{
  "dokumentstatus": {
    "dokument": {
      "hangar_id": "2222450",
      "dok_id": "GS01JUU20",
      "rm": "2004/05",
      "beteckning": "JUU20",
      "typ": "bet",
      "subtyp": "",
      "doktyp": "bet",
      "typrubrik": "Betänkande 2004/05:JUU20",
      "dokumentnamn": "Betänkande",
      "debattnamn": "Debatt om förslag",
      "tempbeteckning": "",
      "organ": "JUU",
      "mottagare": "",
      "nummer": "20",
      "slutnummer": "0",
      "datum": "2005-03-22 00:00:00",
      "systemdatum": "2006-03-15 11:53:54",
      "publicerad": "2006-03-15 11:53:58",
      "titel": "Stalking",
      "subtitel": "",
      "status": "",
      "htmlformat": "",
      "relaterat_id": "",
      "source": "",
      "sourceid": "",
      "dokument_url_text": "https://data.riksdagen.se/dokument/GS01JUU20/text",
      "dokument_url_html": "https://data.riksdagen.se/dokument/GS01JUU20",
      "dokumentstatus_url_xml": "https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GS01JUU20",
      "utskottsforslag_url_xml": "https://data.riksdagen.se/utskottsforslag/GS01JUU20",
      "html": "<div class=\"sidhuvud_publikation\">Justitieutskottets betänkande</div><div class=\"sidhuvud_beteckning\">2004/05:JUU20</div><h1>Stalking</h1>\r\n<hr class=\"sidhuvud_linje\"><pre>\r\nSammanfattning\r\nI detta betänkande behandlar utskottet ett under den allmänna motionstiden\r\nväckt motionsyrkande rörande behovet av ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom,\r\ns.k. stalking. I motionen anförs också att det behövs åtgärder för att\r\nunderlätta för rättsväsendet och polisen att motarbeta denna typ av\r\nbeteenden.\r\nJustitieutskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet\r\ninhämtat synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner. De\r\nfrågor som ställts till remissinstanserna gäller vilken kännedom de har\r\nom fenomenet stalking eller förföljelsesyndrom, om de har någon strategi\r\nför att motverka detta och om de anser att det finns ett lagstiftningsbehov.\r\n\r\nSammanfattningsvis anser den övervägande delen av remissinstanserna att\r\ndet föreligger behov av lagstiftning med direkt inriktning på systematisk\r\nförföljelse.\r\nUtskottet har inhämtat att regeringen förbereder ett uppdrag till\r\nBrottsförebyggande rådet att ta fram ett kunskapsunderlag i ämnet. Utskottet\r\nanser att motionsyrkandet får anses vara tillgodosett. I ärendet finns\r\nen reservation (m, fp, kd, c).</pre><pre>\r\nUtskottets förslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nLagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking\r\nRiksdagen avslår motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.\r\nReservation (m, fp, kd, c)\r\n\r\nStockholm den 22 mars 2005\r\nPå justitieutskottets vägnar\r\n\r\nJohan Pehrson\r\nFöljande ledamöter har deltagit i beslutet:      Johan Pehrson (fp),\r\nBritta Lejon (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask\r\n(m), Helena Frisk (s), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson (m), Göran\r\nNorlander (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Joe Frans\r\n(s), Cecilia Magnusson (m), Kerstin Andersson (s), Leif Björnlod (mp),\r\nChrister Erlandsson (s) och Christer Engelhardt (s).</pre><pre>\r\nRedogörelse för ärendet\r\nÄrendet och dess beredning\r\nI motion Ju412 (fp), väckt under den allmänna motionstiden 2004, anförs\r\natt det finns behov av ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom, s.k.\r\nstalking. Det behövs också enligt motionärerna åtgärder som kan användas\r\nför att underlätta för rättsväsendet och polisen att arbeta mot denna\r\ntyp av beteenden.\r\nJustitieutskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet\r\nbeslutat att inhämta synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner.\r\nDe frågor som ställts till remissinstanserna gäller vilken kännedom de\r\nhar om fenomenet systematisk förföljelse, om de har någon strategi för\r\natt motverka detta och om de anser att det föreligger ett lagstiftningsbehov.\r\n\r\nOrdet \"stalking\"\r\nFör det fenomen som här skall beskrivas saknas ett vedertaget svenskt\r\nord. Därför har det engelska ordet \"stalking\" ofta kommit till användning,\r\nliksom begreppet förföljelsesyndrom. Mot det förra kan invändas att\r\ndet inte är ett svenskt ord, mot det senare att det för tanken till en\r\nmedicinsk diagnos, lida av osv., vilket gör det mindre lämpligt. Svenska\r\nspråknämnden föreslår stalkning, stalka och stalkare, som bör uttalas\r\nså att stalka rimmar på halka. Riksdagens språkexpert framför att man\r\nockså kan tänka sig att använda andra svenska termer som systematisk\r\nförföljelse, förfölja och förföljare. Enligt flera remissvar är en möjlig\r\nväg att bygga vidare på eller använda det vedertagna begreppet fridskränkning.\r\nI detta ärende används begreppet systematisk förföljelse. I avsnittet\r\ndär remissvaren återges används det begrepp som valts av respektive\r\nremissinstans.\r\nVad avses med systematisk förföljelse\r\nMed begreppet systematisk förföljelse åsyftas i regel att mer än rent\r\ntillfälligt förfölja och/eller kartlägga en person för egna syften. Med\r\nordalydelsen för egna syften avses att klargöra att sådant förföljande\r\neller kartläggande som sker som del av en yrkesmässig verksamhet, t.ex.\r\ninom polisen, inte omfattas.\r\nI boken Smygande hot - en bok om stalkning (Agneta Syrén, 2004, s. 13)\r\nbeskrivs fenomenet som \"en medveten, illvillig, upprepad förföljelse\r\noch trakassering av en annan person för att uppnå egna syften\". För\r\nytterligare definitioner se under avsnittet om utländsk lagstiftning.\r\nTillämplig\r\nsvensk lagstiftning\r\nVad som diskuteras i detta betänkande är således systematisk förföljelse.\r\nBeteendet som avses kan väl ha passerat gränsen för det som redan i\r\ndag faller inom det straffbara området. Systematisk förföljelse kan\r\nvara att bedöma som ofredande, hemfridsbrott eller olaga intrång. Mer\r\nallvarliga fall kan vara att bedöma som olaga hot. I remissvaret från\r\nåklagarkammaren i Sundsvall framgår att en åklagare i ett fall åtalat\r\nsystematisk förföljelse som misshandel då det orsakat psykisk sjukdom.\r\nPersonen i fråga fälldes sedermera för ofredande.\r\nUpprepade brottsliga kränkningar av vissa närstående eller tidigare\r\nnärstående kan vara att bedöma som grov fridskränkning eller grov\r\nkvinnofridskränkning. Då krävs att gärningarna är brott enligt 3, 4 eller\r\n6 kap. brottsbalken (även t.ex. ofredande), att var och en av gärningarna\r\nutgör ett led i en upprepad kränkning av målsägandens integritet och\r\natt brotten varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla.\r\nMan kan även tänka sig förföljelsefall som direkt kan föranleda ett\r\nbesöksförbud. För att utfärda ett besöksförbud krävs att det på grund\r\nav särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet\r\navses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt\r\nallvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av\r\nom sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot vilken\r\nförbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa,\r\nfrihet eller frid (1 § lagen [1988:688] om besöksförbud). Att en\r\nbrottslig gärning begåtts mot den som skall skyddas av förbudet är alltså\r\ni och för sig inte ett krav för att besöksförbud skall kunna utfärdas.\r\n\r\nDen här avsedda formen av systematisk förföljelse torde kunna vålla\r\npolis och åklagare bekymmer när gärningen inte ryms inom definitionen\r\nför ofredande, dvs. inte utgör ett hänsynslöst beteende i lagens mening\r\noch inte heller innehåller några verbala trakasserier, hot eller\r\nförolämpningar. Om den brottsliga nivån inte är uppnådd kan grov fridskränkning\r\neller grov kvinnofridskränkning inte heller komma i fråga. Besöksförbud\r\nkan i och för sig användas. Det är dock okänt i vilken grad domstolarna\r\nverkligen beaktar sådan förföljelse som inte nått den nivån att den är\r\nstraffbar i sig.\r\nUtländsk lagstiftning\r\nUSA\r\nSystematisk förföljelse definierades som ett brott i Kalifornien först\r\når 1990 som en följd av att en ung skådespelerska, Rebecca Schaeffer,\r\nåret innan skjutits till döds av en man som var helt fixerad vid henne.\r\nHan hade tagit fram information om hennes bostadsadress, vilken bil\r\nhon körde, vilka telefonnummer hon ringde och var hon gjorde sina dagliga\r\ninköp (Agneta Syrén, Smygande hot, 2004, s. 49). Rebecca Schaeffers död\r\npåvisade att den dåvarande lagstiftningen i Kalifornien inte täckte\r\ndenna typ av beteenden.\r\nInom två år från det att systematisk förföljelse blivit ett brott i\r\nKalifornien hade hälften av alla stater i USA kriminaliserat detta\r\nbeteende. År 1998 hade alla delstater infört lagar mot systematisk\r\nförföljelse.\r\nDelstaterna har formulerat sin lagstiftning på området på olika sätt.\r\nFör att komma närmare en gemensam definition har man i USA satt upp tre\r\nkriterier som skall vara uppfyllda för systematisk förföljelse\r\n(Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå, nr 1/2005 s. 6). För det första\r\nskall det finnas ett mönster av uppsåtliga trakasserier. För det andra\r\nskall det finnas ett inslag av underförstått eller klart uttalat hot\r\noch slutligen skall offret faktiskt uppleva rädsla och den rädslan skall\r\nvara befogad.\r\nSom exempel kan nämnas att enligt den kaliforniska strafflagen (§ 646.\r\n9) kan den straffas för systematisk förföljelse som gjort sig skyldig\r\ntill följande:\r\nAny person who willfully, maliciously, and repeatedly follows or willfully\r\nand maliciously harasses another person and who makes a credible threat\r\nwith the intent to place that person in reasonable fear for his or her\r\nsafety, or the safety of his or her immediate family is guilty of the\r\ncrime of stalking, punishable by imprisonment in a county jail for not\r\nmore than one year, or by a fine of not more than one thousand dollars\r\n($ 1,000), or by both that fine and imprisonment, or by imprisonment in\r\nthe state prison.\r\nVilket i utskottets egen översättning lyder:\r\nDen som avsiktligt, illvilligt och systematiskt förföljer eller avsiktligt\r\noch illvilligt trakasserar en annan person på ett sådant sätt att det\r\nutgör ett realistiskt hot ägnat att framkalla fruktan för egen eller\r\nden närmaste familjens säkerhet gör sig skyldig till systematisk\r\nförföljelse för vilket stadgas fängelse i ett år i en   lokalanstalt'''''''''''''''''''''''''''''''' eller\r\nböter, ej mer än tusen dollar, eller båda påföljderna i förening eller\r\nfängelse att avtjänas i   riksanstalt''''''''''''''''''''''''''''''''.\r\nLagstiftningen finns delstat för delstat återgiven på Internet genom\r\nNational Center for Victims of Crime (www.ncvc.org).\r\nMånga olika beteenden är reglerade. Ett exempel hämtat från delstaten\r\nNew Yorks strafflag (§ 120.45) lyder på följande sätt, i utskottets\r\negen översättning:\r\nEn person har gjort sig skyldig till systematisk förföljelse av fjärde\r\ngraden när han eller hon uppsåtligen, utan rättmätigt syfte, förföljer,\r\nringer upp eller på annat sätt söker kontakt med en person, hans eller\r\nhennes familj eller bekantskapskrets trots att han vet eller borde känna\r\ntill att detta beteende kan orsaka denne person skada till person eller\r\negendom eller orsaka annan person i dennes familj eller bekantskapskrets\r\nsådan skada och han eller hon tidigare blivit ombedd att upphöra med\r\nbeteendet. För samma brott straffas den som uppsåtligen, utan rättmätigt\r\nsyfte, genom att söka upp eller ringa eller på annat sätt tar kontakt\r\nmed en person och därigenom hotar dennes anställning eller affärsverksamhet\r\ntrots att han eller hon tidigare blivit ombedd att upphöra med beteendet.\r\nBrottet är ringa.\r\nAtt brottsbeskrivningen i detta fall är ringa syftar inte på brottet\r\ngenerellt utan på att systematisk förföljelse av fjärde graden endast\r\när avsett att täcka mindre allvarliga former.\r\nAustralien\r\nTill skillnad från USA som fick lagstiftning mot systematisk förföljelse\r\nsom en direkt följd av mordet på en känd person har Australiens\r\nlagstiftning mot detta beteende vuxit fram som en strävan att motverka\r\nfamiljevåld. Alla åtta delstater i Australien har infört skyddsregler\r\nmot systematisk förföljelse i sin lagstiftning. Någon enhetlig definition\r\nav det straffbara beteendet har dock inte införts. Så har delstaten\r\nSouth Australia följande lagstiftning (Criminal law consolidation act\r\n1935, sect 19AA med utskottets egna översättningar):\r\nA person stalks another if -\r\na) on at least two separate occasions, the person -\r\ni) follows the other person; or\r\nii) loiters (uppehåller sig) outside the place of residence (bostad) of\r\nthe other person or some other place frequented by the other person;\r\nor\r\niii) enters or interferes with property in possession of the other\r\nperson; or\r\niv) gives offensive material (kränkande, obehagligt material) to the\r\nother person, or leaves offensive material where it will be found by,\r\ngiven to or brought to the attention of the other person; or\r\nv) keeps the other person under surveillance (övervakning); or\r\nvi) acts in any other way that could reasonably be expected to arouse\r\nthe other person''''''''''''''''''''''''''''''''s apprehension or fear (väcka oro eller rädsla);\r\nand\r\nb) the person -\r\ni) intends to cause serious physical or mental harm to the other person\r\nor a third person; or\r\nii) intends to cause serious apprehension or fear (väcka allvarlig oro\r\neller rädsla).\r\nA person who stalk another is guilty of an offence.\r\nPenalty\r\na) if-\r\ni) the offender''''''''''''''''''''''''''''''''s conduct contravened an injunction or an order imposed\r\nby a court (beteendet är ett brott mot ett föreläggande eller en föreskrift\r\nbeslutad av en domstol) (either under a law of the State or the\r\nCommonwealth) or\r\nii) the offender was, on any occasion to which the charge relates, in\r\npossession of an offensive weapon,\r\nimprisonment for not more than 5 years\r\nb) in any other case - imprisonment for not more than 3 years.\r\nEngland och Wales\r\nSom ett svar på otillräckligheten hos existerande lagregler när det\r\ngällde att skydda offer för systematisk förföljelse infördes The Protection\r\nfrom Harassment Act år 1997 i England och Wales. En användbar definition\r\npå begreppet \"stalking\" visade sig svår att fastställa. I lagen används\r\ndärför den vidare termen \"harass\" med vilket avses att plåga, besvära,\r\ntrakassera eller ofreda. Termen inkluderar systematisk förföljelse men\r\nbegränsas inte till detta. Brottet definieras här som \"a course of\r\nconduct which amounts to harassment of another, and which the defendant\r\nknows, or ought to know, amounts to harassment of the other\", vilket i\r\nutskottets översättning lyder: ett beteende som innebär ofredande av en\r\nannan person och som den trakasserande inser eller borde inse\r\nbesvärar/trakasserar/ofredar denne (The Protection from Harassment Act, section\r\n1).\r\nFöljande komponenter är karakteristiska för \"harassment\" (Emily Finch;\r\nStalking the perfect stalking law: An evaluation of the efficacy of The\r\nProtection from Harassment Act 1997; Criminal Law Reveiw 2002):\r\nOlika beteenden som genom att enträget upprepas försöker tvinga en annan\r\nperson till oönskad kommunikation och/eller kontakt. Det kan också\r\nbeskrivas så att en person skrämmer en annan eller ger denne ångest genom\r\nett uppträdande som på ytan kan verka oskyldigt men som satt i sitt\r\nsammanhang får en hotfull innebörd. Lagen är således avsedd att förhindra\r\natt brottsoffer skadas av att utsättas för oönskad uppmärksamhet och\r\nsystematisk förföljelse. \"Harassment\" är därmed ett kontextberoende\r\nbrott eftersom det aktuella beteendet inte behöver vara oacceptabelt\r\nsett för sig men blir det i ett visst givet sammanhang.\r\nKanada\r\nDen 1 augusti 1993 trädde en lagstiftning mot systematisk förföljelse\r\ni kraft i Kanada (Section 264 of Bill 126). Vad som då straffsanktionerades\r\nvar att upprepade gånger följa efter någon, att upprepade gånger\r\nkommunicera med någon, direkt eller indirekt, att bevaka någons bostad,\r\nuppehållsplats eller arbetsplats eller att hota denne om detta inte\r\nskedde i lagliga syften och om gärningsmannen kände till att den utsatta\r\npersonen kände sig ofredad eller om han eller hon var likgiltig inför\r\natt detta blev resultatet. År 1996 fick lagen ett tillägg av innebörden\r\natt en person som var anklagad för straffbar systematisk förföljelse\r\nkunde förhindras att äga ett skjutvapen, ammunition eller explosiva\r\nvaror om det vid en förhandling angående borgen bedömdes att den misstänkte\r\nkunde antas vara farlig för sig själv eller andra.\r\nRemissvaren i sammanställning\r\nNedan återges remissvaren i något förkortad form. Remissvaren i sin\r\nhelhet finns tillgängliga i utskottets ärende med samma beteckning.\r\nJustitiekanslern\r\nDet kan föreligga ett visst behov att straffbelägga \"stalking\". Jag\r\ntänker då närmast på sådana förfaranden som varken innehåller någon\r\nhotfull gest eller något hotfullt yttrande, men som ändå är ägnade att\r\nhos den utsatte framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans\r\nsäkerhet till person eller egendom. Ett sådant straffstadgande torde ofta\r\nmedföra avsevärda bevissvårigheter i en brottmålsprocess men det behöver\r\ninte betyda att man skall avstå från lagstiftning.\r\nJustitieombudsmannen\r\nJustitieombudsmannen har inte haft något att anföra.\r\nStockholms tingsrätt\r\nTingsrätten anser inte att det föreligger något lagstiftningsbehov. De\r\nbefintliga reglerna om ofredande och olaga hot är tillräckliga. Möjligen\r\nskulle man kunna införa en särskild straffskala för grovt ofredande.\r\nFörföljelse som inte bedöms ha nått upp till ett brottsligt antastande\r\nkan medföra ett beslut om besöksförbud och reglerna tillämpas också på\r\ndet sättet av tingsrätten.\r\nSundsvalls tingsrätt\r\nDet kan antas att det i några mål som handlagts vid tingsrätten under\r\nsenare år, där brottsligheten bestått i ofredande, överträdelse av\r\nbesöksförbud och grov kvinnofridskränkning, egentligen rört sig om\r\nstalkning. Det går dock inte av dessa mål att dra någon slutsats om att\r\nstalkning skulle vara ett omfattande problem.\r\nOm man efter en djupare undersökning finner att stalkning blivit ett\r\nsådant problem att en straffrättslig reglering behövs utöver de regler\r\nsom nu finns i framför allt 4 kap. brottsbalken synes det vara lämpligast\r\natt utvidga gränserna för vad som utgör ofredande enligt 4 kap. 7 §\r\nbrottsbalken.\r\nRiksåklagaren\r\nDet är svårt att uppskatta omfattningen av problemet. Någon djupare\r\neller mer systematisk analys torde inte ha gjorts på området. Det är\r\nockså oklart hur stor del av anmälda gärningar som handläggs av polisiär\r\nförundersökningsledare och som inte resulterar i ett förundersökningsprotokoll,\r\nmed följd att de inte kommer till åklagares kännedom. Den vanligaste\r\nkategorin av förföljelsesyndrom är antagligen den där handlingarna riktar\r\nsig mot en tidigare närstående person till vilken gärningsmannen har\r\nhaft ett förhållande, t.ex. någon som har varit gift med gärningsmannen\r\neller sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Det\r\nfinns dock även exempel på släktfejder samt stridigheter mellan grannar\r\noch mellan arbetskollegor som urartar och leder till förföljelse m.m.\r\nI den allmänna debatten har gjorts gällande att de senaste årens varsel\r\noch uppsägningar har lett till ett ökat antal fall av förföljelsesyndrom,\r\ndär personer i ledande ställning på företag förföljs och trakasseras\r\nav anställda och före detta anställda.1Stalking - ett fenomen som ökar,\r\nartikel i Svenska Dagbladet den 20 oktober 2004.\r\nNågon särskild strategi för att motverka problemet finns inte framtagen\r\ninom åklagarväsendet, utan företeelsen hanteras med de juridiska instrument\r\nsom står till buds enligt gällande lagstiftning.\r\nDe straffbestämmelser som aktualiseras vid förföljelsesyndrom är i första\r\nhand ofredande och förolämpning. Även skadegörelse och hemfridsbrott/olaga\r\nintrång kan förekomma. I mer allvarliga fall kan handlingarna bedömas\r\nsom försök till misshandel eller olaga hot. Upprepade brottsliga\r\nkränkningar av vissa närstående eller tidigare närstående kan vara att\r\nbedöma som grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning. Förutom\r\nlagföring på grund av de brottsliga gärningarna kan det bli aktuellt\r\natt utfärda ett besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud.\r\nUtanför\r\ndet kriminaliserade området faller oftast olika former av förföljelsesyndrom\r\nsom inte ryms inom definitionen för ofredande, dvs. inte utgör handgripligt\r\nantastande eller ofredande genom hänsynslöst beteende, och inte heller\r\ninnehåller några hot eller förolämpningar. I dessa fall är inte heller\r\nstraffbestämmelsen om grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning\r\ntillämplig. En sådan typ av handlande kan vara att en man som har dömts\r\ntill fängelse för någon form av övergrepp mot en kvinna återkommande\r\nuppehåller sig omedelbart intill kvinnans arbetsplats eller bostad sedan\r\nhan frigivits från straffet. Ett annat exempel är att en person i\r\ntrakasseringssyfte följer efter en annan person t.ex. på vägen mellan\r\nbostaden och arbetsplatsen.2Jfr NJA II 1988 s. 321 och 325.\r\nEtt besöksförbud kan omfatta olika former av förföljelsesyndrom som\r\ninte är kriminaliserade i brottsbalken. En grundläggande förutsättning\r\nför att ett besöksförbud skall kunna meddelas är dock att det på grund\r\nav någon särskild omständighet finns risk för att den mot vilken förbudet\r\navses gälla kommer att begå brott mot eller allvarligt trakassera den\r\nsom förbudet avser att skydda. I förarbetena betonades att möjligheten\r\natt använda besöksförbud utan att den mot vilken förbudet avses gälla\r\ntidigare har begått brott mot den andra personen bör användas mycket\r\nrestriktivt.3NJA II 1988 s. 327.\r\nErfarenhetsmässigt kan sägas att det torde höra till ovanligheterna att\r\nsådana upprepade och systematiska trakasserier och förföljelser som\r\nmotionen i första hand tar sikte på inte bedöms som brottsliga. Det\r\nfinns alltså i det hänseendet inte något påtagligt behov av lagstiftning\r\npå området.\r\nEn annan sak är frågan om man inom den nuvarande ordningen i tillräcklig\r\nmån kan beakta det straffvärda i ett upprepat, systematiskt trakasserande\r\nsom i och för sig kan uppfattas utgöra ganska bagatellartade gärningar.\r\nDe ändringar i straffskalorna för ofredande och olaga hot som infördes\r\når 1993 har inneburit ökade möjligheter att vid straffmätningen beakta\r\nomfattande och systematiska trakasserier och hot. I viss mån kan också\r\nett sådant handlande utgöra en försvårande omständighet som skall beaktas\r\nnär domstolen bestämmer ett straff.\r\nProblemet uppmärksammades i förarbetena till straffbestämmelsen om grov\r\nfridskränkning och grov kvinnofridskränkning. För att motverka att man\r\ni lagföringen och domen över handlandet förbiser det samlade beteendets\r\nstraffvärde har brottsbeskrivningen i straffbestämmelsen konstruerats\r\npå ett sådant sätt att den brottsliga handlingen utgörs av flera brottsliga\r\ngärningar mellan vilka det finns ett visst samband.4Prop. 1997/98:55 s.\r\n74-82.\r\nFrågan om det föreligger ett lagstiftningsbehov och synpunkter på\r\ninriktningen av ett sådant är enligt riksåklagarens mening i första hand\r\nen politisk fråga som det inte ankommer på riksåklagaren att ta ställning\r\ntill på förevarande underlag.\r\nFör det fall en översyn skulle ske i syfte att åstadkomma en förändring\r\nkan möjliga alternativ vara t.ex. att behandla det aktuella beteendemönstret\r\ni en särskild straffbestämmelse i 4 kap. brottsbalken efter samma\r\nprinciper som grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning eller att\r\nlåta beteendemönstret utgöra en särskild straffskärpningsgrund i 29 kap.\r\n2 § brottsbalken.\r\nCity åklagarkammare i Stockholm\r\nVid City åklagarkammare i Stockholm har under senare tid ett fåtal\r\närenden rörande systematisk förföljelse handlagts där gärningarna har\r\nkunnat lagföras under de straffbestämmelser som nu är tillgängliga.\r\nEtt nyare fenomen som kan vara svårt att veta omfattningen av och hur\r\ndet skall hanteras juridiskt är trakasserier via Internet. Med största\r\nsannolikhet är detta ett växande problem.\r\nOm problemet visar sig vara tillräckligt stort måste kanske möjligheten\r\natt lagstifta övervägas.\r\nÅklagarkammaren i Örebro\r\nVi ser inte att det föreligger något lagstiftningsbehov. Det finns dock\r\nett undantag. Personer som sitter häktade eller verkställer straff för\r\nden här typen av brottslighet måste förhindras att fortsätta sin\r\nbrottslighet. I dag kan en häktad utan restriktioner (att kollusionsfara\r\ninte föreligger är inte ovanligt) fortsätta sin brottslighet genom att\r\nringa en person trots att besöksförbud är meddelat.\r\nÅklagarkammaren i Sundsvall\r\nProblemet med nuvarande lagstiftning är att den ger mycket begränsade\r\nmöjligheter att bemöta och hantera sjuklig förföljelse av detta slag,\r\ns.k. stalking som i dag för varje inträffad händelse oftast faller under\r\nolaga hot eller ofredande, med förhållandevis lågt straffvärde även vid\r\nupprepade fall av hotfulla och aggressiva beteenden. Ett särskilt lagrum\r\nför gärningar begångna inom ramen för sjuklig förföljelse bör övervägas,\r\nförslagsvis - förföljelsebrott. När det gäller offer som angrips för\r\natt de är offentliga personer genom sitt yrke eller politisk befattning\r\nbehöver lagstiftaren dessutom överväga behov av straffskärpning, eventuellt\r\ngrovt brott. Lagstiftningen ska ta sikte på själva förföljandet -\r\nstraffskalan bör vara ganska vid.\r\nDomstolarna bör ges en uttrycklig möjlighet att väga in när en serie\r\ngärningar, som var och en kvalificerar för enkla fall av hot och ofredande,\r\ntillsammans utgör en helhet som betydligt överstiger de enskilda brotten.\r\n\r\nSlutligen behövs ett ökat medvetande vid värderingen av den psykiska\r\nskada och det psykiska lidande som offren utsätts för.\r\nHär biläggs en stämningsansökan avseende ett stalkingfall för tio år\r\nsedan. Det handlade om omfattande förföljelse. Den åtalade dömdes för\r\nofredande. En av gärningsbeskrivningarna som avsåg misshandel (3 kap.\r\n5 § brottsbalken) löd som följer:\r\nXX har genom ett hänsynslöst beteende misshandlat YY i Sundsvalls kommun.\r\nMisshandeln har bestått i omfattande och systematiska trakasserier\r\nunder tiden januari 1992 till den 17 mars 1995 genom bl.a. förföljelser,\r\nomfattande obscena gester och grimaser, svordomar och hotelser,\r\ntelefonpåringningar, brev, kort, gåvor, anmälningar till olika myndigheter\r\nsamt misskrediteringar till andra personer. Genom misshandeln har YY\r\nåsamkats psykisk sjukdom.\r\nRikspolisstyrelsen\r\nBrottslighet där stalking förekommer särredovisas inte i Polisens\r\nregister över anmälda brott. Rikspolisstyrelsen kan därför inte svara på\r\nhur omfattande problemet med stalking är. Rikspolisstyrelsen har den 15\r\nnovember 2004 gett Polismyndigheten i Kalmar län och Polismyndigheten\r\ni Stockholms län i uppdrag att i samarbete med professor Henrik Belfrage,\r\nRättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, bedriva metodutveckling\r\navseende bedömning om åtgärder vid stalking med hjälp av polisiära hot-\r\noch riskbedömningar. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 juni\r\n2006.\r\nPolismyndigheten i Kalmar län, och senare Polismyndigheten i Kronobergs\r\noch Blekinge län, har tidigare samarbetat i utvecklingsprojekt rörande\r\npartnervåld. I projektgruppen ingick även forskare från Rättspsykiatriska\r\nregionkliniken. Rikspolisstyrelsens slutrapport av projektet, Metodutveckling\r\ngällande riskbedömning vid upprepat partnervåld, färdigställdes i maj\r\n2003. De forskare som ingick i gruppen upprättade också en slutrapport,\r\nUtveckling av ett riskinstrument för polisiär bedömning av risk för\r\nupprepat partnervåld (SARA:PV), som handlar om utveckling av ett\r\nriskinstrument för polisiär bedömning av risk för upprepat partnervåld.\r\nBåda slutrapporterna bifogas detta yttrande som bilagor.\r\nAv vad som angetts ovan följer att Polisen arbetar aktivt med frågor om\r\nvåld i nära relationer och stalking. Rikspolisstyrelsen kan dock inte\r\nuttala sig i frågan om något lagstiftningsbehov föreligger förrän det\r\nprojekt som nu inletts har avslutats och utvärderats. Slutligen kan\r\ntilläggas att Rikspolisstyrelsen för närvarande utarbetar en rapport om\r\npolisiära hot- och riskbedömningar. Rapporten beräknas vara klar under\r\nvåren.\r\nSäkerhetspolisen\r\nSäkerhetspolisen har inte någon möjlighet att med säkerhet kvantifiera\r\nomfattningen av problemet med stalking/förföljelsesyndrom. När det gäller\r\nden centrala statsledningen m.fl., dvs. den personkrets där Säkerhetspolisen\r\nhar ett ansvar för bl.a. personskyddet, kan Säkerhetspolisen dock\r\nbekräfta att omfattningen av problemet är mycket stort, särskilt beträffande\r\nstatsråden, statschefen och kronprinsessan. Säkerhetspolisen bedömer\r\nvidare, bl.a. utifrån samtal som förts med andra politiker och\r\nförtroendevalda, att stalking/förföljelsesyndrom i olika former förekommer\r\nbetydligt oftare än de fall som blir föremål för en polisanmälan. Vid\r\nsamtalen har tydligt framkommit en ovilja att anmäla händelser som kan\r\nbetecknas som \"stalking\". Säkerhetspolisen uppskattar därför att det\r\nfinns ett stort mörkertal både för den personkrets som ligger under\r\nSäkerhetspolisens ansvarsområde och för andra grupper, t.ex. andra\r\nförtroendevalda, idrottsstjärnor och andra \"kändisar\", medlemmar i kända\r\nfinansfamiljer och personer i serviceyrken. Det får anses väl känt att\r\nockså utsatta kvinnor i familjevåldsärenden i hög utsträckning drabbas\r\nav stalking/förföljelse.\r\nDet är önskvärt att på ett tidigt stadium kunna identifiera personer\r\nsom har tendenser till förföljelsesyndrom. För att göra detta krävs\r\nsamverkan mellan olika myndigheter. Det är t.ex. viktigt att eventuella\r\npolisiära insatser mot en förföljare kan ske i samverkan med psykiatrin.\r\nOm det har konstaterats att en person lider av förföljelsesyndrom måste\r\nen uppföljning göras av individen och de handlingar som denne vidtagit.\r\nHar personen t.ex. uppträtt hotfullt och har denne i så fall avsikt\r\noch kapacitet att genomföra hotet?\r\nSäkerhetspolisens uppfattning är att ett problem med dagens lagstiftning,\r\nvilket också berörs i motionen, är att ett beteende som kan betecknas\r\nsom \"stalking\" inte kan ses som en helhet, utan varje enskild handling\r\nmåste värderas för sig. Om det bedöms som ett brott har detta ofta ett\r\nlågt straffvärde. Vanligen rör det sig om olaga hot och i viss utsträckning\r\nom t.ex. ofredande, sexuellt ofredande, hemfridsbrott eller ordningsstörande\r\nbrott. Detta medför att möjligheterna att förhindra, avvärja och beivra\r\ndessa gärningar är starkt begränsade.\r\nI dag finns inte någon straffbestämmelse som tar sikte på fall där\r\ngärningar utgjort ett led i en upprepad kränkning, om inte gärningsmannen\r\när en närstående eller tidigare närstående person. Om handlingarna var\r\nför sig är straffbara kan gärningsmannen dömas för grov fridskränkning\r\neller grov kvinnofridskränkning. Om det är fråga om mindre allvarliga\r\nhandlingar som t.ex. telefonsamtal, e-post och brev med obehagligt\r\ninnehåll eller att en person visar sig i närheten av någons bostad kan\r\ngärningen i vissa fall falla under flera olika brottsrubriceringar, t.\r\nex. olaga hot eller ofredande. Det är också tänkbart att handlingen\r\nfaller utanför det straffbara området, trots att den för den utsatte\r\nkan upplevas som mycket hotfull och pressande.\r\nOm det fanns en möjlighet under vissa förutsättningar att definiera en\r\nserie gärningar/handlingar som ett gemensamt brott skulle det i sig\r\ninnebära väsentligt förbättrade möjligheter att förhindra, avvärja och\r\nbeivra dem.\r\nDen svenska lagstiftningen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning,\r\n4 kap. 4 a § brottsbalken, skulle också kunna tjäna som underlag för\r\nen straffbestämmelse mot stalking/förföljelsesyndrom. Det bör vara\r\nmöjligt att beakta det straffvärda som ligger i upprepade, systematiska\r\nkränkande handlingar även om dessa, om man ser dem åtskilda, kanske kan\r\nframstå som ganska bagatellartade. Rekvisiten \"upprepad kränkning\" och\r\n\"allvarlig skada\" bör också kunna användas i en straffbestämmelse om\r\nstalking/förföljelsesyndrom.\r\nFör att kunna döma för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning\r\nkrävs att var och en av de skilda gärningarna i sig utgör ett brott.\r\nAndra inte straffbara handlingar kan således inte ligga till grund för\r\nen bedömning av att det varit fråga om ett led i en upprepad kränkning.\r\nEn svårighet när det gäller stalking/förföljelsesyndrom är att flera\r\nav de handlingar som en förföljare utsätter en person för kan ligga\r\nutanför det straffbara området. Det kan t.ex. röra sig om brev vars\r\ninnehåll inte är hotfullt, men obehagligt, övervakning av bostad/arbetsplats\r\netc. Om lagstiftningen utformas så att varje enskild handling måste\r\nvara straffbar för att ansvar skall kunna utkrävas, riskerar man att i\r\npraktiken stå utan effektiva möjligheter att beivra den typen av handlingar.\r\nEn eventuell lagstiftning mot stalking/förföljelse borde, enligt\r\nSäkerhetspolisens mening, i stället utformas så att ett upprepat beteende\r\nav kränkande handlingar ses som en enda gärning, och inte som i\r\nstraffbestämmelserna om fridskränkning, där var för sig straffbara gärningar\r\nbeivras under en gemensam brottsrubricering. En straffbestämmelse om\r\nstalking/förföljelsesyndrom utformad på det sätt som Säkerhetspolisen\r\nredogjort för kommer dock att medföra gränsdragningsproblem. När skall\r\nt.ex. ett antal var för sig straffria handlingar övergå till att utgöra\r\nett led i en upprepad kränkning?\r\nFör att värna demokratin och vårt statsskick både på central och lokal\r\nnivå är det mycket viktigt att människor vågar ta sig an förtroendeuppdrag.\r\nDet är väsentligt att rädslan för att bli utsatt för hot och våld inte\r\navhåller en person för att verka inom politiken. Det är därför\r\nSäkerhetspolisens uppfattning att det vid utformande av en straffbestämmelse\r\nmot stalking/förföljelsesyndrom bör finnas utrymme att som en försvårande\r\nomständighet beakta handlingar riktade mot en person som företräder\r\nvårt statsskick och vår demokrati.\r\nEtt problem är den ovilja som Säkerhetspolisen upplever finns att anmäla\r\nbeteenden som kan betecknas som stalking/förföljelsesyndrom. Oviljan\r\nkan bero på att många utsatta personer inte vill ha uppmärksamhet runt\r\nsin person t.ex. i medier. Det är viktigt att personer som drabbas av\r\nstalking/förföljelsesyndrom möts av ett professionellt beteende från de\r\ninblandade myndigheterna och får det stöd och den hjälp de behöver för\r\natt kunna/våga gå vidare med en anmälan.\r\nPolismyndigheten i Stockholms län\r\nHur stor är omfattningen av problemet?\r\nInledningsvis konstaterar polismyndigheten att en viss osäkerhet angående\r\nomfattningen av begreppet \"stalking\" eller förföljelsesyndrom råder.\r\nDet synes således vara oklart om fenomenet anses innefatta såväl\r\nförföljelse från en tidigare partner som någon för den utsatte okänd person.\r\n\r\nAv majoriteten av polismästardistriktens upplysningar att döma synes\r\nproblemet med kvantitativa mått mätt inte vara särskilt omfattande.\r\nEndast några ärenden per år och distrikt tycks komma till polisens\r\nkännedom och brottsrubriceringar som ofredande och grov kvinnofridskränkning\r\nrymmer många av dessa situationer. Ett polismästardistrikt som ingår i\r\nett metodutvecklingsprojekt angående \"stalking\" som bedrivs av\r\nRikspolisstyrelsen uppskattar dock antalet ärenden till så många som 150-200\r\nunder ett år. Någon specifik statistik över problemet finns inte att\r\ntillgå och ett polismästardistrikt påpekar följaktligen att mörkertalet\r\ntorde vara betydande.\r\nFörföljelse från en tidigare partner tycks vara ett betydligt vanligare\r\nproblem än förföljelse från en för den drabbade okänd person. \"Vanliga\r\nmänniskor\" drabbas oftare än kända personer och politiker och tjänstemän.\r\nViss förföljelse utförs på olika sätt av psykiskt störda personer.\r\nFlera polismästardistrikt uppger att trakasserier genom telefonmeddelanden,\r\ntelefonsamtal, s.k. sms-meddelanden och e-postmeddelanden har ökat på\r\nsenare tid.\r\nHar polismyndigheten någon strategi i dag för att motverka fenomenet?\r\nVad går strategin i sådana fall ut på?\r\nLänskriminalpolisen uppger att den i vissa fall blir inblandad på så\r\nsätt att den gör olika typer av hotbildsanalyser. Ärendena utreds och\r\nhandläggs dock i de olika polismästardistrikten.\r\nProblemen bedöms och motverkas i distrikten med utgångspunkt i det brott\r\nsom har begåtts, t.ex. ofredande eller grov kvinnofridskränkning. Det\r\nbör i sammanhanget påpekas att långt ifrån alla trakasserier utgör brott\r\ni lagens mening, även om den utsatte upplever ett betydande obehag. Det\r\när inte heller ovanligt att ett brott kan skönjas men att trakasserierna\r\ninte uppfyller alla rekvisit för att brott skall anses vara begånget\r\neller att det eventuella brottet inte går att bevisa.\r\nVidare påverkar ett eventuellt brotts straffvärde polisens möjligheter\r\natt ingripa med verkningsfulla åtgärder mot förföljaren. I tider med en\r\nhårt ansträngd utredningsverksamhet nödgas polisen dessutom att prioritera.\r\nFörutom vissa typer av brott mot t.ex. kvinnor och barn innebär detta\r\nofrånkomligen att brott med lågt straffvärde, exempelvis ofredande,\r\neller ärenden där det är tveksamt om brott över huvud taget har begåtts\r\nprioriteras lägre.\r\nBesöksförbud synes vara en vanlig om än trubbig metod att försöka komma\r\ntill rätta med förföljelsen. Några distrikt uppger att man försöker\r\nkombinera besöksförbud med samtal. Ett annat polismästardistrikt driver\r\nett projekt som innebär att man i svårare fall även låter uniformerad\r\npersonal ha särskild tillsyn hos de drabbade. Strategin är att med\r\nnärvaro och öppenhet motverka problemet. Alla inblandade parter informeras.\r\nSamma distrikt strävar även efter att påverka åklagarna så att de skall\r\nta dessa fall på större allvar och t.ex. försöka få personer häktade\r\nför överträdelse av besöksförbud.\r\nEtt polismästardistrikt uppger att när ett fall av \"stalking\" kommer\r\ntill distriktets kännedom strävar berörda befattningshavare efter att\r\nskyndsamt kalla den misstänkte till förhör. I de fall då den misstänkte\r\npersonen inte lider av någon psykisk störning brukar denne då upphöra\r\nmed förföljandet.\r\nEn strategi som används i ett polismästardistrikt är att så fort som\r\nmöjligt ta tag i denna typ av anmälningar och omgående försöka fatta\r\nbeslut i ärendet så att den drabbade känner att polisen agerar. Vidare\r\nser man till att den i anmälan utpekade personen får klart för sig att\r\npolisen har kännedom om vad som pågår. Målsättningen är att använda\r\nstrategin oavsett om trakasserierna är att betrakta som brott eller\r\ninte. Denna rutin uppges inte vara lätt att upprätthålla eftersom\r\nbelastningen på polismyndighetens utredningsverksamhet för närvarande är\r\nstor.\r\nPolismästardistriktet som ingår i Rikspolisstyrelsens projekt avseende\r\n\"stalking\" uppger att man inom ramen för projektet försöker utveckla\r\nolika arbetssätt och metoder för att möta problemet. I projektet ingår\r\nbl.a. att utveckla ett instrument för hot- och riskbedömningar.\r\nI övrigt tycks polismästardistrikten inte ha någon särskild strategi\r\nför denna typ av ärenden utöver de åtgärder som kan vidtas för utsatta\r\nkvinnor, t.ex. trygghetspaket. Någon myndighetsgemensam strategi finns\r\ninte.\r\nHar polismyndigheten förslag på andra sätt att hantera problemen?\r\nEtt polismästardistrikt påpekar att problemen är polisiärt svårhanterliga\r\nmed utgångspunkt i nuvarande lagstiftning. Ett besöksförbud kan vara\r\nverkningsfullt i de fall då en i huvudsak frisk person med starkt\r\nkontrollbehov förföljer en tidigare närstående. Många av de individer som\r\nägnar sig åt långvariga förföljelser, särskilt de som blir fixerade vid\r\nför dem främmande människor, synes besitta en uttalad psykiatrisk\r\nsjukdomsbild. Sådana personer tycks vara oförmögna att efterkomma\r\nmyndigheters bud och besöksförbud framstår därför ofta som en verkningslös\r\nåtgärd.\r\nProblemet med att gärningsmannen är okänd belyses i ett annat\r\npolismästardistrikts synpunkter. Det kan i sådana fall vara svårt att avgöra\r\nvilka åtgärder som bör företas. I de fall då ofredande/hot framförs vid\r\nupprepade tillfällen bör en samlad bedömning göras och dialogen med den\r\nutsatte måste hållas öppen.\r\nEtt polismästardistrikt konstaterar att många av de personer som förföljer\r\nen annan person synes vara i behov av vård och föreslår att påföljden\r\nkontraktsvård utnyttjas oftare.\r\nLänskriminalpolisen påpekar att olika strategier krävs beroende på vilken\r\ntyp av \"stalking\" som är i fråga. Exempelvis ökar risken för fysiskt\r\nvåld ju närmare relation förföljaren och offret har. Polisen bör därför\r\nha möjligheter att i större omfattning samarbeta med forskare som kan\r\nproblematiken kring riskbedömningarna och dess instrument. Även\r\nmöjligheterna till samarbete med andra myndigheter, t.ex. socialtjänsten\r\noch psykiatrin, bör utökas genom såväl resurser som öppningar i\r\nsekretesslagstiftningen. Ett sådant samarbete kan medföra att polisen ges\r\nmöjligheter att erbjuda den drabbade hjälp, exempelvis genom skyddat\r\nboende. Det är vidare i allmänhet viktigt att polisen uppmanar offret\r\natt systematiskt dokumentera samtliga händelser i ett ärende så att en\r\nhelhetsbild kan framträda. På så sätt blir det möjligt att på ett mer\r\ningripande sätt lagföra förföljaren även i fall då det kriminella\r\nbeteendet i sig inte bedöms som grovt. Över huvud taget är det viktigt\r\natt polisen strävar efter att hålla regelbunden kontakt med den drabbade\r\nsamt att polisen visar gärningsmannen att man är medveten om dennes\r\nbeteende och att en utredning pågår.\r\nAnser polismyndigheten att det föreligger ett lagstiftningsbehov?\r\nAv flera av de inhämtade synpunkterna kan ett visst allmänt behov av\r\nmer situationsanpassad och ändamålsenlig lagstiftning utläsas. Nuvarande\r\nlagstiftning upplevs som \"trubbig\" och i vissa sammanhang mindre lämpad\r\nför att åstadkomma önskad effekt.\r\nEtt polismästardistrikt delar justitieutskottets preliminära slutsats\r\nom att \"stalking\" inte alltid ryms inom gällande legaldefinitioner för\r\nexempelvis \"ofredande\" och \"grov kvinnofridskränkning\" och påpekar att\r\nen straffsanktion för fenomenet skulle förbättra polisens möjligheter\r\natt hjälpa dem som förföljs. Dessutom är det troligt att ett lagstadgat\r\nförbud skulle ha en allmänpreventiv verkan på de i huvudsak friska\r\npersoner som till följd av ett starkt kontrollbehov under en period\r\nförföljer en tidigare närstående.\r\nFlera polismästardistrikt uttrycker ett direkt behov av lagstiftning\r\nför att komma till rätta med trakasserier genom tekniska kommunikationsmedel\r\nsåsom telefonmeddelanden, sms-meddelanden och e-postmeddelanden.\r\nHar polismyndigheten i sådana fall synpunkter på inriktningen av ett\r\nlagstiftningsarbete?\r\nEtt polismästardistrikt föreslår ett nytt brott, grovt ofredande, där\r\nintensitet, frekvens och omfattning i tid och rum samt trakasserier med\r\nhjälp av tekniska hjälpmedel är sådana omständigheter som skall tillmätas\r\nbetydelse.\r\nAv bestämmelserna om åtalsprövning i 4 kap. 11 § brottsbalken bör genom\r\nändring framgå att ofredande som bedöms som grovt inte skall vara ett\r\nangivelsebrott.\r\nEtt annat polismästardistrikt föreslår att en bevisad systematisk\r\nkartläggning av en person skall anses vara en försvårande omständighet i\r\nsamband med brott. Samma distrikt föreslår även utökad elektronisk\r\növervakning av förföljaren i repressivt syfte.\r\nFör att ett beslut om anhållande med grund i enbart recidivfara skall\r\nkunna fattas krävs att straffskalan för det aktuella brottet omfattar\r\nfängelse i minst ett år. Mot bakgrund av detta påtalar ett polismästardistrikt\r\natt det vore önskvärt att en eventuell straffsanktion för \"stalking\"\r\nger utrymme för påföljder som inte understiger denna strafftid.\r\nMöjligheterna att tillvarata bevisning måste beaktas i samband med ny\r\nlagstiftning. Utan sådana möjligheter riskerar lagstiftningen att bli\r\nutan verkan. Ett av de tillfrågade polismästardistrikten föreslår\r\nföljaktligen att möjligheter ges att t.ex. spåra telefonsamtal, inhämta\r\ntelefonlistor och kroppsvisitera en misstänkt person.\r\nLänskriminalpolisen betonar att lagstiftningen i större omfattning bör\r\nframhäva den drabbades situation samt ge möjligheter till helhetsperspektiv\r\npå \"stalkingbeteendet\" på så sätt att såväl kriminella som icke kriminella\r\ntrakasserier beaktas. Ett utökat samarbete med andra myndigheter, t.ex.\r\nsocialtjänst och psykiatri, är önskvärt men detta kräver ändringar i\r\nsekretesslagstiftningen. Gärningsmannen bör vidare erbjudas vård i större\r\nomfattning.\r\nPolismyndigheten i Örebro län\r\nVid polismyndigheten förekommer ärenden som omfattar s.k. stalking,\r\npersoner som följer efter en speciell person, ringer oönskade telefonsamtal,\r\nlämnar oönskade gåvor och på annat sätt kontaktar eller trakasserar\r\nnågon. I vissa fall pågår trakasserierna endast under en kortare period\r\nmedan de i andra fall pågår under mycket lång tid, åratal. I några\r\närenden har förföljelsen utvecklats till våldshändelser där exempelvis\r\noffret har bortförts och utsatts för våldtäkt. I vissa fall kan beteendet\r\nbetraktas som ganska harmlöst men sett i sitt sammanhang och ur den\r\nutsattes synvinkel kan det uppfattas som ett kraftigt kränkande av den\r\npersonliga integriteten.\r\nHot- och riskanalys genomförs i samband med exempelvis ansökan eller\r\nbeslut om besöksförbud.\r\nPolismyndigheten delar uppfattningen att det bör införas en särskild\r\nbrottsrubricering mot gärningar som utgjort ett led i en upprepad\r\nkränkning av den personliga integriteten.\r\nPolismyndigheten i Västernorrlands län\r\nPolismyndigheten i Västernorrlands län har uppfattningen att stalking\r\neller förföljelsesyndrom är ett problem för många innevånare, vilket\r\ninnebär väsentligt försämrad livskvalitet. Polismyndigheten har inga\r\nuppgifter om hur vanligt förföljelsesyndromet är men sannolikt drabbas\r\nårligen ett icke ringa antal personer av båda könen. Hittills under\r\n2004 har i Västernorrlands län totalt 148 personer ansökt om besöksförbud\r\noch varje månad bär cirka 17 till 23 personer skyddstelefon. I samtliga\r\nfall kan förföljelsesyndrom misstänkas.\r\nPolismyndighetens strategi är att bemöda sig om ett professionellt\r\nmottagande och informera om vilka möjligheter som finns att erbjuda med\r\ndagens lagstiftning. De möjligheter som kan erbjudas är besöksförbud,\r\nskyddstelefon, spärrmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter\r\noch i vissa kommuner skyddat boende. I extrema fall kan även livvaktsskydd\r\nkomma i fråga.\r\nEtt av problemen kan vara att det krävs en viss nivå för att t.ex.\r\nerhålla ett besöksförbud eller en skyddstelefon. Det som av individen\r\nkan upplevas som förföljelse räcker inte alltid för beslut. Ett annat\r\nproblem är att olika myndigheter och handläggare har att ta ställning\r\noch besluta i samma ärende.\r\nLänspsykiatriskt centrum i Östergötland\r\nFörföljelsesyndrom är ett problematiskt beteende som tämligen ofta kan\r\nbli aktuellt för rättspsykiatri. Från offrets perspektiv är detta ofta\r\nen mycket skrämmande och ibland helt handikappande företeelse. De studier\r\nsom gjorts ger vid handen att problemet drabbar många offer, dock främst\r\nkvinnor. Livstidsrisken är beräknad till 2 % för män och 8 % för kvinnor.\r\nDetta betyder att ca 700 000 svenska kvinnor någon gång under livet är\r\nutsatt för förföljelse. Förövaren är i 80 % av fallen en man (Mullen et.\r\nal., 1999).\r\nUr rättspsykiatrisk synpunkt är stalking sannolikt ett underskattat\r\nfenomen. FBI har visat att upp till 90 % av kvinnor som mördats av sina\r\n(ex)män utsatts för förföljelse före brottet. Dessutom finns ett betydande\r\ninslag av psykiska störningar i gärningsmannagruppen. Mer än hälften\r\nhar en klar psykiatrisk problematik och Mullen (1999) uppskattar att ca\r\n30 % av gärningsmännen har psykotiska störningar. Ur rättspsykiatrisk\r\nsynpunkt är detta således ett allvarligt problem.\r\nEnligt vår erfarenhet döljer sig i många fall stalkingbeteende under\r\nandra brottsrubriker som mord, dråp, misshandel och kvinnofridskränkning\r\nmen också olaga hot och ofredande. Detta kan innebära att behandlingsinsatser\r\noch andra interventioner inte fokuseras tillräckligt i vårdarbetet för\r\natt motverka eller eliminera risker för återfall bland förföljare. I\r\ndet rättspsykiatriska sammanhanget är dessa brott oftast av en mycket\r\nallvarlig karaktär och skapar stort lidande hos offret/offren och i det\r\nsociala nätverket runt offret.\r\nBehandlingsstrategin vid Länspsykiatriskt Centrum i Vadstena innehåller\r\nföljande element: Teamarbete, dokumentation, säkerhetsåtgärder, behandling,\r\nkommunikation med brottsoffer, rättsåtgärder, kontinuerlig riskbedömning,\r\nuppföljning och monitorering.\r\nDet föreligger ett lagstiftningsbehov. Erfarenheter från de länder som\r\nhar sådan lagstiftning pekar på att det finns en nytta med att\r\nförföljelsebrott tydliggörs juridiskt. Dessutom ger en ökad tydlighet möjlighet\r\ntill metodutveckling vad gäller diagnos, behandling och uppföljning av\r\nvanligen svårbehandlade gärningsmän. Det vore önskvärt att en utredning\r\nom sådan lagstiftning också ser över möjligheter att kriminalisera också\r\nsubtilare systematiska hot, vilka, tagna som enskilda företeelser, sällan\r\nnår upp till den straffrättsliga ribban.\r\nHärnösand-Medelpads hälso- och sjukvård\r\nUnder ledning av denna kliniks forskningschef bedrivs för närvarande\r\nett projekt i samarbete med Rikspolisstyrelsen i syfte att utvärdera\r\noch utveckla polisiära riskbedömningar i samband med stalking. Polisen,\r\nliksom andra myndigheter inom det rättsvårdande området, har ett\r\nuppenbart behov av en större kunskap kring vilken risk olika typer av\r\nstalkers utgör och vilka skyddsåtgärder som i olika fall kan vara\r\nlämpliga. Projektet beräknas kunna avkasta resultat under senare delen av\r\n2006 och skulle kunna bidra med underlag inför eventuellt ny lagstiftning\r\npå området.\r\nVid kliniken i Sundsvall har vi upplevt ett allt större intresse för\r\ndenna fråga under senare år - detta inte minst från allmänhetens sida.\r\nMånga är de telefonsamtal som kommer från oroliga som drabbats, där\r\nfrågorna vanligtvis behandlar risken för att stalkern skall komma att\r\nbruka våld, och vilken strategi som kan vara lämplig för att slippa sin\r\nplågoande.\r\nInom den rättspsykiatriska vården upplever vi emellertid ingen ökad\r\ntillströmning av patienter med denna problematik - de är fortfarande få\r\ntill antalet. De patienter som kommer lider i allmänhet av\r\nvanföreställningssyndrom, s.k. erotomani, där de är övertygade om att offren är,\r\neller kommer att bli, förälskade i dem. Vanliga offer härvidlag är\r\noffentliga personer av olika slag, exempelvis medlemmar av kungahuset.\r\nInte sällan finns hos dessa patienter också autistiska drag, som bl.a.\r\ninnebär att de kan ha svårt att tolka \"det sociala spelet\". Att\r\npatienterna är förhållandevis få tror vi faktiskt kan bero på att en\r\ngenomgripande lagstiftning saknas, varför det i praktiken blir i det\r\nnärmaste omöjligt för en domstol att döma dessa patienter till\r\nrättspsykiatrisk vård. Straffvärdet är för lågt enligt dagens lagstiftning.\r\nDetta är i allmänhet förödande för såväl stalkern själv som för offret.\r\n\r\nDen typ av stalker som generellt sett utgör störst risk för sitt offer\r\när (ex)partnern. Många av dessa gärningsmän är vad man brukar kalla\r\n\"psykopater\", vilka är mycket återfallsbenägna och i princip oemottagliga\r\nför behandling. När det gäller just denna typ av personer skulle en\r\nskärpt lagstiftning kanske underlätta för brottsoffren i form av\r\ninkapaciteringseffekter. När det emellertid gäller det dödliga våldet,\r\npartnervåldet, är psykopaterna snarast underrepresenterade. Här finns\r\ni stället en tung psykiatrisk problematik där samhället i dag uppenbart\r\ninte förmår att hjälpa vare sig offer eller gärningsman (innan de blir\r\noffer och gärningsmän för dödligt våld). I en nyligen publicerad studie\r\növer samtliga fall av dödligt partnervåld i Sverige 1990-1999 (Belfrage\r\nH och Rying M, 2004, Characteristics of spousal homicide perpetrators,\r\na descriptive study of all cases of spousal homicide in Sweden 1990-1999;\r\nCriminal Behaviour &amp; Mental Health 14:121-133), framkommer att den\r\npsykiatriska sjukligheten var uttalad i dessa fall. Drygt en tredjedel\r\nav gärningsmännen befanns i efterföljande rättspsykiatriska undersökningar\r\nlida av psykossjukdomar och endast ett fåtal (5 %) kunde inte beläggas\r\nmed någon psykisk störning alls. Inte mindre än en fjärdedel av\r\ngärningsmännen tog livet av sig i samband med brotten. Särskilt\r\növerrepresenterade\r\nvar en personlighetstyp som brukar benämnas \"borderlinepersonligheten\"\r\noch som är vanlig när det gäller stalking av f.d. partner. Liksom vid\r\npsykossjukdomar och i motsats till de s.k. psykopaterna är dessa personer\r\nbehandlingsbara. Dessa är också ur rättslig synpunkt möjliga att döma\r\ntill rättspsykiatrisk vård - under förutsättning att straffvärdet för\r\nderas brottslighet är högt nog. En mer genomgripande lagstiftning tror\r\nvi därför skulle kunna möjliggöra att dessa blir föremål för psykiatrisk\r\nvård, vilket sannolikt skulle bespara samhället mycket lidande och\r\nfaktiskt ett icke ringa antal mord.\r\nSveriges Advokatsamfund\r\nSamfundet har inhämtat synpunkter i frågan från samfundets avdelningar.\r\nUtifrån de svar som lämnats förefaller inte problemet ha sådan omfattning\r\natt ingripande med lagstiftningsåtgärder för närvarande förefaller\r\nmotiverat.\r\nSvenska Journalistförbundet\r\nInom etermedier förekommer det relativt ofta att de journalister som\r\nexponeras i TV, dvs. i första hand nyhetspresentatörer och programledare,\r\nutsätts för stalking i mindre eller större omfattning. Sådant kan\r\nnaturligtvis även förekomma gentemot journalister inom pressens område,\r\nframför allt de journalister som beskriver och granskar enskilda\r\npersoner som uppfattas som kontroversiella eller intressanta, och/eller\r\nkända och uppseendeväckande händelser.\r\nOfta är \"förövaren\" en person som skapar en positiv eller negativ\r\nkänsloladdad relation till journalisten och som sedan under längre eller\r\nkortare tid oavbrutet försöker få kontakt med offret. Det kan ske genom\r\ne-postbombning, otaliga sms, brev eller telefonsamtal - 400 samtal under\r\nen natt har nämnts som ett extremt exempel. Ibland kan förföljelsen\r\nsluta tvärt för att sedan plötsligt återupptas.\r\nDe uppgifter förbundet fått tyder på att den vanligaste orsaken till\r\nstalking gentemot journalister är en från en enskild person missriktad\r\noch i många fall sjuklig kärleks- eller hatyttring till en journalist\r\nsom är mer eller mindre känd. I samband med kartläggningar och redovisningar\r\nav olika grupperingar och tendenser i samhället, exempelvis olika slags\r\nmissbruk av offentliga medel, invandrarfrågor etc., kan det dessutom\r\nförekomma mer organiserad stalking.\r\nÅtgärder för att förebygga stalking\r\nDe personer förbundet har varit i kontakt med är eniga om att en\r\nlagstiftning mot stalking kan vara ett sätt att få den som inlett förföljelsen\r\natt sluta och andra att inte ens inleda ett försök.\r\nLagstiftning kan vara en preventiv åtgärd eftersom förövaren då inser\r\natt det han/hon håller på med faktiskt är brottsligt och kan leda till\r\nstraff. Kravet är dock att begreppet stalking mycket noga övervägs och\r\nbeskrivs. En lagstiftning får således inte leda till att all form av\r\nuppmärksamhet gentemot en annan person blir straffbart. Det måste alltså\r\nvara någon form av upprepade och oönskade trakasserier där den som\r\nutsätts inte kan värja sig.\r\nÖvrig information av intresse\r\nFörbundet vill även påminna om Kommittén för att motverka och förebygga\r\nhot och våld mot förtroendevalda (dir. 2004:102), som bl.a. ska lämna\r\nförslag för att förebygga hot mot folkvalda.\r\nFörbundet överlämnar dessutom Överleva deadline, en skrift förbundet\r\nframställde efter upprepade hot mot journalister och aktiva inom\r\nfackföreningsvärlden.\r\nBrottsoffermyndigheten\r\nBrottsoffermyndigheten välkomnar det initiativ till att uppmärksamma,\r\nreglera och skydda mot s.k. stalking som motion 2004/05:Ju412 innebär.\r\n\r\nOmfattningen av stalking i Sverige är aldrig undersökt. Rikspolisstyrelsen\r\nhar beslutat om ett projekt för Metodutveckling avseende bedömning och\r\nåtgärder vid stalking med hjälp av polisiära hot- och riskbedömningar\r\nenligt ett direktiv daterat 2004-11-15 (dnrPOL-480-4624/03). Antalet\r\nfall av stalking inom de två distrikt där projektet ska genomföras, dvs.\r\nKalmars och Södertörns polisdistrikt, uppskattas till ca 200-300 per\r\når. I projektet inkluderas dock både förföljelse efter en parrelation\r\noch förföljelse av någon person som är mer främmande. Definitionerna av\r\nstalking i motionen respektive dessa direktiv skiljer sig alltså åt.\r\nEnligt erfarenheterna på Brottsoffermyndigheten är förföljelse, hot och\r\nupprepat våld tämligen frekvent efter att en kvinna brutit upp ifrån en\r\nvåldsam man. Det är också ett i forskningen välkänt mönster och en\r\nallvarlig del av mäns våld mot kvinnor.\r\nOckså stalking i den mening som motionen aktualiserar, och som ofta\r\navses i internationell forskning, förekommer i ärenden om brottsskadeersättning.\r\nDet är dock relativt sällsynt och tycks i så fall alltid ha eskalerat\r\ntill tydlig våldsutövning. I samtal till myndighetens servicetelefon\r\naktualiseras däremot då och då problem också vid en mer \"ren\" form av\r\nförföljelse. De utsatta kan beskriva att de upplever detta som obehagligt\r\noch hotande, att det skapar otrygghet och rädsla samt leder till en\r\nbegränsad rörelsefrihet. Utan beteckning på sådana förföljelser är det\r\nför många svårt att dra gränsen för när det är rimligt att begära hjälp\r\neller skydd. De fall som Brottsoffermyndigheten och andra fått kännedom\r\nom kan av den anledningen också antas vara en mindre del av de fall av\r\nförföljelse som faktiskt förekommer.\r\nEnligt vad Brottsoffermyndigheten erfar finns det alltså ett behov av\r\nlagstiftning. Inriktningen av kriminaliseringen torde med fördel kunna\r\nfölja den för grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning\r\npå det sättet att lagtexten särskilt markerar mot upprepade kränkande\r\noch/eller hotande beteenden och tydligt beaktar de psykiska påfrestningar\r\nsom detta generellt sett medför. En eventuell vidgning av de nuvarande\r\ngränserna för brottet ofredande borde också vara av intresse att överväga,\r\nsåväl som separat brott och som ett möjligt led i det föreslagna nya\r\nbrottet. Brottsbeteckningen för det senare skulle kunna föreslås bli\r\n\"grov förföljelse\".\r\nI sammanhanget är det också av vikt att användningen av besöksförbud\r\nanpassas så att det med större säkerhet blir möjligt att få skydd också\r\nvid \"rena\" förföljelsebrott.\r\nEnligt Brottsoffermyndighetens mening kan det vara av värde att utreda\r\nlagstiftningen parallellt med att RPS driver sitt projekt. Att avvakta\r\nresultatet av det projektet riskerar att leda till ett långt dröjsmål\r\neftersom det enligt direktiven troligen inte avslutas förrän 2006-06-30.\r\n\r\nDet skulle också kunna övervägas att den pågående granskningen av\r\nanvändningen av besöksförbud, som Brottsförebyggande rådet fått regeringens\r\nuppdrag att genomföra, utvidgas med ett tilläggsdirektiv angående\r\nanvändningen vid förföljelsebrott.\r\nBrottsförebyggande rådet\r\nI såväl den svenska som den utländska diskussionen om \"stalking\" omfattar\r\nbegreppet en rad beteenden som alla går ut på att en person vid upprepade\r\ntillfällen kontaktar, övervakar eller förföljer en närstående, en bekant\r\neller en helt främmande person mot dennes vilja. Det kan röra sig om\r\nallt från ovälkomna gåvor eller telefonsamtal till kontinuerlig övervakning\r\noch förföljelse, skadegörelse och våldsanvändning. Begreppet stalking\r\nanvänds således närmast som ett samlingsnamn för en rad beteenden och\r\ngärningsmännens motiv kan vara många. Den minsta gemensamma nämnaren\r\nför de beteenden som åsyftas är att de alla innehåller återkommande\r\nkontakter som av den utsatta personen är oönskade och upplevs som\r\nbesvärande eller hotfulla. Begreppet är således mycket komplext, vilket\r\ngör såväl omfångsstudier som strategi- och lagstiftningsfrågor svårhanterliga.\r\n\r\nSåvitt BRÅ erfar finns inte någon studie som tar sikte på att utröna\r\nprevalensen av stalking i Sverige. Utan en mer specifik definition av\r\nbegreppet är det givetvis också svårt att göra en uppskattning av\r\nomfattningen. Amerikansk forskning antyder att knappt var tjugonde person\r\ni USA - 8 % av kvinnorna och 2 % av männen - riskerar att drabbas någon\r\ngång under sin livstid (Tjaden, P., The crime of stalking: How big is\r\nthe problem? National Institute of Justice, Department of Justice,\r\nWashington DC, USA, 1997). Någon officiell statistik som kan bekräfta\r\ndessa resultat finns emellertid inte.\r\nI en brittisk enkätundersökning tillfrågades knappt 10 000 personer\r\nmellan 16 och 59 år om de upplevt sig utsatta för \"ihärdig och oönskad\r\nuppmärksamhet\" som lett till oro eller till rädsla för våld (Budd, T.\r\n&amp; Mattinson, J., The extent and nature of stalking: Findings from the\r\n1998 British Crime Survey, Home Office Research Study No 210, 2000).\r\nStudien visade att 2,6 % av de tillfrågade uppgav sig ha varit utsatta\r\nför sådan uppmärksamhet som lett till en upplevd oro under det senaste\r\nåret och 1,9 % uppgav sig ha varit utsatta för sådant beteende att de\r\nupplevt en rädsla för våld. Här bör man emellertid ha i åtanke att\r\ndefinitionen av stalking som använts i studien är mycket vid och korrelerar\r\ninte nödvändigtvis med sådant beteende som i ett annat sammanhang skulle\r\nbetecknas som stalking.\r\nAv internationell forskning går vidare att utläsa att det är högst\r\novanligt att en person utsätts för stalking av en total främling. Oftast\r\nrör det sig i stället om en person med vilken den utsatta haft en nära\r\nrelation eller på annat sätt är bekant med. Det finns studier som antyder\r\natt i hela två tredjedelar av fallen är gärningsmannen en man som tar\r\nupprepade kontakter med en kvinna han har haft en nära relation med.\r\nEtt uttryck för detta är att även om samtliga amerikanska delstater har\r\nlagstiftning som särskilt tar sikte på att kriminalisera stalking, visade\r\ndet sig vid en genomgång av anti-stalkinglagstiftningen i USA att den\r\ni majoriteten av delstaterna främst kommit att bli ett redskap i arbetet\r\natt förebygga mäns våld mot kvinnor och att tillämpningen av lagen\r\nhuvudsakligen bedrevs av familjevåldsenheterna hos polis och åklagare\r\n(Miller, N &amp; Nugent, H, Stalking laws and implementation practices: A\r\nnational review for policymakers and practitioners, Institute for Law\r\nand Justice, Virginia, USA, 2002).\r\nLagstiftning\r\nSå som påpekas i den rubricerade motionen finns i Sverige i dag en\r\nlagstiftning som täcker in många av de gärningar som kan betecknas som\r\nstalking. Sammantaget täcker således den befintliga lagstiftningen i\r\nstort sett in hela det område som en s.k. anti-stalkinglagstiftning\r\nskulle kunna inrymma.\r\nEn bedömning av behovet av en särskild lagstiftning mot stalking bör\r\nsåledes ta sikte på vad som inte redan erbjuds genom den befintliga\r\nlagstiftningen, och om det möjligen är andra åtgärder som hellre bör\r\nvidtas än kriminalisering. Såvitt BRÅ kan se är det i huvudsak två\r\nåtgärder som efterfrågas, dels en möjlighet att på ett tidigt stadium\r\ningripa mot ett oroande beteende som på sikt kan komma att utvecklas\r\ntill allvarligare kränkningar, dels en möjlighet att vid lagföring beakta\r\ngärningar som utgör led i en upprepad kränkning och som riktas mot andra\r\nän närstående.\r\n- - -\r\nOrsaken till att besöksförbudslagstiftningen inte upplevs som ett\r\ntillräckligt instrument för att förebygga upprepade kränkande beteenden\r\nåterfinns således snarare i tillämpningen. BRÅ har i en utvärdering av\r\nlagen om besöksförbud och dess tillämpning (BRÅ Rapport 2003:2) visat\r\natt i praktiken bygger åklagarens bedömning av behovet av besöksförbud\r\ni många fall på om tidigare våldsbrott har riktats mot den som ansöker\r\nsamt om tidigare brottsmisstankar har riktats mot den som är föremål\r\nför ansökan om besöksförbud. Detta tyder på att styrkta brott mot person\r\nanvänds som en av de viktigaste indikationerna på att det finns risk\r\nför fortsatt brottslighet. I stället för att göra en sammanvägd\r\nhelhetsbedömning används en juridiskt baserad riskbedömning. Andra riskfaktorer,\r\nsom kan tala för att ett till synes harmlöst beteende kan komma att\r\neskalera till allvarliga trakasserier, kan därför komma att förbigås.\r\nSedan\r\nBRÅ:s utvärdering har besöksförbudslagstiftningen reformerats. Vidare\r\ngav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla rutiner och\r\nriktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer\r\noch att utarbeta riktlinjer och rutiner i ärenden om besöksförbud.\r\nRegeringen har gett BRÅ i uppdrag att utvärdera reformen samt utfallet\r\nav de rutiner och riktlinjer som Rikspolisstyrelsen infört. Vidare skall\r\nBRÅ, inom ramen för uppdraget, föreslå åtgärder som kan förstärka och\r\nkomplettera besöksförbudet. Projektet kommer att slutredovisas år 2007.\r\n\r\nLed i upprepad kränkning som försvårande omständighet\r\nSom inledningsvis poängterats är den vaga definitionen av stalking\r\nförenad med flera problem. Ett är att begreppet kommit att innefatta en\r\nrad olika beteenden, vilket försvårar såväl studier som lagföring. Att\r\nenbart förlita sig på ordinära brottsrubriceringar kan innebära att\r\nbeteenden som är ovanliga och svårtolkade helt faller utanför det\r\nkriminaliserade området. Även svårheten i beteendet kan vid lagföring\r\nkomma att förbigås (för en utförlig diskussion kring detta, se Finch,\r\nE., The criminalisation of stalking: Constructing the problem and\r\nevaluating the solution, Cavendish Publishing Limited, 2001). Med anledning\r\nav detta har länder som exempelvis USA, England och Australien infört\r\nlagstiftning som särskilt tar sikte på gärningar som syftar till att\r\nväcka oro eller rädsla hos den utsatta samt är led i upprepad kränkning\r\nav den utsatta.\r\nEn motsvarighet i den svenska lagstiftningen skulle kunna sägas vara de\r\ngrova fridskränkningsbrotten. Gärningar som begås mot annan än närstående\r\nfaller emellertid utanför tillämpningsområdet för de grova\r\nfridskränkningsbrotten,\r\nliksom gärningar som inte faller in under 3, 4 eller 6 kap. i brottsbalken.\r\n\r\nBRÅ genomförde under år 1999 en kartläggning av tillämpningen av lagrummet\r\nför grov kvinnofridskränkning (BRÅ Rapport 2000:11). Kartläggningen\r\nvisade att lagrummet används företrädelsevis vid upprepad misshandel\r\noch inte vid mindre allvarliga brott. Vidare uppgav tillfrågade åklagare\r\natt de ansåg det vara svårt att föra i bevis att gärningarna utgjort\r\nled i en upprepad kränkning.5Utvärderingen gjordes under det första år\r\nlagrummet var i kraft samt före revideringen år 2000, vilket kan ha\r\npåverkat resultatet av studien.\r\nDet finns anledning att befara att risken är stor att en s.k.\r\nanti-stalkinglagstiftning, som utformas på liknande sätt som de grova\r\nfridskränkningsbrotten, kan komma att vara behäftad med liknande\r\ntillämpningsproblem. En möjlighet skulle då vara att, i stället för en särskild\r\nbrottsrubricering för stalking, införa - om behov finns - en generell\r\nförsvårande omständighet rörande upprepade kränkningar i 29 kap. 2 §\r\nBrB.\r\nBRÅ vill dock slutligen betona att utan en närmare definition av vad\r\nsom eftersträvas med en särskild lagstiftning mot stalking samt utan en\r\nempirisk och rättsvetenskaplig studie av prevalensen av stalking i\r\nSverige och av hur sådant beteende lagförs i dag, är det enligt BRÅ:s\r\nuppfattning inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare\r\nlagstiftning.\r\nBrottsofferjourernas Riksförbund\r\nBrottsofferjourernas Riksförbund anser att det för närvarande inte finns\r\nbehov av en svensk specialregel angående stalking.\r\n1. I första hand bör den nuvarande lagregeln i BrB 4 kap. 4 a § utvidgas\r\nså att grov fridskränkning också skall gälla vid begåendet mot alla\r\npersoner och inte bara närstående och tidigare närstående.\r\n2. I andra hand bör projektet med polisen i Södertörn och Kalmar under\r\nledning av professor Belfrage - Underlag för polisbedömning av risker\r\nvid stalking - slutföras och utvärderas. Projektet bygger på ett\r\nkanadensiskt arbete - SAM (Stalking Assistent Management) av professor R\r\nKropp och professor S Hart, Vancover University.\r\n3. Först efter det att 1 och 2 utvärderas kan frågan om svensk specialregel\r\nav stalking tas upp igen.\r\nTeaterförbundets skådespelaravdelning\r\nSom skådespelare gestaltar man människors liv. På filmduken, i TV och\r\npå teaterscenen blir man då en annan än sig själv och människor i\r\npubliken identifierar sig med den man gestaltar eller fattar tycke för\r\npersonen. Av den anledningen händer det att skådespelare blir uppsökta,\r\nuppringda eller kontaktade av människor i publiken, som vill tacka o.\r\ns.v. I vissa fall går beundran mycket långt och ibland över gränsen för\r\nvad som är anständigt.\r\nFlera skådespelare vi har talat med vittnar om svårigheter att dra\r\ngränser. Vi har ju valt vårt yrke med vetskapen att vi blir till viss\r\ndel offentliga personer. Då är det rimligt att publiken får möjlighet\r\natt tacka för en stark upplevelse. Men gränserna mellan vänlighet och\r\nhot kan vara mycket subtila och svåra att upptäcka till en början.\r\nPlötsligt befinner man sig i en situation där en beundrare skickar brev,\r\nringer, följer en hem, följer en turné, försöker kontakta en via\r\nkolleger, familj och vänner. Hela tillvaron blir påverkad.\r\nInom Teaterförbundet finns ingen strategi för att motverka problemet.\r\nMedlemmar som har problem vänder sig i första hand till polisen och\r\nsedan till arbetsgivaren. Vår uppfattning är att man löser fallen efter\r\nhand som de dyker upp.\r\nSnarare än straffsanktion kan man tänka sig ökade resurser till polis\r\noch åklagare för att med nuvarande lagstiftning bekämpa problemet samt\r\ninitiativ till ökad samordning mellan polis och psykiatri.\r\nNågot som samtliga skådespelare vi talat med vittnar om är besvärande\r\njournalister. Personer som i sin yrkesutövning går över alla gränser\r\nför att komma åt ett \"scoop\", allt i yttrandefrihetens namn. För många\r\nblir dessa journalister ett slags stalkare.\r\nFör många skådespelare vore en ny etisk kompass för den här sortens\r\njournalister och tidningar en viktig del av arbetet mot stalking.\r\nSveriges kvinnojourers riksförbund\r\nSKR ställer sig positiv till motionen i sin helhet.\r\nSKR har inhämtat synpunkter från sina medlemsorganisationer och det\r\nframkommer tydligt att besöksförbudslagen, som det står i motionen,\r\ninte fungerar tillfredsställande.\r\nSKR anser att besöksförbudslagen bör skärpas så att kvinnor och barn\r\nkan leva utan hot mot sig själva, närstående eller egendom.\r\nSKR anser att utvärdering och tillsyn av de för tillämpningen av\r\nbesöksförbudslagen ansvariga institutionerna snarast skall börja.\r\n\r\n\r\n\r\nLandstinget Dalarna\r\nRättspsykiatriskt centrum i Säter\r\nGenerellt kan sägas att vi inom rättspsykiatrisk vård är väl förtrogna\r\nmed problematiken. Den är inte heller ovanlig inom allmänpsykiatrin,\r\nmen man har där kanske en tendens att hantera problematiken på ett lite\r\nannorlunda sätt på grund av att patienterna inte har lagförts. Utskottet\r\nhar ställt konkreta frågor, vilka undertecknad nedan ska försöka besvara\r\ni ordningsföljd.\r\nDen första frågan rör omfattningen. Jag kan inte komma med någon direkt\r\nstatistik men vill ändå påtala att fenomenet inte är ovanligt och att\r\ndet i vissa fall kan vara synnerligen allvarligt.\r\nDen strategi vi har är att försöka behandla grundsjukdomen och inom den\r\nrättspsykiatriska vården följer vi upp patienten och gör kontinuerliga\r\nriskbedömningar. En svårighet är att patienterna själva ofta inte\r\nupplever att de är sjuka eller i behov av behandling och ett problem är\r\natt när vården avslutas slutar patienterna med den psykofarmakologiska\r\nbehandlingen. Har det då funnits en specifik vanföreställning har den\r\nalltid en tendens att återkomma liksom den tillhörande problematiken.\r\nNär det gäller de s.k. \"rena paranoiapatienterna\", där farligheten är\r\nriktad mot speciella personer, ofta kända personer, är den psykofarmakologiska\r\nbehandlingen ytterst bristfällig och där blir behandlingen ibland enbart\r\ninkapacitering eller utevistelse tillsammans med personal för att hindra\r\nåterfall.\r\nJag har ovan delvis förklarat en del av problematiken genom att påtala\r\natt patienter ofta slutar med behandling när tvånget upphör. Många av\r\ndessa patienter kan vistas i frihet men behöver ha föreskrifter om\r\nmedicinering kvar.\r\nEnligt nuvarande lagstiftning skall längre permissioner ses som en\r\navslutning på behandlingen. Detta gör att om man bokstavligen skall följa\r\nlagen skall en längre permission följas av en utskrivning, vilket enligt\r\novan kan vara förödande för patienter som kan vistas på permission med\r\nföreskrifter. Lagstiftningens intentioner påtalas också vid granskningar\r\nav Socialstyrelsen, såtillvida att det inte är meningen att längre\r\npermissioner under LPT-vård eller rättspsykiatrisk vård under särskild\r\nutskrivningsprövning skall förekomma. Det skall dock nämnas att länsrätten\r\nofta i bästa fall har förståelse och vi har exempel på patienter som\r\nhar haft mycket långa permissioner enbart för att behandlingen skall\r\nkunna fortgå.\r\nKortfattat kan sägas att vi bör beredas möjligheter, antingen via\r\nlänsrätten eller på annat sätt, kunna förena en längre permissionsvård\r\nmed föreskrifter om medicinering och/eller föreskrifter om förbud att\r\nvistas på orter där målsäganden är bosatt. Jag glömde att påtala ovan\r\natt det framför allt vid förföljelse riktad mot specifika personer och\r\ndär diagnosen är paranoia är ett geografiskt avstånd viktigt.\r\nTvångslagstiftning är grannlaga. Vid en förändring är det därför av\r\nvikt att formuleringen ej blir sådan att utrymme för övertolkning kan\r\nföreligga.\r\nDocent Martin Grann, Centrum för Våldsprevention, Karolinska Institutet\r\nHur\r\nstor är omfattningen av problemet?\r\nRent vetenskapligt är detta en fråga som inte är så självklar. Det finns\r\ningen svensk studie som kan ge klar vägledning om lokala förhållanden.\r\nDessutom beror detta på hur man definierar \"stalking\". Den mest välkända\r\nprevalensstudien - som också använde en allmänt vedertagen definition\r\nav stalking-begreppet - är en amerikansk studie från 1998. Den finansierades\r\nav Centres for Disease Control (CDC) och genomfördes av forskarna Tjaden\r\noch Thoennes. Man gjorde telefonintervjuer med 1 000 ur befolkningen\r\nslumpmässigt utvalda män och 1 000 kvinnor. Resultatet tydde på att\r\nlivstidsrisken (risken att någon gång i livet blir drabbad) för\r\nförföljelsesyndrom var 5 %. Detta betyder att omkring var tjugonde i\r\nbefolkningen någon gång i livet utsätts för förföljelse. Risken var något\r\nhögre för kvinnor. Det finns inga skäl att tro att förhållandena i\r\nSverige kraftigt avviker från de i USA i detta hänseende.\r\nNär man diskuterar fenomenets förekomst är det viktigt att hålla i minnet\r\natt eftersom \"stalking\" i dag inte är något definierat brott och inte\r\nheller någon psykiatrisk diagnos, passerar det ofta obemärkt i offentlig\r\nstatistik och liknande. Rent anekdotiskt är det min och många andras\r\nuppfattning att det bakom fällande domar med brottsrubriceringar såsom\r\nmisshandel, våldtäkt, sexuellt ofredande, ofredande och olaga hot många\r\ngånger också finns ett förföljelsesyndrom av något slag.\r\n\r\nHar ni någon strategi i dag för att motverka det? Vad går strategin i\r\nså fall ut på?\r\nJag har engagerats som konsult i många sammanhang för att bistå vid\r\närenden av stalkingkaraktär. Vilken strategi som tillämpas beror på vem\r\nsom drabbats och på omständigheter i övrigt i ärendet. För en något mer\r\nfyllig, om än allmänt hållen, beskrivning av strategier vid Säkerhetspolisens\r\nenhet för hotbildshantering (där jag är engagerad) - se motsvarande\r\nyttrande över motionen från denna myndighet.\r\n\r\nHar ni förslag på andra sätt att hantera problemet?\r\nSom jag tidigare framfört, bl a på DN Debatt 19/10-2003, är det egentligen\r\ninte strategier för att hantera problemet eller resurser som i första\r\nhand saknas, utan den mest angelägna åtgärden vore att se över lagstiftningen\r\npå området och utreda möjligheterna att i Sverige införa anti-stalkinglagar\r\nliknande dem som finns i de anglosaxiska länderna.\r\n\r\nAnser ni att det föreligger ett lagstiftningsbehov?\r\nJa.\r\n\r\nHar ni i så fall synpunkter på inriktningen av ett lagstiftningsarbete?\r\nDet\r\när angeläget att empiriskt utreda omfattningen av fenomenet i Sverige.\r\nNär det gäller förföljelse av aggressiv-persekutorisk och rättshaveristisk\r\nkaraktär finns redan viktiga data från inventeringar som gjorts av\r\nSvenska Kommunförbundet samt inom ramen för den pågående utredningen Hot\r\noch våld mot förtroendevalda (dir. 2004:102). Sannolikt utgör emellertid\r\ndenna form av stalking endast en mindre del av systematisk förföljelse\r\ni Sverige. Genom internationella erfarenheter kan man förvänta sig att\r\nde stora volymerna står att finna där gärningsman och offer är ex-partner,\r\neller där gärningsmannen uppvaktar eller har uppvaktat men blivit\r\navvisad av offret, och således bland \"vanligt folk\" som inte faller under\r\nkategorierna offentliga personer eller \"kändisar\". I fallen av \"uppvaktande\"\r\nbeteende som \"spårat ur\" är gärningsmannen vanligen en man och den\r\nbrottsdrabbade vanligen en kvinna.\r\nDet vore således angeläget med en insats för att utreda fenomenets\r\nfaktiska utbredning i Sverige. Förslagsvis skulle en sådan utredning\r\nläggas upp med en metodologi liknande den som amerikanska myndigheter\r\ninitierade och som genomfördes av Tjaden och Thoennes 1998, dvs. som en\r\nsurvey-studie.\r\nEn annan synpunkt är att lagstiftningsarbetet bör studera de befintliga\r\nanti-stalkinglagar som finns i andra länder, samt inhämta erfarenheter\r\nsom gjorts utifrån dessa. Den första anti-stalkinglagen i världen\r\ninfördes 1990 i State of California, USA. Många amerikanska delstater\r\nföljde snabbt efter, och därutöver finns till min kännedom liknande\r\nlagstiftning också i Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.\r\n\r\nJag vet genom mina kontakter med forskare från dessa länder på området\r\n(företrädesvis psykologer, psykiatrer och jurister) att frågor som\r\nåterkommande diskuteras i länder som har anti-stalkinglagar är balansen\r\nmellan gärningsmannens uppsåt/sjukdomsinsikt, offrets upplevelse av\r\nkränkning och fruktan samt en mer fenomenologisk beskrivning av själva\r\ndet brottsliga handlandet, dvs. hur dessa aspekter skall vägas mot\r\nvarandra i rättsskipningsprocessen.\r\nI vilken utsträckning skall från lagstiftarens sida krävas ett uppsåt\r\natt störa, skada, förödmjuka etc.? Vid en mycket vanlig form av stalking\r\när gärningsmannen sjukligt fixerad vid offret och uppvisar ett\r\nintimitetssökande, uppvaktande beteende (vill ha en sexuell relation med,\r\nvill gifta sig med, etc.). Om rekvisiten i hög utsträckning fokuserar\r\npå gärningsmannens illasinnade uppsåt kommer denna viktigare undergrupp\r\nav förföljare (stalkers) att falla delvis utanför ramen. Detta lär delvis\r\nvara en källa till problem t.ex. med den ovan nämnda (världens äldsta)\r\nanti-stalkinglag från California State 1990, där stalking definieras\r\nsom \"the willful, malicious and repeated following and harassment of\r\nanother person .\" - och där alltså rekvisitet är att förföljelsebeteendet\r\nskall vara både \"willful\" och \"malicious\". Å andra sidan, i vilken\r\nutsträckning skall offrets subjektiva upplevelse av att ha blivit störd\r\neller kränkt, eller fruktan för den egna personens liv och hälsa vägas\r\nin? Det finns trots allt människor i samhället med psykiska störningar\r\nsom upplever sig vara förföljda och som lever i stor fruktan för dem\r\neller det som förföljer dem, men där det handlar om paranoida\r\nvanföreställningar (dvs. ingen förföljelse sker i verkligheten). Bland dem\r\nsom faktiskt utsätts för stalking har jag genom mitt arbete med brottsoffer\r\nockså mycket tydligt sett vilken spridning det finns i hur människor\r\nklarar av att leva med förföljelse och sättet att reagera. Brottsoffrets\r\npsykiska reaktioner och graden av behov av stöd, hjälp och krishantering\r\nberor naturligtvis på många omständigheter. Ändå tycks det mig mycket\r\ntydligt att även vid två jämförbara stalkingsituationer kan två drabbade\r\nbrottsoffer reagera mycket olika. Också om man går för långt i att i en\r\nlagtext betona den subjektiva upplevelsen hos den som drabbats infinner\r\nsig därför problem.\r\nDet viktigaste, enligt min egen personliga uppfattning, är att en\r\neventuell ny lag är skriven på sådant sätt att den ger domstolen ett\r\ninstrument för att väga in helhetsbilden av en persons störande eller\r\nhotfulla förföljelse av en annan person och inte, som i dag, vara tvungen\r\natt värdera och bedöma varje enskilt hot, varje enskilt oönskat brev\r\neller telefonsamtal osv. Det är alltså stalkingbeteendets upprepade och\r\nsystematiska natur som gör det till ett unikt fenomen visavi t.ex.\r\nofredande eller olaga hot i dagens brottsbalk. Och i analogi med de nya\r\nsvenska lagarna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning\r\nbör en eventuell lag mot förföljelse/stalking omfatta ett betydligt\r\nhögre straffvärde än de gärningar som reglerar enskilda händelser.\r\nDet högre straffvärdet är viktigt, då det bör kunna ge polis och åklagare\r\nstörre möjligheter än vad som är fallet i dagsläget att agera även\r\npreventivt. Med de verktyg som står till buds i nu gällande rätt har i\r\npraktiken polis och åklagare begränsade möjligheter att agera fram till\r\ndess gärningsmannen gått ett steg till och trätt över ytterligare en\r\ngräns - varvid det alltså är för sent. Varken olaga hot eller ofredande\r\nhar två år i straffskalan, vilket som exempel gör att sekretesslagen\r\nsätter hinder i vägen för kontakter mellan polis/åklagare och andra\r\nmyndigheter såsom socialtjänst och hälso- och sjukvård - något som ofta\r\när en naturlig del i det preventiva arbetet i den här typen av ärenden.\r\n\r\nVidare är det min personliga uppfattning att det nya brottet skall kunna\r\nfalla under allmänt åtal. Detta skulle undanröja de problem som i dag\r\ninte är ringa när det gäller drabbade personers ovilja att göra anmälan.\r\nDetta gäller personer som är så rädda för gärningsmannen att de avstår\r\nfrån anmälan, men det gäller i hög utsträckning också \"kändisar\" och\r\noffentliga personer som av olika skäl oftast avstår från anmälan, t.ex.\r\nkända personer inom musik och idrott, medlemmar i de kända finansfamiljerna\r\nsamt personer i regeringen eller i kungafamiljen.\r\nVidare är det min personliga uppfattning att det nya brottet, i de fall\r\ngärningsmannen förföljt en person som är förtroendevald och som därför\r\nrepresenterar vår demokrati och vårt statsskick, och det samtidigt anses\r\nbevisat att gärningsmannen förföljt målsägaren i hans funktion just som\r\nförtroendevald (och inte som privatperson), skall detta kunna utgöra\r\ngrund för straffskärpning.</pre><pre>\r\nUtskottets överväganden\r\nUtskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet inhämtat\r\nsynpunkter från ett antal instanser. Sammanfattningsvis anser den\r\növervägande delen av remissinstanserna att det finns problem på detta\r\nområde, bl.a. genom att systematisk förföljelse inom rättssystemet ofta\r\nbedöms i delmoment och som olika brott och inte i sin helhet och som\r\nett brott. Det framhålls från flera remissinstanser att om denna företeelse\r\ninte lyfts fram så uteblir också adekvata behandlingsinsatser och andra\r\ninterventioner som kan motverka eller eliminera beteendet. Om det däremot\r\ntydliggörs att systematisk förföljelse är ett brott och att samtliga\r\ntrakasserande åtgärder skall tas med vid bedömningen så bör det vara\r\nlättare att göra tidiga ingripanden och att ge verksamma hjälp- och\r\nstödinsatser till dem som utsätts. Det är även viktigt att hot- och\r\nriskbedömningarna blir bättre.\r\nUtskottet vill till att börja med framhålla att det är angeläget att de\r\nsom utsatts för systematisk förföljelse ges samhällets fulla stöd, såväl\r\nnär det gäller straffrättsligt skydd som i fråga om stödinsatser från\r\nmyndigheter. Utskottet kan konstatera att remissvaren tyder på att det\r\nfinns brister i dessa avseenden. Mot denna bakgrund är det glädjande\r\natt det pågår arbete på olika håll som är ägnat att förbättra situationen.\r\nHär tänker utskottet bl.a. på att Rikspolisstyrelsen på regeringens\r\nuppdrag, i samråd med Riksåklagaren, har utarbetat rutiner och riktlinjer\r\nför polisens arbete med besöksförbudsärenden. Regeringen har även gett\r\nBrottsförebyggande rådet i uppdrag att genomföra en utvärdering av hur\r\nlagstiftningen om besöksförbud tillämpas. Det projektet skall slutredovisas\r\når 2007. Härtill kommer att Rikspolisstyrelsen, för att höja kvaliteten\r\npå polisens insatser, för närvarande genomför ett metodutvecklingsarbete\r\nmed särskild inriktning på brott där systematisk förföljelse förekommer.\r\nUppdraget skall slutredovisas senast den 30 juni 2006 (se vidare\r\nRikspolisstyrelsens remissyttrande ovan). Av betydelse i sammanhanget är\r\nockså förslagen i betänkandet Personskyddet för den centrala statsledningen\r\n(SOU 2004:108), som syftar till att personskyddet skall förbättras\r\nytterligare. Dessa förslag är föremål för beredning. Dessutom arbetar en\r\nparlamentarisk kommitté sedan sommaren 2004 med uppdraget att föreslå\r\nåtgärder för att motverka och förebygga hot och våld mot förtroendevalda\r\ni stat, kommun och landsting (Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda,\r\ndir. 2004:102). I uppdraget ingår bl.a. att överväga om det i något\r\navseende finns behov av förändring av det straffrättsliga skyddet för\r\nförtroendevalda. Inom Justitiedepartementet bereds även andra lagförslag\r\nsom skall öka skyddet för personer som utsätts för hot och våld. Det\r\ngäller bl.a. ett utvidgat sekretesskydd för dem som kan komma att\r\nutsättas för hot, våld eller annat allvarligt men och en utvidgning av\r\nregeln om sekretessgenombrott inom sjukvård och socialtjänst.\r\nUtskottet konstaterar att det alltså pågår arbete som på olika sätt kan\r\nförväntas medföra förbättringar i olika avseenden. Samtidigt vill\r\nutskottet betona vikten av att ett helhetsperspektiv anläggs. Utskottet\r\nanser exempelvis att det i och för sig är viktigt att hot och våld mot\r\nförtroendevalda utreds men vill understryka att det nu aktuella fenomenet\r\ninte riktas speciellt just mot förtroendevalda. Problemet finns i hela\r\nsamhället. Utskottet hyser också en viss oro för att det kan komma att\r\nta tid innan Brottsförebyggande rådets utredningsarbete om besöksförbud\r\när färdigt. Utskottet vill understryka att frågan om ökat skydd för dem\r\nsom drabbas av systematisk förföljelse inte kan avvakta. Utskottet vill\r\nockså framhålla att det finns anledning att ta ett samlat grepp angående\r\nden grupp personer som ägnar sig åt systematisk förföljelse till följd\r\nav psykisk sjukdom. Den fara som dessa människors agerande innebär\r\nillustreras väl av remissvaret från rättspsykiatriska regionkliniken i\r\nHärnösands och Medelpads hälso- och sjukvårdsområde.\r\nSammantaget innebär det anförda att det finns behov av åtgärder. I motion\r\nJu412 föreslås ny lagstiftning mot systematisk förföljelse. Det behövs\r\nockså enligt motionärerna åtgärder som kan användas för att underlätta\r\nför rättsväsendet och polisen att arbeta mot denna typ av beteenden.\r\nUtskottet noterar att flera av remissinstanserna gör bedömningen att\r\ndet finns utrymme för ny lagstiftning på detta område och har även givit\r\nförslag på hur en utökad kriminalisering bör se ut. Inriktningen av\r\nkriminaliseringen torde enligt Brottsoffermyndigheten med fördel kunna\r\nfölja den för grov fridskränkning så att upprepade kränkande och/eller\r\nhotande beteenden som medför psykiska påfrestningar för målsäganden\r\nkommer att omfattas. Flera remissinstanser delar denna uppfattning (jfr\r\nSäkerhetspolisens yttrande och yttrandet från polismyndigheten i Stockholm).\r\nLänskriminalpolisen i Stockholm betonar att lagstiftningen i större\r\nomfattning bör framhäva den drabbades situation och ge möjligheter till\r\nett helhetsperspektiv på \"stalkingbeteendet\" på så sätt att såväl\r\nkriminella som icke kriminella trakasserier kan beaktas. I detta sammanhang\r\nunderstryks att besöksförbudet bör anpassas så att det med större\r\nsäkerhet kan tillämpas beträffande den som utsatts för förföljelse men\r\ndär de enskilda händelserna inte är så allvarliga att de var för sig\r\nutgör brott. En utvidgning av de nuvarande gränserna för brottet ofredande\r\nföreslås liksom att införa en grov form av detta brott.\r\nFlera remissinstanser anser alltså att det finns utrymme för ny\r\nlagstiftning på detta område. Brottsförebyggande rådet anser dock att utan\r\nen närmare definition av vad som eftersträvas med en särskild lagstiftning\r\nmot systematisk förföljelse samt utan en empirisk och rättsvetenskaplig\r\nstudie av förekomsten i Sverige och av hur sådant beteende lagförs i\r\ndag, är det inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare\r\nlagstiftning. Sveriges advokatsamfund och Åklagarkammaren i Örebro anser\r\ninte att problematiken är så stor att den motiverar lagstiftning.\r\nUtskottet konstaterar att remissvaren inte ger något säkert underlag\r\nför att bedöma omfattningen av systematisk förföljelse. Utskottet\r\nvälkomnar därför det uppdrag till Brottsförebyggande rådet att ta fram\r\nett kunskapsunderlag vad avser vissa typer av förföljelsebrott (s.k.\r\nstalking) som, enligt vad utskottet inhämtat, förbereds inom\r\nJustitiedepartementet. Uppdraget utgör ett viktigt led i strävan efter en\r\nnärmare definition och en kartläggning av fenomenet och dess omfattning.\r\nEtt sådant underlag behövs för kommande ställningstaganden om eventuell\r\nlagstiftning. Arbetet har hög prioritet. Med det uppdrag som nu aviserats\r\nfår motionsönskemålet anses vara tillgodosett. Utskottet föreslår att\r\nmotion Ju412 i denna del avslås av riksdagen.</pre><pre>\r\nReservationer\r\n\r\nLagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking (m, fp,\r\nkd, c)\r\nav Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Peter Althin (kd), Jeppe\r\nJohnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c) och Cecilia\r\nMagnusson (m).\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\nVi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande\r\nlydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som\r\nanförs i reservationen om lagstiftningsbehov mot stalking. Därmed\r\nbifaller riksdagen motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.\r\nStällningstagande\r\nVi anser att det är hög tid att även Sverige inför en straffbestämmelse\r\nsom täcker den typ av förföljelsebeteenden som är straffsanktionerade\r\ni ett flertal anglosaxiska länder. Det behövs också bättre och mer\r\nverkningsfulla åtgärder mot förföljelse, övervakning och trakasserier.\r\nPolisen måste på ett tidigt stadium kunna förhindra fortsatta förföljelser.\r\nPolisens möjligheter att i samarbete med psykiatrin genomföra kartläggning\r\noch uppföljning av personer som visat dessa tendenser måste också stärkas.\r\nVi anser att remissvaren talar för att det finns ett lagstiftningsbehov.\r\nDet aviserade uppdraget till Brottsförebyggande rådet behöver inte\r\navvaktas. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma till\r\nriksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det nu anförda.</pre><pre></pre><pre>\r\nBilaga\r\nFörteckning över behandlade förslag\r\nMotion från allmänna motionstiden hösten 2004\r\n2004/05:Ju412 av Johan Pehrson m.fl. (fp):\r\n\r\n16.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i\r\nmotionen anförs om ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom samt om\r\nrättsväsendets och polisens möjligheter att arbeta mot denna typ av\r\nbeteende.</pre><pre></pre>"
    },
    "dokutskottsforslag": {
      "utskottsforslag": {
        "punkt": "1",
        "rubrik": "Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking",
        "forslag": "Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.\r\n",
        "beslutstyp": "röstning",
        "motforslag_nummer": "1",
        "motforslag_partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
        "votering_id": "CBC9519F-6F6C-485F-9288-17649765E0AC",
        "votering_sammanfattning_html": {
          "table": {
            "tr": [
              {
                "td": {
                  "h4": "Omröstning i sakfrågan",
                  "p": "Utskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)\r\n"
                }
              },
              {
                "th": [
                  "Parti",
                  "Ja",
                  "Nej",
                  "Avstående",
                  "Frånvarande"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "s",
                  "134",
                  "0",
                  "0",
                  "10"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "m",
                  "0",
                  "50",
                  "0",
                  "5"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "c",
                  "0",
                  "19",
                  "0",
                  "3"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "fp",
                  "0",
                  "43",
                  "0",
                  "5"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "kd",
                  "0",
                  "29",
                  "0",
                  "4"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "v",
                  "24",
                  "0",
                  "0",
                  "5"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "mp",
                  "14",
                  "0",
                  "0",
                  "3"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "-",
                  "1",
                  "0",
                  "0",
                  "0"
                ]
              },
              {
                "td": [
                  "Totalt",
                  "173",
                  "141",
                  "0",
                  "35"
                ]
              },
              {
                "td": {
                  "h4": "Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag"
                }
              }
            ]
          }
        },
        "votering_url_xml": "http://data.riksdagen.se/votering/CBC9519F-6F6C-485F-9288-17649765E0AC",
        "rm": "2004/05",
        "bet": "JUU20",
        "vinnare": "utskottet",
        "voteringskrav": "",
        "beslutsregelkvot": "",
        "beslutsregelparagraf": "",
        "punkttyp": ""
      }
    },
    "dokmotforslag": {
      "motforslag": {
        "nummer": "1",
        "rubrik": "Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking",
        "partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
        "typ": "reservation",
        "utskottsforslag_punkt": "1"
      }
    },
    "dokaktivitet": {
      "aktivitet": [
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2005-03-10 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "JUS",
          "namn": "Justering",
          "datum": "2005-03-22 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "40",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TRY",
          "namn": "Trycklov",
          "datum": "2005-03-29 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "60",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TROWE",
          "namn": "Trycklov till Gotab och webb",
          "datum": "2005-03-30 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "70",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "B1",
          "namn": "Bordläggning 1",
          "datum": "2005-04-08 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "1",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "B2",
          "namn": "Bordläggning 2",
          "datum": "2005-04-11 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "2",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BEH",
          "namn": "Behandling",
          "datum": "2005-04-13 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "3",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "AVG",
          "namn": "Avgörande",
          "datum": "2005-04-20 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "5",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BES",
          "namn": "Beslut",
          "datum": "2005-04-20 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "4",
          "process": "avgorande"
        }
      ]
    },
    "dokuppgift": {
      "uppgift": [
        {
          "kod": "beslutssammanfattningusk",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "Avslag på motionen",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-23 10:20:28"
        },
        {
          "kod": "notis",
          "namn": "Beslut i korthet",
          "text": "Riksdagen sade nej till en motion från allmänna motionstiden 2004 om förföljelsesyndrom, så kallad stalking. Skälet är att det redan pågår arbete i den fråga som motionen tar upp. ",
          "dok_id": "GS01JUU20",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "notisrubrik",
          "namn": "Beslut",
          "text": "Motion om stalking (JuU20)",
          "dok_id": "GS01JUU20",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "rdbeslut",
          "namn": "Riksdagens beslut",
          "text": "Kammaren biföll utskottets förslag",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-23 10:20:28"
        },
        {
          "kod": "statustext",
          "namn": "statustext",
          "text": "Ärendet är avslutat",
          "dok_id": "GS01JUU20",
          "systemdatum": "2017-10-20 09:05:53"
        },
        {
          "kod": "utsknotis",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "<p>Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till en motion från allmänna motionstiden 2004 om förföljelsesyndrom, så kallad stalking. Skälet är att det redan pågår arbete i den fråga som motionen tar upp. Utskottet har i ärendet inhämtat synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner. Svaren från dessa återges i betänkandet. De frågor som ställts till remissinstanserna gäller bland annat vilken kännedom de har om fenomenet, om de har någon strategi för att motverka detta och om de anser att det finns ett behov av lagstiftning på området.</p>",
          "dok_id": "GS01JuU20",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:41:50"
        },
        {
          "kod": "utsknotisrubrik",
          "namn": "Utskottets förslag",
          "text": "Motion om stalking (JuU20)",
          "dok_id": "GS01JuU20",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:41:50"
        }
      ]
    },
    "dokbilaga": {
      "bilaga": [
        {
          "dok_id": "GS01JUU20",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "BET_200405_JuU_20.pdf",
          "filstorlek": "290037",
          "filtyp": "pdf",
          "titel": "Stalking",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/449E5ED1-AAA6-48BF-833F-B1531E6A2502"
        }
      ]
    },
    "dokreferens": {
      "referens": [
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2004/05:Ju412 Förändringar i straff- och processrätten",
          "ref_dok_id": "GS02Ju412",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "Ju412",
          "ref_dok_titel": "Förändringar i straff- och processrätten",
          "ref_dok_subtitel": "av Johan Pehrson m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "protokollbeslut",
          "uppgift": "2005-04-20",
          "ref_dok_id": "GS09108",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "108",
          "ref_dok_titel": "2005-04-20",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "protokolldebatt",
          "uppgift": "2005-04-13",
          "ref_dok_id": "GS09104",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "104",
          "ref_dok_titel": "2005-04-13",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        }
      ]
    }
  }
}