{
  "dokumentstatus": {
    "dokument": {
      "hangar_id": "2292474",
      "dok_id": "GR01UU17",
      "rm": "2003/04",
      "beteckning": "UU17",
      "typ": "bet",
      "subtyp": "",
      "doktyp": "bet",
      "typrubrik": "Betänkande 2003/04:UU17",
      "dokumentnamn": "Betänkande",
      "debattnamn": "Debatt om förslag",
      "tempbeteckning": "",
      "organ": "UU",
      "mottagare": "",
      "nummer": "17",
      "slutnummer": "0",
      "datum": "2004-04-29 00:00:00",
      "systemdatum": "2006-03-15 11:55:43",
      "publicerad": "2006-03-15 11:55:47",
      "titel": "Sveriges     samarbete     inom     Euroatlantiskapartnerskapsrådet  (EAPR) och Partnerskap  för  fred(PFF)",
      "subtitel": "",
      "status": "",
      "htmlformat": "",
      "relaterat_id": "",
      "source": "",
      "sourceid": "",
      "dokument_url_text": "https://data.riksdagen.se/dokument/GR01UU17/text",
      "dokument_url_html": "https://data.riksdagen.se/dokument/GR01UU17",
      "dokumentstatus_url_xml": "https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GR01UU17",
      "utskottsforslag_url_xml": "https://data.riksdagen.se/utskottsforslag/GR01UU17",
      "html": "<div class=\"sidhuvud_publikation\">Utrikesutskottets betänkande</div><div class=\"sidhuvud_beteckning\">2003/04:UU17</div><h1>Sveriges     samarbete     inom     Euroatlantiskapartnerskapsrådet  (EAPR) och Partnerskap  för  fred(PFF)</h1>\r\n<hr class=\"sidhuvud_linje\"><pre>\r\nSammanfattning\r\n\r\nUtskottet   föreslår   att   regeringens   skrivelse\r\n2003/04:84  Sveriges samarbete  inom  Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet  (EAPR)  och  Partnerskap för fred\r\n(PFF) läggs till handlingarna.\r\nUtskottet  avstyrker  samtliga motionsyrkanden.  I\r\närendet finns två reservationer  och  två  särskilda\r\nyttranden.\r\n\r\n</pre><pre>\r\nUtskottets förslag till riksdagsbeslut\r\n\r\n\r\n\r\n1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för\r\nfred (PFF))\r\n\r\nRiksdagen    avslår    motionerna   2003/04:U20\r\nyrkandena 1-12, 2003/04:U21, 2002/03:K432 yrkande\r\n11,   2002/03:U234  yrkandena   2,   3   och   7,\r\n2002/03:U237  yrkande  1, 2002/03:U249 yrkande 8,\r\n2002/03:U280 yrkandena 16  och  20,  2002/03:U323\r\nyrkandena  18  och  22, 2002/03:Fö240 yrkande  1,\r\n2003/04:K419 yrkande  9,  2003/04:U208 yrkande 7,\r\n2003/04:U268,   2003/04:U329    yrkande   1   och\r\n2003/04:Fö243 yrkande 1.\r\nReservation 1 (m)\r\nReservation 2 (fp)\r\n\r\n2. Regeringens skrivelse 2003/04:84\r\nSveriges samarbete inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsr.ådet (EAPR) och Partnerskap\r\nför fred (PFF)\r\n\r\nRiksdagen lägger regeringens skrivelse  2003/04:84\r\ntill handlingarna.\r\n\r\n\r\n\r\nStockholm den 29 april 2004\r\n\r\nPå utrikesutskottets vägnar\r\n\r\n\r\nUrban Ahlin\r\n\r\nFöljande ledamöter har deltagit i beslutet:  Urban\r\nAhlin  (s),  Gunilla  Carlsson  i Tyresö (m), Berndt\r\nEkholm (s), Carl B Hamilton (fp),  Holger Gustafsson\r\n(kd),  Kent  Härstedt  (s),  Anders  Sundström  (s),\r\nCecilia Wigström (fp), Agne Hansson (c),  Kenneth  G\r\nForslund  (s),  Ewa Björling (m), Veronica Palm (s),\r\nLotta N Hedström  (mp),  Anita  Johansson (s), Björn\r\nHamilton (m) och Sermin Özürküt (v).</pre><pre>\r\n2003/04\r\n\r\nUU17\r\n\r\n\r\nRedogörelse för ärendet\r\n\r\n\r\nI  skrivelsen lämnar regeringen en  redogörelse  för\r\nverksamheten  inom  Euroatlantiska partnerskapsrådet\r\n(EAPR) och Partnerskap  för  fred  (PFF). Regeringen\r\nredogör  vidare för sin bedömning av  partnerskapets\r\nbetydelse   för   Sverige   samt  för  hur  Sveriges\r\nintressen  i  det  framtida partnerskapet  bäst  kan\r\ntillgodoses.\r\nInom  ramen för ärendet  behandlas  också  de  två\r\nföljdmotioner som väckts samt en rad motionsyrkanden\r\nfrån de allmänna motionstiderna 2002/03 och 2003/04.\r\n\r\nSkrivelsens huvudsakliga innehåll\r\n\r\n\r\nSedan det  kalla  krigets slut har Nato genomgått en\r\nsnabb och genomgripande  omvandling. En viktig del i\r\nden processen utgörs av de  olika  partnerskap  Nato\r\nhar  utvecklat  med  länder som inte är medlemmar av\r\norganisationen.  De  omfattande  samarbetsprogrammen\r\nEuroatlantiska    partnerskapsrådet    (EAPR)    och\r\nPartnerskap för fred  (PFF)  utgör  centrala  inslag\r\nhärvid.\r\n\r\nNatos  toppmöte  i Prag 2002 blev inledningen till\r\nännu  en ny fas i Nato-alliansens  utveckling,  vars\r\nhuvudinriktning  är  att anpassa organisationen till\r\nen  vidgad  hotbild som  också  omfattar  terrorism,\r\nmassförstörelsevapen  och bräckliga statsbildningar.\r\nTill de viktigaste reformerna  hör att Natoländernas\r\nmilitära  förmågor  skall  göras mer  flexibla,  mer\r\nanvändbara      och      bättre     rustade      för\r\nkrishanteringsinsatser  på  längre  avstånd.  Vidare\r\nbeslutades att en snabbinsatsstyrka  (Nato  response\r\nforce),  bestående  av drygt 20 000 man, skall  vara\r\nfullt operativ år 2006.\r\nReformerna  inom  Natoalliansen  får  konsekvenser\r\näven för samarbetet inom  EAPR  och PFF. Samarbetets\r\ninnehåll skiljer sig redan åt mellan  olika  länder.\r\nSamarbetet  med  länderna  i  Centralasien och södra\r\nKaukasien,  respektive de på Balkan  har  t.ex.  ett\r\ntydligare   fokus    på    säkerhetsfrämjande    och\r\ninstitutionsbyggande  aktiviteter. De västeuropeiska\r\npartnerländerna    har    andra    intressen    inom\r\npartnerskapet, t.ex. vidareutveckling  av samarbetet\r\nsyftande   till   militär   samverkansförmåga   inom\r\nkrishantering. EAPR-länderna Moldavien, Ukraina (som\r\ndärtill  har sitt eget samarbetsformat  med  Nato  -\r\nNato  -Ukraine   Commission)   och   Vitryssland  är\r\nytterligare  länder  med  egna specifika  behov  och\r\nförutsättningar. Därutöver  finns  det  andra länder\r\nsom samarbetar med Nato, men utanför EAPR/PFF-ramen.\r\nDet    gäller    länderna   som   deltar   i   Natos\r\nMedelhavsdialog samt  länder  som  varken  är  med i\r\nNato,  EAPR/PFF  eller  Medelhavsdialogen, inklusive\r\nKina och Japan.\r\nVid toppmötet i Istanbul  i  juni 2004, då sju nya\r\nländer   -  Bulgarien,  Estland, Lettland,  Litauen,\r\nRumänien,  Slovakien  och  Slovenien  -  för  första\r\ngången deltar som medlemmar  i  alliansen, förväntas\r\nytterligare   steg   tas   mot   mer  diversifierade\r\npartnerskap.\r\nRegeringen tillmäter samarbetet inom EAPR/PFF stor\r\nvikt. Sverige bör fortsatt verka för  ett  nära  och\r\nallsidigt samarbete med Nato i enlighet med Sveriges\r\nsäkerhetspolitiska    linje,   ett   samarbete   som\r\ntillgodoser svenska intressen  och som inte omfattar\r\nömsesidiga  försvarsförpliktelser.   Det  är,  menar\r\nregeringen,   ett  centralt  svenskt  intresse   att\r\nsamarbetet inom  EAPR/PFF  även  framdeles  har  ett\r\nsådant  innehåll att det kan bidra till en utvecklad\r\nsvensk   förmåga    att   delta   i   internationell\r\nkrishantering.\r\nMotionerna\r\n\r\n\r\nI  kommittémotion  2002/03:U234   (fp)   yrkande   2\r\nunderstryker  motionärerna  att  säkerhet i dag bäst\r\nuppnås i gemenskap med andra. I yrkande  3  i  samma\r\nmotion  samt  i  kommittémotion  2002/03:Fö240  (fp)\r\nyrkande  1  noteras att EU och Nato är det naturliga\r\nmålet för gemensam säkerhet för praktiskt taget alla\r\ndemokratiska stater i Europa.\r\nI partimotion  2002/03:K432  (fp)  yrkande  11 och\r\npartimotion   2003/04:K419   (fp)  yrkande  9  menar\r\nmotionärerna att det är viktigt  att bibehålla USA:s\r\nfortsatta engagemang i den nordatlantiska  regionen.\r\nDet är därför viktigt att den transatlantiska länken\r\nmellan  Europa och USA stärks och att det byggs  upp\r\nen alleuropeisk fredsordning vilande på ett tätt och\r\njämbördigt  samarbete mellan EU och USA. Sverige bör\r\nomgående söka medlemskap i Nato.\r\nFolkpartiet  menar  i  kommittémotion 2002/03:U234\r\n(fp)  yrkande  7  att  EU:s  och   Natos  successiva\r\nutvidgningar  till att omfatta alltfler  av  Europas\r\ndemokratier är  viktiga  bidrag  till  att stärka de\r\ninstitutionaliserade  strukturer som främst  främjar\r\nfred och säkerhet i Europa.  Ingen bortre gräns vare\r\nsig geografiskt eller tidsmässigt  bör  ställas  upp\r\nför  denna  utvidgning.  Det innebär t.ex. att också\r\nRyssland, som naturligen hör  hemma  i  och  alltmer\r\nnärmar  sig  det  nya  Europa som nu växer fram, kan\r\nkvalificera sig för medlemskap  om  och  när  det så\r\nönskar. Att Estland, Lettland och Litauen inom  kort\r\nförväntas  beviljas  medlemskap  i  både EU och Nato\r\nkommer  att  ytterligare  befästa det utomordentligt\r\ngynnsamma      säkerhetspolitiska       läget      i\r\nÖstersjöområdet.  Genom att Ryssland under  2002  än\r\ntydligare  institutionaliserat  sitt  samarbete  med\r\nNato,   blir   Sverige    alltmer    isolerat    som\r\nutanförstående land.\r\nI  kommittémotion  2002/03:U237  (m) yrkande 1 och\r\npartimotion  2002/03:U323  (m)  yrkande   22   pekar\r\nModeraterna  på att Sverige tydligt måste stödja  de\r\nbaltiska ländernas  ambition  att  ingå  i  Nato och\r\ndärmed bli med i en europeisk säkerhetsordnings alla\r\ndelar.\r\nMotionärerna   bakom  kommittémotion  2002/03:U280\r\n(kd)  yrkande  16  och  20  menar  att  ett  svenskt\r\nmedlemskap i Nato för  närvarande  inte är aktuellt.\r\nSverige bör dock hålla dörren öppen  för en framtida\r\nomvärdering samt se ett öppet och nära samarbete med\r\nNato som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik.\r\nSverige   bör   därtill   bidra   till  att  inlemma\r\nÖstersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk\r\nsäkerhetsordning.\r\nI  partimotion  2002/03:U249 (v) yrkande  8  anför\r\nVänsterpartiet att den svenska alliansfriheten måste\r\nutvecklas bort från  alla misstankar om en eventuell\r\nNatoanslutning och i riktning  mot  en  radikal  och\r\nsjälvständig   utrikespolitik   som  tidigare  varit\r\nSveriges kännemärke. Detta för att Sveriges hållning\r\ni utrikespolitiken skall framstå som trovärdig.\r\nMotionärerna  bakom partimotion  2002/03:U323  (m)\r\nyrkande 18 menar att ett Natomedlemskap för Sveriges\r\ndel skulle utgöra  ett  naturligt  steg på vägen mot\r\nökat engagemang för samarbete i Europa.  Det  skulle\r\nockså erbjuda nya möjligheter för Sverige att stärka\r\nlandets säkerhetspolitiska roll och inflytande.\r\nI den enskilda motionen 2003/04:U208 (m) yrkande 7\r\nmenar  motionären  att  argumenten  mot  ett svenskt\r\nNatomedlemskap har bortfallit. Ett medlemskap i Nato\r\nhar, enligt motionären, gått från att vara  en fråga\r\nom  säkerhet för Sverige, till att vara en fråga  om\r\nsolidaritet  med övriga Europa och om ansvarstagande\r\nför    den   europeiska    freden.    Ett    svenskt\r\nNatomedlemskap är följaktligen naturligt. Motionären\r\nbakom den  enskilda  motionen 2003/04:U268 (m) menar\r\nSverige snarast skall  ansöka  om medlemskap i Nato.\r\nFolkpartiet anför i kommittémotion 2003/04:U329 (fp)\r\nyrkande  1  att en svensk säkerhetspolitisk  doktrin\r\nbör utgå från  att  Sverige  aktivt skall bidra till\r\natt  skapa  en europeisk fredsordning  i  gemenskap.\r\nSverige skall  därför,  som  bl.a.  de  tre baltiska\r\nstaterna redan gjort, ansöka om medlemskap  i  Nato.\r\nDet   bör  ske  under  2003/04.  Motionärerna  bakom\r\nkommittémotion  2003/04:Fö243  (fp)  yrkande 1 menar\r\natt det inte går att bortse från möjligheten att den\r\nsäkerhetspolitiska utvecklingen, t.o.m. i Europa, på\r\nsikt  kan  försämras.  Därför  måste Sverige  aktivt\r\nbidra     till     att     stärka    internationellt\r\nsäkerhetsfrämjande samarbeten. Viktigast bland dessa\r\när Nato och EU. Svensk säkerhet  på  lång sikt och i\r\nvid   mening  tjänas  bäst  om  vi  som  fullvärdiga\r\nmedlemmar  i  dessa  organisationer arbetar för fred\r\noch säkerhet tillsammans med andra demokratier.\r\nModeraterna menar i kommittémotion 2003/04:U21 (m)\r\natt det utifrån perspektivet  av  Natos  betydelse i\r\nhela  Östersjöområdet  bör  göras  en  grundlig  och\r\növergripande   utredning,   i   nära   kontakt   med\r\nmotsvarande      utredning     i     Finland,     om\r\nförutsättningarna   för   ett   eventuellt   svenskt\r\nNatomedlemskap.\r\nFolkpartiet  menar  i  kommittémotion  2003/04:U20\r\n(fp) yrkande 1 att riksdagen bör besluta att Sverige\r\nansöker  om medlemskap i Nato. I yrkande 2  i  samma\r\nmotion   anförs    att   Sverige   i   avvaktan   på\r\nNatomedlemskap bör se  medlemskap  i  Nato  som  ett\r\nreellt alternativ i sin säkerhetspolitik.\r\nFolkpartiet  anför  vidare  (yrkande  3)  i  samma\r\nmotion   att   Nato   alltjämt  är  en  traditionell\r\ninternationell  organisation,  där  besluten  fattas\r\nutgående  från enhällighetsregeln  (konsensus).  Den\r\nståndpunkt som godkänts i Nato av alla medlemsländer\r\ngemensamt uppstår  genom intensiva förhandlingar som\r\nförs  på många plan mellan  medlemsländerna.  Svensk\r\nsäkerhetspolitik   bör,  anför  Folkpartiet  vidare,\r\nutformas   med   hänsynstagande   till   att   varje\r\nmedlemsland  i Nato  beslutar  självständigt  och  i\r\nenlighet med de  nationella  beslutsförfarandena  om\r\nslaget  och  omfattningen  av den militära hjälp som\r\nges (yrkande 4). I yrkande 5  i  samma motion anförs\r\natt  Sveriges  säkerhetspolitik  bör   utformas  med\r\nhänsynstagande  till  att  beslut  om  deltagande  i\r\nNatooperationer  alltid  fattas  utgående  från  det\r\nenskilda  fallet  och  på  nationell nivå, både  vad\r\navser  deltagande  i  \"Artikel   5\"-operationer  och\r\nNatoledda  krishanteringsoperationer.  I  yrkande  6\r\nmenar Folkpartiet  att utgångspunkten skall vara ett\r\nsvenskt försvar som möjliggör militärt samarbete och\r\npå så sätt säkerställer att statsledningen har en så\r\nomfattande  säkerhetspolitisk   handlingsfrihet  som\r\nmöjligt, och att ett \"militärt alliansfritt\" Sverige\r\ni planeringen bör säkerställa att försvaret utrustas\r\nför    en   beredskap   att   ta   emot   hjälp    i\r\nkrissituationer.\r\nEn   utveckling    mot   ett   EU-försvar,   menar\r\nFolkpartiet, skulle innebära  ett allvarligt bakslag\r\nför  svensk säkerhetspolitik eftersom  Nato  har  en\r\nhelt  överlägsen  förmåga  att  hävda  säkerhet  och\r\nsäkerhetsgarantier   (uttalade   och   outtalade)  i\r\nÖstersjöområdet. Regeringen bör följaktligen tydligt\r\noch  bestämt motarbeta en sådan utveckling  (yrkande\r\n7). I  yrkande  8  menar  Folkpartiet  att  EU:s nya\r\nsäkerhetsstrategi, EU:s nya solidaritetsklausul  och\r\nEU:s  nya  försvarsgarantier (med ett smalt undantag\r\nför alliansfria  länder)  var  och  en  för sig, och\r\nsärskilt de tre tillsammans, för Sverige innebär nya\r\nbindningar och långtgående solidaritet som  gör  att\r\nalliansfriheten   har   ändrats   i   en  långt  mer\r\nsolidarisk och mindre alliansfri riktning.\r\nI yrkande 9 anförs att svensk\r\nsäkerhetspolitik bör utformas med\r\nhänsynstagande till att Nato inte ställer\r\nnågra krav på medlemsländerna i fråga om\r\nförsvarsutgifterna och att fastställandet\r\nav nivån för försvarsutgifterna i sista\r\nhand alltid är ett nationellt beslut. I\r\nyrkande 10 anförs om Natomedlemskapets\r\nmöjligheter till strukturell samordning\r\nav Sveriges och andra medlemmars\r\nstridskrafter, t.ex. att Sverige\r\nutvecklar och organiserar stridskrafter\r\ngemensamt med andra skandinaviska\r\nmedlemmar som Danmark och Norge. I\r\nyrkande 11 anförs att Nato förblir den\r\nenda organisationen i Europa, särskilt i\r\nÖstersjöområdet, som förmår ge sina\r\nmedlemmar säkerhetsgarantier med tanke på\r\nalla typer av militära hot. I yrkande 12\r\nframhålls avslutningsvis att ett svenskt\r\nNatomedlemskap i praktiken skulle\r\nförhindra att Sverige utsätts för militär\r\npåtryckning, eller militärt hot, eller\r\nmöjligheten att Sverige blir föremål för\r\nett militärt anfall.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n</pre><pre>\r\nUtskottets överväganden\r\n\r\n\r\nUtskottet  vill  inledningsvis notera att  ett  nära\r\nsamarbete mellan Europas  stater  och  folk i sig är\r\nsäkerhetsfrämjande.      Maktpolitiska     gråzoner,\r\nintressesfärer    eller    säkerhetsvakuum     utgör\r\nsäkerhetsrisker  och  måste  därför  undvikas. Detta\r\ngörs  genom  att  varje  lands rätt att själv  välja\r\nsäkerhetspolitisk linje respekteras  fullt ut. Detta\r\ngäller såväl för de länder som valt medlemskap  i EU\r\noch/eller Nato, som för dem som valt en annan linje.\r\nUtskottet konstaterar att EAPR/PFF är en del i  en\r\nsträvan att främja en alleuropeisk säkerhetsordning.\r\nMedlemskretsen  sträcker  sig  från Nordamerika till\r\nCentralasien. Samarbetet är också ett instrument för\r\natt     konkret     värna     det     euroatlantiska\r\nsäkerhetssystemet och en vital transatlantisk  länk.\r\nEAPR/PFF   är   en   del  av  Natosystemet  och  den\r\nsamarbetsordning  som gör  det  möjligt  för  länder\r\nutanför  Nato  att  medverka   i   aktiviteter   och\r\nsamarbetsområden  som  bedrivs  i  Natos regi. Genom\r\nsitt  medlemskap  i EAPR/PFF bidrar Sverige  således\r\ntill en stärkt gemensam  säkerhet  i Europa och till\r\natt stärka den transatlantiska länken.\r\nNär   det   gäller  Natos  utvidgning  konstaterar\r\nutskottet att organisationens  medlemsstater i april\r\n1999 upptog Polen, Tjeckien och Ungern, tre tidigare\r\nWarszawapaktsländer, som medlemmar  i alliansen. Vid\r\ntoppmötet  i  Prag  år 2002 upptogs ytterligare  sju\r\nländer      i     alliansen,     såväl      tidigare\r\nWarszawapaktsländer   som   f.d.   delrepubliker   i\r\nSovjetunion:  Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen,\r\nRumänien,   Slovakien   och   Slovenien.   Utskottet\r\nvälkomnar särskilt  de baltiska staternas medlemskap\r\ni alliansen då detta  bidrar  till ökad säkerhet och\r\nstabilitet i Östersjöregionen.\r\nVad avser förutsättningarna för Natomedlemskap och\r\nvilka länder som skall ingå i en  eventuell kommande\r\nutvidgning är frågor som Nato och dess medlemsstater\r\nhar  att  ta  ställning till. Det ankommer  inte  på\r\nSveriges riksdag att ta ställning i dessa frågor.\r\nSveriges säkerhetspolitiska  läge  är annorlunda i\r\ndag  jämfört med under det kalla kriget.  Vårt  läge\r\nhar förbättrats  på ett avgörande sätt genom att den\r\npåtvingade  uppdelningen   av  Europa  upphörde  och\r\nländerna  i  Central-  och  Östeuropa  återfick  sin\r\nfrihet. Rysslands demokratisering  och samarbete med\r\nde euroatlantiska strukturerna är av  stor betydelse\r\nockså  för Sveriges säkerhet. Den säkerhetspolitiska\r\nutvecklingen i närområdet har varit gynnsam.\r\nUtskottet     konstaterar     vidare    att    den\r\ninternationella  utvecklingen  de senaste  åren  har\r\nvisat prov på nya, mer komplexa och svårförutsägbara\r\nformer  av  hot.  Terrordåden  i  New  York  den  11\r\nseptember  2001  och  Madrid  den 11 mars  2004  var\r\nriktade  mot det öppna demokratiska  samhället.  Den\r\ninternationella  terrorismen  kan  inte  mötas av en\r\nmilitär   förmåga   rustad  och  tränad  enbart  för\r\ninvasionsförsvar. Ett  bredare  spektrum av åtgärder\r\när nödvändigt.\r\nAspekter  på  de  senaste  årens  utveckling   och\r\nkonsekvenser  härav för svensk del är för närvarande\r\nföremål  för  överväganden   av  en  parlamentariskt\r\nsammansatt  utredning (Försvarsberedningen),  vilken\r\nkommer att framlägga  ett  betänkande  i  hithörande\r\nfrågor senare under innevarande år.\r\nSveriges säkerhetspolitik syftar ytterst  till att\r\nbevara  vårt  lands  fred  och självständighet. Vårt\r\nsäkerhetspolitiska mål är att  i  alla  lägen  och i\r\nformer    som    vi    själva   väljer   trygga   en\r\nhandlingsfrihet  att, såsom  enskild  nation  och  i\r\nsamverkan, kunna utveckla vårt samhälle.\r\nDet är Sverige självt  som  definierar den närmare\r\ninnebörden  av  den  militära  alliansfriheten.  Den\r\nsätter, bortsett från avtal om ömsesidigt  stöd till\r\nförsvar  mot  väpnat  angrepp,  inga hinder för  ett\r\nsvenskt   allsidigt   och   aktivt   deltagande    i\r\ninternationellt  säkerhetssamarbete.  Vi  har  i dag\r\nmöjlighet att delta i alla former av internationellt\r\nsamarbete,  med undantag endast för ett förpliktande\r\nsamarbete med  Nato i de delar som gäller ömsesidigt\r\nstöd till försvar mot väpnat angrepp.\r\nArbetet  för  en  alleuropeisk  fredsordning,  där\r\nSverige samverkar  med  samtliga  organisationer och\r\nländer  som  delar  våra gemensamma värderingar  och\r\nintressen,  utgör  en  av   hörnstenarna   i  svensk\r\npolitik.   Vårt  medlemskap  i  EU  är  det  främsta\r\ninstrumentet för detta jämte vårt engagemang i OSSE,\r\ndeltagande i  EAPR  och  PFF  samt  vårt  omfattande\r\nbilaterala och multilaterala engagemang.\r\nI  Sverige finns en bred politisk uppslutning  och\r\nen stark  folklig förankring kring vårt val att vara\r\nmilitärt alliansfria.  Utskottet ser ingen anledning\r\natt, mot bakgrund av de  här  behandlade motionerna,\r\nompröva detta val.\r\nUtskottet vill dock i sammanhanget  betona att ett\r\nfortsatt fördjupat euroatlantiskt säkerhetssamarbete\r\när   av  grundläggande  betydelse  för  att  hantera\r\nkonflikter  i  Europa  och  dess  närhet.  Nato har,\r\nliksom EU och OSSE, stor betydelse för säkerheten  i\r\nEuropa.  Sveriges samverkan med Nato på Balkan, samt\r\ninom ramen  för EAPR och PFF, är ett uttryck för den\r\nvikt vi fäster  vid  Natos centrala roll som militär\r\nkrishanterare i Europa.  På  samma sätt är samverkan\r\nmellan EU och Nato, för europeisk del inom ramen för\r\nESDP, ett viktigt instrument för  att  utveckla  den\r\neuropeiska krishanteringsförmågan.\r\nUtskottet  vill  framhålla att en grundtanke bakom\r\ndenna ståndpunkt är  att  EU  inte skall utveckla en\r\negen     kapacitet    med    militära    högkvarter,\r\nledningssystem  och  militära  strukturer som skulle\r\nkunna   utgöra   en   dubblering  och  konkurrerande\r\nstruktur i förhållande till Natos resurser.\r\nAvseende  förslaget  om   en   utredning   är  det\r\nutskottets uppfattning att både implikationerna  och\r\nkonsekvenserna  av  ett svenskt medlemskap i Nato är\r\nväl kända. Aspekter av  de  frågor  motionärerna tar\r\nupp  täcks i betydande utsträckning av  de  direktiv\r\nsom  givits   Försvarsberedningen.  Utskottet  anser\r\ndärför att det inte finns något behov av att uppmana\r\nregeringen att tillsätta ytterligare en utredning.\r\nMed vad som ovan  anförts  anser  utskottet att de\r\nfrågor   som  motionerna  väckt  är  besvarade   och\r\navstyrker   därmed   motionerna   2003/04:U20   (fp)\r\nyrkandena  1-12,  2003/04:U21 (m), 2002/03:K432 (fp)\r\nyrkande 11, 2002/03:U234  (fp) yrkandena 2, 3 och 7,\r\n2002/03:U237 (m) yrkande 1, 2002/03:U249 (v) yrkande\r\n8,   2002/03:U280   (kd)  yrkandena   16   och   20,\r\n2002/03:U323 (m) yrkandena  18 och 22, 2002/03:Fö240\r\n(fp)  yrkande  1,  2003/04:K419   (fp)   yrkande  9,\r\n2003/04:U208   (m)   yrkande   7,  2003/04:U268 (m),\r\n2003/04:U329  (fp)  yrkande  1,  2003/04:Fö243  (fp)\r\nyrkande 1.\r\nUtskottet  föreslår  att  skrivelsen   läggs  till\r\nhandlingarna.\r\n\r\n</pre><pre>\r\nReservationer\r\n\r\n\r\n\r\nUtskottets    förslag    till   riksdagsbeslut   och\r\nställningstaganden     har    föranlett     följande\r\nreservationer. I rubriken anges inom parentes vilken\r\npunkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som\r\nbehandlas i avsnittet.\r\n\r\n\r\n1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för\r\nfred (PFF) (punkt 1)\r\n\r\nav  Gunilla Carlsson i Tyresö (m),  Ewa  Björling\r\n(m) och Björn Hamilton (m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi anser  att utskottets förslag under punkt 1 borde\r\nha följande lydelse:\r\n\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening\r\nvad som anförs  i   reservationen.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen  motion 2003/04:U21 samt avslår motionerna\r\n2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2002/03:K432 yrkande 11,\r\n2002/03:U234  yrkandena  2,  3  och  7, 2002/03:U237\r\nyrkande  1,  2002/03:U249  yrkande  8,  2002/03:U280\r\nyrkandena 16 och 20, 2002/03:U323 yrkandena  18  och\r\n22, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande 9,\r\n2003/04:U208  yrkande  7, 2003/04:U268, 2003/04:U329\r\nyrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nDen säkerhetspolitiska linje  som  riksdagen  i bred\r\nenighet  har  beslutat  om  betonar att den framtida\r\nsäkerheten  garanteras  bäst  genom   gemenskap  och\r\nsamverkan  med  andra  länder.  Vi  vill därför  att\r\nSverige  helt  och  fullt ut skall vara  med  i  det\r\nsamarbete som växer fram i såväl EU som Nato.\r\n\r\nFörutsättningarna   för   svensk   och   europeisk\r\nsäkerhetspolitik har förändrats, inte minst med EU:s\r\nnyligen antagna säkerhetsstrategi  och  ett  möjligt\r\nkommande   konstitutionellt   fördrag.   Även   Nato\r\nförändras.  Med de baltiska staternas inträde i Nato\r\noch den förutsättningslösa  debatt  som  nu  förs  i\r\nFinland    kring   säkerhetspolitiken,   finns   det\r\nanledning   för    Sverige    att    se    över   de\r\nsäkerhetspolitiska förutsättningarna.\r\nDet ligger i Sveriges intresse med en grundlig och\r\növergripande  utredning,  och  en  öppen debatt,  om\r\nSveriges säkerhetspolitiska läge.\r\nSveriges grundinställning bör vara  att vi som ett\r\nmot   omvärlden   öppet   och   internationalistiskt\r\ninriktat land fullt ut skall vara  med  i varje form\r\nav  det  internationella samarbetet. Endast  om  det\r\nfinns mycket  starka  nationella skäl som talar emot\r\nsamarbete,   är   utanförskap   att   förorda.   Vår\r\nuppfattning är att  ett Natomedlemskap främst skulle\r\nöka  Sveriges  möjligheter   till   inflytande   och\r\npåverkansmöjlighet   och   sannolikt   medföra   ett\r\nsäkerhetspolitiskt mervärde.\r\nVi   föreslår   att   riksdagen  tillkännager  för\r\nregeringen som sin mening  vad  som  ovan  framförs.\r\nFörslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U21\r\n\r\n2. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för\r\nfred (PFF) (punkt 1)\r\n\r\nav  Carl  B  Hamilton  (fp)  och Cecilia Wigström\r\n(fp).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi anser att utskottets förslag under  punkt 1 borde\r\nha följande lydelse:\r\n\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening\r\nvad  som  anförs  i  reservationen.  Därmed bifaller\r\nriksdagen  motionerna  2003/04:U20  yrkandena  1-12,\r\n2002/03:K432 yrkande 11, 2002/03:U234 yrkandena 2, 3\r\noch 7, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande\r\n9, 2003/04:U329 yrkande 1 och 2003/04:Fö243  yrkande\r\n1  samt  avslår motionerna 2003/04:U21, 2002/03:U237\r\nyrkande  1,  2002/03:U249  yrkande  8,  2002/03:U280\r\nyrkandena  16  och 20, 2002/03:U323 yrkandena 18 och\r\n22, 2003/04:U208 yrkande 7 och 2003/04:U268.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nI denna Folkpartireservation analyseras och redogörs\r\nför  viktiga  konsekvenser   för   Sverige   av  den\r\nsäkerhetspolitiska dimensionen av förhandlingarna om\r\nny  EU-grundlag  och  ett svenskt Natomedlemskap.  I\r\nallt väsentligt bortser  vi  dock från de ekonomiska\r\naspekterna. Vi utvecklar sålunda  argumenten för att\r\nSverige  bör  välja Nato snarare än ett  EU-försvar,\r\noch varför Sverige  snabbt  och tydligt bör klargöra\r\ndetta. Sverige bör enligt Folkpartiets  mening,  som\r\nbekant, ansöka om medlemskap i Nato.\r\n\r\n\r\nEfter kalla kriget - ett annat Nato\r\n\r\n\r\nDet  kalla  krigets  avslutning medförde en grundlig\r\nomvärdering  av  Natos roll.  Nato  hade  fyllt  sin\r\nursprungliga uppgift  och förhindrat utbrottet av en\r\nväpnad   konflikt  mellan   de   västallierade   och\r\nWarszawapakten under hela kalla kriget. För Nato som\r\nsökte sin  roll utgjorde de krig som bröt ut år 1992\r\noch som ledde till det forna Jugoslaviens upplösning\r\nen vändpunkt där alliansen påvisade sin oumbärlighet\r\nockså i den  nya  säkerhetsmiljön.  Natos strukturer\r\noch   den   samverkanspraxis   som   skapats   under\r\nårtiondenas  förlopp  byggdes  ut  så att  de  kunde\r\nutnyttjas  när  det  blev  aktuellt  att   lösa  nya\r\nsäkerhetsproblem. På 1990-talet var tyngdpunkterna i\r\nNatos   verksamhet   förlagda   förutom   till   det\r\ntraditionsenliga     gemensamma     försvaret     av\r\nmedlemsländerna              också              till\r\nkrishanteringsoperationerna på Balkan, inledandet av\r\nsamarbete med de forna fiendeländerna inom ramen för\r\npartnerskapsprogrammet  (PFF)  samt  förberedelserna\r\nför att ta emot nya medlemmar.\r\n\r\n\r\nNatoländernas enhällighet\r\n\r\n\r\nNato  är  alltjämt  en  traditionell  internationell\r\norganisation,  där  besluten  fattas  utgående  från\r\nenhällighetsregeln   (konsensus).   Natos  av   alla\r\nmedlemsländer gemensamt godkända ståndpunkt  uppstår\r\ngenom intensiva förhandlingar som förs på många plan\r\nmellan medlemsländerna.\r\n\r\n\r\nNatos förpliktande samarbete\r\n\r\n\r\nOckså i den nya situationen förblir Natos kärna  det\r\npå kollektiva säkerhetsgarantier baserade gemensamma\r\nförsvaret  av  medlemsländerna.  Natos  förpliktelse\r\ngällande   ett   gemensamt  försvar,  artikel  5   i\r\nNordatlantiska fördraget,  möjliggör  hjälp på olika\r\nnivåer  och  av  olika karaktär från medlemsländerna\r\ntill ett medlemsland som blivit föremål för angrepp,\r\noch  förpliktar  medlemsländerna   att   bistå   det\r\nangripna  landet  genom  att  vidta sådana åtgärder,\r\ndäribland användning av väpnad  makt, som var och en\r\nav dem anser vara nödvändiga.\r\n\r\nNato har inte egna trupper, utan  alliansen agerar\r\ngenom att använda de trupper och andra  resurser som\r\nmedlemsländerna   erbjudit  den.  Varje  medlemsland\r\nbeslutar  självständigt   och   i  enlighet  med  de\r\nnationella   beslutsförfarandena   om   slaget   och\r\nomfattningen av den hjälp som ges.\r\nBeslutet om att ta artikel 5 i bruk  fattades  för\r\nförsta    gången   i   september   2001   efter   de\r\nterrorattacker  som  USA  blev  föremål  för  den 11\r\nseptember  2001. De övriga Natoländerna förband  sig\r\natt stödja USA  bl.a.  genom  att  lova  ställa  sin\r\nhamnar,  flygfält och luftrum till Förenta staternas\r\nförfogande.    Också    Natos    gemensamma   AWACS-\r\nluftbevakningsplan        som       hörde       till\r\nberedskapstrupperna  ställdes  till  förfogande  för\r\nbekämpning   av   terrorismen.   Beslutets   främsta\r\nbetydelse var dock  budskapet  om alliansens enighet\r\nvid bekämpningen av terrorismen.\r\n\r\nNatos frivilliga samarbete\r\n\r\n\r\nDeltagandet  i  sådana  Natooperationer   som   inte\r\nomfattas  av  artikel  5  är  frivilligt. Exempel på\r\ndylika    operationer   är   såväl   de    Natoledda\r\nkrishanteringsoperationerna  som  de  på  våren 1999\r\ngenomförda    luftangreppen    med    anledning   av\r\nKosovokrisen.   Sverige  har  deltagit  i  Natoledda\r\nkrishanteringsoperationer     först     på    Balkan\r\n(IFOR/SFOR,  KFOR) och senare i Afghanistan  (ISAF).\r\nDetta har möjliggjorts  av Natos partnerskapsprogram\r\ni  vilka  man  har  utvecklat   och   övat   militär\r\nsamverkansförmåga.\r\n\r\n\r\nNato som skydd mot terrorism\r\n\r\n\r\nEfter  de terrorattentat som New York och Washington\r\nutsattes   för   övergick   Nato   till   ett   nytt\r\nutvecklingsskede.   Utgående   från  de  beslut  som\r\nfattades i Prag i november 2002 började man utveckla\r\nförmåga att bemöta nya slag av hot mot säkerheten.\r\n\r\nI  Prag  antogs  ett  nytt  militärt  koncept  för\r\nförsvaret  mot  terrorismen, där  de  uppgifter  som\r\nskisserats för Nato  närmast  gäller  reducering  av\r\nsårbarheten  hos  de objekt som lätt kan bli föremål\r\nför   terrorism   samt    hjälp   till   de   civila\r\nmyndigheterna efter en terrorattack.\r\nI Prag beslutades också att  en utredning gällande\r\nalliansens missilförsvar skulle  göras (Nato Missile\r\nDefence  Feasibility  Studie).  I utredningen  skall\r\nbåde  skyddet av Natotrupperna på  operationsområdet\r\noch skyddet  av Natomedlemsländernas territorium och\r\nbefolkning mot  missilhotet  undersökas. Centralt är\r\nockså  ländernas  bindning  till   de   inalles  fem\r\npågående    utvecklingsprojekten    gällande    CBRN\r\n(Chemical,  Biological,  Radiological  and Nuclear),\r\ndvs.   skyddsverksamheten   och   till  stödet   för\r\nverksamheten      vid      Natos     central     för\r\nmassförstörelsevapen   (Nato   Weapons    of    Mass\r\nDestruction  Centre).  I  Natos  planering för civil\r\nberedskap  (Civil Emergency Planning,  CEP)  betonas\r\nsärskilt  utvecklandet   av  befolkningsskyddet  mot\r\nverkningarna av kemiska och biologiska vapen.\r\nPragmötet gav Natos organ  i uppgift att bereda en\r\nny  kommandostruktur  för  alliansen  anpassad  till\r\nläget  efter  kalla  kriget.  Förutom   reformen  av\r\nkommandostrukturerna   är   också  utvecklandet   av\r\nresurserna  av  central  betydelse.  Den  förändrade\r\nomvärlden förutsätter en militär  prestationsförmåga\r\nsom är smidigare och tekniskt mera  avancerad än den\r\nnuvarande  och  som  vid behov kan användas  utanför\r\nalliansens  eget  område.   Ett   av  de  viktigaste\r\nbesluten   vid  toppmötet  i  Prag  var  också   att\r\nmedlemmarna  band  sig  för  det  nya programmet för\r\nutvecklande   av   resurser   (Prague   Capabilities\r\nCommitment,  PCC). Syftet med detta program  är  att\r\neffektivera resursarbetet  genom  att få särskilt de\r\neuropeiska  allierade  att  satsa på vissa  centrala\r\nresurser  och  att  dra  nytta av  de  multilaterala\r\nprojekten.\r\nEn väsentlig del av utvecklandet av Natos militära\r\nförmåga är utvecklandet av  snabbinsatsstyrkor: NATO\r\nResponse  Force, NRF. NRF kommer  att  stå  i  Natos\r\nhögsta  beredskap  (5-30  veckor).  Enligt  planerna\r\nskall totalnumerären  för  dess styrkepool vara över\r\n20     000     militärer     jämte     luft-     och\r\nsjöstridskraftskomponenter, och från poolen  kan  en\r\nför    de   enskilda   uppgifterna   lämplig   trupp\r\nsammanställas.   Arméns  andel  planeras  utgöra  en\r\nstyrka på ca 5 000 man.\r\nDet  arbete gällande  resursåtaganden  som  utförs\r\ninom Nato  harmoniseras och koordineras så långt som\r\nmöjligt med motsvarande arbete inom EU, eftersom det\r\ni mångt och  mycket  är fråga om samma medlemsländer\r\noch bägge organisationerna har likartade mål när det\r\ngäller   att   utveckla  de   militära   resurserna.\r\nUppmärksamhet       fästs        särskilt        vid\r\nlångdistanstransportkapaciteten,  lednings-, signal-\r\noch  spaningssystemen,  skyddet mot verkningarna  av\r\nmassförstörelsevapen samt underhållskapaciteten.\r\nI resolutionen från toppmötet  i  Prag konstateras\r\nockså  att  Nato  och EU har gemensamma  strategiska\r\nintressen samt ges  erkännande åt det väl fungerande\r\nsamarbetet   vid   krishanteringsoperationerna    på\r\nBalkan.  Ett  centralt  drag i Nato-EU-samarbetet är\r\nEU:s  möjlighet att vid verkställandet  av  militära\r\nkrishanteringsoperationer   stödja   sig   på  Natos\r\nresurser (\"Berlin plus\"-arrangemanget).\r\n\r\nNatos utvidgning\r\n\r\n\r\nMedlemskap  i  Nato  har  efter  år  1999  sökts  av\r\nsammanlagt  tio  stater,  av  vilka  sju (Bulgarien,\r\nLettland,  Litauen,  Rumänien, Slovakien,  Slovenien\r\noch   Estland)   i   Prag   fick    inbjudan    till\r\nmedlemskapsförhandlingar.      De     tre     övriga\r\nansökarländerna (Albanien, Kroatien  och Makedonien)\r\nfortsätter   tills  vidare  inom  det  program   som\r\nförbereder  medlemskapet,   MAP  (Membership  Action\r\nPlan).\r\n\r\nNatos  utvidgning  baserar sig  på  artikel  10  i\r\nNordatlantiska fördraget.  Enligt  den kan alliansen\r\ntill   medlemmar  kalla  europeiska  länder   vilkas\r\nmedlemskap   främjar  stadgans  principer  och  ökar\r\nsäkerheten på det nordatlantiska området.\r\nI den utvidgningsutredning som Nato publicerade år\r\n1995   fastställdes    som    förhandsvillkor    för\r\nmedlemskapet   följande   politiska   och   militära\r\nkriterier:  ett  fungerande  demokratiskt  politiskt\r\nsystem och marknadsekonomi, demokratisk kontroll  av\r\nde  väpnade  styrkorna,  behandling av minoriteter i\r\nenlighet med OSSE:s principer,  fredlig  lösning  av\r\nkonflikter   med  grannländerna  samt  deltagande  i\r\nalliansens verksamhet  och  vilja  att uppnå militär\r\ninteroperabilitet. Enligt utvidgningsutredningen bör\r\nockså  de  nya  medlemmarna  delta i det  gemensamma\r\nförsvaret och dela de förpliktelser  och  det ansvar\r\nsom   detta   förutsätter,  delta  i  kommando-  och\r\ntruppstrukturerna och i Natos övningar samt göra det\r\nmöjligt att hålla  övningar  på  det  egna  området,\r\ngodkänna   Natos   strategiska   koncept,   delta  i\r\ngemensamma budgeter samt efter bästa förmåga  sträva\r\ntill  att  uppnå  standarder  och förfaringssätt som\r\ngäller interoperabilitet, särskilt  till den del det\r\när fråga om signal- och ledningssystemen.\r\nMAP  (Membership  Action  Plan),  programmet   som\r\nförbereder  för  medlemskap  i  Nato,  godkändes vid\r\ntoppmötet  i Washington år 1999. Det innehåller  fem\r\ndelområden:   politiska   och   ekonomiska   frågor,\r\nförsvars-,  militär-,  resurs-  och  säkerhetsfrågor\r\nsamt rättsliga frågor. Med politiska och  ekonomiska\r\nfrågor  avses i detta sammanhang en fredlig  lösning\r\nav   internationella    etniska    konflikter    och\r\ngränskonflikter  m.fl. dylika konflikter, utfästelse\r\natt   respektera  rättsstaten   och   de   mänskliga\r\nrättigheterna,  demokratisk  kontroll  av de väpnade\r\nstyrkorna och fungerande marknadsekonomi samt social\r\nrättvisa och ansvarsfull miljöpolitik.\r\n\r\nPartnerskap för fred (PFF) ändrade tyngdpunkt\r\n\r\n\r\nI  och  med Natos pågående utvidgningsrunda  förnyas\r\nockså partnerskapsprogrammet  (Partnerskap för fred,\r\nPFF). Partnerskapssamarbetet inriktas  allt  mer  på\r\natt  stödja  länderna  i  Centralasien och Kaukasus.\r\nSverige och Finland hamnar i en besvärande minoritet\r\noch sakpolitisk isolering med  våra  helt annorlunda\r\nmilitära     och     politiska     frågeställningar,\r\ngeopolitiska placering på kartan, och  - kanske inte\r\nminst  -  annorlunda  övergripande  värderingar  och\r\ntraditioner.\r\n\r\n\r\nSamarbetet mellan Nato och Ryssland\r\n\r\n\r\nSamarbetet mellan Nato och Ryssland nådde en helt ny\r\nnivå  i  och  med  det  i  maj  2002 grundade  Nato-\r\nRysslandsrådet  (NATO-Russia  Council,  NRC).  I  de\r\nflesta centrala säkerhetsfrågor  sitter  Ryssland nu\r\nvid samma bord, jämställt med Natoländerna,  i skarp\r\nkontrast till vårt eget lands, jämfört med Ryssland,\r\nlägre  prioriterade  ställning  visavi  Nato  och de\r\ngamla  Natoländerna.  I  det  första  skedet har man\r\nsträvat efter att göra framsteg i sådana  frågor som\r\ninnehåller  de  minsta  motsättningarna,  såsom  den\r\ncivila  beredskapsplaneringen,  efterspanings-   och\r\nräddningsverksamheten,              missilförsvaret,\r\nförhindrandet av spridningen av massförstörelsevapen\r\nsamt bekämpandet av terrorismen.\r\n\r\n\r\nSamarbetet mellan Nato och länderna runt\r\nMedelhavet\r\n\r\n\r\nNato   strävar   efter   att   effektivisera    sitt\r\npartnerskap  också med staterna söder om Medelhavet.\r\nI Natos så kallade  Medelhavsdialog deltar redan sju\r\nländer från Nordafrika  och  Mellanöstern (Algeriet,\r\nEgypten, Israel, Jordanien, Marocko, Mauretanien och\r\nTunisien).   Dialogens   karaktär    avviker    från\r\nPartnerskap   för   fred,   med   vars   hjälp   man\r\nhuvudsakligen  strävar efter att utveckla partnernas\r\nsamverkansförmåga.   Dialogens   syfte  är  att  öka\r\nkännedomen om och förståelsen för  Nato  beträffande\r\nnärområdet  och  har  på Natos agenda klassificerats\r\nsom ett högprioriterat delområde och anses utgöra en\r\ndel av alliansens förändringsprocess.\r\n\r\n\r\nNatos uppgifter framdeles\r\n\r\n\r\nAlliansens medlemsländer har delvis olika syn på vad\r\nsom i dag utgör de centrala  hoten  mot  säkerheten,\r\nhur  dessa skall bemötas och vilken roll Nato  borde\r\nha   utanför    sitt   traditionella   aktionsområde\r\n(Nordamerika och  Europa).  I  Europa upplevs, efter\r\nMadriddåden,  hotet från terrorismen  kanske  nästan\r\nlika  starkt  som   i  USA.  Utvidgningen  av  Natos\r\naktionsområde och upprätthållandet  av  medborgarnas\r\nstöd   i   operationer  utanför  området  kommer   i\r\nfortsättningen  att utgöra en betydande utmaning för\r\norganisationen.\r\n\r\nNatos  kommandostruktur   används   både  för  det\r\ngemensamma         försvaret         och         för\r\nkrishanteringsoperationerna.  Nato utvecklas till en\r\naktör  som förmår skydda medlemsstaterna  också  mot\r\nnya typer av hot mot säkerheten.\r\nSamtidigt  förblir  Nato den enda organisationen i\r\nEuropa, och inte minst i Östersjöområdet, som förmår\r\nge sina medlemmar säkerhetsgarantier  med  tanke  på\r\nalla slags militära hot.\r\nAv sina medlemsländer förväntar sig Nato beredskap\r\nallt  efter  förmåga  att delta i hela spektrumet av\r\nalliansens  operationer,  allt  från  fredsbevarande\r\ntill    stridsuppgifter     också     utanför    det\r\neuroatlantiska området samt förbindelse att utveckla\r\nden militära förmåga som operationerna  förutsätter.\r\nDe    mest    krävande    interventionsoperationerna\r\ngenomförs sannolikt också i  framtiden som sådana av\r\nfrivilliga bestående koalitioner  under  ledning  av\r\nUSA,  i  vilka  Natos  medlemmar kan delta när de så\r\nönskar. Varje medlemsland  beslutar självständigt om\r\nsitt   deltagande   i   de  operationer   som   Nato\r\nverkställer.\r\nDet  europeiska säkerhets-  och  försvarspolitiska\r\nsamarbetet  fördjupas  nu, och de säkerhetsgarantier\r\nsom ingår i konceptet för  ett  gemensamt  försvar i\r\ndet  kommande  avtalet  om EU:s grundlag kommer  att\r\nomfatta   alla   unionsländerna.    Deltagandet    i\r\nverkställigheten     av    EU:s    säkerhets-    och\r\nförsvarspolitik medför  i  mångt  och  mycket  samma\r\nförpliktelser  att  utveckla  militär  kapacitet som\r\nNatomedlemskapet,  eftersom  de  trupper som  ställs\r\ntill  EU:s  och  Natos förfogande i regel  förväntas\r\nvara  precis desamma,  dvs.  ha  samma  förmåga  och\r\nutrustning.  Detta  är  bakgrunden  mot  vilken  den\r\nsäkerhetspolitiska diskussionen i förhandlingarna om\r\nen ny EU-grundlag förs.\r\n\r\nFörsvars- och säkerhetspolitiken i\r\nförhandlingarna om en ny EU-grundlag\r\n\r\n\r\nEU:s  stats-  och  regeringschefer  har  hösten 2003\r\ningått  långtgående  politiska  överenskommelser  om\r\neuropeisk försvars- och säkerhetspolitik  i  samband\r\nmed  arbetet  med  EU:s  nya grundlag. EU-toppmötets\r\nmisslyckande i luciahelgen  2003  att  nå enighet om\r\nEU:s   grundlag  ger  oss  viss  tid  att  analysera\r\nSveriges delvis nya försvars- och säkerhetspolitiska\r\nbindningar och situation.\r\n\r\n\r\nEU skaffar sig nu egen militär förmåga\r\n\r\n\r\nHittills  har  de  alliansfria  länderna i EU kunnat\r\nligga lågt bakom ställningstaganden  av  länder  som\r\nStorbritannien,  Nederländerna,  Danmark  och  andra\r\nstarkt   atlantistiskt  orienterade  EU-länder,  som\r\nfungerat som  sköld  mot en utveckling av EU till en\r\nförsvarsunion.    Under   2003    återupptog    dock\r\nStorbritannien  och   Frankrike   sina   försök  att\r\nsamarbeta  närmare på försvarspolitikens område.  En\r\nkompromiss  uppnåddes  mellan  Frankrike,  Tyskland,\r\nStorbritannien  och  USA  hösten  2003.  Den  går  i\r\nkorthet  ut  på att USA (och Nato) accepterar att EU\r\nsätter   upp   en   av   Nato   \"oberoende   militär\r\nplaneringscell\"     med     20-30    officerare    i\r\nNatohögkvarteret Shape söder  om  Bryssel,  att Nato\r\nskall   hålla   förbindelseofficerare   i   den  nya\r\nplaneringsenheten  och att full öppenhet skall  råda\r\n(se   dokument   SN   307/03   den   11   december).\r\nKompromissen  kan  eventuellt   visa  sig  vara  ett\r\nprincipiellt   viktigt   genombrott  i   den   under\r\ndecennier   pågående   debatten    mellan    Europas\r\nNatoanhängare och EU-försvarsanhängare, om det visar\r\nsig  riktigt, som Financial Times bedömde, att  \"the\r\nprinciple  has  now been established to allow Europe\r\nto  develop  a  stronger   military   identity\"  (11\r\ndecember   2003).   Uppgörelsen   välkomnades    vid\r\nluciatoppmötet    2003    av    EU:s    stats-   och\r\nregeringschefer, inklusive Sveriges.\r\n\r\nMed tanke på Natos fullkomligt överlägsna  förmåga\r\natt  hävda säkerhet och säkerhetsgarantier (uttalade\r\neller   outtalade)   i  Östersjöområdet  skulle  för\r\nSveriges del en utveckling  mot EU-försvar av Europa\r\ninnebära   ett   allvarligt   bakslag   för   svensk\r\nsäkerhetspolitik. Vårt land bör  därför  tydligt och\r\nbestämt  motarbeta en sådan utveckling. Sverige  bör\r\narbeta   för    Nato    som    ryggrad   i   Europas\r\nförsvarssystem.\r\nEtt sätt att stödja detta synsätt  är  att Sverige\r\nsöker sig till forum där de avgörande besluten  tas,\r\nbl.a.  Nato,  där  våra intressen tas till vara, och\r\ninte  hålla  oss  utanför   samarbetets  kärna.  Som\r\nNatomedlem  skulle  Sverige kunna  utöva  inflytande\r\nbåde inom organisationen  och i Washington. Först då\r\nkan vi på ett effektivt sätt  hävda  våra  försvars-\r\noch   säkerhetspolitiska  intressen:  en  stark  och\r\nengagerad  närvaro av Nato och USA i Östersjöområdet\r\nsamt i de alltfler  internationella  operationer som\r\nSveriges försvar i ökad utsträckning bör delta i.\r\nDen situation som Sverige nu glidit  in i är djupt\r\notillfredsställande  från  inflytandesynpunkt:  vårt\r\nland står utanför Nato och kan  därmed  inte påverka\r\ndragkampen inom organisationen mellan atlantister  å\r\nena   sidan   och   pånyttfödda  och  energiska  EU-\r\nförsvarsanhängare å den  andra. Vårt land står också\r\nutanför EU:s försvars- och  säkerhetspolitiska kärna\r\nsom ger varandra fördragsbundna  säkerhetsgarantier,\r\neftersom  regeringen definierat ut  Sverige  ur  den\r\ngemenskapen  såsom varande \"alliansfritt\" och mindre\r\nfördragsbundet än övriga EU-länder.\r\nPå mycket lång  sikt  kan  det  inte uteslutas att\r\nNatos  europeiska engagemang på ett  naturligt  sätt\r\nsmälter  samman  med ett utvecklat försvarssamarbete\r\ninom   EU.   Förutsatt   att   den   transatlantiska\r\nkopplingen,  baserad  på  likheten  i  grundläggande\r\nvärderingar, i  ett  sådant säkerhetssystem alltjämt\r\nstår  i fokus, vårdas och  tydliggörs  skulle  flera\r\nviktiga  fördelar  uppnås. Främst handlar det om ett\r\nbreddat  europeiskt  ansvar  för  lokal  och  global\r\nsäkerhet,  ökad  militär   samordning  och  snabbare\r\nominriktning av de nationella försvaren i vår del av\r\nvärlden.\r\n\r\nEU:s säkerhetsstrategi\r\n\r\n\r\nEU-länderna har i december 2003,  och  bekräftat vid\r\ntoppmötet  i  mars  2004,  beslutat  om  en gemensam\r\nsäkerhetspolitisk strategi för EU: \"I den europeiska\r\nsäkerhetsstrategin  bekräftas  vår  gemensamma   och\r\nfasta  avsikt  att  ta vårt ansvar för att garantera\r\nett säkert Europa i en  bättre  värld.\" ... \"Arbetet\r\nbör till en början inbegripa faktisk multilateralism\r\nmed FN som kärna, kampen mot terrorism,  en strategi\r\navseende  Mellanösternregionen  och  en övergripande\r\npolitik   i   fråga   om  Bosnien  och  Hercegovina\"\r\n(slutsatser  från Europeiska  rådet  12-13  december\r\n2003).\r\n\r\nSveriges regering  har  aktivt medverkat i den nya\r\nsäkerhetsstrategins    utformning     bl.a.    genom\r\nskriftliga underhandsinlägg och genom att  arrangera\r\nen   konferens   i  Stockholm  2003.  De  nya  hoten\r\nidentifieras  i  säkerhetsstrategin  som  terrorism:\r\nspridning   av  massförstörelsevapen,   särskilt   i\r\nhänderna på terrorister  och  använda  i attacker av\r\ngrupper  som  inte  har  någon  stat  som upphovsman\r\n(\"non-state    groups\"),    regionala    konflikter,\r\nsönderfallande  stater (\"failing states\") styrda  av\r\nkrigsherrar och gangstrar  som  bl.a.  ägnar  sig åt\r\ninternationell brottslighet. De hot som beskrivs  är\r\nsåledes  helt  andra  än  det  traditionella hotet i\r\nsvensk  försvarsplanering,  dvs.  en  invasion  från\r\nöster av det egna territoriet. Förskjutningen  i EU-\r\nländernas  problembeskrivning  och strategi är klar,\r\noch  faktiskt mycket lik USA:s: \"Med  de  nya  hoten\r\nfinns  ofta  första försvarslinjen utomlands. De nya\r\nhoten är dynamiska  .  Detta innebär att vi bör vara\r\nredo  att  agera  redan  innan   en   kris  uppstår.\r\nKonflikt-  och hotförebyggande verksamhet  kan  inte\r\npåbörjas för tidigt.\"\r\nDen  brittiske   premiärministern  Tony  Blair  är\r\nnaturligtvis, och på  goda grunder, emot något slags\r\nbalanstänkande,  och  vill   för  sin  del  beskriva\r\növerenskommelsen som gällande  i  lägen när USA inte\r\nstår till buds för EU som partner.\r\n\r\nEU:s \"permanent strukturerade samarbete\"\r\n\r\nEU-länderna   har   beslutat   om  samarbete   för\r\nkrishantering  i  vilket  de  militära   medlen   är\r\ncentrala.  Även  om  samarbetet  är  frivilligt, har\r\nregeringen och en stor riksdagsmajoritet i praktiken\r\nredan  bejakat det. Sverige har beslutat  att  delta\r\nmed militär personal i Makedonien och Kongo.\r\nDet  nya   samarbetet  beskrivs  i  fördragstexten\r\nsålunda: \"Medlemsstater  som uppfyller [vissa] högre\r\nkrav på militära resurser,  och  som  har  gjort mer\r\nbindande åtaganden på detta område med tanke  på  de\r\nmest   krävande   uppdragen,   skall   upprätta  ett\r\npermanent strukturerat samarbete inom unionen\"  (den\r\nföreslagna EU-grundlagens Artikel I-40.6).\r\nSveriges   riksdagsmajoritet   har  bejakat  detta\r\nsamarbete  och binder därmed Sverige  till  att  \"ha\r\nkapacitet att  senast  2007,  antingen  med  [enbart\r\nsvenska förband] eller som en ingående beståndsdel i\r\nmultinationella     styrkegrupper     tillhandahålla\r\nsärskilda stridsenheter för de planerade  uppdragen,\r\nsammansatta  på taktisk nivå som en stridsformation,\r\nmed stöd inklusive  transport och logistik, som inom\r\n5-30 dagar kan genomföra  uppdrag  särskilt  för att\r\ntillmötesgå  framställningar från [FN], och som  kan\r\nunderhållas under  en första period på 30 dagar, med\r\nmöjlighet  till  förlängning   upp  till  minst  120\r\ndagar\".  För att klara detta förbinder  sig  Sverige\r\natt \"mer intensivt  utveckla  sin försvarskapacitet,\r\ngenom  att utveckla [sitt nationella]  bidrag  till,\r\noch vid  behov  delta i multinationella styrkor, och\r\n[dessutom  deltaga]   i   de  viktigaste  europeiska\r\nförsvarsmaterielprogrammen, och i den verksamhet som\r\nutförs    för    utveckling   av   försvarsresurser,\r\nforskning,   anskaffning    och    försvarsmateriel\"\r\n(artikel   1   i   protokoll  om  det  strukturerade\r\nsamarbetet).\r\nSverige förbinder  sig vidare att \"så långt det är\r\nmöjligt tillnärma (dvs.  ömsesidigt anpassa sig till\r\nvarandras)  sin försvarsmateriel,  bl.a.  genom  att\r\n[tillsammans  identifiera  hoten  och]  de  militära\r\nbehoven,   [och]   genom   att   sammanföra   och  i\r\nförekommande  fall specialisera sina [försvars]medel\r\noch försvarsresurser,  samt  uppmuntra samarbete när\r\ndet gäller utbildning och logistik\"  (artikel  2b  i\r\nprotokollet).\r\nSverige  förbinder  sig  också att \"vidta konkreta\r\nåtgärder för att öka [EU]-styrkornas tillgänglighet,\r\ndriftkompatibilitet     (förmåga     att     fungera\r\ntillsammans), flexibilitet  och insatsförmåga, bland\r\nannat genom att fastställa gemensamma  mål  när  det\r\ngäller  att  sända styrkor; eventuellt inbegripet en\r\nomprövning av  deras  nationella beslutsförfaranden\"\r\n(artikel 2c).\r\nDet krävs knappast någon  ytterligare  analys  för\r\nkonstaterandet   att   detta   samarbete  är  mycket\r\nlångtgående    militärt   och   politiskt.    Termen\r\n\"alliansfri\" är  varken  adekvat eller trovärdig som\r\nbeskrivning  av  ett land som  valt  att  helhjärtat\r\ndelta   i   det  ovan  beskrivna   samarbetet.   Har\r\nregeringen  och   riksdagen  väl  gått  in  i  detta\r\nsamarbete och bidragit  till  att vidareutveckla det\r\nblir Sverige alltmer solidariskt  och bundet och får\r\nallt svårare att delta à la carte,  om  t.ex.  andra\r\nEU-länder begär bistånd och solidaritet.\r\n\r\nFörsvarsgarantier med smalt undantag för\r\nalliansfrihet\r\n\r\n\r\nI  artikel  I-40.7  specificeras att EU-länderna har\r\nömsesidiga  försvarsgarantier:  \"Om  en  medlemsstat\r\nutsätts för väpnat  angrepp  på sitt territorium, är\r\nde  övriga  medlemsstaterna  skyldiga   att  ge  den\r\n[medlemsstaten] stöd och bistånd med alla  till buds\r\nstående  medel  i  enlighet  med  artikel  51 i [FN-\r\nstadgan].\" Därefter följer ett tillägg som syftar på\r\nbl.a.  Sverige  och  andra militärt alliansfria  EU-\r\nländer:  \"Detta  skall inte  påverka  den  särskilda\r\nkaraktären hos vissa  medlemsländers  säkerhets- och\r\nförsvarspolitik.\"\r\n\r\nInför      luciahelgens      EU-förhandling     om\r\nförsvarssamarbete  kände  Sverige   och   de   andra\r\nalliansfria   länderna  ett  behov  att  mildra  det\r\nosolidariska  intrycket  av  sitt  begärda  undantag\r\ngenom att i ett  samtidigt  brev betona sin militära\r\nsolidaritet  med  övriga  EU-länder.  Sålunda  skrev\r\nbl.a.  utrikesminister  Laila  Freivalds  till  sina\r\nkollegor i EU att \"Vi vill understryka betydelsen av\r\natt   främja  ömsesidig  solidaritet   mellan   EU:s\r\nmedlemsländer.  [Vi  fyra alliansfria medlemsländer]\r\när  beredda  att  understryka   principen   om   EU-\r\nsolidaritet   mera  vittgående  (\"more  widely\")  på\r\nsäkerhetens område,  inklusive situationer som avses\r\ni    FN-stadgans    artikel     51\"    (brev    från\r\nutrikesministrarna Laila Freivalds  (Sverige), Erkki\r\nTuomioja  (Finland),  Brian  Cowen (Irland),  Benita\r\nFerrero-Waldner   (Österrike)till   det   italienska\r\nordförandeskapet, dokument CIG 62/03).\r\nBrevet innebär att de alliansfria länderna flaggar\r\nför  att  de  är beredda  att  acceptera  en  vidare\r\ntolkning av solidaritetsbegreppet när det gäller EU-\r\nländer,  även  när   det   gäller   säkerhets-   och\r\nförsvarspolitik.   Brevet   måste   tolkas  som  att\r\nländerna vill gå längre än att bara upprepa  vad som\r\nredan    var   politiskt   överenskommet,   nämligen\r\nsolidaritet   med   möjlighet   till  användning  av\r\nmilitära medel vid terroristattacker.\r\nDen svenska politiken blev i och  med  detta  brev\r\nmera solidarisk och mindre alliansfri.\r\nOm  man  sätter  in  undantaget för de alliansfria\r\nmedlemsländerna  i  huvudtexten   i  artikel  I-40.7\r\nframgår   tydligt   undantagets  starkt   begränsade\r\nomfattning:  \"Om  en  medlemsstat  utsätts  för  ett\r\nväpnat angrepp på sitt  territorium,  är  de  övriga\r\nmedlemsstaterna skyldiga att ge [medlemsstaten] stöd\r\noch  bistånd  med alla till buds stående medel [utom\r\nsådana   som  faller   inom   vissa   medlemsländers\r\nsäkerhets-   och  försvarspolitik]  i  enlighet  med\r\nartikel  51  i  [FN-stadgan].\"   Sverige  är  alltså\r\nskyldigt att med alla till buds stående  medel bistå\r\npå många olika sätt, t.ex. ekonomiskt, diplomatiskt,\r\nmed räddningstjänst, med transporter etc. Undantaget\r\ngäller endast \"säkerhets- och försvarspolitik\",  och\r\ndet   finns   ingen   bortre  gräns  för  t.ex.  det\r\nekonomiska stödets omfattning.\r\nMan  kan  också  lägga  märke  till  det  ojämlika\r\nansvarstagandet  och  den  ojämlika   solidariteten.\r\nSverige kommer genom fördragstexten i åtnjutande  av\r\nsäkerhetsgarantier  utfärdade av alla EU-länder utom\r\nde  andra  alliansfria   länderna,   dvs.   Finland,\r\nÖsterrike   och  Irland.  Men  för  egen  del  säger\r\nregeringen att  den  lämnar öppet om regeringen vill\r\nbistå   andra   EU-länder    med    försvars-    och\r\nsäkerhetspolitiska    medel.    Det    är    en    i\r\nvärldshistorien  sannolikt unik kombination: Sverige\r\nerhåller fördragsbundna  säkerhetsgarantier av andra\r\nEU-länder utan att själv lova  något  i gengäld. Den\r\nhållningen  är  naturligtvis varken moraliskt  eller\r\nrealpolitiskt hållbar,  allra  minst  i  ett  skarpt\r\nutrikespolitiskt läge.\r\nÄr   Sverige   skyldigt   att   bistå   även   med\r\nförsvarsmateriel?  Om man ser frågan i ljuset av det\r\nlångtgående        samarbetet        på        bl.a.\r\nförsvarsmaterielområdet   inom   det   ovan   nämnda\r\n\"permanent  strukturerade samarbetet\" är svaret  ja:\r\nSverige måste uppfattas som skyldigt att bistå andra\r\nEU-länder beträffande försvarsmateriel.\r\n\r\nSvenska myter\r\n\r\n\r\nIbland får man  intrycket  att Sverige på ett bättre\r\nsätt fullföljer en roll som  fredsfrämjare i världen\r\ni  egenskap  av  icke-Natomedlem.   Det   finns   då\r\nanledning  att  påminna  om att det är Natomedlemmen\r\nNorge som stått som framgångsrik  medlare i Israel -\r\nPalestinakonflikten  (\"Osloprocessen\"),  Sri  Lankas\r\ninbördeskrig  och  nu  senast   i  Sudan,  och  inte\r\nalliansfria Sverige. Vårt land är  inte  heller  mer\r\nmoraliskt högtstående utanför Nato. Tvärtom. Sverige\r\nundandrar  sig  ansvar  och  solidaritet  för  andra\r\nländers    överlevnad,   demokrati   och   mänskliga\r\nrättigheter.  Skulle  t.ex. Natomedlemmarna Danmark,\r\nNorge och Island, som offrat  söner  och  döttrar på\r\ndemokratiernas   sida  i  andra  världskriget,  vara\r\nmindre fredsälskande än Sverige, som aldrig i modern\r\ntid varit ockuperat  eller  i  krig? Danmark, Norge,\r\nFinland, Nederländerna, Belgien  och Luxemburg m.fl.\r\ndrev       alla       neutralitetspolitik      under\r\nmellankrigstiden. Det hindrade dem inte från att bli\r\nockuperade under andra  världskriget.  Det  var inte\r\nneutralitetspolitiken   som   räddade  Sverige  från\r\nNazitysklands  erövringskrig  utan  snarare  kartans\r\nutseende. Geopolitiskt var det  svenska  territoriet\r\nmindre intressant för de krigförande.\r\n\r\n\r\nSkälen för svenskt Natomedlemskap stärks\r\n\r\n\r\nSkälen  för  ett  omedelbart  svenskt Natomedlemskap\r\nhar,  som  antytts,  stärkts. EU kan  nu  komma  att\r\nutvecklas   i   en   oönskad    riktning    mot   en\r\nförsvarsunion.  Länder som Frankrike kommer alldeles\r\nsäkert att arbeta  för  detta.  Denna utveckling har\r\nvisserligen  det  goda  med  sig  att   vårt   lands\r\nsäkerhets-    och    försvarspolitik   blivit   mera\r\ninomeuropeiskt solidarisk  och  mindre alliansfri än\r\ntidigare. Några menar att samarbetet  därför  skulle\r\nkunna bana väg för svenskt medlemskap i Nato.\r\n\r\nSverige  riskerar  dock  nu  att  hamna mellan två\r\nstolar,  Nato  och  EU.  Det  ligger  i  vårt  lands\r\nintresse att Europas länk till USA förblir stark och\r\natt  Nato,  förblir  ryggraden  i krishantering  och\r\nförsvar av vår del av Europa, liksom  i  rollen  som\r\nutförare   av   de   europeiska  ländernas  militära\r\nkrishanteringsoperationer   utanför   EU   och  dess\r\nnärområde  (t.ex.  Afghanistan och Kongo). Återigen,\r\neftersom  Sverige  inte   är   medlem  i  Nato,  kan\r\nregeringen  inte ta till vara vårt  egenintresse  av\r\nett i Östersjöområdet starkt Nato.\r\nNatofrågan  brukar  i  Sverige  avvisas  bl.a. med\r\nargumentet  att  inga  hot  finns  i  dag. Som t.ex.\r\nhändelserna i Madrid i mars 2004 visat,  och som med\r\nnästan kuslig precision redan hösten 2003 beskrevs i\r\nEU:s nya säkerhetsstrategi, finns hot kvar,  men  de\r\ntar  sig  nya  former.  Slutsatsen är att länder bör\r\nomstrukturera     bl.a.     sitt     försvar     för\r\nterroristbekämpning,    sina   metoder    för    att\r\nlångsiktigt  eliminera  terrorismens   grundorsaker,\r\nsamt  samarbeta  sinsemellan  för  att möta  de  nya\r\nhoten.  Men de traditionella hoten kan  också  komma\r\natt aktualiseras  igen,  och  även  för Sveriges del\r\nleda  till  en omstrukturering av försvaret  och  en\r\nförändring     av      försvarsindustrityngdpunkten.\r\nSituationen i Ryssland är  inte  helt stabil. Snabba\r\nförändringar  i mer odemokratisk riktning  kan  inte\r\nuteslutas.\r\nDet är väl möjligt  att någon förändringsfruktande\r\nförespråkare   vill   försöka   hävda   att   svensk\r\nalliansfrihet är oförändrad även med ovanstående nya\r\nåtaganden, tagna vart och  ett  för sig. Det är inte\r\nkorrekt, dock. Men också om så vore  fallet  innebär\r\nden samlade massan av nya bindningar och solidaritet\r\natt   alliansfriheten   har   förändrats  i  en  mer\r\nsolidarisk och mindre alliansfri riktning.\r\nPolitiskt kan denna nya verklighet  leda  till två\r\nväsensskilda  slutsatser.  Den första är att Sverige\r\nväljer isolationism och lämnar  EU snarast, dvs. den\r\npolitik   som   t   ex   Vänster-  och  Miljöpartiet\r\nföreträder.  Vi  delar inte  slutsatsen,  men  denna\r\nhållning  är  logisk   och   begriplig.   Den  andra\r\nslutsatsen  är att Sverige bör delta helt och  fullt\r\ninte bara i EU  utan även i Nato, så som Folkpartiet\r\nliberalerna  förespråkar.   Däremot   kan   den  nya\r\nutvecklingen  inte leda till slutsatsen att man  bör\r\nfortsätta med den  linje  som riksdagsmajoriteten nu\r\nstår    för,    dvs.   att   fortsätta    med    den\r\nsäkerhetspolitiska  retoriken ungefär som förut. Att\r\nsäga ett officiellt och  göra  ett annat i praktiken\r\när en förtroendeeroderande linje som bör begravas.\r\n\r\nFormalia rörande svenskt Natomedlemskap\r\n\r\n\r\nSverige  uppfyller  naturligtvis  de   grundläggande\r\nförutsättningarna för medlemskap i Nato.  Sverige är\r\nen  demokratisk  rättsstat  med marknadsekonomi  och\r\nförsvaret står under demokratisk  kontroll.  Sverige\r\nhar inga territoriella eller andra stridsfrågor  med\r\ngrannstaterna.\r\n\r\nI  praktiken förutsätter Natomedlemskap framväxten\r\nav ett  klart och varaktigt stöd av medborgarna. Det\r\nmångåriga    nära,    men    underordnade,   svenska\r\nNatosamarbetet  bäddar  för medborgarstöd  när  fler\r\npolitiska och andra ledare  i  Sverige  tar  på  sig\r\nuppgiften  att  söka  leda  opinionen,  och  tydligt\r\ninformera     och     argumentera     för    svenskt\r\nNatomedlemskap.  Å  andra  sidan, om det i  Sverige,\r\ntill  skillnad  mot i Finland,  helt  skulle  saknas\r\nmental    och    opinionsmässig     beredskap    för\r\nNatomedlemskap,  inskränker  en sådan blockering  på\r\nett  allvarligt  sätt  den  svenska  statsledningens\r\nsäkerhetspolitiska handlingsfrihet.\r\n\r\nNato och svenskt militärt försvar\r\n\r\n\r\nDet  gemensamma försvaret är alltjämt  Natos  kärna,\r\näven om  tyngdpunkten i utvecklandet av den militära\r\nverksamheten   för   närvarande   är   förlagd  till\r\noperationer  utanför  alliansens  område  och   till\r\nbekämpandet av terrorismen. Alliansens kommando- och\r\ntruppstrukturer utvecklas i enlighet härmed.\r\n\r\nNato  förutsätter inte att medlemsländerna har ett\r\nvisst försvarssystem. Sålunda ställer alliansen inte\r\nheller   hinder    för    upprätthållandet   av   en\r\nvärnpliktsarmé. Nato förutsätter att medlemsländerna\r\nhar  interoperativa  trupper   som   kan  fungera  i\r\nNatoledda   operationer  antingen  vid  försvar   av\r\nområdet eller i Natos krishanteringsoperationer.\r\nSveriges     nuvarande     för     internationella\r\nkrishanteringsuppgifter  avsedda trupper utvecklas i\r\nden  planerings- och översynsprocess  (Planning  and\r\nReview    Process,    PARP)    som   Nato   erbjuder\r\npartnerländerna  och inom vars ram  Sverige  avtalar\r\nmed    Natos    representanter     om     de    s.k.\r\npartnerskapsmålen (Partnership Goals).\r\nNatos medlemsländer avtalar för sin del om de s.k.\r\nstyrkemålen (Force Goals). Dessa gäller inte  enbart\r\nden internationella krishanteringen, utan all den av\r\nmedlemsländernas  trupp  som  ställs till alliansens\r\nförfogande  för  gemensamma  operationer,  inklusive\r\nsådana  eventuella  operationer   som  artikel  5  i\r\nNordatlantiska    fördraget    förutsätter.    Natos\r\nmedlemsländer ställer endast en  viss  del  av  sina\r\ntrupper till alliansens förfogande.\r\n\r\nNatokompatibel materiel för det svenska\r\nförsvaret\r\n\r\n\r\nÄven    ett   \"militärt   alliansfritt\"   land   bör\r\nnaturligtvis   i  den  militära  planeringen  tanken\r\nfinnas att försvaret skall utrustas för en beredskap\r\natt ta emot hjälp  i krissituationer. Utgångspunkten\r\nskall  vara  ett nationellt  försvar  som  möjliggör\r\nmilitärt samarbete  och  på så sätt säkerställer att\r\nstatsledningen      har     en     så     omfattande\r\nsäkerhetspolitisk handlingsfrihet som möjligt.\r\n\r\nVare sig Sverige är medlem av Partnerskap för fred\r\n(PFF) eller full medlem  av  Nato  bör för att uppnå\r\ninternationell    samverkansförmåga   den    svenska\r\nförsvarsmakten    utbildas     på     grundval    av\r\nlångtidsplaner     så     att     materielen    blir\r\nNatokompatibel.\r\nNär  det  gäller krishanteringsoperationer  skulle\r\nSverige som Natomedlem  sannolikt  förväntas delta i\r\nstort   sett  på  samma  nivå  som  för  närvarande.\r\nDeltagandet   i   Natos   beredskapsstyrkor   skulle\r\nförutsätta snabb beredskap för politiska beslut  och\r\nkanske  snabbare  insatsberedskap än för närvarande.\r\nMotsvarande  krav  kommer   till   synes   också   i\r\nsnabbinsatsförmågan  i  samband  med  EU:s  militära\r\nkrishantering.\r\n\r\nBeslut som medlem om svenskt deltagande i\r\nNatooperationer\r\n\r\n\r\nBeslut   om  deltagandet  i  Natooperationer  skulle\r\nalltid behöva  fattas  utgående  från  det  enskilda\r\nfallet  på  nationell  nivå.  Detta  gäller både för\r\ndeltagandet i artikel 5-operationer och  i Natoledda\r\nkrishanteringsoperationer.  Natomedlemskapet  skulle\r\ninnebära  att  Sverige får del  av  den  synnerligen\r\nbetydande          avskräckningsverkan           som\r\nsäkerhetsgarantierna  för  med sig. Natomedlemskapet\r\nskulle  förhindra att Sverige  utsätts  för  militär\r\npåtryckning eller militärt hot eller möjligheten att\r\nSverige blir föremål för ett militärt anfall.\r\n\r\nFrågorna  gällande placering i Sverige av trupper,\r\nstaber  eller   materielförråd  skulle  avgöras  vid\r\nförhandlingar mellan Nato och Sverige, och de skulle\r\nförutsätta  ett  nationellt   beslut   av   Sveriges\r\nriksdag.  I  Sverige  skulle inga permanenta trupper\r\nfrån de allierade länderna  placeras under fredstid,\r\ninte   heller   kärnvapen  eller  Natos   permanenta\r\nledningsinstanser. När det gäller att avvärja hot om\r\nkrig eller ett egentligt  anfall  skulle  Nato kunna\r\nanvända  sina  beredskapstrupper  i  Sverige. Om  de\r\nräcker till beror på den allmäneuropeiska  kris  som\r\nsannolikt detta hot vore en del av, och den militära\r\nhelhetssituationen.\r\nDet   stöd   som   Sverige   får   av  Nato  i  en\r\nkrissituation skulle således åtminstone  utgöras  av\r\nhjälp  i form av materiel och eventuellt möjligheten\r\natt använda  trupper  med  hög  beredskap.  Nato har\r\nberedskap  att  sända  stöd från alla försvarsgrenar\r\ntill  ett  medlemsland som  anfallits.  Mängden  och\r\nslaget av den  hjälp  som  tas  emot  skulle  utgöra\r\ngrunden för utarbetandet av de underhållsplaner  som\r\ngäller   mottagandet  av  hjälpen.  Frågor  som  bör\r\nutredas är  bl.a.  det  underhålls- och materielstöd\r\nsom alliansens trupper behöver  samt  hur  långt  de\r\nnationella  resurserna  räcker  när  det  gäller att\r\nstödja alliansens trupper. Att uppnå förmåga  att ta\r\nemot  betydande hjälp skulle kräva många år beroende\r\npå vilken  nivå  för  förmågan  att  motta hjälp som\r\neftersträvas samt hjälpens omfattning.\r\nSom  medlem av Nato skulle Sverige i  huvudsak  på\r\nsamma  sätt   som  för  närvarande  bereda  sig  för\r\nförsvaret  av  det  egna  territoriet.  Det  svenska\r\nförsvaret  borde   dock   ha   förmåga  att  fungera\r\neffektivare än för närvarande tillsammans med övriga\r\nNatoländers trupper.\r\n\r\nUppenbara samordningsvinster och preliminära\r\nekonomiska aspekter på Natomedlemskap\r\n\r\n\r\nInom  Nato  ansvarar  varje medlemsland  självt  för\r\nupprätthållandet och utvecklandet av sitt nationella\r\nförsvarssystem.    Medlemsländerna     delar    dock\r\nsinsemellan på vissa kostnader för sådana funktioner\r\nsom   kommer  hela  alliansen  till  godo  och   som\r\nbyggandet,   upprätthållandet   och   förnyandet  av\r\ninfrastrukturen  för med sig. Dessa kostnader  täcks\r\nmed anslag från alliansens  program för civilbudget,\r\nmilitärbudget   och   säkerhetsinvesteringar   (NATO\r\nSecurity Investment Programme, NSIP).\r\n\r\nVarje  medlemslands  andel   av  Natos  gemensamma\r\nbudgetar    fastställs    i    enlighet    med    de\r\nbetalningsandelar  som överenskommits i samband  med\r\nmedlemskapsförhandlingarna  och  i vilka bl.a. BNP:s\r\nstorlek beaktas. Medlemsländerna får tillbaka en del\r\nav kostnaderna för sådana investeringar  som  gjorts\r\npå medlemsländernas område och som anses komma  hela\r\nalliansen      till     godo     (programmet     för\r\nsäkerhetsinvesteringar).\r\nDet  är  viktigt  att  konstatera  att  Nato  inte\r\nställer några  krav  på  medlemsländerna  i fråga om\r\nförsvarsutgifterna.  Fastställandet  av  nivån   för\r\nförsvarsutgifterna   är  i  sista  hand  alltid  ett\r\nnationellt  beslut.  En   två   procents   BNP-andel\r\nbetraktas  som en riktgivande målnivå för de  länder\r\nvilka som bäst förbereder sig för Natomedlemskap och\r\nvilkas   försvarssystem    kräver   en   heltäckande\r\nstrukturreform.\r\nSom redan nämnts står det varje Natoland fritt att\r\nutforma det nationella försvaret  på  det  sätt  som\r\nbefinnes  lämpligt.  Samtidigt  är det naturligt för\r\nSverige   att   tillvarata   de   möjligheter   till\r\nsamordning   och   kostnadseffektivitet    som   ett\r\nmedlemskap  i alliansen skapar. Primärt handlar  det\r\nom bättre och  billigare  materielutveckling,  ökade\r\nmöjligheter  till  övningar  i  högre  förband  samt\r\nsamordning  i  fråga  om  territoriell  övervakning,\r\nunderrättelseverksamhet m.m. I ett krympande svenskt\r\nförsvar   kan   dessa   grundläggande  fördelar   på\r\nmarginalen    bli    avgörande    för    att    lösa\r\nFörsvarsmaktens huvuduppgifter.\r\nPå ett djupare plan  öppnas också möjligheter till\r\nstrukturell  samordning  av   Sveriges   och   andra\r\nmedlemmars   stridskrafter.   Det  handlar  dels  om\r\nkomplettering och specialisering  inom  alliansen  i\r\ndess  helhet,  dels  om  mer  långtgående samarbeten\r\nmellan enskilda medlemsländer. Det skulle t.ex. vara\r\nmöjligt  för  Sverige  att utveckla  och  organisera\r\nstridskrafter  gemensamt   med  andra  skandinaviska\r\nmedlemmar  som  Danmark  och  Norge.  I  den  snabba\r\nutvecklingen med tunga militärtekniska investeringar\r\nfår   detta   ökad   betydelse   för  alla   länders\r\nmöjligheter  att vidmakthålla en hög  teknisk  nivå.\r\nInom Nato finns  flera  exempel  på sådana regionala\r\nsamarbeten som förenas av viljan att  nå ökad effekt\r\ntill mindre kostnad.\r\nVi   föreslår   att  riksdagen  tillkännager   för\r\nregeringen som sin  mening  vad  som  ovan framförs.\r\nFörslaget   lämnas   med   anledning  av  motionerna\r\n2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2002/03:K432 yrkande 11,\r\n2002/03:U234  yrkandena 2, 3  och  7,  2002/03:Fö240\r\nyrkande  1,  2003/04:K419  yrkande  9,  2003/04:U329\r\nyrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.\r\n\r\n--------------------------------------------------\r\n------------------------------\r\n[1]  Föreliggande  text  bygger  delvis,  och  med\r\navsikt,  på  det finska försvarsministeriets rapport\r\n\"Verkningarna  av  en eventuell militär alliering på\r\nutvecklandet   av   Finlands    försvarssystem   och\r\nförsvarsförvaltningen\", publicerad 27 februari 2004,\r\noch Carl B Hamilton, \"Svensk säkerhetspolitik  - myt\r\noch verklighet\", Internationella Studier nr. 1 2004,\r\nUtrikespolitiska institutet, Stockholm.\r\n\r\n\r\nSärskilda yttranden\r\n\r\n\r\nUtskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett\r\nföljande särskilda yttranden.  I rubriken anges inom\r\nparentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till\r\nriksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.\r\n\r\n1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för\r\nfred (PFF) (punkt 1)\r\n\r\nav Sermin Özürküt (v).\r\n\r\nSverige samarbetar i dag med  en  rad länder när det\r\ngäller konflikthantering. Flera av  dessa  länder är\r\nmedlemmar av Nato, andra inte. Konflikthantering  är\r\nen  nödvändig  del  av den svenska utrikespolitiken.\r\nDen svenska utrikespolitiken är dock inte betjänt av\r\natt   knytas   upp   av   olika    militärallianser.\r\nVänsterpartiets  uppfattning  är dock  den  att  den\r\nsvenska  alliansfriheten skall utvecklas  bort  från\r\nalla misstankar om en eventuell Natoanslutning och i\r\nriktning  mot   den   radikala   och   självständiga\r\nutrikespolitiska  linje som tidigare varit  Sveriges\r\nkännemärke.\r\n\r\n\r\n2. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för\r\nfred (PFF) (punkt 1)\r\n\r\nav Lotta N Hedström (mp).\r\n\r\nTrots vår i grunden  samarbetsinriktade  inställning\r\ntill  omvärlden  ser  Miljöpartiet  en  fara  i  att\r\nSverige,  genom sitt medlemskap i de Nato-initierade\r\nsamarbetsprogrammen Euroatlantiska partnerskapsrådet\r\n(EAPR) och Partnerskap för fred (PFF), successivt på\r\nsikt  kan  knytas   närmare  Nato-alliansens  övriga\r\nåtaganden och förpliktelser. Det svenska deltagandet\r\ni dessa samarbetsformer,  kombinerat  med de alltmer\r\nomfattande     säkerhetspolitiska    och    militära\r\nkopplingarna mellan  EU  och  Nato,  kan riskera att\r\nställa det svenska folket inför fullbordat  faktum -\r\nett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato-alliansen.\r\n\r\nMiljöpartiet håller en sådan utveckling för mycket\r\nolycklig. Den svenska alliansfriheten har under lång\r\ntid   möjliggjort   ett   svenskt   utrikespolitiskt\r\nengagemang för världens små stater, främst  kanske i\r\nrollen  som  medlare.  Den  legitimitet  som Sverige\r\nunder  lång tid har tillvunnit sig i detta  avseende\r\nriskerar  att gå förlorad, liksom kanske många andra\r\nvärden som ledande i nedrustningsarbetet.\r\n\r\nBilaga\r\n\r\nFörteckning över behandlade förslag\r\n\r\n\r\nSkrivelsen\r\n\r\n2003/04:84  Sveriges  samarbete  inom Euroatlantiska\r\npartnerskapsrådet  (EAPR) och Partnerskap  för  fred\r\n(PFF).\r\n\r\n</pre><pre></pre><pre>\r\nFöljdmotioner\r\n\r\n\r\n2003/04:U20 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):\r\n\r\n1.   Riksdagen  beslutar   att  Sverige  ansöker  om\r\nmedlemskap i Nato.\r\n\r\n2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs  om att Sverige i\r\navvaktan  på  Natomedlemskap  bör se medlemskap  i\r\nNato   som  ett  reellt  alternativ   i   Sveriges\r\nsäkerhetspolitik.\r\n\r\n3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin\r\nmening   vad   i   motionen   anförs   om  att  en\r\nsäkerhetspolitik  bör  utformas med hänsynstagande\r\ntill   att  Nato  alltjämt  är   en   traditionell\r\ninternationell  organisation,  där besluten fattas\r\nutgående från enhällighetsregeln.\r\n\r\n4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening   vad  i  motionen   anförs   om   att   en\r\nsäkerhetspolitik  bör  utformas med hänsynstagande\r\ntill  att  varje  medlemsland   i   Nato  beslutar\r\nsjälvständigt  och  i  enlighet  med de nationella\r\nbeslutsförfarandena om slaget och  omfattningen av\r\nden militära hjälp som ges.\r\n\r\n5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening   vad  i  motionen   anförs   om   att   en\r\nsäkerhetspolitik  bör  utformas med hänsynstagande\r\ntill att beslut om deltagandet  i  Natooperationer\r\nalltid  fattas  utgående från det enskilda  fallet\r\noch på nationell nivå, både vad avser deltagande i\r\n\"artikel     5\"-operationer      och     Natoledda\r\nkrishanteringsoperationer.\r\n\r\n6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening vad i motionen anförs om att utgångspunkten\r\nskall  vara  ett  svenskt  försvar  som  möjliggör\r\nmilitärt samarbete och på så sätt säkerställer att\r\nstatsledningen     har     en     så    omfattande\r\nsäkerhetspolitisk handlingsfrihet som  möjligt och\r\natt   ett   \"militärt   alliansfritt\"  Sverige   i\r\nplaneringen bör säkerställa att försvaret utrustas\r\nför   en   beredskap   att   ta   emot   hjälp   i\r\nkrissituationer.\r\n\r\n7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening vad i motionen  anförs  om att mot bakgrund\r\nav  Natos  helt  överlägsna  förmåga   att   hävda\r\nsäkerhet   och  säkerhetsgarantier  (uttalade  och\r\nouttalade) i  Östersjöområdet  skulle för Sveriges\r\ndel  en  utveckling  mot EU-försvar  innebära  ett\r\nallvarligt bakslag för svensk säkerhetspolitik och\r\natt  regeringen därför  tydligt  och  bestämt  bör\r\nmotarbeta en sådan utveckling.\r\n\r\n8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs  om  att EU:s nya\r\nsäkerhetsstrategi,  EU:s  nya  solidaritetsklausul\r\noch  EU:s  nya  försvarsgarantier (med  ett  smalt\r\nundantag för alliansfria  länder)  var  och en för\r\nsig, och särskilt de tre tillsammans, för  Sverige\r\ninnebär nya bindningar och långtgående solidaritet\r\nsom gör att alliansfriheten har ändrats i en långt\r\nmer solidarisk och mindre alliansfri riktning.\r\n\r\n9.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin\r\nmening   vad   i   motionen   anförs  om  att   en\r\nsäkerhetspolitik  bör utformas med  hänsynstagande\r\ntill  att  Nato  inte   ställer   några   krav  på\r\nmedlemsländerna i fråga om försvarsutgifterna  och\r\natt fastställandet av nivån för försvarsutgifterna\r\ni sista hand alltid är ett nationellt beslut.\r\n\r\n10.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin\r\nmening vad i motionen  anförs om Natomedlemskapets\r\nmöjligheter   till   strukturell   samordning   av\r\nSveriges och andra medlemmars stridskrafter, t.ex.\r\natt    Sverige    utvecklar     och    organiserar\r\nstridskrafter  gemensamt  med andra  skandinaviska\r\nmedlemmar som Danmark och Norge.\r\n\r\n11. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i motionen anförs om att Nato förblir\r\nden  enda  organisationen  i  Europa,  särskilt  i\r\nÖstersjöområdet,  som  förmår  ge  sina  medlemmar\r\nsäkerhetsgarantier  med  tanke  på  alla typer  av\r\nmilitära hot.\r\n\r\n12.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i  motionen anförs om att ett svenskt\r\nNatomedlemskap, i  praktiken  skulle förhindra att\r\nSverige  utsätts  för  militär påtryckning,  eller\r\nmilitärt hot, eller möjligheten  att  Sverige blir\r\nföremål för ett militärt anfall.\r\n\r\n2003/04: U21 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):\r\n\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening\r\nvad   i   motionen   anförs   om   att  det  utifrån\r\nperspektivet    av    Natos    betydelse    i   hela\r\nÖstersjöområdet  görs  en  grundlig och övergripande\r\nutredning, i nära kontakt med  motsvarande utredning\r\ni Finland, om förutsättningarna  för  ett eventuellt\r\nsvenskt Natomedlemskap.\r\n\r\n\r\nMotioner från allmänna motionstiden\r\n2002/03\r\n\r\n\r\n2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):\r\n\r\n11.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs  om vikten av att\r\nstärka den transatlantiska länken (bl.a. Nato).\r\n\r\n2002/03:U234 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):\r\n\r\n2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin\r\nmening vad i motionen anförs om att säkerhet i dag\r\nbäst uppnås i gemenskap med andra.\r\n\r\n3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i  motionen anförs om att EU och Nato\r\nför praktiskt taget  alla  demokratiska  stater  i\r\nEuropa   är  det  naturliga  medlet  för  gemensam\r\nsäkerhet.\r\n\r\n7. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin\r\nmening  vad  i  motionen anförs om den förestående\r\nNato-utvidgningen.\r\n\r\n2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl. (m):\r\n\r\n1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin\r\nmening  vad i motionen anförs om att Sverige skall\r\nstödja  de  baltiska  staternas  önskan  om  Nato-\r\nmedlemskap.\r\n\r\n2002/03:U249 av Gudrun Schyman m.fl. (v):\r\n\r\n8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin\r\nmening  vad  i  motionen anförs om att den svenska\r\nalliansfriheten   utvecklas    bort    från   alla\r\nmisstankar  om en eventuell Natoanslutning  och  i\r\nriktning  mot   den   radikala  och  självständiga\r\nutrikespolitiska linje som tidigare varit Sveriges\r\nkännemärke.\r\n\r\n2002/03:U280 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):\r\n\r\n16. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin\r\nmening  vad i motionen anförs om att ett nära  och\r\nöppet samarbete med Nato skall ses som en naturlig\r\ndel av svensk säkerhetspolitik.\r\n\r\n20. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs om att  inkludera\r\nÖstersjöområdet    i    en    alleuropeisk     och\r\ntransatlantisk säkerhetsordning.\r\n\r\n2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m):\r\n\r\n18.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin\r\nmening  vad i motionen anförs  om  Natos  centrala\r\nroll för europeisk säkerhet.\r\n\r\n22. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin\r\nmening vad i motionen anförs om att  Sverige skall\r\nstödja    de    baltiska   staternas   önskan   om\r\nNatomedlemskap.\r\n\r\n2002/03:Fö240 av Allan Widman m.fl. (fp):\r\n\r\n1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs  om  att Sveriges\r\nsäkerhet   bäst  främjas  i  samverkan  med  andra\r\ndemokratier i EU och Nato.\r\n\r\n\r\nMotioner från allmänna motionstiden\r\n2003/04\r\n\r\n\r\n2003/04: K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):\r\n\r\n9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs  om vikten av att\r\nstärka     den    transatlantiska    länken    och\r\nNatosamarbetet.\r\n\r\n2003/04: U208 av Sten Tolgfors (m):\r\n\r\n7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin\r\nmening   vad   i   motionen   anförs   om  svenskt\r\nNatomedlemskap.\r\n\r\n2003/04:U268 av Peter Danielsson (m):\r\n\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som sin mening\r\nvad  i motionen anförs om att Sverige snarast  skall\r\nansöka om medlemskap i Nato.\r\n\r\n2003/04:U329 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):\r\n\r\n1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin\r\nmening vad i motionen anförs om att Sverige  - med\r\ntanke    på    sitt    inflytande   över   Europas\r\nsäkerhetspolitik och sin  långsiktiga  säkerhet  -\r\nunder 2003-04 bör söka medlemskap i Nato.\r\n\r\n2003/04:Fö243 av Allan Widman m.fl. (fp):\r\n\r\n1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin\r\nmening  vad  i  motionen  anförs  om  att   svensk\r\nsäkerhet   tjänas   bäst  om  vi  som  fullvärdiga\r\nmedlemmar  i Nato och  EU  arbetar  för  fred  och\r\nsäkerhet tillsammans med andra demokratier.\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n\r\n</pre><pre></pre>"
    },
    "dokutskottsforslag": {
      "utskottsforslag": [
        {
          "punkt": "1",
          "rubrik": "Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "forslag": "Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K432 yrkande 11, 2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7, 2002/03:U237 yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8, 2002/03:U280 yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323 yrkandena 18 och 22, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande 9, 2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2003/04:U21, 2003/04:U208 yrkande 7, 2003/04:U268, 2003/04:U329 yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.\r\n",
          "beslutstyp": "röstning",
          "motforslag_nummer": "1",
          "motforslag_partier": "\"m\"",
          "votering_id": "4E6D13A1-9F47-11D8-AF6B-0004755038F6",
          "votering_sammanfattning_html": {
            "table": {
              "tr": [
                {
                  "td": {
                    "h4": "Omröstning i sakfrågan",
                    "p": "Utskottets förslag mot reservation 1 (m)\r\n"
                  }
                },
                {
                  "th": [
                    "Parti",
                    "Ja",
                    "Nej",
                    "Avstående",
                    "Frånvarande"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "s",
                    "127",
                    "0",
                    "0",
                    "17"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "m",
                    "0",
                    "48",
                    "0",
                    "7"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "c",
                    "17",
                    "0",
                    "0",
                    "5"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "fp",
                    "0",
                    "0",
                    "42",
                    "6"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "kd",
                    "29",
                    "0",
                    "0",
                    "4"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "v",
                    "23",
                    "0",
                    "2",
                    "5"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "mp",
                    "15",
                    "0",
                    "0",
                    "2"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "-",
                    "0",
                    "0",
                    "0",
                    "0"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "Totalt",
                    "211",
                    "48",
                    "44",
                    "46"
                  ]
                },
                {
                  "td": {
                    "h4": "Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag"
                  }
                }
              ]
            }
          },
          "votering_url_xml": "http://data.riksdagen.se/votering/4E6D13A1-9F47-11D8-AF6B-0004755038F6",
          "rm": "2003/04",
          "bet": "UU17",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "2",
          "rubrik": "Regeringens skrivelse 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "forslag": "Riksdagen lägger skrivelse 2003/04:84 till handlingarna.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2003/04",
          "bet": "UU17",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        }
      ]
    },
    "dokmotforslag": {
      "motforslag": [
        {
          "nummer": "1",
          "rubrik": "Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "partier": "\"m\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "1"
        },
        {
          "nummer": "2",
          "rubrik": "Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "partier": "\"fp\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "1"
        }
      ]
    },
    "dokaktivitet": {
      "aktivitet": [
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-04-20 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2004-04-27 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "JUS",
          "namn": "Justering",
          "datum": "2004-04-29 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "40",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TRY",
          "namn": "Trycklov",
          "datum": "2004-05-06 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "60",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "B1",
          "namn": "Bordläggning 1",
          "datum": "2004-05-10 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "1",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "TROWE",
          "namn": "Trycklov till Gotab och webb",
          "datum": "2004-05-11 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "70",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "BEH",
          "namn": "Behandling",
          "datum": "2004-05-12 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "3",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "AVG",
          "namn": "Avgörande",
          "datum": "2004-05-13 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "5",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BES",
          "namn": "Beslut",
          "datum": "2004-05-13 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "4",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "RSKR",
          "namn": "Utfärdande av riksdagsskrivelse",
          "datum": "2004-05-13 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "6",
          "process": "avgorande"
        }
      ]
    },
    "dokuppgift": {
      "uppgift": [
        {
          "kod": "beslutssammanfattningusk",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-20 13:38:45"
        },
        {
          "kod": "notis",
          "namn": "Beslut i korthet",
          "text": "Regeringen har rapporterat till riksdagen om verksamheten inom Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred. Regeringen presenterar sin bedömning av partnerskapets betydelse och hur Sveriges intressen i det framtida partnerskapet bäst kan bli tillgodosedda. Riksdagen avslår de motioner som lämnats in i ärendet. Motionerna handlar bland annat om svenskt Natomedlemskap och Sveriges alliansfrihet. Riksdagen avslutade ärendet utan att göra någonting mer. ",
          "dok_id": "GR01UU17",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "notisrubrik",
          "namn": "Beslut",
          "text": "Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred (UU17) ",
          "dok_id": "GR01UU17",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "rdbeslut",
          "namn": "Riksdagens beslut",
          "text": "Kammaren biföll utskottet",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-20 13:38:45"
        },
        {
          "kod": "statustext",
          "namn": "statustext",
          "text": "Ärendet är avslutat",
          "dok_id": "GR01UU17",
          "systemdatum": "2017-10-20 09:50:29"
        },
        {
          "kod": "utsknotis",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "<p>Regeringen har rapporterat till riksdagen om verksamheten inom Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred. Regeringen presenterar sin bedömning av partnerskapets betydelse och hur Sveriges intressen i det framtida partnerskapet bäst kan bli tillgodosedda. Utrikesutskottet föreslår att riksdagen ska avslå de motioner som lämnats in i ärendet. Motionerna handlar bland annat om svenskt Natomedlemskap och Sveriges alliansfrihet. Utskottet föreslår att riksdagen ska avsluta ärendet utan att göra någonting mer.</p>",
          "dok_id": "GR01UU17",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:43:25"
        },
        {
          "kod": "utsknotisrubrik",
          "namn": "Utskottets förslag",
          "text": "Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred (UU17)",
          "dok_id": "GR01UU17",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:43:25"
        }
      ]
    },
    "dokbilaga": {
      "bilaga": [
        {
          "dok_id": "GR01UU17",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "bet_200304_uu_17.docx",
          "filstorlek": "128345",
          "filtyp": "docx",
          "titel": "Sveriges     samarbete     inom     Euroatlantiskapartnerskapsrådet  (EAPR) och Partnerskap  för  fred(PFF)",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/30C2AD0E-C109-443E-AD0C-902F79AB346B"
        },
        {
          "dok_id": "GR01UU17",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "bet_200304_uu_17.pdf",
          "filstorlek": "352071",
          "filtyp": "pdf",
          "titel": "Bilaga: bet_200304_uu_17",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/494800B7-8EA7-498F-B44D-E427ABA5F1DB"
        }
      ]
    },
    "dokreferens": {
      "referens": [
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fö240 Försvaret",
          "ref_dok_id": "GQ02Fö240",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fö240",
          "ref_dok_titel": "Försvaret",
          "ref_dok_subtitel": "av Allan Widman m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:K432 Liberal europapolitik",
          "ref_dok_id": "GQ02K432",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "K432",
          "ref_dok_titel": "Liberal europapolitik",
          "ref_dok_subtitel": "av Lars Leijonborg m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:U234 Säkerhetspolitiken",
          "ref_dok_id": "GQ02U234",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "U234",
          "ref_dok_titel": "Säkerhetspolitiken",
          "ref_dok_subtitel": "av Carl B Hamilton m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:U237 Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa",
          "ref_dok_id": "GQ02U237",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "U237",
          "ref_dok_titel": "Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa",
          "ref_dok_subtitel": "av Göran Lennmarker m.fl. (M)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:U249 För en radikal och självständig utrikespolitik",
          "ref_dok_id": "GQ02U249",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "U249",
          "ref_dok_titel": "För en radikal och självständig utrikespolitik",
          "ref_dok_subtitel": "av Gudrun Schyman m.fl. (V)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:U280 Säkerhetspolitiken",
          "ref_dok_id": "GQ02U280",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "U280",
          "ref_dok_titel": "Säkerhetspolitiken",
          "ref_dok_subtitel": "av Holger Gustafsson m.fl. (KD)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:U323 Sverige i Europa",
          "ref_dok_id": "GQ02U323",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "U323",
          "ref_dok_titel": "Sverige i Europa",
          "ref_dok_subtitel": "av Bo Lundgren m.fl. (M)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:Fö243 Försvaret i ny tid",
          "ref_dok_id": "GR02Fö243",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "Fö243",
          "ref_dok_titel": "Försvaret i ny tid",
          "ref_dok_subtitel": "av Allan Widman m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:K419 Liberal europapolitik",
          "ref_dok_id": "GR02K419",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "K419",
          "ref_dok_titel": "Liberal europapolitik",
          "ref_dok_subtitel": "av Lars Leijonborg m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:U20 med anledning av skr. 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "ref_dok_id": "GR02U20",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "U20",
          "ref_dok_titel": "med anledning av skr. 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "ref_dok_subtitel": "av Carl B Hamilton m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:U208 Svenskt Natomedlemskap",
          "ref_dok_id": "GR02U208",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "U208",
          "ref_dok_titel": "Svenskt Natomedlemskap",
          "ref_dok_subtitel": "av Sten Tolgfors (M)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:U21 med anledning av skr. 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "ref_dok_id": "GR02U21",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "U21",
          "ref_dok_titel": "med anledning av skr. 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "ref_dok_subtitel": "av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (M)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:U268 Medlemskap i Nato",
          "ref_dok_id": "GR02U268",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "U268",
          "ref_dok_titel": "Medlemskap i Nato",
          "ref_dok_subtitel": "av Peter Danielsson (M)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2003/04:U329 Säkerhetspolitik",
          "ref_dok_id": "GR02U329",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "U329",
          "ref_dok_titel": "Säkerhetspolitik",
          "ref_dok_subtitel": "av Carl B Hamilton m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "regeringsskrivelse 2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "ref_dok_id": "GR0384",
          "ref_dok_typ": "skr",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "84",
          "ref_dok_titel": "Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF)",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Regeringens skrivelse"
        },
        {
          "referenstyp": "protokollbeslut",
          "uppgift": "2004-05-13",
          "ref_dok_id": "GR09115",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "115",
          "ref_dok_titel": "2004-05-13",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "protokolldebatt",
          "uppgift": "2004-05-12",
          "ref_dok_id": "GR09114",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "114",
          "ref_dok_titel": "2004-05-12",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "rskr",
          "uppgift": "2003/04:114",
          "ref_dok_id": "GR0K114",
          "ref_dok_typ": "rskr",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "114",
          "ref_dok_titel": "Riksdagsskrivelse 2003/04:114",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Riksdagsskrivelse"
        },
        {
          "referenstyp": "rskr",
          "uppgift": "2003/04:115",
          "ref_dok_id": "GR0K115",
          "ref_dok_typ": "rskr",
          "ref_dok_rm": "2003/04",
          "ref_dok_bet": "115",
          "ref_dok_titel": "Riksdagsskrivelse 2003/04:115",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Riksdagsskrivelse"
        }
      ]
    }
  }
}