteten i verksamheten utvecklas. Det är\r\nnaturligt att regeringen i sina redovisningar till riksdagen kommenterar\r\nresultatet av sin och Regeringskansliets verksamhet i förhållande till\r\nde mål som riksdagen har lagt fast.\r\nI promemorian anförs att regeringens resultatredovisningar till riksdagen\r\nsker genom propositioner och skrivelser, interpellations- och frågesvar,\r\nutskottsutfrågningar osv. Regeringens och Regeringskansliets resultat\r\nredovisas offentligt också på andra sätt, t.ex. vid konstitutionsutskottets\r\noch Riksrevisionens granskningar av verksamheten och i Regeringskansliets\r\nårsbok. Årsbokens innehåll och utformning ses för närvarande över med\r\nsikte på att förbättra resultatredovisningen. Inom ramen för detta arbete\r\nskall även resultatredovisningen inom det administrativa området utvecklas.\r\n\r\nUtskottets ställningstagande\r\nUtskottet noterar med tillfredsställelse att Regeringskansliets arbete\r\nmed jämställdhetsfrågor är fortsatt metodiskt och relativt omfattande.\r\nI den för årets granskning aktuella frågan om föräldraledighet och\r\nförvärvsarbete anser utskottet det vara av stor betydelse att\r\nRegeringskansliet nu fortsätter arbetet med sin föräldrapolicy.\r\nUtskottet kan konstatera att det inom Regeringskansliet pågår arbete\r\nför att utveckla och förbättra regeringens och Regeringskansliets\r\nresultatredovisning, bl.a. den redovisning som görs i Regeringskansliets\r\nårsbok. Utskottet ser positivt på att detta arbete inte bara omfattar\r\nden politiska verksamheten utan även det administrativa området. Utskottet\r\nkan vidare konstatera att särskilda projekt och program som bedrivs\r\ninom Regeringskansliet numera resultatredovisas enligt riktlinjer som\r\ngetts ut av Regeringskansliet. Utskottet vill i detta sammanhang rent\r\nallmänt betona vikten av att prestationer och resultat inom särskilda\r\nprojekt och program i Regeringskansliet ges en öppen och utförlig\r\nredovisning. De nämnda riktlinjerna har enligt utskottets mening bidragit\r\ntill att så i dag också sker i större utsträckning.\r\nUtskottet har i det föregående redovisat utvecklingen av antalet anställda\r\ni Regeringskansliet och kan konstatera att antalet fortsätter att öka.\r\nSamtidigt kan konstateras att flera ärendegrupper i Regeringskansliet\r\nminskar parallellt med denna utveckling. Från Regeringskansliet har\r\nanförts att arbetet i Regeringskansliet blivit bl.a. mer komplicerat\r\ntill följd av den ökade internationaliseringen och medlemskapet i EU.\r\nI den resultatredovisning som lämnas om regeringens och Regeringskansliets\r\nverksamhet, t.ex. i budgetpropositionen och Regeringskansliets årsbok,\r\ningår inga nyckeltal eller löpande statistiska uppgifter som redovisar\r\nutförda prestationer inom det internationella området inklusive EU.\r\nEnligt utskottets mening vore det värdefullt om resultatredovisningen\r\näven innehöll sådana nyckeltal. Det kan röra sig om antal samråd i\r\nEU-nämnden, antal deltaganden i ministerrådet, olika kommittéer och andra\r\ninternationella organ, antal faktapromemorior etc. Nyckeltal som dessa\r\nskulle bidra till en mer täckande bild av regeringens och Regeringskansliets\r\nverksamhet och bl.a. underlätta bedömningen av utvecklingen av antalet\r\nanställda i Regeringskansliet.\r\nI övrigt föranleder granskningen från konstitutionella utgångspunkter\r\ninte något uttalande från utskottets sida.\r\n\r\n4 Författningsutgivningen\r\nGällande regler\r\nEnligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall beslutad lag utfärdas av\r\nregeringen utan dröjsmål. Lagar skall kungöras så snart det kan ske.\r\nDetsamma gäller förordningar om ej annat föreskrivs i lag. Regeringsformen\r\nskiljer sålunda mellan utfärdande och kungörande av en författning. Med\r\nutfärdande avses det regeringsbeslut genom vilket författningen får sin\r\nslutliga utformning, i fråga om lag, genom att ingressen kompletteras\r\nmed orden \"Enligt regeringens beslut .\" och underskrifter tillfogas.\r\nLagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar gäller\r\nförfattningar som har beslutats av riksdagen eller regeringen eller av\r\nen myndighet under regeringen eller riksdagen. Lagen gäller också\r\ninternationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt\r\nförfattning skall gälla som svensk rätt.\r\nMed författningar avses i lagen lagar, förordningar och andra rättsregler\r\nsom i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter. Enligt 3 §\r\nkungörandelagen skall för kungörande av författningar finnas bl.a. Svensk\r\nförfattningssamling. Enligt 4 § skall författning som utfärdas av\r\nregeringen kungöras i Svensk författningssamling som utges genom regeringens\r\nförsorg.\r\nAv en författning skall det enligt 13 § framgå när den träder i kraft.\r\nOm det i en författning föreskrivs att en internationell överenskommelse\r\neller en ändring i en sådan skall gälla som svensk rätt, skall enligt\r\n14 § överenskommelsen eller ändringen kungöras på samma sätt som\r\nförfattningen. Om det är lämpligare, får regeringen dock bestämma att\r\növerenskommelsen eller ändringen i stället skall kungöras på något annat\r\nsätt. Var kungörandet i sådant fall sker skall ges till känna i den\r\nförfattningssamling där författningen har kungjorts.\r\nI författningssamlingsförordningen (1976:725) finns närmare bestämmelser\r\nom kungörande i SFS och andra författningssamlingar. Enligt 3 § är\r\nexpeditionschefen i Justitiedepartementet utgivare av Svensk författningssamling\r\n(SFS). I frågor som rör författningssamlingen skall expeditionschefen\r\ndär vid behov samråda med rättschefen i Statsrådsberedningen. SFS\r\nutkommer enligt 4 § varje vecka, om ej särskilda skäl föranleder annat.\r\nStatliga myndigheter skall enligt 7 § se till att de har tillgång till\r\nSFS i den utsträckning som behövs. Till varje kommun, landsting och\r\nkommunbibliotek skall det kostnadsfritt sändas ett exemplar av\r\nförfattningssamlingen.\r\nI fråga om författning som utfärdas av regeringen får tillstånd till\r\ntryckning enligt 19 § meddelas sedan chefstjänsteman inom det departement,\r\ndär ärendet har handlagts, eller den som han bestämmer har godkänt att\r\nförfattningen trycks. Enligt 22 § skall författning som kungörs i\r\nförfattningssamling om möjligt utges så att den är författningssamlingens\r\nabonnenter till handa i god tid innan den träder i kraft.\r\nUnder åren 1971-1997 granskade konstitutionsutskottet praktiskt taget\r\nårligen författningsutgivningen, framför allt tiden mellan kungörande\r\noch ikraftträdande. En mer fördjupad granskning gjordes hösten 1997\r\n(bet. 1997/98:KU10 s. 14 f.).\r\nFörarbetena\r\nUtredningen om författningspublicering m.m. föreslog i sitt betänkande\r\nBättre överblick över lagar och andra bestämmelser (SOU 1973:23) bl.a.\r\nen lag om kungörande av lagar och andra författningar. Utredningen\r\nföreslog att det i lagen skulle tas in en bestämmelse av innehåll att\r\nen författning, om inte annat framgår av den, träder i kraft två veckor\r\nefter det att den enligt därå meddelad uppgift getts ut från trycket i\r\nförfattningssamling som avses i lagen. Denna bestämmelse skulle ersätta\r\nden då ännu gällande lagen (1894:44 s. 1) angående tiden för allmänna\r\nförfattningars trädande i kraft. I den lagen stadgades att en i SFS\r\ninförd lag eller annan allmän författning, för vilken inte angetts någon\r\ntidpunkt för ikraftträdandet, skulle träda i kraft fyra veckor efter\r\nden dag, då lagen eller författningen enligt därå meddelad uppgift kommit\r\nut från trycket. Utredningen konstaterade att fyraveckorstiden tillkommit\r\ni en tid då kommunikationerna var avsevärt sämre utvecklade än nu (s.\r\n170). I de flesta andra europeiska länder hade man en kortare frist.\r\nEnligt utredningen fanns det nu skäl att förkorta tiden. Förslagsvis\r\nborde den sättas till två veckor. Under den tiden borde författningarna\r\nha nått fram till mottagarna. Utredningen anmärkte härvid att SFS numera\r\nsänds ut varje vecka.\r\nI proposition 1975/76:112 om kungörande av lagar och andra författningar\r\nkonstaterade föredragande statsrådet (s. 83) att det i författningar\r\nsom tas in i SFS regelmässigt anges på något sätt när författningar\r\nträder i kraft. Den subsidiära fyraveckorsregeln i lagen angående tiden\r\nför allmänna författningars trädande i kraft hade enligt föredragande\r\nstatsrådet spelat ut sin roll och borde därför upphävas. I stället borde\r\nmed avseende på alla författningar föreskrivas i lag att det skall framgå\r\nav författning när den träder i kraft. En sådan ordning var väl motiverad\r\nfrån rättssäkerhetssynpunkt. Vid riksdagsbehandlingen underströks i\r\nflera motioner vikten av att en författning kan nå sina adressater i\r\ngod tid före ikraftträdandet. Med anledning härav anförde konstitutionsutskottet\r\n(bet. KU 1975/76:51 s. 8) att som allmän riktlinje bör gälla att en\r\nförfattning skall träda i kraft först efter erforderligt rådrum för\r\ninformation om författningens innehåll m.m. Utskottet förordade att\r\nplaneringen av arbetet med nya lagar och andra författningar sker med\r\nutgångspunkt i att om möjligt minst fyra veckor bör förflyta mellan en\r\nförfattnings kungörande och dess ikraftträdande. Är detta ogörligt borde\r\nenligt utskottet helst åtminstone två veckor skilja kungörandet och\r\nikraftträdandet. Kortare tid än en vecka borde endast kunna komma i\r\nfråga i undantagsfall. Utskottet anförde vidare att till de absoluta\r\nminimikraven hör att en författning skall kungöras på ett sådant sätt\r\natt möjlighet föreligger för envar som berörs av författningen att ta\r\ndel av författningens innehåll innan den träder i kraft.\r\nRiktlinjer\r\nI Gröna boken - riktlinjer för författningsskrivningen (Ds 1998:66, s.\r\n76) anger Statsrådsberedningen att en författning bör träda i kraft\r\nett bestämt datum. Detta datum sätts normalt så att författningen kan\r\nkomma ut från trycket i SFS minst fyra veckor före ikraftträdandet. En\r\nförfattning bör endast i speciella undantagsfall komma ut från trycket\r\nsenare än två veckor före ikraftträdandet.\r\nI Gröna boken redovisas (s. 115) att SFS vanligtvis kommer ut med ett\r\nhäfte varje helgfri tisdag. En av rättscheferna i Justitiedepartementet\r\när utgivare av SFS. För att en författning skall komma med i den ordinarie\r\nutsändningen måste den senast klockan 10 tisdagen i veckan före ges\r\ntrycklov av utgivaren eller av den som utgivaren bestämmer. Under\r\nhelgveckor och inför hel- eller halvårsskiften när tryckeriet är hårt\r\nbelastat kan trycklovs- och utsändningsdagarna ändras. En författning\r\nkan med hänsyn till sitt ikraftträdande behöva komma ut från trycket\r\nmellan två ordinarie utgivningsdagar.\r\nFörfattningen tilldelas ett arbetsnummer av SFS-expeditionen och lämnas\r\ntill tryckeriet på diskett eller via moden. En papperskopia skall alltid\r\nbifogas. Det tryckta korrekturet sänds från tryckeriet till det departement\r\nsom svarar för författningen. Sedan departementet granskat korrekturet\r\noch godkänt att det får tryckas lämnas trycklovskorrekturet till\r\nSFS-expeditionen vid granskningsenheten där trycklov ges varje tisdag\r\nförmiddag. Författningarna tilldelas SFS-nummer av SFS-expeditionen och\r\nlämnas senare samma dag vidare till förlaget för tryckning.\r\nStatsrådsberedningen framhåller i Gröna boken att man bör undvika omtryck av\r\nomfattande författningar under den tid - främst juni och december - när\r\ntryckeriet är som mest angeläget. Ett korrektur bör godkännas för\r\ntryckning först när det är i sådant skick att det kan tryckas omedelbart.\r\nOm trycklov meddelas på ett korrektur med många rättelser måste avdrag\r\nläsas på tryckeriet, vilket kan leda till att det häfte som författningen\r\ningår i försenas.\r\nJustitiedepartementets granskningsenhet har i en skrivelse den 21 oktober\r\n2004 till rätts- och expeditionschefskretsen tagit upp frågor kring\r\nförfattningsarbetet inför årsskiftet 2004/05. I skrivelsen påpekas att\r\nkonstitutionsutskottet vid upprepade tillfällen riktat kritik mot att\r\nförfattningar kommer ut från trycket alltför sent i förhållande till\r\nikraftträdandet. Den förordade tiden mellan en författnings kungörande\r\noch dess ikraftträdande är fyra veckor. I skrivelsen hänvisas till att\r\nutskottet anser att även den tiden är snävt tilltagen och att det inte\r\nkan accepteras annat än i yttersta undantagsfall att en författning\r\nkommer ut senare än två veckor före ikraftträdandet. För att uppfylla\r\nkravet på fyra veckor krävs det enligt granskningsenhetens skrivelse\r\natt en författning som träder i kraft den 1 januari 2005 kommer ut från\r\ntrycket senast den 1 december. Regeringsbeslut måste då fattas senast\r\nden 18 november och trycklov ges senast den 23 november.\r\nOm en författning skall hinna komma ut minst två veckor före ikraftträdandet\r\nmåste den komma ut från trycket senast den 17 december. Regeringsbeslut\r\nmåste då fattas vid ordinarie regeringssammanträde den 9 december och\r\ntrycklov måste ges senast den 10 december.\r\nI skrivelsen framhålls att det är viktigt att regeringsbeslut om\r\nförfattningar som träder i kraft vid årsskiftet fattas i så god tid att\r\ntiden mellan utkomstdagen och ikraftträdandet blir minst två veckor. I\r\ndet fall detta inte är möjligt bör man enligt skrivelsen överväga om\r\ninte ikraftträdandet kan skjutas upp till en senare tidpunkt. Möjligheten\r\natt påverka detta är i praktiken begränsad till förordningar. I skrivelsen\r\nuttrycks att när det gäller lagar är det riksdagen och dess utskott som\r\nskall överväga om ikraftträdandedagen är lämplig med hänsyn till betydelsen\r\nav att författningar är tillgängliga i god tid före ikraftträdandet.\r\nPlaneringen av propositions- och lagstiftningsarbetet\r\nEnligt 3 kap. 3 § riksdagsordningen fastställer riksdagen på förslag av\r\ntalmannen när propositioner, som regeringen anser bör behandlas under\r\npågående riksmöte, senast skall avlämnas i de fall inte särskild tidpunkt\r\nföreskrivs i riksdagsordningen. Av 3 kap. 4 § riksdagsordningen framgår\r\ndock att beslut enligt 3 § bl.a. inte gäller om regeringen finner\r\nsynnerliga skäl föreligga att avlämna propositionen senare. I 3 kap. 5 §\r\nriksdagsordningen sägs att regeringen bör avlämna sina propositioner på\r\nsådana tider att anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt undviks.\r\nRegeringen skall samråda med talmannen om detta.\r\nSamrådet med talmannen går i praktiken till så att det vid början av\r\nhöstens och vårens riksdagsarbete överlämnas en propositionsförteckning\r\nmed uppgift om vilka propositioner som är att vänta och vid vilka\r\ntidpunkter de beräknas komma. Utskottet underrättas därefter fortlöpande\r\nunder hand om de avvikelser från förteckningen som departementen ser\r\nsig tvungna att göra. Statsrådsberedningen har gett ut en handbok för\r\npropositionsarbetet i Regeringskansliet (Ds SB 1997:1). I denna handbok\r\nerinras bl.a. dels om att det finns ett starkt intresse både i\r\nRegeringskansliet och hos riksdagen att tidpunkterna i förteckningen hålls,\r\ndels om att det finns ett starkt önskemål från riksdagen om att\r\növerlämnandet av propositionerna får en bättre spridning. När propositioner\r\nskall leda till författningar som skall börja gälla den 1 januari ett\r\når bör som huvudregel gälla att de lämnas under våren. Riksdagens\r\nmöjligheter att under hösten behandla andra propositioner än budgetpropositionen\r\när enligt propositionshandboken begränsade. Enligt handboken (s. 38)\r\nberäknas tiden för arbetet i riksdagen till 45-70 dagar och arbetet i\r\nRegeringskansliet efter riksdagsbeslut till 40 dagar.\r\nRiksdagsbehandlingen av budgetpropositionen\r\nFrån och med år 1997 sammanfaller det statliga budgetåret med kalenderåret.\r\nEnligt 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen före budgetårets\r\nbörjan avlämna en proposition med förslag till statens inkomster och\r\nutgifter för det närmast följande budgetåret (budgetpropositionen).\r\nEnligt tilläggsbestämmelse 3.2.1 riksdagsordningen skall budgetpropositionen\r\navlämnas senast den 20 september. De år då riksdagsval hålls i september\r\nskall den dock avlämnas senast en vecka efter riksmötets öppnande. Om\r\ndetta till följd av regeringsskifte inte är möjligt, skall budgetpropositionen\r\navlämnas inom tio dagar efter det att en ny regering tillträtt, dock\r\nsenast den 15 november.\r\nEnligt 5 kap. 12 § riksdagsordningen får riksdagen genom lag besluta\r\natt hänföra statsutgifter till utgiftsområden, den s.k. rambeslutsmodellen.\r\nHar riksdagen fattat ett sådant beslut, skall den för det närmast\r\nföljande budgetåret genom ett enda beslut fastställa dels för varje\r\nutgiftsområde en utgiftsram, som anger det belopp till vilket summan av\r\nde till utgiftsområdet hörande utgifterna högst får uppgå, dels en\r\nberäkning av inkomsterna på statsbudgeten. I ett andra skede av\r\nriksdagsbehandlingen skall anslag eller andra utgifter i staten fastställas\r\ngenom ett enda beslut. Genom tilläggsbestämmelsen 5.12.1 riksdagsordningen\r\nhar riksdagen beslutat att dela in den statliga budgeten i utgiftsområden.\r\n\r\nTidigare års granskningar\r\n1993/94 års granskning\r\nI samband med 1993/94 års granskning av författningsutgivningen (bet.\r\n1993/94:KU30 avsnitt 6) redogjorde utskottet för en inom Justitiedepartementets\r\ngranskningsenhet upprättad promemoria. I denna redovisades en undersökning\r\nav de författningar som under år 1992 kommit ut från  trycket senare än\r\ntvå veckor före ikraftträdandet. Departementet konstaterade att den\r\nsena utgivningen för huvuddelen av författningarna var oacceptabel och\r\nmåste åtgärdas. Som tänkbara åtgärder för att komma till rätta med\r\nproblemet föreslog departementet ändring av tryckrutinerna, att ändra\r\nikraftträdandedatum, att hålla extra regeringssammanträden och att öka\r\nkraven på en realistisk tidsplanering av propositions- och lagstiftningsarbetet.\r\nNär det gällde det sistnämnda konstaterade departementet att det,\r\neftersom man måste räkna med att tidsåtgången mellan utfärdandet och den\r\ndag författningen kommer ut från trycket är tolv dagar, innebär att\r\nförfattningar som skall träda i kraft den 1 januari bör utfärdas senast\r\nsista veckan i november för att uppfylla Statsrådsberedningens riktlinjer\r\nom fyra veckor. Ett riksdagsbeslut borde enligt departementet därför\r\nfattas senast onsdagen i denna vecka. För att detta skulle vara möjligt,\r\nmed en beräknad genomsnittstid om cirka en och en halv månad för\r\nutskottsbehandling m.m., borde en proposition vara avlämnad under första\r\nhälften av oktober, helst före den 10:e.\r\nUtskottet konstaterade att granskningen av författningsutgivningen under\r\når 1993 visade att antalet författningar som kommit ut mindre än två\r\nveckor före ikraftträdandet, i jämförelse med år 1992, minskat från 49\r\n% till 34 %. Utskottet noterade denna minskning med tillfredsställelse\r\nmen ville samtidigt framhålla att antalet sent utkomna författningar\r\nfortfarande var alldeles för högt. Enligt utskottet borde de åtgärder\r\nsom föreslogs i Justitiedepartementets promemoria kunna bidra till att\r\nytterligare minska andelen sent utgivna författningar. Utskottet ansåg\r\natt framför allt vikten av en realistisk tidsplanering av propositions-\r\noch lagstiftningsarbetet borde framhållas.\r\n1994/95 års granskning\r\nI samband med 1994/95 års granskning (bet. 1994/95:KU30 avsnitt 7)\r\nkonstaterade utskottet att andelen sent utkomna författningar åter ökat\r\nunder år 1994. Under året hade ett ovanligt stort antal författningar\r\nkommit ut. Enligt utskottet förklarade detta faktum i sig en del av den\r\nhöga andelen sena författningar. Även regeringsskiftet hösten 1994 och\r\ninträdet i EU årsskiftet 1994/95 kunde ha bidragit till antalet sena\r\nförfattningar. Utskottet erinrade om den under föregående år redovisade\r\npromemorian från Justitiedepartementet och förutsatte att arbetet med\r\natt komma till rätta med förseningarna i författningsutgivningen fortsatte.\r\n\r\nAvslutningsvis ville utskottet erinra om att Sverige sedan den 1 januari\r\n1995 var medlem i EU. Utskottet påpekade att medlemskapet innebär att\r\nnormgivningsmakt överlämnats till Europeiska gemenskaperna (EG), den\r\növerstatliga delen av unionen. Normgivningen som av EU beslutas i form\r\nav förordningar blir därmed direkt tillämplig rätt i Sverige. Utskottet\r\nkonstaterade att EG-förordningar träder i kraft uteslutande genom att\r\npubliceras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT).\r\n1995/96 års granskning\r\nI samband med 1995/96 års granskning (bet. 1995/96:KU30 avsnitt 5)\r\nkonstaterade utskottet att andelen författningar som kommit ut mindre än\r\nfyra veckor före ikraftträdandet var oförändrat hög under år 1995.\r\nUtskottet noterade att andelen författningar som kommit ut mindre än två\r\nveckor före ikraftträdandet minskat något under år 1995 jämfört med år\r\n1994. Utskottet framhöll att det i riktlinjerna för författningsutgivningen\r\nhade lagts fast att tiden mellan det att en författning kommer ut från\r\ntrycket och författningens ikraftträdande borde vara minst fyra veckor.\r\nEndast i speciella undantagsfall borde tiden kunna vara mindre än två\r\nveckor. Utskottet ansåg att det inte var godtagbart att ca 60 % av\r\nförfattningarna inte uppfyller de riktlinjer som skall gälla i normala\r\nfall. Att omkring en tredjedel av författningarna under flera år kommit\r\nut mindre än två veckor före ikraftträdandet var enligt utskottet inte\r\nheller acceptabelt. Utskottet anförde vidare att det var ett självklart\r\nminimikrav att författningar inte kommer ut från  trycket först efter\r\nikraftträdandedatumet.\r\nUtskottet konstaterade att det under flera år påpekat att andelen sena\r\nförfattningar är alldeles för hög och att åtgärder bör vidtas för att\r\nbringa ned denna andel. Den fortsatt höga andelen sena författningar\r\nvisade att utskottets påpekanden inte hade lett till önskat resultat.\r\nUtskottet ville därför markera att man i kommande granskningar avsåg\r\natt närmare analysera författningsutgivningen. En aspekt som enligt\r\nutskottet var av särskilt intresse i sammanhanget var till vem\r\nförfattningarna riktar sig. Utskottet ansåg att det var av särskild vikt att\r\nförfattningar som riktar sig till enskilda publiceras i god tid innan\r\nde träder i kraft. Vidare konstaterade utskottet att försöksverksamheten\r\nmed heloriginal fortsatt under det gångna året. Inom Regeringskansliet\r\npågick också arbete som syftade till att mer effektivt utnyttja modern\r\ninformationsteknik. Detta kunde enligt utskottet bidra till att förseningar\r\ni författningsutgivningen minskade.\r\n1997/98 års granskning\r\nHösten 1997 genomfördes den aviserade analysen (bet. 1997/98:10, avsnitt\r\n4). Utskottet hänvisade bl.a. till en promemoria upprättad den 24\r\nfebruari 1997 inom Justitiedepartementet och som gällde författningsutgivningen\r\ni december 1996. I promemorian redovisades att 518 författningar kom ut\r\nfrån trycket den månaden. Drygt hälften av författningarna (237) kom ut\r\nfrån trycket senare än två veckor före ikraftträdandet. Av de sent\r\nutkomna författningarna var 71 lagar och 166 förordningar. Som särskilt\r\nanmärkningsvärt noterades att hela 132 författningar med ikraftträdandedag\r\nden 1 januari 1997 kom ut från trycket så sent som den 30 december 1996\r\noch alltså i praktiken inte var allmänhet och berörda myndigheter till\r\nhanda förrän efter ikraftträdandet. I promemorian undersöktes varför så\r\nmånga författningar kom ut för sent. Undersökningen visade att några\r\nlagar borde ha kunnat utfärdas tidigare än vad som skedde och att många\r\nförordningar borde ha kunnat trycklovas tidigare än vad som gjordes. En\r\ntiondel av de sena författningarna hade sin grund i att Regeringskansliet\r\nvid ingången av år 1997 ombildades till en myndighet. I promemorian\r\nanfördes att det i vart fall från rättssäkerhetssynpunkt inte var så\r\nallvarligt att dessa författningar kom ut så sent. Som en anledning\r\ntill att många författningar kom ut sent angavs i promemorian att\r\nriksdagen behandlade många propositioner sent. Som slutsatser anfördes i\r\npromemorian att det var viktigt att inför planeringen av riksdagens\r\narbete även räkna in tidsåtgången mellan beslutet och den dag författningen\r\nkommer ut från trycket. Denna tid är normalt tolv dagar, men kan om\r\nextra trycklovsdagar och regeringssammanträden anordnas förkortas till\r\nsju dagar. Vidare anfördes som viktigt att arbetet på departementen\r\nplanerades så att lagarna verkligen utfärdas utan dröjsmål och att de,\r\nliksom förordningarna, kungörs så snart det kan ske.\r\nNär det gäller författningsutgivningen under år 1996 konstaterade\r\nutskottet att andelen författningar som kommit ut mindre än fyra veckor\r\nföre ikraftträdandet har minskat något sedan föregående år. Utskottet\r\nframhöll att andelen sena författningar emellertid alltjämt var\r\noacceptabelt hög. Den förordade tiden om fyra veckor mellan en författnings\r\nkungörande och dess ikraftträdande var enligt utskottets mening i sig\r\nsnävt tilltagen med tanke på att den skall medge erforderligt rådrum\r\nför information om författningens innehåll m.m. Detta rådrum är av stor\r\nbetydelse för medborgarna, både för deras eget handlande och vid deras\r\nkontakter med det allmänna. Att en författning kommer ut senare än två\r\nveckor före ikraftträdandet kunde därför enligt utskottet inte accepteras\r\nannat än i yttersta undantagsfall. Härvid konstaterade utskottet att\r\nandelen författningar som kommit ut mindre än två veckor före ikraftträdandet\r\nvisserligen hade minskat något sedan föregående år. Andelen utgjorde\r\ndock fortfarande omkring en tredjedel av under året utgivna författningar.\r\nDetta var enligt utskottets mening inte godtagbart. Under årets granskning\r\nhade därutöver noterats två författningar som har kommit ut efter\r\nikraftträdandet.\r\nUtskottet noterade att riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen, som\r\nskall vara avlämnad senast den 20 september, tagit ca 90 dagar i anspråk\r\nför hela behandlingen. Riksdagens beslut om utgiftsramarna och beräkningen\r\nav inkomsterna på statsbudgeten, dvs. beslutet i första skedet av\r\nbudgetbehandlingen, hade fattats den 22 november. Anslagsbesluten har\r\ndärefter fattats av riksdagen under december månad. Tydligt var att\r\ndenna handläggning knappast lämnar tillräckligt utrymme för att\r\nförfattningar som är beroende av riksdagens beslut och som skall träda i\r\nkraft vid årsskiftet skall komma ut i tid. Granskningen av de särskilt\r\nutvalda departementen gav vidare vid handen att flertalet riksdagsbeslut\r\nfattats så sent att möjligheterna att få ut en författning i tid i\r\npraktiken redan vid denna tidpunkt är försuttna. Den omständigheten att\r\nett stort antal riksdagsbeslut fattas alltför sent för att perioden om\r\nfyra veckor skall kunna iakttas gav enligt utskottets mening vid handen\r\natt arbetet med tidsplaneringen borde utvecklas. En betydelsefull faktor\r\ni detta sammanhang var samrådet mellan Regeringskansliet och riksdagen.\r\n\r\nRättsinformationssystemet\r\nRegeringen har i maj 2004 i skrivelsen Den fortsatta utvecklingen av\r\nrättsinformationssystemet (skr. 2003/04:168) diskuterat om det bör finnas\r\nen elektronisk version av Svensk författningssamling som är officiellt\r\ngiltig. Regeringen anser att frågan om elektroniskt kungörande av\r\nförfattningar bör utredas. Det är enligt regeringen tydligt att den\r\ninternationella utvecklingen går mot att officiella versioner av författningar\r\nskall finnas tillgängliga elektroniskt. Den utvecklingstendensen bör\r\nockså Sverige följa. Det är alltså angeläget att det även i Sverige\r\nutreds om det är möjligt och lämpligt att publicera och kungöra officiella\r\nversioner av författningar elektroniskt. Det kan enligt regeringen vid\r\nen utredning vara lämpligt att utgå från de databaser som visar\r\nförfattningarna \"i den form som de kungörs\". Regeringskansliets databas av\r\nSFS som den kungörs visar en kopia av den tryckta versionen, även om\r\nutskriftsformatet avviker från det tryckta. Det borde inte finnas några\r\nstörre problem att använda den databasen som en giltig version av SFS\r\nmed hänsyn till innehållet eller typografin.\r\nDet är emellertid också viktigt med en mycket hög säkerhet. Det skall\r\ninte finnas någon risk för att personer tar sig in i systemet och\r\nmanipulerar med officiella versioner av författningarna. Det är också\r\nviktigt att de officiella versionerna av författningarna alltid finns\r\ntillgängliga för medborgarna. Detta är emellertid något som aldrig kan\r\ngaranteras fullt ut. En rad datatekniska problem kan göra att systemet\r\nslås ut eller förhindrar användare att komma åt informationen. Även om\r\nsäkerhetsfrågor av detta slag är mycket viktiga är det inte lika angeläget\r\natt medborgarna under alla förhållanden får tillgång till den officiella\r\nversionen på elektronisk väg som att informationen i dessa versioner är\r\nkorrekt. Eftersom alla personer inte har tillgång till en dator eller\r\nkan hantera en dator, gör regeringen den bedömningen att en pappersversion\r\nav författningarna inte kan undvaras, i varje fall inte inom den närmaste\r\nframtiden. Medborgarna har därmed alltid möjlighet att få tillgång till\r\nen officiell version av författningarna, även i de fall databaserna med\r\nofficiella versioner inte går att komma åt. En utredning om möjligheterna\r\ntill elektronisk publicering av officiella versioner av författningar\r\nbör syfta till att ta reda på hur stora säkerhetsproblemen är och hur\r\nproblemen kan lösas. Konstitutionsutskottet har vid sin behandling av\r\nskrivelsen uttalat att det ser med tillfredsställelse att frågan om\r\nelektronisk kungörelse av författningar nu utreds (bet. 2004/05:KU2 s.\r\n8).\r\nÅrets granskning\r\nÅrets granskning har omfattat kalenderåret 2003. Detta år kungjordes i\r\nSvensk författningssamling 1 227 författningar m.m. Av dessa kungörelser\r\ningår 31 inte nedanstående redovisningar. Det gäller tillkännagivanden,\r\nförfattningar från Riksbanken, Riksåklagaren och Riksförsäkringsverket,\r\nrena omtryck, ett nummer (SFS 2003:591) som utgått samt tio lagar,\r\nvari föreskrivs att regeringen bestämmer tidpunkten för ikraftträdandet.\r\n\r\nAv de resterande 1 196 författningarna var 534 lagar och 662 förordningar.\r\n554 författningar eller ca 46 % kom ut från trycket minst fyra veckor\r\nföre förefattningarnas ikraftträdande, vilket innebär att ca 54 % kan\r\nses som sena författningar. Tre veckor före ikraftträdandetidpunkterna\r\nhade 70 % av samtliga författningar kommit ut från trycket. 15 % av\r\nförfattningarna kom ut från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet.\r\nEn jämförelse med motsvarande uppgifter vid utskottets ovan redovisade\r\ntidigare granskningar visar följande.\r\nTabell 5. Antal utgivna författningar och andel sent utkomna författningar\r\nunder perioden 1992-2003\r\n\r\nÅr      Antal   &lt;4 veckor    &lt;2 veckor\r\n1992    1 777   72 %    49 %\r\n1993    1 750   62 %    34 %\r\n1994    2 093   61 %    42 %\r\n1995    1 730   61 %    34 %\r\n1996    1 630   58 %    30 %\r\n2003    1 194   54 %    15 %\r\n\r\n92 författningar kom ut från trycket så sent som mindre än en vecka\r\nföre ikraftträdandet, 72 av dem en eller två dagar före ikraftträdandet.\r\n8 författningar hann inte komma ut före ikraftträdandedagen.\r\nDepartementsvis fördelas de sena författningarna enligt följande.\r\n\r\n\r\nDepartement     Antal totalt    Antal sena      &lt;4 veckor    &lt;2 veckor\r\nStatsrådsberedningen    1       1       100 %   0 %\r\nJustitiedepartementet   328     195     59%     19%\r\nUtrikesdepartementet    31      25      80 %    39 %\r\nFörsvarsdepartementet   39      16      41 %    5 %\r\nSocialdepartementet     122     78      64 %    34 %\r\nFinansdepartementet     350     158     45%     11 %\r\nUtbildningsdepartementet        52      26      50%     10 %\r\nJordbruksdepartementet  39      30      77 %    36 %\r\nKulturdepartementet     24      13      50 %    12 %\r\nMiljödepartementet      47      19      42 %    2 %\r\nNäringsdepartementet    163     81      50%     4 %\r\nNågra särskilt sena författningar\r\nEn rad lagar kom ut från trycket två dagar före i kraftträdandet, den\r\n30 december 2003. Det gäller författningar med anledning av riksdagsbeslut\r\nsom beretts av bl.a. skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet\r\nRiksdagsbeslut med anledning av skatteutskottets betänkanden 2003/04:SkU7,\r\nSkU9, SkU10, SkU11 och SkU12 fattades den 17 december 2003. Betänkandena\r\nhade beslutats den 2 december och behandlade en rad propositioner som\r\nregeringen lade fram den 16 oktober, dvs. cirka en månad senare än\r\nbudgetpropositionen, som beslutades den 11 september 2003. Lagförslagen\r\ni propositionerna hade med något undantag varit föremål för lagrådsbehandling.\r\n\r\nRiksdagsbeslut med anledning av socialförsäkringsutskottets betänkanden\r\n2003/04:SfU1 och SfU4 fattades den 11 december och betänkandena hade\r\nbeslutats den 25 respektive den 27 november. Betänkande 2003/04:SfU1\r\ngällde bl.a. ett förslag till höjning av föräldraförsäkringen i\r\nbudgetpropositionen som alltså lades fram den 11 september 2003, och i\r\nbetänkande 2003/04:SfU4 behandlades en proposition om finansiell samordning\r\npå rehabiliteringsområdet som lagts fram den 5 juni 2003.\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\nFrån Regeringskansliet har som svar på frågor från utskottet översänts\r\nen inom Regeringskansliet upprättad promemoria, bilaga 6. I promemorian\r\nhänvisas till ovan redovisade riktlinjer m.m. och till att behovet och\r\nvikten av hållbara tidsplaner regelmässigt tas upp vid utbildningar i\r\nRegeringskansliet. Vidare anges att rätts- och expeditionschefskretsen\r\nregelbundet diskuterar olika frågor som gäller lagstiftningsprocessen\r\noch att regeringens beslut om utfärdande ofta förbereds genom en delning\r\nmed förbehåll för riksdagens beslut.\r\nI promemorian tilläggs att ett stort antal sena författningspubliceringar\r\nhar sitt ursprung i budgetprocessen. Budgetarbetet i riksdagen har även\r\nbidragit till att försena behandlingen av andra propositioner under\r\nhösten. I en del fall har t.ex. författningar beslutats av riksdagen i\r\nett så sent skede att det saknats möjligheter för regeringen att utfärda\r\nförfattningarna inom de angivna tiderna. Detta har fått till följd att\r\nförordningar som anknyter till lagarna har försenats.\r\nSom en annan förklaring anges att antalet författningar med EU-anknytning\r\nökat. För EU-lagstiftningens del är beslutsfattandet ofta snabbt och\r\nikraftträdandet sker ofta utan några egentliga övergångstider. Det är\r\nenligt promemorian i dessa fall svårt att hinna med författningsarbetet\r\ni så god tid att författningarna kan publiceras minst fyra veckor före\r\nikraftträdandet.\r\nSom svar på frågan om vilka åtgärder som vidtagits för att skattepropositioner\r\nskall kunna läggas fram så tidigt som möjligt anges i promemorian att\r\narbetet med lagförslag på området är mycket nära sammankopplat med\r\nbudgetarbetet. Förändringarna i skattelagstiftningen är nästan alltid\r\ninkomstpåverkande och måste behandlas i budgetpropositionen. Lagförslagen\r\nmåste oftast granskas av Lagrådet, och lagrådremisserna kan överlämnas\r\ntidigast i slutet av september. Propositionerna kan överlämnas till\r\nriksdagen tidigast tre fyra veckor senare.\r\nRegeländringar som rör direkta skatter måste vanligtvis träda i kraft\r\nvid ett årsskifte. Det blir därför ofta ganska kort tid mellan riksdagsbeslut\r\noch ikraftträdande. De snäva tidsfristerna är enligt promemorian givetvis\r\nett problem från beredningssynpunkt både för regeringskansli och\r\nriksdagsutskott.\r\nPå frågan om vilka tidsvinster som skulle kunna beräknas uppstå om det\r\ninförs ett system med elektronisk publicering och kungörande av\r\nförfattningar anges i promemorian att eventuella tidsvinster är beroende av\r\nutformningen av ett sådant system och hur omfattande en eventuell reform\r\nskulle kunna vara.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nUtskottet noterar att andelen författningar som kommit ut från trycket\r\nsenare än två veckor före ikraftträdandet har minskat avsevärt under\r\ndet senaste decenniet. Även om denna utveckling är positiv, är det\r\nangeläget att få andelen att sjunka ytterligare så att en kortare tid än\r\ntvå veckor mellan utkomstdag och ikraftträdandedag blir rena undantag.\r\n\r\nFörfattningarna bör, som utskottet anfört tidigare, i normalfallen inte\r\nkomma ut från trycket senare än fyra veckor före ikraftträdandet. Denna\r\ntidsgräns är i sig snävt tilltagen med hänsyn till behovet av rådrum.\r\nAndelen författningar som har kommit ut senare än fyra veckor före\r\nikraftträdandet har visserligen sjunkit men är fortfarande mycket hög,\r\noch utskottet vill understryka vikten av att arbetet med att minska\r\ndenna andel fortsätter och blir mer effektivt. Att budgetprocessen och\r\nde tidsförhållanden som gäller för att genomföra viss EU-lagstiftning\r\nkan göra det svårare att iaktta fyraveckorsgränsen för med sig ökade\r\nkrav på förutseende och framförhållning. Utskottet utgår från att\r\nregeringen beaktar detta.\r\nUtskottet vill också understryka värdet av att frågan om elektronisk\r\npublicering och kungörelse av författningar nu skall utredas. Genom en\r\nsådan utredning skapas förutsättningar för nya bedömningar i fråga om\r\ntidsgränserna.\r\n\r\n5 Vissa förvaltningsärenden\r\n5.1 Permutationsärenden\r\nBakgrund\r\nPermutationslagen\r\nEnligt 1 § permutationslagen (1972:205) kan efter ansökan bestämmelse\r\nändras eller upphävas eller undantag medges om bestämmelse som meddelats\r\ni gåvobrev, testamente eller stiftelseförordnande eller liknande handling\r\ninte kan iakttas eller om bestämmelsen blivit uppenbart onyttig eller\r\nuppenbart stridande mot stiftarens avsikter eller om annat särskilt\r\nskäl föreligger (permutation). Avser permutation ändring av ändamålet\r\nsom skall tillgodoses, skall det nya ändamålet så nära som möjligt\r\nmotsvara det ursprungliga. Frågan om permutation prövas som huvudregel\r\nav Kammarkollegiet. Om permutationsärendet gäller ändrad ändamålsbestämning\r\nför egendom av mera betydande värde eller om det i ärendet uppkommer\r\nfråga av särskild vikt från allmän synpunkt skall kollegiet med eget\r\nyttrande överlämna ärendet till Konungen för avgörande. Vidare följer\r\nav 2 § att Fideikommissnämnden beslutar om permutation när det gäller\r\nfideikommiss som omfattas av lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss.\r\n\r\nTalan mot Kammarkollegiets beslut förs enligt 4 § hos Konungen genom\r\nbesvär. Av övergångsbestämmelserna till regeringsformen (punkt 7) följer\r\ndock att bestämmelser i äldre lag eller annan författning om Konungen\r\nskall gälla regeringen, såvida det inte följer av författning eller i\r\növrigt framgår av omständigheterna att konungen personligen, Högsta\r\ndomstolen, Regeringsrätten eller kammarrätt åsyftas.\r\nPermutationslagen gäller inte ärenden för vilka 6 kap. stiftelselagen\r\n(1994:1220) är tillämplig, vilket innebär att permutationslagen numera\r\ni mycket begränsad utsträckning är tillämplig på stiftelseförordnanden.\r\nOm det emellertid brister i någon av förutsättningarna för vad som\r\nenligt stiftelselagen konstituerar en stiftelse, skall permutationsfrågor\r\nhandläggas enligt bestämmelser i permutationslagen. Det kan t.ex. vara\r\nfråga om villkor i gåvobrev eller testamente.\r\nStiftelselagen\r\nEnligt stiftelselagen (1994:1220) bildas en stiftelse genom att stiftaren\r\nförordnar att han för ett bestämt ändamål vill skapa en varaktigt\r\nbestående, självständig förmögenhet av egendom som han i enlighet med\r\nförordnandet tillskjuter själv. Stiftelseförordnandet skall som regel\r\nvara skriftligt och undertecknat av stiftaren eller stiftarna. För att\r\ndet skall uppkomma en stiftelse krävs att den för stiftelsen avsedda\r\negendomen är avskild, vilket anses vara fallet först om den har tagits\r\nom hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med\r\nstiftelseförordnandet.\r\nEnligt stiftelselagen måste styrelsen eller förvaltaren ha tillstånd av\r\nKammarkollegiet för att ändra eller upphäva eller i särskilt fall\r\nåsidosätta föreskrifter i stiftelseförordnandet som avser bl.a. stiftelsens\r\nändamål och hur stiftelsens förmögenhet skall vara placerad. Föreskrifterna\r\nfår ändras, upphävas eller i särskilt fall åsidosättas endast om de på\r\ngrund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller om de har\r\nblivit uppenbart onyttiga eller uppenbart stridande mot stiftarens\r\navsikter eller om det finns andra särskilda skäl. Vid ändring av\r\nföreskrifter om stiftelsens ändamål skall så långt möjligt beaktas vad som\r\nkan antas ha varit stiftarens avsikter. Kammarkollegiets beslut i dessa\r\nfrågor får överklagas hos regeringen.\r\nOm stiftaren i stiftelseförordnandet uttryckligen har föreskrivit att\r\nstyrelsen eller förvaltaren utan tillstånd av myndighet skall få ändra,\r\nupphäva eller åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i stiftelseförordnandet\r\nsom angår något annat än stiftelsens ändamål är styrelsen eller förvaltaren\r\noförhindrad att besluta om ändringen, men tillsynsmyndigheten måste ges\r\ntillfälle att kontrollera att föreskrifterna inte strider mot en tvingande\r\nbestämmelse i stiftelselagen. I fråga om stiftelse- och testamentsförordnanden\r\nsom tillkommit före ikraftträdandet gäller dock vissa särregler enligt\r\n10 § lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen (1994:1220).\r\nÄr det fråga om en stiftelse som bildats av staten, får regeringen även\r\nutan styrelsens eller förvaltarens samtycke ändra eller upphäva andra\r\nföreskrifter än som avser stiftelsens ändamål.\r\nTidigare granskningar\r\nVåren 1998 granskade utskottet regeringens beslut i fråga om permutation\r\nav Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond (bet. 1997/98:KU25, s.\r\n55 f.). Utskottet redovisade därvid bl.a. vissa uttalanden i förarbetena\r\ntill permutationslagen och viss statistik över permutationsärenden.\r\nUtskottet framhöll att den granskning som ankommer på utskottet i första\r\nhand borde inriktas mot ärendenas formella sidor och mot handläggningsfrågor.\r\nMateriella frågor borde endast tas upp om ett relevant fel uppmärksammas\r\neller om regeringen handlat i strid mot riksdagens beslut eller önskemål.\r\nUtifrån dessa förutsättningar fann utskottet inte anledning att rikta\r\nkritik mot handläggningen av ärendet. Ärendet hade handlagts enligt\r\nrådande bestämmelser och regeringen hade inte överskridit sina befogenheter.\r\nUtskottet bedömde att det fanns anledning att vid framtida granskningar\r\nåterkomma till en generell granskning av regeringens handläggning av\r\npermutationsärenden.\r\nHösten 1998 granskade utskottet större delen av de permutationsärenden\r\nsom regeringen avgjort under åren 1995-1998 (bet. 1998/99:KU10 s. 69-75).\r\nGranskningen avsåg handläggningen av ärendena från formellt\r\nförvaltningsmässiga utgångspunkter.\r\nUtskottet konstaterade att handläggningstiderna i permutationsärendena\r\nmånga gånger varit ganska långa. Det rörde sig ofta om handläggningstider\r\npå bortåt ett år. Enligt utskottet kunde det emellertid inte bortses\r\nfrån att ärendena ofta är av komplicerad beskaffenhet. Utskottet underströk\r\ndock att det allmänt sett är angeläget att handläggningstiderna i\r\npermutationsärenden inte blir alltför långa. Därvid konstaterade utskottet\r\natt ärendenas karaktär många gånger kan vara sådan att ett avgörande\r\nhar stor betydelse för den enskilde. Utskottet framhöll också rent\r\nallmänt vikten av att behövliga upplysningar och yttranden från berörda\r\nmyndigheter inhämtas.\r\nGenomgång\r\nInom utskottets kansli har nu gjorts en genomgång av sammanlagt 20\r\npermutationsärenden som avslutats under år 2003, varav 6 ärenden enligt\r\npermutationslagen och 14 ärenden enligt stiftelselagen. Syftet med\r\ngenomgången har varit att undersöka handläggningen av ärendena från\r\nformellt förvaltningsmässiga utgångspunkter.\r\nÄrenden enligt permutationslagen\r\nSamtliga sex ärenden enligt permutationslagen rörde överklagande av\r\nKammarkollegiets beslut avseende permutation av gåvobrev eller testamente.\r\nFyra av dessa ärenden avgjordes genom regeringsbeslut. Genom besluten\r\navslog regeringen överklagandet sedan Kammarkollegiet avstyrkt bifall.\r\nDe övriga två ärendena avskrevs efter återkallelse av\r\növerklagandet.\r\nHandläggningstiderna i Justitiedepartementet har i dessa ärenden legat\r\npå upp till drygt ett och ett halvt år.\r\nÄrenden enligt stiftelselagen\r\nDen största mängden permutationsärenden gällde överklagande av\r\nKammarkollegiets beslut i frågor om permutation av föreskrifter i\r\nstiftelseförordnande (totalt 14 ärenden). Tolv av dessa ärenden avgjordes genom\r\nregeringsbeslut. Genom besluten avslog regeringen överklagandet sedan\r\nKammarkollegiet avstyrkt bifall. Slutligen avskrevs två ärenden efter\r\nåterkallelse av överklagandet. Därutöver förekom ett ärende där regeringen\r\navslog överklagande av Kammarkollegiets beslut att inte medge sammanslagning\r\nav stiftelser genom permutation. Även i detta ärende avstyrkte kollegiet\r\nbifall.\r\nDet stora flertalet ärenden enligt stiftelselagen handlades inom Kultur-,\r\nrespektive Utbildningsdepartementet.\r\nAv de sammanlagt sju ärenden som handlades inom Kulturdepartementet\r\navgjordes sex ärenden genom regeringsbeslut medan ett ärende avskrevs\r\nefter återkallelse av överklagandet. Handläggningstiderna har i dessa\r\närenden legat på ca åtta månader.\r\nDe sammanlagt fem ärenden som handlades inom Utbildningsdepartementet\r\navgjordes genom regeringsbeslut. Handläggningstiderna har i dessa ärenden\r\nlegat på upp till drygt ett år.\r\nSlutligen handlades inom Socialdepartementet ett ärende som avgjordes\r\ngenom regeringsbeslut den 20 mars 2003, och som hade inkommit till\r\ndepartementet den 13 november föregående år. Vidare avskrevs ett till\r\nFinansdepartementet inkommet ärende efter återkallelse av överklagandet.\r\nFör detta ärende uppgick handläggningstiden till drygt en månad.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nUtskottet kan på nytt konstatera att handläggningstiderna i\r\npermutationsärendena många gånger varit ganska långa. Det rör sig ofta om\r\nhandläggningstider på bortåt ett år och ibland ännu längre tid. Visserligen\r\ngår det inte att bortse från att permutationsärenden ofta är av komplicerad\r\nbeskaffenhet. Utskottet vill dock än en gång understryka att det är\r\nangeläget att handläggningstiderna inte blir alltför långa.\r\n5.2 Fideikommissärenden\r\nBakgrund\r\nAllmänt om fideikommiss\r\nDen rättsliga grunden för ett fideikommiss är fideikommissurkunden som\r\ni regel är ett testamente eller gåvobrev. Fideikommissegendomen utgör\r\nen särskild egendomsmassa, som i viktiga avseenden är underkastad andra\r\nregler än vad som normalt gäller för annan egendom. Den som innehar ett\r\nfideikommiss (fideikommissarien) har ett slags inskränkt dispositionsrätt,\r\nvars innebörd kan variera beroende på bestämmelser i urkunden. I regel\r\nfår fideikommisset inte belånas, försäljas eller avyttras på annat sätt.\r\n\r\nSuccessionen styrs också av fideikommissurkunden. Olika varianter finns,\r\nmen i det s.k. typiska fideikommisset är efterträdaren i första hand\r\nden äldste sonen, därefter äldste sonson osv. eller en farbroder, dennes\r\näldste son osv. Egendomen skall i princip ograverad överföras från\r\ninnehavaren till efterträdaren i led efter led. I fideikommissurkunderna\r\nfinns ibland bestämmelser om förmåner av olika slag, t.ex. för efterlevande\r\nmake, innehavarens syskon eller andra släktingar, eller för kyrka eller\r\nskola.\r\nAtt fideikommissegendom inte får överlåtas betyder i regel också att\r\nden inte kan utmätas (5 kap. 5 § utsökningsbalken) och därmed inte heller\r\ningå i ett konkursbo (3 kap. 3 § konkurslagen). Det är dock inte säkert\r\natt fideikommissegendom är fredad från alla typer av anspråk och den\r\ntorde inte vara det i den mån tillstånd har getts till belåning (SOU\r\n1995:128 s. 64).\r\nI Sverige uppstod med början under 1600-talets mitt, efter förebild\r\nfrån kontinenten, privaträttsliga fideikommissbildningar i och med att\r\nenskilda personer gjorde förordnanden för framtiden beträffande viss\r\negendom. Rätten att instifta nya fideikommiss i fast egendom för evärdlig\r\ntid upphävdes genom en förordning den 27 april 1810.\r\nRedan inrättade fideikommiss påverkades inte av 1810 års förbud. Genom\r\nen förordning samma år infördes emellertid en möjlighet att åstadkomma\r\nförändringar i bestående fideikommiss genom att, efter tillstånd av\r\nKungl. Maj:t, byta ut fideikommissjord mot annan egendom. Det blev även\r\nmöjligt att efter tillstånd inteckna fideikommissegendom.\r\nNumera kan fideikommissvillkor jämkas med stöd av permutationslagen\r\n(1972:205). Frågor av detta slag behandlas i första hand av Fideikommissnämnden.\r\nÄrenden som rör betydande värden eller är av särskild vikt från allmän\r\nsynpunkt kan överlämnas till regeringen för avgörande. Åtskillig\r\nfideikommissegendom har med stöd av dessa bestämmelser sålts och likviden\r\nplacerats under särskild förvaltning (SOU 1995:128 s. 64).\r\nFrågan om de bestående fideikommissens avveckling aktualiserades i\r\nSverige vid en rad tillfällen under slutet av 1800-talet och början av\r\n1900-talet. År 1914 uttalade sig riksdagen i princip för en avveckling\r\nav bestående fideikommiss och år 1930 upphävdes möjligheten att inrätta\r\nfideikommiss i lös egendom. Under 1920- och 30-talen utreddes\r\navvecklingsfrågor vid flera tillfällen, dock utan att någon lagstiftning kom\r\ntill stånd (se SOU 1923:40 och SOU 1935:50).\r\nÅr 1952 tillsattes Fideikommissutredningen och på grundval av dess\r\nförslag i betänkandet Avveckling av fideikommissen (SOU 1959:40) överlämnade\r\nregeringen i januari 1963 en proposition till riksdagen med förslag\r\ntill lag om avveckling av bestående fideikommiss. I propositionen\r\nanfördes att väsentliga principiella men även praktiska skäl talade för\r\nen avveckling av de bestående fideikommissen. Regeringen hänvisade därvid\r\nbl.a. till att fideikommissinstitutets privilegiekaraktär gjorde systemet\r\noförenligt med gällande samhällsåskådningar och att inskränkningarna i\r\ninnehavarens dispositionsrätt över egendomen var besvärande vid dess\r\nförvaltning. Lagförslaget antogs av riksdagen i november 1963 och den\r\n1 januari 1964 trädde lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss,\r\nfortsättningsvis benämnd avvecklingslagen, i kraft (prop. 1963:5, bet.\r\nBevUL1U 1963:2, rskr. 1963:364).\r\n1963 års avvecklingslag och dess tillämpning\r\nEnligt 1 § avvecklingslagen skall ett fideikommiss som upprättats för\r\nobegränsad tid till förmån för en eller flera släkter avvecklas. Av 3\r\n§ framgår att avvecklingen skall ske när den avlider som vid lagens\r\nikraftträdande var innehavare av fideikommisset.\r\nNär ett fideikommiss upphör betraktas fideikommissegendomen som ett\r\nsärskilt bo, ett s.k. fideikommissbo. Egendom som innehavaren ägde vid\r\nsidan av fideikommissegendomen ingår i vederbörandes eget dödsbo. Vid\r\navvecklingen skall egendomen fördelas mellan arvingarna. Den som skulle\r\nha blivit nästa innehavare (efterträdaren) har därvid rätt till hälften\r\nav egendomen, medan resten skall fördelas enligt vanliga arvs- och\r\ntestamentsregler som om egendomen tillhört den siste innehavaren.\r\nEfterträdaren har rätt att på sin lott få huvudgården med där förvarade\r\nsamlingar. Om denna del överstiger värdet av efterträdarens lott, får\r\nhan lösa egendomen med pengar.\r\nEnligt 31-33 §§ kan fideikommissegendom med regeringens tillstånd\r\növerföras till ett s.k. fideikommissaktiebolag. Detta kan göras av\r\ninnehavaren antingen innan avvecklingen påbörjats (31 §) eller av\r\nfideikommissboet som ett led i avvecklingen (28 §).\r\nFör tillstånd till överföring till aktiebolag före avvecklingen krävs\r\natt innehavaren blir ägare av samtliga aktier samt att aktierna och\r\nannat vederlag därefter förvaltas som fideikommisskapital.\r\nFideikommissboet kan vid bildande av aktiebolag företrädas av efterträdaren\r\nensam. Övriga delägare kan då få ut sina lotter i form av aktier.\r\nBolagsordningen skall vara fastställd av regeringen och får inte ändras\r\nutan regeringens medgivande (34 §). Ett syfte med reglerna om bolagsbildning\r\när att de allmänna intressena skall kunna tillgodoses även efter\r\navvecklingen. Detta kan ske genom att efter omständigheterna lämpade\r\nbestämmelser tas in i bolagsordningen. I bolagsordningen bör därför tas\r\nin regler om att regeringens tillstånd fordras för överlåtelse av fast\r\negendom eller likvidation av bolaget. Likaså bör det där föreskrivas om\r\nhembudsskyldighet vid överlåtelse av aktier i bolaget (a. prop. s. 151).\r\nI praxis har i bolagsordningar även tagits in bestämmelser om att\r\ntillstånd krävs för belåning av fast egendom. I fall då lös egendom\r\ntillskjuts vid bolagsbildningen har i bolagsordningen dessutom tagits in\r\nbestämmelser om krav på Fideikommissnämndens tillstånd för överlåtelse\r\neller upplåtelse av panträtt i sådan lös egendom som tidigare utgjort\r\nfideikommissegendom.\r\nEnligt uppgifter som kansliet inhämtat från Fideikommissnämndens kansli\r\nhar hittills medgivande till aktiebolagsbildning enligt avvecklingslagen\r\nlämnats i 13 fall på ansökan av innehavare och i nio fall på ansökan av\r\nefterträdare. I ett fall (år 1996) har innehavarens ansökan om\r\naktiebolagsbildning lämnats utan bifall. För närvarande bereder\r\nFideikommissnämnden\r\ntvå ärenden om aktiebolagsbildning enligt avvecklingslagen, varav ett\r\närende på ansökan av innehavaren och ett ärende på ansökan av dödsboet\r\nefter efterträdaren.\r\nRegeringen kan med stöd av 16 § besluta om inlösen av en större jord-\r\noch skogsegendom om dess bevarande som en enhet är av betydande allmänt\r\nintresse. Ersättningen bestäms enligt expropriationslagen. Inlösensmöjligheten\r\nför de större jord- och skogsegendomarna är avsedd endast för att kunna\r\nhålla samman egendomar när starka allmänna intressen talar för detta.\r\nLösenrätten kan utövas t.ex. för sågverk och träindustrianläggningar,\r\ndäremot inte för lös egendom (a. prop. s. 154). Beslut om inlösen måste\r\nfattas innan avvecklingen är förklarad avslutad (a. prop. s. 182).\r\nBestämmelsen om inlösen av större jord- och skogsegendomar har hittills\r\naldrig tillämpats.\r\nLösenrätt föreligger enligt 17 § också vad gäller samlingar av möbler,\r\ntavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde\r\nom det behövs för att förebygga att samlingarna får försämrad vård,\r\nskingras eller bortflyttas. Vid tvist om lösensumman avgörs frågan enligt\r\nlagen om skiljemän, varvid dock inlösaren skall svara för ersättning åt\r\nskiljemännen och betala motpartens skäliga kostnader för förfarandet.\r\nLösenrätten avser samlingar och inte enstaka kulturföremål. Det skall\r\ndäremot vara möjligt att undanta en del av en samling (a. prop. s. 156).\r\nBeslut om inlösen måste fattas innan avvecklingen förklarats vara\r\navslutad. Lösenersättningen bör i princip bestämmas med hänsyn till\r\nmarknadsvärdet. Något stadgande härom har inte ansetts nödvändigt (a.\r\nprop. s. 183).\r\nBestämmelsen om lösenrätt för samlingar har hittills utnyttjats i ett\r\nfall. Enligt uppgifter som inhämtats från Fideikommissnämndens kansli\r\nhar regeringen dessutom i två fall formellt fattat beslut om att inlösen\r\ninte skall ske.\r\nI 6 § stadgas att regeringen kan förordna att en fideikommissurkunds\r\nbestämmelser skall gälla tills vidare eller tills en i beslutet angiven\r\ninnehavare avlider om fideikommissegendomen har synnerligt kulturhistoriskt\r\nvärde eller om det annars föreligger särskilda skäl. Departementschefen\r\nförutsatte att förlängningsregeln skulle komma att utnyttjas synnerligen\r\nsparsamt, men räknade också med att den skulle kunna underlätta från\r\nallmän synpunkt önskvärda uppgörelser mellan fideikommissintressenterna\r\n(a. prop. s. 132). Vid riksdagsbehandlingen syntes det dock \"riktigast\r\n... förutsätta att ett något vidgat utrymme för undantag kan bliva\r\nerforderligt. Härför talar även den omständigheten att avvecklingen av\r\nfideikommissen kommer att sträcka sig över en lång tidsrymd\" (bet.\r\nBevUL1U 1963:2 s. 153). Förordnanden om fortsatt tillämpning av\r\nfideikommissurkunden avsågs normalt bli meddelade för efterträdarens livstid,\r\nmen skall även kunna omfatta nästa efterträdares livstid. Förordnandet\r\nskall också kunna bestämmas till att gälla tills nytt förordnande ges\r\n(a. prop. s. 176).\r\nEnligt uppgifter som inhämtats från Fideikommissnämndens kansli har\r\nregeringen hittills i sex fall med stöd av 6 § avvecklingslagen fattat\r\nbeslut om fortsatt giltighet av fideikommissurkund.\r\nAvvecklingen skall ske under medverkan av en särskild nämnd,\r\nFideikommissnämnden (18 §). Nämnden har bl.a. i uppgift att meddela beslut i\r\nolika med avvecklingen sammanhängande frågor. Fideikommissnämnden skall\r\nvidare genom rådgivning främja fideikommissens avveckling. Under\r\navvecklingstiden får Fideikommissnämnden meddela förbud vid vite att utan\r\nnämndens tillstånd riva, ändra eller flytta byggnad, ändra trädgård\r\neller parkanläggning eller skingra eller bortflytta en samling av\r\nsärskilt kulturhistoriskt värde. Utan nämndens medgivande får skifte av\r\nett fideikommissbo inte ske (29 §). Som tidigare har framgått beslutar\r\nnämnden även om permutation när det gäller fideikommiss som omfattas av\r\navvecklingslagen. Vidare kan ett fideikommissbo på nämndens begäran\r\navträdas till förvaltning av boutredningsman enligt ärvdabalkens regler\r\n(24 §).\r\nÖverlåtelse av fideikommissegendom, utbetalande av legat eller verkställande\r\nav ändamålsbestämmelse får inte ske utan medgivande av regeringen eller\r\nFideikommissnämnden. För överlåtelse av fast egendom ingående i\r\nfideikommissbo till aktiebolag krävs regeringens tillstånd. Rättshandlingar\r\nsom företas utan medgivande är ogiltiga (28-30 §§). Talan mot\r\nFideikommissnämndens beslut i dessa frågor får föras hos regeringen genom\r\nbesvär (19 §).\r\nSkyddet av kulturvärdena vid avveckling av fideikommiss\r\nFrågan om skyddet av fideikommissens kulturvärden vid den förestående\r\navvecklingen var föremål för ingående överväganden vid avvecklingslagens\r\ntillkomst.\r\nFideikommissutredningen fann att det tvångsvisa sammanhållandet av\r\negendom genom fideikommissband verksamt torde ha bidragit till att trygga\r\nkulturvärdenas bestånd och att en avveckling sannolikt skulle medföra\r\natt de tillgångar som utgjort grundvalen för kulturföremålens underhåll\r\nskulle komma på olika händer. Mot denna bakgrund föreslog utredningen\r\nbl.a. att fideikommissmedel skulle kunna avsättas till särskilda fonder\r\nsom var knutna till varje kulturbärande fideikommiss. Fonderna skulle\r\norganiseras som stiftelser och göras så stora att avkastningen kunde\r\ntäcka en väsentlig del av kulturvärdenas underhåll. På grund av kraftig\r\nremisskritik förkastades dock dessa tankar.\r\nI avvecklingslagen tillvaratogs i stället angelägenheten av att\r\nfideikommissegendom i vissa fall inte splittrades genom i första hand\r\nbestämmelserna om tillskjutande av fideikommissegendom till aktiebolag.\r\nFör den lösa egendomen anvisades inlösen och i yttersta undantagsfall\r\nskulle fideikommissförordnandet kunna förlängas (se närmare i föregående\r\navsnitt).\r\nI syfte att underlätta bildandet av fideikommissaktiebolag meddelades\r\ni lagen (1963:587) om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m.m. särskilda\r\nbestämmelser om reavinstbeskattning. Vidare föreskrevs i förordningen\r\n(1963:588) om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss en möjlighet att\r\nmedge befrielse från eller nedsättning av arvsskatt för viss närmare\r\nangiven kulturhistoriskt värdefull egendom.\r\nRegeringen uppdrog i augusti 1994 åt en särskild utredare att se över\r\nvissa frågor om lagskyddet för olika kulturminnen och kulturmiljöer\r\n(dir. 1994:57). I uppdraget låg bl.a. att se över avvecklingslagen med\r\nden utgångspunkten att lagen skall tillgodose det allmänna intresset av\r\natt värdefulla kulturegendomar bevaras och hålls samlade och att studera\r\nförutsättningarna för att bilda stiftelser av enskilda slotts- och\r\nherrgårdsmiljöer med tillhörande samlingar. Övervägandena skulle i denna\r\ndel inte begränsas till att avse endast fideikommissegendom utan även\r\nkunna omfatta annan värdefull kulturegendom.\r\nUtredningen, som antog namnet Kulturarvsutredningen, lade i delbetänkandet\r\nKulturegendomar och kulturföremål (SOU 1995:128) bl.a. fram förslag om\r\natt det borde införas särskilda bestämmelser i avvecklingslagen av\r\ninnebörd att kulturhistoriskt värdefulla fideikommiss inte skall avvecklas\r\nförrän kulturvärdenas långsiktiga bevarande tryggats på annat sätt.\r\nVidare föreslog utredningen att avvecklingslagen skulle ändras så att\r\nen fideikommissinnehavare, med tillstånd av Fideikommissnämnden eller\r\nregeringen, skall kunna överföra fideikommissegendom av särskilt\r\nkulturhistoriskt värde till en stiftelse med ändamål att bevara egendom av\r\nallmänt intresse om stiftelsen genom sin ändamålsbestämmelse åtagit sig\r\natt långsiktigt skydda och vårda egendomen i ett sammanhållet skick.\r\nI fråga om möjligheten att överföra fideikommissegendom till stiftelse\r\nanförde utredningen bl.a. att permutation till förmån för bevarandeintresset\r\nhade förekommit i flera fall. Därvid hänvisade utredningen bl.a. till\r\natt Kungl. Maj:t i ett beslut år 1968 medgivit att Krapperups fideikommiss\r\ni nordvästligaste Skåne bestående av bl.a. slott med parkanläggningar\r\nsamt jordegendom fick skänkas till en stiftelse med ändamål att bevara\r\negendomen, bedriva vetenskapligt forskning och stödja enskilda personer.\r\nDet hänvisades vidare till att regeringen år 1993 i ett permutationsbeslut\r\nmedgav att lösöre som tillhörde Wärnbergs fideikommiss vid Norrtälje\r\nfick överlåtas till en stiftelse benämnd Oxenstiernska Familjestiftelsen.\r\nI denna ingick även föremål som inte varit fideikommiss. Syftet med\r\nstiftelsen var att samla egendom som hade värde för familjen (a. bet.\r\ns. 218).\r\nI anslutning härtill konstaterade utredningen att en överföring av\r\nfideikommissegendom till stiftelse saknade uttryckligt stöd i avvecklingslagen\r\noch att Fideikommissnämnden hade funnit det i någon mån ovisst om en\r\nsådan stiftelsebildning är förenlig med lagens syfte. Mot denna bakgrund\r\nansåg utredningen att det i lagen bör införas bestämmelser som uttryckligen\r\nmedger en sådan egendomsöverföring.\r\nUtredningen tillade att detta kan vara befogat också av det skälet att\r\nde egentliga permutationsgrunderna - att förordnandet på grund av ändrade\r\nförhållanden inte längre kan iakttas eller har blivit onyttigt eller\r\nstridande mot utfärdarens avsikter - inte föreligger. I sammanhanget\r\nuttalade utredningen även att en stiftelse av det här avsedda slaget i\r\nsjälva verket ligger fideikommisset nära i fråga om ändamål och\r\nrättsverkningar. Situationen är inte så olik den som skulle uppstå om\r\nfideikommissförordnandets tillämpning genom ett beslut i förtid skulle ha\r\nförlängts (a. bet. s. 218 f.).\r\nI propositionen 1998/99:114 (s. 58) bedömde regeringen, med hänvisning\r\ntill avvecklingslagens syften, att Kulturarvsutredningens förslag inte\r\nborde genomföras. Därvid konstaterades att det inte finns skäl att\r\nompröva syftet med avvecklingslagen. I propositionen anges som en\r\nutgångspunkt att de fideikommiss som omfattas av lagen skall avvecklas.\r\nDärför bör enligt propositionen utrymmet för förlängning även\r\nfortsättningsvis vara begränsat. En stiftelsebildning ligger enligt\r\npropositionen\r\nfideikommisset nära i fråga om verkningar och ändamål. I propositionen\r\nanförs att detta skulle innebära ett väsentligt avsteg från avvecklingslagens\r\nhuvudsakliga syfte, nämligen att återföra egendomen till vanlig succession.\r\n\r\nVid riksdagsbehandlingen anslöt sig kulturutskottet (bet. 1999/2000:KrU6\r\ns. 6-7) till regeringens bedömning i propositionen i fråga om\r\nstiftelsebildning av fideikommissegendom. Utskottet hade inte heller något\r\natt erinra mot vad som anförts i propositionen i övriga nu aktuella\r\ndelar (a. bet. s. 10). Till betänkandet fogades två reservationer (m\r\nrespektive kd) till förmån för motionsyrkanden om tillkännagivande om\r\nreformer i syfte att möjliggöra stiftelsebildning av fideikommissegendom.\r\nRiksdagen följde utskottet (rskr. 1999/2000:54).\r\nFördelningen av förvaltningsärenden rörande fideikommiss mellan\r\ndepartement\r\nFörvaltningsärenden fördelas mellan departementen på det sätt som anges\r\ni bilagan till förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet\r\n(12 §). Om ett ärende faller inom flera departements verksamhetsområden,\r\nskall det enligt 13 § handläggas i det departement dit ärendet\r\nhuvudsakligen hör.\r\nAv bilagan framgår att förvaltningsärenden som rör fideikommissförfattningar\r\nskall handläggas i Justitiedepartementet. Detta gäller dock inte ärenden\r\nsom rör förlängning av fideikommiss eller inlösen av  fideikommissegendom\r\nav kulturhistoriska skäl. Sådana ärenden handläggs i Kulturdepartementet.\r\n\r\nGenomgång\r\nInom utskottets kansli har gjorts en genomgång av sammanlagt 16\r\nregeringsbeslut i fideikommissärenden under perioden 1999-2003, varav\r\nhandläggningen av regeringsbesluten fattade under perioden 2001-2003\r\nundersökts även från formellt förvaltningsmässiga utgångspunkter.\r\nUndersökningen i denna sistnämnda del har omfattat totalt sju ärenden.\r\nBolagsbildning\r\nDen största gruppen av fideikommissärenden gällde frågor om bolagsbildning.\r\n\r\nRegeringen gav under år 1999 i fyra ärenden medgivande till aktiebolagsbildning\r\npå ansökan av innehavare. Medgivandet lämnades i samtliga fall under\r\nvillkor att fideikommissinnehavaren äger eller tecknar samtliga aktier\r\nsamt att aktierna förvaltas av bank som fideikommisskapital.\r\nFideikommissnämnden hade i ärendena tillstyrkt bifall till ansökan med\r\nhänvisning\r\ntill egendomens storlek och beskaffenhet samt önskvärdheten av att främja\r\negendomens sammanhållning. I två fall hade nämnden också hänvisat till\r\nde stora kulturhistoriska värden som finns. I ett ärende hade hänvisats\r\ntill stora såväl natur- som kulturhistoriska värden.\r\nRegeringen har i samtliga nyss nämnda beslut även fastställt aktiebolagets\r\nbolagsordning. Det kan anmärkas att det i samtliga fastställda\r\nbolagsordningar har tagits in regler om att Fideikommissnämndens tillstånd\r\nfordras för överlåtelse av fast egendom. I förarbetena till avvecklingslagen\r\nhar, som tidigare framgått, uttalats att det i bolagsordningen bör tas\r\nin regler om att regeringens tillstånd fordras för överlåtelse av fast\r\negendom. I övrigt har i enlighet med vad som uttalats i förarbetena\r\ntagits in regler om att regeringens godkännande fordras för likvidation\r\nav bolaget. Likaså har i bolagsordningarna föreskrivits hembudsskyldighet\r\nvid överlåtelse av aktier i bolaget.\r\nRegeringen gav under år 1999 i två ärenden och under år 2002 i ett ärende\r\nmedgivande till aktiebolagsbildning på ansökan av efterträdare.\r\nFideikommissnämnden hade i två av ärendena tillstyrkt bifall till ansökan\r\nmed hänvisning till egendomens storlek och beskaffenhet samt önskvärdheten\r\nav att främja egendomens sammanhållning. I ett av dessa fall hade nämnden\r\nockså hänvisat till de stora kulturhistoriska värden som finns. Vidare\r\nhade nämnden i ett av ärendena hänvisat till stora såväl natur- som\r\nkulturhistoriska värden. I ett ärende hade nämnden tillstyrkt bifall\r\ntill ansökan med hänvisning till att det ur allmän synpunkt är önskvärt\r\natt den föreslagna bolagsbildningen kommer till stånd. Nämnden hade\r\nockså hänvisat till att huvudbyggnaden med samlingar och arkiv har stort\r\nkulturhistoriskt värde och att det finns ett intresse av att denna\r\negendom hålls samman.\r\nRegeringen har i samtliga nyss nämnda beslut även fastställt aktiebolagets\r\nbolagsordning. Det kan anmärkas att det i samtliga fastställda\r\nbolagsordningar har tagits in regler om att Fideikommissnämndens tillstånd\r\nfordras för överlåtelse av fast egendom. I förarbetena till avvecklingslagen\r\nhar, som tidigare framgått, uttalats att det i bolagsordningen bör tas\r\nin regler om att regeringens tillstånd fordras för överlåtelse av fast\r\negendom. I övrigt har i enlighet med vad som uttalats i förarbetena\r\ntagits in regler om att regeringens godkännande fordras för likvidation\r\nav bolaget. Likaså har i bolagsordningarna föreskrivits hembudsskyldighet\r\nvid överlåtelse av aktier i bolaget.\r\nRegeringen gav under år 2000 i ett ärende medgivande till ändring av\r\nbolagsordning på begäran av aktiebolag bildat enligt reglerna i\r\navvecklingslagen. Det kan anmärkas att regeringens medgivande avser en\r\nbolagsordning, i vilken det har tagits in regler om att Fideikommissnämndens\r\ntillstånd fordras för överlåtelse av fast egendom. I förarbetena till\r\navvecklingslagen har, som tidigare framgått, uttalats att det i\r\nbolagsordningen bör tas in regler om att regeringens tillstånd fordras för\r\növerlåtelse av fast egendom. I övrigt har i enlighet med vad som uttalats\r\ni förarbetena tagits in regler om att regeringens godkännande fordras\r\nför likvidation av bolaget. Likaså har i bolagsordningen föreskrivits\r\nhembudsskyldighet vid överlåtelse av aktier i bolaget.\r\nRegeringen fann under år 2002 i ett ärende att efterträdarens dödsbo\r\nvar behörigt att företräda fideikommissboet i fråga om bolagsbildning\r\noch återremitterade frågan om aktiebolagsbildning till Fideikommissnämnden\r\nför kompletterande utredning. Fideikommissnämnden hade i yttrande bedömt\r\natt dödsboet efter efterträdaren inte ensamt var behörigt att företräda\r\nfideikommissboet i fråga om bolagsbildning och att dödsboets ansökan\r\ndärför skulle avvisas.\r\nUttag av fideikommisskapital\r\nRegeringen avslog i två beslut under år 2003 överklagande av\r\nFideikommissnämndens beslut att inte tillåta uttag ur fideikommisskapital.\r\nHandläggningstiden i Justitiedepartementet i dessa ärenden låg på upp\r\ntill ett och ett halvt år.\r\nSärskild förvaltning\r\nRegeringen avslog i beslut den 8 maj 2003 en fideikommissinnehavares\r\növerklagande av Fideikommissnämndens beslut att särskild förvaltning av\r\nfideikommiss inte längre skall bestå samt avskrev ärendet i övrigt från\r\nvidare handläggning efter det att efterträdaren återkallat sitt\r\növerklagande av samma beslut. Av handlingarna i ärendet framgår att\r\nFideikommissnämnden år 1996 beslutat att ifrågavarande fideikommiss skulle\r\nstå under särskild förvaltning. I beslut den 27 mars 1998 förordnade\r\nnämnden att den särskilda förvaltningen inte längre skulle bestå. Detta\r\nbeslut överklagades av såväl innehavaren som efterträdaren. Båda begärde\r\nfortsatt särskild förvaltning, men med olika önskemål om förvaltare.\r\nÄrendet inkom till Justitiedepartementet den 25 maj 1998. Klagandena\r\nhade vid fyra tillfällen inkommit med begäran om anstånd och hänvisat\r\ntill bl.a. pågående medlingsförhandlingar.\r\nRegeringen prövade genom beslut den 10 juli 2003 ett yrkande om att\r\nFideikommissnämndens överklagade beslut angående byte av förvaltare av\r\nfideikommisskapital tills vidare inte skulle gälla (inhibition). Genom\r\ndet överklagade beslutet, som fattats den 12 juni 2003, hade nämnden\r\nmed stöd av 1 § permutationslagen medgett att förvaltningen av\r\nfideikommisskapital fick överflyttas till en annan bank. Efterträdaren\r\növerklagade och yrkade inhibition. Regeringen lämnade i det aktuella\r\nbeslutet yrkandet om inhibition utan bifall.\r\nSkifte av fideikommissbo\r\nRegeringen avslog genom ett beslut under år 2000 överklagande av\r\nFideikommissnämndens delbeslut i vilket nämnden avslagit en ansökan från\r\nboutredningsman i fideikommissbo om medgivande till skifte av ett arkiv\r\ningående i fideikommissboet. I det överklagade beslutet konstaterade\r\nnämnden att nämnden till regeringen den 13 april 1999 hade överlämnat\r\nfrågan om eventuell inlösen av det aktuella arkivet samt att regeringen\r\ndå ännu inte hade fattat beslut i frågan. I regeringsbeslutet noterades\r\natt en genom Riksarkivets försorg genomförd värdering nyss hade inkommit\r\ntill Kulturdepartementet. Regeringen förordnade därefter den 15 november\r\n2001 om inlösen av arkivet (se nedan).\r\nInlösen\r\nRegeringen förordnande den 15 november 2001 enligt 17 § avvecklingslagen\r\nom inlösen av ett arkiv ingående i ett fideikommiss. Frågan om inlösen\r\nav arkivet väcktes år 1994 av Riksarkivet i en skrivelse till\r\nKulturdepartementet.\r\nAv handlingarna i ärendet framgår bl.a. följande.\r\nEnligt minnesanteckningar från ett sammanträde den 13 november 2000 på\r\nKulturdepartementet uppgav expeditions- och rättschefen i Kulturdepartementet\r\natt det numera fanns ett bra underlag för statens ställningstagande i\r\nfrågan om inlösen av arkivet. Vidare uppgav expeditions- och rättschefen\r\natt det vore värdefullt att föra förhandlingar om priset innan regeringen\r\ntog ställning till lösenfrågan. Vid sammanträdet närvarade även företrädare\r\nför Riksarkivet och fideikommissboet.\r\nGenom beslut den 14 december 2000 uppdrog regeringen åt chefen för\r\nKulturdepartementet eller den hon satte i sitt ställe att förhandla med\r\nfideikommissboet om lösensummans storlek inför ett eventuellt\r\nställningstagande av regeringen i frågan om inlösen av arkivet. Chefen för\r\nKulturdepartementet bemyndigade den 20 december 2000 expeditions- och\r\nrättschefen att förhandla med fideikommissboet om lösensummans storlek\r\ninför ett eventuellt ställningstagande av regeringen i frågan om inlösen\r\nav arkivet. Därefter fördes förhandlingar mellan staten och fideikommissboet\r\nsom alltså mynnade ut i regeringsbeslutet den 15 november 2001 om inlösen.\r\n\r\nFortsatt giltighet av fideikommissurkund\r\nRegeringen förordnade den 10 oktober 2002 enligt 6 § avvecklingslagen\r\natt fideikommissurkundens bestämmelser avseende dels Övedsklosters\r\nfideikommiss, dels De la Gardieska samlingen skall äga fortsatt tillämpning\r\nefter det att den nuvarande innehavaren avlidit och för den tid nästa\r\ninnehavare lever.\r\nÄrendet inkom till Kulturdepartementet den 18 oktober 2001 med utförligt\r\nyttrande från Fideikommissnämnden. Anhängiggörande hade skett genom\r\nansökan av innehavaren samt det barn och barnbarn som enligt\r\nfideikommissurkunden skall vara innehavare i kommande led. Ansökan hade\r\ntillstyrkts av innehavarens maka samt innehavarens övriga barn och myndiga\r\nbarnbarn.\r\nI ärendet förekom bl.a. ett konsultyttrande. I yttrandet anfördes att\r\nett kommande arvskifte kan komma att innebära risk för antingen att\r\nproduktionen av nödvändiga arealer försvinner eller att egendomens\r\nskuldsättning, och därmed räntekostnaderna, ökar. Båda alternativen\r\ninnebär enligt konsultyttrandet en påtaglig risk för att Övedskloster\r\nframöver inte skall klara av att underhålla och bibehålla de kulturhistoriska\r\nmiljöerna. I Fideikommissnämndens yttrande anfördes vidare att nämnden\r\ndelar Riksantikvarieämbetets och Nationalmuseets bedömning att en\r\nsplittring av egendomen skulle innebära en stor risk för att det ekonomiska\r\nunderlaget som är nödvändigt för underhåll av byggnader, park och\r\nkulturlandskap blir otillräckligt. I fråga om De la Gardieska samlingen\r\nhänvisade Fideikommissnämnden till att innehavarefamiljen inte är överens\r\nmed Justitiekanslern (JK) om den tolkning av fideikommissförordnandet\r\nsom JK förordar. Om Övedsklosters fideikommiss skulle upphöra, skall\r\nenligt förordnandet samlingen övergå till svenska staten för att förenas\r\nmed dess samlingar. Innehavaren inkom den 22 november 1994 till JK med\r\nen begäran om att staten skulle förklara att staten inte hade anspråk\r\npå att samlingen skall övergå till staten vid en kommande avveckling\r\noch att samlingen till följd härav skall avvecklas enligt den för\r\nÖvedsklosters fideikommiss gällande ordningen. I ett beslut den 15 januari\r\n1998 har JK ansett sig förhindrad att lämna en sådan förklaring. I en\r\ninlaga till Fideikommissnämnden den 13 december 2000 förklarade innehavaren\r\natt han och hans familj inte ville medverka till att bilda ett\r\nfideikommissaktiebolag med tillskott av såväl den De la Gardieska samlingen\r\nsom övrig egendom tillhörig Övedsklosters fideikommiss. Som skäl angavs\r\natt staten skulle äga viss del av aktierna i ett sådant bolag medan\r\nresterande aktier skulle ägas av familjen.\r\nRegeringen fann mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet att det\r\ninte fanns förutsättningar för någon annan lösning för ett framtida\r\nlångsiktigt bevarande än förlängning av bestämmelserna i fideikommissurkunderna.\r\nMot bakgrund av bl.a. egendomens synnerligen stora kulturhistoriska\r\nvärde fanns det vidare enligt regeringens bedömning särskilda skäl att\r\nförordna om förlängning redan i den nuvarande fideikommissinnehavarens\r\nlivstid.\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\nGenom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt svar på\r\nfrågan i vilken utsträckning det är praktiskt möjligt för regeringen\r\natt kontrollera att allmänna intressen upprätthålls efter det att\r\nfideikommissegendom förts över till aktiebolag bildat enligt reglerna i\r\navvecklingslagen.\r\nI en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria, bilaga 7, som\r\növerlämnats som svar på utskottets begäran, konstateras att regeringen,\r\ntill skillnad från vad som uttalats förarbetsvis i anslutning till\r\ntillkomsten av avvecklingslagen, inte utövar någon direkt kontrollfunktion\r\npå detta område.\r\nEnligt promemorian kan emellertid konstateras att såväl regering som\r\nriksdag funnit att det framstår som lämpligt att Fideikommissnämnden,\r\nmed sin särskilda kompetens, tillvaratar de allmänna intressena vid\r\navgörandet av frågor om försäljning av egendom som ägs av\r\nfideikommissaktiebolag.\r\nI det sammanhanget anförs bl.a. följande.\r\nI de bolagsordningar som kom till sedan avvecklingslagen trätt i kraft\r\noch som fastställdes av Kungl. Maj:t eller regeringen krävdes tillstånd\r\nav länsstyrelse för att inteckna eller sälja den fasta egendomen. Denna\r\nordning uppmärksammades av Kulturarvsutredningen i delbetänkandet\r\nKulturegendomar och kulturföremål (SOU 1995:128). Utredningen ansåg att\r\nordningen med länsstyrelserna som tillståndsmyndighet var mindre lämplig\r\noch förordade i stället att Fideikommissnämnden borde anförtros denna\r\nuppgift.\r\nRegeringen beslutade den 14 oktober 1999 att ge innehavaren av Högestad\r\n&amp; Christinehofs fideikommiss tillstånd att överlåta den fasta och lösa\r\nfideikommissegendomen till ett aktiebolag (Ju 1997/4597). I ärendet\r\nuppkom fråga om innehållet i bolagsordningen. Regeringen redogjorde i\r\nbeslutet för tidigare praxis beträffande tillstånd för överlåtelse av\r\nfideikommissaktiebolags egendom och anförde därefter följande.\r\nFrågan är nu om det finns anledning att utse någon annan myndighet än\r\nlänsstyrelsen som tillståndsgivare. Den myndighet som enligt regeringens\r\nmening då kan komma i fråga är Fideikommissnämnden där det finns företrädd\r\nerfarenhet rörande jordbruks-, skogs- och kulturfrågor samt frågor om\r\nfideikommissförvaltning.\r\nI prop. 1998/99:114 uttalar regeringen bl.a. att när sådan lös\r\nfideikommissegendom som utgör en samling av möbler, tavlor eller andra föremål\r\nav särskilt kulturhistoriskt värde tillskjuts till ett aktiebolag, skall\r\ntillstånd krävas för överlåtelse av samlingen eller delar av den. Vidare\r\nsägs att Fideikommissnämnden skall vara tillståndsgivare i dessa fall.\r\n\r\nMed hänsyn till den sakkunskap som Fideikommissnämnden besitter samt då\r\ndet lämpligen bör vara en och samma myndighet som prövar överlåtelsefrågor\r\noavsett vilken slags egendom som avses, anser regeringen att det bör\r\nvara Fideikommissnämnden och inte länsstyrelsen som skall vara\r\ntillståndsgivare.\r\nI promemorian hänvisas även till att kulturutskottet i samband med\r\nriksdagbehandlingen av proposition 1998/99:114 (bet. 1999/2000:KrU6)\r\nhänvisade till det nyss refererade regeringsavgörandet och bl.a.\r\nkonstaterade att regeringens nya praxis ligger i linje med\r\nKulturarvsutredningens\r\nförslag. Utskottet tillade vidare att denna praxis \"framstår, såvitt\r\nutskottet kan bedöma, som lämplig och ändamålsenlig, inte minst med\r\ntanke på Fideikommissnämndens överblick på området och samlade erfarenhet\".\r\n\r\nUtskottets ställningstagande\r\nFrågan om vem som skall kontrollera att allmänna intressen tillvaratas\r\nbeträffande egendom tillhörig fideikommissaktiebolag har inte lösts på\r\ndet sätt som förutsatts i avvecklingslagens förarbeten. Det möter\r\nemellertid inte något hinder i lag eller annan författning att - på sätt\r\nsom numera sker - anförtro denna kontrollfunktion åt Fideikommissnämnden.\r\nDessutom har såväl regering som riksdag funnit det lämpligt att\r\nFideikommissnämnden, med sin särskilda kompetens, tillvaratar de allmänna\r\nintressena vid avgörandet av sådana frågor.\r\nGenomgången av fideikommissärenden föranleder inte i övrigt något\r\nuttalande av utskottet.\r\n\r\n\r\n6 Regeringens kontroll över förvaltningsmyndigheternas internationella\r\növerenskommelser\r\nBakgrund\r\nInternationella överenskommelser\r\nMellanfolkliga överenskommelser - bilaterala mellan två stater och\r\nmultilaterala mellan flera stater - kan slutas i många olika former och\r\nunder olika beteckningar, t.ex. traktater, konventioner och deklarationer.\r\n\r\nFolkrättens regler om internationella överenskommelser har kodifierats\r\ni två konventioner. Överenskommelser mellan stater behandlas i 1969 års\r\nWienkonvention, som trädde i kraft år 1980. 1986 års Wienkonvention\r\navser överenskommelser mellan skilda internationella organisationer\r\nsamt mellan internationella organisationer och stater. Denna konvention\r\nhar ratificerats av Sverige men har ännu inte trätt i kraft.\r\nEnligt 1969 års Wienkonvention förstås med \"traktat\" en internationell\r\növerenskommelse sluten mellan stater i skriftlig form och underkastad\r\ninternationell rätt, oavsett om den intagits i ett enda instrument eller\r\ni två eller flera sammanhörande instrument och oavsett dess särskilda\r\nbeteckning.\r\nEn internationell överenskommelse föregås som regel av förhandlingar.\r\nDen ingås eller tillträds i allmänhet genom undertecknande, följt av\r\nratifikation (godtagande, godkännande). I vissa fall krävs dock inte\r\nratifikation. I andra fall sker tillträde utan föregående undertecknande\r\ngenom anslutning till överenskommelsen. Internationella överenskommelser\r\nkan också ingås genom skriftväxling (\"exchange of notes\") eller i andra\r\nförenklade former.\r\nEnligt 1969 års Wienkonvention äger statschefer, regeringschefer och\r\nutrikesministrar i kraft av sin ställning vidta alla åtgärder i samband\r\nmed traktats ingående. Samma rätt tillkommer i inskränkt mening\r\nbeskickningschef och särskilt ackrediterade personer. I övrigt krävs i\r\nprincip fullmakt för behörighet att företräda stater vid traktaters\r\ningående.\r\nRegeringsformens regler\r\nI 10 kap. 1 § regeringsformen föreskrivs att överenskommelse med annan\r\nstat eller mellanfolklig organisation ingås av regeringen. Riksdagens\r\nmedgivande krävs dock enligt 10 kap. 2 § om överenskommelsen fordrar\r\nlagstiftning eller eljest rör ämne i vilket riksdagen har bestämmanderätt\r\neller om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan i det senare\r\nfallet underlåta att inhämta riksdagens godkännande om rikets intresse\r\nkräver det. I stället skall regeringen då överlägga med Utrikesnämnden\r\ninnan överenskommelse ingås. Riksdagens godkännande behöver således\r\ninte inhämtas om det motsvarande riksdagsbeslutet redan är fattat såvida\r\ninte överenskommelsen som sådan är av större vikt. I de senare fallen\r\nkrävs riksdagens godkännande även om överenskommelsen ryms inom gällande\r\nlag eller av annan anledning inte ovillkorligen förutsätter ett särskilt\r\nbeslut av riksdagen.\r\nRegeringen avgör under konstitutionellt ansvar om en mellanfolklig\r\növerenskommelse skall anses vara av större vikt och följaktligen\r\nunderställas riksdagen.\r\nEnligt 10 kap. 3 § får regeringen uppdra åt förvaltningsmyndighet att\r\ningå internationell överenskommelse i fråga där överenskommelsen ej\r\nkräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan.\r\nAv 10 kap. 8 § framgår att utrikesministern skall hållas underrättad,\r\nnär fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat eller\r\ntill mellanfolklig organisation uppkommer hos annan statlig myndighet.\r\nBestämmelsen innebär att underrättelse skall lämnas när en fråga\r\n\"uppkommer\", alltså innan myndigheten tar ställning (Erik Holmberg och\r\nNils Stjernquist, Grundlagarna med tillhörande författningar, 1980, s.\r\n360). Grundlagberedningen yttrade (SOU 1972:15 s. 188) att det i fråga\r\nom utrikespolitiken finns ett särskilt starkt intresse av enhetlighet\r\noch konsekvens och att grundlagen borde, som ett moment i befästandet\r\nav parlamentarismen, ge garantier för en sammanhållen bedömning av frågor\r\nmed utrikespolitisk betydelse. Vad gäller underrättelseskyldighetens\r\nomfattning yttrade Grundlagberedningen att även till synes tekniska\r\närenden kan rymma eller snabbt få utrikespolitisk betydelse; \"en central\r\nkontroll måste finnas över alla utrikesförbindelser som har någon\r\nutrikespolitisk betydelse eller kan medföra rättsliga förpliktelser för\r\nriket\".\r\nFörvaltningsmyndigheternas förteckningar över internationella\r\növerenskommelser\r\nI betänkande 1988/89:KU30 konstaterade konstitutionsutskottet att det\r\ninte fanns någon förteckning över avtal ingångna av förvaltningsmyndigheter.\r\nUtskottet konstaterade vidare att det inte heller fanns någon\r\nsammanställning över bemyndiganden att ingå sådana avtal. Mot bakgrund härav\r\nuttalade utskottet att även de internationella avtal som ingås av\r\nförvaltningsmyndigheterna borde upptas i särskild förteckning. Enligt\r\nutskottet skulle en sådan åtgärd göra det praktiskt möjligt att kontrollera\r\nbåde att de avtal förvaltningsmyndigheterna ingått grundat sig på\r\nbemyndigande från regeringen och att myndigheterna uppfyllt sin skyldighet\r\nenligt 10 kap. 8 § regeringsformen att hålla utrikesministern informerad\r\nom frågor av betydelse för förhållandet till annan stat eller till\r\nmellanfolklig organisation.\r\nNumera finns bestämmelser i ämnet i förordningen (1990:1070) om\r\npubliceringen av Sveriges internationella överenskommelser, m.m. Förordningen\r\nträdde i kraft den 1 januari 1991. I förordningsmotiven (1990:3) hänvisas\r\ntill att konstitutionsutskottet i det tidigare nämnda betänkandet tagit\r\nupp frågan om en förteckning över förvaltningsmyndigheternas internationella\r\növerenskommelser. Enligt 13 § i förordningen skall varje förvaltningsmyndighet\r\nsom med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen ingår en överenskommelse av\r\noffentligrättslig natur med en regering, en statlig eller kommunal\r\nmyndighet i ett annat land eller med en mellanfolklig organisation föra\r\nen förteckning över gällande sådana överenskommelser. Ett exemplar av\r\nförteckningen skall senast den 31 januari varje år lämnas till\r\nUtrikesdepartementets rättsavdelning. Uppgifter om överenskommelser som på\r\ngrund av sekretesslagen (1980:100) inte får lämnas ut till envar skall\r\nlämnas i en särskild förteckning.\r\nSom anges i förordningsmotiven måste man göra skillnad mellan avtal av\r\noffentligrättslig natur och avtal av privaträttslig natur. Överenskommelser\r\nav det senare slaget får betraktas som vanliga civilrättsliga avtal som\r\nsluts på kommersiella villkor och som lika gärna skulle kunna ingås av\r\nen enskild person som en svensk myndighet. Överenskommelser som en\r\nförvaltningsmyndighet ingår med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen är\r\ndäremot avtal som är bindande för riket och som i normalfallet endast\r\nregeringen får ingå.\r\nFörteckningen bör enligt förordningsmotiven innehålla uppgifter om\r\nparterna, avtalets titel och datering. Därutöver bör av förteckningen\r\nframgå enligt vilket bemyndigande avtalet har ingåtts, dvs. regeringsbeslut\r\navseende ett visst avtal eller i form av ett generellt bemyndigande t.\r\nex. i myndighetens instruktion.\r\nBeträffande tillvägagångssättet sägs i förordningsmotiven att myndigheten\r\ninledningsvis måste upprätta en förteckning över samtliga gällande\r\növerenskommelser. Därefter behöver förteckningen endast hållas à jour på\r\nså sätt att nya överenskommelser förs upp på förteckningen när de ingås,\r\nmedan överenskommelser som löpt ut eller sagts upp avförs från\r\nförteckningen.\r\nTidigare granskning\r\nI betänkande 1991/92:KU30 (s. 38-39) redovisades en genomgång av de\r\nförteckningar över förvaltningsmyndigheternas internationella\r\növerenskommelser som kommit in till Utrikesdepartementets rättsavdelning sedan\r\nförordningen (1990:1070) om publiceringen av Sveriges internationella\r\növerenskommelser, m.m. trätt i kraft den 1 januari 1991.\r\nAv förteckningarna framgick att vissa myndigheter delvis missuppfattat\r\nåliggandena enligt förordningen. Några myndigheter hade i sina förteckningar\r\ntagit upp även regeringsavtal medan andra inte tycktes ha tagit upp\r\nsamtliga berörda avtal. Ytterligare andra hade i sina förteckningar\r\ninte angett enligt vilket bemyndigande överenskommelsen hade ingåtts\r\neller hade inte angett rätt bemyndigande. Vissa myndigheter hade i\r\nstället för förteckningar sänt in avtalstexter och annat material som\r\ninte var relevant.\r\nDåvarande rättschefen i Utrikesdepartementet Hans Corell hade vid en\r\nutfrågning inför utskottet den 13 mars 1992 framhållit att man nog måste\r\nräkna med att det tar viss tid innan myndigheterna arbetar fram rutiner\r\ni fråga om förteckningarna. Det viktigaste ansåg han vara att arbetet\r\nhade påbörjats. Detta ansåg han också gav myndigheterna en bättre\r\növerblick över de överenskommelser som de ingått. Från Utrikesdepartementets\r\nsida hade vidtagits en del åtgärder för att förbättra redovisningen. I\r\nskrivelser till rättscheferna hade från Utrikesdepartementets sida vid\r\nflera tillfällen påmints om myndigheternas skyldighet att lämna\r\nförteckningarna. Även vid sammanträde med rättscheferna hade frågan tagits\r\nupp.\r\nUtskottet konstaterade att granskningen visat en rad brister i\r\nförvaltningsmyndigheternas förteckningar över internationella överenskommelser\r\noch även när det gällde inlämnandet av förteckningar. Utskottet slog\r\nvidare fast att det ankom på regeringen att se till att förteckningarna\r\npå ett bättre sätt än dittills redovisade omfattningen och inriktningen\r\nav de internationella överenskommelserna på myndighetsnivå. Slutligen\r\nnoterade utskottet med tillfredsställelse att det inom Regeringskansliet\r\nredan vidtagits en rad åtgärder för att förbättra redovisningen.\r\nI betänkande 1992/93:KU30 (s. 29-31) redovisades en genomgång av de\r\nförteckningar över förvaltningsmyndigheternas internationella\r\növerenskommelser som kommit in till Utrikesdepartementet under år 1992 samt\r\nunder första kvartalet 1993.\r\nUtskottet konstaterade att vissa brister som utskottet påtalat vid\r\nföregående års granskning förekom även under den period som den förnyade\r\ngranskningen avsåg. En stor del av förteckningarna hade redovisats för\r\nsent. I vissa fall saknades uppgift om bemyndigande. I något fall förekom\r\natt avtal i sin helhet lämnats i stället för förteckningar. I vissa\r\nfall torde de redovisade avtalen inte vara offentligrättsliga\r\növerenskommelser utan av privaträttslig natur. Vidare noterades att antalet\r\nmyndigheter som redovisat förteckningar var förhållandevis litet, vilket\r\nkunde innebära att samtliga offentligrättsliga avtal som ingåtts på\r\nmyndighetsnivå inte hade redovisats.\r\nUtskottet konstaterade emellertid vidare att ytterligare åtgärder hade\r\nvidtagits för att förbättra redovisningen. Därvid hänvisades bl.a. till\r\natt en ny upplaga av Utrikesdepartementets promemoria \"Riktlinjer för\r\nhandläggningen av ärenden om internationella överenskommelser\" försetts\r\nmed ett avsnitt om förvaltningsmyndigheternas internationella avtal\r\nsamt en mall för förteckningar av det aktuella slaget.\r\nAvslutningsvis framhöll utskottet att det är av stor vikt att myndigheternas\r\ninternationella avtal redovisas på ett fullständigt, enhetligt och\r\növerskådligt sätt. Utskottet förutsatte därför att arbetet med att\r\nförbättra myndigheternas redovisningar fortsätter till dess att den nya\r\nordningen med redovisning av förteckningar fått genomslag hos alla\r\nförvaltningsmyndigheter.\r\nGenomgång\r\nInom ramen för årets administrativt inriktade höstgranskning har inom\r\nutskottets kansli gåtts igenom de förteckningar som redovisats som\r\ninkomna till Utrikesdepartementet under perioden den 1 januari-den 18\r\nfebruari 2004. Vidare har på samma sätt gåtts igenom förteckningar över\r\nhemliga avtal som redovisats som inkomna till departementet under viss\r\nperiod samma år. Vissa iakttagelser med anledning av genomgången har\r\nredovisats för utskottet. Tjänstemän vid utskottets kansli har också\r\nvid sammanträffande med företrädare för Utrikesdepartementet framfört\r\nvissa påpekanden med anledning av iakttagelserna och även inhämtat vissa\r\nsakupplysningar som redovisats inför utskottet.\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\nGenom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt svar på\r\nvissa frågor avseende förvaltningsmyndigheternas internationella\r\növerenskommelser.\r\nI en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria, bilaga 8, som\r\növerlämnats som svar på utskottets begäran, anförs sammanfattningsvis\r\natt varken tillämpningen av bestämmelsen i 10 kap. 8 § regeringsformen\r\neller i 13 § i den aktuella förordningen har vållat några praktiska\r\nproblem eller gett anledning att överväga en förändring av reglerna.\r\nVidare anges bl.a. följande.\r\nUtrikesdepartementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter\r\n(UD-FMR) är ansvarig mottagare av förteckningarna. UD-FMR erinrar i den\r\negenskapen myndigheterna om deras skyldigheter enligt förordningen.\r\nErinringarna går dels direkt till de myndigheter som sorterar under\r\nUtrikesdepartementet, dels till andra myndigheter via rätts-/expeditionscheferna\r\npå departementen. Senast en erinran gick ut var den 14 oktober 2004.\r\nUtrikesdepartementet utgår från att myndigheterna är bekanta med innehållet\r\ni den aktuella förordningen och med bestämmelsen i 10 kap. 8 §\r\nregeringsformen. I den mån en fullständig rapportering sker är det möjligt\r\natt kontrollera huruvida ett bemyndigande finns för myndigheterna att\r\ningå avtal. Det finns emellertid inte någon garanti för att myndigheterna\r\nrapporterar samtliga avtal till Utrikesdepartementet. Därmed är det\r\ninte heller möjligt att uppnå någon garanti för en fullständig kontroll\r\ni efterhand.\r\nDen information som myndigheterna enligt bestämmelsen i 10 kap. 8 §\r\nregeringsformen skall lämna om en fråga som kan få utrikespolitiska\r\nkonsekvenser, kan ges på skilda sätt och frågorna handläggs inom skilda\r\ndelar av Utrikesdepartementet. Sådan information rör inte bara ingående\r\nav internationella överenskommelser. Internationella frågor hanteras\r\nnumera i allt högre grad i så gott som hela den svenska förvaltningen.\r\nÄven departementets åtgärder med anledning av information enligt 10\r\nkap. 8 § regeringsformen varierar beroende på frågans art. Det är inte\r\novanligt att den information som avses om förhållanden av utrikespolitisk\r\nvikt följer av att departementets kompetens på något sätt tas i anspråk\r\nunder pågående förhandlingar m.m. Förordningsbestämmelsen är mot bakgrund\r\nav det sagda av begränsad betydelse för kontrollen av myndigheternas\r\ntillämpning av  10 kap. 8 § regeringsformen.\r\nVad gäller syftet med bestämmelsen i förordningen, nämligen att sprida\r\ninformation om de internationella överenskommelser som finns, spelar\r\nförteckningarna en förhållandevis undanskymd roll. Erfarenhetsmässigt\r\ninskränker sig önskemålen om att få ta del av de öppna förteckningarna\r\ntill två tre gånger per år (forskare, studenter och någon gång andra\r\ndepartement). Men förordningsbestämmelsen bidrar till att stärka\r\nregeringens kontroll över vilka avtal som ingås i den svenska förvaltningen,\r\noch den bidrar därmed till att ge regeringen en bättre överblick av\r\ndet traktaträttsliga området.\r\nI takt med den ökande internationaliseringen i myndigheternas verksamhet\r\nökar naturligtvis myndigheternas kompetens på det internationella området,\r\noch kontaktytorna mellan myndigheterna och Utrikesdepartementet samt\r\nRegeringskansliet i övrigt utvecklas, vilket i sin tur bidrar till att\r\nuppfylla syftet bakom bestämmelsen i 10 kap. 8 § regeringsformen.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nUtskottet vill inledningsvis erinra om bakgrunden till att\r\nförvaltningsmyndigheterna har ålagts en skyldighet att föra och till\r\nUtrikesdepartementet redovisa förteckningar över gällande internationella\r\növerenskommelser. I förarbetena till regeringsformen har framhållits att\r\ndet i fråga om utrikespolitiken finns ett särskilt starkt intresse av\r\nenhetlighet och konsekvens. Vidare har i grundlagsmotiven framhållits\r\natt även till synes tekniska ärenden kan rymma eller snabbt få\r\nutrikespolitisk betydelse. Det understryks också att en central kontroll\r\nmåste finnas över alla utrikesförbindelser som har någon utrikespolitisk\r\nbetydelse eller kan medföra rättsliga förpliktelser för riket.\r\nDet faktum att internationella frågor numera i allt högre grad hanteras\r\ni så gott som hela den svenska förvaltningen stryker, enligt utskottets\r\nuppfattning, ytterligare under vikten av att förvaltningsmyndigheterna\r\nuppfyller sina skyldigheter vad gäller förteckningar över internationella\r\növerenskommelser.\r\nUtskottet kan konstatera att vissa brister som utskottet påtalat vid\r\ntidigare granskningar förekommer även under den period som den nu\r\naktuella granskningen avser. En stor del av förteckningarna har redovisats\r\nför sent. I vissa fall saknas uppgift om bemyndigande eller också\r\nframstår det som oklart vilket bemyndigande som avses. Vidare kan noteras\r\natt antalet myndigheter som redovisat förteckningar är förhållandevis\r\nlitet, vilket kan innebära att samtliga offentligrättsliga avtal som\r\ningåtts på myndighetsnivå inte har redovisats.\r\nUtskottet vill på nytt framhålla vikten av att alla berörda myndigheters\r\ninternationella avtal redovisas på ett fullständigt, enhetligt och\r\növerskådligt sätt. Först då kan redovisningsskyldigheten bidra till att\r\nskapa ett heltäckande och tillförlitligt underlag för kontrollen av att\r\nde avtal förvaltningsmyndigheterna ingått grundat sig på bemyndigande\r\nfrån regeringen. Ett sådant underlag kan också vara av betydelse för\r\nmöjligheterna att kontrollera att myndigheterna uppfyllt sin skyldighet\r\nenligt 10 kap. 8 § regeringsformen att hålla utrikesministern informerad\r\nom frågor av betydelse för förhållandet till annan stat eller till\r\nmellanfolklig organisation. Utskottet vill därför understryka vikten av\r\natt arbetet med att åstadkomma en fullständig redovisning fortsätter\r\ntill dess att ordningen med redovisning av förteckningar fått genomslag\r\nhos alla förvaltningsmyndigheter.\r\n\r\n\r\n7 Remissberedningen av svenska ståndpunkter inför ministerrådets beslut\r\nom EG-direktiv\r\nBakgrund\r\nAllmänt om EG-direktiv\r\nDirektiv är enligt artikel 249 i fördraget om upprättandet av Europeiska\r\ngemenskapen (EG-fördraget) bindande för medlemsstaterna när det gäller\r\ndet resultat som skall uppnås men överlåter åt medlemsstaterna själva\r\natt bestämma form och tillvägagångssätt för att uppnå det föreskrivna\r\nresultatet.\r\nOm kommissionen anser att en medlemsstat underlåter att uppfylla sin\r\nskyldighet att anpassa nationella regler i enlighet med de krav som\r\nföljer av ett direktiv, kan kommissionen vid EG-domstolen väcka talan\r\nmot den medlemsstaten (artikel 226). Behörig att väcka sådan talan är\r\nockså annan medlemsstat (artikel 227). Om domstolen därvid finner att\r\nen medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i nu\r\naktuellt avseende, skall denna stat vidta de åtgärder som krävs för att\r\nfölja domstolens dom. Därefter kan EG-domstolen, på talan av kommissionen,\r\nförelägga den berörda staten att betala ett standardbelopp eller ett\r\nvite, om domstolen finner att den berörda medlemsstaten har underlåtit\r\natt efterkomma dess tidigare meddelade dom.\r\nAv EG-domstolens praxis följer även att bestämmelser i direktiv under\r\nvissa förutsättningar skapar rättigheter för enskilda gentemot\r\nmedlemsstaternas myndigheter utan att medlemsstaten har vidtagit adekvata\r\nåtgärder för att genomföra direktivet (s.k. direkt effekt).\r\nFörslaget till konstitutionellt fördrag, som antogs av EU:s regeringskonferens\r\nden 18 juni 2004 (CIG 87/04 Fördrag om upprättande av en konstitution\r\nför Europa), innebär att EG-direktiv - liksom rambeslut inom ramen för\r\npolissamarbete och straffrättsligt samarbete i den nuvarande tredje\r\npelaren - ersätts av beslutsinstrumentet europeisk ramlag. Enligt\r\nförslaget skall dessa europeiska ramlagar vara bindande för medlemsstaterna\r\nmed avseende på det resultat som skall uppnås men överlåta åt de nationella\r\nmyndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet\r\n(artikel I-33).\r\nFörfarandet när det gäller domstolskontroll av genomförandet av europeiska\r\nramlagar överensstämmer enligt förslaget i stort sett med det tidigare\r\nbeskrivna förfarandet för kontroll av genomförandet av EG-direktiv (se\r\nartiklarna III-360-362).\r\nKonsekvenser för regeringsarbetet vid överlåtelse av beslutsbefogenheter\r\ntill EG\r\nI betänkandet EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) ägnade Grundlagsutredningen\r\nsärskild uppmärksamhet åt de konsekvenser för regeringen och regeringsarbetet\r\nsom var förknippade med att beslutsbefogenheter hade överlåtits till EG\r\n(s. 176 f.). Inledningsvis hänvisade utredningen till bestämmelsen i 7\r\nkap. 3 § regeringsformen, enligt vilken regeringsärenden avgörs av\r\nregeringen vid regeringssammanträde. Utredningen konstaterade emellertid\r\natt statsråds deltagande vid beslutsfattande i rådet i dessa fall inte\r\nförutsatte samtycke genom ett formligt regeringsbeslut. Därvid konstaterade\r\nutredningen följande (s. 179).\r\nUr svensk konstitutionell synvinkel utgör ett statsråds deltagande i\r\nett rådsmöte inte ett regeringsärende. Beslutsfattandet i rådet sker i\r\nenlighet med bestämmelserna i de gemenskapsfördrag som Sverige tillträtt\r\noch beslutens bindande kraft uppstår för svensk del på grund av att\r\nriksdagen med stöd av grundlagen överlåtit beslutanderätt till gemenskaperna.\r\n\r\nUtrikesdepartementets riktlinjer för beredning i Regeringskansliet av\r\nsvenska ståndpunkter i EU-frågor\r\nFör beredningen av svenska ståndpunkter inför antagandet av EG-direktiv\r\nsaknas närmare bestämmelser i författning. Frågan behandlas dock i\r\nUtrikesdepartementets cirkulär 3 Riktlinjer för beredning i Regeringskansliet\r\nav svenska ståndpunkter i EU-frågor m.m. [uppdaterat 2003-04-04] (s.\r\n5-6).\r\nEnligt riktlinjerna kan beredningsgrupper för EU-frågor utnyttjas som\r\nett led i den gemensamma beredningen av EU-frågor inom Regeringskansliet.\r\nDeltagare i beredningsgrupperna är berörda departement och myndigheter.\r\nDet anges att varje departement inrättar de beredningsgrupper som behövs\r\nför beredning av EU-frågor med övriga departement och myndigheter. Varje\r\ndepartement skall informera och samråda med intresseorganisationerna\r\ninom sitt sakområde. Detta kan ske t.ex. genom traditionellt remissförfarande\r\noch/eller i referensgrupper. Inte minst viktigt anges vara att samråda\r\nmed företrädare för kommuner, landsting och andra organisationer då det\r\ngäller direktiv som direkt berör deras verksamhet eller att de har det\r\nslutgiltiga ansvaret för att genomföra direktivet. Det är också viktigt\r\natt de som berörs ges möjlighet att medverka i ett tidigt skede och att\r\nde regelbundet informeras om arbetet.\r\nEnligt riktlinjerna kan i berednings- och referensgrupperna också den\r\nberedning ske som avses i 7 kap. 2 § regeringsformen (remissförfarandet).\r\n\r\nVidare bestämmer enligt riktlinjerna varje departement de närmare\r\nformerna för arbetet i berednings- och referensgrupper inom sitt respektive\r\nansvarsområde. Departementen skall informera Enheten för Europeiska\r\nunionen inom Utrikesdepartementet (UD-EU) om vilka EU-berednings- och\r\nreferensgrupper som finns inom deras ansvarsområde samt om ordförande\r\noch kontaktperson för varje grupp. UD-EU skall föra en förteckning över\r\ngrupperna. Förteckningen skall uppdateras regelbundet och delges\r\ndepartementen.\r\nTidigare granskning\r\n1998 års allmänna granskning\r\nKonstitutionsutskottet har under hösten 1998 undersökt Regeringskansliets\r\norganisation för handläggningen av EU-frågor i skilda hänseenden (bet.\r\n1998/99:KU10 s. 19-33 och 152-164).\r\nAv granskningsbetänkandet framgår bl.a. att Miljödepartementet tillämpar\r\nett remissförfarande för direktivförslag. Det har dock inträffat att\r\ndet inte har varit så lätt för remissinstanserna att säga något eftersom\r\nförslagen har varit komplicerade och det har varit svårt att förutse\r\nkonsekvenserna för svenska förhållanden. Dessutom finns i vissa fall\r\nsärskilda referensgrupper. Justitiedepartementet remitterar förslag\r\ntill rättsakter i första pelaren till berörda myndigheter och vanligen\r\näven till berörda intresseorganisationer. Efter möten i vissa\r\nrådsarbetsgrupper på civilrättsområdet skickas mötesrapporter för kännedom\r\noch eventuell synpunkt till åtminstone de organisationer som svarat på\r\nden ursprungliga remissen. Intresseorganisationerna är dessutom ofta\r\nföreträdda i särskilda referensgrupper som fortlöpande eller när behov\r\nuppkommer möts under departementets ledning för att diskutera svenska\r\nställningstaganden i EU-arbetet. I vissa fall förekommer fortlöpande\r\nunderhandskontakter med intresseorganisationer.\r\n1999 års allmänna granskning\r\nKonstitutionsutskottet granskade återigen hösten 1999 Regeringskansliets\r\nhantering av EU-frågorna (bet. 1999/2000:KU10 s. 49-59 och 119-130).\r\nDärvid undersöktes hanteringen av fyra enskilda EG-direktiv genom EU:s\r\nhela beslutsprocess.\r\nGranskningen omfattade följande direktiv: Motorfordonsavgaser (Auto/Oil)\r\n(98/69/EG), Prismärkning (98/6/EG), Jämförande reklam (97/55/EG) samt\r\nGränsöverskridande betalningar (97/5/EG). Redogörelsen i betänkandet\r\nbygger på en genomgång av berört departements akter i respektive ärende\r\nsamt intervjuer med tjänstemän.\r\nI fråga om direktivet om motorfordonsavgaser framkom bl.a. följande.\r\nNaturvårdsverket inkom ofta med synpunkter av förhållandevis teknisk\r\nkaraktär. Bland dokumenten finns skrivelser från Motormännens Riksförbund\r\noch från Chrysler Europe.\r\nBeträffande direktivet om prismärkning framkom bl.a. följande. Inför\r\nvarje rådsmöte i konsumentfrågor hade den berörda departementsenheten\r\nhaft ett möte med representanter för övriga departement, berörda\r\nmyndigheter och intresseorganisationer. Ett 50-tal personer kunde delta.\r\nVid dessa möten förekom av naturliga skäl ingen diskussion i detalj med\r\nalla inblandade. I början av ärendets hantering fanns det en mindre\r\ngrupp med de mest inblandade som diskuterade det specifika direktivet\r\ni detalj.\r\nNär det gäller direktivet om jämförande reklam framkom bl.a. följande.\r\nEn tjänsteman från Konsumentverket deltog ofta i rådsarbetsgruppens\r\nmöten tillsammans med en representant från departementet och en från\r\nden svenska representationen i Bryssel. Direktivet handlades huvudsakligen\r\nav samma enhet som handlade prismärkningsdirektivet. De ovan omnämnda\r\nmötena med departement, myndigheter och intresseorganisationer inför\r\nrådsmötena i konsumentfrågor täckte således också in direktivet om\r\njämförande reklam.\r\nSlutligen framkom beträffande direktivet om gränsöverskridande betalningar\r\nbl.a. följande. Kommissionen lade fram sitt förslag till direktiv i\r\ndecember 1994. I januari 1995 fick ett antal organisationer tillfälle\r\natt inkomma med synpunkter. En organisation erhöll remissen först efter\r\nremisstidens utgång och hade därför inte möjlighet att inhämta\r\nmedlemsföretagens synpunkter i ärendet. Huvudsakligen utnyttjades samrådsgrupper\r\ninom finansmarknadsområdet. I dessa grupper fanns företrädare för\r\ndepartement, myndigheter och intresseorganisationer. Grupperna träffades\r\noch diskuterade de aktuella frågorna och hur regeringen borde agera.\r\nDet förekom också skriftliga remissrundor inför rådsarbetsgruppsmöten.\r\nVid något tillfälle hade remissinstanserna bara haft några få dagar på\r\nsig att svara. Flera remissinstanser angav att de inte hade hunnit ta\r\nställning.\r\nI en promemoria från Statsrådsberedningen (bilaga 9) anförs att\r\nerfarenheten visar att det inte alltid kan undvikas att tiden för en nationell\r\nberedning av frågor om EG-direktiv blir kort. Remissmöten i Regeringskansliet\r\nkan då vara en lämpligare form än reguljär remissbehandling. Fallet med\r\nmotorfordonsavgaser angavs illustrera detta. Miljödepartementet genomförde\r\ntre remissmöten med företrädare för Bilindustriföreningen,\r\nNaturskyddsföreningen,\r\nMotormännens Riksförbund och Svenska Petroleum Institutet. Därmed kom\r\norganisationernas synpunkter fram i sådan tid att de kunde beaktas i\r\nförfarandet hos ministerrådet.\r\nVissa regeringsuttalanden angående behovet av kartläggning av det svenska\r\nremissförfarandet avseende frågor med EU-anknytning\r\nI proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet (s. 114) aviserades\r\natt en kartläggning skulle göras av hur det svenska remissförfarandet\r\ni dag används avseende frågor med EU-anknytning. I skrivelse 2003/04:110\r\nDemokratipolitik (s. 73) anförs att en sådan kartläggning kommer att\r\ninledas under år 2004 och även kommer att knytas till ett bredare arbete\r\nkring remissförfarandet.\r\nI skrivelsen anförs att remissförfarandet utgör en central del av det\r\ngrundlagsfästa kravet på beredning av regeringens ärenden. Det hänvisas\r\nockså till vad som anförts i proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap\r\ni den Europeiska unionen. I den propositionen underströks att\r\nremissförfarandet kommer att ha kvar sin betydelsefulla roll i det svenska\r\nberedningsarbetet även när det gäller ärenden inom EU-arbetet. Vidare\r\nhänvisas i skrivelsen till att vikten av att så många som möjligt deltar\r\ni beredningsprocessen av EU-frågor även har lyfts fram i kommissionens\r\nvitbok om styrelseformerna i EU.\r\nFrågans tidigare belysning i den juridiska litteraturen\r\nFöre detta rättschefen i Statsrådsberedningen, numera justitierådet Per\r\nVirdesten, har angett som sin uppfattning att det traditionella\r\nremissförfarandet, i varje fall inom vissa områden, används alltför sällan\r\ni EU-sammanhang (SvJT 2003 s. 495-496). Som möjliga förklaringar till\r\ndetta anger han att takten och formen för arbetet i rådsarbetsgrupperna\r\nkanske inte passar särskilt väl in i ett system med ett formellt\r\nremissförfarande av ett förslag från kommissionen.\r\nFör att ett riktigt remissförfarande skall vara meningsfullt krävs det\r\natt remissinstanserna får tillräckligt med tid till sitt förfogande.\r\nPer Virdesten konstaterar att de riktlinjer som finns i Regeringskansliet\r\npå detta område talar om minst tre månaders remisstid. Detta skall\r\nställas i relation till att Sveriges uppfattning ofta måste preciseras\r\nlångt tidigare. Till detta kommer att det oftast händer så mycket i\r\närendet under förhandlingarnas gång att ett formellt remissförfarande\r\ni inledningsskedet kan te sig mindre meningsfullt.\r\nPer Virdesten framhåller emellertid även att tiden inte alltid är så\r\nknapp. Också i fall då tiden till synes är knapp menar han att ett\r\nremissförfarande ofta kan användas med tanke på den tid som ofta förflyter\r\ntill dess att en rättsakt antas. Enligt Per Virdesten skulle väl\r\ngenomarbetade remissvar säkert i många fall kunna bidra till både ökat\r\ninflytande och ökad kvalitet i de slutliga produkterna.\r\nPer Virdesten betonar dock att han tror att det viktigaste samrådsinstrumentet\r\ni EU-arbetet är den verksamhet som bedrivs i de berednings- och\r\nreferensgrupper som inrättats på olika områden. Rätt använt bör detta\r\ninstrument enligt hans uppfattning kunna ge ett tillräckligt bra inflytande\r\ni beredningsprocessen.\r\nGenomgång\r\nInom konstitutionsutskottets kansli har ur vissa aspekter undersökts\r\nremissberedningen i Regeringskansliet av frågor om behovet av\r\ngenomförandelagstiftning i anslutning till EG-direktiv. Granskningen har\r\nomfattat hanteringen av 26 enskilda EG-direktiv, antagna under åren\r\n2000-2003, som varit föremål för samråd i EU-nämnden vid åtminstone något\r\ntillfälle efter år 1999. Genomgången redovisas i en granskningspromemoria,\r\nbilaga 10.\r\nPromemorior från Regeringskansliet\r\nGenom två skrivelser till Regeringskansliet har utskottet begärt svar\r\npå vissa frågor. Av två inom Utrikesdepartementet upprättade promemorior,\r\nbilaga 9 och 10, som överlämnats som svar framgår bl.a. följande.\r\nAllmänt om beredning av svenska ståndpunkter\r\nNär det gäller den övergripande EU-samordningen har statsministerns\r\nstatssekreterare i Statsrådsberedningen under utrikesministern ansvaret\r\nför frågor av horisontell karaktär i EU:s Allmänna råd. Detta följer av\r\n5 § Regeringskansliets föreskrifter (UF 2004:1) med arbetsordning för\r\nUtrikesdepartementet (jfr 3 § andra stycket Regeringskansliets föreskrifter\r\n[2001:3] med arbetsordning för Statsrådsberedningen).\r\nEnheten för Europeiska unionen vid Utrikesdepartementet (UD-EU) biträder\r\nStatsrådsberedningen med bl.a. kontaktmannafunktionen i EU-frågor\r\ngentemot departementen och med regelverket för beredningen av EU-frågor\r\ni Regeringskansliet. Detta följer av 7 § Regeringskansliets föreskrifter\r\n(UF 2004:1) med arbetsordning för Utrikesdepartementet.\r\nI arbetet med beredningen av EU-frågor i Regeringskansliet sammanställer\r\nUD-EU riktlinjer, som benämns cirkulär, för handläggningen av EU-frågor\r\ninom Regeringskansliet. Utkast till förslag till nya eller ändrade\r\ncirkulär bereds gemensamt i Regeringskansliet. Riktlinjerna fastställs\r\nefter föredragning för statsministerns statssekreterare. Beslutsfattandet\r\nsker därvid formlöst. Riktlinjerna ges efter föredragningen ut av chefen\r\nför UD-EU. I egenskap av huvudman enligt 28 § förordningen (1996:1515)\r\nmed instruktion för Regeringskansliet har chefen för UD-EU ansvaret\r\ninom sitt sakområde för planering och samordning, ärendenas behöriga\r\ngång samt för beredning och föredragning inför departementschefen eller\r\nannat statsråd.\r\nValet av beredningsform avgörs bl.a. av innehållet i det direktiv som\r\ndet är fråga om, kretsen av intressenter och den tid som står till\r\nförfogande. Inom vissa områden avgörs beredningsformen framför allt med\r\nhänsyn till vilken tid som står till förfogande. Beredningsformen beror\r\nockså på vilken praxis som förekommer inom det aktuella sakområdet.\r\nKomplexiteten i ett direktivförslag samt tempot och oförutsebarheten i\r\nförhandlingarna innebär ibland att en referensgrupp får anses utgöra\r\ndet mest ändamålsenliga sättet att löpande inhämta synpunkter från\r\nberörda myndigheter och sammanslutningar.\r\nKommissionens förslag kan av tidsskäl inte alltid remitteras.\r\nRådsarbetsgrupperna börjar ofta förhandla förslagen omgående, vilket försvarar\r\nen remisstid på minst tre månader. Det kan dessutom i vissa fall vara\r\nsvårt och ibland även onödigt att formulera en svensk författningstext\r\ninnan direktivförslaget remitteras, eftersom innehållet i direktivförslaget\r\nförändras under förhandlingens gång. Under själva förhandlingsarbetet\r\nsker kontinuerligt bedömningar avseende behovet av svenska\r\nlagstiftningsåtgärder.\r\n\r\nSamråd med arbetsmarknadens parter har regelmässigt ansetts vara en\r\nlämplig metod i frågor om arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. I\r\nlagstiftningsärenden som gäller arbetsrätt, nationellt och inom EU spelar\r\narbetsgivar- och arbetstagarorganisationer en viktig roll när det gäller\r\natt förse riksdag och regering med underlag, kunskap och synpunkter.\r\nDet handlar vidare normalt om frågor som är av stor betydelse för\r\norganisationerna och deras medlemmar.\r\nPå det asyl- och migrationspolitiska området är formen för beredning av\r\ndirektivförslag i stort sett densamma för alla EU-relaterade förslag.\r\nEU-referensgruppen för asyl- och migrationspolitiska frågor diskuterar\r\nnya förslag till EG-lagstiftning och följer förslagen under\r\nförhandlingsprocessen. I referensgruppen deltar företrädare för olika\r\nmyndigheter\r\noch frivilligorganisationer. Inför förhandlingsmöten i de olika\r\nrådsarbetsgrupperna hålls också förmöten för att bereda den svenska positionen.\r\nVissa av remissinstanserna, framför allt Utlänningsnämnden och\r\nMigrationsverket, deltar aktivt i förhandlingsarbetet i Bryssel.\r\nKommissionens förslag till direktiv inom bl.a. områdena administrativt\r\nsamarbete, punktskatt och mervärdesskatt har regelmässigt skickats ut\r\npå skriftlig remiss till berörda myndigheter och aktörer.\r\nBeredningen av direktivförslagen inom det finansiella tjänsteområdet\r\nsker sedan några år tillbaka inledningsvis genom att förslagen skickas\r\nut på remiss till berörda myndigheter och intresseorganisationer samt\r\nandra relevanta instanser med möjlighet att komma in med skriftliga\r\nsynpunkter. I brådskande fall förekommer att synpunkter i stället tas\r\nupp vid remissmöten eller vid möten med de referensgrupper som knyts\r\ntill varje direktivförslag. I referensgrupperna ingår - förutom\r\nrepresentanter för berörda departement inom Regeringskansliet - normalt\r\nberörda myndigheter och intresseorganisationer samt andra aktörer som\r\nbedöms relevanta att få in synpunkter från. Möten eller konsultationer\r\nmed referensgruppen sker fortlöpande under rådsbehandlingen av\r\ndirektivförslaget.\r\nNäringsdepartementets område\r\nDirektivet om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller\r\narbetstagarinflytande bereddes i Näringsdepartementets s.k. partssamråd.\r\nDet är ett informations- och diskussionsforum där representanter för\r\narbetsmarknadens parter och företrädare för departementet och, i\r\nförekommande fall, andra myndigheter regelbundet samråder och analyserar\r\narbetsrättsliga frågor. Mötesformen är i huvudsak muntlig men utesluter\r\ninte skriftliga inslag, t.ex. att parterna skriftligen konkretiserar\r\nsina synpunkter till departementet. Underlaget för beredningen utgjordes\r\nav kommissionens förslag samt muntlig föredragning. Under förhandlingarna\r\nhar ett flertal olika förslag presenterats. De förslag som ansetts\r\nviktiga eller kontroversiella har tagits upp till diskussion i partssamrådet\r\nnär omständigheterna så medgett. Den text som medlemsstaterna slutligt\r\nenats om i Coreper har inte särskilt sänts ut till myndigheter eller\r\norganisationer. Utgångspunkten för diskussionen vid partsamråden var\r\natt direktivet måste genomföras genom lag. Direktivförslagets påverkan\r\npå svensk rätt och konsekvenserna av lagändringar var således en självklar\r\ndel av diskussionerna. Däremot har remissinstanserna inte beretts\r\ntillfälle att ta ställning till lagtextutkast. Redovisning till riksdagen\r\nav remissynpunkter har skett kortfattat i en rådspromemoria och vid\r\nföredragning inför EU-nämnden.\r\nDirektiven om genomförandet av principen om likabehandling av personer\r\noavsett deras ras eller etniska ursprung samt om inrättande av en allmän\r\nram för likabehandling  bereddes inom Närings- och Kulturdepartementen.\r\nDirektivförslagen var inte föremål för något formellt remissförfarande.\r\nMed hänsyn till frågornas karaktär och då det är texter som ständigt\r\nändras, har mötesformen, som ger möjlighet till diskussion, ansetts\r\nlämplig. Näringsdepartementet har emellertid fortlöpande samråd med\r\narbetsmarknadens parter om aktuella frågor. När det uppkommer frågor av\r\nsärskild betydelse kan även andra bjudas in till sådana samråd. I de\r\nhär fallen deltog även Diskrimineringsombudsmannen i samrådsförfarandet\r\nunder förhandlingsprocessens gång. Det hölls flera samrådsmöten. Vid\r\nmötena redovisades muntligt huvuddragen i förslagen till direktiv och,\r\ni senare skeden, frågeställningar som berördes under förhandlingarna.\r\nNågra lagtextutkast fanns inte i detta skede. Diskussionerna har\r\nutmynnat i skrifter från mötesdeltagare och även från departementen när\r\nman funnit det lämpligt att konkretisera ståndpunkter eller förslag.\r\nNågra remissynpunkter på frågor kring den genomförandelagstiftning som\r\nde kommande direktiven skulle föranleda har inte noterats. För de\r\ndeltagande i samrådsförfarandet var det dock uppenbart att direktiven\r\nskulle komma att kräva genomförandelagstiftning. Några sådana synpunkter\r\nhar emellertid inte redovisats för riksdagen eller till något organ som\r\nutses av riksdagen.\r\nDirektivet om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser\r\ngrundar sig på ett förslag från kommissionen som behandlades av\r\nutredningen om flexibla mekanismer, FlexMex, i slutbetänkandet Handla för\r\natt uppnå klimatmål (SOU 2000:45). Betänkandet remissbehandlades. En\r\nreferensgrupp sattes samman med företrädare från berörda branschorganisationer.\r\nVid mötena redovisades muntligt huvuddragen i förslagen till direktiv\r\noch, i senare skeden, frågeställningar som berördes under förhandlingarna.\r\nReferensgruppen gavs möjlighet att inkomma med skriftliga synpunkter\r\ni beredningsförfarandet. De närmast berörda departementen, Naturvårdsverket\r\noch Energimyndigheten deltog vid informellt samråd inför slutförhandlingarna.\r\nDen text som slutligen antogs av Coreper sändes inte ut till myndigheter\r\noch organisationer. Inget lagtextutkast togs fram innan direktivet\r\nantagits slutligt.\r\nDirektiven på järnvägsområdet har under förhandlingsprocessen varit\r\nföremål för gemensam handläggning. Arbetet med driftskompatibilitetsdirektivet\r\ninleddes senare, men kom i slutskedet av rådsbehandlingen att behandlas\r\ntillsammans med de övriga direktiven. Direktivförslagen har inte varit\r\nföremål för ett traditionellt remissförfarande. Däremot har kontakterna\r\nmed berörda myndigheter och organisationer med anledning av förslagen\r\nvarit omfattande. I ett tidigt skede har en faktapromemoria upprättats\r\noch kommunicerats med berörda myndigheter och organisationer.\r\nAvrapporteringar har skett i den EU-beredningsgrupp som finns på\r\njärnvägsområdet.\r\nI gruppen ingår representanter från berörda myndigheter och\r\nintresseorganisationer. Formerna för samråden har avgjorts på grundval av vilken\r\ntid som stått till förfogande. Ibland har synpunkter lämnats skriftligen\r\noch, när det varit mer bråttom, muntligen. Inför varje rådsmöte har\r\ninstruktionen varit föremål för någon form av remissbehandling. En\r\ntjänsteman från Banverket har deltagit i arbetet i rådsarbetsgruppen.\r\nÄven de slutliga versionerna av direktivförslagen har varit föremål för\r\nsamråd i EU-beredningsgruppen. I ett tidigt skede stod det klart för\r\nsamtliga intressenter att det fanns behov av genomförandelagstiftning.\r\nKonsekvenserna av dessa förändringar diskuterades, men eftersom\r\nförändringarna var omfattande och till stora delar av teknisk karaktär\r\nrådde stor enighet om att saken krävde ytterligare utredning innan\r\nlagtextförslag kunde presenteras.\r\nDirektiven om elektronisk kommunikation bereddes fortlöpande i en brett\r\nsammansatt referensgrupp. Valet av beredningsform betingades av att\r\nförhandlingarna fördes i en sådan ordning och ett sådant tempo att\r\ndiskussioner i en referensgrupp ansågs vara det mest ändamålsenliga sättet\r\natt löpande inhämta synpunkter. Därutöver deltog Post- och telestyrelsen\r\nkontinuerligt i förhandlingsarbetet. Det slutliga direktivförslaget har\r\ninte skickats ut särskilt. Det kommissionsmeddelande som låg till grund\r\nför direktivet remissbehandlades emellertid på traditionellt sätt.\r\nRemissvaren låg till grund för regeringens yttrande över kommissionens\r\nmeddelande. Utgångspunkten för remissynpunkterna och diskussionerna i\r\nreferensgruppen har varit att direktiven måste genomföras genom ändringar\r\ni svensk lag. De synpunkter som remissinstanserna och deltagarna i\r\nreferensgruppen avgett om direktivförslagen har haft sikte på att den\r\nnödvändiga genomförandelagstiftningen kan utformas på ett enligt dem\r\nbra sätt. Effekterna av direktivförslagens påverkan på svensk rätt var\r\nsåledes en självklar del av diskussionerna. Remissynpunkter har redovisats\r\ntill riksdagen kortfattat i faktapromemorior eller rådspromemorior.\r\nSynpunkterna redovisas som synpunkter på direktivförslaget, utan att ha\r\ndelats upp i synpunkter på behovet av genomförandelagstiftning och andra\r\nsynpunkter.\r\nE-handelsdirektivet  bereddes i en brett sammansatt referensgrupp. Med\r\nhänsyn till tempot och oförutsebarheten i förhandlingarna ansågs en\r\nreferensgrupp vara det mest ändamålsenliga sättet att samla in synpunkter.\r\nDet ursprungliga direktivförslaget skickades emellertid ut på remiss\r\nför skriftliga synpunkter. Direktivförslaget innehöll flera komplexa\r\nfrågor. Det slutliga direktivförslaget har inte skickats ut särskilt.\r\nInget lagtextutkast har skickats ut på remiss, eftersom ett sådant krävde\r\nett omfattande utredningsarbete. Utgångspunkten för remissynpunkterna\r\noch diskussionerna i referensgruppen var att direktivet måste genomföras\r\ngenom ändringar i svensk lag. De synpunkter som remissinstanserna och\r\ndeltagarna i referensgruppen avgett om direktivförslaget har haft sikte\r\npå att den nödvändiga genomförandelagstiftningen kan utformas på ett\r\nenligt dem bra sätt. Effekterna av direktivförslagets påverkan på svensk\r\nrätt var således en självklar del av diskussionerna. Remissynpunkter\r\nhar redovisats till riksdagen kortfattat i en faktapromemoria. Synpunkterna\r\nredovisas som synpunkter på direktivförslaget, utan att ha delats upp\r\ni synpunkter på behovet av genomförandelagstiftning och andra synpunkter.\r\n\r\nRegeringen angav i propositionen om genomförande av direktivet att den\r\nanslöt sig till vissa remissynpunkter på behovet av lagändringar (prop.\r\n2001/02:150 s. 87-92). De aktuella remissynpunkterna hade inkommit\r\ntill Regeringskansliet efter det att direktivet beslutats och en promemoria\r\nom hur det skulle genomföras utarbetats. Regeringen höll i propositionen\r\nmed om att det, åtminstone i teorin, skulle kunna hävdas att oaktsamhet\r\nsom grundade straffansvar enligt svensk rätt omfattas av ansvarsfrihet\r\nenligt direktivet. Detta gällde vissa fall av spridning av bilder som\r\ninnehåller barnpornografi eller sexuellt våld, om det skett i yrkesmässig\r\nverksamhet eller annars i förvärvssyfte, samt upphovsrättsintrång. I\r\nsyfte att undanröja osäkerheten på området föreslogs i propositionen\r\natt straffansvaret i de aktuella fallen uttryckligen i lag borde begränsas\r\ntill uppsåtliga gärningar.\r\nDirektivet om integritet och elektronisk kommunikation  bereddes\r\nfortlöpande i en brett sammansatt referensgrupp. Inget lagtextutkast har\r\nskickats ut. Utgångspunkten för diskussionerna i referensgruppen var\r\natt direktivet måste genomföras genom ändringar i svensk lag. De synpunkter\r\nsom deltagarna i referensgruppen avgett om direktivförslaget har haft\r\nsikte på att den nödvändiga genomförandelagstiftningen kan utformas på\r\nett enligt dem bra sätt. Effekterna av direktivförslagets påverkan på\r\nsvensk rätt var således en självklar del av diskussionerna. Remissynpunkter\r\nhar redovisats till riksdagen kortfattat i rådspromemoria. Synpunkterna\r\nredovisas som synpunkter på direktivförslaget, utan att ha delats upp\r\ni synpunkter på behovet av genomförandelagstiftning och andra synpunkter.\r\n\r\nMiljödepartementets område\r\nDirektivet om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på\r\nvattenpolitikens område grundar sig på ett förslag från kommissionen som\r\nav departementet remitterades till en rad svenska instanser. Förslaget\r\ntill ramdirektiv var av sådan omfattning och komplexitet att en bred\r\nremissberedning bedömdes vara motiverad. Remisstiden uppgick till nästan\r\nfyra månader. För att ytterligare förbättra underlaget hölls även ett\r\ninformationsmöte med remissinstanserna. Koncessionsnämnden för miljöskydd\r\nhänvisade i sitt remissyttrande avseende kommissionens förslag till\r\nvissa lagtekniska ställningstaganden som nämnden tidigare redovisat i\r\nsamband med remitteringen av förslaget till miljöbalk. Direktivförslaget\r\ni sin slutliga version var inte föremål för någon formaliserad\r\nremissberedning. Det inrättades dock en interdepartemental beredningsgrupp\r\nunder förhandlingsarbetet. I denna grupp deltog även representanter\r\nfrån berörda myndigheter vid olika tillfällen.\r\nUtrikesdepartementets område\r\nDirektivet om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och\r\nvistelse bereddes vid åtminstone tre möten med EU-referensgruppen för\r\nasyl- och migrationspolitiska frågor. Valet av beredningsform betingades\r\nav frågornas karaktär samt att det rörde sig om texter som ständigt\r\nändrades under förhandlingarnas gång. Referensgruppens medlemmar har\r\ninför dessa möten erhållit kopia av den kommenterade dagordningen inför\r\nministerrådsmötena. Underlaget för dessa möten har även utgjorts av\r\ndirektivförslag och rådspromemorior. Vid mötena har även lämnats muntlig\r\ninformation om nya förslag och förhandlingar rörande dessa.\r\nDirektivet om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna\r\npersoner grundas på ett förslag från kommissionen som departementet\r\nsände ut på remiss till en rad myndigheter och organisationer. Vartefter\r\nförhandlingarna fortskred delades de reviderade förslagen ut i\r\nEU-referensgruppen för asyl- och migrationspolitiska frågor. Förslag till\r\nsvensk lagtext delades inte ut på detta stadium. En remissammanställning\r\ngjordes. Ett antal remissinstanser lämnade synpunkter på hur förslaget\r\nskulle kunna genomföras i svensk rätt. Särskilt Utlänningsnämnden och\r\nMigrationsverket gav detaljerade synpunkter och påpekade flertalet frågor\r\ndär överensstämmelsen med svensk rätt ifrågasattes.\r\nSocialdepartementets område\r\nDirektivet om god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel\r\nbereddes under förhandlingsarbetet genom att underhandssynpunkter\r\nfortlöpande inhämtades från bl.a. Läkemedelsindustriföreningen och\r\nLäkemedelsverket. Det är inte dokumenterat vilka faktorer som låg till\r\ngrund för valet av denna beredningsform. Underlaget för beredningen\r\nutgjordes av direktivutkast. Det är inte dokumenterat om direktivutkast\r\ni de slutliga versionerna varit föremål för beredning med remissorgan.\r\nNågot förslag till svensk lagtext har inte ingått i underlaget. Någon\r\nredovisning av underhandssynpunkter från remissinstanser har inte lämnats\r\ntill riksdagen eller av riksdagen utsett organ.\r\nRegeringen angav i propositionen om genomförande av direktivet att den\r\nanslöt sig till vissa remissynpunkter på behovet av lagändringar (prop.\r\n2003/04:32 s. 29-31, 35 och 58-60). De aktuella remissynpunkterna hade\r\ninkommit till Regeringskansliet efter det att direktivet beslutats och\r\nen promemoria om hur det skulle genomföras utarbetats. En av dessa\r\nlagändringar innebar uppställandet av ett absolut krav på samtycke till\r\nklinisk läkemedelsprövning även i akutsituationer. Regeringen uttalade\r\ni propositionen att detta är en olycklig konsekvens av genomförandet av\r\ndirektivet.\r\nDirektivet om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror\r\nbereddes under förhandlingsarbetet genom att underhandssynpunkter\r\ninhämtades vid möten mellan departementets tjänstemän och tjänstemän vid\r\nde berörda myndigheterna. Underlaget för denna beredning utgjordes av\r\nutkast till direktiv. Det är inte dokumenterat huruvida just det utkast\r\nsom ministerrådet antagit varit föremål för remissberedning. Tjänstemän\r\nvid departementet och från myndigheterna förde löpande diskussioner om\r\nvilka bestämmelser i direktivet som skulle genomföras genom lag och\r\nförordning respektive genom myndighetsföreskrifter. Någon redovisning\r\nav sådana underhandssynpunkter har inte lämnats till riksdagen eller av\r\nriksdagen utsett organ.\r\nJordbruksdepartementets område\r\nDirektivet om allmän produktsäkerhet grundas på ett förslag från\r\nkommissionen som departementet sände ut på remiss till en rad myndigheter\r\noch intresseorganisationer. Det vidsträckta tillämpningsområdet och det\r\nrelativt stora antalet intressenter var viktiga skäl till varför ett\r\nskriftligt remissförfarande genomfördes. I det bifogade missivet framhölls\r\natt departementet efterfrågade att ett antal utpekade myndigheter och\r\norganisationer skulle titta särskilt på några enskilda artiklar i\r\ndirektivförslaget. Något utkast till genomförandelagstiftning fanns inte\r\ntillgängligt vid denna tidpunkt. Remissförfarandet och instansernas\r\nhuvudsakliga inställning till direktivförslaget redovisades för riksdagen\r\ni en faktapromemoria. Berörda intresseorganisationer och myndigheter\r\ninformerades dessutom om förhandlingsarbetet inom ramen för en vid\r\ndepartementet inrättad referensgrupp för konsumentfrågor. Den slutliga\r\nversionen av direktivförslaget - som till stora delar överensstämmer\r\nmed det ursprungliga kommissionsförslaget - har inte varit föremål för\r\nberedning med samtliga intresseorganisationer och myndigheter. Departementet\r\nhade emellertid under hela förhandlingsarbetet nära kontakter med den\r\ncentrala tillsynsmyndigheten på området (Konsumentverket). Remissinstanserna\r\nhar endast i försumbar utsträckning haft synpunkter på utformningen av\r\nkommande genomförandelagstiftning och konsekvenserna av sådan lagstiftning.\r\n\r\nRegeringen angav i propositionen om genomförande av direktivet att den\r\nanslöt sig till vissa remissynpunkter på behovet av ändringar i det\r\nlagförslag som hade remitterats (prop. 2003/04:121 s. 106-108 och\r\n131-135). Detta innebar bl.a. att en preskriptionsbestämmelse i den\r\ndåvarande produktsäkerhetslagen inte överfördes till den nya lagen. De\r\naktuella remissynpunkterna hade inkommit till Regeringskansliet efter\r\ndet att direktivet beslutats och ett betänkande om hur det skulle\r\ngenomföras utarbetats.\r\nFinansdepartementets område\r\nDirektiven rörande fondföretag har under förhandlingsarbetet kontinuerligt\r\ndiskuterats i en referensgrupp sammansatt av representanter från berörda\r\nmyndigheter och intresseorganisationer. Dokumentation saknas om vilka\r\nfaktorer som gjorde att de ursprungliga direktivförslagen inte remitterades\r\ngenom ett traditionellt remissförfarande. Såväl direktivförslag som\r\nandra förslag och dokument som diskuterats inom rådsarbetsgruppen har\r\nskickats ut till referensgruppen. En representant från Finansinspektionen\r\nhar suttit med i den rådsarbetsgrupp som diskuterat direktivförslagen.\r\nNågra skriftliga remissyttranden har inte inkommit. Det måste dock ha\r\nstått klart för referensgruppen att direktivförslagen skulle leda till\r\nomfattande ändringar i den svenska fondlagstiftningen.\r\nDirektivet om beskattning av inkomster från sparande i form av\r\nräntebetalningar grundar sig på ett förslag från kommissionen, som remitterades\r\nav departementet till ett antal myndigheter och intresseorganisationer.\r\nEtt skriftligt remissförfarande valdes, eftersom det fanns tid till\r\ndet. Remissinstanserna förde fram vissa synpunkter på behovet av\r\ngenomförandelagstiftning och konsekvenserna av sådana lagändringar.\r\nDet ursprungliga förslaget till direktiv rörande mervärdesskatteordningen\r\nför radio- och televisionssändningar samt vissa tjänster som tillhandahålls\r\npå elektronisk väg remitterades av departementet. Ett skriftligt\r\nremissförfarande valdes, eftersom det fanns tid till det. Under beredningen\r\nav förslaget hölls två möten med företrädare för näringslivet. Dessutom\r\nskedde ett antal informella kontakter via telefon och e-post. Löpande\r\nkontakter hölls med Riksskatteverket. Remissinstanserna hade inga\r\nsärskilda synpunkter på behovet av genomförandelagstiftning och konsekvenserna\r\nav sådana lagändringar.\r\nDirektivet rörande punktbeskattning av tobaksvaror grundar sig på ett\r\nförslag från kommissionen, som remitterades av departementet till ett\r\nantal myndigheter, intresseorganisationer och företag. Ett skriftligt\r\nremissförfarande valdes, eftersom det fanns tid till det. En myndighet\r\nlämnade vissa synpunkter av författningstekniskt slag.\r\nDirektivet rörande ömsesidigt bistånd för indrivning av vissa fordringar\r\ngrundar sig på ett förslag från kommissionen, som remitterades av\r\ndepartementet till ett antal myndigheter och organisationer. Ett skriftligt\r\nremissförfarande valdes, eftersom det fanns tid till det. Vissa\r\nremissinstanser förde fram synpunkter på behovet av genomförandelagstiftning\r\noch konsekvenserna av sådana lagändringar. En sammanställning av\r\nremissvaren fogades som bilaga till en faktapromemoria som översändes till\r\nriksdagen.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nDe övergripande riktlinjerna för beredningen av regeringsärenden ges i\r\n7 kap. regeringsformen. Av 7 kap. 1 § framgår att det för beredning av\r\nregeringsärendena skall finnas ett regeringskansli. I detta ingår\r\ndepartement för skilda verksamhetsgrenar. Enligt 7 kap. 3 § avgörs\r\nregeringsärenden av regeringen vid regeringssammanträde. Ett statsråds\r\ndeltagande i ett möte med ministerrådet utgör emellertid inte i formell\r\nmening ett regeringsärende. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § regeringsformen\r\nom beredningen av regeringsärenden är därmed inte direkt tillämplig på\r\nberedningen av svenska ståndpunkter i förhandlingar rörande EG-direktiv.\r\n\r\nNärmare bestämmelser om Regeringskansliets uppgifter ges emellertid i\r\nförordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet. Förutom\r\nuppgiften att bereda regeringsärenden åligger det enligt 1 § Regeringskansliet\r\natt i övrigt biträda regeringen och statsråden i deras verksamhet. Som\r\ntidigare har framgått har vidare inför Sveriges anslutning till EU\r\nunderstrukits att remissförfarandet kommer att ha kvar sin betydelsefulla\r\nroll i det svenska beredningsarbetet även när det gäller ärenden inom\r\nEU-samarbetet.\r\nRiktlinjerna för beredningen i Regeringskansliet av svenska ståndpunkter\r\ni EU-frågor har visserligen tillkommit genom formlöst beslutsfattande.\r\nEnligt utskottets mening bär dock chefen för Regeringskansliet, dvs.\r\nstatsministern, konstitutionellt sett ansvaret för att rutinerna för\r\nberedningen i Regeringskansliet av svenska ståndpunkter beträffande\r\ndirektivförslag är utformade på ett sådant sätt att olika berättigade\r\nintressen kan tillvaratas genom remissförfaranden.\r\nAv den utredning som utskottet har inhämtat framgår att utkast till\r\nEG-direktiv i de flesta av fallen i omfattande utsträckning har beretts\r\nmed myndigheter och andra berörda instanser under framför allt tidiga\r\nskeden i förhandlingsarbetet inom EU. Det framgår även att remissberedning\r\ni flera fall inte har ägt rum vad avser de texter som slutligt har\r\nantagits som bindande av ministerrådet.\r\nEnligt utskottets mening kan remissförfaranden under olika stadier av\r\nförhandlingsprocessen inom EU fylla flera funktioner som tillvaratar\r\ndelvis skilda intressen.\r\nRemissberedning av direktivförslag ger för det första, framför allt\r\nunder ett tidigt stadium, svenska remissinstanser möjlighet att få gehör\r\nför egna synpunkter på vad den färdigförhandlade slutprodukten bör\r\ninnehålla. Denna funktion hos det svenska remissförfarandet förefaller\r\nvara väl tillgodosedd när det gäller flertalet av de beredningsförfaranden\r\nsom utskottet har granskat.\r\nRemissberedning av förslag till direktivtexter kan emellertid även,\r\ninte minst i ett avslutande skede av förhandlingsprocessen, ge\r\nremissinstanser möjlighet att överblicka vilka konsekvenser det slutligt\r\nantagna direktivet faktiskt kommer att medföra för svenska förhållanden.\r\nDet är utskottets uppfattning att synpunkter från myndigheter och andra\r\nberörda instanser kan utgöra ett värdefullt underlag, t.ex. när det\r\ngäller att bedöma vilka lagstiftningsåtgärder riksdagen kommer att behöva\r\nvidta efter det att ministerrådet har antagit ett EG-direktiv. Utskottet\r\nvill också kraftigt understryka vikten av att riksdagsorgan vid samråd\r\nföre antagandet av direktivet ges möjlighet att ta del av sådana synpunkter,\r\ni den mån sådana synpunkter inte tidigare har redovisats för riksdagen\r\noch inte heller framstår som obefogade.\r\nPå grundval av sin granskning kan utskottet konstatera att denna funktion\r\nhos det svenska remissförfarandet har varit mindre väl tillgodosedd när\r\ndet gäller beredningen av vissa direktivförslag. I några fall har\r\nregeringen anslutit sig till remissynpunkter på lagstiftningsbehovet som\r\nhar framförts efter det att direktivet har blivit antaget. Regeringens\r\nställningstagande, som bygger på de nyss nämnda remissynpunkterna, har\r\ndå redovisats till riksdagen först i samband med att regeringen lagt\r\nfram lagförslag i syfte att genomföra det redan antagna direktivet i\r\nsvensk rätt. Enligt utskottets mening är det av stor vikt att så långt\r\növer huvud taget möjligt sörja för att beredningsprocessen utformas på\r\nett sätt som leder till att synpunkter av det aktuella slaget kan komma\r\nfram och redovisas för riksdagen redan innan ett direktiv har blivit\r\nantaget av ministerrådet.\r\nValet av beredningsform i fråga om svenska ståndpunkter rörande utkast\r\ntill EG-direktiv bör enligt utskottets uppfattning vara grundat på samma\r\növerväganden som vid beredning av regeringsärenden. Det traditionella\r\nsättet för regeringen att få upplysningar och yttranden är att skicka\r\nut betänkanden och promemorior på remiss. Regeringen kan även skaffa\r\nsig information på annat sätt, främst genom remissmöten och genom att\r\nhämta in underhandssynpunkter. Det är dock vedertaget att komplicerade\r\nlagstiftningsärenden regelmässigt skall föregås av traditionell\r\nremissbehandling. Vid beredningen i Regeringskansliet av det ursprungliga\r\ndirektivförslag som kommissionen lägger fram skall därför enligt utskottets\r\nmening traditionellt remissförfarande tillämpas i samma utsträckning\r\nsom vid lagstiftningsärenden. Utskottet har i samband med tidigare\r\ngranskning uttalat att ett skriftligt förfarande är och alltid bör vara\r\ndet normala sättet att inhämta synpunkter från utomstående under\r\nberedningen av ett lagförslag. Planeringen av ett ärende bör vara så god\r\natt inte remissmöten måste tillgripas på grund av bristande tid. Ett\r\nremissmöte kan däremot fylla en funktion först och främst för att\r\nkomplettera ett skriftligt remissförfarande (bet. 1999/2000:KU10 s. 24).\r\nI tillägg härtill vill utskottet betona vikten av att underhandssynpunkter\r\nav det aktuella slaget dokumenteras.\r\nUtskottet inser att tidsramarna och övriga förutsättningar för\r\nförhandlingsprocessen inom EU kan medföra svårigheter att tillämpa ett\r\ntraditionellt remissförfarande under senare skeden av denna process, också\r\ni fall då detta skulle vara motiverat. Exempelvis skulle detta kunna\r\nvara fallet då kommissionens ursprungliga förslag har genomgått omfattande\r\nförändringar med följdverkningar för lagstiftningsbehovet i Sverige.\r\nMot den anförda bakgrunden vill utskottet emellertid understryka att\r\nunderhandskontakter med myndigheter och andra intressenter i sådana\r\nfall kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast då detta\r\när oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för ministerrådets\r\nantagande av ett direktiv eller i andra undantagssituationer.\r\n\r\n8 Beslutsfattande på utrikespolitikens område\r\nÄrendet\r\nKonstitutionsutskottet har tidigare granskat formerna för utrikespolitiska\r\nbeslut. I den nu aktuella granskningen fokuseras på regeringens godkännande\r\nav beslut inom Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.\r\nEtt syfte är att belysa omfattningen av formella regeringsbeslut med\r\nanledning av instrumenten gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter\r\ninom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Till grund för\r\ngranskningen har legat en promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet\r\n(bilaga 12) samt en promemoria om regeringsbeslut under 2003 rörande\r\ngemensamma åtgärder och ståndpunkter upprättad inom utskottets kansli\r\n(bilaga 11).\r\nUtredning i ärendet\r\nTidigare granskning\r\nVåren 2000 granskade utskottet regeringens underlåtenhet att överlägga\r\nmed Utrikesnämnden i fråga om förbindelserna med Österrike. Bakgrunden\r\nvar att Göran Persson under ett besök i Aten i slutet av januari 2000\r\nefter kontakt med utrikesminister Anna Lindh beslutat att Sverige skulle\r\nställa sig bakom ett gemensamt uttalande från en rad EU-länder om\r\nföljderna av en regeringsbildning i Österrike. Eftersom bestämmelserna i\r\n10 kap. 6 § regeringsformen lämnar utrymme för att underlåta överläggningar\r\nmed Utrikesnämnden under vissa omständigheter kunde enligt utskottet\r\ninte någon kritik riktas mot statsministerns eller utrikesministerns\r\nhandlande i ärendet. Utskottet aviserade sin avsikt att i ett senare\r\ngranskningsbetänkande närmare gå in på formerna för beslut i frågor av\r\ndet aktuella slaget (bet. 1999/2000:KU20 s. 18). Hösten 2000 anförde\r\nutskottet att granskningsfrågan aktualiserade komplicerade överväganden\r\nkring vad som faktiskt kan anses reglerat i regeringsformen å ena sidan\r\noch vad som snarare får anses vara konstitutionell praxis å andra sidan.\r\nEnligt utskottets mening krävde slutsatser i ärendet ytterligare\r\növerväganden baserade på ett bredare underlag. Utskottet avsåg att fortsätta\r\nden nu inledda granskningen (bet. 2000/01:KU10).\r\nI betänkande 2001/02:KU20 (s. 229-250) redovisade utskottet sin granskning.\r\nUtskottet inhämtade synpunkter från Regeringskansliet och höll en\r\nutfrågning med f.d. ambassadören Sverker Åström, regeringsrådet Marianne\r\nEliason och docenten Thomas Bull. Utrikesutskottet yttrade sig till\r\nkonstitutionsutskottet.\r\nKonstitutionsutskottet redovisade olika frågeställningar och aspekter\r\nsom aktualiserats under granskningen. Utskottet anförde att granskningen\r\nhade bidragit till en fördjupning av insikterna när det gäller villkoren\r\nför beslutsfattandet inom Utrikesdepartementets område och även inom EU.\r\nRedovisningen tjänade därigenom ett syfte som underlag och bakgrund\r\nför bl.a. framtida granskningsfrågor. Granskningen föranledde inte något\r\nsärskilt uttalande från utskottets sida.\r\nI betänkande 2001/02:KU20 (s. 58-65) granskade utskottet också\r\nregeringsbeslut och samråd med EU-nämnden i andra- och tredjepelarfrågor.\r\nUtskottet erinrade om att regeringens skyldighet att inför ministerrådsmöten\r\nsamråda med EU-nämnden omfattar frågor i alla de tre pelarna. Utskottet\r\nfann att vid några få tillfällen hade det från regeringens sida setts\r\nsom nödvändigt att regeringen fattar beslut inför ministerrådsmöten\r\ninnan det slutliga samrådet med EU-nämnden ägt rum. Detta är, anförde\r\nutskottet, givetvis inte någon lämplig ordning, även om regeringen\r\nteoretiskt sett kan ändra sitt beslut före ministerrådsmötet om utgången\r\nav samrådet med EU-nämnden skulle ge anledning till det. Även om\r\nförfarandet är sällsynt, understryker det enligt utskottet betydelsen av\r\natt beslutssystemet inom EU utformas på ett sådant sätt att de nationella\r\nparlamenten ges erforderligt rådrum i aktuella ärenden samt av att\r\nregeringen på ett tidigt stadium uppmärksammar vilka ärenden som planeras\r\nbli behandlade vid de olika ministerrådsmötena och som kräver regeringsbeslut.\r\n\r\nBeslutsfattande inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken\r\nInom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) kan EU:s\r\nmedlemsländer med olika medel samordna sitt utrikespolitiska agerande.\r\nGUSP-samarbetet, som brukar benämnas EU:s andra pelare, regleras i\r\navdelning V (artiklarna 11-28) i EU-fördraget. Tre särskilda instrument\r\ninom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken brukar framhållas:\r\ngemensamma strategier, gemensamma åtgärder, gemensamma ståndpunkter.\r\nEuropeiska rådet (dvs. stats- och regeringscheferna) kan enligt artikel\r\n13 i EU-fördraget besluta om en gemensam strategi  i frågor där\r\nmedlemsländerna har viktiga gemensamma intressen. Hittills har man beslutat\r\nom gemensamma strategier rörande Ryssland, Ukraina och Medelhavsregionen.\r\nUnder 2003 fattade Europeiska rådet beslut om att förlänga den gemensamma\r\nstrategin från 1999 med Ryssland med ett år (2003/471/GUSP). Några nya\r\ngemensamma strategier antogs inte.\r\nGemensamma åtgärder  antas enligt artikel 14 i EU-fördraget av rådet\r\n(dvs. ministerrådet, t.ex. i konstellationen Allmänna frågor och yttre\r\nförbindelser) i specifika situationer där operativa insatser från\r\nunionens sida anses nödvändiga. Många av de gemensamma åtgärder som\r\ngenomförts har gällt det forna Jugoslavien, t.ex. administrationen av\r\nstaden Mostar. Andra exempel är valövervakning i Ryssland, stöd till\r\ndemokratiutvecklingen i Sydafrika och fredsprocessen i Mellanöstern,\r\nliksom stöd till insamling och förstöring av vapen i Albanien.\r\nRådet kan vidare enligt artikel 15 i EU-fördraget anta gemensamma\r\nståndpunkter. En gemensam ståndpunkt anger unionens inställning till en\r\nsärskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär. Gemensamma\r\nståndpunkter har beslutats om bl.a. det forna Jugoslavien, den internationella\r\nbrottmålsdomstolen och terroristbekämpning.\r\nDet förekommer också andra slags beslut inom andra pelaren. Ordförandelandet\r\nkan t.ex. på uppdrag av rådet förhandla fram avtal med andra stater\r\neller internationella organisationer. Vidare förekommer regelbundet\r\nmeddelanden och uttalanden från EU och från EU:s ordförandeland i\r\naktuella utrikespolitiska frågor. Flera hundra deklarationer publiceras\r\nvarje år i skilda ämnen, t.ex. om internationella kriser, om utvecklingen\r\ni ett land eller vid en statschefs bortgång.\r\nRegeringens beslutsfattande i frågor inom den gemensamma utrikes- och\r\nsäkerhetspolitiken\r\nSamarbetet mellan medlemsländerna inom den gemensamma utrikes- och\r\nsäkerhetspolitiken är mellanstatligt, vilket innebär att medlemsländerna\r\ninte har överlåtit beslutanderätt till de gemensamma institutionerna.\r\nUr\r\nsvensk synvinkel kan de beslut inom EU:s andra pelare som är folkrättsligt\r\nbindande betraktas som mellanstatliga överenskommelser. Enligt\r\nregeringsformen 10 kap. 1 § ingås överenskommelse med annan stat eller\r\nmellanfolklig organisation av regeringen (i vissa fall krävs riksdagens\r\ngodkännande).\r\nI en promemoria från Utrikesdepartementet som redovisas i den tidigare\r\ngranskningen (bet. 2001/02:KU20) anfördes att beslut där det kan finnas\r\ninslag av utrikespolitiska överväganden och som behandlas som\r\nregeringsärenden är för Utrikesdepartementets del typiskt sett bl.a. ingående\r\nav internationella överenskommelser inkluderande även godkännanden inför\r\nEU-beslut om gemensamma åtgärder och andra rådsbeslut inom den s.k.\r\nandra pelaren.1Under utskottets granskning våren 2002 anfördes att\r\ngränsen mellan ärendehandläggning och s.k. faktiskt handlande, som inte\r\nbetraktas som beslut, är oklar (bet. 2001/02:KU20). De frågor som\r\ndiskuteras här, främst gemensamma åtgärder och ståndpunkter, är emellertid\r\natt betrakta som ärendehantering.\r\nI Regeringskansliets Cirkulär 3 Riktlinjer för beredning i Regeringskansliet\r\nav svenska ståndpunkter i EU-frågor m.m. erinras om att i vissa fall\r\nkrävs att regeringen fattar beslut före ett beslut inom EU. Ett beslut\r\nsom rådet fattar i den andra och den tredje pelaren kan binda medlemsstaterna\r\npå samma sätt som följer av sedvanligt internationellt samarbete i\r\nenlighet med folkrättsliga regler. I de fall rådet t.ex. ska besluta om\r\nen gemensam åtgärd enligt artikel 14 i Unionsfördraget kan beslutet\r\nvara att jämställa med en internationell överenskommelse. I cirkuläret\r\nanförs att om ett beslut inom EU är att jämställa med en internationell\r\növerenskommelse aktualiseras de bestämmelser i 10 kap. regeringsformen\r\nsom reglerar förhållandet till andra stater.\r\nRegeringsbeslut under 2003 rörande gemensamma åtgärder och gemensamma\r\nståndpunkter\r\nI genomgången av Utrikesdepartementets protokoll serie A under 2003 har\r\nnoterats när regeringen fattar beslut om att godkänna en gemensam åtgärd\r\neller ståndpunkt. I protokollet anges normalt att regeringen beslutar\r\natt Sverige ska rösta för ett antagande av den gemensamma åtgärden (eller\r\nståndpunkten), under förutsättning att den i allt väsentligt överensstämmer\r\nmed den bifogade texten. Som bilaga till regeringsbeslutet återfinns\r\nförslaget. När rådet har fattat beslut publiceras åtgärden eller\r\nståndpunkten i Europeiska unionens officiella tidning (EUT).\r\nUnder 2003 beslutade regeringen enligt genomgångna protokoll att godkänna\r\natt Sverige skulle rösta för förslag till 5 gemensamma åtgärder samt 13\r\ngemensamma ståndpunkter. Dessa 18 regeringsbeslut återfinns i 14 olika\r\nprotokoll. Totalt finns 43 protokoll i serie A under 2003. Det innebär\r\natt i nära var tredje protokoll finns ett godkännande inför en gemensam\r\nåtgärd eller gemensam ståndpunkt.\r\nDe gemensamma åtgärderna rör bl.a. EU:s polisuppdrag i Bosnien-Hercegovina\r\noch insättandet av en krishanteringsstyrka i Kongo. Beslut om gemensamma\r\nståndpunkter handlar bl.a. om restriktiva åtgärder mot Zimbabwe och\r\nLiberia, kampen mot terrorism och frågor om Irak.\r\nVidare har en jämförelse av samtliga de gemensamma åtgärder och\r\nståndpunkter som antagits inom EU med dem som regeringen fattat beslut om\r\nenligt Utrikesdepartementets protokoll gjorts. Jämförelsen mellan olika\r\nkällor visar att det finns gemensamma åtgärder och ståndpunkter som\r\ninte föranlett särskilda beslut enligt Utrikesdepartementets protokoll.\r\nUtöver de gemensamma åtgärder som regeringen enligt Utrikesdepartementets\r\nprotokoll godkände att Sverige röstar för antogs ytterligare 15 stycken\r\nunder 2003. Dessa rörde bland annat frågor som ändring och förlängning\r\nav uppdrag för EU:s särskilda representanter i t.ex. Afghanistan. När\r\ndet gäller gemensamma ståndpunkter antogs fem stycken under 2003 utöver\r\ndem som behandlas i regeringens protokoll, t.ex. rörande multilaterala\r\navtal om icke-spridning av massförstörelsevapen och bärare samt om den\r\ninternationella brottmålsdomstolen.\r\nDe gemensamma åtgärderna och ståndpunkterna samt tidpunkten för regeringens\r\nbeslut i aktuella fall framgår av bilagorna 11? och 12?.\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\nUtskottet har genom en skrivelse som sänts till Regeringskansliet bett\r\nom kommentarer om regeringens beslutsfattande i frågor rörande EU:s\r\ngemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, särskilt avseende gemensamma\r\nåtgärder och gemensamma ståndpunkter. Från Regeringskansliet har den 14\r\noktober 2004 som svar översänts en inom Utrikesdepartementet upprättad\r\npromemoria (bilaga 12).\r\nI promemorian erinras om att en gemensam åtgärd eller en gemensam\r\nståndpunkt inom ramen för EU:s utrikespolitiska samarbete kan vara - men\r\nbehöver inte vara - en internationell överenskommelse i regeringsformens\r\nmening. Av avgörande betydelse för denna gränsdragning är huruvida den\r\naktuella åtgärden eller ståndpunkten innebär att staterna är folkrättsligt\r\nbundna av den, dvs. om den innebär ett klart och tydligt åtagande för\r\nstaterna, som innefattar en begränsning av den nationella handlingsfriheten\r\npå det aktuella området. I så fall föreligger ett internationellt avtal\r\noch 10 kap. 1 § blir tillämplig. I de fall ett folkrättsligt bindande\r\nåtagande inte uppkommer rör det sig om mer allmänna deklarationer och\r\nuttalanden för vilka bundenheten för de deltagande staterna mer kan\r\nsägas ligga på det politiska planet eller endast uttrycka en gemensam\r\npolitisk viljeyttring. Det är ett dokuments innehåll - inte hur dokumentet\r\nbetecknas - som bestämmer karaktären och därmed också den formella\r\nhanteringen hos regeringen.\r\nRådets gemensamma åtgärd (2003/115/GUSP) av den 18 februari 2003 om\r\nändring och förlängning av den gemensamma ståndpunkten (2002/145/GUSP)\r\nom restriktiva åtgärder mot Zimbabwe, i vilken medlemsstaterna bl.a.\r\nförbinder sig att genomföra reserestriktioner, är ett exempel på ett\r\nbeslut som innebär att ett folkrättsligt bindande åtagande uppkommer.\r\nEtt fall som innebär att ett folkrättsligt bindande åtagande inte\r\nuppkommer är rådets gemensamma åtgärd (2003/472/GUSP) av den 27 juni 2003\r\nom fortsättande av Europeiska unionens samarbetsprogram för icke-spridning\r\noch nedrustning i Ryska federationen, där medlemsstaterna närmare\r\nreglerar ett samarbetsprograms mål i syfte att stödja Rysslands insatser\r\nför vapenkontroll, nedrustning och icke-spridning.\r\nDe gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter under 2003 som har\r\ninneburit att ett folkrättsligt bindande åtagande har uppkommit har\r\nsåledes erfordrat ett regeringsbeslut innan Sverige kunnat rösta för\r\nantagande av EU:s beslut. Det finns ett antal gemensamma åtgärder och\r\nståndpunkter under 2003 som inte har föranlett särskilda regeringsbeslut.\r\nI dessa fall har bedömningen gjorts att några folkrättsligt bindande\r\nåtaganden för Sveriges del inte uppkommit som en följd av EU:s beslut.\r\nNågot regeringsbeslut har således inte krävts i dessa fall.\r\nI promemorian anförs att EU:s beslutsordning inom GUSP-området bl.a.\r\nutmärks av att beslutsfattandet inte sällan sker enligt en svårförutsebar\r\nagenda och i ett högt tempo. Detta kan emellanåt medföra svårigheter\r\natt iaktta de inhemska bestämmelser som reglerar formerna för sådana\r\nbeslut. Förutom att ett regeringsbeslut skall processas på ofta mycket\r\nkort tid har regeringen en skyldighet att informera och samråda med\r\nriksdagen och dess EU-nämnd.\r\nUtskottets ställningstagande\r\nUtskottet har i det föregående redovisat omfattningen under 2003 av\r\ninstrumenten gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter och\r\nregeringens beslut inför dessa. Som framgått finns det i nära vart tredje\r\nprotokoll från Utrikesdepartementet ett godkännande inför beslut om en\r\ngemensam åtgärd eller gemensam ståndpunkt.\r\nI promemorian som upprättats inom Utrikesdepartementet anförs att EU:s\r\nbeslutsfattande inom GUSP-området inte sällan sker i ett högt tempo.\r\nDet beror inte på EU:s beslutsordning i sig att tempot i internationell\r\npolitik kan vara högt. Till exempel kan en internationell kris inträffa\r\nplötsligt och påkalla ett snabbt agerande från EU och dess medlemsländer.\r\n\r\nDet höga tempot kan enligt promemorian från Utrikesdepartementet emellanåt\r\nmedföra svårigheter att iaktta de inhemska bestämmelser som reglerar\r\nformerna för sådana beslut. Det är enligt utskottets mening likväl inte\r\nacceptabelt om de inhemska bestämmelserna inte iakttas.\r\nI princip finns två olika vägar för att uppnå överensstämmelse mellan\r\nbeslutsprocessen på EU-nivå och nationella regler. Den ena vägen innebär\r\natt beslutsprocessen inom EU anpassas så att de nationella reglerna kan\r\nupprätthållas utan att ändras medan den andra vägen innebär att de\r\nnationella reglerna anpassas till systemet på EU-nivå. Finner regeringen\r\nbehov av ändrade regler för den nationella hanteringen får regeringen\r\nföreslå sådana ändringar (eller, om ändringarna ligger inom regeringens\r\nkompetensområde, på egen hand besluta om sådana ändringar).\r\nUtskottet noterar vidare att ett antal gemensamma åtgärder och ståndpunkter\r\ninte har föranlett särskilda regeringsbeslut. Som anförs i promemorian\r\nfrån Utrikesdepartementet har i dessa fall bedömningen gjorts att några\r\nfolkrättsligt bindande åtaganden för Sveriges del inte uppkommit som en\r\nföljd av EU:s beslut. Något regeringsbeslut har således inte krävts i\r\ndessa fall. Utskottet förutsätter att det görs en noggrann bedömning i\r\nvarje enskilt fall av huruvida något folkrättsligt bindande åtagande\r\nuppkommer för Sverige.\r\nGranskningen ger inte utskottet anledning till något ytterligare uttalande.\r\n</pre><pre>\r\nReservation\r\nFöljande reservation har avgivits. I rubriken anges inom parentes vilket\r\navsnitt i utskottets granskning som behandlas i reservationen.\r\nSenareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden (avsnitt\r\n2.3)\r\nav Göran Lennmarker (m), Helena Bargholtz (fp), Henrik S Järrel (m),\r\nTobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och\r\nHelena Höij (kd).\r\nVåren 2004 granskade utskottet regeringens senareläggning av avgiften\r\ntill EU:s budget till nästa budgetår. I den nu aktuella granskningen\r\nhar det visat sig att även avgiften till Europeiska utvecklingsfonden\r\nsenarelades. Vi står fast vid vår uppfattning, som vi redovisade i\r\nbetänkande 2003/04:KU20 (s. 221, reservation 6).\r\nVi vill således erinra om att enligt budgetlagen är regeringen skyldig\r\natt vidta åtgärder om det finns risk att utgiftstaket kommer att\r\növerskridas. Som framhålls i förarbetena till budgetlagen är emellertid\r\nregeringen samtidigt förpliktad att se till att de åtaganden som staten\r\nhar till följd av lag eller avtal fullföljs. Beslutet att skjuta på\r\navgiften till Europeiska utvecklingsfonden innebar ett avsteg från EG:s\r\nbestämmelser. Den åtgärd som vidtogs står sålunda i strid med såväl\r\nbudgetlagen som EG:s regler. Vidare ledde åtgärden - tvärtemot syftet\r\nmed utgiftstak - inte till bättre kontroll över statens utgifter. Snarare\r\nökade utgifterna eftersom staten till följd av den försenade inbetalningen\r\nmåste erlägga dröjsmålsränta. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om\r\ndetta överensstämmer med budgetlagens krav på god hushållning. Slutligen\r\nkan konstateras att regeringen enligt 9 kap. 10 § regeringsformen inte\r\nutan riksdagens bemyndigande får uppta lån eller i övrigt ikläda staten\r\nekonomisk förpliktelse. Närmare bestämmelser om befogenhet för regeringen\r\natt ikläda staten ekonomisk förpliktelse finns i budgetlagen. Enligt 12\r\n§ får regeringen för det ändamål och med högst det belopp som riksdagen\r\nbestämmer beställa varor eller tjänster samt besluta om bidrag, ersättning,\r\nlån eller liknande som medför utgifter även under senare budgetår än\r\ndet statsbudgeten avser. Beslutet att skjuta på avgiften till Europeiska\r\nutvecklingsfonden, och därigenom medvetet ådra staten en utgift i form\r\nav dröjsmålsränta under det efterföljande budgetåret, har inte förankrats\r\ni riksdagen.\r\nEnligt vår mening har regeringen agerat i strid med gällande regler och\r\növerträtt sina befogenheter. För detta förtjänar regeringen kritik.\r\n\r\nSärskilt yttrande\r\nUtskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttrande.\r\nI rubriken anges inom parentes vilket avsnitt i utskottets granskning\r\nsom behandlas i det särskilda yttrandet.\r\nRegeringskansliets resultatredovisning (avsnitt 3.2)\r\nav Göran Lennmarker (m), Helena Bargholtz (fp), Henrik S Järrel (m),\r\nTobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och\r\nHelena Höij (kd).\r\nKonstitutionsutskottet har vid tidigare granskningar funnit att det\r\ninte varit möjligt att få en samlad bild av effekterna av sammanslagningen\r\nav olika departement och enheter till Regeringskansliet. Utskottet har\r\nsamtidigt noterat att antalet ärenden inom Regeringskansliet minskar\r\ninom i stort sett alla ärendegrupper - undantaget interpellationer och\r\nutrednings- och kommittédirektiv. När det gäller antalet registrerade\r\närenden i form av EU-handlingar sjunker också antalet.\r\nRegeringskansliets anslag förstärktes inför Sveriges ordförandeskap i\r\nEU. Även om anslaget minskade något året efter ordförandeskapet så har\r\ndet sedan ökat igen. Sedan 1999 har anslaget ökat kraftigt utan närmare\r\nmotivering än vad som angavs inför ordförandeskapsperioden. Hänvisningen\r\ntill EU-medlemskapet och ökad internationalisering är enligt vår mening\r\ninte tillräcklig. Enligt vår mening måste Regeringskansliets expansion\r\nockså fortsatt ges kritisk uppmärksamhet.</pre><pre></pre><pre></pre><pre>\r\nBilaga 1\r\nSakregister 2000-2004\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 2\r\nFörordnanden och entlediganden enligt regeringsformen\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 3\r\nPromemoria från Utrikesdepartementet\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 4\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 5\r\nPromemoria från Statsrådsberedningen\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 6\r\nPromemoria från Statsrådsberedningen\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 7\r\nPromemoria från Regeringskansliet\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 8\r\nPromemoria från Justitiedepartementet\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 9\r\nPromemoria från Utrikesdepartementet\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 10\r\nPromemoria från Utrikesdepartementet\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 11\r\nPromemoria från Utrikesdepartementet\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 12\r\nKanslipromemoria\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 13\r\nPromemoria från Utrikesdepartementet\r\n</pre>"
    },
    "dokutskottsforslag": {
      "utskottsforslag": [
        {
          "punkt": "1",
          "rubrik": "Utskottets anmälan",
          "forslag": "Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för riksdagen resultatet av den i detta betänkande redovisade granskningen.\r\n",
          "beslutstyp": "",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "KU10",
          "vinnare": "uppgift saknas",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "2",
          "rubrik": "Senareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden (avsnitt 2.3)",
          "forslag": "",
          "beslutstyp": "röstning",
          "motforslag_nummer": "1",
          "motforslag_partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
          "votering_id": "01ED6844-8344-4018-99EB-8EF878221BF8",
          "votering_sammanfattning_html": {
            "table": {
              "tr": [
                {
                  "td": {
                    "h4": "Omröstning i sakfrågan",
                    "p": "Utskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)\r\n"
                  }
                },
                {
                  "th": [
                    "Parti",
                    "Ja",
                    "Nej",
                    "Avstående",
                    "Frånvarande"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "s",
                    "114",
                    "0",
                    "0",
                    "30"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "m",
                    "0",
                    "38",
                    "0",
                    "17"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "c",
                    "0",
                    "17",
                    "0",
                    "5"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "fp",
                    "0",
                    "39",
                    "0",
                    "9"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "kd",
                    "0",
                    "26",
                    "0",
                    "7"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "v",
                    "23",
                    "0",
                    "0",
                    "6"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "mp",
                    "14",
                    "0",
                    "0",
                    "3"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "-",
                    "0",
                    "0",
                    "0",
                    "0"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "Totalt",
                    "151",
                    "120",
                    "0",
                    "78"
                  ]
                },
                {
                  "td": {
                    "h4": "Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag"
                  }
                }
              ]
            }
          },
          "votering_url_xml": "http://data.riksdagen.se/votering/01ED6844-8344-4018-99EB-8EF878221BF8",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "KU10",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        }
      ]
    },
    "dokmotforslag": {
      "motforslag": {
        "nummer": "1",
        "rubrik": "Senareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden (avsnitt 2.3)",
        "partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
        "typ": "reservation",
        "utskottsforslag_punkt": "2"
      }
    },
    "dokaktivitet": {
      "aktivitet": [
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-09-15 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-10-14 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-10-21 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-11-11 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-11-16 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-11-18 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-11-23 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "JUS",
          "namn": "Justering",
          "datum": "2004-11-25 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "40",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TRY",
          "namn": "Trycklov",
          "datum": "2005-01-10 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "60",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TROWE",
          "namn": "Trycklov till Gotab och webb",
          "datum": "2005-01-11 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "70",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "B1",
          "namn": "Bordläggning 1",
          "datum": "2005-01-17 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "1",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "B2",
          "namn": "Bordläggning 2",
          "datum": "2005-01-18 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "2",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "AVG",
          "namn": "Avgörande",
          "datum": "2005-01-19 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "5",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BEH",
          "namn": "Behandling",
          "datum": "2005-01-19 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "3",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BES",
          "namn": "Beslut",
          "datum": "2005-01-19 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "4",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "RSKR",
          "namn": "Utfärdande av riksdagsskrivelse",
          "datum": "2005-01-19 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "6",
          "process": "avgorande"
        }
      ]
    },
    "dokuppgift": {
      "uppgift": [
        {
          "kod": "beslutssammanfattningusk",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "Utskottet anmäler enligt 12 kap. 2 § regeringsformen resultatet av granskningen för riksdagen",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-20 17:16:31"
        },
        {
          "kod": "notis",
          "namn": "Beslut i korthet",
          "text": "Konstitutionsutskottet (KU) har granskat regeringens och ministrarnas arbete. KU tar bland annat upp regeringens senareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden, beredningen av svenska ståndpunkter inför ministerrådets beslut om EG-direktiv och regeringens godkännande av beslut inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Riksdagen avslutade ärendet utan att besluta något mer.",
          "dok_id": "GS01KU10",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "notisrubrik",
          "namn": "Beslut",
          "text": "KU:s administrativa granskning av regeringen (KU10)",
          "dok_id": "GS01KU10",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "rdbeslut",
          "namn": "Riksdagens beslut",
          "text": "Anmälan läggs till handlingarna.",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-20 17:16:31"
        },
        {
          "kod": "statustext",
          "namn": "statustext",
          "text": "Ärendet är avslutat",
          "dok_id": "GS01KU10",
          "systemdatum": "2017-10-20 09:05:49"
        },
        {
          "kod": "utsknotis",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "<p>Konstitutionsutskottet (KU) har granskat regeringens och ministrarnas arbete. KU tar bland annat upp regeringens senareläggning av avgiften till Europeiska utvecklingsfonden, beredningen av svenska ståndpunkter inför ministerrådets beslut om EG-direktiv och regeringens godkännande av beslut inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.</p>",
          "dok_id": "GS01KU10",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:42:08"
        },
        {
          "kod": "utsknotisrubrik",
          "namn": "Utskottets förslag",
          "text": "KU:s administrativa granskning av regeringen (KU10)",
          "dok_id": "GS01KU10",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:42:08"
        }
      ]
    },
    "dokbilaga": {
      "bilaga": [
        {
          "dok_id": "GS01KU10",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "BET_200405_KU_10_del1.pdf",
          "filstorlek": "1646480",
          "filtyp": "pdf",
          "titel": "Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/443C0C54-F6AB-4F8C-91B1-0D3CC0BC1EBE"
        },
        {
          "dok_id": "GS01KU10",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "bet_200405_ku_10.pdf",
          "filstorlek": "31865820",
          "filtyp": "pdf",
          "titel": "Bilaga: bet_200405_ku_10",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/48E9B848-7C29-438E-ACDB-C8D6CF5E8B6A"
        }
      ]
    },
    "dokreferens": {
      "referens": [
        {
          "referenstyp": "protokollbeslut",
          "uppgift": "2005-01-19",
          "ref_dok_id": "GS0960",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "60",
          "ref_dok_titel": "2005-01-19",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "protokolldebatt",
          "uppgift": "2005-01-19",
          "ref_dok_id": "GS0960",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "60",
          "ref_dok_titel": "2005-01-19",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "rskr",
          "uppgift": "2004/05:147",
          "ref_dok_id": "GS0K147",
          "ref_dok_typ": "rskr",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "147",
          "ref_dok_titel": "Riksdagsskrivelse 2004/05:147",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Riksdagsskrivelse"
        }
      ]
    }
  }
}