{
  "dokumentstatus": {
    "dokument": {
      "hangar_id": "2302987",
      "dok_id": "GS01FIU23",
      "rm": "2004/05",
      "beteckning": "FIU23",
      "typ": "bet",
      "subtyp": "",
      "doktyp": "bet",
      "typrubrik": "Betänkande 2004/05:FIU23",
      "dokumentnamn": "Betänkande",
      "debattnamn": "Debatt om förslag",
      "tempbeteckning": "",
      "organ": "FIU",
      "mottagare": "",
      "nummer": "23",
      "slutnummer": "0",
      "datum": "2005-05-12 00:00:00",
      "systemdatum": "2006-03-15 11:54:04",
      "publicerad": "2006-03-15 11:54:08",
      "titel": "Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004",
      "subtitel": "",
      "status": "",
      "htmlformat": "",
      "relaterat_id": "",
      "source": "",
      "sourceid": "",
      "dokument_url_text": "https://data.riksdagen.se/dokument/GS01FIU23/text",
      "dokument_url_html": "https://data.riksdagen.se/dokument/GS01FIU23",
      "dokumentstatus_url_xml": "https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GS01FIU23",
      "utskottsforslag_url_xml": "https://data.riksdagen.se/utskottsforslag/GS01FIU23",
      "html": "<div class=\"sidhuvud_publikation\">Finansutskottets betänkande</div><div class=\"sidhuvud_beteckning\">2004/05:FIU23</div><h1>Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004</h1>\r\n<hr class=\"sidhuvud_linje\"><pre>\r\nSammanfattning\r\nUtskottet gör varje år en utvärdering av Riksbankens penningpolitik den\r\nsenaste treårsperioden. I början av april 2005 beslutade utskottet att\r\ngenomföra en fördjupad utvärdering av penningpolitiken 1995-2005, dvs.\r\nden tioårsperiod som inflationsmålet varit det officiella ankaret i\r\nden svenska penningpolitiken. Utvärderingen ska utföras av en oberoende\r\noch extern utvärderare. Beslutet innebär att årets utvärdering, som\r\nomfattar perioden 2002-2004, är mer begränsad jämfört med tidigare\r\nutvärderingar.\r\nUtskottet konstaterar att inflationen under utvärderingsperioden i\r\ngenomsnitt legat under Riksbankens inflationsmål på 2 %. Inflationen har\r\ndock legat inom målets toleransintervall. Utskottet konstaterar vidare\r\natt inflationen mätt enligt konsumentprisindex (KPI) under 2004 låg en\r\nbra bit under toleransintervallet samt att även den underliggande\r\ninflationen (UND1X) hamnade under toleransintervallet, för första gången\r\nsedan inflationsmålet infördes.\r\nI utskottets granskning av Riksbankens verksamhet tillstyrker utskottet\r\natt riksbanksfullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin\r\nförvaltning av Riksbanken 2004. Utskottet föreslår också att riksdagen\r\nfastställer Riksbankens balans- och resultaträkning samt godkänner\r\nfullmäktiges förslag till disposition av 2004 års resultat. Fullmäktiges\r\nförslag innebär att Riksbanken levererar in 6,7 miljarder kronor till\r\nstatsverket.\r\nRiksbanksfullmäktige anger i sin framställning till riksdagen (2004/05:RB2)\r\natt den vill ha en fortsatt beredning av principerna för disposition av\r\nRiksbankens resultat och en övergång till en redovisningsmodell där\r\nRiksbankens eget kapital kopplas till bankens olika uppgifter. Siktet\r\nbör, enligt fullmäktige, vara inställt på en lagreglering av principerna\r\nför vinstdelning.\r\nUtskottet föreslår därför att riksdagen gör ett tillkännagivande med\r\ninnebörden att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens\r\nkapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till\r\nlagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.\r\nI betänkandet finns två reservationer.</pre><pre>\r\nUtskottets förslag till riksdagsbeslut\r\n\r\n1.      Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004\r\nRiksdagen godkänner vad utskottet anfört.\r\n\r\n2.      Riksbankens förvaltning 2004\r\na)      Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen\r\növer Riksbankens årsredovisning för år 2004\r\nRiksdagen lägger redogörelse 2004/05:RRS11 till handlingarna.\r\nb)      Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken\r\nRiksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess\r\nverksamhet under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets\r\nförslag.\r\nc)      Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion\r\nRiksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen\r\nav Riksbanken under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.\r\nd)      Riksbankens balans- och resultaträkningar\r\nRiksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning\r\nför räkenskapsåret 2004 som de finns återgivna i bilaga 2. Därmed\r\nbifaller riksdagen framställning 2004/05:RB1.\r\ne)      Disposition av Riksbankens resultat\r\nRiksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner\r\nuppgår till -2 804 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket\r\ninlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 700 miljoner kronor,\r\nfrån Riksbankens dispositionsfond förs 6 208 miljoner kronor samt från\r\nRiksbankens resultatutjämningsfond förs 3 296 miljoner kronor. Därmed\r\nbifaller riksdagen framställning 2004/05:RB2.\r\n\r\n3.      Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet\r\nanfört om att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens\r\nkapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till\r\nlagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.\r\n\r\n4.      Riksbankens ställning\r\nRiksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 2.\r\nReservation 1 (v)\r\n\r\n5.      Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg\r\nRiksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.\r\nReservation 2 (v, mp)\r\n\r\nStockholm den 12 maj 2005\r\nPå finansutskottets vägnar\r\n\r\nArne Kjörnsberg\r\nFöljande ledamöter har deltagit i beslutet:      Arne Kjörnsberg (s),\r\nMikael Odenberg (m), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar\r\nAxén (m), Bo Bernhardsson (s), Christer Nylander (fp), Roger Tiefensee\r\n(c), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida\r\n(mp), Tommy Ternemar (s), Alf Eriksson (s), Bo Könberg (fp), Per-Olof\r\nSvensson (s) och Stefan Attefall (kd).</pre><pre>\r\nRedogörelse för ärendet\r\nFinansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ varje år granskat och\r\nutvärderat Riksbankens förda penningpolitik under de tre närmast föregående\r\nåren. Initiativet motiverades av att Riksbanken 1999 fick en mer oberoende\r\nställning gentemot riksdag och regering.\r\nFörfattningsenligt är det finansutskottets uppgift att varje år pröva\r\nom fullmäktige och direktionen kan beviljas ansvarsfrihet för sin\r\nförvaltning under det gångna verksamhetsåret. Utskottet ska i det\r\nsammanhanget också ta ställning till Riksbankens bokslut och då bedöma om\r\nbalansräkningen och resultaträkningen kan fastställas och hur stort\r\nbelopp som ska levereras in till statskassan.\r\nSom underlag för prövningen har utskottet tillgång till bl.a. Riksbankens\r\nårsredovisning, fullmäktiges förslag till vinstdisposition och\r\nRiksrevisionens styrelses redogörelse för revisionsberättelsen över Riksbankens\r\nårsredovisning samt fullmäktiges och direktionens allmänna och särskilda\r\nprotokoll.\r\nUtskottet anordnade tisdagen den 15 mars 2005 en offentlig utfrågning\r\nmed riksbankschef Lars Heikensten med anledning av att Riksbanken samma\r\ndag lämnade årets första penningpolitiska redogörelse till finansutskottet.\r\nRiksbanken ska enligt riksbankslagen lämna en redogörelse minst två\r\ngånger per år. Protokoll från utfrågningen finns i bilaga 3.</pre><pre>\r\nUtskottets överväganden\r\nUtvärdering av penningpolitiken 2002-2004\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet föreslår att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om\r\npenningpolitiken 2002-2004. Utskottet konstaterar bl.a. att inflationen\r\noavsett inflationsmått i genomsnitt under perioden legat under\r\ninflationsmålet på 2 % (med undantag för det begränsade måttet över den\r\nunderliggande inhemska inflationsutvecklingen). Inflationen låg dock\r\ninom målets toleransintervall. Utskottet konstaterar dock vidare att\r\nKPI-inflationen under 2004 låg en bra bit under toleransintervallet\r\nsamt att även UND1X-inflation hamnade under toleransintervallet, för\r\nförsta gången sedan inflationsmålet infördes.\r\nInledning\r\nSedan första januari 1999 har Riksbanken efter en bred parlamentarisk\r\növerenskommelse ett lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen.\r\nBeslut om ränteförändringar tas av en direktion, bestående av sex\r\nheltidsanställda ledamöter utsedda av riksbanksfullmäktige, som enligt\r\nriksbankslagen (1988:1385) inte får söka eller ta emot instruktioner i\r\npenningpolitiska frågor. Enligt regeringsformen får ingen myndighet\r\nbestämma hur Riksbanken ska besluta i frågor som rör penningpolitiken.\r\n\r\nMålet för Riksbankens verksamhet är enligt riksbankslagen att upprätthålla\r\nett fast penningvärde. Det är Riksbankens uppgift att självständigt\r\nutforma penningpolitiken så att målet nås.\r\nRiksdagen är fortfarande en myndighet under riksdagen och i samband med\r\nbehandlingen av Riksbankens förvaltning våren 1999 bedömde utskottet\r\natt det ökade oberoendet ökade behovet av att granska och utvärdera\r\nRiksbankens penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje år\r\nutföra en granskning av den förda penningpolitiken. Granskningen ska\r\ngöras i efterhand och omfatta utvecklingen under de gångna tre åren.\r\nDen utvärdering som nu genomförs är den sjunde i ordningen och omfattar\r\nperioden 2002-2004. Tidigare har utvärderingar gjorts för perioderna\r\n1996-1998 (bet. 1998/99:FiU23), 1997-1999 (bet. 1999/2000:FiU23),\r\n1998-2000 (bet. 2000/01:FiU23), 1999-2001 (bet. 2001/02:FiU23), 2000-2002\r\n(bet. 2002/03:FiU23) samt 2001-2003 (bet. 2003/04:FiU23).\r\nTorsdagen den 14 april 2005 beslutade utskottet att genomföra en fördjupad\r\nutvärdering av Riksbankens penningpolitik perioden 1995-2005, dvs. den\r\ntioårsperiod som inflationsmålet varit det officiella ankaret i den\r\nsvenska penningpolitiken. Utvärderingen ska genomföras av en oberoende\r\noch extern utvärderare. Av denna anledning blir den nu aktuella\r\nutvärderingen för perioden 2002-2004 mer begränsad än de tidigare som\r\nutskottet gjort.\r\nInflationsmålet och räntebeslutsregler\r\nI januari 1993, kort efter det att den fasta växelkursen övergavs och\r\nkronan började flyta på den internationella valutamarknaden, beslutade\r\ndåvarande riksbanksfullmäktige att den operativa penningpolitiken skulle\r\nbedrivas utifrån ett inflationsmål. Målet formulerades enligt\r\nföljande:\r\nInflationen skulle begränsas till 2 % per år med ett toleransintervall\r\npå ± 1 procentenhet.\r\nMålvariabeln skulle vara konsumentprisindex (KPI).\r\nMålet skulle vara symmetriskt, i den meningen att Riksbanken skulle ta\r\nlika allvarligt på en alltför låg som en alltför hög inflation.\r\nInflationsmålet skulle formellt börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari\r\n1995.\r\nDen nya direktionen fastställde målet när den tillträde den 1 januari\r\n1999. Samtidigt angav direktionen i ett tillägg till målet två anledningar\r\ntill att avvika från målet vid penningpolitiska beslut. Anledningarna\r\när följande:\r\nOm KPI på ett till två års sikt påverkas av tillfälliga faktorer, som\r\nt.ex. förändringar i hushållens räntekostnader eller förändringar av\r\nindirekta skatter och subventioner, som inte bedöms få varaktig inverkan\r\npå inflationen och inflationsförväntningarna.\r\nOm inflationen ligger utanför målet och om en snabb återgång till målet\r\nvia stora ränteförändringar får stora negativa konsekvenser för\r\nproduktionen och sysselsättningen i samhället. Vid en sådan situation ska\r\nuppfyllandet av målet i stället ske gradvis.\r\nDirektionen har sedan 1999 hänvisat till tillägget till målet och angett\r\ni beslutsunderlagen att den bortser från tillfälliga faktorer i\r\nutformningen av penningpolitiken eftersom de inte bedömts få någon varaktig\r\ninverkan på inflationen. I praktiken betyder det att penningpolitiken\r\n1999-2002 baserats på en bedömning av inflationen mätt med det underliggande\r\ninflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i avsnitt nedan), i\r\nstället för en bedömning av KPI. Till följd av kraftiga svängningar i\r\nel- och oljepriser har penningpolitiken under 2003 och början av 2004\r\nbaserats på prognoser av inflationen mätt enligt UND1X exklusive\r\nenergipriserna.\r\nRiksbankens räntebeslut styrs normalt efter en enkel handlingsregel.\r\nFörenklat innebär handlingsregeln att om prognoserna över inflationen,\r\ngjorda under förutsättningen att reporäntan är oförändrad, på ett till\r\ntvå års sikt överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på 2 %\r\nska reporäntan normalt höjas (eller sänkas). Handlingsregeln tillämpas\r\nemellertid inte mekaniskt, utan avvikelser av den typ som nämns ovan\r\nförekommer.\r\nInflationsmålet tio år\r\nInflationsmålet har de senaste tio åren varit det officiella ankaret i\r\nden svenska penningpolitiken och som framgår av tabell 1 har priserna\r\nmätt enligt KPI under perioden stigit med i genomsnitt 1,4 % per år.\r\nDet kan jämföras med en inflationstakt på i genomsnitt ungefär 6 % per\r\når åren 1985-1994.\r\nDetta innebär att inflationen legat 0,6 procentenheter under målet på\r\n2 % men inom toleransintervallet. Av tabellen framgår också att\r\nKPI-inflationen under fem av tio år legat under toleransintervallet, dvs.\r\nunder 1 %. Inte något år har inflationen legat över toleransintervallet,\r\ndvs. över 3 %.\r\nInflationen mätt enligt UND1X har de senaste tio åren stigit med i\r\ngenomsnitt 1,9 %, dvs. ganska nära inflationsmålet. Under ett år har\r\nUND1X-inflationen legat under toleransintervallet.\r\nTabell 1. Inflationen de senaste tio åren enligt olika\r\ninflationsmått\r\n\r\nKPI     HIKP    UND1X   UND1X exkl. energi      UNDINHX\r\n1995    2,8     2,7     2,6     2,9     2,7\r\n1996    0,8     0,8     2,2     2,1     2,9\r\n1997    0,9     1,8     1,4     1,3     1,7\r\n1998    0,4     1,0     1       1,3     1,8\r\n1999    0,3     0,6     1,5     1,6     1,8\r\n2000    1,3     1,3     1,4     0,9     1,0\r\n2001    2,6     2,7     2,8     2,5     3,8\r\n2002    2,4     2,0     2,5     2,8     3,5\r\n2003    2,0     2,3     2,3     1,5     3,6\r\n2004    0,4     1,0     0,8     0,8     1,5\r\nSnitt 1995-2004 1,4     1,6     1,9     1,8     2,4\r\nMätt enligt HIKP (Harmonised indices of consumer prices) har de svenska\r\npriserna stigit med i genomsnitt 1,6 % per år under de senaste tio åren.\r\nSom framgår av tabell 2 är det knappt 0,5 procentenheter lägre per år\r\njämfört med inflationen i EU (15) och länderna i EMU-området. Under sju\r\nav de senaste tio åren har Sveriges inflation legat under inflationen\r\ni EU. HIKP har utvecklats av EU:s statistikbyrå för att bl.a. underlätta\r\njämförelser mellan länderna. HIKP används som målvariabel i penningpolitiken\r\nav den europeiska centralbanken, ECB.\r\nTabell 2. Inflationen i Sverige och EU mätt enligt HIKP 1995-2004\r\n\r\nSverige EU-länderna     EMU-länderna\r\n1995    2,7     2,8     2,5\r\n1996    0,8     2,4     2,2\r\n1997    1,8     1,7     1,6\r\n1998    1,0     1,3     1,1\r\n1999    0,6     1,2     1,1\r\n2000    1,3     1,9     2,1\r\n2001    2,7     2,2     2,3\r\n2002    2,0     2,1     2,3\r\n2003    2,3     2,0     2,1\r\n2004    1,0     2,0     2,2\r\nSnitt 1995-2004 1,6 %   2,0 %   2,0 %\r\nSnitt 2002-2004 1,8 %   2,0 %   2,2 %\r\nInflationen under utvärderingsperioden 2002-2004\r\nEfter en relativt kraftig uppgång under 2001 på grund av tillfälliga\r\nprisökningar på kött, grönsaker och energi sjönk inflationstakten\r\ntillbaka under första halvan av 2002. Inflationen steg sedan på nytt mot\r\nslutet av 2002 och inledningen av 2003 till följd av stigande el- och\r\noljepriser i spåret av konflikten i Irak samt låga nivåer i kraftbolagens\r\nvattenmagasin. Trots en stigande såväl internationell som svensk konjunktur\r\nföll inflationstakten tillbaka under senare delen av 2003, och nedgången\r\naccelererade under inledningen av 2004 bl.a. på grund fallande elpriser,\r\nstarkt stigande produktivitet och svagt inhemskt kostnadstryck. Som\r\nframgår av diagram 1 steg inflationstakten något under senvåren 2004\r\nmen låg kvar på en mycket låg nivå under resten av året. Den extra\r\nkraftiga nedgången i KPI-inflationen jämfört med UND1X-inflationen under\r\n2004 beror på bl.a. effekter av räntesänkningarna i slutet av 2002 och\r\nunder 2003.\r\nDiagram 1. Inflationen mätt enligt KPI och UND1X 2002-2004\r\nSom framgår av tabell 3 steg de svenska priserna mätt med KPI med i\r\ngenomsnitt 1,6 % per år perioden 2002-2004. KPI-inflationen har alltså\r\nunder perioden legat något under Riksbankens inflationsmål, men inom\r\ntoleransintervallet. Detta kan jämföras med den senaste utvärderingsperioden\r\n2001-2003 då KPI-inflationen i genomsnitt uppgick till 2,3 % per år,\r\ndvs. något över inflationsmålet, men även det inom toleransintervallet.\r\n\r\nTabell 3. Inflationen 2002-2004 enligt olika inflationsmått\r\n\r\nKPI     UND1X   UND1X exkl. energi      HIKP    UNDINHX\r\n2002    2,4     2,5     2,8     2,0     3,5\r\n2003    2,0     2,3     1,5     2,3     3,6\r\n2004    0,4     0,8     0,8     1,0     1,5\r\nSnitt 2002-2004 1,6     1,9     1,7     1,8     2,9\r\nMätt enligt det underliggande inflationsmåttet UND1X uppgick inflationen\r\ntill i genomsnitt 1,9 % per år 2002-2004, även det under inflationsmålet\r\nmen inom toleransintervallet. Samma sak gäller HIKP som steg med 1,8 %\r\nper år under perioden.\r\nRäntorna under utvärderingsperioden 2002-2004\r\nSom framgår av tabell 5 höjde Riksbanken sin styrränta, den s.k. reporäntan,\r\nmed sammanlagt en halv procentenhet under våren 2002 till en nivå på\r\n4,25 %. Höjningarna motiverades bl.a. med att den internationella\r\nkonjunkturen var på väg att ta fart efter nedgången 2001 och den extra\r\nosäkerhet som tyngt marknaderna efter terrorattackerna i USA september\r\n2001. Riksbanken ansåg vidare att ett fortsatt högt kapacitetsutnyttjande\r\ni den svenska ekonomin skulle få inflationen att överstiga 2 % på ett\r\noch två års sikt.\r\nI slutet av 2002 inledde Riksbanken en serie räntesänkningar bl.a. med\r\nmotiveringarna att återhämtningen i världsekonomin försvagats och att\r\nen starkare svensk krona verkade dämpande på såväl det inhemska som det\r\ninternationellt genererade pristrycket i ekonomin. Under slutet av 2002\r\noch under första halvåret 2003 sänktes reporäntan med sammanlagt 1,5\r\nprocentenheter till en nivå i juli 2003 på 2,75 %.\r\nTabell 4. Reporäntan 2002-2004\r\n\r\nDatum   Förändring      Nivå efter förändringen\r\n2002-03-20      +0,25   4,00\r\n2002-05-02      +0,25   4,25\r\n2002-11-20      -0,25   4,00\r\n2002-12-11      -0,25   3,75\r\n2003-03-18      -0,25   3,50\r\n2003-06-05      -0,50   3,00\r\n2003-07-04      -0,25   2,75\r\n2004-02-06      -0,25   2,50\r\n2004-04-07      -0,50   2,00\r\nUnder hösten förbättras både den internationella och den svenska\r\nkonjunkturen. Inflationstakten fortsatte emellertid att sjunka efter en\r\ntillfällig topp i början av 2003. I början av 2004 sjunker inflationstakten\r\nytterligare, och Riksbanken sänker på nytt reporäntan med sammanlagt 0,\r\n75 procentenheter till en nivå på 2 % i april 2004. Sänkningarna motiveras\r\nbl.a. med att inflationen kommer att fortsätta att vara låg på grund av\r\nsvagt inhemskt kostnadstryck, sänkta inflationsförväntningar och en låg\r\ninternationell inflation. Den snabba nedgången i inflationstakten under\r\nsenare delen av 2003 och inledningen av 2004 berodde enligt Riksbanken\r\npå en hög produktivitet, en svag arbetsmarknad och låga importpriser.\r\nI\r\nslutet av april 2005 låg reporäntan kvar på 2 %. Det är samma nivå som\r\ni euroområdet men 0,75 procentenheter lägre än i USA, där den amerikanska\r\ncentralbanken Federal Reserve sedan mitten av 2004 successivt höjt sin\r\nstyrränta. Styrräntan i Storbritannien låg vid samma tidpunkt på 4,75\r\n%, 2,75 procentenheter högre än den svenska.\r\nKronan under utvärderingsperioden 2002-2004\r\nVärdet på den svenska kronan började sjunka vid mitten av 2000 och nådde\r\nsin lägsta nivå i samband med den osäkerhet som präglade valutamarknaderna\r\nefter terrorattackerna i USA hösten 2001. Sedan dess har värdet på kronan\r\nsuccessivt stigit, och i slutet av 2004 låg värdet, mätt enligt TCW-index,\r\npå ett indexvärde på mellan 122 och 123 (ju högre indexvärde desto\r\nsvagare krona). Det kan jämföras med ett indexvärde på i genomsnitt 134\r\når 2002 och 127,7 år 2003. Genomsnittet för 2004 blev 126, vilket innebär\r\natt kronans värde stigit med omkring 6 % under utvärderingsperioden\r\n2002-2004.\r\nDiagram 2. Kronans värde enligt TCW-index 2002-2004\r\nSom framgår av diagram 3 förklaras en stor del av kronans förstärkning\r\nav att USA-dollarn sjunkit relativt kraftig i värde. Sedan början av\r\n2002 till slutet av 2004 sjönk dollarn med nästan 36 % mot kronan.\r\nDiagrammet visar också att kronan under utvärderingsperioden legat\r\nrelativt stabil mot euron. Sedan början av 2002 har kursen pendlat mellan\r\n9 och 9,25 kronor per euro, bortsett från perioder i slutet av 2003 och\r\nslutet av 2004 då kursen tidvis gått under 9 kronor per euro.\r\nI slutet av april 2005 låg kronans värde, mätt enligt TCW-index, på ett\r\nindexvärde på omkring 125,5. Kursen mot dollarn noterades till omkring\r\n7,05 kronor per dollar och kursen mot euron noterades till omkring 9,14\r\nkronor per euro.\r\nDiagram 3. Kronans kurs mot euro och USD 2002-2004\r\n\r\nRiksbankens prognoser för 2004\r\nUtskottet har i betänkandena 2002/03:FiU23 och 2003/04:FiU23 mer utförligt\r\nredovisat Riksbankens prognoser för den ekonomiska utvecklingen 2002\r\noch 2003. Här görs en översiktlig presentation av Riksbankens prognoser\r\nför 2004.\r\nI diagrammen nedan jämförs Riksbankens prognoser med Konjunkturinstitutets\r\n(KI). Jämförelserna ger endast en fingervisning om skillnader och\r\nsamstämmigheter i prognoserna, bl.a. eftersom prognoserna inte gjorts vid\r\nexakt samma tillfälle. Dessutom gör KI i sina bedömningar en prognos av\r\nränteutvecklingen medan Riksbanken antar att räntan är oförändrad under\r\nprognosperioden.\r\nDiagram 4. Riksbankens och KI:s KPI-prognoser för 2004\r\nFörsta gången Riksbanken redovisade mer utförliga prognoser över\r\nutvecklingen 2004 var i inflationsrapporterna för 2002. Som framgår av\r\ndiagram 4 räknade Riksbanken i slutet av 2002 med att inflationen mätt\r\nenligt KPI skulle stiga med i genomsnitt 2,2 % under 2004. Det är\r\nbetydligt högre än det verkliga utfallet för 2004 på 0,4 %. Av diagrammet\r\nframgår att även KI i slutet av 2002 förväntade sig att KPI-inflationen\r\nskulle stiga med i genomsnitt omkring 2 % under 2004.\r\nI takt med signaler om en mer utdragen återhämtning i den internationella\r\nkonjunkturen och sjunkande energipriser justerade Riksbanken under 2003\r\nlöpande ned sina prognoser över KPI-inflationen 2004 till en nivå på i\r\ngenomsnitt 1,1 % i december 2003. KI däremot justerade redan i juni\r\n2003 ned sin prognos för 2004 till en nivå runt det verkliga utfallet\r\npå 0,4 %. KI anger i sin juniprognos 2003 att inflationen kommer att\r\nvara låg under åren 2003 till 2005 till följd av en svag arbetsmarknad,\r\nlågt inhemskt inflationstryck, låg importerad inflation till följd av\r\nen starkare krona samt att effekterna av de senaste årens energiprishöjningar\r\navtar. I inflationsrapporten från mars 2004 justerar Riksbanken kraftigt\r\nned sin KPI-prognos 2004, från 1,1 % i decemberprognosen till i genomsnitt\r\n0,4 %. Under återstoden av 2004 ligger både Riksbankens och KI:s prognoser\r\nrelativt nära utfallet.\r\nDiagram 5. Riksbankens och KI:s UND1X-prognoser för 2004\r\nSom framgår av diagram 5 följer prognoserna över UND1X-inflationen\r\nungefär samma mönster som prognoserna över KPI-inflationen. Under 2002\r\növerskattar såväl Riksbanken som KI UND1X-inflationen 2004. Under 2003\r\noch 2004 ligger prognoserna närmare det verkliga utfallet på 0,8 %. KI\r\njusterar dock ned sina prognoser snabbare än Riksbanken.\r\nI motsats till inflationsprognoserna underskattade både Riksbanken och\r\nKI den svenska tillväxten för 2004. Under 2002 och början av 2003 när\r\nmarknaderna internationellt dominerades av bl.a. osäkerhet inför upptakten\r\nav Irakkriget och fallande aktiekurser räknade både Riksbanken och KI\r\nmed en BNP-tillväxt 2004 på runt 2,5 %. Enligt det första preliminära\r\nutfallet från Statistiska centralbyrån steg BNP med 3,5 % 2004. Prognoserna\r\nlåg kvar kring eller något över 2,5 % under 2003 men justerades löpande\r\nupp under 2004 i takt med att såväl den internationella som den svenska\r\nkonjunkturen förbättrades.\r\nDiagram 6. Riksbankens och KI:s BNP-prognoser\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\nUtskottet konstaterar att inflationstakten under utvärderingsperioden\r\n2002-2004 varierat relativt mycket på grund av bl.a. stora upp- och\r\nnedgångar i energipriserna. I genomsnitt har dock inflationen oavsett\r\ninflationsmått under perioden legat under inflationsmålet på 2 % (med\r\nundantag för det begränsade måttet över den underliggande inhemska\r\ninflationsutvecklingen, UNDINH). Inflationen låg emellertid inom målets\r\ntoleransintervall.\r\nUtskottet konstaterar dock vidare att KPI-inflationen under 2004 låg en\r\nbra bit under toleransintervallet samt att även UND1X-inflationen hamnade\r\nunder toleransintervallet, för första gången sedan inflationsmålet\r\ninfördes.\r\nGenomgången visar att de prognoser Riksbanken gjorde under 2002 och\r\n2003 av såväl KPI- som UND1X-inflationen under 2004 låg över eller tidvis\r\nkraftigt över utfallet för 2004.\r\nMed facit i hand skulle man därför kunna hävda att Riksbanken under\r\n2002 och 2003 borde ha kunnat sänka reporäntan snabbare och mer kraftfullt\r\nän vad den gjorde. Liknande resonemang förde riksbankschefen vid utskottets\r\noffentliga utfrågning den 15 mars 2005.\r\nEnligt utskottets mening måste man dock ta hänsyn till den information\r\nsom fanns tillgänglig när räntebesluten togs. En jämförelse mellan\r\nRiksbankens och andra prognosinstituts bedömningar visar att Riksbankens\r\nprognoser över inflation och tillväxt står sig relativt väl. Flertalet\r\nprognosmakare, både svenska och utländska, gjorde under den aktuella\r\nperioden samma överskattning av inflationstrycket i den svenska ekonomin\r\nsom Riksbanken. Ett av undantagen är Konjunkturinstitutet (KI). KI\r\njusterade redan i juni 2003 ned sin inflationsprognos för 2004 till en\r\nnivå i linje med utfallet. För Riksbankens del skedde nedjusteringen\r\nsuccessivt fram till inflationsrapporten i mars 2004 då inflationsprognosen\r\nkom i nivå med utfallet.\r\nSamtidigt kan konstateras att Riksbanken under våren 2003, från mars\r\ntill juli, sänkte reporäntan med sammanlagt 1 procentenhet som en\r\nkonsekvens av nedjusteringarna av inflationsprognosen på ett till två års\r\nsikt. Enligt utskottets mening tillämpade Riksbanken därmed sin\r\nhandlingsregel på ett konsekvent sätt.\r\nRiksbankens förvaltning 2004\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion\r\nbeviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2004\r\nsamt att riksdagen fastställer Riksbankens balans- och resultaträkningar\r\nför räkenskapsåret 2004. Utskottet föreslår också att riksdagen godkänner\r\nfullmäktiges förslag till disposition av 2004 års resultat. Det innebär\r\natt Riksbanken levererar in 6,7 miljarder kronor till statsverket och\r\natt en avräkning görs med 6,2 miljarder kronor från dispositionsfonden\r\noch 3,3 miljarder kronor från resultatutjämningsfonden. Riksrevisionens\r\nredogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning\r\n2004 läggs till handlingarna.\r\nRiksbankens årsredovisning\r\nÄndrade redovisningsprinciper\r\nI december 2003 beslutade direktionen att fr.o.m. 2004 ersätta den\r\ntidigare Bokföringsinstruktionen för Riksbanken med Regler för bokföring\r\noch årsredovisning i Sveriges riksbank. De nya reglerna är hämtade från\r\nförordning (2000:606) om myndigheters bokföring och reglerna för\r\nårsredovisning i europeiska centralbankssystemets redovisningsriktlinje\r\n(ECB/2002/10). De nya reglerna innebär följande förändringar i Riksbankens\r\nredovisning:\r\nOrealiserade pris- och valutakursvinster och förluster särredovisas.\r\nTidigare redovisades orealiserade vinster i resultaträkningen men förs\r\nnu direkt till ett särskilt värderegleringskonto i balansräkningen.\r\nOrealiserade förluster redovisas i resultaträkningen om de överstiger\r\ni balansräkningen bokförda orealiserade vinster.\r\nUpplupen ränta redovisas under särskilda balansräkningsposter.\r\nEget kapital redovisas på posterna grundfond och reserver. I reserver\r\ningår reservfonden, dispositionsfonden och resultatutjämningsfonden.\r\nVid köp och försäljning av värdepapper redovisas likvidbeloppen i\r\nbalansräkningen fr.o.m. likviddagen i stället för som tidigare fr.o.m.\r\naffärsdagen.\r\nBalansräkningen\r\nTabell 5 visar ett sammandrag av Riksbankens balansräkning vid utgången\r\nav 2004.\r\nTabell 5. Riksbankens balansräkning per den 31 december 2004\r\nMiljarder kronor\r\n\r\nTillgångar                      Skulder\r\nGuld    17,4    Utelöpande sedlar och mynt      108,9\r\nValutareserv    145,3   Inlåning från banker    0,6\r\nUtlåning till banker    17,0    Övriga skulder  8,0\r\nÖvriga tillgångar       3,2     Avsättningar    0,3\r\nVärderegleringskonto    1,5\r\nEget kapital    63,5\r\nSumma   182,9   Summa   182,9\r\n\r\nBalansomslutningen minskade under 2004 med 3,3 miljarder kronor till ca\r\n182,9 miljarder kronor i slutet av året.\r\nGuld- och valutareservens sammansättning\r\nGuld- och valutareserven ökade under året med ca 3,5 miljarder kronor.\r\nUppgången förklaras bl.a. av ökade ränteintäkter som återinvesterats\r\nutomlands samt ökad upplåning utomlands (via s.k. repor) som placerats\r\ni valutareserven.\r\nRiksbankens innehav av guld uppgick vid årets slut till 185,4 ton,\r\noförändrat jämfört med året innan. Värdet på innehavet minskade emellertid\r\nmed 600 miljoner kronor till 17,4 miljarder kronor. Guldpriset steg\r\nunder året med ca 5,4 %, men samtidigt sjönk dollarns värde mot kronan\r\nmed 8,4 %. Guld prissätts i dollar. Riksbankens förvaltning av\r\nguldtillgångarna sker inom ramen för det s.k. guldavtalet - Central Bank\r\nGold Agreement (CBGA). Avtalet är en överenskommelse mellan 15 europeiska\r\ncentralbanker och trädde i kraft första gången 1999. Avtalet förlängdes\r\nunder förra året och gäller nu fram till 2009. Enligt avtalet får\r\nRiksbanken under perioden sälja upp till 60 ton guld. I skrivelsen anger\r\nRiksbanken att den under 2004 sålt guld på termin för betalning under\r\n2005. Ytterligare guld såldes i inledningen av 2005. Enligt banken\r\nuppgick därmed det totala innehavet av guld till ca 170 ton i januari\r\n2005, vilket är omkring 15 ton lägre än det innehav som redovisas i\r\nbalansräkningen i slutet av 2004.\r\nVärdet på de i valutareserven redovisade fordringarna på IMF minskade\r\nunder 2004 med drygt 2 miljarder kronor till 10,1 miljarder kronor.\r\nHuvuddelen av valutareserven, vid sidan av guld och fordringar på IMF,\r\när placerad i statsgaranterade tillgångar. Denna del utgör ca 83 % av\r\nden totala guld- och valutareserven, och uppgick vid årets slut till\r\n135,1 miljarder kronor, drygt 6 miljarder kronor högre än i slutet av\r\n2003. Tillgångarna är placerade i sex valutor - 37 % i amerikanska dollar,\r\n37 % i euro, 11 % i brittiska pund, 8 % i yen, 4 % i kanadensiska dollar\r\nsamt 3 % i australiensiska dollar. För att öka avkastningen förvaltas\r\nen del av valutareserven av tre depåbanker som mot säkerheter lånar ut\r\nRiksbankens värdepapper. I balansräkningen finns ingen aktuell uppgift\r\nom storleken på utlåningen via depåbanker, men vid årsskiftet 2003/2004\r\nuppgick den till ca 40 miljarder kronor.\r\nMinskade penningpolitiska repor\r\nEn viktig del i penningpolitiken är Riksbankens s.k.\r\nrefinansieringstransaktioner\r\neller penningpolitiska repor. Omfattningen av reporna redovisas under\r\nposten utlåning till bankerna på balansräkningens tillgångssida. Under\r\n2004 sjönk utlåningen till banksystemet med knappt 7 miljarder kronor.\r\nEnligt not 4 (RB1 s. 69) i balansräkningen beror nedgången främst på\r\natt utdelningen till statsverket under 2004 på 6,1 miljarder kronor\r\nfinansierades genom en minskning av den penningpolitiska repan. Sedan\r\nslutet av 2001 har de penningpolitiska marknadsoperationerna minskat\r\nmed 52 miljarder kronor, från 69 miljarder kronor till 17 miljarder\r\nkronor i slutet av 2004. En del av minskningen förklaras av att\r\nrepotransaktionerna var extra stora under 2001 till följd av att Riksbanken\r\nunder året genomförde omfattande interventioner på valutamarknaden.\r\nRiksbanken stödköpte kronor, och för att balansera den indragning av\r\nlikviditet som stödköpen gav upphov till ökades utlåningen till\r\nbanksystemet.\r\nMinskad sedelmängd\r\nMängden utelöpande sedlar och mynt sjönk under 2004 med knappt 50\r\nmiljoner kronor, vilket framgår av balansräkningens skuldsida. På skuldsidan\r\nfinns också enligt Riksbankens nya redovisningsprinciper ett\r\nvärderegleringskonto uppfört. På kontot redovisas för 2004 orealiserade vinster\r\nom sammanlagt 1,5 miljarder kronor som till största delen utgörs av\r\nhöjda värden på Riksbankens obligationsinnehav till följd av sjunkande\r\ninternationella räntor. Om redovisningsprinciperna inte förändrats skulle\r\ndetta belopp ha redovisats i resultaträkningen.\r\nPå skuldsidan redovisas också en post avsättningar om totalt drygt 300\r\nmiljoner kronor. Av dessa består 123 miljoner kronor av ännu ej utbetalat\r\nkapitaltillskott till Pengar i Sverige AB.\r\nLägre eget kapital\r\nEnligt de ändrade redovisningsprinciperna redovisas eget kapital fr.o.\r\nm. 2004 uppdelat på grundfond och reserver. Det egna kapitalet minskade\r\nunder året med 8,9 miljarder kronor till 63,5 miljarder kronor (inklusive\r\nårets resultat), varav 2,8 miljarder kronor beror på årets resultat och\r\n6,1 miljarder kronor på förra årets utdelning till statsverket.\r\nResultaträkningen\r\nSom framgår av tabell 6 gav Riksbankens verksamhet under 2004 ett\r\nnegativt resultat före bokslutsdispositioner på 2,8 miljarder kronor.\r\nÄndrade redovisningsprinciper har emellertid påverkat resultatet negativt\r\nmed 1,5 miljarder kronor, eftersom orealiserade vinster till skillnad\r\nfrån tidigare nu redovisas på det särskilda regleringskontot i\r\nbalansräkningen. Som redovisats tidigare beror de orealiserade vinsterna\r\ntill största delen på höjda värden på Riksbankens obligationsinnehav\r\ntill följd av sjunkande räntor. Resultatet under 2004 kan jämföras med\r\nresultatet 2003 då verksamheten gav ett underskott på 9,3 miljarder\r\nkronor.\r\nTabell 6. Riksbankens resultat 2004\r\nMiljoner kronor\r\n\r\n2004    2003\r\nRänteintäkter   4 778   5 316\r\nPriseffekt      -109    -627\r\nValutakurseffekt        -5 617  -12 480\r\nGuldvärderingseffekt    -591    -180\r\nÖvr. kostnader/intäkter -1 265  -1 309\r\nÅrets resultat  -2 804  -9 280\r\nRiksbanken är inte vinstdrivande, och resultatet påverkas av en mängd\r\nolika faktorer utanför Riksbankens kontroll. Resultatet kan därför inte\r\nses som en indikator på hur väl verksamheten bedrivs.\r\nDet negativa resultatet för 2004 förklaras, liksom resultatet för 2003,\r\nav att kronan sammantaget stärkts mot de valutor som ingår i valutareserven.\r\nNär kronan blir starkare blir Riksbankens tillgångar i utländsk valuta\r\nmindre värda i kronor räknat. Effekten av valutakursförändringarna är\r\ndock betydligt mindre 2004 jämfört med 2003. I fjol steg kronans värde\r\nmot t.ex. den amerikanska dollarn med omkring 9 %. Under 2003 var\r\nförstärkningen hela 21 %. Sammantaget drog valutakurseffekten ned 2004\r\nårs resultat med 5,6 miljarder kronor, mot en neddragning på 12,5\r\nmiljarder kronor 2003.\r\nPosten övriga kostnader/intäkter minskade med 44 miljoner kronor 2004\r\ntill knappt 1,3 miljarder kronor. Posten består i huvudsak av kostnader\r\nför inköp av sedlar och mynt (160 mnkr), personalkostnader (309 mnkr)\r\nsamt administration (231 mnkr).\r\nRiksrevisionens redogörelse\r\nRiksrevisionen tillstyrker i sin redogörelse RRS11 att fullmäktige och\r\ndirektionen i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning\r\n2004. Riksrevisionen tillstyrker också att balans- och resultaträkningarna\r\nför 2004 fastställs.\r\nRiktlinjer för Riksbankens vinstdisposition\r\nRiksbanken har sedan 1987 års bokslut värderat tillgångar och skulder\r\ntill marknadsvärden. Principen innefattade från början inte guldinnehavet\r\nsom fram till årsskiftet 1998-1999 fördes upp med samma, mycket låga\r\nbokföringsvärde som gällt sedan 1950-talet.\r\nÖvergången till en marknadsvärdering medförde att Riksbankens\r\nvärdepappersportfölj kom att exponeras för valuta- och ränterisker på ett mer\r\npåtagligt sätt än tidigare. För att motverka de fluktuationer detta\r\nkunde ge upphov till på resultatet och inleveranserna till staten,\r\nfastställde riksbanksfullmäktige 1988 nya riktlinjer för dispositionen\r\nav Riksbankens resultat. De nya riktlinjerna innebar förenklat att\r\nRiksbanken varje år skulle leverera in 80 % av sitt överskott till staten,\r\nmedan resterande 20 % skulle användas för att bygga upp det egna\r\nkapitalet. Mer detaljerat innebar riktlinjerna följande:\r\n\r\nInleveranserna till statsverket ska varje år motsvara 80 % av de fem\r\nsenaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Det\r\ninlevererade beloppet ska avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.\r\n\r\nTill dispositionsfonden ska årligen avsättas 10 % av samma underlag.\r\nAvsättningar till dispositionsfonden ska dock bara göras i den mån årets\r\nresultat överstiger den beräknade inleveransen till staten.\r\nÅterstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner ska föras till\r\neller från resultatutjämningsfonden.\r\nDen resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell uppskrivning eller\r\nnedskrivning av kronans värde skulle enligt de ursprungliga riktlinjerna\r\ninte påverka det årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna\r\ntill statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad justering av växelkursen\r\nborde i stället dispositionsfonden utnyttjas.\r\nRiktlinjerna i denna form tillämpades fram t.o.m. 1992 års bokslut.\r\nEfter det att kronan släppts fri modifierade emellertid fullmäktige den\r\nfjärde punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget\r\nför inleveranserna ska utgöras av de fem senaste årens genomsnittliga\r\nresultat före bokslutsdispositioner och exklusive valutakurseffekter.\r\nVarje förändring av kronkursen påverkar därmed underlaget för inleveranserna.\r\nHar kronan fallit i värde blir inleveransen mindre eftersom ett belopp\r\nmotsvarande effekten av kursfallet då ska reserveras på dispositionsfonden.\r\nHar den stärkts blir inleveransen på motsvarande sätt större eftersom\r\nkursstegringseffekten då räknas av mot samma fond.\r\nI 1999 års bokslut modifierades riktlinjerna i ytterligare ett avseende,\r\nvilket hade sin upprinnelse i att Riksbanken året innan hade gått över\r\ntill att marknadsvärdera sitt guldinnehav. Den orealiserade värdestegring\r\nsom uppkommit på detta innehav har i de fem senaste boksluten behandlats\r\npå samma sätt som en valutakurseffekt och således fått påverka inleveransens\r\nstorlek. Underlaget för inleveranserna utgörs därmed numera av de fem\r\nsenaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner men\r\nefter det att valutakurseffekter och guldvärdeeffekter räknats bort.\r\nFullmäktiges förslag till vinstdisposition av 2004 års resultat\r\nFullmäktige anger i sin framställning till riksdagen (RB2) att 1988 års\r\nvinstdispositionsprincip inklusive de kompletteringar som gjorts sedan\r\ndess ligger till grund för förslaget till disposition av 2004 års\r\nresultat.\r\nRiksbankens verksamhet gav under 2004 ett resultat före bokslutsdispositioner\r\npå -2 804 miljoner kronor. Enligt vinstdelningsprincipen ska valutakurseffekter\r\noch guldvärderingseffekter räknas bort (se tabell 2). Det ger ett\r\nresultat på 3 404 miljoner kronor (-2 804 miljoner kronor + 5 617 miljoner\r\nkronor + 591 miljoner kronor).\r\nFullmäktige noterar emellertid att orealiserade vinster fr.o.m. 2004\r\ninte ingår i Riksbankens resultat, i enlighet med direktionens beslut\r\nom förändrade redovisningsprinciper. Fullmäktige lägger därför till\r\norealiserade priseffekter om 1 500 miljoner kronor till Riksbankens\r\nresultat (se not 22 RB1). Det ger ett underlag för vinstdisposition på\r\n4 904 miljoner kronor (3 404 miljoner kronor + 1 500 miljoner kronor).\r\n\r\nNär 4 904 miljoner kronor läggs till de senaste fyra årens resultat\r\nefter valutakurs- och guldvärderingseffekter fås ett genomsnittligt\r\nresultat på 8 433 miljoner kronor. 80 % av resultatet, motsvarande 6 700\r\nmiljoner kronor, ska enligt fullmäktiges förslag levereras in till\r\nstatsverket. Eftersom inleveransen är större än årets resultat ska ingen\r\navsättning till dispositionsfonden om 10 % genomföras.\r\nI tabell 7 redovisas kortfattat fullmäktiges förslag till disposition\r\nav 2004 års resultat.\r\nTabell 7. Fullmäktiges förslag till resultatdisposition\r\n\r\nMiljoner kronor\r\nUnderskott före bokslutsdispositioner           2 804\r\nInleverans till statsverket             6 700\r\nDispositioner\r\nFrån dispositionsfonden förs valutakurseffekten 5 617\r\nFrån dispositionsfonden för guldvärdeeffekten   591     6 208\r\nFrån resultatutjämningsfonden förs              3 296\r\nFörslaget innebär att 6,7 miljarder kronor levereras till statsverket.\r\nDe föreslagna vinstdispositionerna betyder att dispositionsfonden\r\nminskar med netto 6,2 miljarder kronor samt att resultatutjämningsfonden\r\nminskar med 3,3 miljarder kronor.\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\nUtskottet har i sin granskning av Riksbankens förvaltning 2004 inte\r\nfunnit något som ger anledning till ett särskilt uttalande från riksdagens\r\nsida. I likhet med Riksrevisionen tillstyrker därför utskottet att\r\nriksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet\r\nför 2004.\r\nRiksbanksfullmäktige föreslår, i enlighet med 1988 års vinstdispositionsprincip\r\ninklusive de kompletteringar som gjorts sedan dess, att Riksbanken ska\r\nleverera in 6 700 miljoner kronor till statsverket. Enligt de nya\r\nredovisningsprinciper som direktionen antog i slutet av 2003 ingår inte\r\norealiserade vinster i 2004 års resultat. Utskottet noterar att\r\nriksbanksfullmäktige därför lägger till orealiserade priseffekter om 1 500\r\nmiljoner kronor till Riksbankens resultat för att uppnå en oförändrad\r\nvinstdispositionsprincip.\r\nFullmäktiges förslag innebär att Riksbanken under de senaste fem åren\r\nlevererat in sammanlagt 75,8 miljarder kronor till statsverket, varav\r\n40 miljarder kronor i form av särskilda inleveranser. Riksbankens eget\r\nkapital har minskat med 48,4 miljarder kronor under samma period.\r\nUtskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposition\r\nav 2004 års resultat. I likhet med Riksrevisionen tillstyrker utskottet\r\nockså att Riksbankens balans- och resultaträkningar i årsredovisningen\r\nför 2004 fastställs. Balansräkningen och resultaträkningen framgår även\r\nav bilaga 2 i betänkandet.\r\nI Riksbankens årsredovisning saknas uppgifter om avkastning på Riksbankens\r\nutelöpande sedelstock, det s.k. seignioraget. För att allmänheten ska\r\nfå en allsidig genomlysning av Riksbankens verksamhet och resultat bör\r\nenligt utskottets mening storleken på seignioraget redovisas offentligt.\r\nUtskottet utgår därför ifrån att Riksbanken i årsredovisningen för\r\n2005 redovisar uppgifter om avkastningen på den utelöpande sedelstocken.\r\n\r\nLagreglering av Riksbankens vinstdisposition\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nEnligt utskottets mening bör regeringen närmare utreda och analysera\r\nRiksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag\r\ntill lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.\r\nAnalysen bör bl.a. omfatta vilka vinst- och balansräkningssystem som\r\ntillämpas i andra centralbanker inom och utanför EU samt belysa hur\r\nstort eget kapital Riksbanken behöver för att lösa sina uppgifter.\r\nAnalysen bör även belysa vilka för- och nackdelar som finns med att\r\nstrukturera Riksbankens eget kapital enligt den modell som fullmäktige\r\nförordar samt jämföra effekterna för både Riksbanken och statsverket av\r\nolika vinstdelningssystem.\r\nFullmäktiges framställning\r\nRiksbanksfullmäktige anger i sin framställning RB2 att den vill\r\nuppmärksamma riksdagen på att de ändrade redovisningsprinciperna i Riksbanken\r\nmöjliggör en övergång till en modell till vinstdisposition där Riksbankens\r\neget kapital tydligare än i dagens modell kopplas till bankens olika\r\nuppgifter. Fullmäktige skulle därför välkomna en fortsatt beredning av\r\nfrågan om framtida reglering av Riksbankens vinstdisposition med sikte\r\npå en lagreglering av principerna för vinstdisposition.\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\nUtskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat förslag om\r\nlagreglering av dispositionen av Riksbankens resultat, senast i betänkande\r\n2003/04:FiU23.\r\nVåren 2002 bifogade fullmäktige i anslutning till förslaget om disposition\r\nav 2001 års resultat (2001/02:RB2) en PM från direktionen om Riksbankens\r\neget kapital. I PM:en, som byggde på en expertpromemoria utarbetad inom\r\nRiksbanken, föreslog direktionen att det egna kapitalet i balansräkningen\r\ni fortsättningen skulle delas upp i tre fonder - en fond för täckning\r\nav Riksbankens driftkostnader, en fond för täckning av förluster i\r\nverksamheten som t.ex. förluster vid lämnade nödkrediter samt fonderingar\r\ntill följd av orealiserade vinster. Den vinst som återstod efter att\r\navsättningar gjorts för orealiserade vinster och för att värdesäkra\r\növriga avsättningar skulle sedan, enligt direktionen, i sin helhet kunna\r\ndelas ut till statsverket. Vidare föreslogs att bestämmelser om\r\nfonderingarna skulle införas i riksbankslagen samt att det i riksbankslagen\r\näven skulle införas en skyddsbestämmelse som skulle förhindra att\r\nRiksbankens vinst disponerades på sätt som riskerade att åsidosätta bankens\r\nmöjligheter att självständigt utföra sina lagstadgade uppgifter.\r\nFullmäktige bedömde vid tillfället att någon lagreglering av Riksbankens\r\nbalansräkning och vinstdisposition inte bör aktualiseras förrän i samband\r\nmed ett eventuellt inträde i valutaunionen. Samma bedömning gjorde\r\nutskottet när det i samband med behandlingen av Riksbankens verksamhet\r\n2001 (bet. 2001/02:FiU23) avstyrkte ett antal motionsförslag i frågan.\r\n\r\nFolkomröstningen hösten 2003 slutade med ett nej till övergång till\r\neuron. Riksbanksfullmäktige vill ändå ha en fortsatt beredning av\r\nprinciperna för vinstdisposition och en övergång till en redovisningsmodell\r\ndär Riksbankens eget kapital kopplas till bankens olika uppgifter. Siktet\r\nbör, enligt fullmäktige, vara inställt på en lagreglering av principerna\r\nför vinstdelning.\r\nRegeringen bör därför enligt utskottets mening närmare utreda och\r\nanalysera Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda\r\nförslag till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens\r\nresultat. Analysen bör bl.a. omfatta vilka vinstdelnings- och\r\nbalansräkningssystem som tillämpas i andra centralbanker inom och utanför EU\r\nsamt belysa hur stort eget kapital Riksbanken behöver för att lösa sina\r\nuppgifter. Vidare bör analysen belysa vilka för- och nackdelar som finns\r\nmed att strukturera Riksbankens eget kapital enligt den modell som\r\nfullmäktige förordar samt jämföra effekterna för både Riksbanken och\r\nstatsverket av olika vinstdelningssystem. I sedvanlig ordning bör\r\nförslaget sändas ut på remiss till berörda remissinstanser.\r\nVad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen\r\ntill känna.\r\nRiksbankens ställning\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet avstyrker en motion om att Riksbankens ställning och ledning\r\nbör bli föremål för en samlad översyn.\r\nJämför reservation 1 (v).\r\nMotionen\r\nI motion Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v) anförs att Riksbanken och Riksbankens\r\nledningsorganisation bör återställas till den organisation som gällde\r\nföre den 1 januari 1999 då Riksbanken fick en mer oberoende ställning\r\ngentemot riksdagen och regeringen. Räntebesluten tas i dag av tjänstemän\r\n- en direktion som inte är demokratiskt utsedd. Även om riksdagen nu\r\nväljer att inte fullt ut återställa Riksbankens organisation och ledning\r\ntill den tidigare ordningen finns det enligt motionärerna skäl att vidta\r\nandra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska inflytandet\r\növer Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken. Frågan\r\nom Riksbankens ställning och ledning bör därför bli föremål för en samlad\r\növersyn (yrkande 2).\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\nUtskottet har tidigare behandlat liknande motionsförslag.\r\nI betänkande 2000/01:FiU23 anförde utskottet att beslutet att öka\r\nRiksbankens självständighet togs av en bred majoritet i Sveriges riksdag.\r\nBeslutet var en följd av att Sverige i samband med medlemskapet i EU\r\nåtog sig att öka Riksbankens självständighet, men också ett uttryck för\r\nen ambition att öka omvärldens förtroende för den svenska penningpolitiken\r\noch låginflationspolitiken.\r\nUtskottet avstyrkte då förslagen med motiveringen att erfarenheterna av\r\nRiksbankens nya organisation och ställning är goda samt att en genomgripande\r\nförändring skulle innebära att Sverige inte uppfyllde gjorda internationella\r\nåtaganden.\r\nUtskottet anser att det inte finns någon anledning att omvärdera detta\r\nställningstagande. Någon översyn av Riksbankens ställning och ledning\r\när därför inte nödvändig. Motion Fi248 (v) yrkande 2 avstyrks.\r\nUndantag för Sverige från EMU:s tredje steg\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet avstyrker en motion om att Sverige bör ta initiativ till\r\nförhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige att införa\r\neuron.\r\nJämför reservation 2 (v, mp).\r\nMotionen\r\nI motion Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v) anförs att folkomröstningen hösten\r\n2003 om ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett\r\ntydligt nej från det svenska folket. Motionärerna anser att nej-resultatet\r\ninnebär att Sverige i fortsättningen inte ska vara bundet av EMU:s olika\r\nsteg, varken fördragsmässig eller formellt. Regeringen bör därför ta\r\ninitiativ till förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige\r\nfrån EMU:s tredje steg. Ett sådant undantag skulle undanröja diskussionen\r\nom huruvida folkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges\r\nfördragsmässiga åtagande eller inte samt visa att såväl EU som riksdagen\r\noch regeringen formellt respekterar folkomröstningsresultatet (yrkande\r\n1).\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\nMotionärerna vill att regeringen tar initiativ till förhandlingar med\r\nEU om ett formellt undantag för Sverige från EMU:s tredje steg.\r\nUtskottet behandlade ett liknande motionsförslag i sitt yttrande (yttr.\r\n2003/04:FiU1y) till det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet\r\nför behandling av det europeiska konventet och EU:s framtid.\r\nUtskottet avstyrkte förslaget bl.a. med motiveringen att EG-kommissionen\r\nefter folkomröstningen förklarat att ett formellt undantag om att Sverige\r\ninte behöver införa euron inte är nödvändigt.\r\nUtskottet ser ingen anledning att omvärdera detta ställningstagande.\r\nMotion Fi248 (v) yrkande 1 avstyrks därför.</pre><pre>\r\nReservationer\r\nUtskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har\r\nföranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets\r\nförslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.\r\n\r\n1.      Riksbankens ställning, punkt 4 (v)\r\nav Lars Bäckström (v).\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\nJag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4\r\nborde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som\r\nanförs i reservationen om en översyn av Riksbankens ställning och\r\nledningsorganisation. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Fi248\r\nyrkande 2.\r\nStällningstagande\r\nVänsterpartiet gick emot beslutet att föra över besluten om räntepolitiken\r\nfrån den av riksdagen valda ledningen för Riksbanken till en direktion\r\nav tjänstemän. Enligt Vänsterpartiets mening minskar Riksbankens nuvarande\r\norganisation det demokratiska inflytandet över ekonomin och den ekonomiska\r\npolitiken. Vänsterpartiets principiella uppfattning är därför att\r\nRiksbankens legala ställning och ledningsorganisation bör återställas\r\ntill det som gällde före den 1 januari 1999 då Riksbankens nya organisation\r\nbörjade gälla.\r\nÄven om riksdagen inte i detta läge tar beslut om att fullt ut återställa\r\nRiksbankens ledning och organisation till tidigare ordning finns det\r\nskäl att vidta andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska\r\ninflytandet över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken.\r\nDe senaste årens penningpolitiska utveckling visar dessutom att\r\nRiksbankens nuvarande och enda mål om prisstabilitet bör kompletteras med\r\nytterligare mål som syftar till full sysselsättning i den svenska\r\nekonomin. Flera centralbanker, t.ex. den amerikanska centralbanken Federal\r\nReserve, har denna typ av mål för sin verksamhet.\r\nJag anser därför att en samlad översyn av Riksbankens ställning och\r\nledningsorganisation bör genomföras.\r\nJag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening\r\nvad jag anfört om en översyn av Riksbankens ställning och ledningsorganisation.\r\nJag tillstyrker därmed motion Fi248 (v) yrkande 2.\r\n\r\n2.      Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg, punkt 5 (v, mp)\r\nav Lars Bäckström (v) och Yvonne Ruwaida (mp).\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\nVi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde\r\nha följande lydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som\r\nanförs i reservationen om ett formellt undantag från EMU:s tredje steg.\r\nDärmed bifaller riksdagen delvis motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.\r\n\r\nStällningstagande\r\nFolkomröstningen hösten 2003 resulterade i tydligt nej från svenska\r\nfolket till att byta kronan mot euron. Alla partier i riksdagen har\r\nlovat att respektera folkomröstningens resultat och har därmed ett\r\ngemensamt ansvar att förvalta resultatet på bästa sätt. Folkomröstningen\r\nhandlade formellt om medlemskap i EMU:s tredje steg. Nej-resultatet bör\r\ninnebära att Sverige fördragsmässigt och formellt inte ska vara fortsatt\r\nbundet av EMU:s olika steg.\r\nBeslut att säga nej till att införa Euron i Sverige gör det lättare för\r\nSverige att driva en nationellt anpassad ekonomisk politik och ger ökade\r\nmöjligheter för Sverige att verka för en politik som prioriterar målet\r\nom full sysselsättning. Vi vill i detta sammanhang erinra om att av de\r\nfyra länder inom EU som lyckats att nå Lissabonsprocessens mål om en\r\nsysselsättningsgrad på 70 % eller mer, så står tre av dessa länder,\r\nSverige, Danmark och Storbritannien, också utanför euroområdet.\r\nVi anser att beslutet att stå utanför eurosamarbetet också måste innebära\r\natt Sverige i fortsättningen inte ska vara bundet av de olika stegen i\r\nvalutaunionen (EMU). Sverige måste t.ex. i praktiken och även formellt\r\nha friheten att fortsätta att driva den framgångsrika politiken med\r\nrörlig växelkurs, utan att vara bundet av avtal om att den svenska kronan\r\ni EMU:s andra steg ska låsas i växelkurssystemet ERM II.\r\nVi anser att folkomröstningens resultat också bör avspeglas i Sveriges\r\nfördrag med EU. Enligt vår uppfattning bör därför regeringen ta initiativ\r\ntill förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige från\r\nEMU:s tredje steg. Ett sådant undantag skulle undanröja diskussionen om\r\nfolkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges fördragsmässiga\r\nåtaganden samt visa att såväl riksdagen och regeringen som EU formellt\r\nrespekterar folkomröstningens resultat.\r\nVi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening\r\nvad vi anfört om ett formellt undantag från EMU:s tredje steg. Vi\r\ntillstyrker därmed delvis motion Fi248 (v) yrkande 1.</pre><pre></pre><pre>\r\nBilaga 1\r\nFörteckning över behandlade förslag\r\nFramställning 2004/05:RB1\r\nFramställning 2004/05:RB1 Årsredovisning för Sveriges riksbank för\r\nräkenskapsåret 2004:\r\nDirektionen föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens resultaträkning\r\noch balansräkning enligt förslaget.\r\nFramställning 2004/05:RB2\r\nFramställning 2004/05:RB2 Förslag från fullmäktige i Riksbanken till\r\ndisposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2004 m.m.:\r\nFullmäktige föreslår:\r\n\r\nMiljoner kronor\r\n\r\nTill statsverket inlevereras (enligt vinstdispositionsprincipen)        6\r\n700\r\nFrån Riksbankens dispositionsfond förs  ./. 6 208\r\nFrån Riksbankens resultatutjämningsfond förs    ./. 3 296\r\n\r\n\r\nRedogörelse 2004/05:RRS11\r\nRedogörelse 2004/05:RRS11 Riksrevisionens styrelses redogörelse angående\r\nrevisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004.\r\nMotion från allmänna motionstiden hösten 2004\r\n2004/05:Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v):\r\n\r\n1.      Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag för Sverige\r\nfrån EMU:s tredje steg i enlighet med vad som anförs i motionen.\r\n2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen\r\nanförs om en utredning om Riksbankens ställning, den demokratiska\r\nstyrningen och insynen i Riksbanken.</pre><pre>\r\nBilaga 2\r\nResultat- och balansräkning\r\nResultaträkning\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBalansräkning\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 3\r\nFinansutskottets offentliga utfrågning\r\nDen aktuella penningpolitiken\r\n\r\nTid: Tisdagen den 15 mars kl. 10.00-12.06\r\nLokal: Skandiasalen i Neptunus\r\n\r\nInbjuden\r\nRiksbankschef Lars Heikensten\r\n\r\nDeltagare\r\nArne Kjörnsberg (s) ordförande\r\nMikael Odenberg (m)\r\nKarin Pilsäter (fp)\r\nMats Odell (kd)\r\nBo Bernhardsson (s)\r\nSiv Holma (v)\r\nJörgen Johansson (c)\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\nFinansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella\r\npenningpolitiken\r\nOrdföranden: Jag hälsar alla välkomna till utfrågningen om den aktuella\r\npenningpolitiken med riksbankschefen. Särskilt välkommen till Lars\r\nHeiken-sten med hans medarbetare.\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Låt mig som vanligt börja med att tacka\r\nför inbjudan hit till utskottet. Jag behöver knappast säga det, men de\r\nhär utfrågningarna är ett väldigt värdefullt inslag i den öppna diskussion\r\nom penningpolitiken som vi alla är måna om att vi ska ha i landet.\r\nFörhoppningsvis kan de också bidra till att sprida lite information\r\nbredare, särskilt nu när de här utskottsförhören är tv-sända.\r\nApropå information tänkte jag passa på att inför tv-kamerorna slå ett\r\nslag för en film som Riksbanken har tagit fram med information till\r\ngymnasieelever. Vi hoppas att varje gymnasieklass ska ta tillfället i\r\nakt att titta på den. Vi har med oss exemplar av denna film, så de som\r\när intresserade kan få ett efteråt.\r\nJag har tänkt göra så att jag som brukligt är vid de här vårförhören\r\nväljer att inledningsvis blicka tillbaka lite på det gångna året. Det\r\nfinns ett underlag i rapporten som berör inflationen och den ekonomiska\r\nutvecklingen 2004. Jag tänker i det sammanhanget också kommentera den\r\ndebatt som har förts kring penningpolitiken och som har fått extra näring\r\nav den svaga sysselsättningsutveckling som vi har haft i Sverige under\r\ndet senaste året. Därefter tänkte jag gå vidare och tala om hur vi ser\r\npå läget i dag och kommentera penningpolitiken med utgångspunkt i den\r\nrapport som vi har lagt på bordet.\r\nJag vill börja med tillbakablicken och kan konstatera att fjolåret\r\nkännetecknades av en hög tillväxt i kombination med en påfallande låg\r\ninflation. Tillväxten under fjolåret var i själva verket betydligt högre\r\nän vad som är normalt. Under de senaste 25 åren har tillväxten i Sverige\r\nvarit så här hög endast sex gånger.\r\nSverige har, får man säga, klarat sig väl igenom den konjunktursvacka\r\nsom den internationella ekonomin har gått igenom. Vi har klarat oss väl\r\njämfört med andra länder, och vi har klarat oss väl jämfört med vad som\r\nhar brukat vara fallet historiskt. Även om den allmänna efterfrågan\r\nutvecklades starkt har detsamma dock inte gällt för sysselsättningen;\r\nnågon tydlig vändning har vi ännu inte sett på arbetsmarknaden.\r\nDe penningpolitiska beslut som är relevanta för inflationsutfallet 2004\r\ntogs under 2002 och 2003. I huvudsak vägleddes de besluten - det framgår\r\nav de protokoll som vi tar fram vid våra beslutstillfällen - av UND1X,\r\nsom är det mått som vi normalt använder för det underliggande\r\ninflationstrycket.\r\nUnder 2003 skiftade fokus vid ett par tillfällen från UND1X till UND1X\r\nrensad för energipriser. Om man tittar på hur inflationen faktiskt har\r\nutvecklats under den här perioden kan man se att UND1X föll och att\r\ninflationen enligt UND1X var 0,9 % i genomsnitt under 2004, medan den\r\nrensad för energi - det framgår dock inte av underlaget - var 0,8 %.\r\nEnligt KPI blir inflationen ännu lägre, 0,5 %. Det beror i allt väsentligt\r\npå de penningpolitiska lättnader som genomfördes under 2002, 2003 och\r\n2004. Det är ränteförändringarna som förklarar merparten av skillnaden\r\nmellan UND1X och KPI.\r\n\r\n1. Prognoser för UND1X vid olika tidpunkter samt faktisk utveckling\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nVarför blev inflationen så här låg? Ja, för att få en känsla för det\r\nfår man gå tillbaka till årsskiftet 2002/03. Då pressades inflationen\r\nupp kraftigt av snabba stegringar i elpriserna. Vi gjorde bedömningen\r\natt elpriserna skulle falla tillbaka, och vi gjorde också bedömningen\r\natt lika lite som det fanns skäl att korrigera för den uppgång i\r\ninflationen som hade uppkommit fanns det skäl att korrigera för den nedgång\r\nsom skulle komma framöver till följd av just elpriserna. En stor del av\r\nden låga inflationen var, kan man säga, alltså förväntad och en följd\r\nav det sätt på vilket vi lägger upp penningpolitiken.\r\nTill det här kommer att vi har fått en långsammare utveckling än väntat\r\nför importpriserna. Importpriserna i producentledet har under flera år\r\nutvecklats svagt, även om de har stigit igen lite grann under 2004,\r\nbland annat som en effekt av de råvaruprishöjningar som har skett. I\r\nkonsumentledet har inflationen på importerade varor blivit oväntat låg\r\nunder en längre tid. De överraskande låga importpriserna är antagligen\r\ndelvis en effekt av att svenska importörer och producenter i större\r\nutsträckning än vad vi har lyckats fånga har flyttat över sin import\r\ntill länder med lägre kostnader, till Kina och andra länder i Asien,\r\ntill Östeuropa och så vidare.\r\nDen starka kronan har också påverkat importpriserna. Priserna på\r\nimporterade varor i Sverige har också blivit billigare till följd av den\r\nskarpare konkurrensen i det inhemska försäljningsledet, som naturligtvis\r\nhar påverkat priserna också på svenska varor.\r\nDen tredje faktorn, förutom elpriserna och importpriserna, som har\r\nbidragit till den låga inhemska prisökningstakten är produktivitetsutvecklingen.\r\nVi talade en hel del om produktivitetsutvecklingen här i höstas. Det\r\nhar varit ett återkommande tema vid de senaste mötena här i utskottet\r\nom penningpolitik. Där har väl egentligen inte hänt så mycket sedan\r\nsenast. Utvecklingen har fortsatt att vara positiv. Exakt vad detta\r\nberor på är det inte någon som kan säga med säkerhet. Vi har tidigare\r\ntalat om IT, telekommunikationer och liknande som verkar ha fått ett\r\nstörre genomslag på produktiviteten i den svenska ekonomin än på många\r\nandra håll. Vi tror att det faktum att Sverige är en liten, starkt\r\nutlandsberoende, ekonomi också har påverkat produktiviteten positivt.\r\nDet sker nu en ovanligt snabb global strukturomvandling. Det verkar då\r\nrimligt att föreställa sig att länder som har en stor del av sin ekonomi\r\nexponerad mot den internationella ekonomin, om de lyckas hantera\r\nomställningarna, kan ha en större glädje av utvecklingen, till exempel på\r\ndet sättet att produktiviteten utvecklas positivt.\r\n\r\n2. Produktivitetstillväxt i näringslivet sedan 1980 samt HP-trend\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nJag tror att det är rimligt att vänta sig, och det ligger i de bedömningar\r\njag kommer att tala om, en fortsatt bättre produktivitetsutveckling och\r\nen fortsatt mer gynnsam importprisutveckling än vad som varit fallet i\r\nett längre historiskt perspektiv. Det har vi också tidigare räknat med\r\nunder de här åren. Däremot är det väldigt svårt att värdera exakt hur\r\nstora effekterna blir från det ena året till det andra. En antydan ges\r\nav kurvan i diagram 2 som visar hur kraftigt produktiviteten svänger.\r\nDetsamma gäller i väldigt hög grad importprisutvecklingen.\r\nSom jag konstaterade inledningsvis är det naturligt att det uppstår en\r\ndebatt om penningpolitiken när inflationen avviker påtagligt från målet.\r\nDen här diskussionen har fått extra bränsle, och det antydde jag också\r\ninledningsvis, av vad som har hänt med arbetslösheten och sysselsättningen.\r\nDärför ägnade jag redan i höstas när jag var här en rätt stor del av\r\nmitt inledande anförande åt att tala om penningpolitikens effekter på\r\narbetslösheten. Sedan har diskussionen i den här frågan fortsatt.\r\nLåt mig börja med att säga att det är viktigt att vi kommer ihåg - det\r\nsade jag senast också - att Riksbankens mål primärt är prisstabilitet.\r\nDet försöker vi uppnå genom att ändra reporäntan för att på så sätt\r\npåverka den allmänna efterfrågan så att detta i förlängningen ska påverka\r\ninflationen. Vi försöker naturligtvis också allmänt sett agera på ett\r\nsådant sätt att vi bibehåller trovärdigheten kring penningpolitiken.\r\nDet här innebär att sysselsättningen påverkas endast indirekt. Det är\r\nden allmänna efterfrågan vi påverkar. Hur effekterna blir på sysselsättningen\r\nrår vi inte över. Jag tycker att det är värt att notera att den allmänna\r\nefterfrågeutvecklingen under fjolåret har blivit starkare än vad Riksbanken\r\noch nästan alla andra bedömare räknade med när penningpolitiken lades\r\nupp. Den har blivit överraskande stark. Ändå kan man naturligtvis hävda\r\natt sysselsättningen kunde ha varit något högre om Riksbanken tillåtit\r\nsig att hålla räntorna lägre, någonting som vi med de kunskaper vi har\r\ni dag vet antagligen hade varit möjligt.\r\nDet är svårt att invända mot den här typen av påståenden. Det är\r\nnaturligtvis delvis därför de dyker upp så ofta i debatten från Riksbankens\r\nkritiker. Men en bedömning av vad vi kunde ha gjort och inte kunde ha\r\ngjort bör rimligen utgå ifrån vad man visste eller inte visste vid den\r\ntidpunkt då politiken utformades. Det är naturligtvis svårt att ha en\r\nbestämd uppfattning om vad man exakt kunde ha vetat och inte kunde ha\r\nvetat, men ett sätt att närma sig frågan är att jämföra våra bedömningar\r\noch vårt agerande med andras bedömningar och andras synpunkter på\r\npolitiken vid den aktuella tidpunkt då den utformades.\r\nI den rapport som vi presenterar i dag finns en del information om detta.\r\nMan kan se att våra bedömningar inte skilde sig på något avgörande vis\r\nfrån de bedömningar som gjordes av andra vid de aktuella tidpunkterna\r\n2002/03. Riksbanken verkar om någon tillhöra de prognosmakare som\r\nlyckades bäst med att förutse inflationen, eller kanske minst dåligt, om\r\nman vill uttrycka det så.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n3. Prognoser för KPI-inflationen 2004 vid olika tidpunkter, Riksbanken\r\nsamt ett genomsnitt av andra prognosmakare\r\nÅrsgenomsnitt\r\n\r\nKällor: Consensus Inc., SCB och Riksbanken.\r\nUtfallet i jämförelse med KPI - de flesta gör jämförelser med KPI;\r\negentligen borde det har varit UND1X eftersom det är inflationen enligt\r\ndetta mått som normalt sett har väglett politiken - visar att inflationen\r\nunder fjolåret blev 0,5. Jämförelser av prognoserna december 2002 och\r\nframåt visar att Riksbanken i allmänhet ligger under genomsnittet. I\r\nallmänhet lyckades vi fånga utvecklingen bättre än genomsnittet. Vi kan\r\nockså se att det finns enstaka bedömare som från tid till annan har\r\nvarit bättre än Riksbanken på att göra bedömningar.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n4. Reporäntan enligt Konjunkturinstitutets prognoser 2002-2003 samt\r\nfaktisk reporänta\r\nProcent\r\n\r\nKällor: Konjunkturinstitutet och Riksbanken.\r\nEtt inslag i den diskussion som förs är att man har jämfört våra\r\nbedömningar med Konjunkturinstitutets. Det visar sig dock att\r\nKonjunkturinstitutets\r\nuppfattning endast har skilt sig marginellt från Riksbankens under den\r\nhär perioden. Ett sätt att beskriva det är att titta på hur den faktiska\r\nreporäntekurvan har utvecklats, den svarta linjen i diagrammet. De olika\r\ngrå linjerna markerar vad Konjunkturinstitutet har förväntat sig eller\r\ntyckt att man borde göra med räntan vid olika tidpunkter. Då ser man\r\natt det är ganska små skillnader som det handlar om. Man ser också att\r\nKonjunkturinstitutet liksom vi, fast vi inte haft anledning att publicera\r\nden typen av bedömningar, vid upprepade tillfällen förutsåg höjningar\r\nav räntan. Vi har alla gång efter gång fått ställa ned våra föreställningar\r\nom vad som varit det rimliga. Marknaden har i stort sett agerat på samma\r\nvis.\r\nI genomsnitt har Konjunkturinstitutet under den här perioden räknat med\r\nen ränta som skulle vara 0,2 procentenheter lägre än vad vi faktiskt\r\nvalde. Med de effekter av penningpolitiken som man i allmänhet räknar\r\nmed kan man konstatera att en sådan politik inte annat än marginellt\r\nskulle ha påverkat inflationstakten. Effekterna på sysselsättningen\r\nhade inte heller varit mer än marginella.\r\nPoängen är att åsiktsskillnaderna i fråga om den framtida inflationen\r\noch penningpolitikens inriktning egentligen har varit förhållandevis\r\nsmå när penningpolitiken utformats.\r\nSammanfattningsvis kan man av den här diskussionen dra i varje fall två\r\nslutsatser. En är att det låga inflationsutfallet 2004 inte i någon\r\nstörre utsträckning kan tillskrivas en penningpolitik som gick på tvärs\r\nmed den gängse uppfattningen. Det var i stället i allt väsentligt ett\r\nresultat av en utveckling på utbudssidan av ekonomin, inte på efterfrågesidan,\r\nsom ingen lyckades förutsäga.\r\nEn annan slutsats man kan dra är att det hade krävts en ganska dramatiskt\r\nannorlunda politik än den som faktiskt fördes för att inflationen skulle\r\nha hamnat på målet år 2004. Exempelvis skulle Riksbanken ha behövt sänka\r\nreporäntan snabbt och kraftigt i början av år 2002. En sådan inriktning\r\npå politiken skulle sannolikt ha väckt en viss uppståndelse. Inflationen\r\nvar då hög, och ingen prognostiserade en dramatisk nedgång i räntan.\r\nJag kan till och med påminna mig - och det ger en bild av det rådande\r\nstämningsläget - att en av landets ledande fackliga företrädare gick ut\r\ni tidningar och varnade oss för att ta för lätt på inflationsmålet i\r\nden här situationen, när inflationen låg så högt som den gjorde.\r\nInnan jag går in på dagsläget ska jag beröra ytterligare en sak som har\r\nmed diskussionen om den politik som har bedrivits att göra, och det är\r\nen sak som jag också tog upp förra gången jag var här. Det är återkommande\r\npåståenden i debatten om att Riksbanken oroar sig mer för en hög inflation\r\nän för en låg inflation. Man kan säga att den diskussionen har funnits\r\nända sedan låginflationspolitiken sattes i sjön för tio år. Sedan dess\r\nhar oro uttryckts för detta. Numera sägs det vara bevisat i och med att\r\ninflationsmålet har varit i kraft i tio år, och vi har hamnat under\r\nmålet.\r\nPersonligen har jag en viss förståelse för farhågor för att centralbanker\r\nskulle kunna bli alltför nitiska i sin inflationsbekämpning. Sådana här\r\nrisker har varit ett av argumenten för att öppna Riksbanken för insyn\r\noch för att arbeta för att politiken skulle vara så tydlig som möjligt.\r\nDet fanns alltså med i bilden när vi gjorde förändringar i det sätt på\r\nvilket vi bedrev penningpolitik från mitten av 90-talet. En öppen debatt\r\noch goda möjligheter till granskning tror jag är det bästa korrektivet\r\nmot ett alltför inåtvänt eller överdrivet inflationsbekämpande perspektiv.\r\n\r\nNär jag väl sagt det tycker jag dock att det finns all anledning att\r\ninvända emot de återkommande tolkningarna, att den låga inflationen är\r\nett resultat av att vi har bedrivit en alltför \"hökaktig\" politik. Först\r\noch främst tycker jag att man ska observera att vi med det förtydligande\r\nsom vi gjorde 1999 - men även under några år dessförinnan - blev alltmer\r\ntydliga om att det inte gick att praktiskt lägga upp politiken enbart\r\nutifrån KPI. Även om man på lång sikt har anledning att vänta sig att\r\nKPI överensstämmer med den underliggande inflationen måste man ofta när\r\npolitiken läggs upp hitta något underliggande mått på inflationen för\r\natt ta bort effekterna i varje fall av våra egna räntejusteringar.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n5. UND1X och KPI\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nFöljer man UND1X-utvecklingen, som är det mått som vi i huvudsak har\r\nanvänt under den här tiden, har inflationen enligt UND1X sedan 1999 i\r\ngenomsnitt varit 1,9 %. Så det är faktiskt ingen dramatisk avvikelse.\r\nAtt KPI varit lägre, 1,4, är för perioden som helhet, precis som under\r\nde senaste åren, främst en effekt av den kraftiga nedgång som vi har\r\nhaft i det allmänna ränteläget.\r\nJag tror att tio år faktiskt är en för kort period för att utvärdera\r\nden här typen av politikförändring. Det är mycket omfattande förändringar\r\nsom har skett i den svenska ekonomin under den här perioden. Man behöver\r\nvara försiktig med vad man drar för slutsatser av de omställningar som\r\nhar skett.\r\nYtterligare ett sätt att närma sig den här frågan är - det gjorde jag\r\ni höstas men vill återkomma till det - att titta lite på den faktiska\r\ninflationsutvecklingen. Då är det egentligen tre perioder som vi kan se\r\ndär vi tydligt har skjutit under målet. Vi har en period 1996/97, vi\r\nhar en annan 1998 fram till 2000 och en tredje period 2004.\r\nDen första perioden påverkades utvecklingen av inflationen av den\r\npenningpolitik som bedrevs i huvudsak 1994/95. Vid den tidpunkten hade vi\r\nett högt ränteläge i Sverige. Det fick effekter på den allmänna efterfrågan.\r\nDet var en ganska tuff diskussion om penningpolitiken. Riksbanken valde\r\natt gå försiktigt fram med räntesänkningar. Skälet var att inflationsmålsregimen\r\nvar ny, och man ville vara försiktig.\r\nDe två kommande perioderna kännetecknades av en helt annorlunda historia.\r\nI båda de här fallen är det så att åren dessförinnan var ränteläget\r\nförhållandevis lågt, det förekom ingen eller väldigt lite debatt om att\r\npenningpolitiken var felaktigt utformad. Det som inträffade var i allt\r\nväsentligt överraskande förändringar på utbudssidan. Under den här\r\nperioden, det kan säkert många av er påminna er, handlade det om\r\navregleringar på el- och telesektorn men också om en bra\r\nproduktivitetsutveckling\r\noch en överraskande importprisutveckling. Det är ungefär samma historia\r\nunder den senare perioden.\r\nMan kan tycka att om man skulle driva tesen effektivt att vårt agerande\r\nvar följden av att vi bekymrade oss mindre för en låg inflation än för\r\nen hög, borde man kunna påvisa att andra vid samma tidpunkt hade intagit\r\nandra positioner än vi i den här frågan. Var det inte så är det rimligen\r\nen indikation på att vårt agerande var ganska naturligt givet den\r\ninformation som då fanns. Det som har inträffat har överraskat alla.\r\nResultatet var alltså inte en följd av att Riksbanken hade en annorlunda\r\ninställning till målet, utan det var fråga om att vi alla fick ny\r\ninformation som vi inte tidigare hade.\r\nLåt mig avsluta den tillbakablickande delen av mitt anförande med att\r\nän en gång understryka att jag värdesätter en livlig och öppen diskussion\r\nom penningpolitiken. Jag har tidigare här i utskottet poängterat att\r\njag gärna kommer hit oftare och att jag är intresserad av att utveckla\r\nformerna för vår dialog. Jag har pratat med ordföranden Arne Kjörnsberg\r\nom detta och även med Mikael Odenberg. Har ni tankar om hur ni vill att\r\nunderlagen ska se ut eller utveckla formerna för kontakterna mellan\r\nRiksbanken och utskottet är jag i högsta grad öppen för det.\r\nJag tänkte passa på att säga att vi överväger från Riksbankens sida att\r\nta initiativ till ett årligen återkommande forum för penningpolitisk\r\ndiskussion, där våra bedömningar och vår politik kan diskuteras mot\r\nbakgrund bland annat av återkommande oberoende utvärderingar både av de\r\nbedömningar som vi har gjort och som har gjorts av andra deltagare i\r\nden allmänna diskussionen.\r\nDetta sagt tänkte jag vända blicken framåt och mycket kortfattat säga\r\nnågot om inflationsutsikterna och penningpolitiken. Som vanligt tänkte\r\njag börja med att säga ett par ord om den internationella utvecklingen.\r\n\r\nMycket tyder på att den internationella konjunkturen kommer att fortsätta\r\natt förstärkas framöver och att resursutnyttjandet successivt ökar i\r\nvärldsekonomin. Det innebär inte att de årliga tillväxttalen nödvändigtvis\r\nkommer att vara lika höga som i fjol. Det kommer de sannolikt inte att\r\nvara. De brukar vara högst i början av en konjunkturuppgång.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n6. BNP för USA och euroområdet\r\nÅrlig procentuell förändring, säsongrensad\r\n\r\nKällor: Eurostat, US Department of Commerce och Riksbanken.\r\nSom vi ser i diagrammet föreställer vi oss en ganska god tillväxt i\r\nFörenta staterna och också i euroområdet under de kommande åren. Ändå\r\nhar vi reviderat ned vår bild för euroområdet något i ljuset av senare\r\nsiffror och höjt vår prognos en aning för Förenta staterna. Det är kanske\r\nde väsentligaste skillnaderna som är i den här bedömningen - jämfört\r\nmed den senaste - när det gäller den internationella utvecklingen.\r\n\r\nTabell 1. Försörjningsbalans, volymförändringar\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nFörsörjningsbalans      2003    2004    2005    2006    2007\r\nHushållens konsumtion   1,5     1,8     2,7     3,0     3,3\r\nOff. konsumtion 0,8     0,3     1,2     1,4     0,6\r\nFasta bruttoinvesteringar       -1,5    5,1     8,0     5,8     4,5\r\nLagerförändring 0,2     -0,3    0,0     0,0     0,0\r\nExport  5,0     10,2    6,6     6,1     6,0\r\nImport  4,9     6,7     7,5     6,6     6,7\r\nBNP till marknadspris   1,5     3,5     3,2     3,2     2,8\r\nI den svenska ekonomin inleddes återhämtningen under 2003. Bedömningen\r\när att den kommer att fortsätta under prognosperioden. Under 2004 var\r\ndet i hög grad den starkare internationella utvecklingen som drev den\r\nsvenska konjunkturen, inte minst ökade exporten mycket kraftigt.\r\nIndustrikonjunkturen ser nu ut att gå in i en något lugnare fas. Det är\r\nden bild man får av de data som har kommit in på senare tid. Det innebär\r\ninte, tycker jag, att det finns anledning att avvika från den tidigare\r\nbedömningen att tillväxten i den sektorn rimligen blir god och hälsosam\r\näven under de kommande åren.\r\nTillväxten av den inhemska ekonomin antas tillta. Investeringar och\r\nprivatkonsumtion blir viktigare som lok för konjunkturen under de\r\nkommande åren. Jämfört med decemberbedömningen har vi reviderat upp vår\r\nprognos för den ekonomiska tillväxten 2005 en liten aning. Den beräknas\r\nnu bli 3,2 procent. Det hänger samman främst med en mer positiv syn på\r\ninvesteringsutvecklingen och tjänstehandeln. Mot slutet av förra året\r\nväxte investeringarna i ekonomin mer än väntat, och mycket talar för en\r\nsnabb ökning av investeringarna i början av det här året.\r\nTrots den starka produktionstillväxten minskade antalet sysselsatta i\r\nfjol. Att företagen kunde öka produktionen så mycket utan ökad sysselsättning\r\nhängde ihop med den snabba produktivitetsutveckling som jag talade om\r\ntidigare och också med att medelarbetstiden steg. Det är dock rimligt\r\natt tro att en fortsatt stark BNP-tillväxt kommer att leda till en ökad\r\nsysselsättning. De olika indikatorer som finns tyder också på att den\r\nhär utvecklingen så sakteliga är på gång. Antalet nyanmälda lediga\r\nplatser har gått lite upp och ned, men på senare tid verkar det ändå\r\nvara en tendens att de stiger. Man kan se att varslen gradvis har minskat.\r\nAntalet arbetade timmar har länge ökat utan att antalet sysselsatta\r\nhar ökat. Även det talar för att vi bör få se en vändning.\r\nSom jag var inne på tidigare är den trendmässiga produktivitetsutvecklingen\r\nbra, den har varit bra under de senaste fem åren, bättre än under\r\nföregående decennium. Men det finns anledning att vänta att\r\nproduktivitetsutvecklingen blir något långsammare under de närmaste åren, av\r\nkonjunkturella skäl.\r\nEn viss nedjustering av det inhemska kostnadstrycket har vi gjort med\r\nhänsyn till nyinkommen statistik, trots att produktivitetsutvecklingen\r\nalltså förväntas bli lite svagare under de närmaste åren.\r\nResursutnyttjandet var lågt i den svenska ekonomin under fjolåret. Inte\r\nminst gällde detta på arbetsmarknaden. Efterfrågan på arbetskraft har\r\nvarit fortsatt begränsad. Där ser vi nu en viss förändring, som jag var\r\ninne på alldeles nyss.\r\nNär det gäller indikatorer från industrin på kapacitetsutnyttjande -\r\nsom mer har att göra med maskinkapaciteten - tyder de på en uppgång,\r\nVår samlade bedömning av resursutnyttjandet är att det har börjat stiga\r\ni ekonomin, om än från en låg nivå, och det kommer att fortsätta att\r\nstiga under de närmaste åren. Alltmer lediga resurser kommer att tas i\r\nanspråk.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n7. UND1X-inflation, utfall och prognoser enligt huvudscenariot\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nVad blir då konsekvenserna av detta för inflationen? Sammantaget innebär\r\nprognoserna för den inhemska och importerade inflationen - om man tittar\r\npå UND1X - en nedrevidering, och den är särskilt kraftig under det första\r\nåret av den tvåårsperiod som vi blickar framåt. Det är viktigt att\r\nunderstryka att denna nedrevidering inte beror på någon påtagligt förändrad\r\nbedömning av konjunkturutsikterna. Som jag nyss antydde räknar vi med\r\ntill och med lite högre tillväxt under innevarande år än vad vi tidigare\r\nhade. Det sammanhänger i stället med ett antal specifika faktorer som\r\nhar att göra med både en högre konkurrens på världsmarknaden och i\r\nSverige. Det har att göra med bl.a. ändrade importmönster, med ökad\r\nkonkurrens i livsmedelshandeln och med de förändringar som sker i EU:s\r\ntextilkvoter.\r\nI huvudscenariot, som alltså utgår ifrån att räntan hålls oförändrad\r\nunder två år framåt, beräknas inflationen både mätt med UND1X och KPI\r\nvara på målet på två års sikt, men årsgenomsnitten kommer att vara låga\r\nunder en stor del av prognosperioden.\r\nLåt mig i det här sammanhanget kort säga något om det faktum att den\r\nsvaga prisutvecklingen under senare tid har gjort att ordet deflation\r\nhar börjat dyka upp i medierna, inte sällan i någon braskande rubrik.\r\nDet finns alltid skäl för en centralbank att ha risken för deflation i\r\nåtanke, och i den meningen vill jag inte alls bagatellisera det hela.\r\nFall i allmänna efterfrågan som leder till fall i prisnivån kan leda\r\ntill betydande problem i ekonomin. Men det är väldigt viktigt att skilja\r\nden typ av långsam prisutveckling som vi har haft på senare tid från\r\nden här typen av mer problematisk situation. Som jag har varit inne på\r\nflera gånger har nu efterfrågan ökat snabbt i något år, och den förväntas\r\nav i stort sett alla bedömare att fortsätta att öka i snabb takt. Det\r\nsom ger de låga prisökningarna är alltså utbudsförändringar, ökad\r\nkonkurrens och den typen av faktorer som jag talar om, inte vikande\r\nefterfrågan.\r\nOm ett par jeans blir billigare därför att dollarn har fallit, om priset\r\npå en plasma-TV halveras därför att tillverkningen har tagit fart i\r\nKina eller om priset på mat går ned därför att ICA-handlarna bestämt\r\nsig för att sänka priserna är detta inte någonting som jag tycker att\r\nvi ska vara särskilt bekymrade över. Det är i grunden något som vi ska\r\nvara glada för. Skulle efterfrågan vika påtagligt i ekonomin, då vore\r\nsituationen naturligtvis en helt annan.\r\nVilka risker ser vi då? Det finns naturligtvis alltid risker, och jag\r\nska beröra dem väldigt kort, men ni får gärna återkomma till dem senare.\r\nVi laborerar med de risker som har funnits och återkommit gång efter\r\ngång under de senaste åren. En sådan risk är naturligtvis de dubbla\r\nunderskotten i den amerikanska ekonomin och inte minst kopplingen mellan\r\ndessa och deras finansiering i form av köp av statsobligationer från\r\nett antal asiatiska centralbanker, vilkas ekonomier har fasta växelkurser\r\noch går med stora bytesbalansöverskott. Detta är en problematik som på\r\nett eller annat sätt måste lösas upp, och den innebär en risk för\r\nvärldsekonomin.\r\nAndra faktorer som vi har talat om är den svenska kronans utveckling.\r\nVi har räknat med en viss förstärkning. Men man kan naturligtvis inte\r\nutesluta att kronan stärks mer än vad vi har räknat med. Framför allt\r\nsom en del i en internationell utveckling där dollarn försvagas kan man\r\nse en risk för detta. Produktivitetsutvecklingen är en annan risk som\r\nhar förekommit här i vår diskussion gång efter gång. Jag tycker att man\r\nkan se skäl för att den kan utvecklas bättre men också sämre än vad vi\r\nhar räknat med.\r\nUtöver dessa risker har det på den allra senaste tiden blivit tydligare\r\natt det finns en annan typ av risker som hänger ihop med\r\nkonkurrensförhållandena.\r\nJag talade alldeles nyss om förändringar i livsmedelshandeln. Det är\r\nnaturligtvis väldigt svårt att veta hur stora effekter dessa förändringar\r\nfår på inflationen, och framför allt kanske hur varaktiga effekterna\r\nblir. Det är inte rimligt att tänka sig att man fortsätter att sänka\r\npriserna i all oändlighet. För eller senare stoppas sänkningarna upp,\r\nmen exakt när detta sker är inte lätt att bedöma.\r\nDen sammanvägda bedömning som vi har gjort är att riskerna för en högre\r\ninflation än vad vi har räknat med är ungefär lika stora som riskerna\r\nför en lägre inflation. Vi har alltså en balanserad riskbild i den\r\nterminologi som vi brukar använda oss av. Den slutsats som vi drar är\r\natt även sedan vi har tagit hänsyn till riskerna kommer inflationen att\r\nvara låg under de närmaste åren, men den kommer att ligga ungefär i\r\nlinje med vårt mål i slutet av den här tvåårsperioden.\r\nHur ska man då resonera mot bakgrund av detta när man funderar över hur\r\npenningpolitiken bör utformas? Det kan man naturligtvis göra på många\r\nolika sätt, men jag ska säga några ord om hur vi resonerade i går när\r\nvi fattade beslutet om att lämna reporäntan oförändrad. Startpunkten är\r\nsom alltid de bedömningar som vi gör av inflationen. Samtidigt är det\r\nviktigt att poängtera att penningpolitiken inte bedrivs enligt någon\r\nmekanisk regel, även om det ibland har uppfattats så i diskussionen.\r\nDet finns även andra aspekter än inflationen ett och två år fram i tiden\r\nsom man har anledning att fundera över när man fastställer räntan. Det\r\nhär är ingen nyhet, utan det har utvecklats i många tal från oss genom\r\nåren, och det finns också ett så kallat förtydligande av penningpolitiken\r\nsom vi gjorde 1999, där vi talade om just detta.\r\nDet handlar framför allt om att ta hänsyn till den realekonomiska\r\nutvecklingen. Vår bedömning avspeglar att det inte alltid lönar sig att\r\nmed korta intervall röra räntan upp och ned. Det kan med den osäkerhet\r\nsom råder orsaka mer skada än nytta för den långsiktiga realekonomiska\r\nutvecklingen. Hänsyn till faktorer som vi nämner i förtydligandet tog\r\nvi för några år sedan när vi valde att inte höja räntorna i samband med\r\nelprisuppgången - om jag ska nämna ett konkret exempel.\r\nUnder fjolåret uppstod på motsvarande sätt som i dag ett läge där de\r\nprognoser som gjordes pekade på att inflationen skulle komma att ligga\r\nlågt under större delen av perioden. Det var först i slutet av perioden\r\nsom man kom upp till 2 %. Efter att ha sänkt räntan några gånger under\r\nvåren valde vi att inte sänka den ytterligare. I grunden handlade det\r\nom att efterfrågeutvecklingen i ekonomin var stark, och det är ju\r\nefterfrågan som vi kan påverka. Penningpolitiken föreföll alltså ha fått\r\neffekt. Den här utvecklingen har, om något, förstärkts, och det framgår\r\nbland annat av att industrins investeringar nu förfaller ha börjat ta\r\nfart på allvar samtidigt som hushållens konsumtion förefaller att vara\r\nstarkare.\r\nMed andra ord rullar hjulen i ekonomin redan i god takt, och tillväxten\r\när och bedöms under de närmaste åren vara högre än vad vi tror att\r\nekonomin långsiktigt klarar av. Därmed skulle en sänkning nu antagligen\r\ni praktiken innebära att vi skulle tvingas att höja räntan desto snabbare\r\nlängre fram. Argumentet handlar alltså om att försöka att undvika alltför\r\nstora svängningar i ränteläget och i den realekonomiska\r\nutvecklingen.\r\nYtterligare en faktor som sedan en tid har funnits med i diskussionerna\r\nrör hushållens växande skuldbörda och prisutvecklingen på bostäder. Ni\r\nvet alla att risker inom det här området är någonting som ett antal\r\ndebattörer i samhället har flaggat för under ett års tid eller så. Den\r\nbedömning som vi har landat i är att vi inte har sett någon riktigt\r\nstor dramatik i den här utvecklingen, och den bedömningen står sig i\r\nhuvudsak, men det har undan för undan ändå blivit tydligare att kredit-\r\noch husprisutvecklingen är ett argument emot en mer expansiv penningpolitik.\r\nEn räntesänkning följd av snabbare framtida höjningar skulle kunna\r\nleda till problem via effekter på hushållens skuldsättning och konsumtion\r\noch därmed senare i konjunkturfasen också påverka den realekonomiska\r\nutvecklingen i landet på ett negativt sätt.\r\nDen inflationsbedömning som jag redovisade tyder på en inflation i linje\r\nmed målet i slutet av den tvåårsperiod vi normalt inriktar oss på. De\r\nresonemang jag just fört motiverar samtidigt en viss försiktighet i\r\nräntepolitiken i linje med förtydligandet. Sammantaget tyckte vi att de\r\nargument som jag har fört fram talade för att man skulle lämna reporäntan\r\noförändrad, och det var också det beslut som vi fattade.\r\nLåt mig som vanligt understryka att det här är den bedömning som vi gör\r\ni dag, och den kan naturligtvis ändras om förutsättningarna förändras.\r\nMycket kan hända, alltifrån att obalanserna i USA resulterar i en\r\nbredare finansiell oro, som bromsar den internationella konjunkturuppgången,\r\ntill att kredit- och skuldutvecklingen i Sverige visar sig bli betydligt\r\nmer bekymmersam än vad vi har räknat med. Det kan också hända att vi\r\nhar både över- och underskattat effekten på inflationen av de snabba\r\nförändringarna som nu sker av konkurrenssituationen på många marknader.\r\nPåståenden i medierna om att Riksbanken stängt dörren för både det ena\r\noch det andra agerandet framöver är dock som vanligt missvisande.\r\nLåt mig till slut komma med ett par mer allmänna reflexioner om de\r\nvillkor som penningpolitiken verkar under och vilka förväntningar som\r\nman kan ha på den. Det finns anledning att återkomma till den frågan då\r\noch då mot bakgrund av den diskussion som förs.\r\nÄven om utvecklingen i Sverige sedan omläggningen av stabiliseringspolitiken\r\ni början av 1990-talet har varit anmärkningsvärt god har det - som vi\r\ni efterskott har konstaterat - inte hindrat inflationen från att periodvis\r\navvika ganska mycket från målet. Inte heller har det varit möjligt att\r\nförhindra att produktionen och sysselsättningen fluktuerat en del i\r\nekonomin. Jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att detta\r\nmed största säkerhet även i framtiden kommer att visa sig vara oundvikligt.\r\nDå och då sker det snabba förändringar i ekonomin och inflationen som\r\nman inte kan förutse eller parera fullt ut på kort sikt. Ingen centralbank\r\nkommer därför att kunna styra inflationen och konjunkturen till alla\r\ndelar över tiden.\r\nVad vi kan åstadkomma är att vi kan säkra en låg inflation, som över\r\nett antal år ligger tämligen väl i linje med inflationsmålet. Därmed\r\ntror jag också att vi kan ge goda förutsättningar för en stabil\r\nefterfrågeutveckling i ekonomin. Det här bör i sin tur kunna bidra till att\r\nmildra svängningarna i den konjunkturellt betingade delen av arbetslösheten,\r\näven om sambandet mellan efterfrågeutvecklingen och arbetslösheten\r\ninte alltid behöver vara speciellt stark, vilket är just det som har\r\ngällt på senare tid.\r\nAvslutningsvis: Det är angeläget att penningpolitiken diskuteras och\r\nutvärderas, men det är också viktigt att diskussioner om den ekonomiska\r\npolitiken och utvecklingen som helhet utgår från en realistisk syn på\r\nvad som är möjligt att åstadkomma. Därmed ökar man möjligheterna till\r\natt denna diskussion ska leda fram till en så bra penningpolitik som\r\nmöjligt. Tack så mycket.\r\n\r\nOrdföranden: Då tackar vi riksbankschefen för denna föredragning. Som\r\njag sade tidigare tar vi nu en kort paus.\r\n\r\nOrdföranden: Vi övergår till frågestunden och jag lämnar först ordet\r\ntill Bo Bernhardsson, Socialdemokraterna.\r\n\r\nBo Bernhardsson (s): Ordförande! Tack till riksbankschefen för ett\r\nintressant och pedagogiskt anförande! Jag ska hålla mig kvar vid frågan\r\nom ansvaret för sysselsättningen, naturligtvis inte för att Riksbanken\r\nensam bär ansvaret men utgångspunkten är ändå att Riksbanken har ett\r\nvisst ansvar för sysselsättningsutvecklingen. Skälet till att hålla sig\r\nkvar vid den diskussionen är ganska självklart, nämligen att svensk\r\nekonomi i de flesta andra avseenden är unikt stark. Vi har goda offentliga\r\nfinanser jämfört med andra EU-länder och EMU-länder, vi har en lönebildning\r\nsom fungerar väl och så vidare. Det är motivet för att fokusera på\r\narbetslösheten och sysselsättningen.\r\nJag har också förstått, senast vid föredragningen i dag, att riksbankschefen\r\nerkänner att Riksbanken åtminstone i det korta perspektivet har ett\r\nansvar för sysselsättningsutvecklingen, beroende på hur man lyckas med\r\npenningpolitiken. När vi träffades vid förra tillfället var jag inne på\r\ndet och ställde en fråga. Jag fick då, som jag uppfattade det, ett\r\nmedgivande av att om man missar chanser att stimulera ekonomin i det\r\nkorta perspektivet så biter sig arbetslösheten fast. Vi får sådana\r\neffekter att långtidsarbetslösheten biter sig fast i onödan för vissa\r\ngrupper. Jag uppfattade det som att vi var ganska överens om det förra\r\ngången.\r\nOm vi nu är överens om att det i det korta perspektivet finns ett sådant\r\nansvar, kan vi då inte säga att det, om man år efter år bedriver en\r\npenningpolitik som är okej men marginellt felaktig, finns ett systemfel?\r\nOm man i det korta perspektivet, år efter år, hamnar fel blir det till\r\nen långsiktigt felaktigt verkande politik som får negativa effekter för\r\nsysselsättningen. Det är mitt första påstående som jag skulle vilja ha\r\nkommentarer till.\r\nDen andra frågeställningen handlar om gårdagens räntebeslut. Frågan är\r\nhur riksbanksdirektionen har resonerat när man har avfärdat\r\nKonjunkturinstitutets krav på lägre ränta. Konjunkturinstitutet har, inte minst\r\nde senaste åren, varit bättre på att göra prognoser. Jag har redan delvis\r\nfått svaret. Lars Heikensten säger att även om man tidigare, historiskt\r\nsett, hade följt Konjunkturinstitutet så hade skillnaderna varit marginella.\r\nMan har egentligen gjort delvis samma bedömningar. Jag skulle vilja ha\r\nmera svar på det, inte så mycket om historien utan varför man i gårdagens\r\nbeslut inte sänkte räntan.\r\nJag ska koppla på ytterligare en fråga. Om man misslyckas med den del\r\nav stabiliseringspolitiken som Riksbanken ansvarar för, vad har då det\r\npolitiska systemet i övrigt för åtgärder att sätta in för att försöka\r\nta igen förlorad mark?\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Jag kan till att börja med säga att jag\r\nockså uppfattade att du och jag hade ungefär samma syn, när vi resonerade\r\nom det här i höstas, på vilka möjligheter som penningpolitiken har och\r\nockså att det finns risker med en arbetslöshet som ligger kvar och biter\r\nsig fast.\r\nVad man kan vänta sig av Riksbanken är att vi ska göra så bra prognoser\r\nsom det är möjligt. Vi kan i efterskott, som jag har sagt, konstatera\r\natt det i en del avseenden vid några tillfällen hade varit möjligt att\r\nbedriva en något mer expansiv penningpolitik. Vi vet det i dag, med den\r\ninformation vi har. Men jag tycker att man bör vara lite försiktig med\r\nordet ansvar i det sammanhanget. Man kan inte rimligen ställa kravet\r\natt vi ska se saker som ingen annan ser eller att vi ska se runt hörnet,\r\nså att säga. Den relevanta frågan är vad det hade varit möjligt och\r\nvad det inte hade varit möjligt att se för två år sedan.\r\nJag har försökt närma mig den frågan genom att titta på vad andra såg\r\nvid den tidpunkten. Jag tror att det är ungefär så långt man kommer.\r\nJag tror att det är viktigt att se att den omläggning av stabiliseringspolitiken\r\nsom har skett - som inte är något misslyckande utan som har gett en\r\nhögre BNP-tillväxt, en bättre reallöneutveckling och så vidare efter\r\nkriserna - inte kommer att göra det möjligt för oss att alltid fånga\r\nupp förändringar som sker i den ekonomiska utvecklingen. Därmed glider\r\njag egentligen över på Bo Bernhardssons sista fråga.\r\nJag tittade nyligen på sysselsättningsutvecklingen i Förenta staterna.\r\nMan talar ofta om att de bedriver penningpolitik på ett annat sätt,\r\nett mer flexibelt sätt. I den svenska debatten lyfts det ibland fram\r\nsom ett efterföljansvärt exempel. I procentuella termer föll sysselsättningen\r\ni Förenta staterna mer från toppen till botten i den här svackan än vad\r\nden gjort i Sverige. Det är alltså inte så att vi på något sätt är unika.\r\nVi har inte hittat någon mirakelmedicin som gör att vi kommer att\r\nundvika konjunktursvängningar, förändringar i efterfrågan och sysselsättningen\r\nvare sig i Sverige eller i andra länder.\r\nNär det gäller politiken i övrigt, vad den kan och inte kan göra, tror\r\njag att det finns ett utrymme för en arbetsmarknadspolitik, både därför\r\natt det är stora skillnader mellan regioner och yrkeskategorier och\r\ndärför att det finns behov av att hjälpa människor att röra sig från en\r\ndel jobb till andra, erbjuda utbildning och så vidare. Det är naturligtvis\r\nviktigt att reflektera över den politikens uppläggning, så att den\r\nfungerar på ett effektivt sätt. Men jag tror absolut att det finns ett\r\nutrymme för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.\r\nDäremot skulle jag vara skeptisk till massiva förändringar i finanspolitikens\r\ninriktning av konjunkturmässiga skäl. All historisk erfarenhet visar\r\natt det inte fungerar. Det är bland annat därför som omläggningen av\r\nstabiliseringspolitiken i västvärlden skedde för 20 år sedan.\r\nDen mellersta frågan har att göra med beslutssituationen nu. Eftersom\r\nBo tog upp det vill jag börja med att säga att Konjunkturinstitutet\r\nunder de senaste åren, i vissa avseenden, har gjort bättre bedömningar\r\nän oss och i andra avseenden sämre. Vi har gjort en utvärdering av\r\nUND1X-prognoserna, som är de som vi själva normalt inriktar politiken på.\r\nEnligt de bedömningar vi kan göra i dag har vi gjort dem på ett bättre\r\nsätt än Konjunkturinstitutet under den aktuella perioden.\r\nDe - i och för sig små - skillnader i synen på politiken som funnits\r\nförefaller mig ha varit en följd av att vi kanske har varit lite\r\nförsiktigare med räntepolitiken snarare än av skillnader i beslutsunderlagen.\r\nDet kanske inte är så konstigt. Jag pratade med någon här utanför över\r\nkaffet om att jag har observerat att mina medarbetare - som har en\r\nrådgivarroll - är piggare på att \"köra\" räntan upp och ned än vi\r\nbeslutsfattare. Konjunkturinstitutet är i det här avseendet i en parallell\r\nsituation. De har en hög ekonomisk kompetens. De gör sina utredningar,\r\nmen de behöver inte ta konsekvenserna av sina råd. Vi väljer att vara\r\nlite försiktigare. Så har det varit under de här tio åren. Det kanske\r\när naturligt och till och med klokt.\r\nVi tror inte att en sänkning av reporäntan med 25 punkter - eller 50\r\npunkter eller vad man kan vilja föreslå - i det här läget skulle ha så\r\nsärskilt stora effekter när ekonomin redan är på väg snabbt uppåt. Vi\r\ntror att det skulle leda till att man tvingas höja räntan igen lite\r\nsnabbare. Kanske kan man räkna sig fram till att det kan bli dags att\r\nhöja räntan redan till hösten eller någonting i den stilen, om man sänker\r\nlite mer nu.\r\nJag tror att de flesta beslutsfattare i ekonomin genomskådar en sådan\r\nmanöver. Det påverkar inte de långa räntorna, utan det är de kortare\r\nräntorna som skulle gå ned lite extra under en kort period. Vi känner\r\nen tvekan inför att det skulle få mer än en mycket marginell effekt på\r\nsysselsättningen.\r\nI den andra vågskålen ligger dessutom en del oro kring hushållens\r\nskuldsättning och bostadsprisutvecklingen, som jag var inne på tidigare.\r\nVi observerade ju att bostadsprisutvecklingen, enligt vissa index i\r\nvarje fall, föreföll dämpas lite under fjolåret. När sedan räntorna\r\nfortsatte ned finns det vissa tendenser till att den har accelererat\r\nigen på senare tid.\r\nNär man väger de olika faktorerna emot varandra är det alltså sammantaget\r\ninte så starka skäl som talar för att i dag ändra reporäntan.\r\nJag vill dock understryka att mycket kan hända. Det som är relevant i\r\ndet här speciella sammanhanget är naturligtvis om man tror att efterfrågan\r\nviker. Det finns inga tecken på det nu. Men om det skulle vara så skulle\r\ndet se ganska annorlunda ut. Då skulle de argument som vi tycker talar\r\nför försiktighet nu - de två argument jag lyfte fram - falla.\r\nNär det sedan gäller om det är ett systemfel därför att vi har kommit\r\nlite lägre med inflationen berörde jag den frågeställningen tidigare.\r\nJag uppfattar det absolut inte på det sättet. Vad som har inträffat är\r\natt det har skett förändringar i den internationella ekonomin. Det har\r\nockså skett förändringar i den svenska ekonomin som är överraskande för\r\noss alla. De är positiva, bra i grund och botten. Många varor har blivit\r\nbilligare. Produktiviteten har blivit bättre. Reallönerna har stigit.\r\nDetta har genererat ett inflationsutfall som är aningen lägre över den\r\nhär perioden än vad vi eftersträvar.\r\nIngen jag har stött på förutsåg den här utvecklingen. Man kan gå tillbaka\r\noch titta på de bedömningar som gjordes i samband med 90-talskrisen om\r\nvad man kunde förvänta sig av den här regimen. Jag skulle bli väldigt\r\nförvånad om det var någon som sade att man kunde förvänta sig att\r\ninflationen skulle ligga så nära 2 % de närmaste tio åren som den gjort.\r\nSom jag ser det är det ett i grunden bra resultat som den här\r\npolitikförändringen har åstadkommit.\r\nJag vill understryka att det i det sammanhanget inte bara handlar om\r\npenningpolitik utan också i allra högsta grad om de ramar för politiken\r\nsom har satts i övrigt, med ett ramverk kring finanspolitiken, och också\r\nandra delar av den politik som har bedrivits.\r\n\r\nBo Bernhardsson (s): Jag kanske redan har fått svar, i det sista. Det\r\nfinns ju de som tar diskussionen ett steg till, som menar att inflationsmålet\r\nborde omprövas och att det är för snävt satt. Kan du kommentera det?\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Den seriösa delen av den diskussionen -\r\neller hur jag nu ska beskriva det - utgår ofta från en artikel som skrevs\r\nav ett par amerikanska ekonomer för ungefär tio år sedan, varav en heter\r\nAkerlof och senare fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det har\r\nsedan gjorts en del svenska försök att repliera på den analysen, bland\r\npå Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning. Det är värt\r\natt notera att den artikeln har fått ett särskilt stort genomslag hos\r\ndem som hela tiden varit emot idén med inflationsmål.\r\nGrundidén med det resonemang som förs i artikeln handlar om att det med\r\nlåg inflation blir svårare att åstadkomma tillräckliga förändringar i\r\nlönerelationerna i en ekonomi, kan man säga. Det är det som leder Akerlof\r\nmed flera till slutsatsen att ett eventuellt inflationsmål borde vara\r\nhögre än 2 procent.\r\nVi har nu kommit ned till en låg inflation i Sverige. Vi har fått en\r\nlönebildning som alla säger fungerar bättre än den gjorde tidigare.\r\nSenast var det Medlingsinstitutet, i sin utvärdering. Vi har alltid\r\ntagit en stor del av den anpassning som krävs. Vi har fått en lönebildning\r\nsom fungerar. Då kan jag inte se något skäl till att den analysen skulle\r\nvara intressant längre. Möjligen var den intressant för tio år sedan,\r\nnär man satte upp inflationsmålet. Men då var problemet att det hade\r\norsakat bekymmer om vi hade valt en annan inflationstakt än omvärlden.\r\n\r\nParentetiskt kan jag säga att jag faktiskt har resonerat med Akerlof\r\nsjälv när han var här och tog emot priset. Han drar inte alls de slutsatser\r\nsom ekonomerna på FIEF drar av hans bedömning. Han skulle om jag förstod\r\nhonom rätt inte argumentera för att vi skulle ändra inflationsmål här,\r\npå basis av den analys han en gång gjorde.\r\n\r\nMikael Odenberg (m): Herr ordförande! I den tillbakablickande delen av\r\nriksbankschefens anförande gavs ett gott betyg till Riksbankens agerande\r\nunder gången tid. Utan att ge mig in för djupt i betygssättningen kan\r\njag avslöja att jag delar riksbankschefens uppfattning att banken i\r\nhuvudsak har agerat på ett rimligt sätt givet det beslutsunderlag man\r\nvid varje tillfälle har haft. Det hindrar inte att vi har en ganska\r\nintensiv debatt om penningpolitiken.\r\nVi noterar också att riksbanksledningen tydligt vid de här utfrågningarna,\r\nsom är ett uttryck för den debatten, välkomnar att vi har ett öppet\r\noch aktivt meningsutbyte kring bankens politik. Det har vi också haft\r\npå senare tid med aktörer som Konjunkturinstitutets generaldirektör och\r\nLO:s chefsekonom.\r\nJag tror att det är bra om den öppna debatten om penningpolitiken kan\r\nske utan interventioner från ledamöter av regeringen, på det uttryckliga\r\nsätt som till exempel arbetsmarknadsminister Hans Karlsson gjorde för\r\nnågon tid sedan när han var ute med direkta uppmaningar om beslutsfattande\r\ntill Riksbanken. Även om riksbankschefen kommer att förneka det är det\r\nklart att den typen av interventioner i värsta fall riskerar att vara\r\nkontraproduktiva och försena ett beslut om räntesänkning, just därför\r\natt banken måste visa att den inte tar order av regeringen.\r\nMin slutsats av det blir att det vore bra om regeringen ägnade mer omsorg\r\nåt den finanspolitik man har ansvaret för än den penningpolitik man\r\ninte har ansvaret för.\r\nI kommentarerna till det beslut som togs i går finns ett inslag av att\r\nvi nu inte ska sänka räntan därför att vi då måste höja den desto mer\r\nsenare. Det är inte någon alldeles ny argumentationslinje, utan den har\r\nförekommit tidigare. Jag skulle ändå vilja be om någon kommentar kring\r\ndetta.\r\nDet framgår ganska tydligt, både av anförande, pressmeddelande och\r\ninflationsrapport, att bedömningen för den närmaste tiden är att\r\nUND1X-inflationen kommer att ligga lågt. Det är först mot slutet av den här\r\ntvåårsperioden som man förväntar sig att ligga på målet. Det leder till\r\nfrågor kring var i prognoshorisonten man ska lägga tyngdpunkten. Jag\r\nföreställer mig att man under det närmaste året har hyggliga möjligheter\r\natt göra välgrundade prognoser medan prognoserna tenderar att bli\r\nosäkrare och osäkrare ju längre bort i tiden man kommer.\r\nMan får intrycket att det som kan förväntas hända om två tre år tillmäts\r\nstor betydelse i bankens bedömning jämfört med vad som kan hända under\r\ndet närmaste året. Det vore bra om riksbankschefen kunde göra någon\r\nkommentar kring detta.\r\nVid sidan om bedömningen av inflationen på två års sikt görs i\r\ninflationsrapporten och pressmeddelandet en hänvisning till två andra\r\nomständigheter som så att säga finns med i beslutsunderlaget. Den ena\r\nomständigheten är det förhållandet att det låga ränteläget har blåst upp\r\nhushållsupplåning och huspriser. Den andra är den expansiva ekonomiska\r\npolitiken. Jag inser att det kan vara svårt att både ställa frågor och\r\nge svar om detta.\r\nGivet att vi nu, i det ganska starka konjunkturläget, har en expansiv\r\nfinanspolitik och kraftiga underskott, och det finns de av oss som\r\nbefarar en ny utgiftskarusell när vänsterkartellens budgetförhandlingar\r\nnu stundar, kunde det vara intressant att höra om riksbankschefen, utan\r\natt trampa rakt in i minfältet, kunde säga någonting om vad den expansiva\r\nekonomiska politiken betyder för Riksbankens handlingsutrymme.\r\n\r\nOrdföranden: Frågan om utgiftsexpansion vore nog bättre att ställa till\r\nmig, som ska budgetförhandla, än till riksbankschefen. Men det får\r\nriksbankschefen avgöra.\r\n\r\nMikael Odenberg (m): Herr ordförande! Just det var ingen fråga.\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Den första frågan först: Vi har valt att\r\nta vår utgångspunkt i en ganska preciserad formulering av hur vi bedriver\r\npenningpolitik, mer än de allra flesta centralbanker. Vi har sagt att\r\nvi normalt i första hand inriktar politiken på inflationen ett-två år\r\nfram i tiden.\r\nDen europeiska centralbanken, till exempel, talar om att man inriktar\r\npolitiken på medellång sikt. De flesta centralbanker har formuleringar\r\nav den typen. Det innebär att de i allmänhet blickar lite längre framåt\r\nän vi gör. Det vågar jag påstå efter samtal med dem i olika sammanhang.\r\nVi har alltså normalt vårt fokus i ett lite kortare perspektiv än på\r\nandra håll. Vi har inte ändrat den formuleringen. Men vi har sagt oss\r\natt det finns anledning att fundera, från tid till annan, på var man\r\nlägger tyngdpunkten.\r\nI det här fallet tycker jag att om vi hade haft en situation med så låg\r\ninflation som vi nu ser framför oss och en större osäkerhet kring\r\nkonjunkturutvecklingen, den allmänna efterfrågan, hade det funnits starkare\r\nskäl att ta hänsyn till den låga inflationen på kort sikt. För säkerhets\r\nskull ska jag kanske säga att jag nu talar bara för mig själv. Det är\r\ninte någon diskussion som vi hade i går, på vårt penningpolitiska möte.\r\n\r\nJag brukar inte här i detalj ge mig in i diskussioner om olika typer av\r\nfinanspolitiska åtgärder som man kan eller bör vidta i detalj, det vet\r\nni. Två saker är väsentliga för penningpolitiken när det gäller\r\nfinanspolitiken. Den ena är att finanspolitiken har effekter på den allmänna\r\nefterfrågan. Det är det konjunkturella perspektivet. Den andra är att\r\nfinanspolitiken i landet är så stabil att den inte orsakar allvarliga\r\nstörningar i handlingsutrymmet för penningpolitiken. På det senare sättet\r\nvar det i början på 90-talet. Då var handlingsutrymmet starkt begränsat\r\nav att det fanns en oro för att finanspolitiken inte skulle kunna reda\r\nupp de bekymmer som fanns, att finanserna helt enkelt inte var hållbara.\r\n\r\nJag har varit i den lyckliga situationen att det senare problemet har\r\nvarit marginellt sedan jag kom till Riksbanken 1995. Det fanns redan\r\nett ordentligt ramverk. Finanspolitiken var utformad på ett sådant sätt\r\natt man inte har haft anledning att uppfatta att den påtagligt begränsade\r\npenningpolitikens manöverutrymme.\r\nNär jag var här i höstas påpekade jag att det inte är alldeles enkelt\r\natt se hur målet om 2 % överskott över konjunkturcykeln ska uppnås under\r\nde närmaste åren. Den reflexionen kvarstår när man tittar i de underlag\r\nni har fått. I inflationsrapporten ser ni att vi beräknar att överskottet\r\nblir ungefär 2 % i slutet av perioden, 2007. Det är sannolikt på toppen\r\nav konjunkturuppgången. Osäkerheten är stor, men jag håller fast vid\r\nden bedömning jag tidigare har gjort.\r\nNär det gäller det konjunkturella perspektivet lägger vi in den\r\nfinanspolitik vi uppfattar att man bedriver i våra bedömningar. Den ligger\r\nalltså till grund för våra bedömningar. Inflationsprognosen är utformad\r\nmed hänsyn till vår bästa uppskattning av finanspolitiken, som den just\r\nnu ser ut helt enkelt.\r\n\r\nKarin Pilsäter (fp): Jag tänkte fortsätta ungefär där Lars Heikensten\r\nslutade. Det vi håller på med här blir skärningspunkten mellan penningpolitik\r\noch annan ekonomisk politik. Uppgiften i dag är bland annat att utvärdera\r\nhur bra ni har skött ert jobb under de senaste åren, den delen av den\r\nekonomiska politiken som ni har hand om. Man kan tala om vad man hade\r\nbort veta och konstatera att det hade varit annorlunda. Men med det man\r\nvisste var det inte så mycket annat att göra, och det är vi väl överens\r\nom.\r\nDet är uppenbarligen så att importpriserna utvecklar sig enligt ett\r\nannat mönster än de mer enkla handlingsreglerna som innebär att när\r\nefterfrågan ökar stiger priserna på ungefär samma saker. Då kan man\r\nbehöva justera räntan för att dämpa lite. Det gäller för KPI och så\r\nvidare. Om däremot importpriserna ändras för att man börjar köpa helt\r\nandra saker på helt andra ställen kanske handlingsregeln borde vara\r\nhelt annorlunda utformad.\r\nDet pågår nu en intressant diskussion om vad produktiviteten egentligen\r\nbestår av. Som du sade här tidigare är det just ingen som har något\r\nsant svar på den frågan. Det är ändå uppenbart att det finns stora\r\nfrågetecken inför att använda det vanliga måttet på det sätt som man\r\nbrukar.\r\nJag tänker därför fråga lite mer långsiktigt om det finns anledning att\r\nifrågasätta vilka mått man använder och hur de är konstruerade, kopplat\r\ntill de mer traditionella slutsatser man brukar dra av dem, när\r\nimportprisindex och produktiviteten kan förändras på helt andra grunder än\r\nvad man är van vid. Vi har tidigare fått redogjort för en metodutveckling\r\nnär det gäller att ta in marknadens förväntade räntor i redovisningarna.\r\nFinns det anledning att gå vidare med andra metodförändringar? Det är\r\nmin ena fråga.\r\nDen andra frågan gäller det som du avslutade med alldeles nyss, Lars\r\nHeikensten. Du sade ungefär så här: Vår bästa uppskattning av finanspolitiken\r\när det som står i inflationsprognosen. Det har varit tydliga uttalanden\r\nfrån finansministern inför de så kallade förhandlingarna, att eftersom\r\nde offentliga finanserna inte ser ut att bli fullt så dåliga som man\r\ntrodde finns det utrymme för nya utgifter. Detta är inget illvilligt\r\ntal från borgerligheten. Vad ni skriver här är att det kommer att\r\ninnebära att finanserna förstärks. Det aviseras också att de ska användas\r\ni hög grad för AMS-åtgärder som sänker den öppna arbetslösheten. Det\r\nsades häromdagen att man räknar med att komma ned till under 4 % lagom\r\ntill valet 2006. Er prognos här är att den öppna arbetslösheten ska\r\nvara omkring 5 % vid den tidpunkten. Båda de parametrarna har ändå viss\r\nbetydelse för den bedömningen.\r\nDet finns ingen anledning att gå i polemik om huruvida finanspolitiken\r\när korrekt utformad. Men prognosen som är gjord verkar inte vara den\r\nbästa man kan göra utifrån de offentliga redovisningar som kommer från\r\npolitiskt håll. Hur ser ni på den politiska utvecklingen och bedömningen\r\natt inflationen och räntan ska vara som de är, utifrån att de offentliga\r\nfinanserna planeras vara svagare och den öppna arbetslösheten planeras\r\nvara lägre?\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med den sista frågan. Det\r\när svårt att bedöma exakt hur finanspolitiken kommer att läggas upp.\r\nNormalt sett utgår vi från de förslag som finns med något sånär tydliga\r\nkonturer. Om det sedan aviseras åtgärder som inte är särskilt specifika\r\när det alltid en svår avvägning: Vad ska vi lägga in i kalkylerna?\r\nJag utgår från att vi inte har ändrat bedömningen bara till följd av\r\nett utspel för två veckor sedan. Det krävs att det har kommit lite längre\r\ni processen. Det är möjligt att det kommer att påverka våra bedömningar\r\nframöver, om man väljer att bedriva en i vissa avseenden mer expansiv\r\npolitik. Vi får då gissningsvis en aningen högre tillväxttakt på kort\r\nsikt och kanske ett aningen högre inflationstryck. Det handlar också\r\nrätt mycket om hur åtgärderna är konkret utformade. Jag vet inte om jag\r\nkan säga mer om den saken egentligen.\r\nDet är vår principiella ansats och den följer vi. Jag kan just nu inte\r\nse en finanspolitik framför mig som i det kortsiktiga, konjunkturella\r\nperspektivet skulle vara av den arten att det påtagligt skulle förrycka\r\nden penningpolitiska bilden. Så uppfattar jag inte heller de signaler\r\nsom har sänts. Vi får gissningsvis ungefär samma konjunkturutveckling\r\noch inflation även om man skulle göra en del ytterligare förändringar.\r\nProblematiken när det gäller finanspolitiken har mer att göra med den\r\nandra aspekt jag tidigare berörde, det långsiktiga, det ramverk som\r\nfinns och hur det uppfylls eller inte uppfylls.\r\nNär det gäller den första frågan är jag lite osäker. Var det så att du,\r\nKarin, i huvudsak funderade över hur vi ser på importprisutveckling\r\noch produktivitetsutveckling och i vilken utsträckning begreppen där\r\nfungerar. Om det var din frågeställning vill jag säga följande.\r\nNär det gäller importprisutvecklingen bedriver vi ett arbete för att få\r\nfram mer meningsfulla prisindex, som fångar den internationella\r\nprisutvecklingen. Problematiken där är alltså att vi har jobbat med prisindex\r\nsom baseras på prisutvecklingen i de länder som vi i huvudsak har\r\nimporterat från. Sker det dramatiska förändringar där, att man går från\r\natt importera mycket från vissa länder till att importera betydligt mer\r\nfrån andra, kan man få bekymmer med importprisrelationerna. Jag tror\r\natt det är ett av de problem som vi och andra har haft.\r\nNär det gäller produktiviteten finns det naturligtvis också olika typer\r\nav frågeställningar. Det har framför allt att göra med\r\nproduktivitetsutvecklingen\r\ni tjänstesektorerna, ett arbete som vi har varit med och försökt stödja\r\nStatistiska centralbyrån i att bedriva. De arbetar med att förändra och\r\nförbättra, men jag tror i huvudsak att det är ett område där det också\r\nkrävs mer pengar. Metodutveckling på detta område är alltså något\r\nFinansdepartementet måste engagera sig i, om jag förstår saken rätt. Vi\r\nhar gjort en del beställningar, där Statistiska centralbyrån tar fram\r\nvissa saker som har varit av speciellt intresse för vår del.\r\nParentetiskt kan jag också säga att detta - att utveckla den här typen\r\nav underlag - är en av Konjunkturinstitutets allra väsentligaste uppgifter.\r\n\r\n\r\nKarin Pilsäter (fp): Det är självklart att ni inte kan göra några helt\r\negna allmänna prognoser utifrån uttalanden eller vad som verkar vara\r\nrimligt och troligt att regeringen gör med finanspolitiken inför valet.\r\nSannolikheten att man går till val på åtstramning får väl betecknas\r\nsom rätt liten. Det känns som att det finns ett ganska svajigt underlag\r\npå de här punkterna som gör att det kan finnas anledning att ompröva\r\nsenare.\r\nVi kan konstatera att viljan att göra uttalanden om hur mycket ni ska\r\npåverka penningpolitiken förefaller i rätt hög grad vara omvänt\r\nproportionell till hur många förslag till strukturella förändringar man\r\nsjälv tar ansvaret för att lägga fram men inte gör. Det kanske möjligen\r\nockså gäller Konjunkturinstitutet.\r\nDet man slås av är just detta om inflationstakten blir låg därför att\r\ndet sker systemförändringar, och då får ni skäll för att ni inte har\r\nparerat dem med räntan. Finns det över huvud taget någon teoretisk\r\nmöjlighet, om man hade vetat om det här - vilket inte ni och inte någon\r\nannan tog med i sina bedömningar - att det hade spelat någon roll? Är\r\ndet rätt att sänka räntan som en konsekvens av att de här mönstren\r\nförändras? Ska penningpolitiken vara utformad för det? Det är väl där\r\nman känner att man skulle behöva gå ett steg vidare i diskussionen.\r\nDet är lika som det var för ett antal år sedan, då man funderar om man\r\nverkligen kan sänka räntan när det är stagnation. Vad gör man om\r\nlågkonjunkturen blir ännu lägre och man redan ligger på noll? Är\r\npenningpolitiken verksam i det läge som vi nu är i? Måste vi inte ha kvar\r\nlite fallhöjd om det dessutom kommer sämre tider?\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med Karins senaste fråga.\r\nVi har, som jag uppfattar det, under de senaste sju-åtta åren haft en\r\nsituation där det har skett rätt påtagliga förändringar på olika vis i\r\nden globala ekonomin. Därmed säger jag inte att det inte har varit en\r\nsnabb strukturomvandling på många sätt tidigare. Det här landet har\r\nklarat sig så pass bra i ett längre historiskt perspektiv mycket tack\r\nvare vår förmåga att anpassa oss till strukturella förändringar. Men\r\njag tror att de flesta håller med om att det kanske är extra stora\r\nförändringar just nu.\r\nDet hänger ihop med flera olika saker. Det hänger ihop med, som jag\r\nuppfattar det, framväxten av ett antal, i politiska termer, stabila\r\nregimer - vad man än sedan tycker om dem - i Asien som bedriver en\r\nekonomisk politik starkt inriktad på export. Det hänger ihop med den\r\nteknologiska utvecklingen, som gör att man kan dra nytta av nya\r\nteknologiska landvinningar globalt på ett sätt som man tidigare inte kunde.\r\nMan kan sitta exempelvis i Indien och syssla med telefontjänster, eller\r\nman kan göra stora programmeringsjobb. Många svenska företagare är\r\ninvolverade i detta och har lagt ut delar av sin design på center i\r\nexempelvis Indien. Det hänger antagligen också ihop med den globala\r\nlåginflationsmiljö som vi är i. Det finns alltså ett antal olika faktorer.\r\n\r\nSammantaget har de här faktorerna haft en prispressande effekt i många\r\nekonomier. Det förefaller som om den pressen har varit extra stor i en\r\ndel små länder de senaste åren.\r\nJag får många frågor från mina europeiska kolleger när jag är nere i\r\nEuropa om den positiva utvecklingen i de nordiska länderna. Dessa har\r\nganska olika penningpolitik och skiljer sig på alla möjliga olika sätt,\r\nmen alla har en mycket bra utveckling i ett europeiskt perspektiv just\r\nnu när det gäller produktivitet och inflation.\r\nDå är frågan om man ska ta hänsyn till den här typen av strukturella\r\nförändringar när man bedriver penningpolitik. Ja, det ska man, enligt\r\nmin uppfattning. Varje enskild förändring kan sägas vara en isolerad\r\noch tillfällig förändring. Men givet att vi är i en sådan fas som vi är,\r\ntror jag att det är rimligt att beakta den i den utsträckning det är\r\nmöjligt.\r\nLåt oss vända på kuttingen och säga att det var ett inslag i utvecklingen\r\npå 60- och 70-talen att man i omgångar höjde indirekta skatter. Jag\r\ntror att det då hade varit farligt att bedriva penningpolitik utan att\r\nbeakta det inslaget. Även om varje enskild skattehöjning var isolerad\r\nvar det ett mönster, som bidrog till den inflationsmiljö vi hade. Hade\r\nman då inte beaktat det hade man antagligen fått se en accelererande\r\ninflation i den situationen. Jag tycker att samma slutsats gäller nu\r\nmen med motsatta förtecken.\r\nEn annan sak är att det är svårt att i praktiken avgöra hur stora hänsyn\r\nman bör ta. Som jag var inne på, varierar effekterna på inflationen\r\nkraftigt mellan åren. Kom ihåg att vi hade den här diskussionen - nu är\r\nvi tillbaka lite i det jag pratade om inledningsvis - mellan 1997 och\r\n1999. Det var många som sade att inflationen aldrig kommer att skjuta\r\nfart. Det fanns också ett inslag av detta i den internationella\r\ndiskussionen vid den här tidpunkten. Titta vad som hände 2000, 2001 och\r\n2002 - då sköt inflationen fart kraftigt till följd av att elpriserna\r\ngick upp. Det kan vi bortse från, men även om vi bortser från det var\r\ndet en uppgång i den underliggande inflationen.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n8. Olika mått på inflationen i USA\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nKällor: Bureau of Economic Analysis och Bureau of Labor Statistics.\r\nVi ser motsvarande tendenser i dag. Exempelvis i Förenta staterna är\r\ninflationen, enligt de flesta mått mätt, på väg upp. Jag tror alltså\r\ninte att konjunkturens effekter på inflationen har försvunnit. Jag tror\r\natt de andra faktorerna hjälper, om ni så vill, centralbankerna i världen\r\noch har hjälpt dem under de här åren. Och jag tror att de kommer att\r\nhjälpa oss även under de närmaste åren. Men det är väldigt svårt att\r\nveta från det ena året till det andra exakt hur det här kommer att slå.\r\nDet är vad de här bilderna visar. Ingen såg egentligen att det skulle\r\nbli precis på det här sättet.\r\nDet är en annan sak, som Karin glider in på mot slutet, om det här leder\r\ntill att vi kommer att fortsätta ha låga räntor hela tiden. Det är lätt\r\natt se bakgrunden till frågan. Tittar vi på Sverige under de gångna\r\nåren ser vi att vi har haft väldigt låga räntor. Vi har haft ganska\r\nlite konjunkturell svängning i räntan, säkert mindre än vad de flesta\r\nskulle ha föreställt sig. Det beror ju på att de här krafterna har verkat\r\novanligt hårt i vår ekonomi.\r\nDet finns en risk för att den här utvecklingen på sikt reser andra typer\r\nav frågeställningar. Säg att inflationen till följd av de krafter jag\r\npratar om leder till en väldigt låg prisökningstakt. När man tittar i\r\nprognoserna framåt ser det alltid ut som att inflationen ska komma under\r\nmålet. Då finns det skäl för oss att fortsätta ha låga räntor. Men om\r\nvi fortsätter att ha så här låga räntor skulle det förvåna mig om det\r\ninte på sikt bygger upp rätt allvarliga finansiella obalanser av olika\r\nslag. Jag tycker inte alls att vi är där i dag, och hade jag tyckt det\r\nhade jag lagt upp mitt inledande anförande på ett annat sätt. Jag har\r\nändå noterat att vi exempelvis har haft en ganska kraftig småhusprisutveckling.\r\nVi ser den här typen av problematik i andra länder och globalt.\r\nJag tror att jag har varit inne på det här tidigare i utskottet.\r\nTillgångsprisutvecklingen i en låginflationsmiljö är en problematik när\r\nman sysslar med penningpolitik som man har anledning att fundera över.\r\nÄr det någon enskild faktor som jag tror kan leda till att man börjar\r\nomvärdera inflationsmålspolitiken, som generellt i västvärlden har\r\nfungerat väl, kommer det att ha med det här att göra. Det kommer att\r\nresa frågor om hur man med andra typer av politiska åtgärder, som ligger\r\nvid sidan om vad räntepolitiken kan hantera, kan påverka tillgångspriset\r\noch kreditexpansionen. Det gäller exempelvis hur skattepolitiken läggs\r\nupp, för kapitalbeskattning eller fastighetsbeskattning, för att ta två\r\nexempel som går åt lite olika håll politiskt, i de slutsatser man kan\r\nvilja dra. Men båda är förstås exempel på skatter som påverkar\r\nprisutvecklingen på småhus.\r\nNär det sedan gäller det första som Karin pratade om, finanspolitiken,\r\nhar vi i fråga om politiken 2007 tvingats göra en del egna antaganden,\r\nför där är det väldigt oklart exakt hur det kommer att se ut. Där har\r\nvi valt att anta att politiken läggs om i en aning stramare riktning\r\nför att de långsiktiga budgetmålen ska uppnås. Det åskådliggör att vi\r\nsjälva ibland tvingas göra antaganden - det drar vi oss inte för. Men\r\ndet är klart att det underlättar ju tydligare den bild är som ligger på\r\nbordet. Jag utgår från att det efter vårpropositionen är tydligare vad\r\nsom kommer att gälla de närmaste ett till två åren, och därmed kan vi\r\nta hänsyn till det vid nästa tillfälle.\r\n\r\nMats Odell (kd): Riksbankschefens presentation var intressant, och även\r\nden efterföljande debatten har varit det.\r\nVi diskuterade förra gången de ingångsvärden som Riksbanken och andra\r\naktörer har för sitt agerande. Produktivitetsutvecklingen och tillväxten\r\n- bägge dessa mått har ju slagit omvärlden med häpnad: Vi har så oerhört\r\nhög produktivitetstillväxt, så oerhört hög tillväxt, trots att vi ser\r\nväldigt klena resultat av detta i verkligheten. Arbetsmarknaden är\r\noerhört svag. Investeringarna ligger klart under genomsnittet bland EU:s\r\nursprungsländer. Vi ser ett antal sådana exempel. Här försöker man då\r\nindirekt lägga skulden för den svaga sysselsättningsutvecklingen på\r\nRiksbanken.\r\nJag tittade på en del siffror på hur det har sett ut inom EU från 1995\r\ntill 2003. Sysselsättningen i Sverige har vuxit betydligt långsammare\r\nän i genomsnittet av länderna, knappt hälften av snittet av EU-länderna.\r\nTittar vi på de allra bästa, Irland och Spanien, är det ungefär en\r\nsjättedel av tillväxt av nya jobb under den här perioden. Detta kan\r\nknappast vara Riksbankens fel, om man tittar på hur penningpolitiken\r\nhar bedrivits.\r\nJag har ett par frågor till Lars Heikensten.\r\nDen svenska produktiviteten verkar vara oerhört hög i ett internationellt\r\nperspektiv, samtidigt som det kommer fram så väldigt få nya jobb. Varför\r\nleder inte den förbättrade produktiviteten till fler nya jobb?\r\nVi hade Medlingsinstitutets generaldirektör i utskottet i torsdags. Jag\r\nkonstaterade att man i Medlingsinstitutets lönebildningsrapport på sex\r\noch en halv sida diskuterade just produktivitetsmåttet. Du var själv\r\ninne på detta. Generaldirektören sade att de här siffrorna har mera med\r\nmetafysik än med verkligheten att göra i många fall.\r\nDet skulle vara intressant att få en kommentar. Är det så att det här\r\ni själva verket leder oss fel, att mycket av produktivitetstillväxten\r\ni själva verket är en outsourcing av produktion som sker framför allt\r\ni Kina och sydostasiatiska länder men även i Baltikum och de nya\r\nmedlemsländerna? Sedan stämplar vi Made in Sweden på detta, och de svenska\r\nbörsföretagen upplever en vinst-boom som vi inte har sett på mycket\r\nlänge, samtidigt som sysselsättningen viker.\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Jag ska börja med att säga att jag ändå\r\ntror att man måste konstatera att vi har en bra produktivitetsutveckling\r\ni Sverige, och i Norden, som jag var inne på tidigare, jämfört med många\r\nandra länder. Det finns indikatorer som tyder på att det har att göra\r\nmed att vi är snabbare på att ta oss an ny teknik. Starka skäl talar\r\nför - men jag har inte sett någon studie som tydligt belägger det - att\r\ndetta att vi är så starkt exponerade för utvecklingen i omvärlden spelar\r\nen roll. Få länder har en så hög exportandel som vi har, och då är det\r\nen stor del av vår ekonomi som lever i väldigt skarp konkurrens med\r\nomvärlden, större än i en del andra länder.\r\nEn av Mats frågor var varför vi inte har fått i gång sysselsättningen\r\nännu. Det kan man naturligtvis reflektera över. Vi kan se att det finns\r\nett väldigt tydligt mönster mellan BNP-tillväxt och sysselsättning\r\nhistoriskt, och det är tydligt att det har varit långsammare i den här\r\nuppgången. Det innebär naturligtvis inte att det inte kommer att komma\r\ni gång, men det har tagit längre tid. Motsvarande debatt fördes i Förenta\r\nstaterna, och även där tog det något längre tid den här gången innan\r\nuppgången kom.\r\nEn lite speciell sak i vårt fall är att antalet arbetade timmar har\r\nbörjat stiga betydligt snabbare. Där har mönstret varit det normala.\r\nBNP har lett till ökat antal arbetade timmar, men inte sysselsatta. Det\r\ntror jag delvis hänger ihop med en del förändringar på arbetsmarknaden.\r\nDet hänger nog ihop med att en del som har varit sjuka tidigare har\r\nbörjat arbeta. Det är en aspekt på det hela. Men det hänger gissningsvis\r\nockså samman med att människor drar sig för att anställa, nyanställa,\r\noch hellre ökar antalet timmar, om vi jämför med det historiska mönstret\r\nhos dem som jobbar, än anställer ny personal.\r\nJag tänkte be Kerstin något kommentera frågan om \"merchanting\", som är\r\nen aspekt på detta som jag vet att Mats har intresserat sig för tidigare.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n9. Beräknat bidrag till BNP-tillväxten från merchanting\r\nProcentenheter*\r\n\r\n* Under antagandet att prisutvecklingen för merchanting varit som för\r\ntjänsteexporten totalt.\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nKerstin Hallsten: Du pratade väl om outsourcing. Egentligen är det\r\nväldigt svårt att få något mått. Det är väl \"offshoring\", när man tänker\r\nsig att man flyttar ut. Annars kan det vara att man flyttar produktion\r\nbara i Sverige. Men just detta att man flyttar ut produktion är det,\r\nsom sagt, svårt att hitta något bra mått på. Men vi har \"merchanting\",\r\nsom kanske säger någonting. En stor del av det här kan vara till exempel\r\natt det är ett moderbolag i Sverige och två dotterbolag utomlands, och\r\nsedan köper moderbolaget från det ena och säljer till det andra.\r\nSom vi ser slår det lite mellan åren. Om vi ser det som andel av BNP\r\nhar det skett en ökning av \"merchanting\". Men det är svårt att veta vad\r\nman ska tro om framtiden. Det kan ju vara specifika faktorer, och det\r\nkan slå tillbaka mellan de olika åren. Sedan har det varit ett problem\r\nhur man ska värdera det, om det verkligen är en ökad produktion. Många\r\ntycker ändå att man kan se det som något slags avkastning på forskning\r\noch utveckling som har skett i Sverige. Det kanske har påverkat\r\nsysselsättningen i ett tidigare skede. Vi får en produktionstillväxt, ett\r\nförädlingsvärde, i Sverige, men det har inte skett någon direkt produktion\r\ndet året i Sverige. Till viss del kan det ge en högre produktivitetstillväxt\r\noch högre produktion i Sverige. Men om det ändå ses som att det har\r\nskett forskning och utveckling i Sverige har det ju sysselsatt människor\r\ni ett tidigare skede i Sverige. Det blir alltså en tidsförskjutning.\r\nHur ska man tolka det där? Det har ändå inte varit ett så stort bidrag\r\npå senare år.\r\n\r\n\r\n\r\n10. Merchanting som andel av BNP\r\nProcent\r\n\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Vi har en bild till som visar hur det\r\nhar utvecklats över tiden, och då ser vi att \"merchanting\" uppenbarligen\r\nhar ökat trendmässigt. Det är antagligen en naturlig följd av den\r\nutveckling som vi har globalt.\r\nVi har diskuterat hur det ser ut i andra länder, men vi har inte kunnat\r\nta fram ett bra underlag ännu så det vågar jag inte uttala mig om.\r\nGissningsvis är det här ett fenomen som även andra länder har. I Sverige\r\när det rätt starkt koncentrerat till några sektorer, om jag förstod\r\nsaken rätt. Det är ett par sektorer som har dominerat under de senaste\r\nåren.\r\n\r\nMats Odell (kd): Det här beskriver produktion och verksamhet som bokförs\r\nsom svensk, produktivitetsförbättring och så vidare, trots att produkterna\r\naldrig har varit i Sverige. Här ser vi ett växande problem. Vi ser också\r\natt småföretagen flyttar ut mer och mer produktion. Man har dotterbolag\r\nsom tillverkar, och så tar man hem det, stämplar Made in Sweden och\r\nsäljer med mycket god vinst, men det är ingen sysselsättningsförbättring.\r\n\r\nHur ska man mäta produktivitetsförbättringen av att telefonen också är\r\nen kamera, en bandspelare och en video, när man sätter sig ned och\r\nförhandlar om detta på Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet?\r\nJag slipper nu köpa både en kamera, en videokamera och en diktafon\r\nsamtidigt som jag köper min telefon. Det är klart att det är en enorm\r\nproduktivitetsutveckling. I det här fallet har väl detta skett, såvitt\r\njag förstår, i Japan och inte i Sverige, även om det är ett joint venture,\r\nmed ett svenskt och ett japanskt företag. Mätproblemen är enorma, och\r\nrisken när man ska navigera efter de här siffrorna är att det blir fel.\r\n\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Jag ska inte förlänga diskussionen\r\nsärskilt mycket, men jag tror att det här på sätt och vis är en naturlig\r\nföljd av globaliseringen, att det inte bara är produktivitetsstatistiken\r\nsom blir mer och mer problematisk. Det är nog många delar av vår nationella\r\nstatistik som blir svårare att tolka i takt med att vi har mer och mer\r\nintegrerade strukturer, företag som är mycket stora i vår ekonomi och\r\nockså mycket stora utomlands, och som gör mycket inom sig som har rätt\r\nstor betydelse för hur statistiken ser ut.\r\n\r\nSiv Holma (v): Många av de frågor som jag hade tänkt ställa har redan\r\nblivit berörda. Framför allt handlar det om den frågeställning som Bo\r\nBernhardsson hade i begynnelsen och fick ett väldigt nyanserat svar på\r\nav riksbankschefen. Men ändock kvarstår något.\r\nJag uppfattar att trots att ni kan vara självkritiska finns det ingen\r\nanledning att ändra de spår som ni har bestämt er för när ni gör\r\nbedömningarna av räntans nivå. Det är naturligtvis många saker som ska\r\nsamverka för att vi ska få en bättre sysselsättningsutveckling.\r\nJag kan lugna oppositionen, som tror att majoriteten inte kommer att\r\nbedriva en bra politik för sysselsättningen. Vi kommer i alla fall att\r\ngöra allt vad vi kan för att få ordning och reda på detta område också.\r\nDet ska nog inte bli så stora problem.\r\nJag har också funderat på just det här med produktivitetsutvecklingen,\r\nsvårigheterna, som också Mats Odell var inne på, mätproblemen. Det\r\nfinns en annan sak som jag funderar på. Vad jag förstår är det\r\nexportindustrin som står för produktivitetsökningen, som har varit oväntat\r\nhög. Då tänker jag på att det förutom IT-tekniska saker också finns en\r\nbasindustri, och det kunde vara intressant att höra vilken betydelse\r\nden har. Det är ju en basindustri som är väldigt exportinriktad. Har\r\nproduktivitetsökningen haft en betydelse i det här sammanhanget?\r\nRiksbankschefen talar om att produktivitetstillväxten inte är helt klarlagd,\r\natt det finns en problematik och att ni från Riksbankens sida gör en\r\ndel gissningar i det sammanhanget.\r\nEn annan fråga som jag har funderat på när jag har lyssnat är\r\nsmåhusprisutvecklingen. Den kan se väldigt olika ut i landet. Vad har det för\r\nbetydelse? Jag kan förstå att det har en betydelse att de befolkningstäta\r\nområdena har någon form av ledande funktion i sammanhanget. Det kunde\r\nvara intressant att få en kommentar till det.\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Tre frågeställningar som Siv tog upp\r\ntänkte jag beröra, först det här med att ändra spår. Vi har naturligtvis\r\nalltid all anledning att fundera när vi har gjort en bedömning som inte\r\nhar varit korrekt, av inflationen eller vad det nu är, över hur det kan\r\ngöras bättre. Det är ett arbete som pågår kontinuerligt. Jag vill gärna\r\nunderstryka att vi i det arbetet har väldigt mycket hjälp av olika typer\r\nav internationella kontakter som vi har. Det visar sig nämligen att\r\nmånga av de problem vi har finns också i andra länder. Senast nu i helgen\r\nvar jag i Basel, och då hade vi en lång diskussion där flera kunde vittna\r\njust om snabba förändringar i detaljhandeln. Det sker i Frankrike, på\r\nsamma sätt som ni vet tidigare har skett i Förenta staterna med företaget\r\nWal-Mart, som har tagit väldigt stora marknadsandelar. Det sker i\r\nNederländerna, där tyska livsmedelsföretag bryter in ganska starkt, precis\r\nsom de har gjort i delar av Sverige. Vi kan alltså göra jämförelser och\r\nvi kan dra nytta av de olika analytiska metoder som man har använt i\r\nandra banker. Det jobbet pågår hela tiden.\r\nI den här rapporten introducerar vi ett delvis annat sätt att göra\r\nbedömningar, där vi inte bara använder en konstant reporänta utan också\r\nanvänder marknadens förväntade reporänta, för att bredda beslutsunderlaget,\r\nkan man säga, och för att, förhoppningsvis, underlätta kommunikation,\r\nframöver. Det är en utveckling som har pågått internt under ett antal\r\når men där vi nu tycker att det finns anledning att ge lite större plats\r\nåt de här bedömningarna.\r\nI den meningen är vi hela tiden öppna för förändringar. Jag tror också\r\n- det ska jag gärna säga - att det kan finnas anledning att återkomma\r\ntill de här frågorna, som vi preciserade i förtydligandet 1999. Det kan\r\nalltid finnas anledning att vart femte år eller så titta igenom hur vi\r\nresonerade och vad vi har vunnit för erfarenhet som vi kan använda oss\r\nav. Det förtydligandet sammanhängde mycket med den debatt som vi hade\r\nhaft under åren dessförinnan, 1997 och 1998, kring det index vi hade\r\nanvänt och så vidare. Det pågår hela tiden ett sådant arbete och ska\r\nnaturligtvis pågå ett sådant arbete. Den externa diskussionen är viktig\r\ni det sammanhanget, för det kommer fram bra idéer och det tvingar oss\r\natt skärpa oss i olika avseenden.\r\nBeträffande den andra frågan som Siv reste vet jag inte hur mycket jag\r\nkan tillföra. Det gällde basindustrins roll. Alla som har besökt gruvor\r\noch massafabriker - det har jag gjort på senare tid vid ett par tillfällen\r\n- vet att det är en i högsta grad högteknologisk tillverkning. Man lever\r\ngärna i den motsatta föreställningen, men det är oerhört påfallande\r\nvilken hög teknologinivå det i dag är i basindustrin.\r\nEn del av den kraftiga investeringsuppgång som vi just nu ser, en inte\r\noväsentlig del, sker just i de här näringarna. Produktivitetsutvecklingen\r\nhar länge varit väldigt god i de här sektorerna, och det finns all\r\nanledning att förvänta sig att den fortsätter. Men när man går inne i en\r\nmassafabrik kan man fråga sig om det finns möjlighet att ta bort så\r\nmånga fler anställda, då man normalt sett ser nästan ingen, annat än\r\nnågon som sitter i en liten glashytt i en del av den stora lokalen.\r\nSäkert kommer produktivitetsutvecklingen att fortsätta.\r\nDet som är intressant är att produktivitetsutvecklingen under senare år\r\nhar varit bredare än så. Vi har också haft en kraftig produktivitetsutveckling\r\ni delar av tjänstesektorerna, periodvis till exempel i handeln. Jag vet\r\natt detta gäller flera av de andra nordiska länderna också.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n11. Förändring i medelpris\r\nÅrlig procentuell förändring på tre månaders snitt\r\n\r\nKälla: SCB.\r\nDen tredje frågeställningen gällde småhuspriserna. Ja, det är lite\r\nskillnad i utvecklingen mellan till exempel Stockholmsregionen och landet\r\ni övrigt. Samtidigt skulle jag ha kunnat välja att visa ett annat diagram,\r\nsom visar att småhusprisutvecklingen har varit extra stark i Malmöregionen\r\noch Göteborgsregionen på senare tid, faktiskt starkare än i Stockholm,\r\nkanske inte de allra senaste månaderna men definitivt under 2003 och\r\n2004. Regionerna går alltså ibland lite i otakt i detta avseende. Vad\r\nvi får titta på är naturligtvis den nationella utvecklingen.\r\nDet som kan oroa, i den mån man nu ska vara orolig, är om en del hushåll\r\nlånar så mycket att de när ränteläget så småningom stiger, vilket det\r\nnormalt sett får förväntas göra, inte riktigt klarar av det. Den typen\r\nav problem kan egentligen uppkomma oberoende av vilken nivå som priserna\r\nligger på i olika regioner, oberoende av absoluta nivåer. Det har mer\r\natt göra med efterfrågesituationen på den enskilda marknaden, om man\r\nkan få ut det pris man en gång betalade.\r\n\r\nJörgen Johansson (c): Det var en mycket intressant genomgång. Även den\r\nefterföljande diskussionen har varit intressant.\r\nDet som du avslutade med vad gäller hus- och fastighetspriserna liksom\r\nriskerna är intressant att analysera, allra helst när man kan konstatera\r\natt hushållsekonomin för mer än 50 % av familjerna går över styr om de\r\nfår en ökad kostnad med 3 000 kr i månaden. Det är alltså en rätt stor\r\nrisk som ligger i det här.\r\nUtlåningen till bostadsrätter har tydligen ökat med 27 % det senaste\r\nåret. En faktor tror jag är att det är en stor åldersgrupp som går i\r\npension, alltså 40-talisterna, och som gärna lämnar sina villor och\r\nvill ha ett enklare boende och därför söker sig till bostadsrätterna.\r\nDet bidrar också till en kostnadsutveckling på det här området.\r\nVad gäller sysselsättningen kan vi konstatera att vi får fel prognos på\r\nfel prognos och att nettotillväxten är densamma som noll. Överskickat\r\ntill Siv Holma kan jag säga att från oppositionens sida är vi definitivt\r\ninte lugna. Vi blir oroligare för varje dag som går.\r\nFrågan är om vi har en högkonjunktur eller ej. När jag är ute och träffar\r\nkommuner, landsting och små och medelstora företag är det entydiga svaret\r\natt man inte märker någonting av någon högkonjunktur. Men om vi nu har\r\nen högkonjunktur, har du i ett annat sammanhang sagt att det är viktigare\r\natt få till en tuffare politik i goda tider. Då är min fundering: Anser\r\ndu att vi har den tuffare politiken? Utan att du behöver recensera\r\nmajoriteten skulle jag ändock vilja ha några kommentarer till det uttalandet.\r\n\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten: Jag vill börja med att göra en liten\r\nkommentar ytterligare till det som du talade om inledningsvis, som har\r\nen koppling till detta med småhusprisutvecklingen.\r\nJag tror att jag visade den här bilden också i höstas, men jag tycker\r\natt den är instruktiv så jag vill gärna återkomma till den. Den visar\r\nhur hushållens skulder har utvecklats som andel av hushållens disponibla\r\ninkomster. Det är ingen tvekan om att det har skett en ganska dramatisk\r\nuppgång i hushållens skulder, och det bör man vara medveten om. Det är\r\ndärför som jag också vid flera tillfällen, bland annat i en julintervju\r\nsom TT gjorde, har flaggat för att det är viktigt att hushållen i Sverige\r\när beredda på att inom sinom tid få ett högre ränteläge. Över\r\nkonjunkturcyklerna har räntorna i länder med låg inflation varierat mellan 2\r\noch 6 % ungefär, så man bör vara beredd att klara räntelägen i de\r\nintervallerna. Det är naturligtvis också viktigt att bankerna, när de\r\nlånar ut pengar, testar att de som de lånar ut till klarar detta. Den\r\nfrågan har banksektorn ett stort ansvar för.\r\nProblemet är om och när räntan så småningom stiger. Då kommer den post\r\n- räntekvoten - som jag visar på bilden att öka. Den har hittills gått\r\nned alltmer därför att ränteläget har varit så lågt till följd av den\r\nglobala miljön men också till följd av den omläggning som skedde av\r\nstabiliseringspolitiken i Sverige. Men det är när detta mönster bryts\r\nsom frågan ställs på sin spets om skuldutvecklingen var hållbar. Visar\r\ndet sig att den inte var det, riskerar det att dämpa den allmänna\r\nefterfrågan. Utan att jag på något vis vill dramatisera det hela tillmätte\r\nvi ändå denna aspekt ett visst värde när vi fattade beslutet om räntan\r\ni går. Vi ville inte helt bortse från den.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n12. Hushållens skuldkvot och räntekvot\r\nProcent av disponibel inkomst\r\n\r\nKällor: SCB och Riksbanken.\r\nNär det sedan gäller finanspolitiken vet jag inte om jag vill eller har\r\nanledning att säga så mycket mer än vad jag tidigare har sagt, nämligen\r\natt vi när det gäller det kortsiktiga perspektivet tar den finanspolitik\r\nsom bedrivs som utgångspunkt för penningpolitiken. Så har vi gjort, och\r\nså kommer vi att fortsätta att göra. Jag kan inte se att den politik\r\nsom bedrivs i det kortsiktiga perspektivet på något påtagligt sätt\r\nförsvårar för oss att bedriva penningpolitik, utan vi kommer nog att\r\nklara att ordna en inflation ungefär i linje med målet också de närmaste\r\nåren. Det känner jag ingen oro för.\r\nSedan finns det en annan problematik. Den har att göra med just detta\r\nom vi lever upp till det regelverk som riksdagen har lagt fast. Jag har\r\ntidigare sagt att jag känner en viss oro mot bakgrund av de beräkningar\r\nsom vi själva har gjort på den punkten. Det var också det som var\r\nbakgrunden till den formulering som du refererade till. Men, återigen, de\r\ndär beräkningarna är osäkra. Skulle det bli en starkare tillväxt än vad\r\nvi och de flesta andra räknar med, då kan även den saken utvecklas på\r\nett annat sätt. Men som det ser ut i dag är vår bedömning att man inte\r\nsynes uppnå tvåprocentsmålet över konjunkturcykeln.\r\n\r\nOrdföranden: Härmed är denna utfrågning av riksbankschefen - inte förhör,\r\nherr riksbankschef - avslutad. Det är möjligen i USA som man håller\r\nförhör men inte här i finansutskottet, i alla fall inte så länge som\r\njag är ordförande. Tack så väldigt mycket, riksbankschefen med medarbetare.\r\n\r\nVi i finansutskottet uppskattar väldigt mycket dessa överläggningar och\r\nser fram emot en fortsättning. Mikael Odenberg och jag har resonerat\r\nlite grann om detta med riksbankschefens utsträckta hand när vi möjligen\r\nska söka andra vägar och ytterligare sätt att få information och ta del\r\nav era synpunkter. Vi uppskattar denna utsträckta hand väldigt mycket.\r\n</pre>"
    },
    "dokutskottsforslag": {
      "utskottsforslag": [
        {
          "punkt": "1",
          "rubrik": "Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004",
          "forslag": "Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "FIU23",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "2",
          "rubrik": "Riksbankens förvaltning 2004",
          "forslag": "\r\na) Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004\r\n\r\nb) Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken\r\nRiksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess verksamhet under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.\r\n\r\nc) Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion\r\nRiksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.\r\n\r\nd) Riksbankens balans- och resultaträkningar\r\nRiksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning för räkenskapsåret 2004 som de finns återgivna i bilaga 2.\r\n\r\ne) Disposition av Riksbankens resultat\r\nRiksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner uppgår till -2 804 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 700 miljoner kronor, från Riksbankens dispositionsfond förs 6 208 miljoner kronor samt från Riksbankens resultatutjämningsfond förs 3 296 miljoner kronor.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "FIU23",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "3",
          "rubrik": "Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition",
          "forslag": "Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "FIU23",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "4",
          "rubrik": "Riksbankens ställning",
          "forslag": "Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 2.\r\n",
          "beslutstyp": "röstning",
          "motforslag_nummer": "1",
          "motforslag_partier": "\"v\"",
          "votering_id": "7BC13E1E-F79B-42C2-A342-C8D34AC02D7C",
          "votering_sammanfattning_html": {
            "table": {
              "tr": [
                {
                  "td": {
                    "h4": "Omröstning i sakfrågan",
                    "p": "Utskottets förslag mot reservation 1 (v)\r\n"
                  }
                },
                {
                  "th": [
                    "Parti",
                    "Ja",
                    "Nej",
                    "Avstående",
                    "Frånvarande"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "s",
                    "126",
                    "0",
                    "0",
                    "18"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "m",
                    "48",
                    "0",
                    "0",
                    "7"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "c",
                    "19",
                    "0",
                    "0",
                    "3"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "fp",
                    "42",
                    "0",
                    "0",
                    "6"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "kd",
                    "25",
                    "0",
                    "0",
                    "8"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "v",
                    "0",
                    "24",
                    "0",
                    "5"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "mp",
                    "12",
                    "1",
                    "1",
                    "3"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "-",
                    "0",
                    "1",
                    "0",
                    "0"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "Totalt",
                    "272",
                    "26",
                    "1",
                    "50"
                  ]
                },
                {
                  "td": {
                    "h4": "Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag"
                  }
                }
              ]
            }
          },
          "votering_url_xml": "http://data.riksdagen.se/votering/7BC13E1E-F79B-42C2-A342-C8D34AC02D7C",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "FIU23",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "5",
          "rubrik": "Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg",
          "forslag": "Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2004/05",
          "bet": "FIU23",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        }
      ]
    },
    "dokmotforslag": {
      "motforslag": [
        {
          "nummer": "1",
          "rubrik": "Riksbankens ställning",
          "partier": "\"v\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "4"
        },
        {
          "nummer": "2",
          "rubrik": "Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg",
          "partier": "\"v\",\"mp\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "5"
        }
      ]
    },
    "dokaktivitet": {
      "aktivitet": [
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2005-03-10 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2005-04-07 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2005-04-21 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2005-04-28 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "JUS",
          "namn": "Justering",
          "datum": "2005-05-12 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "40",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TRY",
          "namn": "Trycklov",
          "datum": "2005-05-17 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "60",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TROWE",
          "namn": "Trycklov till Gotab och webb",
          "datum": "2005-05-18 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "70",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "B1",
          "namn": "Bordläggning 1",
          "datum": "2005-05-20 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "1",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "B2",
          "namn": "Bordläggning 2",
          "datum": "2005-05-24 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "2",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BEH",
          "namn": "Behandling",
          "datum": "2005-05-25 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "3",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "AVG",
          "namn": "Avgörande",
          "datum": "2005-05-26 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "5",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BES",
          "namn": "Beslut",
          "datum": "2005-05-26 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "4",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "RSKR",
          "namn": "Utfärdande av riksdagsskrivelse",
          "datum": "2005-05-26 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "6",
          "process": "avgorande"
        }
      ]
    },
    "dokuppgift": {
      "uppgift": [
        {
          "kod": "beslutssammanfattningusk",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "Bifall till förslag RB1 och förslag RB2. Redogörelse RRS11 läggs till handlingarna. Avslag på samtliga motioner. Tillkännagivande om principerna för disposition av Riksbankens resultat.",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-21 12:22:37"
        },
        {
          "kod": "notis",
          "namn": "Beslut i korthet",
          "text": "Riksdagen begär en utredning av regeringen om hur Riksbankens resultat ska fördelas mellan staten och Riksbanken. Regeringen ska också analysera hur Riksbankens eget kapital ska användas och lämna förslag till hur principerna för fördelning av Riksbankens resultat ska regleras i lag. I dag lämnar Riksbanken 80 procent av sin vinst till statskassan och behåller 20 procent. Den principen är inte reglerad i lag. Riksdagen ger också Riksbankens direktion och Riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet för förra årets förvaltning. Riksdagen godkänner även Riksbanksfullmäktiges förslag till fördelning av 2004 års resultat, vilket innebär att Riksbanken ska leverera 6,7 miljarder kronor till staten. ",
          "dok_id": "GS01FIU23",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "notisrubrik",
          "namn": "Beslut",
          "text": "Regeringen ska utreda hur Riksbankens vinst ska fördelas (FiU23)",
          "dok_id": "GS01FIU23",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "rdbeslut",
          "namn": "Riksdagens beslut",
          "text": "Kammaren biföll utskottets förslag",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-21 12:22:37"
        },
        {
          "kod": "statustext",
          "namn": "statustext",
          "text": "Ärendet är avslutat",
          "dok_id": "GS01FIU23",
          "systemdatum": "2017-10-20 09:05:57"
        },
        {
          "kod": "utsknotis",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "<p>Finansutskottet föreslår att riksdagen ska begära en utredning av regeringen om hur Riksbankens resultat ska fördelas mellan staten och Riksbanken. Regeringen ska också analysera hur Riksbankens eget kapital ska användas och lämna förslag till hur principerna för fördelning av Riksbankens resultat ska regleras i lag. I dag lämnar Riksbanken 80 procent av sin vinst till statskassan och behåller 20 procent. Den principen är inte reglerad i lag. Utskottet föreslår också att riksdagen ger Riksbankens direktion och Riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet för förra årets förvaltning. Riksdagen föreslås även godkänna Riksbanksfullmäktiges förslag till fördelning av 2004 års resultat, vilket innebär att Riksbanken ska leverera 6,7 miljarder kronor till staten.</p>",
          "dok_id": "GS01FiU23",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:41:41"
        },
        {
          "kod": "utsknotisrubrik",
          "namn": "Utskottets förslag",
          "text": "Regeringen ska utreda hur Riksbankens vinst ska fördelas (FiU23)",
          "dok_id": "GS01FiU23",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:41:41"
        }
      ]
    },
    "dokbilaga": {
      "bilaga": [
        {
          "dok_id": "GS01FIU23",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "BET_200405_FiU_23.pdf",
          "filstorlek": "808765",
          "filtyp": "pdf",
          "titel": "Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/E8D99A72-5CB0-4798-AF53-9ECFE7C931DB"
        }
      ]
    },
    "dokreferens": {
      "referens": [
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "forslag 2004/05:RB1 Årsredovisning för Sveriges riksbank för räkenskapsåret 2004",
          "ref_dok_id": "GS04RB1",
          "ref_dok_typ": "frsrdg",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "RB1",
          "ref_dok_titel": "Årsredovisning för Sveriges riksbank för räkenskapsåret 2004",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Framställning / redogörelse"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "forslag 2004/05:RB2 Förslag från fullmäktige i Riksbanken till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2004 m.m.",
          "ref_dok_id": "GS04RB2",
          "ref_dok_typ": "frsrdg",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "RB2",
          "ref_dok_titel": "Förslag från fullmäktige i Riksbanken till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2004 m.m.",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Framställning / redogörelse"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2004/05:Fi248 Europeiska unionen",
          "ref_dok_id": "GS02Fi248",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "Fi248",
          "ref_dok_titel": "Europeiska unionen",
          "ref_dok_subtitel": "av Lars Ohly m.fl. (V)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "redogorelse 2004/05:RRS11 Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004",
          "ref_dok_id": "GS04RRS11",
          "ref_dok_typ": "redogorelse",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "RRS11",
          "ref_dok_titel": "Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "redogorelse"
        },
        {
          "referenstyp": "protokollbeslut",
          "uppgift": "2005-05-26",
          "ref_dok_id": "GS09127",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "127",
          "ref_dok_titel": "2005-05-26",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "protokolldebatt",
          "uppgift": "2005-05-25",
          "ref_dok_id": "GS09126",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "126",
          "ref_dok_titel": "2005-05-25",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "rskr",
          "uppgift": "2004/05:250",
          "ref_dok_id": "GS0K250",
          "ref_dok_typ": "rskr",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "250",
          "ref_dok_titel": "Riksdagsskrivelse 2004/05:250",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Riksdagsskrivelse"
        },
        {
          "referenstyp": "rskr",
          "uppgift": "2004/05:251",
          "ref_dok_id": "GS0K251",
          "ref_dok_typ": "rskr",
          "ref_dok_rm": "2004/05",
          "ref_dok_bet": "251",
          "ref_dok_titel": "Riksdagsskrivelse 2004/05:251",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Riksdagsskrivelse"
        }
      ]
    }
  }
}