{
  "dokumentstatus": {
    "dokument": {
      "hangar_id": "2302966",
      "dok_id": "GQ01FIU20",
      "rm": "2002/03",
      "beteckning": "FIU20",
      "typ": "bet",
      "subtyp": "",
      "doktyp": "bet",
      "typrubrik": "Betänkande 2002/03:FIU20",
      "dokumentnamn": "Betänkande",
      "debattnamn": "Debatt om förslag",
      "tempbeteckning": "",
      "organ": "FIU",
      "mottagare": "",
      "nummer": "20",
      "slutnummer": "0",
      "datum": "2003-05-27 00:00:00",
      "systemdatum": "2006-03-15 11:57:52",
      "publicerad": "2006-03-15 11:57:55",
      "titel": "Riktlinjer för den ekonomiska politikenoch budgetpolitiken",
      "subtitel": "",
      "status": "",
      "htmlformat": "",
      "relaterat_id": "",
      "source": "",
      "sourceid": "",
      "dokument_url_text": "https://data.riksdagen.se/dokument/GQ01FIU20/text",
      "dokument_url_html": "https://data.riksdagen.se/dokument/GQ01FIU20",
      "dokumentstatus_url_xml": "https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GQ01FIU20",
      "utskottsforslag_url_xml": "https://data.riksdagen.se/utskottsforslag/GQ01FIU20",
      "html": "<div class=\"sidhuvud_publikation\">Finansutskottets betänkande</div><div class=\"sidhuvud_beteckning\">2002/03:FIU20</div><h1>Riktlinjer för den ekonomiska politikenoch budgetpolitiken</h1>\r\n<hr class=\"sidhuvud_linje\"><pre>\r\nSammanfattning\r\n\r\n\r\nInledning\r\n\r\nFinansutskottet behandlar  i  betänkandet\r\nregeringens   och   oppositionspartiernas\r\nförslag till inriktning av den ekonomiska\r\npolitiken  och  budgetpolitiken  för   de\r\nnärmaste  åren.  Regeringen  lägger  fram\r\nsina    förslag    i    den    ekonomiska\r\nvårpropositionen.  I propositionen  finns\r\näven  förslag  till nya utgiftsramar  och\r\nanslag på tilläggsbudget för 2003.  Dessa\r\nförslag    behandlas   i   ett   särskilt\r\nbetänkande,  FiU21  Tilläggsbudget  2003.\r\nVidare  läggs vissa förslag och redovisas\r\nutvecklingen  för den kommunala  sektorn.\r\nDessa   delar   behandlar   utskottet   i\r\nbetänkandet FiU19 Utvecklingen  inom  den\r\nkommunala  sektorn. Regeringen har  också\r\nden   15   april  till  riksdagen  lämnat\r\nÅrsredovisning   för  staten   2002   som\r\nbehandlas  i det nu aktuella betänkandet,\r\nFiU20.\r\n\r\nDen ekonomiska politiken\r\n\r\nFinansutskottet  tillstyrker  regeringens\r\nförslag i finansplanen till inriktning av\r\nden         ekonomiska         politiken.\r\nOppositionspartiernas    förslag     till\r\ninriktning  av  den  allmänna  ekonomiska\r\npolitiken avstyrks av utskottet.\r\nVärldsekonomin präglas av  lågkonjunktur\r\noch stor osäkerhet. Efter en återhämtning\r\ni  början  av förra året försvagades  den\r\nekonomiska  aktiviteten  på  nytt   under\r\nandra  halvan  av  2002  till  följd   av\r\nfallande   aktiekurser,   lågt    ställda\r\nvinstförväntningar,   bokföringsskandaler\r\noch hot om krig i Irak. Försvagningen har\r\nfortsatt under inledningen av 2003.\r\nTrots  att kriget i Irak nu är  över  är\r\nosäkerheten  om  den internationella  och\r\nsvenska            konjunkturutvecklingen\r\nfortfarande stor, även om det ännu är för\r\ntidigt att dra några slutsatser om  vilka\r\neffekter   den  senaste  tidens  relativt\r\ndämpade reaktioner på krigsslutet får  på\r\ntillväxten i världsekonomin.\r\nSamtidigt   har   det   även    inkommit\r\nuppgifter  som  kan öka förutsättningarna\r\nför    en   successiv   återhämtning    i\r\nvärldsekonomin  under  senare  delen   av\r\nåret. Oljepriset har sjunkit och kurserna\r\npå   världens  aktiebörser  har   stigit.\r\nVidare har inflationen gått ned i en stor\r\ndel av västvärlden, bl.a. som en följd av\r\nlägre  oljepriser, och de internationella\r\nräntorna    har   sjunkit.   I    Sverige\r\nförstärktes  industrikonjunkturen   under\r\nförsta  kvartalet i år trots den pågående\r\nIrakkonflikten.\r\nOsäkerheten  betyder att den  ekonomiska\r\npolitiken ska inriktas mot att hålla  den\r\nsvenska  ekonomin fortsatt stark. Sverige\r\nhar   under  de  senaste  åren  haft   en\r\ntillväxt som överstigit genomsnittet i EU\r\noch  euroområdet. Sysselsättningen är hög\r\noch  arbetslösheten låg jämfört  med  EU-\r\nländerna och Sverige har, i motsats  till\r\nmånga  länder  i Europa, överskott  i  de\r\noffentliga  finanserna. I  fjol  var  den\r\nsvenska tillväxten dubbelt så hög som den\r\ni euroområdet i genomsnitt.\r\nMålen  för de offentliga finanserna  ska\r\nhållas  och utgiftstaken ska klaras.  Det\r\nkärvare  ekonomiska läget innebär  enligt\r\nutskottets  mening att utgiftsminskningar\r\nmåste  vidtas. Det innebär bl.a. att  den\r\ntidigare planerade höjningen av  taken  i\r\nsjuk-   och  föräldraförsäkringen  skjuts\r\nupp,        att        kostnadsbesparande\r\nregelförändringar     i     sjuk-     och\r\narbetslöshetsförsäkringarna    genomförs,\r\natt   kontaktdagarna  i  den  tillfälliga\r\nföräldrapenningen tas bort, att den  s.k.\r\nsjuklöneperioden förlängs med  en  vecka,\r\natt  maxtaxan inom barnomsorgen höjs  och\r\natt      planerade     satsningar      på\r\ninfrastrukturområdet skjuts fram.\r\nDe  senaste årens framgångar har lagt en\r\ngod  grund  för en offensiv  politik  för\r\nökad välfärd, stigande sysselsättning och\r\nen  hållbar utveckling. Därför  genomförs\r\nunder  2003  och  2004 en  rad  reformer,\r\ntrots  lågkonjunkturen och de besparingar\r\nsom    görs    för    att    säkra    den\r\nstatsfinansiella utvecklingen. Vården och\r\ntandvården    tillförs   mer    resurser,\r\nföräldraförsäkringen    förstärks,    den\r\nallmänna   förskolan   för   fyra-    och\r\nfemåringar,    det   sista    steget    i\r\nmaxtaxereformen, infördes vid årsskiftet,\r\nkommunerna tillförs ytterligare  resurser\r\nså att fler lärare och andra specialister\r\ni   skolan   kan  anställas,  pensionerna\r\nförbättras    och   studiebidraget    för\r\nungdomar  förlängs med en  månad.  Vidare\r\nfortsätter    högskoleutbyggnaden     och\r\nsatsningarna    på   forskningen    under\r\nperioden.    Miljöanslagen    höjs    och\r\nbyggandet  stimuleras för att bl.a.  möta\r\nbostadsefterfrågan i tillväxtregionerna.\r\nKampen  för  full  sysselsättning   står\r\nhögst    upp    på   dagordningen.    Hög\r\nsysselsättning  och låg  arbetslöshet  är\r\ngrunden för välfärden. Kraften riktas mot\r\natt  sysselsättningsmålet, dvs. att 80  %\r\nav   den  vuxna  befolkningen  ska   vara\r\nreguljärt sysselsatt 2004, ska  nås.  Den\r\nsvenska       ekonomins       långsiktiga\r\nproduktionsförmåga ska  höjas  genom  att\r\nlediga  arbetskraftsresurser mobiliseras.\r\nEn  central  uppgift  är  att  bryta  den\r\ndramatiskt     stigande    sjukfrånvaron.\r\nArbetet  med  det  elvapunktsprogram  som\r\nregeringen       presenterade        2001\r\nintensifieras. Målet för politiken är att\r\nantalet sjukdagar ska halveras till 2008.\r\nEn  mängd  åtgärder  inom  olika  områden\r\nföreslås   för  att  målet  ska   uppnås.\r\nYtterligare    insatser    kommer     att\r\npresenteras  i  budgetpropositionen   för\r\n2004. En annan central uppgift är att öka\r\nsysselsättningen    bland     invandrare.\r\nInsatserna   för  att  öka   invandrarnas\r\ndeltagande  på arbetsmarknaden förstärks.\r\nOmfattande förslag läggs för att även öka\r\narbetskraftsdeltagandet bland arbetslösa,\r\näldre  och  ungdomar. Fler  insatser  ska\r\npresenteras  i  budgetpropositionen   för\r\n2004.\r\nReformerna  för  tillväxt  och  rättvisa\r\nska  fortsätta. Välfärden ska ytterligare\r\nbyggas  ut  och  för att  den  ekonomiska\r\ntillväxten  ska  bli långsiktigt  hållbar\r\nmåste  den  också komma  alla  till  del.\r\nLevnadsvillkoren   ska   fortsätta    att\r\nförbättras, och åtgärder ska  vidtas  för\r\natt    målet    om   en   halvering    av\r\nsocialbidragsberoendet  mellan  1999  och\r\n2004 ska nås.\r\nEn  god  miljö och en hållbar utveckling\r\när   ett  av  den  ekonomiska  politikens\r\nviktigaste  mål.  Sverige  ska  vara  ett\r\nföregångsland  för en ekologiskt  hållbar\r\nutveckling. Stora satsningar  har  gjorts\r\nför  att skapa ett hållbart samhälle  och\r\nytterligare   insatser  görs   under   de\r\nkommande åren. Under de senaste åren  har\r\nen grön skatteväxling om sammanlagt drygt\r\n8  miljarder  kronor  genomförts  och  en\r\nytterligare   skatteväxling   om   ca   9\r\nmiljarder  kronor planeras för återstoden\r\nav mandatperioden.\r\nSverige     ska    också    vara     ett\r\nföregångsland där kvinnor och män ska  ha\r\nsamma   möjligheter,   rättigheter    och\r\nskyldigheter inom alla områden  i  livet.\r\nUnder  året  läggs  en handlingsplan  för\r\nökad   jämställdhet  fram.   Planen   ska\r\ninnehålla  förslag om hur de strukturella\r\nlöneskillnaderna mellan män  och  kvinnor\r\nska     minska.    Att    den     svenska\r\nlönebildningen  fungerar  väl  är  enligt\r\nutskottets mening av avgörande  betydelse\r\nför  en  hög  tillväxt  och  en  stigande\r\nsysselsättning. Utskottet utgår ifrån att\r\nde    senaste   årens   höga    nominella\r\nlöneökningstakt framöver  anpassas  nedåt\r\nså   att   svensk  konkurrenskraft   inte\r\nförsämras.  Det  är  även  angeläget  att\r\nlönebildningsprocessen          möjliggör\r\nrelativlöneförändringar  inom  ramen  för\r\nden samlade löneökningstakt ekonomin tål.\r\n\r\nBudgetpolitiken\r\n\r\nUtskottet tillstyrker regeringens förslag\r\ntill  inriktning av budgetpolitiken.  Den\r\ninnebär att budgetpolitiken styrs av  två\r\nmål.   Fastställda  utgiftstak   för   de\r\nstatliga  finanserna ska hållas samtidigt\r\nsom    överskotten   i   de    offentliga\r\nfinanserna i genomsnitt ska motsvara 2  %\r\nav BNP över en konjunkturcykel. Utskottet\r\nser  detta som en vidareutveckling av  de\r\ngångna   årens   ansvarsfullt   utformade\r\nbudgetpolitik och bedömer att  detta  har\r\ngoda  förutsättningar att främja fortsatt\r\nstabila     statsfinanser.     Uppställda\r\nsaldomål   och  utgiftstak  har  hittills\r\nhållits   och   enligt   de   bedömningar\r\nutskottet  gör finns det inget som  talar\r\nför att så inte ska bli fallet även under\r\nde närmaste åren.\r\nOppositionspartiernas    förslag    till\r\ninriktning av budgetpolitiken avstyrks av\r\nutskottet.\r\n\r\nÅrsredovisningen och vissa budgetfrågor\r\n\r\nUtskottet  behandlar också i  betänkandet\r\nregeringens     skrivelse     2002/03:101\r\nÅrsredovisning   för  staten.   Utskottet\r\nlämnar  vissa synpunkter på innehållet  i\r\nårsredovisningen.  Bland  annat   noterar\r\nutskottet           att           antalet\r\nrevisionsberättelser med invändning  till\r\nföljd  av anslagsöverskridanden har  ökat\r\nunder  2002. Utskottet ser allvarligt  på\r\ndetta  och  välkomnar  att  regeringen  i\r\nbudgetpropositionen för 2004  kommer  att\r\nlämna   närmare  redogörelser  för  vilka\r\nåtgärder  den  vidtagit eller  avser  att\r\nvidta  vad gäller myndigheternas  interna\r\nkontroll och styrning.\r\nVidare    avstyrker   utskottet    bl.a.\r\nmotionsyrkanden  om tillkännagivanden  av\r\nbehovet av utvärdering av budgetprocessen\r\noch  på vilket sätt budgetprocessen i dag\r\nfungerar    i   förhållande    till    de\r\nvärderingar  som kommer  till  uttryck  i\r\nbl.a.  budgetlagens förarbeten. Utskottet\r\nhänvisar därvid till pågående arbete  och\r\nkommande       aktiviteter       avseende\r\nerfarenheter av budgetlagen m.m.\r\nTill    betänkandet   har   fogats    16\r\nreservationer och ett särskilt yttrande.\r\n\r\n</pre><pre>\r\nUtskottets förslag till riksdagsbeslut\r\n\r\n1.       Riktlinjer för den\r\nekonomiska politiken (avsnitten\r\n1.1-1.3)\r\n\r\nRiksdagen  godkänner  de   riktlinjer\r\nför   den   ekonomiska  politiken   som\r\nregeringen  förordar  och  tillkännager\r\nför   regeringen  som  sin  mening  vad\r\nutskottet anfört (avsnitt 1.3).  Därmed\r\nbifaller      riksdagen     proposition\r\n2002/03:100   punkt   1   och    avslår\r\nmotionerna\r\n2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)\r\nyrkande 1,\r\n2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.\r\n(fp) yrkandena 1, 3 och 7,\r\n2002/03:Fi16 av Alf  Svensson m.fl.\r\n(kd) yrkandena 1-4 samt 2002/03:Fi17\r\nav Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 1.\r\nReservation 1 (m, fp, kd, c)\r\n\r\n2.       Mål för budgetpolitiken\r\n(avsnitt 2.2)\r\n\r\nRiksdagen avslår motionerna\r\n2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)\r\nyrkande 2 i denna del, 2002/03:Fi15 av\r\nLars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 4,\r\n2002/03:Fi16 av Alf  Svensson m.fl.\r\n(kd) yrkandena 6, 9 och 10 samt\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl.\r\n(c) yrkande 2.\r\nReservation 2 (m)\r\nReservation 3 (fp)\r\nReservation 4 (kd)\r\nReservation 5 (c)\r\n\r\n3.       Budgetpolitikens inriktning\r\n(avsnitt 2.3)\r\n\r\nRiksdagen godkänner det förslag  till\r\nriktlinjer   för  budgetpolitiken   som\r\nregeringen  förordar  och  tillkännager\r\nför   regeringen  som  sin  mening  vad\r\nutskottet anfört (avsnitt 2.3).  Därmed\r\nbifaller      riksdagen     proposition\r\n2002/03:100   punkt   2   och    avslår\r\nmotionerna\r\n2002/03:Fi14 av Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del,\r\n2002/03:Fi15  av Lars Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkandena 2, 6 och 8,\r\n2002/03:Fi16  av  Alf   Svensson  m.fl.\r\n(kd) yrkandena 5 och 8 samt\r\n2002/03:Fi17  av  Maud  Olofsson  m.fl.\r\n(c) yrkandena 3, 5 och 6.\r\nReservation 6 (m)\r\nReservation 7 (fp)\r\nReservation 8 (kd)\r\nReservation 9 (c)\r\n\r\n4.       Utgiftstak för staten\r\n(avsnitt 2.4)\r\n\r\nRiksdagen   fastställer  utgiftstaket\r\nför           staten          inklusive\r\nålderspensionssystemet  vid  sidan   av\r\nstatsbudgeten   till   822    miljarder\r\nkronor  2003  och  till  856  miljarder\r\nkronor  2004. Därmed bifaller riksdagen\r\nproposition  2002/03:100  punkt  3  och\r\navslår motionerna\r\n2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)\r\nyrkande 3,\r\n2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.\r\n(fp) yrkande 5,\r\n2002/03:Fi16  av Alf  Svensson  m.fl.\r\n(kd) yrkande 7 samt\r\n2002/03:Fi17  av Maud Olofsson  m.fl.\r\n(c) yrkande 4.\r\nReservation 10 (m)\r\nReservation 11 (fp)\r\nReservation 12 (kd)\r\nReservation 13 (c)\r\n\r\n5.       Årsredovisning för staten\r\n2002 (avsnitt 3.1)\r\n\r\nRiksdagen      lägger       skrivelse\r\n2002/03:101 till handlingarna.\r\n\r\n6.       Finansiering av statliga\r\nåtaganden (avsnitt 3.1)\r\n\r\nRiksdagen avslår motion\r\n2002/03:Fi13  av Karin  Pilsäter  m.fl.\r\n(fp) yrkande 1.\r\nReservation 14 (m, fp, kd, c)\r\n\r\n7.       Budgetprocessen (avsnitt\r\n3.3)\r\n\r\nRiksdagen avslår motionerna\r\n2002/03:Fi13  av Karin  Pilsäter  m.fl.\r\n(fp) yrkande 2,\r\n2002/03:Fi23 av Mats Odell  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 1,\r\n2002/03:Fi272  av Kerstin-Maria  Stalin\r\n(mp) samt\r\n2002/03:Fi273  av Gudrun Schyman  m.fl.\r\n(v).\r\nReservation 15 (m, fp, kd, c)\r\n\r\n8.       Alternativa utvecklingsmått\r\n(avsnitt 3.4)\r\n\r\nRiksdagen avslår motion\r\n2002/03:Fi275  av  Maria   Wetterstrand\r\nm.fl. (mp).\r\n\r\n\r\n9.       Barnbilaga i\r\nbudgetpropositionen (avsnitt 3.5)\r\n\r\nRiksdagen avslår motion\r\n2002/03:So250  av Maud  Olofsson  m.fl.\r\n(c) yrkande 1.\r\nReservation 16 (c)\r\nStockholm den 27 maj 2003\r\n\r\nPå finansutskottets vägnar\r\n\r\nSven-Erik Österberg\r\n\r\nFöljande   ledamöter  har   deltagit   i\r\nbeslutet:   Sven-Erik   Österberg    (s),\r\nFredrik  Reinfeldt  (m),  Karin  Pilsäter\r\n(fp),  Sonia  Karlsson  (s),  Mats  Odell\r\n(kd),  Lars Bäckström (v), Agneta Ringman\r\n(s),  Gunnar  Axén (m),  Tommy  Waidelich\r\n(s), Christer Nylander (fp), Lena Ek (c),\r\nHans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta\r\nGille  (s), Bo Bernhardsson (s), Per-Olof\r\nSvensson (s) och Mikael Johansson (mp).</pre><pre>\r\n2002/03\r\nFiU20\r\n\r\n\r\nRedogörelse för ärendet\r\n\r\n\r\n\r\nÄrendet och dess beredning\r\n\r\nI detta betänkande behandlar utskottet\r\ndels  proposition  2002/03:100  2003  års\r\nekonomiska vårproposition om förslag till\r\nriktlinjer  för den ekonomiska  politiken\r\noch budgetpolitiken, punkterna 1-3,\r\ndels  regeringens  skrivelse  2002/03:101\r\nÅrsredovisning för staten 2002,\r\ndels de motioner som väckts med anledning\r\nav  ärendena samt motioner från  allmänna\r\nmotionstiden 2002 enligt förteckningen  i\r\nbilaga 1.\r\nYrkandena   4   och   5   i   proposition\r\n2002/03:100 har för beredning överlämnats\r\ntill konstitutionsutskottet och yrkandena\r\n6-8    i   propositionen   behandlas    i\r\nfinansutskottets betänkande 2002/03:FiU19\r\nUtvecklingen inom den kommunala  sektorn.\r\nÖvriga yrkanden i proposition 2002/03:100\r\nsamt övriga motioner väckta med anledning\r\nav     propositionen     behandlas      i\r\nfinansutskottets betänkande 2002/03:FiU21\r\nTilläggsbudget I för budgetåret 2003  med\r\nundantag   för   motionerna  2002/03:Fi14\r\nyrkande  4,  2002/03:Fi15 yrkande  9  och\r\n2002/03:Fi17  yrkande 7 som  behandlas  i\r\nfinansutskottets betänkande 2002/03:FiU19\r\nUtvecklingen inom den kommunala sektorn.\r\n\r\nUtfrågningar\r\n\r\nFinansutskottet anordnade den 13 februari\r\n2003    en   offentlig   utfrågning    om\r\nlönebildningen    och   den    ekonomiska\r\ntillväxten    med   riksbankschef    Lars\r\nHeikensten,    generaldirektör    Ingemar\r\nHansson,    Konjunkturinstitutet,     och\r\ngeneraldirektör     Anders     Lindström,\r\nMedlingsinstitutet.\r\nDen     11     mars    2003    anordnade\r\nfinansutskottet  en offentlig  utfrågning\r\nom   samordningen   av   den   ekonomiska\r\npolitiken  i  EU - nutid och framtid  med\r\nfinansminister Bosse Ringholm  och  Göran\r\nLennmarker, ledamot från riksdagen i EU:s\r\nFramtidskonvent.\r\nProtokoll  från utfrågningarna återfinns\r\ni bilagorna 2 och 3.\r\n\r\n</pre><pre>\r\nUtskottets överväganden\r\n\r\n1 Den ekonomiska politiken\r\n\r\n1.1 Den internationella utvecklingen\r\n\r\n\r\n1.1.1 Svag återhämtning\r\n\r\nKriget i Irak, terrorattacker och hot  om\r\nnya   illdåd,   låga  investeringar   och\r\nsjunkande   optimism  i   hushållen   och\r\nföretagen  är  några av de  faktorer  som\r\nligger  bakom  det senaste  årets  mycket\r\nsvaga  utveckling i världsekonomin, efter\r\nden  återhämtning som påbörjades i början\r\nav    2002.    De   senaste   preliminära\r\nberäkningarna visar att tillväxttakten  i\r\nvärldsekonomin visserligen steg till  2,9\r\n%  under  förra  året, efter  en  uppgång\r\nunder 2001 på historiskt låga 2,3 %,  men\r\nskillnaden mellan olika delar av  världen\r\nvar   relativt  stor.  I  t.ex.   Förenta\r\nstaterna  var  tillväxten  förhållandevis\r\nhög  under  större delen av  förra  året,\r\nmedan    den    ekonomiska    aktiviteten\r\nförsvagades  markant i EU,  främst  i  de\r\nstora EU-länderna, Frankrike, Italien och\r\nTyskland.  Även  i Japan minskade  den  i\r\nutgångsläget  redan  låga  tillväxttakten\r\nmedan övriga länder i Asien visade upp en\r\nmycket snabb tillväxt till följd av bl.a.\r\nökad export.\r\nRegeringen   räknar  i  vårpropositionen\r\nmed     att     den    säkerhetspolitiska\r\nosäkerheten minskar framöver, och att det\r\ni  kombination med lägre räntor i framför\r\nallt EU och sjunkande oljepriser gör  att\r\nåterhämtningen      i      världsekonomin\r\nåterupptas  och  förstärks  under  senare\r\ndelen  av 2003 och under 2004. En minskad\r\nosäkerhet  ökar hushållens och företagens\r\noptimism  och bidrar till ökad konsumtion\r\noch stigande investeringar.\r\nDiagram  1.  Tillväxten  i  olika   delar\r\nvärlden\r\n\r\nKälla: Finansdepartementet\r\nUppgången  framöver kommer därmed  att  i\r\nhögre  grad  bygga  på  en  underliggande\r\nökning  i  efterfrågan och  produktionen,\r\ntill  skillnad från under förra  året  då\r\nåterhämtningen till stor del drevs på  av\r\nen expansiv finans- och penningpolitik  i\r\nFörenta  staterna  och  flertalet   andra\r\nstörre  industriländer.  Som  framgår  av\r\ntabell   1  räknar  regeringen  med   att\r\ntillväxttakten  i  världsekonomin  stiger\r\nmed 0,3 procentenheter i år, till 3,2  %.\r\nDet  är knappt en halv procentenhet lägre\r\nän   vad   regeringen   räknade   med   i\r\nbudgetpropositionen för 2002. Under  2004\r\nstiger den internationella tillväxttakten\r\nytterligare, till 4 %, vilket är  ungefär\r\nsamma  bedömning som regeringen gjorde  i\r\nbudgetpropositionen.\r\nTrots   den   tilltagande  tillväxten\r\nstiger  arbetslösheten under de  närmaste\r\nåren.  I  t.ex.  EU bedöms arbetslösheten\r\nstiga från i genomsnitt 7,5 % under  2002\r\ntill  i genomsnitt 8,1 % respektive  8  %\r\nunder 2003 och 2004. I euroområdet väntas\r\narbetslösheten stiga till nära nog 9 %  i\r\når,  för  att  endast  sjunka  med  någon\r\ntiondel under 2004.\r\nTabell   1.   Tillväxt,   inflation   och\r\narbetslöshet i världsekonomin\r\n\r\n\r\n1.1.2 Relativt god tillväxt i Förenta\r\nstaterna\r\n\r\nTrots   effekterna   av  terrorattackerna\r\nhösten   2001,   kraftiga   prisfall   på\r\naktiebörserna,  redovisningsskandaler   i\r\nflera  större  företag och  hoten  om  en\r\nmilitär  konflikt med  Irak  steg  BNP  i\r\nFörenta staterna under förra året med 2,4\r\n%, efter en uppgång 2001 på endast 0,3  %\r\n-   den   svagaste   tillväxten   i   den\r\namerikanska  ekonomin  sedan  mitten   av\r\n1980,  bortsett från 1991  då  BNP  sjönk\r\ntill  följd  av  det  s.k.  Kuwaitkriget.\r\nDrivande      i      tillväxten       var\r\nhushållskonsumtionen som i sin tur  bl.a.\r\nstimulerades  av  en  kraftigt   expansiv\r\nekonomisk  politik i form  av  historiskt\r\nlåga  räntor  och  skattesänkningar  samt\r\nstora   rabatter  och  billiga  lån   vid\r\nbilinköp.\r\nRegeringen      räknar      med      att\r\nåterhämtningen    i   Förenta    staterna\r\nfortsätter  i  år  och  under  2004.   En\r\nförväntad   minskad  osäkerhet   om   den\r\nsäkerhetspolitiska   utvecklingen   leder\r\ntill  ökad optimism, stigande börskurser,\r\nhögre     efterfrågan    och     stigande\r\nvinstutsikter  i näringslivet,  vilket  i\r\nsin    tur   ökar   investeringarna   och\r\nsysselsättningen   i    de    amerikanska\r\nföretagen. Samtidigt fortsätter  de  låga\r\nräntorna tillsammans med en något ljusare\r\narbetsmarknadssituation att bidra till en\r\nfortsatt      stabil      uppgång       i\r\nhushållskonsumtionen.\r\nTillväxttakten i Förenta staterna  stiger\r\ntill 2,6 % i år för att stiga ytterligare\r\n2004,  till  3,8  %,  enligt  regeringens\r\nbedömning.  Som framgår av diagram  2  är\r\nden  återhämtning som regeringen förutser\r\ni   vårpropositionen  svagare   och   mer\r\nutdragen            än           tidigare\r\nåterhämtningsperioder    i     amerikansk\r\nekonomi.\r\nDiagram 2. Regeringens förväntade uppgång\r\ni    Förenta    staterna   jämförd    med\r\ngenomsnittet  av  de  konjunkturuppgångar\r\nsom varit sedan andra världskriget 1)\r\n\r\n1) Avser nivån på BNP. Index\r\nKälla: Finansdepartementet\r\nRegeringens förhållandevis positiva  bild\r\nav  utvecklingen  i Förenta  staterna  de\r\nnärmaste åren bygger till stor del på att\r\nde  senaste  årens stora osäkerhet  avtar\r\noch  att  hushållen  och  företagen  blir\r\noptimistiska om den ekonomiska framtiden.\r\nEnligt regeringen finns det dock en  risk\r\nför att osäkerheten består eller tilltar,\r\nvilket   skulle  kunna  leda   till   att\r\naktiekurserna    sjunker     ytterligare,\r\ninvesteringarna    dämpas     än     mer,\r\nsysselsättningen minskar och konsumtionen\r\nförsvagas.  I  ett  sådant  läge   skulle\r\nåterhämtningen  i Förenta staterna  under\r\nresten  av 2003 och under 2004 kunna  bli\r\nbetydligt svagare än vad som förväntas  i\r\nvårpropositionen.\r\n\r\n1.1.3 Betydligt svagare i EU\r\n\r\nEfter  en kort uppgång i början  av  2002\r\nvände   konjunkturen  ned  i  euroområdet\r\nunder senare delen av året i takt med att\r\nden      internationella     konjunkturen\r\nförsvagades,    den    säkerhetspolitiska\r\nosäkerheten  ökade  och  hushållens   och\r\nföretagens      förväntningar      sjönk.\r\nSammantaget    nära    nog     halverades\r\ntillväxttakten i euroländerna, från 1,5 %\r\n2001 till 0,8 % 2002. Speciellt svag  var\r\ntillväxten i de största euroekonomierna -\r\nTyskland, Frankrike och Italien - där BNP\r\nsteg  med  endast 0,2 %, 1,2 % respektive\r\n0,4 %.\r\nDet  statistiska  utfallet  och  olika\r\nindikatorer  visar  att  den   ekonomiska\r\naktiviteten  varit  fortsatt  svag  under\r\ninledningen av 2003. Regeringen räknar  i\r\nvårpropositionen med att  konjunkturen  i\r\neuroområdet förbättras först  mot  slutet\r\nav    året    när   den   internationella\r\nefterfrågan    på    nytt    tar    fart.\r\nÅterhämtningen förväntas även  stimuleras\r\nav  stigande konsumtion till följd av  en\r\nhygglig  ökning  av  hushållsinkomsterna,\r\nlåga      räntor      och     ytterligare\r\nräntesänkningar   från   den   europeiska\r\ncentralbanken,   ECB:s,   sida.   Däremot\r\nbedöms    finanspolitiken   vara    svagt\r\nåterhållande     på    den     ekonomiska\r\naktiviteten, eftersom ett flertal länder,\r\ndäribland  Tyskland  och  Frankrike,  har\r\nansträngda   offentliga  finanser.   Både\r\nTyskland   och   Frankrike,   men    även\r\nPortugal,   redovisade   i    fjol    ett\r\nunderskott i de offentliga finanserna som\r\nlåg  under  de  -3 % av BNP  som  är  det\r\nhögsta tillåtna underskottet enligt  EU:s\r\ntillväxt- och stabilitetspakt.\r\nSammantaget  räknar regeringen  med  att\r\nBNP  i euroområdet stiger med 1,1 %  2003\r\noch  2,2  %  2004. Skillnaden i  tillväxt\r\nmellan  länderna väntas dock bli relativt\r\nstor.  Till exempel bedöms BNP i Tyskland\r\nstiga med 0,5 % i år och 1,8 % nästa  år,\r\nmedan  tillväxttakten  i  Italien  stiger\r\ntill 1,1 % 2003 och 2,2  % 2004.\r\nTrots    den    svaga    internationella\r\nåterhämtningen  var  aktiviteten  i   den\r\nbrittiska  ekonomin  förhållandevis   hög\r\nunder  förra  året. BNP steg med  omkring\r\n1,6  %,  bl.a.  på grund av  en  expansiv\r\nfinans-  och penningpolitik. En  stigande\r\ninternationell   efterfrågan   och    ett\r\nsvagare    brittiskt   pund    gör    att\r\nStorbritanniens BNP ökar med 2,1  %  2003\r\noch   2,3   %  2004,  enligt  regeringens\r\nbedömning.  Konsumtionen blir dock  något\r\nmer  dämpad  jämfört med tidigare,  bl.a.\r\ntill  följd  av  en hög  skuldsättning  i\r\nhushållssektorn.  En speciell  riskfaktor\r\nnär det gäller den brittiska konsumtionen\r\när  utvecklingen  på fastighetsmarknaden,\r\ndär priserna stigit mycket kraftigt under\r\nsenare  år. Ett fall i fastighetspriserna\r\nskulle kunna leda till att konsumenternas\r\nkonsumtionsbenägenhet påtagligt dämpas.\r\nVid  sidan  av  Tyskland  är  de  övriga\r\nnordiska länderna - Danmark, Finland  och\r\nNorge  -  de  viktigaste  marknaderna   i\r\nEuropa  för  den svenska exportindustrin.\r\nSom   framgår   av   diagram   1   räknar\r\nregeringen   med  att  tillväxttakten   i\r\nDanmark sjunker till 1,4 % i år, från  en\r\nuppgång  i  fjol  på 1,6  %.  Ökad  dansk\r\nexport mot slutet av året och en stigande\r\nhushållskonsumtion väntas  dock  innebära\r\natt  tillväxttakten  stiger  till  2,3  %\r\n2004.  Tillväxten i den  norska  ekonomin\r\nvar  fortsatt låg under förra året, bl.a.\r\npå  grund av sjunkande investeringar  och\r\nsvag   export.   De   norska   företagens\r\nkonkurrenskraft  har märkbart  försämrats\r\nav  den starka norska kronan, höga räntor\r\noch  omfattande löneökningar.  De  norska\r\nhushållens  konsumtion  har  dock  stigit\r\nrelativt kraftigt, och regeringen bedömer\r\natt  en  fortsatt hög konsumtion gör  att\r\nBNP,  trots  en  svag industrikonjunktur,\r\nstiger  med  1,2 % 2003 för att  öka  med\r\nytterligare  2  %  2004.  Konjunkturen  i\r\nFinland  förbättrades  under  förra  året\r\nefter  en  svag tillväxt under  2001.  En\r\nökad   export  och  en  stigande   privat\r\nkonsumtion  bidrog till att Finlands  BNP\r\nsteg  med  1,6  % 2002, dubbelt  upp  mot\r\ngenomsnittet    för   euroländerna.    En\r\nfortsatt hög konsumtion och ökad export i\r\ntakt  med  den  stigande  internationella\r\nefterfrågan  gör  att  tillväxttakten   i\r\nFinland stiger till 2,4 % 2003 och 3,2  %\r\n2004, enligt regeringens bedömning.\r\n\r\n1.1.4 Svagt i Japan men hög tillväxt i\r\növriga Asien\r\n\r\nTrots    att    centralbanken    vidtagit\r\nomfattande   åtgärder   för    att    öka\r\nlikviditeten    i    Japan     fortsätter\r\ndeflationen - fallande priser -  och  den\r\nhöga   andelen   s.k.   dåliga   lån    i\r\nbanksektorn  att  kraftigt   pressa   den\r\njapanska  ekonomin. I fjol steg  BNP  med\r\n0,3  %  efter en uppgång på  0,4  %  året\r\ndessförinnan.    Sedan   de    ekonomiska\r\nproblemen startade i början av 1990-talet\r\nhar  den  japanska ekonomin vuxit  med  i\r\ngenomsnitt endast omkring 1 % per år.\r\nDen  inhemska efterfrågan är mycket svag\r\npå  grund  av  att arbetslösheten  ligger\r\nkvar  på  rekordhöga nivåer, med japanska\r\nmått mätt, samt att företagen upplever en\r\nomfattande osäkerhet om framtiden, vilket\r\nbl.a. håller tillbaka investeringarna.\r\nEkonomin befinner sig i något som  kan\r\nliknas  vid  en moment 22-situation.  För\r\natt  nå  en  långsiktigt  högre  tillväxt\r\nkrävs  omfattande strukturella  reformer.\r\nSamtidigt    kan    stora    strukturella\r\nförändringar  ge svagare tillväxt  i  det\r\nmer  kortsiktiga  perspektivet,  eftersom\r\nreformer  av det slaget sannolikt  skulle\r\nleda    till   kreditåtstramning,   ökade\r\nkonkurser  och  ännu högre  arbetslöshet.\r\nDessutom   är  den  japanska  regeringens\r\nmöjligheter  att  stimulera  konsumtionen\r\noch  investeringarna via  finanspolitiken\r\nhögst begränsade, eftersom underskottet i\r\nde offentliga finanserna är betydande och\r\nden offentliga skulden stor och växande.\r\nRegeringen   räknar  i  vårpropositionen\r\nmed  att  tillväxten i Japan förblir  låg\r\nunder  de närmaste åren. Exporten  väntas\r\nvisserligen   stärkas  av  den   stigande\r\ninternationella  efterfrågan,   men   den\r\ninhemska  efterfrågan förblir  svag.  Den\r\njapanska  exporten, som svarar för  drygt\r\n10  %  av BNP, är för liten för att ensam\r\nkraftigt   dra  upp  tillväxten   i   den\r\njapanska  ekonomin.  Sammantaget   bedöms\r\nJapans BNP stiga med 0,7 % 2003 och 0,8 %\r\n2004.\r\nTill  skillnad från Japan har  de  övriga\r\nekonomierna i Asien påverkats mycket lite\r\nav   de   senaste  årens  internationella\r\nkonjunkturnedgång.    Asien,    exklusive\r\nJapan,  var under förra året den snabbast\r\nväxande  regionen  i världsekonomin.  Den\r\nhögsta  tillväxten noterades i Kina,  som\r\ngenom  sin höga inhemska efterfrågan  och\r\nstora  import stimulerade den  ekonomiska\r\naktiviteten  i grannländerna.  Regeringen\r\nräknar  med  att regionen fortsätter  att\r\nvara  en högtillväxtregion även under  de\r\nkommande    åren.   Sammantaget    bedöms\r\ntillväxten uppgå till 6,1 % 2003 och  6,3\r\n% 2004.\r\n\r\n1.1.5 Hög tillväxt i Baltikum\r\n\r\nÄven  länderna  Baltikum  har  under   de\r\nsenaste åren till viss del stått emot den\r\ninternationella nedgången. Tillväxten har\r\nlegat  betydligt högre än genomsnittet  i\r\nEU,  bl.a.  till följd av en hög  inhemsk\r\nefterfrågan  som  i sin  tur  gynnats  av\r\nsjunkande   arbetslöshet   och   relativt\r\nkraftigt  stigande reallöner.  Regeringen\r\nräknar med att exporten i regionen stiger\r\nframöver genom den ökande internationella\r\nefterfrågan   samt   att   den   inhemska\r\nefterfrågan  fortsätter att  vara  stark.\r\nDet  gör att länderna under 2003 och 2004\r\ni  genomsnitt får en BNP-tillväxt på  5-6\r\n%.\r\nEn  hög  arbetslöshet, låga investeringar\r\noch ett starkt beroende av utvecklingen i\r\nden  svaga  tyska ekonomin  har  bidragit\r\ntill den låga tillväxten i Polen under de\r\nsenaste åren. Regeringen bedömer dock att\r\nden   polska   ekonomin  återhämtar   sig\r\nframöver. BNP väntas stiga med 2,5 % 2003\r\noch  4  %  2004 till följd  av  bl.a.  en\r\nstigande hushållskonsumtion och  en  ökad\r\nexport.\r\nTrots avmattning i slutet av förra året\r\nsteg BNP i Ryssland med 4,3 % under 2002.\r\nDe främsta drivkrafterna var oljeexporten\r\noch  en  hög privat konsumtion. Förutsatt\r\natt  oljepriserna  inte  faller  kraftigt\r\nunder  de  närmaste åren  fortsätter  den\r\nryska  ekonomin att växa med 4 %  per  år\r\nunder  2003  och 2004, enligt regeringens\r\nbedömning.\r\n\r\n1.2 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige\r\n\r\n\r\n1.2.1 Förhållandevis hög BNP-tillväxt\r\nunder 2002\r\n\r\nTrots     den    svaga    internationella\r\nkonjunkturen,  växande osäkerhet  om  det\r\nsäkerhetspolitiska  läget  i   omvärlden,\r\nfallande  kurser på Stockholmsbörsen  och\r\nen  fortsatt nedgång i den för svensk del\r\nså      viktiga     informations-     och\r\nkommunikationstekniksektorn, den s.k. IKT-\r\nsektorn,   var  den  svenska   tillväxten\r\nförhållandevis  hög  under  förra   året.\r\nEnligt  Statistiska centralbyråns (SCB:s)\r\nförsta preliminära beräkning steg BNP med\r\n1,9  % 2002, efter en uppgång 2001 på 1,1\r\n%. Det är 0,2 procentenheter lägre än vad\r\nregeringen      räknade       med       i\r\nbudgetpropositionen, men  en  dubbelt  så\r\nhög tillväxt som i EU och euroområdet där\r\nBNP  steg med i genomsnitt 1 % respektive\r\n0,8 % under 2002. I OECD-området steg BNP-\r\ntillväxten med i genomsnitt 1, 8 %.\r\nDen  relativt  sett höga tillväxten  kan\r\ntill stora delar förklaras av en expansiv\r\nekonomisk  politik och en  lågt  värderad\r\nkrona.    Hushållens   reala   disponibla\r\ninkomster steg under förra året  med  4,7\r\n%,  varav mer än 2 procentenheter berodde\r\npå  sänkta  skatter och andra  ekonomiska\r\nreformer,  som  t.ex. den s.k.  maxtaxan.\r\nDetta        bidrog       till        att\r\nhushållskonsumtionen steg  med  1,3  %  i\r\ngenomsnitt  under året. Det är  betydligt\r\nlägre  än  de 2 % som regeringen  räknade\r\nmed  i budgetpropositionen. Med tanke  på\r\natt  de  fallande aktiekurserna  kraftigt\r\nförsämrade                     hushållens\r\nförmögenhetsställning och att  hushållens\r\nförväntningar om framtiden försämrades  i\r\ntakt med den svagare konjunkturen och den\r\nstigande  internationella osäkerheten  är\r\ndet  ändå  en  relativt  god  utveckling.\r\nRäknat  i termer av tillväxtbidrag bidrog\r\nhushållskonsumtionen       med        0,6\r\nprocentenheter  till  förra  årets   BNP-\r\nuppgång.\r\nTrots    den    svaga    internationella\r\nefterfrågan      och     en      ogynnsam\r\nsammansättning av exportproduktionen steg\r\nden   svenska  exporten  av   varor   och\r\ntjänster med 0,4 % 2002, efter en nedgång\r\nåret  innan  på  knappt 1 %.  Precis  som\r\nunder   2001  påverkades  exporten  under\r\nförra  året  kraftigt av  problemen  inom\r\nteleproduktindustrin.  Sammantaget   steg\r\nexporten av varor med drygt 2 % 2002.  Om\r\nman  exkluderar teleproduktindustrin  var\r\nuppgången i varuexporten omkring 4 %. Den\r\nsvaga  teleproduktexporten  bidrog  också\r\ntill  att den svenska importen sjönk  med\r\nytterligare  2,5 % 2002, efter  ett  fall\r\n2001  på 3,5 %. Den låga importen betydde\r\natt   utrikeshandeln,  trots  den   svaga\r\nexporten,  ändå  gav ett  relativt  stort\r\npositivt bidrag till BNP-tillväxten 2002.\r\nInvesteringarna    gav    däremot    ett\r\nnegativt bidrag till förra årets tillväxt\r\npå    grund    av   bl.a.    den    svaga\r\nvinstutvecklingen,       det       osäkra\r\ninternationella  läget  och  en  tidigare\r\nkraftigt  uppdragen  investeringsnivå.  I\r\nindustrin  och den privata tjänstesektorn\r\nsjönk  investeringarna med  knappt  7  %,\r\nmedan  investeringarna  i  bostäder   och\r\nmyndigheternas    investeringar    ökade.\r\nSammantaget sjönk investeringarna med 2,5\r\n% 2002.\r\n\r\n1.2.2 Konjunkturen förbättras under 2003\r\noch 2004\r\n\r\nSom   framgår  under  avsnitt   1.1   Den\r\ninternationella    utvecklingen    räknar\r\nregeringen i vårpropositionen med att den\r\nosäkerhet  om  det världspolitiska  läget\r\nsom    i   stor   utsträckning   påverkat\r\ninvesteringarna   och   konsumtionen    i\r\nvärldsekonomin  det  senaste  året  avtar\r\nunder  andra halvåret 2003. Det bidrar  i\r\nsin  tur till att en återhämtning i  både\r\nden   internationella  och  den   svenska\r\nkonjunkturen påbörjas under senare  delen\r\nav 2003 och under 2004.\r\nDen  svaga  internationella  efterfrågan\r\nandra  halvan  av 2002 och  under  första\r\ndelen  av  2003  i  kombination  med   en\r\nåtstramning  av  finanspolitiken  och  en\r\nstarkare    svensk    krona    gör    att\r\ntillväxttakten  i  den  svenska  ekonomin\r\nsjunker  till 1,4 % 2003, efter uppgången\r\ni  fjol  på  1,9 %. Under 2004  förväntas\r\ntillväxttakten stiga till 2,4 %, när  den\r\nstigande    internationella   efterfrågan\r\nbidrar  till  ökad svensk  export,  högre\r\nkonsumtion och stigande investeringar.\r\nFörutsatt    att   den   internationella\r\nåterhämtningen tar fart väntas alltså den\r\nsvenska  ekonomin växa med  i  genomsnitt\r\n1,9 % under perioden 2003-2004. Prognosen\r\ninnebär  att tillväxten under de närmaste\r\nåren  kommer  att ligga  något  över  det\r\nförväntade tillväxtgenomsnittet bland EU-\r\noch euroländerna.\r\nRegeringens   prognos  bygger   på   den\r\nekonomiska  och  statistiska  information\r\nsom  fanns tillgänglig t.o.m. den 9 april\r\n2003.\r\nI  tabellerna 2, 3 och 4 nedan redovisas\r\nförutsättningarna,    nyckeltalen     och\r\nförsörjningsbalansen    i     regeringens\r\nbedömning. I punkterna nedan sammanfattas\r\nde viktigaste delarna i prognosen.\r\nTabell 2. Försörjningsbalansen 2002-2006\r\n·\r\n·\r\n·         I  prognosen  ingår  ett  antal\r\nantaganden om den framtida utvecklingen.\r\nEtt   viktigt  antagande  är   att   de\r\navtalsmässiga    löneökningarna     och\r\nlöneglidningen hålls tillbaka så att de\r\ntotala lönekostnadsökningarna i ekonomin\r\nbegränsas  till 3,5 % per år  under  de\r\nnärmaste åren. Under perioden 2001-2002\r\nsteg  de totala lönekostnaderna  med  i\r\ngenomsnitt omkring 4,2 % per år.\r\n·\r\n·         Till följd av bl.a. en stramare\r\nfinanspolitik väntas hushållens inkomster\r\nunder  2003  och  2004 stiga  betydligt\r\nlångsammare än under 2002 då inkomsterna\r\nsteg  med 4,7 %. Regeringen räknar dock\r\nmed att hushållskonsumtionen stiger med\r\n1,9 % i år för att stiga med ytterligare\r\n2,2  %  2004. En fortsatt relativt  god\r\nförmögenhetsställning i hushållen trots\r\nfallande   aktiekurser,   en   fortsatt\r\nrelativt  optimistisk syn på  den  egna\r\nekonomiska utvecklingen och låga räntor\r\när  några  av  de faktorer som,  enligt\r\nregeringen,   väntas  bidra   till   en\r\nförhållandevis stark konsumtion under de\r\nnärmaste åren. Regeringen räknar även med\r\natt Riksbanken fortsätter att sänka den\r\ns.k. reporäntan till en nivå på 2,75 % i\r\nslutet  av  2003.  Hushållen  förväntas\r\ndessutom minska sitt sparande något till\r\nförmån för en ökad konsumtion.\r\n·\r\n·        En faktor som verkar dämpande på\r\nkonsumtionen  är  att  sysselsättningen\r\nväntas  sjunka  med 0,3  %  under  2003\r\nsamtidigt  som den öppna arbetslösheten\r\nstiger till i genomsnitt 4,5 %, från  i\r\ngenomsnitt  4  % 2002. I takt  med  att\r\nkonjunkturen     förbättras      börjar\r\nsysselsättningen stiga på nytt under 2004\r\nsamtidigt  som den öppna arbetslösheten\r\nsjunker  till 4,3 %, enligt regeringens\r\nbedömning.\r\n·\r\nTabell      3.     Prognosförutsättningar\r\n2002-2006\r\n·\r\n·\r\n·         Värdet  på  den svenska  kronan\r\nstiger.  Mätt enligt det s.k. TCW-index\r\nväntas   kronans  värde  ligga   på   i\r\ngenomsnitt 128,8 2003 och 127 2004  (ju\r\nhögre värde, desto svagare krona). Det är\r\nsamma bedömning som regeringen gjorde i\r\nbudgetpropositionen.\r\n·\r\n·         Trots  förstärkningen av kronan\r\nväntas exporten stiga med 2,3 % i år och\r\n7   %   2004  när  den  internationella\r\nefterfrågan  på bl.a. investeringsvaror\r\nbörjar stiga. Enbart exporten av  varor\r\nbedöms  öka  med knappt 4  %  2003  och\r\nomkring 7,5 % nästa år.\r\n·\r\n·             I      takt     med     att\r\nexportproduktionen och konsumtionen ökar\r\nstiger importen av varor och tjänster på\r\nnytt, efter en nedgång under både  2001\r\noch 2002.\r\n·\r\n·         För  första gången  sedan  1997\r\nsjönk  investeringarna  i  den  svenska\r\nekonomin  under förra året.   Nedgången\r\nberodde      bl.a.     på      tidigare\r\növerinvesteringar,      den      osäkra\r\nkonjunkturen     och     den      svaga\r\nvinstutvecklingen. Regeringen räknar med\r\natt investeringar fortsätter att sjunka i\r\når. I likhet med under förra året väntas\r\ndock investeringarna i myndighetssektorn\r\noch  bostadssektorn fortsätta  att  öka\r\nunder 2003. Den stigande efterfrågan och\r\nen     ökad    produktion    gör    att\r\ninvesteringarna stiger med  sammantaget\r\n2,9 % 2004, enligt regeringens bedömning.\r\n·\r\nBåde  den  statliga  och  den  kommunala\r\nkonsumtionen ökade kraftigt  under  förra\r\neret.  Under  2003 och  2004  bedöms  den\r\nsamlade offentliga konsumtionen stiga med\r\n0,5  % respektive 0,2 %. Svagare finanser\r\nbegränsar   konsumtionsutrymmet   i   den\r\nkommunala sektorn till 0,8 % i år och 0,5\r\n%   nästa  år.  I  den  statliga  sektorn\r\nsjunker konsumtionen med 0,5 % under både\r\n2003   och   2004,  bl.a.  på  grund   av\r\nutgiftsbegränsningar inom försvaret.\r\n\r\nTabell 4. Nyckeltal 2002-2006\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\n\r\n1.2.3 Kalkylerna för utvecklingen 2005\r\noch 2006\r\n\r\nFörutom  prognoserna för  2003  och  2004\r\npresenterar regeringen i vårpropositionen\r\nen kalkyl för utvecklingen under 2005 och\r\n2006.   Siffrorna  för   de   båda   åren\r\nredovisas i tabellerna 2, 3 och 4 ovan. I\r\nkalkylen   antas  att  återhämtningen   i\r\nvärldsekonomin fortsätter samt att det  i\r\nslutet  av  2004 finns lediga resurser  i\r\nden  svenska ekonomin så att Sveriges BNP\r\nunder 2005 och 2006 kan växa snabbare  än\r\nden  långsiktiga tillväxttrenden på 2  %.\r\nDet  s.k.  BNP-gapet  -  dvs.  skillnaden\r\nmellan  den  faktiska produktionsnivån  i\r\nsamhället  och  den praktiskt  möjliga  -\r\nsluts   först  under  2006.  Givet  dessa\r\nantaganden  beräknar regeringen  att  BNP\r\nstiger med 2,6 % 2005 och 2,5 % 2006.\r\nSysselsättningen förväntas  stiga  under\r\nperioden,  och  den öppna  arbetslösheten\r\nsjunker till i genomsnitt 3,8 % 2006. Som\r\nframgår  av  tabell 4 beräknas  den  s.k.\r\nreguljära   sysselsättningsgraden,   dvs.\r\nantalet sysselsatta i åldern 20-64 år som\r\nandel    av    befolkningen    i    samma\r\nåldersgrupp,  enbart stiga  med  ett  par\r\ntiondelar,  till en nivå på 77,8  %  2006\r\n(sysselsättningen,   sysselsättningsmålet\r\noch  den  öppna arbetslösheten  behandlas\r\nmer utförligt i avsnitt 1.2.5).\r\n\r\n1.2.4 Osäker exportuppgång\r\n\r\nÅr  2001  var det svagaste året  för  den\r\nsvenska  exportindustrin  sedan  de  s.k.\r\nkostnadskrisåren i mitten av  1970-talet.\r\nExporten av varor sjönk med 3,5  %  bl.a.\r\npå   grund   av  en  kraftigt   försvagad\r\nefterfrågan   på   investeringsvaror    i\r\nomvärlden  och nedgången i den s.k.  IKT-\r\nbranschen. En relativt stark återhämtning\r\ni  exporten påbörjades i början av  förra\r\nåret,  framför  allt  till  följd  av  en\r\nstigande efterfrågan på IKT-produkter och\r\nmotorfordon i främst Förenta staterna och\r\nländerna utanför OECD-området.\r\nUppgången       i        IKT-        och\r\nmotorfordonsexporten visade sig dock vara\r\ntemporär,    och   exporten   försvagades\r\nåterigen  under andra halvan  av  2002  i\r\ntakt    med   att   den   internationella\r\nkonjunkturen    försvagades    och    den\r\nsäkerhetspolitiska  osäkerheten  tilltog.\r\nExporten av varor steg dock med 2,3  %  i\r\nfjol, medan den totala exporten sjönk med\r\n0,4 %.\r\nDe  senaste  månaderna har exporten  och\r\nexportorderingången  åter  börjat  stiga,\r\nvisar utfallsstatistik och olika typer av\r\nindikatorer.  En  del  av  uppgången  kan\r\nsannolikt      förklaras      av      att\r\nindustriföretagen  runt  om   i   världen\r\nbeställt varor för att fylla sina lager i\r\nsyfte  att gardera sig mot leverans-  och\r\nproduktionsstörningar på grund av  kriget\r\ni  Irak.  Regeringen räknar dock med  att\r\nexporten fortsätter att stiga i takt  med\r\natt  återhämtningen i den internationella\r\nekonomin  tilltar under senare  delen  av\r\n2003  och  under 2004 och efterfrågan  på\r\ninvesteringsvaror stiger. Det finns dock,\r\nenligt   regeringen,   ett   att    antal\r\nriskfaktorer  som  gör att  exporten  kan\r\nutvecklas svagare än beräknat.  En  sådan\r\nriskfaktor   är  återhämtningen   i   EU,\r\nSveriges  största  exportområde.  Än   så\r\nlänge  finns inga tydliga tecken på  vare\r\nsig   en   uppgång   i   den   ekonomiska\r\naktiviteten  i  EU  eller  en  ökning  av\r\nSveriges  export  till området.  Dessutom\r\nkan  det  dröja relativt länge innan  den\r\nför    svensk    industri   så    viktiga\r\ninvesteringsvaruefterfrågan stiger i  EU.\r\nEn     annan     viktig     faktor     är\r\ninvesteringsvaruefterfrågan   i   Förenta\r\nstaterna. Trots att en viss uppgång redan\r\nnoterats        kan       det        låga\r\nkapacitetsutnyttjandet  i  industrin,  de\r\nansträngda  balansräkningarna   i   stora\r\ndelar av det amerikanska näringslivet och\r\ndet  osäkra säkerhetspolitiska läget föra\r\nmed  sig att investeringar framöver  ökar\r\nlångsammare än väntat.\r\nSammantaget  gör regeringen  bedömningen\r\natt importefterfrågan av bearbetade varor\r\npå svenska exportmarknader stiger med 5,6\r\n%  i  år  och  7,7  % 2004.  Den  svenska\r\nexporten   av  bearbetade  varor   väntas\r\nsamtidigt  öka med 4,6 % 2003 och  8,4  %\r\n2004.   Det   innebär  att  den   svenska\r\nexportindustrin      beräknas       vinna\r\nmarknadsandelar på världsmarknaden  under\r\nnästa  år,  trots  att  regeringen,   som\r\nredovisades  ovan, under perioden  räknar\r\nmed en förstärkning av kronan.\r\n\r\n1.2.5 Sysselsättningsmålet nås inte 2004,\r\nenligt regeringens prognos\r\n\r\nEfter  den kraftiga förbättringen  första\r\nhalvåret 1997 till första halvåret  2001,\r\ndå  antalet  sysselsatta  i  den  svenska\r\nekonomin  säsongrensat steg  med  omkring\r\n320    000   personer   och   den   öppna\r\narbetslösheten sjönk till  omkring  4  %,\r\nhar  efterfrågan  på arbetskraft  minskat\r\nkraftigt    i   takt   med   den    svaga\r\ninternationella     konjunkturen      och\r\nnedgången i IKT-branschen.\r\nTrots   det   steg  antalet  sysselsatta\r\nunder  förra  året med 0,1  %,  mätt  som\r\nårsgenomsnitt.    Uppgången     förklaras\r\nframför     allt    av    en     stigande\r\nsysselsättning i den offentliga  sektorn,\r\nbl.a.  till följd av det s.k. tillfälliga\r\nsysselsättningsstödet till  kommuner  och\r\nlandsting.  I näringslivet,  främst  inom\r\nindustrin,   minskade   däremot   antalet\r\nsysselsatta   relativt  kraftigt,   medan\r\nsysselsättningen    i     den     privata\r\ntjänstesektorn steg svagt.  En  anledning\r\ntill   att  sysselsättningen  steg  under\r\nförra  året, trots den svaga konjunkturen\r\noch den svaga efterfrågan på arbetskraft,\r\nkan  vara  att  den  ökade  sjukfrånvaron\r\nminskat  företagens behov  att  säga  upp\r\npersonal, enligt regeringens bedömning  i\r\nvårpropositionen.\r\nDiagram 3. Sysselsättningen januari  1995\r\ntill mars 2003\r\n\r\nKälla:      Statistiska     centralbyrån,\r\nFinansdepartementet\r\nSom    framgår   av   diagram    2    har\r\nsysselsättningen  minskat   något   under\r\nårets   inledande  månader.  De   senaste\r\nindikatorerna  över vakanstal,  nyanmälda\r\nlediga  platser  samt  anställningsplaner\r\ntyder  på att sysselsättningen fortsätter\r\natt  minska  framöver. Regeringen  räknar\r\nockså  med att antalet sysselsatta  i  år\r\nminskar  med 0,3 % eller 12 000 personer.\r\nUnder     nästa     år    bedöms     dock\r\nsysselsättningen stiga  i  takt  med  att\r\nkonjunkturen    återhämtar    sig     och\r\nproduktionen ökar i slutet  av  2003  och\r\nunder 2004.\r\nDiagram   4.   Den  öppna  arbetslösheten\r\njanuari 1995 till mars 2003\r\n\r\nKälla: Statistiska centralbyrån,\r\nFinansdepartementet\r\nPrecis  som  under  2001  låg  den  öppna\r\narbetslösheten på i genomsnitt 4 %  2002.\r\nSom   framgår  av  diagram  3  steg  dock\r\narbetslösheten  under  senare  delen   av\r\nförra  året,  och uppgången har  fortsatt\r\nunder  inledningen av 2003.  Under  årets\r\nförsta    kvartal    låg    den     öppna\r\narbetslösheten på i genomsnitt  4,5  %  i\r\nsäsongsrensade   termer,    vilket    kan\r\njämföras  med  ett genomsnitt  på  4,2  %\r\nunder fjärde och sista kvartalet i fjol.\r\nRegeringen  räknar med  att  utbudet  av\r\narbetskraft stiger med 0,2 % per år under\r\n2003  och  2004, vilket är något snabbare\r\nän  i  fjol då utbudet ökade med  0,1  %.\r\nDenna  utveckling i kombination  med  den\r\nförväntade    sysselsättningsförändringen\r\ngör  att den öppna arbetslösheten  stiger\r\ntill  4,5  % i år för att sjunka  till  i\r\ngenomsnitt  4,3  % under  2004.  Eftersom\r\nregeringen bedömer att andelen  deltagare\r\ni  olika  arbetsmarknadspolitiska program\r\nsjunker  under både 2003 och 2004  stiger\r\narbetslösheten                  inklusive\r\narbetsmarknadsåtgärder      med       0,1\r\nprocentenhet i år, till 6,7  %,  för  att\r\nnästa år sjunka till 6,3 %.\r\nDiagram  5. Sysselsättningsgraden  enligt\r\nsysselsättningsmål januari 1995 till mars\r\n2003\r\nKälla:    Statistiska   centralbyrån,\r\nFinansdepartementet\r\nRiksdagens   och  regeringens   mål   för\r\nsysselsättningen          är          att\r\nsysselsättningsgraden  i  ekonomin,  dvs.\r\nantalet sysselsatta i åldern 20-64  år  i\r\nprocent    av   befolkningen   i    samma\r\nåldersgrupp, ska stiga till  80  %  2004.\r\nSom    framgår   av   diagram   4    steg\r\nsysselsättningsgraden    kraftigt    från\r\nmitten  av 1997 till en nivå i början  av\r\n2001  på  omkring  78,5 %.  Därefter  har\r\nsysselsättningsgraden,  till   följd   av\r\nbl.a.   den   svagare   efterfrågan    på\r\narbetskraft, åter börjat sjunka  till  en\r\nnivå  under  första  kvartalet  2003   på\r\nsäsongsrensat   i  genomsnitt   77,7   %.\r\nRegeringens  prognos  i  vårpropositionen\r\ninnebär  att  sysselsättningsgraden  2003\r\noch  2004  ligger kvar på  ungefär  samma\r\nnivå   som  i  dagsläget.  För   att   nå\r\nsysselsättningsmålet 2004 krävs  att  den\r\nreguljära       sysselsättningen        i\r\nåldersgruppen   20-64   år    ökar    med\r\nytterligare  ungefär 125 000 personer.  I\r\nvårpropositionens kalkyler för  2005  och\r\n2006   förväntas  en  mindre  uppgång   i\r\nsysselsättningsgraden till en  nivå  2006\r\npå    77,8,    dvs.   även   det    under\r\nsysselsättningsmålet.\r\nTabell  5.  Nyckeltal för arbetsmarknaden\r\n2002-2006\r\n\r\n\r\n1.2.7 Revidering av nationalräkenskaperna\r\n\r\nI början av december 2002 offentliggjorde\r\nStatistiska centralbyrån (SCB) en kraftig\r\nrevidering  av nationalräkenskaperna  för\r\nåren  1993-2001. Effekten blev att  nivån\r\npå  Sveriges  BNP  steg relativt  markant\r\njämfört med tidigare beräkningar. De mest\r\nbetydelsefulla förändringarna i SCB:s nya\r\nberäkningar är:\r\n·         Den offentliga momsen räknas in\r\ni   nationalräkenskaperna,  enligt  EU-\r\nbeslut.   Tidigare   behandlades    den\r\noffentliga  momsen som avdragsgill  och\r\ningick därför inte i räkenskaperna.\r\n·\r\n·          Ny   information  om   svenska\r\nföretags  handel med varor  i  utlandet\r\n(dvs.  handel  som  inte  passerar  den\r\nsvenska    gränsen)    inkluderas     i\r\nräkenskaperna.\r\n·\r\nEn översyn av beräkningarna av hushållens\r\nkonsumtionsutgifter    har    genomförts,\r\nsamtidigt som den tidigare värderingen av\r\nskogstillgångar  förändrats.   Nivån   på\r\ninvesteringarna har höjts.\r\nTabell  6. BNP-tillväxten före och  efter\r\nSCB:s revideringar i december 2002\r\n\r\n19  19  19  19  19  19  20 20  Sn\r\n94  95  96  97  98  99  00 01  it\r\nt\r\nTillväxt före 4,  3,  1,  2,  3,  4,  3, 1,  3,\r\nrevidering    1   7   1   1   6   5   6  2   0\r\n(%)\r\nTillväxt      4,  4,  1,  2,  3,  4,  4, 1,  3,\r\nefter         2   0   3   4   6   6   4  1   2\r\nrevidering                            1)\r\n(%)\r\nFörändring    +0  +0  +0  +0  -   +0  +0 -   +0\r\n(procentenhet ,1  ,3  ,2  ,3     ,1  ,8 0,  ,2\r\ner)                                   1\r\n\r\n1 Reviderad tillväxttal för 2001\r\npublicerad i prel. Nationalräkenskaperna\r\nför 2002 (mars 2003)\r\nKälla: Statistiska centralbyrån\r\nSom  framgår  av tabell 6  nedan  innebär\r\nrevideringarna    att   den    ekonomiska\r\nhistorien för den aktuella perioden  till\r\nen  del  skrivs  om.  Efter  revideringen\r\nuppgår den svenska BNP-tillväxten till  i\r\ngenomsnitt   3,2   %  per   år   perioden\r\n1994-2001.    Före    revideringen    var\r\ngenomsnittet knappt 3 %. I löpande priser\r\ninnebär  detta att BNP-nivån  2001  efter\r\nrevideringen ligger nästan 100  miljarder\r\nkronor  högre än nivån före revideringen.\r\nDe  enskilda  år  som påverkats  mest  av\r\nrevideringarna är 1995, 1997 och 2000.\r\n\r\n1.2.8 Ny information efter att\r\nregeringens prognos färdigställts\r\n\r\nRegeringen   anger  att   prognoserna   i\r\nvårpropositionen bygger på uppgifter  som\r\nfanns  tillgängliga t.o.m.  den  9  april\r\n2003.  Den  information som kommit  sedan\r\nprognosarbetet avslutades är blandad.  De\r\nsenaste indikatorerna tyder dock  på  att\r\nden   ekonomiska   återhämtningen   varit\r\nfortsatt svag. Någon snabb uppgång  efter\r\natt krigshandlingarna i Irak avslutades i\r\nmitten av april har inte synts till.\r\n\r\nKraftig dollarförsvagning\r\n\r\nNär  det i början av april stod klart att\r\nkriget i Irak snart skulle ta slut  spred\r\nsig   optimismen   på  finansmarknaderna.\r\nOljepriset,   som  började   gå   ned   i\r\nanslutning  till krigsstarten,  fortsatte\r\natt  falla. Räntorna som steg när  kriget\r\npåbörjades fortsatte att gå upp samtidigt\r\nsom  priserna på aktiebörserna runt om  i\r\nvärlden steg och dollarkursen stärktes. I\r\ntakt   med   att  den  senaste   månadens\r\nekonomiska statistik varit svagare, om än\r\nmarginellt    svagare,   än    marknadens\r\nförväntningar   har   dollarkursen   åter\r\nbörjat  sjunka,  räntorna  gått  ned  och\r\noljepriset   stigit.   Sedan   regeringen\r\navslutade sin prognos (från 9 april  till\r\nmitten av maj) har dollarn försvagats med\r\n6-7 % mot både kronan och euron. Börserna\r\ni Sverige och Förenta staterna har stigit\r\nmed  omkring  5 %, med undantag  för  den\r\nteknikföretagsdominerade    Nasdaqbörsen,\r\nsom  gått  upp med omkring 12 %. Priserna\r\npå  börserna i Frankfurt och  London  har\r\nstigit med omkring 8 % respektive omkring\r\n4  %.  Obligationsräntorna världen  över,\r\ninklusive  de  svenska, har  sjunkit  med\r\nomkring   en   halv  procentenhet   medan\r\noljpriset gått upp med omkring 7 %,  till\r\nen  nivå  i  mitten av maj på omkring  26\r\ndollar per fat.\r\n\r\nSignaler om god konsumtionsutveckling i\r\nFörenta staterna\r\n\r\nFörenta  staternas BNP steg under  första\r\nkvartalet  med 1,6 % i uppräknad  årstakt\r\njämfört  med  fjärde  kvartalet  i  fjol,\r\nenligt  preliminära  uppgifter  från  det\r\namerikanska handelsdepartementet. Det kan\r\njämföras  med  fjärde kvartalet  då  BNP-\r\ntillväxten var 1,4 % i uppräknad årstakt.\r\nJämfört med första kvartalet i fjol  steg\r\nBNP  med 2,1 %. Det var något svagare  än\r\nvad   analytikerna   hade   räknat   med.\r\nUppgången  förklaras  framför   allt   av\r\nstigande privat och offentlig konsumtion.\r\nInvesteringarna ökade för andra kvartalet\r\ni följd, om än ganska blygsamt.\r\nNy  statistik och nya indikatorer  tyder\r\npå att konsumtionen fortsätter att stiga.\r\nHushållens  förtroende för den ekonomiska\r\nutvecklingen   (mätt  enligt   det   s.k.\r\nConference Board) steg kraftigt i  april,\r\nfrån  en indexsiffra i mars på 61,4  till\r\n84,8  - den starkaste uppgången under  en\r\nenskild månad sedan mars 1991 då det s.k.\r\nKuwaitkriget  tog slut.  Försäljningen  i\r\ndetaljhandeln  steg relativt  kraftigt  i\r\nmars, och flera indikatorer tyder på  att\r\nuppgången  fortsatt i april. Vidare  steg\r\nförsäljningen  av bilar  i  april,  bl.a.\r\ntill följd av stora rabatterbjudanden och\r\nerbjudanden om räntefria lån.\r\nArbetsmarknaden  fortsätter   dock   att\r\nförsvagas.     Sysselsättningen     sjönk\r\nytterligare i april efter nedgången under\r\nfebruari  och  mars. Arbetslösheten  steg\r\ntill 6 % från en nivå på 5,7 % i mars.\r\nÄven   industrikonjunkturen  i   Förenta\r\nstaterna fortsätter att vara svag, enligt\r\nde    senaste    siffrorna.    Företagens\r\nförtroende     för     den     ekonomiska\r\nutvecklingen  sjönk  i  april,  till   en\r\nindexsiffra  på  45,4.  Värden  under  50\r\ntyder  grovt  sett  på avmattning  i  den\r\nekonomiska aktiviteten medan värden  över\r\n50   indikerar  tillväxt.  Vidare   sjönk\r\nindustriproduktionen ytterligare i april,\r\nenligt   ny  statistik.  Däremot   stiger\r\noptimismen      i     den     amerikanska\r\ntjänstesektorn,  som svarar  för  omkring\r\ntvå   tredjedelar   av  den   amerikanska\r\nekonomin.   Inköpschefernas   index   för\r\ntjänstesektorn  steg  i  april  till  ett\r\nindexvärde  på 50,7, från  47,9  i  mars.\r\nInflationen  i Förenta staterna  sjönk  i\r\napril    till    2,2    %.    Den    s.k.\r\nkärninflationen,  dvs.  konsumentpriserna\r\nexklusive energipriser, gick ned till 1,5\r\n%.\r\n\r\nFortsatt försämring i euroområdet\r\n\r\nDe   senaste  indikatorerna  för  EU  och\r\neuroområdet tyder på en fortsatt  nedgång\r\ni  den  ekonomiska aktiviteten, trots  en\r\nminskad  osäkerhet  efter  krigsslutet  i\r\nIrak.                    EU-kommissionens\r\nkonjunkturbarometer för euroområdet  steg\r\nvisserligen  något  i  april,  från   ett\r\nindexvärde i mars på 97,8 till 97,9,  men\r\nuppgången  förklaras framför allt  av  en\r\nbegränsad  uppgång  i konsumenternas  och\r\ndetaljhandelns   förtroende    för    den\r\nekonomiska   utvecklingen.  I   industrin\r\nfortsätter  pessimismen  bland  företagen\r\natt     öka.    Till    exempel     sjönk\r\ninköpschefernas   index   för   industrin\r\nytterligare i april.\r\nTydligast  är försvagningen i  Tyskland.\r\nDet  s.k.  IFO-index för  Tyskland  sjönk\r\nkraftigt  i  april, till den lägsta  nivå\r\nsom  noterats sedan december  2001.  IFO-\r\nindex  är  en  barometer över  den  tyska\r\nindustrins   förväntningar,    men    har\r\nhistoriskt  också visat sig vara  en  god\r\nindikator  för  hela  euroområdet.   Även\r\ninköpschefernas  index  för   den   tyska\r\nindustrin  sjönk kraftigt  i  april.  Den\r\nsenaste utfallsstatistiken visar dessutom\r\natt industrins produktion och orderingång\r\nutvecklats   svagt   under   de   senaste\r\nmånaderna.\r\n\r\nArbetslösheten stiger\r\n\r\nÄven  den  tyska  konsumtionen  utvecklas\r\nsvagt.   I  mars  sjönk  omsättningen   i\r\ndetaljhandeln med 4 % jämfört  med  samma\r\nmånad  i  fjol. Analytikerna hade  räknat\r\nmed en uppgång på en halv procent. Vidare\r\nsteg  arbetslösheten  i  april  till  4,5\r\nmiljoner  personer - den högsta nivå  som\r\nnoterats sedan återföreningen mellan Väst-\r\noch Östtyskland.\r\nTysklands   BNP   sjönk   under   första\r\nkvartalet  med 0,2 % jämfört  med  fjärde\r\nkvartalet   i  fjol,  enligt  preliminära\r\nuppgifter  från  Tysklands statistikbyrå.\r\nAnalytikerna räknade med en  uppgång  med\r\n0,2 % jämfört med kvartalet innan.\r\nEnligt   Eurostats  första   preliminära\r\nberäkning  var tillväxten i både  EU  och\r\neuroområdet noll under första kvartalet i\r\når  jämfört med fjärde kvartalet i  fjol.\r\nNy  statistik från eurostat  visar  också\r\natt  arbetslösheten  i  euroområdet  steg\r\ntill 8,7 % i mars, medan arbetslösheten i\r\nEU låg kvar på samma nivå som i februari,\r\n7,9  %.  Inflationstakten  i  euroområdet\r\nsjönk  från  2,4 % i mars till  2,1  %  i\r\napril,  framför allt till följd av  lägre\r\nenergipriser.\r\n\r\nFörbättrad svensk industrikonjunktur\r\nunder första kvartalet\r\n\r\nNär  det  gäller den svenska utvecklingen\r\när   informationen  lite   mer   blandad.\r\nIndustrikonjunkturen  förbättrades  något\r\nunder   första  kvartalet  i  år,  enligt\r\nKonjunkturinstitutets   (KI:s)    senaste\r\nkvartalsbarometer  som   publicerades   i\r\nslutet   av   april.  Produktionen   steg\r\njämfört  med kvartalet innan och  andelen\r\nföretag  som  var nöjda med storleken  på\r\norderstocken ökade. Under sista kvartalet\r\ni  fjol  var  omkring 40 %  av  företagen\r\nmissnöjda   med  orderstockens   storlek.\r\nUnder   första  kvartalet  hade   andelen\r\nmissnöjda  krympt till 30  %.  En  viktig\r\norsak   till   förbättringen   var    att\r\nföretagen i den s.k. teleproduktindustrin\r\nredovisade  såväl  ökad  produktion   som\r\nstigande    orderingång   under    första\r\nkvartalet.  Sysselsättningen i  industrin\r\nfortsatte  dock att minska samtidigt  som\r\nandelen   företag  som  anger  brist   på\r\narbetskraft är den lägsta på länge.\r\nVidare   är  industriföretagen  relativt\r\noptimistiska  om den närmaste  framtiden.\r\nBåde   orderingången   och   produktionen\r\nväntas stiga under de närmaste månaderna.\r\nKonjunkturen  i  byggsektorn  försämrades\r\nemellertid    under   första   kvartalet.\r\nAntalet  anställda fortsatte att  minska,\r\noch   byggföretagen  är   missnöjda   med\r\norderläget.    Branschen    räknar    med\r\nytterligare försvagning under de närmaste\r\nmånaderna.   Tillväxten   inom    handeln\r\nmattades  något  under första  kvartalet,\r\nmen företagen räknar med ökad försäljning\r\nframöver.    Inom    tjänstesektorn    är\r\nföretagen  lite  mer  återhållsamma   och\r\nsammantaget  räknar de  med  en  relativt\r\nmåttlig  ökning av efterfrågan under  den\r\nnärmaste tiden.\r\nResultaten  i KI:s barometer  verifieras\r\nav   att  både  industriproduktionen  och\r\norderingången  steg  något  under  första\r\nkvartalet jämfört med fjärde kvartalet  i\r\nfjol,      enligt      SCB:s      senaste\r\nutfallsstatistik.  Inköpschefsindex   för\r\nden svenska industrin steg emellertid med\r\nbara  några tiondelar i april, efter  ett\r\nfall   på   5  procentenheter   i   mars.\r\nIndexsiffran ligger dock fortfarande över\r\nexpansionsgränsen 50.\r\nSysselsättningen fortsatte att sjunka  i\r\nmars     samtidigt    som    den    öppna\r\narbetslösheten steg till  4,6  %,  enligt\r\nSCB:s  arbetskraftsundersökning  AKU.   I\r\nmars 2002 låg den öppna arbetslösheten på\r\n3,8  %.   Enligt AMS uppgifter för april,\r\nsom publicerades i början av maj, låg den\r\nöppna arbetslösheten på 4,3 % i slutet av\r\napril mot 4,4 % månaden innan och 3,6 % i\r\nslutet   av   april   2002.   Det    s.k.\r\nobalanstalet,    dvs.    antalet    öppet\r\narbetslösa   plus  antalet  deltagare   i\r\narbetsmarknadspolitiska program,  uppgick\r\ntill  6,6 % i april mot 6,9 % i mars  och\r\n6,5 % i april förra året.\r\nHushållens  förväntningar  om  ekonomins\r\nutveckling  sjönk  ytterligare  något   i\r\napril när hushållens förtroendeindikator,\r\nden  s.k. CCI, föll från minus 6,4 i mars\r\ntill  minus  6,9 i april, vilket  är  den\r\nlägsta  noteringen sedan  december  2001.\r\nFramför  allt  blev hushållen  något  mer\r\npessimistiska  om  den svenska  ekonomins\r\nutveckling, medan optimismen om den  egna\r\nekonomins  utveckling steg  något.  Trots\r\nhushållens pessimism steg omsättningen  i\r\ndetaljhandeln under både mars och  april,\r\nmed  4,1 % respektive 2,5 %, jämfört  med\r\nsamma    månad    året    innan.     Även\r\ninregistreringen av nya personbilar ökade\r\nunder mars och april.\r\nInflationstakten i den svenska  ekonomin\r\nsjönk kraftigt i april, från 3,1 % i mars\r\ntill  2,3  %  mätt enligt KPI.  Nedgången\r\nförklaras framför allt av lägre priser på\r\nolja,  bensin  och  el. Inflationen  mätt\r\nenligt det underliggande inflationsmåttet\r\nUND1X låg i april på 2,4 %, ned från 3  %\r\ni mars.\r\nSedan  regeringen  offentliggjorde   sin\r\nprognos har Nordea, OECD, SEB och Svenska\r\nHandelsbanken presenterat nya bedömningar\r\nav den svenska ekonomins utveckling under\r\n2003 och 2004. I genomsnitt räknar de med\r\natt  BNP stiger med 1,4 % i år och 2,5  %\r\nnästa   år.   Det   kan   jämföras    med\r\nregeringens  bedömning i vårpropositionen\r\nom  en BNP-tillväxt på 1,4 % 2003 och 2,4\r\n%  2004.  Vid mitten av maj meddelade  KI\r\natt    de    reviderat   sin    syn    på\r\ntillväxtutsikterna, till följd  av  bl.a.\r\nden   internationella  utvecklingen.  Det\r\ninnebär  att  tillväxtprognosen   i   den\r\nbedömning  som  institutet  publicerar  i\r\nmitten av juni kommer att ligga kring  en\r\ntillväxt i den svenska ekonomin på 1,0  %\r\n2003  och  nästa år 2,5  %  2004.  I  den\r\nprognos som publicerades i slutet av mars\r\nräknade institutet med en tillväxt på 1,4\r\n% 2003 och 2,8 % 2004.\r\n\r\n1.2.9 Finansutskottets syn på\r\nvårpropositionens och partimotionernas\r\nkonjunkturbedömningar\r\n\r\nPartierna  har  i  partimotionerna   inga\r\nallvarliga invändningar mot den bedömning\r\nav   den   internationella  och   svenska\r\nekonomins   utveckling   som    görs    i\r\nvårpropositionen. Flera  av  motionärerna\r\npekar emellertid på att det finns en klar\r\nrisk för att utvecklingen blir svagare än\r\nvad  regeringen  räknar med,  bl.a.  till\r\nföljd av en fortsatt stor osäkerhet bland\r\nföretag  och hushåll både internationellt\r\noch i Sverige trots att kriget i Irak  är\r\nslut.\r\nI   motion  Fi15  (fp)  konstateras  att\r\nanalyserna  av världsekonomins utveckling\r\nunder  lång tid fokuserats på Irakkrisen.\r\nAtt  kriget blev kort innebär att  mycket\r\nav osäkerheten skingrats.\r\n\"Det  innebär  dock inte  att  en  snabb\r\nekonomisk   återhämtning  i  världen   är\r\ngiven. Oljepriset är i och för sig på väg\r\nmot nivåer som rådde före Irakkrisen, men\r\ndet finns ett antal problem på olika håll\r\ni världsekonomin som kan göra en kommande\r\nkonjunkturuppgång både svag och utdragen.\r\nEtt  problem är att det idag  inte  finns\r\nnågon   riktigt  stark  tillväxtmotor   i\r\nvärldsekonomin\",  skriver   motionärerna.\r\n\"Det är troligare med en mer utdragen och\r\nlångsammare återhämtning.\"\r\nI   motion   Fi14   (m)  framhålls   att\r\nregeringens riktlinjer för den ekonomiska\r\npolitiken är baserad på en förhållandevis\r\nförsiktig tillväxtprognos.\r\n\"Prognosen ligger i linje med  flertalet\r\nandra   bedömningar  och  vi   har   inte\r\navgörande invändningar mot huvuddragen  i\r\ndenna.  Återhämtningen  dröjer  och  blir\r\nsvag  både  i  Sverige och i  omvärlden\",\r\nskriver motionärerna.\r\nMotionärerna menar dock vidare  att  det\r\nfinns    en   uppenbar   risk   att    en\r\nkvardröjande säkerhetspolitisk oro bidrar\r\ntill  att företag och hushåll blir mindre\r\noptimistiska.\r\n\"Den   minskning   av   hushållens   och\r\nföretagens  skulder som nu pågår  i  USA,\r\nSverige och många andra länder kan  också\r\nha  en  större  dämpande  effekt  än  vad\r\nregeringen antar.\"\r\nMotionärerna      pekar     bl.a.     på\r\nfastighetsprisernas utveckling runt om  i\r\nvärlden,   som  under  de  senaste   åren\r\nbidragit      till      att      motverka\r\nförmögenhetseffekterna    av     fallande\r\naktiekurser.    Ett   snabbt    fall    i\r\nvillapriserna skulle kunna leda till  att\r\nåterhämtningen       bryts,        enligt\r\nmotionärerna.\r\n\"Regeringen  tror att risken  är  större\r\natt  ekonomin  utvecklar  sig  sämre   än\r\nregeringen förutspår än att den utvecklar\r\nsig  bättre.  Vi tror att regeringen  har\r\nrätt   i   denna  bedömning\",  fortsätter\r\nmotionärerna i Fi14 (m).\r\nUtskottet  delar regeringens bedömning  i\r\nvårpropositionen   och   synpunkterna   i\r\npartimotionerna  att osäkerheten  om  den\r\ninternationella konjunkturen, och  därmed\r\näven  den svenska, är stor. Sannolikt  är\r\nockså riskerna för en sämre utveckling än\r\nden   som  förväntas  i  vårpropositionen\r\nstörre  än chanserna för att det  senaste\r\nårets  pessimistiska stämningsläge snabbt\r\nska  brytas och vändas till en snabb  och\r\nkraftig återhämtning.\r\nEfter   en  relativt  stark  uppgång   i\r\nvärldsekonomin under första halvåret 2002\r\nbröts återhämtningen under förra sommaren\r\noch  hösten, till följd av bl.a. fallande\r\nkursen  på  världens  aktiebörser,   låga\r\nvinster  i företagen, bokföringsskandaler\r\ni   t.ex.   Förenta  staterna   och   den\r\nosäkerhet som byggdes upp inför kriget  i\r\nIrak.  Att kriget i Irak nu är över borde\r\nenligt utskottets mening rimligtvis  leda\r\natt   den   internationella   osäkerheten\r\ndämpas   betydligt   och   att   det    i\r\nförlängningen  leder  till  en   stigande\r\noptimism    hos   både   hushålls-    och\r\nföretagssektorn.\r\nSom   framgår  av  redovisningen   under\r\npunkt 1.2.8 Ny information efter det  att\r\nregeringens  prognos färdigställts  tyder\r\ndock   inte  de  uppgifter  som  hittills\r\npublicerats efter Irakkrigets slut på  en\r\nsnabb och kraftig ekonomisk återhämtning.\r\nTvärtom  har  pessimismen  bland  framför\r\nallt  industriföretagen i  såväl  Förenta\r\nstaterna  som  Europa ökat samtidigt  som\r\nproduktionen     dämpats     ytterligare.\r\nStämningsläget har också påverkats av den\r\ns.k.  SARS-epidemin och de terrordåd  som\r\ngenomförts på skilda håll i världen under\r\nde senaste veckorna.\r\nUtskottet  vill dock framhålla  att  den\r\nsenaste   statistiken  och   de   senaste\r\nindikatorerna   bör   tolkas   med   viss\r\nförsiktighet.  Flera av  undersökningarna\r\ngenomfördes när kriget i Irak fortfarande\r\npågick, vilket innebär att det lär  dröja\r\nytterligare  en tid innan bilden  av  hur\r\nhushållens         och         företagens\r\nförväntningsbilder  utvecklas  blir   mer\r\ntydlig.\r\nSamtidigt  kan utskottet konstatera  att\r\nall ny information inte är av negativ art\r\nutan att det även inkommit uppgifter  som\r\nkan   tala   för  en  förnyad   kraft   i\r\nåterhämtningen.  Oljepriset  har  sjunkit\r\noch  kurserna på världens aktiebörser har\r\nstigit,  om  än  i en relativt  begränsad\r\nomfattning.  Vidare har inflationen  gått\r\nned  i  en stor del av västvärlden, bl.a.\r\nsom en följd av lägre oljepriser, och  de\r\ninternationella räntorna har sjunkit.\r\nFör  svensk del kan också konstateras att\r\nindustrikonjunkturen  förstärktes   under\r\nförsta  kvartalet  trots  Irakkonflikten,\r\nenligt  KI:s  barometer.  Samtidigt   har\r\nhushållskonsumtionen utvecklats  relativt\r\ngynnsamt.  Till exempel steg omsättningen\r\ni  detaljhandeln med drygt 3 % under  det\r\nförsta  kvartalet i år jämfört med  sista\r\nkvartalet  i fjol. En oroande  faktor  är\r\ndock  att  hushållens samlade  förtroende\r\nför  den  ekonomiska utvecklingen dämpats\r\nytterligare    de   senaste    månaderna.\r\nMöjligtvis   kan   även  osäkerheten   om\r\nutfallet  i folkomröstningen om  euron  i\r\nseptember  ha  påverkat t.ex.  företagens\r\ninvesteringsvilja i en negativ riktning.\r\nSammantaget  gör  utskottet  bedömningen\r\natt  osäkerheten  om den  internationella\r\noch     svenska    konjunkturutvecklingen\r\nfortfarande  är  stor. Enligt  utskottets\r\nmening  är det emellertid för tidigt  att\r\ndra   några  säkra  slutsatser  om  vilka\r\neffekter   den  senaste  tidens  relativt\r\ndämpade reaktioner på att kriget  i  Irak\r\ntagit    slut   får   på   den   faktiska\r\nkonsumtionen, produktionen och tillväxten\r\ni  världsekonomin och i enskilda  länder.\r\nEnligt  utskottets mening är det  rimligt\r\natt  som i vårpropositionen räkna med att\r\nåterhämtningen   i   världsekonomin   får\r\nförnyad kraft under senare delen av  2003\r\noch  att uppgången tilltar i styrka under\r\n2004.\r\nUtskottet   vill  här   passa   på   att\r\nkommentera påståendet i motion Fi15  (fp)\r\nom   att   regeringens  egna  siffror   i\r\nvårpropositionen skulle visa att  det  är\r\nden  inhemska efterfrågan i  den  svenska\r\nekonomin  som  är  det stora  kortsiktiga\r\nekonomiska   problemet,  inte   en   svag\r\ninternationell efterfrågan.\r\nSom  bevis  för detta anger motionärerna\r\natt   regeringen   i  budgetpropositionen\r\nräknade  med att den inhemska efterfrågan\r\nskulle  bidra  med 2,7  %enheter  av  den\r\nförväntade    tillväxten   2003,    medan\r\nutrikeshandeln  netto förväntades  minska\r\ntillväxten  med  0,2  procentenheter.   I\r\nvårpropositionen      däremot      räknar\r\nregeringen    med   att   den    inhemska\r\nefterfrågan   bidrar   med   endast   1,2\r\nprocentenheter till BNP-tillväxten, medan\r\nutrikeshandeln netto, till skillnad  från\r\ntidigare  prognos, bidrar  till  att  öka\r\ntillväxten med 0,2 procentenheter.\r\nEnligt     utskottets     mening      är\r\nmotionärernas  slutsats  konstruerad  för\r\natt passa ett politisk syfte.\r\nDen    internationella   lågkonjunkturen\r\npåverkar  givetvis såväl  efterfrågan  på\r\nsvensk    export   som    den    inhemska\r\nefterfrågan. Tydligast framgår  detta  av\r\ninvesteringarna, som är  en  del  av  den\r\ninhemska          efterfrågan.          I\r\nbudgetpropositionen  räknade   regeringen\r\nmed att den tidigare kraftigt nedpressade\r\ninvesteringsviljan   i    framför    allt\r\nindustriföretagen skulle stiga under 2003\r\npå  grund  av  bl.a. stigande efterfrågan\r\nfrån  utlandet, högre vinster  och  högre\r\nkapacitetsutnyttjande. Till följd av  den\r\nstigande internationella osäkerheten  och\r\nden   svagare  efterfrågan  under  senare\r\ndelen  av  2002 och hittills  under  2003\r\nskriver    regeringen    kraftigt     ned\r\ninvesteringsprognosen i vårpropositionen.\r\nI   budgetpropositionen  bedömdes  t.ex.\r\natt  industriinvesteringarna skulle stiga\r\nmed  6 % 2003. I vårpropositionen har den\r\nprognosen  justerats ned  med  nästan  10\r\nprocentenheter,   till   en   nedgång   i\r\nindustriinvesteringarna  på  3,9  %.   På\r\nsamma   sätt   har   hushållskonsumtionen\r\npåverkats  av  den globala  utvecklingen,\r\ngenom t.ex. den stigande osäkerheten  och\r\nden  till stor del internationellt styrda\r\nnedgången i börskurserna. Utskottet  vill\r\nockså  erinra  om  att  regeringen,  till\r\nföljd   av  den  svagare  internationella\r\nefterfrågan,  justerat  ned  sin  prognos\r\növer  exporten  med  4  procentenheter  i\r\nvårpropositionen    jämfört     med     i\r\nbudgetpropositionen.  Importen,   som   i\r\nbudgetpropositionen förväntades stiga med\r\n7,8  %  2003, har reviderats ned med  5,5\r\nprocentenheter.\r\nUtskottet    vill   till   sist    också\r\nkommentera  ett påstående i  motion  Fi16\r\n(kd)  om  att regeringen i de tre senaste\r\nårens   budgetpropositioner  regelmässigt\r\n\"gissat\"  fel  på  tillväxten  under  det\r\nkommande året.\r\nI  budgetpropositionen för 2001  räknade\r\nregeringen med att BNP skulle  stiga  med\r\n3,5  %  2001.  Utfallet  blev  1,1  %.  I\r\nbudgetpropositionen  för   2002   bedömde\r\nregeringen   att  den  svenska   ekonomin\r\nskulle växa med 2,4 % 2002. Utfallet blev\r\n1,9  %.  I  budgetpropositionen för  2003\r\nförväntades en tillväxt under 2003 på 2,5\r\n%.  Motionärerna  antar  i  motionen  att\r\nutfallet för 2003 blir 1,4 %, dvs.  samma\r\nbedömning    som   regeringen    gör    i\r\nvårpropositionen.\r\nUppräkningen    ovan    visar,    enligt\r\nutskottets mening, hur svårt det  är  att\r\ngöra    prognoser   av   den   ekonomiska\r\nutvecklingen.  Särskilt  svårt  har   det\r\nvarit under de aktuella åren på grund  av\r\nbl.a.    de    effekter   den    kraftiga\r\ninternationella nedgången i IT-branschen,\r\nterrorattackerna   i  Förenta   staterna,\r\nterrorhoten och förberedelserna för  krig\r\ni  Irak haft på både den finansiella  och\r\nreala världsekonomin.\r\nUtskottet   kan   dock  konstatera   att\r\nregeringen   varit  varken  sämre   eller\r\nbättre   än  andra  bedömare  under   den\r\naktuella   tiden.   Hösten   2000,    när\r\nregeringen  räknade med att Sveriges  BNP\r\nskulle  stiga  med  3,5  %  under   2001,\r\nräknade  övriga  svenska prognosinstitut,\r\nt.ex.   KI,   Riksbanken,  SEB,   Svenska\r\nHandelsbanken  och Nordea,  i  genomsnitt\r\nmed  att  BNP skulle öka med 3,6 %  2001.\r\nHösten    2001    bedömde    de    övriga\r\nprognosinstituten  att  BNP  2002  skulle\r\nstiga   med   2,3  %,  att  jämföra   med\r\nregeringens  prognos på 2,4 %.  I  höstas\r\nlåg  genomsnittsprognosen  på  2,4  %   i\r\ntillväxt för 2003. Regeringen räknade med\r\n2,5 %.\r\n\r\nUnder de tre aktuella åren har regeringen\r\n(i budgetpropositionerna) räknat med en\r\ntillväxt på i genomsnitt 2,8 % per år.\r\nÖvriga prognosmakare har vid samma\r\ntidpunkt räknat med en tillväxt på i\r\ngenomsnitt 2,76 % per år.\r\n\r\n\r\n1.3 Inriktning av den allmänna ekonomiska\r\npolitiken\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nRiksdagen  godkänner  det  förslag  till\r\nallmänna  riktlinjer för den  ekonomiska\r\npolitiken  som  regeringen  redovisar  i\r\nvårpropositionen.  Förslaget  bygger  på\r\nen         överenskommelse        mellan\r\nSocialdemokraterna,  Vänsterpartiet  och\r\nMiljöpartiet    de   gröna.    Riksdagen\r\navstyrker  de förslag som  förs  fram  i\r\növriga motioner.\r\nJämför reservation 1 (m, fp, kd, c).\r\n\r\n1.3.1 Partimotionernas förslag till\r\ninriktning av den allmänna ekonomiska\r\npolitiken\r\n\r\nI  Moderata samlingspartiets motion  Fi14\r\nanförs    att    den   socialdemokratiska\r\npolitiken   börjar  förfalla.  Regeringen\r\nhåller   på   att   tappa   greppet    om\r\nstatsfinanserna      -      hela      det\r\nstatsfinansiella  saneringsarbetet   från\r\nbörjan  av  1990-talet har  förslösats  -\r\nsamtidigt   som  Sverige   halkar   efter\r\nomvärlden   i   fråga  om  välstånd   och\r\ntillväxt.   För  trettio  år  sedan   låg\r\nSverige  i  tillväxttoppen  jämsides  med\r\nSchweiz och USA. I dag har Sverige  lägst\r\nvälstånd  bland de nordiska länderna  och\r\nvi jämförs med Frankrike och Spanien.\r\nRegeringen  gör  i  vårpropositionen  en\r\nrelativt  försiktig  bedömning   av   den\r\nekonomiska  utvecklingen  men  regeringen\r\ntar  ingen hänsyn till prognosen  när  de\r\nutformar  den  ekonomiska politiken.  Den\r\nsvenska  ekonomin har stora  strukturella\r\nbrister    som    leder    till     lägre\r\ntillväxtkraft.   Den   stora   offentliga\r\nsektorn kräver t.ex. ett högt skatteuttag\r\nsom       minskar       den       privata\r\ninvesteringsverksamheten, ger  ett  svagt\r\narbetskraftsutbud,        en         svag\r\nsysselsättning,  sänker  produktiviteten,\r\nförsämrar konkurrensen och driver svenska\r\nföretag   och   högutbildade   utomlands.\r\nSamtidigt  har sjukfrånvaron  sedan  1997\r\nökat med drygt 130 % och regeringen visar\r\nen   stor   oförmåga  att  ta   itu   med\r\nproblemen.\r\nBegreppet   Sverige  som  tillväxtnation\r\nmåste återupprättas, enligt motionärerna.\r\nDen  ekonomiska politiken bör  läggas  om\r\nannars   är   risken  att  tillväxttakten\r\nsjunker tillbaka till de låga nivåer  som\r\nregistrerades  på 1970-  och  1980-talen.\r\nFör att bryta den svenska eftersläpningen\r\npresenterar  motionärerna  en   ekonomisk\r\npolitik  som  utgår från  målet  att  den\r\nsvenska ekonomin långsiktigt ska kunna ha\r\nen  uthållig tillväxt på 3 % per år  utan\r\natt  inflationen  tar fart,  från  dagens\r\nomkring 2 % per år. För att det ska  vara\r\nmöjligt   krävs  att  arbetskraftsutbudet\r\nökar    samt    att   konkurrensen    och\r\nproduktiviteten   i  hela   den   svenska\r\nekonomin   stiger.   En   tillväxtpolitik\r\nkräver     en    stram    utgiftspolitik.\r\nBidragssystemen  måste  stramas  åt.  Den\r\nstora offentliga utgiftsexpansionen måste\r\nbrytas   och   de   höga   utgifts-   och\r\nskattenivåerna sänkas. Nedan redogörs för\r\nnågra  av  de  förslag som presenteras  i\r\nmotionen.\r\nFör  att  göra  det  mer  lönsamt  att\r\narbeta,  öka arbetskraftsutbudet och  öka\r\nmedborgarnas möjligheter att  kunna  leva\r\npå  sin lön bör skatter sänkas och slopas\r\npå   företagande,  arbete  och  sparande.\r\nInkomstskatterna    bör     genomgripande\r\nreformeras  och sänkas, bl.a.  genom  att\r\ngrundavdraget    vid    den     kommunala\r\nbeskattningen höjs till på sikt 50 000 kr\r\nsamt    att   brytpunkten   för   statlig\r\ninkomstskatt höjs kraftigt. Dessutom  bör\r\nett   extra  kommunalt  grundavdrag   för\r\nbarnfamiljer  införas.  Vidare  avskaffas\r\nden  s.k.  värnskatten och  på  sikt  bör\r\ninkomstskatten  enligt  motionärerna  bli\r\nproportionell.   Dubbelbeskattningen   på\r\naktier bör avskaffas under mandatperioden\r\noch  en  avveckling  av fastighetsskatten\r\npåbörjas   genom   att   taxeringsvärdena\r\nåterställs  till 1997 års nivå  samtidigt\r\nsom   skattesatserna  successivt   sänks.\r\nDessutom  bör  förmögenhetsskatten   samt\r\narvs-  och  gåvoskatten slopas.  De  s.k.\r\n3:12-reglerna  för  fåmansbolag  bör  tas\r\nbort    eftersom   de   skadar    svenska\r\nsmåföretag      och      i      synnerhet\r\nfamiljeföretagen. En avdragsrätt för  hus\r\nhållsnära tjänster bör införas  genom  en\r\nskattereduktion på 50 % och skatterna  på\r\nbensin  och  diesel bör sänkas  samtidigt\r\nsom reseavdragen förbättras. Skatterna på\r\nproduktionsmedel i jordbruket bör  sänkas\r\nför  att  ge  jordbruket möjligheter  att\r\nkonkurrera.  Även avdraget  för  avgiften\r\nför  pensionsförsäkring bör höjas för att\r\nstimulera sparandet. Vidare bör  det  som\r\nåterstår  av reklamskatten avskaffas  och\r\nde svenska alkoholskatterna anpassas till\r\nomvärldens nivåer. I motionen anges också\r\natt  företagskrånglet måste minska  genom\r\nfärre  och  enklare regler. Hittills  har\r\ndet inte hänt så mycket på den fronten.\r\nFör  att  finansiera  skattesänkningarna\r\noch  stärka  statsfinanserna  föreslås  i\r\nmotionen  budgetförstärkningar om  nästan\r\n40    miljarder   kronor.   Den   största\r\nbesparingen,  som är ett  nytt  inslag  i\r\nModerata                 samlingspartiets\r\nbudgetalternativ, är att ersättningsnivån\r\ni      sjuk-,     arbetslöshets-      och\r\nföräldraförsäkringarna sänks till 75 % av\r\nden   tidigare  inkomsten.   Att   minska\r\ntransfereringarna är enligt  motionärerna\r\nnödvändigt för att långsiktigt  garantera\r\nden  sociala  tryggheten och det  sociala\r\nskyddsnätet. Vidare föreslås t.ex. en rad\r\nbesparingar inom arbetsmarknadspolitiken.\r\nFör   att   pressa   ned  sjukfrånvaron,\r\nminska  utgifterna för  ohälsan  och  öka\r\narbetskraftsutbudet föreslås,  vid  sidan\r\nav      sänkt      ersättningsnivå      i\r\nsjukförsäkringen,   att   anslagen   till\r\nförsäkringskassorna  för   rehabilitering\r\nutökas.  Även  ett program  för  att  öka\r\nkvaliteten   i   sjukvården  presenteras.\r\nBland  annat bör en nationell vårdgaranti\r\ninföras omedelbart i kombination med  att\r\nförsäkringskassorna  ges  möjlighet   att\r\nköpa  vård.  På sikt bör en  obligatorisk\r\noch         offentligt        finansierad\r\nhälsoförsäkring införas. Alternativen och\r\nvalfriheten  inom  vården  måste  släppas\r\nfram      och     remisstvånget      till\r\nspecialistläkare avvecklas. De medel  som\r\ngår  direkt till sjukvården bör  kraftigt\r\nhöjas.   Vidare   måste   Apoteksbolagets\r\nmonopol  brytas, och ett högkostnadsskydd\r\ni  tandvården  som gäller  för  alla  bör\r\nersätta   dagens  åldersbaserade  system.\r\nStöden till funktionshindrade ska utökas,\r\nmenar motionärerna.\r\nEn  lång  rad åtgärder föreslås för  att\r\nreformera arbetsmarknadspolitiken och öka\r\nflexibiliteten     på    arbetsmarknaden.\r\nFörutom sänkningen av ersättningsnivån  i\r\na-kassan  och  införandet  av  en  bortre\r\nparentes i arbetslöshetsförsäkringen  för\r\natt  minska  marginaleffekterna  och  öka\r\narbetskraftsutbudet     föreslås      att\r\narbetsrätten  avregleras  samtidigt   som\r\narbetstidsregleringarna  görs  flexiblare\r\noch   möjligheterna  till  tjänstledighet\r\nminskas.  Vidare  bör  arbetsförmedlingen\r\neffektiviseras    genom    bl.a.     ökad\r\nkonkurrens.         Dagens         lokala\r\narbetsförmedlingar  kan  avknoppas   från\r\nAMS. AMS bör i sin tur ersättas med en ny\r\neffektiv myndighet som bl.a. ska  ansvara\r\nför  att  godtagbara  förmedlingstjänster\r\nerbjuds    över    hela    landet    samt\r\nadministrera      arbetsmarknadspolitiska\r\nstöd.  Vidare  bör en allmän obligatorisk\r\narbetslöshetsförsäkring    införas.    De\r\nförsäkringsmässiga  sambanden   bör   bli\r\ntydligare genom att dagens fasta avgifter\r\nersätts  av en premie som relateras  till\r\nmånadslönen. Premien bör vara avdragsgill\r\nvid    inkomstbeskattningen.   En    ökad\r\nsatsning  på kvalificerad yrkesutbildning\r\nbör genomföras. Enligt studier gjorda  av\r\nt.ex. IMF kan en flexiblare arbetsmarknad\r\ngenom     t.ex.     högre     nivå      i\r\narbetslöshetsförsäkring, mindre  stelbent\r\narbetsrätt och lägre marginalskatter leda\r\ntill        att        den        svenska\r\njämviktsarbetslösheten,     dvs.      den\r\narbetslöshet  som  är  förenlig  med   en\r\nstabil  prisutveckling, sjunker  med  1-2\r\nprocentenheter.  Det  skulle  i  sin  tur\r\nförstärka    statsbudgeten    med    6-12\r\nmiljarder  kronor.  En  sådan  utveckling\r\nfinns  dock  av  försiktighetsskäl   inte\r\ninräknad i motionärernas budgetförslag.\r\nKonkurrenstrycket i ekonomin  måste  öka\r\ngenom reformeringar och avregleringar  av\r\nt.ex.  bostadsmarknaden, vården, omsorgen\r\noch    utbildningen.    För    att    öka\r\nkonkurrensen, den privata företagsamheten\r\noch   amorteringen  av  statsskulden  bör\r\nockså  de statliga företagen privatiseras\r\ni  en  betydligt  snabbare  takt  än  vad\r\nregeringen   räknar  med.   Motionärernas\r\navsikt är att under åren 2004-2006  sälja\r\nut   statliga  bolag  för  30   miljarder\r\nkronor, 40 miljarder kronor respektive 60\r\nmiljarder   kronor,  utöver   regeringens\r\nförslag.  Sveriges behov av utbyggda  och\r\nförbättrade vägar är stort och en  utökad\r\nsatsning på vägar och järnvägar föreslås.\r\nGrunden  för framtidens välstånd  ligger\r\ni   en   välutbildad  befolkning.  Därför\r\nmåste,  enligt motionärerna, utbildnings-\r\noch    skolpolitiken   läggas   om    och\r\nforskningen  förstärkas. Valfriheten  och\r\nkvaliteten i skolan ökas genom  t.ex.  en\r\nnationell  skolpeng, vilken  innebär  att\r\nstaten    tar   över   kostnaderna    för\r\nskolväsendet,  och genom  inrättandet  av\r\nett         fristående         nationellt\r\nkvalitetsinstitut. När skolpengen  införs\r\ntillförs  skolan nya resurser. Det  krävs\r\nockså  ökade satsningar på grundforskning\r\noch  inom  forskarutbildningen.  Två  nya\r\nstiftelseuniversitet bör etableras på ett\r\npar års sikt.\r\nFör    att   förbättra   barnfamiljernas\r\nekonomiska   situation  och   öka   deras\r\nvalfrihet  bör  det  särskilda  kommunala\r\ngrundavdraget  för barnfamiljer  införas.\r\nMotionärerna  föreslår  vidare   att   en\r\nbarnomsorgspeng  införs för  de  familjer\r\nsom  inte utnyttjar kommunalt finansierad\r\nbarnomsorg. Pengen bör utgå med 3 000  kr\r\nper  månad, skattefritt, för barn  mellan\r\nett och tre år. Eftersom detta system ska\r\ngälla  från  ett års ålder bör  den  13:e\r\nmånaden i föräldraförsäkringen och de tre\r\nextra garantimånaderna tas bort.\r\nDe    kommunala   verksamheterna   måste\r\nfokuseras  på kärnverksamheterna  så  att\r\nmedborgarna   får   ut   mer   av   varje\r\nskattekrona,  vilket enligt  motionärerna\r\nunderlättas av införandet av en skolpeng,\r\nen    allmän   hälsoförsäkring   och   en\r\nförändrad  finansiering av äldreomsorgen.\r\nVerksamheter bör avregleras och  utsättas\r\nför  konkurrens. Enligt motionärerna  ger\r\nderas politik ett successivt utrymme  för\r\natt  sänka  den  kommunala utdebiteringen\r\nsamtidigt  som  kvaliteten  på   kommunal\r\nservice     kan    säkras.    Kommunernas\r\nekonomiska  problem löses bäst  genom  en\r\npolitik som ökar den allmänna tillväxten,\r\nvilket    bl.a.   innebär   att    dagens\r\ninomkommunala  utjämningssystem   snarast\r\nmåste ersättas.\r\nLedstjärnan        i       motionärernas\r\nutgiftspolitik är att sänka de offentliga\r\nutgifternas  andel av  ekonomin  för  att\r\nminska                   statsfinansernas\r\nkonjunkturkänslighet,  öka   medborgarnas\r\nfrihet  och  öka det offentligas  förmåga\r\natt     klara    kärnuppgifterna.     Det\r\nlångsiktiga målet för budgetpolitiken bör\r\nvara  att  den  offentliga  bruttoskulden\r\nunderstiger   40  %  av  BNP.   När   den\r\nskuldnivån  uppnåtts bör  överskottsmålen\r\nför  den  offentliga sektorns finansiella\r\nsparande fastställas så att bruttoskulden\r\nsom  andel  av  BNP är konstant  över  en\r\nkonjunkturcykel.  Motionärerna   föreslår\r\nmål  för det offentliga budgetsaldot  som\r\nför  de närmaste åren är stramare  än  de\r\nsom  anges i vårpropositionen. Med  dessa\r\nsaldomål och förslagen om privatiseringar\r\nkommer     den    offentliga     sektorns\r\nbruttoskuldsättning att närma sig 40 % av\r\nBNP under nästa mandatperiod.\r\nEn  annan viktig strukturreform för  den\r\nsvenska ekonomin är, enligt motionärerna,\r\natt euron införs.\r\nI  Folkpartiet liberalernas  motion  Fi15\r\nanförs  att mörka moln hopas på  Sveriges\r\nekonomiska  himmel.  Problemen  ökar   på\r\narbetsmarknaden,    i    kommunerna,    i\r\nföretagen     och    i     de     svenska\r\nstatsfinanserna. Problemen  förvärras  av\r\nlågkonjunkturen  men  har  sin  grund   i\r\nsystemfelen  i den svenska  ekonomin  och\r\ndet  svenska  samhället.  För  att  bryta\r\ndenna  utveckling behöver Sverige, enligt\r\nmotionärerna,   en   politik   för   ökad\r\ntillväxt  och välstånd. Det går inte  att\r\nsom   regeringen  bara  hoppas  på   goda\r\nkonjunkturer,    utan   åtgärder    måste\r\nomgående  vidtas för att minska  Sveriges\r\nstrukturella problem och därmed förbättra\r\nstatsfinanserna och öka sysselsättningen.\r\nDagens  svenska  modell kännetecknas  av\r\nvärldens   högsta  skatter,   monopol   i\r\noffentlig  regi,  omfattande  regleringar\r\noch  dåligt företagsklimat. Modellen  har\r\ninneburit  att  Sverige  halkat   ned   i\r\nvälståndsligan,  att  nästan  alla  stora\r\nföretag  flyttat utomlands,  att  Sverige\r\ntappat      sin      tätposition      som\r\nforskningsnation och att  vi  misslyckats\r\nmed    integrationen    av    invandrare.\r\nMotionärerna presenterar en krisplan  som\r\nomfattar    följande   tio   områden    -\r\nförbättrat   företagsklimat,   arbete   i\r\nstället  för bidrag, bättre bildning  och\r\nkunskap,  starkare  statsfinanser,  lägre\r\nsjukfrånvaro, jämställdhetsreformer, ökad\r\nkonkurrens,  ny miljö- och energipolitik,\r\nen  bättre  infrastrukturpolitik  och  en\r\noffensiv   för   global   demokrati   och\r\nutveckling.\r\nDet    övergripande   målet   för    den\r\nekonomiska    politiken    bör,    enligt\r\nmotionärerna, vara att öka den  varaktiga\r\noch  långsiktiga BNP-tillväxten till 3  %\r\nper år, från dagens 2 % per år. Delar  av\r\nFolkpartiets krisprogram för  att  stärka\r\nde  strukturella förutsättningarna i  den\r\nsvenska  ekonomin presenteras i punkterna\r\nnedan.\r\n·         Skattereform för tillväxt.  För\r\natt det ska löna sig att arbeta föreslår\r\nmotionärerna bl.a. att marginalskatterna\r\nsänks  genom  att  värnskatten  slopas,\r\nbrytpunkten för den statliga skatten höjs\r\ni ett första steg till 326 000 kr per år\r\n(gränsen för egenavgifterna) samt att ett\r\nkommunalt    förvärvsavdrag     införs.\r\nMotionärerna föreslår också  höjda  men\r\navdragsgilla avgifter till a-kassan som\r\nett    led   i   en   reformering    av\r\narbetslöshetsförsäkringen.\r\nHushållstjänster får en skattereduktion\r\npå 50 %. Sparande underlättas genom att\r\nförmögenhetsskatten sänks och slopas på\r\nsikt.  Ett  första steg är en avskaffad\r\nsambeskattning  och   en   höjning   av\r\nfribeloppet.  Fastighetsskatten   sänks\r\ngenom att taxeringsvärdena åter fryses på\r\n1997 års nivå till skattesatsen 1,0 % för\r\nsmåhus  och  0,5  % för flerbostadshus.\r\nSystemet  för  fastighetstaxering   bör\r\nreformeras   i   grunden   och    olika\r\nboendeformer   måste  behandlas   lika.\r\nReavinstbeskattningen för bostäder höjs\r\ntill  30  %.   Kompetens- och  pensions\r\nsparandet    underlättas   genom    att\r\navdragsrätten  höjs.  Principerna  från\r\n1990/91 års skattereform - hälften kvar\r\noch att de allra flesta bara ska betala\r\nkommunalskatt - ska återupprättas.\r\n·\r\n·         Företagande och konkurrens  ger\r\ntillväxt. För att ändra attityden  till\r\nföretagande, skapa fler företagare  och\r\njobb  måste  företagsskatterna  sänkas,\r\nantalet  regler för att  driva  företag\r\nminskas  och  förenklas  samtidigt  som\r\nkonkurrensen         måste         öka.\r\nDubbelbeskattningen på aktier bör slopas\r\nsuccessivt, arbetsgivaravgifterna sänkas\r\nytterligare      och      de       s.k.\r\nfåmansbolagsreglerna        reformeras.\r\nKostnaderna  för företagen att  hantera\r\nolika regler bör sänkas med en fjärdedel.\r\nMotionärerna  har  tillsammans  med  de\r\növriga borgerliga partierna presenterat\r\n53    förslag    för   att    förbättra\r\nföretagandet.   För   att   bl.a.   öka\r\nkonkurrensen bör statliga och kommunala\r\nbolag  säljas ut och offentliga monopol\r\nbrytas   upp.   All  lagstiftning   som\r\nförsvårar privata alternativ i  vården,\r\nskolan och omsorgen bör tas bort.  Plan\r\noch    bygglagen    måste    förändras.\r\nKartellverksamhet bör kriminaliseras och\r\nbeläggas med böter och Konkurrensverket\r\nbör  ges ökade resurser. Som en  viktig\r\ningrediens  för  bättre  tillväxtklimat\r\nföreslår motionärerna en utökad satsning\r\npå    bl.a.   väginvesteringar.    Även\r\nkonkurrensen  inom infrastrukturen  bör\r\nöka.   Vidare   måste  bostadspolitiken\r\nförnyas.\r\n·\r\n·           Socialförsäkringsreform   för\r\ntillväxt.      Trovärdigheten       för\r\nsocialförsäkringarna är viktig för  ett\r\nbra arbets- och företagarklimat. Förutom\r\ndet nya pensionssystemet bör ytterligare\r\ntvå obligatoriska och från statens budget\r\nfristående  försäkringar  skapas  -  en\r\nallmän  sjukförsäkring  och  en  allmän\r\narbetslöshetsförsäkring. Försäkringarna\r\nbör bygga på inkomstbortfallsprincipen,\r\noch  det  bör finnas ett direkt samband\r\nmellan     avgifter    och    förmåner.\r\nMotionärerna anser också att sjukpenning,\r\naktivitetsersättning och sjukersättning\r\nsom vållats av trafikolyckor bör tas ut\r\npå trafikförsäkringen, vars avgifter bör\r\nhöjas. Detta bör kompenseras genom sänkt\r\nskatt.\r\n·\r\n·          Frånvaro  ger  inte  tillväxt.\r\nViktigast  för att minska  ohälsan  och\r\nsjuktalen är att minska stressfaktorerna\r\ni  enskilda människors liv -  t.ex.  de\r\nolika  åtgärder som föreslås i motionen\r\nför att öka människors möjligheter att på\r\negen hand klara vardagen. Dessutom krävs\r\nbl.a.   att   finansiering  av   vården\r\nsamordnas mellan olika aktörer, att den\r\nnationella     vårdgarantin     snarast\r\nåterinförs   och  att  resurserna   för\r\nrehabilitering  utökas.  Vidare   måste\r\nreglerna    mot    felutnyttjande    av\r\nsjukförsäkringen skärpas.\r\n·\r\n·          Kunskap  och  utbildning   ger\r\ntillväxt.          Den          svenska\r\nutbildningspolitiken    måste    enligt\r\nmotionärerna reformeras från grunden. En\r\nrad åtgärder föreslås för att förbättra\r\nskolan och öka kvaliteten inom högskolan,\r\noch   större   resurser  avsätts   till\r\nforskningen. Bland annat bör ett  antal\r\nattraktiva yrkesutbildningar, som  inte\r\nger  högskolebehörighet men väl gedigna\r\nyrkeskunskaper, inrättas.  Tankarna  om\r\nslopade förkunskapskrav i gymnasiet bör\r\nej förverkligas.\r\n·\r\n·         Reformering av arbetsmarknaden.\r\nFör att komma till rätta med ett av  de\r\nstörsta   systemfelen  i  den   svenska\r\nekonomin - obalansen mellan de  som  är\r\naktiva på arbetsmarknaden och de som står\r\nutanför - föreslås i motionen ett antal\r\nförändringar i arbetsmarknadens sätt att\r\nfungera.    Bland    annat    bör    en\r\narbetstidsreform med t.ex.  en  timbank\r\ngenomföras  som  öppnar för  flexiblare\r\narbetstid. Vidare bör en omställningspeng\r\ninföras genom vilken den arbetslöse själv\r\nkan       välja      mellan       olika\r\nutbildningssamordnare för att  öka  sin\r\nanställningsbarhet. För att bl.a. minska\r\nlångtidsarbetslösheten bör en jobb- och\r\nutvecklingsgaranti införas som erbjuder\r\ntillfällig sysselsättning, eventuellt i\r\nkombination med utbildning. AMS i  dess\r\nnuvarande   form   bör   läggas    ned.\r\nJobbförmedling och yrkesutbildning bör i\r\nstället  genomföras av  andra  aktörer.\r\nArbetskraftsinvandringen bör öka för att\r\nbl.a. öka utbudet av arbetskraft inom de\r\nområden som i dag har arbetskraftsbrist.\r\nFör    att    öka   integrationen    på\r\narbetsmarknaden       måste       bl.a.\r\nhandläggningstiderna i asylärenden kortas\r\noch språkundervisningen förbättras. Det\r\ns.k. lönebidragstaket bör höjas samtidigt\r\nsom Samhalls vinstkrav och organisation\r\nses    över    för    att    öka     de\r\narbetshandikappades chanser att komma ut\r\npå arbetsmarknaden.\r\n·\r\n·        Jämställdhet ger tillväxt. Några\r\nav  de mest prioriterade uppgifterna är\r\natt avskaffa löneskillnaderna mellan män\r\noch   kvinnor   och  öka   individernas\r\ninflytande över sina liv. Det bör enligt\r\nmotionärerna  bl.a. ske  genom  att  de\r\noffentliga  monopolen  inom   omsorgen,\r\nskolan  och  vården bryts upp.  Förutom\r\nolika skatteåtgärder som redovisades ovan\r\nbör ett barnkonto införas för att bl.a.\r\nöka valfriheten i barnomsorgen. Dessutom\r\nbör arbetstidslagstiftningen reformeras\r\nför   att   bl.a.  öka  barnfamiljernas\r\nmöjligheter att själva ordna sin vardag.\r\nVidare bör en jämställdhetsbonus införas.\r\nBonusen innebär att varje månad som tas\r\nut i föräldraledighet, som motsvaras av\r\nen månad som även den andra föräldern tar\r\nut, ger 90 % i ersättning i stället för\r\ndagens 80 %.\r\n·\r\n·          Globalisering  ger   tillväxt.\r\nFrihandel     är     avgörande      för\r\nvälfärdsutvecklingen. Sverige bör gå  i\r\nspetsen för ökad frihandel i världen och\r\nverka   för  en  avreglering  av   EU:s\r\njordbrukspolitik. Sverige bör också  gå\r\nmed i EMU. Biståndet bör höjas till 1 %\r\nav BNI under mandatperioden.\r\n·\r\nVidare  anser motionärerna att resurserna\r\nför att stärka rättssäkerheten måste öka.\r\nTill      följd     av     den     osäkra\r\nkonjunkturutvecklingen och  för  att  öka\r\nförtroendet   för   den  statsfinansiella\r\nutvecklingen   anser   motionärerna   att\r\nbudgeteringsmarginalen bör utökas till 16\r\nmiljarder   kronor   2004.   Motionärerna\r\nföreslår  också  att  ett  nytt  mål  för\r\nstatsfinanserna införs - statens finanser\r\nbör    vara    i    balans    över     en\r\nkonjunkturcykel. Om ett balansmål  införs\r\nminskar statsfinansernas känslighet genom\r\natt statsskulden som andel av BNP sjunker\r\növer tiden.\r\nI  Kristdemokraternas motion Fi16  anförs\r\natt  de senaste två mandatperioderna  med\r\nSocialdemokraterna  vid  makten  är  åtta\r\nförlorade  år. Antalet platser  i  vården\r\nhar  minskat kraftigt, andelen underkända\r\nelever  i grundskolan har ökat, storleken\r\npå   barngrupperna  på  dagis  har  ökat,\r\nantalet   poliser   har   skurits    ned,\r\nsjukfrånvaron   har  stigit   dramatiskt,\r\nföretag  och  kapital har  flytt  landet,\r\nlönerna ökar mer än i omvärlden och trots\r\nrelativt god konjunktur har Sverige  inte\r\nlyckats  förbättra sin position i  OECD:s\r\ntillväxtliga efter den tidigare  kraftiga\r\nnedgången.  Vårpropositionen visar  också\r\natt  regeringen framöver inte kommer  att\r\nnå  sysselsättningsmålet, målet  om  4  %\r\nöppet   arbetslösa  eller  målet  om   en\r\nhalvering    av   socialbidragsberoendet.\r\nPropositionen   visar   också   att   den\r\nekonomiska  eftersläpningen  kommer   att\r\nfortsätta       framöver.      Regeringen\r\npresenterar dock ingen plan för att bryta\r\nutvecklingen.    Tvärtom     saknas     i\r\nvårpropositionen  konkreta  åtgärder  för\r\natt  öka tillväxtförutsättningarna i  den\r\nsvenska   ekonomin,  precis  som   i   de\r\ntidigare  arton stora ekonomisk-politiska\r\npropositionerna som regeringen sedan 1994\r\nlagt fram på riksdagens bord.\r\nDen  svaga  konjunkturen  visar,  enligt\r\nmotionärerna, att det nu är hög  tid  att\r\nrätta  till några av strukturfelen i  den\r\nsvenska ekonomin - rekordhögt skattetryck\r\noch  stora marginaleffekter som  gör  att\r\ndet  lönar  sig  dåligt  att  arbeta  och\r\nskapar ett osunt bidragsberoende, en  hög\r\nbeskattning som gör det svårt  att  locka\r\noch    behålla   företag,   kapital   och\r\nkompetens  i landet, en dåligt fungerande\r\narbetsmarknad  och  lönebildning  och  en\r\nsvag   konkurrens  i   stora   delar   av\r\nekonomin.  Målet  bör vara  en  varaktigt\r\nhållbar  tillväxt på minst 3  %  per  år,\r\njämfört  med den tillväxt på knappt  2  %\r\nsom  Sverige i genomsnitt haft  under  de\r\nsenaste 30 åren.\r\nFör  att  öka  sysselsättningen,  minska\r\narbetslösheten och öka möjligheterna  för\r\nmedborgarna att klara sig på sin egen lön\r\nföreslås att inkomstskatten reformeras  i\r\nfyra  steg bl.a. genom en kraftig höjning\r\nav    grundavdraget   i   den   kommunala\r\nbeskattningen,  en  skattereduktion   för\r\nförvärvsarbetande   och   ett   generellt\r\nförvärvsavdrag  och genom  att  den  s.k.\r\nvärnskatten   avskaffas.   Vidare   sänks\r\narbetsgivaravgifterna med inriktning  mot\r\nde     mindre    företagen,    och     en\r\nskattereduktion  på  hushållens  köp   av\r\ntjänster i det egna hemmet införs för att\r\nstimulera   tjänstesektorn.  Vidare   bör\r\nrimliga  och  rättvisa  konkurrensvillkor\r\nför    jordbruket    och    åkeri-    och\r\ntransportsektorn   skapas   genom   sänkt\r\ndieselskatt.          Förmögenhetsskatten\r\navvecklas   i   tre   steg.   Först   tas\r\nsambeskattningen  bort.  Därefter   sänks\r\nskattesatsen  stegvis  tills  skatten  är\r\navvecklad.     Dubbelbeskattningen     på\r\nutdelningsinkomster avvecklas successivt,\r\narvsskatten   på   bundet   kapital   vid\r\ngenerationsskifte  i  företag   avskaffas\r\nsamtidigt som arvskatten för makar slopas\r\ni               enlighet              med\r\nEgendomsbeskattningskommitténs   förslag.\r\nDock höjs bolagsskatten. Avdragsrätten på\r\npensionssparande  höjs  och  gränsen  för\r\nreseavdraget  för  resor  till  och  från\r\njobbet    sänks.   Vidare   införs    ett\r\nriskkapitalavdrag   som    innebär    att\r\ninvesteringar  i onoterade  företag  blir\r\navdragsgilla mot inkomst av tjänst  eller\r\nkapital.  Dessutom  bör fastighetsskatten\r\navskaffas  samtidigt som  kommunerna  ges\r\nrätt   att  ta  ut  avgift  på  bostäder,\r\nkommersiella       fastigheter        och\r\nindustrifastigheter.   Förändringen    av\r\nfastighetsskatten     föreslås      bl.a.\r\nfinansieras   genom   en    höjning    av\r\nreavinstskatten     på    privatbostäder.\r\nSammantaget föreslås skattesänkningar som\r\ni  slutet  av 2004 uppgår till  drygt  28\r\nmiljarder  kronor jämfört med regeringens\r\nförslag.\r\nArbetsmarknadens   funktionssätt   måste\r\nförbättras  för att minska  riskerna  för\r\narbetskraftsbrist inom vissa områden  och\r\nskapa     en     bättre     balans      i\r\nlönebildningsprocessen.   Ett    av    de\r\nallvarligaste  hoten  mot   den   svenska\r\nekonomin  är  att lönerna fortsätter  att\r\nstiga    snabbare   än   i   EU-länderna.\r\nVillkoren    för    lönebildningen    bör\r\nförbättras genom t.ex. sänkta skatter och\r\nmarginaleffekter,        en         högre\r\negenfinansiering  i  en  ny  obligatorisk\r\narbetslöshetsförsäkring   och   förlängda\r\nvarseltider vid strejkåtgärder.  En  ökad\r\ndynamik och flexibilitet i lönesättningen\r\nmåste      skapas.      De      nuvarande\r\narbetsmarknadspolitiska åtgärderna  måste\r\nses  över  och  minskas  och  regelverket\r\nförenklas.     Nya     alternativ     som\r\nkompletterar       den      traditionella\r\narbetsförmedlingen  bör   släppas   fram.\r\nÖkade    satsningar    bör    göras    på\r\nkvalificerad  yrkesutbildning   för   att\r\navhjälpa bristsituationer.\r\nKonkurrensen   måste  öka   inom   t.ex.\r\nvarudistributionen,        detaljhandeln,\r\ntjänstesektorn,   byggsektorn   och   den\r\noffentliga   sektorn.   För    att    öka\r\neffektiviteten  i  vården  och   omsorgen\r\nanser  motionärerna att konkurrensen  ska\r\nöka   genom   att  bl.a.   fler   privata\r\ninitiativ   tillåts.   Resurserna    till\r\nKonkurrensverket    bör     höjas     och\r\nkonkurrenslagen skärpas, bl.a. genom  att\r\nkartellbildning kriminaliseras. Kommunalt\r\noch  statligt ägande bör avvecklas på  de\r\nmarknader    där    privata    alternativ\r\nkonkurrerar     eller    skulle     kunna\r\nkonkurrera, kommunallagen bör ses över  i\r\nkonkurrenshänseende samtidigt  som  lagen\r\nom  offentlig upphandling måste göras mer\r\nkraftfull. Kvarvarande konkurrenshämmande\r\nregleringar  i  den privata  sektorn  bör\r\navvecklas.    Regelverket    som    omger\r\nföretagen måste minska. Kristdemokraterna\r\npresenterar  tillsammans  med  de  övriga\r\nborgerliga  partierna  ett  program  inom\r\nolika  områden  för att öka företagandet.\r\nFör   att  stimulera  byggandet  föreslår\r\nmotionärerna  att de dämpande  effekterna\r\nav  byggmomsen bör motverkas genom att en\r\nskattereduktion  vid  byggande   av   nya\r\nbostäder införs.\r\nDagens    familjepolitik   har,   enligt\r\nmotionärerna,  stora  brister   ur   både\r\nvalfrihets-   och   fördelningssynvinkel.\r\nInförandet   av  maxtaxan  har   urholkat\r\nkvaliteten  i  barnomsorgen  och  minskat\r\nvalfriheten.    Familjepolitiken    måste\r\nreformeras  för  att öka valfriheten  och\r\nrättvisan. Ett barnomsorgskonto på 80 000\r\nkr  per år för barn som fyllt ett år  bör\r\ninföras.    Kontot    ska     ej     vara\r\nskattepliktigt   men   trappas    av    i\r\nförhållande  till  hur  mycket   kommunal\r\nbarnomsorg  som utnyttjas.  Genom  kontot\r\nökar   möjligheterna  att   t.ex.   korta\r\narbetstiden   eller   anlita   alternativ\r\nomsorg. Taket i föräldraförsäkringen höjs\r\ntill  elva  prisbasbelopp, och  den  s.k.\r\ngarantinivån i försäkringen höjs till 200\r\nkr   per  dag  samtidigt  som  två   s.k.\r\nkontaktdagar  per  barn  och  år  införs.\r\nBostadsbidragen  för  de  sämst   ställda\r\nbarnfamiljerna    bör   förbättras    och\r\nreglerna    för    beräkning    av    den\r\nsjukpenninggrundande inkomsten förändras.\r\nFörslagen finansieras bl.a. genom att den\r\n13:e  månaden i föräldraförsäkringen  och\r\nde nittio garantidagarna slopas.\r\nMotionärerna    anför     vidare     att\r\nregeringens okänsliga budgetsanering  har\r\ndrabbat  pensionärerna hårt  genom  bl.a.\r\nnedskärningar,  brister inom  äldrevården\r\nsamt   genom   de   växande   vårdköerna.\r\nDessutom har värdet av pensionerna släpat\r\nefter.    Därför    bör    pensionärernas\r\nsituation  förbättras genom  sänkt  skatt\r\noch    genom   att   de   sämst   ställda\r\npensionärerna     får     en     särskild\r\nförstärkning.       Vidare       föreslår\r\nmotionärerna   att  inkomstprövningen   i\r\nbostadstillägget   inte   ska   innehålla\r\nfritidsfastigheter        och         att\r\nomställningspensionen  för   efterlevande\r\nåterställs  fullt ut. Vården, skolan  och\r\nomsorgen  tillförs  ytterligare  resurser\r\ngenom  att  resurserna till kommunsektorn\r\nökar  med  4 miljarder kronor de närmaste\r\nåren utöver regeringens förslag. Dessutom\r\ntillförs   landstingen   ytterligare    1\r\nmiljard  kronor under perioden genom  den\r\nnationella  vårdgaranti som  motionärerna\r\nvill  införa.  Det måste också  blir  mer\r\nattraktivt   att  studera  vidare   efter\r\ngrundskolan.      Studiebidragen      och\r\nbidragsandelen   av   studiemedlen    för\r\nhögskolestuderande  bör  höjas  samtidigt\r\nsom     det    s.k.    fribeloppet    för\r\nheltidsstuderande slopas.\r\nEn  strategi  för  att  öka  hälsan  och\r\nminska  sjukskrivningstalen  föreslås   i\r\nmotionen.  Förutom åtgärder för  att  öka\r\nindividens  valfrihet och  möjlighet  att\r\nleva  på  sin egen lön och därmed  bättre\r\nklara   vardagen  föreslås  att   en   ny\r\nsamordnad       rehabiliteringsförsäkring\r\ninförs efter den modell som presenteras i\r\nRehabiliteringsutredningen.   För   detta\r\nändamål  avsätts  2,8  miljarder   kronor\r\nunder       2004.       Vidare        bör\r\nförsäkringskassorna                   och\r\nRiksförsäkringsverket  ges  mer  resurser\r\nför att bl.a. korta handläggningstiderna.\r\nFör    att    förbättra    den    snabbt\r\nförfallande  väg-  och järnvägsstrukturen\r\nmåste  extra  resurser  satsas  under  de\r\nnärmaste  åren. Detta har blivit  än  mer\r\nnödvändigt     sedan     regeringen     i\r\nvårpropositionen föreslår en  neddragning\r\nav   infrastrukturanslagen.  Motionärerna\r\nvill som en långsiktig finansieringsmetod\r\nför  investeringar införa ett program med\r\npartnerskap med den privata sektorn, s.k.\r\nPPP-finansiering          (public-private\r\npartnership). Motionärerna föreslår också\r\nsatsningar     för    att    återupprätta\r\nrättsväsendet.\r\nKristdemokraterna kritiserar  regeringen\r\nför     valet     av    samarbetspartier.\r\nVänsterpartiet  och  Miljöpartiet  är  av\r\ntradition    negativa   till    ekonomisk\r\ntillväxt,   och  deras  inflytande   över\r\nregeringspolitiken har  ytterligare  ökat\r\nosäkerheten  om  regeringens   ekonomiska\r\nkurs.\r\nEnligt         motionärerna          bör\r\nsocialförsäkringssystemen reformeras  och\r\nutvecklas  mer mot fonderade  system.  De\r\nfem     partier    som     står     bakom\r\npensionsreformen borde kunna överlägga om\r\nen sådan förändring.\r\nSverige  bör  enligt motionärerna  fullt\r\nut  delta i EMU-samarbetet, och  för  att\r\nminska                   statsfinansernas\r\nkonjunkturkänslighet   bör   statsskulden\r\navbetalas  i  en  snabbare  takt  än  vad\r\nregeringen föreslår, bl.a. genom att fler\r\nstatliga  företag  säljs  ut.  En   sådan\r\nutförsäljning  motiveras  också  av   att\r\nstaten måste renodla sin roll.\r\nFör  att bl.a. finansiera satsningar och\r\nskatteförändringar  föreslås  besparingar\r\nmotsvarande  omkring 28 miljarder  kronor\r\nnetto 2004.\r\nI  Centerpartiets motion Fi17 anförs  att\r\nden   starka  uppgången  i  den   svenska\r\nekonomin  i  slutet  av  1990-talet   och\r\nbörjan av 2000-talet berodde på, dels  de\r\nstrukturreformer   som   den   borgerliga\r\nregeringen vidtog i början av 1990-talet,\r\ndels  den  statsfinansiella sanering  som\r\nCenterpartiet deltog i vid mitten av 1990-\r\ntalet.  Därefter  har  Socialdemokraterna\r\nvisat  ett  tydligt  ointresse  för   att\r\nförvalta resultatet och fortsätta arbetet\r\nmed  de  strukturella reformer som  krävs\r\nför  att  öka  tillväxten  och  ekonomins\r\nmotståndskraft.  Regeringen  har   slösat\r\nbort  hela besparingsresultatet  från  de\r\ngoda    åren.   Regeringens   ansvarslösa\r\nagerande  gör  att det nu återigen  krävs\r\nkraftiga  besparingar som på nytt  kommer\r\natt  drabba de utsatta grupper  som  fick\r\nbetala dyrt för 1990-talets sanering.\r\nSverige  behöver enligt motionärerna  en\r\nny  ekonomisk  politisk  inriktning.  Den\r\nekonomiska  stabiliteten  måste  öka  och\r\nlångsiktigt    hållbara   förutsättningar\r\nskapas  för  att  öka  framtidstron   och\r\nminska    statsfinansernas    känslighet.\r\nInriktningen  måste  vara  att  föra   en\r\nekonomisk politik som, till skillnad från\r\nregeringens,  skapar förutsättningar  för\r\nden  svenska ekonomin att klara både upp-\r\noch   nedgångar   i  den  internationella\r\nkonjunkturen,   vilket  inte   minst   är\r\nviktigt med tanke på dagens stora globala\r\nosäkerhet. Det är också viktigt  för  att\r\nklara  den  stora demografiska utmaningen\r\ndär  allt  färre ska försörja en  alltmer\r\nåldrande befolkning.\r\nOmvandlingen   måste   ske   genom   att\r\nskattetrycket  och utgifternas  andel  av\r\nBNP långsiktigt sänks. Sverige behöver en\r\nförnyelse   av  det  social   skyddsnätet\r\nsamtidigt  som  det offentliga  uppdraget\r\nmåste  ses över för att uppfylla de  krav\r\nsom ställs i ett modernt samhälle.\r\nUtgångspunkten   för  förändringen   bör\r\nvara  att  varje svensk ska  få  bestämma\r\növer  sitt eget liv och sin egen  vardag.\r\nFokus  i politiken måste förskjutas  från\r\nden   statliga  maktapparaten  till   den\r\nenskilda   människans  livskvalitet   och\r\nsjälvbestämmande.  Grundläggande  är  att\r\nföretagandet  måste öka  för  att  minska\r\nekonomins    känslighet.    Centerpartiet\r\npresenterar      i     motionen      fyra\r\nreformområden.  Delar  av  innehållet   i\r\nområdena presenteras nedan.\r\n·         Tillväxt  och självbestämmande.\r\nFör att öka självbestämmandet, uppmuntra\r\nföretagandet         och         minska\r\nmarginaleffekterna     föreslås      en\r\ninkomstskattereform. Skatten sänks genom\r\nen  skatterabatt på 10 000 kr för alla.\r\nRabatten  ersätter dagens  grundavdrag.\r\nVidare införs en särskild förvärvsrabatt\r\npå  högst  10  800  kr.  Den  särskilda\r\nrabatten trappas ned vid inkomster  som\r\nuppgår till 180 000 kr per år och högre.\r\nEn  skattereduktion på hushållstjänster\r\ninförs   och  reseavdraget   höjs   och\r\ninkluderar   resor   till   och    från\r\nbarnomsorg. Vidare införs en skatterabatt\r\nför  att kompensera den höjning  av  a-\r\nkasseavgiften som föreslås i  motionen.\r\nBarnfamiljernas  självbestämmande  ökas\r\nytterligare genom att barnbidraget  för\r\nbarn i åldern ett till sex år fördubblas\r\nfram till 2006 och att föräldrarna  ges\r\nlagstadgad rätt att jobba halvtid under\r\nbarnets  första  åtta  år.  Taket   och\r\ngrundnivån i föräldraförsäkringen  höjs\r\noch  ersättningen under  garantidagarna\r\nhöjs.        Sammantaget       föreslås\r\nskattesänkningar som under 2006  uppgår\r\ntill  netto drygt 50 miljarder  kronor.\r\nInkomstskattereformen  innebär,  enligt\r\nmotionärerna, att kommunernas skattebaser\r\nökar,   vilket   minskar   behoven   av\r\nstatsbidrag    och   ökar    kommunerna\r\nsjälvbestämmande. Som ett  led  i  ökat\r\nsjälvbestämmande föreslås också särskilda\r\nsatsningar på rättsväsendet genom bl.a.\r\nökade   resurser   till   polisen   och\r\nkriminalvården. Vidare satsas  resurser\r\nför att uppmuntra kvinnligt företagande\r\ngenom bl.a. skattelättnader för sparande\r\ntill   eget  arbete.  För  att   minska\r\nlönediskrimineringen föreslås att mål i\r\närendet flyttas från Arbetsdomstolen till\r\nallmän domstol.\r\n·\r\n·         Tillväxt genom företagande. För\r\natt stimulera företagande, sparande och\r\npremiera  eget  risktagande   bör   ett\r\nriskkapitalavdrag och ett  starta-eget-\r\nsparande  införas.  Anslagen  för  s.k.\r\nsåddkapital,  dvs.  kapital   för   att\r\nutveckla en produkt eller idé innan ett\r\nföretag etablerats, bör höjas och för att\r\nunderlätta     generationsskiften     i\r\nsmåföretag bör arvs- och gåvoskatten för\r\nmakar och bröstarvingar slopas. Antalet\r\nregler som omger företagandet bör under\r\nmandatperioden minska  med  25  %.  Det\r\nsvenska   jordbrukets   konkurrenskraft\r\nförstärks  bl.a. genom att diesel-  och\r\nkväveskatterna i jordbruket  sänks  och\r\nskatten  på  handelsgödsel slopas.  Ett\r\npilotprojekt   med   biodrivmedel   bör\r\ngenomföras.  Projektet bör  finansieras\r\ngenom        en        skattereduktion.\r\nSocialförsäkringarna bör ses över så att\r\nföretagare får samma regler som anställda\r\ni   sjuk-   och   föräldraförsäkringen.\r\nMotionärerna säger nej till regeringens\r\nförslag  till utökat arbetsgivarinträde\r\noch  föreslår i stället ett system  för\r\nsjuklöneansvar    där     småföretagens\r\nkostnader för arbetsgivarinträde kraftigt\r\nkompenseras.                Regeringens\r\narbetsmarknadspolitik    har    brutalt\r\nmisslyckats, enligt motionen. För att få\r\nned         arbetslösheten        måste\r\narbetsmarknadspolitiken   förnyas   och\r\ndecentraliseras. En rätt till utbildning\r\nbör       införas,       de       stora\r\nutbildningsprogrammen i  AMS  regi  bör\r\nfasas ut och större vikt bör läggas  på\r\nmer  individanpassade utbildningar  och\r\nyrkesutbildningar.  Vidare   bör   s.k.\r\növergångsarbetsmarknader            för\r\nlångtidsarbetslösa inrättas.  På  dessa\r\nmarknader   ska   arbetskraften    vara\r\nbilligare   genom   att   arbetsgivaren\r\nkompenseras med sänkt arbetsgivaravgift.\r\nArbetskraftsinvandring bör tillåtas öka\r\nför  att  Sverige ska klara  framtidens\r\narbetskraftsbehov. Ersättningsnivån i a-\r\nkassan  bör sänkas till 78 % kombinerad\r\nmed  historisk beräkning av  inkomsten.\r\nDessutom       bör      en       allmän\r\narbetslöshetsförsäkring införas med ökad\r\nsjälvfinansieringsgrad.  För  att   öka\r\nlivskraften i hela Sverige föreslås  en\r\nextra  satsning  utöver regeringens  på\r\nkommunikationer, främst för  drift  och\r\nunderhåll  av  vägnätet.  Dessutom  bör\r\nstaten   ta   ansvar  för  en   digital\r\ninfrastruktur som kommer alla till del.\r\nKunskaper  är viktiga för tillväxt  och\r\nvälfärd  i  hela landet. Anslagen  till\r\nutbildning och forskning höjs.\r\n·\r\n·         Tillväxt genom hälsa.  För  att\r\nminska ohälsan och bekämpa de rekordhöga\r\nsjukskrivningstalen föreslår motionärerna\r\nett  paket  av åtgärder inom  en  mängd\r\nområden. Till exempel bör en finansiell\r\nsamordning         mellan         olika\r\nförsäkringssystem,                   en\r\nrehabiliteringsgaranti och en nationell\r\nvårdgaranti   införas.  Varje   enskild\r\nindivid    bör   få   rätt   till    en\r\nrehabiliteringslots, och  vid  förlängd\r\nsjukskrivning bör två läkarintyg krävas.\r\nArbetsgivaransvaret vid sjukskrivningar\r\nmåste bli mer välavvägt och för att öka\r\nmänniskors   benägenhet    att    lämna\r\narbetsplatser de inte trivs på  bör  en\r\nrätt till ett års tjänstledighet för att\r\npröva  nytt jobb införas. För  att  öka\r\nincitamenten för individen att återgå i\r\narbete bör ersättningsnivåerna i  sjuk-\r\noch  arbetslöshetsförsäkringarna sänkas\r\nsamtidigt   som  beräkningen   av   den\r\nsjukpenninggrundande inkomsten förändras.\r\n·\r\n·         Tillväxt och miljö. En  hållbar\r\nutveckling är grunden för all utveckling\r\noch  en  sådan kan endast nås genom  en\r\nstark   tillväxt   och   ett   hållbart\r\nföretagande.  För att förbättra  boende\r\nmåste ett nationellt handlingsprogram för\r\nkretsloppsanpassat   byggande   snarast\r\nutarbetas  samtidigt som det nationella\r\nmiljöarbetet  utifrån Agenda  21  måste\r\nintensifieras i landets kommuner. För att\r\nöka    byggandet   måste   konkurrensen\r\nförbättras      och      det       s.k.\r\nbruksvärdessystemet reformeras.  Vidare\r\nbör   en   utvärdering  av   byggmomsen\r\ngenomföras.  Skatten på  boendet  måste\r\nminskas,     bl.a.     genom      lägre\r\ntaxeringsvärden     via     en     s.k.\r\nmedianvärdesberäkning  och  genom   att\r\nskattesatserna  sänks  2005  och  2006.\r\nFörmögenhetsskatten  bör  sänkas  genom\r\nbl.a. slopad sambeskattning och genom att\r\nendast halva taxeringsunderlaget ska ingå\r\ni            förmögenhetsbeskattningen.\r\nMiljöinvesteringar  i  fastigheter  bör\r\ninte,  som i dagsläget, leda till högre\r\ntaxeringsvärden        och        högre\r\nfastighetsskatt.\r\n·\r\nMotionärerna föreslår också att biståndet\r\nhöjs   ytterligare.   Biståndsmålet   bör\r\nåterupprättas.  De  skattesänkningar  som\r\nföreslås  i  motionen uppgår  till  netto\r\ndrygt  50  miljarder kronor 2006.  Vidare\r\npresenteras  besparingar  motsvarande  53\r\nmiljarder kronor 2006 (exklusive räntor),\r\ngenom   bl.a.   sänkt   sjuk-   och    a-\r\nkasseersättning, höjd egenfinansiering  i\r\na-kassan,     effektiviseringar      inom\r\narbetsmarknadsområdet samt  genom  ändrad\r\ninkomstbeskattning,    vilken     minskar\r\nbehovet av kompenserande statsbidrag till\r\nkommunerna.   Enligt   motionärerna   bör\r\nstaten  inte  äga  företag.  De  föreslår\r\ndärför   en   utförsäljning  av   statlig\r\nverksamhet under de kommande tre åren  på\r\n30  miljarder  kronor 2004 respektive  50\r\nmiljarder  kronor  under  både  2005  och\r\n2006.  Vidare anser motionärerna att  ett\r\nbalanskrav   för   staten   bör   införas\r\nliknande  det  som finns för  kommunerna.\r\nSverige  bör inte införa euron.  Ett  nej\r\ntill  EMU  ger  oss tid och  utrymme  att\r\ndriva  igenom  de långsiktiga  ekonomiska\r\nförändringar som Sverige så väl  behöver,\r\nenligt motionärerna.\r\n\r\n1.3.2 Finansutskottets ställningstagande\r\ntill partimotionernas förslag till\r\ninriktning av den allmänna ekonomiska\r\npolitiken\r\n\r\nI finansplanen skriver regeringen att hög\r\nsysselsättning  och låg  arbetslöshet  är\r\ngrunden  för välfärden. Med hög tillväxt,\r\nalltfler som jobbar och allt färre som är\r\narbetslösa    stärks    rättvisan     och\r\nvälfärden.   Då   ökar   resurserna   och\r\nvälfärden  kan steg för steg  byggas  ut.\r\nFinansutskottet     delar     regeringens\r\nbedömning och koncentrerar sig  därmed  i\r\ndet  följande på bedömningar av de  olika\r\nalternativens  betydelse  för  att  skapa\r\nförutsättningar  för  fortsatt  förnyelse\r\noch tillväxt.\r\nUtskottet  börjar med att  diskutera  en\r\nav  de  viktigaste frågorna för  Sveriges\r\nframtida  utveckling -  sjukskrivningarna\r\noch ohälsan i samhället.\r\nDe  senaste  åren  har sjukskrivningarna\r\noch  utgifterna  för  sjukfrånvaron  ökat\r\ndramatiskt. Riksförsäkringsverkets  (RFV)\r\nsenaste  statistik visar visserligen  att\r\ndet  totala  antalet  sjukskrivningsdagar\r\nminskat  något under första  kvartalet  i\r\når,  men  att antalet långtidssjukskrivna\r\nfortsätter  att  öka.  Särskilt  stor  är\r\nandelen  långtidssjukskrivna  kvinnor   i\r\nbåde  offentlig  och privat  sektor.  Som\r\nutskottet framhållit vid flera tillfällen\r\när   den  ökade  ohälsan  och  den   höga\r\nsjukfrånvaron i första hand ett mänskligt\r\nproblem, men den är även ett hot mot  den\r\nekonomiska   tillväxten  och   välfärden.\r\nUtvecklingen har medfört lidande för  den\r\nenskilde,  problem för arbetsgivarna  och\r\nleder   till   en   hård  belastning   på\r\nsocialförsäkringssystemen.    Om     inte\r\nutvecklingen    vänds   kommer    viktiga\r\nvälfärdssatsningar  att  trängas   undan.\r\nDetta  slöseri  med såväl  mänskliga  som\r\nekonomiska resurser måste brytas.\r\nI  partimotionerna presenteras  åtgärder\r\nför att hejda den stigande sjukfrånvaron.\r\nAv  den anledningen vill utskottet anföra\r\nföljande.\r\n\r\nHalvering av sjukdagarna till 2008\r\n\r\nI  höstas ställde sig riksdagen bakom det\r\nav  regeringen föreslagna  målet  om  att\r\nantalet sjukdagar ska halveras fram  till\r\n2008   samt   att  nya  aktivitets-   och\r\nsjukersättningar  ska  minska.  Utskottet\r\nkan,  i  likhet  med de  utredningar  som\r\ngenomförts  på  området,  konstatera  att\r\norsakerna  till  sjukfrånvaron  är  många\r\noch  komplexa. För att få ned  sjuktalen,\r\nminska  kostnaderna och nå  det  uppsatta\r\nmålet  krävs därför en mångfald  åtgärder\r\ninom en rad olika områden.\r\nHösten  2001  presenterade  regeringen\r\ndet   s.k.  11-punktsprogrammet  för  att\r\nförbättra   arbetsvillkoren  och   minska\r\nohälsan i arbetslivet. Programmet följdes\r\nupp  i  vårpropositionen för 2002 och  en\r\nrad   nya   åtgärder   presenterades    i\r\nbudgetpropositionen   för   2003,   bl.a.\r\ntillfördes    hälso-    och    sjukvården\r\nytterligare  3,75 miljarder kronor  under\r\nperioden    2002-2004   för    att    öka\r\ntillgängligheten  inom  vården  samtidigt\r\nsom  försäkringskassorna fick ytterligare\r\nresurstillskott för att klara  den  ökade\r\narbetsbelastningen. Som en följd  av  11-\r\npunktsprogrammet  startades  bl.a.  olika\r\nförsöksverksamheter för  att  öka  hälsan\r\nbland   de  anställda  i  den  offentliga\r\nsektorn. Erfarenheterna från dessa försök\r\nutvärderas nu och sprids successivt  till\r\nandra  delar av verksamheterna. Från  och\r\nmed  den  1  juli  i år  blir  det  också\r\nobligatoriskt att redovisa  uppgifter  om\r\nsjukfrånvaron i årsredovisningarna.\r\n\r\nYtterligare insatser\r\n\r\nRegeringen  går nu vidare med förslag  om\r\nytterligare  insatser. I mitten  av  mars\r\n2003  lämnade  regeringen en  proposition\r\ntill  riksdagen  (prop.  2002/03:89)   om\r\nförändringar  inom  sjukförsäkringen.   I\r\npropositionen    föreslås    bl.a.    att\r\nprecisionen vid sjukskrivningar ska  ökas\r\ngenom att heltidssjukskrivningar undviks,\r\natt     avstämningsmöten    mellan    den\r\nsjukskrivne  och berörda  parter  införs,\r\nbeslutsunderlagen             förbättras,\r\nutbildningen     i     försäkringsmedicin\r\nförstärks,    antalet   försäkringsläkare\r\nutökas  och deras roll förändras.  Vidare\r\nföreslås  att arbetsgivarens  utredningar\r\nom    rehabiliteringsåtgärder   ska   bli\r\nobligatoriska och att tiden  med  vilande\r\nsjuk- eller aktivitetsersättning förlängs\r\nmed   ett   år.  Dessutom  föreslås   att\r\nförsäkringskassorna senast ett  år  efter\r\nsjukanmälningsdagen   ska    ha    utrett\r\nmöjligheterna att ge den försäkrade sjuk-\r\neller aktivitetsersättning i  stället för\r\nsjukpenning. Förslaget påverkar dock inte\r\ndem som redan varit sjukskrivna längre än\r\nett år.\r\nNågra  av  de  åtgärder  som  föreslås  i\r\nvårpropositionen är:\r\n·           Den   s.k.   sjuklöneperioden\r\nförlängs  med  7 dagar  till  21  dagar\r\nfr.o.m. den 1 juli i år. Samtidigt införs\r\nett högkostnadsskydd för småföretagen.\r\n·\r\n·          Beräkningen  av  sjukpenningen\r\nförändras  fr.o.m. den  1  juli  i  år.\r\nErsättningen minskas genom att basen för\r\nvilken sjukpenningen beräknas reduceras.\r\n·\r\n·         Sjukpenningen  till  arbetslösa\r\njusteras  så  att  den inte  överstiger\r\narbetslöshetsersättningen. Förändringen\r\nträder i kraft den 1 juli 2003.\r\n·\r\n·         Ett  anställningsstöd  inrättas\r\nför       att      underlätta       för\r\nlångtidssjukskrivna  att   åter   börja\r\narbeta.  Stödet  är  utformat  som   en\r\ntidsbegränsad subvention av lönen för de\r\nlångtidssjukskrivna som får anställning\r\nhos annan arbetsgivare.  Stödet beräknas\r\nomfatta ca 3 000 personer.\r\n·\r\n·        Tillämpningen av karensdagen ska\r\nses   över.   Utgångspunkten   är   att\r\nkarensdagen  ska gälla  lika  för  alla\r\noavsett tidpunkt för sjukanmälan.\r\n·\r\n·          Den   av  regeringen  tidigare\r\naviserade   höjningen   av   taket    i\r\nsjukförsäkringen senareläggs.\r\n·\r\nOm  målet  om  en  halvering  av  antalet\r\nsjukdagar  till 2008 ska nås krävs  dock,\r\nenligt   utskottets  mening,   att   fler\r\ninsatser görs. Regeringen anger  också  i\r\nvårpropositionen att de åtgärder  som  nu\r\nvidtagits eller föreslagits endast är ett\r\nförsta  steg  på vägen. Regeringen  avser\r\ndärför att i budgetpropositionen för 2004\r\nåterkomma med överväganden och förslag om\r\nbl.a. en förstärkning av det förebyggande\r\narbetet  inom  t.ex. företagshälsovården,\r\nökat  ansvar  för  sjukskrivna  för   att\r\nunderlätta återgång till arbetet  och  en\r\nbegränsning   av  sjukersättningen   till\r\nhögst  tre år i taget. Dessutom  aviserar\r\nregeringen att den avser att föreslå  ett\r\nsystem  med  ekonomiska  drivkrafter  med\r\nsyftet    att   skapa   incitament    för\r\narbetsgivaren som bidrar till att ohälsan\r\ni arbetslivet minskar.\r\nI   bl.a.   motion   Fi15   (fp)   är\r\nmotionärerna  kritiska  mot  en  del   av\r\nförslagen   om   ekonomiska  drivkrafter.\r\nÅtgärderna  riskerar  att  försvåra   för\r\npersoner  som  har en svag  ställning  på\r\narbetsmarknaden  och  kan  dessutom  leda\r\ntill  att  olika former av avtalsbaserade\r\noch  privata  lösningar  breder  ut  sig,\r\nenligt motionärerna.\r\nEnligt  utskottets mening är det viktigt\r\natt   olika  former  av  drivkrafter  och\r\nincitament    införs  så   att   enskilda\r\narbetsgivare  tar ett större  ansvar  för\r\nt.ex.   arbetsmiljön   och   förebyggande\r\nåtgärder  på  arbetsplatserna.  Förslagen\r\nmåste dock i vanlig ordning anpassas  och\r\navvägas    mot   t.ex.   den   ekonomiska\r\npolitikens övriga mål. I vårpropositionen\r\nanger   regeringen   hur   systemet   med\r\ndrivkrafter  bör byggas upp. Inriktningen\r\nbör vara följande:\r\n·          Systemet   ska  omfatta   hela\r\narbetsmarknaden och utformas på ett sätt\r\nsom  långsiktigt stärker både individer\r\noch företagande.\r\n·\r\n·         Arbetsgivarna ska betala en del\r\nav   ersättningen  vid  sjukdom  utöver\r\nsjuklöneperioden.\r\n·\r\n·         Drivkrafterna utformas  så  att\r\ninsatser som leder till minskad  ohälsa\r\noch   lägre  sjukpenningkostnader   ger\r\narbetsgivarna lägre kostnader.\r\n·\r\n·          Anpassning   måste   ske   mot\r\ngällande kollektivavtalslösningar.\r\n·\r\n·              Högkostnadsskydd       för\r\nsmåföretagare måste ges så att ett ökat\r\nkostnadsansvar        även        efter\r\nsjuklöneperioden       inte        blir\r\ntillväxthämmande. Småföretag  ska  inte\r\ndrabbas av för höga kostnader vid långa\r\nsjukskrivningar.\r\n·\r\n·         Sanktioner mot arbetsgivare som\r\ninte       utarbetar       fullständiga\r\nrehabiliteringsunderlag övervägs.\r\n·\r\n·          Särskild  uppmärksamhet  måste\r\nriktas mot de grupper som redan i dag har\r\nsvårt  att komma in på arbetsmarknaden.\r\nAnnars finns risk för att selekteringen\r\npå arbetsmarknaden ökar.\r\n·\r\nI   bl.a.   Centerpartiets  motion   Fi17\r\nföreslår  motionärerna att finansieringen\r\nav  t.ex. rehabilitering samordnas mellan\r\nolika myndigheter.\r\nUtskottet  vill med anledning  av  detta\r\nerinra om att regeringen i början av  maj\r\növerlämnade en remiss till Lagrådet om en\r\nfinansiell        samordning         inom\r\nrehabiliteringsområdet.    I     remissen\r\nföreslås   att  en  frivillig   samverkan\r\nmellan               försäkringskassorna,\r\nlänsarbetsnämnderna,   landstingen    och\r\nkommunerna införs. Samordningen  ska  öka\r\neffektiviteten i användningen av resurser\r\nför   personer   som  är   i   behov   av\r\nsamordnande  insatser från  olika  parter\r\nsamt   i  förlängningen  leda  till   att\r\npersonerna   snabbare   kommer   ut    på\r\narbetsmarknaden.\r\n\r\nDen starka sysselsättningstillväxten\r\nstannade av 2002\r\n\r\nUtskottet  övergår nu till att  diskutera\r\narbetsmarknaden.\r\nI  motion  Fi16 (kd) hävdar  motionärerna\r\natt  regeringen inte når sina  viktigaste\r\nmål.  Den  öppna arbetslösheten når  inte\r\ntill  målet 4 %, trots en rad statistiska\r\nmanipulationer   av   statistiken,    och\r\nsysselsättningsmålet  kommer   inte   att\r\ninfrias.\r\nÄven  motionärerna  i  motion  Fi14  (m)\r\nmenar  att det i dagsläget ser ut som  om\r\nregeringen inte kommer att uppfylla något\r\nav   målen.   Den   öppna  arbetslösheten\r\nstiger. Sysselsättningsgraden faller  och\r\nfjärmar  sig  från  80-procentsmålet.   I\r\nmotion  Fi17  (c) hävdas  att  regeringen\r\nbrutalt  har  misslyckats  och  att   det\r\nbehövs  en  grundläggande reformering  av\r\narbetsmarknadspolitiken.         Liknande\r\nargument framförs i motion Fi15 (fp).\r\nTill   skillnad  från  motionärerna   kan\r\nutskottet  konstatera  att  den   svenska\r\narbetsmarknaden  förbättrades  markant  i\r\nslutet av 1990-talet och början av  2000-\r\ntalet.  Sysselsättningen  steg  samtidigt\r\nsom   både  den  öppna  och  den   totala\r\narbetslösheten sjönk. Från mitten av 1997\r\ntill     mitten     av     2001     ökade\r\nsysselsättningen  med  omkring  320   000\r\npersoner,  och  den öppna  arbetslösheten\r\ngick ned med omkring 4 procentenheter.\r\nTill    följd   av   bl.a.   den   svaga\r\ninternationella   konjunkturen   och   de\r\nomfattande  strukturförändringarna   inom\r\nt.ex.   IKT-sektorn,  dvs.  sektorn   för\r\ninformations-  och  kommunikationsteknik,\r\nhar   dock   efterfrågan  på  arbetskraft\r\navtagit högst väsentligt. Trots det  steg\r\nsysselsättningen något under förra  året,\r\nbl.a.   som   en  följd   av   det   s.k.\r\ntillfälliga  sysselsättningsstödet   till\r\nkommuner  och  landsting. Möjligtvis  har\r\nockså  den  ökade sjukfrånvaron  bidragit\r\ntill att sysselsättningen ökat, trots det\r\nsvagare    konjunkturläget.   Statistiska\r\ncentralbyråns  arbetskraftsundersökningar\r\n(AKU)  visar  dock  att  sysselsättningen\r\nminskat under det första kvartalet i  år.\r\nEnligt den senaste undersökningen  var  4\r\n200 000 personer sysselsatta i mars i år.\r\nDet  är  19 000 personer färre än i  mars\r\n2002. Den öppna arbetslösheten låg i mars\r\npå 4,6 % mot 3,8 % samma månad i fjol.\r\n\r\nMålet för den öppna arbetslösheten nåddes\r\nhösten 2000\r\n\r\nMålet   om  en  halvering  av  den  öppna\r\narbetslösheten till 4 % 2000 som regering\r\noch  riksdag  satte  upp  1996  nåddes  i\r\noktober     2000,    och    den     öppna\r\narbetslösheten var i genomsnitt 4 % under\r\nbåde    2001   och   2002.   Den    öppna\r\narbetslösheten  började emellertid  stiga\r\nmot  slutet  av  2002 och  uppgången  har\r\nfortsatt  under inledningen av 2003  till\r\nden ovan redovisade nivån i mars 2003  på\r\n4,6         %.         Men         enligt\r\nArbetsmarknadsstyrelsens            (AMS)\r\nmånadsstatistik     steg     det     s.k.\r\nobalanstalet,    dvs.    andelen    öppet\r\narbetslösa   plus  andelen   personer   i\r\nkonjunkturberoende\r\narbetsmarknadspolitiska   program,    med\r\nendast  0,1 %enheter i mars 2003  jämfört\r\nmed  mars  2002 från 6,8 %  till  6,9  %.\r\nOrsaken  är  att antalet deltagare  i  de\r\nolika  arbetsmarknadspolitiska programmen\r\nminskat jämfört med i fjol.\r\nMed  tanke på konjunkturavmattningen och\r\nden kraftiga nedgången i IT-sektorn måste\r\ndet    senaste   årets   utveckling    på\r\narbetsmarknaden enligt utskottets  mening\r\nbetecknas  som  relativt  god.  Utskottet\r\nvill       dock       framhålla       att\r\narbetsmarknadsstatistiken    visar    att\r\nskillnaderna  mellan  olika  regioner  är\r\nstora.   Som  redovisades  ovan   uppgick\r\nobalanstalet i hela riket till  6,9  %  i\r\nmars   2003,  enligt  AMS  uppgifter.   I\r\nStockholms län var siffran 4 % medan  den\r\ni Norrbottens län uppgick till 12,6 %. En\r\nnärmare genomgång av siffrorna visar  att\r\nden   totala  arbetslösheten  under   det\r\nsenaste året sjunkit i tio län, stigit  i\r\nnio  län och varit oförändrad i två  län.\r\nStörst  var  uppgången i  Västernorrlands\r\nlän  där den totala arbetslösheten  ökade\r\nmed   0,8   procentenheter.  Störst   var\r\nnedgången  i Örebro län. I de flesta  län\r\ndär den totala arbetslösheten sjunkit har\r\nnedgången  berott  på ett  minskat  antal\r\npersoner     i    arbetsmarknadspolitiska\r\nåtgärder  medan  den öppna arbetslösheten\r\nstigit.   Undantagen  är   Hallands   och\r\nSödermanlands  län  där  både  den  öppna\r\narbetslösheten   och   antalet   åtgärder\r\nsjunkit.\r\n\r\nSysselsättningsmålet utvecklades gynnsamt\r\nfram till 2001 men ...\r\n\r\nSCB:s   undersökningar  visar  att   även\r\nriksdagens    och    regeringens     s.k.\r\nsysselsättningsmål,  dvs.   att   antalet\r\nsysselsatta i åldern 20-64 år  som  andel\r\nav  befolkningen i samma åldersgrupp  ska\r\nuppgå  till  80  % 2004, utvecklades  väl\r\nfram   t.o.m.  2001.  Den  högsta   nivån\r\nhittills   nåddes   i   maj    2001    då\r\nsysselsättningsgraden        säsongrensat\r\nuppgick   till   78,5  %.  Därefter   har\r\nsysselsättningsgraden successivt  sjunkit\r\ntill  följd  av lågkonjunkturen  och  den\r\nsvagare sysselsättningstillväxten. I mars\r\n2003    låg   sysselsättningsgraden    på\r\nsäsongrensat 77,6 %.\r\nSamtidigt  kan utskottet konstatera  att\r\nde   flesta   indikatorer  -   vakanstal,\r\nantalet  nyanmälda  lediga  platser  till\r\narbetsförmedlingarna,          företagens\r\nuppgifter    om   anställningsplaner    i\r\nKonjunkturinstitutets     (KI)      olika\r\nbarometrar  och  AMS  varselstatistik   -\r\ntyder på att sysselsättningen totalt sett\r\nfortsätter att sjunka framöver.\r\nDetta  visar, enligt utskottets  mening,\r\natt det måste vidtas åtgärder inom en rad\r\nolika     områden     för     att     öka\r\nförutsättningarna     för     att      nå\r\nsysselsättningsmålet.\r\n\r\n... det krävs omfattande  insatser för\r\natt målet ska nås\r\n\r\nUtbudet av arbetskraft måste öka och  den\r\nsvenska arbetsmarknadens sätt att fungera\r\nmåste    förbättras    ytterligare.     I\r\ntraditionell                       svensk\r\narbetsmarknadspolitisk     anda     måste\r\narbetslinjen,  som numera  kan  betraktas\r\nsom   en   arbets-   och  kompetenslinje,\r\nhävdas.  Matchningen mellan arbetssökande\r\noch  lediga  platser måste effektiviseras\r\nytterligare  så att sysselsättningen  kan\r\nfortsätta     att    öka     utan     att\r\ninflationsdrivande  och  tillväxthämmande\r\nflaskhalsar                      uppstår.\r\nArbetsförmedlingarnas verksamhet måste  i\r\nännu högre grad inriktas på att förhindra\r\nbristsituationer och att förmedla  lediga\r\njobb.  Vakanstiderna  måste  kortas   och\r\nlångtidsarbetslösheten           minskas.\r\nFörmedlingarna  måste i ännu  högre  grad\r\nprioritera personer som är långtidsarbets\r\nlösa    och   långtidsinskrivna.    Stora\r\nansträngningar måste göras  för  att  öka\r\nsysselsättningsgraden bland t.ex.  äldre,\r\nfunktionshindrade    och     utomnordiska\r\ngrupper, även om utskottet med glädje kan\r\nkonstatera att arbetslösheten  för  delar\r\nav  dessa  grupper sjönk  påtagligt  fram\r\nt.o.m. 2002.\r\n\r\nArbetsmarknadspolitiken har lagts om\r\n\r\nTill  skillnad  från  vad  som  hävdas  i\r\npartimotionerna kan utskottet  konstatera\r\natt   arbetsmarknadspolitiken  under   de\r\nsenaste tre till fyra åren lagts om i  en\r\nklart            tillväxt-            och\r\nsysselsättningsfrämjande      inriktning.\r\nVolymmålen  har tagits bort och  inslagen\r\nav  matchning  och  utbildning  har  ökat\r\nmarkant.\r\nI     t.ex.    regleringsbrevet     till\r\nArbetsmarknadsverket för 2003  anges  att\r\nmålen  för arbetsmarknadspolitiken  bl.a.\r\nska  vara  att vakanstiderna  för  lediga\r\nplatser   och   arbetslöshetstiden    för\r\narbetssökande    ska     hållas     nere.\r\nArbetslöshetstiderna ska kortas genom  en\r\neffektiv    sökprocess    och     antalet\r\nlångtidsinskrivna       ska        minska\r\nkontinuerligt och uppgå till i genomsnitt\r\nhögst   37   000  personer   per   månad.\r\nKompetenshöjande åtgärder ska  sättas  in\r\nför  dem som har svårast att komma in  på\r\narbetsmarknaden.  Ett  konkret  mål  inom\r\ndetta område är att andelen personer  som\r\nfått   arbete  90  dagar  efter  avslutad\r\narbetsmarknadsutbildning i genomsnitt ska\r\nuppgå  till  minst 70 %. Dessutom  ska  i\r\ngenomsnitt       minst       60       000\r\narbetshandikappade personer per månad  ha\r\nlämpligt arbete. Andelen personer som går\r\nfrån  lönebidragsfinansierat arbete  till\r\nosubventionerat ska öka under året.\r\nÅtgärderna inriktas i allt högre  grad\r\nmot  sektorer  där brist  på  arbetskraft\r\nbedöms  uppkomma.  Till  exempel  har  en\r\nförsöksverksamhet                     med\r\nbristyrkesutbildning för redan  anställda\r\ngenomförts     och     ett      förstärkt\r\nanställningsstöd införts för att  öka  de\r\nlångtidsinskrivnas möjligheter att få ett\r\nreguljärt    arbete.    Det    förstärkta\r\nanställningsstödet för personer som varit\r\ninskrivna i arbetsförmedlingen under  två\r\nrespektive fyra år omfattade i mars  2003\r\ndrygt  11 000 personer. Utskottet vill  i\r\nsammanhanget  erinra om att regeringen  i\r\npropositionen   om  en  förstärkning   av\r\narbetsmarknadspolitiken            (prop.\r\n2002/03:44), som lades fram på riksdagens\r\nbord  i  slutet av februari  2003,  bl.a.\r\nföreslår   att  försöksverksamheten   med\r\nbristyrkesutbildning för redan  anställda\r\ngenomförs  på  nytt  fram  t.o.m.   2005.\r\nDessutom  föreslås att reglerna  för  det\r\nsärskilda sysselsättningsstödet förändras\r\nför  att  öka jobbchanserna för  personer\r\nsom  under en lång tid befunnit sig i den\r\ns.k. aktivitetsgarantin men som trots det\r\ninte     lyckats    få    fotfäste     på\r\narbetsmarknaden.       Aktivitetsgarantin\r\ninfördes  2000 för personer som är  eller\r\nlöper  risk  att  bli långtidsarbetslösa.\r\nAntalet  deltagare  i  aktivitetsgarantin\r\nuppgick i mars i år till omkring  37  500\r\npersoner.\r\nTill    följd   av   konjunkturnedgången\r\nuppgick    antalet   deltagare    i    de\r\nkonjunkturberoende\r\narbetsmarknadspolitiska programmen till i\r\ngenomsnitt  117  000 i fjol,  vilket  var\r\nfler än vad regeringen räknade med i både\r\nvårpropositionen     för     2002     och\r\nbudgetpropositionen för 2003. I år väntas\r\nantalet   deltagare   minska    till    i\r\ngenomsnitt  97  000 personer.  Detta  kan\r\njämföras  med att antalet deltagare  1994\r\nvar  drygt 235 000 personer - en  nedgång\r\nmed  nästan  140  000  personer  perioden\r\n1994-2003,  om  prognoserna  för   i   år\r\nuppfylls.\r\nUnder  2000 beslutade riksdagen även  om\r\nen  relativt  omfattande  reformering  av\r\narbetslöshetsförsäkringen.  Reformeringen\r\ninnebar bl.a. att försäkringens roll  som\r\nomställningsförsäkring     förtydligades.\r\nKraven  på  den  arbetslöse tydliggjordes\r\nsamtidigt  som  rättssäkerheten  för  den\r\nenskilde  förstärktes. I den  proposition\r\nom        en       förstärkning        av\r\narbetsmarknadspolitiken, som  refererades\r\novan,   föreslår  regeringen  ytterligare\r\nförändringar i försäkringen för att bl.a.\r\neffektivisera      samverkan       mellan\r\nförsäkringen  och aktivitetsgarantin  och\r\nför att förbättra matchningsprocessen.\r\nRegeringen  har  under de  senaste  åren\r\nföreslagit ett antal nya åtgärder för att\r\nhöja  arbetsutbudet, öka sysselsättningen\r\noch  förbättra  tillväxtmöjligheterna   i\r\nalla delar av landet. Bland annat har  de\r\nextra    700    miljoner    kronor    som\r\nArbetsmarknadsverket  de   senaste   åren\r\nanvänt   för   tillfällig  personal   vid\r\narbetsförmedlingarna  permanentats.   För\r\natt  minska deltidsarbetslösheten har 100\r\nmiljoner  kronor avsatts  under  perioden\r\n2002-2004.       För       att        öka\r\narbetshandikappades möjligheter att komma\r\nut  på  arbetsmarknaden  har  ytterligare\r\nmotsvarande   1   000  lönebidragsplatser\r\ninrättats.    För   att   bl.a.    minska\r\ntendenserna    till    flaskhalsar    och\r\narbetskraftsbrist  i  storstadsregionerna\r\nhar  ett tidsbegränsat investeringsbidrag\r\ninförts  för  att  öka  produktionen   av\r\nfrämst       små      och      medelstora\r\nhyreslägenheter.   Regeringen    föreslog\r\nockså    nyligen    (prop.    2002/03:98)\r\nytterligare  stimulanser  för   att   öka\r\nproduktionen  av  mindre hyresrätter  och\r\nstudentbostäder.  Förra  året  påbörjades\r\ndessutom  en  försöksverksamhet  med  ett\r\ns.k.  friår. Friåret innebär att anställd\r\npersonal  ska få möjlighet att ta  ledigt\r\nupp  till ett år under förutsättning  att\r\narbetsgivaren  samtidigt   anställer   en\r\nperson  som varit arbetslös som  vikarie.\r\nFörsöket ska hålla på till december  2004\r\noch  omfattar tolv kommuner  -  Botkyrka,\r\nGällivare,      Göteborg,      Hultsfred,\r\nHällefors, Katrineholm, Landskrona, Lund,\r\nPiteå, Strömsund, Västerås och Åmål.\r\n\r\nSysselsättningen bland invandrare måste\r\nöka\r\n\r\nDessutom    genomförs   under    perioden\r\n2001-2003   ett  program  för   att   öka\r\ninvandrarnas        deltagande         på\r\narbetsmarknaden.  Bland  annat  förstärks\r\nden   kompletterande   utbildningen   för\r\narbetslösa   invandrare   med    utländsk\r\nutbildning      inom      hälso-      och\r\nsjukvårdsområdet.  Vidare  genomförs   en\r\nkompletterande  utbildning  för  personer\r\nmed utländsk utbildning inom lärarområdet\r\noch  inom teknik och naturvetenskap.  Den\r\ns.k.     valideringen     av     utländsk\r\nyrkeskompetens   har  utökats,   och   en\r\nförsöksverksamhet     med      alternativ\r\nplatsförmedling för invandrare prövas.  I\r\npropositionen   om  en  förstärkning   av\r\narbetsmarknadspolitiken          föreslår\r\nregeringen också att en försöksverksamhet\r\nmed   arbetsplatsintroduktion  för  vissa\r\ninvandrare      ska     inrättas      vid\r\narbetsförmedlingen.  Utskottet   vill   i\r\ndetta   sammanhang   också   nämna    att\r\nregeringen   i  samarbete   med   Svenskt\r\nNäringsliv     nyligen    startade     en\r\narbetsgrupp  som bl.a. ska undersöka  hur\r\nnäringslivets  engagemang i  arbetet  för\r\natt      integrera     invandrare      på\r\narbetsmarknaden bättre kan tas till vara.\r\n\r\nSatsningarna på utbildning och kompetens\r\nhöjer arbetskraftsutbudet\r\n\r\nTill     insatserna    för    att     öka\r\narbetskraftsutbudet ska enligt utskottets\r\nmening  också läggas de reformer  och  de\r\nmedel som satsas på att effektivisera och\r\nöka            utbildningen           och\r\nkompetensutvecklingen.        Ytterligare\r\nåtgärder  är  att Högskoleverket  fått  i\r\nuppdrag   att  analysera  hur  högskolans\r\nutbildningsutbud   bättre    ska    kunna\r\nanpassas  till  arbetsmarknadens   behov.\r\nEnligt  utskottets  mening  bidrar  också\r\nmaxtaxan    i   barnomsorgen    och    de\r\nskattesänkningar  för särskilt  låg-  och\r\nmedelinkomsttagare som  genomförts  under\r\nde  senaste åren till att öka utbudet  av\r\narbetskraft. Vidare kan också den införda\r\nmöjligheten  att  fortsätta  att   arbeta\r\nefter  65  års ålder bidra till  stigande\r\nsysselsättning.\r\n\r\nNya åtgärder i vårpropositionen för att\r\nöka sysselsättningen ...\r\n\r\nI  vårpropositionen  föreslår  regeringen\r\nett  antal nya åtgärder och insatser  för\r\natt  öka  sysselsättningen och  förbättra\r\nolika     gruppers     möjligheter     på\r\narbetsmarknaden.\r\nFör  att  öka ungdomarnas (åldern  20-24\r\når)  sysselsättning avser regeringen  att\r\nge  Högskoleverket  i  uppdrag  att  göra\r\neffektstudier av högskoleutbildningen för\r\natt   öka   ungdomarnas   kunskaper    om\r\nhögskoleutbildningarnas   betydelse   för\r\nanställningsbarheten. Högskoleverket  ska\r\nockså  få  i  uppdrag  att  se  över  hur\r\ntidigare  högskolestudier  tillgodoräknas\r\nsamt  föreslå åtgärder som  gör  att  det\r\nblir   lättare   att  tillgodoräkna   sig\r\ntidigare   kurser.  Regeringen   föreslår\r\nvidare      att     repetitions-      och\r\nkompletteringsstudier på gymnasienivå med\r\nhögre studiebidrag tas bort. Dessutom ska\r\növergången  direkt  från  gymnasiet  till\r\nhögskolan förbättras och utökas.\r\nFör  att öka invandrarnas deltagande  på\r\narbetsmarknaden anger regeringen att  den\r\navser  att återkomma med förslag  om  ett\r\nutökat   och   förbättrat   system    för\r\nvalidering   av   invandrares   utländska\r\nyrkeskompetens. Dessutom anger regeringen\r\natt den under 2004 kommer att föreslå  en\r\nreformering  av svenskundervisningen  för\r\ninvandrare  samt  öka  möjligheterna  för\r\ninvandrare  att  lära sig  svenska  genom\r\narbetsplatspraktik.\r\nRegeringen  anger vidare  att  de  olika\r\nformerna av anställningsstöd ska ses över\r\nför att öka effektiviteten och prioritera\r\ndem  som  varit arbetslösa under en  lång\r\ntid  och  har  svårt att få  en  reguljär\r\nanställning.     För      att      minska\r\narbetslöshetstiderna  ska  styrningen  av\r\narbetsmarknadspolitiken       ytterligare\r\nförbättras.   Skillnaderna   i   resultat\r\nmellan    Arbetsmarknadsverkets     olika\r\nregioner  ska  mer  noggrant  följas  upp\r\nsamtidigt    som    arbetsförmedlingarnas\r\narbete     med    handlingsplaner     ska\r\nutvärderas.      För      att      minska\r\ndeltidsarbetslösheten   ska   bl.a.    en\r\nutredning om möjligheterna att införa  en\r\nrätt      till      heltidssysselsättning\r\ntillsättas.    I    syfte    att     höja\r\narbetskraftsutbudet        och        öka\r\narbetskraftsdeltagandet anger  regeringen\r\nvidare  att  den avser att  se  över  hur\r\nmarginaleffekterna   vid    inträde    på\r\narbetsmarknaden kan sänkas.  I  dagsläget\r\nkan  höga marginaleffekter i skatte-  och\r\nbidragssystem  resultera i att  människor\r\navstår   från   att  söka   sig   ut   på\r\narbetsmarknaden.\r\nYtterligare åtgärder ska vidtas för  att\r\nöka  sysselsättningen bland  äldre.  Till\r\ndetta ska också läggas åtgärderna för att\r\nminska    sjukfrånvaron   som   utskottet\r\nredovisat  ovan. För att  vi  långsiktigt\r\nska  nå  en  hög  sysselsättning  är  det\r\nnödvändigt  att vi får bukt  med  ohälsan\r\noch de höga sjukskrivningstalen.\r\nVidare     föreslår     regeringen     i\r\nvårpropositionen  att   det   tillfälliga\r\nsysselsättningsstödet  till kommuner  och\r\nlandsting   som   infördes   förra   året\r\nförlängs till att gälla även 2004.\r\n\r\n... fler åtgärder kommer i\r\nbudgetpropositionen\r\n\r\nUtskottet vill till sist också erinra  om\r\natt  regeringen i vårpropositionen  anger\r\natt  det  krävs ytterligare insatser  för\r\natt  sysselsättningsmålet ska nås och att\r\nregeringen därför avser att återkomma med\r\nytterligare          åtgärder           i\r\nbudgetpropositionen för 2004.\r\nI   anslutning   till   diskussionen   om\r\narbetsmarknaden vill utskottet kommentera\r\ndet  påstående  som görs i  bl.a.  motion\r\nFi16    (kd)   om   att   den    kraftiga\r\nsysselsättningsökningen sedan 1997 är  en\r\nbubbla eftersom sjukfrånvaron ökat starkt\r\nunder    samma    tid.    Den    faktiska\r\nsysselsättningen  skulle  ha   ökat   med\r\nendast  5 promille av befolkningen  under\r\nperioden 1997-2001, enligt motionärerna.\r\nSom  utskottet  tidigare konstaterat  är\r\nde  senaste  årens dramatiska  ökning  av\r\nantalet sjukskrivna ett mycket allvarligt\r\nproblem,  ur  både  ett  privat  och  ett\r\nsamhälleligt  perspektiv.  Utskottet  har\r\nockså  ovan  tagit upp  frågan  om  olika\r\netgärder  för  att  öka  hälsan  och  öka\r\nandelen  människor i arbete.  Däremot  är\r\nbeskrivningen i Kristdemokraternas motion\r\nmissvisande.    Enligt     SCB:s     AKU-\r\nundersökning,  vilken är  den  officiella\r\nsvenska  arbetsmarknadsstatistiken,  steg\r\nsysselsättningen under perioden 1997-2001\r\nmed  8,1  %  eller ca 320  000  personer.\r\nUnder samma period ökade antalet personer\r\ni  arbete (dvs. sysselsatta exklusive  de\r\nsom  varit frånvarande under mätperioden)\r\nmed  5,6  %  eller ca 190  000  personer.\r\nSkillnaden  på  2,5 procentenheter  eller\r\n130   000  personer  förklaras  av   ökad\r\nfrånvaro av olika slag, däribland framför\r\nallt sjukfrånvaro.\r\nInnan   utskottet   övergår   till   att\r\ndiskutera  lönebildningen vill  utskottet\r\nbestämt  avvisa förslaget  i  Folkpartiet\r\nliberalernas   motion   Fi232    om    en\r\nnedläggning av stora delar av AMS för att\r\ni      stället     bl.a.     lägga     ut\r\njobbförmedlingsverksamhet på en flora  av\r\nplatsförmedlingar  som  drivs  av   olika\r\nhuvudmän.  Utskottet  vill  också  starkt\r\navvisa de omfattande nedskärningar av AMS\r\nolika   program  som  föreslås  i   såväl\r\nFolkpartiet liberalernas motion, Moderata\r\nsamlingspartiets       motion       Fi14,\r\nKristdemokraternas   motion   Fi16    som\r\nCenterpartiets    motion     Fi17.     Om\r\nmotionernas  förslag  genomfördes  skulle\r\nsituationen    för    många    arbetslösa\r\nförsämras på ett mycket allvarligt  sätt,\r\nspeciellt för personer som bor i regioner\r\ndär  efterfrågan på arbetskraft är  svag.\r\nFörslagen  skulle  öka  de  skillnader  i\r\nregional  sysselsättning som redan  finns\r\noch som utskottet redogjort för tidigare.\r\n\r\nLönebildningen spelar stor roll för\r\ntillväxten och sysselsättningen\r\n\r\nOm sysselsättningsmålet ska kunna nås och\r\ntillväxten fortsätta att stiga i nivå med\r\nutvecklingen  i slutet av 1990-talet  och\r\nbörjan  av 2000-talet är det av avgörande\r\nbetydelse  att den svenska lönebildningen\r\nfungerar  väl  och  att löneökningarna  i\r\nalla  sektorer ligger på en rimlig  nivå.\r\nOm   de   totala   lönekostnaderna   ökar\r\nsnabbare än produktiviteten riskerar  den\r\nsvenska ekonomin att hamna i en situation\r\nmed  stigande  inflation, räntehöjningar,\r\nsvagare  tillväxt  och ökad  arbetslöshet\r\nsom  följd.  I ett sådant läge  äventyras\r\nockså utrymmet för framtida reformer  och\r\nskattesänkningar.\r\nEnligt   utskottets   mening    är    de\r\ngrundläggande  förutsättningarna  för  en\r\nbra  fungerande svensk lönebildning goda.\r\nFörtroendet   för  låginflationspolitiken\r\nbland  ekonomins  olika aktörer  är  hög,\r\nvilket innebär att risken minskat för att\r\navtalade löneökningar ska gröpas ur av en\r\nkraftig   och  okontrollerad   inflation.\r\nLöntagarna  har  också under  de  senaste\r\nåren       fått      historiskt      höga\r\nreallöneökningar trots att  de  nominella\r\nlönepåslagen   varit   måttfulla.   Under\r\nperioden 1994-2001 steg reallönerna med i\r\ngenomsnitt  ungefär 3 % per år.  Det  kan\r\njämföras  med  utvecklingen  under  1980-\r\ntalet  då  reallönerna var i  stort  sett\r\noförändrade  samtidigt som  de  nominella\r\nlöneökningarna  ökade dubbelt  så  mycket\r\nsom  i  slutet  av 1990-talet.  Till  det\r\nkommer att företagen och arbetsgivarna  i\r\ndag  är  medvetna  om  svårigheterna  att\r\nvältra  över  stigande  lönekostnader  på\r\nkonsumenterna. Utskottet kan  i  det  här\r\nsammanhanget    även    konstatera    att\r\nlönebildningens institutionella omgivning\r\nhar förändrats påtagligt de senaste åren.\r\nInom  t.ex. industrin och inom  delar  av\r\nhandeln  har nya samarbetsavtal tecknats.\r\nAvtalen   utgör  den  ram   inom   vilken\r\navtalsförhandlingarna bedrivs. Vidare har\r\nMedlingsinstitutet    inrättats,     vars\r\nuppgift är att understödja avtalsparterna\r\ni  deras strävan att uppnå både en stabil\r\nreallöneutveckling  och  en   snabb   och\r\nuthållig uppgång i sysselsättningen.\r\nUtskottet  kan  dock konstatera  att  de\r\nnominella  lönerna under  2001  och  2002\r\nstigit  snabbare än tidigare,  trots  den\r\nsvagare    konjunkturen.   Enligt    både\r\nMedlingsinstitutet                    och\r\nKonjunkturinstitutet (KI) steg de  totala\r\nlönekostnaderna  med  4,3 %  2001  och  4\r\n%  2002.  Det  är högre än löneökningarna\r\ni t.ex.\r\neuroområdet och i Förenta staterna  under\r\nsamma  tid. Under perioden 1996-2001  har\r\narbetskraftskostnaderna  i  det   svenska\r\nnäringslivet  stigit  med   ungefär   1,5\r\nprocentenheter mer per år än  motsvarande\r\nkostnader i EU, mätt i nationell  valuta.\r\nDen  svenska konkurrenskraften har  trots\r\ndet  förstärkts under perioden  genom  en\r\ngod produktivitetsutveckling och fallande\r\nkrona.  I  den  årliga  rapport   om   de\r\nsamhällsekonomiska förutsättningarna  för\r\nlönebildningen   i   Sverige    som    KI\r\npublicerade i höstas och som tas fram  på\r\nuppdrag av regeringen konstaterade KI att\r\nSverige  under  de närmaste  åren  skulle\r\nbehöva    komma   ned    i    en    lägre\r\nlöneökningstakt för att uppnå en fortsatt\r\ngynnsam  utveckling med fortsatt stigande\r\nsysselsättning och minskad arbetslöshet.\r\n\r\nArbetsmarknadens parter har ett särskilt\r\nansvar\r\n\r\nUtskottet utgår från att de senaste årens\r\nhöga  nominella löneökningstakt  framöver\r\nanpassas    nedåt    så    att     svensk\r\nkonkurrenskraft  inte  försämras.  Enligt\r\nutskottets  mening  har  arbetsmarknadens\r\nolika parter ett särskilt ansvar för  att\r\nlöneökningarna inte går över vad  som  är\r\nsamhällsekonomiskt   försvarbart.   Detta\r\ngäller,  enligt utskottets  mening,  även\r\nföretagsledarna   som,   i   likhet   med\r\nfackföreningarna och arbetstagarna, måste\r\nta  ansvar för sina löner. Utskottet vill\r\ni  sammanhanget även påpeka  att  det  är\r\nangeläget    att   lönebildningsprocessen\r\nmöjliggör  relativlöneförändringar   inom\r\nramen för den samlade löneökningstakt som\r\nekonomin tål.\r\n\r\nArbetsrätten\r\n\r\nNär   det  gäller  arbetsrätten  är   det\r\nutskottets  principiella uppfattning  att\r\ndet   i  många  fall  finns  en  felaktig\r\nföreställning  om att en  försvagning  av\r\narbetsrättslagstiftningen skulle ge stora\r\npositiva   effekter  på  tillväxten   och\r\nsysselsättningen.  Framför  allt   bidrar\r\narbetsrätten   till  att   skapa   trygga\r\narbetsförhållanden och stabila ekonomiska\r\nvillkor,  vilket i sig stärker tryggheten\r\nför  de  anställda. Enligt en  studie  av\r\narbetsrätten i olika OECD-länder som OECD\r\npublicerat   i  Employment  Outlook   har\r\narbetsrättens  utformning   inga   större\r\neffekter  på  den totala sysselsättningen\r\neller  den  totala arbetslösheten  i  ett\r\nland.\r\n\r\nRetoriken kring välfärdsligorna\r\n\r\nUtskottet  övergår nu till att  diskutera\r\nde  övergripande tillväxtfrågorna. I  sin\r\npolitiska argumentation använder Moderata\r\nsamlingspartiet,       Kristdemokraterna,\r\nCenterpartiet och Folkpartiet liberalerna\r\nofta  det som kallas för OECD:s tillväxt-\r\neller  välfärdsliga.  \"Sverige  rasar   i\r\nvälståndsligan\"    är     ett     vanligt\r\nförekommande  uttryck  i  de   ekonomisk-\r\npolitiska motionerna. Vad det handlar  om\r\när  den  statistik som OECD sammanställer\r\nav    s.k.   köpkraftskorrigerade    BNP-\r\nuppgifter  per  invånare.  Enligt   t.ex.\r\nmotion  Fi14 (m) har Sverige  sedan  1970\r\nhalkat från en femte till en tolfte eller\r\nnittonde  plats i välfärdsligan, beroende\r\npå hur man räknar.\r\nSom   utskottet  påpekat  vid   tidigare\r\nbehandlingar  (senast  i  bet.   2002/03:\r\nFiU1)  är OECD:s statistik så pass osäker\r\natt man bör vara mycket försiktig med att\r\ndra  alltför  långtgående  slutsatser  av\r\nuppgifterna. Möjligheten till jämförelser\r\nmellan   länderna  är  mycket  begränsad,\r\nenligt   bl.a.  OECD:s  egna   uppgifter.\r\nDessutom  har  måttet stora  brister  som\r\nmått på den ekonomiska välfärden.\r\nUtskottet  har  också  tidigare  påpekat\r\natt  valet av tidsperiod har en avgörande\r\nbetydelse  för resultatet.  Till  exempel\r\nhar Arbetarrörelsens ekonomiska råd (AER)\r\ni en rapport (nr 5 2000) visat att om man\r\ni  stället  använder 1947 som  utgångsår,\r\n1997  som  slutår och BNP per invånare  i\r\nåldern  15-64  år  som välfärdsmått  blir\r\nresultatet  en  allmän,  mycket   kraftig\r\nutjämning mellan OECD-länderna.  Sveriges\r\nplacering  ändras  under  perioden   från\r\nplats  sex  till  plats  åtta.  Samtidigt\r\nökade   Sveriges   produktionsnivå   från\r\nnästan  60 % till nästan 80 % av  Förenta\r\nstaternas nivå.\r\nUtskottet  kan emellertid utifrån  t.ex.\r\nOECD:s  statistik konstatera  att  svensk\r\nekonomi  tappat  i relativ  position  mot\r\nandra  länder  under  framför  allt   två\r\nperioder de senaste 30 åren - under andra\r\nhälften  av  1970-talet och i  början  av\r\n1990-talet. Den absolut största nedgången\r\nkom  i  början av 1990-talet då  Sveriges\r\nBNP föll samtidigt som flera andra länder\r\nfortsatte att ha en positiv tillväxt.\r\n\r\nSveriges relativa  position förbättras\r\n\r\nI   Kristdemokraternas  partimotion  Fi16\r\nredovisas  en del beräkningar  som  anses\r\nbevisa   att  Sverige  släpat   efter   i\r\ntillväxt även under senare delen av 1990-\r\ntalet.  Sådana beräkningar är dock mycket\r\nberoende av t.ex. val av jämförelseländer\r\noch  val  av tidsperiod. I motionen  sägs\r\nt.ex.  att  Sveriges BNP 2002  skulle  ha\r\nvarit  200  miljarder  kronor  högre   om\r\nSverige  under  perioden  1994-2002  hade\r\nhaft samma tillväxttakt som Finland.\r\nEnligt  utskottets mening är det  mycket\r\ntillfredsställande att Finland  under  de\r\nsenaste   åren  haft  en  hög   ekonomisk\r\ntillväxt. Finland är en viktig granne och\r\nhandelspartner, och forskning  visar  att\r\nsvensk och finländsk konjunkturutveckling\r\nofta  är  intimt sammanvävd. Sverige  har\r\nockså  mycket  att  lära  av  Finland  på\r\nskilda  områden. Men samtidigt måste  man\r\nkomma ihåg att Finlands uppgång delvis är\r\nen  följd  av  den kraftiga  nedgången  i\r\nbörjan  av  1990-talet, då  Finlands  BNP\r\nföll betydligt mer än Sveriges. Uppgången\r\nmedförde  också  att Finland,  innan  den\r\ninternationella       konjunkturnedgången\r\npåbörjades 2001, visade tydliga tecken på\r\nbristsituationer  på arbetsmarknaden  och\r\nstigande  inflationstakt,  enligt  OECD:s\r\nbedömning.   Till   detta   kommer    att\r\narbetslösheten i Finland, trots den  höga\r\ntillväxttakten     under      1990-talet,\r\nfortfarande  ligger  omkring   9   %   av\r\narbetskraften, en av de högsta nivåerna i\r\nEU.\r\nEnligt  OECD:s  statistik steg  Sveriges\r\nBNP  med i genomsnitt 3,1 % per år mellan\r\nåren    1994    och    2002    (inklusive\r\ntillväxttakten 1994, dvs. under nio  år).\r\nTillväxten  i OECD-området  ökade  med  i\r\ngenomsnitt  2,7  %  per  år  under  samma\r\nperiod,  tillväxten i EU med i genomsnitt\r\n2,4  %  och tillväxten i euroområdet  med\r\n2,2  %  per  år.  Detta  innebär  att  om\r\nSverige  under perioden hade  haft  samma\r\ntillväxt   som  OECD-området,  EU   eller\r\neuroområdet  i genomsnitt hade  nivån  på\r\nSveriges BNP varit lägre 2002.\r\n\r\nSvenska tillväxten dubbelt så hög som\r\neuroområdets förra året\r\n\r\nUtskottet vill i detta sammanhang påminna\r\nom att den svenska ekonomin växte med 1,9\r\n%  2002, enligt Statistiska centralbyråns\r\n(SCB) preliminära beräkningar. Det är  en\r\ndubbelt  så  hög tillväxt som  i  EU  och\r\neuroområdet där BNP under förra året steg\r\nmed 1 % respektive 0,8 %.\r\nI   motion   Fi14  (m),  men   också   i\r\nmotionerna Fi15 (fp) och Fi16 (kd), anges\r\natt  målet  för den ekonomiska  politiken\r\nbör  vara en långsiktigt hållbar tillväxt\r\npå minst 3 % per år.\r\n\r\nHög tillväxt - ett viktigt mål i den\r\nekonomiska politiken\r\n\r\nSom  utskottet framhållit vid ett flertal\r\ntillfällen  tidigare är en hög  ekonomisk\r\ntillväxt   en  avgörande   del   av   den\r\nekonomiska  politiken under förutsättning\r\natt   den  är  ekologiskt  hållbar.   Som\r\nredovisades ovan har Sveriges BNP  stigit\r\nmed i genomsnitt 3,1 % per år sedan 1994,\r\nvilket  är 0,9 procentenheter mer per  år\r\nän  genomsnittet  i euroområdet  och  0,4\r\nprocentenheter mer per år än genomsnittet\r\nav OECD-länderna.\r\nUtskottet   vill  här   passa   på   att\r\nreferera   till   kommissionens   senaste\r\nuppföljning       av       den       s.k.\r\nLissabonprocessen.   Vid   toppmötet    i\r\nLissabon satte EU upp målet att till 2010\r\nbli   världens  mest  konkurrenskraftiga,\r\ndynamiska  och kunskapsbaserade  ekonomi.\r\nVarje   år   görs   en   uppföljning   av\r\nmedlemsländernas  insatser  för  att   nå\r\nmålet.  I uppföljningen jämförs ländernas\r\nutveckling  inom  ett fyrtiotal  områden,\r\nsom   t.ex.   sysselsättning,   tillväxt,\r\ninflation  och  prisutveckling.   I   den\r\nsenaste  uppföljningen har Sverige  flest\r\ntopplaceringar  i  jämförelsen.   Sverige\r\nframhålls också av kommissionen  som  ett\r\nföregångsland  när det gäller  ekonomiska\r\nreformer,   sysselsättning,  miljö   samt\r\nforskning och innovation.\r\nUtskottet  vill också nämna  en  rapport\r\nom  de offentliga finanserna i EU som EU-\r\nkommissionen presenterade i fjol.  Enligt\r\nrapporten   är   de  svenska   offentliga\r\nfinanserna de som bland EU-länderna  bäst\r\nstimulerar  till ökad tillväxt  och  ökad\r\nsysselsättning. Vidare är Sverige ett  av\r\nde   två   länder  som  under  1990-talet\r\nlyckats     förbättra    de    offentliga\r\nutgifternas  bidrag  till  tillväxt   och\r\nsysselsättning samtidigt som utgiftsnivån\r\nsjunkit.    Det    andra    landet     är\r\nNederländerna.\r\nDet  är utskottets fasta övertygelse att\r\nmöjligheterna    att    nå    den    höga\r\ntillväxttakten  i  slutet  av  1990-talet\r\nhade   varit  betydligt  sämre   med   de\r\nbudgetalternativ       som       Moderata\r\nsamlingspartiet,  Kristdemokraterna   och\r\nFolkpartiet  liberalerna presenterat  för\r\nden  aktuella  perioden. De mycket  stora\r\nskattesänkningar  och budgetnedskärningar\r\nsom   partierna,  framför  allt  Moderata\r\nsamlingspartiet, då förespråkade hade med\r\nstor sannolikhet skapat en betydande  oro\r\noch   osäkerhet  bland  ekonomins   olika\r\naktörer med kraftigt negativa effekter på\r\ntillväxt, sysselsättning och välfärd  som\r\nföljd.\r\nUtskottet   vill   i   anslutning   till\r\ndiskussionen  kort även redogöra  för  en\r\nvidareutveckling          av          den\r\nköpkraftskorrigerade BNP-statistiken  som\r\nEU:s  statistikorgan, Eurostat, tar fram.\r\nEurostat   har   bl.a.   undersökt    den\r\nköpkraftskorrigerade produktionsnivån för\r\nolika  regioner  inom  EU-länderna  under\r\n1998. Resultatet visar på en ganska  stor\r\nskillnad mellan de fattigaste och rikaste\r\nregionerna   i  flertalet   länder.   Den\r\nstörsta spridningen finns enligt Eurostat\r\ni  Tyskland följt av Frankrike, Österrike\r\noch  Belgien. Enligt Eurostats  uppgifter\r\när  Sverige  det land som har den  minsta\r\nspridningen  mellan  olika  regioner.   I\r\nlikhet  med  OECD:s s.k. välfärdsliga  är\r\näven Eurostats beräkningar behäftade  med\r\nstora  statistiska  problem.  Men  enligt\r\nutskottets  mening  kan  man   ändå   dra\r\nföljande  viktiga slutsats: de  regionala\r\nklyftorna   i  Sverige  förefaller   vara\r\nmindre än i flertalet övriga länder i EU.\r\nUtskottet   vill   i  likhet   med   vid\r\ntidigare behandlingar också erinra om att\r\ndet  finns andra undersökningar  som  kan\r\nkomplettera OECD:s mått och därmed  bidra\r\ntill   att   fördjupa   diskussionen   om\r\nekonomisk  välfärd. En sådan undersökning\r\när  den  rapport  om  utvecklingsnivån  i\r\nvärlden   som   FN:s   utvecklings-   och\r\nbiståndsorgan, UNDP, löpande  publicerar.\r\nI    UNDP:s   sammanvägda   index    över\r\nlivslängd, utbildning och levnadsstandard\r\nplacerade  sig  Sverige  på  andra  plats\r\n2002,  strax efter Norge. Vid  mitten  av\r\n1970-talet låg Sverige på en fjärdeplats.\r\nEn  annan  undersökning, där perspektivet\r\när  betydligt  snävare och  framför  allt\r\nbehandlar  närings- och företagsklimatet,\r\när     den    jämförande    studien    av\r\nnäringspolitiken som Näringsdepartementet\r\nnu  publicerat tre år i rad. Förra  årets\r\nrapport  Benchmarking av näringspolitiken\r\n2002  (Ds  2002:20) gör en  bedömning  av\r\nSveriges  utveckling  jämfört  med  andra\r\nOECD-länder  vad  avser indikatorer  inom\r\nt.ex.     områdena     näringsliv     och\r\nföretagande,  arbetsmarknad,   arbetsliv,\r\nforskning  och utveckling, IT  och  tele,\r\nenergiförsörjning  och   transporter.   I\r\nkorthet   visar  resultaten  att  Sverige\r\nhamnar   på   den   övre  tredjedelen   i\r\nrangordningen  i  29  av  de   51   olika\r\nindikatorer som undersökts. Endast i  fem\r\nfall placerar sig Sverige i den tredjedel\r\nav    länder    som   har   den    sämsta\r\nutvecklingen. Jämfört med den studie  som\r\ngjordes  2001 har Sverige förbättrat  sin\r\nposition    i   13   indikatorer    medan\r\npositionen försämrats i 6 indikatorer.\r\n\r\nFöretagen och globaliseringen\r\n\r\nInnan  utskottet går in på frågorna kring\r\nkonkurrens   och   företagsklimat    vill\r\nutskottet kort kommentera diskussionen  i\r\nbl.a. motionerna Fi14 (m), Fi15 (fp)  och\r\nFi16  (kd)  om försäljningar  av  företag\r\ntill  utlandet  och  ökat  utlandsägande.\r\nRuntom  i  världen  pågår  en  omfattande\r\nglobalisering av ägandet och produktionen\r\noch  en internationell omstrukturering  i\r\nnäringslivets   olika   branscher.   Både\r\ningående och utgående direktinvesteringar\r\noch  s.k. portföljinvesteringar har  ökat\r\nmycket   kraftigt,  även   om   en   viss\r\navmattning noterats under de senaste åren\r\ntill följd av den svaga konjunkturen  och\r\nnedgången  i  IKT-sektorn  (sektorn   för\r\ninformations- och kommunikationsteknik).\r\nEnligt   utskottets   mening   är    det\r\nutomordentligt        viktigt         att\r\nglobaliseringens    och     det     ökade\r\nutlandsägandets  effekter  på   ekonomin,\r\nnäringslivet  och  sysselsättningen  noga\r\nföljs    och   analyseras.   Frågan    är\r\nemellertid inte unik för Sverige. I  både\r\nEuropa  och  den  övriga  industrivärlden\r\npågår  en  intensiv debatt  om  utländska\r\nförvärv,           företagsutflyttningar,\r\nsammanslagningar   och    företagsklimat.\r\nDebatten  är  emellertid ofta  onyanserad\r\noch    ibland    rentav   behäftad    med\r\nundergångstoner. Enligt utskottets mening\r\nfinns   det  mycket  som  tyder  på   att\r\nutländska  investeringar  i  Sverige  kan\r\nspela  en viktig roll för utvecklingen  i\r\nsvensk ekonomi. I många fall tillför  nya\r\ninternationella  ägare nytt  kapital,  ny\r\nkompetens  och  nya  förutsättningar  för\r\ninvesteringar,       produktion       och\r\nförsäljning.\r\nBilden  av  en  ödesmättad utförsäljning\r\nav  svenska  företag och  utflyttning  av\r\nhuvudkontor måste också kompletteras  med\r\natt   även   svenska   företag   i   stor\r\nutsträckning köper utländska företag  för\r\natt  stärka  sin ställning och kompetens.\r\nEnligt                        Riksbankens\r\nbetalningsbalansstatistik   har   svenska\r\nföretag    under    perioden    1995-2002\r\ndirektinvesterat i utlandet  för  omkring\r\n130 miljarder kronor mer än vad utländska\r\nföretag  direktinvesterat  i  Sverige  (i\r\ndessa siffror har för 1999 den jämbördiga\r\nfusionen mellan Astra och Zeneca  rensats\r\nbort eftersom Astras innehav i Zeneca  är\r\nbokfört   som  ett  portföljinnehav   och\r\ndärmed      inte      registrerat       i\r\ndirektinvesteringsstatistiken       medan\r\nZenecas  innehav i Astra  är  registrerat\r\nsom en direktinvestering).\r\nFör  att  ytterligare nyansera  debatten\r\nvill    utskottet   även   referera    en\r\nenkätundersökning       som       Svenska\r\nIndustritjänstemannaförbundet (SIF) gjort\r\nbland  de  större  medlemsklubbarna   med\r\nanledning  av debatten om utflyttning  av\r\nsvensk industriproduktion. Enligt enkäten\r\nvar  det  under  perioden 1999-2001  lika\r\nmånga  företag som flyttade in verksamhet\r\ntill  Sverige  som det  var  företag  som\r\nflyttade ut verksamhet till andra länder.\r\nUtlandets  kraftigt  stigande   intresse\r\nför  Sverige, svenska företag och svenskt\r\nnäringsliv  har bl.a. berott på  Sveriges\r\nframgångar inom IT-sektorn. Vid sidan  av\r\ndirektinvesteringar i svenska  IT-företag\r\nhar  det  skett ett betydande inflöde  av\r\nutländska  investeringar och kapital  när\r\ndet  gäller forskning och utveckling inom\r\nIT.  Även  om  den  s.k. IKT-sektorn  för\r\ntillfället   karakteriseras  av   kraftig\r\navmattning    och   omstrukturering    är\r\nutskottet  övertygat  om  att  IT-sektorn\r\nkommer  att få stor betydelse för Sverige\r\noch  den svenska tillväxten framöver. Ett\r\ntydligt  bevis på sektorns betydelse  för\r\nden  svenska  ekonomin  är  den  oro  och\r\nosäkerhet som de senaste årens problem  i\r\nföretaget Ericsson skapat. Utskottet vill\r\nhär  passa  på att erinra om att  det  på\r\nregeringens  initiativ pågår ett  flertal\r\nolika    projekt   för   att    stimulera\r\nanvändandet av IT och främja utvecklingen\r\nav mobila tjänster i samhället.\r\n\r\nFöretagsklimatet avgörande för tillväxt\r\noch sysselsättning\r\n\r\nHelt  avgörande för Sverige, den  svenska\r\ntillväxten  och sysselsättningen  är  att\r\nSveriges  konkurrenskraft  är   hög   och\r\nföretagsklimatet gott. Till skillnad från\r\nvad  som  hävdas i motionerna  Fi14  (m),\r\nFi15  (fp), Fi16 (kd) och Fi17 (c)  anser\r\nutskottet att det grundläggande  klimatet\r\nför   företagande,  expansion  och  högre\r\nsysselsättning är relativt gott, även  om\r\nden                       internationella\r\nkonjunkturavmattningen  och  nedgången  i\r\nIKT-sektorn   skapat   påfrestningar   på\r\nskilda håll i näringslivet.\r\nDe  offentliga finanserna har  sanerats,\r\nvilket  har  gett en stabil  och  hållbar\r\nmakroekonomisk situation. För att befästa\r\ndenna utveckling annonserar regeringen  i\r\nvårpropositionen  ett  antal  besparingar\r\noch  utgiftsbegränsningar för  att  klara\r\nutgiftstaken under 2003 och 2004.\r\nRäntorna  har  sjunkit kraftigt  både  i\r\nförhållande  till  tidigare  under  1990-\r\ntalet  och till räntenivåerna under 1970-\r\noch  1980-talen.  Sedan slutet  av  1990-\r\ntalet  har de svenska obligationsräntorna\r\nendast  legat  några  tiondelar  över  de\r\ntyska   obligationsräntorna.   Under   de\r\nsenaste  årens turbulens på  valuta-  och\r\nräntemarknaderna  med   bl.a.   sjunkande\r\nvärde  på  den  svenska kronan  har  dock\r\nskillnaden från de tyska räntorna  stigit\r\ntill omkring 0,5 procentenheter. Det  kan\r\njämföras  med  ett räntegap mot  Tyskland\r\nsommaren   1994  på  mellan   4   och   5\r\nprocentenheter.   Innebörden   av   denna\r\nutveckling  är  att svenska  företag  och\r\nhushåll  kan  finansiera sig till  nästan\r\nsamma  kostnad  som  de  tyska  kan.  Det\r\nstimulerar  både företagens investeringar\r\noch den inhemska efterfrågan.\r\n\r\nGrundläggande klimatet är gott\r\n\r\nEn  annan  mycket viktig del i tillväxts-\r\noch  företagsklimatet är att  inflationen\r\nsjunkit kraftigt, till en nivå som tidvis\r\nunderstigit   den   i   våra   viktigaste\r\nkonkurrentländer.  Om  man  bortser  från\r\nutvecklingen  de  senaste  två  åren  har\r\nlöneökningarna  under  de  senaste   åren\r\nvarit  relativt måttliga,  trots  en  hög\r\ntillväxttakt   och  att  sysselsättningen\r\nmellan 1997 och 2001 steg med omkring 320\r\n000 personer. Bland annat som en följd av\r\ndenna   utveckling   ökade   de   svenska\r\nföretagen sina andelar på världsmarknaden\r\nrelativt  kraftigt under senare delen  av\r\n1990-talet   och  början  av   2000-talet\r\nsamtidigt som icke konjunkturkänsliga kun\r\nskapsintensiva   branscher   ökade   sina\r\nandelar av svensk export.\r\nTill  följd av den svaga internationella\r\nefterfrågan        förlorade         dock\r\nexportindustrin   andelar   under   2001,\r\nspeciellt  inom  IKT-området,  medan   en\r\nökning   av    råvaruexporten   och   den\r\nråvarunära  exporten  bidrog   till   att\r\nmarknadsandelarna steg svagt under 2002.\r\n\r\nKonkurrensklimatet ska förbättras\r\nytterligare\r\n\r\nUtskottet    konstaterar    vidare    att\r\nkonkurrensen        och         ekonomins\r\ntillväxtvillkor har förbättrats under det\r\nsenaste decenniet.\r\nUnder  de  senaste åren  har  regeringen\r\npresenterat  en rad ytterligare  åtgärder\r\nför  att öka konkurrensen och pressa  ned\r\nden    svenska   prisnivån.   Regeringens\r\nsträvan     är     att     de     svenska\r\nkonsumentpriserna  ska  sjunka  till  den\r\ngenomsnittliga prisnivån i EU. Förra året\r\nbeslutade  riksdagen om en  skärpning  av\r\nkonkurrenslagen för att skapa effektivare\r\nregler för bekämpning av karteller (prop.\r\n2001/02:167,  bet.  2001/02:NU16,   rskr.\r\n2001/02:318).  Skärpningen innebär  bl.a.\r\natt  den s.k. konkurrensskadeavgiften kan\r\nefterges   eller   reduceras   och    att\r\nsekretesskyddet  stärkts  för   den   som\r\nlämnar  uppgifter om olagliga  samarbeten\r\npå  marknaderna. I slutet av  förra  året\r\nlämnade  Konkurrensverket  över  den   av\r\nregeringen    beställda   rapporten    om\r\nprisskillnaderna mellan Sverige och andra\r\nländer     och     konkurrensen      inom\r\ndagligvaruhandel.    Ungefär    samtidigt\r\npresenterade  den  s.k.  byggkommissionen\r\nsitt  betänkande  \"Skärpning  gubbar\"  om\r\nåtgärder  för  att  öka  konkurrensen   i\r\nbyggsektorn, sänka byggpriserna och komma\r\ntill  rätta med byggfel och byggfusk.  De\r\nbåda  utredningarnas  förslag  bereds  nu\r\ninom Regeringskansliet.\r\n\r\nSverige - en framstående kunskapsnation\r\n\r\nEnligt  utskottets mening är den  svenska\r\nföretagsbeskattningen     som      helhet\r\nkonkurrenskraftig  i ett  internationellt\r\nperspektiv.  Utbildnings-  och   kunskaps\r\nnivån  hos  den svenska arbetskraften  är\r\nhög   och   ökar  ytterligare  genom   de\r\nsatsningar  på kunskap och kompetens  som\r\nregeringen   vidtar  i  alla   delar   av\r\nutbildningssystemet.     Sverige      ska\r\nkonkurrera  med kompetens och välutbildad\r\narbetskraft. Enligt OECD är  Sverige  det\r\nland   i  världen  som  investerar   mest\r\nresurser i kunskap som andel av BNP,  och\r\nutgångspunkten  är  att  Sverige  även  i\r\nfortsättningen ska vara världens  främsta\r\nkunskapsnation.     I     samband     med\r\nbudgetpropositionen  för  2001  beslutade\r\ndärför   riksdagen  om  kraftigt  utökade\r\nresurser till skolan. I år, liksom  förra\r\nåret,   ökar  resurserna  med  1  miljard\r\nkronor  jämfört  med föregående  år,  och\r\ndärefter ökar tilldelningen med 1 miljard\r\nkronor   per  år  fram  tills   nivån   5\r\nmiljarder   kronor   nås   2006.    Denna\r\nresursförstärkning gör att det t.ex.  kan\r\nanställas  ytterligare  omkring  15   000\r\nlärare  eller  annan  personal  i  skolan\r\neller på fritids.\r\n\r\nExpansionen inom högskolan fortsätter\r\n\r\nExpansionen inom högskolan fortsätter och\r\nantalet  utbildningsplatser  stiger   med\r\nomkring  100  000 mellan 1997  och  2003.\r\nUtbyggnaden     har    hittills     varit\r\nkoncentrerad till naturvetenskapliga  och\r\ntekniska ämnen, men nu sker successivt en\r\nbreddning. Universitet och högskolor  ges\r\nmöjlighet att omfördela resurser för  att\r\nmöta  det  ökade  behovet av  välutbildad\r\npersonal  inom  vården.  Vidare  tillförs\r\nresurser  för  att  höja  kvaliteten   på\r\ngrundutbildningen     inom     humaniora,\r\nteologi, juridik och samhällsvetenskap.\r\nDet långsiktiga målet är att 50 % av  en\r\nårskull ska ha börjat på högskolan vid 25\r\nårs  ålder.  För att bl.a. öka mångfalden\r\noch    minska   snedrekryteringen   byggs\r\ndistansutbildningen    ut,    ett    s.k.\r\nnätuniversitet     införs     och      en\r\nrekryteringsdelegation inrättas. Som  ett\r\nled   i  den  gröna  skatteväxlingen  har\r\npengar     avsatts    för     individuell\r\nkompetensutveckling. Ärendet  bereds  för\r\nnärvarande   i   Regeringskansliet    och\r\nregeringen  anger i vårpropositionen  att\r\nden avser att återkomma med förslag under\r\nden  innevarande  mandatperioden.  Vidare\r\nhar   studiestödet  reformerats  och  vid\r\nårsskiftet     infördes     ett      nytt\r\nvuxenstudiestöd, som ersatte det tidigare\r\nsärskilda utbildningsbidraget. Stödet  är\r\nriktat  mot  personer med kort utbildning\r\nsom  är  över  25  år och  som  är  eller\r\nriskerar  att  bli arbetslösa  eller  har\r\nnågot   funktionshinder.  Som   utskottet\r\nredogjort  för  tidigare  föreslår   dock\r\nregeringen  i  vårpropositionen  att  det\r\nhögre  studiebidraget avskaffas  för  dem\r\nsom   redan   har   fullständig   treårig\r\ngymnasieutbildning.\r\nUtbildningsområdets   andel    av    BNP\r\nutgjorde  6,7 % 1999, vilket är högre  än\r\ntidigare under 1990-talet. Sverige liksom\r\növriga  nordiska länder har satsat mycket\r\npå  utbildning och ligger i nivå med  USA\r\neller t.o.m. högre.\r\nDe   senaste   tio  åren   har   antalet\r\nutexaminerade  forskare  fördubblats  och\r\nden  tidigare  aviserade  satsningen   på\r\nforskning   fortsätter.  Under   perioden\r\n2001-2003  tillförs olika  lärosäten  214\r\nmiljoner kronor för 14 nya forskarskolor.\r\nTotalt  ökar  de statliga  anslagen  till\r\ngrundforskning och forskarutbildning  med\r\n1,5  miljarder kronor till 2004. Dessutom\r\nhar  ett arbete påbörjats för att se till\r\natt  olika  forskningsresultat  i  större\r\nomfattning  omsätts i nya  produkter  och\r\ntjänster.\r\n\r\nRegelverket för företagen\r\n\r\nI   bl.a.  motion  Fi17  (c)  anförs  att\r\nregeringen   endast   vidtagit    ytterst\r\nblygsamma   åtgärder  för  att  stimulera\r\nföretagsamheten.    Motionärerna    anför\r\nvidare  att antalet regler och blanketter\r\nför  småföretag bör minska med  25  %.  I\r\nmotion  Fi15 (fp) anser motionärerna  att\r\nföretagarnas kostnader för administration\r\nav   regelverket  bör  krympas   med   en\r\nfjärdedel.\r\nUtskottet vill med anledning av  detta\r\nframhålla     att     företagande     och\r\nsmåföretagande spelar en avgörande roll i\r\nden  offensiv  för uthållig tillväxt  och\r\nökad sysselsättning som regeringen första\r\ngången  presenterade  i  vårpropositionen\r\n1998 och som löpande följts upp i de vår-\r\noch  budgetpropositioner som presenterats\r\nsedan dess. Därför har riksdagen under de\r\nsenaste   åren   beslutat   om   en   rad\r\nförbättringar   för  företagen   och   då\r\nframför  allt  för  de mindre  företagen.\r\nExempelvis har enskilda näringsidkare och\r\ndelägare  i handelsbolag fått regler  som\r\när  mer  likvärdiga dem  som  gäller  för\r\naktiebolag.    För   nystartad    enskild\r\nnäringsverksamhet  har möjlighet  införts\r\natt    kvitta    underskott    i    aktiv\r\nnäringsverksamhet  mot  tjänsteinkomster.\r\nDessutom       har      lättnader       i\r\nägarbeskattningen    för    ägare    till\r\nonoterade aktiebolag genomförts. Reglerna\r\nför skattetillägg vid periodiseringsfel i\r\nmomsredovisningen  har  lindrats.  Vidare\r\nhar     reserveringsmöjligheterna     för\r\nenskilda  näringsidkare och  handelsbolag\r\nförstärkts  ytterligare.  Avdragsreglerna\r\nför  pensionskostnader, beskattningen  av\r\npersonaloptioner   och    avdraget    för\r\npensionssparande       för       enskilda\r\nnäringsidkare       har       förenklats.\r\nInformationen  kring  nyföretagande   och\r\nstödet  till  kooperativ  utveckling  har\r\nutökats. Villkoren för avsättningar  till\r\nperiodiseringsfonder   har   förbättrats.\r\nBeskattningen av utländska  experter  har\r\nlättats.  Dröjsmålsavgiften vid betalning\r\nav tull har sänkts, och kupongskatten för\r\nutdelning på näringsbetingade aktier till\r\nutländska ägare har avskaffats. Flertalet\r\nav     de    s.k.    stoppreglerna    för\r\nfåmansföretag  har tagits  bort,  och  de\r\ns.k.    3:12-reglerna,    som    reglerar\r\nbeskattning av utdelning och reavinst  på\r\naktier   i   fåmansföretag,  bereds   för\r\nnärvarande      i      Regeringskansliet.\r\nUtgångspunkten  för  beredningen  är  att\r\nreglerna    blir   mer   gynnsamma    för\r\nföretagarna.\r\nSedan  2001  är det också  tillåtet  för\r\nföretag  att  under vissa förutsättningar\r\nköpa  tillbaka  egna aktier.  Fullständig\r\nkvittningsrätt har införts för reavinster\r\npå  onoterade  aktier  mot  förluster  på\r\nnoterade  aktier. Kvittningsbegränsningen\r\nför    vinster    och    förluster     på\r\nmarknadsnoterade blandfonder har  slopats\r\nsamtidigt  som reglerna om schablonavdrag\r\nför    ökade    levnadsomkostnader    har\r\nförenklats  och  förbättrats.  Ett   nytt\r\nsjöfartsstöd  har  införts.   Ytterligare\r\nåtgärder  har  vidtagits för  att  främja\r\nkooperativt  företagande  samtidigt   som\r\nökade  resurser  ges för att  understödja\r\nkvinnors,    invandrares    och     ungas\r\nföretagande.  Detta genom s.k.  mikrolån,\r\nresurser    till   affärsrådgivare    och\r\nregionala  och  lokala resurscentrum  för\r\nkvinnor.  Skatten på investmentbolag  har\r\nsänkts   och   beskattningen   av    s.k.\r\nnäringsbetingade andelar i  bolagssektorn\r\nhar  avskaffats.  Vidare  har  momsen  på\r\nböcker, tidskrifter och persontransporter\r\nsänkts  och  socialavgifterna  för  vissa\r\nföretag   i   stödområde  A   reducerats.\r\nDessutom har medel avsatts under  tre  år\r\nför    ett    nationellt   program    för\r\nentreprenörskap. Från och med  i  år  har\r\nalla   fysiska  personer  som   redovisar\r\nintäkter  av  näringsverksamhet  fått  en\r\nförtryckt  självdeklaration. Reglerna  om\r\nframskjuten   beskattning    vid    vissa\r\nandelsbyten  har utvidgats samtidigt  som\r\nnya     företag    fått    uppskov    med\r\nskattebetalningarna i tre månader för att\r\ngöra  det  lättare för  nya  företag  att\r\nkomma i gång med verksamheten.\r\nFör  att underlätta att starta och driva\r\nföretag   anger   också   regeringen    i\r\nvårpropositionen  att   den   förebereder\r\nförslag  som ytterligare ska öka  utbudet\r\nav kapital för företag som befinner sig i\r\nen tidig utvecklingsfas.\r\n\r\nFörenkling av regelverket\r\n\r\nNär  det  gäller Småföretagsdelegationens\r\nförslag  till åtgärder för att  förbättra\r\nför    småföretagen    och    den    s.k.\r\nSimplexenheten  inom Näringsdepartementet\r\nvill   utskottet  erinra  om  den  tredje\r\nredogörelsen  om  förenklingsarbetet  med\r\nsärskild inriktning på småföretagen (skr.\r\n2002/03:8)  som regeringen  lämnade  till\r\nriksdagen i oktober i fjol. I likhet  med\r\ntidigare  anges  i  skrivelsen  att   det\r\növergripande   målet  är  att   förbättra\r\nsmåföretagens      arbetsförutsättningar,\r\nkonkurrensförmåga och  villkor  i  övrigt\r\nför    att   öka   sysselsättningen   och\r\ntillväxten.   Ett  viktigt  delmål,   som\r\nregeringen  sätter upp, är  att  inom  en\r\ntreårsperiod  tydligt minska regelverkens\r\nadministrativa  börda  för  småföretagen.\r\nMålet   ska   löpande  följas   upp   och\r\nresultaten  redovisas för riksdagen.  Ett\r\nproblem i sammanhanget är att det  saknas\r\nmetoder   för  att  rättvist   mäta   den\r\nadministrativa  bördan.  Regeringen   har\r\ndärför      gett      Institutet      för\r\ntillväxtpolitiska   studier   (ITPS)    i\r\nuppgift  att tillsammans med näringslivet\r\nutarbeta en metod för att mäta företagens\r\nadministrativa  börda. En första  mätning\r\nenligt  den  nya metoden ska göras  under\r\n2003 och i anslutning till resultaten  av\r\nmätningen kommer regeringen att  redovisa\r\nmer   konkreta   mål  för   småföretagens\r\nregelbörda     samt     redovisa      ett\r\nhandlingsprogram för hur målen  ska  nås.\r\nFörutom   detta  redovisas  i  skrivelsen\r\nbl.a.    hur    myndigheterna   tillämpat\r\nförordningen om särskild konsekvensanalys\r\nav  reglers  effekter  för  småföretagens\r\nvillkor.  Under  2001 har 29  myndigheter\r\ntillsammans  infört  och  ändrat  i   377\r\nföreskrifter  med bäring på små  företag.\r\nMyndigheterna har samtidigt  upphävt  136\r\nföreskrifter och allmänna råd.\r\nArbetet   med  regelförenklingar   drivs\r\nbl.a.  inom  den  s.k. Simplexenheten  på\r\nNäringsdepartementet.   En    prioriterad\r\nuppgift  har  varit utbildning  om  bl.a.\r\nSimplexförordningen  för   tjänstemän   i\r\nRegeringskansliet och på myndigheter  och\r\ni  utredningsväsendet. Fram till  augusti\r\n2002  hade 24 utbildningar genomförts,  i\r\nvilka 300 olika tjänstemän deltagit.\r\nI  skrivelsen  anger  regeringen  vidare\r\natt    arbetet    med   att   identifiera\r\nbefintliga    regelverk    som    behöver\r\nförenklas ska prioriteras. Som en hjälp i\r\ndetta  arbete har bl.a. ett utökat samråd\r\nvid    regelförändringar   införts    med\r\nföreträdare   för  små   och   medelstora\r\nföretag. Samrådsgruppens uppgift  är  att\r\nfungera  som  stöd  vid  utvecklingen  av\r\narbetsmetoder   samt  att   ge   konkreta\r\nförslag  på  förenklingar  av  befintliga\r\nregler.  Ett resultat av gruppens  arbete\r\när     bl.a.     det      uppskov     med\r\nskattebetalningar i tre månader  för  nya\r\nföretag som utskottet redovisade ovan.  I\r\nNäringsdepartementet pågår  dessutom  ett\r\nprojekt  avseende nya företagsformer  och\r\nnya    anställningsformer.   Syftet   med\r\nprojektet är bl.a. att studera de  hinder\r\nsom  finns  när människor  går  från  ett\r\nanställningsförhållande  till   att   bli\r\nföretagare.\r\nUtskottet  vill i detta sammanhang  även\r\nnämna   Företagarguiden  som   regeringen\r\nlanserade under 2001. Företagarguiden  är\r\nen           Internetportal           med\r\nmyndighetsinformation riktad till företag\r\noch  blivande  företagare. Adressen  till\r\nFöretagarguiden                        är\r\nwww.foretagarguiden.se, och den drivs  av\r\nNutek  i  samarbete  med  ett  trettiotal\r\nmyndigheter.   Utskottet    vill    också\r\nuppmärksamma  målet  om  den   s.k.   24-\r\ntimmarsmyndigheten   i   den   offentliga\r\nförvaltningen. Innebörden av målet är att\r\nall  offentlig myndighetsservice som  kan\r\nska  tillhandahållas elektroniskt, vilket\r\nt.ex.  underlättar för företagare i deras\r\nverksamhet.\r\nUtskottet    avslutar    avsnittet    om\r\nkonkurrensklimat  med  att  berätta   att\r\nWorld     Economic    Forum     i     sin\r\nkonkurrensrapport för 2002 utsåg  Sverige\r\ntill det femte bästa landet i världen vad\r\ngäller  konkurrens-  och  tillväxtklimat.\r\nFörra  året placerade sig Sverige  på  en\r\nniondeplats.          Konkurrensrapporten\r\nundersöker 95 olika länder inom en  mängd\r\nolika    områden,    som    t.ex.     det\r\nmikroekonomiska klimatet,  det  generella\r\nkonkurrensklimatet,        infrastruktur,\r\nsamarbetsklimat, lagstiftning, hållbarhet\r\noch miljökrav, IT-utveckling etc.\r\nEnligt     utskottets    mening     hade\r\ntopplaceringen    i   konkurrensrapporten\r\nknappast   varit   möjlig   om   Moderata\r\nsamlingspartiet, Folkpartiet liberalerna,\r\nKristdemokraterna och Centerpartiet  hade\r\nfått genomföra den ekonomiska politik  de\r\npropagerat för under de senaste åren.\r\n\r\nTillväxt och full sysselsättning  i hela\r\nSverige\r\n\r\nI  motion  Fi17 (c) hävdas också  att  de\r\nregionala  klyftorna i Sverige ökar.  Som\r\nutskottet  påpekat tidigare  är  inte  de\r\nsenaste  årens  kraftiga  tillväxt-   och\r\nsysselsättningsökning  jämnt  fördelad  i\r\nlandet.  I många län och kommuner brottas\r\nman   med   utflyttning   och   en   svag\r\narbetsmarknad, medan det i andra regioner\r\nsnarare  råder  brist  på  arbetskraft  i\r\nvissa sektorer och inflyttningen är stor.\r\nDenna   situation  är  enligt  utskottets\r\nmening   ett   allvarligt  hot   mot   en\r\nbalanserad regional utveckling i landet.\r\nSom  utskottet  tidigare  framhållit  är\r\nett   viktigt   mål  i   den   ekonomiska\r\npolitiken  att  hela  Sverige  ska  växa.\r\nStaten  har  ett övergripande ansvar  för\r\nutvecklingen i hela landet samtidigt  som\r\ndet  även krävs aktiva lokala insatser  i\r\nalla   delar  av  landet  för  att  skapa\r\nförutsättningar  för högre  tillväxt  och\r\nökad  sysselsättning. Genom det kommunala\r\nutjämningssystemet  sker  en  långtgående\r\nutjämning    av    skatteinkomster    och\r\nstrukturellt    betingade   merkostnader.\r\nDärigenom ökar förutsättningarna för alla\r\nkommuner och landsting i landet att kunna\r\nerbjuda  sina  invånare en  bra  service,\r\nvård, omsorg och skola. I motion Fi14 (m)\r\nföreslås    förändringar   och,    enligt\r\nutskottets       mening,       allvarliga\r\nförsvagningar  av utjämningssystemet.  Om\r\ndessa   förslag  genomfördes  skulle   de\r\nregionala obalanserna bli större  än  vad\r\nde är i dagsläget.\r\nInriktningen  av  regionalpolitiken   är\r\natt  skapa  förutsättningar  för  hållbar\r\nekonomisk    tillväxt,    rättvisa    och\r\nvalfrihet,      så     att     likvärdiga\r\nlevnadsvillkor skapas för  medborgarna  i\r\nhela    riket.   Decentraliseringen    av\r\nhögskolan,   insatser   för    att    öka\r\nunderhåll, bärighet och rekonstruktion av\r\nvägar  och  järnvägar, satsningarna  inom\r\ninfrastrukturen,  som  t.ex.  Botniabanan\r\noch  förbättringen av Ådalsbanan, och  de\r\nsenaste  årens stora bidragsökningar  för\r\natt  säkra  en god kvalitet inom  skolan,\r\nvården  och  omsorgen  är  några  av   de\r\nåtgärder   som  vidtas  för   att   skapa\r\nförbättrade möjligheter runt om i landet.\r\nFör   att   stärka   småföretagandet   i\r\nutsatta     områden    har     företagens\r\nsocialavgifter i stödområde A sänkts.\r\nSom  en följd av regeringens proposition\r\nom  regionalpolitiken -  En  politik  för\r\ntillväxt  och  livskraft  i  hela  landet\r\n(prop.  2001/02:4)  - som  lämnades  till\r\nriksdagen hösten 2001, införs under  2003\r\noch  2004  ett  särskilt statsbidrag  för\r\nkommuner   och  landsting   med   kraftig\r\nbefolkningsminskning.    Förra     hösten\r\ninrättades  också  en  särskild   statlig\r\nmyndighet   Statens   bostadsnämnd    med\r\nuppgift   att  ge  fortsatt   stöd   till\r\nomstruktureringen      av       kommunala\r\nbostadsföretag.\r\nVidare  har  två delegationer,  Inlands-\r\noch Tillväxtdelegationerna, inrättats för\r\natt  stärka utvecklingen i två av de mest\r\nutsatta   delarna  av  landet   -   norra\r\nSveriges  inland och Bergslagen, Dalsland\r\noch  Värmland.  Under perioden  2002-2004\r\navsätts  resurser för att öka  samarbetet\r\nmellan    universitet,   högskolor    och\r\nkommuner  i  syfte att öka  rekryteringen\r\ntill  högskolorna  och skapa  tillväxt  i\r\nolika   regioner.  Under   samma   period\r\ninrättas   ett  nationellt  program   för\r\nutveckling av s.k. innovationssystem  och\r\nkluster.  Programmet ska innehålla  flera\r\ndelprogram och programmen ska förutom  en\r\ngenerell  förstärkning av  den  regionala\r\nkonkurrenskraften även stärka  tillväxten\r\ninom turistnäringen, träindustrin och  de\r\nmineralutvinnande  branscherna.  Dessutom\r\nskapas  ett särskilt program för att  öka\r\nanvändningen av IT i företag i stödområde\r\nA.\r\nDe     s.k.     tillväxtavtalen,     som\r\nintroducerades 1998, vidareutvecklas  och\r\nförlängs  t.o.m. 2003 för att säkerställa\r\nden  kompetens och kreativitet som  finns\r\npå det lokala och regionala planet. Efter\r\n2003    ersätts    tillväxtavtalen    med\r\nregionala  tillväxtprogram  och   en   ny\r\nperiod    genomförs   2004-2007.   Enligt\r\nutskottets  mening är tillväxtavtalen  en\r\nviktig  process som driver på den  lokala\r\noch   regionala  mobiliseringen  för   en\r\nbättre ekonomisk utveckling.\r\n\r\nKraftig satsning på infrastrukturen\r\n\r\nAv avgörande betydelse för tillväxten och\r\nnäringslivets utveckling i olika delar av\r\nlandet är att det finns en väl fungerande\r\ninfrastruktur   av   bl.a.   vägar    och\r\njärnvägar.    I   den   proposition    om\r\ninfrastrukturen  som regeringen  lade  på\r\nriksdagens bord hösten 2001 föreslogs  en\r\nsatsning  på svenska vägar och  järnvägar\r\nunder  perioden 2004-2015  på  sammanlagt\r\n364 miljarder kronor. Av detta belopp ska\r\nomkring 150 miljarder kronor användas för\r\natt bevara och säkerställa befintligt väg-\r\noch  järnvägsnät, omkring  100  miljarder\r\nkronor       användas       för       nya\r\njärnvägsinvesteringar och ytterligare  69\r\nmiljarder   kronor   för   utbyggnad   av\r\nvägnätet.   Resterande  ca  30  miljarder\r\nkronor   föreslås  avsättas   för   t.ex.\r\nkollektivtrafik,  kommunala   flygplatser\r\noch kajanläggningar och vägar som inte är\r\ns.k. nationella stamvägar. Utskottet vill\r\ni    detta   sammanhang   peka   på   den\r\nregionalpolitiska      betydelsen      av\r\ninfrastruktursatsningarna genom att bl.a.\r\n17    miljarder   kronor   avsätts    för\r\ntjälsäkring  och bärighet  av  de  mindre\r\nvägarna      under      den      kommande\r\ntolvårsperioden. Det är nästan dubbelt så\r\nmycket som den befintliga nivån.\r\nI    anslutning    till    propositionen\r\nbeslutades         att          angelägna\r\ninfrastrukturprojekt               skulle\r\ntidigareläggas. Sammanlagt  handlade  det\r\nom   satsningar  motsvarande  ungefär  12\r\nmiljarder  kronor fram t.o.m.  2004.  För\r\natt  klara statsbudgetens utgiftstak  för\r\n2003   och   2004   föreslår   emellertid\r\nregeringen i vårpropositionen att en  del\r\nav satsningarna skjuts framåt i tiden.\r\nEn  annan  viktig satsning  för  att  ge\r\nhela  Sverige  utvecklingsmöjligheter  är\r\nden    pågående   utbyggnaden   av    IT-\r\ninfrastrukturen. I motion Fi17 (c)  anser\r\nmotionärerna  att  utbyggnaden   av   den\r\ndigitala infrastrukturen inte kommer alla\r\ntill  del.  Enligt utskottets uppfattning\r\nstämmer  inte  den beskrivningen  överens\r\nmed   verkligheten.  Ett  mycket  viktigt\r\ninslag  i  IT-satsningen är nämligen  att\r\näven  hushåll och företag i glesbygd  ska\r\nfå  tillgång  till  snabb  dataöverföring\r\ntill   en   rimlig  kostnad.  Sammantaget\r\ninnebär   utbyggnaden  en   satsning   på\r\nomkring  17  miljarder  kronor  under  en\r\nfyraårsperiod,  inklusive satsningar  som\r\ngörs  av marknadens olika aktörer. Enligt\r\nutskottets   mening  är  utbyggnaden   av\r\ninfrastrukturen inom IT-området en mycket\r\nviktig  del  i ambitionen att ytterligare\r\nstärka  Sveriges  ställning  som  en   av\r\nvärldens ledande IT-nationer. Dessutom är\r\nutbyggnaden    viktig   för    att    öka\r\nutvecklingskraften i alla delar  av  vårt\r\navlånga land.\r\nFör utvecklingen inom olika regioner  är\r\ndet  också  viktigt att  länen  fullt  ut\r\nutnyttjar    de   resurser   från    EU:s\r\nstrukturfonder som ställs  till  Sveriges\r\nförfogande.  Till  sist  vill   utskottet\r\nockså    peka    på   de   s.k.    lokala\r\nutvecklingsavtalen  som  tecknats  mellan\r\nstaten  och  vissa storstadskommuner  för\r\natt  öka tillväxten i storstadsregionerna\r\noch minska segregationen. Merparten av de\r\n2 miljarder kronorna som tidigare avsatts\r\nför  detta  ändamål har fördelats  ut  på\r\nolika  kommuner och enligt  regeringen  i\r\nvårpropositionen ska nya medel  tillföras\r\nunder 2003.\r\n\r\nSänkta inkomstskatter\r\n\r\nI    samtliga   partimotioner    föreslås\r\nomfattande  sänkningar av såväl  inkomst-\r\nsom kapitalskatter.\r\nNär  det gäller skatterna vill utskottet\r\nframhålla  att regeringen under  perioden\r\n2000-2002 tog de tre första stegen  i  en\r\ninkomstskattereform   för    att    sänka\r\nskatterna  för  framför  allt  låg-   och\r\nmedelinkomsttagare. Bland  annat  har  en\r\nskattereduktion som kompenserar för 75  %\r\nav  de  egenavgifter som tas ut  för  att\r\nfinansiera det nya ålderspensionssystemet\r\ninförts.  Samtidigt har skiktgränsen  för\r\nstatlig inkomstskatt  höjts och en  extra\r\nskattesänkning      för       pensionärer\r\ngenomförts.     Dessutom      har      en\r\nskattereduktion    för    en    del    av\r\nfackföreningsavgiften  införts  och   som\r\nframgår    ovan   under   avsnittet    om\r\nregelverken för företagen har även en del\r\nskattesänkningar  riktade  mot  företagen\r\ngenomförts.  Som  ett  led  i  den  gröna\r\nskatteväxlingen   sänks  inkomstskatterna\r\nytterligare  i år genom att grundavdraget\r\nför   inkomster  upp  till  264  000   kr\r\nförstärkts.\r\nSkattesänkningarna      minskar       de\r\nmarginaleffekter som är särskilt kännbara\r\nför  låg- och medelinkomsttagare. Det kan\r\ni     sin     tur    leda    till     att\r\narbetskraftsutbudet stiger, vilket är  en\r\nnödvändig  utveckling  om  vi  ska  kunna\r\nbibehålla och förstärka uppgången  i  den\r\nsvenska ekonomin.\r\nNivån  på  de  skatter  som  staten  och\r\nkommunerna tar ut bestäms bl.a. av  vilka\r\nvälfärds-     och    fördelningspolitiska\r\nambitioner man har. Skatter ska samtidigt\r\nstimulera till arbete, investeringar,  en\r\nuthållig    ekonomisk   utveckling    och\r\nminskade  ekonomiska och sociala klyftor.\r\nEnligt   utskottets  mening  bör   därför\r\nframtida  eventuella skattesänkningar,  i\r\nlikhet   med   tidigare,   inriktas   mot\r\nytterligare  förbättringar för  löntagare\r\noch småföretag.\r\nDe   omfattande   skattesänkningar   som\r\nföreslås  i  flertalet av partimotionerna\r\nriskerar,  enligt utskottets mening,  att\r\nleda  till stora nedskärningar av  viktig\r\noffentlig   verksamhet.   Dessutom   ökar\r\nrisken  för  instabila statsfinanser.  En\r\nsådan  utveckling kommer  att  få  starkt\r\nnegativa  konsekvenser  för  den  svenska\r\nvälfärden och den svenska tillväxten.\r\nRegeringen      anger      vidare      i\r\nvårpropositionen   att    skattepolitiken\r\nunder det närmaste året bör inriktas  mot\r\nföljande fyra områden:\r\n·           Globaliseringen.   Den   allt\r\nsnabbare globaliseringen ställer  stora\r\nkrav på skattesystemet. I november förra\r\nåret      överlämnade     den      s.k.\r\nSkattebasutredningen sitt slutbetänkande.\r\nUtredningen                   behandlar\r\ninternationaliseringens  betydelse  för\r\nsvenska skattebaser och Sveriges framtida\r\nskattestruktur.    Huvudbudskapet     i\r\nutredningen är att dagens skattenivå kan\r\nbehållas  men  att  skattesystemet  och\r\nskattebaserna måste värnas. För  länder\r\nmed höga offentliga utgifter krävs breda\r\nskattebaser och en begränsning av olika\r\nformer   av   särregler.   Utredningens\r\nbetänkande är nu ute på remiss.\r\n·\r\n·        Småföretagen. Skattereglerna för\r\nolika former av småföretag och dess ägare\r\nbör   så  långt  det  är  möjligt  vara\r\nlikformiga  och enkla.  Förra  sommaren\r\növerlämnade  den  s.k. 3:12-utredningen\r\nsitt betänkande Beskattning av företag. I\r\nbetänkandet föreslås bl.a. förändringar i\r\nde  regler  som  styr beskattningen  av\r\ninkomster från mindre aktiebolag samt att\r\narvsbeskattningen vid generationsskiften\r\noch   gåvor  mildras.  Betänkandet  har\r\nremissbehandlats och frågan  bereds  nu\r\ninom  Regeringskansliet. Som  utskottet\r\nredovisat tidigare anger regeringen också\r\ni vårpropositionen att den vill förändra\r\nde s.k. 3:12-reglerna så att de blir mer\r\ngynnsamma för företagarna. I början  av\r\nförra året presenterade också den  s.k.\r\nFörenklingsutredningen             sitt\r\nslutbetänkande.  Betänkandet   innehöll\r\nförslag   till   en   reformering    av\r\nskattereglerna    för     handelsbolag.\r\nBetänkandet  har  remissbehandlats  och\r\nföreslagen bereds inom Regeringskansliet.\r\n·\r\n·           Insatser    mot   skattefusk.\r\nSkattefusk  av  olika  slag  snedvrider\r\nkonkurrensen,   skadar  skattesystemets\r\nlegitimitet och är därför i förlängningen\r\nett  hot mot välfärdssamhället. För att\r\nytterligare   prioritera   kampen   mot\r\nskattefusket lämnade regeringen nyligen\r\nen  proposition  om en reformering  och\r\neffektivisering av skatteförvaltningens\r\norganisation. Men det behövs ytterligare\r\nåtgärder. I Byggkommissionens betänkande,\r\nsom  utskottet tidigare redovisat under\r\navsnittet    Konkurrensklimatet     ska\r\nförbättras ytterligare, föreslås  också\r\natt      det     inrättas     särskilda\r\nentreprenadkonton      samt      omvänd\r\nmomsskyldighet    för    att    bekämpa\r\nsvartarbete  i byggsektorn.  Regeringen\r\nanger dessutom i vårpropositionen att den\r\nunder   våren   kommer   att   behandla\r\nRiksskatteverkets      förslag       om\r\nschablonbeskattning i vissa  branscher.\r\nVidare avser regeringen att under hösten\r\ntillsätta      en     utredning      om\r\nskattebrottsenheternas befogenheter och\r\nverktyg.\r\n·\r\n·         Den  gröna skatteväxlingen  ska\r\nfortsätta.  I vårpropositionen 2000 angav\r\nregeringen att det samlade utrymmet för\r\ngrön  skatteväxling  uppgick  till   30\r\nmiljarder    kronor   under    perioden\r\n2001-2010.  Hittills har en växling  om\r\ndrygt 8 miljarder kronor genomförts och\r\nregeringen anger i vårpropositionen att\r\nen grön skatteväxling om ytterligare  9\r\nmiljarder    kronor   planeras    under\r\ninnevarande mandatperiod.\r\n·\r\nFastighetsskatten\r\n\r\nI  samtliga  partimotioner  föreslås  att\r\nfastighetsskatten tas bort,  sänks  eller\r\nkraftigt förändras. Fastighetsskatten  är\r\nenligt   utskottets  mening   en   viktig\r\ninkomstkälla för staten. Den ger  ungefär\r\n20  miljarder kronor per år,  pengar  som\r\nbidrar till att finansiera den gemensamma\r\nvälfärden.  Vid sidan av att  den  är  en\r\nviktig    inkomstkälla    visar     också\r\nforskningen  att  skatten  har   relativt\r\nbegränsade  effekter  på  utveckling  och\r\ntillväxt.\r\nÅr  2001 släpptes den frysta taxeringen,\r\noch  taxeringsvärdena steg kraftigt i  de\r\nområden där fastighetspriserna ökat mest.\r\nFör   att  minska  effekterna  av   denna\r\nutveckling  har skattesatserna  sänkts  i\r\nflera   steg  samtidigt  som   det   s.k.\r\nfribeloppet i förmögenhetsskatten  höjts.\r\nSkattesatsen  för  småhus  och   hyreshus\r\nligger  nu  på 1 % respektive 0,5  %,  en\r\nnedgång med 0,5 procentenheter respektive\r\n1      procentenhet      under      förra\r\nmandatperioden.       Fribeloppet       i\r\nförmögenhetsskatten har  höjts  från  900\r\n000  kr till i år 1,5 miljoner kronor för\r\nensamstående  och 2 miljoner  kronor  för\r\nsambeskattade   par.  Dessutom   har   en\r\nbegränsningsregel                       i\r\nfastighetsbeskattningen          införts.\r\nBegränsningsregeln innebär att hushåll  i\r\nnormala  inkomst-  och  förmögenhetslägen\r\nmaximalt ska betala 5 % av sin inkomst  i\r\nfastighetsskatt.\r\nVidare  ska  omräkningsförfarandet   vid\r\ntaxeringen  ersättas  med  en   förenklad\r\nfastighetstaxering  mellan  de   allmänna\r\nfastighetstaxeringarna.   Dessutom    ska\r\nregler   införas  som   gör   att   höjda\r\ntaxeringsvärden   inte   omedelbart   får\r\ngenomslag på fastighetsskatteuttaget.\r\nUtskottet  vill här passa på att  erinra\r\nom   att   en   parlamentarisk   kommitté\r\ntillsatts   med   uppgift   att    utreda\r\nfastighetsskatten,\r\nförmögenhetsbeskattningen samt arvs-  och\r\ngåvobeskattningen. Utredningen ska enligt\r\nplanen vara avslutad i slutet av 2003.\r\n\r\nDen gröna skatteväxlingen och ett\r\nekologiskt hållbart Sverige\r\n\r\nEn  god  miljö och en ekologiskt  hållbar\r\nutveckling  är  enligt utskottets  mening\r\nett    av   den   ekonomiska   politikens\r\nviktigaste  mål.  Sverige  ska  vara  ett\r\nföregångsland  för en ekologiskt  hållbar\r\nutveckling. Det övergripande målet är att\r\ntill  nästa  generation  lämna  över  ett\r\nsamhälle  där de stora miljöproblemen  är\r\nlösta. En central uppgift i politiken  är\r\ndärmed  att skapa ett system där den  som\r\nförorsakar påverkan på miljön  också  ska\r\nbära  den  samhällsekonomiska  kostnaden.\r\nDen  gröna skatteväxlingen, som utskottet\r\nredovisade ovan, är en viktig del i denna\r\npolitik.\r\nDe  15 nationella miljökvalitetsmål  som\r\nriksdagen  ställt upp visar  tydligt  den\r\nekologiska   dimensionen   i    begreppet\r\nhållbar  utveckling. Målen är formulerade\r\nutifrån den miljöpåverkan som naturen tål\r\noch  definierar  det  tillstånd  för  den\r\nsvenska  miljön  som  ska  nås  inom   en\r\ngeneration.    Hösten   2001    beslutade\r\nriksdagen  om  nya  mätbara  delmål   och\r\nåtgärdsstrategier för att uppnå 14 av  de\r\nuppsatta 15 målen, och förra våren  antog\r\nriksdagen  förslagen  till  strategi  och\r\ndelmål       för       det       femtonde\r\nmiljökvalitetsmålet      -      Begränsad\r\nklimatpåverkan.  Miljökvalitetsmålen  och\r\ndelmålen  ska vara styrande  för  statens\r\nmiljöpolitik,  miljöstyrning  och   andra\r\nsamhällsaktörers åtgärder på området. För\r\natt  följa upp utvecklingen av miljömålen\r\noch    de   olika   delmålen   har    ett\r\nmiljömålsråd  inrättats.  Enligt   rådets\r\nförsta   rapport  kommer  de  flesta   av\r\ndelmålen  sannolikt  att  nås,  men  fler\r\ninsatser  krävs  för  att  det  ska   bli\r\nverklighet.   För  många  av   målen   är\r\ndessutom den internationella utvecklingen\r\noch   det   internationella  miljöarbetet\r\navgörande  för  om målen  ska  nås  eller\r\ninte.\r\nVid  sidan  av den gröna skatteväxlingen\r\ngenomförs en mängd olika åtgärder för att\r\nbl.a.   öka  den  hållbara  utvecklingen,\r\nbevara  den biologiska mångfalden, sanera\r\nförorenade      områden,        stimulera\r\nmiljöforskning och miljöinformation  samt\r\nöka miljöövervakningen.\r\nUtskottet  vill  i  sammanhanget   också\r\nerinra     om     att    regeringen     i\r\nvårpropositionen        anger         att\r\nnaturvårdsfrågorna även i  fortsättningen\r\nkommer  att  prioriteras i  miljöarbetet.\r\nFör    att    komplettera   de   statliga\r\ninsatserna     för     att     nå      de\r\nnaturvårdsanknutna  miljömålen  genomförs\r\nen  kommunal naturvårdssatsning  för  att\r\nstimulera lokal och kommunal naturvård.\r\nI  början  av  januari 2001  överlämnade\r\nden  s.k.  Resurseffektivitetsutredningen\r\nsitt  betänkande Effektiv  användning  av\r\nnaturresurser. I betänkandet anges  bl.a.\r\natt  om  inga motverkande åtgärder vidtas\r\nkommer    sannolikt   råvaruanvändningen,\r\nenergianvändningen  och   miljöpåverkande\r\nutsläpp   att   öka  under  de   närmaste\r\nårtiondena.    Regeringen     anger     i\r\nvårpropositionen att utredningens  arbete\r\nkommer  att vara ett värdefullt  underlag\r\nvid   utformningen   av   den   fortsatta\r\npolitiken      för      en       effektiv\r\nresursanvändning  och  hållbar  ekonomisk\r\nutveckling.\r\nUtskottet  vill i anslutning till  detta\r\nockså hänvisa till de gröna nyckeltal som\r\nsedan   1999  redovisas  i  budget-   och\r\nvårpropositionerna.  Nyckeltalen  är  ett\r\nkomplement     till     de     ekonomiska\r\nnyckeltalen,  och  de  är   ett   viktigt\r\ninstrument  för  att nå det  övergripande\r\nmiljömålet  om att till nästa  generation\r\nlämna  över  ett samhälle  där  de  stora\r\nmiljöproblemen är lösta.\r\n\r\nReformering av barn- och familjepolitiken\r\n\r\nUnder  de  senaste åren har en omfattande\r\nsatsning  på  barnen  och  barnfamiljerna\r\nvidtagits. Den stegvisa reformeringen  av\r\nfamiljepolitiken framfördes första gången\r\ni    vårpropositionen   för   2000    och\r\nfortsätter under de närmaste åren,  trots\r\ndet  osäkra konjunkturläget. Goda villkor\r\nför  de  unga  och barnfamiljerna  är  en\r\nrättvisefråga   och  en   investering   i\r\nframtiden.  Utgångspunkten för  politiken\r\när att Sverige ska vara ett land där alla\r\nbarn och ungdomar får en bra uppväxt.\r\nDärför  har barnbidraget under  perioden\r\nhöjts  med 200 kr till 950 kr i  månaden.\r\nPå       motsvarande       sätt       har\r\nflerbarnstilläggen   och   studiebidragen\r\nhöjts.   Från   och  med  i   år   utökas\r\nstudiebidraget  ytterligare   genom   att\r\nbidraget   utgår  under  tio  månader   i\r\nstället   för  som  tidigare  under   nio\r\nmånader.\r\nFörra  året fick barn till arbetssökande\r\nrätt till förskoleverksamhet och maxtaxan\r\ni  barnomsorgen  infördes  samtidigt  som\r\nkommunerna tillförs ytterligare  resurser\r\nför    att    säkra    kvaliteten    inom\r\nbarnomsorgen.   Det   sista   steget    i\r\nmaxtaxereformen togs vid årsskiftet då en\r\nallmän  förskola för fyra- och femåringar\r\ninfördes.  Skolverkets första uppföljning\r\nav maxtaxereformen visar att kvaliteten i\r\nomsorgen  upprätthållits. Fler  barn  tar\r\ndel  av  förskolan, men det ökade antalet\r\nhar  inte påverkat barngruppernas storlek\r\neller    den   tid   barnen   vistas    i\r\nbarnomsorgen.     Personaltätheten      i\r\nförskolorna  har  inte heller  påverkats,\r\nenligt Skolverkets uppföljning.\r\nFöräldraförsäkringen har  förlängts  med\r\nen  månad till totalt 13 månader, och den\r\ns.k. pappa- och mammamånaden utökats  med\r\nytterligare en månad. Samtidigt  har  den\r\nlägsta   dagpenningen,  dvs.   den   s.k.\r\ngarantinivån i försäkringen,  höjts  till\r\n150  kr  per  dag 2003 och en ytterligare\r\nhöjning  till 180 kr per dag är  planerad\r\natt genomföras 2004.\r\nVid  sidan  av  dessa åtgärder  har  det\r\nockså  införts ett stöd om  100  miljoner\r\nkronor  perioden 2001 till 2003  för  att\r\nhjälpa barn till missbrukare eller barn i\r\nfamiljer  där  det  förekommer  våld  och\r\növergrepp.\r\nTill   följd  av  den  svaga  ekonomiska\r\nutvecklingen  och för att  hålla  statens\r\ns.k.    utgiftstak    och    säkra    den\r\nstatsfinansiella utvecklingen höjs  taket\r\ni  maxtaxan 2004 och kontaktdagarna  inom\r\nden   tillfälliga  föräldrapenningen  tas\r\nbort.   Dessutom  skjuts   den   tidigare\r\nplanerade  höjningen  av  inkomsttaket  i\r\nföräldraförsäkringen upp. Utskottet  vill\r\nmed  anledning  av detta  erinra  om  att\r\nregeringen anger att den avser  att  höja\r\ninkomsttaket  i  försäkringen   när   det\r\nekonomiska läget så medger.\r\n\r\nDen generella välfärden ska bevaras och\r\nutvecklas\r\n\r\nI    motion   Fi15   (fp)   anförs    att\r\nsocialförsäkringarna     bör     utredas.\r\nFörsäkringarna    bör   reformeras    med\r\nutgångspunkten          att           öka\r\nförsäkringsmässigheten i systemen, enligt\r\nmotionärerna.  Utskottet vill  bara  kort\r\nanföra     följande.    Den     generella\r\nvälfärdspolitiken är en avgörande  del  i\r\npolitiken  för  tillväxt,  rättvisa   och\r\njämställdhet.   En   generellt    upplagd\r\nvälfärdspolitik minskar klyftorna  mellan\r\nolika  grupper i samhället.  Social-  och\r\narbetsförsäkringarna ger trygghet när  en\r\nperson  drabbats av t.ex.  sjukdom  eller\r\narbetsskada samtidigt som försäkringarnas\r\nkoppling  till förvärvsarbete  uppmuntrar\r\ntill ett högt arbetskraftsdeltagande  och\r\narbetskraftsutbud.\r\nTill     följd     av    de     kraftiga\r\nreallönehöjningarna under de senaste åren\r\nhar  antalet personer som får  ersättning\r\nmed  80 % av inkomsten vid sjukdom  eller\r\nföräldraledighet minskat. Under 2001 hade\r\nca  36  %  av  alla  heltidsarbetande  en\r\ninkomst   på  över  sju  och  ett   halvt\r\nbasbelopp, vilket är den övre gränsen för\r\nersättningsberättigad   inkomst.   Enligt\r\nutskottets  uppfattning är det  angeläget\r\natt   se   över   ersättningsnivåerna   i\r\nförsäkringssystemen för  att  bevara  och\r\nutveckla    den   generella    välfärden.\r\nSamtidigt är det angeläget att detta sker\r\ni   den   takt  som  ekonomin   tillåter.\r\nUtgiftstaket  i  statsbudgeten   och   de\r\növergripande   målen  i   budgetpolitiken\r\nmåste   hållas,  annars  är  risken   att\r\nSverige  på  sikt återigen hamnar  i  det\r\nmycket  svaga statsfinansiella  läge  som\r\npräglade de första åren på 1990-talet.\r\nEftersom det finns risk för att  statens\r\nutgiftstak  för 2003 och 2004  överskrids\r\nskjuts  de tidigare planerade höjningarna\r\nav taken i sjuk- och föräldraförsäkringen\r\nupp.  Som utskottet nämnde ovan  är  dock\r\ninriktningen att taken ska höjas så snart\r\ndet ekonomiska läget så medger.\r\nUtskottet   vill  dock  i   sammanhanget\r\nerinra    om    att    ersättningen     i\r\narbetslöshetskassan höjts i två omgångar,\r\nvid    halvårsskiftet   2001   och    vid\r\nhalvårsskiftet 2002.\r\n\r\nPrivatisering och avreglering\r\n\r\nNär det gäller frågor om förändringar och\r\nprivatiseringar   av  t.ex.   vård-   och\r\nomsorgssektorerna vill  utskottet  erinra\r\nom  att principerna om en solidariskt och\r\noffentligt   finansierad   och   rättvist\r\nfördelad  sjukvård är några  av  de  mest\r\ncentrala   inslagen   i   den   generella\r\nvälfärdspolitiken.  I  motion  Fi14   (m)\r\nföreslås      att     en     obligatorisk\r\nhälsoförsäkring införs. I motionen saknas\r\nnärmare   uppgifter  om  hur   en   sådan\r\nförsäkring  skulle vara  konstruerad  men\r\nutskottet vill med anledning av förslaget\r\nändå  anföra  följande. Det finns  enligt\r\nutskottets  mening inga  belägg  för  att\r\nSverige  skulle vinna på att övergå  till\r\nen   försäkringslösning.  Internationella\r\nerfarenheter  tyder  tvärtom  på  att  de\r\nskattefinansierade       hälso-       och\r\nsjukvårdssystemen fungerar bättre i t.ex.\r\njämställdhets-  och  fördelningspolitiskt\r\navseende    än    försäkringsfinansierade\r\nsystem.\r\nI  bl.a. motion Fi14 (m) framförs  också\r\nförslag  om omfattande avregleringar  och\r\nprivatiseringar   i  den   statliga   och\r\nkommunala  sektorn. Skulle dessa  förslag\r\ngenomföras  skulle det enligt  utskottets\r\nmening  leda till en dramatisk förändring\r\nav  de offentliga verksamheterna. Följden\r\nskulle  sannolikt bli en mycket  instabil\r\nsituation  till  skada  för  medborgarna.\r\nEffektiviteten  och produktiviteten  inom\r\nt.ex.  vården, omsorgen och skolan skulle\r\ndrabbas   hårt.   I   samtliga   motioner\r\nföreslås         också         omfattande\r\nskattesänkningar.   Det   är   utskottets\r\növertygelse att skattesänkningar av denna\r\nart  leder  till nedskärningar av  viktig\r\noch   angelägen   offentlig   verksamhet.\r\nDessutom  får  stora skattesänkningar  av\r\nden       här      typen      oacceptabla\r\nfördelningspolitiska        konsekvenser.\r\nSkadorna   på   den   svenska   generella\r\nvälfärden  skulle  sannolikt  bli  stora.\r\nUtskottets  uppfattning  är  vidare   att\r\nskattesänkningar av detta slag  kan  leda\r\ntill instabila statsfinanser med negativa\r\neffekter på både företagsklimatet och den\r\nekonomiska tillväxten. Erfarenheterna och\r\nlärdomarna  från den snabba  försämringen\r\nav statsfinanserna i början av 1990-talet\r\när både tydliga och avskräckande.\r\n\r\nOffentliga bidrag bidrar till en jämnare\r\nfördelning\r\n\r\nUtskottet  vill i detta sammanhang  också\r\npeka  på  den  studie av fördelningen  av\r\noffentliga    bidrag   till   barnomsorg,\r\nutbildning  samt hälso- och sjukvård  som\r\nredovisades i vårpropositionen för  2002,\r\nbilaga  3.  Undersökningen visar  tydligt\r\natt  de  resurser  som  fördelas  via  de\r\noffentliga  verksamheterna  klart  bidrar\r\ntill  en  jämnare fördelning i samhället.\r\nFramför  allt  blir  omfördelningen  över\r\nlivscykeln  tydlig när effekterna  av  de\r\nsubventionerade   offentliga   tjänsterna\r\nundersöks. Till exempel beräknas personer\r\ni  90-årsåldern få vård och omsorg för  i\r\ngenomsnitt  150 000 kr per år.  Barn  och\r\nungdomar erhåller ca 35 000 kr per  år  i\r\nform av främst barnomsorg och utbildning,\r\nmedan   personer  i  60-årsåldern  endast\r\nutnyttjar offentliga tjänster för 15  000\r\nkr.   När  det  gäller  subventioner   av\r\nutbildning     visar    studierna     att\r\nsnedrekryteringen    till    den    högre\r\nutbildningen  fortfarande  är  betydande.\r\nDäremot    har    klyftan    i    antalet\r\nutbildningsår  mellan  olika  grupper   i\r\nsamhället  minskat  markant  de   senaste\r\nåren.   Andra  resultat  är   t.ex.   att\r\nbarnfamiljer och pensionärer  gynnas  och\r\natt   subventionerna  påtagligt   minskar\r\ninkomstspridningen. Personer med relativt\r\nlåg ekonomisk standard erhåller mer, både\r\ni  absoluta  och relativa termer,  än  de\r\nvälbeställda. Vidare gynnas  kvinnor  mer\r\nän män av den offentliga tjänstesektorn.\r\n\r\nÖkade resurser till vården, skolan och\r\nomsorgen .\r\n\r\nDen    omfattande   saneringen   av    de\r\noffentliga   finanserna  har   under   de\r\nsenaste    åren   skapat   utrymme    för\r\nsatsningar  på  att  öka  resurserna  och\r\nförbättra kvaliteten inom skolan,  vården\r\noch  omsorgen  av  barn  och  gamla.  Den\r\nstarka  inkomstutvecklingen i den svenska\r\nekonomin     innebär     dessutom     att\r\nskatteintäkterna i den kommunala  sektorn\r\nökat under de senaste åren.\r\nI  år  är resursöverföringen från staten\r\ntill   kommuner  och  landsting   ca   31\r\nmiljarder   kronor  högre   jämfört   med\r\nsituationen   1996.   Enligt   utskottets\r\nmening  är det nödvändigt att kommunernas\r\noch    landstingens   ekonomi   förstärks\r\nytterligare, inte minst med tanke på  att\r\nden   svaga  konjunkturen  även  påverkar\r\nkommunernas   finanser.   Behoven    inom\r\nvården,    skolan   och    omsorgen    är\r\nfortfarande  stora och  kommer  att  växa\r\nytterligare framöver.\r\nDen  särskilda satsningen på vård  och\r\nomsorg fortsätter 2004 med ca 4 miljarder\r\nkronor.  Vidare avsätts ytterligare  1,25\r\nmiljarder kronor för att korta väntetider\r\noch   förbättra   tillgängligheten   inom\r\nsjukvården.  Till detta ska sedan  läggas\r\nden  kraftiga satsningen på skolan  under\r\nperioden  2001-2006.  Nästa  år  tillförs\r\nskolan   ytterligare  1  miljard  kronor,\r\nefter   en   ökning  på  sammanlagt   1,5\r\nmiljarder   kronor  perioden   2002-2003.\r\nDärefter ökar tilldelningen med 1 miljard\r\nkronor per år fram till 2006.\r\nSom    utskottet   redovisat    tidigare\r\nförstärks också kommunernas ekonomi genom\r\natt det tillfälliga sysselsättningsstödet\r\ntill kommuner och landsting förlängs till\r\natt  gälla även under nästa år. Även  den\r\ns.k.  200-kronan  som alla  skattskyldiga\r\nbetalar i inkomstskatt kommer även  nästa\r\når   att  överföras  till  kommuner   och\r\nlandsting, enligt regeringens  förslag  i\r\nvårpropositionen.\r\nSammantaget  innebär detta  att  kommun-\r\noch   landstingssektorn  får  ytterligare\r\nstora  förstärkningar fram till 2004  för\r\natt  säkra en god vård, omsorg och skola.\r\nOvanpå  detta tillkommer de resurser  som\r\nregeringen  satsar  inom  ramen  för   en\r\nfamiljepolitisk  reform, t.ex.  maxtaxan.\r\nUtskottet  vill i detta sammanhang  också\r\nerinra  om  att  det vid sidan  av  dessa\r\nresursstärkande åtgärder  görs  en  mängd\r\nsatsningar  för  att öka  kvaliteten  och\r\neffektiviteten  inom  t.ex.  skolan   och\r\nvården.\r\n\r\n. och behovet av offentlig och kommunal\r\nverksamhet växer\r\n\r\nBehoven   av   offentlig   och   kommunal\r\nverksamhet   kommer   att   öka    starkt\r\nframöver,   bl.a.  till  följd   av   den\r\ndemografiska  utvecklingen och  den  allt\r\nhögre  andelen äldre i befolkningen.  Det\r\nframgår  tydligt i t.ex. den  analys  som\r\nregeringen          redovisade          i\r\nbudgetpropositionen för  2003,  bilaga  2\r\nkapitel   12.  Fram  till  2050  beräknas\r\nSveriges  befolkning  öka  med  drygt  en\r\nmiljon  personer.  Nästan  hela  ökningen\r\nkommer  att ske i åldersgrupperna  64  år\r\noch  äldre. Befolkningen i dessa  grupper\r\nväntas  öka  med  0,9  miljoner  personer\r\nunder  perioden. Denna utveckling  kommer\r\natt   ställa  stora  krav   på   en   väl\r\nfungerande  offentlig sektor  med  starka\r\noch  sunda  offentliga finanser.  Därtill\r\nkrävs  en god ekonomisk tillväxt  och  en\r\nökad   sysselsättning.  Enligt   analysen\r\nbedöms   utgifterna  för   sjukvård   och\r\näldreomsorg  stiga från 9 % av  BNP  till\r\ndrygt   13  %  av  BNP.  Utgifterna   för\r\npensioner väntas stiga från 9  %  av  BNP\r\ntill 11 % av BNP.\r\nTill   följd   av  bl.a.   den   höga\r\ntillväxten      och     den      stigande\r\nsysselsättningen i slutet  av  1990-talet\r\noch    början    av   2000-talet    ökade\r\nkommunernas        och       landstingens\r\nskatteinkomster med nästan 100  miljarder\r\nkronor  under  perioden 1998-2002.  Detta\r\nvisar  enligt utskottets mening på vikten\r\nav att åtgärder vidtas så att den svenska\r\nekonomin  uthålligt  kan  hålla  en   hög\r\ntillväxttakt.\r\n\r\nVid   sidan  av  detta  är  det   enligt\r\nutskottets mening mycket viktigt  att  de\r\nresurser  som redan finns i den kommunala\r\nsektorn   används  mer   effektivt.   Den\r\npågående omdaningen och effektiviseringen\r\nav   de  kommunala  verksamheterna  måste\r\nfortsätta för att man ska klara  både  de\r\nnuvarande ekonomiska påfrestningarna  och\r\nden framtida välfärden.\r\n\r\nPensionärerna och pensionerna\r\n\r\nI   motion   Fi16  (kd)   hävdas   att\r\nregeringens    okänsliga   budgetsanering\r\ndrabbat   pensionärerna  hårt.  Utskottet\r\nvill   med  anledning  av  detta   anföra\r\nföljande. Regeringen gjorde tidigt  klart\r\natt   när   statsfinanserna  stärks   och\r\nekonomin   börjar  växa  ska  situationen\r\nförst   förbättras  för  de   grupper   i\r\nsamhället som drabbats extra hårt  av  de\r\nsvåra tiderna.\r\nRedan  i  budgetpropositionen  för  1999\r\nföreslog regeringen därför en förbättring\r\nav  pensionärernas ekonomi med omkring  4\r\nmiljarder    kronor.    Det    reducerade\r\nprisbasbeloppet för pensionärer  ersattes\r\nfr.o.m. 1999 av det fulla prisbasbeloppet\r\nsamtidigt   som   bostadstillägget   till\r\npensionerna höjdes för att gynna de sämst\r\nställda   pensionärerna.  Satsningen   på\r\npensionärerna         fortsatte         i\r\nbudgetpropositionen       för       2001.\r\nBostadstillägget   och   det    särskilda\r\nbostadstillägget    höjdes    ytterligare\r\nsamtidigt  som  den tidigare  tillfälliga\r\nhöjningen      av     pensionstillskottet\r\npermanentades.    Vidare    höjdes    det\r\nsärskilda grundavdraget för pensionärer i\r\ninkomstbeskattning. Under förra året fick\r\npensionärerna  en särskild skattesänkning\r\npå upp till 1 320 kr per år samtidigt som\r\nbostadstillägget      justerades      upp\r\nytterligare,    vilket    innebär     att\r\nbostadstillägget  totalt  under  perioden\r\nhöjts   från   83  %   till   91   %   av\r\nbostadskostnaden    upp    till    taket.\r\nSamtidigt  har golvet i systemet  slopats\r\noch taket höjts till 4 500 kr per månad.\r\nI      år      införs      ett      s.k.\r\näldreförsörjningsstöd    samtidigt    som\r\npensionerna  höjs  genom  att   det   nya\r\npensionssystemet    träder    i    kraft.\r\nÄldreförsörjningsstödet ska garantera att\r\nalla  i  Sverige som fyllt 65 år  får  en\r\nskälig levnadsstandard.\r\nUtskottet  vill i detta sammanhang  även\r\npeka på att de satsningar som nu görs och\r\nplaneras inom vården och omsorgen  är  av\r\nutomordentligt stor betydelse, inte minst\r\nför äldre och pensionärer. Under perioden\r\n1999-2001  satsades  t.ex.  300  miljoner\r\nkronor  på den nationella handlingsplanen\r\nför   äldre,   vilket  bl.a.   inbegripit\r\nanhörigstöd,  telefonjour för  äldre  och\r\nanhöriga    och    försöksverksamhet    i\r\nhemtjänsten.  Därutöver satsades  omkring\r\n400  miljoner kronor på fler platser  och\r\nhögre   standard   i  äldreboendet.   Vid\r\nhalvårsskiftet  2002  infördes  ett  nytt\r\nhögkostnadsskydd i tandvården för  äldre,\r\noch stödet förstärks ytterligare i år med\r\n300 miljoner kronor.\r\nSom  redovisades  ovan,  under  rubriken\r\nOffentliga bidrag bidrar till en  jämnare\r\nfördelning,  går  en  stor  del   av   de\r\noffentliga resurserna och tjänsterna inom\r\nvården  och omsorgen till personer  i  de\r\nhögre åldersgrupperna.\r\n\r\nSaneringen av de offentliga finanserna\r\noch demografin\r\n\r\nUtskottet   har   vid  flera   tillfällen\r\nbehandlat budgetkonsolideringens effekter\r\npå  fördelningen  i samhället  (senast  i\r\nbet.   2002/03:FiU1).  Enligt  utskottets\r\nuppfattning   fanns   det   inte    något\r\nalternativ   till   saneringen   av    de\r\noffentliga finanserna. Den var  nödvändig\r\nför att återställa förtroendet för svensk\r\nekonomi  och  få ned de höga  räntor  som\r\nallvarligt dämpade tillväxtkraften,  inte\r\nminst   i   de   mindre  och   medelstora\r\nföretagen.  Den var också  nödvändig  för\r\natt  säkra  den  framtida välfärden.  Som\r\nutskottet redovisat tidigare står Sverige\r\ninför  en stor demografisk utmaning genom\r\natt  andelen  äldre i befolkningen  ökar.\r\nFör  att  klara  av den  påfrestning  som\r\ndetta   kommer   att  innebära   för   de\r\noffentliga systemen krävs ett överskott i\r\nde   offentliga   finanserna   under   de\r\nnärmaste åren.\r\nEnligt  utskottets mening är  det  också\r\nviktigt  att  inse att de  senaste  årens\r\nkraftiga  uppgång i den svenska  ekonomin\r\ntill  en  ganska stor del  beror  på  det\r\nfaktum   att   Sverige  har  sanerat   de\r\noffentliga  finanserna och etablerat  ett\r\nvverskott. Det är också viktigt att  inse\r\natt  utan  sanering hade det  inte  varit\r\nmöjligt att under de senaste åren bedriva\r\nen  expansiv finanspolitik för att  dämpa\r\neffekterna    av    den   internationella\r\nkonjunkturnedgången.\r\n\r\nEtt Sverige för alla ...\r\n\r\nI   t.ex.   utskottets   betänkande   med\r\nanledning av budgetpropositionen för 2003\r\n(bet. 2002/03:FiU1) behandlades den stora\r\nfördelningspolitiska utmaning som  ligger\r\ni  att  minska klyftorna i samhället  och\r\nantalet  personer som är marginaliserade.\r\nEnligt  utskottets mening  ger  ekonomisk\r\ntillväxt bättre förutsättningar för  ökad\r\nrättvisa.  Tillväxten i  sig  är  däremot\r\ningen garanti för rättvisa, utan för  att\r\nminska  klyftorna  i samhället  krävs  en\r\naktiv  politik  för rättvisa.  Målet  bör\r\nvara  att  människors  livsval  inte  ska\r\nbegränsas av bakgrund eller kön. Alla ska\r\nha  samma  rätt och möjlighet till  vård,\r\nutbildning och omsorg. Vidare måste  alla\r\nformer    av   diskriminering    upphöra.\r\nInvandrare, flyktingar och de som bott  i\r\nSverige  i  många  generationer  ska  ges\r\nlikartade möjligheter i livet.\r\nÄven om mycket återstår att göra har  de\r\nsenaste  årens tillväxt gjort det möjligt\r\natt  vidta åtgärder inom en rad  områden;\r\nt.ex.  har initiativ tagits för  att  öka\r\nförutsättningarna  för   en   långsiktigt\r\nhållbar    integration.    Skyddet    mot\r\ndiskriminering  förstärks  genom  en   ny\r\nlagstiftning     och      inom      bl.a.\r\narbetsmarknads-   och  utbildningsområdet\r\npågår  en rad olika insatser för att  öka\r\nt.ex.  invandrarnas möjligheter att delta\r\ni  arbetslivet. Ansträngningarna på detta\r\nområde måste öka under de kommande  åren.\r\nEtt  viktigt mål i politiken är  att  öka\r\nsysselsättningen bland invandrare.\r\nOlika   fördelningsanalyser  visar   att\r\nbarnfamiljer och då särskilt ensamstående\r\nföräldrar,    ungdomar   och   invandrare\r\nfortfarande har det sämre nu än i  början\r\nav   1990-talet.  En  rad  åtgärder   har\r\nvidtagits och kommer att vidtas  för  att\r\nförbättra situationen för dessa grupper.\r\nAndra   studier  visar  att  det   finns\r\nstrukturella faktorer som gör  att  vissa\r\nsamhällsgrupper  har större  tillgång  än\r\nandra till utbildning, höga inkomster och\r\nen  god välfärd. Det är t.ex. fortfarande\r\nbetydligt   vanligare   att   barn   till\r\nföräldrar  med högre utbildning  studerar\r\nvidare  än  att  barn till föräldrar  med\r\nlägre  utbildning  gör  det.  De  senaste\r\nårens  utbyggnad  av  högskolan  och  det\r\nreformerade  studiesystemet  syftar  till\r\natt bryta detta mönster.\r\nSom   framgår   av   t.ex.   regeringens\r\nfördelningspolitiska    redogörelse     i\r\nvårpropositionen bilaga 3 har både  löne-\r\noch  inkomstspridningen ökat under senare\r\ndelen 1990-talet efter att successivt  ha\r\nminskat sedan mitten av 1970-talet.  Till\r\nföljd  av den ekonomiska krisen i  början\r\nav   1990-talet  marginaliserades   vissa\r\ngrupper  i  samhället. Till  exempel  har\r\nantalet      människor       som       är\r\nlångtidsarbetslösa,  långtidssjuka  eller\r\nberoende  av  socialbidrag  under   långa\r\ntider ökat.\r\nFör   att  motverka  detta  måste  bl.a.\r\nmarginaleffekter av olika slag minskas så\r\natt  det lönar sig bättre att studera och\r\narbeta. Beslutet om att införa maxtaxa  i\r\nförskoleverksamheten och barnomsorgen  är\r\nett  exempel på åtgärder som bidrar  till\r\natt  minska marginaleffekterna.  Sänkning\r\nav  marginalskatterna genom höjningen  av\r\nden   nedre   skiktgränsen  för   statlig\r\ninkomstskatt   och   kompenseringen    av\r\negenavgifterna   är  andra   exempel   på\r\nåtgärder  som vidtagits under senare  år.\r\nEnligt  beräkningar  som  redovisades   i\r\nvårpropositionen   för   2002   hade   en\r\nensamstående    med    två    barn     en\r\nmarginaleffekt på ungefär 65 %  år  1999.\r\nUnder  förra  året  hade marginaleffekten\r\nför denna familjetyp sjunkit med nästan 7\r\nprocentenheter,   till   58,6   %.    För\r\nsammanboende    med   två    barn    hade\r\nmarginaleffekterna  under  samma   period\r\nsjunkit med omkring 5 procentenheter.\r\nSom  utskottet redovisat tidigare  anger\r\nregeringen  i  vårpropositionen  att  den\r\navser  att se över hur marginaleffekterna\r\nkan  minskas ytterligare i syfte att  öka\r\narbetskraftsdeltagandet    och     minska\r\nutanförskapet och socialbidragsbehovet.\r\n\r\n. och socialbidragsberoendet ska halveras\r\n\r\nSom    utskottet   nämnde   ovan    ökade\r\nsocialbidragsberoendet under  1990-talet.\r\nDenna  utveckling  är  enligt  utskottets\r\nmening  ett hårt slag för alla som kämpar\r\nför  ökad  rättvisa  och  högre  välfärd.\r\nRiksdagens  och regeringens uppsatta  mål\r\när    att   socialbidragsberoendet    ska\r\nhalveras    mellan   1999    och    2004.\r\nUtvecklingen  och uppfyllelsen  av  målet\r\nska årligen avrapporteras till riksdagen.\r\nI bilaga 3 i budgetpropositionen för 2003\r\nredovisar     regeringen    den     andra\r\navstämningen   av   målet,   den   första\r\npublicerades  i  budgetpropositionen  för\r\n2002.        År       1999        uppgick\r\nsocialbidragsberoendet till  omkring  115\r\n200  s.k. helårsekvivalenter (antal vuxna\r\npersoner  med full ersättning  under  ett\r\nhelt  år).  För att målet ska  nås  krävs\r\nalltså  att antalet socialbidragsberoende\r\nsjunker  till  omkring 57  600  år  2004,\r\nräknat  i  helårsekvivalenter.  Det   kan\r\njämföras       med      att       antalet\r\nsocialbidragsberoende 1990, dvs. före den\r\nkraftiga   nedgången   i   den    svenska\r\nekonomin, uppgick till 71 700.\r\nTill        följd        av        bl.a.\r\nsysselsättningsuppgången     och      den\r\nsjunkande arbetslösheten minskade antalet\r\nberoende  av  socialbidrag  med  14   000\r\npersoner år 2000, 9 700 personer år  2001\r\noch   drygt   5   000  år  2002   (enligt\r\nregeringens         beräkningar         i\r\nvårpropositionen).  Sammantaget  minskade\r\nantalet    socialbidragsberoende    under\r\nperioden  med  omkring 29  000  personer,\r\nvilket  innebär att det återstår  omkring\r\n28  000 helsårsekvivalenter för att målet\r\nom en halvering ska nås.\r\nDetta  visar  enligt  utskottets  mening\r\natt det är kampen för ökad sysselsättning\r\noch minskad arbetslöshet som är avgörande\r\nnär det gäller att bryta bidragsberoendet\r\ni  det  svenska  samhället. Möjligheterna\r\nför utsatta grupper att skaffa jobb, egen\r\nförsörjning och delta i arbetslivet måste\r\nöka.   Sverige  har  inte  råd  -  varken\r\nmänskligt  eller ekonomiskt - att  ställa\r\ndessa  grupper  utanför.  Därför  är  det\r\nenligt  utskottets mening  utomordentligt\r\nviktigt  att  sysselsättningsmålet,   som\r\nutskottet diskuterat tidigare, och  målet\r\nom en halvering av socialbidragsberoendet\r\nnås även om det, som regeringen uttrycker\r\ndet   i   vårpropositionen,   krävs   mer\r\ninsatser  och tar längre tid än  beräknat\r\ntill följd av den svaga konjunkturen.\r\n\r\nJämställdhet\r\n\r\nCentrala  mål i den ekonomiska  politiken\r\när  rättvisa och jämställdhet. Även om vi\r\ni    Sverige   har   kommit   långt   med\r\njämställdheten mellan män och  kvinnor  i\r\njämförelse  med  andra  länder,  återstår\r\nmycket   att   göra.  Vårt  samhälle   är\r\nfortfarande   organiserat   utifrån    en\r\nkönsmaktsstruktur.   Arbetsmarknaden   är\r\nalltjämt    mycket   könsuppdelad,    och\r\nkvinnors arbete är ofta lägre betalt. Män\r\nhar  bättre karriärmöjligheter, högre lön\r\noch större makt som en följd av att de är\r\nmän.  För  att  bryta  detta  maktmönster\r\nmåste    den    övergripande   ekonomiska\r\npolitiken    få   ett   ännu    tydligare\r\ngenusperspektiv än i dag.\r\nVälfärden  och jämställdheten är  intimt\r\nförknippade med varandra. Det är inte  en\r\nslump  att  länder  som  Danmark,  Norge,\r\nFinland och Sverige är mer jämställda  än\r\nde   flesta  andra  länder.  Det  är  den\r\nutbyggda generella välfärden och den höga\r\nförvärvsfrekvensen för  kvinnor  som  har\r\ngett möjligheter till detta.\r\nKvinnors  och mäns lika värde  och  rätt\r\ntill   egen  försörjning  ska   vara   en\r\nsjälvklarhet  i Sverige. En egen  inkomst\r\när    förutsättningen   för   fria    och\r\nsjälvständiga  val  i vardagen.  Det  kan\r\naldrig  accepteras att kvinnors kunskaper\r\noch    erfarenheter    värderas    lägre.\r\nPolitiken måste därför med kraft inriktas\r\npå kvinnors rätt till arbete med rättvisa\r\nlöner,  en  väl utbyggd gemensam  sektor,\r\nkvinnofrid  samt en strategi för  att  få\r\njämställdhet  på  alla områden  och  fler\r\nkvinnor på olika beslutsnivåer.\r\nDe   reformer  som  utskottet  redovisat\r\novan,  som  t.ex. den stegvis reformerade\r\nbarn-  och familjepolitiken, satsningarna\r\npå  skola, vård och omsorg och programmen\r\nför  att öka sysselsättningen och  minska\r\narbetslösheten,  är  väsentliga  steg   i\r\nutvecklingen  mot en större rättvisa  och\r\nvkad jämställdhet mellan män och kvinnor.\r\nEn avgörande del i jämställdhetspolitiken\r\när  att motverka löneskillnader på  grund\r\nav    kön.    Enligt    den    officiella\r\nlönestatistiken tjänar kvinnorna  omkring\r\n82  %  av männens löner. En handlingsplan\r\nför  ökad  jämställdhet ska  läggas  fram\r\nunder  2003.  I planen ska bl.a.  förslag\r\nredovisas   för   hur   de   strukturella\r\nlöneskillnaderna mellan kvinnor  och  män\r\nska  minska. Utskottet vill också  erinra\r\nom  att regeringen i slutet av förra året\r\ninrättade  en  särskild  styrgrupp   inom\r\nRegeringskansliet som  ansvarar  för  att\r\njämställdhetsperspektivet  integreras   i\r\nsamtliga  politikområden. Vidare  ska  en\r\nsärskild jämställdhetsbilaga redovisas  i\r\nbudgetpropositionen för 2004.\r\nUtskottet  vill också  erinra  om  att\r\nriksdagen  2000 beslutade om en skärpning\r\nav  jämställdhetslagen. Den nya lagen  är\r\ntydligare och ska mer effektivt  motverka\r\natt  lön sätts efter könstillhörighet  på\r\nden svenska arbetsmarknaden.\r\nEnligt    lagen   har   arbetsmarknadens\r\nparter  tre år på sig att vidta  åtgärder\r\nför  att få bort löneskillnader som beror\r\npå   kön.   Regeringen  följer  parternas\r\narbete     löpande    via    JämO     och\r\nMedlingsinstitutet, och  utfallet  kommer\r\natt  ge ett viktigt underlag för i vilken\r\nutsträckning   det   behövs   ytterligare\r\nåtgärder i form av t.ex. en ännu stramare\r\nlagstiftning för att minska och radera ut\r\nde  osakliga löneskillnader som  finns  i\r\ndet svenska arbetslivet.\r\nKvinnor  arbetar  i högre  grad  än  män\r\nvisstid   eller  deltid.  Som   utskottet\r\nredovisat  tidigare  anger  regeringen  i\r\nvårpropositionen  att   den   avser   att\r\ntillsätta  en utredning som ska undersöka\r\nmöjligheterna   att  införa   rätt   till\r\nheltidsanställning.\r\n\r\nFolkomröstningen om EMU\r\n\r\nI motionerna Fi14 (m), Fi15 (fp) och Fi16\r\n(kd)   anförs  att  Sverige  bör  ersätta\r\nkronan  med euron för att bl.a.  öka  den\r\nekonomiska stabiliteten och förbättra  de\r\nsvenska   tillväxtförutsättningarna.    I\r\nmotion  Fi17  (c)  anförs  tvärtemot  att\r\nSverige bör avstå från EMU och euron.\r\nUtskottet konstaterar att valet  om  att\r\ninföra  euron  eller inte är  ett  mycket\r\nviktigt val som på olika sätt kommer  att\r\npåverka   samhället,  ekonomin  och   den\r\nekonomiska  politiken.  Utskottet  väljer\r\ndock    att    avstå   från   ytterligare\r\nkommentarer    av   respekt    för    den\r\nfolkomröstning   i   frågan   som   hålls\r\nsöndagen den 14 september 2003.\r\n\r\ns, v och mp i samarbete\r\n\r\nUtskottet                   tillbakavisar\r\nKristdemokraternas angrepp i motion  Fi16\r\npå  Vänsterpartiet  och  Miljöpartiet  de\r\ngröna.  En  redovisning av  resultaten  i\r\nekonomin   duger   bra   som   svar    på\r\nKristdemokraternas   attack:   Även    om\r\nkonjunkturen mattats av har tillväxten  i\r\nden svenska ekonomin varit historiskt hög\r\nunder  perioden 1998-2001  samtidigt  som\r\nsysselsättningen        stigit        och\r\narbetslösheten sjunkit. I fjol var  också\r\ntillväxten betydligt högre än i t.ex.  EU\r\ntrots     den    svaga    internationella\r\nefterfrågan. Sverige har fortfarande  ett\r\nav de största överskotten i de offentliga\r\nfinanserna  i  EU.  Den  tidigare   stora\r\noffentliga nettoskulden har vänts till en\r\nnettoförmögenhet.   Bytesbalansen   visar\r\növerskott, och medborgarnas realinkomster\r\nhar ökat kraftigt.\r\nValet  hösten  2002 ledde fram  till  en\r\növerenskommelse                    mellan\r\nSocialdemokraterna,  Vänsterpartiet   och\r\nMiljöpartiet på hundratjugoen punkter för\r\nett   tryggare,  rättvisare  och  grönare\r\nSverige.  I  den  formulerades  att   vår\r\ngemensamma politik för Sverige bygger  på\r\növertygelsen att den ekologiska,  sociala\r\noch  ekonomiska dimensionen  måste  vävas\r\nsamman   för   att  skapa   en   uthållig\r\nutveckling   som  är  bra  för   Sverige.\r\nTillsammans vill vi arbeta för en  tydlig\r\npolitik  för ett grönt jämställt  folkhem\r\ndär hållbar tillväxt, full sysselsättning\r\noch trygg välfärd drivs framåt av teknisk\r\nutveckling,      modern      omställning,\r\nomfattande   delaktighet   och   minskade\r\nklyftor.\r\nVårpropositionen    bygger     på     en\r\növerenskommelse        mellan         den\r\nsocialdemokratiska            regeringen,\r\nVänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna,\r\nvilka  står  bakom riktlinjerna  för  den\r\nekonomiska   politiken,   budgetpolitiken\r\nsamt tilläggsbudgeten för 2003.\r\n\r\n1.3.3 Finansutskottets förslag till\r\ninriktning av den allmänna ekonomiska\r\npolitiken\r\n\r\nVårpropositionen     bygger     på     en\r\növerenskommelse        mellan         den\r\nsocialdemokratiska            regeringen,\r\nVänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna,\r\nvilka  står  bakom riktlinjerna  för  den\r\nekonomiska politiken, budgetpolitiken och\r\ntilläggsbudgeten för 2003.\r\nVärldsekonomin präglas av  lågkonjunktur\r\noch stor osäkerhet. Efter en återhämtning\r\ni  början  av förra året försvagades  den\r\nekonomiska  aktiviteten  på  nytt   under\r\nandra  halvan  av  2002  till  följd   av\r\nfallande   aktiekurser,   lågt    ställda\r\nvinstförväntningar,   bokföringsskandaler\r\noch hot om krig i Irak. Försvagningen har\r\nfortsatt  under inledningen av 2003.  Som\r\nutskottet redovisade under avsnitt  1.2.9\r\nFinansutskottets syn på vårpropositionens\r\noch                      partimotionernas\r\nkonjunkturbedömningar är  osäkerheten  om\r\nden      internationella     utvecklingen\r\nfortfarande mycket stor trots att  kriget\r\ni  Irak  tog  slut vid mitten  av  april.\r\nHushållen  och  företagen är  fortfarande\r\ntveksamma om den ekonomiska utvecklingen,\r\nvilket       påverkar       produktionen,\r\ninvesteringarna   och  konsumtionen.   De\r\nsenaste  månaderna har dock  oljepriserna\r\nsjunkit  samtidigt  som  inflationen  och\r\nräntorna   gått  ned  och   kurserna   på\r\naktiebörserna världen över  stigit  -  en\r\nutveckling som ökar förutsättningarna för\r\nen    successiv   återhämtning   i    den\r\ninternationella  ekonomiska   aktiviteten\r\nunder senare delen av året.\r\nOsäkerheten  betyder  enligt   utskottet\r\natt den ekonomiska politiken ska inriktas\r\nmot   att   hålla  den  svenska  ekonomin\r\nfortsatt  stark.  Sverige  har  under  de\r\nsenaste   åren   haft  en  tillväxt   som\r\növerstigit   genomsnittet   i   EU    och\r\neuroområdet. Sysselsättningen är hög  och\r\narbetslösheten låg jämfört med  flertalet\r\nandra  EU-länder. Inflationen är låg  och\r\nSverige har, i motsatt till många  länder\r\ni   Europa,  överskott  i  de  offentliga\r\nfinanserna.   Under   förra   året    var\r\ntillväxten i den svenska ekonomin dubbelt\r\nså  hög  som  tillväxten i euroområdet  i\r\ngenomsnitt.  I  år väntas  tillväxttakten\r\nsjunka  jämfört med förra året, bl.a.  på\r\ngrund   av  den  svagare  internationella\r\nefterfrågan.\r\nMålen  för de offentliga finanserna  ska\r\nhållas  och utgiftstaken klaras.  Det  är\r\nviktigt  för att tillväxten i den svenska\r\nekonomin ska kunna fortsätta att stiga  i\r\nnivå  med utvecklingen i slutet av  1990-\r\ntalet  och  början  av 2000-talet.  Sunda\r\noffentliga   finanser  är   grunden   för\r\nvälfärd  och sysselsättning. Det  kärvare\r\nekonomiska    läget    innebär     enligt\r\nutskottets  mening att utgiftsminskningar\r\nmåste  vidtas. Det innebär bl.a. att  den\r\ntidigare planerade höjningen av  taken  i\r\nsjuk-   och  föräldraförsäkringen  skjuts\r\nupp,        att        kostnadsbesparande\r\nregelförändringar     i     sjuk-     och\r\narbetslöshetsförsäkringarna    genomförs,\r\nkontaktdagarna    i    den    tillfälliga\r\nföräldrapenningen  tas  bort,  den   s.k.\r\nsjuklöneperioden förlängs med  en  vecka,\r\nmaxtaxan   inom  barnomsorgen  höjs   och\r\nplanerade          satsningar          på\r\ninfrastrukturområdet skjuts fram.\r\nDe   senaste  årens  framgångar  -   hög\r\ntillväxt,  stigande  sysselsättning,  låg\r\narbetslöshet och sanerade statsfinanser -\r\nhar  enligt utskottets mening lagt en god\r\ngrund  för en offensiv politik  för  ökad\r\nvälfärd, stigande sysselsättning  och  en\r\nhållbar   utveckling.  Därför   genomförs\r\nunder  2003  och  2004 en  rad  reformer,\r\ntrots  lågkonjunkturen och de besparingar\r\nsom    görs    för    att    säkra    den\r\nstatsfinansiella utvecklingen. Vården och\r\ntandvården    tillförs   mer    resurser,\r\nföräldraförsäkringen    förstärks,    den\r\nallmänna   förskolan   för   fyra-    och\r\nfemåringar,    det   sista    steget    i\r\nmaxtaxereformen, infördes vid årsskiftet,\r\nkommunerna tillförs ytterligare  resurser\r\nså att fler lärare och andra specialister\r\ni   skolan   kan  anställas,  pensionerna\r\nförbättras    och   studiebidraget    för\r\nungdomar  förlängs med en  månad.  Vidare\r\nfortsätter    högskoleutbyggnaden     och\r\nsatsningarna    på   forskningen    under\r\nperioden.    Miljöanslagen    höjs    och\r\nbyggandet  stimuleras för att bl.a.  möta\r\nbostadsefterfrågan                   till\r\ntillväxtregionerna.\r\nKampen  för  full  sysselsättning   står\r\nhögst    upp    på   dagordningen.    Hög\r\nsysselsättning  och låg  arbetslöshet  är\r\ngrunden för välfärden. Kraften riktas mot\r\natt  sysselsättningsmålet, dvs. att 80  %\r\nav   den  vuxna  befolkningen  ska   vara\r\nreguljärt sysselsatt 2004, ska  nås.  Den\r\nsvenska       ekonomins       långsiktiga\r\nproduktionsförmåga ska  höjas  genom  att\r\nlediga  arbetskraftsresurser mobiliseras.\r\nEn  central  uppgift  är  att  bryta  den\r\ndramatiskt  stigande  sjukfrånvaron   och\r\nförhindra att alltfler människor slås  ut\r\nfrån  arbetsmarknaden genom sjukdom eller\r\nförtidspension. Det elvapunktsprogram som\r\nregeringen  presenterade 2001  fortsätter\r\noch   arbetet  intensifieras.  Målet  för\r\npolitiken  är  att antalet sjukdagar  ska\r\nhalveras  till  2008. En  mängd  åtgärder\r\ninom olika områden föreslås för att målet\r\nska  uppnås. Ytterligare insatser  kommer\r\nockså       att       presenteras       i\r\nbudgetpropositionen för 2004, bl.a. olika\r\nekonomiska drivkrafter för att få ned  de\r\nhöga  sjuktalen. En annan central uppgift\r\när   att   öka   sysselsättningen   bland\r\ninvandrare.   Insatserna  för   att   öka\r\ninvandrarnas        deltagande         på\r\narbetsmarknaden  förstärks.  För  att  nå\r\nsysselsättningsmålet   läggs   omfattande\r\nförslag     för     att     även      öka\r\narbetskraftsdeltagandet bland arbetslösa,\r\näldre  och  ungdomar. Fler  insatser  ska\r\npresenteras  i  budgetpropositionen   för\r\n2004.\r\nReformerna  för  tillväxt  och  rättvisa\r\nska   fortsätta.   De  går   före   stora\r\nskattesänkningar.      Välfärden      ska\r\nytterligare  byggas ut och  för  att  den\r\nekonomiska tillväxten ska bli långsiktigt\r\nhållbar  måste den också komma alla  till\r\ndel.   Det  innebär  att  rättvisan   ska\r\nstärkas genom en aktiv fördelningspolitik\r\noch   genom   åtgärder   som   förbättrar\r\nutvecklingsmöjligheterna     för     alla\r\nmedborgare  oavsett  kön,  etnisk   eller\r\nkulturell tillhörighet eller var i landet\r\nman bor. Tillväxt och rättvisa går enligt\r\nutskottets    mening   hand    i    hand.\r\nLevnadsvillkoren   ska   fortsätta    att\r\nförbättras,  och som en  följd  av  detta\r\nvidtas  åtgärder  för  att  målet  om  en\r\nhalvering    av    socialbidragsberoendet\r\nmellan 1999 och 2004 ska nås.\r\nEn  god  miljö och en hållbar utveckling\r\när  enligt utskottets mening ett  av  den\r\nekonomiska  politikens  viktigaste   mål.\r\nSverige ska vara ett föregångsland för en\r\nekologiskt   hållbar  utveckling.   Stora\r\nsatsningar har gjorts för att  skapa  ett\r\nhållbart samhälle. Resurser har lagts  på\r\nmiljöforskning,  miljöövervakning,  skydd\r\nav  biotoper och biologisk mångfald,  och\r\nytterligare   insatser  görs   under   de\r\nkommande åren. Under de senaste åren  har\r\nen grön skatteväxling om sammanlagt drygt\r\n8  miljarder  kronor  genomförts  och  en\r\nytterligare   skatteväxling   om   ca   9\r\nmiljarder  kronor planeras för återstoden\r\nav mandatperioden.\r\nSverige     ska    också    vara     ett\r\nföregångsland där kvinnor och män ska  ha\r\nsamma   möjligheter,   rättigheter    och\r\nskyldigheter inom alla områden  i  livet.\r\nUnder  året  läggs  en handlingsplan  för\r\nökad   jämställdhet  fram.   Planen   ska\r\ninnehålla  förslag om hur de strukturella\r\nlöneskillnaderna mellan män  och  kvinnor\r\nska minska.\r\nAtt  den svenska lönebildningen fungerar\r\nväl   är  enligt  utskottets  mening   av\r\navgörande  betydelse för en hög  tillväxt\r\noch   en   stigande  sysselsättning.   De\r\nsenaste    årens    trend    mot    högre\r\nlöneökningstakt  än  i  omvärlden   måste\r\nbrytas.\r\nMed  hänvisning till vad som anförts ovan\r\noch       under      avsnittet      1.3.2\r\nFinansutskottets  ställningstagande  till\r\npartimotionernas förslag till  inriktning\r\nav   den  allmänna  ekonomiska  politiken\r\ntillstyrker  utskottet propositionen  och\r\navstyrker förslagen i motionerna Fi14 (m)\r\nyrkande 1, Fi15 (fp) yrkandena 1,  3  och\r\n7,  Fi16 (kd) yrkandena 1-4 och Fi17  (c)\r\nyrkande 1.\r\n\r\n2 Riktlinjer för budgetpolitiken\r\n\r\n\r\n\r\n2.1 Budgetutvecklingen\r\n\r\nDen svaga internationella lågkonjunkturen\r\noch  de  fortsatt höga ohälsotalen sätter\r\nsin  prägel  på de offentliga finanserna.\r\nBNP  har  utvecklats svagare  än  väntat,\r\nvilket  bidragit till att det delmål  som\r\nriksdagen  ställt upp för den  offentliga\r\nsektorns finansiella sparande under  2002\r\ninte uppnåtts. Det överskottsmål på  2  %\r\nsom  fastställts  för  detta  år  blev  i\r\nverkligheten 1,1 % av BNP. Regeringen har\r\ndock  tidigare framhållit att man vid  en\r\nsvagare konjunktur skulle kunna acceptera\r\nen    motsvarande   försämring   av   det\r\nfinansiella  sparandet,  och  med  hänsyn\r\ntill  den konjunkturavmattning som  skett\r\nbedömer  regeringen  att  avvikelsen   är\r\nförenlig      med     det     fastställda\r\növerskottsmålet   för   2002   under   en\r\nkonjunkturcykel.\r\nÄven   för  i  år  och  för  de  närmast\r\nefterföljande  åren  förutser  regeringen\r\nett  fortsatt svagt finansiellt sparande.\r\nI   vårpropositionen  räknar   emellertid\r\nregeringen  med att de budgetförstärkande\r\nåtgärder som föreslås i propositionen ska\r\nleda  till  att de offentliga  finanserna\r\ngradvis  förstärks så att överskottsnivån\r\n2   %   av   BNP  åter  nås   2006.   Det\r\ngenomsnittliga överskottet under perioden\r\n2000-2006  beräknas i så fall  också  bli\r\n2 % av BNP.\r\nDen  offentliga  sektorns överskott  bärs\r\nunder    de   kommande   åren   upp    av\r\nelderspensionssystemet.   Det   är    där\r\nsparandet sker. Bortsett från sista  året\r\när statens finansiella sparande negativt,\r\nmedan  sparandet i kommunsektorn är svagt\r\nnegativt     eller    i     balans.     I\r\nvårpropositionen  räknar  regeringen  med\r\natt  sparandet  inom de tre delsektorerna\r\nkommer  att  utvecklas på  följande  sätt\r\nfram t.o.m. 2006.\r\nTabell   7.   Den   offentliga   sektorns\r\nfinansiella sparande 2002-2006\r\nMiljarder kronor\r\n\r\n\r\nSkattekvoten,    dvs.   den    offentliga\r\nsektorns  skatter och avgifter i  procent\r\nav  BNP, uppgick förra året till  51,3  %\r\noch  väntas  ligga kvar på ungefär  denna\r\nnivå fram t.o.m. 2006. Utgiftskvoten  som\r\nförra  året  motsvarade  55,8  %  av  BNP\r\nberäknas  mot periodens slut  ha  sjunkit\r\ntill 53,9 %.\r\n\r\nDe   gångna   årens   höga   finansiella\r\nsparande  fick  2001 till följd  att  den\r\noffentliga  sektorns nettoskuld  ersattes\r\nav en positiv finansiell nettoförmögenhet\r\nmotsvarande   3,5  %  av  BNP.   Kraftiga\r\nvärdeminskningar  på  aktier  under  2002\r\nurholkade den offentliga förmögenheten  i\r\nsådan omfattning att en nettoskuld på  ca\r\n60  miljarder  kronor åter framkom.  Mätt\r\nsom andel av BNP motsvarar det  2,5 %  av\r\nBNP.  Det  fortsatta  positiva  sparandet\r\nväntas   leda   till   att   nettoskulden\r\nsuccessivt minskar och 2005 åter  övergår\r\ni en nettoförmögenhet.\r\nFördelningen    av    det    finansiella\r\nsparandet      mellan      stat       och\r\nålderspensionssystem   leder   till   att\r\npensionssystemets    tillgångar     ökar.\r\nUnderskottet   i   statens    finansiella\r\nsparande  medför samtidigt att skuldsidan\r\ni  den  offentliga sektorns balansräkning\r\nökar,  men  denna  skuldökning  är   inte\r\nstörre än att såväl statsskulden som  den\r\nkonsoliderade  bruttoskulden   fortsätter\r\natt  minska  som andel av  BNP.  År  2006\r\nberäknas den konsoliderade skuldkvoten ha\r\nsjunkit till 46,4 % av BNP.\r\nFram  t.o.m. 2002 uppvisade statsbudgeten\r\nfem  år  i  rad  ett  överskott  som  för\r\nperioden   som   helhet   uppgick    till\r\nsammanlagt  233,5 miljarder  kronor.  För\r\ninnevarande  och  efterföljande  budgetår\r\nförutser regeringen ett underskott på  21\r\nrespektive  27  miljarder  kronor.  Detta\r\nunderskott väntas därefter minska för att\r\n2006     närma     sig     balans.     Av\r\nvårpropositionen    framgår    att     de\r\nredovisade saldovärdena delvis  bärs  upp\r\nav  vissa  större extraordinära åtgärder.\r\nOmfattningen   av  dessa  engångseffekter\r\nframgår av efterföljande sammanställning.\r\nTabell  8. Statsbudgetens saldo  justerat\r\nför större engångseffekter 2002-2006\r\nMiljarder kronor\r\n\r\n\r\nUnder   perioden  2002-2006   väntas   de\r\ntakbegränsade    utgifterna    öka    med\r\nsammanlagt  110 miljarder  kronor,  eller\r\nmed  i genomsnitt 28 miljarder kronor per\r\når.  Av  den årliga ökningen beror  ca  5\r\nmiljarder   kronor  på  den   pris-   och\r\nlöneomräkning  som  varje  år   görs   av\r\nanslagen     för    förvaltnings-     och\r\ninvesteringsändamål,  ett  ungefär   lika\r\nstort  belopp  på  sådana makroekonomiska\r\neffekter    som    högre   prisbasbelopp,\r\ninkomstindex,         timlön          och\r\nbruttonationalinkomst.  Under  2003   och\r\n2004 ökar de takbegränsade utgifterna med\r\n18  respektive 10 miljarder  kronor  till\r\nföljd   av   beslutade  eller   aviserade\r\nreformer, under åren därefter ökar de  av\r\ndenna anledning med 1 miljard kronor  per\r\når.  Utgifterna  för arealersättning  och\r\navgiften  till EU har tidigarelagts  från\r\n2003 till 2002, vilket minskar utgifterna\r\n2003     men    samtidigt     gör     att\r\nutgiftsökningen blir desto större 2004.\r\n\r\nUtgifterna   för  ålderspensionssystemet\r\nvid  sidan  av statsbudgeten  ökar  under\r\nperioden  med  ca  29  miljarder  kronor.\r\nDenna  ökning beror i första hand på  att\r\npensionerna  räknas upp  med  inflationen\r\noch  att pensionerna för dem över  65  år\r\näven             anpassas            till\r\nrealinkomstutvecklingen.  Dessutom   ökar\r\npensionärernas  genomsnittliga  ATP-poäng\r\nsamtidigt   som  antalet  individer   med\r\ninkomstgrundad ålderspension ökar.\r\n\r\n2.2 Mål för budgetpolitiken\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nDet   tidigare   fastlagda   målet   för\r\nsparandet i den offentliga sektorn på  i\r\ngenomsnitt  2  %  av BNP  sett  över  en\r\nkonjunkturcykel  bör ligga  fast.  Några\r\nnya  mål i form av ett mål för sparandet\r\ni  den statliga sektorn eller mål om  en\r\nlägre   offentlig  skuldkvot  bör   inte\r\ninföras.\r\nDe   i  sammanhanget  väckta  motionerna\r\navstyrks.\r\nJämför reservationerna 2 (m), 3 (fp),  4\r\n(kd) och 5 (c).\r\n\r\nRiksdagen  har lagt fast ett  långsiktigt\r\nmål  för finanspolitiken som innebär  att\r\nde  offentliga finanserna ska uppvisa ett\r\növerskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett\r\növer en konjunkturcykel. Eftersom BNP för\r\nnärvarande  uppgår  till  ungefär  2  400\r\nmiljarder   kronor  innebär   detta   mål\r\nuttryckt  i  nominella  termer   att   de\r\nsamlade     inkomsterna    för    staten,\r\nkommunerna   och   ålderspensionssystemet\r\nsedda  som grupp ska överstiga utgifterna\r\nmed  i genomsnitt inte fullt 50 miljarder\r\nkronor  per år under en fem till  sju  år\r\nlång period. Överskottet kan ett visst år\r\nvara  högre eller lägre, men för perioden\r\nsom helhet ska det motsvara 2 % av BNP.\r\n\r\nDe   som  mål  angivna  överskotten  ska\r\nanvändas   för  att  öka  den  offentliga\r\nnettoförmögenheten.\r\nRiksdagen  har varje år också lagt  fast\r\nett  utgiftstak för de närmaste tre åren,\r\nvilket  sätter  en gräns  för  hur  stora\r\nutgifter  som  staten  kan  dra  på  sig.\r\nUtgiftstaket  omfattar dels de  egentliga\r\nutgifterna  på  statsbudgeten   exklusive\r\nstatsskuldsräntorna, dels utgifterna  för\r\nålderspensionssystemet   vid   sidan   av\r\nstatsbudgeten.  Utgiftstaket   fastställs\r\nalltid  med viss marginal, och skillnaden\r\nmellan  de  takbegränsade utgifterna  och\r\nutgiftstaket                      benämns\r\nbudgeteringsmarginalen.  Om  belastningen\r\npå   de  takbegränsade  utgifterna   ökar\r\nkommer budgeteringsmarginalen att minska,\r\noch   i   princip  försvagas   då   också\r\nbudgetsaldot     eller     saldot     för\r\nålderspensionssystemet med ett lika stort\r\nbelopp.\r\nEnligt   tidigare   riksdagsbeslut   ska\r\nutgiftstaket  för staten uppgå  till  819\r\nmiljarder  kronor  2003  samt  till   853\r\nmiljarder kronor för 2004.\r\n\r\nVårpropositionen\r\n\r\nRegeringen  erinrar om  sin  bedömning  i\r\nbudgetpropositionen  för  2003  där   det\r\nsades  att  ett då beräknat överskott  på\r\n1,5  % av BNP för 2003 var förenligt  med\r\növerskottsmålet    mot    bakgrund     av\r\nkonjunkturläget och resursutnyttjandet  i\r\nekonomin.   Om  konjunkturen  utvecklades\r\nsämre  än  väntat, skulle dock ett  lägre\r\növerskott    accepteras.   Jämfört    med\r\nprognosen   i   budgetpropositionen   har\r\ntillväxten  för 2003 reviderats  ned  med\r\nmer än 1 procentenhet.\r\nSedan  målet  om 2 % överskott  över  en\r\nkonjunkturcykel började  gälla  2000  har\r\ndet  årliga  överskottet i de  offentliga\r\nfinanserna motsvarat i genomsnitt 3 %  av\r\nBNP.  Överskottet 2003 beräknas  nu  till\r\n0,4   %  av  BNP.  Med  de  åtgärder  som\r\nföreslås  i  denna  proposition   bedömer\r\nemellertid     regeringen     att     det\r\ngenomsnittliga överskottet under perioden\r\n2000-2006  ska uppgå till 2,0  %.  Därmed\r\nligger,   framhåller   regeringen,    det\r\noffentliga  sparandet  i  linje  med  det\r\növergripande  målet om ett  överskott  på\r\n2 % över en konjunkturcykel.\r\nFör  att bedöma om överskottens nivå för\r\nenskilda   år   är  förenliga   med   det\r\nmedelfristiga målet analyserar regeringen\r\nden  strukturella nivån  på  överskotten.\r\nVid denna beräkning justeras det faktiska\r\növerskottet med hänsyn till två faktorer,\r\nnämligen förskjutningar i skatteuppbörden\r\noch   den  inverkan  som  en  hög-  eller\r\nlågkonjunktur   har  på   de   offentliga\r\nfinanserna  ett visst år. Med dessa  båda\r\nfaktorer  bortrensade får  man  fram  ett\r\nstrukturellt  finansiellt  sparande.  Vid\r\nett givet långtsiktigt överskottsmål på i\r\ngenomsnitt   2   %   av   BNP   bör   det\r\nstrukturella sparandet varje  enskilt  år\r\nmotsvara,  eller ligga nära, denna  nivå.\r\nAvviker det kan avvikelsen sägas spegla i\r\nvilken       omfattning       automatiska\r\nstabilisatorer  tillåts  verka   vid   en\r\nkonjunkturavmattning.\r\nUtvecklingen  i de offentliga  finanserna\r\nuttryckt    som   strukturellt   sparande\r\nframgår av följande sammanställning.\r\nTabell  9.  Finansiellt  sparande  i  den\r\noffentliga sektorn 2000-2006\r\nMiljarder kronor12\r\n\r\n\r\nI  vårpropositionen erinrar regeringen om\r\nde    budgetförstärkande   åtgärder   som\r\nföreslås   i   propositionen   och    som\r\ntillkommit för att klara utgiftstaket och\r\nsäkerställa ett överskott på 2 % av BNP i\r\ngenomsnitt  över  en konjunkturcykel.  En\r\nalltför     snabb     åtstramning      av\r\nfinanspolitiken  kan  enligt   regeringen\r\npåverka   den  ekonomiska  återhämtningen\r\nnegativt. Förstärkningen av de offentliga\r\nfinanserna genomförs därför gradvis men i\r\nsådan takt att det redovisade överskottet\r\n2006  uppgår till ca 2 % av BNP då  också\r\nBNP-gapet   sluts.   Enligt   regeringens\r\nberäkningar  kommer då också  överskottet\r\nunder den sju år långa perioden 2000-2006\r\natt i genomsnitt ha motsvarat 2 % av BNP.\r\nRegeringen   bedömer   därför   att    de\r\nberäknade överskotten under åren framöver\r\när    förenliga   med   det   långsiktiga\r\növerskottsmålet.\r\n\r\nErfarenheterna  av  att  sätta  upp   ett\r\nårligt   mål  för  överskottet  för   den\r\noffentliga sektorn (saldomålet) tre år  i\r\nförväg är enligt regeringen inte entydigt\r\ngoda.  Överskottsmål som sträcker sig  så\r\nlångt  fram  i  tiden  är  vanskligt  att\r\nhantera  eftersom det är svårt  att  göra\r\nträffsäkra  konjunkturprognoser  med   en\r\ntidshorisont  på 3-4 år.  Regeringen  har\r\ndärför för avsikt att fortsättningsvis  i\r\nbudgetpropositionen      föreslå      ett\r\npreciserat   mål   för   det   offentliga\r\nsparandet   enbart   för   det   kommande\r\nbudgetåret.        Det       övergripande\r\növerskottsmålet på 2 %  av  BNP  över  en\r\nkonjunkturcykel ligger dock fast, betonar\r\nregeringen.\r\nRegeringen   föreslår  att  de   tidigare\r\nfastställda utgiftstaken för staten  2003\r\noch 2004 ska höjas med 3 miljarder kronor\r\nvartdera   året   på   grund   av   högre\r\nomslutning      i      det      kommunala\r\nutjämningssystemet.    I    propositionen\r\nredovisas   också   en  beräkningsteknisk\r\nframskrivning  av utgiftstaket  för  2005\r\noch  2006  som grundas på antagandet  att\r\ntaket  ska vara oförändrat som  andel  av\r\nBNP.   Utgiftstaket   för   staten    för\r\ninnevarande och de tre efterföljande åren\r\nuppgår  därmed till 822 miljarder  kronor\r\n2003,  856  miljarder  kronor  2004,  890\r\nmiljarder  kronor 2005 och 927  miljarder\r\nkronor 2006.\r\n\r\nMotionerna\r\n\r\nModerata  samlingspartiet anser i  motion\r\nFi14 att budgetpolitiken ska inriktas  på\r\nett  långsiktigt mål för  den  offentliga\r\nsektorns        skuldsättning.         En\r\nbruttoskuldsättning  motsvarande  ungefär\r\n40   %   av  BNP  för  den  konsoliderade\r\noffentliga     sektorn    bedöms     vara\r\nlångsiktigt  uthållig.  När  denna   nivå\r\nuppnåtts    bör    enligt    motionärerna\r\növerskottsmålen   för   det   finansiella\r\nsparandet     fastställas     så      att\r\nbruttoskulden  som  andel   av   BNP   är\r\nkonstant över konjunkturcykeln. Förslaget\r\nredovisas  som  ett  inslag  i   partiets\r\nförslag      till     riktlinjer      för\r\nbudgetpolitiken (yrkande 2 i denna del).\r\nFör    de   båda   närmaste   åren   bör\r\nsaldomålet        enligt         Moderata\r\nsamlingspartiet  vara stramare än vad som\r\nframkommer          i         regeringens\r\nbudgetalternativ.      Partiets      eget\r\nbudgetalternativ  uppges  leda  till  ett\r\nfinansiellt  sparande  i  den  offentliga\r\nsektorn  på  1,3 % 2004, 1,7 %  2005  och\r\n2,1  % 2006, vilket för 2004 och 2005  är\r\n0,3  procentenheter mer än i  regeringens\r\nalternativ.  Om man dessutom beaktar  att\r\npartiet  vill privatisera statliga  bolag\r\nför sammanlagt 175 miljarder kronor under\r\nde  närmaste tre åren räknar motionärerna\r\nsjälva  med  att den offentliga  sektorns\r\nbruttoskuldsättning ska komma  att  närma\r\nsig 40 % av BNP under nästa mandatperiod.\r\nModerata  samlingspartiet  föreslår  att\r\nutgiftstaket  för  staten  för  2004  bör\r\nfastställas  till  884 miljarder  kronor,\r\nvilket överstiger regeringens förslag för\r\nsamma år med 28 miljarder kronor.\r\nFolkpartiet liberalerna föreslår i motion\r\nFi15  att nuvarande överskottsmål för  de\r\noffentliga  finanserna  kompletteras  med\r\nett  nytt  mål  för  statens  finansiella\r\nsparande.  Det  bör  formuleras  som  att\r\nstatens finansiella sparande ska  vara  i\r\nbalans  över en konjunkturcykel  (yrkande\r\n4).\r\nI  motionen  framhålls  att  Folkpartiet\r\nfrån början har ställt upp på regeringens\r\nvverskottsmål    för    de     offentliga\r\nfinanserna.  Förutsättningarna  för   att\r\ntillämpa detta mål har dock ändrats.  Det\r\nautonoma   pensionssystemet  har   börjat\r\nverka  och kommer under resten  av  detta\r\ndecennium att ha ett överskott på mer  än\r\n2  %  av  BNP.  Kommunerna  har  dessutom\r\nålagts  ett  balanskrav. Det  är,  enligt\r\nmotionärernas  mening, inte  rimligt  och\r\nförsvarbart att med långsiktiga  statliga\r\nunderskott   vältra   över   problem   på\r\nkommande  generationer.  Därför  är  det,\r\nanser de, rimligt att lägga fast ett nytt\r\nbalansmål för enbart statens finanser.\r\nFolkpartiets  förslag  till   utgiftstak\r\nför  2004 understiger regeringens  med  4\r\nmiljarder kronor.\r\nKristdemokraterna anser i motion Fi16 att\r\nregeringens  förslag till budgetpolitiskt\r\növerskottsmål    för    de     offentliga\r\nfinanserna  bör kompletteras  och  senare\r\neventuellt ersättas med ett mål om balans\r\ni  statens finansiella sparande. En sådan\r\nrestriktion   innebär  att  skatteuttaget\r\nvarken   blir  större  eller  mindre   än\r\nnödvändigt.  Ett  balansmål  för  statens\r\nfinansiella sparande måste på grund av de\r\nstora  underskotten fasas in  successivt,\r\npåpekar  motionärerna.  De  föreslår  att\r\nregeringen ska lägga fram förslag om  ett\r\nsådant kompletterande budgetmål med  krav\r\npå  balans i statens finansiella sparande\r\növer en konjunkturcykel (yrkande 10).\r\nEtt  etappmål  för Kristdemokraterna  är\r\nvidare att statsskulden mätt som andel av\r\nBNP  ska  understiga 40  %  senast  2006.\r\nSkuldkvoten  bör därefter  fortsätta  att\r\nsjunka  (yrkande 6). Motionärerna  uppger\r\natt de för att få ner statsskulden väljer\r\natt  både spara och att sälja ut statliga\r\nföretag   i   en  större  omfattning   än\r\nregeringen.    På    detta    sätt    kan\r\navbetalningstakten av  statsskulden  öka,\r\nsamtidigt  som skattetrycket kan  sänkas.\r\nRedan  under nästa år räknar motionärerna\r\nmed  att kunna sälja statliga företag för\r\nsammanlagt 45 miljarder kronor.\r\nMotionärerna anser också att  regeringen\r\nbör  fullfölja arbetet med att presentera\r\nen      långsiktig      inkomst-      och\r\nutgiftsstrategi, LINUS  (yrkande  9).  De\r\nerinrar     om    att    den     tidigare\r\nfinansministern    Erik    Åsbrink    tog\r\ninitiativ  till  att  utforma  en   sådan\r\nstrategi  men  aldrig gavs tillfälle  att\r\nslutföra  detta arbete. En sådan strategi\r\nbehövs enligt deras mening om Sverige ska\r\nklara  den dubbla utmaning som följer  av\r\nen  ökad  internationalisering  med  dess\r\nkrav  på sänkt skattetryck samtidigt  som\r\nden  demografiska utvecklingen  med  allt\r\nfler   äldre  snarare  ställer  krav   på\r\nmotsatsen.\r\nKristdemokraternas     förslag      till\r\nutgiftstak     för    2004    understiger\r\nregeringens med 3 miljarder kronor.\r\nCenterpartiet  framhåller i  motion  Fi17\r\natt  överskottsmålet  på  2  %  över   en\r\nkonjunkturcykel ska upprätthållas. Enligt\r\nmotionärerna  har  regeringen  och   dess\r\nstödpartier    utnyttjat   det    samlade\r\növerskottet i den offentliga sektorn  för\r\natt  medvetet budgetera för underskott  i\r\nstatens    finanser    också     i     en\r\nhögkonjunktur. De finner det märkligt att\r\nstaten  genom balanskravet ställer  högre\r\nkrav  på  kommuner  och  landsting,   där\r\nfolkvalda  bär ansvaret, än på  sin  egen\r\nbudgetprocess.  Regeringen   bör   därför\r\nskyndsamt låta utreda och återkomma  till\r\nriksdagen   med  förslag   om   hur   ett\r\nbalanskrav,  i  huvudsak motsvarande  det\r\nsom  gäller  kommuner och landsting,  ska\r\nkunna   utformas   för   statens   budget\r\n(yrkande 2).\r\nCenterpartiets  förslag till  utgiftstak\r\nför  perioden  2004-2006  understiger  de\r\nnivåer  som  redovisas i vårpropositionen\r\nmed  för  respektive år  38,  50  och  57\r\nmiljarder kronor.\r\n\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\n\r\nBudgetpolitiken  har  under   senare   år\r\ninriktats   mot  två  fleråriga   mål   -\r\nsaldomålet  och utgiftstaket -  som  lagt\r\ngrund  för  en sund och stabil utveckling\r\nav   de   offentliga  finanserna.   Denna\r\nomständighet   har  bidragit   till   att\r\nSverige  i  dag har internationellt  sett\r\nstarka  finanser. Vi och våra grannländer\r\nFinland och Danmark kan uppvisa överskott\r\ni  de  offentliga finanserna medan övriga\r\n12  EU-länder har underskott. Bland dessa\r\när underskotten betydande hos några av de\r\nstörre   medlemsländerna   som   Tyskland\r\n(-3,3  %), Frankrike (-2,9 %) och Italien\r\n(-2,1  %).  Stora  underskott  har  också\r\nFörenta staterna (-3,0 %) och inte  minst\r\nJapan (-7,7 %). Sverige kommer även nästa\r\når att ha överskott medan det finansiella\r\nsparandet i EU-länderna som helhet kommer\r\natt vara negativt.\r\nNuvarande  överskottsmål på i  genomsnitt\r\n2  %  av BNP över en konjunkturcykel  har\r\ngällt  sedan  2000. Under de  två  första\r\nåren motsvarade det finansiella sparandet\r\ni  den  offentliga sektorn 3,4 respektive\r\n4,6  %  av BNP, dvs. överskotten översteg\r\nmed    bred    marginal   den    målsatta\r\ngenomsnittsnivån.       I       nuvarande\r\nkonjunkturavmattning uppvisar staten  ett\r\nnegativt finansiellt sparande på 1,8 % av\r\nBNP,  medan  sparandet i pensionssystemet\r\när  positivt och motsvarar 2,1 % av  BNP.\r\nMed    ett    marginellt   överskott    i\r\nkommunsektorn ger detta i år  ett  samlat\r\noffentligt sparande på 0,4 % av BNP.\r\nTabell  10.  Fördelningen av  finansiellt\r\nsparande i den offentliga sektorn\r\nMiljarder kronor\r\n\r\n\r\nFolkpartiet,    Kristdemokraterna     och\r\nCenterpartiet vill komplettera  nuvarande\r\növerskottsmål  med krav  på  att  statens\r\nfinansiella  sparande ska vara  i  balans\r\növer en konjunkturcykel. I Centerpartiets\r\nfall ska balanskravet i huvudsak motsvara\r\nvad   som   gäller   för   kommuner   och\r\nlandsting,  dvs. balansen ska  i  princip\r\nvara  återställd senast två år efter  det\r\natt ett underskott uppkommit.\r\n\r\nUtskottet  vill med anledning  av  detta\r\nframhålla    följande.   Med    nuvarande\r\nbalanskrav  för  kommunsektorn   och   de\r\nprognostiserade       överskotten       i\r\nålderspensionssystemet  fram  till  2010,\r\nskulle  ett kompletterande balansmål  för\r\nstaten inte tillföra något nytt. En sådan\r\nrestriktion  skulle ha samma  effekt  som\r\nnuvarande överskottsmål på 2 %  för  hela\r\nden  offentliga sektorn  i  och  med  att\r\npensionssystemet    och     kommunsektorn\r\ntillsammans har ett finansiellt  sparande\r\npå ungefär 2 % av BNP. Oavsett om man ser\r\nframåt  eller bakåt blir bilden densamma.\r\nFör perioden 2000-2006 motsvarar nämligen\r\ndet  finansiella  sparandet  i  staten  i\r\ngenomsnitt ett överskott på 0,8  %.  Till\r\nsaken   hör   dock  att  nivån   på   det\r\nfinansiella  sparandet i staten  påverkas\r\nav  de överföringar som gjordes från  AP-\r\nfonden   till  staten  2001,   men   även\r\njusterat   för   detta   framträder   ett\r\nstatligt  finansiellt sparande i  balans.\r\nUnder den sju år långa perioden 2000-2006\r\nbegränsar sig statens samlade finansiella\r\nunderskott till 10 miljarder kronor.  Det\r\nmotsvarar  ett genomsnittligt  underskott\r\npå  0,06 % av BNP. Utskottet kan för egen\r\ndel  inte finna annat än att en avvikelse\r\nav   denna  omfattning  får  anses   vara\r\ngodtagbar.\r\nVäljer  man  att ersätta  målet  för  de\r\noffentliga  finanserna med ett  balansmål\r\nför  staten  kan i ett längre  perspektiv\r\nföljden     bli    att    finanspolitiken\r\nförsvagas. Om balanskravet för kommunerna\r\nupprätthålls   och  målet   för   statens\r\nfinansiella    sparande    sätts     till\r\nexempelvis   noll,  kommer  det   samlade\r\noffentliga sparandet att följa  sparandet\r\ni  pensionssystemet. När de  demografiska\r\npåfrestningarna  sänker   överskotten   i\r\npensionssystemet, och kanske  vänder  dem\r\ntill   underskott,  minskar  det  samlade\r\noffentliga sparandet i motsvarande  grad.\r\nSäkerhetsmarginalen mot stabilitets-  och\r\ntillväxtpaktens underskottsgräns på  3  %\r\nav  BNP kommer då att krympa. Med ett mål\r\nför  hela  den  offentliga sektorn  måste\r\nstigande  underskott  i  pensionssystemet\r\nbalanseras av stigande överskott i  någon\r\nannan  sektor. Så är inte fallet om målet\r\nendast avser staten.\r\nUtskottet  anser med hänsyn härtill  att\r\ndet inte finns anledning att införa något\r\nkompletterande    mål     för     statens\r\nfinansiella sparande.\r\nCenterpartiets förslag om ett  balansmål\r\nför staten motsvarande det som gäller för\r\nkommunerna  anser utskottet  vara  direkt\r\nolämpligt.  Krav  på  återställd   balans\r\nredan   efter  två  år  skulle   nämligen\r\nkraftigt      begränsa     statsmakternas\r\nmöjligheter    att    föra    en    aktiv\r\nstabiliseringspolitik.\r\nModerata       samlingspartiet        och\r\nKristdemokraterna vill fastställa mål för\r\nden  offentliga respektive  den  statliga\r\nskuldsättningen. Enligt  moderaterna  bör\r\nden   offentliga  sektorns  konsoliderade\r\nbruttoskuld begränsas till 40 %  av  BNP,\r\noch  den  bör  därefter hållas  på  denna\r\nnivå.    Kristdemokraterna   anser    att\r\nstatsskulden ska understiga 40 %  av  BNP\r\nsenast  2006 och att skuldkvoten därefter\r\nska fortsätta att minska.\r\nUnder  perioden 2002-2006  beräknas  den\r\nkonsoliderade   bruttoskulden   öka   med\r\nnominellt ca 60 miljarder kronor.  Ställd\r\ni  relation  till  BNP motsvarar  det  en\r\nskuldminskning med 6 procentenheter  till\r\nnivån 46,4 % av BNP vid utgången av 2006.\r\nUnder  samma  period  ökar  statsskulden\r\nmed  37  miljarder kronor, men  mätt  som\r\nandel   av  BNP  minskar  den   med   6,5\r\nprocentenheter. Statsskulden beräknas vid\r\nutgången  av 2006 uppgå till  43,3  %  av\r\nBNP.\r\nBåda     partierna    förespråkar     en\r\nomfattande försäljning av statliga  bolag\r\noch        avser       att        använda\r\nförsäljningsinkomsterna  till  i   första\r\nhand  amortering av statsskulden för  att\r\npå  så  sätt snabbare uppnå de föreslagna\r\nmålen.   För   de   närmaste   tre   åren\r\ntillgodoräknar de sig inkomster av  detta\r\nslag på sammanlagt 175 miljarder kronor i\r\nenlighet    med   de   fyra    borgerliga\r\npartiernas    gemensamma    förslag    om\r\nföretagsförsäljningar.\r\nUtskottet  vill för egen  del  framhålla\r\nföljande  i  denna fråga.  Saneringen  av\r\nstatsfinanserna  har  inneburit  att  den\r\noffentliga     sektorns     konsoliderade\r\nbruttoskuld  på nio år har kunnat  minska\r\nfrån närmare 80 % av BNP 1994 till dagens\r\nnivå  på  51  %  av  BNP.  Under  de  tre\r\nnärmaste     följande    åren    beräknas\r\nbruttoskulden  mätt  som  andel  av   BNP\r\nsjunka    med    ytterligare     ca     5\r\nprocentenheter.   Det  helt   dominerande\r\ninslaget  i  den offentliga bruttoskulden\r\när statsskulden.\r\nNivån   på   den   offentliga   sektorns\r\nkonsoliderade  bruttoskuld  har  tidigare\r\nhaft  sitt  speciella  intresse  just  på\r\ngrund  av  att den varit en del  av  EU:s\r\nkonvergenskriterier.  Numera  tillgodoser\r\nvi med bred marginal Maastrichtfördragets\r\nskuldkriterium  som föreskriver  att  den\r\noffentliga     sektorns     konsoliderade\r\nbruttoskuld får uppgå till högst 60 %  av\r\nBNP.  Bruttoskuldens  storlek  är  därmed\r\ninte  längre av samma intresse, förutsatt\r\natt  den offentliga skulden inte återigen\r\nväxer.\r\nMot   bruttoskulden  kan   ställas   den\r\noffentliga sektorns tillgångar i bl.a. AP-\r\nfonden  och bolag, och sammantagna  visar\r\ndessa den offentliga sektorns finansiella\r\nställning. Undantaget några få år omkring\r\n1990  samt 2001 har denna under lång  tid\r\nvarit   negativ.  Nettoskulden  var   som\r\nstörst  1996  då  den  uppgick  till  467\r\nmiljarder kronor men övergick redan  2001\r\ni  en positiv förmögenhet. Efter kraftiga\r\nvärdeminskningar   på   den    offentliga\r\nsektorns  innehav  av aktier  under  2002\r\nvändes emellertid uppgången på nytt i  en\r\nnettoskuld  som  väntas  vara   undanröjd\r\nförst 2005.\r\nEnligt  utskottet är det inte  motiverat\r\natt  införa  ett  särskilt  skuldmål,   i\r\nsynnerhet    inte    om   måluppfyllelsen\r\nförutsätter att statliga tillgångar säljs\r\ni   stor  omfattning.  Börskurserna   har\r\nfallit   kraftigt,  men  varken  Moderata\r\nsamlingspartiet  eller  Kristdemokraterna\r\ndiskuterar  om det är rimligt  eller  ens\r\nmöjligt  att  i rådande börsläge  avyttra\r\nstatlig  verksamhet i  denna  omfattning.\r\nAtt man samtidigt frånhänder sig räntabla\r\ntillgångar  som  ingår  i  den   statliga\r\nförmögenhetsmassan     till      kraftigt\r\nunderpris främjar knappast tilltron  till\r\nde  båda  partiernas  förslag.  Utskottet\r\nåterkommer längre fram i betänkandet till\r\nde föreslagna företagsförsäljningarna.\r\nEtt  skuldmål kan dessutom lätt komma  i\r\nkonflikt   med  överskottsmålet,   vilket\r\nskapar oklarhet om hur de båda målen  ska\r\nförhålla sig till varandra. Det kan också\r\nlägga  hinder  i vägen för en  rationellt\r\nförd budgetpolitik, eftersom politiken då\r\nkan behöva anpassas till fluktuationer  i\r\nvalutakurser.  Nivån på statsskulden  och\r\ndärmed    också    på   den    offentliga\r\nbruttoskulden   påverkas   nämligen    av\r\nkursförändringar för de valutor som ingår\r\ni valutaskulden.\r\nKristdemokraterna  föreslår   också   att\r\nriksdagen   ska  ålägga  regeringen   att\r\nfullfölja  ett  tidigare påbörjat  arbete\r\nmed att presentera en långsiktig inkomst-\r\noch  utgiftsstrategi. Utskottet kan  inte\r\nbiträda  detta förslag. Enligt utskottets\r\nmening   bör  riksdagen  inte  i   detalj\r\nreglera  hur  regeringen ska utforma  sin\r\nlångsiktiga strategi för att möta problem\r\nav det slag som motionärerna tar upp.\r\nRegeringen kommer i fortsättningen att  i\r\nbudgetpropositionen      föreslå      ett\r\npreciserat   mål   för   det   offentliga\r\nsparandet   enbart   för   det   kommande\r\nbudgetåret. Det innebär att den  tidigare\r\nordningen  med ett preliminärt fastställt\r\nsaldomål  för  det tredje  året  överges.\r\nErfarenheterna  av  att  sätta  upp   ett\r\nårligt  mål  tre  år i förväg  är  enligt\r\nregeringen inte entydigt goda.\r\nUtskottet  har  för egen del  inget  att\r\nerinra   mot  den  aviserade  nyordningen\r\neftersom den inte minskar kravet  på  ett\r\nlångsiktigt     överskott     över     en\r\nkonjunkturcykel.  De  tre  år  i   förväg\r\npreliminärt  fastställda  saldomålen  för\r\nrespektive  år  har - åtminstone  som  de\r\ntillämpades   fram  t.o.m.   2002   -   i\r\npraktiken  aldrig  haft  någon   styrande\r\nfunktion.     Närmast     schablonmässigt\r\nfastställdes     de      alltid      till\r\ngenomsnittsnivån  2 % av  BNP  och  lades\r\ndärefter  fast  mer definitivt  först  på\r\nhösten  närmast före respektive  år.  Den\r\nföreslagna nyordningen ser utskottet  som\r\nenbart    en   anpassning   till    denna\r\nverklighet.   Däremot   är   det   enligt\r\nutskottets mening angeläget att  man  kan\r\nupprätthålla      långsiktigheten       i\r\nbedömningen av saldomålet genom  den  typ\r\nav   analyser   av  måluppfyllelsen   som\r\nregeringen  redovisar i avsnitt  4.1.2  i\r\nvårpropositionen. Analyser av detta  slag\r\nbör byggas ut och fördjupas till stöd för\r\nriksdagens   prövning   av   den    förda\r\npolitiken.\r\nMed    dessa    motiveringar    avstyrker\r\nutskottet motionerna Fi14 (m) yrkande 2 i\r\ndenna del, Fi15 (fp) yrkande 4, Fi16 (kd)\r\nyrkandena  6,  9  och 10  samt  Fi17  (c)\r\nyrkande 2.\r\nTill  frågan  om  nivån på  utgiftstaket\r\nför  staten  återkommer utskottet  längre\r\nfram i betänkandet.\r\n\r\n2.3 Budgetpolitikens inriktning\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet     tillstyrker    regeringens\r\nförslag      till     inriktning      av\r\nbudgetpolitiken   och    avstyrker    de\r\nalternativa  förslag  som  framförs   av\r\nModerata   samlingspartiet,  Folkpartiet\r\nliberalerna,    Kristdemokraterna    och\r\nCenterpartiet.\r\nJämför reservationerna 6 (m), 7 (fp), 8\r\n(kd) och 9 (c).\r\n\r\n2.3.1 Utgångspunkter för utskottets\r\nprövning\r\n\r\nUnder  de  båda  senaste mandatperioderna\r\nhar  de offentliga finanserna förbättrats\r\ndramatiskt.  När  budgetkrisen  var   som\r\ndjupast   1993   motsvarade  underskottet\r\n11,6  %  av BNP. Redan efter fem  år  med\r\nomfattande  besparingsprogram   hade   de\r\noffentliga finanserna återhämtat  sig  så\r\nmycket  att  de åter uppvisade överskott.\r\nÖverskottet  växte snabbt och  nådde  sin\r\nkulmen 2001 då det uppgick till 4,6 %  av\r\nBNP.  På  nio  år  stramades  alltså   de\r\noffentliga finanserna upp med motsvarande\r\ndrygt  16  %  av  BNP.  Därefter  har  en\r\navmattning  skett  men  fortfarande   har\r\nSverige i motsats till flertalet andra EU-\r\nländer    överskott   i   de   offentliga\r\nfinanserna.\r\nMed   de   tidigare  stora  underskotten\r\nökade   också  skuldbördan  snabbt.   Den\r\noffentliga  sektorns bruttoskuld  hade  i\r\nslutet av 1996 vuxit till knappt 74 %  av\r\nBNP, vilket var 14 procentenheter mer  än\r\nvad  skuldkriteriet i Maastrichtfördraget\r\ntillåter.  Därefter skedde  en  vändning,\r\noch  man  räknar nu med att bruttoskulden\r\nska ha minskat till drygt 46 % av BNP vid\r\nutgången av 2006.\r\nDen  växande skuldbördan urholkade också\r\nsnabbt     den    offentliga     sektorns\r\nförmögenhetsställning.  Skulderna   växte\r\nsig större än de finansiella tillgångarna\r\ninklusive AP-fonden, och denna nettoskuld\r\nökade till 467 miljarder kronor 1996. Men\r\nmed  de stora finansiella överskotten var\r\nnettoskulden helt avvecklad  2001.  Redan\r\nåret  därpå kom emellertid återhämtningen\r\nav  sig när kraftiga värdeminskningar  på\r\nden   offentliga  sektorns   aktieinnehav\r\nledde    till    att    de    finansiella\r\ntillgångarna  åter  understeg  skulderna.\r\nRegeringen   förutser  nu  en   successiv\r\nåterhämtning  och  räknar  med  att   den\r\noffentliga        sektorns        samlade\r\nnettoförmögenhet kommer att uppgå till 86\r\nmiljarder kronor vid utgången av 2006.\r\nStatsskulden  - mätt i nominella  termer\r\n-  var som störst i slutet av 1998 då den\r\nuppgick till 1 445 miljarder kronor.  Den\r\nhar  därefter  minskat och  beräknas  vid\r\nårets  slut  uppgå till 1  164  miljarder\r\nkronor.\r\nDen    snabba   förbättringen   av    de\r\noffentliga finanserna förklaras  till  en\r\ndel  av  en gynnsam ekonomisk utveckling.\r\nHelt  avgörande har emellertid varit  den\r\nförda  budgetpolitiken och de  omfattande\r\nsaneringsprogram som genomfördes i mitten\r\nav   1990-talet,   saneringsprogram   som\r\ndärefter  ersatts av en strikt  tillämpad\r\nmålstyrning med fleråriga mål i  form  av\r\nutgiftstak  för staten och  överskottsmål\r\nför de offentliga finanserna.\r\nFastställda   utgiftstak  har   hittills\r\ninte  bara  hållits utan har fram  t.o.m.\r\n2002  också  underskridits med sammanlagt\r\n38  miljarder kronor. Förutom förra  året\r\nhar    under   samma   period    samtliga\r\nuppställda  saldomål  uppnåtts  med  bred\r\nmarginal,   så  bred  att  de   fastlagda\r\ndelmålen  under sexårsperioden  1997-2002\r\növerträffats med sammanlagt 149 miljarder\r\nkronor.\r\nDenna  form  av målstyrning  har  kommit\r\natt    bli    ett   viktigt   inslag    i\r\nbudgetpolitiken. Inte minst  utgiftstaken\r\nhar  visat sig verkningsfulla. Genom  att\r\ntre år i förväg bestämma omfattningen  på\r\nde statliga utgifterna och därefter hålla\r\nfast     vid    detta    åtagande    blir\r\nbudgetpolitiken   långsiktig   och    mer\r\nförutsägbar.   Med  en  restriktion   som\r\nutgiftstaket    kan    exempelvis    inte\r\ntillfälligt högre inkomster användas  för\r\natt  finansiera varaktigt högre utgifter,\r\noch   varje  nytt  utgiftsåtagande  måste\r\nfinansieras  genom omprioriteringar  inom\r\nutgiftstakets ram. Regeringen  är  enligt\r\nbudgetlagen  dessutom skyldig  att  vidta\r\nåtgärder   om  utgiftstaken   hotar   att\r\növerskridas,    och   återkommande    har\r\nregeringen  också själv  genomfört  eller\r\nföreslagit  riksdagen  olika  besparingar\r\nför  att  förhindra detta. Med  en  sådan\r\ninriktning främjas trovärdigheten  i  den\r\nförda politiken.\r\nOmständigheter  som dessa  har  bidragit\r\ntill  att  de  offentliga  finanserna  nu\r\nvuxit sig så starka att vi i motsats till\r\nmånga  andra  länder  förmått  möta   den\r\nsenaste                   internationella\r\nkonjunkturnedgången    utan     ohållbara\r\nunderskott.    Våra    marginaler    till\r\nstabilitets- och tillväxtpaktens krav  på\r\natt  underskotten inte får överstiga 3  %\r\nav BNP är goda.\r\nFör   de   kommande   tre   åren   räknar\r\nregeringen    med    att    såväl     den\r\nkonsoliderade      bruttoskulden      som\r\nstatsskulden  inte längre  ska  minska  i\r\nabsoluta tal, men väl mätta som andel  av\r\nBNP.\r\nÄven  om utvecklingen i Sverige i  många\r\navseenden  är  mera  gynnsam  än  i   vår\r\nomvärld   måste  man  enligt   utskottets\r\nmening  också beakta att våra  offentliga\r\nfinanser är starkt konjunkturkänsliga och\r\natt    utrymmet   för   mer   långtgående\r\nstimulansåtgärder   är    begränsat    om\r\nförtroendet för överskottsmålet ska kunna\r\nupprätthållas.\r\nSka   man   kunna   bedriva   en   aktiv\r\nstabiliseringspolitik      utan       att\r\nunderskotten  blir för  stora  behövs  en\r\nsäkerhetsmarginal.    Det    är    därför\r\nnödvändigt  att budgetpolitiken  utformas\r\npå   ett   sådant  sätt  att  långsiktigt\r\nstabila statsfinanser vidmakthålls. Sunda\r\noffentliga  finanser är en  förutsättning\r\nför  en  hög  och uthållig  tillväxt  och\r\nsysselsättning.\r\nEnligt  utskottets mening bör synpunkter\r\nsom    dessa   bilda   utgångspunkt   för\r\nutskottets   prövning   av    de    olika\r\nbudgetalternativen.\r\n\r\n2.3.2 Trepartiöverenskommelse om\r\nbudgetpolitiken\r\n\r\nI  finansplanen erinrar regeringen om att\r\nvalet  hösten  2002 ledde  fram  till  en\r\növerenskommelse                    mellan\r\nSocialdemokraterna,  Vänsterpartiet   och\r\nMiljöpartiet på hundratjugoen punkter för\r\nett   tryggare,  rättvisare  och  grönare\r\nSverige.  De  tre partierna framhöll  där\r\natt  deras gemensamma politik för Sverige\r\nbygger på övertygelsen att man måste väva\r\nsamman   den   ekologiska,  sociala   och\r\nekonomiska dimensionen för att  skapa  en\r\nuthållig  utveckling  som  är   bra   för\r\nSverige.  Tillsammans vill de utforma  en\r\ntydlig   politik  för   ett   grönt   och\r\njämställt  folkhem där hållbar  tillväxt,\r\nfull  sysselsättning  och  trygg  välfärd\r\ndrivs   framåt  av  teknisk   utveckling,\r\nmodern       omställning,      omfattande\r\ndelaktighet och minskade klyftor.\r\nPolitiken  ska  enligt de tre  partierna\r\npräglas  av  ordning  och  ansvar.  I  en\r\norolig  tid krävs tydliga prioriteringar,\r\nmen      framför      allt      gemensamt\r\nansvarstagande.      Regeringen       och\r\nsamarbetspartierna  uppger  att   de   är\r\nberedda  att ta det ansvaret.  Det  är  i\r\nbred   samverkan  som  Sverige  utvecklas\r\nbäst, framhåller de. Ansvaret gäller vårt\r\nland,  men  också den omvärld  vi  är  så\r\nberoende av.\r\nLiksom  budgetpropositionen  bygger  den\r\nekonomiska   vårpropositionen    på    en\r\növerenskommelse        mellan         den\r\nsocialdemokratiska            regeringen,\r\nVänsterpartiet  och  Miljöpartiet,  vilka\r\nstår    bakom   riktlinjerna   för    den\r\nekonomiska politiken, budgetpolitiken och\r\ntilläggsbudgeten för 2003.\r\n\r\n2.3.3 De olika budgetalternativen\r\n\r\nUtskottet  behandlar i  detta  sammanhang\r\nregeringens       och       de       båda\r\nsamarbetspartiernas förslag till:\r\n-  riktlinjer för budgetpolitiken  (prop.\r\n100 punkt 2).\r\nMot den inriktning av budgetpolitiken som\r\nförordas    i    vårpropositionen    står\r\noppositionspartiernas         alternativa\r\nförslag.   De  kommer  till   uttryck   i\r\nföljande motionsyrkanden.\r\nModerata samlingspartiet\r\n-  riktlinjer  för budgetpolitiken  (mot.\r\nFi14 yrk. 2 i denna del),\r\nFolkpartiet liberalerna\r\n-  riktlinjer  för budgetpolitiken  (mot.\r\nFi15 yrk. 2),\r\n-  riktlinjer  för skattepolitiken  (mot.\r\nFi15 yrk. 6),\r\n-     avveckling    av    det    statliga\r\nbolagsinnehavet (mot. Fi15 yrk. 8),\r\nKristdemokraterna\r\n-  riktlinjer  för budgetpolitiken  (mot.\r\nFi16 yrk. 8),\r\n-  skattekvotens och utgiftstakens  andel\r\nav BNP på sikt (mot. Fi16 yrk. 5),\r\nCenterpartiet\r\n-  riktlinjer  för budgetpolitiken  (mot.\r\nFi17 yrk. 3),\r\n-  preliminärt  beräknade utgiftstak  för\r\n2005 och 2006 (mot. Fi17 yrk. 5),\r\n-  riktlinjer  för skattepolitiken  (mot.\r\nFi17 yrk. 6).\r\n\r\nRegeringens  politik på detta  område  är\r\ninriktad på att upprätthålla överskott  i\r\nde   offentliga  finanserna.   Regeringen\r\nanger  tre skäl för detta. För det första\r\nkommer  andelen äldre att  öka  kraftigt,\r\nvilket  leder  till  att  utgifterna  för\r\npensioner, vård och omsorg ökar samtidigt\r\nsom skatteinkomsterna minskar när andelen\r\nförvärvsarbetande blir  mindre.  För  det\r\nandra  måste  det finnas  marginaler  som\r\ntryggar  välfärden för att man  inte  ska\r\nriskera att i varje lågkonjunktur tvingas\r\ntill  stora nedskärningar. För det tredje\r\nbehövs  en säkerhetsmarginal som gör  det\r\nmöjligt    att    bedriva    en     aktiv\r\nstabiliseringspolitik      utan       att\r\nunderskotten blir för stora.\r\n\r\nI    vårpropositionen   föreslås   eller\r\naviseras  åtgärder  som  under   de   tre\r\nnärmaste  åren väntas minska belastningen\r\npå  de  offentliga finanserna med  6,   6\r\nrespektive 7,5 miljarder kronor.  Beaktas\r\neffekten   av   dessa   åtgärder   räknar\r\nregeringen  med  att  det  genomsnittliga\r\növerskottet under perioden 2000 till 2006\r\nblir  2  %,  vilket ligger  i  linje  med\r\növerskottsmålet för en konjunkturcykel.\r\nDe nytillkomna åtgärderna fördelar sig på\r\nbesparingar,  nya  utgiftsåtaganden   och\r\ninkomstförsvagningar på följande vis.\r\nTabell       11.       Utgifts-       och\r\ninkomstförändringar i vårpropositionen\r\nMiljoner kronor\r\n\r\n\r\nTyngdpunkten  i  besparingarna  ligger  i\r\nåtgärder avsedda att komma till rätta med\r\nde  ökande sjukskrivningskostnaderna.  På\r\ndetta  område  föreslår regeringen  bl.a.\r\natt     arbetsgivarnas     sjuklöneperiod\r\nförlängs   med   en   vecka,   att    den\r\nsjukpenninggrundande   inkomsten    (SGI)\r\nsätts  ned  3  %  när  sjukpenningen  ska\r\nberäknas, att nivån på sjukpenningen till\r\narbetslösa     anpassas      till      a-\r\nkasseersättningen,   att   en    tidigare\r\naviserad höjning av inkomsttaket i  sjuk-\r\noch  föräldraförsäkringen skjuts upp samt\r\natt    småbarnsföräldrars    kontaktdagar\r\nslopas.\r\n\r\nI    vårpropositionen   föreslås    inga\r\nskattesänkningar.      De      redovisade\r\ninkomstförsvagningarna              avser\r\nanställningsstöd                     till\r\nlångtidssjukskrivna,  stöd  för   skyddat\r\narbete hos offentliga arbetsgivare  (OSA)\r\nsamt tillfälligt sysselsättningsstöd till\r\nkommuner och landsting som lämnas som  en\r\nkreditering        av        skattekonto.\r\nInkomstförsvagningen  avser   också   ett\r\nförslag   om  att  under  2004   fortsatt\r\nomvandla det fasta beloppet på 200 kr vid\r\nden   statliga  beskattningen   till   en\r\nkommunal skatt.\r\n\r\nModerata    samlingspartiet    har    tre\r\nutgångspunkter för sitt budgetalternativ.\r\nFör     det    första    föreslår     man\r\nbudgetförstärkningar   som   ger   bättre\r\nstatsfinanser  än  regeringen.  För   det\r\nandra  vill  man främja tillväxten  genom\r\nsänkta  skatter på arbete,  sparande  och\r\nföretagande kombinerat med satsningar  på\r\nutbildning  forskning och  infrastruktur.\r\nFör det tredje vill moderaterna strama åt\r\nbidragssystemen.\r\n\r\nFör   moderaterna  är  det  en  medveten\r\nprioritering   att   lägre   skatter   är\r\nviktigare  än  bidrag  liksom  att  vård,\r\nomsorg  och skola är viktigare än bidrag.\r\nFör att ge starkare drivkrafter åt arbete\r\när skattesänkningarna främst inriktade på\r\nsänkta    inkomstskatter.   Den   största\r\nbesparingen  -  som  också  är  ett  nytt\r\ninslag  i det moderata budgetalternativet\r\n-   är   att  ersättningsnivån  i  sjuk-,\r\narbetslöshets-  och  föräldraförsäkringen\r\nsänks   till   75  %  av   den   tidigare\r\ninkomsten.\r\nAtt   strama  åt  transfereringarna   är\r\nnödvändigt  för  att  värna  den  sociala\r\ntryggheten   på   längre   sikt,   hävdar\r\nmotionärerna. De anser också att  det  är\r\nviktigt  att strama åt bidragen  för  att\r\nekonomin  ska  fungera  bättre.  Det   är\r\nenligt  deras mening nödvändigt  att  öka\r\narbetsutbudet. För att det ska  bli  mera\r\nlönsamt att arbeta måste både bidrag  och\r\nskatter  sänkas.  Att  skattesänkningarna\r\nfinansieras        genom         stramare\r\ntransfereringar anser moderaterna  därför\r\nvara viktigt.\r\nI   det   redovisade  budgetalternativet\r\nuppgår budgetförstärkningarna till nästan\r\n40  miljarder  kronor, skattesänkningarna\r\ntill  20  miljarder kronor och satsningar\r\npå  bl.a.  vård,  skola  handikappomsorg,\r\nforskning, försvar och infrastruktur till\r\n10   miljarder  kronor.  Det  ger  enligt\r\nmotionärerna ett finansiellt sparande som\r\nredan 2004 är uppemot 10 miljarder kronor\r\nstarkare än regeringens.\r\nMotionärerna   bedömer att deras  förslag\r\nhar  följande  effekt på  den  offentliga\r\nsektorns  finansiella sparande  under  de\r\nnärmaste åren.\r\nTabell   12.   Finansiellt   sparande   i\r\nModerata                 samlingspartiets\r\nbudgetalternativ\r\nProcent av BNP\r\n\r\n\r\nFolkpartiet  liberalerna vill  ha  större\r\nmarginaler i statens finanser och  uppnår\r\ndetta  med  utgiftsbegränsningar  och  en\r\nansvarsfull skattepolitik. Utgifterna för\r\nsjukfrånvaron måste minska,  bl.a.  genom\r\nstriktare regler för sjukskrivningar samt\r\ngenom  garanterad vård och rehabilitering\r\nfinansierad      i      enlighet      med\r\nFinsamsystemet. Motionärerna  räknar  med\r\natt AMS-anslagen kan bli mindre om en mer\r\neffektiv      organisation     genomförs.\r\nByggsubventionerna    har    visat    sig\r\nineffektiva  och  kan  trappas  ned.   De\r\nstatliga subventionerna av digital-TV bör\r\navvecklas.  Presstödet  bör  minskas.  En\r\nuppskjuten         avveckling          av\r\nkärnkraftproduktionen i Barsebäck  sparar\r\nbetydande belopp åt staten.\r\n\r\nPartiets   skattereform  har  en   sådan\r\ninriktning   att   skattetrycket   uppges\r\nminska  med 1,4 % av BNP redan nästa  år.\r\nPartiet    anger    fyra    grundläggande\r\nprinciper för reformarbetet. Det ska  för\r\ndet  första  löna sig att arbeta,  vilket\r\nuppnås   bl.a.   genom  att   värnskatten\r\navskaffas, att brytpunkten höjs, att  ett\r\nförvärvsavdrag     införs     och     att\r\nbeskattningen av lägre inkomster lindras.\r\nBeskattningen    av    företagande    och\r\nrisksparande  måste för det  andra  göras\r\ninternationellt  konkurrenskraftig.   För\r\ndet  tredje ska man eftersträva generella\r\nskattesatser  och  likformig  behandling.\r\nFör  det  fjärde  ska grön  skatteväxling\r\ninnebära att sänkt skatt på arbete växlas\r\nmot i första hand en gemensam CO2-skatt i\r\nEU.\r\nFolkpartiets uppfattning är att  det  är\r\nprincipiellt  felaktigt att  staten  äger\r\noch  driver företag. Statliga företag ska\r\ndärför   avyttras   och   skuldsättningen\r\nminska  i  motsvarande mån.  Motionärerna\r\nanser  att  en  låg statsskuld  ger  ökad\r\nrörelsefrihet    för    den    ekonomiska\r\npolitiken och är den bästa bufferten.  De\r\nräknar  med  att under de  närmaste  åren\r\nkunna  sälja  företag till ett  värde  av\r\nförst 45 sedan 60 miljarder kronor.\r\nI   motionen  redovisas  inga   detaljer\r\nkring partiets budgetalternativ. Dock har\r\nFolkpartiets  företrädare   i   utskottet\r\nuppgivit  att  partiets förslag  beräknas\r\nleda   till   att  statsbudgetens   saldo\r\nexklusive    inkomster   från    partiets\r\nföreslagna försäljning av statliga  bolag\r\när   5,5  miljarder  kronor  starkare  än\r\nregeringens.  Budgetalternativet  innebär\r\nvidare   att   statsbudgetens   inkomster\r\nbegränsas  med  29 miljarder  kronor.  Av\r\nmotionen  framgår att Folkpartiet  räknar\r\nmed     att    kunna    presentera    ett\r\nbudgetförslag med en budgeteringsmarginal\r\nsom  under de närmaste tre åren motsvarar\r\n2  %  av  utgifterna eller  mera.  Vidare\r\nframgår att partiets finansiella sparande\r\nunder  de  kommande tre  åren  ligger  på\r\nsamma nivå som regeringens.\r\n\r\nKristdemokraterna vill  med  sin  politik\r\nbryta  vad  man anser vara en trettioårig\r\nperiod  av  eftersläpning  och  bristande\r\nväxtkraft.    Lösningen     är     enligt\r\nmotionärerna  strukturella  reformer  och\r\nstrategiska skattesänkningar  på  arbete,\r\nsparande  och företagande. Men det  krävs\r\nenligt   deras  mening  också  en  större\r\nsatsning   på   forskning   och   på   en\r\nkvalitetsinriktad utbildning.\r\n\r\nAtt    slå   vakt   om   statsfinansiell\r\nstabilitet är en av utgångspunkterna  för\r\npartiets  budgetpolitik.  För  att  uppnå\r\ndetta   förordas  lägre  utgifter,  lägre\r\nskattetryck, sänkt skuldkvot och  minskad\r\nstatsskuld. En mindre statsskuld  minskar\r\nstatens  räntekostnader. För att påskynda\r\namorteringen   av   statsskulden   väljer\r\nKristdemokraterna  att   både   spara   i\r\nstatens  utgifter och att sälja  statliga\r\nföretag i snabbare takt än vad regeringen\r\nföreslagit.     Då     kan      samtidigt\r\nskattetrycket sänkas.\r\nDet   budgetalternativ  som  presenteras\r\nutgår     från     det    förslag     som\r\nKristdemokraterna lade fram i  anslutning\r\ntill   höstens  budgetproposition.  Dessa\r\nförslag  har  därefter  byggts   ut   med\r\nytterligare  satsningar och  besparingar,\r\nvilka  sammantagna uppges leda  till  att\r\ndet  finansiella sparandet förbättras med\r\ndrygt   720  miljoner  kronor.  Så  t.ex.\r\nsatsar    Kristdemokraterna   ytterligare\r\nresurser       på      en       samordnad\r\nrehabiliteringsförsäkring för  att  vända\r\nden negativa ohälsoutvecklingen. Partiets\r\nförslag till skattesänkningar är nu  inte\r\nlika omfattande som i höstas. Man skjuter\r\nockså   upp   en   av   Kristdemokraterna\r\ntidigare     föreslagen    höjning     av\r\nersättningsnivån  i  föräldraförsäkringen\r\ntill 90 %.\r\nI   motionen   pekas  sju   prioriterade\r\nbudgetområden  ut. De innebär  bl.a.  att\r\nman    ska    skapa   långsiktigt    goda\r\ntillväxtförutsättningar genom ett  bättre\r\ninvesterings-  och  företagarklimat.  Man\r\nvill  föra en skattepolitik för låg-  och\r\nmedelinkomsttagare.    Valfriheten    för\r\nbarnfamiljer  ses  som  en  viktig  fråga\r\nliksom      pensionärernas     ekonomiska\r\nsituation. Satsningar på vård, omsorg och\r\nskola   är   också  områden  som   bedöms\r\nangelägna.\r\nKristdemokraterna      vill       minska\r\nmarginaleffekterna                    vid\r\ninkomstbeskattningen och föreslår i detta\r\nsyfte  att  grundavdraget höjs,  att  ett\r\nförvärvsavdrag införs vid  den  kommunala\r\nbeskattningen    och   att    värnskatten\r\navskaffas.   Partiet  vill  också   slopa\r\nfastighetsskatten     och      finansiera\r\nmerparten  av  denna  sänkning  med  höjd\r\nreavinstbeskattning   och   en   kommunal\r\nfastighetsavgift.\r\nKristdemokraternas förslag  till  sänkta\r\nskatter  på  företagande,  inkomster  och\r\nboende  beräknas  2004  uppgå  till  28,4\r\nmiljarder       kronor.      Sänkningarna\r\nfinansieras  till  viss  del  genom   att\r\nnuvarande  trefjärdedelskompensation  för\r\npensionsavgiften                  slopas.\r\nKristdemokraternas  uppfattning  är   att\r\nskattetrycket måste sänkas  och  anpassas\r\ntill    vad    som    gäller    i    våra\r\nkonkurrentländer. På sikt är  det  därför\r\nnödvändigt   att  begränsa  de   statliga\r\nutgifternas  andel av BNP.  Skattetrycket\r\nmåste dock växlas ned successivt och  med\r\nen   försiktighet  som   inte   äventyrar\r\nstabiliteten   i  statsfinanserna   eller\r\näventyrar    finansieringen    av     den\r\noffentliga     sektorns    kärnuppgifter.\r\nMotionärerna   bedömer  att   det   under\r\növerskådlig  tid  främst  är  staten  som\r\ngenom  omprioriteringar måste bidra  till\r\nen nedväxling av skattetrycket.\r\nAv       motionen      framgår       att\r\nKristdemokraternas  budgetförslag  väntas\r\nha   samma   effekt  på  den   offentliga\r\nsektorns samlade sparande som det förslag\r\nregeringen redovisar för 2004.\r\n\r\nCenterpartiet     vill      med      sitt\r\nbudgetalternativ främja  tillväxten  inom\r\nfyra     reformområden.    Dessa    avser\r\ngynnsammare      förutsättningar      för\r\nföretagande, förbättrad hälsa, individers\r\nsjälvbestämmande     och      miljödriven\r\ntillväxt.\r\n\r\nPå  sikt vill partiet skapa 300 000  nya\r\njobb    i    småföretag   genom   lindrad\r\nbeskattning  och genom en ny  modell  för\r\narbetsgivares sjuklöneansvar som särskilt\r\ngynnar mindre företag.\r\nFör   att   begränsa   kostnaderna   för\r\nsjukpenning,      förtidspension      och\r\narbetsskador  föreslår  motionärerna  ett\r\nantal   åtgärder  som  bl.a.   innefattar\r\nfinansiell                    samordning,\r\nrehabiliteringsgaranti   med   krav    på\r\nåtgärder      efter     fyra      veckors\r\nsjukskrivning,       rehabiliteringslots,\r\ntvåläkarintyg  och sänkt ersättningsnivå.\r\nÅtgärderna  väntas under de närmaste  tre\r\nåren   kunna   minska   belastningen   på\r\nutgiftsområdet  med 7, 12  respektive  16\r\nmiljarder kronor.\r\nPå      arbetsmarknadsområdet     räknar\r\nCenterpartiet  också med att  kunna  göra\r\nstora   besparingar  framför  allt  genom\r\neffektivare     administration,      höjd\r\negenfinansiering av a-kassan  samt  sänkt\r\nersättningsnivå                         i\r\narbetslöshetsförsäkringen. Åtgärderna  på\r\ndetta  område kommer enligt motionärernas\r\nuppskattningar att minska utgifterna  med\r\ntotalt ca 13 miljarder konor per år under\r\nde närmaste åren.\r\nDen  samlade  effekten av Centerpartiets\r\nförslag    leder   enligt   motionärernas\r\nberäkningar  till  att  statens  utgifter\r\nunder  åren 2004-2006 minskar med  totalt\r\n44, 53 respektive 59 miljarder kronor.\r\nPartiets  förslag  till skattesänkningar\r\nminskar      samtidigt     statsbudgetens\r\ninkomster   med  38,  43  respektive   52\r\nmiljarder  kronor. Tyngdpunkten  i  dessa\r\nförslag ligger i inkomstbeskattningen där\r\nnuvarande grundavdrag slopas och  ersätts\r\nav  en  skatterabatt  värd  ungefär  lika\r\nmycket som ett grundavdrag på 31 000  kr.\r\nDessutom   införs   ett   förvärvsavdrag,\r\nlikaså  i  form  av  en skatterabatt,  på\r\nförvärvsinkomster. Fastighetsskatten  och\r\nförmögenhetsbeskattningen av  fastigheter\r\nsänks,  vilket  till en  del  finansieras\r\ngenom   att   reavinstbeskattningen    på\r\nfastigheter höjs från nuvarande  20  till\r\n30 %.\r\nCenterpartiets    förslag    om    slopat\r\ngrundavdrag  leder till  att  kommunernas\r\nskatteunderlag  ökar, vilket  i  enlighet\r\nmed finansieringsprincipen regleras genom\r\nen motsvarande minskning av statsbidraget\r\ntill     kommuner.    I    Centerpartiets\r\nbudgetalternativ är den största  enskilda\r\nbesparingsposten just överföringarna till\r\nkommunerna. Partiets besparing  på  detta\r\nutgiftsområde  uppgår till  19  miljarder\r\nkronor  och är en av förklaringarna  till\r\nden   lägre  nivån  på  utgiftstaket  för\r\nstaten.\r\nTabell  13.  Centerpartiets förslag  till\r\nutgiftstak för staten\r\nMiljarder kronor\r\n\r\nMed  ledning av uppgifter i motionen  kan\r\nCenterpartiets    finansiella    sparande\r\nsammanfattas på följande sätt.\r\nTabell   14.   Finansiellt   sparande   i\r\nCenterpartiets budgetalternativ\r\nProcent av BNP\r\n\r\n\r\n2.3.4 Utskottets bedömning av de olika\r\nbudgetalternativen\r\n\r\nViktigare nyheter i budgetalternativen\r\n\r\nMed sina nu redovisade förslag fullföljer\r\nsåväl regeringen som oppositionspartierna\r\nden   politik  de  tidigare  dragit   upp\r\nriktlinjer för.\r\nUtgångspunkten  för regeringens  förslag\r\när att uppställda utgiftstak och saldomål\r\nska  hållas.  För  att säkerställa  detta\r\nföreslår regeringen flera åtgärder främst\r\ninriktade på att begränsa kostnaderna för\r\nde  omfattande  sjukskrivningarna.  Dessa\r\nnytillkomna förslag3 bemöts på olika sätt\r\nav oppositionspartierna som även på några\r\nandra  områden för fram egna nya förslag.\r\nDen   mer   summariska  beskrivning   som\r\nrespektive    parti    ger    av     sitt\r\nbudgetalternativ har emellertid med några\r\nundantag    i    allt   väsentligt    sin\r\nmotsvarighet i de lösningar man fört fram\r\ni tidigare budgetförslag.\r\nSå    t.ex.    överensstämmer   Moderata\r\nsamlingspartiets förslag i  huvudsak  med\r\ndet    budgetalternativ    som    partiet\r\npresenterade     i    anslutning     till\r\nbudgetpropositionen  för  2003.  Nytt  är\r\nemellertid att partiet nu återkommer  med\r\nsitt  tidigare övergivna förslag  om  att\r\nersättningsnivån    i   sjukförsäkringen,\r\nföräldraförsäkringen                  och\r\narbetslöshetsförsäkringen ska sänkas till\r\n75  %.  Det är partiets största  enskilda\r\nbesparingsförslag. Nytt tycks också  vara\r\natt     Moderaternas     förslag     till\r\nskattesänkningar inte är lika långtgående\r\nsom  tidigare. I motionen talas  nämligen\r\nom   skattesänkningar   på   ungefär   20\r\nmiljarder  kronor, vilket är 10 miljarder\r\nkronor mindre än den nivå som hösten 2002\r\nlåg     till     grund    för    partiets\r\nbudgetalternativ.\r\nEtt    nytt    inslag   i   Folkpartiets\r\nbudgetalternativ  är   att   partiet   nu\r\nanammat  Kristdemokraternas flera  gånger\r\ntidigare   framförda   förslag   om   ett\r\nsärskilt   mål   om   balans   över    en\r\nkonjunkturcykel  för statens  finansiella\r\nsparande.  Nytt  är  också  att  partiet\r\nräknar  med  en  ca  5  miljarder  kronor\r\nstörre budgeteringsmarginal än tidigare.\r\nKristdemokraterna gör i  sin  motion  en\r\ndirekt   hänvisning  till  sitt  tidigare\r\nbudgetförslag och de förslag  som  fördes\r\nfram   i  det  sammanhanget.  Nytt  bland\r\nvårens  förslag är att partiet  valt  att\r\nskjuta   upp   sitt  tidigare   framförda\r\nförslag   om   höjd   ersättningsnivå   i\r\nföräldraförsäkringen. Man ökar  nu  också\r\nsatsningen  på  rehabilitering  och   har\r\nockså  något  mindre  omfattande  förslag\r\ntill skattesänkningar.\r\nÄven   Centerpartiet  har   i   sin   nu\r\nframlagda         motion          anammat\r\nKristdemokraternas   förslag    om    ett\r\nbalansmål för statens finanser.  Nytt  är\r\nockså  partiets förslag om en  alternativ\r\nsjuklönemodell     där     längden     på\r\narbetsgivarinträdet anpassas till antalet\r\nanställda,  vilket  gynnar  företag   med\r\nfärre än 30 anställda.\r\n\r\nModerata samlingspartiet\r\n\r\nSom  framgått  är det en  högst  medveten\r\nstrategi      som     format     Moderata\r\nsamlingspartiets        budgetalternativ.\r\nSkatter   ska  sänkas,  och   detta   ska\r\nfinansieras   genom   minskade    bidrag.\r\nMinskade  bidrag ska också finansiera  de\r\nnya   åtaganden   som  Moderaterna   vill\r\nprioritera.  Dit hör bl.a. försvaret  som\r\nska   tillföras  nya  resurser  i   sådan\r\nomfattning att det kan utvecklas på samma\r\nnivå    som   under   de   två    senaste\r\nförsvarsbeslutsperioderna.\r\nDe  moderata skattesänkningarna är denna\r\ngång visserligen inte lika omfattande som\r\ntidigare. Men skatteförslagen är desamma.\r\nEnda  skillnaden  är att motionärerna  nu\r\nvill  genomföra  dem i långsammare  takt.\r\nSett  i  ett längre perspektiv kommer  de\r\nModerata  skattesänkningarna  därför  att\r\nställa    krav   på   fortsatta,   mycket\r\nomfattande  besparingar  för  att   kunna\r\nfinansieras.   Och   denna   finansiering\r\nförutsätts     ske    genom     fortsatta\r\nnedskärningar av olika former av bidrag.\r\nRedan nästa år görs stora besparingar  i\r\nolika    bidragssystem.   Av   en   total\r\nbesparing  på 40 miljarder kronor  kommer\r\nmer    än   hälften   från   sjuk-    och\r\nföräldraförsäkringen samt a-kassan.\r\nNärmare  17 miljarder kronor  ska  nästa\r\når      sparas      på     sjuk-      och\r\nföräldraförsäkringen                 samt\r\narbetsskadeförsäkringen  och  ytterligare\r\ndrygt  5  miljarder kronor  på  a-kassan.\r\nErsättningsnivån  i  dessa  bidragsformer\r\nska  sänkas till 75 %. Dessutom  ska  den\r\nsjukpenninggrundande inkomsten  bestämmas\r\nmed  ledning av de 24 senaste  månadernas\r\ninkomst   och  inte  som  i  dag  utifrån\r\naktuell    inkomst.    Bidragen    kommer\r\ndärigenom  att försämras i än högre  grad\r\nför  dem  som  uppbär  sjukpenning  eller\r\nföräldrapenning  och som  ännu  inte  har\r\nhunnit  etablera  sig på arbetsmarknaden.\r\nDärtill ska en andra karensdag införas  i\r\nsjukförsäkringen, vilken ska infalla  dag\r\n8 under sjukskrivningsperioden.\r\nI   arbetslöshetsförsäkringen  ska  inte\r\nbara ersättningsnivåerna sänkas utan även\r\nde   försäkrades  egna  avgifter   höjas.\r\nDessutom    ska    möjligheterna     till\r\nersättning  begränsas  till   högst   300\r\ndagar.\r\nDe       höga      skatterna      skapar\r\nbidragsberoende och dämpar  arbetsviljan,\r\nhävdar   Moderaterna.  Sänker  man   bara\r\nskatten     och    ersättningsnivån     i\r\nbidragssystemen lönar det sig bättre  att\r\narbeta. Självklart är det på det sättet i\r\nmoderat  politik. Men med  detta  synsätt\r\nblundar  partiet för att den som är  sjuk\r\noch  saknar förmåga att arbeta i så  fall\r\nskulle få sina levnadsvillkor försämrade.\r\nI  än  högre grad gäller det den  som  är\r\narbetslös  och  som utan framgång  aktivt\r\nhar  sökt  arbete i mer än 300  dagar  då\r\nföljderna  av den bortre parentesen  slår\r\ntill.\r\nEnligt  utskottets mening kan  man  inte\r\nbyta  ut minskade eller avskaffade bidrag\r\nmot  sänkta  skatter på  det  lättvindiga\r\nsätt  Moderata samlingspartiet  gör.  Det\r\nsom  i Moderaternas framställning ter sig\r\nsom     ett    enkelt    statsfinansiellt\r\nnollsummespel  kan få mycket  långtgående\r\nåterverkningar    för    den     enskilda\r\nindividen.  Denna motsättning  framkommer\r\ninte  minst när skattesänkningar  i  stor\r\nutsträckning  förutsätts bli finansierade\r\nmed  besparingar i sådana trygghetssystem\r\nsom     a-kassan    samt    sjuk-     och\r\nföräldraförsäkringen.\r\nDet  är  önskvärt att snabbt komma  till\r\nrätta  med  de  stigande kostnaderna  för\r\nsjukskrivningar  och förtidspension.  Det\r\när också angeläget att öka arbetsutbudet.\r\nMen  det bör ske i sådana former att  den\r\ntrygghet  som välfärdssystemen  ger  inte\r\ngröps  ur  på ett sådant sätt  att  sjuka\r\ntvingas  gå  till arbetet för  att  kunna\r\nförtjäna sitt uppehälle.\r\nMed   sitt   synsätt  blundar   Moderata\r\nsamlingspartiet  också  för  de  positiva\r\nomfördelande  effekter  som  skatter  och\r\nbidrag har. Särskilt påtagligt blir detta\r\nnär   partiet  inte  nöjer  sig  med  att\r\nföreslå  att  den  s.k.  värnskatten  ska\r\navskaffas   utan  dessutom   kräver   att\r\ninkomstskatten görs proportionell.\r\nMed  hjälp av skatter och bidrag sker  i\r\ndag  en inkomstutjämning mellan individer\r\ntill  förmån  för  de  sämst  ställda   i\r\nsamhället.  Skatternas främsta  syfte  är\r\natt   finansiera   välfärden,   och   nya\r\nresurser  ska i första hand användas  för\r\natt  öka  tryggheten och  rättvisan.  Den\r\nvälfärd  vi gemensamt har byggt  upp  får\r\ninte    raseras   för   att   de    redan\r\nvälbeställda ska kunna tillgodoräkna  sig\r\nstora  skattesänkningar. Det blir  enligt\r\nutskottets  mening en orimlig ordning  om\r\nskattesänkningar kan ske till  priset  av\r\natt klyftorna i samhället ökar kraftigt.\r\nSkatter  och bidrag har för den enskilde\r\nockså  en  inkomstutjämnande effekt  över\r\ntiden,  och genom denna omfördelning  får\r\nmedborgarna samhällets stöd i  de  skeden\r\nav    livet    då    de    inte    aktivt\r\nförvärvsarbetar  på  grund  av   studier,\r\nsjukdom, arbetslöshet, ålderdom osv.\r\nI  motsats till Moderata samlingspartiet\r\nanser  utskottet  alltså  att  man  också\r\nmåste      beakta      den      betydelse\r\nskattesystemets   utformning   har    för\r\nfördelningspolitiken.  Rätt   använd   är\r\nskattepolitiken ett viktigt  verktyg  för\r\natt minska klyftorna i samhället.\r\nAv  de  skäl som här redovisats  avvisar\r\nutskottet    Moderata    samlingspartiets\r\nförslag      till      inriktning      av\r\nbudgetpolitiken.\r\n\r\nFolkpartiet liberalerna\r\n\r\nNågon ytterligare ökning av sjukfrånvaron\r\nkan   enligt  Folkpartiets  mening   inte\r\naccepteras.  Partiet  godtar  dock   inte\r\nregeringens    förslag    att    förlänga\r\nsjuklöneperioden med en tredje  vecka.  I\r\nmotionen   diskuteras  olika  långsiktiga\r\nlösningar  för att komma till  rätta  med\r\nproblemet,  däribland  en  brett  upplagd\r\nsocialförsäkringsreform. Men motionärerna\r\nanvisar själva inget tydligt förslag  som\r\nhar  förutsättning att snabbt bromsa  den\r\nnuvarande utvecklingen.\r\nVad   man  föreslår  är  i  stället  mer\r\ngenerella   lösningar.   Den   viktigaste\r\nåtgärden  som  Folkpartiet  ser  det   är\r\ndärvid att individerna ges möjlighet  att\r\nrensa  bort stressfaktorer ur  sina  liv.\r\nDet   förutsätts  kunna  ske   genom   en\r\narbetstidsreform    som    ger     friare\r\narbetstider,  genom bättre möjlighet  att\r\nbyta      arbetsgivare     samt     genom\r\nkompetenskonton       och       billigare\r\nhemtjänster. Näst viktigast  är  att  öka\r\nutbudet   av   vård  och  rehabilitering,\r\nvilket enligt Folkpartiet kan finansieras\r\ngenom     det     s.k.    Finsamsystemet.\r\nFolkpartiet  vill också införa  striktare\r\nregler mot felutnyttjande.\r\nVarje  förslag  som kan bidra  till  att\r\nkostnaderna för sjukskrivningarna pressas\r\ntillbaka   på   ett  fördelningspolitiskt\r\ngodtagbart sätt är värdefullt.  Utskottet\r\nhar  emellertid  svårt  att  se  att   de\r\nlösningar   som  Folkpartiet  förespråkar\r\nskulle     kunna    leda     till     att\r\nsjukskrivningarnas              nuvarande\r\nkostnadsspiral    snabbt    bryts     och\r\nbelastningen  på  statsbudgeten  minskar.\r\nSka  man exempelvis kunna öka utbudet  av\r\nvård   och   rehabilitering   krävs   nya\r\nresurser,  och  det är inte  rimligt  att\r\nräkna  med att en sådan satsning  betalar\r\nsig själv förrän på några års sikt.\r\nUtmärkande        för       Folkpartiets\r\nbudgetalternativ är att  partiet  även  i\r\növrigt      redovisar     få      tydliga\r\nbesparingsförslag  som har  förutsättning\r\natt  kunna  ge  omedelbar  utdelning  och\r\nvaraktigt finansiera nya utgiftsåtaganden\r\noch skattesänkningar.\r\nI   motionen   talas  allmänt   om   att\r\nstatsfinanserna ska stärkas,  inte  genom\r\nfler     skatter    utan    genom    fler\r\nskattebetalare  och färre  utgifter.  Och\r\nuttalandet förtydligas med några  exempel\r\nsom  visar att Folkpartier motsätter  sig\r\natt  staten  subventionerar TV-apparater,\r\nbostäder,  företag, vanliga järnvägsresor\r\nsamt  friska  människor som skulle  kunna\r\narbeta  men  som  föredrar  att  leva  på\r\nbidrag. Det framgår också att Folkpartiet\r\nanser att AMS-anslagen kan bli mindre  om\r\nen  mer  effektiv organisation  genomförs\r\nsamt  att presstödet bör minskas och  att\r\navvecklingen av kärnkraftsproduktionen  i\r\nBarsebäck ska skjutas upp.\r\nAv    motionen   framgår   likaså    att\r\nFolkpartiet vill lyfta ut kostnaderna för\r\ntrafikolycksfall  och   arbetsskador   ur\r\nsjukförsäkringen  och  i   stället   låta\r\nbilister  och arbetsgivare stå för  dessa\r\nkostnader     via    den    obligatoriska\r\ntrafikolycksfallsförsäkringen och  privat\r\ntecknade försäkringar. Det framgår  också\r\natt      Folkpartiet     vill     avlasta\r\nstatsbudgeten  en del av kostnaderna  för\r\narbetslösheten     genom     att     låta\r\narbetstagarna betala en högre egenavgift.\r\nStatens ränteutgifter ska också begränsas\r\ngenom  att Folkpartiet använder  intäkter\r\nfrån   företagsförsäljningar   till   att\r\namortera på statsskulden.\r\nMot      dessa      vagt     formulerade\r\nbesparingsförslag står inte bara partiets\r\nförslag  till  nya utgiftsåtaganden  utan\r\nockså      de      mycket      omfattande\r\nskattesänkningar   som    partiet    vill\r\ngenomföra  redan  nästa  år.  I  motionen\r\nräknar   Folkpartiet  med  att   partiets\r\nförslag till skattesänkningar kommer  att\r\nleda  till  att skattetrycket redan  2004\r\nminskar  med motsvarande 1,4  %  av  BNP,\r\ndvs.   med  drygt  35  miljarder  kronor.\r\nFolkpartiets företrädare i utskottet  har\r\nuppgivit    att    detta    avser     den\r\nperiodiserade   effekten   av    partiets\r\nskatteförslag,  dvs. man har  inte  tagit\r\nhänsyn   till   de   förskjutningar   som\r\nförekommer  i skatteuppbörden.  Räknat  i\r\nstatsbudgettermer väntas partiets förslag\r\nleda  till  att statsbudgetens  inkomster\r\nsamma år minskar med närmare 29 miljarder\r\nkronor.\r\nVagt  redovisade besparingsförslag  -  i\r\nnågra    fall    mer    påminnande     om\r\nbesparingsidéer som inte är  möjliga  att\r\nomsätta i praktisk tillämpning förrän  på\r\nnågra års sikt - ska alltså användas  för\r\natt   finansiera  de  skarpt  formulerade\r\nskattesänkningar   som    partiet    vill\r\ngenomföra redan nästa år.\r\nFolkpartiets  förslag till  skattereform\r\nhar        sin        tyngdpunkt        i\r\ninkomstbeskattningen.   Värnskatten   ska\r\navskaffas.    Brytpunkten,    dvs.    den\r\ninkomstnivå   då   statlig   inkomstskatt\r\nbörjar  utgå, ska höjas till  motsvarande\r\nca   326  000  kr,  och  vidare  ska  ett\r\nförvärvsavdrag införas vid den  kommunala\r\nbeskattningen.   Dessutom   ska   de   av\r\nFolkpartiet föreslagna avgifterna till a-\r\nkassan  vara  avdragsgilla. Avdragsrätten\r\nför          pensionssparande         och\r\nkompetenssparande    ska    höjas.     En\r\nskattereduktion   ska   likaså   införas,\r\nvilken    halverar    kostnaderna     för\r\nhushållsnära tjänster.\r\nFörmögenhetsskatten     ska      stegvis\r\navvecklas  via  avskaffad  sambeskattning\r\noch höjt fribelopp.\r\nI    motionen   föreslås    också    att\r\ntaxeringsvärdena                      vid\r\nfastighetsbeskattningen  fryses  på   den\r\nnivå  som gällde 1997 och att uttaget  av\r\nfastighetsskatt ska vara 1,0 % för småhus\r\noch  0,5  % för flerfamiljshus. Det  ger,\r\npåpekar    motionärerna,   en   omedelbar\r\nskattelättnad på ca 6 miljarder kronor. Å\r\nandra       sidan      ska      samtidigt\r\nrealisationsvinstbeskattningen        för\r\nbostäder    höjas   till    den    gängse\r\nskattesatsen 30 %.\r\nDubbelbeskattningen  av  privatpersoners\r\naktieutdelningar ska successivt avvecklas\r\noch  fåmansbolagsreglerna  reformeras  så\r\natt ett belopp motsvarande medelinkomsten\r\nbeskattas    som   arbetsinkomst    medan\r\nresterande  del  beskattas  som  kapital.\r\nSlutligen har Folkpartiet som långsiktigt\r\nmål       att      helt      ta      bort\r\narbetsgivaravgifternas skattedel.\r\nInnebörden        av        Folkpartiets\r\nbudgetalternativ  är  således  att  dessa\r\ntydligt formulerade skatteförslag  -  som\r\nnästa år väntas ge ett inkomstbortfall på\r\nuppemot 30 miljarder kronor och som  året\r\ndärpå   växer   i   omfattning   -    ska\r\nfinansieras  med  flera vagt  formulerade\r\nbesparingar  av  vilka några  är  av  den\r\narten  att  de  rimligtvis  inte  kan  ge\r\neffekt  förrän  på  några  års  sikt.  En\r\nbudgetpolitik utformad på detta  sätt  är\r\nenligt     utskottets     mening     inte\r\nansvarsfull.  Utskottet  kan  med  hänsyn\r\nhärtill inte biträda Folkpartiets förslag\r\ntill budgetpolitiska riktlinjer.\r\nAv   motionen  framgår  att  Folkpartiets\r\nriktlinjer  för  skattepolitiken  innebär\r\natt nivån på skatteuttaget successivt ska\r\nsänkas.     Partiet     vill     begränsa\r\nomfattningen  av utgiftsökningar  så  att\r\nutrymmet  för skattesänkningar  vidgas  i\r\ntakt   med   tillväxten.  På  kort   sikt\r\nexisterar inget sådant utrymme utan varje\r\nskattesänkning måste fullt ut finansieras\r\nmed     motsvarande     utgiftsminskning,\r\nframhåller motionärerna.\r\nUtskottet   instämmer  i   motionärernas\r\nuppfattning  att varje skattesänkning  på\r\nkort sikt måste vara fullt ut finansierad\r\nmed  en motsvarande utgiftsminskning. Med\r\ndenna   motivering  avstyrker   utskottet\r\nFolkpartiets förslag till riktlinjer  för\r\nskattepolitiken.\r\n\r\nKristdemokraterna\r\n\r\nUtmärkande     för     Kristdemokraternas\r\nbudgetalternativ är att merparten  av  de\r\nföreslagna skattesänkningarna i slutändan\r\nfinansieras    med   olika    typer    av\r\nobligatoriska   avgifter,   snarlika   en\r\nskatt.  Kristdemokraterna  säger  att  de\r\nslopar   fastighetsskatten,  men  ungefär\r\n60   %   av   denna  skattesänkning   tas\r\nomedelbart   tillbaka  som  en   kommunal\r\navgift. Obligatoriska avgifter ska  också\r\nfinansiera        kostnaderna         för\r\ntrafikolycksfall     och     delar     av\r\narbetslösheten som lyfts ut ur  budgeten.\r\nPartiets  förslag  till  skattesänkningar\r\nuppgår  till  28,5 miljarder  kronor,  de\r\nföreslagna avgifterna till 23,6 miljarder\r\nkronor.   För  varje  skattesänkt   krona\r\npåförs   de  skattskyldiga   83   öre   i\r\nobligatoriska avgifter, och  i  praktiken\r\ninskränker      sig     de     föreslagna\r\nskattesänkningarna därför till  knappt  5\r\nmiljarder kronor.\r\nKristdemokraterna anser att det  svenska\r\nskattetrycket - som man beskriver som det\r\nhögsta  i  världen - både bör  och  måste\r\nsänkas. Ett inte obetydligt omvärldstryck\r\ngör  att  våra skattenivåer  helt  enkelt\r\ninte  kan  avvika kraftigt från  det  som\r\ngäller  i  våra konkurrentländer,  hävdar\r\nmotionärerna.  På sikt bör  enligt  deras\r\nmening  därför  de  statliga  utgifternas\r\nandel  av  BNP  minska. Därigenom  kommer\r\nockså  skattetrycket  att  kunna  minska.\r\nSkattetrycket  måste  dock   växlas   ned\r\nsuccessivt  och  med en försiktighet  som\r\ninte     äventyrar     stabiliteten     i\r\nstatsfinanserna      eller      äventyrar\r\nfinansieringen av den offentliga sektorns\r\nkärnuppgifter. Motionärerna  bedömer  att\r\ndet  under  överskådlig  tid  främst   är\r\nstaten  som genom omprioriteringar  måste\r\nbidra     till    en    nedväxling     av\r\nskattetrycket.  Som  ett  riktmärke   för\r\nstatens    utgifter   bör    gälla    att\r\nskattetrycket gradvis bör anpassas  nedåt\r\ntill jämförbara OECD-länders nivå.\r\nEnligt    OECD:s   statistik   är    den\r\noffentliga      utgiftskvoten       bland\r\nmedlemsländerna sjunkande och ligger  för\r\nnärvarande på genomsnittsnivån  35  %  av\r\nBNP.  Motsvarande värde  för  Sverige  är\r\n54,1   %   av   BNP,   dvs.   drygt    19\r\nprocentenheter   mer.   Skillnaden    mot\r\nländerna    i    euroområdet    är     11\r\nprocentenheter.  Att  sänka  den  svenska\r\nutgiftskvoten    till    eurogenomsnittet\r\nskulle  i  dagens  läge innebära  att  de\r\noffentliga utgifterna fick skäras ned med\r\nca   270  miljarder  kronor,  eller   med\r\nmotsvarande  drygt 40 % av  de  egentliga\r\nutgifterna  på  statsbudgeten   exklusive\r\nstatsskuldsräntor. Även  om  förändringen\r\när tänkt att genomföras successivt skulle\r\nförslaget enligt utskottets mening få  så\r\nlångtgående konsekvenser för den  svenska\r\nvälfärden  att det blir helt oacceptabelt\r\nmot bakgrund av de höga välfärdsideal  vi\r\nhar i Sverige.\r\nVärt  att  notera  är  att  två  av   de\r\nförslag  till nya avgifter  som  ingår  i\r\nKristdemokraternas       budgetalternativ\r\ndefinitionsmässigt betraktas som en skatt\r\ni  nationalräkenskaperna. Det gäller  den\r\nkommunala     fastighetsavgiften      och\r\negenavgiften   till   den   obligatoriska\r\narbetslöshetsförsäkringen.\r\nKristdemokraternas eget  budgetalternativ\r\npåverkar   således  i  endast   begränsad\r\nutsträckning  det skattetryck  man  säger\r\nsig vilja sänka.\r\nAv  dessa skäl kan utskottet inte ställa\r\nsig   bakom   motionärernas  förslag   om\r\nskattekvotens och utgiftstakens andel  av\r\nBNP.\r\nKristdemokraterna hänvisar i sin  motion\r\ndirekt  till  det  budgetalternativ   som\r\npartiet  presenterade i  anslutning  till\r\nhöstens   budgetproposition.    Den    nu\r\nföreslagna inriktningen är densamma men i\r\nnågra  avseenden har förslagen  anpassats\r\ntill  nya  förutsättningar  och  till  de\r\nåtgärder   som  regeringen   föreslår   i\r\nvårpropositionen.\r\nSå  t.ex. avvisar Kristdemokraterna  två\r\nav  regeringens förslag avsedda att komma\r\ntill     rätta     med    de     stigande\r\nsjukskrivningskostnaderna,       nämligen\r\nförlängningen      av      arbetsgivarnas\r\nsjuklöneperiod   med   en   vecka    samt\r\nbegränsningen av den sjukpenninggrundande\r\ninkomsten     (SGI)     med     3      %.\r\nKristdemokraterna  lyfter  i  det  senare\r\nfallet  i stället fram sitt flera  gånger\r\ntidigare  framförda förslag  om  ett  SGI\r\ngrundat   på  de  24  senaste  månadernas\r\ninkomster.\r\nEnligt  Kristdemokraterna måste krafttag\r\nnu  tas  för att råda bot på den skenande\r\nsjukfrånvaron  och  det  ökande   antalet\r\nförtidspensioneringar. Det bör ske  genom\r\nen         ny        och        samordnad\r\nrehabiliteringsförsäkring,          anser\r\nmotionärerna.   Ett  förslag   av   denna\r\ninnebörd fanns med redan i höstens motion\r\nmen var då avsett att träda i kraft först\r\nandra    halvåret   2003.   Nu    anvisas\r\nytterligare  medel  och  den   tilltänkta\r\nförsäkringen    kan    därigenom    börja\r\ntillämpas vid ingången av 2004.\r\nUtskottet  noterar att motionärerna  har\r\nhög  tilltro  till sitt  förslag.  Totalt\r\nsatsar  de nästa år 2,8 miljarder  kronor\r\noch  räknar med att detta ska  leda  till\r\natt       sjukpenningkostnaderna      och\r\nkostnaderna    för    aktivitets-     och\r\nsjukersättning (förtidspension) ska kunna\r\nbegränsas med 3,3 miljarder kronor,  dvs.\r\nvarje satsad krona ska redan första  året\r\nge  närmare 20 % i avkastning. I motionen\r\nåberopas Rehabiliteringsutredningens (SOU\r\n2000:78) bedömningar, men inte ens i  det\r\nsammanhanget  räknade  man  med  att   en\r\nsatsning  på  rehabilitering skulle  leda\r\ntill    nettobesparingar   första   året.\r\nUtredningens   kalkyler   har    dessutom\r\nifrågasatts.  Självklart  kan   en   ökad\r\nsatsning på rehabilitering leda till  att\r\nmånga   tidigare  sjuka  åter  kan  börja\r\narbeta  och  ge ett positivt bidrag  till\r\nsamhällsutvecklingen.   Men   man   måste\r\nsamtidigt vara medveten om att alla sjuka\r\ninte är rehabiliteringsbara. Många är  så\r\nsvårt  sjuka att särskilda insatser  inte\r\nter   sig   meningsfulla.  Andra   saknar\r\nmotivation  och är därför inte mottagliga\r\nför  rehabilitering. Ska rehabiliteringen\r\nbli   verkningsfull  måste  den  dessutom\r\nsättas  in på ett tidigt stadium,  enligt\r\nvissa   bedömningar  senast  den  åttonde\r\nveckan  efter  insjuknandet.  Dessa   och\r\nandra  liknande omständigheter talar  för\r\natt  det  inte  är självklart  att  varje\r\nrehabiliteringsinsats  leder   till   ett\r\npositivt utbyte. Tvärtom kan utbytet  bli\r\nmer begränsat, i synnerhet inledningsvis.\r\nDet  finns  helt enkelt inga  storskaliga\r\nförsök som ger stöd för den ena eller den\r\nandra  uppfattningen.  Enligt  utskottets\r\nmening är det därför inte rimligt att, på\r\ndet sätt Kristdemokraterna gör, överdriva\r\nde  möjliga besparingar som kan komma  ut\r\nav     en    omfattande    satsning    på\r\nrehabilitering.   Blir    effekten    den\r\nmotsatta   skulle  det   negativt   kunna\r\npåverka stabiliteten i statsfinanserna.\r\nAv  de  skäl som här redovisats  avvisar\r\nutskottet Kristdemokraternas förslag till\r\ninriktning av budgetpolitiken.\r\n\r\nCenterpartiet\r\n\r\nAv oppositionspartierna har Centerpartiet\r\nde   mest   långtgående  förslagen   till\r\nskattesänkningar.  I  motionen   beräknar\r\npartiet  att  statsbudgeteffekten  av  de\r\negna skattesänkningarna uppgår till netto\r\n38  miljarder  kronor 2004.  Inget  annat\r\nparti  har  för  detta år  så  omfattande\r\nförslag.  Utskottet  noterar  inte   utan\r\nförvåning att Centerpartiet som fram till\r\nför  några  år sedan hade små eller  inga\r\nförslag  till  skatteförändringar  nu  är\r\nriksdagens   största   skattesänkarparti.\r\nLiksom    övriga    borgerliga    partier\r\nförfäktar   Centerpartiet  numera   också\r\nuppfattningen att skattetrycket i Sverige\r\npå  längre  sikt  måste  sänkas  ned  mot\r\njämförbara länders nivåer.\r\nTyngdpunkten  i  skatteförslagen  ligger\r\nhelt    på   inkomstbeskattningen,    där\r\nnuvarande grundavdrag ska ersättas av  en\r\nskatterabatt  på 10 000  kr.  Den  ger  i\r\npraktiken  ungefär samma effekt  som  ett\r\ngrundavdrag på drygt 31 000 kr. Förslaget\r\nska  genomföras stegvis, och  under  2004\r\noch  2005  begränsas skatterabatten  till\r\n9 000 kr.\r\nFör  förvärvsarbetande vill man dessutom\r\ninföra en särskild skatterabatt. Den  ska\r\nutgå  med högst 10 800 kr och kommer  för\r\ninkomster  upp  till  108  000   kr   att\r\nmotsvara  10 % av förvärvsinkomsten.  För\r\nårsinkomster däröver upp till 180 000  kr\r\nska       skattereduktionen      motsvara\r\nmaxbeloppet. Därefter trappas den ned för\r\natt  vid årsinkomster på 288 000 kr eller\r\nhögre  motsvara  halva maxbeloppet,  dvs.\r\n5 400 kr.\r\nSkattesänkningarna     finansieras     i\r\nprincip  genom besparingar av motsvarande\r\nomfattning  på  tre  utgiftsområden.  Det\r\ngäller först och främst utgiftsområde  25\r\nAllmänna  bidrag till kommuner där  nivån\r\nnästa  år sänks med 19 miljarder  kronor,\r\nfrämst  till  följd  av  regleringen  med\r\nanledning  av  det slopade grundavdraget.\r\nDen   ensam  sänker  ramnivån  med   21,8\r\nmiljarder  kronor.  På  utgiftsområde  13\r\nArbetsmarknad   sänks  nivån   med   12,8\r\nmiljarder kronor, och på utgiftsområde 10\r\nEkonomisk   trygghet  vid   sjukdom   och\r\nhandikapp är nivåsänkningen 6,8 miljarder\r\nkronor.     Tillsammans    minskar     de\r\ntakbegränsade  utgifterna  på  dessa  tre\r\nutgiftsområden med 38,7 miljarder  kronor\r\n2004.\r\nPå    utgiftsområde   13   Arbetsmarknad\r\nräknar alltså Centerpartiet med att nästa\r\når   kunna  minska  utgifterna  med  12,8\r\nmiljarder kronor. Det motsvarar 21  %  av\r\nden  ram som regeringen fört upp  i  sitt\r\npreliminära budgetförslag för 2004. Redan\r\ni   samband   med   den  gångna   höstens\r\nbehandling  av  budgetpropositionen   var\r\nutskottet   starkt   kritiskt   till   en\r\nmotsvarande nedskärning som Centerpartiet\r\ndå  förespråkade. Denna kritik delades av\r\narbetsmarknadsutskottet.  Finansutskottet\r\nser  ingen anledning att denna gång  vara\r\nmindre kritiskt, i synnerhet inte som den\r\nuppgivna  besparingseffekten nu  vuxit  i\r\nvolym  och partiet inte tillför någon  ny\r\ninformation  som gör det troligt  att  de\r\nangivna  besparingarna  är  möjliga   att\r\nuppnå.  Att som Centerpartiet gör på  ett\r\nbräde   kraftigt  minska  anslagen   till\r\nArbetsmarknadsverket                  och\r\nArbetsmarknadsstyrelsen till  förmån  för\r\nett          mer          decentraliserat\r\narbetsmarknadspolitiskt system torde inte\r\nvara    förenligt   med    ett    rimligt\r\narbetsgivaransvar,  än  mindre   med   en\r\nansvarsfull  arbetsmarknadspolitik.  Vagt\r\ntal      om     en     samordning      av\r\nsocialförsäkringssystem med sikte  på  en\r\nsamordnad    arbetslivsförsäkring     med\r\ngemensam myndighetsstruktur ger  på  kort\r\nsikt    inga    omedelbara   besparingar.\r\nCenterpartiets         förslag         om\r\növergångsarbetsmarknader       -       en\r\narbetsmarknadspolitisk  åtgärd   där   en\r\narbetslös får prova på ett arbete mot att\r\narbetsgivaren får sänkt arbetsgivaravgift\r\n-  kan  ses  som  ett  komplement  i  den\r\narbetsmarknadspolitiska  medelsarsenalen,\r\nmen    minskar   knappast   behovet    av\r\narbetsmarknadsutbildning   i   en   sådan\r\nomfattning  att  det  ger  de  stora  och\r\nomedelbara  besparingar som  motionärerna\r\ntillgodoräknar sig.\r\nCenterpartiets   vidlyftigt    värderade\r\nbesparingar på detta utgiftsområde är  en\r\nviktig beståndsdel i finansieringen av de\r\nskattesänkningar partiet  vill  genomföra\r\nnästa år. Och åtminstone i teorin går det\r\natt  på  detta  område  drastiskt  minska\r\nmedelstilldelningen  i   den   omfattning\r\nCenterpartiet        föreslår.        Men\r\nskattesänkningarna skulle i så  fall  ske\r\ntill  priset  av  en  kraftigt  försvagad\r\narbetsmarknadspolitik,  vilket  utskottet\r\nfinner   oacceptabelt.  Utan  besparingar\r\nkommer  Centerpartiets förslag  att  leda\r\ntill  att  statsfinanserna  undermineras,\r\nvilket   utskottet   anser   vara    lika\r\noacceptabelt.\r\nUtskottet  avvisar  mot  denna  bakgrund\r\nCenterpartiets förslag till inriktning av\r\nbudgetpolitiken.  Det  innebär  samtidigt\r\natt  utskottet  avvisar partiets  förslag\r\ntill  skattepolitiska  riktlinjer  liksom\r\npartiets    preliminära   beräkning    av\r\nutgiftstaken för 2005 och 2006.\r\n\r\nVissa förslag gemensamma för\r\noppositionspartierna\r\n\r\nMed  delvis  skilda motiv  återkommer  de\r\nfyra   borgerliga  partierna  till   sitt\r\ntidigare flera gånger framförda  krav  på\r\natt  statliga företag ska säljas ut i  en\r\naldrig   skådad   omfattning   under   de\r\nnärmaste   åren.  Försäljningsinkomsterna\r\nska    användas    för    att    amortera\r\nstatsskulden.         Av         Moderata\r\nsamlingspartiets    och    Centerpartiets\r\nmotioner framgår att ambitionen är att på\r\ndessa tre år avyttra statliga företag för\r\nsammanlagt 175 miljarder kronor.  Det  är\r\nsamma  nivå  som  även  Folkpartiet   och\r\nKristdemokraterna förespråkat när  frågan\r\nbehandlats  vid tidigare tillfällen.  Det\r\när  också  den  volym de  fyra  partierna\r\ntidigare    utgått    ifrån    när     de\r\ntillgodoräknat   sig   räntevinster    av\r\nförsäljningsinkomsterna. Och  i  enlighet\r\nmed   det   tidigare   förslaget   räknar\r\nModerata                 samlingspartiet,\r\nKristdemokraterna  och  Centerpartiet  nu\r\nmed att försäljningsnivån nästa år kommer\r\natt   uppgå  till  45  miljarder  kronor.\r\nFolkpartiet har i sin motion avstått från\r\natt  redovisa några detaljer om det  egna\r\nbudgetalternativet.\r\nUtan     att    redovisa    vare     sig\r\nförsäljningsplaner      eller       någon\r\nnäringspolitisk   strategi    förutsätter\r\nalltså partierna att det ska vara möjligt\r\natt   redan  nästa  år  avyttra   statlig\r\negendom  för  45  miljarder  kronor.  Och\r\nunder   de   båda   följande   åren   ska\r\nförsäljningar genomföras för  ytterligare\r\n130  miljarder kronor. De tänkta nivåerna\r\nkan  jämföras med att regeringen  i  sina\r\nbudgetförslag   schablonmässigt    alltid\r\nräknar    med   att   inkomsterna    från\r\nföretagsförsäljningar varje år ska  uppgå\r\ntill  15  miljarder kronor. Några  större\r\nföretagsförsäljningar   har   dock   inte\r\ngenomförts sedan 2000.\r\nBörskurserna  har fallit  kraftigt,  men\r\ninte något av partierna diskuterar om det\r\när  rimligt  eller  ens  möjligt  att   i\r\nrådande    börsläge    avyttra    statlig\r\nverksamhet i den föreslagna omfattningen.\r\nBortsett   från   Kristdemokraterna   har\r\ntidigare  inte heller något av  partierna\r\nbelastat  sitt budgetalternativ  för  det\r\nbortfall   av   utdelningsinkomster   som\r\nförsäljningarna    ger    upphov    till.\r\nSammantaget uppgår statens inkomster från\r\naktieutdelningar varje  år  till  ca  4,5\r\nmiljarder kronor.\r\nEtt       gemensamt      syfte       med\r\nprivatiseringarna tycks vara att man vill\r\npåskynda amorteringen av statsskulden för\r\natt       minska      utgifterna      för\r\nstatsskuldsräntor. En låg statsskuld ökar\r\nstabiliteten  i  statsfinanserna,  hävdar\r\nman.  Men genom att ensidigt inrikta sitt\r\nintresse  på  bruttoskulden, blundar  man\r\nför  att  man  samtidigt  frånhänder  sig\r\nräntabla tillgångar som är en del av  den\r\nstatliga förmögenheten.\r\nOm  man dessutom oavsett utvecklingen på\r\naktiemarknaden varje år  ska  få  in  ett\r\nvisst   belopp  i  försäljningsinkomster,\r\nfinns  det en uppenbar risk för  att  man\r\ntvingas sälja värdefulla tillgångar  till\r\nkraftiga  underpriser, vilket i  sin  tur\r\ntvingar  fram  ytterligare  försäljningar\r\nför att uppställda mål ska kunna nås.\r\nSkulle   emellertid  de  fyra  partierna\r\nvälja  att senarelägga sina försäljningar\r\npå     grund     av    fortsatt     dålig\r\nkursutveckling, kan de å andra sidan inte\r\ntillgodoräkna    sig     de     betydande\r\nräntevinster som de regelmässigt för  upp\r\ni   sina   budgetalternativ.   Så   t.ex.\r\ntillgodoräknar sig Centerpartiet  för  de\r\nnärmaste   tre  åren  räntevinster   från\r\nförsäljningar på sammanlagt 12  miljarder\r\nkronor.\r\nI  ett  läge med låga börskurser är  det\r\nenligt     utskottets     mening     inte\r\nansvarsfullt  att forcera en  försäljning\r\nav  statliga företag och åstadkomma stora\r\nförluster för skattebetalarna. Ett sådant\r\nresursslöseri   tar   utskottet   bestämt\r\navstånd  från.  Utgångspunkten   för   en\r\nprivatisering måste självklart  vara  att\r\nden  ska  vara näringspolitiskt motiverad\r\noch   att  den  ska  genomföras  vid   en\r\ntidpunkt då utbytet blir så gynnsamt  som\r\nmöjligt för ägaren-staten.\r\nEtt  annat  gemensamt och tidigare  flera\r\ngånger  framfört förslag gäller  de  fyra\r\npartiernas             syn             på\r\narbetslöshetsförsäkringen.     Partiernas\r\nlösningar  skiljer  sig  något  åt,   men\r\ngemensamt  vill de redan  nästa  år  höja\r\negenavgiften                         till\r\narbetslöshetsförsäkringen så  mycket  att\r\navgiftsinkomsterna motsvarar upp till  en\r\ntredjedel av försäkringens kostnader. Vid\r\ntidigare tillfällen har de fyra partierna\r\nockså tillgodoräknat sig besparingar  som\r\nför  helår  uppgår till mellan  5  och  9\r\nmiljarder kronor för detta förslag.\r\nDe   försäkrade  ska  alltså  själva  få\r\nsvara  för  en större del av  kostnaderna\r\nför   arbetslöshetsförsäkringen,   vilket\r\nautomatiskt   urholkar   värdet   av   de\r\nskattesänkningar  som de  fyra  partierna\r\nsamtidigt     utlovar.     En      ändrad\r\navgiftssättning är självklart möjlig  att\r\ngenomföra,   men   med   tanke   på   att\r\narbetslöshetsförsäkringen      i      dag\r\nadministreras av ett fyrtiotal fristående\r\narbetslöshetskassor med stora  skillnader\r\ni  arbetslöshet och med olika  nivåer  på\r\nmedlemsavgifter kräver en  omläggning  av\r\ndetta slag rimlig tid av förberedelse för\r\natt  en vagt utformad idéskiss ska  kunna\r\nomvandlas  till  en praktiskt  fungerande\r\nåtgärd.   Det  handlar  om  genomgripande\r\nsystemförändringar    som     förutsätter\r\nlagändringar      och      administrativa\r\nanpassningar, vilket medför  att  det  är\r\nhelt  orealistiskt att räkna med  att  en\r\nsådan   förändring  skulle  kunna  minska\r\nbelastningen på statsbudgeten annat än på\r\nnågra års sikt.\r\nEtt  ofta framfört argument för en  ökad\r\negenfinansiering   är   att   ett    ökat\r\nkostnadsansvar  verkar  återhållande   på\r\nalltför   långtgående  löneavtal   i   en\r\nbransch.  Höga  löneökningar  leder  till\r\nökad arbetslöshet, vilket slår igenom  på\r\nde  försäkrades avgifter i  den  egna  a-\r\nkassan.  De  fyra partiernas förslag  gör\r\ningen  åtskillnad  mellan  de  olika   a-\r\nkassorna  och motiverar således vare  sig\r\nmedlemmarna  i  en  a-kassa  eller  deras\r\nfackliga organisation att ta något ansvar\r\nför   löneutvecklingen  inom   den   egna\r\nkassans  område.  Som utskottet  ser  det\r\nfinns  det ingen anledning att  på  detta\r\nsätt    lyfta   ut   en   kostnad    från\r\nstatsbudgeten för att i stället  låta  de\r\nförvärvsarbetande        svara        för\r\nfinansieringen     med      obligatoriska\r\navgifter, som är mycket lika en skatt.\r\nEn  annan variant på hur kostnader  lyfts\r\nut  från  statsbudgeten för att i stället\r\nfinansieras  med  obligatoriska  avgifter\r\nföreslås   av  Moderata  samlingspartiet,\r\nKristdemokraterna     och     Folkpartiet\r\nliberalerna. Dessa partier vill föra över\r\nkostnaderna    för   trafikskador    från\r\nsjukförsäkringen  till den  obligatoriska\r\ntrafikförsäkringen,   vilket   förutsätts\r\nkunna  ske  redan under nästa år.  I  sin\r\nmotion    tillgodoräknar   sig   Moderata\r\nsamlingspartiet  full  effekt  av   detta\r\nförslag     redan    från     årsskiftet.\r\nOmläggningen  väntas  enligt   partiernas\r\nuppskattningar    minska   statsbudgetens\r\nutgifter   med  grovt  räknat   drygt   4\r\nmiljarder  kronor,  ett  belopp   som   i\r\nstället   förutsätts  belasta  bilisterna\r\ngenom  kraftigt  höjda  premier  för  den\r\nobligatoriska trafikförsäkringen.  Värdet\r\nav    de    utlovade   skattesänkningarna\r\nurholkas  alltså även av dessa  avgifter.\r\nOch  inte  heller i detta fall  redovisar\r\npartierna något konkret förslag till  hur\r\ndetta  tekniskt  och  administrativt  ska\r\nkunna lösas på den korta tid som återstår\r\ntills   förändringen   ska   vara   fullt\r\ngenomförd. Än mindre förklarar de hur det\r\när  möjligt  för  försäkringsbolagen  att\r\nbryta löpande trafikförsäkringsavtal  för\r\natt  kunna ta ut de avgiftshöjningar  som\r\nkrävs.\r\nÄven i detta fall anvisar man alltså  en\r\nfinansiering  i  flermiljardklassen   som\r\ninte ter sig möjlig att uppnå, åtminstone\r\ninte i det kortare perspektivet.\r\n\r\nRegeringen\r\n\r\nDen     socialdemokratiska    regeringens\r\nbudgetpolitik  har resulterat  i  att  de\r\noffentliga finanserna snabbt förbättrats.\r\nPå  mindre  än ett decennium har  väldiga\r\nunderskott  vänts i stora  överskott  som\r\nsnabbt  minskat de skulder det offentliga\r\ntidigare dragit på sig.\r\nI   mitten   av  1990-talet   genomförde\r\nregeringen         ett         omfattande\r\nkonsolideringsprogram  med   vars   hjälp\r\nbalansen  i den offentliga sektorn  kunde\r\nåterställas  på  ett fördelningspolitiskt\r\ngodtagbart  sätt. Balansen var återställd\r\nredan    1998,    och    den    gynnsamma\r\nutvecklingen   har   därefter   fortsatt.\r\nFastlagda  utgiftstak  har  hållits   och\r\nuppställda   saldomål   har   fram   till\r\nkonjunkturavmattningen 2002  överträffats\r\nmed  bred marginal. Under 2001 motsvarade\r\növerskottet t.o.m. 4,6 % av BNP.\r\nDen     förda    budgetpolitiken     har\r\nresulterat  i att vi nu står  starka  med\r\nstabila   överskott   i   de   offentliga\r\nfinanserna  och  att vi  förmår  möta  en\r\nnågot  svagare  ekonomisk utveckling.  Vi\r\nskiljer   oss   i   det  avseendet   från\r\nflertalet  andra EU-länder för  vilka  de\r\noffentliga   finanserna  i   några   fall\r\nutvecklas på ett oroväckande sätt.\r\nMed    sina   nu   redovisade    förslag\r\nfullföljer   regeringen  denna   politik.\r\nRedovisade   prognoser   visar   att   de\r\noffentliga      finanserna      utvecklas\r\nplanenligt och i överensstämmelse med det\r\nlångsiktiga målet om ett överskott på 2 %\r\nav BNP.\r\nVårpropositionen    bygger     på     en\r\növerenskommelse                    mellan\r\nSocialdemokraterna,  Vänsterpartiet   och\r\nMiljöpartiet  de gröna. De tre  partierna\r\nfullföljer därmed det samarbete  de  hade\r\nunder  den förra mandatperioden.  Den  nu\r\ngjorda  överenskommelsen innebär  att  de\r\ntre partierna står bakom riktlinjerna för\r\nden ekonomiska politiken, budgetpolitiken\r\nliksom tilläggsbudgeten för 2003.\r\nFinansutskottet     tillstyrker      att\r\nbudgetpolitiken        utformas         i\r\növerensstämmelse med regeringens  och  de\r\nbåda samarbetspartiernas förslag.\r\n\r\nUtskottets samlade bedömning\r\n\r\nSammanfattningsvis anser utskottet alltså\r\natt de förslag till alternativ inriktning\r\nav   budgetpolitiken  som  redovisas   av\r\nModerata                 samlingspartiet,\r\nKristdemokraterna,   Centerpartiet    och\r\nFolkpartiet  liberalerna  bör  avstyrkas.\r\nDessa  partier  har långtgående  krav  på\r\nskattesänkningar   vilka   i    betydande\r\nutsträckning      finansieras       genom\r\nförsämringar        i       grundläggande\r\ntrygghetssystem och i flera fall oprecist\r\nberäknade  besparingar. Med  en  så  svag\r\nfinansiering riskerar statsfinanserna att\r\nåter  snabbt  försvagas. De gångna  årens\r\nmödosamma arbete med att återskapa  sunda\r\nstatsfinanser skulle därmed  riskera  att\r\ngå om intet.\r\nRegeringens  förslag till inriktning  av\r\nbudgetpolitiken  ser  utskottet  som   en\r\nvidareutveckling  av  de   gångna   årens\r\nansvarsfullt  utformade  politik.   Denna\r\ninriktning  har enligt utskottets  mening\r\ngoda  förutsättningar att främja fortsatt\r\nstabila statsfinanser.\r\nMed  hänvisning till vad  utskottet  har\r\nframhållit i detta sammanhang tillstyrker\r\nutskottet   regeringens   och   de   båda\r\nsamarbetspartiernas     förslag      till\r\ninriktning  av  budgetpolitiken  som  den\r\nkommer   till  uttryck  i   punkt   2   i\r\nvårpropositionen.   Samtidigt   avstyrker\r\nutskottet motionerna Fi14 (m) yrkande 2 i\r\ndenna  del, Fi15 (fp) yrkandena 2, 6  och\r\n8,  Fi16 (kd) yrkandena 5 och 8 samt Fi17\r\n(c) yrkandena 3, 5 och 6.\r\n\r\n2.4 Utgiftstak för staten\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet     tillstyrker    regeringens\r\nförslag   till   teknisk  justering   av\r\nutgiftstaket  för  2003  och  2004  samt\r\navstyrker   förslag   till   alternativa\r\nnivåer  på  utgiftstaket  för  2004  som\r\nframförs  av  Moderata  samlingspartiet,\r\nFolkpartiet                 liberalerna,\r\nKristdemokraterna och Centerpartiet.\r\nJämför reservationerna 10 (m), 11  (fp),\r\n12 (kd) och 13 (c).\r\nDet    statliga   utgiftstaket   omfattar\r\nutgifterna  på  statsbudgeten   exklusive\r\nstatsskuldräntor,     utgifterna      för\r\nålderspensionssystemet   vid   sidan   av\r\nstatsbudgeten           samt           en\r\nbudgeteringsmarginal.      Beslut      om\r\nutgiftstak  för  de  närmaste  tre   åren\r\nfattas  av riksdagen på hösten i  samband\r\nmed     budgetpropositionen.    Riksdagen\r\nbeslutade       i       samband       med\r\nbudgetpropositionen för 2003 om  tekniska\r\njusteringar  av  utgiftstaken  för   åren\r\n2002-2004. I budgetpropositionen  anförde\r\nregeringen  att valet 2002 inneburit  att\r\nberedningstiden   för  ställningstagandet\r\navseende  den långsiktiga budgetpolitiken\r\ninte  varit tillräcklig, varför den  inte\r\nhade  möjlighet  att lägga  fram  förslag\r\ntill   utgiftstak  för  2005.  Regeringen\r\naviserade   att  den  i  stället   skulle\r\neterkomma  med sin bedömning av  lämpligt\r\nutgiftstak för såväl 2005 som 2006 i 2003\r\nårs   ekonomiska  vårproposition   (prop.\r\n2002/03:1 s. 79).\r\n\r\nVårpropositionen\r\n\r\nI   vårpropositionen  för  2003  (avsnitt\r\n4.1.1) föreslår regeringen en höjning  av\r\nden    tidigare   fastlagda   nivån    på\r\nutgiftstaken  för staten 2003  och  2004.\r\nHöjningen    är    en   beräkningsteknisk\r\njustering föranledd av högre omslutning i\r\ndet kommunala utjämningssystemet. Jämfört\r\nmed beräkningen i budgetpropositionen för\r\n2003   blir  omslutningen  2,5  miljarder\r\nkronor  högre  2003.  Höjningen  av   det\r\nstatliga utjämningsbidraget till kommuner\r\noch  landsting motiverar en justering  av\r\nutgiftstaket med motsvarande belopp, dvs.\r\nen  uppräkning av utgiftstaket med  drygt\r\n2,5 miljarder kronor innevarande år. Även\r\n2004  beräknas  utjämningsbidraget  höjas\r\nmed    drygt   2,5   miljarder    kronor.\r\nRegeringen  hänvisar i sammanhanget  till\r\ntidigare  praxis  i enlighet  med  vilken\r\nutgiftstaket avrundas till hela miljarder\r\nkronor.\r\nRegeringen    föreslår    sålunda    att\r\nutgiftstaken för 2003 och 2004 höjs med 3\r\nmiljarder   till   822   respektive   856\r\nmiljarder kronor (punkt 3).\r\nVårpropositionen     innehåller     även\r\nregeringens  bedömning av utgiftstak  för\r\n2005  och  2006. Regeringen avser  att  i\r\nbudgetpropositionen  för  2004  återkomma\r\nmed  förslag om utgiftstak för  2005  och\r\n2006.\r\n\r\nMotionerna\r\n\r\nAv  den tidigare redogörelsen framgår att\r\nsamtliga fyra oppositionspartier förordar\r\nandra  nivåer på utgiftstaket  för  2004.\r\nFormella  förslag  framförs  av  Moderata\r\nsamlingspartiet  i motion  Fi14  (yrkande\r\n3), Folkpartiet liberalerna i motion Fi15\r\n(yrkande  5), Kristdemokraterna i  motion\r\nFi16  (yrkande  7)  och  Centerpartiet  i\r\nmotion Fi17 (yrkande 4).\r\nRegeringens       och       de        två\r\nsamarbetspartiernas  respektive  de  fyra\r\noppositionspartiernas  förslag   avseende\r\nutgiftstaket för 2004 framgår av följande\r\nsammanställning.\r\nTabell  15.  Förslag till utgiftstak  för\r\nstaten 2004\r\nMiljarder kronor\r\nOppositionspartiernas\r\navvikelser från\r\npropositionen\r\nPropositionen  (m)    (fp)   (kd)   (c)\r\n(s, v, mp)\r\n856        28     -4     -3    -38\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\n\r\nFinansutskottet  har  i  det   föregående\r\navsnittet  (2.3)  tillstyrkt  regeringens\r\nförslag      till      inriktning      av\r\nbudgetpolitiken.  I ett annat  betänkande\r\nmed    anledning    av   vårpropositionen\r\ntillstyrker  utskottet  i  huvudsak  även\r\nregeringens         förslag          till\r\nanslagsförändringar  i   tilläggsbudgeten\r\nför budgetåret 2003 (bet. 2002/03:FiU21).\r\nMed       hänvisning      till      dessa\r\nställningstaganden tillstyrker  utskottet\r\nregeringens   förslag   om   höjning   av\r\nutgiftstaket    för   staten    inklusive\r\nålderspensionssystemet till 822 miljarder\r\nkronor  2003  och  856  miljarder  kronor\r\n2004.\r\nDe  motionsyrkanden  som  är  aktuella  i\r\ndetta  sammanhang  avstyrks.  Det  gäller\r\nmotionerna Fi14 (m) yrkande 3, Fi15  (fp)\r\nyrkande  5, Fi16 (kd) yrkande 7 och  Fi17\r\n(c) yrkande 4.\r\n3 Årsredovisning för staten och vissa\r\nbudgetfrågor\r\n\r\n\r\n\r\n3.1 Årsredovisning för staten 2002 och\r\nfinansiering av statliga åtaganden\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet   föreslår   att   regeringens\r\nskrivelse  2002/03:101  Årsredovisningen\r\nför   staten  läggs  till  handlingarna.\r\nUtskottet avstyrker med hänvisning  till\r\nbl.a.  statsfinansernas  utveckling  ett\r\nmotionsyrkande     om      ofinansierade\r\nåtaganden av regeringen.\r\nJämför reservation 14 (m, fp, kd, c).\r\n\r\nRegeringens skrivelse 2002/03:101\r\n\r\nRegeringen  lämnade den 15 april  2003  i\r\nskrivelse 2002/03:101 en redogörelse  för\r\ndet  ekonomiska  utfallet  i  staten  för\r\n2002. Skrivelsen omfattar uppföljning  av\r\nde         budgetpolitiska         målen,\r\nresultaträkning,    balansräkning     och\r\nfinansieringsanalys  samt  det   slutliga\r\nutfallet  på statsbudgetens inkomsttitlar\r\noch  anslag under året. Vidare lämnas  en\r\nredogörelse   för   statliga   garantier,\r\navgifter  till och bidrag  från  EU,  den\r\nstatliga sektorns tillgångar, skulder och\r\nkapital   samt  utvecklingen  av  statlig\r\nproduktion.  Riksrevisionsverkets   (RRV)\r\niakttagelser     i     rapporter     från\r\neffektivitetsrevisionen    under     året\r\nredovisas  och kommenteras i  skrivelsen.\r\nMyndigheter som vid den årliga revisionen\r\nhar    fått    revisionsberättelse    med\r\ninvändning   omnämns   och   skälen   för\r\ninvändningarna  anges. Vidare  lämnas  en\r\nredogörelse        för         Europeiska\r\nrevisionsrättens granskning av EU-medel.\r\n\r\nMotionen\r\n\r\nI  motion  Fi13  av Karin Pilsäter  m.fl.\r\n(fp)    föreslås   med    anledning    av\r\nregeringens skrivelse Årsredovisning  för\r\nstaten  2002  att riksdagen  tillkännager\r\nför   regeringen  som  sin   mening   att\r\nskrivelsen   visar   att   redan   gjorda\r\nåtaganden   inte  har  finansierats   med\r\nregeringens   nuvarande   politik.    Den\r\nkonsoliderade     resultaträkningen     i\r\nårsredovisningen      belyser      enligt\r\nmotionärerna den underliggande  svagheten\r\ni  statsfinanserna.  Det  finns  en  stor\r\nkänslighet  i  statens finanser  för  den\r\nekonomiska utvecklingen som visas av  att\r\nden  lägre  ekonomiska  tillväxten  under\r\n2002   minskade  intäkterna   och   ökade\r\nkostnaderna  kraftigt. Kostnaderna  växer\r\ndels med automatik, dels som följd av nya\r\nåtaganden. Situationen kan också  belysas\r\nmed  material  ur statens  balansräkning,\r\nsom visar att statens nettoförmögenhet är\r\nnegativ (yrkande 1).\r\n\r\nBakgrund\r\n\r\nBudgetlagen\r\nEnligt lagen (1996:1059) om statsbudgeten\r\nska regeringen så snart som möjligt, dock\r\nsenast   nio  månader  efter  budgetårets\r\nutgång,   lämna  en  årsredovisning   för\r\nstaten  till riksdagen. Enligt lagen  ska\r\nårsredovisningen                innehålla\r\nresultaträkning,    balansräkning     och\r\nfinansieringsanalys  samt  det   slutliga\r\nutfallet  på statsbudgetens inkomsttitlar\r\noch  anslag  (38 §). Lagen stadgar  också\r\natt   regeringen  är  redovisningsskyldig\r\ninför  riksdagen  för statens  medel  och\r\növriga    tillgångar   som   står    till\r\nregeringens                  disposition.\r\nRedovisningsskyldigheten  omfattar   även\r\nden verksamhet som bedrivs av staten samt\r\nstatens  skulder  och  övriga  ekonomiska\r\nförpliktelser (44 §).\r\nSedan  2001 lämnas årsredovisningen  vid\r\nsamma   tidpunkt   som   den   ekonomiska\r\nvårpropositionen. Årsredovisningen kan på\r\nså  sätt  ingå i vårriksdagen där arbetet\r\nmed  budgeten  sedan  2002  inriktas   på\r\nriktlinjerna för den ekonomiska politiken\r\noch budgetpolitiken.\r\n\r\nStatsfinansernas utveckling\r\n\r\nI   årsredovisningen  för   staten   2002\r\npresenteras en översikt över utvecklingen\r\nav  statens  finanser i  olika  avseenden\r\n1998-2002  (s.  37 f.). Statens  intäkter\r\nhar under denna femårsperiod ökat med  46\r\nmiljarder kronor eller 5 %, men har  både\r\nökat  och minskat mellan åren. Huvuddelen\r\nav   intäkterna  är  skatteintäkter.  Den\r\nstörsta   ökningen   av  skatteintäkterna\r\ninträffade  mellan 2000 och  2001  då  de\r\nökade med 75 miljarder kronor eller 10 %.\r\nStatens   kostnader   har   under   samma\r\nfemårsperiod  minskat  med  6   miljarder\r\nkronor  eller  1  %.  Det  är  främst  de\r\nfinansiella  kostnader,  som  främst   är\r\nkopplade  till  statsskulden,   som   har\r\nminskat    medan   transfereringar    och\r\ndriftskostnader har ökat.\r\nStatens  resultaträkning  visar   enligt\r\nårsredovisningen ett överskott för fjärde\r\neret  i  rad (s. 39). Vidare framgår  att\r\nutvecklingen     av    statens     totala\r\nnettoförmögenhet  och statsskulden  under\r\nden  senaste femårsperioden har visat  en\r\nstadig   förbättring.   Totalt   har   de\r\nförbättrats  med  363  miljarder   kronor\r\nrespektive 325 miljarder kronor.\r\nBudgetpolitiken är sedan  1997  inriktad\r\npå  två  övergripande och fleråriga  mål.\r\nDet   s.k.  saldomålet  innebär  att  den\r\noffentliga sektorns finansiella  sparande\r\nska  uppgå  till 2 % av BNP i  genomsnitt\r\növer  en  konsjunkturcykel.  Överskottets\r\nnivå för enskilda år fastställs i årsvisa\r\növerskottsmål. Saldomålet innebär att den\r\noffentliga  nettoförmögenheten  ska  öka.\r\nSedan   saldomålet  infördes  har  enligt\r\nårsredovisningen        för        staten\r\növerskottsmålen t.o.m. 2001  överträffats\r\nmed  god  marginal (s.  23).  Under  2002\r\nundersteg         dock        överskottet\r\növerskottsmålet  för 2002.  Den  allmänna\r\nkonjunkturutvecklingen och den  osäkerhet\r\nsom  rådde 2002 gör enligt regeringen att\r\navvikelsen      är      förenlig      med\r\növerskottsmålet. Utgiftstaket för  staten\r\nger  riksdagen och regeringen förbättrade\r\nmöjligheter  till kontroll  och  styrning\r\növer       anvisade       medel       och\r\nutgiftsutvecklingen. Det tydliggör  bl.a.\r\nbehovet    av    prioriteringar    mellan\r\nutgiftsområden    och    förebygger    en\r\nutveckling där skatteuttaget måste  höjas\r\ntill       följd      av      bristfällig\r\nutgiftskontroll. Av årsredovisningen  för\r\nstaten   framgår  att  utgiftstaket   för\r\nstaten har klarats samtliga år sedan  det\r\ninfördes (s. 24).\r\n\r\nFinansutskottets tidigare synpunkter på\r\nårsredovisningen\r\n\r\nSedan  1997  lämnas årsredovisningen  för\r\nstaten  i en särskild skrivelse. Tidigare\r\nlämnades   motsvarande   redogörelse    i\r\nbudgetpropositionen. Efter önskemål  från\r\nfinansutskottet    läggs    sedan    2001\r\nårsredovisningen fram samtidigt  som  den\r\nekonomiska  vårpropositionen. Syftet  med\r\ndet  är  att den därigenom på ett  bättre\r\nsätt  ska  kunna utgöra ett underlag  för\r\nriksdagens och riksdagspartiernas  arbete\r\n(bet. 1999/2000:FiU1 s. 248).\r\nFinansutskottet   har   tidigare    haft\r\nsynpunkter  på årsredovisningen  i  olika\r\navseenden.     Vid    behandlingen     av\r\nårsredovisningen   för   2000    uttalade\r\nutskottet    vissa   önskemål    avseende\r\nredovisningen av de statliga  garantierna\r\n(bet.  2000/01:FiU20  s.  189  f.).   Vid\r\nbehandlingen   av  årsredovisningen   för\r\nstaten 2001 framhöll utskottet att det är\r\nvärdefullt    att,    som    gjordes    i\r\nårsredovisningen, utvecklingsfrågor kring\r\nden   ekonomiska  styrningen   i   staten\r\nbeskrivs, och utskottet uttalade att  det\r\nför   utskottet  är  angeläget  att  även\r\nfortsättningsvis närmare  följa  upp  och\r\npåverka  detta arbete (bet. 2001/02:FiU20\r\ns. 129 f.).\r\n\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\n\r\nUtskottet  föreslår att riksdagen  lägger\r\nregeringens skrivelse till handlingarna.\r\nStatens  finanser har under  de  senaste\r\nåren  genomgått en väsentlig förbättring.\r\nIntäkterna har totalt sett ökat samtidigt\r\nsom  kostnaderna totalt sett har minskat,\r\noch  såväl  statens nettoförmögenhet  som\r\nstatsskulden  har  förbättrats   stadigt.\r\nTrots  att  nedgången i ekonomin  nu  har\r\nvarat    en    längre    tid    har    de\r\nbudgetpolitiska  målen kunnat  uppfyllas.\r\nHelt  naturligt  påverkas  de  offentliga\r\nfinanserna  i  hög grad av  hur  ekonomin\r\nutvecklas i Sverige och i omvärlden,  men\r\nbl.a.   till   följd   av   utgiftstakets\r\nkonstruktion med en säkerhetsmarginal har\r\nosäkerheter i utgiftsutvecklingen  kunnat\r\nhanteras  med  bibehållen  kontroll  över\r\nstatens  utgifter. På nu anförda  grunder\r\navstyrks motion Fi13 (fp) yrkande 1.\r\nI  övrigt  vad  gäller  årsredovisningen\r\nför  staten 2002 kan utskottet konstatera\r\natt   det  av  den  framgår  att  antalet\r\nrevisionsberättelser   med   invändningar\r\ntill följd av anslagsöverskridanden ökat.\r\nUtskottet ser allvarligt på att  alltfler\r\nmyndigheter    överskrider    budgeterade\r\nanslag  för sin verksamhet, och särskilda\r\nåtgärder för att förbättra myndigheternas\r\nstyrning och kontroll kan behöva  vidtas.\r\nRegeringen uttalar i årsredovisningen att\r\nden  i budgetpropositionen för 2004 under\r\nrespektive   område  kommer   att   lämna\r\nnärmare     redogörelser    för     vilka\r\nbedömningar  regeringen  har  gjort  samt\r\nvilka   åtgärder   som   regeringen   har\r\nvidtagit  eller  avser  att  vidta  i  de\r\nenskilda   fallen.  Utskottet   välkomnar\r\ndetta.\r\nVidare    konstaterar   utskottet    att\r\nårsredovisningen  till skillnad  från  de\r\nsenaste    åren   inte   innehåller    en\r\nbeskrivning  av  utvecklingsfrågor  kring\r\nden   ekonomiska  styrningen  i   staten.\r\nUtskottet har tidigare i samband med  sin\r\nbehandling av årsredovisningen för staten\r\nuttalat   att   det  för   utskottet   är\r\nangeläget  att  närmare  följa  upp   och\r\npåverka  detta  arbete. Utskottet  finner\r\ndet  värdefullt att en sådan  redovisning\r\nlämnas   åtminstone  en  gång   per   år,\r\nantingen på våren eller hösten.\r\nUtskottet  har  tidigare  också  uttalat\r\nsig    med   anledning   av   regeringens\r\nredovisning  av  statliga garantier.  Det\r\nnya sättet att hantera garantier i staten\r\nsom  infördes den 1 januari 1998  ställer\r\nkrav på kostnadstäckning och innebär  att\r\nrisken  i  varje garantiengagemang  eller\r\ngrupp av engagemang ska värderas. Utifrån\r\ndetta bestäms en avgift för garantin, och\r\ntill  den  del avgifter inte  betalas  av\r\ngarantitagaren är det fråga om en statlig\r\nsubvention  som  ska  belasta  anslag.  I\r\nvilken  utsträckning sådana  subventioner\r\nförekommer  framgår av  årsredovisningen.\r\nDäremot framgår inte vilka anslag det  är\r\nsom  belastas med dessa subventionsmedel.\r\nI  fortsättningen bör även  detta  enligt\r\nutskottets mening framgå av redovisningen\r\nav statliga garantier i årsredovisningen.\r\n\r\n3.2 Årsredovisningen och den statliga\r\nrevisionens roll\r\n\r\n\r\nNuvarande ordning\r\n\r\nEnligt   nuvarande  ordning   finns   två\r\nrevisionsorgan i Sverige.  Dessa  är  RRV\r\nunder regeringen och Riksdagens revisorer\r\nunder riksdagen.\r\nNågon  revision av årsredovisningen  för\r\nstaten   sker   inte   enligt   nuvarande\r\nordning.\r\nRRV    ska    enligt   sin   instruktion\r\növersiktligt   granska  underlaget   till\r\nårsredovisningen för staten  avseende  de\r\ndelar       som       upprättas        av\r\nEkonomistyrningsverket.      Granskningen\r\nomfattar  de konsoliderade resultat-  och\r\nbalansräkningarna                     och\r\nfinansieringsanalysen   med   tillhörande\r\nnoter      och     redovisningsprinciper.\r\nDärutöver  granskas  materialet  avseende\r\nutfallet på statsbudgetens inkomsttitlar.\r\nRRV:s      granskningsutlåtande      över\r\nunderlaget  för  årsredovisningen  tjänar\r\nsom kvalitetssäkring.\r\nVid   några  tillfällen  i  samband  med\r\nfinansutskottets      behandling       av\r\nårsredovisningen för staten har utskottet\r\ntidigare   berett  Riksdagens   revisorer\r\ntillfälle   att   avge   yttrande    över\r\nårsredovisningen. Senast detta skedde var\r\ni  samband  med utskottets behandling  av\r\nårsredovisningen  för staten  2000  (bet.\r\n2000/01:FiU20).\r\n\r\nDen nya Riksrevisionens granskning av\r\nårsredovisningen för staten\r\n\r\nDen  1  juli 2003 bildas en ny  myndighet\r\nunder   riksdagen,  Riksrevisionen,   med\r\nuppgift    att   granska   den   statliga\r\nverksamheten. I samband med bildandet  av\r\nden   nya  myndigheten  kommer  RRV   och\r\nRiksdagens revisorer att avvecklas.\r\nEnligt lagen (2002:1022) om revision  av\r\nstatlig  verksamhet m.m.,  som  träder  i\r\nkraft den 1 juli 2003, ska Riksrevisionen\r\ngranska  årsredovisningen för  staten  (3\r\n§).   Senast  en  månad  efter  den   dag\r\nregeringen  lämnat  årsredovisningen  för\r\nstaten  till riksdagen ska Riksrevisionen\r\nlämna    en   revisionsberättelse    över\r\nårsredovisningen  till   regeringen   och\r\nriksdagen   (11  §).  I  finansutskottets\r\nbetänkande   över  årsredovisningen   tas\r\nställning till revisionens synpunkter med\r\nanledning  av iakttagelserna  (jfr  förs.\r\n1999/2000:RS1).\r\nEnligt     lagen     (2002:1023)     med\r\ninstruktion   för   Riksrevisionen    har\r\nRiksrevisionens styrelse,  som  utses  av\r\nriksdagen,   möjlighet  att  besluta   om\r\nförslag  och redogörelser till  riksdagen\r\nmed        anledning       av       bl.a.\r\nrevisionsberättelserna               över\r\nårsredovisningen för staten (12  §).  Det\r\nankommer  alltså på styrelsen  att  fritt\r\npröva  om  den  därvid  vill  göra  någon\r\nframställning  till  riksdagen.  För  den\r\nhändelse   att  Riksrevisionens  styrelse\r\nskulle avge skrivelse med kommentar eller\r\nförslag  till  åtgärder med anledning  av\r\nrevisionsberättelsen  följer  av  3  kap.\r\n13  §  riksdagsordningen att  motion  får\r\nväckas   med   anledning  av  skrivelsen;\r\nrevisionsberättelsen  ger  däremot  ingen\r\nmotionsrätt.  Motionstiden  är   då   som\r\nvanligt,  dvs.  15  dagar  från  den  dag\r\nförslaget  eller redogörelsen anmäldes  i\r\nkammaren. En konsekvens av en framställan\r\ntill  riksdagen  blir  följaktligen   att\r\nfinansutskottets      behandling       av\r\nårsredovisningen   för    staten    måste\r\nförskjutas framåt i tiden.\r\nRiksrevisionens    rapportering     till\r\nregeringen      och     riksdagen      av\r\nrevisionsberättelsen                 över\r\nårsredovisningen för staten torde gå till\r\nså    att   Riksrevisionen,   genom   den\r\nriksrevisor     som     ansvarar      för\r\nrevisionsberättelsen                 över\r\nårsredovisningen för staten, genast efter\r\nundertecknandet av berättelsen lämnar den\r\ntill regeringen och därefter föredrar den\r\nför       Riksrevisionens       styrelse.\r\nRiksrevisionen,  genom styrelsen,  lämnar\r\nsedan revisionsberättelsen till riksdagen\r\ntillsammans med eventuellt förslag  eller\r\nredogörelse (prop. 2001/02:190 s. 107).\r\n\r\nFinansutskottets bedömning avseende\r\nregeringens framtida åtgärdsredovisning\r\nför riksdagen\r\n\r\nI  årsredovisningen för staten  redovisar\r\noch    kommenterar    regeringen    RRV:s\r\niakttagelser        från        flertalet\r\neffektivitetsrevisioner under det  gångna\r\nåret.   På   motsvarande  sätt  behandlas\r\nrevisionsberättelserna  från  den  årliga\r\nrevisionen   i   den  mån   berättelserna\r\ninnehåller      anmärkningar.       Dessa\r\nrevisionsberättelser kommenteras dock som\r\nregel av regeringen i budgetpropositionen\r\nunder  berörd  myndighet. Förfarandet  är\r\ninte   författningsreglerat,   men    har\r\npraktiserats sedan mitten av 1990-talet.\r\nFrån  och med den 1 juli 2003 införs  en\r\nny   bestämmelse  i  budgetlagen   enligt\r\nvilken  regeringen årligen  ska  redovisa\r\nför riksdagen vilka åtgärder den vidtagit\r\nmed    anledning    av    Riksrevisionens\r\niakttagelser. När och hur detta  ska  ske\r\när    inte    författningsreglerat.     I\r\nproposition 2001/02:190 menar  regeringen\r\natt  allmänna krav på överblickbarhet och\r\ntillgänglighet     talar     för      att\r\nredovisningen  bör  samlas  i  ett   enda\r\ndokument.   Av   praktiska   skäl   anser\r\nregeringen   emellertid   att   den   som\r\nhittills     bör     få     avgöra     om\r\nåtgärdsredovisningen   ska    lämnas    i\r\nårsredovisningen    för     staten,     i\r\nbudgetpropositionen eller på  annat  sätt\r\n(s. 137 f.).\r\nFinansutskottet  vill betona  vikten  av\r\natt  regeringen även framdeles  utförligt\r\nredovisar   och  kommenterar  revisionens\r\niakttagelser   för   riksdagen.    Sådana\r\nredovisningar    utgör   bl.a.    viktiga\r\nunderlag  för riksdagsutskotten  i  deras\r\narbete  med  uppföljning och utvärdering.\r\nSom  följer av budgetlagen (fr.o.m. 2003-\r\n07-01)  ska  en redovisning  lämnas  till\r\nriksdagen åtminstone en gång per år,  och\r\nenligt finansutskottets mening bör  denna\r\nge  en  både  samlad och fyllig  bild  av\r\nregeringens  åtgärder  med  anledning  av\r\nrevisionens  iakttagelser. Ett  naturligt\r\nsätt  vore att lämna redovisningen i form\r\nav  en skrivelse till riksdagen, men  den\r\nkan  också lämnas i årsredovisningen  för\r\nstaten eller budgetpropositionen.\r\n\r\n3.3 Budgetprocessen\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet avstyrker med hänvisning  till\r\npågående     arbete     och     kommande\r\naktiviteter motionsyrkanden  om  behovet\r\nav  utvärdering  av budgetprocessen  och\r\npå     vilket    sätt    budgetprocessen\r\nfungerar.\r\nJämför reservation 15 (m, fp, kd, c).\r\n\r\nMotioner\r\n\r\nI  motion  Fi272 av Kerstin-Maria  Stalin\r\n(mp)  föreslås att riksdagen tillkännager\r\nför  regeringen  som  sin  mening  vad  i\r\nmotionen  anförs  om  långsiktighet   och\r\nframförhållning     i      budgetarbetet.\r\nMotionären menar att det i vissa fall kan\r\nfinnas behov för staten att investera sig\r\nur  kriser m.m., t.ex. för att möta svåra\r\nframtidsfrågor,  såsom  den  demografiska\r\nutvecklingen,   eller   minska    antalet\r\nsjukskrivningar.   I  sådana   sammanhang\r\nönskvärda    investeringar    kan    vara\r\nkostsamma  i  ett kortare perspektiv  men\r\nlönsamma  på  längre sikt. Den  nuvarande\r\nbudgetordningen medger enligt  motionären\r\ninte  tillräckligt långsiktigt  tänkande,\r\noch den bör därför göras om så att det  i\r\nbudgetarbetet blir möjligt att  se  flera\r\når  framåt  och ha ett budgettak  för  en\r\nsådan längre period.\r\nI  motion Fi273 av Gudrun Schyman  m.fl.\r\n(v)  föreslås att riksdagen beslutar  att\r\nlåta   utvärdera   budgetprocessen    och\r\ndärefter  pröva förslag till förändringar\r\ni enlighet med vad som anförs i motionen.\r\nMotionärerna menar att erfarenheterna  av\r\nden  nya  budgetlagen som trädde i  kraft\r\nden   1  januari  1997  har  varit   både\r\npositiva och negativa. En fördel med  den\r\nnuvarande  budgetprocessen  är  att   den\r\nbidragit    till   att   de    offentliga\r\nfinanserna nu är i betydligt bättre skick\r\nän när den infördes. Till nackdelarna hör\r\nbl.a.    bristande    flexibilitet    vid\r\nkonjunktursvängningar. Det  måste  enligt\r\nmotionärerna  vara möjligt att  skapa  en\r\nbudgetprocess     som     ger      större\r\nhandlingsutrymme   utan   att   det   ger\r\nåterfall  i det gamla systemets  brister.\r\nRiksdagen  bör  nu  efter  de  beslut  om\r\nförändringar   i   budgetprocessen    som\r\nfattats,  och som fick genomslag  i  2002\r\nårs  ekonomiska vårproposition, gå vidare\r\nmed  en  mer  omfattande utvärdering  som\r\nsammanställer det som redan  gjorts  (SOU\r\n2000:61,        Vestaprojektet        och\r\nRiksdagskommitténs    referensgrupp    om\r\nbudgetprocessen). Motionärerna vill också\r\nlåta utvärdera förutsättningarna för  att\r\ngöra     långsiktiga     och     korrekta\r\nutgiftsprognoser, huruvida den  nuvarande\r\ntillämpningen av utgiftstaken innebär att\r\nbudgeten    ger   en   s.k.    procyklisk\r\nfinanspolitisk effekt, vilka utgifter som\r\npå  sikt  bör ligga utom respektive  inom\r\nutgiftstaket,    en    mer     symmetrisk\r\nbehandling  av utgifter och  inkomster  i\r\nbudgetprocessen genom införandet  av  ett\r\ninkomstgolv, sparmålets utformning, nivån\r\npå    budgeteringsmarginalen   samt   hur\r\nbudgetprocessen   förhåller   sig    till\r\nkönsmaktsordningen.\r\nI  motion  Fi13 av Karin Pilsäter  m.fl.\r\n(fp) föreslås med anledning av skrivelsen\r\nÅrsredovisning   för  staten   2002   att\r\nriksdagen  begär  att regeringen  utreder\r\nmöjligheterna  att  för  statsfinansernas\r\ndel  skapa  mått för att mäta långsiktiga\r\nåtaganden  mot  framtida möjligheter  att\r\nfinansiera dessa. Motionärerna erinrar om\r\natt   man  tidigare  i  olika  sammanhang\r\nframhållit  att regeringen  har  för  små\r\nsäkerhetsmarginaler   för   att    skydda\r\nangelägna  verksamheter mot  nedgångar  i\r\nekonomin.  De  anser att det  behövs  nya\r\nmetoder  som redan på ett tidigt  stadium\r\nger  varningssignaler när  alltför  stora\r\nåtaganden   görs  utan  att   det   finns\r\nlångsiktiga   förutsättningar   för   dem\r\n(yrkande 2).\r\nI  motion Fi23 av Mats Odell m.fl.  (kd)\r\nföreslås   med  anledning  av  2003   års\r\nekonomiska  vårproposition  (2002/03:100)\r\natt riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom  sin mening vad i motionen anförs  om\r\nefterlevnaden       av       budgetlagen.\r\nMotionärerna   anför   att    budgetlagen\r\nskapades  för  att  garantera  ett   gott\r\nförvaltarskap  av  samhällets  gemensamma\r\nresurser  men  att regeringen  successivt\r\nhar   urholkat  utgiftstakets  roll   som\r\nbudgetpolitisk restriktion. De menar  att\r\nregeringen  frångår den i budgetprocessen\r\nviktiga   principen  att  inkomster   och\r\nutgifter   ska   redovisas   brutto   och\r\ndärigenom      kringgår     utgiftstaket.\r\nRegeringens   handlande  innebär   enligt\r\nmotionärerna  att den inte efterlever  de\r\nvärderingar  som kommer  till  uttryck  i\r\nbl.a.  budgetlagens  förarbeten  och  den\r\ndiskussion  som  förgick  stiftandet   av\r\nlagen (yrkande 1).\r\n\r\nBakgrund\r\n\r\nBudgetpolitiken är sedan 1997 inriktad på\r\ntvå övergripande och fleråriga mål. Dessa\r\när   utgiftstaket  för  staten  och   den\r\noffentliga sektorns finansiella  sparande\r\n(saldomålet).\r\nUnder åren 1999 och 2000 utvärderades den\r\nnya budgetprocessen av Riksdagskommittén.\r\nI  kommitténs uppdrag ingick att överväga\r\nbehovet  av  förändringar. Därvid  skulle\r\nbl.a.  undersökas om intentionerna  bakom\r\nomläggningen   av  budgetprocessen   hade\r\nuppfyllts och vilka konsekvenser i övrigt\r\nomläggningen    medfört   som    påverkat\r\nriksdagens  ställning. Kommittén  bedömde\r\natt intentionerna bakom budgetreformen  i\r\nhuvudsak   uppfyllts.   Vidare    bedömde\r\nkommittén  att även om rambeslutsmodellen\r\nännu inte hade prövats under perioder med\r\nsvåra   ekonomiska  påfrestningar   eller\r\nparlamentarisk  osäkerhet  har  den   nya\r\nbudgetprocessen   bättre  förutsättningar\r\natt  fungera  under sådana omständigheter\r\nän vad den gamla hade.\r\nKommitténs utvärdering ledde till  vissa\r\nförslag bl.a. rörande dubbelarbetet  höst\r\noch     vår.    Förslagen    lades     av\r\nriksdagsstyrelsen  fram   för   riksdagen\r\n(förs.                      2000/01:RS1).\r\nKonstitutionsutskottet        tillstyrkte\r\nförslagen (bet. 2000/01: KU23). Utskottet\r\nansåg   också  att  det  redan   då   var\r\nangeläget   att   besluta   om   att   en\r\nutvärdering bör göras efter  några  år  i\r\nfråga   om  vilka  effekter  omläggningen\r\ninneburit      såväl      vad      gäller\r\nbudgetprocessens       innehåll       och\r\nbudgetmässiga resultat som vad gäller  de\r\nbudgetmässiga     konsekvenserna      för\r\nriksdagen. Riksdagen beslutade i enlighet\r\nmed utskottets förslag att som sin mening\r\nge  regeringen  detta till  känna  (rskr.\r\n2000/01:273-276).\r\nMed  anledning av detta tillkännagivande\r\nanför   regeringen  i   innevarande   års\r\nredogörelse   av   dess   behandling   av\r\nriksdagens   skrivelser  att   det   inom\r\nRegeringskansliet      görs       löpande\r\nuppföljning      av      den      interna\r\nbudgetprocessen,  och  en  mer  fördjupad\r\nutvärdering bedöms vara meningsfull först\r\nnär   ytterligare  erfarenheter   vunnits\r\n(skr. 2002/03:75 s. 80).\r\nDen   nya   budgetprocessen   har   också\r\nutvärderats  av  den s.k. Utredningen  av\r\nden    reformerade   budgetprocessen    i\r\nregeringen  och  Regeringskansliet   (SOU\r\n2000:61).   I   sitt  betänkande   gjorde\r\nutredningen  bedömningen  att   den   nya\r\nbugetprocessen    inneburit    en    ökad\r\nlångsiktighet i budgetpolitiken genom att\r\nbeslut om tak och ramar för budgetarbetet\r\ntas  tidigt i processen och att  den  har\r\nmedfört    en   bättre   utgiftskontroll.\r\nSystemet  med  budgeteringsmarginal  hade\r\nenligt  utredningen dock fungerat  mindre\r\nväl.  Budgeteringsmarginalen  hade  varit\r\nför    liten,   vilket   medfört    extra\r\nbudgetberedningar i syfte  att  genomföra\r\nutgiftsbegränsande åtgärder.\r\nI   2002  års  ekonomiska  vårproposition\r\nframhöll      regeringen      att      de\r\nutgiftsbegränsande åtgärder som vidtagits\r\ninneburit     att    överskridande     av\r\nutgiftstaken   kunnat   undvikas   (prop.\r\n2001/02:100   s.   58).   Samtidigt   har\r\nutgiftsbegränsningar som vidtagits i  ett\r\nsent   skede   i  vissa  fall   försämrat\r\nmyndigheternas planeringsförutsättningar.\r\nÄven det interna långsiktiga arbetet inom\r\nRegeringskansliet har ibland fått ge vika\r\nför  mer kortsiktiga insatser som  syftat\r\ntill  att  klara utgiftstaket. Regeringen\r\nmenade att risken för att utgifterna  ska\r\növerstiga   utgiftstaket   skulle   kunna\r\nreduceras           kraftigt           om\r\nbudgeteringsmarginalen    tillåts    vara\r\ntillräckligt  stor. Å andra sidan  skulle\r\nenligt   regeringen   en   alltför   stor\r\nbudgeteringsmarginal kunna leda till  att\r\nutgiftstaket     blev     en      mjukare\r\nbudgetrestriktion  med  mindre   styrande\r\neffekt på utgiftsutvecklingen. Regeringen\r\nmenade  även  att motiven för  riktlinjer\r\nför    budgeteringsmarginalens    storlek\r\nskiljer   sig   åt   med   hänsyn    till\r\ntidsavståndet    till    det     aktuella\r\nbudgetåret.  För  det  närmast   kommande\r\nbudgetåret  motiveras  behovet   av   att\r\nantalet     möjliga    utgiftsbegränsande\r\nåtgärder  minskar med tidsavståndet  till\r\ndet   aktuella   budgetåret.   För   åren\r\ndärefter  motiveras en  minst  lika  stor\r\nbudgeteringsmarginal   av    en    ökande\r\nmakroekonomisk    osäkerhet    och     av\r\nosäkerheten  om budgeteffekter  av  redan\r\nfattade      beslut,     främst      inom\r\nsocialförsäkringssystemen.\r\nI  2003  års  ekonomiska  vårproposition\r\nkommenterar regeringen systemet  med  ett\r\nbudgettak  för  de  statliga  utgifterna.\r\nRegeringen  anser att detta på  det  hela\r\ntaget har fungerat väl och bidragit  till\r\nen  balanserad utgiftsutveckling under de\r\ngoda  åren,  och att Sverige  därmed  har\r\nmött  den internationella lågkonjunkturen\r\nmed  starka  offentliga  finanser  (prop.\r\n2002/03:100  s.  20). Den senaste  tidens\r\nekonomiska utveckling understryker enligt\r\nregeringen    dock    behovet    av    en\r\nsäkerhetsmarginal  (budgeteringsmarginal)\r\nvars  syfte är att hantera de osäkerheter\r\ni  utgiftsutvecklingen som följer av  den\r\nmakroekonomiska  utvecklingen  (s.   74).\r\nRegeringen   slår  fast  att   en   sådan\r\nsäkerhetsmarginal ska  användas  för  att\r\nhantera           osäkerheter           i\r\nutgiftsutvecklingen, inte  för  planerade\r\nutgiftsökningar.         Genom         en\r\nsäkerhetsmarginal  kan   de   automatiska\r\nstabilisatorerna  verka   fullt   ut   på\r\nutgiftssidan    utan   att   utgiftstaket\r\nriskerar att överskridas. Till detta  bör\r\ndet   också   finnas  en  viss  begränsad\r\nosäkerhetsmarginal  för  andra  typer  av\r\nosäkerheter (fel i prognosmodeller m.m.).\r\nEnligt propositionen avser regeringen att\r\nåterkomma     med     riktlinjer      för\r\nsäkerhetsmarginalens storlek.\r\nI      vårpropositionen      kommenterar\r\nregeringen     även     saldomålet      i\r\nbudgetpolitiken    (prop.     2002/03:100\r\ns.     75).    Enligt    regeringen    är\r\nfinanspolitikens  främsta   uppgift   att\r\nupprätthålla ett stabilt överskott  i  de\r\noffentliga  finanserna på medellång  sikt\r\nför  att  skapa goda förutsättningar  att\r\nmöta     de     framtida     demografiska\r\npåfrestningarna    på    de    offentliga\r\nfinanserna.       Huvudansvaret       för\r\nstabiliseringspolitiken     vilar      på\r\npenningpolitiken    genom     Riksbankens\r\ninflationsmål,  men även finanspolitiken,\r\nframhåller regeringen, har betydelse  för\r\nefterfrågan i ekonomin på kort  sikt  och\r\npåverkar  därmed  förutsättningarna   för\r\npenningpolitiken. Saldomålet om 2 % avser\r\nde  offentliga  finansernas  överskott  i\r\ngenomsnitt   över   en   konjunkturcykel,\r\nvilket   innebär   att  överskottet   kan\r\ntillåtas att variera mellan enskilda år i\r\ntakt med konjunkturen. Ett överskott i de\r\noffentliga  finanserna på 2 %  för  varje\r\nenskilt år, oberoende av konjunkturläget,\r\nskulle förstärka konjunktursvängningarna.\r\nFör att minska risken att finanspolitiken\r\nges   en   sådan   konjunkturförstärkande\r\nsnarare    än    en    konjunkturdämpande\r\ninriktning    bör    enligt    regeringen\r\nkonjunkturvariationernas effekter  på  de\r\noffentliga finanserna beaktas vid  beslut\r\nom  överskottets  nivå för  enskilda  år.\r\nÄven  andra tillfälliga variationer i  de\r\noffentliga inkomsterna och utgifterna bör\r\nbeaktas.   Erfarenheterna  av   att   som\r\nhittills  sätta  upp ett årligt  saldomål\r\ntre år i förväg är enligt regeringen inte\r\nentydigt goda. Överskottsmål som sträcker\r\nsig  långt fram i tiden är vanskligt  att\r\nhantera  eftersom det är svårt  att  göra\r\nträffsäkra  konjunkturprognoser  med   en\r\ntidshorisont   på   tre   fyra   år.    I\r\nvårpropositionen    uttalar    regeringen\r\ndärför   att   den   fortsättningsvis   i\r\nbudgetpropositionen avser att föreslå ett\r\npreciserat   mål   för   det   offentliga\r\nsparandet   enbart   för   det   kommande\r\nbudgetåret.\r\nEn   arbetsgrupp  med  företrädare   från\r\nSocialdemokraterna,  Vänsterpartiet   och\r\nMiljöpartiet   de  gröna  följer   enligt\r\nvårpropositionen   för   närvarande   upp\r\nbudgetlagen  (prop. 2002/03:100  s.  20).\r\nUppföljningen ingår som en  punkt  i  det\r\nprogram  om  121  punkter  som   de   tre\r\npartierna  kom  överens  om  efter  valet\r\nhösten  2002  och som anger  inriktningen\r\nför det politiska samarbetet mellan dem.\r\nFinansutskottet planerar att under hösten\r\n2003 anordna en offentlig utfrågning  med\r\nexperter  om tillämpning och erfarenheter\r\nav budgetlagen.\r\n\r\nTidigare riksdagsbehandling\r\n\r\nKonstitutionsutskottet  behandlade  under\r\nföregående  riksmöte  motionsyrkanden  om\r\nutvärdering  av och behov av ändringar  i\r\nbudgetprocessen   (bet.    2001/02:KU12).\r\nUtskottet  menade att resultatet  av  den\r\nutvärdering  som  om  några   år   enligt\r\nriksdagens beslut (se ovan) ska göras  av\r\nbudgetprocessen   inte  bör   föregripas.\r\nUtskottet        avstyrkte         därför\r\nmotionsyrkandena.    Riksdagen     följde\r\nutskottet (rskr. 2001/02:43-44).\r\n\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\n\r\nDen    nu    gällande    ordningen    för\r\nbudgetprocessen  inrättades   1997.   Som\r\nframgått    i    det    föregående    har\r\nbudgetprocessen  därefter  varit  föremål\r\nför    ett   antal   utvärderingar    och\r\nförändringar, och riksdagen har  tidigare\r\ntillkännagett  för  regeringen  att   det\r\nefter  några  år bör göras en utvärdering\r\nav  vilka  effekter  de  omläggningar  av\r\nbudgetprocessen  som  riksdagen   fattade\r\nbeslut  om 2001, och som trädde  i  kraft\r\n2002, haft i olika avseenden. Vidare  ser\r\nför   närvarande   en   arbetsgrupp   med\r\nföreträdare  för samarbetspartierna  över\r\nbudgetlagen,   och   i   vårpropositionen\r\nuttalar  regeringen  att  den  avser  att\r\nåterkomma     med     riktlinjer      för\r\nsäkerhetsmarginalens             storlek.\r\nFinansutskottet  avser  att  hösten  2003\r\nanordna   en  offentlig  utfrågning   vad\r\ngäller  tillämpning och  erfarenheter  av\r\nbudgetlagen.  Vad som i dessa  sammanhang\r\nframkommer  i  form  av  kunskap  om  den\r\nnuvarande   ordningen  och  ändringar   i\r\nregelverket  kan  enligt finansutskottets\r\nmening   ha   betydelse  för   utskottets\r\nuppfattning i fråga om hur den  nuvarande\r\nbudgetprocessen   fungerar   och    vilka\r\nåtgärder  som eventuellt bör vidtas.  Mot\r\ndenna bakgrund anser finansutskottet  att\r\ndet  tills  vidare inte bör  göras  något\r\ntillkännagivande avseende behovet  av  en\r\nny  utvärdering  av  budgetprocessen  och\r\nsättet på vilket den fungerar. Motionerna\r\nFi13 (fp) yrkande 2, Fi23 (kd) yrkande 1,\r\nFi272 (mp) och Fi273 (v) avstyrks därför.\r\n\r\n3.4 Alternativa utvecklingsmått\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet avstyrker med hänvisning  till\r\nredan  förekommande  utvecklingsmått  en\r\nmotion     om     behovet     av     ett\r\nnationalförmögenhetsperspektiv.\r\n\r\nMotionen\r\n\r\nI    motion    Fi275    föreslår    Maria\r\nWetterstrand  m.fl.  (mp)  att  riksdagen\r\ntillkännager  för regeringen  vad  som  i\r\nmotionen   anförs  om  behovet   av   ett\r\nnationalförmögenhetsperspektiv.\r\nMotionärerna  menar att det traditionella\r\nmåttet som används för att utvärdera  den\r\nekonomiska                  utvecklingen,\r\nbruttonationalprodukten (BNP), ger en för\r\nsnäv  bild  av utvecklingen  i  kommuner,\r\nnationer     och    regioner.     Förutom\r\narbetskraft      (humankapital)       och\r\nrealkapital  bör också andra  kapitalslag\r\ningå  i  mått  över utvecklingen.  I  ett\r\nnationalförmögenhetsperspektiv inkluderas\r\näven   förnybart   och   icke   förnybart\r\nnaturkapital och socialt kapital. Det ger\r\ndärigenom en bredare bild av utvecklingen\r\nän   BNP.  På  systemnivå  hänger  enligt\r\nmotionärerna alla kapitalslag samman  och\r\när  beroende av varandra. Värdet  av  dem\r\nstiger  när  alla utvecklas positivt  och\r\ntvärtom. Ett undantag från detta är  dock\r\ndet   icke   förnybara,  eller   ändliga,\r\nnaturkapitalet,  som  aldrig  kan  öka  i\r\nfysisk   mening.  En  hållbar  utveckling\r\nförutsätter   enligt   motionärerna   ett\r\nbättre   utnyttjande  av  det   förnybara\r\nnaturkapitalet,   medan    det    ändliga\r\nnaturkapitalet i stor utsträckning  måste\r\nundvaras.\r\n\r\nBakgrund\r\n\r\nFinansdepartementet            publicerar\r\nmakroekonomiska prognoser  över  Sveriges\r\nekonomi minst två gånger om året. Normalt\r\npubliceras prognoserna i samband med  den\r\nekonomiska      vårpropositionen      och\r\nbudgetpropositionen,  och  de  innehåller\r\nbedömningar  av  de kommande  årens  BNP-\r\ntillväxt,  inflation,  arbetslöshet  m.m.\r\nViktiga underlag för Finansdepartementets\r\nmakroprognos    är   bl.a.    Statistiska\r\ncentralbyråns   senaste   statistik    om\r\nutvecklingen i olika delar av den svenska\r\nekonomin     och    Konjunkturinstitutets\r\ninvesteringsenkäter                   och\r\nkonjunkturbarometrar.\r\nSom  ett  komplement till de  ekonomiska\r\nnyckeltalen  redovisar  regeringen  sedan\r\n1999  års ekonomiska vårproposition gröna\r\nnyckeltal. Syftet med gröna nyckeltal  är\r\natt  spegla  den nationella  utvecklingen\r\nför     viktiga    miljöproblem    (prop.\r\n2002/03:100 s. 36).\r\nVid  EU-toppmötet i Lissabon  våren  2000\r\nantog EU:s stats- och regeringschefer den\r\ns.k.  Lissabonstrategin. Enligt denna  är\r\nmålet  att  EU  ska  bli  världens   mest\r\nkonkurrenskraftiga     och      dynamiska\r\nkunskapsbaserade ekonomi,  med  möjlighet\r\ntill  hållbar ekonomisk tillväxt med fler\r\noch  bättre arbetstillfällen och en högre\r\ngrad     av     social     sammanhållning\r\n(Ordförandeskapets slutsatser, Europeiska\r\nrådet i Lissabon, 23-24 mars 2000).\r\nStrategin  kan  delas upp  i  sju  delar\r\nenligt följande (Lissabonstrategin - VM i\r\nhållbar   tillväxt,   Finansdepartementet\r\n2003).\r\n-          EU   ska  bli  världens   mest\r\nkonkurrenskraftiga ekonomi\r\n-\r\n-          EU   ska  bli  världens   mest\r\ndynamiska ekonomi\r\n-\r\n-          Ekonomin   i   EU   ska   vara\r\nkunskapsbaserad\r\n-\r\n-         EU  ska ha en hållbar ekonomisk\r\ntillväxt\r\n-\r\n-         I  EU  ska det skapas fler  och\r\nbättre arbetstillfällen\r\n-\r\n-         EU  ska  ha  en högre  grad  av\r\nsocial sammanhållning\r\n-\r\n-        EU ska ta miljöhänsyn\r\n-\r\nFör att kunna följa upp Lissabonstrategin\r\nhar   EU-länderna  tagit  fram   en   rad\r\nkonkreta  delmål och instrument  för  att\r\nmäta    dem.   Mätinstrumenten    benämns\r\nstrukturindikatorer.  I  dagsläget  finns\r\ndet  ett  fyrtiotal  strukturindikatorer.\r\nDessa     möjliggör    jämförelser     av\r\nekonomiska,        arbetsmarknadsmässiga,\r\nsociala  och miljömässiga förhållanden  i\r\nländerna inom EU.\r\nStatistiken  kan  delas  in  i   grupper\r\nefter  vad  den avser att mäta. Ekonomisk\r\nstatistik  ger  en övergripande  bild  av\r\nländernas   ekonomier.  Den   består   av\r\nmakroekonomiska  indikatorer  över  t.ex.\r\ntillväxt, inflation, budgetunderskott och\r\nstatsskuld.  En  annan typ  av  ekonomisk\r\nstatistik  är indikatorer för  hur  långt\r\nländerna  har kommit med olika ekonomiska\r\nreformer,  som avregleringar av marknader\r\noch/eller  annat som främjar  konkurrens.\r\nYtterligare en typ av ekonomisk statistik\r\när  indikatorer  för  hur  kunskaps-  och\r\ninformationsintensiva ländernas ekonomier\r\när.  I statistiken ingår t.ex. satsningar\r\npå         forskning,         utveckling,\r\ninformationsteknik och  telekommunikation\r\noch  antal  registrerade  patent.  Social\r\nstatistik   innehåller  indikatorer   för\r\nsocial  sammanhållning,  t.ex.  risk  för\r\nfattigdom  och regionala skillnader.  Den\r\ninnehåller    också    indikatorer    för\r\nsysselsättning, inklusive  löneskillnader\r\noch andra skillnader i arbetslivet mellan\r\nkvinnor   och  män.  Ekologisk  statistik\r\nmäter ländernas framsteg på miljöområdet.\r\nIndikatorerna  utgår från  miljön,  t.ex.\r\nutsläpp  av växthusgaser, andel förnybara\r\nenergikällor  och  användning  av   olika\r\ntransportmedel.\r\nVarje  år  tar EG-kommissionen  fram  en\r\nvårrapport om arbetet med att förverkliga\r\nLissabonstrategin (se t.ex. KOM(2003) 5).\r\nRapporten behandlas på Europeiska  rådets\r\nvårmöten.   Detaljerad  och   regelbundet\r\nuppdaterad  statistik  över  EU-ländernas\r\nframsteg i förhållande till varandra  och\r\nomvärlden   tillhandahålls  av  Eurostat,\r\nEU:s statistikkontor, via dess hemsida på\r\nInternet.\r\n\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\n\r\nIntroduktionen  av  gröna   nyckeltal   i\r\nvårpropositionen som komplement  till  de\r\nekonomiska   nyckeltalen   innebar    ett\r\nbredare  perspektiv  på  utvecklingen   i\r\nSverige,  vilket  enligt finansutskottets\r\nmening är positivt. I arbetet inom EU med\r\nuppföljning av Lissabonstrategin  breddas\r\nutvecklingsperspektivet             såväl\r\ninnehållsmässigt     som     geografiskt.\r\nRiksdagen  får därvid löpande information\r\nav regeringen om vilka framsteg som görs,\r\noch  det finns även möjlighet att  direkt\r\nta  del  av  utvecklingen  via  Eurostats\r\nhemsida   på   Internet.  Finansutskottet\r\nanser  att  det inte finns behov  av  att\r\njämte  ovan  nämnda  mått  på  utveckling\r\ntillskapa  ytterligare ett mått  i  syfte\r\natt  få  en bredare bild av utvecklingen.\r\nUtskottet  avstyrker därför motion  Fi275\r\n(mp).\r\n\r\n3.5 Barnbilaga i budgetpropositionen\r\n\r\nUtskottets förslag i korthet\r\nUtskottet   anser  det   angeläget   att\r\narbetet    med    att    tillföra    ett\r\nbarnperspektiv    i     den     statliga\r\nbudgetprocessen  fortsätter.   Utskottet\r\nvidhåller    samtidigt   sin    tidigare\r\nuppfattning    att   kravet    på    att\r\nbarnfrågorna   ska   redovisas   i    en\r\nsärskild           bilaga           till\r\nbudgetpropositionen     måste      anses\r\nunderordnat  kravet på att redovisningen\r\nblir  så  aktuell  och genomarbetad  som\r\nmöjligt.    Med    hänvisning    härtill\r\nföreslår utskottet att riksdagen  avslår\r\nförslaget   om   en   barnbilaga    till\r\nbudgetpropositionen.\r\nJämför reservation 16 (c).\r\n\r\nMotionen\r\n\r\nCenterpartiet   anser  i   motion   So250\r\n(yrkande   1)   att   statsbudgeten   ska\r\nkompletteras   med  en   barnbilaga   där\r\nsamtliga   departement  tydligt  markerar\r\nvilka  utgifter som är riktade till  barn\r\noch    unga,    och    där    regeringens\r\nbarnpolitiska       ambitioner        och\r\nprioriteringar  tydligt  framgår.  Enligt\r\nmotionärerna   skulle  en  sådan   bilaga\r\nunderlätta regeringens redovisning av sin\r\npolitik  och  dessutom hjälpa medborgarna\r\natt  följa  upp och värdera politiken  ur\r\nett   barnrättsperspektiv.   Motionärerna\r\nanser  att en barnbilaga ska följa  varje\r\nbudget.\r\n\r\nFinansutskottets ställningstagande\r\n\r\nBarn    och    ungdomar   är   samhällets\r\nviktigaste  resurs  -  de  är  samhällets\r\nframtid.   Barnens   situation    speglar\r\nsåledes    de   värderingar    och    den\r\nframtidstro som finns i samhället och som\r\npåverkar  samhällets framtid.  Barns  och\r\nungdomars verklighet förändras hela tiden\r\ni  takt  med de förändringar som  sker  i\r\nomvärlden.  Samhällets barnpolitik  måste\r\ndärför i så stor utsträckning som möjligt\r\nanpassas  till  dessa nya förhållanden  i\r\nsyfte  att  ge  barn så goda  och  trygga\r\nuppväxtförhållanden som möjligt.\r\nFinansutskottet delar uppfattningen  att\r\ndet   krävs  goda  kunskaper   om   barns\r\nsituation i olika avseenden för att kunna\r\nföra  en politik som är bra för barn  och\r\nungdomar.  Det  är därför  angeläget  att\r\nregeringen   ger   riksdagen   en    både\r\nomfattande och djupgående redovisning  av\r\nhur    barnens    situation    utvecklas.\r\nInformationen  bör vara  baserad  på  ett\r\nfylligt  statistiskt  underlag.  Den  bör\r\näven   vara   försedd   med   regeringens\r\nkommentarer om resultaten av den bedrivna\r\nbarnpolitiken för att bidra till en  bred\r\ndiskussion om barnfrågorna.\r\nRegeringen    understryker     i     två\r\nskrivelser  om  barnpolitiken4  att   det\r\nfinns   anledning  att  med   regelbundna\r\nmellanrum beskriva barnens situation  och\r\nden   bedrivna  politiken  för   att   ge\r\nunderlag   för  en  bred  diskussion   om\r\nbarnfrågorna.  I  skrivelserna  framhålls\r\natt tyngdpunkten i barnpolitiken under de\r\nkommande  åren även fortsättningsvis  ska\r\nligga i förbättringar för barnfamiljerna,\r\nökade  resurser  till  skola,  vård   och\r\nomsorg,   uppmärksamhet  och   stöd   för\r\nutsatta  barn samt ökade möjligheter  för\r\nbarns  och ungdomars inflytande. Dessutom\r\ndefinieras ett antal områden där  det  nu\r\när  särskilt  viktigt  att  gå  vidare  i\r\narbetet  med att stärka barns  och  ungas\r\nrättigheter.\r\nFinansutskottet      instämmer       med\r\nregeringens  bedömning att den  fortsatta\r\ninriktningen  på arbetet med barnfrågorna\r\nhandlar mycket om att fortsätta bygga  in\r\nett       barnperspektiv      i      hela\r\nRegeringskansliets                arbete.\r\nBarnperspektivet  ska alltid  finnas  med\r\ndär det är relevant. Alla de olika instru\r\nment  som  regeringen  förfogar  över   -\r\nstatsbudget,     lagstiftning,     myndig\r\nhetsinstruktioner, regleringsbrev  -  bör\r\nanvändas i detta arbete.\r\nDet  pågår för närvarande ett omfattande\r\nutvecklingsarbete    när    det    gäller\r\nstatsbudgetens utformning i syfte att  ge\r\nriksdagen   ett  bättre  beslutsunderlag.\r\nDetta  arbete  omfattar också  målet  att\r\nlyfta  fram  barnperspektivet  i  statens\r\nolika verksamheter. Regeringens avsikt är\r\natt         ytterligare        tydliggöra\r\nbarnperspektivet   i  budgetpropositionen\r\ngenom att tillföra ett barnperspektiv  på\r\nnya    områden   eller   fördjupa   redan\r\nbefintliga  barnperspektiv. Härvid  ägnas\r\nsärskild     uppmärksamhet     åt     att\r\nbarnperspektivet    i    den     statliga\r\nbudgetprocessen  utvecklas  och  att   de\r\nresurser som påverkar barns liv ska  vara\r\nurskiljbara på ett sådant sätt att de kan\r\nbli föremål för politiska prioriteringar,\r\nallt   för  att  förverkliga  regeringens\r\nmålsättning att statsbudgeten om några år\r\nska ha ett tydligt barnperspektiv.\r\nFinansutskottet ser mycket  positivt  på\r\nregeringens  strävan att barnperspektivet\r\nska   finnas   med   i  allt   offentligt\r\nbeslutsfattande.  Det  arbete  som  pågår\r\ninom        Regeringskansliet       kring\r\nredovisningen   av   barnfrågorna    samt\r\nstrategierna    för    att     tydliggöra\r\nbarnperspektivet   i   statsbudgeten   är\r\nmycket    värdefullt.   Det   är   enligt\r\nutskottets mening särskilt angeläget  att\r\narbetet    med    att    tillföra     ett\r\nbarnperspektiv     i     den     statliga\r\nbudgetprocessen fortsätter.\r\nI   detta   sammanhang  vill   utskottet\r\nerinra  om att frågan om en barnbilaga  i\r\nstatsbudgeten behandlats i riksdagen  vid\r\nflera      tillfällen,     senast      av\r\nkonstitutionsutskottet,   finansutskottet\r\noch  socialutskottet (bet.  2001/02:KU15,\r\n2001/02:FiU1,     2001/02:SoU23).     Mot\r\nbakgrund      av      det      omfattande\r\nutvecklingsarbete   med    statsbudgetens\r\nutformning      som      pågår       inom\r\nRegeringskansliet finner  finansutskottet\r\ningen  anledning att frångå sina tidigare\r\nställningstaganden.  Utskottet  vidhåller\r\ndärmed sin uppfattning att kravet på  att\r\nbarnfrågorna ska redovisas i en  särskild\r\nbilaga  till  budgetpropositionen   måste\r\nanses    underordnat   kravet   på    att\r\nredovisningen   blir   så   aktuell   och\r\ngenomarbetad som möjligt.\r\nMed  hänvisning  till det  ovan  anförda\r\navstyrker  utskottet förslaget  i  motion\r\nSo205 (c) yrkande 1.</pre><pre>\r\nReservationer\r\n\r\n\r\nUtskottets  förslag  till  riksdagsbeslut\r\noch   ställningstaganden  har   föranlett\r\nföljande reservationer. I rubriken  anges\r\nvilken  punkt  i utskottets förslag  till\r\nriksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.\r\n\r\n1.Riktlinjer för den ekonomiska\r\npolitiken (avsnitten 1.1-1.3),\r\npunkt 1 (m, fp, kd, c)\r\n\r\nav   Fredrik   Reinfeldt   (m),   Karin\r\nPilsäter (fp), Mats Odell (kd),  Gunnar\r\nAxén  (m), Christer Nylander (fp), Lena\r\nEk (c) och Tomas Högström (m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 1 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  godkänner de i  reservation  1\r\nföreslagna    riktlinjerna    för     den\r\nekonomiska   politiken  och  tillkännager\r\ndetta för regeringen som sin mening.\r\nDärmed    bifaller    riksdagen    delvis\r\nmotionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 1,\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkandena 1, 3 och 7,\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkandena 1-4 samt\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 1 och avslår\r\nproposition 2002/03:100 punkt 1.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nInledning\r\n\r\nDe    farhågor    om    den    ekonomiska\r\nutvecklingen  som vi uttalade  i  höstens\r\nreservation  om den ekonomiska  politiken\r\nhar besannats. Den konjunkturvändning som\r\nden   socialdemokratiska  regeringen  och\r\ndess  stödpartier då trodde på  har  inte\r\nrealiserats.  Det  mesta  tyder  på   att\r\ntillväxten också kommer att bli lägre  än\r\nvad  som  antas  i den nyligen  framlagda\r\nvårpropositionen.        Sysselsättningen\r\nsjunker och både den öppna och den totala\r\narbetslösheten stiger.\r\nEn    fortsatt   svag   världskonjunktur\r\ndämpar  efterfrågan också i Sverige.  Men\r\ndet mesta av de underliggande problem som\r\nnu  kommer  upp till ytan är hemmagjorda.\r\nDen   tidsfrist  som  de   gångna   årens\r\nhögkonjunktur  gav  har  regeringen  inte\r\nutnyttjat på rätt sätt. I stället för att\r\ngenomföra nödvändiga tillväxtstimulerande\r\nreformer utlovades nya utgifter. Särskilt\r\nintensiv    var    löfteskarusellen     i\r\nvalrörelsen. Det är sviterna av detta som\r\nmänniskor nu får känna av i form av bl.a.\r\nkommunalskattehöjningar   och   försämrad\r\nservice.   Ett  antal  av  de   mål   som\r\nregeringen  ställt upp  kommer  inte  att\r\nrealiseras:\r\n·         Den  reguljära sysselsättningen\r\nkommer enligt regeringens egen bedömning\r\ninte att nå de målsatta 80 procenten av\r\nbefolkningen i åldrarna 20-64 år.\r\n·\r\n·         Den öppna arbetslösheten kommer\r\natt  ligga högre än målet 4 % både 2003\r\noch 2004.\r\n·\r\n·         Regeringen har vidare satt  upp\r\nmålet  att  halvera  antalet  sjukdagar\r\nmellan  2002  och 2008 och att  antalet\r\nnybeviljade       aktivitets-       och\r\nsjukersättningar (dvs. förtidspensioner)\r\ni genomsnitt 2003-2007 ska vara lägre än\r\n2002.  Som utvecklingen nu ser ut tycks\r\ninte heller det målet kunna realiseras,\r\nökningen fortsätter.\r\n·\r\n·           Antalet   socialbidragstagare\r\nskulle enligt regeringen halveras mellan\r\n1999 och 2004. Regeringen säger själv att\r\nför att nå det målet är det nödvändigt,\r\nmen   inte  tillräckligt,  att  nå  det\r\nsysselsättningsmål som regeringen i sin\r\negen prognos inte räknar med att nå.\r\n·\r\n·         Det  offentliga  sparandet  når\r\ninte upp till det mål regeringen tidigare\r\nsatt upp.\r\n·\r\nEgna   ideologiska  skygglappar  och   de\r\nlåsningar  som uppstår som  en  följd  av\r\nsamarbetet med stödpartierna hindrar  den\r\nsocialdemokratiska  regeringen  från  att\r\nföra  den  politik som  är  nödvändig  om\r\nSverige ska återfå sin ställning  som  en\r\ntillväxtnation.  Inga egentliga  reformer\r\nsom  underlättar för företagande och  nya\r\njobb har genomförts.\r\nVi  redovisar  här riktlinjerna  för  en\r\nekonomisk  politik  som  tar  de   första\r\nstegen   mot  att   lyfta  den  uthålliga\r\nekonomiska tillväxten upp till åtminstone\r\n3 % per år. Detta är nödvändigt om vi ska\r\nkunna  nå de förbättringar av privat  och\r\nkollektiv standard som vi önskar. Vi vill\r\natt   Sverige  ska  kunna   nå   i   kapp\r\nkonkurrentländerna så att  invånarna  kan\r\nfå bra jobb som ger goda löner.\r\nVi  är fyra olika partier som i motioner\r\nredovisar  varje partis  politik.  Vi  är\r\ndock  beredda  att, när förutsättningarna\r\nuppkommer,  senast  vid  nästa  ordinarie\r\nval,   axla  regeringsansvaret.  Det   är\r\nriktlinjerna för en sådan politik vi  här\r\nredovisar.\r\n\r\nÖvergripande riktlinjer för den\r\nekonomiska politiken\r\n\r\nHuvudpunkterna  i  dessa  riktlinjer   är\r\nföljande:\r\n·          Tillväxt   genom  företagande.\r\nTillväxten måste komma genom att  gamla\r\noch nya företag expanderar. För att det\r\nska  kunna  ske  måste företagsklimatet\r\nförändras i en rad avseenden.\r\n·\r\n·         Internationell konkurrenskraft.\r\nDe  svenska företagen måste  få  sådana\r\nförutsättningar att de kan konkurrera på\r\nen   marknad   som  präglas   av   hård\r\ninternationell konkurrens.\r\n·\r\n·          Minskad  frånvaro.  Det  akuta\r\nproblemet är att åstadkomma en omedelbar\r\nsänkning av frånvaron och kraftigt bromsa\r\ninflödet   i  förtidspensionering.   Vi\r\nredovisar en sammanhängande politik för\r\natt åstadkomma detta.\r\n·\r\n·           Lägre   skatter   och   lägre\r\noffentliga  utgifter. Skattetrycket  på\r\nindivider och företagande måste sänkas.\r\nMarginalskatter och skatter som  hämmar\r\nföretagande måste sänkas.\r\n·\r\n·          Reformer   av  de   offentliga\r\nsystemen. De offentliga utgiftssystemen\r\nmåste reformeras så att människor får den\r\nservice de förväntar sig. Monopolen måste\r\nluckras upp, valfriheten inom vård, skola\r\noch omsorg öka, och en koncentration på\r\nkärnuppgifterna ske.\r\n·\r\n·            En     bättre     fungerande\r\narbetsmarknad. Regler och institutioner\r\nmåste  reformeras så att fler kommer  i\r\nreguljärt   arbete.   Högre    tillväxt\r\nförutsätter ökat arbetskraftsutbud.\r\n·\r\n·         Jämställda villkor.  Ett  antal\r\nförändringar är nödvändiga för  att  ge\r\nbåde kvinnor och män bättre möjligheter\r\natt  utvecklas i sitt arbete och förena\r\nyrkesliv och ansvar för barnen.\r\n·\r\n·         Ökad  integration. Bland  annat\r\nbehöver arbetsmarknadspolitiken förändras\r\nför  att underlätta för invandrare  att\r\nintegreras  på  arbetsmarknaden  och  i\r\nsamhället i stort.\r\n·\r\n·         Lättare att arbeta längre.  För\r\natt möta förändringarna i befolkningens\r\nålderssammansättning  måste   det   bli\r\nlättare  att  stanna  kvar  längre   på\r\narbetsmarknaden.\r\n·\r\n·          Bättre  utbildning  och   mera\r\nforskning.   Hela   utbildningssystemet\r\nbehöver reformeras och förutsättningarna\r\nför   en   forskning  av  hög  kvalitet\r\nförbättras.\r\n·\r\n·           Bättre   infrastruktur.    Om\r\ntillväxten ska nå upp till den uthålliga\r\nnivå  vi  önskar  måste infrastrukturen\r\nförbättras,   både  i   form   av   nya\r\ninvesteringar och ett bättre underhåll.\r\n·\r\nEn     bra    ekonomisk    politik    ger\r\nförutsättningar för en god  och  uthållig\r\ntillväxt.  Det  är  inte  politiker   som\r\nskapar  tillväxt,  men politiken  kan  ge\r\nbättre  eller  sämre förutsättningar  för\r\ntillväxt. Vi har i tidigare reservationer\r\nom  den  ekonomiska  politiken  visat  på\r\nbehovet  av  att lyfta upp den ekonomiska\r\ntillväxten  till en långsiktigt  uthållig\r\ntillväxt  om åtminstone 3 %  per  år.  Vi\r\nredovisar   här   riktlinjerna   för   en\r\nekonomisk politik med denna inriktning.\r\nOm  tillväxten ökar från nuvarande ca  2\r\n%  per  år  till 3 % per år  innebär  det\r\nstora   förändringar  på  sikt.   På   en\r\ntioårsperiod  höjer  det  permanent   den\r\nårliga   genomsnittliga  inkomstnivån   i\r\nlandet  med  mer  än 25  000  kronor  per\r\nindivid  räknat  i  dagens  penningvärde,\r\nbarn,  vuxna  och gamla inräknade.  Detta\r\nkan   användas  både  för  att  höja  den\r\nprivata  och  den kollektiva  standarden.\r\nÖver   200   000  nya  jobb   kan   antas\r\ntillkomma,  netto. Med  en  god  tillväxt\r\nskapas  förutsättningar för att  inkomst-\r\noch standardfördelningen ska upplevas som\r\nmera rättvis.\r\nVår  politik  är  inriktad  på  att  den\r\nhögre  tillväxttakten uppnås  både  genom\r\natt fler gör en insats på arbetsmarknaden\r\noch   genom   att  resurserna   utnyttjas\r\nbättre.   Samtidigt   som   ett    sådant\r\ntillväxtlyft    ger   stora    ekonomiska\r\nfördelar     kräver    det     ordentliga\r\nförändringar  i den ekonomiska  politiken\r\nför  att  det  ska kunna realiseras.  Det\r\nkräver genomgripande förändringar  på  en\r\nrad   områden:   sänkta  skatter,   lägre\r\noffentliga  utgifter, färre  regleringar,\r\nbättre    företagsklimat,   ett    ökande\r\narbetskraftsutbud etc. Vi tvekar inte att\r\nta   ansvar  för  en  sådan  politik.  De\r\nomställningar detta kan leda till på kort\r\nsikt  motsvaras mer än väl av de fördelar\r\noch  den ökade trygghet som detta innebär\r\npå lite längre sikt.\r\n\r\nSocialdemokraternas politik håller inte\r\nmåttet\r\n\r\nRegeringens  ekonomiska  politik  är   en\r\n\"vackert-väder-politik\".    Den    klarar\r\nmöjligen    av   att   ge   tillväxt    i\r\nhögkonjunktur,  men den är  inte  hållbar\r\növer  en  hel konjunkturcykel.  Under  de\r\nfyra    åren    2001-2004   kommer    den\r\ngenomsnittliga  tillväxten,  även  enligt\r\nregeringens  egen bedömning,  att  stanna\r\nvid ca 1 ½ % per år.\r\nMed den starka konjunkturkänsligheten  i\r\nde  svenska offentliga finanserna är  det\r\ngivet  att  en så snabb konjunkturuppgång\r\nsom den som rådde omkring 2000 skulle  ge\r\nmycket  positiva effekter på statens  och\r\nkommunernas finanser. Men baksidan är  en\r\nsnabb  försämring när konjunkturen viker.\r\nDet är detta som nu sker.\r\n\r\nSkattepolitik för ökad tillväxt och\r\nrättvisa\r\n\r\nDe  offentliga finansernas känslighet för\r\nkonjunkturen måste minska. Detta ska  ske\r\ngenom  att  både skatte- och utgiftstryck\r\nsänks.\r\nSänkningen  av  skatterna  bör   ha   en\r\nlångsiktig inriktning och bör starta  med\r\nde   mest  skadliga  skatterna.  Det   är\r\nskatter  som  drabbar  företagande,   och\r\nföretagare,  samt  skatter  som   hindrar\r\nmänniskor  att  arbeta som  det  är  mest\r\nangeläget att börja sänka.\r\nVi  anser  att skatterna bör  sänkas  så\r\natt   det  totala  skattetrycket  tydligt\r\nkommer  att ligga under 50 % av BNP  inom\r\nett  par  år.  Därefter bör  en  fortsatt\r\nsuccessiv     sänkning      ske.      Den\r\ninternationella utvecklingen kommer i det\r\nhär  avseendet att spela en  allt  större\r\nroll   allteftersom  både   företag   och\r\nmänniskor  blir mera rörliga  och  därmed\r\nhar  möjlighet  att jämföra  skattetryck,\r\nvälfärdslösningar       och        allmän\r\nsamhällsorganisation. Även över  en  lite\r\nlängre   period  bör  den  prioriteringen\r\ngälla  att  det  är skatter  som  hindrar\r\nföretagande och jobb som ska sänkas eller\r\ntas bort först.\r\nSkatterna   på   företagande   och    på\r\nföretagare    är    höga    i    Sverige.\r\nFåmansföretag  är särskilt  utsatta.  Det\r\nkrävs   flera  åtgärder  för  att  minska\r\nskattebelastningen  på  företagande.   En\r\nsådan      kan     vara     att     sänka\r\narbetsgivaravgifterna. En annan   är  att\r\navskaffa  dubbelbeskattningen,  dvs.  att\r\nett  företags  vinst  beskattas  både   i\r\nföretaget   och   därefter   också    vid\r\nutdelning.   Dubbelbeskattningen   gynnar\r\ndessutom utländskt ägande på bekostnad av\r\nsvenskt. Den bör därför avskaffas.\r\nVäxande mindre fåmansbolag befinner  sig\r\ni   en   särskilt   svår  situation.   De\r\nnuvarande  reglerna  måste  ändras.   Det\r\nutredningsförslag    som     finns     är\r\notillräckligt. En ändring bör  genomföras\r\nså   att   avkastning  utöver  en  rimlig\r\narbetsinkomst        beskattas        som\r\nkapitalinkomst.\r\nFörmögenhetsskatten   är   omöjlig   att\r\nbehålla        utan       diskriminerande\r\nsärbestämmelser     i     en      alltmer\r\ninternationaliserad                miljö.\r\nFörmögenhetsskatten bör därför  avskaffas\r\nhelt.   Sambeskattningen   ger   orimliga\r\neffekter      från     rättvise-      och\r\njämställdhetssynpunkter  och  bör  därför\r\nomedelbart tas bort.\r\nArvs-   och   gåvoskatten   leder   till\r\nproblem    vid    generationsskiften    i\r\nfamiljeföretag,  något som  snabbt  måste\r\nändras,   liksom  orimligheten   att   en\r\nkvarlevande make kan tvingas sälja hemmet\r\nför att få råd att betala skatten.\r\nInkomstskatten  måste sänkas  för  alla.\r\nDet   är  viktigt  att  marginalskatterna\r\nsänks  så  att arbete lönar  sig  bättre.\r\nDetta  är  inte  minst  viktigt  för  att\r\nstimulera ett ökat arbetsutbud, något som\r\när  mycket  viktigt också  i  ett  längre\r\nperspektiv. Skatterna måste sänkas så att\r\narbete, studier och företagande lönar sig\r\nbättre än i dag. Med sänkt skatt för låg-\r\noch medelinkomsttagare kan flera leva  på\r\nsin  lön  och  skadliga  marginaleffekter\r\nundviks.   Företagare   har   ofta   låga\r\ninkomster,   särskilt   i    början    av\r\nverksamheten,  varför sänkt  inkomstskatt\r\nockså stimulerar företagande.\r\nEn  skattereduktion för hushållstjänster\r\nskulle  underlätta för  barnfamiljer  att\r\nköpa   tjänster  som  skulle   underlätta\r\nvardagslivet,   minska    stressen    och\r\nunderlätta för både kvinnor och  män  att\r\nförena  arbetsliv och ansvar för  barnen.\r\nEn  svart  eller grå marknad  skulle  bli\r\nvit.\r\nFastighetsskatten ska omedelbart  sänkas\r\nmärkbart för alla typer av bostäder.\r\n\r\nReformerade offentliga utgifter och en\r\nstram finanspolitik\r\n\r\nDe   offentliga   utgiftssystemen   måste\r\nreformeras.  De senaste årens  utveckling\r\nav   utgifterna   för   sjukpenning   och\r\nförtidspension         visar          att\r\nSocialdemokraterna  inte  kan   göra   en\r\nrimlig  avvägning vare sig av en  lämplig\r\ntotal     utgiftsnivå    eller     mellan\r\ntransfereringar och verksamhet.\r\nEn      viktig      skillnad      mellan\r\nSocialdemokraterna och  våra  partier  är\r\natt  vi  inom  ramen för  den  kollektiva\r\nfinansieringen vill släppa fram fler  som\r\nverkar   inom   dessa   områden   än   de\r\noffentliga monopolen. Dessa resurser  ska\r\nanvändas så bra som möjligt. Ett sätt  är\r\natt  låta  de  pengar  som  används  till\r\ntraditionella   välfärdstjänster    följa\r\nbrukaren.\r\nEn  successiv  sänkning av  skatte-  och\r\nutgiftsnivåerna  måste vara  förenad  med\r\nen  återhållsam  finanspolitik  som  inte\r\nmedger   att   det   växer   upp    stora\r\nunderskott.   Kravet   på   ett    strikt\r\nfasthållande vid målsatta utgiftstak  får\r\ninte ges upp. Den uppfinningsrikedom  som\r\nregeringen i allt högre grad uppvisar när\r\ndet  gäller att hitta metoder att undvika\r\natt   formellt  bryta  genom   taket   är\r\nförkastliga  och  tjänar  bara  till  att\r\nundergräva  tilltron  till  systemet  med\r\nutgiftstak.\r\nVi  noterar  att  regeringen  inte  haft\r\nkraft   att   lägga   fram   förslag   om\r\nutgiftstak för de kommande tre åren.  Den\r\nlösliga skiss som finns för 2005 och 2006\r\ninnebär att statens utgifter inte  skulle\r\nminska  som  andel av hela ekonomin.  Med\r\noförändrad   andel   av   BNP   redan   i\r\nutgångsläget finns ingen vilja att ens på\r\nplaneringsstadiet     hålla      tillbaka\r\nutgifterna.  Risken är då mycket stor att\r\ndet i realiteten kommer att bli en ökning\r\nav utgiftsandelen. Till skillnad från den\r\nsocialdemokratiska  regeringen   har   vi\r\nambitionen att ge människorna ökad frihet\r\ngenom att skatter och utgifter kommer att\r\nvara en sjunkande andel av ekonomin.\r\nAtt   regeringen  nu  avstår  från   att\r\nlägga fram förslag om treåriga överskotts\r\nmål  för  de offentliga finanserna  visar\r\natt  regeringen  själv fruktar  att  dess\r\nfinanspolitik inte håller måttet.\r\n\r\nAvreglering och fler och växande företag\r\n\r\nReformering  av skatte- och  utgiftssidan\r\nmåste   vara   förenad  med   en   allmän\r\nregelförenkling.  Vid  en   sänkning   av\r\nskatte- och utgiftstrycket på det sätt vi\r\nförordar kan resurser frigöras.  För  att\r\ndessa  ska kunna sättas in på nya områden\r\noch  människor  våga ta risker  i  en  ny\r\nsituation  måste onödiga regleringar  och\r\nkrångel avskaffas.\r\nDenna   inriktning  av  den   ekonomiska\r\npolitiken   skiljer   sig   starkt   från\r\nregeringens  och  dess stödpartiers.  Där\r\nfinns i stället en allmän avoghet mot nya\r\ninitiativ,  mot  nya  företag   och   mot\r\navregleringar.  Nya företag  kommer  inte\r\natt  växa  upp  och  de redan  etablerade\r\nkommer   inte  att  expandera   om   inte\r\nregleringsbördan lättar. Det handlar inte\r\nom  ett samhälle utan regler utan om  att\r\nde  regler som ska finnas ska vara få, de\r\nska  vara  väl motiverade och begripliga.\r\nResultaten av regeringens Simplexgrupp är\r\nalldeles för magra.\r\nDet   behövs   en   politik   för   ökad\r\nkonkurrens.   Andra   aktörer    än    de\r\noffentliga  monopolen måste få  möjlighet\r\natt   arbeta  inom  det  som  i  dag   är\r\noffentlig  produktion.  Det  är  inom  de\r\noffentliga  tjänsterna  som   det   finns\r\nstörst behov av ökad konkurrens.\r\n\r\nBättre konkurrens\r\n\r\nDet  behövs  åtgärder inom många  områden\r\nför att förbättra konkurrenssituationen:\r\n-   Konkurrenshämmande  regleringar  inom\r\nbyggsektor, läkemedelssektor och  området\r\nfinansiella tjänster bör avskaffas.\r\n-  Det måste bli lättare för företag  att\r\növerklaga  beslut om kommunalt  stöd  och\r\nlättare   att   få  prövat  om   kommunal\r\nnäringsverksamhet       strider       mot\r\nlagstiftningen.\r\n-  Lagstiftningen bör ändras så  att  det\r\nblir  lättare  att etablera konkurrerande\r\nhandel.\r\n-  Upphandlingsreglerna bör ändras så att\r\ndet   blir   lättare   för   mindre   och\r\nmedelstora företag att delta.\r\n-  Konkurrensverket bör få ökade resurser\r\noch  möjlighet att granska den offentliga\r\nverksamheten.\r\n\r\nLönebildning och låg inflation\r\n\r\nLönebildningen       fungerar        inte\r\ntillfredsställande.  En  väl   fungerande\r\nlönebildning  ska  både   kunna   ge   de\r\nlönestimulanser som är nödvändiga för att\r\nomvandlingen av arbetsmarknaden ska kunna\r\nfortgå och att detta samtidigt sker  inom\r\nramen   för  en  kostnadsutveckling   som\r\nbehåller konkurrenskraften mot företag  i\r\nandra  länder.  Den nuvarande  konflikten\r\ninom det kommunala området är ett exempel\r\npå det olyckliga i politisk inblandning i\r\nförhandlingsprocessen.\r\nEn  decentralisering  av  lönebildningen\r\ngör  det lättare att uppnå dessa mål  och\r\nminskar    risken   för   utanförståendes\r\ninblandning.          Vidare          bör\r\narbetslöshetsförsäkringen reformeras.\r\nDen      låginflationsutveckling     som\r\netablerats    under    90-talet     måste\r\nbibehållas utan att detta motverkas genom\r\nen     kontinuerlig    försvagning     av\r\nvalutakursen eller via finanspolitiken.\r\n\r\nKonjunkturer kommer och går ...\r\n\r\nRegeringspartiernas  ekonomiska   politik\r\nbygger        på       en        felaktig\r\nkonjunkturbedömning. Det  har  en  längre\r\ntid  varit  uppenbart att den  ekonomiska\r\nutvecklingen i Sverige skulle  försämras.\r\nSå  sent  som  i budgetpropositionen  för\r\n2003  hade  regeringen en för optimistisk\r\nprognos,  något som den blev tvungen  att\r\nrevidera till vårpropositionen. Flertalet\r\nprognosställare  menar  att   ytterligare\r\nnedskrivningar  av  utsikterna  för  BNP-\r\ntillväxten för Sverige är att vänta.\r\nDen   senaste   tidens   världspolitiska\r\nhändelser bidrar till ökad osäkerhet  som\r\nfördröjer och försvagar återhämtningen  i\r\nsvensk  ekonomi.  USA:s  svaga  tillväxt,\r\nstrukturproblemen   i    Europa    liksom\r\nstagnationen i Japan innebär att Sveriges\r\ndraghjälp av tillväxten i omvärlden  blir\r\nlägre de närmaste åren. Den osäkerhet som\r\nskapas  av  Irakkrigets  efterspel,   den\r\nfortsatta risken för terrorism och  SARS-\r\nepidemin   är  faktorer  som  ytterligare\r\nförsvårar de ekonomiska bedömningarna  om\r\nframtiden.\r\nSveriges  ekonomi  utgör  en  integrerad\r\ndel   av   världsekonomin  och   påverkas\r\nsjälvfallet    av    de   internationella\r\nekonomiska svängningarna. Trots detta kan\r\ninte  det inhemska kärva ekonomiska läget\r\nenbart    förklaras   med   den   globala\r\nkonjunkturen eller Irakkrigets  påverkan.\r\nDet    är   den   nationella   ekonomiska\r\npolitiken  som avgör om Sverige  får  hög\r\neller   låg   tillväxt.  Problemen   står\r\nsåledes    att    finna   i   regeringens\r\nmisslyckande att utforma en  politik  som\r\nklarar  både  upp- och  nedgångar  i  den\r\ninternationella konjunkturen.\r\n\r\nDen svenska ekonomin är känslig för\r\nstörningar av flera skäl. Den präglas av\r\nen hög andel transfereringar till\r\nhushållen, en stor offentlig sektor, en\r\nlönebildning som fortfarande inte\r\nfungerar tillfredsställande, ett högt\r\nskattetryck och en för låg\r\nsysselsättningsgrad. Tillsammans gör\r\ndessa faktorer att alla marginaler är\r\nintecknade när konjunkturen är god och de\r\noffentliga inkomsterna är höga. Ekonomisk\r\nstabilitet är en viktigt förutsättning\r\nför att skapa framtidstro och optimism\r\nbåde hos enskilda medborgare och företag.\r\nI dag tvekar hushållen och näringslivet\r\nom framtiden och avvaktar med konsumtion\r\noch investeringar. Vår politik syftar\r\ntill att skapa statsfinansiell stabilitet\r\ngenom att få fler i arbete, få lägre\r\noffentliga utgifter och ett lägre\r\nskattetryck.\r\n\r\n\r\n... men strukturproblemen består\r\n\r\nSverige  behöver en ny ekonomisk politik.\r\nNär  allt  färre ska försörja  allt  fler\r\nutsätts samhällsekonomins alla nivåer för\r\npåfrestningar,  såväl  enskilda  personer\r\nsom    företag    och   den    offentliga\r\nverksamheten. Att åstadkomma en  uthållig\r\ntillväxt  är avgörande för att  människor\r\nska  kunna få en bra privat standard, bra\r\noffentliga tjänster och social trygghet -\r\natt   det  ska  vara  möjligt  att  klara\r\npensionsavgångar        och         andra\r\nvälfärdsåtaganden      i       framtiden.\r\nVårpropositionen   visar   tydligt    att\r\nSocialdemokraterna saknar en strategi för\r\ntillväxt   och   däri  presenteras   inga\r\nkonstruktiva åtgärder för att komma  till\r\nrätta   med   Sveriges   låga   tillväxt.\r\nRegeringens  lösning är  skattehöjningar,\r\nlappande och lagande på föråldrade system\r\noch löften om nya utgifter som dock måste\r\nskjutas på framtiden.\r\nDe  strukturproblem som  måste  angripas\r\när framför allt:\r\n·           Sveriges    världsrekord    i\r\nskattetryck. Inget annat land i världen\r\nbeskattar  sina invånare  så  hårt  som\r\nSverige. Detta hämmar tillväxten och vår\r\ngemensamma välfärd, på kort såväl som på\r\nlång sikt.\r\n·\r\n·          De   stela   strukturerna   på\r\narbetsmarknaden med långtidsarbetslösa,\r\nmedelålders och invandrare som inte får\r\njobb. Kvinnor har sämre villkor.\r\n·\r\n·         De  krångliga regler som främst\r\nsmåföretagen  upplever  i  sin  dagliga\r\nverksamhet på snart sagt alla områden.\r\n·\r\n·        De sektorer  där konkurrensen är\r\nbristfällig och där kostnaderna tillåts\r\nskena  i  väg. Detta är uppenbart  inom\r\nexempelvis  den offentliga verksamheten\r\noch byggsektorn.\r\n·\r\n·         Den svenska lönebildningen  som\r\nalltför ofta har varit i otakt med våra\r\nkonkurrentländer och orsakat inflation,\r\narbetslöshet och sämre välfärd.\r\n·\r\n\r\nUtmaningar under den närmaste tiden\r\n\r\n\r\nMassjukskrivningar och\r\nförtidspensionering måste minska\r\n\r\nSjukfrånvaron och förtidspensioneringarna\r\när  ett av de stora hoten mot den svenska\r\nvälståndsutvecklingen. Att  få  bukt  med\r\ndenna kostnadsökning är centralt både för\r\nenskildas  välbefinnande  och   för   den\r\nekonomiska  tillväxten. Bara  de  direkta\r\nkostnaderna        för       sjukpenning,\r\nförtidspensioner    och    arbetsgivarnas\r\nsjukersättningsansvar uppgår till mer  än\r\n14  000  kr  per invånare. I den  siffran\r\ningår inte kostnader i form av personligt\r\nlidande,       inte       heller       de\r\neffektivitetsförluster i  näringsliv  och\r\noffentlig  sektor  som  det  medför   att\r\nersätta     inskolad    eller    utbildad\r\narbetskraft med vikarier m.m.\r\nSjukfrånvaron  i Sverige fortsätter  att\r\nöka      till      nya      rekordnivåer.\r\nFörsäkringskassorna klarar  inte  av  att\r\nhantera  mängden av långa  sjukskrivnings\r\närenden  på ett tillfredsställande  sätt.\r\nAtt   åstadkomma  ett  bättre   och   mer\r\nregelmässigt rehabiliteringsarbete är  en\r\nnyckeluppgift för en politik för att  min\r\nska  de  långa  sjukskrivningarna  och  i\r\nförlängningen     också     förtidspensio\r\nneringarna.  Detta är också  viktigt  för\r\natt stärka den s.k. grindvaktsfunktionen.\r\nTvåläkarintyg  och förbättrad  utbildning\r\nför  läkare i försäkringsmedicin kan vara\r\nlämpliga   åtgärder  för   att   motverka\r\nsjukskrivningar  på  otillräckliga  eller\r\nfelaktiga grunder.\r\nEtt av de stora problemen vid fall av\r\nlångvarig sjukfrånvaro är att den\r\nsjukskrivne förlorar kontakten med sin\r\narbetsplats och mentalt orienterar sig\r\nfrån arbetslivet. Flera exempel från\r\nnäringslivet visar att ett\r\nrehabiliteringsarbete i nära kontakt med\r\narbetsplatsen ger ett bättre resultat.\r\nFör stora arbetsgivare - särskilt\r\nkommunerna - kan ett erbjudande om nya\r\narbetsuppgifter vara en lösning för en\r\nperson som blivit sjuk i sitt tidigare\r\narbete.\r\nVi vill verka för:\r\n·        att finansiell samordning mellan\r\nförsäkringskassorna   och    sjukvården\r\ntillåts       i      hela       landet;\r\nförsäkringskassorna  bör  också   kunna\r\nbekosta      specialistvård     utanför\r\nlandstingssektorn   för   att    minska\r\nväntetiderna,\r\n·\r\n·        en nationell vårdgaranti för att\r\nkorta vårdköer och möjliggöra en snabbare\r\nåtergång till arbete efter sjukdom - vård\r\ngaranteras senast inom tre månader efter\r\ndet  att  behovet fastslagits  och  den\r\nnationella vårdgarantin ska omfatta alla\r\nmedicinskt motiverade behandlingar,\r\n·\r\n·                  ett          förstärkt\r\nrehabiliteringsarbete med sikte  på  en\r\nrehabiliteringsgaranti   varigenom   en\r\nlångtidssjukskriven    garanteras    en\r\nindividuell rehabiliteringsplan inom en\r\nviss tid av sjukskrivningsperioden,\r\n·\r\n·        snabba resursförstärkningar till\r\nförsäkringskassorna,\r\n·\r\n·          att  ersättningsreglerna   och\r\nderas tillämpning stramas upp,\r\n·\r\n·             stärkt     utbildning     i\r\nförsäkringsmedicin för läkare,\r\n·\r\n·         att det förebyggande arbetet på\r\narbetsplatserna ges en högre prioritet;\r\ndetta gäller särskilt inom den offentliga\r\nsektorn,\r\n·\r\n·         fler  alternativa  arbetsgivare\r\ninom    den   offentligt   finansierade\r\nverksamheten  för att öka drivkrafterna\r\natt  arbeta  förebyggande  och  ge   de\r\nanställda rimliga arbetsvillkor,\r\n·\r\n·          utökade  möjligheter  för  den\r\nenskilde   att   påverka   arbetstidens\r\nförläggning och bestämma dess omfattning,\r\nvilket också i många fall kan göra  att\r\narbetsmiljön  upplevs  som  bättre  och\r\ndärmed  i  förlängningen leda till  ett\r\nbättre hälsoläge,\r\n·\r\n·         förbättrad kunskap om och ökade\r\ninsatser mot kvinnors ohälsa.\r\n·\r\nArbetsmarknaden måste fungera bättre\r\n\r\nDe stora frågorna\r\nSverige måste få en arbetsmarknad som  är\r\nrörlig  och öppen - en arbetsmarknad  som\r\när  tillgänglig för alla. Den geografiska\r\nrörligheten  behöver öka, men  också  den\r\nsociala. Den stora arbetskraftsreserv  av\r\narbetslösa människor, eller människor som\r\npå     annat     sätt    står     utanför\r\narbetsmarknaden,  måste  mobiliseras  och\r\ntas till vara, både för den enskildes och\r\nför   samhällets  skull.  Avgörande   för\r\nmöjligheten att få en radikal  ökning  av\r\nsysselsättningen   är    ett    dynamiskt\r\nföretagarklimat där gamla och nya företag\r\nhar möjlighet att anställa.\r\nLönebildningen  måste  bidra  till   att\r\narbetsmarknaden               underlättar\r\nstrukturomvandlingen i  riktning  mot  en\r\nmodern ekonomi som kan ge bra löner.  Män\r\noch  kvinnor  ska ha lika möjligheter  på\r\narbetsmarknaden.\r\n\r\nArbetsmarknadspolitiken ska underlätta\r\noch främja arbete\r\n\r\nArbetsmarknadspolitiken ska läggas om för\r\natt  uppmuntra  och  stödja  arbetslinjen\r\nfullt  ut. Dagens arbetslöshetsförsäkring\r\nmotsvarar  inte  de krav  som  följer  av\r\ndagens arbetsmarknad. Den bygger på gamla\r\nstrukturer  och tar inte hänsyn  till  de\r\nförändringar som skett på arbetsmarknaden\r\nvad  gäller anställningsformer, arbetstid\r\nm.m.   Det   är   därför  angeläget   att\r\narbetslöshetsförsäkringens regler ändras.\r\nUtgångspunkten ska vara att allt  arbete,\r\noavsett  anställningsform, ska löna  sig.\r\nFörsäkringen  ska  bygga  på  enkla   och\r\növerblickbara regelverk som är  anpassade\r\nför dagens arbetsmarknad. Arbetsmarknaden\r\när   i  stark  förändring  och  rigorösa,\r\nstelbenta  system måste i takt med  detta\r\ngenomgå förändringar.\r\nVi  vill sätta den arbetslöse i centrum.\r\nDen  arbetslöse ska inte vara  en  klient\r\nhos  en  arbetsmarknadsmyndighet utan  en\r\nmedborgare  med rätt att få  kvalificerad\r\nservice. Vi vill därför slå fast att  den\r\nsom   blivit  arbetslös  har  ett   antal\r\nrättigheter  som  staten måste  uppfylla.\r\nSamtidigt  har  den som blivit  arbetslös\r\nett  antal skyldigheter som hon eller han\r\ni  sin tur måste uppfylla gentemot övriga\r\nsamhället.  Det  handlar om  att  använda\r\nklara och tydliga spelregler.\r\nNedan presenterar vi inriktningen på  ett\r\nantal    förslag   för   att    förbättra\r\narbetsmarknadspolitiken.\r\n·         Alla  arbetstagare ska omfattas\r\nav      en      allmän     obligatorisk\r\narbetslöshetsförsäkring,   men    måste\r\nsamtidigt     uppfylla    ett     antal\r\ngrundläggande  villkor  för   att   bli\r\nberättigade  till ersättning.  Den  som\r\nblivit arbetslös ska inte kunna tacka nej\r\ntill   anvisade   arbeten   utan    att\r\nersättningen                       från\r\narbetslöshetsförsäkringen blir påverkad.\r\nFör  att öka försäkringsmässigheten bör\r\näven  egenavgifterna till  försäkringen\r\nöka.  Detta ska dock motsvaras av sänkt\r\ninkomstskatt. Genom dessa  förändringar\r\nkommer en bättre fungerande lönebildning\r\natt främjas.\r\n·\r\n·           En    allmän    översyn    av\r\narbetslöshetsförsäkringens regelverk bör\r\ngöras för att den bättre ska motsvara de\r\nkrav som dagens arbetsmarknad medför.\r\n·\r\n·        Alla arbetslösa ska ha rätt till\r\nkostnadsfri arbetsförmedling oavsett vem\r\nsom   utför  förmedlingstjänsten.  Alla\r\narbetslösa ska samtidigt ha en skyldighet\r\natt anmäla sig till ett servicekontor i\r\nsamband med att man förlorat sitt jobb.\r\nAlla    ska    ha   rätt   att    välja\r\narbetsförmedling och där bli  behandlad\r\nmed respekt och hänsynsfullhet.\r\n·\r\n·         Alla arbetslösa ska ha rätt att\r\nfå    stöd    utifrån    sina    behov,\r\nförutsättningar och intressen. Åtgärderna\r\nska vara individuellt utformade med ett\r\nenda övergripande syfte, att så snart som\r\nmöjligt ge de arbetslösa möjlighet  att\r\nfinna ett nytt arbete. Samtidigt ska alla\r\narbetslösa ha en skyldighet att  aktivt\r\nsöka jobb och delta i de åtgärder som är\r\nrelevanta  för  dennes situation.  Alla\r\narbetslösa  ska  ha  rätt  att  ha  ett\r\navgörande inflytande över vilken åtgärd\r\nsom ska vidtas.\r\n·\r\nÖppna arbetsmarknaden för invandrare\r\n\r\nNästan   hälften  av  alla   utomnordiska\r\ninvandrare i arbetsför ålder står utanför\r\narbetsmarknaden. Den missriktade  politik\r\nsom  förhindrat  och förbjudit  människor\r\natt  ens  söka  arbete har berövat  många\r\nnyanlända  människor  deras  självkänsla,\r\nvilket  lett  till utanförskap  från  det\r\nsvenska  samhället. Många  människor  har\r\naldrig fått en chans att utöva sitt  yrke\r\npå den svenska arbetsmarknaden.\r\nDet      finns     också     en     stor\r\ntillväxtpotential   i   möjligheten   att\r\nmobilisera  dessa grupper  och  göra  det\r\nmöjligt för dem att få arbete motsvarande\r\nderas kompetens. Om sysselsättningsgraden\r\nför  alla utlandsfödda höjs till den  som\r\ngäller  för  infödda svenskar kommer  det\r\ntotala  antalet sysselsatta att  öka  med\r\nnärmare  250  000 personer fram  till  år\r\n2020, i stället för att minska med 50 000\r\nom nuvarande förvärvsfrekvenser består.\r\nVi      vill      radikalt     förbättra\r\nintegrationen  genom  insatser  för   att\r\nförbättra   invandrares   ställning    på\r\narbetsmarknaden, möjligheter  att  starta\r\nföretag och språkkunskaper:\r\n·         Handläggningstiderna för beslut\r\ni  asylärenden måste kortas ordentligt.\r\nDagens    ofta    oacceptabelt    långa\r\nhandläggningstider medför stora psykiska\r\npåfrestningar  och  leder   ofta   till\r\npermanentat bidragsberoende.\r\n·\r\n·             En      mer     heltäckande\r\nkunskapsvalidering bör införas snarast.\r\nDet       kan      konstateras      att\r\nvalideringssystemen för  utomeuropeiska\r\ninvandrare fortfarande inte fungerar  i\r\npraktiken.\r\n·\r\n·         Bättre  svenskundervisning  och\r\nskola. Svenska för invandrare (sfi) måste\r\nbli  mer  anpassad efter den  enskildes\r\nförutsättningar och förbättras radikalt.\r\nSfi måste kunna möta individer med en rad\r\nvarierande    behov   och    kunskaper.\r\nKvaliteten     hos    den     ordinarie\r\nskolundervisningen  är   av   avgörande\r\nbetydelse  för  barnen  till  dem   som\r\ninvandrat till Sverige.\r\n·\r\n·          Förbättra  möjligheterna  till\r\narbete. Vi anser att man alltid ska  ha\r\nrätt   att  stå  till  arbetsmarknadens\r\nförfogande om man vill och kan arbeta och\r\när arbetssökande. Ett annat sätt för att\r\nunderlätta inträdet på arbetsmarknaden är\r\natt  kombinera språkundervisningen  med\r\narbete  eller  anpassade lärlings-  och\r\npraktikplatser.\r\n·\r\n·         Bättre  villkor för invandrares\r\nföretagande. Regelfloran vilar tyngst på\r\ndem som inte har svenska som modersmål.\r\nMyndigheters information på andra språk\r\nom  skatteregler och andra föreskrifter\r\nkan    förbättras   och    göras    mer\r\nlättillgänglig.\r\n·\r\n·          Arbeta   mot  bidragsberoende.\r\nSänkta  inkomstskatter  ger  ekonomiska\r\nincitament att lämna bidragsberoende.\r\n·\r\nEn jämställd arbetsmarknad\r\n\r\nMycket kvar att göra\r\n\r\nMycket återstår fortfarande att göra  för\r\natt  bryta  de strukturer som leder  till\r\natt kvinnor och män har olika villkor och\r\nförutsättningar  just därför  att  de  är\r\nkvinnor eller män.\r\n·         Det  återstår fortfarande stora\r\nskillnader  mellan  kvinnors  och  mäns\r\nställning på arbetsmarknaden. Den svenska\r\narbetsmarknaden  är  i  ett  europeiskt\r\nperspektiv   starkt   könsuppdelad.   I\r\nkommuner  och  landsting  går  det  sju\r\nkvinnliga anställda på varje manlig och\r\npå  många privata arbetsplatser är  den\r\nmanliga övervikten lika stor.\r\n·\r\n·            Svenska    kvinnor    tjänar\r\nfortfarande   bara  drygt   80   %,   i\r\ngenomsnitt,  av  vad  männen  gör   och\r\nnivåskillnaden   är  sedan   lång   tid\r\nbestående stor, och tendenser finns till\r\noch med till ökande skillnader. De vägda\r\ngenomsnittslönerna,  dvs.  när   hänsyn\r\ntagits   till   skillnader   i   ålder,\r\nutbildning, arbetstid och sektor visar en\r\ngenomsnittlig könsbetingad skillnad på 8\r\nprocentenheter.\r\n·\r\n·             Kvinnor     är     kraftigt\r\nunderrepresenterade i chefspositioner och\r\npå höga befattningar i såväl privat som\r\noffentlig sektor.\r\n·\r\nKönsuppdelningen    på    arbetsmarknaden\r\nbidrar   rimligen   till   att   kvinnors\r\nkapacitet relativt sett används sämre  än\r\nmännens.  Det  är  vår  uppfattning   att\r\nolikheten  är större mellan individer  än\r\nmellan  kvinnor  som grupp  och  män  som\r\ngrupp.  Att  identifiera och förändra  de\r\nstrukturer som leder till att kvinnor och\r\nmän  ges villkor utifrån könstillhörighet\r\när   därför   den   stora   jämställdhets\r\nutmaningen.\r\n\r\nBryt upp de offentliga monopolen\r\n\r\nEftersom  den  svenska arbetsmarknaden  i\r\nlångt  högre  grad än i andra  länder  är\r\nkönsuppdelad har den offentliga  sektorns\r\nproblem  också  blivit  ett  hinder   för\r\njämställdhet. Det är främst  kvinnor  som\r\ndrabbats  av sämre arbetsmiljö och  sämre\r\narbetsvillkor  genom  de   yrkesval   som\r\nföljer  av traditionella könsmönster  och\r\nden   offentliga  monopoliseringen  -   i\r\nsynnerhet av vård- och omsorgssektorerna.\r\nMånga gånger är kvinnor utlämnade till en\r\nenda   arbetsgivare  med  allt  vad   det\r\ninnebär av krav på anpassning, sämre löne\r\nutveckling, mindre personligt  inflytande\r\noch svårigheter att byta arbetsgivare.\r\nMed   fler   privata   och   alternativa\r\naktörer  förbättras  karriärvägarna.  Det\r\nkan  också bidra till att vitalisera  den\r\nprivatfinansierade   tjänsteproduktionen,\r\nvilket  skulle  minska trösklarna  mellan\r\nprivat  och offentlig arbetsmarknad  samt\r\nmellan  olika  yrken och därigenom  bidra\r\ntill  att  luckra  upp den  könsuppdelade\r\narbetsmarknaden.       Ett        flertal\r\nundersökningar, bl.a. utförda av fackliga\r\norganisationer, visar också att  trivseln\r\nökar  och  sjukskrivningarna minskar  när\r\nverksamhet  övergår från  offentlig  till\r\nprivat regi.\r\nFörutsättningarna  för  jämställdhet   i\r\narbetslivet behöver också förbättras inom\r\nden  privata sektorn men detta är  främst\r\nen  fråga  för dem som är verksamma  där.\r\nPolitikernas ansvar ligger i första  hand\r\ninom  den offentliga sektorn där  de  har\r\nett arbetsgivaransvar.\r\n\r\nBättre villkor för företagande\r\n\r\nVillkoren  för  tjänsteföretagande  måste\r\nbli  bättre. Skattesänkningar på  arbete,\r\nregelförenklingar  och skärpt  konkurrens\r\när  förändringar som i sig  är  generella\r\nmen  kommer  att ha som störst  betydelse\r\nför   småföretagande  i   tjänstesektorn.\r\nStörre   mångfald  i  vården  och  skolan\r\ninnebär    att   kvinnor    ges    bättre\r\nmöjligheter att bli entreprenörer inom de\r\nverksamheter   där   de    faktiskt    är\r\nverksamma.\r\nDe  förbättringar för småföretag som  vi\r\nvill  genomföra leder också  till  bättre\r\nmöjligheter till jämställdhet eftersom de\r\nökar   kvinnors   möjligheter   att   bli\r\nföretagare  och den vägen realisera  egna\r\nnya idéer.\r\nSärskilda insatser bör också riktas  för\r\natt  stimulera  och  underlätta  kvinnors\r\nföretagande,  detta då  de  traditionellt\r\ninarbetade strukturerna alltför  långsamt\r\nförändras.\r\n\r\nLättare att förena förvärvsarbete med\r\nansvar för barn\r\n\r\nKvinnor utför i dag en större del av  det\r\nobetalda  arbetet i hemmet. Detta  bidrar\r\ntill att kvinnor upplever en större press\r\ni  arbetslivet. För att få ekvationen att\r\ngå  ihop  väljer  man  deltidsarbete  och\r\nyrkeskarriär på sparlåga.\r\nFör   våra  fyra  partier  är   det   en\r\nprioriterad  uppgift att  åstadkomma  ett\r\narbetsliv   som  gör  det   möjligt   att\r\nkombinera förvärvsarbete och föräldraskap\r\npå ett bra sätt. Utgångspunkterna i detta\r\narbete  är  barnens bästa och  ambitionen\r\natt  underlätta för både män och  kvinnor\r\natt  få  mer tid med sina barn.  Vi  vill\r\ndärför  ha  större valfrihet  och  bättre\r\nekonomiskt stöd till barnfamiljerna såväl\r\nsom      exempelvis     en     reformerad\r\narbetstidslagstiftning. Därmed ges  ökade\r\nmöjligheter  att  själv  styra  över  sin\r\narbetssituation och för dem som vill  att\r\ni större utsträckning vara hemma med sina\r\nbarn.\r\nVi  vill  införa etableringsfrihet  inom\r\nbarnomsorgen, vilket innebär  att  stödet\r\ntill barnomsorgen ska följa med till  den\r\nomsorgsform föräldrarna väljer.  Det  gör\r\ndet  lättare  att hitta  den  omsorg  som\r\npassar  bäst  för barnet och föräldrarna.\r\nÄven denna reform ökar vardagsmakten.  Vi\r\nvill  också göra det möjligt för  vanliga\r\nbarnfamiljer  att  lösa sin  tidsekvation\r\noch  minska  stress och press  genom  att\r\nenklare  och  billigare kunna  köpa  vita\r\nhushållstjänster.\r\n\r\nBättre möjligheter för äldre på\r\narbetsmarknaden\r\n\r\nDet är angeläget att arbetslivet utformas\r\nså  att alla människor får möjlighet  att\r\nförvärvsarbeta  så länge de  önskar.  Men\r\ndet  är  också viktigt att människor  som\r\nkänner  att  de  vill  trappa  ned   sitt\r\nförvärvsarbete  när  de  blir  äldre  får\r\nrimliga  möjligheter till det.  Detta  är\r\nockså  en förutsättning för att  det  nya\r\npensionssystemet,   som   innehåller   en\r\nflexibel pensionsålder mellan 61  och  70\r\når,   ska  öka  människors  valfrihet   i\r\npraktiken. Den nya lagstadgade rätten att\r\nha kvar sin anställning till 67 års ålder\r\när   därför  ett  viktigt  steg  i  denna\r\nriktning.\r\nDen  faktiska pensionsåldern ligger  för\r\nnärvarande  på  knappt  59  år   om   man\r\ninkluderar          personer          som\r\nförtidspensioneras i tidig ålder.  Endast\r\nvar  fjärde svensk arbetar fram  till  65\r\nårs  ålder. Inom en tioårsperiod riskerar\r\ninte bara Sverige utan även övriga Europa\r\nbrist på arbetskraft.\r\nI  EU-kommissionens meddelande \"Mot  ett\r\nEuropa för alla åldrar\" varnas för  brist\r\npå arbetskraft och att försörjningsbördan\r\nför  de  yrkesverksamma  kommer  att  öka\r\nkraftigt om Europa fortsätter att behålla\r\nnuvarande   takt   på   pensionsavgångar.\r\nMedlemsländerna   har   uppmanats   vidta\r\nåtgärder som syftar till att upprätthålla\r\nde  anställdas arbetsförmåga, att  främja\r\nett   livslångt   lärande,   erbjuda   en\r\nflexibel arbetsorganisation samt se  över\r\navgifts- och förmånssystemet i syfte  att\r\nstärka   incitamenten  för   arbete   och\r\nfortbildning. Det finns all anledning att\r\nredan  nu  påbörja  ett  mer  målinriktat\r\narbete  för  att få fler  att  vilja  och\r\nkunna  arbeta längre och att därmed  höja\r\nden    faktiska   pensionsåldern.   Några\r\nförslag som gör det lättare för äldre att\r\narbeta längre är bl.a.:\r\n·         Enklare  att  få F-skatt.  Eget\r\nföretagande  med  F-skattsedel  bör  få\r\nbedrivas  med  exempelvis den  tidigare\r\narbetsgivaren som ensam kund.\r\n·\r\n·          Inför  utbildningskonto.   Det\r\nmöjliggör ett livslångt lärande och kan\r\ndärmed höja de äldres kompetens.\r\n·\r\n·           60   %   efter   60.   Större\r\nmöjligheter till kortare arbetstid efter\r\n60 års ålder bör ges.\r\n·\r\n·         Se  över  kostnaden  för  äldre\r\narbetskraft.         Översyn         av\r\nanställningsregler och annat som  höjer\r\nkostnaden för äldre arbetskraft.\r\n·\r\nFler och växande företag - i Sverige\r\n\r\nFlykten av företag och kapital måste\r\nstoppas\r\nDet    svenska    näringslivet    övertas\r\nsuccessivt  av utländska ägare  samtidigt\r\nsom   svenskarnas  direktägande  minskar.\r\nDubbelbeskattningen    på    risksparande\r\ndriver  företag och jobb ur landet.  Från\r\n1997   till  2000  flyttade  47  tidigare\r\nsvenskbaserade  koncernhuvudkontor   från\r\nSverige.\r\nDen  tragiska bakgrunden till de  ökande\r\nutförsäljningarna är att  svenskt  ägande\r\nstraffbeskattas. Svenska ägare drabbas av\r\nden       nästan      unika       svenska\r\nförmögenhetsskatten     och     av     en\r\nkonfiskatorisk  arvs- och gåvobeskattning\r\nsom  gör det hart när omöjligt för  nästa\r\ngeneration att ta över.\r\nI  motsats  till Riksskatteverket  tycks\r\ndet   inte  oroa  Socialdemokraterna  att\r\nsvenska  hushåll har minst 500  miljarder\r\nkronor  av  sitt  sparkapital  obeskattat\r\nplacerat utomlands. Förmögenhetsskatt och\r\ndubbelbeskattning  driver  kapitalet   ur\r\nlandet.  Endast de allra rikaste  slipper\r\nbetala    förmögenhetsskatt   för    sina\r\naktiemiljarder.    Kapitalflykten     kan\r\nenligt    RSV    snabbt   få   allvarliga\r\nvälfärdseffekter.\r\nDubbelbeskattningen   av    en    svensk\r\nindivids  aktieinnehav  i  Sverige  leder\r\ntill  att  en utländsk köpare kan  betala\r\navsevärt  mer för en aktie än  en  svensk\r\nköpare  och  ändå få samma avkastning  på\r\nsin investering efter skatt. Med en sådan\r\npolitik     är     det    troligt     att\r\nutförsäljningen fortsätter i  oförminskad\r\ntakt    så    länge   \"lagret\"    räcker.\r\nSocialdemokraterna      bedriver       en\r\nverklighetsfrämmande politik som  Sverige\r\ninte   har  råd  med.  Det  höga  svenska\r\nskattetrycket  bidrar  till   att   hämma\r\nSveriges                      långsiktiga\r\ntillväxtförutsättningar.\r\n\r\nFör få företag startas\r\n\r\nSverige  kan inte få fart på en  uthållig\r\ntillväxt och förbättra sin ställning  mot\r\nomvärlden  utan  att  det  blir  fart  på\r\nföretagandet.     De    stora     svenska\r\nmultinationella  företagen   har   starkt\r\nbidragit till den svenska välfärden.  Men\r\ni    och    med   att   de    blir    mer\r\ninternationaliserade,   och    rörligare,\r\nmåste   vi  också  ha  en  bas   av   nya\r\nuppväxande företag.\r\nAv   den   anledningen  är   gynnsammare\r\nföretagsklimat  en  viktig   målsättning.\r\nFöretagen måste ges bättre möjlighet  att\r\nväxa    så   att   de   vågar   anställa.\r\nRegeringens   förslag   för    att    öka\r\narbetskraftsutbudet   är   verkningslösa.\r\nAvgörandet om man ska starta företag  ska\r\nligga  hos företagaren, inte hos statliga\r\nmyndigheter.  Vad  som  krävs  är   färre\r\nregler,   ökad  flexibilitet  och   lägre\r\nkostnader för anställningar.\r\nHärigenom  skapas  förutsättningar   för\r\natt  starta  små företag som  snabbt  kan\r\nväxa  till  att  bli  medelstora  och  så\r\nsmåningom  stora, ett fenomen som  kallas\r\n\"gaseller\".  Dessa  har  i  många  länder\r\nsvarat   för   en   betydande   del    av\r\nsysselsättningsökningen.   Sverige    har\r\nrelativt sett få gaseller. Villkoren  för\r\natt    växa   och   expandera   är   inte\r\ntillräckligt gynnsamma.\r\nNutek  uttrycker i en rapport  stark  oro\r\növer denna situation:\r\nNutek  anser  att det finns  allvarliga\r\nstrukturella  problem  i  det   svenska\r\nföretagsklimatet   som    kommer    att\r\npåverka    den   framtida    ekonomiska\r\nutvecklingen.         En          stark\r\nstrukturomvandling    bland     svenska\r\nstorföretag  kombinerat  med   en   låg\r\nentreprenöriell  aktivitet  i  form  av\r\nnya  och svag tillväxt bland befintliga\r\nsmåföretag kommer att inverka  negativt\r\npå svensk ekonomis utveckling.\r\nSkilda  regler och lagar i  olika  länder\r\nkan  påverka företagsbildandet,  men  med\r\ntanke  på  behovet  av  att  motväga   en\r\nalltmer  rörlig storföretagssektor  borde\r\nnybildandet vara högre i Sverige.  OECD:s\r\nundersökningar  visar  att  barriären  av\r\nregler  m.m. som hindrar företagandet  är\r\nförhållandevis hög i Sverige.\r\nDet  europeiska patentkontoret redovisar\r\natt  svenskarna  finns i toppen  när  man\r\nmäter antalet ansökningar om nya patent i\r\nrelation  till befolkningsstorleken.  Upp\r\nfinningarna och idémakarna stöter dock på\r\nför många hinder för att idéerna ska leda\r\ntill den nyföretagarboom som skulle kunna\r\nbli följden av dessa patent.\r\nNutek   visar   att  andelen   nystartade\r\nföretag i Sverige är låg:\r\nAndel nystartade företag\r\nLand          Nya företag i %\r\nav befintliga\r\nTyskland         15,7\r\nIrland           14,2\r\nSpanien          13,3\r\nPortugal         13,2\r\nFinland          12,3\r\nFrankrike        11,6\r\nGrekland         11,0\r\nStorbritannie    10,9\r\nn\r\nNederländerna    10,2\r\nBelgien           8,4\r\nIsland            8,2\r\nSverige           8,2\r\nItalien           8,1\r\nSchweiz           7,5\r\nÖsterrike         7,4\r\nLiechtenstein     7,4\r\nDanmark           6,5\r\nKällor:  Nutek  och European  Observatory\r\nStudy 2002\r\nEnligt  Nuteks  kalkyler  kan  skillnaden\r\nmellan    ett   högt   och    ett    lågt\r\nnyföretagande  innebära  en  skillnad   i\r\ntillskott  till  BNP om ca  15  miljarder\r\nkronor  över en sjuårsperiod. Den direkta\r\nekonomiska  effekten  är  således  viktig\r\näven  om den största långsiktiga effekten\r\nuppkommer genom de tillväxtprocesser  som\r\nsätts i gång.\r\nSmåföretagare      diskrimineras       i\r\nskattelagstiftningen. Passivt  ägande  av\r\naktier gynnas framför att med eget arbete\r\nfå  företag  att växa. Vi vill  stimulera\r\ndet  egna risktagandet, och reglerna  för\r\nbeskattningen av småföretag måste  därför\r\nreformeras. Skatterna måste förändras  så\r\natt  företagen  kan  överleva  också  vid\r\ngenerationsskiften.\r\nFöretagare   ska   ha   tillgång    till\r\ntrygghetssystemen på liknande villkor som\r\narbetstagarna har.\r\nFör  att  bryta utflyttningen av  företag\r\noch   kapital   behöver  bl.a.   följande\r\nåtgärder vidtas:\r\n·         En  tydlig  politisk  markering\r\nmåste  göras om att Sverige kommer  att\r\nlägga om kursen för att behålla och locka\r\ntillbaka  en  större andel kapital  och\r\ninvesteringar till Sverige.\r\n·\r\n·         Sverige  måste ge lika  villkor\r\nför  investeringar  och  ägande  som  i\r\nutlandet.    Förmögenhetsskatten    och\r\ndubbelbeskattningen bör därför avvecklas\r\nsuccessivt.\r\n·\r\n·          Arvs-   och  gåvobeskattningen\r\nmåste förändras bl.a. för att underlätta\r\ngenerationsskiften i svenska företag.\r\n·\r\n·         Ett resultatinriktat arbete för\r\natt  förenkla regler och administrativa\r\nrutiner måste snarast inledas.\r\n·\r\n\r\nUtmaningar på lång sikt\r\n\r\nÖkad tillväxt\r\nSveriges  problem kommer inte  att  kunna\r\nklaras  av  om inte tillväxten  varaktigt\r\nkan  öka. När tillväxten ökar skapas  nya\r\nresurser  som inte tas från någon  annan.\r\nDå  går  det att med bibehållen  kvalitet\r\nklara  av  det som ska skötas i offentlig\r\nregi samtidigt som människor får mer över\r\nför egen del.\r\nDet      finns     många     hemmagjorda\r\ntillväxthinder.  Uppenbara  är  det  höga\r\nskattetrycket,  bristen  på   riskvilligt\r\nkapital    och   stela   strukturer    på\r\narbetsmarknaden. Hit hör också  bristande\r\nkonkurrens i offentlig sektor men också i\r\nandra sektorer som livsmedelsmarknad  och\r\nbyggmarknad.  Det allra  största  hindret\r\nför  större tillväxt är dock att  alltför\r\nfå  arbetade timmar utförs. Det beror  på\r\nrelativt  låg  faktisk pensionsålder,  en\r\narbetsmarknadspolitik    som    inte    i\r\ntillräcklig omfattning medverkar till att\r\nfå  människor i arbete och inte  minst på\r\nde  exploderande  förtidspensioneringarna\r\noch sjukskrivningarna.\r\nI   Sverige   behandlas  tillväxtområden\r\nnjuggt.        Infrastrukturinvesteringar\r\nersätts    med    ökade    skattepålagor.\r\nBostadspolitiken förhindrar  nybyggnation\r\n-   särskilt   av  hyreslägenheter.   Det\r\nnuvarande   kommunala  utjämningssystemet\r\nstraffar omedelbart kommuner som ökar sin\r\ntillväxt mer än landets genomsnitt.  Alla\r\ndessa hinder måste undanröjas för att  få\r\ni gång tillväxten.\r\nNog  så viktigt är att öka tillväxten  i\r\nalla  delar av landet. Ovannämnda brister\r\ndrabbar    hela   Sverige   -    särskilt\r\nallvarligt      är      förfallet      av\r\ninfrastrukturen.      Därtill      kommer\r\nytterligare  svårigheter  som   bristande\r\nmöjlighet att få låna riskkapital, vilket\r\när  särskilt svårt utanför större städer.\r\nI  många delar av landet är polisnärvaron\r\nskrämmande låg. Detta medför bl.a.  långa\r\nutryckningstider  och   svårigheter   att\r\nkunna  teckna försäkringar  som  gör  att\r\nbl.a. butiksägare i glesbygd och förorter\r\när en speciellt utsatt grupp.\r\nVi når vårt tillväxtmål bl.a. genom\r\n·        bättre villkor för arbete så att\r\nfler kommer i arbete\r\n·\r\n·         sänkta skatter, särskilt de som\r\nhämmar tillväxten\r\n·\r\n·           ordning   i   de   offentliga\r\nfinanserna\r\n·\r\n·        ökad konkurrens\r\n·\r\n·         ökade resurser till polis-  och\r\nrättsväsendet\r\n·\r\n·        bättre bostadspolitik\r\n·\r\n·        ett nytt skatteutjämningssystem.\r\n·\r\nInternationell konkurrens\r\n\r\nDen internationella konkurrenskraften kan\r\nmätas på skilda sätt. Hur man än mäter är\r\ndet  ovedersägligt att Sveriges  position\r\ngradvis   försvagats  de  senaste   dryga\r\ntrettio åren.\r\nMed   allt  öppnare  gränser  i  världen\r\ntillsammans  med  EU:s utvidgning  kommer\r\nvår  möjlighet att konkurrera om  företag\r\noch  arbetskraft att vara helt  avgörande\r\nför välståndsutvecklingen. Det kräver att\r\nföretagande  i  Sverige  inte  har  sämre\r\nregler än företagande i jämförbara länder\r\noch  att villkoren för dem som ska  verka\r\noch bo här är konkurrenskraftiga.\r\nDen   ökade  internationaliseringen  och\r\nrörligheten kommer också att medföra  ett\r\nökat  beroende av kunskap och  en  bättre\r\nförmåga  att  utnyttja  den.  Skolan  ska\r\nlägga   ökad   vikt   vid   grundläggande\r\nkunskaper. Det offentliga har ansvar  för\r\nen väl fungerande skola i hela landet. Vi\r\nvälkomnar  en  mångfald av  skolhuvudmän,\r\noch  elevers och föräldrars val bör styra\r\nresurstilldelningen till skolan.\r\nTillgänglighet  till  högre   utbildning\r\noch  forskning är avgörande för  tillväxt\r\noch  livskraft  i  hela landet.  Insatser\r\nkrävs  nu  för  att  stärka  en  fri  och\r\noberoende  forskning  vid  landets  högre\r\nlärosäten  och  förstärka  kvaliteten   i\r\ngrundutbildningen.   Utgångspunkten   för\r\nresursfördelningen mellan institutionerna\r\nska  vara forskningens kvalitet. Särskild\r\nvikt   måste  läggas  vid  att  förstärka\r\ngrundforskningen.\r\nFör  ett land med stora avstånd och gles\r\nbebyggelse som Sverige är det av  största\r\nvikt  att transporter är lätta och säkra.\r\nSom  det  är  i dag tillåts vägnätet  att\r\nförfalla och våra större städer, särskilt\r\nStockholm,  att korkas igen på  grund  av\r\nför lite medel till infrastrukturen.\r\nFör   bättre  konkurrenskraft   måste   i\r\nsynnerhet följande förbättringar göras:\r\n·         Skattesystemet  måste  anpassas\r\nefter  vår  omvärld  och  skatteuttaget\r\nsänkas   till  jämförbara  OECD-länders\r\ngenomsnitt.\r\n·\r\n·          Företagsklimatet   måste   bli\r\nbättre.\r\n·\r\n·        Utbildningen såväl på grundskola\r\noch   gymnasium  som  på  högskola  och\r\nuniversitet    måste     ges     bättre\r\nförutsättningar  och forskningsanslagen\r\nökas.\r\n·\r\n·          Infrastrukturen,  i  synnerhet\r\nvägnätet, måste förbättras.\r\n·\r\nEn åldrande befolkning\r\n\r\nMänniskor  lever  allt längre.  Detta  är\r\nglädjande  särskilt som hälsan blir  allt\r\nbättre  högre  upp i åldrarna.  De  stora\r\nbarnkullarna som föddes under  och  efter\r\nandra    världskriget   börjar   nu    nå\r\npensionsåldern.  Det  betyder  att  färre\r\nmänniskor   kommer  att  vara   i   aktiv\r\nyrkesverksamhet    och    ska    försörja\r\nalltfler.\r\nFör  att möta denna utveckling har redan\r\npensionssystemet  reformerats.   Vi   kan\r\ndäremot  räkna  med att behovet  av  till\r\nexempel  åldringsvård   kommer  att  öka.\r\nTrycket   på   de  offentliga  finanserna\r\nminskas  om det skapas flexibla lösningar\r\nsom  möter  de individuella behoven.  Att\r\nstöpa alla i samma form är inte bra  vare\r\nsig  det  rör elever i grundskolan  eller\r\nvårdbehövande äldre människor.\r\nDet  bästa sättet att klara detta  behov\r\när genom ökad tillväxt och genom att fler\r\nmänniskor  vill  arbeta  längre.  Det  är\r\ndärför  angeläget  att  påbörja  ett  mer\r\nmålinriktat  arbete på att  få  fler  att\r\nvilja  och  kunna arbeta längre.  Vi  har\r\novan  redogjort  för de åtgärder  som  vi\r\nanser nödvändiga.\r\n\r\nEn socialförsäkringsreform\r\n\r\nVi  har ovan presenterat förslag för  att\r\nminska   sjukskrivningarna   och    annan\r\nfrånvaro. Även andra åtgärder behöver mer\r\nakut vidtas i socialförsäkringarna.\r\nDet  finns  därtill ett stort  behov  av\r\natt            reformera           dagens\r\nsocialförsäkringssystem.    Det    behövs\r\nsamordning, renodling och förenkling. Det\r\när   också   nödvändigt   att   förstärka\r\nincitamenten att arbeta om vi långsiktigt\r\nska klara den sociala tryggheten.\r\nDe  principer som bör ligga  till  grund\r\nför  nödvändiga förändringar återfinns  i\r\nbetydande grad i den reformering som  med\r\nbred    politisk   enighet   gjorts    av\r\npensionssystemet.\r\n\r\n·          För   att   stärka   systemens\r\nlegitimitet handlar det bl.a. om att få\r\nen ökad koppling mellan vad den enskilde\r\nbetalar respektive vad han eller hon har\r\nrätt till, eller får ut i förmån.\r\n·\r\n·             Socialförsäkringsförmånerna\r\nmåste  lättare kunna följa den enskilde\r\nindividen. Inte minst på en mer  rörlig\r\noch internationaliserad arbetsmarknad är\r\ndetta viktigt.\r\n·\r\n·        Systemen måste vara utformade så\r\natt de klarar olika typer av demografiska\r\nförändringar utan att behöva  förändras\r\ngenom nya politiska beslut.\r\n·\r\n·           Systemen   måste   ha    goda\r\nincitament inbyggda som stimulerar till\r\narbete    och    inte    leder     till\r\növerutnyttjande.\r\n·\r\nSociala tjänster på nytt sätt\r\n\r\nOm   inte  tillväxten  tar  fart  och  de\r\noffentliga monopolen för en stor  del  av\r\ntjänstesektorn behålls med dess nackdelar\r\ni  service, flexibilitet och effektivitet\r\nkommer vi att tvingas se fram emot att få\r\nallt   mindre  service  för  allt   högre\r\nskatter.    En   sådan   utveckling    är\r\noacceptabel.\r\nVi  eftersträvar därför, inom ramen  för\r\nen     kollektiv    finansiering,     att\r\nproduktionen av tjänster som i dag sker i\r\noffentlig  regi sker i konkurrens  mellan\r\nprivata  och offentliga aktörer. Vi  vill\r\nha  en  välfärd som följer  den  enskilda\r\nmänniskan     och    därigenom     bättre\r\ntillgodoser hennes behov.\r\nVi  vill  se nya företag växa fram  inom\r\ndenna    sektor.   Sådana   företag    är\r\nkunskapsintensiva, och ett  nyföretagande\r\nhär  kommer  att  leda till  både  bättre\r\nvälfärd  och  ökad dynamik, vilket  också\r\nbidrar till ökad tillväxt. Då dessa yrken\r\när  kvinnodominerade kommer möjligheterna\r\ntill kvinnligt företagande att öka.\r\nVi vill\r\n·        att konkurrenshinder förorsakade\r\nav   verksamhet   i  offentlig   sektor\r\nuppmärksammas och minskas,\r\n·\r\n·         att  det offentliga stödet  ska\r\nfölja individen även inom andra sektorer\r\nän utbildning.\r\n·\r\nVi  föreslår  att riksdagen  tillkännager\r\nför  regeringen  vad vi här  framfört  om\r\ninriktningen    för    den     ekonomiska\r\npolitiken.  Vi tillstyrker därmed  delvis\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande    1,   2002/03:Fi15   av    Lars\r\nLeijonborg m.fl. (fp) yrkandena 1, 3  och\r\n7,  2002/03:Fi16  av Alf  Svensson  m.fl.\r\n(kd)  yrkandena 1-4 samt 2002/03:Fi17  av\r\nMaud  Olofsson  m.fl. (c) yrkande  1  och\r\navstyrker  proposition 2002/03:100  punkt\r\n1.\r\n\r\n2.Mål för budgetpolitiken - avsnitt 2.2,\r\npunkt 2 (m)\r\n\r\nav  Fredrik Reinfeldt, Gunnar Axén  och\r\nTomas Högström (alla m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 2 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen   fastställer   som   mål   för\r\nbudgetpolitiken  att  den   konsoliderade\r\noffentliga  bruttoskulden  ska  begränsas\r\ntill  40 % av BNP i enlighet med vad  som\r\nsägs  i  reservation 2.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen  motion  2002/03:Fi14   av   Bo\r\nLundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del\r\noch avslår motionerna\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 4,\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkandena  6,  9 och 10 samt 2002/03:Fi17\r\nav Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 2.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nDe  mål  som styrt budgetpolitiken  under\r\nsenare år har inneburit\r\n-  att  de  takbegränsade utgifterna  ska\r\nrymmas inom de beslutade utgiftstaken för\r\nstaten och\r\n-  att  det finansiella sparandet  i  den\r\nkonsoliderade  offentliga  sektorns   ska\r\nmotsvara i genomsnitt 2 % av BNP under en\r\nkonjunkturcykel.\r\nVi anser att budgetpolitiken bör inriktas\r\npå ett nytt långsiktigt mål som tar sikte\r\npå den offentliga sektorns skuldsättning.\r\nBudgetpolitiken   bör   i   första   hand\r\nutformas i enlighet med det nya  mål  som\r\nModerata samlingspartiet föreslår och som\r\navser    nivån   på   den   konsoliderade\r\noffentliga  sektorns  skuldsättning.  Den\r\nkonsoliderade bruttoskulden motsvarar för\r\nnärvarande  51 % av BNP. Vi  bedömer  att\r\nden   konsoliderade  offentliga  sektorns\r\nbruttoskuldsättning bör uppgå till  högst\r\nca  40 % av BNP för att kunna anses  vara\r\nlångsiktigt  uthållig.  När  denna   nivå\r\nuppnåtts  bör  överskottsmålen  för   det\r\nfinansiella sparandet fastställas så  att\r\nbruttoskulden mätt som andel  av  BNP  är\r\nkonstant över konjunkturcykeln.\r\nFör  att snabbt uppnå detta mål vill  vi\r\nföra en budgetpolitik som är stramare  än\r\nden    som   framkommer   i   regeringens\r\nbudgetalternativ.     Liksom     Moderata\r\nsamlingspartiet anser vi  att  saldomålet\r\nför  den offentliga sektorns sparande bör\r\nmotsvara 1,3 % 2004, 1,7 % 2005 och 2,1 %\r\n2006.  Det  är  för  2004  och  2005  0,3\r\nprocentenheter  mer  än   i   regeringens\r\nalternativ.  För att påskynda minskningen\r\nav   den   offentliga  skulden  vill   vi\r\ndessutom genomföra privatiseringar  i  en\r\nstörre   omfattning  än  vad   regeringen\r\nföreslår  under  de  närmaste  åren   och\r\nanvända de försäljningsinkomster det  ger\r\ntill  att  amortera statsskulden.  Utöver\r\nregeringens  åtaganden  planerar  vi  att\r\nsälja   statliga   bolag   för   30,   40\r\nrespektive 60 miljarder kronor under åren\r\n2004-2006.   I  vilken  takt   en   sådan\r\nprivatisering  är  möjlig  att  genomföra\r\nberor  inte minst på utvecklingen  på  de\r\nfinansiella marknaderna. Med våra förslag\r\ntill  saldomål och privatiseringar kommer\r\nden          offentliga          sektorns\r\nbruttoskuldsättning att närma sig 40 % av\r\nBNP under nästa mandatperiod.\r\n\r\n3.         Mål för budgetpolitiken -\r\navsnitt 2.2, punkt 2 (fp)\r\n\r\nav    Karin   Pilsäter   och   Christer\r\nNylander (båda fp).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 2 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen   fastställer   som   mål   för\r\nbudgetpolitiken  att statens  finansiella\r\nsparande  ska  vara  i  balans  över   en\r\nkonjunkturcykel i enlighet  med  vad  som\r\nsägs  i  reservation 3.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen motionerna 2002/03:Fi15 av Lars\r\nLeijonborg m.fl. (fp) yrkande 4,\r\nbifaller delvis motionerna\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 6 och\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 2\r\nsamt avslår motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del och\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkandena 9 och 10.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nDe   svenska  offentliga  finanserna   är\r\nkonjunkturkänsliga vilket visat sig  leda\r\ntill   framväxten  av  ett   strukturellt\r\nbudgetunderskott. En viktig  slutsats  av\r\ndetta   är   att  det  finns   behov   av\r\nordentliga         marginaler         mot\r\nkonjunkturvariationerna. Som en  naturlig\r\nfortsättning  av det saneringsarbete  som\r\npå bredden påbörjades med krisuppgörelsen\r\n1992     och    Nathalieplanen    ställde\r\nFolkpartiet   upp  på  den  efterkommande\r\nregeringens  mål  om  att  saldot  i   de\r\noffentliga finanserna skulle motsvara 2 %\r\nav    BNP    i   genomsnitt    över    en\r\nkonjunkturcykel. Kravet definierades  för\r\ndet  samlade överskottet i stat, kommuner\r\noch pensionssystem.\r\nFörutsättningarna  har  dock  förändrats\r\nsedan  målet  definierades. Det  autonoma\r\npensionssystemet har börjat verka.  Under\r\nde  närmaste decennierna kommer  det  att\r\nvisa    överskott    grundat    på    den\r\ndemografiska  situationen.  Detta  härrör\r\nbåde  från  premiepensionssystemet,  PPM,\r\noch    från   fördelningssystemet,    AP-\r\nfonderna.  Tillsammans kommer dessa  båda\r\nunder  resten av detta decennium  att  ha\r\nett överskott på mer än 2 % av BNP.\r\nÄven     om    premiepensionerna     och\r\nfördelningspensionerna är av  olika  slag\r\när  det  i praktiken omöjligt att använda\r\növerskottet i pensionssystemet för  andra\r\nändamål.     Som     Konjunkturinstitutet\r\nkonstaterat: \"Mer än 100 % av sparandet i\r\nden   offentliga   sektorn   är   således\r\nöronmärkt  för  framtida pensioner.\"  och\r\n\"det  blir  (därmed)  svårt  att  använda\r\ndetta  sparande för framtida  utgifter  i\r\nandra delar av offentlig sektor.\" Det går\r\ninte     att    föra    pengar     mellan\r\npensionssystemet  och statsbudgeten  utan\r\natt   bryta   mot  den  breda   politiska\r\npensionsöverenskommelsen    eller     mot\r\nlöftena   till   dagens  och   framtidens\r\npensionärer.   Premiepensionerna,   vilka\r\nlikafullt      räknas      in,      utgör\r\ngrundlagsskyddad     privat      egendom.\r\nPensionssystemet  varken  kan  eller  bör\r\nanvändas  som  dragspel och instrument  i\r\nkonjunkturpolitiken.\r\nStabila  offentliga finanser  är  mycket\r\nviktiga för en gynnsam utveckling av  den\r\nsvenska  ekonomin. Inte minst det  starka\r\nkonjunkturberoendet   i   de   offentliga\r\nfinanserna gör det nödvändigt med tydliga\r\nramar för det finansiella sparandet.  Den\r\nyttre  ramen  sätts också av stabilitets-\r\noch  tillväxtpaktens regler som dels  har\r\nsom  riktmärke krav på ett överskott över\r\nkonjunkturcykeln, dels sätter gränsen för\r\nunderskott till 3 % av BNP.\r\nVi  anser  det rimligt att det nuvarande\r\nbalanskravet  på kommuner  och  landsting\r\nbibehålls. Det blir därmed staten som kan\r\nsvara för konjunkturvariationen och  vars\r\nfinansiella sparande kan målsättas.\r\nVi  anser  det  rimligt att statsskulden\r\ninte   tillåts  öka  i  genomsnitt   över\r\nkonjunkturen.         Vid         normala\r\nkonjunkturrörelser  bör  endast  de  s.k.\r\nautomatiska   stabilisatorerna   tillåtas\r\nverka.   Detta   innebär   att   vid   en\r\navmattning  verkar främst  den  naturliga\r\nbudgetstimulans som uppkommer  genom  att\r\nstatens inkomster viker samtidigt som  de\r\noffentliga  utgifterna automatiskt  ökar.\r\nDetta  bör vara huvudlinjen för att  möta\r\nkonjunktursvängningar. Staten bör  endast\r\ni     mycket    tydliga    överhettnings-\r\nrespektive  avmattningssituationer  utöva\r\nen generell aktiv konjunkturpolitik.\r\nI  lågkonjunktur får staten  underskott,\r\ni  högkonjunktur överskott. Men sett över\r\nhela    konjunkturcykeln   ska    statens\r\nfinanser vara i balans. Statsskulden  ska\r\ninte  öka.  En  på detta sätt  oförändrad\r\nstatsskuld  medför att  statsskulden  vid\r\nekonomisk tillväxt kommer att minska  som\r\nandel   av   hela   ekonomin,   av   BNP.\r\nStatsskulden blir en minskande börda  för\r\nekonomin.\r\nVi   vill  därtill  genomföra  en  aktiv\r\nförsäljning  av  statliga  företag.  Vårt\r\nfrämsta argument för detta är dock att vi\r\nanser   att  staten  inte  annat   än   i\r\nundantagsfall  ska driva företag.  Staten\r\nsvarar genom lagar och på andra sätt  för\r\ndet  ramverk  som  alla företag  har  att\r\nverka inom. Men det är fel om staten både\r\när  den som sätter reglerna och samtidigt\r\ngenom sina företag agerar på marknaden  i\r\nkonkurrens  med  privata företag.  Staten\r\nkan  också via statskassan lättare  förse\r\nde  egna  företagen med riskkapital.  Det\r\nblir  en  osund konkurrens om staten  ska\r\nverka  på  marknaden med egna företag.  I\r\nallt  väsentligt bör därför det  statliga\r\nföretagsinnehavet  avvecklas.  Intäkterna\r\nska   användas   för  att  amortera   ned\r\nstatsskulden. Därmed kommer  statsskulden\r\natt  minska, inte bara som andel  av  BNP\r\nutan  även i absoluta tal. Vid slutet  av\r\nden   innevarande  mandatperioden  kommer\r\nstatsskulden därmed att kunna  understiga\r\n40 % av BNP.\r\nEn    minskande   statsskuld   är    den\r\neffektivaste bufferten mot sådana  snabba\r\nförändringar  i  vår  omvärld   som   kan\r\ninnebära  påfrestningar på de  offentliga\r\nfinanserna.\r\nMed   ett  överskott  i  det  fristående\r\npensionssystemet och med balans i statens\r\noch   kommunernas  finanser  kommer   det\r\ntotala  offentliga finansiella  sparandet\r\nrent  matematiskt att ligga mellan 2  och\r\n2½  %  av  BNP. Detta innebär dock  ingen\r\npolitisk målsättning; målet är i  stället\r\natt  statens finanser ska vara  i  balans\r\növer konjunkturcykeln.\r\nMed  det  anförda tillstyrker vi  motion\r\nFi15  (fp) yrkande 4, tillstyrker  delvis\r\nmotionerna Fi16 (kd) yrkande 6  och  Fi17\r\n(c)  yrkande 2 samt avstyrker  motionerna\r\nFi14  (m) yrkande 2 i denna del och  Fi16\r\n(kd) yrkandena 9 och 10.\r\n\r\n4.         Mål för budgetpolitiken -\r\navsnitt 2.2, punkt 2 (kd)\r\n\r\nav Mats Odell (kd).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 2 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen beslutar att som sin mening  ge\r\nregeringen till känna dels att regeringen\r\ni   budgetpropositionen  för   2004   bör\r\nåterkomma med förslag till kompletterande\r\nmål  för budgetpolitiken som innebär  att\r\nstatens finansiella sparande ska  vara  i\r\nbalans  över en konjunkturcykel  och  att\r\nstatsskulden ska understiga 40 %  av  BNP\r\nsenast  2006, dels att regeringens arbete\r\nmed  att  utforma en långsiktig  inkomst-\r\noch     utgiftsstrategi,    LINUS,    bör\r\nfullföljas i enlighet med vad som sägs  i\r\nreservation 4. Därmed bifaller  riksdagen\r\nmotion   2002/03:Fi16  av  Alf   Svensson\r\nm.fl. (kd) yrkandena 6, 9 och 10\r\nsamt bifaller delvis motionerna\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 4 och\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 2\r\nsamt avslår motion\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nÖverskotten  i  den  offentliga   sektorn\r\nligger   under  åren  framöver   helt   i\r\nålderspensionssystemet              medan\r\nstatsbudgeten    går   med    underskott.\r\nNuvarande  budgetpolitiska  överskottsmål\r\nger   därför   inte  någon   buffert   åt\r\nstatsfinanserna som det ursprungligen var\r\ntänkt.   Regeringens  avsikt   att   göra\r\nstatsfinanserna    mer    stabila     för\r\nkonjunktursvängningar  har  alltså   helt\r\nmisslyckats.\r\nJag  anser  därför  att  överskottsmålet\r\nför    de   offentliga   finanserna   bör\r\nkompletteras   och   senare    eventuellt\r\nersättas med ett mål om balans i  statens\r\nfinansiella     sparande     över      en\r\nkonjunkturcykel.  En  sådan   restriktion\r\ninnebär  att  skatteuttaget  varken  blir\r\nstörre  eller  mindre än nödvändigt.  Ett\r\nbalansmål    för   statens    finansiella\r\nsparande måste enligt min mening fasas in\r\nsuccessivt  på  grund av nuvarande  stora\r\nunderskott.     Regeringen     bör      i\r\nbudgetpropositionen  för  2004  återkomma\r\nmed  förslag om ett sådant kompletternade\r\nbudgetmål.\r\nEtt  etappmål  för Kristdemokraterna  är\r\nvidare att statsskulden mätt som andel av\r\nBNP  ska  understiga 40  %  senast  2006.\r\nSkuldkvoten  bör därefter  fortsätta  att\r\nsjunka.  För  att snabbare  kunna  minska\r\nstatsskulden      anser      jag      att\r\nbudgetpolitiken  bör  ges   en   stramare\r\nutformning    än   vad   regeringen    nu\r\nredovisar. Dessutom bör statliga  företag\r\nsäljas  ut  i betydligt större omfattning\r\nän vad som finns angivet i propositionen.\r\nPå  detta sätt kan avbetalningstakten  av\r\nstatsskulden    öka,    samtidigt     som\r\nskattetrycket kan sänkas. Under nästa  år\r\nräknar  vi kristdemokrater med att  kunna\r\nsälja statliga företag för sammanlagt  45\r\nmiljarder kronor.\r\nJag   anser  också  att  regeringen  bör\r\nfullfölja  arbetet med att presentera  en\r\nlångsiktig  inkomst- och utgiftsstrategi,\r\nLINUS    (yrkande   9).   Den    tidigare\r\nfinansministern    Erik    Åsbrink    tog\r\ninitiativ  till  att  utforma  en   sådan\r\nstrategi  men  gavs aldrig tillfälle  att\r\nslutföra  detta arbete. En sådan strategi\r\nbehövs  enligt min mening om Sverige  ska\r\nklara  den dubbla utmaning som följer  av\r\nen  ökad  internationalisering  med  dess\r\nkrav  på sänkt skattetryck samtidigt  som\r\nden    demografiska   utvecklingen    med\r\nalltfler  äldre snarare ställer  krav  på\r\nmotsatsen.\r\nMed  det anförda tillstyrker jag  motion\r\nFi16 (kd) yrkandena 6, 9 och 10,\r\ntillstyrker delvis motionerna  Fi15  (fp)\r\nyrkande  4  och Fi17 (c) yrkande  2  samt\r\navstyrker  motion Fi14 (m)  yrkande  2  i\r\ndenna del.\r\n\r\n5.         Mål för budgetpolitiken -\r\navsnitt 2.3, punkt 2 (c)\r\n\r\nav Lena Ek (c).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 2 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen beslutar att som sin mening  ge\r\nregeringen   till  känna  att  regeringen\r\nefter  att ha utrett frågan bör återkomma\r\ntill riksdagen med ett förslag om hur ett\r\nbalanskrav för statsbudgeten, i  huvudsak\r\nmotsvarande  det som gäller för  kommuner\r\noch  landsting, bör vara utformat. Därmed\r\nbifaller riksdagen motion 2002/03:Fi17 av\r\nMaud Olofsson m.fl. (c) yrkande 2,\r\nbifaller delvis motionerna\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 4 och\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 6\r\nsamt avslår motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del och 2002/03:Fi16 av\r\nAlf  Svensson m.fl. (kd) yrkandena 9  och\r\n10.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nJag   anser  att  överskottsmålet  på   i\r\ngenomsnitt   2   %   av   BNP   över   en\r\nkonjunkturcykel ska upprätthållas. Enligt\r\nmin   mening  har  regeringen  och   dess\r\nstödpartier    utnyttjat   det    samlade\r\növerskottet i den offentliga sektorn  för\r\natt  medvetet budgetera för underskott  i\r\nstatens  finanser. Det  är  märkligt  att\r\nstaten  genom balanskravet ställer  högre\r\nkrav  på  kommuner  och  landsting,   där\r\nfolkvalda  bär ansvaret, än på  sin  egen\r\nbudgetprocess.  Likhet  mellan   de   tre\r\ndemokratiska  nivåerna i  budgetprocessen\r\när  ett  renlighetskrav.  Regeringen  bör\r\ndärför   skyndsamt   låta   utreda    och\r\nåterkomma  till riksdagen med förslag  om\r\nhur    ett    balanskrav,   i    huvudsak\r\nmotsvarande  det som gäller kommuner  och\r\nlandsting, ska kunna utformas för statens\r\nbudget.\r\nVad   jag   framfört  bör  riksdagen   ge\r\nregeringen  till känna. Det  innebär  att\r\njag  tillstyrker motion Fi17 (c)  yrkande\r\n2,  tillstyrker  delvis  motionerna  Fi15\r\n(fp)  yrkande 4 och Fi16 (kd) yrkande  6.\r\nMotion Fi14 (m) yrkande 2 i denna del och\r\nmotion  Fi16  (kd)  yrkandena  9  och  10\r\navstyrks.\r\n\r\n6.         Budgetpolitikens inriktning -\r\navsnitt 2.3, punkt 3 (m)\r\n\r\nav  Fredrik Reinfeldt, Gunnar Axén  och\r\nTomas Högström (alla m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 3 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  godkänner de i  reservation  6\r\nföreslagna        riktlinjerna        för\r\nbudgetpolitiken  och ger  detta  som  sin\r\nmening  till känna för regeringen. Därmed\r\nbifaller riksdagen motion 2002/03:Fi14 av\r\nBo  Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i  denna\r\ndel,\r\nbifaller delvis motion\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 8\r\noch avslår\r\nproposition  2002/03:100  punkt  2   samt\r\nmotionerna\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkandena 2 och 6,\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkandena 5 och 8 samt\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkandena 3, 5 och 6.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nUtgiftstaken   i  statsbudgeten   tillkom\r\n1997.   Denna  nyordning  skapade  bättre\r\nförutsättningar för en god kontroll  över\r\nstatsutgifterna. På några år sjönk  också\r\nstatsutgifterna från omkring 40 till 35 %\r\nav  BNP. Efter hand har emellertid  dessa\r\nutgiftsminskningar  bromsats   upp,   och\r\nregeringen utgår i sina kalkyler nu  från\r\natt   de   takbegränsade  statsutgifterna\r\nunder  åren  framöver  inte  längre   ska\r\nminska i förhållande till BNP utan kommer\r\natt ligga kvar på oförändrad nivå.\r\nUppbromsningen är en konsekvens  av  att\r\nregeringen   inte  har  finansierat   nya\r\nutgiftsåtaganden  med  besparingar   utan\r\nlagt  dem till tidigare åtaganden.  Denna\r\nbild  bekräftas  av  Konjunkturinstitutet\r\nsom  i  sin  senaste  konjunkturbedömning\r\nredovisar  en undersökning i  vilken  man\r\nsummerat     regeringens    ofinansierade\r\nreformer sedan 1998 och kommit fram  till\r\natt  de  under perioden 1998-2004  uppgår\r\ntill 168 miljarder kronor.\r\nGradvis  har  också regeringens  respekt\r\nför   utgiftstaken  som   budgetpolitiskt\r\ninstrument urholkats. I direkt strid  mot\r\nriksdagens   uttalanden  fick  exempelvis\r\nriksdagen   under  hösten   2002   aldrig\r\ntillfälle  att fastställa något  statligt\r\nutgiftstak  för  2005. Nu finns  styrande\r\nutgiftstak fastställda endast fram t.o.m.\r\n2004,  vilket underminerar tilltron  till\r\nden förda budgetpolitikens långsiktighet.\r\nBudgettrixandet och sätten  att  kringgå\r\nutgiftstaket  har  också  ökat   med   en\r\noroväckande    snabbhet.    Trots     att\r\nbudgetlagen        föreskriver        att\r\nstatsbudgetens inkomster och utgifter ska\r\nredovisas var för sig har utgifter i allt\r\nstörre  utsträckning börjat avräknas  mot\r\ninkomster.  Det  som  tidigare  benämndes\r\nbidrag  och  betalades ut som  anslag  på\r\nstatsbudgetens  utgiftssida   kallas   nu\r\nskattenedsättning   och   regleras    som\r\ninsättningar    på   de    skattskyldigas\r\nskattekonton. Effekten av detta blir  att\r\nstatsbudgetens  inkomster minskar.  Genom\r\natt  på  detta  sätt lyfta över  utgifter\r\nfrån statsbudgetens utgiftssida till dess\r\ninkomstsida   och  behålla   utgiftstaken\r\noförändrade kan regeringen vidga utrymmet\r\nunder utgiftstaket.\r\nI   vårpropositionen  finns   åtskilliga\r\nexempel  på hur detta budgettrixande  kan\r\nta     sig    uttryck.    Där    föreslås\r\nsysselsättningsstöd  till  kommuner   och\r\nlandsting,   särskilt   anställningsstöd,\r\nstöd  för  skyddat arbete hos  offentliga\r\narbetsgivare  (OSA) och  anställningsstöd\r\ntill långtidssjukskrivna - stödformer som\r\nhar   det  gemensamt  att  de  alla   ska\r\nkrediteras   arbetsgivarnas  skattekonton\r\noch     alltså    redovisas    som     en\r\ninkomstförsvagning.                    En\r\ninvesteringsstimulans  för  byggande   av\r\nmindre      lägenheter,      som       är\r\nkostnadsberäknad   till   4,3   miljarder\r\nkronor,    ska   på   motsvarande    sätt\r\nkrediteras              fastighetsägarnas\r\nskattekonton. Kommunerna ska  även  nästa\r\når  tillföras ett särskilt bidrag på  1,3\r\nmiljarder  kronor genom  att  en  statlig\r\nskatt återigen definieras som kommunal. I\r\npropositionen föreslås också att  SJ  och\r\nTeracom i år ska få 3 miljarder kronor  i\r\nkapitaltillskott  helt   vid   sidan   av\r\nstatsbudgeten.   De   nya    stödformerna\r\nsummerar  sig till 13,4 miljarder  kronor\r\noch  skulle  inte utan budgettrixande  ha\r\nkunnat   föras   upp  på   statsbudgeten,\r\neftersom   utrymmet  under   utgiftstaket\r\nsedan  tidigare är obefintligt till följd\r\nav    regeringens   alltför    vidlyftiga\r\nutgiftspolitik.\r\nTill   detta   kommer  att   regeringens\r\nprognoser     för    den    underliggande\r\nutgiftsutvecklingen är för  optimistiska.\r\nUtgifterna för sjukfrånvaro, arbetsskador\r\noch   arbetslöshet   riskerar   att   bli\r\nbetydligt högre än regeringen räknar med.\r\nSkulle     därtill    Socialdemokraterna,\r\nVänsterpartiet och Miljöpartiet genomföra\r\ndet  utgiftsprogram man enats  om  kommer\r\nutgiftsbomben att detonera med  förödande\r\nkonsekvenser     för    de     offentliga\r\nfinanserna.\r\nExempel     som    dessa    visar     en\r\nregeringsmakt   i   förfall.   Regeringen\r\nhåller   på   att   tappa   greppet    om\r\nstatsfinanserna,  och Socialdemokraternas\r\noblyga   löftespolitik  från  valrörelsen\r\nhåller  på att underminera trovärdigheten\r\nför budgetpolitiken.\r\nVi    moderater   avvisar    regeringens\r\nförslag      till     riktlinjer      för\r\nbudgetpolitiken.  Vi anser  att  följande\r\nriktlinjer    i   stället    bör    styra\r\nbudgetpolitikens inriktning.\r\n1.        Regeringen bör möta det  osäkra\r\nkonjunkturläget genom att vidta åtgärder\r\nsom stärker de offentliga finanserna. Vi\r\nräknar med ett högre resursutnyttjandet\r\nän  regeringen, vilket också  motiverar\r\nstramare saldomål de närmaste åren.\r\n2.\r\n3.         Målet   för   den   offentliga\r\nsektorns finansiella sparande 2004  bör\r\ndärför  fastställas till 1,3 % av  BNP,\r\nvilket  är 0,3 procentenheter högre  än\r\nregeringen räknar med.\r\n4.\r\n5.        Riksdagen  bör även lägga  fast\r\nmål för det finansiella sparandet under\r\n2005 och 2006. Eftersom tillväxten  kan\r\nantas  motsvara den långsiktiga trenden\r\noch  det finansiella sparandet är  lågt\r\n2003 och 2004 bör målen fastställas till\r\n1,7 % och 2,1 % av BNP för 2005 och 2006.\r\n6.\r\n7.         Regeringen bör i den  kommande\r\nbudgetpropositionen             föreslå\r\nbudgetförstärkningar  som   visar   att\r\nbudgetmålen för 2005 och 2006 kommer att\r\nnås.  Vår bedömning är att man  behöver\r\nförstärka  budgetsaldot med ytterligare\r\n5-10 miljarder kronor.\r\n8.\r\nVi      moderater     presenterar     ett\r\nbudgetalternativ  som  ger   ett   bättre\r\nfinansiellt  sparande för den  offentliga\r\nsektorn  än regeringens. Även efter  våra\r\nskattesänkningar   och  utgiftssatsningar\r\nleder   vår   politik  till   en   bättre\r\nbudgetutveckling.\r\nVi   föreslår  budgetförstärkningar   på\r\nnästan      40     miljarder      kronor,\r\nskattesänkningar på ungefär 20  miljarder\r\nkronor  och  satsningar  på  bl.a.  vård,\r\nskola,     handikappomsorg,    forskning,\r\nförsvaret  och  infrastruktur  på  ca  10\r\nmiljarder    kronor.   Det    finansiella\r\nsparandet  förbättras  redan   2004   med\r\nuppemot  10 miljarder kronor mer  än  med\r\nregeringens politik.\r\nTillväxten    måste   främjas.    Sänkta\r\nskatter    på   arbete,   sparande    och\r\nföretagande är centrala komponenter i vår\r\npolitik  liksom satsningar på utbildning,\r\nforskning och infrastruktur.\r\nDet   måste   bli  mer  förmånligt   att\r\nförsörja  sig på sin lön än att  leva  på\r\nbidrag.  Vi  moderater vill därför  sänka\r\ninte   bara  inkomstskatten  utan   också\r\nersättningsnivån i sjuk-,  arbetslöshets-\r\noch  föräldraförsäkringarna.  Den  bör  i\r\nfortsättningen  motsvara  75  %  av   den\r\ntidigare inkomsten.\r\nVi  gör en medveten prioritering.  Lägre\r\nskatter  är  viktigare än  bidrag.  Vård,\r\nskola  och omsorg är viktigare än bidrag.\r\nDet   är  därför  vi  också  lägger  fram\r\nförslag  som innebär att vården  tillförs\r\nresurser, bl.a. i form av en vårdgaranti,\r\noch  att mer pengar satsas på skolan. Vår\r\nvalfrihetsrevolution    är    också    en\r\nkvalitets- och värdighetsrevolution.\r\nFör    många   löntagare   sänks    inte\r\nersättningen   till   75    %    eftersom\r\narbetsmarknadens  parter  förhandlat  sig\r\nfram          till         kompletterande\r\nförsäkringslösningar. I många fall kommer\r\nden   effektiva  ersättningen  vid  t.ex.\r\nsjukdom därför snarare att motsvara 85  %\r\nav den tidigare inkomsten.\r\nTillväxt    är    inte    statisk.    En\r\nexpanderande ekonomi präglas av att  fler\r\nlåter  idéer och uppfinningar bli företag\r\noch   att   företagare   med   fungerande\r\naffärsidéer  finner det  mödan  värt  att\r\nväxa. En växande ekonomi kännetecknas  av\r\nframgångsrik  konkurrens och  handel  med\r\nandra länder. När tillväxten skjuter fart\r\nskapas nya resurser som inte tagits  från\r\nnågon  annan. Politiken behöver  då  inte\r\ninnebära att man tar från en för  att  ge\r\ntill  någon annan, utan handlar i stället\r\nom att bygga upp det gemensamma samtidigt\r\nsom  folkflertalet får mer över för  egen\r\ndel.\r\nEtt   centralt   inslag  i  Moderaternas\r\nstrategi  för  högre  tillväxt  är  lägre\r\nskatter.   Vi   föreslår   ett   kraftigt\r\nförbättrat  grundavdrag. Vårt förslag  om\r\nsärskilda   barnavdrag  gör   också   att\r\nskattebelastningen tar större hänsyn till\r\nförsörjningsbördan.   Vi    vill    växla\r\nskattesänkningar mot lägre bidrag för att\r\nge  alla medborgare större möjlighet  att\r\nstyra  över  sina liv. Vi föreslår  också\r\natt  brytpunkten för statlig inkomstskatt\r\nhöjs   och   att  värnskatten  avskaffas.\r\nLikaså  vill  vi sänka fastighetsskatten,\r\nför att därefter stegvis avskaffa den.\r\nI   vår   tillväxtstrategi   är   sänkta\r\nskatter  på  företagande,  sparande   och\r\ninvesteringar viktigt. Vi föreslår  sänkt\r\nförmögenhets-,   dubbel-,    arvs-    och\r\ngåvobeskattning  samt  slopande   av   de\r\ndiskriminerande fåmansbolagsreglerna.\r\nGenom  dessa skattesänkningar  blir  det\r\nmera lönsamt att arbeta, spara, investera\r\noch  driva  företag. Det ger också  högre\r\ntillväxt.\r\nFör  att det ska vara möjligt att stärka\r\nstatsfinanserna samtidigt  som  skatterna\r\nsänks  är  det nödvändigt att  minska  på\r\nutgifterna.  Vi  föreslår besparingar  på\r\nnästan  40  miljarder  kronor.  Ska   den\r\nsociala tryggheten kunna värnas på längre\r\nsikt  är  det  nödvändigt att  strama  åt\r\ntransfereringarna och  bromsa  de  snabbt\r\nstigande         kostnaderna         inom\r\nbidragssystemen.         De         långa\r\nsjukskrivningarna  har  de  senaste  åren\r\nökat  med över 130 % och kostnaderna  med\r\növer  30  miljarder kronor.  Ökningen  av\r\nantalet  människor som försörjs av  olika\r\nbidragssystem är i dag så omfattande  att\r\nden  äter  upp nästan hela det  tillskott\r\ntill          arbetsutbudet           som\r\nbefolkningstillväxten ger.\r\nDet   är   möjligt  för  människor   att\r\nanpassa  sig till stramare bidragssystem,\r\nmen   det  är  utomordentligt  svårt  att\r\nersätta  en misslyckad skolgång eller  en\r\nförsenad     operation.    De    åtgärder\r\nmoderaterna föreslår innebär att kommuner\r\noch  landsting på lång sikt kan räkna med\r\nen  betydligt starkare utveckling av sina\r\nskatteintäkter.\r\nDet  är  också  viktigt  att  strama  åt\r\nbidragen  för  att ekonomin  ska  fungera\r\nbättre  och  arbetsutbudet  öka.  Det  är\r\nnödvändigt att öka arbetsutbudet. För att\r\ndet ska bli mera lönsamt att arbeta måste\r\nbåde  bidrag  och  skatter  sänkas.   Att\r\nskattesänkningarna   finansieras    genom\r\nstramare   transfereringar   är    därför\r\nviktigt.\r\nAtt  strama  åt bidragssystemen  är  ett\r\nled  i  Moderaternas  politik  för  lägre\r\narbetslöshet. Sänkningen av  ersättningen\r\ni  a-kassan och införandet av  en  bortre\r\nparentes  är  särskilt  viktigt  för  att\r\nförbättra arbetsmarknadens funktionssätt.\r\nModeraternas   politik   för   att    öka\r\nflexibiliteten på arbetsmarknaden  bygger\r\ninte  bara  på  sänkta ersättningsnivåer,\r\nutan   också  på  lägre  skatter,  mindre\r\nstelbent       arbetsrätt,      modernare\r\narbetstidsreglering,          effektivare\r\narbetsförmedling och ökade satsningar  på\r\nkvalificerad utbildning.\r\nVår     uppfattning    är    att    även\r\nersättningsnivån  i  föräldraförsäkringen\r\nmåste   sänkas.   Det  är   viktigt   att\r\nersättningsnivån   sänks    i    samtliga\r\nbidragssystem   eftersom   ökningen    av\r\nfrånvaron    inte   enbart    beror    på\r\nsjukskrivningar utan sammanhänger med  en\r\ngenerell  ökning  av  frånvaron  som   är\r\nrelaterad   till   olika   bidragssystem.\r\nLikaså     är     det     viktigt     att\r\nersättningsnivån är enhetlig eftersom det\r\nannars är möjligt att kryssa mellan olika\r\nbidragssystem.\r\nVi  vill  även spara inom andra områden.\r\nAtt som nu ange biståndet som andelar  av\r\nBNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som\r\nspenderas   i  stället  för   på   vilket\r\nresultat  som  uppnås. Vi  vill  att  det\r\nstatliga  biståndet inriktas på  åtgärder\r\nsom har förutsättning att snabbt avveckla\r\nfattigdomen i de mest behövande  länderna\r\n-  Afrikas låginkomstländer - av vilka de\r\nmed  hög skuldsättning också bör få hjälp\r\nmed skuldavskrivningar.\r\nDet    statliga   apoteksmonopolet   bör\r\navregleras,  vilket är grundläggande  för\r\nen  fungerande  läkemedelsmarknad.  Detta\r\nfår   konsekvenser  också   för   statens\r\nutgifter för läkemedelsförmånen.\r\nRiktat  företagsstöd är  andra  utgifter\r\nvi    vill    minska.   Så   t.ex.    bör\r\ninvesteringsstödet  till  bostadsbyggande\r\nhelt avskaffas.\r\nVi   föreslår  också  att  de  generella\r\nstatsbidragen till kommunerna  reduceras,\r\nvilket  bland  annat  möjliggörs  av   en\r\nminskad   statlig   detaljreglering    av\r\nkommunernas  verksamhet  och  en   bättre\r\nfungerande offentlig upphandling.\r\nVad vi här föreslagit om inriktningen  av\r\nbudgetpolitiken  bör  riksdagen  som  sin\r\nmening  ge regeringen till känna.  Därmed\r\ntillstyrker vi motion Fi14 (m) yrkande  2\r\ni denna del och tillstyrker delvis motion\r\nFi15  (fp)  yrkande  8.  Övriga  motioner\r\navstyrks.\r\n\r\n7.         Budgetpolitikens inriktning -\r\navsnitt 2.3, punkt 3 (fp)\r\n\r\nav    Karin   Pilsäter   och   Christer\r\nNylander (båda fp).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 3 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  godkänner de i  reservation  7\r\nföreslagna        riktlinjerna        för\r\nbudgetpolitiken  och  tillkännager  detta\r\nför  regeringen  som sin  mening.  Därmed\r\nbifaller riksdagen motion\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkandena 2, 6 och 8 och avslår\r\nproposition  2002/03:100  punkt  2   samt\r\nmotionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del,\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkandena 5 och 8 och\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkandena 3, 5 och 6.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nArbetslösheten   ökar,   sysselsättningen\r\nsjunker.   Företagandet   går   ned   och\r\nsjukskrivningstalen upp.  Statsfinanserna\r\nvisar   underskott.  Den  internationella\r\nlågkonjunkturen har hållit i  sig  längre\r\nän  tidigare  väntat. Men  systemfelen  i\r\nekonomin består. Mot bakgrund av det allt\r\nallvarligare  ekonomiska läget  krävs  en\r\nkrisplan  för  Sverige.  Vi  ställer  oss\r\nbakom  Folkpartiets krisplan för  Sverige\r\ndär några av inslagen är följande:\r\n1.         Omedelbara  åtgärder  för  att\r\nbryta  ökningen av sjukfrånvaron. Någon\r\nytterligare ökning från den av regeringen\r\nprognostiserade nivån för år  2004  kan\r\nenligt    Folkpartiets   mening    inte\r\naccepteras.   Viktigast   är   att   ge\r\nindividerna förutsättningar  att  rensa\r\nbort  stressfaktorer  ur  sina  liv   -\r\nFolkpartiets motion Fi15 innehåller flera\r\nsådana förslag. Näst viktigast är att öka\r\nutbudet av vård och rehabilitering. Det\r\nkan  finansieras  genom Finsamsystemet,\r\nalltså att den ekonomiska brandvägg som\r\nnu     finns    mellan    vården    och\r\nförsäkringskassan tas bort. Viktigt  är\r\nockså att reglerna i sjukförsäkringen mot\r\nfelutnyttjande skärps.\r\n2.\r\n3.       Konkreta åtgärder för ett bättre\r\nföretagsklimat. Alla planer på att\r\növervältra sjukkostnader på arbetsgivarna\r\nbör läggas i papperskorgen. Tvärtom bör\r\nföretagens kostnader minska genom sänkta\r\nskatter och mindre krångel.\r\n4.\r\n5.       Systemförändringar för att\r\nsnabbt minska antalet människor i\r\nbidragsberoende. Ett nytt system\r\n(jobbgarantin), där socialsekreterare och\r\narbetsförmedlare utnyttjar de möjligheter\r\nsom finns att ställa krav på\r\nmotprestationer för bidrag, bör\r\nintroduceras.\r\n6.\r\n7.       Statsfinanserna måste stärkas.\r\nDe två viktigaste åtgärderna har redan\r\nnämnts: färre sjukskrivna och färre\r\nbidragsberoende. Därutöver bör ett antal\r\nytterligare besparingar genomföras.\r\nDigital-TV-övergången - till en kostnad\r\npå flera miljarder kronor - bör ställas\r\nin. Den planerade miljardsubventionen av\r\nSJ AB bör inte genomföras. Gamla och nya\r\nbostadssubventioner bör avvecklas eller\r\nreduceras. För att öka trovärdighet och\r\nhållfasthet i statsfinanserna bör\r\nbudgeteringsmarginalen utökas till 16\r\nmiljarder kronor för år 2004. Staten ska\r\növer en konjunkturcykel inte vara\r\nnettoupplånare varför statens finanser\r\nbör förstärkas framöver.\r\n8.\r\n9.       Bostadsbyggandet måste öka.\r\nMålet bör vara att 40 000 nya lägenheter\r\nper år tillkommer de närmaste åren. De\r\naviserade reglerna för hyressättning i\r\nnyproduktion bör forceras. Ett första\r\nsteg i en avveckling av fastighetsskatten\r\npåverkar byggkalkylerna positivt. En\r\nkriminalisering av karteller ökar\r\nmöjligheterna att komma åt otillåtet\r\nsamarbete som syftar till att pressa upp\r\npriser på byggmarknaden. Ökade\r\nansträngningar att få utländska budgivare\r\ni svenska byggprojekt bör göras.\r\n10.\r\n11.      Åtgärder mot utslagningen i\r\ngymnasieskolan. I avvaktan på en mer\r\ngenomgripande gymnasiereform bör ett\r\nantal attraktiva yrkesutbildningar, som\r\ninte ger högskolebehörighet men gedigna\r\nyrkeskunskaper, inrättas. Tankarna på\r\nslopade förkunskapskrav i gymnasieskolan\r\nbör inte förverkligas.\r\n12.\r\n13.      Alternativ i kommunal verksamhet\r\nfrämjas. Alla regler i lagstiftningen som\r\nförsvårar tillkomsten av privata\r\nalternativ inom vård, skola och omsorg\r\nbör rensas ut. Skollagskommitténs förslag\r\ntill neutrala bidragsregler för privat\r\nbarnomsorg bör genomföras snarast.\r\nUtredningsförslaget om förbud mot vissa\r\nprivata inslag inom sjukvården bör inte\r\ngenomföras. En ökad andel av alternativa\r\ndriftformer ökar möjligheterna att\r\nbehålla och rekrytera kvalificerad\r\npersonal till dessa viktiga områden och\r\nminskar kostnaderna.\r\n14.\r\n15.      Sänkta skatter. Ett antal\r\nskatter som är särskilt skadliga för\r\ntillväxten bör sänkas snarast - eller\r\navskaffas. Det gäller skattereglerna för\r\nfåmansbolag, värnskatten,\r\nförmögenhetsskatten, dubbelbeskattningen\r\nav aktier, de höga marginalskatterna även\r\nför låg- och medelinkomsttagare m.m.\r\n16.\r\n17.      Euro i Sverige. Sverige bör\r\nefter ett positivt besked i\r\nfolkomröstningen den 14 september gå med\r\ni eurosamarbetet.\r\n18.\r\nTrovärdigheten  i  den nya  budgetprocess\r\nsom infördes 1997 har i hög grad vilat på\r\ninförandet  av  ett  utgiftstak  för   de\r\nstatliga  utgifterna.  Utgiftstaket   har\r\nvarit    det   kritstreck   som    verkat\r\ndisciplinerande    på    den    politiska\r\nprocessen.  Det  är därför utomordentligt\r\nbeklagligt när regeringen under en  följd\r\nav  år  tillgripit diverse knep  för  att\r\nformellt  hålla  utgifterna  under  taket\r\nmedan de i realiteten överskridit detta.\r\nTendensen  till  denna dubbla  bokföring\r\nhar  tilltagit med åren. Detta är  mycket\r\nbeklagligt; det undergräver tilltron till\r\nhela  den  budgetprocess som byggts  upp.\r\nDet   är  särskilt  nettoredovisning  som\r\nregeringen   tillgriper   -    det    som\r\negentligen   är   en   offentlig   utgift\r\nomvandlas   till   en   avdragspost    på\r\ninkomstsidan    utan   att   utgiftstaket\r\njusteras i motsvarande mån.\r\nRegeringens   tricksande   är   särskilt\r\npåtagligt  i  år. Enligt våra beräkningar\r\nbryter   utgifterna   egentligen   igenom\r\nutgiftstaket med ca 7,5 miljarder kronor.\r\nEn    uppstramning   måste    ske    och\r\nutgiftstaket   återfå   sin   roll    att\r\nverkligen sätta en gräns för utgifterna.\r\n\r\nFör    att    uppnå   den    balans    i\r\nstatsfinanserna som Folkpartiet  vill  ha\r\nmåste   både  utgifter  och  förslag   om\r\nskattesänkningar  granskas  noggrant.  Vi\r\nanser vidare att den ekonomiska politiken\r\nmåste arbeta med större marginaler än vad\r\nregeringen      klarar       av.       En\r\nbudgeteringsmarginal på 1 promille  -  av\r\nde   takbegränsade   utgifterna   -   som\r\nregeringen  har  för  nästa  år  är  inte\r\nacceptabel.   Folkpartiet    anser    att\r\nmarginalen bör uppgå till de ca 2 % av de\r\ntakbegränsade  utgifterna som  riksdagens\r\nfinansutskott  ansett  nödvändig.   Denna\r\nmarginal,  eller  något mera,  bör  gälla\r\näven för de kommande åren. Det kräver  en\r\nnoggrannare   utgiftsprövning   än    den\r\nregeringen orkat med.\r\nVi    förordar   en   mera    restriktiv\r\nutgiftsprövning   och   vill    genomföra\r\nåtgärder  som  sänker  sjukfrånvaron  och\r\ndess    kostnader    i    enlighet    med\r\nFolkpartiets     budgetalternativ     som\r\nuppvisar   ett   lägre   utgiftstak    än\r\nregeringens.  Det  är  helt  enkelt  inte\r\nacceptabelt att kostnaderna, som  framgår\r\nav  propositionen, kommer  att  fortsätta\r\natt öka i nästan samma takt som under  de\r\nsenaste åren, och detta trots de åtgärder\r\nsom regeringen sätter in.\r\nGenom  denna  restriktiva utgiftspolitik\r\nuppnår    vi   en   budgetmarginal    för\r\noförutsedda   händelser  och  ytterligare\r\nkonjunkturförsvagning som motsvarar  2  %\r\nav de takbegränsade utgifterna.\r\nAtt  regeringen ligger högre  det  sista\r\nåret  i  perioden beror inte på att  dess\r\nmarginal  är  reellt högre  utan  på  att\r\nregeringen  i  praktiken  räknar  in  ett\r\n\"reformutrymme\",  dvs.  den  räknar   med\r\nytterligare     högre     utgifter.     I\r\nverkligheten       har        regeringens\r\nbudgetmarginal alltid krympt  ju  närmare\r\ndet aktuella året man kommit.\r\nFolkpartiets    utgiftstak     inklusive\r\nkompensation   till   kommunsektorn   för\r\nändrad skattepolitik uppgår för 2004 till\r\n852 miljarder kronor.\r\nMed en återhållsam utgiftspolitik och en\r\nkoncentration av skattepolitiken på att i\r\nförsta hand sänka de mest skadliga\r\nskatterna kan vi både åstadkomma en\r\ntydlig sänkning av utgiftsnivån och sänka\r\nskattetrycket. Med vår politik kan\r\nskattenivån klart sänkas under 50 % av\r\nBNP.\r\nTabell 1. Finansiellt sparande, skatte-\r\noch utgiftstryck\r\nProcent av BNP\r\n2004   2005   2006\r\nFolkpartiet\r\nSkattetryck           49,5   49,0   48,9\r\nUtgiftstryck          54,1   53,4   52,6\r\nFinansiellt            1,0\r\nsparande                      1,4    2,1\r\nRegeringen\r\nSkattetryck           50,9   50,6   50,5\r\nUtgiftstryck          55,5   54,8   53,9\r\nFinansiellt            1,0\r\nsparande                      1,4    2,1\r\n\r\nObservera att det finansiella sparandet i\r\ntabellen    ovan   är   det   finansiella\r\nsparandet    i   hela   den    offentliga\r\nverksamheten.\r\nFolkpartiets  skattepolitik koncentreras\r\npå  de  mest skadliga skatterna.  I  vårt\r\nförslag sänks marginalskatterna, alla får\r\nen    skattesänkning,   kompetenssparande\r\ngynnas  av  lägre skatt och  vardagslivet\r\nunderlättas  genom möjlighet  att  anlita\r\nhushållstjänster. Skatter på  företagande\r\nsom  förmögenhetsskatt,  dubbelskatt   på\r\naktiesparande,  fåmansbolagsskatt  lättas\r\neller    tas   bort.   Detsamma    gäller\r\nfastighetsskatten.\r\nVi    satsar   på   några   få   viktiga\r\nutgiftsområden,       som        bistånd,\r\nrättssäkerhet,  barnfamiljers   valfrihet\r\noch  handikappstöd. Vi sänker  utgifterna\r\ninom   arbetsmarknadspolitiken,   minskar\r\nstöd  till  företag och till  regeringens\r\nselektiva åtgärder på olika områden.\r\nSammanfattningsvis anser vi  således  att\r\nFolkpartiet  liberalernas i  motion  Fi15\r\nredovisade  förslag till  riktlinjer  för\r\nbudgetpolitiken bör ligga till grund  för\r\nbudgetpolitikens     utformning     under\r\nkommande  år.  Det innebär att  riksdagen\r\nbör bifalla motion Fi15 (fp) yrkandena 2,\r\n6 och 8.\r\nVi   avstyrker  regeringens  förslag   i\r\nberörda  delar liksom de övriga  motioner\r\nsom är aktuella i detta sammanhang.\r\n\r\n8.Budgetpolitikens inriktning - avsnitt\r\n2.3, punkt 3 (kd)\r\n\r\nav Mats Odell (kd).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 3 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som\r\nsin  mening  vad som anförs i reservation\r\n8. Därmed bifaller riksdagen motion\r\n2002/03:Fi16 av Alf  Svensson m.fl.  (kd)\r\nyrkandena 5 och 8 och\r\navslår  proposition 2002/03:100  punkt  2\r\nsamt motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del,\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkandena 2, 6 och 8 samt\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkandena 3, 5 och 6.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nKristdemokraternas  budgetalternativ  tar\r\nsikte   på   att  långsiktigt   förbättra\r\nSveriges förutsättningar för tillväxt. Vi\r\nföreslår   strukturella   reformer    och\r\nstrategiska skattesänkningar  på  arbete,\r\nsparande  och  företagande.  Stabila  och\r\ngoda villkor för fler och växande företag\r\nkan   då   öka  sysselsättningen,  minska\r\narbetslösheten och trygga välfärden.\r\nDen    statliga   budgetpolitiken    bör\r\ninriktas   på   ett  bättre   finansiellt\r\nsparande  genom en stramare finanspolitik\r\noch  på att minska statsskulden genom  en\r\nsnabbare försäljning av statliga företag.\r\nGenom  en  rad  viktiga  strukturreformer\r\nkombinerat         med        strategiska\r\nskattesänkningar     finansierade     med\r\nbesparingar kommer vi att få  till  stånd\r\nmindre  konjunkturkänsliga  statsfinanser\r\noch           bättre          långsiktiga\r\ntillväxtmöjligheter. Jag anser att de sju\r\nsärskilt    prioriterade   områden    som\r\npresenteras  i Kristdemokraternas  motion\r\nFi16    bör    styra   inriktningen    av\r\nbudgetpolitiken.\r\n\r\nTillväxtpolitik\r\n\r\nDen tillväxtpolitik som Kristdemokraterna\r\nförespråkar    karakteriseras    av    en\r\nbalanserad   finanspolitik   för    sunda\r\nstatsfinanser    i    kombination     med\r\nstrukturella   åtgärder  som   förbättrar\r\nekonomins  funktionssätt. Vi föreslår  en\r\nlång    rad   åtgärder   som   stimulerar\r\ntillväxten,  t.ex.:  Skatten  i   vanliga\r\ninkomstlägen  ska sänkas  kraftigt  bl.a.\r\ngenom  en höjning av grundavdraget i  den\r\nkommunala  beskattningen.  Tjänstesektorn\r\nges  nya  möjligheter att växa  genom  en\r\nskattereduktion för de privata hushållens\r\nköp   av  tjänster  i  det  egna  hemmet.\r\nArbetsgivaravgifterna  bör   sänkas   med\r\ninriktning     på     mindre     företag.\r\nFörmögenhetsskatten            avvecklas.\r\nVärnskatten  likaså.  Konkurrensvillkoren\r\nför  åkeri-  och  transportsektorn  måste\r\nförbättras  genom sänkt dieselskatt.  Ett\r\nriskkapitalavdrag   bör   införas,    där\r\ninvesteringar  i  onoterade  företag  bli\r\navdragsgilla  mot  inkomster  av   tjänst\r\neller  kapital. Vi föreslår  dessutom  en\r\nallmän          och          obligatorisk\r\narbetslöshetsförsäkring  med   en   högre\r\negenfinansieringsgrad  än  i   dag,   som\r\nkommer  att  skapa ett tydligare  samband\r\nmellan  lönebildning,  arbetslöshet   och\r\navgifter      för      den      enskilde.\r\nAvgiftshöjningen kompenseras mer  än  väl\r\ngenom    våra    förslag   till    sänkta\r\ninkomstskatter.\r\n\r\nSkattepolitik\r\n\r\nKristdemokraterna ser det som  en  viktig\r\nuppgift  att skapa en skattestruktur  som\r\ngör  att  fler kan klara sig på sin  egen\r\nlön  och  inte tvingas vara  beroende  av\r\nbidrag för att få hushållsekonomin att gå\r\nihop.  Därför föreslår vi en rad åtgärder\r\nsom  gör  att  inkomsttagare  får  bättre\r\nmöjligheter att påverka och ta kontrollen\r\növer sin egen ekonomiska situation.\r\nGrundavdraget     i    den     kommunala\r\nbeskattningen  bör  höjas  kraftigt.   En\r\nskattereduktion för förvärvsarbetande låg-\r\noch  medelinkomsttagare bör införas.  Ett\r\ngenerellt  statligt  förvärvsavdrag   bör\r\ninföras.  Detta  kommer  att  både  sänka\r\nmarginaleffekterna       och       stärka\r\narbetslinjen.  Värnskatten,  som  är  ett\r\nbrott både mot principerna i 1990-91  års\r\nskattereform  och mot Socialdemokraternas\r\negna löften, ska avskaffas.\r\nVi   anser  dessutom  att  den  statliga\r\nfastighetsskatten  bör  avskaffas  och  i\r\nstället    ersättas   av   en    kommunal\r\nfastighetsavgift.       Därtill       bör\r\nkapitalvinstskatten  vid  försäljning  av\r\nprivatbostäder sättas till den  generella\r\nnivån, dvs. höjas från 20 till 30 %.\r\n\r\nEn reformerad familjepolitik\r\n\r\nBarnens  bästa och familjernas  behov  är\r\nutgångspunkten för familjepolitiken. Alla\r\nska    ha   möjlighet   att   välja   den\r\nbarnomsorgsform  som   passar   de   egna\r\nförhållandena  bäst. Uppgiften  för  stat\r\noch  kommun  är att skapa ekonomiska  och\r\npraktiska   förutsättningar  för   detta.\r\nEftersom behov och önskemål varierar över\r\ntid   och  mellan  olika  familjer  måste\r\nsamhällets  stöd  till barnfamiljer  vara\r\norganiserat  så att det kan  användas  på\r\nett  flexibelt sätt. Det gäller att hitta\r\nsådana   modeller   för   valfrihet   och\r\nmångfald    som    skapar    de     bästa\r\nförutsättningarna  för  föräldrarna   och\r\nbarnen.\r\nGenom  att styra alla resurser till  ett\r\nfåtal  barnomsorgsformer  har  staten   i\r\npraktiken    tagit   över   beslut    som\r\nfamiljerna   själva  borde   fatta.   Det\r\nfamiljepolitiska system  som  byggts  upp\r\ngenom    åren    har    flera    brister.\r\nFördelningspolitiskt eftersom  resurserna\r\ni   stor  utsträckning  styrs  mot  redan\r\nresursstarka        hushåll.         Från\r\nvalfrihetssynpunkt    genom    att    det\r\nfamiljepolitiska stödet inte medger flera\r\nalternativa barnomsorgsformer.\r\n\r\nKristdemokraterna föreslår förändringar\r\ninom familjeområdet som bl.a. innebär att\r\nett barnomsorgskonto på 80 000 kr för\r\nbarn som fyller ett år införs.\r\nGarantinivån i föräldraförsäkringen höjs\r\ntill 200 kr. Ersättningsnivån i\r\nföräldraförsäkringen höjs till 90 %, och\r\nersättningstaket föreslås på sikt höjas\r\ntill elva prisbasbelopp. Viktiga\r\nförbättringar görs av bostadsbidraget för\r\natt gynna de sämst ställda\r\nbarnfamiljerna. Förändringar görs också\r\nav SGI, dvs. beräkningsgrunden för bl.a.\r\nföräldrapenningen, så att\r\nersättningsrätten bygger på de inkomster\r\nman faktiskt haft.\r\n\r\nBättre pensioner\r\n\r\nRegeringens okänsliga budgetsanering  har\r\ndrabbat  många  pensionärer  hårt   genom\r\nnedskärningarna   och   bristerna    inom\r\näldrevården  samt de växande  vårdköerna.\r\nInriktningen  för  de kommande  åren  ska\r\nvara  att förbättra värdet av pensionerna\r\ngenom   sänkt  skatt  samt  att  särskilt\r\nförbättra    för    de   sämst    ställda\r\npensionärerna.\r\nFrån   och  med  2003  träder  det   nya\r\npensionssystemet i kraft vad  gäller  den\r\nnya  garantipensionen, som  är  högre  än\r\ndagens folkpension och pensionstillskott.\r\nAlla  pensionärer  kommer  att  få  sänkt\r\nskatt genom att det höjda grundavdrag som\r\nvi     föreslår,    till     följd     av\r\npensionsreformen,      omfattar      hela\r\npensionärskollektivet.\r\nDe      ekonomiskt     sämst     ställda\r\npensionärerna  ska få  1  000  kr  mer  i\r\nmånaden  än  vad  de  hade  2002.   Detta\r\nmotsvarar   ca   700  kr   efter   skatt.\r\nKristdemokraterna   anser   vidare    att\r\ninkomstprövningen av bostadstillägget för\r\npensionärer     inte    ska     innehålla\r\nfritidsfastigheter. Omställningspensionen\r\nför efterlevande ska återställas fullt ut\r\nfrån 6 till 12 månader.\r\n\r\nVården, omsorgen och utbildningsväsendet\r\n\r\nKristdemokraternas förslag innebär att  4\r\nmiljarder  kronor tillförs  kommuner  och\r\nlandsting  under  de  kommande  två  åren\r\nutöver   regeringens   förslag.   Därtill\r\nkommer  ett tillskott med netto 1 miljard\r\nkronor  de  närmaste  två  åren  för  den\r\nnationella        vårdgarantin        som\r\nKristdemokraterna  föreslår   tillsammans\r\nmed Moderata samlingspartiet, Folkpartiet\r\nliberalerna och Centerpartiet.\r\nEn   helt  ny  rehabiliteringsförsäkring\r\nbör  införas  för att minska de  skenande\r\nohälsotalen,  som  är ett  akut  problem,\r\nbåde  mänskligt och statsfinansiellt.  Vi\r\nräknar   med  att  nästa  år  satsa   2,8\r\nmiljarder     kronor    på     förbättrad\r\nrehabilitering.\r\nRegeringens  centralstyrda  skolsatsning\r\nanser  vi i stället bör utformas  som  en\r\nhöjning av de generella statsbidragen  så\r\natt  kommunerna  själva kan  besluta  hur\r\npengarna bäst ska användas.\r\nVillkoren     för     studerande     bör\r\nförbättras.   En  höjning   föreslås   av\r\nstudiebidraget   för  gymnasiestuderande.\r\nFör  högskolestuderande föreslår  vi  att\r\nbidragen  ska utgöra en större  andel  av\r\nstudiemedlen   liksom   att   fribeloppet\r\nslopas.\r\n\r\nEtt återupprättat rättsväsende\r\n\r\nKristdemokraterna anser att rättsväsendet\r\nmåste  stärkas  och att  antalet  poliser\r\nmåste  ökas.  Antalet  utbildningsplatser\r\nför poliser måste utökas kraftigt. Senast\r\n2008   bör  antalet  poliser  uppgå  till\r\n19  000.  Åklagarväsendet stärks för  att\r\nklara  ett  ökat antal ärenden. Särskilda\r\nsatsningar  görs  också  på  miljö-   och\r\nekobrottsåklagare.    Domstolarna     ska\r\ntillföras   ökade   resurser,   och    en\r\nsammanläggning av tingsrätt och  länsrätt\r\nbör    inledas.   Ökade   resurser   till\r\nkriminalvården       ska       möjliggöra\r\nmeningsfulla insatser som kan  leda  till\r\nett    liv    utan   brottslighet.    Det\r\nbrottsförebyggande     arbetet      måste\r\nintensifieras.\r\n\r\nUpprustad infrastruktur och ökat\r\nbostadsbyggande\r\n\r\nVi  anser att betydande satsningar behövs\r\nför  att rusta upp det snabbt förfallande\r\nväg-    och    järnvägsnätet.   Upprustad\r\ninfrastruktur  är  en  tillväxtmotor  som\r\nregeringen genom sina neddragningar låter\r\ngå på tomgång. Vägunderhållet är kraftigt\r\neftersatt. Som ett långsiktigt alternativ\r\nförespråkar Kristdemokraterna, vid  sidan\r\nav  höjda anslag, ett omfattande  program\r\nför  investeringar  i samarbete  med  den\r\nprivata  sektorn  (PPP  -  public-private\r\npartnership).\r\nFör   att  stimulera  det  mycket   låga\r\nbostadsbyggandet  behövs   en   helt   ny\r\ninriktning på bostadspolitiken, med lägre\r\nskatter   och  långsiktiga,  förutsägbara\r\nspelregler.      Vi       anser       att\r\nfastighetsskatten     bör      avskaffas,\r\nbyggmomsen  halveras för  flerbostadshus,\r\nplanprocessen        förenklas        och\r\nhyressättningen    göras     friare     i\r\nnyproducerade fastigheter.\r\n\r\nSkattekvoten och utgiftstaket på längre\r\nsikt\r\n\r\nKristdemokraterna anser att  det  svenska\r\nskattetrycket,  som är högst  i  världen,\r\nbåde  bör  och måste sänkas. Den  svenska\r\nekonomin  kommer att fungera  bättre  och\r\ntillväxtpotentialen kommer att öka om  en\r\nminskad  andel  av  de totala  resurserna\r\npasserar  genom  den offentliga  sektorn.\r\nDessutom finns ett omvärldstryck som  gör\r\natt  våra  skattenivåer helt enkelt  inte\r\nkan avvika kraftigt från de som gäller  i\r\nvåra  konkurrentländer. Under överskådlig\r\ntid   är  det  främst  staten  som  genom\r\nomprioriteringar  måste  bidra  till   en\r\nnedväxling        av       skattetrycket.\r\nSkattetrycket    måste    dock     sänkas\r\nsuccessivt   så   att   varken    statens\r\nkärnuppgifter   eller   stabiliteten    i\r\nstatsfinanserna äventyras.  Kommunsektorn\r\nkommer   på  grund  av  den  demografiska\r\nutvecklingen  inte att  ha  något  större\r\nutrymme för skattesänkningar även om  man\r\ngenomför effektiviseringar.\r\nÄven  de  statliga utgifternas andel  av\r\nBNP  bör minska på längre sikt. Detta  är\r\nen  förutsättning  för  att  kunna  sänka\r\nskattetrycket,  vilket är  både  önskvärt\r\noch   nödvändigt.   Ett   riktmärke   för\r\nutgifterna på längre sikt är att  de  bör\r\nsänkas  så  att  utrymme  skapas  för  en\r\nanpassning    av    skattetrycket    till\r\njämförbara   OECD-länder.    Med    sunda\r\nstatsfinanser där utgifter och  inkomster\r\när  lägre,  och det finansiella sparandet\r\nstarkare,   minskar  också  den   svenska\r\nekonomins konjunkturkänslighet.\r\nSammanfattningsvis  föreslår   jag   att\r\nriksdagen      ställer     sig      bakom\r\nKristdemokraternas      förslag      till\r\ninriktning av budgetpolitiken.  Riksdagen\r\nbör  således tillstyrka motion Fi16  (kd)\r\nyrkandena 5 och 8.\r\nJag  avstyrker  regeringens  förslag   i\r\nberörda  delar liksom de övriga  motioner\r\nsom är aktuella i sammanhanget.\r\n\r\n9.Budgetpolitikens inriktning - avsnitt\r\n2.3, punkt 3 (c)\r\n\r\nav Lena Ek (c).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 3 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  godkänner de i  reservation  9\r\nföreslagna        riktlinjerna        för\r\nbudgetpolitiken  och  tillkännager  detta\r\nför  regeringen  som sin  mening.  Därmed\r\nbifaller riksdagen motion\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkandena 3, 5 och 6, och\r\navslår  proposition 2002/03:100  punkt  2\r\nsamt motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 2 i denna del,\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkandena 2, 6 och 8 samt\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkandena 5 och 8.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nVarje  svensk måste ha rätt att  bestämma\r\növer  sitt eget liv och sin egen  vardag.\r\nLiksom  Centerpartiet vill jag  att  alla\r\nska  ges  möjlighet till eget ansvar  och\r\nförutsättningar  att  påverka  och  bidra\r\ntill   den  gemensamma  utvecklingen.   I\r\ndagens  Sverige dominerar  emellertid  de\r\nstatliga   systemen  över  den  enskildes\r\nintressen,  och  de  politiska   besluten\r\nsaknar              underifrånperspektiv.\r\nCenterpartiet verkar för en  förskjutning\r\nav  den politiska brännpunkten, från  den\r\nstatliga  maktapparaten till den enskilda\r\nmänniskans        livskvalitet        och\r\nsjälvbestämmande.\r\nStatens  uppdrag är att utforma hållbara\r\nförutsättningar för ekonomisk, social och\r\nmiljödriven tillväxt. Att vi  lyckas  med\r\ndet  är  avgörande för att vi de kommande\r\ndecennierna  ska  klara  pensionsavgångar\r\noch        välfärdsåtaganden.        Bäst\r\nförutsättningar för höjd livskvalitet och\r\nvaraktig tillväxt ges enligt min mening i\r\nen    ekonomi    byggd   på    människors\r\nsjälvbestämmande, där det lönar  sig  att\r\narbeta   och   höja  sin  lön   och   där\r\nmänniskors   fria  val  tillgodoses   och\r\nrespekteras.\r\n\r\nBudgetpolitiken\r\n\r\nJag  anser att reformer är nödvändiga för\r\natt  skapa  förutsättningar för  tillväxt\r\ngenom   företagande  och  öka  individens\r\nsjälvbestämmande.           Centerpartiet\r\npresenterar i sin motion med anledning av\r\nregeringens  vårproposition reformförslag\r\npå   en  rad  områden  och  hur  de   ska\r\nfinansieras.     Ett    område     gäller\r\nföretagsklimatet. Företagen utgör  motorn\r\ni  den  svenska  ekonomin,  och  tillväxt\r\ngenom företagande är en förutsättning  om\r\nvi  ska  kunna upprätthålla och förbättra\r\nvälfärden.  Centerpartiet  vill  på  sikt\r\nskapa 300 000 nya jobb i småföretag eller\r\nhos  nya entreprenörer. För att förbättra\r\nföretagsklimatet  föreslås   i   motionen\r\nslopad arvs- och gåvoskatt för makar  och\r\nbröstarvingar,     vilket     underlättar\r\ngenerationsskiften  i småföretagen.  Även\r\nskatteavdrag  för starta    eget-sparande\r\nföreslås. Centerpartiet avsätter för 2004\r\ntotalt  5,5 miljarder kronor för insatser\r\nsom  gör det enklare att starta och driva\r\nsmå  företag i Sverige. För 2005 och 2006\r\när   motsvarande  belopp  6,3   miljarder\r\nkronor respektive 6,6 miljarder kronor.\r\nEtt   annat   område   gäller   ohälsan.\r\nSjukfrånvaron  har ökat dramatiskt  under\r\nde   senaste  sex  åren.  Orsakerna  till\r\nohälsan  och sjukskrivningarna är  flera.\r\nFör  att  nå framgång i arbetet  med  att\r\nminska    sjukskrivningarna   krävs    en\r\nstrategi  som  angriper  samtliga   dessa\r\norsaker.  I korthet rör det sig bl.a.  om\r\npåfrestningar       i        arbetslivet,\r\narbetslöshet,   sociala   problem   såsom\r\nalkohol-  och narkotikamissbruk,  sjukdom\r\nsom  inte  är relaterad till arbetslivet,\r\npåfrestningar  i privatlivet  (hemarbete,\r\nstress,   relationsproblem   m.m.)    och\r\növerutnyttjande.      Totalt       satsar\r\nCenterpartiet  8,2  miljarder  kronor  på\r\nrehabiliteringsåtgärder. Därmed  beräknas\r\nockså    kostnaderna   för   sjukpenning,\r\nförtidspensioner och arbetsskador minska.\r\nEtt   nytt   system  för   sjuklöneansvar\r\nföreslås,   där  arbetsgivarinträdet   är\r\nanpassat efter antalet anställda med  ett\r\ntak på 30 dagar och de sociala avgifterna\r\nsätts  på  en  nivå  som  motsvarar   ett\r\narbetsgivarinträde på 30 dagar; förslaget\r\ninnebär i denna del ytterligare ett  stöd\r\ntill    små   företag.   Ersättningsnivån\r\nföreslås  sänkas i sjukersättningen  till\r\n78  %  kombinerat med historiskt beräknad\r\nSGI.  Totalt  är besparingen  på  området\r\nekonomisk   trygghet  vid   sjukdom   6,8\r\nmiljarder  kronor  2004,  11,9  miljarder\r\nkronor  2005  och  16,5 miljarder  kronor\r\n2006.\r\nArbete     måste    löna     sig.     På\r\narbetsmarknadsområdet            föreslås\r\nbesparingar   genom  effektivisering   av\r\nadministration, höjd egenfinansiering  av\r\na-kassa  och sänkning av ersättningsnivån\r\ni  a-kassan  till  78  %  kombinerat  med\r\nhistorisk    beräkning   av    inkomsten.\r\nBesparingen  genom dessa  förslag  räknas\r\nkunna  bli  totalt 12,8 miljarder  kronor\r\n2004,  13 miljarder kronor 2005 och  13,3\r\nmiljarder kronor 2006.\r\nInom  familjepolitiken är Centerpartiets\r\nmålsättning att öka familjernas möjlighet\r\natt  själva  bestämma  över  sin  vardag.\r\nTotalt  anslås  9 miljarder  kronor  till\r\nhöjning   av   barnbidraget   samt   höjd\r\ngrundnivå     och     höjt     tak      i\r\nföräldraförsäkringen. Delvis  finansieras\r\ndetta genom historisk beräkning av SGI.\r\nCenterpartiets     motion     innehåller\r\nytterligare    ett    antal     angelägna\r\nreformförslag på olika områden. Biståndet\r\nföreslås höjas med målsättningen att  det\r\nska  uppgå  till 1 % av BNP.  Ytterligare\r\nsatsningar      på      vägnätet      och\r\ntransportssystemet förslås för att  skapa\r\nen    bättre   infrastruktur   som    ger\r\ngrundförutsättningar  för  livskraft  och\r\ntillväxt    i    hela    Sverige,     och\r\npolisväsendet  bör tillföras  ytterligare\r\nresurser   för  att  öka  den   polisiära\r\nnärvaron   i   hela  landet   genom   att\r\nsuccessivt öka antalet polistjänster till\r\n20 000.\r\n\r\nSkattepolitiken\r\n\r\nSkattetrycket  mätt  i  procent  av   BNP\r\nligger  betydligt högre i  Sverige  än  i\r\nandra   jämförbara   länder.   Åtskilliga\r\nvetenskapliga  studier  har  slagit  fast\r\nsamband  mellan  låg  tillväxt  och  höga\r\nskattenivåer. Jag anser att skattetrycket\r\npå längre sikt måste sänkas. Genom att ta\r\nbort   skadliga  skatter  och   stimulera\r\nnyföretagande  kan tillväxten  i  Sverige\r\nöka.  Centerpartiet föreslår i sin motion\r\nriktlinjer      för      skattepolitiken.\r\nUtgångspunkten   för   dessa    är    ett\r\nskattesystem     som     skapar      goda\r\nförutsättningar  för  att  människor  ska\r\nkunna  växa och förverkliga sina drömmar.\r\nEn  inkomstskattereform föreslås som  ska\r\ngenomföras fram till 2006 och som  sänker\r\nskatt  och  marginaleffekter för  framför\r\nallt    låg-    och   medelinkomsttagare.\r\nReformen  består bl.a. av en skatterabatt\r\npå 10 000 kr årligen för alla, vilken ska\r\nersätta  dagens grundavdrag. I  praktiken\r\nger  det  ungefär samma  effekt  som  ett\r\ngrundavdrag på drygt 31 000 kr med dagens\r\ngenomsnittliga             kommunalskatt.\r\nCenterpartiet föreslår även  bl.a.  sänkt\r\nfastighets- och förmögenhetsskatt, vilket\r\nsänker   kostnaden  för  boende.   Delvis\r\nfinansieras     detta     genom      höjd\r\nreavinstbeskattning.    Totalt    innebär\r\nCenterpartiets skatteförslag att  skatter\r\nsänks  med 38 miljarder kronor  2004,  43\r\nmiljarder  kronor 2005 och  52  miljarder\r\nkronor 2006.\r\n\r\nBedömning avseende de budgetpolitiska\r\nmålen\r\n\r\nBudgetpolitiken   är  inriktad   på   två\r\növergripande  mål.  Det  s.k.  saldomålet\r\ninnebär   att  den  offentliga   sektorns\r\nsparande  ska uppgå till 2  %  av  BNP  i\r\ngenomsnitt  över en konjunkturcykel.  Jag\r\nstöder  detta mål och anser att  det  bör\r\nanvändas  till  fortsatt  amortering   på\r\nstatsskulden.   Min  bedömning   är   att\r\nCenterpartiets   politik   skapar    goda\r\nförutsättningar framöver  för  att  klara\r\nmålet.  Budgetpolitikens andra mål gäller\r\nutgiftstaket för statens finanser, vilket\r\nska  rymma de takbegränsade utgifterna  i\r\nstatsbudgeten.   Till   följd    av    de\r\nutgiftsminskningar  som  jag  förordar  i\r\nenlighet med Centerpartiets motion  sänks\r\nutgiftstaket  under  de  närmaste   åren.\r\nTrots det är budgeteringsmarginalen,  som\r\nska  skydda  mot oförutsedda händelser  i\r\nekonomin,  för  2004  drygt  5  miljarder\r\nkronor större i Centerpartiets förslag än\r\ni regeringens förslag.\r\nJag   vill   i  detta  sammanhang   även\r\nframföra  kritik  mot regeringen  för  på\r\nvilket    sätt   den   hanterar   statens\r\nfinanser.  I sin iver att behålla  makten\r\noch  skönmåla verkligheten  anser  jag  i\r\nlikhet    med    vad   som    anförs    i\r\nCenterpartiets   motion  att   regeringen\r\nbryter mot budgetlagens intentioner.  Den\r\nkringår  utgiftstaken genom  olika  slags\r\ntricksande,    såsom    nettobudgetering,\r\nutgifter  som skjuts över årsskiften  och\r\növerflyttning     av    utgifter     till\r\ninkomstminskningar.  Regeringen  har   nu\r\nupptäckt  ytterligare en  metod  för  att\r\nslippa hantera offentliga utgifter  under\r\nbudgettaket, nämligen att lägga överskott\r\nfrån   statliga  bolag  i  ett  konto   i\r\nriksgälden.\r\nGenom    att   utnyttja   det    samlade\r\növerskottsmålet för offentlig sektor  har\r\nregeringen och dess stödpartier  medvetet\r\nbudgeterat  för  underskott   i   statens\r\nfinanser, också i högkonjunkturer, varvid\r\ndet  stora överskottet i pensionssystemet\r\nkommit  att  täcka hålen  i  de  statliga\r\nfickorna.  Detta är enligt min mening  en\r\noansvarig   och   i   längden    ohållbar\r\nhantering av statens finanser. Staten har\r\nålagt landets kommuner och landsting  ett\r\nbalanskrav, vilket innebär att  de  måste\r\nkompensera för ett underskott i den  egna\r\nbudgeten,   inklusive  pensionsåtaganden,\r\ninom  två  år. I reservation  5  i  detta\r\nbetänkande föreslår jag att ett  liknande\r\nbalanskrav bör införas även för staten.\r\nSammanfattningsvis   föreslår   jag   att\r\nriksdagen      ställer     sig      bakom\r\nCenterpartiets förslag till inriktning av\r\nbudgetpolitiken.  Riksdagen  bör  således\r\ntillstyrka motion Fi17 (c) yrkandena 3, 5\r\noch 6.\r\nJag  avstyrker  regeringens  förslag   i\r\nberörda  delar liksom de övriga  motioner\r\nsom är aktuella i sammanhanget.\r\n\r\n10.        Utgiftstak för staten -\r\navsnitt 2.4, punkt 4 (m)\r\n\r\nav  Fredrik Reinfeldt, Gunnar Axén  och\r\nTomas Högström (alla m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 4 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  fastställer  utgiftstaket  för\r\nstaten  inklusive  ålderspensionssystemet\r\nvid   sidan  av  statsbudgeten  till  884\r\nmiljarder  kronor 2004.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen motion\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 3 och\r\navslår  proposition 2002/03:100  punkt  3\r\nsamt motionerna\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 5,\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 7 och\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 4.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nMed hänvisning till vår reservation 6,  i\r\nvilken vi beskriver vår syn på riktlinjer\r\nför   budgetpolitiken,   anser   vi   att\r\nutgiftstaket    för   staten    inklusive\r\nålderspensionssystemet   bör   vara   884\r\nmiljarder kronor för 2004.\r\nSammanfattningsvis   föreslår   vi   att\r\nriksdagen  ställer sig bakom Moderaternas\r\nförslag   till  utgiftstak  för   staten.\r\nRiksdagen  bör således tillstyrka  motion\r\nFi14 (m) yrkande 3.\r\nVi   avstyrker  regeringens  förslag   i\r\nberörda  delar liksom de övriga  motioner\r\nsom är aktuella i sammanhanget.\r\n\r\n\r\n11.        Utgiftstak för staten -\r\navsnitt 2.4, punkt 4 (fp)\r\n\r\nav    Karin   Pilsäter   och   Christer\r\nNylander (båda fp).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 4 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  fastställer  utgiftstaket  för\r\nstaten  inklusive  ålderspensionssystemet\r\nvid   sidan  av  statsbudgeten  till  852\r\nmiljarder  kronor 2004.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen motion\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 5 och\r\navslår  proposition 2002/03:100  punkt  3\r\nsamt motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 3,\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 7 och\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 4.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nMed hänvisning till vår reservation 7,  i\r\nvilken vi beskriver vår syn på riktlinjer\r\nför   budgetpolitiken,   anser   vi   att\r\nutgiftstaket    för   staten    inklusive\r\nålderspensionssystemet   bör   vara   852\r\nmiljarder kronor för 2004.\r\nSammanfattningsvis   föreslår   vi   att\r\nriksdagen  ställer sig bakom Folkpartiets\r\nförslag   till  utgiftstak  för   staten.\r\nRiksdagen  bör således tillstyrka  motion\r\nFi15 (fp) yrkande 5.\r\n\r\nVi avstyrker regeringens förslag i\r\nberörda delar liksom de övriga\r\nmotioner som är aktuella i\r\nsammanhanget.\r\n\r\n12.        Utgiftstak för staten -\r\navsnitt 2.4, punkt 4 (kd)\r\n\r\nav Mats Odell (kd).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 4 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  fastställer  utgiftstaket  för\r\nstaten  inklusive  ålderspensionssystemet\r\nvid   sidan  av  statsbudgeten  till  853\r\nmiljarder  kronor 2004.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen motion\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 7 och\r\navslår  proposition 2002/03:100  punkt  3\r\nsamt motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 3,\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 5 och\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 4.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nMed hänvisning till min reservation 8,  i\r\nvilken   jag   beskriver   min   syn   på\r\nriktlinjer för budgetpolitiken, anser jag\r\natt  utgiftstaket  för  staten  inklusive\r\nålderspensionssystemet   bör   vara   853\r\nmiljarder kronor för 2004.\r\nSammanfattningsvis   föreslår   vi   att\r\nriksdagen      ställer     sig      bakom\r\nKristdemokraternas      förslag      till\r\nutgiftstak  för  staten.  Riksdagen   bör\r\nsåledes   tillstyrka  motion  Fi16   (kd)\r\nyrkande 7.\r\nVi   avstyrker  regeringens  förslag   i\r\nberörda  delar liksom de övriga  motioner\r\nsom är aktuella i sammanhanget.\r\n\r\n\r\n13.        Utgiftstak för staten -\r\navsnitt 2.4, punkt 4 (c)\r\n\r\nav Lena Ek (c).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 4 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen  fastställer  utgiftstaket  för\r\nstaten  inklusive  ålderspensionssystemet\r\nvid   sidan  av  statsbudgeten  till  818\r\nmiljarder  kronor 2004.  Därmed  bifaller\r\nriksdagen motion\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson  m.fl.  (c)\r\nyrkande 4 och\r\navslår  proposition 2002/03:100  punkt  3\r\nsamt motionerna\r\n2002/03:Fi14  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)\r\nyrkande 3,\r\n2002/03:Fi15  av  Lars  Leijonborg  m.fl.\r\n(fp) yrkande 5 och\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 7.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nMed hänvisning till min reservation 9,  i\r\nvilken   jag   beskriver   min   syn   på\r\nriktlinjer för budgetpolitiken, anser jag\r\natt  utgiftstaket  för  staten  inklusive\r\nålderspensionssystemet   bör   vara   818\r\nmiljarder kronor för 2004.\r\nSammanfattningsvis  föreslår  jag  att\r\nriksdagen      ställer     sig      bakom\r\nCenterpartiets  förslag  till  utgiftstak\r\nför   staten.   Riksdagen   bör   således\r\ntillstyrka motion Fi17 (c) yrkande 4.\r\n\r\nJag avstyrker regeringens förslag i\r\nberörda delar liksom de övriga\r\nmotioner som är aktuella i\r\nsammanhanget.\r\n\r\n14.        Finansiering av statliga\r\nåtaganden - avsnitt 3.1, punkt 6 (m,\r\nfp, kd, c)\r\n\r\nav   Fredrik   Reinfeldt   (m),   Karin\r\nPilsäter (fp), Mats Odell (kd),  Gunnar\r\nAxén  (m), Christer Nylander (fp), Lena\r\nEk (c) och Tomas Högström (m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 6 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som\r\nsin  mening  vad som anförs i reservation\r\n14. Därmed bifaller riksdagen motion\r\n2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)\r\nyrkande 1.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nÅrsredovisningen för staten för 2002  ger\r\nen  utgångspunkt  för analys  av  statens\r\nverksamhet och finansiella ställning. Den\r\nvisar att redan givna åtaganden inte  kan\r\nfinansieras  med regeringens  politik.  I\r\nstället   för   att   möta   detta    med\r\nutgiftskontroll  och  långsiktig   balans\r\nmellan   löpande  intäkter  och  utgifter\r\nförlitar  sig  regeringen i  huvudsak  på\r\nintäkter   från   engångsförändringar   i\r\nekonomin.    Samtidigt    ökar    statens\r\nkostnader  dels med automatik,  dels  som\r\nföljd  av nya åtaganden. På sikt är detta\r\ninte  en  hållbar utveckling  utan  leder\r\ntill  underminering  av  statsfinanserna.\r\nMed   bifall   till  motion   Fi13   (fp)\r\nyrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge\r\nregeringen detta till känna.\r\n\r\n15.        Budgetprocessen - avsnitt\r\n3.3, punkt 7 (m, fp, kd, c)\r\n\r\nav   Fredrik   Reinfeldt   (m),   Karin\r\nPilsäter (fp), Mats Odell (kd),  Gunnar\r\nAxén  (m), Christer Nylander (fp), Lena\r\nEk (c) och Tomas Högström (m).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nVi  anser  att  utskottets förslag  under\r\npunkt 7 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som\r\nsin  mening  vad som anförs i reservation\r\n15. Därmed bifaller riksdagen motionerna\r\n2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)\r\nyrkande 2 samt\r\n2002/03:Fi23  av  Mats Odell  m.fl.  (kd)\r\nyrkande 1\r\noch avslår motionerna\r\n2002/03:Fi272  av  Kerstin-Maria   Stalin\r\n(mp) och\r\n2002/03:Fi273  av  Gudrun  Schyman  m.fl.\r\n(v).\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nBudgetlagen  skapades för  att  garantera\r\nett   gott  förvaltarskap  av  samhällets\r\ngemensamma resurser. En viktig princip  i\r\nbudgetlagen                            är\r\nbruttoredovisningsprincipen. Den  innebär\r\natt  statens  inkomster och utgifter  ska\r\ntas  upp var för sig i statsbudgeten, och\r\ndärigenom  blir  budgeten  tydligare  och\r\nolika  åtgärder  kan enklare  prövas  mot\r\nvarandra. Utgiftstaket för staten är  ett\r\nviktigt   budgetpolitiskt  åtagande   som\r\nbl.a. kan förhindra att tillfälligt högre\r\ninkomster   används  för  att  finansiera\r\nvaraktigt         högre         utgifter.\r\nBruttoredovisningen är  en  förutsättning\r\nför  att  det  ska vara meningsfullt  att\r\nanvända  utgiftstak och utgiftsramar  vid\r\nberedning av och beslut om statsbudgeten.\r\nVi  kan med oro dessvärre konstatera att\r\nregeringen     allt    oftare     frångår\r\nbruttoredovisningsprincipen  och  således\r\nbryter med de värderingar som kommer till\r\nuttryck  i  bl.a. budgetlagens förarbeten\r\noch    den    diskussion   som   föregick\r\nstiftandet  av  lagen.  Utgifter  som  är\r\nbidrag  och borde behandlas som  utgifter\r\nredovisas  i stället som en minskning  av\r\nstatens  inkomster  i syfte  att  kringgå\r\nutgiftstaket.  Vi  ställer   oss   mycket\r\nkritiska  till  regeringens  agerande   i\r\nbudgetprocessen   och   redovisning    av\r\nstatens intäkter och utgifter.\r\nFör  att  säkerställa en god efterlevnad\r\nav  budgetlagen och skapa  balans  mellan\r\nutgifter  och  inkomster bör  enligt  vår\r\nmening  nya metoder utvecklas som på  ett\r\ntidigt  stadium ger varningssignaler  när\r\nalltför stora åtaganden görs utan att det\r\nfinns  långsiktiga  förutsättningar   för\r\ndem.  Exempel  kan hämtas  från  det  nya\r\npensionssystemet. Någon  exakt  parallell\r\nkan  inte  göras,  men ett  balanstal  av\r\nliknande  karaktär som inom det  systemet\r\nkan   ge  tydliga  varningssignaler   vad\r\ngäller   statsbudgetens  utveckling.   Vi\r\nanser att regeringen bör få i uppdrag att\r\nutreda  möjligheterna att  utveckla  mått\r\nliknande  balanstalet i  pensionssystemet\r\nför  att  kunna  beräkna  de  långsiktiga\r\nåtagandenas  kostnader och  möjligheterna\r\natt finansiera dessa.\r\nVad som nu har anförts bör med bifall\r\ntill motionerna Fi13 (fp) yrkande 2\r\noch Fi23 (kd) yrkande 1 ges regeringen\r\ntill känna.\r\n16. Barnbilaga i budgetpropositionen -\r\navsnitt 3.5, punkt 9 (c)\r\nav Lena Ek (c).\r\n\r\nFörslag till riksdagsbeslut\r\n\r\nJag  anser  att utskottets förslag  under\r\npunkt 9 borde ha följande lydelse:\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som\r\nsin  mening  vad som anförs i reservation\r\n16.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion\r\n2002/03:So250 av Maud Olofsson m.fl.  (c)\r\nyrkande 1.\r\n\r\nStällningstagande\r\n\r\nEnligt min mening ska FN:s barnkonvention\r\nalltid  efterlevas,  och  alla  relevanta\r\npolitiska  beslut ska analyseras  utifrån\r\nhur  de  påverkar barnens situation.  Jag\r\nser   därför  allvarligt  på  den  starka\r\nkritik  som  FN:s  barnkommitté  uttryckt\r\nbl.a. mot barns utsatta sociala ställning\r\noch   asylsökande   barns   situation   i\r\nSverige.  En  hel  del  av  den  kritiken\r\ngrundar  sig  på följder av  övergripande\r\nekonomiska beslut på olika utgiftsområden\r\ni  statsbudgeten.  Det skulle  underlätta\r\nimplementeringen  av barnkonventionen  om\r\nen  genomlysning av budgeten gjordes i en\r\nbarnbilaga, ett förfarande som för övrigt\r\nockså rekommenderas av Barnkommittén.\r\nFrågan  om  barnbilagan  väcktes   redan\r\n1992  i riksdagen, men än i dag har ingen\r\nbudgetproposition försetts med  en  sådan\r\nbilaga.   Det   pågående   arbetet   inom\r\nRegeringskansliet kring redovisningen  av\r\nbarnfrågorna  samt strategierna  för  att\r\ntydliggöra       barnperspektivet       i\r\nstatsbudgeten  innebär i  sig  ett  stort\r\nsteg   framåt  för  utvecklingen  av   en\r\ntydligare   uppföljning  av   regeringens\r\nbarnpolitik,  men jag vill  ta  ett  steg\r\ntill.    Jag    vill    att    regeringen\r\nåterkommande  beaktar  konsekvenserna  av\r\ntidigare  utfästelser och tar ett  större\r\nsamlat   grepp   kring   den   ekonomiska\r\npolitiken vad gäller barn.\r\nJag     anser    därmed    att     varje\r\nbudgetproposition ska kompletteras med en\r\nbarnbilaga   där   samtliga   departement\r\ntydligt  markerar vilka utgifter  som  är\r\nriktade  till  barn  och  unga,  och  där\r\nregeringens barnpolitiska ambitioner  och\r\nprioriteringar   tydligt   framgår.    En\r\nbarnbilaga  skulle underlätta regeringens\r\nredovisning  av sin politik och  dessutom\r\nunderlätta för medborgarna att följa  upp\r\noch     värdera    politiken    ur    ett\r\nbarnrättsperspektiv.\r\nJag  anser att riksdagen bör tillkännage\r\nför regeringen som sin mening vad jag har\r\nframfört      om      barnbilagan       i\r\nbudgetpropositionen.  Detta  innebär  att\r\nriksdagen   bifaller  motion  So250   (c)\r\nyrkande 1.\r\n\r\nSärskilt yttrande\r\n\r\n\r\nUtskottets beredning av ärendet har\r\nföranlett följande särskilda\r\nyttranden. I rubriken anges vilken\r\npunkt i utskottets förslag till\r\nriksdagsbeslut som behandlas i\r\navsnittet.\r\nBudgetprocessen - avsnitt 3.3, punkt 7\r\n(v)\r\nav Lars Bäckström (v).\r\nVänsterpartiet lyfter i motion Fi273 fram\r\nett  antal exempel på problem till  följd\r\nav    budgetprocessens   utformning   och\r\nsystemet med utgiftstak för staten.\r\nEnligt  min uppfattning finns det starka\r\nskäl  att  se  över  hur  budgetprocessen\r\nfungerar  utifrån  de  problemställningar\r\nsom  anges  i Vänsterpartiets motion  och\r\ndärefter   pröva   olika   förslag   till\r\nförändringar  i  enlighet  med  vad   som\r\nanförs i motionen.\r\nJag  kan  dock samtidigt konstatera  att\r\ndet  för  närvarande pågår en översyn  av\r\nbudgetlagen inom ramen för det s.k.  121-\r\npunktsprogrammet     som      regeringen,\r\nVänsterpartiet och Miljöpartiet de  gröna\r\nkom  överens om efter valet 2002. Jag kan\r\nockså  notera att finansministern nyligen\r\ni  massmedier redovisat att regeringen nu\r\när beredd att pröva ett system med dubbla\r\nutgiftstak  med  särskilda  reserver  för\r\nsysselsättningsinsatser.  I  höst   avser\r\nfinansutskottet   dessutom   att   i   en\r\noffentlig utfrågning behandla budgetlagen\r\noch  vilka erfarenheter som finns av den.\r\nJag   kan  därför  för  närvarande   dela\r\nfinansutskottets bedömning att  utskottet\r\ntills   vidare  bör  avvakta  beslut   om\r\nytterligare  utvärdering och  beslut  med\r\nanledning  av  budgetprocessen.  Framöver\r\nbör  dock målsättningen vara att utveckla\r\nbudgetprocessen   så    att    riksdagens\r\nstyrning   ökar  samtidigt  som  systemet\r\nskapar  goda förutsättningar för både  en\r\nlångsiktig, stabil finanspolitik  och  en\r\naktiv konjunkturpolitik.\r\n\r\nBilaga 1\r\nFörteckning över behandlade förslag\r\n\r\n\r\n\r\nVårpropositionen 2003\r\n\r\nI   proposition  2002/03:100   2003   års\r\nekonomiska    vårproposition     föreslår\r\nregeringen (Finansdepartementet)\r\nsåvitt avser den ekonomiska politiken och\r\nbudgetpolitiken\r\n1.         att  riksdagen  godkänner   de\r\nförslag   till   riktlinjer   för   den\r\nekonomiska   politiken  som  regeringen\r\nförordar (kapitel 1),\r\n2.\r\n3.         att  riksdagen  godkänner   de\r\nförslag     till     riktlinjer     för\r\nbudgetpolitiken som regeringen förordar\r\n(kapitel 1),\r\n4.\r\n5.          att   riksdagen   fastställer\r\nutgiftstaket   för   staten   inklusive\r\nålderspensionssystemet  vid  sidan   av\r\nstatsbudgeten till 822 miljarder kronor\r\n2003 och till 856 miljarder kronor 2004\r\n(avsnitt 4.1.1).\r\n6.\r\n\r\nRegeringens skrivelse 101 Årsredovisning\r\nför staten 2002\r\n\r\nI   regeringens   skrivelse   2002/03:101\r\nlämnar regeringen en redogörelse för  det\r\nekonomiska  utfallet i staten  budgetåret\r\n2002.\r\n\r\nFöljdmotioner med anledning av\r\nproposition 100\r\n\r\n\r\n2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m):\r\n\r\n1.   Riksdagen   beslutar  godkänna   det\r\nförslag   till   riktlinjer   för    den\r\nekonomiska  politiken som vi förordar  i\r\nmotionen i kapitlen 5, 7 och 8.\r\n2.   Riksdagen   beslutar  godkänna   det\r\nförslag     till     riktlinjer      för\r\nbudgetpolitiken  som   vi   förordar   i\r\nmotionen i kapitlen 5 och 8.\r\n3. Riksdagen fastställer utgiftstaket för\r\nstaten  inklusive ålderspensionssystemet\r\nvid  sidan  av  statsbudgeten  till  884\r\nmiljarder kronor för år 2004.\r\n\r\n2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.\r\n(fp):\r\n\r\n1.   Riksdagen   godkänner  de   allmänna\r\nriktlinjerna    för    den    ekonomiska\r\npolitiken  som  Folkpartiet  liberalerna\r\nförordar   enligt  vad  som   anförs   i\r\nmotionen.\r\n2.  Riksdagen godkänner riktlinjerna  för\r\nbudgetpolitiken enligt vad som anförs  i\r\nmotionen.\r\n3.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom   sin  mening  vad  som  i  motionen\r\nanförs    om   inriktningen    av    den\r\nekonomiska politiken syftande  till  att\r\nuppnå 3 % årlig BNP-tillväxt.\r\n4.  Riksdagen godkänner målet att statens\r\nfinanser  skall  vara i balans  över  en\r\nkonjunkturcykel.\r\n5. Riksdagen fastställer utgiftstaket för\r\nstaten  inklusive ålderspensionssystemet\r\nvid  sidan  av  statsbudgeten  till  852\r\nmiljarder kronor för 2004.5\r\n6.  Riksdagen godkänner riktlinjerna  för\r\nskattepolitiken enligt vad som anförs  i\r\nmotionen.\r\n7.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom   sin  mening  vad  som  i  motionen\r\nanförs  om  behovet av en  utredning  om\r\nsocialförsäkringarna.\r\n8.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom   sin  mening  vad  som  i  motionen\r\nanförs  om  avveckling av  det  statliga\r\nbolagsinnehavet.\r\n\r\n2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd):\r\n\r\n1.  Riksdagen  godkänner de grundläggande\r\nutgångspunkter   för   den    ekonomiska\r\npolitiken      som     Kristdemokraterna\r\nförordar (avsnitt 6.1).\r\n2.  Riksdagen  godkänner de förslag  till\r\ninriktning  av den ekonomiska  politiken\r\nsom      Kristdemokraterna      förordar\r\n(avsnitten 6.2, 6.2.2-6.2.7).\r\n3.  Riksdagen  godkänner det övergripande\r\nmål  för  den  ekonomiska politiken  som\r\nKristdemokraterna   förordar    (avsnitt\r\n6.2.1).\r\n4.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom   sin   mening  vad  som  anförs   i\r\nmotionen   om   EMU-samarbetet   (avsnitt\r\n6.3).\r\n5.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom   sin   mening  vad  som  anförs   i\r\nmotionen     om     skattekvoten     och\r\nutgiftstakens  andel  av  BNP  på   sikt\r\n(avsnitten 10 och 11).\r\n6.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom   sin   mening  vad  som  anförs   i\r\nmotionen  om skuldkvotens andel  av  BNP\r\n(avsnitt 6.1.6).\r\n7. Riksdagen fastställer utgiftstaket för\r\nstaten  inklusive ålderspensionssystemet\r\nvid  sidan  av  statsbudgeten  till  853\r\nmiljarder   kronor  år   2004   (avsnitt\r\n11.4).\r\n8.  Riksdagen  godkänner de  prioriterade\r\nbudgetområden  för  budgetpolitiken  som\r\nanges  i  motionen  som  riktlinje   för\r\nregeringens     kommande    budgetarbete\r\n(avsnitt 8.1-8.7).\r\n9.  Riksdagen begär att regeringen lägger\r\nfram förslag till en långsiktig inkomst-\r\noch  utgiftsstrategi i enlighet med  vad\r\nsom anförs i motionen (avsnitt 7.1.4).\r\n10. Riksdagen begär att regeringen lägger\r\nfram  förslag  till  ett  kompletterande\r\nbalansmål    för   statens   finansiella\r\nsparande    över    en   konjunkturcykel\r\n(avsnitt 7.1.2).\r\n\r\n2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c):\r\n\r\n1.   Riksdagen   beslutar   godkänna   de\r\nallmänna  riktlinjer för den  ekonomiska\r\npolitiken  som  Centerpartiet   förordar\r\n(avsnitt 5).\r\n2.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom sin mening vad i motionen anförs  om\r\nett balanskrav på statens finanser.\r\n3.   Riksdagen   beslutar   godkänna   de\r\nriktlinjer   för   budgetpolitiken   som\r\nCenterpartiet förordar (avsnitt 6).\r\n4. Riksdagen fastställer utgiftstaket för\r\nstaten  inklusive ålderspensionssystemet\r\ntill  818 miljarder kronor 2004 (avsnitt\r\n6).\r\n5.      Riksdagen      godkänner      som\r\nplaneringsförutsättningar            den\r\npreliminära  beräkningen av utgiftstaken\r\nför 2005 och 2006 (avsnitt 6).\r\n6.   Riksdagen   beslutar   godkänna   de\r\nriktlinjer   för   skattepolitiken   som\r\nCenterpartiet förordar (avsnitt 7).\r\n\r\n2002/03:Fi23 av Mats Odell m.fl. (kd):\r\n\r\n1.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom sin mening vad i motionen anförs  om\r\nefterlevnaden av budgetlagen.\r\n\r\nFöljdmotion med anledning av skrivelse\r\n101\r\n\r\n\r\n2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl.\r\n(fp):\r\n\r\n1.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom sin mening vad i motionen anförs  om\r\natt  skrivelsen visar att  redan  gjorda\r\nåtaganden   inte  kan  finansieras   med\r\nregeringens nuvarande politik.\r\n2. Riksdagen begär att regeringen utreder\r\nmöjligheterna  att för  statsfinansernas\r\ndel  skapa liknande mått som balanstalet\r\ni    pensionssystemet   för   att   mäta\r\nåtaganden          mot          framtida\r\nfinansieringsmöjligheter.\r\n\r\nMotioner från allmänna motionstiden 2002\r\n\r\n\r\n2002/03:Fi272 av Kerstin-Maria Stalin\r\n(mp):\r\n\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som\r\nsin  mening  vad  i  motionen  anförs  om\r\nlångsiktighet   och   framförhållning   i\r\nbudgetarbetet.\r\n\r\n2002/03:Fi273 av Gudrun Schyman m.fl.\r\n(v):\r\n\r\nRiksdagen  beslutar  att  låta  utvärdera\r\nbudgetprocessen   och   därefter    pröva\r\nförslag till förändringar i enlighet  med\r\nvad i motionen anförs.\r\n\r\n2002/03:Fi275 av Maria Wetterstrand m.fl.\r\n(mp):\r\n\r\nRiksdagen tillkännager för regeringen som\r\nsin  mening  vad  i  motionen  anförs  om\r\nbehovet              av               ett\r\nnationalförmögenhetsperspektiv.\r\n\r\n2002/03:So250 av Maud Olofsson m.fl. (c):\r\n\r\n1.  Riksdagen tillkännager för regeringen\r\nsom sin mening vad i motionen anförs  om\r\nen barnbilaga till statsbudgeten.</pre><pre></pre><pre></pre><pre>\r\nBilaga 2\r\nFinansutskottets offentliga utfrågning\r\nom   lönebildningen  och  den  ekonomiska\r\ntillväxten\r\nTid:    Torsdagen   den    13    februari\r\n09.00-11.35\r\n\r\nLokal: Skandiasalen\r\n\r\n\r\nInbjudna\r\n\r\nRiksbankschef Lars Heikensten\r\nGeneraldirektör     Ingemar      Hansson,\r\nKonjunkturinstitutet\r\nGeneraldirektör     Anders     Lindström,\r\nMedlingsinstitutet\r\nDeltagande ledamöter\r\nSven-Erik Österberg (s), ordförande\r\nFredrik Reinfeldt (m), vice ordförande\r\nKarin Pilsäter (fp)\r\nKjell Nordström (s)\r\nMats Odell (kd)\r\nGunnar Axén (m)\r\nChrister Nylander (fp)\r\nTomas Högström (m)\r\nAgneta Gille (s)\r\nSiv Holma (v)\r\nJörgen Johansson (c)\r\nFinansutskottets offentliga utfrågning om\r\nlönebildningen    och   den    ekonomiska\r\ntillväxten\r\nOrdföranden:    Utskottets     ledamöter,\r\nmedier,  åhörare  och  inte  minst   våra\r\nföredragande, nämligen riksbankschef Lars\r\nHeikensten,    generaldirektör    Ingemar\r\nHansson   och   generaldirektör    Anders\r\nLindström hälsas hjärtligt välkomna  till\r\ndagens  utfrågning  om  lönebildning  och\r\nekonomisk tillväxt.\r\nBakgrunden   till   att  finansutskottet\r\nville  ha den här utfrågningen är att  vi\r\nväldigt  noga  har följt  den  ekonomiska\r\ntillväxten  och  utvecklingen,   sett   i\r\nförhållande   till   hur   den    svenska\r\nlönebildningen  har  fungerat  och  också\r\ntill förutsättningarna i framtiden -  hur\r\nden   kommer  att  fungera.  Det  är  med\r\nspänning   vi   ser  fram   emot   dagens\r\nutfrågning.\r\nVi  har tänkt oss upplägget så att  Lars\r\nHeikensten  får  inleda.  Sedan  får   vi\r\nlyssna  till Ingemar Hansson och därefter\r\ntill Anders Lindström. Innan vi sedan går\r\nvidare till själva utfrågningen har vi en\r\nkort kaffepaus.\r\nÄnnu   en   gång   hälsas  ni   hjärtligt\r\nvälkomna.  Härmed lämnar jag  ordet  till\r\nriksbankschef Lars Heikensten. Varsågod!\r\nLars  Heikensten: Tack så  mycket,  Sven-\r\nErik! Låt mig börja med att tacka för att\r\njag  fått chansen att i dag komma hit för\r\natt   tala  om  ämnet  lönebildning   och\r\nekonomisk  tillväxt. Inte  minst  är  det\r\nbra,   tycker  jag,  att  få   göra   det\r\ntillsammans  med  Anders  Lindström   och\r\nIngemar   Hansson.  De  är   ju   chefer,\r\nsärskilt  Anders  men även  Ingemar,  för\r\nmyndigheter  som  på ett  väldigt  direkt\r\nsätt  är  sysselsatta med  lönebildningen\r\noch  med  frågor  som har  att  göra  med\r\nlöneutvecklingen.\r\nFör  Riksbanken är det på ett sätt  inte\r\nriktigt  så. Vår huvuduppgift handlar  om\r\ninflationen. Men som en del i arbetet med\r\natt  ha  inflationen  under  kontroll  är\r\nlönerna   naturligtvis  väsentliga.   Jag\r\nåterkommer senare till detta.\r\nInledningsvis  tänkte jag  ta  upp  fyra\r\nolika  saker. Principiellt ska jag  nämna\r\nnågot  om  hur löneutvecklingen  påverkar\r\nvårt sätt att arbeta och hur den påverkar\r\npenningpolitiken. Sedan tänkte  jag  ägna\r\nlite   uppmärksamhet   åt   den   senaste\r\nbedömningen  som vi har  gjort  och  lite\r\ngrann   kommentera   hur   vi   ser    på\r\nlöneutvecklingen   under   den   närmaste\r\ntiden.  Därefter  tänkte  jag  vara   mer\r\nnormativ  och  resonera om  vad  som  kan\r\ntänkas       vara       ett       rimligt\r\nlönekostnadsutrymme   på   längre   sikt.\r\nAvslutningsvis  tänkte  jag   dra   några\r\nslutsatser av de här resonemangen.\r\nJag    börjar    med    lönekostnadernas\r\nbetydelse. Eftersom lönekostnaderna utgör\r\n70  %  av  det totala förädlingsvärdet  i\r\nekonomin  är  det  ganska  uppenbart  att\r\nlönekostnaderna har en stor betydelse för\r\nhur   kostnader  och  priser  i  ekonomin\r\nutvecklas. Om vi ska göra bedömningar  av\r\ninflationsutsikterna     blir      därmed\r\nlönekostnaderna i det sammanhanget en  av\r\nde      viktigaste     faktorerna.     Om\r\nlönekostnadsutvecklingen  är  för   snabb\r\nleder  det  till  att  man  hamnar  i  en\r\nsituation där företagen påtagligt tvingas\r\nhöja  sina priser. Resultatet kan då lätt\r\nbli en inflation över vårt mål. Då hamnar\r\nvi i situationen att penningpolitiken kan\r\nbehöva  stramas åt och räntan höjas.  Det\r\nleder till att inflationen återförs  till\r\nmålet,   men   till   priset   av    ökad\r\narbetslöshet och vikande tillväxt.\r\nUtvecklingen av arbetslösheten hänger  i\r\ngrund  och  botten  samman  med  hur  väl\r\narbetsmarknaden    och     lönebildningen\r\nfungerar. Detta får vi nog tillfälle  att\r\nåterkomma till.\r\nHur   man  lägger  upp  penningpolitiken\r\ntror    jag   har   effekter    på    hur\r\nlönebildningen fungerar. Jag tror att den\r\ninflationsmålsregim som vi haft under  de\r\nsenaste  tio åren har bidragit  till  att\r\nminska   osäkerheten  om   den   framtida\r\nprisökningstakten. Det tror jag har varit\r\nvärdefullt   på   en   del   olika   vis.\r\nLöntagarna behöver inte nu på samma  sätt\r\nsom  tidigare oroa sig för att  de  löner\r\nman  får  ut  äts  upp av  prishöjningar.\r\nArbetsgivarna kan också lättare räkna sig\r\nfram  till  vad som kan tänkas  vara  ett\r\nrimligt utrymme för löneökningar.\r\nDet  verkar  också  som  om  det  som  i\r\nlitteraturen    brukar     kallas     för\r\npenningillusion   kan   ha    försvunnit.\r\nArbetsmarknadens parter förefaller  nu  i\r\nstörre  utsträckning än tidigare fokusera\r\npå  de reala lönekostnaderna, inte på  de\r\nnominella,   när  man  diskuterar   inför\r\navtalsrörelserna.\r\nParternas  inflationsförväntningar,  som\r\nvi löpande följer upp, har legat runt 2 %\r\nsedan   år  1996,  vilket  också  är   en\r\nindikation  på  att den här  regimen  har\r\nfungerat relativt väl.\r\nDe    ändrade   förutsättningarna    för\r\nlönebildningen  har  sannolikt   bidragit\r\ntill  att de två senaste avtalsrörelserna\r\nkännetecknas av en hög grad av  samverkan\r\nmellan   arbetsmarknadens   parter.   Det\r\nförefaller  finnas en större  uppslutning\r\ndn tidigare kring att industrin ska ha en\r\nlöneledande roll. Detta har manifesterats\r\ni industriavtalen.\r\nSammantaget  har  vi fått  en  situation\r\nsom  ser ganska annorlunda ut jämfört med\r\nden  vi hade på 1970- och 1980-talen.  De\r\nnominella lönerna har nu ökat med bara  4\r\n%,  medan de ökade med ungefär 8  %  till\r\nexempel  under 1980-talet. Samtidigt  har\r\nvi fått en bättre reallöneutveckling. Det\r\nvar   ju   i  stort  sett  ingen  positiv\r\nreallöneökning alls under 1970- och 1980-\r\ntalen  men under 1990-talet har den,  får\r\nman väl säga, varit hyfsad.\r\n\r\nLöneutveckling 1970-2002\r\n\r\nIndex     1970=100\r\nIndex 1993=100\r\n\r\nAnm.   preliminärt   jan.-   nov.    2002\r\nKälla: SCB\r\nLåt  mig  nu  ta mig an nästa område  och\r\nblicka  framåt på de närmaste  åren.  Vad\r\nska man tro om lönekostnadsutvecklingen?\r\nNär   vi  gör  våra  inflationsprognoser\r\nmåste   vi   utgå  från  bedömningen   av\r\nlöneavtalen,     efterfrågetrycket     på\r\narbetsmarknaden,         produktiviteten,\r\nvinstmarginalerna,\r\ninflationsförväntningarna, skatterna  och\r\nså  vidare. Det är en mängd faktorer  som\r\nmåste  beaktas.  Lönerna  är  en  av   de\r\nviktigaste i sammanhanget.\r\nI  höst  inleds avtalsförhandlingar  för\r\nungefär  2  miljoner  arbetstagare.   Det\r\nsäger  sig självt att utfallet av de  här\r\nförhandlingarna är av avgörande betydelse\r\nför  inflationsutvecklingen,  och  därmed\r\nför   penningpolitiken.  I  den   senaste\r\ninflationsrapporten, som kom i  december,\r\ngjorde  vi  bedömningen att  konjunkturen\r\nförsiktigt skulle återhämta sig under det\r\nhär   året  -  efter  en  relativt   mild\r\nkonjunkturnedgång. Vi såg framför oss  en\r\narbetsmarknad som måste sägas vara ganska\r\nstark om man betänker att vi har haft  en\r\navmattning  i två år. Visserligen  trodde\r\nvi  att sysselsättningen skulle komma att\r\nfalla något i början av det här året  för\r\natt   sedan   vända   uppåt   igen,   men\r\narbetslösheten förväntades vara  fortsatt\r\nförhållandevis låg.\r\nDet  ansträngda  läget i kommunerna  och\r\nlandstingen  gjorde att vi  inte  räknade\r\nmed  att Kommunal skulle få igenom  några\r\nmer  omfattande ytterligare  löneökningar\r\nför  sina  medlemmar.  Efterfrågeläget  i\r\nekonomin  bedömdes  sammantaget   ha   en\r\nganska      dämpande      effekt       på\r\nlöneutvecklingen. Vi trodde  därför  inte\r\nheller på några större spridningseffekter\r\nfrån Kommunals avtalsuppsägning.\r\nDe  här  bedömningarna har  vi  inte  på\r\nnågot  mer  påtagligt sätt haft anledning\r\natt ändra när vi senast hade sammanträde,\r\nden  6  februari. Vi gick då inte  in  på\r\nalla  detaljer. Det gör vi mer i  samband\r\nmed att vi gör inflationsrapporter. En ny\r\nsådan  kommer i mitten av mars,  och  den\r\nfår  jag  då  tillfälle  att  komma  till\r\nutskottet och prata om.\r\nJag   tror   att  det  är  viktigt   att\r\nunderstryka att lönerna bara utgör en del\r\nav   kostnaderna   för  arbetskraften   i\r\nföretagen.     Förutom    den     direkta\r\nlönekostnaden tillkommer olika  typer  av\r\nkostnader  för  avtalade och  lagstadgade\r\narbetsgivaravgifter  och  för   förmåner,\r\narbetstidsförkortningar  och  så  vidare.\r\nDet         är         den         totala\r\nlönekostnadsutvecklingen  som  i   första\r\nhand har betydelse för inflationstrycket,\r\ninte  löneutvecklingen i sig.  Därför  är\r\ndet  också  väldigt viktigt för  oss  att\r\nuppskatta de andra lönekostnaderna.\r\nNär  vi i inflationsrapporten gjorde vår\r\nbedömning  räknade vi med att  de  totala\r\nlönekostnadsökningarna  skulle  ligga  på\r\nungefär 5 % i år och ungefär\r\n4  % nästa år. Av de 5 procenten i år  är\r\nnästan  en  hel  procent olika  typer  av\r\nlönebikostnader,  som hänger  ihop  bland\r\nannat    med    ökade    avgifter    till\r\navtalsbaserade system.\r\nI  den  prognos som vi gjorde  antog  vi\r\natt   produktivitetsutvecklingen   skulle\r\nåterhämta  sig lite grann och  närma  sig\r\nden  mer  trendmässiga  nivån.  Samtidigt\r\nvarnade  vi i december för att det  fanns\r\nen  risk  för  att lönekostnadsökningarna\r\nskulle  kunna komma att bli högre  än  de\r\n4-5  %  som  vi räknat med. Mycket  beror\r\nnaturligtvis          på           vilken\r\nkonjunkturutveckling  det  blir.  Om  det\r\nblir  den återhämtning som vi räknat  med\r\neller  om  det  skulle gå  snabbare  ökar\r\nsjälvklart riskerna för detta, och skulle\r\ndet  bli  en  svagare  utveckling  än  vi\r\nräknat med minskar riskerna.\r\nUtifrån   den  faktiska  statistik   som\r\nkommit in under senare tid när det gäller\r\njust  löner  och produktivitetsutveckling\r\nser  det aningen bättre ut. Det om  något\r\ntalar för att de här riskerna skulle vara\r\nmindre      -     både     sett      till\r\nproduktivitetsstatistiken               i\r\nnationalräkenskaperna och sett  till  den\r\nsenaste lönestatistiken.\r\nSamtidigt är det viktigt att komma  ihåg\r\natt  de  lokala förhandlingarna  inte  är\r\nhelt avslutade. Vi vet av erfarenhet  att\r\nman  tenderar att retroaktivt  räkna  upp\r\nlönekostnaderna.  Det  har   varit   rätt\r\npåtagliga  sådana  upprevideringar  under\r\nsenare år.\r\nDet  finns  en faktor som  kan  göra  en\r\nlite   mer   pessimistisk  om   den   här\r\nbedömningen,  nämligen den rätt  kraftiga\r\nuppgång i el- och oljepriser som vi  haft\r\nunder  de senaste månaderna. Även om  vår\r\nhuvudbedömning är - detta framgår av  det\r\npressmeddelande som vi producerade den  6\r\nfebruari  - att den inte kommer att  bita\r\nsig   fast  eller  sätta  sig   i   ökade\r\ninflationsförväntningar  i  någon  större\r\nutsträckning, finns naturligtvis en  risk\r\nför  detta. Skulle så ske och det  i  sin\r\ntur  får effekter på lönebildningen  blir\r\nsituationen mer besvärlig att hantera.\r\nJag  går  nu  över  till  den  normativa\r\ndelen.  Lönekostnadsutvecklingen  spelar,\r\nsom  jag tidigare var inne på, en  viktig\r\nroll   för  Riksbanken  därför  att   den\r\npåverkar  inflationen. Samtidigt  är  det\r\negentligen inte så att Riksbanken behöver\r\nha   någon   speciell  synpunkt   på   om\r\ninflationen  blir lite högre  eller  lite\r\nlägre;  det är så att säga inte vår  sak,\r\nutan  vår  sak är att, oberoende  av  hur\r\nlönekostnaderna utvecklas,  se  till  att\r\ninflationen blir 2 % framöver. Men det är\r\nuppenbart  att med en löneutveckling  som\r\när  i  linje med vad ekonomin \"tål\"  blir\r\ndet  lättare för oss att klara  det  här.\r\nDet  blir  mindre reala kostnader,  eller\r\nför  att  tala klarspråk: Tillväxten  kan\r\nbli   högre  och  arbetslösheten   lägre,\r\nvilket ju är en fördel.\r\nPå  lång  sikt  kan  lönerna  inte  växa\r\nsnabbare  än värdet av det som produceras\r\n-  de  varor och tjänster som  tas  fram.\r\nProduktivitetsutvecklingen   är    alltså\r\navgörande       för        hur        hög\r\nlönekostnadsutvecklingen kan tänkas vara.\r\nJu  starkare produktivitetstillväxten är,\r\ndesto högre kan löneökningarna vara,  med\r\nhänsyn tagen till arbetstidsförkortningar\r\noch annat.\r\nUtgångspunkten för det här  resonemanget\r\när  dock  att  ekonomin  befinner  sig  i\r\nbalans - att löne- och vinstandelarna  är\r\nstabila  osv.  Nästa diagram  handlar  om\r\ndetta.  Ni kan se att vinstandelarna  kan\r\nmätas  på  lite olika sätt men bilden  är\r\ntydlig,  de har krupit ned gradvis  under\r\nett  antal  år.  De reala lönekostnaderna\r\nhar    alltså    stigit    snabbare    än\r\nproduktivitetstillväxten. Löneandelen har\r\ndärmed  stigit. Detta är inte långsiktigt\r\nhållbart,  utan på sikt måste  vi  ha  en\r\nanpassning  av  löne-  och  vinstandelar,\r\nungefär till vad som råder i vår omvärld,\r\nför   att   vi   ska  kunna   säkerställa\r\nkapitalbildning    och     sysselsättning\r\nframöver.\r\nI   diskussionen   om   löneutvecklingen\r\nförekommer   det   olika   ansatser   och\r\ntumregler   för  att  bedöma  hur   stort\r\nlönekostnadsutrymmet kan tänkas  vara  på\r\nlängre sikt eller hur en lönekostnadsnorm\r\nskulle kunna tänkas se ut. Alla bygger på\r\natt  man  har en trovärdig penningpolitik\r\noch   på  att  man  kan  räkna  med   att\r\ninflationen i genomsnitt blir i linje med\r\ndet  mål  som vi har satt upp. Men  sedan\r\nkan  man  göra lite olika bedömningar  av\r\njust produktivitetsutvecklingen.\r\nTrots     problemen    med    de     här\r\nberäkningarna, trots att de kan göras  på\r\nlite   olika  sätt,  tenderar  de  ganska\r\ngenomgående att landa på samma  resultat,\r\nnämligen     att    en    löneökningstakt\r\nnågonstans mellan 3,5 % och 4 % på längre\r\nsikt  skulle kunna vara rimlig.  Men  jag\r\ntror  att  det finns anledning  att  vara\r\nförsiktig  med den typen av  bedömningar.\r\nEtt  problem är att de lätt tenderar  att\r\nleva  sitt  eget liv och bli ett  golv  i\r\nlöneförhandlingarna. Om det blir  på  det\r\nsättet  fungerar  det inte,  för  det  är\r\ngenomsnittet  som ska  hamna  på  de  här\r\nnivåerna.\r\nFör  en försiktig bedömning talar  också\r\ndet  faktum  att  Sverige  inom  en  inte\r\nalltför  avlägsen framtid kan  komma  att\r\nvara  med i EMU. Och även om vi  inte  är\r\ndet  konkurrerar vi i hög grad med  andra\r\neuropeiska länder. Under de senaste  åren\r\nhar   lönekostnaderna  i  Sverige  stigit\r\nsnabbare,   med   ungefär   1    %,    än\r\nlönekostnaderna i euroområdet.  Detta  är\r\nbara hållbart om man föreställer sig  att\r\nproduktivitetsutvecklingen  i  det  långa\r\nloppet  kommer  att  vara  1  %  högre  i\r\nSverige än i euroområdet.\r\nYtterligare  en  faktor som  jag  tycker\r\nmanar  till försiktighet är att  en  inte\r\noväsentlig  förklaring till  att  vi  har\r\nhaft  en  bra produktivitetsutveckling  i\r\nSverige  under den senare delen av  1990-\r\ntalet är framväxten av telekomsektorn. Om\r\nman  räknar bort telekomproduktionen från\r\nnäringslivet  ökade  produktiviteten  med\r\nbara  1,9 % under åren 1995-2000,  annars\r\nmed  2,8  %. Jag behöver inte påpeka  att\r\nframtiden för telekomsektorn framstår som\r\nrelativt  osäker.  Naturligtvis  kan  man\r\ninte utesluta att andra sektorer kan dyka\r\nupp    som   har   en   motsvarande   bra\r\nutveckling.   Men   att   inteckna    ett\r\nlöneutrymme          baserat           på\r\nproduktivitetsstegringar      som      vi\r\nhistoriskt  haft  i den sektorn  är  ändå\r\ninte helt förnuftigt.\r\nDet  finns också skäl att påminna om att\r\ndet  nominella  lönekostnadsutrymmet  här\r\nkan, om vi skulle komma att gå med i EMU,\r\npåverkas   också  av  ett   annat   skäl,\r\nnämligen att ECB möjligen - tolkningen är\r\ninte   alldeles  självklar  -   har   ett\r\nambitiösare    inflationsmål    än    vad\r\nRiksbanken har. Skulle det vara så, krävs\r\ndet vid oförändrad produktivitetstillväxt\r\nen  lägre  ökningstakt för  de  nominella\r\nlöneökningarna. Det här har  naturligtvis\r\ningen  betydelse  för  de  reala  lönerna\r\neller vad man faktiskt till slut får  när\r\ninflationen  är borträknad. Men  det  kan\r\npåverka    kraven   på   den    nominella\r\nlöneökningstakten.\r\nFör  att  avrunda kan jag säga följande.\r\nOmläggningen  av  stabiliseringspolitiken\r\nhar   bidragit  till  att   den   svenska\r\nlönebildningen har fungerat bättre  i  de\r\ntvå   senaste  avtalsrörelserna  än   som\r\ntidigare   var   fallet.   De   nominella\r\nlönernas  ökningstakt, som  jag  tidigare\r\nhär visat på, har närmat sig mera rimliga\r\nnivåer. Samtidigt har, och det är  kanske\r\ndet mest dramatiska, löntagarna kunnat få\r\ngoda  reallöneökningar, vilket alls  inte\r\nvar fallet tidigare. Denna utveckling har\r\nunderstötts, har vi kunnat konstatera, av\r\nen god produktivitetsutveckling under den\r\nhär perioden.\r\nNär  vi blickar framåt är bilden i flera\r\navseenden mer oroande. Vinsterna är,  som\r\njag       tidigare      visat,       mera\r\ntillbakapressade, vilket inte  ger  samma\r\nutrymme som det vi tidigare hade. Det  är\r\nheller  inte,  som  sagt,  uppenbart  att\r\nproduktivitetsutvecklingen kan  bli  lika\r\nhög  som den varit under senare delen  av\r\n1990-talet.\r\nMot   den  bakgrunden,  men  också   med\r\nhänsyn  till  utvecklingen  i  omvärlden,\r\nfinns  det  behov  av  att  få  ned   den\r\ngenomsnittliga  löneökningstakten   till,\r\neller  till  och med under,  3,5  %.  Det\r\nförefaller vara den \"rimliga\"  nivån  att\r\ninrikta sig på.\r\nI  dagsläget  är  det  där  naturligtvis\r\ningen  enkel uppgift. Arbetsmarknadsläget\r\nnu  är  ju  ett  helt annat  än  det  var\r\ntidigare     under     1990-talet,     då\r\narbetslösheten var hög. Det är  den  inte\r\nalls  på samma sätt nu. Vi vet också  att\r\ndet  trots  avmattningen råder  brist  på\r\narbetskraft i en del sektorer. Till detta\r\nkommer tendenserna till kompensationskrav\r\nsom,   om  de  skulle  sprida  sig,   kan\r\nkomplicera lönebildningen ytterligare  om\r\nkonjunkturen vänder uppåt.\r\nSedan  finns det också oroande tendenser\r\nnär  det gäller arbetskraftsutbudet.  Den\r\ndemografiska utvecklingen ser ut att vara\r\nsådan att vi får alltfler äldre under det\r\nnärmaste decenniet. Det innebär  att  det\r\nställs  krav på mer arbetskraft  i  vissa\r\nsektorer,  inte  minst i  den  offentliga\r\nsektorn  - inom äldrevården till exempel.\r\nSamtidigt innebär det att det blir  färre\r\npersoner  i arbetskraften, att  det  blir\r\nfärre    personer    som    står     till\r\narbetsmarknadens förfogande.  Till  detta\r\nkommer    bekymren   med   bland    annat\r\nsjukfrånvaron.\r\nAvslutningsvis  vill  jag  säga  att  jag\r\ntycker att det är viktigt att lyfta  fram\r\nuppgiften att få fler människor i  arbete\r\nsom den verkligt avgörande utmaningen för\r\nden   ekonomiska  politiken  i  den   här\r\nsituationen.   Det   skulle    underlätta\r\nlönebildningen. Naturligtvis  skulle  det\r\nockså   skapa  ett  bättre  utrymme   för\r\nekonomisk  tillväxt framöver.  Kanske  är\r\ndet  ett  väl  så  viktigt  tema  för  en\r\nhearing     i     finansutskottet     som\r\nlönebildningen i sig. Här har vi nämligen\r\natt  göra med åtgärder som i väldigt  hög\r\ngrad ligger i riksdagens händer. Tack  så\r\nmycket!\r\nOrdföranden:   Tack   för    det,    Lars\r\nHeikensten.    Ingemar    Hansson    från\r\nKonjunkturinstitutet   får   nu    ordet.\r\nVarsågod!\r\nIngemar Hansson: Tack så mycket och  tack\r\nför att jag blev inbjuden hit.\r\nLönebildningen    är    en     av     de\r\nsamhällsekonomiskt     absolut      allra\r\nviktigaste frågorna och bestämmer  i  hög\r\ngrad    vilken   tillväxt   och    vilken\r\nsysselsättningsutveckling   vi   kan   nå\r\nframöver.   Därför   är   det    särskilt\r\nglädjande att jag inbjudits för att prata\r\njust om lönebildningen.\r\nLönebildningen   har   varit,   och   är\r\nfortfarande,  enligt min  bedömning,  ett\r\nproblem,  en  kritisk punkt,  för  svensk\r\nekonomi.   Jag  tänkte  först  prata   om\r\nlöneutvecklingen  i Sverige  jämfört  med\r\nomvärlden  under de senaste 20 åren.  Jag\r\nkommer   också  att  prata  om   de   nya\r\nvillkoren för lönebildningen, oavsett  om\r\nvi  går  med  i  EMU eller  inte.  Vidare\r\nkommer   jag  att  visa  på  hur   viktig\r\nlönebildningen   är   för   den   samlade\r\nproduktionen,        välfärden        och\r\nsysselsättningen.  Slutligen   blir   det\r\nnågra     punkter     om     hur     dels\r\narbetsmarknadens parter, dels  regeringen\r\noch   riksdagen   kan   främja   en   mer\r\nvälfungerande lönebildning.\r\n\r\nNominell timlön i näringslivet 1982-2002\r\n\r\nÅrligt   procentuell  förändring,   3-års\r\nglidande medeltal, nationell valuta\r\n\r\nVi   kan   börja   med   att   titta   på\r\nlöneutvecklingen  under  de  senaste   20\r\nåren.  Ni  ser här ett diagram som  visar\r\ntimlöneutvecklingen i näringslivet dels i\r\nSverige,  dels  i  euroområdet  under  de\r\nsenaste   20   åren.  Bilderna   har   ni\r\ntillgängliga på papper som delats ut. Här\r\nframkommer   att  löneökningstakten   har\r\navtagit  under senare delen av 1990-talet\r\njämfört med 1980-talet. Det gäller  såväl\r\ni   euroområdet   som  i   Sverige.   Den\r\nviktigaste    observationen    är     att\r\nlöneökningstakten  har  legat   högre   i\r\nSverige än i euroområdet; det gäller  den\r\nallra  största delen av den här perioden.\r\nUnder  de  senaste 15 åren har  så  varit\r\nfallet,  utom under åren 1992,  1993  och\r\n1994.   Svensk  löneökningstakt  låg   då\r\nlägre,  men det var i samband med att  vi\r\nhade en extremt hög arbetslöshet.\r\nSlutsatsen  är  alltså att förutom  under\r\nperioder med extremt hög arbetslöshet har\r\nden    svenska   löneutvecklingen   varit\r\nsnabbare  än  löneökningen i  euroområdet\r\nunder de senaste 15 åren.\r\n\r\nSveriges enhetsarbetskostnader i\r\nnäringslivet relativt euroområdet\r\n\r\nIndex 1980=100\r\n\r\nDet  här kan också illustreras genom  att\r\ntitta  på  hur  enhetsarbetskostnaden   i\r\nnäringslivet har utvecklats  jämfört  med\r\neuroområdet.  Då  tas  hänsyn  även  till\r\nproduktivitetsutvecklingen.    Den    blå\r\nkurvan i diagrammet visar hur de relativa\r\nlönekostnaderna utvecklats, bortsett från\r\nväxelkursvariationer. Index är satt  till\r\n100 år 1980. Diagrammet visar att år 1991\r\nlåg index på ungefär 137. Det betyder att\r\nden     nominella    lönekostnaden    per\r\nproducerad enhet sammantaget har ökat med\r\n37 % mer i Sverige än i euroområdet under\r\nden  här  perioden. Om det vore det  enda\r\nsom  hände  skulle  svensk  industri   ha\r\noerhört  stora  problem. Stora  delar  av\r\nsvensk  industri skulle vara utslagen  om\r\nden relativa kostnaden hade ökat med 37 %\r\nsedan år 1980.\r\nOrsaken till att vi fortfarande  har  en\r\nhyggligt  stark  svensk industri  är  att\r\nväxelkursen  under den här  perioden  har\r\njusterats ned ett antal gånger.  Formellt\r\nhade  vi  fast växelkurs, men det  visade\r\nsig  ohållbart  att ha en fast  växelkurs\r\nmed  den  lönekostnadsutveckling  som  vi\r\nhade.   Därför   har  det  skett   starka\r\ndeprecieringar  av  kronan,  först  genom\r\ndevalveringarna 1980 och 1981  och  sedan\r\ndå   vi   gick  över  till  en   flytande\r\nväxelkurs  1992. Den streckade  kurvan  i\r\ndiagrammet   visar   hur   den   relativa\r\nlönekostnaden har utvecklats om  vi  även\r\ntar  hänsyn  till  växelkursförändringar.\r\nSom  ni  ser har lönekostnaden i  stället\r\nsjunkit  med ungefär 25 % år 2001 jämfört\r\nmed   1980  års  nivå.  Om  man   beaktar\r\nväxelkursjusteringar      har      alltså\r\nlönekostnaden  i  själva  verket  sjunkit\r\nrelativt   sett.  Därför   har   Sveriges\r\nindustri     i     dag     en     hygglig\r\nkonkurrensposition.  Vi   har   betydande\r\növerskott i bytesbalansen.\r\nDock  är  en fast växelkurs som justeras\r\ndå  och då ingen hållbar regim. Så kan en\r\nekonomi  inte  ha det på sikt,  utan  det\r\nleder  till en hög inflation och en  svag\r\nreallöneutveckling, som  redovisats  från\r\nRiksbanken. I Sverige kom vi, liksom  man\r\ngjorde  i  många andra länder, fram  till\r\natt  det  inte  var hållbart  att  ha  en\r\ninflationsekonomi av det  slaget.  Därför\r\nsade vi i början av 1990-talet: Nu ska vi\r\nha  en  flytande växelkurs, men  med  ett\r\ninflationsmål. Vi ska ha ett mål om  2  %\r\ninflation.\r\nDärmed        är        vägen        med\r\nväxelkursjusteringar   stängd.   Framöver\r\nkommer  vi  inte  att  kunna  anpassa  en\r\nalltför hög lönekostnadsutveckling  genom\r\natt  låta  växelkursen  sjunka.  Har   vi\r\nungefär samma inflationsmål som omvärlden\r\nkommer vi på sikt att i genomsnitt ha  en\r\nstabil                         växelkurs.\r\nVäxelkursjusteringsvägen är alltså stängd\r\nifall  vi stannar utanför EMU. Om vi  går\r\nmed  i EMU är det ännu tydligare att  man\r\ninte  kan ändra växelkursen, utan då  har\r\nvi en gång för alla fast växelkurs.\r\nDet  som  fram till år 1995 kompenserade\r\nför        en        alltför        stark\r\nlönekostnadsutveckling,          nämligen\r\nväxelkursnedjusteringar,  är  således  en\r\nväg som är stängd oavsett om vi går med i\r\nEMU         eller        inte.         Om\r\nlönekostnadsutvecklingen  även   framöver\r\ntenderar  att  bli högre i Sverige  än  i\r\nomvärlden kommer det, om vi inte är med i\r\nEMU,   att  mötas  genom  en  åtstramande\r\npenningpolitik som ökar arbetslösheten  i\r\nden   grad  som  krävs  för  att   bromsa\r\nlöneutvecklingen. Går vi med i EMU kommer\r\nvi  att  tappa  marknadsandelar  och  den\r\nvägen tappa sysselsättning.\r\nDen första och viktigaste slutsatsen  är\r\nalltså   att   vägen   med   systematiska\r\nväxelkursjusteringar är stängd oavsett om\r\nvi  går  med i EMU eller inte. I  stället\r\nkommer    framöver   en    alltför    hög\r\nlönekostnadsutveckling  att  resultera  i\r\natt   arbetslösheten   blir   högre   och\r\nsysselsättningen lägre än i annat fall.\r\nPå  Konjunkturinstitutet har  vi  räknat\r\npå     en     långsiktig    ökning     av\r\narbetskraftskostnaderna ifall vi har en 2\r\n%  inflationsmålsregim respektive  om  vi\r\ngår med i EMU. Som Riksbanken sagt bygger\r\ndetta       på       antaganden        om\r\nproduktivitetsutvecklingen    i    svensk\r\nekonomi.\r\n\r\nVi bedömer att produktiviteten ökar på\r\nett sådant sätt att reallönerna på lång\r\nsikt kan öka med ungefär 2 %. Det är den\r\nbästa bedömningen vi kan göra utifrån\r\nbefintlig statistik. Men jag håller med\r\nRiksbanken om att det är en stor\r\nosäkerhet om detta. Det är ett betydande\r\nosäkerhetsintervall runt de 2 procenten.\r\n\r\nNominella arbetskostnader och reallöner\r\npå lång sikt\r\n\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nGivet att reallönerna ökar med 2 % -  och\r\ndet  räknar vi  med att de på sikt kommer\r\natt  göra oberoende av om vi  är   med  i\r\nEMU  eller  inte - bestäms  utrymmet  för\r\narbetskraftskostnadsökningar på lång sikt\r\nav  inflationsmålet. Vår bedömning är  då\r\natt    vi   för   närvarande   har    ett\r\ninflationsmål  om 2 %  som  har  en  stor\r\ntrovärdighet,     och      då      kommer\r\narbetskraftskostnaderna på sikt  att  öka\r\nmed  2 + 2 %, det vill säga med 4 %.  Går\r\nSverige  med  i  EMU har  vi  bedömt  och\r\ntolkat ECB:s inflationsmål så att man  på\r\nsikt kommer att uppnå 1 ½ % inflation. Är\r\ndet               sant               blir\r\narbetskraftskostnadsutvecklingen 3 ½ %  i\r\ngenomsnitt, om Sverige går med i EMU.\r\nMen  som ni ser i det här diagrammet  är\r\ndet        bara       den       nominella\r\narbetskraftskostnadsutvecklingen      som\r\nskiljer.  Den reala utvecklingen  bedömer\r\nvi  kunna bli densamma. Det här gäller på\r\nlång  sikt och inkluderar en på lång sikt\r\nstabil  vinstandel. Vår bedömning är  att\r\nsåväl  Riksbanken  som  ECB  har  en  hög\r\ntrovärdighet. De kommer i snitt att uppnå\r\nsina inflationsmål. Givet detta och givet\r\nvårt produktivitetsantagande kommer också\r\nlönekostnaden att öka på  sikt  med  3  ½\r\nrespektive 4 %. Man kan säga att  det  är\r\ngivet  av  den penningpolitiska  regimen,\r\noch  det  är inte påverkbart av vare  sig\r\nsvensk arbetsmarknads parter eller svensk\r\nregering och riksdag.\r\nVad  som  anpassas, oavsett  om  Sverige\r\ngår  med  i EMU eller inte, är i  stället\r\narbetslösheten. För att spetsa  till  det\r\nkan  man säga att arbetsmarknadens parter\r\nnumera  har inflytande över den  hållbara\r\nsysselsättningen  och arbetslösheten  men\r\npå  sikt  inte  har någon  möjlighet  att\r\npåverka   genomsnittlig   inflation   och\r\ngenomsnittliga lönekostnadsökningar,  för\r\nde   tenderar   att   bestämmas   av   de\r\ninflationsmål som har satts upp,  oavsett\r\nom vi går med i EMU eller inte.\r\n\r\nNominell arbetskostnad per timme i\r\nnäringslivet 1996-2004\r\n\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nFrågan är då hur det ser ut om man tittar\r\npå   de  senaste  åren  och  vill  blicka\r\nframåt.  Är problemen lösta?  Har  vi  nu\r\nfått ned lönekostnadsökningen till en  så\r\npass låg nivå att problemet är löst?  Det\r\nhär  diagrammet  visar  vår  prognos  för\r\narbetskraftskostnadsutvecklingen        i\r\nSverige  respektive  i  euroområdet  fram\r\ntill  2004. Som ni ser ligger vi även  de\r\nsenaste åren och enligt våra prognoser en\r\nbra  bit över lönekostnadsutvecklingen  i\r\neuroområdet.  Vi  ligger  över   den   4-\r\nprocentsgräns  som jag sagt  var  kritisk\r\nför   det  fall  att  vi  har  kvar   vår\r\ninflationsmålsregim.\r\nVi  ser  i det här diagrammet också  att\r\nlöneutvecklingen inom euroområdet  ligger\r\nungefär  på de 3 ½ % som jag sagt  är  en\r\nlångsiktig\r\narbetskraftskostnadsökningstakt       vid\r\nmedlemskap  i  EMU. Den  här  bilden  ger\r\nalltså  ett visst stöd för de 3 ½  %  som\r\njag tidigare nämnt. Men man kan också  se\r\natt  de  svenska lönekostnaderna så  sent\r\nsom 1996, alltså fyra år efter det att vi\r\növergick till en inflationsmålsregim  med\r\n2  %  inflation, steg med så  mycket  som\r\n7  %.  Det  är långt utöver vad  som   är\r\nhållbart  vid 2 % inflation.  Jag  tycker\r\natt det illustrerar den risk som vi lever\r\nmed.      Även     fyra     år      efter\r\ninflationsmålsregimens introduktion  gick\r\nalltså   lönebildningen   så   fel    att\r\narbetskraftskostnaderna ökade med 7 %.\r\nEnligt  min  bedömning är vi  alltså  på\r\nintet  sätt immuna mot misslyckanden  vad\r\ngäller lönebildningen utan det kan mycket\r\nväl  gå fel, och det gick ordentligt  fel\r\nså pass sent som 1996. Därtill skedde det\r\ni  en period när arbetslösheten var långt\r\növer   vad   som   är  samhällsekonomiskt\r\nnågorlunda  rimligt och acceptabelt.  Det\r\nvar  alltså  under en period med  alltför\r\nlåg   sysselsättning  och   alltför   hög\r\narbetslöshet som lönebildningen ändå gick\r\nfel.  Jag tycker att det illustrerar  den\r\nrisk  som vi lever med vad gäller  svensk\r\nlönebildning.\r\nNormen   3   ½   %  för  den  långsiktiga\r\nlönekostnadsökningen för det fall att  vi\r\ngår  med  i EMU ska inkludera allt.  Allt\r\nska  räknas,  kan man säga.  Det  är  den\r\nsammanlagda   arbetskraftskostnaden   för\r\nnäringslivet   som   är   det    viktiga.\r\nHistoriskt   sett  har  lönebikostnaderna\r\nökat  snabbare  än  lönerna.  Räknar  man\r\nframåt bör man åtminstone räkna av kanske\r\nen   halv   procentenhet   för   framtida\r\nkostnadsökningar för pensionsförmåner och\r\nannat  utöver timlönen. Då blir det  3  %\r\nkvar till timlöneutveckling.\r\nVidare  måste  man  räkna  med  en  viss\r\nlöneglidning utöver avtal.  Om  den  lågt\r\nskattas  till  en  procentenhet  får  man\r\nräkna  av ytterligare 1 %. Kvar  blir  då\r\nknappt  2  % i avtalsenliga löneökningar.\r\nFör att man ska nå 3 ½ % löneökning måste\r\nde avtalsmässiga löneökningarna begränsas\r\ntill   högst  2  %.  Detta  visar  vilken\r\nutmaning vi står inför när det gäller att\r\nfå         ned         den        svenska\r\nlönekostnadsutvecklingen.   Icke    desto\r\nmindre  är det just på dessa 3  ½  %  som\r\neuroområdet  ligger. Det är  alltså  inte\r\nnågot  i princip omöjligt, men det  krävs\r\nen anpassning nedåt för svensk del.\r\n\r\nNominell arbetskostnad per timme i\r\nnäringslivet 1996-2010\r\n\r\nÅrlig procentuell förändring\r\n\r\nVi   har  även  gjort  kalkyler  för  den\r\nekonomiska utvecklingen för det fall  att\r\nSverige  går med i EMU. Vi gjorde  dem  i\r\nden   senaste  lönebildningsrapport   som\r\nfinns  tillgänglig, bland annat  på  KI:s\r\nhemsida.  Vi har räknat fram  till  2010,\r\noch   detta   är   den   mest   sannolika\r\nutvecklingen.    Det    är    inte    den\r\nsamhällsekonomiskt  bästa  men  den  mest\r\nsannolika utvecklingen. Vi räknar med att\r\nlönekostnaderna fram till 2010 i  Sverige\r\nkommer att öka något snabbare än de 3 ½ %\r\nsom  är ett slags jämförelsepunkt för det\r\nfall  att  vi går med i EMU.  I  den  här\r\nkalkylen anpassar vi oss gradvis ned till\r\n3  ½ %, men under fem till åtta år ligger\r\nvi däröver.\r\nÄr  då  detta  en acceptabel  utveckling?\r\nLönekostnadsökningen  dämpas  successivt,\r\noch man skulle kunna vara nöjd med detta.\r\nMen enligt vår bedömning är detta inte en\r\nacceptabel eller önskvärd utveckling. Den\r\när  den  mest sannolika, men den är  inte\r\nönskvärd.   Samhällsekonomiskt   är   det\r\noerhört viktigt att också kunna ha en hög\r\nsysselsättning  och en låg  arbetslöshet.\r\nRegeringen och riksdagen har satt upp ett\r\nmål   om  80  %  sysselsättningsgrad  för\r\npersoner  mellan  20  och  64   år.   Vår\r\nbedömning är att man inte kommer  att  nå\r\ndetta  mål utan att sysselsättningsgraden\r\ni  stället, givet den löneutveckling  som\r\njag   beskrivit,  successivt  kommer  att\r\nsjunka tillbaka till drygt 77 %.\r\n\r\nReguljär sysselsättningsgrad i\r\nhuvudscenariot\r\n\r\nI  procent av befolkningen i åldern 20-64\r\når\r\n\r\nDet  är delvis demografiska faktorer  som\r\ngör att sysselsättningsgraden sjunker. 40-\r\ntalisterna        går        in         i\r\nförtidspensionsåldern, och  där  har  man\r\nlägre   förvärvsfrekvens  än   i   övriga\r\nåldersgrupper. Men det är en  del  i  det\r\nhela. Därtill kommer en bedömning av  hur\r\nlönebildningen fungerar. Den här kalkylen\r\nbaserar   sig  på  att  den  så   kallade\r\njämviktsarbetslösheten    uppgår     till\r\nungefär  4  %. För att lönerna  inte  ska\r\nskena  i  väg  behövs  det  ungefär  4  %\r\narbetslöshet,   och  då   når   vi   inte\r\nsysselsättningsmålet.\r\nDet  här  är  alltså det som vi  bedömer\r\nsom  den mest sannolika utvecklingen, men\r\nden  är  absolut  inte samhällsekonomiskt\r\nönskvärd utan det vore samhällsekonomiskt\r\noerhört  mycket bättre om vi kunde  uppnå\r\n80   %  sysselsättning.  Det  skulle   ur\r\nväldigt   många   synvinklar   ge   stora\r\nvinster.  Den totala produktionen  skulle\r\nbli   högre,   och   därmed   skulle   de\r\noffentliga finanserna bli väldigt  mycket\r\nstarkare.\r\nDetta är alltså ingen önskvärd utveckling\r\nutan    vår   bedömning   är   att    det\r\nsamhällsekonomiskt   i    stället    vore\r\nlämpligt  att arbetskraftskostnaderna  de\r\nnärmaste  åren ökar med 3 ½ %,  inte  med\r\ndrygt  4  %.  Om lönekostnadsutvecklingen\r\nkunde begränsas till 3 ½ % även från  och\r\nmed i år skapas det bättre utrymme för en\r\nstigande  sysselsättning  framöver.   Vår\r\nbedömning  är att oavsett om Sverige  går\r\nmed    i    EMU   eller   inte   är    en\r\nlönekostnadsutveckling   om   3    ½    %\r\nsamhällsekonomiskt   väl   avvägd.    Den\r\nprognos om drygt 4 % som vi har är alltså\r\njämfört med detta för hög.\r\n\r\nI  fjolårets lönebildningsrapport  gjorde\r\nvi   en   kalkyl   som   illustrerar   de\r\nsamhällsekonomiska   vinsterna   med   en\r\nbättre  lönebildning. Vi  preciserade  en\r\nbättre      lönebildning     som      att\r\narbetslösheten i genomsnitt skulle  kunna\r\nhållas  på 3 ½ i stället för 5 %. Det  är\r\nen rätt så måttlig skillnad mellan de två\r\nfall som vi har räknat på, och den ligger\r\ninom  det osäkerhetsintervall som  råder.\r\nVi  räknade  då  med att  på  sikt,  inom\r\nfyra-fem år, skulle den bättre fungerande\r\nlönebildningen  leda  till  3   %   högre\r\nsysselsättning. Arbetslösheten skulle bli\r\nlägre,   och  arbetsutbudet  skulle   bli\r\nhögre.  Därmed  skulle  BNP  kunna   vara\r\nungefär  3  %  högre, och sist  men  inte\r\nminst  skulle  de  offentliga  finanserna\r\nförbättras   så   mycket   genom    lägre\r\narbetslöshet  att  det skulle  finnas  45\r\nmiljarder      kronor      mer       till\r\nskattesänkningar och utgiftsreformer.\r\nUtväxlingen  mellan  sysselsättning  och\r\nförbättrade   offentliga   finanser    är\r\nsåledes  väldigt stark. Om vi  lyckas  få\r\nupp  sysselsättningen blir utgifterna för\r\na-kassa lägre, men det är egentligen  den\r\nlilla  komponenten.  Det  stora  är   att\r\ninkomstskatterna,   arbetsgivaravgifterna\r\noch  momsen blir högre. Utväxlingen i ett\r\nland  med  höga  skatter som  Sverige  är\r\noerhört  stor,  så den här  ganska  lilla\r\nskillnaden     i     jämviktsarbetslöshet\r\nresulterar  i 45 miljarder kronor  mer  i\r\nutrymme         för         ofinansierade\r\nskattesänkningar    och     ofinansierade\r\nutgiftsreformer.\r\nDet  allra  bästa sättet för  regeringen\r\noch  riksdagen att framöver  kunna  sänka\r\nskatterna  och  genomföra utgiftsreformer\r\nutan  att  behöva  finansiera  det  genom\r\nandra        skattehöjningar        eller\r\nutgiftsminskningar är att se till att  få\r\nupp sysselsättningen. Dels gäller det att\r\nöka  arbetsutbudet  i största  allmänhet,\r\ndels   gäller  det  att  främja  en   väl\r\nfungerande  lönebildning, så att  vi  kan\r\nhålla  arbetslösheten på 3 ½ % i  stället\r\nför 5 %, som angavs i exemplet.\r\nVi  har  också gjort en kalkyl över  vad\r\nsom händer om lönebildningen går fel. Jag\r\nnämnde ju att det skedde 1996, och det är\r\ninte  uteslutet  att det  händer  även  i\r\nframtiden. Vi har publicerat en kalkyl  i\r\nKonjunkturläget i december i år.  Vi  har\r\nen  stor lönerörelse år 2004, så  vi  har\r\ngjort  en  kalkyl över vad som händer  om\r\n2004    års   lönerörelse   utmärks    av\r\nkompensationstänkande. Scenariot kan vara\r\natt Kommunal får igenom en del av de krav\r\nsom   man  har  angivit  och  att   andra\r\nlöntagarorganisationer             kräver\r\nkompensation  för  det  genom  en   högre\r\nlöneutveckling år 2004 än vad man  skulle\r\nha fått i annat fall.\r\n\r\nArbetslöshet och lön\r\n\r\nAvvikelse i procentenheter\r\n\r\nI  det  här fallet har vi räknat med  att\r\nandra   än   kommunalanställda   får    1\r\nprocentenhet extra i löneökningar år 2004\r\njämfört med huvudscenariot. Det är alltså\r\nett  kompensationstänkande utöver vad  vi\r\ntror   är   mest  sannolikt,  motsvarande\r\n1 procentenhets extra löneökningar i hela\r\nden  privata  sektorn plus i  staten.  Då\r\nökar de totala lönerna 0,7 procentenheter\r\nmer  än  vad de skulle ha gjort  i  annat\r\nfall.  Det  här diagrammet  visar  alltså\r\nutvecklingen     jämfört     med     vårt\r\nhuvudscenario.\r\nDå  ska  Riksbanken höja räntan, för  då\r\nökar  inflationstrycket, och den  uppgift\r\nsom  Riksbanken har fått av riksdagen  är\r\natt se till att inflationen återförs till\r\n2  %. Riksbanken ska alltså höja räntan i\r\ndet  läget. Då blir arbetslösheten högre.\r\nVi  räknar  alltså med att arbetslösheten\r\nblir ett par tiondelar högre på grund  av\r\nRiksbankens åtstramning, och det  bromsar\r\ni sin tur löneökningen.\r\n\r\nReguljärt sysselsatta 20-64 år\r\n\r\nI procent av befolkningen\r\n\r\nKostnaden   för  detta  är   alltså   att\r\narbetslösheten temporärt blir  högre  och\r\natt  sysselsättningen blir lägre. Här ser\r\nni en ganska betydande utväxling även för\r\nsysselsättningen  för  den  lilla   extra\r\nprocentenheten   i  lönekompensation   år\r\n2004.  Slutsatsen  är alltså  att  svensk\r\nsamhällsekonomi mår mycket bättre om  det\r\ninte blir kompensationskrav 2004 men  att\r\ndet   finns   risk  för  att   det   blir\r\nkompensationskrav.\r\nVad  kan  man då göra för att främja  en\r\nsamhällsekonomiskt          välfungerande\r\nlönebildning och ytterst för att uppnå en\r\nhög  sysselsättning och låg  arbetslöshet\r\npå ett hållbart sätt?\r\n·         Parter  och medlare  kan  bidra\r\ntill väl fungerande lönebildning\r\n·\r\n·         Se  till  att arbetskostnaderna\r\nökar   med   högst  3,5   %   så   länge\r\nsysselsättningsgraden understiger 80 % -\r\nmotsvarar   högst  2  %  i  avtalsenliga\r\nlöneökningar.\r\n·\r\n·        Se till att lönebildningen i sig\r\ninte ger alltför höga arbetskostnader.\r\n·\r\nOm  arbetskostnaderna ändå hamnar alltför\r\nhögt   så  bromsa  löneökningstakten   så\r\nsnabbt som möjligt.\r\nVår  bedömning  är  att  arbetsmarknadens\r\nparter  och  medlare  kan  medverka  till\r\ndetta  på tre sätt. De kan för det första\r\nvia  sina  avtal  på central,  lokal  och\r\nindividuell    nivå    se    till     att\r\narbetskraftskostnaderna  ökar  med  högst\r\n3   ½   %  så  länge  vi  inte  har  nått\r\nsysselsättningsmålet.   Som   jag    sade\r\ntidigare  motsvarar  det  högst  2  %   i\r\navtalsenliga löneökningar.\r\nMan  kan  för  det  andra  se  till  att\r\nlönebildningen inte i sig själv  går  fel\r\noch        orsakar        för        höga\r\narbetskraftskostnadsökningar, vilket  som\r\njag  sagt  senast  skedde  1995-1996  och\r\nriskerar att ske även 2004.\r\nFör  det tredje kan man se till  att  om\r\narbetskraftskostnaderna ändå skulle hamna\r\nför  högt - kanske av andra skäl  än  att\r\narbetsmarknadens parter själva misslyckas\r\nmed     lönebildningen    -    återställa\r\nlönekostnaderna så snabbt som möjligt.\r\n·        Regering och riksdag kan bidra\r\ntill en väl fungerande lönebildning\r\ngenom:\r\n·\r\n·        att utforma arbetsmarknads-,\r\nutbildnings-, social- och hälsopolitiken\r\nså att sysselsättningsgraden kan vara 80\r\n%\r\n·\r\n·        att inte öka arbetskostnaderna\r\ngenom höjda arbetsgivaravgifter\r\n·\r\n·        att inte öka företagens\r\nkostnader för t.ex. sjukfrånvaro eller\r\nrehabilitering utan balanserade\r\nsänkningar av arbetsgivaravgifterna\r\n·\r\natt    inte    lagstifta   om   förkortad\r\narbetstid.\r\nVad kan då regering och riksdag göra? För\r\ndet  första  kan man utforma den  samlade\r\narbetsmarknads-,  utbildnings-,   social-\r\noch   sysselsättningspolitiken   så   att\r\nsysselsättningsgraden kan vara  80  %  på\r\nett  hållbart sätt. Det krävs då åtgärder\r\nför att öka arbetsutbudet jämfört med det\r\nhuvudscenario  som vi har. Jag  instämmer\r\nhelt  med  Riksbanken om  att  en  av  de\r\nviktigaste  uppgifterna för regering  och\r\nriksdag  för att nå en god utveckling  av\r\nsysselsättning och produktion och ytterst\r\nvälfärd i Sverige är att främja ett  högt\r\narbetsutbud.\r\nVidare tycker jag att man bör undvika att\r\nlägga  sten på börda för arbetsmarknadens\r\nparter. 3 ½ % lönekostnadsökning, som  är\r\nvad   vi   tycker  är  samhällsekonomiskt\r\nlämpligt, är rätt så lågt jämfört med vad\r\nvi  har nått tidigare. Det är viktigt att\r\ndet  utrymmet inte inskränks, så att  det\r\nblir  ännu  svårare för  arbetsmarknadens\r\nparter   att   uppnå  en  väl  fungerande\r\nlönebildning.  Därför  skulle   vi   från\r\ninstitutets   sida  vilja   avråda   från\r\nregeländringar  som höjer  arbetsgivarnas\r\nkostnader     och    därmed    inskränker\r\nlöneutrymmet. Det är som sagt  svårt  nog\r\natt   få  ned  lönekostnadsökningen  till\r\n3  ½  %,  och  därför bör  man  inte  öka\r\narbetskraftskostnaden t.ex.  genom  höjda\r\narbetsgivaravgifter.  Om  man  lägger  på\r\nföretagen  kostnaderna  för  sjukfrånvaro\r\noch  annat, vilket i sig kan vara en  god\r\nidé,  bör man balansera det fullt ut  med\r\nsänkta arbetsgivaravgifter, och sedan bör\r\nman  vara försiktig med att lagstifta  om\r\nförkortad   arbetstid,   för   även   det\r\nriskerar att driva upp timlönen.\r\nOrdföranden: Jag ber att få tacka Ingemar\r\nHansson,    Konjunkturinstitutet,     för\r\nföredraget  och  lämnar över  ordet  till\r\nAnders Lindström från Medlingsinstitutet.\r\n\r\nAnders   Lindström:   Ordförande!    Till\r\nskillnad  från företrädarna för  världens\r\näldsta  riksbank  och  det  väletablerade\r\nKonjunkturinstitutet måste jag börja  med\r\natt  säga någonting om vad vi gör på  det\r\nhär området. Medlingsinstitutet är en  ny\r\nmyndighet,  och vår roll i lönebildningen\r\när  dels att medla i uppkomna konflikter,\r\ndels   att  ansvara  för  den  officiella\r\nlönestatistiken.   Men    i    det    här\r\nsammanhanget är det viktiga att vi verkar\r\nför  en väl fungerande lönebildning.  Det\r\när  då två frågor som man måste klara ut.\r\nDen   första  är  vad  som  är   en   väl\r\nfungerande lönebildning. Vad vi  gör  när\r\nvi  verkar får jag väl försöka  svara  på\r\nlöpande.\r\n\r\nEn väl fungerande lönebildning\r\n\r\n·        ger reallöneutveckling\r\n·\r\n·                 medverkar          till\r\nsysselsättningstillväxt\r\n·\r\n·        ger i så liten utsträckning som\r\nmöjligt upphov till\r\narbetsmarknadskonflikter\r\n·\r\n·        möjliggör förändrade\r\n\"relativlönelägen\"\r\n·\r\n·        åstadkommer jämställda löner\r\nmellan kvinnor och män\r\n·\r\n·        stimulerar produktivitetsökning\r\n·\r\nVi  har  försökt att med ledning  av  den\r\nproposition  som ligger  till  grund  för\r\nMedlingsinstitutet klara ut vad  regering\r\noch   riksdag  har  avsett  med  en   väl\r\nfungerande  lönebildning. Det  första  är\r\nnaturligtvis    att    den     ska     ge\r\nreallöneutveckling,  men   lönebildningen\r\nska     också    medverka     till     en\r\nsysselsättningstillväxt.   I   så   liten\r\nutsträckning  som  möjligt  ska  den   ge\r\nupphov  till  konflikter,  i  vart   fall\r\nkonflikter   som  medför  kostnader   för\r\ntredje man. Den ska möjliggöra förändrade\r\nrelativlönelägen. Det ska gå att förändra\r\nlönerna för grupper av löntagare. Den ska\r\ni största allmänhet åstadkomma jämställda\r\nlöner   mellan  kvinnor   och   män   och\r\nstimulera produktivitetsutvecklingen.\r\n\r\noch ska kunna förenas med:\r\n\r\n·           att   den   konkurrensutsatta\r\nsektorn är lönenormerande\r\n·\r\n·         att  kostnadsutvecklingen  inte\r\növerstiger   den   i  våra   viktigaste\r\nkonkurrentländer\r\n·\r\n·           de   förhandlingsformer   som\r\nparterna  själva  väljer,  dvs.   såväl\r\ncentrala       förbundsavtal        som\r\ndecentraliserad   och  individualiserad\r\nlönebildning\r\n·\r\n.  men  allt  detta inom den  \"norm\"  som\r\nbestäms av:\r\n·           produktivitetstillväxten    i\r\nindustrin och\r\n·\r\ninflationsmålet\r\nMen   lönebildningen  ska   också   kunna\r\nförenas  med  att  den  konkurrensutsatta\r\nsektorn    är    normerande    och    att\r\nkostnadsutvecklingen   inte    överstiger\r\nlöneökningstakten   i   våra   viktigaste\r\nkonkurrentländer. Detta ska kunna ske med\r\nde förhandlingsformer som parterna själva\r\nbestämmer. Staten ska alltså förhålla sig\r\nneutral    till   om    man    vill    ha\r\ncentraliserade   löneavtal   eller   helt\r\ndecentraliserad    och   individualiserad\r\nlönebildning. Effekterna ska ändå vara de\r\nsom   jag   har  beskrivit.  Det   kanske\r\nviktigaste  är att allt detta  ska  ligga\r\ninom   den  norm  som  vi  nu  har   hört\r\nföreträdarna för Riksbanken och  KI  tala\r\nom      och      som      bestäms      av\r\nproduktivitetstillväxten i industrin  och\r\ni inflationsmålet.\r\nNär  vi  talar med parterna lutar vi  oss\r\nmot        den       bedömning        som\r\nKonjunkturinstitutet gör en gång om  året\r\nav samhällsekonomiska förutsättningar för\r\nlönebildningen. Vi uttolkar  det  så  att\r\ndet  som är det långsiktigt hållbara  och\r\nönskvärda  är  att  kostnadsökningstakten\r\nicke  får överstiga 3 ½ %. Vi kan  då  se\r\nefter hur lönebildningen har fungerat  de\r\nsenaste  åren i förhållande till vad  jag\r\ndefinierade   som   en   väl   fungerande\r\nlönebildning. Vi kan nu i stort  se  2002\r\nårs resultat, även om det måste göras  en\r\nreservation att konjunkturlönestatistiken\r\ninte  är  definitiv förrän  ungefär  tolv\r\nmånader  i  efterskott.  Det  är   alltså\r\nfortfarande  något  av  en  prognos   för\r\nutfallet vad gäller 2002.\r\nAnm.  Uppgifterna  för  2002  baseras  på\r\nutfallet jan.-nov.\r\nLönerna för arbetare i privat sektor  har\r\nökat  med  3,6  %  och för  tjänstemän  i\r\nprivat  sektor med 4,1 %. Detta bekräftar\r\nen  tendens  som jag ska återkomma  till,\r\nnämligen  att  tjänstemännens   löner   i\r\nsynnerhet på den privata sidan ökar  mera\r\nän   arbetarnas.  Tendensen   har   varit\r\ndensamma under en rad år.\r\nFör  hela  arbetsmarknaden januari  till\r\noch    med    november   har    vi    ett\r\nresultatutfall på 3,9 %.  Vi  räknar  med\r\natt  det kommer att öka till 4,1 %. Bland\r\nannat  vet  vi att statens   siffra  inte\r\nkommer  att  bli  2,9  %  utan  sannolikt\r\nnågonting  runt  4 %.  Av  detta  kan  vi\r\nutläsa att vi har haft en något avtagande\r\nlöneökningstakt.        Löneökningstakten\r\nminskar med ett par tiondelar jämfört med\r\n2001.  Skillnaderna mellan  arbetare  och\r\ntjänstemän  på den privata sidan  minskar\r\nockså  något, men tendenserna  står  ändå\r\nkvar.\r\n\r\nNominallön, reallön och KPI\r\n\r\nProcentuell förändring\r\n\r\nJag    ska    först   säga    något    om\r\nreallöneutvecklingen, som kanske  är  den\r\nförsta  punkt  där  man  ska  bedöma   om\r\nlönebildningen fungerar eller ej.\r\nDen  serie  av staplar som representerar\r\nreallöneutvecklingen är den bästa  årsrad\r\nsom man kan finna på ungefär 35-40 år. Vi\r\nfår   gå  tillbaka  till  60-talet  eller\r\nbörjan  av  70-talet  för  att  hitta  en\r\nmotsvarande     årsrad    med     positiv\r\nreallöneutveckling för svenska  löntagare\r\n-    detta   i   kombination   med    att\r\nnominallönerna och ökningstakten för  KPI\r\nhar sjunkit kraftigt.\r\nSå   långt  är  det  ett  bra  betyg  på\r\nlöneutvecklingen för den gångna  perioden\r\n1996-1997  och fram till i dag,  även  om\r\nökningstakten är något vikande.\r\n\r\n\r\nArbetskostnadsindex, näringslivet\r\n\r\nProcentuell förändring från föregående år\r\n\r\nÅr 2002 baserat på utfallet\r\njan.-nov.\r\nDe  skilda  ökningstakterna för  arbetare\r\noch   tjänstemän  ser  ut  så  här  under\r\nperioden  1996-2002. Jag gör  fortfarande\r\nden reservationen att det är något av  en\r\nprognos.    Skillnaden   i    ökningstakt\r\nminskar,   men   en  väsentlig   skillnad\r\nbestår,  vilket kanske i sig  kommer  att\r\nvara ett problem framöver.\r\n\r\nLönekostnader per timme i näringslivet\r\n\r\nNationella      valutor,     procentuella\r\nförändringar från föregående år\r\n19  19  19  19  20  20  20\r\n96  97  98  99  00  01  02\r\n*\r\nExkl.\r\narbetsgivara\r\nvgifter\r\nSverige      5,  4,  4,  3,  3,  4,  3,\r\n9   5   0   1   7   3   9\r\nEuroområdet  3,  2,  2,  2,  3,  3,  3,\r\n0   4   1   7   5   6   6\r\nSkillnad     2,  2,  1,  0,  0,  0,  0,\r\n9   1   9   4   2   7   1\r\nInkl.\r\narbetsgivara\r\nvgifter\r\nSverige      6,  4,  4,  3,  4,  4,  4,\r\n4   6   8   7   1   8   0\r\nEuroområdet  3,  2,  2,  2,  3,  3,  3,\r\n2   5   0   4   3   5   6\r\nSkillnad     3,  2,  2,  1,  0,  1,  0,\r\n2   1   8   3   8   3   4\r\n*   Prognos  baserad  på  de  tre  första\r\nkvartalen 2002\r\nEtt   av  måtten  på  en  väl  fungerande\r\nlönebildning  är  att ökningstakten  inte\r\nfår   avvika  i  förhållande  till   våra\r\nviktigaste konkurrentländer. Även Ingemar\r\nHansson  har visat att så är fallet.  Här\r\nförsöker  vi beskriva hur stor skillnaden\r\nhar  varit. Möjligen kan vi se en tendens\r\natt skillnaden i ökningstakt i jämförelse\r\nmed  euroområdet avtar  något vad  gäller\r\nde  direkta avtalslönerna. Lägger vi till\r\nförändringar i arbetsgivaravgifter ser vi\r\natt   det  fortfarande  är  en  betydande\r\nskillnad, även om takten tycks avta något\r\näven  2002. Jag betonar återigen att  det\r\när    en   prognos.   Förmodligen    blir\r\nskillnaden   lite  större  när   det   är\r\nfärdigräknat.\r\nHär  kvarstår problemet att den  svenska\r\nlöneökningstakten  fortfarande  är  något\r\nför   snabb   i  förhållande  till   våra\r\nviktigaste konkurrentländer.\r\n\r\nStrejker och lockouter i Sverige\r\n1985-2002\r\n\r\nAntal dagar\r\n\r\nAvtalsrörelsen 2002 omfattade ungefär  en\r\nhalv   miljon   arbetstagare   och    ett\r\nsjuttiotal  avtal, samtliga inom  staten.\r\nDen   gällde   delar  av   den   grafiska\r\nindustrin,   transportsektorn,   IT   och\r\ntelekom.   Det   var  en   fortsatt   låg\r\nkonfliktbenägenhet.  År  1995   var   ett\r\nundantag,  men sedan början  av  90-talet\r\nhar   antalet  förlorade  arbetsdagar   i\r\nvvrigt  i  konflikter i form av  strejker\r\noch  lockouter varit fallande. Det är ett\r\nså  lågt  utfall att vi inte riktigt  kan\r\nmäta det i den här statistiken, som bland\r\nannat  redovisas  till Eurostat  och  som\r\nvisar antalet tusen dagar per år. Det  är\r\nmindre   än  1  000  dagar  förlorade   i\r\nkonflikter åren 1998, 2000 och 2002.\r\nEn  annan  tendens från  mitten  av  90-\r\ntalet  står  sig, nämligen  att  parterna\r\nförmår  att träffa avtal i rätt  tid.  Vi\r\nhar  haft  ett  gammalt problem  med  att\r\navtalsförhandlingarna har  dragit  ut  på\r\ntiden,  och det har vi nu i stort  kommit\r\ntill  rätta med. De flesta avtal  träffas\r\ninom   några  veckor  före  eller   efter\r\nutlöpningstiden för det gamla avtalet.\r\nVad    avser   2003   har   vi    utöver\r\nförhandlingarna   mellan   Kommunal   och\r\nkommun-  och  landstingsförbunden  knappt\r\nett   femtiotal  avtal.  Det  är  ungefär\r\n150  000  löntagare som omfattas,  främst\r\ninom  transportsektorn. Såvitt vi kan  se\r\nså här långt ligger avtalsökningsnivåerna\r\npå  mellan  3 och 4 %. Till detta  kommer\r\nkostnadsökningen  i  de   avtalsreglerade\r\ntrygghetssystemen. För  arbetare  är  det\r\n0,9  %  i AGS-avtalssystemet. För privata\r\ntjänstemän   kommer   avgiftsökningar   i\r\nframför allt ITP-systemet. Hur mycket  är\r\nfortfarande oklart.\r\nKommuner      och     landsting      har\r\nkostnadsökningar       för       avtalade\r\ntrygghetssystem  om  i  storleksordningen\r\n2  %. Jag har visat att löneökningstakten\r\ni  kommuner  och  landsting  i  fjol  var\r\nca  4,3 % och ytterligare lite större  år\r\n2001.  Om vi utgår från att ökningstakten\r\ninte  nämnvärt vänder nedåt år  2003  får\r\nkommuner           och          landsting\r\narbetskraftskostnadsökningar            i\r\nstorleksordningen 6 %.  Då  har  vi  inte\r\nintecknat  några  förändrade  utfall  för\r\nKommunal.\r\nMan   måste   fråga  sig   om   det   är\r\nlångsiktigt   förenligt   med   att   den\r\nkonkurrensutsatta       sektorn        är\r\nlönenormerande att den offentliga sektorn\r\når  efter  år  har ett väsentligt  större\r\nutfall på löneökningarna.\r\n2004  års lönerörelse kommer att omfatta\r\nstörre    delen    av    arbetsmarknaden.\r\nUndantagen      är      framför      allt\r\ntjänstemannafacken inom offentlig sektor.\r\nLäkare,  lärare, SKTF, Vårdförbundet  och\r\nAkademikeralliansen har  alla  avtal  med\r\nkommuner och landsting som löper ut först\r\nden  31  mars  2005.  Därutöver  omfattas\r\nalltså såvitt vi nu vet i stort sett hela\r\narbetsmarknaden.  Förberedelserna  börjar\r\nnu.   De   flesta  organisationer  kommer\r\nförmodligen   inte  att  precisera   sina\r\nyrkanden förrän efter folkomröstningen  i\r\nseptember.\r\nProcentuell  andel företag med  brist  på\r\nyrkesarbetare  respektive  tjänstemän,  i\r\nindustrin\r\n\r\nSåvitt vi kan se av den statistik som  vi\r\nfår  från  AMS och från en del  prognoser\r\nför  arbetskraft kommer vi  inte  att  ha\r\nnågra  omfattande problem  med  brist  på\r\narbetskraft.  Bristtalen  har  nu   varit\r\nfallande  i två år. Det hindrar inte  att\r\ndet  finns akut brist inom enskilda yrken\r\npå    begränsade   områden,   av    typen\r\nspecialistläkare,   sjuksköterskor    med\r\nspecialistkompetens, busschaufförer, VVS-\r\nmontörer och ytterligare några yrken. Men\r\ngenerellt sett har vi inte haft  så  låga\r\nbristtal    sedan   1994.   Bristen    på\r\narbetskraft  bör  därför  inte  generellt\r\ndriva upp löneökningstakten.\r\nDet  finns  dock  en del andra  faktorer\r\nsom  kan sägas skapa osäkerhet. En av dem\r\när   eventuella   politiska   beslut   om\r\narbetstidsförkortning.     Varje     dags\r\narbetstidsförkortning   motsvarar   ½   %\r\nlönekostnad    och   ska   räknas.    Ett\r\neventuellt  beslut om en  ny  helgdag  om\r\ninte  samtidigt  en annan  dag  tas  bort\r\nmotsvarar  också  ½ % lönekostnadsökning.\r\nFörändringar       i       arbetsgivarnas\r\nbetalningsansvar  för sjuklöner  påverkar\r\nnaturligtvis också. Jag har pekat  på  de\r\navtalade trygghets- och pensionssystemen.\r\nDärutöver  pågår förhandlingar mellan  LO\r\noch  Svenskt Näringsliv om ett så  kallat\r\nomställningsavtal.   Vi   vet   inte   om\r\nförhandlingarna kommer att  sluta  i  ett\r\navtal  i år. Gör de det kommer säkerligen\r\nkostnaden  att få räknas av kommande  år.\r\nSlutar de inte i ett avtal är det möjligt\r\natt            frågan            påverkar\r\nförbundsförhandlingarna.\r\nBeroende på vad parterna i kommuner  och\r\nlandsting     kommer     överens      med\r\nKommunalarbetareförbundet  om  kommer  vi\r\natt    ha    mer    eller    mindre    av\r\nkompensationskrav på andra  områden.  Jag\r\nsäger  \"beroende på\", för vi vet  inte  i\r\ndag   vad  det  här  avtalet  kommer  att\r\nresultera   i.  Men  det  är  liksom   en\r\nsjälvklarhet  att löntagare i  jämförbara\r\nyrken  i industrisektor och servicesektor\r\njämför  sig med utfallet på den kommunala\r\nsektorn,   och  deras  krav  kommer   att\r\npåverkas av det.\r\nOm  man  summerar  något  av  de  gångna\r\nlyckosamma åren är det, som ni  har  hört\r\nfrån    de    två   föregående   talarna,\r\negentligen tre faktorer som har medverkat\r\ntill  att  vi  har fått ett  så  positivt\r\nutfall.\r\nVi      har     intecknat     företagens\r\nvinstmarginaler på ett sätt som man  inte\r\nkan  rekommendera att man fortsätter med,\r\nutan      på     något     sätt     måste\r\nvinstmarginalerna   vara   i   långsiktig\r\nbalans.\r\nVi  har haft en produktivitetsutveckling\r\nsom  varit större än omvärldens, och  det\r\när  väl  få  som  tror att  vi  bestående\r\nkommer att ha en produktivitetsutveckling\r\nsom    är    kraftigt   avvikande    från\r\neuroområdet.\r\nKronkursen  har  justerats  så  att  den\r\nkonkurrensutsatta              industrins\r\nkonkurrenskraft har bibehållits,  och  vi\r\nkan   inte  heller  bygga  lönebildningen\r\nlångsiktigt på en fallande kronkurs.\r\nIngen  av  dessa tre faktorer finns  till\r\nhanda för en långsiktig lönebildning  som\r\när  för hög. Vi kan nu se att vi fortsatt\r\nligger  något  för högt  för  att  nå  de\r\npolitiskt    övergripande    målen     om\r\nförbättrad  sysselsättning. Därmed  finns\r\ndet  alltså  fortsatta  problem  med  den\r\nsvenska lönebildningen.\r\nOrdföranden: Vi tar nu en kort paus.\r\nOrdföranden:  När vi nu  har  återsamlats\r\nska vi påbörja själva utfrågningen.\r\nKjell  Nordström  (s): Jag  skulle  vilja\r\nställa  en  fråga  till Lars  Heikensten.\r\nSåvitt  jag  förstår pågår en  diskussion\r\ninom  ECB  om  att  ändra inflationsmålet\r\nnågot.  Hur  skulle det  påverka  svenska\r\nlöner?  Skulle det vara möjligt  för  dem\r\natt   ligga  något  högre  än   vad   som\r\nredovisades i prognosen tidigare?\r\nJag  vill  ställa  en fråga  till  Anders\r\nLindström  och kanske även  till  övriga.\r\nDet pågår en diskussion om lönerna för de\r\noffentligt   anställda,   framför    allt\r\nundersköterskor och andra, och det  finns\r\nett  stort folkligt stöd för att  justera\r\ndessa löner. Hur bedömer ni möjligheterna\r\natt justera dessa relativlönelägen mellan\r\ndenna  grupp och andra grupper,  och  hur\r\nlång tid skulle man behöva ha på sig  för\r\natt   det  verkligen  ska  ske  någonting\r\nsynbart? Jag inser att det inte  går  att\r\ngöra  allt  på  ett år.  Men  vad  är  er\r\nbedömning,    och    hur    ser    övriga\r\nfackföreningar på att ställa upp  på  att\r\nförändra dessa relativlönelägen?\r\nLars Heikensten: Jag är rädd att jag inte\r\nhar så mycket spännande att säga om Kjell\r\nNordströms fråga därför att jag inte  har\r\ninblick  i  denna  diskussion.  Men   min\r\ngissning är att den utvärdering som  görs\r\ninom  ECB inte kommer att leda till någon\r\nsärskilt genomgripande förändring av  hur\r\nECB ser på sitt inflationsmål.\r\nAnders  Lindström: Jag vill ogärna direkt\r\nkommentera  yrkanden från en organisation\r\nsom  just förhandlar om detta. Det hoppas\r\njag att ni förstår. Jag måste ju tala med\r\nbåda  parter under pågående förhandlingar\r\nockså. Men rent allmänt försöker vi  säga\r\ntill dem som anser att de ska ha en annan\r\nlöneutveckling än vad normen ger  utrymme\r\nför  att  det ankommer på dem  att  komma\r\növerens med arbetsgivaren för det  första\r\nom  det  önskvärda med detta och för  det\r\nandra  att  tillsammans med arbetsgivaren\r\nskapa förståelse, respekt och acceptans i\r\nomvärlden  så  att vi inte med  automatik\r\nfår  några  kompensationskrav från  andra\r\noch  att man åtar sig att göra det i  den\r\ntakt  att  det  går att  förena  med  den\r\növergripande      målsättningen       för\r\nlönebildningen och att det inte  påverkar\r\nlönebildningen negativt genom att det ger\r\nupphov       till      inflationsdrivande\r\nlönebildning.\r\nNär  det gäller så stora grupper  som  du\r\ntalar om här säger det sig självt att det\r\nmåste ske över lång tid. Det ligger också\r\ni  sakens natur att detta när det  gäller\r\nstora  grupper måste innebära  att  andra\r\ngrupper  måste acceptera en  något  lägre\r\nlöneökningstakt.  Och  den  som  då   har\r\nanspråk  på  att  få mer  måste  rimligen\r\nförankra  att  även några  andra  ska  få\r\nnågot  mindre  för att det hela  ska  bli\r\nrätt.\r\nFredrik    Reinfeldt   (m):   Jag    vill\r\ninledningsvis  berömma de  tre  inledande\r\ntalarna  för att ha bevisat att vi  är  i\r\nSverige.  Med utmärkt diplomati  och  med\r\ninflaggningar om att det går lite  bättre\r\nhar  ni alla tre egentligen beskrivit  en\r\nganska  allvarlig dramatik, nämligen  att\r\nden svenska lönebildningen inte fungerar,\r\natt   det   spelar  stor  roll  för   att\r\ntillväxten  inte  är tillräckligt  god  i\r\nSverige och att om ingenting görs åt  det\r\nkommer det att leda till fortsatt för låg\r\ntillväxt  men  också arbetslöshet.  Detta\r\nmåste det politiska systemet lyssna  till\r\noch  också göra någonting åt. Det är inte\r\nbara  så  att lönebildningssystemet  inte\r\nfungerar. Anders Lindström har  med  sina\r\nsiffror  påvisat till och med det omvända\r\nförhållandet  från hur det är  tänkt  att\r\nvara,    nämligen   att    kommun-    och\r\nlandstingssektor   är    löneledande    i\r\nförhållande  till  den  konkurrensutsatta\r\nsektorn.\r\nDet  talas inte så mycket om varför  det\r\nser ut så här, varför vi har decennier av\r\nicke-fungerande  lönebildning.  Men   det\r\nkanske inte är er roll här i dag. Jag har\r\nnaturligtvis noterat att Lars  Heikensten\r\npåpekade att den penningpolitiska regimen\r\nsom  flera av oss har medverkat till  att\r\nden  har  kommit på plats  har  inneburit\r\nklara    förbättringar,   men   det    är\r\nfortfarande inte tillräckligt bra.\r\nJag  tror  att en väldigt viktig  faktor\r\när  att  den konkurrensutsatta sektorn  i\r\nSverige  är för liten i förhållande  till\r\nden  totala  ekonomin och att det  spelar\r\nroll.  Jag  tror att det finns  betydande\r\npolitiska  risker. Det finns  inlindat  i\r\nera   anföranden.  Det  finns   politiska\r\nrisker  både  i närtid och i den  politik\r\nsom  nu  förs  och  som  handlar  väldigt\r\nmycket om att dämpa arbetskraftsutbudet -\r\nfriår  och  idéer  om  att  man  ska   ha\r\nutvidgade möjligheter till att  på  olika\r\nsätt vara borta från arbetsmarknaden. Det\r\npågår  nu  diskussioner om att övervältra\r\nkostnader    för   sjukförsäkringen    på\r\noffentliga  arbetsgivare  som  måste   få\r\ndirekt    påverkan    på    den    totala\r\narbetskraftskostnad som ni har påpekat är\r\nmycket   viktig  för  hur  lönebildningen\r\nutvecklas.\r\nDet  finns dock några aspekter som  inte\r\nalls  har  nämnts, och det  förvånar  mig\r\nlite   grann.   Det  ena  är   att   Lars\r\nHeikensten   talade   om   effekten    av\r\nprisökningar på el och olja. Men en  ännu\r\nstörre  indragning av köpkraft  görs  väl\r\ntill följd av de ganska kraftiga kommunal-\r\noch   landstingsskattehöjningar  som  har\r\nskett i Sverige och som väl också med det\r\nresonemanget  riskerar  att   leda   till\r\nkompensationsdiskussioner? De  har  också\r\nden  profilen att de väldigt hårt drabbar\r\ndem som tjänar allra minst.\r\nTill   det   kommer  att   den   svenska\r\nmarginalskattenivån nu kryper  uppåt.  Vi\r\nnärmar   oss   marginalskatter   som   av\r\ntidigare finansministrar kanske skulle ha\r\nbeskrivits   som  perversa  eller   något\r\nsådant,  det vill säga att de  nu  närmar\r\nsig  de  60-procentsnivåer som vi  skulle\r\nbort från för tio år sedan då vi sade att\r\ndet  skulle vara marginalskattenivåer  på\r\n50  %. Det kanske är en förklaringsfaktor\r\ntill att de som har lite bättre inkomster\r\ni  den  statistik  som  Anders  Lindström\r\nvisade  kanske drar i väg  mer  än  andra\r\ngrupper. Det brukar nämligen bli  så  när\r\nmarginalskatterna kryper  uppåt  att  man\r\nvill  få  kompensation för det.  Det  kan\r\nvara  högre  nominella löneökningar,  men\r\ndet  kan  också vara annat  som  tar  sig\r\nuttryck        i        det        totala\r\nlönekostnadsutrymmet.\r\nDet  skulle  jag vilja ha lite synpunkter\r\npå - marginalskatternas betydelse och det\r\nfaktum  att vi kanske också riskerar  att\r\nfå kompensationskrav på de ganska massiva\r\nkommunal-                             och\r\nlandstingsskattehöjningarna.\r\nIngemar  Hansson:  Till  den  lista   som\r\nAnders  Lindström gjorde  över  gynnsamma\r\nförutsättningar  som   gällt   under   de\r\nsenaste  tre-fyra åren kan jag nämna  att\r\ninkomstskatterna har sänkts  under  dessa\r\når  genom att löntagarna successivt  fått\r\nkompensation för en allt större andel  av\r\negenavgifterna  till pensionssystemet.  I\r\nviss  mån kan man säga att lönebildningen\r\nhar  underlättats även av det faktum  att\r\nhushållen   därigenom   har   fått    ett\r\ntillskott   till  sina  reala  disponibla\r\ninkomster.\r\nMen  enligt våra bedömningar är utrymmet\r\nför  ofinansierade  skattesänkningar  och\r\nutgiftsreformer   obefintligt   för    de\r\nnärmaste  åren  såvitt  man  inte  lyckas\r\nbättre  än vi räknar med i huvudscenariot\r\nnär               det              gäller\r\nsysselsättningsutvecklingen. Därmed finns\r\ninte den gynnsamma omständigheten längre,\r\nutan   tvärtom,  som  Fredrik   Reinfeldt\r\nnämnde,  har vi nu sett en del  höjningar\r\nav  kommunalskatterna. Det  tenderar  att\r\ndriva upp lönekraven.\r\nDet faktum att vi nu har stigande snarare\r\nän    sjunkande   skatter   innebär    en\r\nytterligare  utmaning för  lönebildningen\r\nsom lönebildningen måste klara av.\r\nLars Heikensten: Jag kan säga ett par ord\r\nom detta. Om vi går tillbaka, och tar ett\r\nlångt  perspektiv, kan vi säga att början\r\ntill   något   slags   sammanbrott    för\r\nlönebildningen inträffade i mitten av 70-\r\ntalet  när vi lämnade systemet med  fasta\r\nväxelkurser  som  fanns  internationellt,\r\noch kom in i den devalveringsregim som vi\r\nsedan hade under ungefär 20 år.\r\nEn  del av de problem som vi fortfarande\r\nbrottas  med  i  vårt lönebildningssystem\r\nhar  sin grund i att vi inte fullständigt\r\nhar frigjort oss från den världen, om jag\r\nuttrycker  mig så. Det finns  fortfarande\r\nattityder    och    mönster    kvar    på\r\narbetsmarknaden från den  perioden  trots\r\natt  den  stabiliseringspolitiska regimen\r\nnu ser ut på ett annat sätt.\r\nJag  tror att den avgörande orsaken till\r\natt  löneutvecklingen  har  varit  bättre\r\nunder    de   senaste   åren    är    den\r\nstabiliseringspolitiska regimen. Men  det\r\nfinns  naturligtvis annat som  kan  göras\r\nför att förbättra lönebildningen. Det  är\r\nväl  bland annat den typen av frågor  som\r\nAnders  Lindström har att brottas  med  i\r\nsin vardag.\r\nNär  det gäller skatterna tror jag  inte\r\natt   det   är  alldeles  väl  belagt   i\r\nakademisk litteratur exakt hur det  slår.\r\nMen  jag  delar i allt väsentligt Ingemar\r\nHanssons   bedömning   att   ett    lägre\r\nskatteuttag  under senare år  än  vad  vi\r\nhade  dessförinnan  har  underlättat  för\r\nlöneutvecklingen. Och rimligen är det  så\r\natt  om  vi  nu  får mer  skattehöjningar\r\nkommer det att komplicera lönebildningen.\r\nAtt  jag  inte nämnde det utan fokuserade\r\npå  el- och oljepriserna hängde ihop  med\r\natt  de slår direkt på prisnivån, och det\r\när   väldigt  tydligt  hur  effekten   på\r\nreallönen   blir   av   en   uppgång   av\r\nprisnivån. Man kan väl förstå  att  denna\r\neffekt    direkt    kan    åberopas     i\r\nlöneförhandlingarna på ett tydligare sätt\r\nän  till exempel kommunalskattehöjningar.\r\nMen  jag  tror ändå att det i  det  långa\r\nloppet   finns   en   effekt   också   av\r\nskattehöjningar  av den typ  som  Fredrik\r\nReinfeldt åberopade.\r\nJag  kan  dock  säga att när  det  gäller\r\nsåväl      oljeprisstegringarna       och\r\nenergiprisstegringarna                som\r\nskattehöjningarna  finns  det  också   en\r\nmotverkande effekt på inflationen som har\r\natt göra med att man pressar den allmänna\r\nefterfrågan,  att  människor  får  mindre\r\npengar  över  och  att de  därmed  sätter\r\nsprätt på mindre pengar. Det tenderar att\r\ndämpa     inflationsutvecklingen      och\r\nnaturligtvis aktiviteten i ekonomin.\r\nFredrik Reinfeldt (m): Jag begär inte att\r\nni  ska  svara upp mot alla de  politiska\r\ninvändningar som jag gör. Det  är  ju  så\r\ndet  fungerar i politiken. Men jag hävdar\r\natt  när det gäller väldigt mycket av det\r\nsom  ni  har varnat för kan jag  bara  se\r\nadderande  problem om jag  betraktar  vad\r\nnuvarande  majoritet har  ställt  ut  att\r\ngöra  i  ganska nära tid. Och det handlar\r\nväldigt       mycket       just        om\r\narbetskraftsutbudet och möjligen också om\r\nhur  vi  ska lösa denna för Sverige  helt\r\navgörande  faktor att vi har totalt  sett\r\nen  och  en halv miljon svenskar  som  av\r\nolika skäl inte går till jobbet eller som\r\ninte  jobbar  så  mycket  som  de  skulle\r\nkunna. Detta har flera av er pekat ut som\r\nen väldigt viktig tillväxtfaktor.\r\nJag       vill       återkomma       till\r\nmarginalskatterna, som ni kringgick.  Jag\r\när  gammal nog att minnas hur det var när\r\nmarginalskatterna  var  väldigt  höga   i\r\nSverige  och vad som händer  i  en  sådan\r\nekonomi.  Då blir det inte bara nominella\r\nlöneökningar,  utan det sätter  tryck  på\r\ndet  som kallades fringisekonomi  på  80-\r\ntalet,  det  vill säga att det  blir  mer\r\nintressant att ta ut löneutrymme på annat\r\nsätt  än  i  nominella löneökningar.  Man\r\nkanske  ser  till att få mer  fritid  och\r\nhittar  på  andra  vägar  att  fylla   ut\r\nplånboken.  Jag tror att  den  risken  är\r\növerhängande  just för  resonemanget  att\r\nlära    sig    skillnad   på    nominella\r\nlönekostnadsökningar   och   det   totala\r\nlöneutrymmet,    alltså    det     totala\r\nlönekostnadsutrymmet. Och nu har ni pekat\r\njust  på  att  det  är  det  som  är  det\r\navgörande   för  hur  detta  kommer   att\r\npåverka   lönebildning,   tillväxt    och\r\narbetslöshet.   Därför  vore   det   ändå\r\nintressant  att ni lite grann reflekterar\r\növer    att    vi   faktiskt    nu    har\r\nmarginalskattenivåer som kryper  uppåt  i\r\nSverige igen.\r\nLars  Heikensten: Ingen är bättre skickad\r\natt  göra detta än professor Hansson, som\r\nskrev om dessa frågor i sin avhandling.\r\nIngemar  Hansson:  Jag  som  hade   tänkt\r\npassa!\r\nDet  som  är  avgörande  är  den  totala\r\nlönekostnadsutvecklingen. Om  det  är  så\r\nsom  Fredrik  säger, att olika  typer  av\r\nförmåner  bredvid lönen skulle expandera,\r\nska  de  också  räknas  som  en  del   av\r\nkostnaderna.\r\nSamtidigt  är  det som  Lars  Heikensten\r\nsade,   nämligen  att  sambandet   mellan\r\nmarginalskatter och tillväxt  är  föremål\r\nför   mycket   forskning  och   empiriska\r\nskattningar.  Det finns  ganska  blandade\r\nresultat. Det är inte alldeles klart  hur\r\nstarka  sambanden är. Det  är  rätt  stor\r\nosäkerhet     om     i     vilken     mån\r\nmarginaleffekter    har    samband    med\r\ntillväxt.\r\nIcke       desto      mindre      innebär\r\nmarginaleffekter - avseende  det  samlade\r\nskatte- och transfereringssystemet -  att\r\ndet   skapas   snedvridande  skattekilar,\r\neffektiviteten  blir  lägre  än  i  annat\r\nfall.  Storleken  och  återverkningar  på\r\ntillväxten är en betydligt svårare fråga.\r\nSkatter innebär samtidigt att man kan  ha\r\nutgifter som i sin tur höjer tillväxten i\r\nform  av utbildning, forskning och  dagis\r\noch  så  vidare.  Man måste  beakta  både\r\nincitamentssidan          och          de\r\ntillväxtbefrämjande  åtgärderna  som  kan\r\ngöras  med  hjälp av offentliga utgifter.\r\nLägger  man  ihop detta  är  bilden  inte\r\nfullt  så solklar som när man bara tittar\r\npå skattekilarna.\r\nKarin  Pilsäter  (fp): Det  finns  hemskt\r\nmånga saker att ta upp. Egentligen är det\r\nsom  Lars  Heikensten sade inledningsvis,\r\natt   vi  borde  ha  en  hearing  om  vad\r\npolitiken kan göra mer konkret.\r\nJag  har fäst mig vid vad som finns  med\r\ni  Konjunkturinstitutets rapport  från  i\r\nhöstas  om  själva lönebildningsmodellen.\r\nDen    kan    vara    antingen    väldigt\r\ndecentraliserad       eller       väldigt\r\ncentraliserad. Sverige ligger  någonstans\r\ni  mitten  -  halvcentraliserad.  Det  är\r\nsämst av fallen.\r\nJag   skulle  vilja  be  fler   utveckla\r\ntankegångarna  lite  grann.  Fler  avtal,\r\nsärskilt på tjänstemannasidan, har blivit\r\nhelt  individualiserade.  Nu  råkade  jag\r\nhitta  en Skopundersökning. Jag vet  inte\r\nhur  det är med vetenskapligheten i  den.\r\nEnligt  undersökningen  räknar  fler  och\r\nfler   hushåll   med   att   deras   egen\r\nlöneutveckling  ska  bli  bättre  än  den\r\ngenomsnittliga. Det skulle  indikera  att\r\nde  tror att löneförhandlingarna  ska  ge\r\nett större plus för deras egen del än för\r\nandra.\r\nMed  utgångspunkt i att  den  modell  vi\r\nhar  nu  - någonstans mittemellan  -  ska\r\nvara sämst för utvecklingen skulle man ur\r\nvårt perspektiv behöva politiska åtgärder\r\nför  att  hjälpa  till  att  antingen  gå\r\ngentemot    mer   centralisering    eller\r\ngentemot  mer decentralisering. Utan  att\r\nveta gissar jag att de politiska åtgärder\r\nsom  vidtas  verkar lite åt båda  hållen,\r\noch  så  stannar man kvar på mitten.  Jag\r\nvill  höra er syn på vilken väg som  vore\r\nden bästa, mer decentralisering eller mer\r\ncentralisering? Vad kan vi  göra  åt  den\r\nsaken?\r\nEn  annan fråga som hänger väl ihop  med\r\ndetta  handlar  om att en av  uppgifterna\r\nför  Medlingsinstitutet är att bidra till\r\natt  relativlöneförändringar kan ske  och\r\natt  verka  för jämställda  löner  mellan\r\nkvinnor  och  män. De två sakerna  hänger\r\nväl ihop. Det här ska förenas med att den\r\nkonkurrensutsatta sektorn är  normerande.\r\nEftersom kvinnor i hög utsträckning finns\r\ni  den icke konkurrensutsatta sektorn och\r\nrelativlöne-\"plussen\" i hög  utsträckning\r\nmåste  hamna i den icke konkurrensutsatta\r\nsektorn,  t.ex.  är  bristyrkena  läkare,\r\nsjuksköterskor,    lärare,    och     den\r\ndemografiska  utvecklingen  framöver  gör\r\natt  man måste få arbetsvillkoren att bli\r\nmer  lockande,  t.ex. till äldreomsorgen,\r\nihop med den situation vi har nu med  att\r\nfå folk att utföra arbete, inte bara vara\r\nanställda  utan locka folk att  verkligen\r\ngå  till jobbet, handlar det kanske  inte\r\nhelt   men   till   en   viss   del    om\r\narbetsvillkoren i dessa sektorer. Det  är\r\ntungt,  hårt  och uselt  betalt.  De  som\r\njobbar  där är av olika skäl frånvarande,\r\noch folk vill inte lockas dit.\r\nÄr  de  två uppgifterna över huvud  taget\r\nförenliga och genomförbara, det vill säga\r\natt  den  konkurrensutsatta  sektorn  ska\r\nvara  normerande  men  kunna  bidra  till\r\nrelativlöneförändringar  och   jämställda\r\nlönevillkor?  Är  de  förenliga  med  att\r\nsektorerna  fortsätter att inte  ligga  i\r\nden konkurrensutsatta sektorn? Jag driver\r\nfrågan  till  sin spets: Är det  för  att\r\nkunna                           genomföra\r\nrelativlöneförskjutningarna           och\r\nattraktivitet    inom    de    sektorerna\r\nnödvändigt  att flytta vården och  skolan\r\nfrån    att   i   huvudsak   vara    icke\r\nkonkurrensutsatta till att i  huvudsak  i\r\nnågon     mening     hamna     i      den\r\nkonkurrensutsatta sektorn?\r\nAnders  Lindström: Det var många  frågor.\r\nJag  ska  börja med frågan om  graden  av\r\ncentralisering och de tendenser vi kan se\r\ni lönebildningen.\r\nDen  rent  centraliserade lönebildningen\r\nhar  vi  inte  längre  i  Sverige  i  den\r\nbemärkelsen  att  centralorganisationerna\r\nkommer  överens  om någonting.  LO,  TCO,\r\nSACO  och Svenskt  Näringsliv deltar inte\r\npå  det  sättet i lönebildningen  längre.\r\nLönebildningen sker huvudsakligen  mellan\r\nförbundsparter.  En väsentlig  förändring\r\nhar  skett under de senaste tio åren.  Vi\r\nhar   haft  en  stor  förskjutning   från\r\nnomenklaturlönesystem  till   individuell\r\noch decentraliserad lönebildning som sker\r\npå   arbetsplatsen.  Kanske  den  största\r\nförändringen   gäller   det   vi   kallar\r\nsifferlösa avtal, det vill säga avtal som\r\ninte  innehåller någon rekommendation  om\r\nnågon genomsnittlig löneökningstakt  utan\r\ndär    lönen   bestäms   utifrån   samtal\r\nchef-medarbetare. Detta gäller  praktiskt\r\ntaget   alla  tjänstemän  inom  offentlig\r\nsektor,  och  det gäller  en  hel  del  i\r\nprivat  service. Det finns  varianter  på\r\ndet  även  inom industrin. Rent  centralt\r\nbestämda  löneökningar, tarifflönesystem,\r\när    nu   en   liten   del   av   svensk\r\narbetsmarknad,  även på förbundsnivå.  På\r\nså  sätt är bilden mer komplicerad än den\r\ngamla  modellen som Karin refererar  till\r\nom   lokal  i  förhållande  till  central\r\nlönebildning. Vi har fått en spännvidd av\r\nolika    lönebildningsformer   i    detta\r\navseende,    som   jag   dessutom    tror\r\nfortsätter att utvecklas.\r\nHur  staten ska förhålla sig till  detta\r\nhar  jag  fått  instruktioner  om  i  den\r\nproposition  som ligger  till  grund  för\r\nMedlingsinstitutet.   Det   är   viktigt.\r\nStaten  förhåller sig i detta  sammanhang\r\nneutral till hur arbetsmarknadens  parter\r\nväljer   att   förlägga  förhandlingarna;\r\nförbund,  lokalt  eller individuellt.  Vi\r\nska  ställa  samma krav på lönebildningen\r\noberoende  av  hur  parterna  väljer  att\r\nförlägga  lönebildningen.  Här  vill  jag\r\npeka  på  två problem som kan  komma  att\r\nuppstå - jag säger inte att de är problem\r\ni  dag - vad gäller dessa siffror i dessa\r\navtal.\r\nFör det första är det oklart för mig  på\r\nvilket sätt parterna tar sitt ansvar  för\r\natt inte resultatet av den lönebildningen\r\nblir  någonting  annat  än  vad  som   är\r\nönskvärt i förhållande till den  norm  vi\r\ntalar  om. Det framgår inte riktigt ännu,\r\noch  vi kan ännu inte utvärdera det.  Det\r\när för tidigt.\r\nFör det andra är det svårt att se hur man\r\ntar  till  vara  jämställdhetsaspekterna,\r\nhur          lönekartläggning         och\r\njämställdhetsplan   på    arbetsplatsnivå\r\nförenas    med    en   rent   individuell\r\nlönebildning     där     lönen      sätts\r\nchef-medarbetare. Det är två saker där vi\r\nsärskilt  granskar utfallet  av  avtalen,\r\nmen  det  är  ännu  för tidigt  att  säga\r\nnågonting om det.\r\nIngemar  Hansson:  Jag tänkte  kommentera\r\ncentral       kontra      decentraliserad\r\nlönebildning.\r\nJag     sade     tidigare     att     en\r\nsamhällsekonomiskt   bra   löneutveckling\r\nsammanfaller i hög utsträckning  med  vad\r\nsom  är  den  bästa löneutvecklingen  för\r\nlöntagarkollektivet.                 Hela\r\nlöntagarkollektivet skulle  tjäna  på  om\r\narbetskraftskostnaderna ökar med 3 ½ %  i\r\nstället  för  med de högre siffrorna  som\r\nligger        i       KI:s       prognos.\r\nLöntagarkollektivet   tjänar    på    att\r\nsysselsättningen    blir    högre,     de\r\noffentliga finanserna blir bättre, så att\r\ndet därmed blir utrymme för lägre skatter\r\noch  fler  reformer än i annat fall.  Det\r\nråder  bred  enighet bland ekonomer  från\r\narbetsmarknadens parter om detta. Den  så\r\nkallade   Edingruppen,  som   bestod   av\r\nekonomer  från  arbetsmarknadens  parter,\r\nkom fram till en rekommendation om att en\r\nlönekostnadsökning i takt  med  omvärlden\r\noch   resten  av  Europa  är  det   bästa\r\ntillståndet.\r\nEnligt viss teori för lönebildningen  är\r\nhelt centraliserad lönebildning önskvärd.\r\nNär     en    part    företräder     hela\r\nlöntagarkollektivet tar man  hänsyn  till\r\nde      indirekta      samhällsekonomiska\r\neffekterna.  Då bygger man  in  i  själva\r\nförhandlingssystemet   en   beaktan    av\r\nönskvärdheten av hög sysselsättning.\r\nDetta   gäller   enligt  de   teoretiska\r\nmodellerna. Tittar man på verkligheten är\r\ndet  inte  realistiskt eller kanske  inte\r\nönskvärt  av andra skäl att  ha  en  helt\r\ncentraliserad lönebildning  med  en  enda\r\nrepresentant för alla löntagarna. Den mer\r\ndecentraliserade    förhandlingsordningen\r\nsom  vi  har  i  dag har kommit  för  att\r\nstanna.\r\nDet  man  kan göra - och det  vi  delvis\r\ngör    i   dag   -   är   att   förstärka\r\nnormbildningen,  att  förstärka  insikten\r\noch   medvetenheten  om   lönebildningens\r\nbetydelse  ur samhällsekonomisk synvinkel\r\nså  att  alla som förhandlar om löner  på\r\nolika   nivåer  vet  om  att  kollektivet\r\ntjänar  på 3 ½ %, och på det sättet  söka\r\nfrämja  ett ansvarstagande så att totalen\r\nblir   ungefär  så.  Jag  tror   att   en\r\nförstärkning av normbildningen är en  mer\r\nframkomlig    väg    än     att     genom\r\nriksdagsbeslut  försöka  tvinga  fram  en\r\nhelt     centraliserad     eller     helt\r\ndecentraliserad  lönebildning.  Det   har\r\nvidtagits  åtgärder. Industriavtalen  och\r\nderas  uppföljare är ett utmärkt  exempel\r\npå    hur    man   ser   till   att    de\r\nsamhällsekonomiska    aspekterna    väger\r\ntyngre. Inrättandet av Medlingsinstitutet\r\noch  vår  årliga  rapport  är  ett  litet\r\nbidrag i samma riktning. Jag tror mer  på\r\nökad      medvetenhet     både      bland\r\nlöneförhandlarna och bland allmänheten om\r\nvikten  av en löneutveckling i  takt  med\r\nEuropa.   Det   kan  sedan  influera   de\r\nfaktiska löner som sätts. Det är  en  mer\r\nframkomlig väg. Att återgå till  en  helt\r\ncentraliserad       lönebildning       är\r\norealistiskt.\r\nTittar  man  ytligt på bilden  kanske  vi\r\nbefinner  oss  mittemellan  centraliserad\r\noch   decentraliserad  lönebildning.  Det\r\nvärsta av alla lägen, som Karin sade. Jag\r\ntror  nog att det går att nyansera  detta\r\noch   säga  att  det  pågår  en  hel  del\r\nnormbildning på central nivå, bland annat\r\nvia  Edingruppen  och dess  efterföljare,\r\nsom      ändå     lyfter     fram      de\r\nsamhällsekonomiska      återverkningarna.\r\nSamtidigt  finns det en  tendens  att  de\r\nenskilda  avtalen sluts alltmer på  lokal\r\nnivå.  Givet att normbildningen  kan  bli\r\ntillräckligt stark kan den också vara  en\r\nmöjlig  väg att gå. Framför allt  är  den\r\nmer  realistisk än att återgå  till  helt\r\ncentrala förhandlingar.\r\nKarin  Pilsäter (fp): Jag  undrar  om  ni\r\nskulle  våga  kliva ut någon  bit  i  den\r\nminerade            marken             om\r\nrelativlöneförskjutning   och   offentlig\r\nsektor.\r\nAnders Lindström: Det blir lite grann  en\r\nupprepning. Vi måste ställa det kravet på\r\ndem  som  pläderar för att de ska  ha  en\r\nannorlunda löneutveckling än andra att de\r\ndels  klarar ut den med sina arbetsgivare\r\nså  att  den  kan ske i fredliga  former,\r\ndels  att den förankras hos andra så  att\r\ndet  inte  kommer kompensationskrav  från\r\nandra   grupper.  När  det  gäller  stora\r\nkollektiv  kan jag inte förstå  annat  än\r\natt  detta  innebär att  löneutvecklingen\r\nför  andra grupper måste vara något lägre\r\ni  de fall den ska vara högre i ett stort\r\nkollektiv, till exempel offentlig sektor.\r\nLars   Heikensten:  Jag   har   en   kort\r\nreflexion, som egentligen är trivial, men\r\nsom  kanske ändå bör komma fram. Det blir\r\nlite  konstigt  att diskutera  följsamhet\r\noch  rekryteringsproblem i termer av hela\r\nden  offentliga  sektorn.  Det  är  stora\r\nskillnader   mellan   olika   delar    av\r\noffentlig  sektor. Vi vet att  det  finns\r\nyrkeskategorier för vilka  det  är  svårt\r\natt   möta   efterfrågan  och   där   det\r\nsannolikt  är oundvikligt att vi  får  en\r\npositiv relativlöneförskjutning. Men  det\r\nfinns   också   kategorier  i   offentlig\r\nverksamhet  som  inte har  särskilt  låga\r\nlöner  jämfört  med den  andra  delen  av\r\nekonomin.\r\nVad  som  behövs  är  alltså  bl.a.   en\r\nanpassning  av den interna lönestrukturen\r\ni  den  offentliga sektorn till  vad  som\r\ngäller i ekonomin i övrigt.\r\nJag förstår av vad Anders säger att detta\r\nfaktiskt  pågår. Det är min egen  bild  i\r\nden  arbetsgivarroll  jag  har.  Det  har\r\nunder  de  senaste  tio  åren  skett   en\r\nutveckling  mot en ökad individualisering\r\nav lönesättningen i offentlig verksamhet.\r\nAnders Lindström: För att illustrera  vad\r\nLars  Heikensten säger vill jag  visa  en\r\nalldeles     färsk     statistik     från\r\nLandstingsförbundet,  som  jag  fick  vid\r\növerläggningar  med  dem  i  veckan.  Den\r\nvisar  förändringen både i  absoluta  tal\r\noch  i  lönespridningen för  tre  grupper\r\ninom landstingsvärlden.\r\n\r\nLönespridning 2001 och 1994\r\n\r\nVissa yrkesgrupper i landsting/regioner\r\n\r\nBland  annat har vi undersköterskor.  För\r\n1994  ser  ni  att  det är  nästan  ingen\r\nlönespridning alls för vare sig män eller\r\nkvinnor.   De  har  samma  låga   lön   -\r\nvårdslöst uttryckt. Sedan ser ni att  det\r\nhar  skett en förändring till 2001.  Dels\r\nhar  de  fått ett höjt löneläge, dels  är\r\ndet  en ökad lönespridning, framför  allt\r\nbland männen.\r\nSedan  har vi sjuksköterskor, ej chefer.\r\nHär ser ni mer påtagligt utvecklingen och\r\nhur  den individualiserade lönebildningen\r\nhar  slagit igenom. Vårdförbundet har den\r\nuttalade  målsättningen med sitt fackliga\r\narbete att öka lönespridningen. Målet  är\r\natt  öka den med 25 %. Med detta är de  -\r\nsåvitt   jag   förstår  -   överens   med\r\narbetsgivaren.\r\nDe   stora  förändringarna  finns  bland\r\nläkare, ej chefer, ej AT-läkare. Dels ser\r\nni  hur mycket större lönespridningen  är\r\nför högre löner, dels ser ni att den ökar\r\nmer för kvinnor än för män.\r\nFörmodligen kan vi se samma tendenser  på\r\nprivat sida men med andra nivåer. Det här\r\nsäger  också någonting om problemet.  Det\r\när   här  de  stora  grupperna  är.   Att\r\nåstadkomma  stora  förändringar  för   de\r\nstora  grupperna går inte att  göra  utan\r\natt det märks på helheten.\r\nMats  Odell (kd): Det är några saker  som\r\nhar  slagit  mig när jag har  lyssnat  på\r\ndetta,      närmare      bestämt      tre\r\nhuvudkategorier.\r\nDen  första  är  att ni  är  så  oerhört\r\nsamstämda om bilden. Det påminner mig  om\r\nden rökare med begynnande problem i hjärt-\r\noch lungapparaturen som går till läkaren.\r\nTre  olika läkare säger att det  är  dags\r\natt  sluta  röka.  Det är  inte  så  lätt\r\ngjort. Det här är ett jätteproblem.  Alla\r\nvet  vad som behöver åstadkommas. Ingemar\r\nHansson   säger   att   frågan   om   att\r\nlönebildningen inte fungerar tillräckligt\r\när  den sannolika utvecklingen, men  inte\r\nden  önskvärda.  Vi  når  inte  de  olika\r\nmålen.\r\nDen  andra  är  att  lönebildningen  har\r\nförbättrats dramatiskt. Det är  som  inom\r\nfriidrotten: Resultaten förbättras  också\r\ni  omvärlden hela tiden. Det är bra.  Det\r\när  ungefär som rökaren som säger att han\r\nhar  dragit  ned till tio  cigaretter  om\r\ndagen   och   feströker.  Men   problemen\r\nkvarstår ändå. Vi når inte välfärden. Det\r\när   brist   på   resurser  i   kommuner,\r\nlandsting och stat.\r\nDen  tredje är att detta fortfarande  är\r\nakilleshälen  för svensk  välfärd.  Innan\r\nMedlingsinstitutet bildades  hade  vi  en\r\nganska  livlig  debatt om spelplanen  och\r\nspelreglerna  för lönebildning  i  huset.\r\nOlika  partier hade olika syn  på  detta.\r\nResultatet blev Medlingsinstitutet.\r\nSer   ni   några  andra  institutionella\r\nförändringar  som  skulle  kunna   stödja\r\ndetta?  Jag  tar bilden av  rökaren.  Det\r\ninförs  rökförbud  på  alltfler  ställen.\r\nRiksdagen  har  rökfria lokaler,  och  så\r\nvidare.  Det  gäller inte bara  den  egna\r\nmoralen,  men behövs det något  stöd  för\r\natt   det   här   ska  kunna  förbättras?\r\nKonjunkturinstitutet och Ingemar  Hansson\r\nsäger  att regering och riksdag kan bidra\r\ntill en väl fungerande lönebildning genom\r\natt utforma arbetsmarknads-, utbildnings-\r\n,   social-  och  hälsopolitiken  så  att\r\nsysselsättningen kan vara 80 %. Jag säger\r\nsom  Luther: Vad är det? Det skulle  vara\r\njättekul att se vad det är för substans i\r\ndetta.  Nu  ska  man inte  längre  skriva\r\nLosec  på  recepten utan vad det  är  för\r\nverksamma substanser. Det här har en lika\r\notydlig handstil som läkare ofta har. Jag\r\nskulle  gärna  vilja höra vad  som  finns\r\nbakom.\r\nDe  andra  punkterna gäller att inte  öka\r\narbetskostnaderna. Det är ganska  enkelt.\r\nAtt inte öka företagens kostnader kan  vi\r\nockså   förstå,  och  inte   heller   att\r\nlagstifta  om  förkortad  arbetstid.  Men\r\nfinns     det    några    institutionella\r\nförändringar   som  kan  understödja   en\r\nbättre  lönebildning, som  vi  kan  fatta\r\nbeslut om i det här huset?\r\nAnders Lindström: Jag kan inte påstå  att\r\njag har några förslag som är grundade  på\r\nmin verksamhet vid Medlingsinstitutet  på\r\nförändringar    av    spelreglerna     på\r\narbetsmarknaden.  Jag tror  att  det  har\r\nkommit en insikt - jag har hållit på  med\r\ndet  här  ganska länge - att inga  system\r\nsom     reglerar     förhållanden      på\r\narbetsmarknaden,       allra        minst\r\nlönebildningen,  är  beständiga.  Vi  har\r\ninte  funnit den för all tid givna  bästa\r\nmodellen,  på  basis  av  att   det   har\r\nfungerat  bra  ett antal år.  Här  kommer\r\nsäkerligen  att  komma  upp  problem  som\r\nföranleder   riksdagen   att    diskutera\r\nförändringar i spelreglerna framöver. Det\r\när  jag  övertygad om. Men man  kan  inte\r\nutifrån  de  senaste  årens  erfarenheter\r\nsäga att det finns några givna förslag på\r\nvad som behöver förändras.\r\nIngemar Hansson: Det ligger inte  i  KI:s\r\nuppgift  att  dela ut detaljerade  recept\r\nför  vilka åtgärder som skulle dra åt det\r\nhållet. Vi har inte det som uppgift,  och\r\nvi  har  inte  kompetens på det  området.\r\nDäremot kan jag säga något mer om vad  vi\r\nmenar        med       att        utforma\r\narbetsmarknadspolitik                 och\r\nutbildningspolitik         så         att\r\nsysselsättningsgraden ska vara 80 %,  men\r\ndet  blir  fortfarande i ganska  allmänna\r\ntermer.\r\nDet  gäller  att  arbetsmarknadspolitiken\r\nutformas så att den främjar att folk  kan\r\nåtergå  i  arbete,  att  via  omskolning,\r\nutbildning   och   på   andra   sätt   få\r\ndrivkrafter   och   kompetens   att    ta\r\nordinarie    jobb   på   arbetsmarknaden.\r\nUtbildningspolitiken   måste    ges    en\r\ninriktning   så  att  den   främjar   hög\r\nsysselsättning.  Bland  annat   med   det\r\ndemografiska perspektivet är det  viktigt\r\natt  utbilda  tillräckligt  många  av  de\r\nyrkesgrupper vi i framtiden kan se  brist\r\npå. Vad gäller social- och hälsopolitiken\r\ngäller  det att få ned sjukfrånvaron.  Vi\r\nvet att hög sjukfrånvaro är en inkörsport\r\ntill  förtidspensioner,  som  i  sin  tur\r\nhåller  ned arbetsutbudet. Alla  åtgärder\r\nsom kan verka i riktning mot att få ned i\r\nsynnerhet långtidssjukfrånvaron men  även\r\nfå  ned antalet förtidspensioneringar  är\r\nviktiga ur sysselsättningssynvinkel.  Mer\r\nprecis än så kan jag inte vara.\r\nMats  Odell (kd): Jag ska inte plåga  er.\r\nJag inser att ni inte upplever det som er\r\nuppgift,  även om detta är  det  centrala\r\nför oss. Vi får återkomma i utskottet med\r\ndiskussioner.\r\nJag  kan  fråga Ingemar Hansson följande.\r\nKI   håller   väl  på  att   sammanställa\r\nuppgifter   framåt.   Det   skulle   vara\r\nintressant  om du kan säga  någonting  om\r\nhur  det  ser ut. Om ni blickar framåt  i\r\ndet  material ni har så här långt, kommer\r\ndet att bli bättre eller sämre vad gäller\r\nlönebildningen?\r\nIngemar  Hansson: Som jag nämnde  är  vår\r\nprognos    att    arbetskraftskostnaderna\r\nkommer  att öka med drygt 4 % de närmaste\r\nåren.  Som nämnts tidigare är  det  i  år\r\nsärskilt problematiskt. Lönebikostnaderna\r\nför ITP-pensioner kommer att öka särskilt\r\nmycket. Bland annat som en följd  av  den\r\nbörsnedgång vi har sett finns  det  behov\r\nav  att  öka  premierna.  En  del  sådana\r\npremieökningar  är  också   överenskomna,\r\nvilket    innebär    en   förhoppningsvis\r\ntillfällig  men  dock  press   uppåt   på\r\nlönekostnadsökningstakten.\r\nFramöver  är vår bedömning att  för  att\r\npriser  och  löner inte ska  öka  alltför\r\nsnabbt behövs det en arbetslöshet  på  ca\r\n4  %.  Det  är  ingen  samhällsekonomiskt\r\nönskvärd        arbetslöshet.         Den\r\nsamhällsekonomiskt              önskvärda\r\narbetslösheten  är  mycket   lägre.   Vår\r\nbedömning är att om löneökningstakten ska\r\nhålla  sig till intervallet 3,5-4  %  kan\r\nkapacitetsutnyttjandet   bli   marginellt\r\nhögre   än   i   dag.  Ett   visst   ökat\r\nkapacitetsutnyttjande kan  vi  klara  av.\r\nSom  visades tidigare är bristtalen  låga\r\npå  arbetsmarknaden. En  viss  ökning  av\r\nkapacitetsutnyttjandet kan vi  nog  klara\r\nav,   men  inte  särskilt  markant  såsom\r\nlönebildningen nu fungerar. Vi hoppas att\r\nvi  har fel. Vi hoppas att lönebildningen\r\nkan  komma  att  fungera  bättre  så  att\r\narbetslösheten    ska    gå    ned    och\r\nsysselsättningen upp. I stora drag är vår\r\nbedömning  att vi ligger strax under  ett\r\nhållbart kapacitetsutnyttjande.\r\nVad  gäller  tillväxten  innevarande   år\r\ngjorde  vi en prognos i december  om  att\r\nden   skulle  bli  1,8  %.  Sedan  skulle\r\ntillväxten öka 2004. Vi har nyligen gjort\r\nen  översyn av den prognosen, och vi  har\r\nkommit  fram till att den internationella\r\nutvecklingen är något svagare än  när  vi\r\ngjorde prognosen, men i stora drag håller\r\nden.  Det  finns en del positiva  tecken.\r\nVår  prognos för innevarande års tillväxt\r\när  fortfarande 1,8 %, vilket innebär  en\r\nviss  men  inte särskilt stor  ökning  av\r\narbetslösheten och en viss  minskning  av\r\nsysselsättningen,   men   inte   särskilt\r\nmycket.  Vi  tror  att  världsekonomin  i\r\nSverige ska växa lite snabbare nästa  år,\r\noch  därmed ska vi närma oss ett hållbart\r\nkapacitetsutnyttjande.   Tekniskt    blir\r\nproduktionsgapet ganska nära 0  i  slutet\r\nav 2004 enligt vår prognos.\r\nLars  Heikensten: Jag har två reflexioner\r\nsom egentligen rör Mats föregående fråga.\r\nDu  underströk att vi var eniga om talen.\r\nVi  tyckte att under 3 ½ % var en  rimlig\r\nlöneökningstakt.  Det  är   viktigt   att\r\nnotera det. En annan sak som vi var eniga\r\nom,  och som vi alla lyfte fram, och  som\r\när  ett  partiellt svar på din fråga,  är\r\natt   det  positiva  systemet  ska   vara\r\nutomordentligt försiktigt med  att  hitta\r\npå   saker   som   intecknar   delar   av\r\nlöneutrymmet under de närmaste åren.  Det\r\ntog vi alla upp på olika sätt. Det är  en\r\nmycket     central     ekonomisk-politisk\r\nslutsats.\r\nI  min  position tycker jag  att  det  är\r\nolämpligt  att  gå in  i  detalj  på  hur\r\narbetsmarknad  och  lönebildning   skulle\r\nkunna förbättras. Problemet i Sverige  är\r\ninte att det saknas goda idéer på det här\r\nområdet,  Mats.  Jag skulle  utan  vidare\r\nkunna   föredra  110  åtgärder  för   att\r\nförbättra arbetskraftsutbudet, belysta  i\r\nutredningar från de senaste tio åren, som\r\njag  varit inblandad i. Problemet är  att\r\nfå det gjort.\r\nSiv               Holma              (v):\r\nSysselsättningsutvecklingens betydelse är\r\nden  viktigaste utmaningen. Vid sidan  av\r\nohälsotalen finns potentialen bland unga,\r\ninvandrare  och 50-plus,  och  där  finns\r\nregionala  skillnader i  sysselsättningen\r\nsom man borde kunna ta vara på.\r\nMina frågor handlar om en aspekt ni  har\r\nnågot  berört, nämligen EMU-medlemskapet.\r\nDet   har  berörts  i  svepande  ordalag.\r\nUtifrån    lönebildning   och   ekonomisk\r\ntillväxt  skulle  jag  vilja  höra   lite\r\nreflexioner över följande.\r\nI   mars   kom   Bengt  K  Å  Johanssons\r\nutredning  om  stabiliseringspolitik  vid\r\nsvenskt   medlemskap   i   valutaunionen.\r\nUtredningens   viktigaste  slutsats   kan\r\nsammanfattas med följande: Ett medlemskap\r\nställer  större  krav på  finanspolitiken\r\nmed  bland annat upptrappat överskottsmål\r\nför de offentliga finanserna. Det är krav\r\nsom om de uppfylls ändå inte fullt ut kan\r\nkompensera  för  bortfallet  av  en  egen\r\npenning-  och valutapolitik.  Utredningen\r\nupprepar också det som redan tidigare har\r\nslagits fast av den utredning som  leddes\r\nav  Lars Calmfors, det vill säga att  ett\r\nmedlemskap   ställer   ökade   krav    på\r\narbetsmarknadens  anpassningsförmåga.   I\r\nklartext: Svensk lönebildning och svenska\r\narbetsmarknadslagar måste närma sig  EMU-\r\ngenomsnittet,   vilket   innebär   större\r\nlöneskillnader och försvagad arbetsrätt.\r\nEtt  annat tungt inlägg kommer från  Per\r\nLundborg    och    Hans   Sacklén,    och\r\npublicerades  i  Ekonomisk  debatt  förra\r\nåret. De hävdar att också den långsiktiga\r\narbetslösheten vid svenskt EMU-medlemskap\r\noch  en  därav  följande anpassning  till\r\nECB:s inflationsmål skulle närma sig 6 %.\r\nDe  hävdar att utanförskap, med ett högre\r\nsvenskt inflationsmål, till exempel 4  %,\r\ndäremot skulle ta ned arbetslösheten till\r\nen nivå på 2 %.\r\nDet  här  är  synpunkter som jag  tycker\r\natt  det kan vara intressant att höra era\r\nreflexioner över.\r\nJag funderar också lite grann utifrån det\r\nsom   Karin  Pilsäter  berörde,  nämligen\r\ndetta     med    decentraliserad    eller\r\ncentraliserad  avtalsrörelse,  och  även,\r\nsom  Mats  Odell tog upp, om  det  behövs\r\nändrade  spelregler. Vad jag  kan  förstå\r\nhar   många  av  euroländerna  ett  stort\r\ninslag av statlig inkomstpolitik.  Om  vi\r\ngår med i EMU, skulle det då innebära att\r\nde  inslagen med nödvändighet skulle  bli\r\nstörre?       Jag      uppfattar       av\r\nMedlingsinstitutets synpunkter att  detta\r\nbehöver förändras. Kommer det då att vara\r\nnödvändigt med ett större statligt inslag\r\nför att klara det som ni har berört i era\r\nanföranden?\r\nIngemar Hansson: Det finns två saker  som\r\nman  kan  påpeka om man jämför  villkoren\r\nför  lönebildningen om vi är  med  i  EMU\r\neller om vi inte är det. Som jag sade har\r\nKonjunkturinstitutet gjort tolkningen att\r\nECB:s   mål   för   inflationen   snarare\r\nmotsvarar 1,5 % i stället för 2 %, som vi\r\nhar  för närvarande. Är det så kommer den\r\nlångsiktiga   lönekostnadsökningen    att\r\nbehöva  bli 3,5 % i stället för 4 %.  Det\r\ninnebär  en  viss ytterligare  anpassning\r\nnedåt  jämfört med den nivå som  vi  haft\r\nhistoriskt. Samtidigt bedömer vi, som jag\r\nvisade,   att  reallöneutvecklingen   ska\r\nkunna    bli    densamma.    Ett    visst\r\növergångsproblem kan det  bli  att  växla\r\nned ytterligare en halv procentenhet. Men\r\nsamtidigt  ska  nog inte  den  skillnaden\r\növerdrivas, för reallöneutrymmet  är  som\r\nsagt detsamma.\r\nEn  annan  faktor  som  potentiellt  kan\r\nvara  viktig  är  att  Riksbanken  i  dag\r\nfyller     vad     man     kallar      en\r\nvakthundsfunktion. Om  lönerna  ökar  för\r\nmycket,   och  det  vet  arbetsmarknadens\r\nparter,  kommer Riksbanken att strama  åt\r\nräntan  och  direkt dämpa tillväxten  den\r\nvägen. Det är Riksbankens funktion och en\r\nuppgift som man fått från riksdagen.\r\nGår  vi  med i EMU kommer inte  ECB  att\r\nreagera    på   alltför   höga    svenska\r\nlöneökningar.  De kommer  att  utgå  från\r\nlöneutvecklingstakten i hela  euroområdet\r\noch  inte  specifikt i  Sverige.  Så  den\r\nvakthundsfunktionen skulle försvinna, och\r\ndet  är en viss nackdel, skulle jag vilja\r\nsäga.\r\nOavsett  om  vi går med i EMU eller  inte\r\nmåste    vi    ha   en   väl   fungerande\r\nlönebildning   för   att   få   en    god\r\nsysselsättningsutveckling.   Att   återgå\r\ntill  ständiga  växelkursjusteringar   är\r\ninget   alternativ,   utan   kraven    på\r\nlönebildningen   är   ganska    likartade\r\noavsett  om  vi är med i EMU eller  inte.\r\nDen största frågan är kanske just hur  vi\r\nersätter  Riksbankens  vakthundsfunktion.\r\nDen    frågan   brottades   vi   med    i\r\nutredningen. Jag var med i den  utredning\r\nsom  du  nämnde,  och vi lämnade  en  del\r\nförslag  där.  Men det är inte  speciellt\r\nlätt att ersätta den funktionen.\r\nLars  Heikensten: Jag skulle vilja  börja\r\ndär   Ingemar  Hansson  slutade.   Vi   i\r\nRiksbanken  hade anledning att  avge  ett\r\nremissvar  på utredningen. I  huvudsak  -\r\ndet  är viktigt att säga det för det  har\r\ninte alltid gått fram i medierna - delade\r\nvi  utredningens syn på  behovet  av  ett\r\nramverk  för finanspolitiken, inte  minst\r\nför  att  få  till stånd  en  tillräcklig\r\nfinanspolitik  i  situationer   där   det\r\nriskerar  att bli överhettat  och  priser\r\noch  löner riskerar att stiga för snabbt.\r\nI  det  sammanhanget trodde  vi  att  det\r\nfanns  en del erfarenheter från det  jobb\r\nsom  vi själva gjort de senaste tio  åren\r\nsom  Sverige  kan dra nytta av.  Det  som\r\nfick mycket uppmärksamhet i medierna  var\r\natt  vi sade att man kunde resonera kring\r\nmöjligheten      att     använda      ett\r\ninflationsmål. Men jag tycker  ändå  inte\r\natt    det    är    huvudpoängen,    utan\r\nhuvudpoängen   är   att   försöka   finna\r\nprocesser  som  är öppna  och  tydliga  i\r\nförsta  hand i riksdagens arbete och  som\r\nunderlättar att fatta obehagliga beslut i\r\ntid. Det är det som är huvudpoängen,  och\r\njag   uppfattar   att   det   också    är\r\nutredningens huvudpoäng.\r\nLåt  mig  också säga något om frågan  om\r\nnivån  på inflationsmålet, som Siv  Holma\r\ntog  upp  mot bakgrund av en  studie  som\r\ngjorts    på   FIEF.   Det   har   gjorts\r\nmotsvarande analyser i Förenta  staterna.\r\nDet   är   svårt   att  dra   intressanta\r\nslutsatser  av de här studierna  eftersom\r\nde baseras på data från en tid som vi har\r\nbakom oss, en tid under vilken pris-  och\r\nlöneökningseffekten var  betydligt  högre\r\nän  i  dag. Min föreställningsram är  att\r\nhar     man     väl     etablerat      en\r\nlåginflationsregim, kan man också normalt\r\nfå   en   anpassning  av   de   nominella\r\nlöneökningstalen till detta mål.  Så  har\r\ndet ju varit i alla andra länder. Så tror\r\njag  nog  att det blir så hos oss  också.\r\nFrågan  är  bara hur snabbt det  går  och\r\nvilken arbetslöshetsnivå man åstadkommer.\r\nOm    vi    i   det   här   läget,    när\r\ntvåprocentsmålet  är  etablerat,   skulle\r\nvälja  att  gå från ett inflationsmål  på\r\n2  %  till  4  %  tror jag inte  att  det\r\nlångsiktigt  skulle bidra till  en  lägre\r\narbetslöshet,  utan jag  föreställer  mig\r\natt  den genomsnittliga löneökningstakten\r\ndå  skulle  öka efter ett tag.  Jag  tror\r\nhelt enkelt inte att analyser för hur man\r\navväger  ett  inflationsmål  av  det  här\r\nslaget är relevanta.\r\nSiv  Holma  (v): Jag skulle  gärna  vilja\r\nhöra  Medlingsinstitutets syn. I och  för\r\nsig  förstår  jag att våra direktiv  till\r\nMedlingsinstitutet är att  man  ska  vara\r\nneutral  när  det gäller de här  sakerna,\r\nmen   jag   tycker  ändå  att  det   vore\r\nintressant att höra några synpunkter.\r\nAnders  Lindström: Jag kan inte säga  att\r\njag  ser någon omedelbar koppling  mellan\r\nEMU-medlemskap  och  svagare  arbetsrätt.\r\nNär det gäller de förändringar som vi ser\r\ninom  arbetsrätten inom EU är det snarare\r\nså   att   regleringen  ökar  genom   EU-\r\ninitiativ.  Ett  land  som  har  en   med\r\nSverige  väldigt likartad  arbetsrätt  är\r\nFinland,  som är medlem och som  vad  jag\r\nförstår  framgångsrikt  hanterar  de  här\r\nfrågorna.\r\nRent  generellt är det väldigt svårt  att\r\nse  varför inte vi i Sverige skulle kunna\r\nhantera   lönebildningen  lika  bra   som\r\ngenomsnittet    av    medlemsländer     i\r\nvalutaunionen. Det är på något  sätt  att\r\nsätta  väldigt  lågt betyg  på  vår  egen\r\nförmåga och parternas ansvarstagande. Det\r\nhindrar  inte  att man  kan  se  att  det\r\nuppstår  svårigheter,  som  bland   annat\r\nBengt K Å Johanssons utredning pekar  på,\r\nalltså   att   kraven  på  parterna   att\r\nförändra löneökningstakten efter vad  som\r\nhänder i ekonomin ökar. Det gäller då att\r\nstärka  normbildningen  och  insikten  om\r\ndessa samband så att parterna förmår  att\r\nta  det ansvaret. Jag kan inte se att det\r\nhar någon koppling till krav på försvagad\r\narbetsrätt.\r\nSiv  Holma (v): Det gjordes en jämförelse\r\nmed  Finland.  Jag har följt  situationen\r\ndär  lite  grann. Vad jag kan förstå  har\r\nman  där  ganska stora inslag av  statlig\r\ninkomstpolitik, men jag kan ju ha fel.\r\nAnders Lindström: Det är alldeles riktigt\r\natt    man    har    mer   centraliserade\r\növerenskommelser mellan  samtliga  parter\r\nom  vad  som  är normen, och  sedan  sker\r\nlönebildningen   i  förbundsförhandlingar\r\nsom  påminner om våra. Man har inte samma\r\nutveckling  vad  gäller  individualiserad\r\noch  lokal lönebildning som vi  har.  Men\r\ndet är viktigt att komma ihåg att det  är\r\ni   stort   sett   samma  arbetsrättsliga\r\nspelregler   som   styr  verksamheten   i\r\nFinland  som i Sverige. Parterna där  har\r\nfrivilligt kommit fram till en modell som\r\när  framgångsrik. Jag  kan  inte  se  att\r\nderas  medlemskap  i  valutaunionen   har\r\npåverkat detta negativt, åtminstone  inte\r\nså här långt.\r\nJörgen  Johansson  (c):  Genomgången  har\r\nvarit intressant och gett svar på en  hel\r\ndel   frågor,  så  det  kanske  blir  mer\r\nfunderingar än frågor. Jag tycker att  en\r\nnyckelfråga  i hela den här  diskussionen\r\när  den  som Karin Pilsäter tog upp,  den\r\neventuella förskjutningen av löneutrymmet\r\ntill  offentlig sektor. Jag tycker ändock\r\natt  svaren visar att det här får  vi  ta\r\nmed  oss  i  den  fortsatta  debatten  om\r\ndriftsformerna   inom   den    offentliga\r\nsektorn.\r\nAnders  Lindström  sade  att  bristen  på\r\narbetskraft är liten, och Lars Heikensten\r\nsade      att      när     det     gäller\r\narbetskraftsutbudet är tendensen oroande.\r\nMan  kan  tycka att de går emot varandra.\r\nMen  jag tolkar det som att problemet  är\r\natt  den välutbildade arbetskraften  blir\r\nen bristvara i framtiden. Om vi då tittar\r\npå  löneutvecklingen för den högutbildade\r\narbetskraften  55-plus kan vi  konstatera\r\natt  den är negativ. Frågan är då hur  vi\r\nska  få läkare och liknande att fortsätta\r\njobba  även efter 65 års ålder. Var finns\r\nincitamenten  för  det?  Här  finns   ett\r\nutrymme  som  vi i samhällets  tjänst  på\r\nnågot sätt måste se till att skapa. Detta\r\nvar kanske mer en fundering än en fråga.\r\nAnders  Lindström:  Möjligen  skulle  man\r\nkunna  säga  att  löneutvecklingen   inte\r\ngenerellt är negativt kopplad till ålder.\r\nSå  kan man nog finna att det är på några\r\navtals-   och  yrkesområden,   men   inte\r\ngenerellt.   Bland   annat   visade   jag\r\nutvecklingen      för      läkare      på\r\nlandstingssidan. Från 1994 till 2001  har\r\ndet     skett    en    mycket     kraftig\r\nlöneutveckling och ökad lönespridning.\r\nVad man har kunnat se de senaste tio åren\r\när  att lönerna och lönespridningen  ökat\r\nmest  för de bäst avlönade, både för  män\r\noch  för  kvinnor men mer  för  män.  Det\r\nbekräftar  en  allmän  tendens.  Även  om\r\nproblemet  säkerligen finns - det  håller\r\njag  gärna  med dig om - finns  det  inte\r\ngenerellt.\r\nAgneta Gille (s): Jag skulle vilja  komma\r\ntillbaka till det som Ingemar var inne på\r\ni inledningen. Det handlar bland annat om\r\ndet  mycket  aktuella just  nu,  nämligen\r\nKommunalarbetareförbundets avtal och dess\r\npågående löneförhandlingar.\r\nEn  konkret fråga: Kommer inflationen att\r\npåverkas   av  Kommunalarbetareförbundets\r\neventuella  nya löner, en löneökning  som\r\nkanske överstiger 3,5 % eftersom man  har\r\nsagt  nej till det senaste budet,  om  vi\r\nbortser från de kompensationskrav som  ni\r\nnämnde här? Jag kan tänka mig två svar på\r\nfrågan   om  vi  håller  oss  bara   till\r\nKommunalarbetareförbundets avtal och  vad\r\nsom  händer  om  det dessutom  tillkommer\r\nkompensationskrav. Jag  skulle  gärna  se\r\natt alla tre kommenterade detta.\r\nIngemar  Hansson:  Om  lönerna  inom  den\r\nkommunala  sektorn ökar  mer  än  vad  de\r\nskulle  ha  gjort i annat  fall  har  det\r\ningen direkt effekt på inflationen,  utan\r\ndet  leder till att kommunalskatten  blir\r\nhögre  än  den skulle ha blivit  i  annat\r\nfall  eller att antalet kommunalanställda\r\nblir  mindre  än det skulle ha  blivit  i\r\nannat fall.\r\nSedan  måste man ställa sig  frågan  mer\r\ngenerellt vad som händer totalt  sett  om\r\nman  även beaktar indirekta effekter. Som\r\nAnders nämnde är det så att om det  leder\r\ntill  högre  löner  för lokalvårdare  och\r\nannan  personal i kommunal sektor  -  där\r\ndet   finns  nära  motsvarigheter  i  den\r\nprivata  sektorn - är det  sannolikt  att\r\ndet   påverkar  löneförväntningarna   och\r\nlönekraven  i motsvarande privat  sektor,\r\nså  jag  tror att det är realistiskt  att\r\nräkna  med  ett  visst kompensationskrav.\r\nOch,  som jag var inne på tidigare,  höjs\r\nkommunalskatten innebär det en viss  risk\r\nför att man kräver kompensation också för\r\ndet.\r\nDen  direkta  effekten av inflationen  är\r\nnoll,   men   det  finns  ändå  indirekta\r\neffekter  som  gör att det inte  är  helt\r\nproblemfritt. Allmänt sett vore  det  mer\r\nönskvärt att lönerelationerna förändrades\r\ngenom  att  de  vars relativa  löner  ska\r\nsjunka visade återhållsamhet än genom att\r\nandra krävde mer, för då kunde den totala\r\nutvecklingen hamna på omkring 3,5 %.  Det\r\nvore alltså mycket bättre att fokusera på\r\nvem som ska ha långsammare löneutveckling\r\nän    på    snittet.   Det   hade   varit\r\nsamhällsekonomiskt mer välkommet.\r\nLars Heikensten: Jag instämmer helt i vad\r\nIngemar sade.\r\nAnders Lindström: Jag instämmer också.\r\nGunnar  Axén  (m):  Efter  några  år  med\r\nsådana här hearingar har jag noterat  att\r\nvi  alltid  brukar komma till  slutsatsen\r\natt  det  måste  fattas ett  antal  kloka\r\nbeslut  här i riksdagen för att förbättra\r\nlönebildningen eller öka tillväxten,  och\r\nsedan tar det stopp ungefär där.\r\nJag   noterar  att  Konjunkturinstitutet\r\nhar   pekat   på   vad  det   finns   för\r\nsamhällsekonomiska vinster att  göra  med\r\nen väl fungerande lönebildning. Vi skulle\r\nfå  högre  sysselsättning, högre tillväxt\r\noch   ett   ökat  offentligt   ekonomiskt\r\nutrymme   för   skattesänkningar    eller\r\nutgiftsreformer.\r\nMot  bakgrund  av att de  där  politiska\r\nbesluten  som  borde  komma  inte  verkar\r\nkomma  kan  det  vara mer intressant  att\r\ntitta på vad som händer om det inte  sker\r\nen  förbättring.  I Konjunkturinstitutets\r\nhuvudscenario fram till år 2010 pekar man\r\npå   att  vi  inte  kommer  att  få   den\r\nlönebildning    som    egentligen    vore\r\nekonomiskt   önskvärd.   Då   vore    det\r\nintressant  att  få  höra  vad   vi   kan\r\nförvänta oss för konsekvenser av det. Jag\r\ntror  nämligen inte att svaret är riktigt\r\nså enkelt som att den positiva utveckling\r\nsom   skulle  kunna  ske  med  en  bättre\r\nfungerande lönebildning uteblir, utan det\r\nkanske  kan  få  andra  konsekvenser.  En\r\nhögre  relativ arbetslöshet innebär högre\r\nkostnader för offentlig sektor. En  högre\r\nlöneutveckling i offentlig  sektor  leder\r\ntill   krav   på   ökade  skatteintäkter,\r\nsamtidigt  som  skatteintäkterna  minskar\r\nmed  en högre arbetslöshet och så vidare.\r\nSå   det   finns  ett  antal  samverkande\r\nfaktorer som kanske skulle kunna leda oss\r\nin i en negativ spiral.\r\nDet  vore intressant att höra om  framför\r\nallt Ingemar Hansson men även någon annan\r\nhar  synpunkter på vad som  skulle  kunna\r\nske        om       Konjunkturinstitutets\r\nhuvudscenario faktiskt blir  det  riktiga\r\nframöver.\r\nIngemar Hansson: Vårt huvudscenario i dag\r\när  det  som  vi  bedömer vara  den  mest\r\nsannolika utvecklingen. En startpunkt där\r\när  att  vi bedömer att ungefär nuvarande\r\narbetslöshetsnivå, runt 4 %, är  förenlig\r\nmed    stabil   inflation.   Hamnar    vi\r\nväsentligt under den nivån finns det risk\r\nför  att priser och löner drar i  väg  på\r\nett  sådant  sätt  att  Riksbanken  måste\r\nstrama åt penningpolitiken eller,  om  vi\r\när    med    i   EMU,   att   vi   tappar\r\nkonkurrenskraft  och  därigenom  får   en\r\nsvagare sysselsättningsutveckling.\r\nGivet          bedömningen           att\r\njämviktsarbetslösheten ligger på  ungefär\r\n4  %  finner vi när vi gör våra  kalkyler\r\nframåt att sysselsättningsgraden tenderar\r\natt sjunka successivt, inte så mycket men\r\nlite  grann, bland annat som en följd  av\r\ndemografiska faktorer. Tillväxten  ligger\r\nvid  knappt  2  %  per  år.  Givet  detta\r\nscenario   och  oförändrade  regler   för\r\noffentliga utgifter och inkomster innebär\r\ndet    att   det   offentliga   sparandet\r\nsuccessivt  stiger mycket  långsamt  till\r\n2  %.  Men  det finns inget  utrymme  för\r\nofinansierade   skattesänkningar    eller\r\nutgiftshöjningar före  år  2007  i  detta\r\nhuvudscenario.\r\nVi   hoppas  att  vi  har  fel  så   att\r\nekonomin  tål  en lägre arbetslöshet,  en\r\nhögre  sysselsättning. Då ser det  mycket\r\nbättre   ut,  som  jag  redovisade.   Det\r\nsamlade  utrymmet  för privat  konsumtion\r\nblir  större och de offentliga finanserna\r\nblir bättre. Men risken är lika stor  att\r\nutvecklingen blir sämre. Skulle det  visa\r\nsig,  vilket bland annat OECD  tror,  att\r\njämviktsarbetslösheten kommer  att  ligga\r\npå 5 ½ % i stället för dagens 4 %, kommer\r\nsysselsättningen att falla mer än i  vårt\r\nhuvudscenario. För att uppnå 2 % sparande\r\ni  offentlig sektor behövs det i så  fall\r\nskattehöjningar                     eller\r\nutgiftsnedskärningar i stället.\r\nDet  finns alltså risker åt båda  hållen.\r\nVår huvudbild är en tillväxt på runt 2 %,\r\nen  svagt sjunkande sysselsättning och en\r\nungefär konstant arbetslöshet. Men vi har\r\nockså  talat  om  vad  som  skulle  kunna\r\nförbättra   utvecklingen,  och   det   är\r\nframför  allt åtgärder från regering  och\r\nriksdag för att öka arbetsutbudet och  en\r\nväl fungerande lönebildning.\r\nLars Heikensten: Mitt intryck är att  vår\r\nsyn på konjunkturutvecklingen de närmaste\r\nåren       ligger       ganska       nära\r\nKonjunkturinstitutets.   Men   som    ett\r\ntillägg  till  det Ingemar sade  kan  man\r\nockså tänka sig - och då blir situationen\r\nallvarligare   -  att   man   har   högre\r\njämviktsarbetslöshet,  om   vi   nu   ska\r\nanvända  den  terminologin,  och  att  vi\r\nsamtidigt       får       en        sämre\r\nproduktivitetsutveckling än  vad  vi  har\r\nräknat  med. Där har Konjunkturinstitutet\r\nen  relativt optimistisk syn. Den är lite\r\nmer optimistisk än vår syn, men också  vi\r\nhar en relativt optimistisk syn.\r\nKombinerar man sedan detta med en svagare\r\ninternationell utveckling -  vilket  inte\r\npå  något  vis är uteslutet, för  vi  vet\r\nalla att det finns en sådan risk - är det\r\nlätt   att  se  att  problematiken  kring\r\nstatens finanser kan bli mer allvarlig än\r\nvad  som ligger i de kalkyler som Ingemar\r\nredovisade.  Det är klart att  det  finns\r\nett samband med lönebildningen här. I  en\r\nsådan  situation, som ser mer bekymmersam\r\nut  i de avseenden som jag nämnde, skulle\r\nen  lägre löneökningstakt kunna  vara  en\r\nhjälp.\r\nChrister  Nylander (fp):  I  går  kom  en\r\nrapport från EEAG. Den handlade mycket om\r\neuroområdets stabilitetspolitik. Men  där\r\nfinns också ett särskilt kapitel om brain\r\ndrain  från Europa till USA. Det  är  det\r\nsom    jag   skulle   vilja   höra   lite\r\nfunderingar  kring. Man tar  bland  annat\r\nupp    detta   med   lönebildningen   och\r\nmarginalskatter  som  ett   problem   och\r\nklimatet  för  entreprenörskap  som   ett\r\nannat  problem.  För  Sverige  tillkommer\r\nytterligare  en faktor, nämligen  att  vi\r\nhar  en  utflyttning av huvudkontor  från\r\nSverige till andra länder. Detta  är  ett\r\nproblem  i sig, men det kan också  ses  i\r\nrelation till vår tidigare diskussion  om\r\natt det finns en politisk vilja att ändra\r\nrelativlönerna inom Sverige.  Det  skapar\r\nen  form  av kniptångseffekt på  Sveriges\r\nekonomi. Vi måste vara attraktiva när det\r\ngäller arbetskraft som vi konkurrerar  om\r\npå  en  internationell marknad, samtidigt\r\nsom  vi  vill  ha relativlöner  inom  den\r\nsvenska  ekonomin. Jag skulle vilja  höra\r\nlite funderingar kring detta.\r\nAnders  Lindström: Det finns  inte  någon\r\nny, riktigt bra statistik med jämförelser\r\nav      relativa     lönelägen     mellan\r\nmedlemsländerna i EU till att börja  med.\r\nDen senaste statistiken från Eurostat  är\r\nfaktiskt  åtta tio år gammal. Fortfarande\r\när det så att Sverige och Finland har den\r\nmest  sammanpressade  lönestrukturen   av\r\nalla jämförda länder, i det här fallet EU-\r\nländerna plus USA. Vi har de senaste  sju\r\nåtta åren haft en ökad lönespridning  men\r\nfrån en mycket sammanpressad struktur vid\r\nen  internationell jämförelse. Såvitt jag\r\nförstår är den ökade lönespridning som vi\r\nnu  kan  avläsa  störst  bland  de  högst\r\navlönade och inte särskilt påtaglig bland\r\ntill exempel lågt avlönade i kommuner och\r\nlandsting eller i privat service. Där  är\r\nlönestrukturerna    fortfarande    mycket\r\nsammanpressade.\r\nUtvecklingen bland de bäst utbildade  och\r\nhögst  avlönade går i samma riktning  som\r\njag  tror  att  man kan se  i  de  flesta\r\nvästeuropeiska länder. Men jag  kan  inte\r\nsäga  någonting om hur det ser ut vid  en\r\njämförelse   i   dag.   Vi    har    inte\r\ntillräckligt  aktuell och bra  statistik.\r\nDet   kommer  bättre  statistik  i  detta\r\navseende  från Eurostat, men  det  kommer\r\nnog att ta några år.\r\nChrister  Nylander (fp): Man kan möjligen\r\nockså se detta ur ett tillväxtperspektiv.\r\nInternationell konkurrens när det  gäller\r\narbetskraft är också en viktig del i  att\r\nskapa  tillväxt i ett land. Det är  också\r\nnågot som man ska se till.\r\nGunnar  Axén (m): År 1997 eller 1998  kom\r\nNutek  med en rapport om att det år  2010\r\nskulle saknas kring 300 000 personer  med\r\nen akademisk utbildning på mer än två år.\r\nDet    skulle   till   och   med   saknas\r\narkeologer, en situation som det ju är få\r\nförunnat   att  få  uppleva   under   sin\r\nlivstid.  Det  har kommit fler  rapporter\r\nsom  visar  att  vi  kommer  att  ha   en\r\narbetskraftsbrist,  inte  bara  när   det\r\ngäller  personer med akademisk utbildning\r\nutan  också när det gäller stora  grupper\r\ninom till exempel vården, biträden och så\r\nvidare.   Då  ställer  jag  frågan:   Hur\r\npåverkar det lönebildningen när vi kan se\r\natt  vi  på  i  princip alla områden  har\r\nbrist på arbetskraft? Den här bristen  på\r\narbetskraft  finns inte bara  i  Sverige,\r\nutan  de  flesta  länder  i  vår  omvärld\r\nkommer att uppleva liknande problem.\r\nIngemar  Hansson:  Enligt  min  bedömning\r\nkommer    vi   inte   att   uppleva    en\r\narbetskraftsbrist i den meningen att  det\r\nblir  svårt  att få tag på folk.  Det  är\r\nsant att av demografiska skäl kommer  det\r\natt  bli  en väldigt svag utveckling  när\r\ndet gäller antalet personer mellan 16 och\r\n64  år  såväl  i  Sverige  som  i  övriga\r\nEuropa,  så utbudet kommer att  utvecklas\r\nsvagt.  Det  leder  emellertid  till  att\r\nefterfrågan  på  arbetskraft  kommer  att\r\nutvecklas motsvarande svagt. Ett kraftigt\r\nminskat utbud och en stor efterfrågan, om\r\nvi  inte är med EMU, skulle leda till  en\r\ninflation   som  gör  att  Riksbanken   i\r\nenlighet  med  sitt  uppdrag  stramar  åt\r\npenningpolitiken.\r\nBilden       av       den       absoluta\r\narbetskraftsbristen, att det skulle  vara\r\nsvårt  att  få  tag i folk,  tror  jag  i\r\nhuvudsak är felaktig. Efterfrågan  kommer\r\natt  dämpas  i  samma  grad  som  utbudet\r\nkommer att dämpas. I annat fall kommer vi\r\ninte  att  upprätthålla samhällsekonomisk\r\nstabilitet.  Då  kommer Riksbanken  eller\r\nECB  att se till att vi får balans mellan\r\nutbud  och  efterfrågan. Som sagt:  Detta\r\nmed  en  total brist på arbetskraft  tror\r\njag i huvudsak är en felsyn.\r\nDäremot  kommer  vi  att  få  för   lite\r\narbetskraft i förhållande till det  antal\r\npersoner   som   vi   behöver   försörja.\r\nBefolkningen ökar, och antalet äldre ökar\r\nnär  40-talisterna  går  i  pension,   så\r\ntillgången  till folk som kan arbeta  för\r\natt  försörja en stor befolkning blir ett\r\nproblem.  I  den  meningen  har   vi   en\r\narbetskraftsbrist.  Vi  riskerar  då  att\r\nantingen  pressa  fram än  högre  skatter\r\neller   att   pressa  fram  alltför   låg\r\nstandard vad gäller pensioner och  skola,\r\nvård  och  omsorg. Det finns  alltså  ett\r\nsamhällsekonomiskt   problem   med    vår\r\ndemografiska  utveckling,  men  jag  tror\r\ninte   att   det   blir   någon   absolut\r\narbetskraftsbrist.\r\nDäremot   kan   man  se  att  prognoserna\r\nindikerar  brist  inom vissa  kategorier.\r\nDet gäller bland annat olika delar av den\r\noffentliga    sektorn,    framför    allt\r\nyrkesutbildad arbetskraft av olika  slag,\r\ntyp lärare och sjuksköterskor. Därför  är\r\ndet      viktigt     att     utbildningen\r\ndimensioneras  för att förebygga  obalans\r\nmellan olika delarbetsmarknader. Men  det\r\nhandlar alltså om fördelningen av utbudet\r\noch   efterfrågan  och  inte   om   deras\r\nabsoluta nivå.\r\nLars  Heikensten:  Eftersom  du  tog  upp\r\ndetta med undersökningar från Nutek 1998,\r\nkan  jag inte låta bli att nämna att  jag\r\nvar med och tog fram en långtidsutredning\r\n1992  i  vilken risker för lärarbrist  om\r\ntio  år  var en poäng. I många  fall  går\r\nsådana här saker att se väldigt lång  tid\r\ni  förväg.  Då  är det naturligtvis,  som\r\nIngemar  sade, en viktig sak att  utforma\r\nutbildningen i ljuset av detta.  Jag  har\r\ninte haft anledning att följa frågan,  så\r\njag  vet  inte hur det har varit  på  det\r\nområdet    under   de   här   åren.    Av\r\ntidningsskriverier att  döma  väntas  det\r\ndock   bli   brist  på  lärare  framöver.\r\nMöjligen beror det på att man inte ordnat\r\nutbildningsplatser     i      tillräcklig\r\nutsträckning. Men det räcker inte med att\r\nordna plats, utan man måste därutöver  se\r\ntill   att   arbetena   är   tillräckligt\r\nattraktiva. Då kommer man till det som är\r\nen  av Anders grundpoänger i det här, att\r\nrelativlöneförändringar krävs. Men de kan\r\nju inte bara vara uppåt.\r\nTomas  Högström (m): Jag vill  följa  upp\r\nGunnars  fråga.  En av de  lösningar  som\r\ndiskuteras när det gäller att  klara  det\r\nframtida  arbetskraftsbehovet i takt  med\r\natt 40-talisterna fasas ut och i händelse\r\nav   att   vi   inte  klarar  att   sänka\r\nohälsotalen       är       att        öka\r\narbetskraftsinvandringen. Hur påverkar en\r\nsådan    utveckling   lönebildning    och\r\nlöneutveckling?  Den måste  ju  ha  någon\r\npåverkan  eftersom till och  med  ledande\r\nstatliga  myndighetspersoner går  ut  och\r\npratar  om införande av karenser när  det\r\ngäller våra relationer med andra länder i\r\nsyfte  att  kunna  begränsa  en  framtida\r\narbetskraftsinvandring, som i  alla  fall\r\njag har förstått det.\r\nSå   min   fråga  är  då:  Hur   påverkas\r\nlönebildning  och  löneutveckling  av  en\r\nökad arbetskraftsinvandring?\r\nAnders  Lindström: Först  vill  jag  säga\r\nytterligare    något   om    detta    med\r\nbristtalen.  Dessa kurvor  visar  andelen\r\nföretag   som  1990,  då   vi   hade   en\r\növerhettning,  upplevde   en   brist   på\r\nyrkesarbetare och tekniska tjänstemän. Nu\r\när vi för första gången på mycket länge i\r\ndet läget att bristen på yrkesarbetare  -\r\nungefär 12 % av företagen upplever  brist\r\npå  någon  form  av  yrkesarbetare  -  är\r\nstörre än bristen på tekniska tjänstemän.\r\nBakom detta drastiska fall ligger det som\r\nhar  hänt  i IT- och telecomsektorn.  För\r\nförsta  gången  i modern  tid  finns  det\r\narbetslösa       civilingenjörer        i\r\nStockholmsområdet.\r\nJust  nu är problemet inte överhängande,\r\nmen  det kan svänga fort, det vet  vi  av\r\nerfarenhet  och  det kan  vi  se  av  hur\r\nkurvorna har förändrats tidigare.\r\nSedan  vill jag säga något om  hur  detta\r\npåverkar lönebildningen. Generellt är det\r\nnog  så  att brist på arbetskraft har  en\r\nstarkare  påverkan på  lönerna  uppåt  än\r\narbetslösheten  har  nedåt.   Det   finns\r\ndärför  stor anledning att vara observant\r\npå  varje brist i varje isolerad  sektor.\r\nDet     vore    kanske    önskvärt    att\r\narbetsmarknadspolitiken     i      större\r\nutsträckning inriktades på att  förebygga\r\nuppkomsten  av brist än på att  generellt\r\nta hand om arbetslösa.\r\nIngemar  Hansson:  Arbetskraftsinvandring\r\när ju ett sätt att öka arbetsutbudet. Men\r\ndet  är inte så oerhört enkelt därför att\r\ndet  kräver också att de extra invandrade\r\npersonerna verkligen får jobb. Hitintills\r\nhar  vi  i Sverige lyckats ganska  dåligt\r\nmed  att uppnå en hög sysselsättningsgrad\r\nbland     personer    med    utomnordiskt\r\nmedborgarskap.  Sysselsättningsgraden  är\r\noerhört mycket lägre än vad den är  bland\r\nbefolkningen i övrigt.\r\nArbetskraftsinvandring  kan  bidra  till\r\nden  demografiska balansen. Men vi  borde\r\nbli betydligt mer framgångsrika än vad vi\r\nhar  varit  hittills när det  gäller  att\r\nintegrera  utomnordiska  personer  i  vår\r\narbetsmarknad. Hur arbetskraftsinvandring\r\nskulle påverka beror i hög grad på hur vi\r\nlyckas  i det avseendet. Lyckas  vi  lika\r\ndåligt  som  vi har gjort hitintills  kan\r\narbetskraftsinvandring förvärra  balansen\r\nmellan  antalet personer som arbetar  och\r\nantalet  personer  som  finns  i   landet\r\ntotalt  sett. Det är endast om den  extra\r\narbetskraften  kan sysselsättas  i  minst\r\nlika hög grad som befolkningen i övrigt i\r\nyrkesaktiv           ålder            som\r\narbetskraftsinvandring  kan   vara   till\r\nhjälp.\r\nJag anser inte att arbetskraftsinvandring\r\ngenerellt  sett  är ett undermedel,  utan\r\ndet  är väldigt betingat av hur vi lyckas\r\nintegrera     dessa    extra    personer.\r\nHitintills  har vi inte varit så  väldigt\r\nframgångsrika i det avseendet.\r\nTomas  Högström  (m): Min  följdfråga  är\r\nföranledd  av det svar som jag  nu  fick.\r\nDet  sker ofta en sammanblandning  mellan\r\nden  flyktinginvandring som vi i dag  har\r\nmed  de  integrationsproblem  som  är  en\r\nföljd  av den typen av invandring och  en\r\norganiserad arbetskraftsinvandring som de\r\nfacto utgår ifrån att vi har en brist  på\r\nyrkesarbetare  som vi då rekryterar  från\r\nandra länder. Det kan gälla ett samarbete\r\ninom  ramen  för  den europeiska  unionen\r\neller  att  vi  vänder  oss  till  länder\r\nutanför   den  europeiska  unionen.   Mig\r\nveterligt   har  vi  en  ganska   positiv\r\nerfarenhet av den typen av rekryteringar.\r\nDet  har väl på något sätt betydelse  för\r\nlönebildning och löneutveckling,  om  det\r\nblir  en  modell för att lösa de  problem\r\nsom vi ändå tycks stå inför.\r\nIngemar  Hansson: Inom EU har vi redan  i\r\nhög    grad   en   fri   rörlighet    för\r\narbetskraft. Inom EU ger redan befintliga\r\nregler   utrymme  för  en   ganska   stor\r\nomflyttning   mellan   olika   EU-länder.\r\nFrågan  gäller  väl  framför  allt   vårt\r\nförhållningssätt till arbetskraft utanför\r\nEU. Som jag sade är de samhällsekonomiska\r\nåterverkningarna av detta  helt  beroende\r\nav  i  vilken mån de personer som då blir\r\naktuella   verkligen  kan  integreras   i\r\nsvenskt arbetsliv.\r\nOrdföranden:    Jag   har    ingen    mer\r\nfrågeställare. Vi har då nått  slutet  av\r\ndenna  hearing, och jag ber att få  rikta\r\nett  stort  tack  till  Lars  Heikensten,\r\nIngemar Hansson och Anders Lindström  för\r\ner medverkan. Jag tackar också utskottets\r\nledamöter för er närvaro samt de  åhörare\r\noch  medier  som varit här  under  dagen.\r\nDärmed  är  dagens utfrågning beträffande\r\nlönebildning    och    den     ekonomiska\r\ntillväxten avslutad.\r\n\r\n\r\n\r\nBilaga 3\r\nFinansutskottets offentliga utfrågning\r\nom   samordningen   av   den   ekonomiska\r\npolitiken i EU - nutid och framtid\r\n\r\nTid: Tisdagen den 11 mars 10.00-2.15\r\nLokal: Andrakammarsalen\r\n\r\nInbjudna\r\n\r\nBosse Ringholm, finansminister\r\nGöran  Lennmarker, ledamot från riksdagen\r\ni EU:s framtidskonvent\r\nDeltagande ledamöter\r\nSven-Erik Österberg (s) ordförande\r\nFredrik Reinfeldt (m) vice ordförande\r\nCarin Lundberg (s)\r\nKarin Pilsäter (fp)\r\nSonia Karlsson (s)\r\nMats Odell (kd)\r\nLars Bäckström (v)\r\nGunnar Axén (m)\r\nChrister Nylander (fp)\r\nLena Ek (c)\r\nMikael Johansson (mp)\r\nSamordningen av den ekonomiska  politiken\r\ni EU - nutid och framtid\r\nOrdföranden:     Inledningsvis     hälsas\r\nsamtliga välkomna till den utfrågning som\r\nvi  i  dag har. Speciellt vänder jag  mig\r\ntill  finansminister Bosse  Ringholm  och\r\ntill  Göran  Lennmarker som  representant\r\nför  den arbetsgrupp som finns vad gäller\r\nEU:s framtidskonvent.\r\nJag  vill  också hälsa samtliga åhörare,\r\nbåde er som finns här i salen och er  som\r\nföljer    utfrågningen   via    medierna,\r\nhjärtligt välkomna.\r\nVi  har tänkt uppläggningen så att Bosse\r\nRingholm  inleder  och  berättar  om   de\r\nekonomiska  frågor som rör nutid  och  de\r\ndelar  som finns just här. Därefter  blir\r\ndet  möjligt  att öppna för  frågor  från\r\nutskottets   ledamöter.  Sedan   berättar\r\nGöran    Lennmarker    mer    om     EU:s\r\nframtidskonvents    arbete     och     om\r\ninriktningen framåt. Slutligen  blir  det\r\ntillfälle  att ställa frågor  till  Göran\r\nLennmarker. Vi tar det alltså i två steg,\r\ndetta för att skilja på det som är nu och\r\ndet  som EU-konventet arbetat med, så att\r\ndet klart och tydligt framgår hur det  är\r\ntänkt vad gäller de olika delarna. Vi har\r\ntiden fram till klockan 12 på oss.\r\nÄnnu en gång: Hjärtligt välkomna hit! Med\r\ndetta     lämnar    jag    ordet     till\r\nfinansminister Bosse Ringholm. Varsågod!\r\nFinansminister   Bosse  Ringholm:   Tack,\r\nordförande!   Tack   också   för    denna\r\nmöjlighet   att  redovisa  de  ekonomisk-\r\npolitiska   processer  som   pågår   inom\r\nEuropeiska   unionen   och   det   mycket\r\nomfattande samordningsarbetet  i  EU  när\r\ndet gäller ekonomi och ekonomisk politik.\r\nVarför   är   det   så   viktigt    inom\r\nEuropeiska unionen att ha den  här  typen\r\nav   ekonomisk-politisk  samordning?  Jo,\r\nsjälvfallet   vill  medlemsstaterna   via\r\nsamordningen  uppnå ett  större  mått  av\r\neffektivitet i sina ekonomier och i fråga\r\nom  de  gemensamma tillgångarna.  Ytterst\r\nhandlar  det  naturligtvis också  om  att\r\nförsöka  förbättra  den  inre  marknadens\r\nfunktionssätt - en portal, kan man  säga,\r\ni  det  europeiska ekonomiska samarbetet.\r\nGenom  en  inre  marknad  och  en  större\r\neffektivitet  ska  vi  självklart   kunna\r\nbidra  till  att skapa en bättre  välfärd\r\nför   invånarna   i  våra  medlemsstater.\r\nYtterst   bygger   det   också   på   att\r\nmedlemsstaterna    eftersträvar     sunda\r\noffentliga ekonomier och tillsammans,  så\r\nlångt  det  går  i  en  ganska  turbulent\r\nvärldsekonomi,    försöker    skapa    en\r\neuropeisk ekonomisk stabilitet också  med\r\ngemensamma insatser.\r\nVilka   instrument  har  då   Europeiska\r\nunionen   och  medlemsstaterna  när   det\r\ngäller       den      ekonomisk-politiska\r\nsamordningen?  Ja, det gäller  då  främst\r\ndet  som  brukar  kallas  för  den  öppna\r\nsamordningsmetoden, det vill säga en form\r\nav samtal, dialog och kommunikation i all\r\nöppenhet    länderna    emellan.    Detta\r\nunderstryks  av  att  vi  har  ett  antal\r\ngemensamma   regelverk  som   vid   olika\r\ntillfällen    lagts    fast.    Det    är\r\nnaturligtvis  viktigt att  vi  följer  de\r\nregelverken och gemensamt samordnar  våra\r\ninsatser.  Därmed kan man  säga  att  det\r\nbland medlemsstaterna uppstår en form  av\r\ngrupptryck   i   bemärkelsen   att   alla\r\nmedlemsstater är oerhört angelägna om att\r\nkunna  visa  att man lever  upp  till  de\r\nföresatser som vi själva bestämt oss  för\r\noch  att  vi också helt enkelt  gemensamt\r\nlär av varandra i den här processen.\r\nSedan  kan man alltid ställa sig  frågan\r\nom  det ekonomisk-politiska samarbete som\r\nvi  har  i dag kan utvidgas ännu mer  och\r\nvarför  vi  i dag inte gått ännu  längre.\r\nTill   en   del   kommer   säkert   Göran\r\nLennmarker in på den frågan eftersom  han\r\ndiskuterar det som ska hända i  framtiden\r\noch  som finns med i konventsdiskussionen\r\njust  nu. Jag vill bara peka på att vi  i\r\ndagens  situation har stannat där vi  är,\r\ninte  minst  därför att vi  upprätthåller\r\nden så kallade subsidiaritetsprincipen  -\r\natt  besluten  ska tas på relevant  nivå,\r\ndet vill säga på nationell nivå eller  på\r\nännu  lägre  nivå i nationerna.  Där  det\r\nfinns   ett   gemensamt   intresse   från\r\neuropeiska  utgångspunkter  ska  besluten\r\nkunna tas där i vissa sammanhang.\r\nI  första hand eftersträvar vi,  med  de\r\nregelverk och intentioner som vi nu  har,\r\nen  effektivare samordning. I stället för\r\natt  öka samordningen är det viktigt  att\r\nse  till  att den samordning som vi  ändå\r\nbestämt oss för också kan fullföljas.\r\nDet  finns  skäl att fästa väldigt  stor\r\nvikt  vid det som handlar om att  försöka\r\nfå  ett  bättre genomförande av de  olika\r\nprocesserna.  Jag ska strax  redovisa  de\r\nmånga olika processer som det handlar  om\r\noch  där  ett  arbete pågår året  runt  -\r\ndagligen   och   stundligen   pågår   ett\r\nekonomisk-politiskt  samarbete   och   en\r\nsamordning. Det är oerhört viktigt att ha\r\nen  ordentlig fokusering och att vi  inte\r\nbara  sätter  upp stora  mål,  vilket  vi\r\ngjort i olika sammanhang utan också,  och\r\nframför allt, når upp till målen. Det  är\r\nen  viktig kedja när man kan tala om  att\r\nsätta   upp   mål,  att   genomföra   och\r\nutvärdera det hela och att därefter följa\r\nupp  resultaten och se till att det också\r\nblir det som en gång satts upp som mål.\r\nNär  det  gäller genomförandedelen  vill\r\njag  peka på att åtskilliga framsteg  har\r\ngjorts, men ibland tycker vi från  svensk\r\nsida  kanske  att det går  långsamt.  Jag\r\nåterkommer  till några processer  där  vi\r\ntycker   att  takten  borde  skyndas   på\r\navsevärt.\r\nVi  tycker också att det är viktigt  att\r\nde  olika  processer som  tillkommit  vid\r\nolika toppmöten, framför allt under 1990-\r\ntalet,  bättre kan samordnas så att  inte\r\nvarje  process lever sitt  eget  liv  och\r\nrisken   därmed   finns   för   en    del\r\ndubbelarbete.  Redan  under  det   finska\r\nordförandeskapet  för  ganska  många   år\r\nsedan     nu,     före    det     svenska\r\nordförandeskapet, var man  från  Finlands\r\nsida väldigt angelägen om att försöka  få\r\nen  maximal  samordning mellan  de  olika\r\nprocesserna  så  att vi inte  hela  tiden\r\nspringer  om  varandra och varje  process\r\nlever sitt eget liv.\r\nSedan  vill jag peka på hur viktigt  det\r\när att den utvidgning som nu sker med tio\r\nnya   medlemsstater  ytterligare  skärper\r\nbehovet  av samordning. Från svensk  sida\r\nhar  vi,  inte  minst under  det  svenska\r\nordförandeskapet våren  2001,  sett  till\r\natt  de  tio  nya medlemsstaterna  mycket\r\ntidigt  fått  komma in i processerna  och\r\natt  de  kan  delta  på  lika  basis  och\r\nutveckla    sin   statistik   och    sina\r\ninstrument  på ett sådant  sätt  att  det\r\ninte  är  15 utan ganska snart 25  länder\r\nsom  kan  delta  i  en ekonomisk-politisk\r\nsamordning  i  Europa.  Ytterst  kan  det\r\nnaturligtvis innebära att Europa  som  en\r\ndel  av världsekonomin blir starkare  och\r\nstabilare  och kan utmana USA, Asien  och\r\nandra stora delar i världsekonomin.\r\nNär  det  gäller att samla de ekonomisk-\r\npolitiska processer som finns i EU skulle\r\njag vilja säga följande.\r\nDet  handlar  om de så kallade  allmänna\r\nriktlinjerna för den ekonomiska politiken\r\nsom  hanteras årligen och som  är  själva\r\nfundamentet kring den ekonomisk-politiska\r\nsamordningen.\r\nDet  handlar  om  den  stabilitets-  och\r\ntillväxtpakt    som   så    mycket    har\r\ndiskuterats  under  senare  år  och   som\r\nibland  ifrågasatts  och  som  det  varit\r\nolika  kritiska synpunkter kring. Det  är\r\nändå  ett  faktum - jag återkommer  strax\r\ntill   detta   -   att   tillväxt-    och\r\nstabilitetspakten visat sig fungera väl.\r\nDet  handlar  om Luxemburgprocessen  och\r\nom  Cardiffprocessen samt, slutligen,  om\r\nLissabonstrategin, som  också  kan  sägas\r\nvara    övergripande   och    det    mest\r\nlångsiktiga      eftersom      det      i\r\nLissabonstrategin satts upp ett  mål,  en\r\nutopi eller om man så vill en vision, för\r\nEU  och dess medlemsstater att fram  till\r\når  2010  åstadkomma ett sådant  tryck  i\r\nekonomin  i  Europa  att  man   då   nått\r\nväsentliga   framsteg  framför   allt   i\r\nförhållande  till amerikansk ekonomi  när\r\ndet  gäller  konkurrens,  kunskapsbaserad\r\nekonomi och mycket annat.\r\n\r\nEkonomisk-politiska processer i EU\r\n\r\nDe olika ekonomisk-politiska processerna\r\ni EU:\r\n·          Allmänna  riktlinjer  för  den\r\nekonomiska politiken\r\n·\r\n·        Stabilitets- och tillväxtpaketen\r\n·\r\n·        Luxemburgprocessen\r\n·\r\n·        Cardiffprocessen\r\n·\r\nLissabonstrategin\r\nJag vill påminna om att det är en process\r\nsom  pågår  året runt, från januari  till\r\ndecember. Det är alltid delar  i  de  här\r\nekonomisk-politiska  processerna  som  är\r\nföremål  för  behandling i Ekofinrådet  i\r\nförsta hand. Där har vi möte varje månad.\r\nDet   är  alltid  någon  del  i  de   här\r\nprocesserna som upptar vår vardag så  det\r\när  inget arbete som görs under  en  kort\r\ntid  av året, utan diskussionerna om  hur\r\nvi  ska  skapa  en bra ekonomisk-politisk\r\nsamordning pågår ständigt, året runt.\r\nFör   att   återgå  till   de   allmänna\r\nekonomiska    riktlinjerna    för     den\r\nekonomiska    politiken    handlar    det\r\nnaturligtvis mycket om makroekonomin. Det\r\nhandlar  också  om  sysselsättning.   Här\r\nfinns  väl ett av Sveriges allra  främsta\r\nbidrag  till  den  europeiska  gemensamma\r\nekonomiska  politiken.  Tillsammans   med\r\nandra  medlemsländer har vi under  senare\r\når        kunnat        sätta        just\r\nsysselsättningsfrågorna     högst      på\r\ndagordningen. Så var det inte under 1980-\r\ntalet  och inte heller i början av  1990-\r\ntalet.  Men när många ekonomier i  början\r\nav  1990-talet var i olag ökade intresset\r\nför att få upp sysselsättningsfrågorna. I\r\ndag  är kampen mot arbetslösheten och för\r\nnya  jobb  definitivt  en  huvudfråga  på\r\nvarje toppmöte och på varje Ekofinmöte.\r\nVidare  handlar  det väldigt  mycket  om\r\nstrukturpolitik.  Jag   återkommer   till\r\ndetta     eftersom     en     del      av\r\nLissabonprocessen  också   framför   allt\r\nknyter an till strukturpolitiken.\r\nNär    det    gäller    tillväxt-    och\r\nstabilitetspakten,    som    antogs    på\r\ntoppmötet   i  Amsterdam  i  juni   1997,\r\nhandlar  det  ytterst om våra  offentliga\r\nfinanser,   om   den   så   kallade    3-\r\nprocentsgränsen   -   att   varje    land\r\neftersträvar att inte spräcka ett slags 3-\r\nprocentstak, innebärande att man inte ska\r\nha ett större underskott än maximalt -3 %\r\nav  de  offentliga finanserna. Detta  har\r\nvarit  mycket uppmärksammat under  senare\r\ntid.  Vi har ju sett att ett antal länder\r\nhaft  problem  med detta, först  Portugal\r\noch sedan Tyskland och, under senare tid,\r\nFrankrike.  Jag  återkommer  strax   till\r\ndetta  när jag visar bilder över hur  det\r\nfaktiskt  förhåller sig med de offentliga\r\nfinanserna.\r\nDet  handlar  även om budgetdisciplinen,\r\nsom  i dag definitivt är mycket bättre  i\r\nEuropa   än   för  tio  år   sedan.   Men\r\nfortfarande finns det oerhört mycket  mer\r\natt göra.\r\nVidare  handlar det om stabilitets-  och\r\nkonvergensprogrammen                    -\r\nstabilitetsprogrammet för de tolv  länder\r\nsom är med i Europeiska monetära unionen,\r\nEMU, och konvergensprogrammet för de  tre\r\nländerna   Storbritannien,  Danmark   och\r\nSverige som än så länge står utanför EMU.\r\nLuxemburgprocessen  är  baserad  på  ett\r\nantal riktlinjer som sedan är översatta i\r\nolika   nationella  handlingsplaner.   De\r\nföljs  också årligen upp med  en  rapport\r\nfrån kommissionen och ministerrådet.  Där\r\nges   rekommendationer  till   de   olika\r\nländerna. Sedan får varje land en form av\r\nbetyg.  Därefter ska man varje  år  följa\r\nupp  vad länderna har gjort för att uppnå\r\nde  rekommendationer som  rådet  i  sista\r\nhand har gett medlemsstaterna.\r\nCardiffprocessen, som snart har  fem  år\r\npå  nacken,  handlar om att  försöka  öka\r\nkonkurrensen på olika områden  i  Europa.\r\nDet   handlar  om  varor,  tjänster   och\r\nkapital.  På  motsvarande  sätt  som  för\r\növriga    processer   sker   en   ständig\r\nuppföljning    och   mätning    av    hur\r\nkonkurrensen ökar på olika områden.\r\nDen    sista   delen   av    de    olika\r\nprocesserna,  Lissabonstrategin,   tänkte\r\njag  ägna mig en hel del åt eftersom  den\r\nnu  ligger närmast inför det toppmöte som\r\nom  två  veckor hålls i Bryssel,  det  så\r\nkallade ekonomiska vårtoppmötet.\r\n\r\nI mars 2000, alltså för tre år sedan, var\r\nstats- och regeringscheferna överens om\r\natt sätta upp som mål att år 2010 ska man\r\nha uppnått att EU är världens mest\r\nkonkurrenskraftiga, dynamiska och\r\nkunskapsbaserade ekonomi. Det handlar\r\nockså om en ekonomiskt hållbar tillväxt\r\nmed fler jobb, och då också med kvalitet\r\npå de jobb som ska fram under åren\r\nframöver. Framför allt är den sociala\r\nsammanhållningen viktig. När det gäller\r\ntillväxtaspekten lades, inte minst efter\r\nsvenskt agerande, stor vikt vid just den\r\nekonomiska aspekten på ekonomin och\r\nhållbarheten i ekonomin.\r\n\r\nLissabonstrategin - uppföljande av 107\r\nindikatorer\r\n\r\n·        Ekonomi\r\n·\r\n·        Sysselsättning\r\n·\r\n·        Innovation och forskning\r\n·\r\n·        Ekonomiska reformer\r\n·\r\n·        Social sammanhållning\r\n·\r\nMiljö\r\nProcessen har pågått i tre år och  fångar\r\nupp inte mindre än 107 olika indikatorer.\r\nBilden  visar att det handlar om ekonomi,\r\nsysselsättning och mycket annat.  Det  är\r\nalltså   ett   mycket  brett   ekonomiskt\r\nspektrum     som     följs     upp      i\r\nLissabonstrategin.    Idén     är     att\r\nmedlemsstaterna  varje  år  i  början  av\r\njanuari får en rap-port från kommissionen\r\nom hur långt EU som helhet hunnit, om hur\r\nlångt varje medlemsstat hunnit och om hur\r\nmedlemsstaterna   förhåller   sig    till\r\nvarandra.  Det  gemensamma  trycket   ska\r\nkunna bidra till att Europa kan knappa in\r\npå  det  försprång som amerikansk ekonomi\r\nsedan årtionden tillbaka har.\r\n\r\nNordiska välfärdsstater starkast i Europa\r\n\r\nAntal indikatorer med 1:a-3:e placering\r\n\r\nKälla: EU-kommissionen\r\nKommissionen visar på att om man mäter de\r\nolika  medlemsstaterna är det de nordiska\r\nländerna - Sverige, Finland och Danmark -\r\nsom  oftast befinner sig på första, andra\r\neller   tredje   plats   bland   de    15\r\nmedlemsstaterna när det gäller att nå upp\r\ntill  de  mål som satts upp  för  de  107\r\nolika  indikatorerna.  Indikatorerna  har\r\nnaturligtvis  olika  tyngd.  Jag  ska  gå\r\nigenom några av dem här.\r\nGenomgående  har  de  nordiska  länderna\r\nunder de här tre åren, kan man säga, haft\r\nen  god  position och varit angelägna  om\r\natt  se till att genomföra en del av  det\r\nhär,  och en del har fungerat bra i  våra\r\nsamhällen.  Omvänt  är  det  naturligtvis\r\nlite dystert att konstatera att ett stort\r\nland som Frankrike intar sista platsen  i\r\nsammanhanget.   Frankrike   har    tyvärr\r\nbromsat    en    del    av     de     här\r\nstrukturprocesserna under  perioden.  Det\r\nförs en intensiv debatt i Ekofinrådet  om\r\npå  vilket  sätt vi kan påverka Frankrike\r\natt  ta  lite större tag just för att  få\r\ntill  stånd en bättre utveckling  av  sin\r\nekonomi, framför allt när det gäller  den\r\nstrukturella delen.\r\nJag   ska   gå   igenom  några   av   de\r\nindikatorer  som finns i den rapport  som\r\nlämnas  till toppmötet i Bryssel  om  ett\r\npar     veckor.    Jag     börjar     med\r\narbetslöshetsutvecklingen.\r\n\r\nArbetslöshet totalt\r\n\r\nProcent av arbetskraften\r\n\r\nFör  EU:s  del har det skett  en  positiv\r\nutveckling av arbetslösheten. Sverige har\r\nen   väldigt   positiv  utveckling   här.\r\nGenerellt   sett  har  också   amerikansk\r\nekonomi  under  framför  allt  1990-talet\r\nhaft   mycket  låga  och  även  minskande\r\narbetslöshetstal.   I   ett    historiskt\r\nperspektiv  -  om  vi  går  ännu   längre\r\ntillbaka, till början av 1990-talet - har\r\nen  rätt  dramatisk förbättring skett.  5\r\nmiljoner  nya  jobb har  tillkommit  bara\r\nsedan  år  2000.  Går  vi  tillbaka  till\r\nmitten  av 1990-talet handlar det  kanske\r\nom 10-12 miljoner nya jobb. Ambitionen är\r\natt ytterligare 15 miljoner jobb ska fram\r\ntill år 2010.\r\n\r\nBudgetbalans*\r\n\r\nProcent av BNP\r\n\r\n*EU-15 ingen uppgift 1995.\r\nOckså när det gäller budgetbalansen pekar\r\nutvecklingen  åt  lite  olika   håll.   I\r\nSverige  och även i Finland och  Danmark,\r\nalltså  i  de nordiska länderna,  har  vi\r\nhaft  hyggliga  överskott  under  de  här\r\nåren.  Som bilden visar hade vi  år  2001\r\nett  överskott  på  närmare  5  %  i   de\r\noffentliga   finanserna   som   del    av\r\nbruttonationalprodukten. EU-länderna  som\r\nhelhet har tyvärr i snitt legat på minus,\r\noch  under  senare tid har det varit  ett\r\nväxande minus. Man kan säga att det  inte\r\när så sensationellt om det är ett växande\r\nminus  i  en situation där världsekonomin\r\nkraftigt går ned, som den ju gjort i  ett\r\npar tre års tid. Själva tanken är att man\r\ndå   ska  kunna  använda  ett  offentligt\r\nfinansiellt  överskott  till   att   mota\r\nnedgångar.\r\nSå  har  också  skett - för  svensk  del\r\nganska  dramatiskt. Vi har  ju  verkligen\r\nanvänt sparade resurser, använt de  stora\r\növerskott  som vi haft under  senare  år,\r\ntill att göra de skattesänkningar som  vi\r\ngjort  de senaste åren och till att  göra\r\nen  hel  del  andra insatser  i  form  av\r\nreformer  och ökade offentliga  utgifter.\r\nVi har gått från ett överskott på 4 eller\r\n5  %  till  kanske  ett  relativt  knappt\r\növerskott,  så  det är  en  rätt  kraftig\r\nstimulans   av   ekonomin   som    kunnat\r\ngenomföras under senare tid med hjälp  av\r\nden här typen av insatser.\r\nInsatserna  har tyvärr inte  varit  lika\r\nstora  i  flera  av de andra  EU-länderna\r\ndärför  att de har startat från en  lägre\r\nnivå,   ibland  till  och  med  från   en\r\nminusnivå.  Det är väl bara  Finland  och\r\nnågra länder till som på motsvarande sätt\r\nsom  Sverige  har kunnat göra  satsningar\r\nsom är i storleksordningen 4-5 %.\r\n\r\nPriser el hushåll*\r\n\r\nEuro/kWh\r\n\r\n*Sverige  ingen  uppgift  1995.  USA  och\r\nJapan ingen uppgift.\r\nNär  det  gäller priser har vi  generellt\r\nför svensk del, som jag senare återkommer\r\ntill,   en   högre   prisnivå   än    EU-\r\ngenomsnittet.  På  vissa  områden,   till\r\nexempel   beträffande   el,   ligger   vi\r\ndefinitivt mycket lägre. Även om vi, inte\r\nminst i vinter med tanke på vinter,  kyla\r\noch  andra förutsättningar - torkan förra\r\nåret till exempel - haft en diskussion om\r\nstigande  elpriser ligger vi i europeiska\r\nsammanhang   definitivt   på   en   lägre\r\nprisnivå just på det här området.\r\n\r\nFoU-utgifter total*\r\n\r\nProcent av BNP\r\n\r\n*Sverige    ingen   uppgift   1996    och\r\n2000-2001.  USA och Japan  ingen  uppgift\r\n2000-2001.\r\nEtt  annat  centralt  område  handlar  om\r\nforskning  och utveckling i  EU.  EU  har\r\nsatt   upp   målet  att   nå   3   %   av\r\nbruttonationalprodukten,   den    samlade\r\nekonomin, för forskning och utveckling  -\r\ntvå  tredjedelar på den privata sidan och\r\nen  tredjedel  på  den offentliga  sidan.\r\nDetta  är  ett mål som Sverige  med  råge\r\nklarar  av. Men många EU-länder,  framför\r\nallt  i södra Europa, har en bra bit kvar\r\nnär det gäller att åstadkomma det. Därför\r\nfinns det anledning att sätta stort tryck\r\npå   att  satsa  mer  på  forskning   och\r\nutveckling under åren framöver för att vi\r\nska   kunna   öka   konkurrenskraften   i\r\neuropeisk ekonomi.\r\n\r\nInternettillgång hushåll i procent*\r\n\r\n\r\n*USA  ingen uppgift 1998 och 2002.  Japan\r\ningen uppgift 1998 och 2000-2002.\r\nPå de nya områdena, av typen Internet och\r\nnär   det  gäller  antalet  hushåll   med\r\ntillgång   till   Internet,   ligger   de\r\nnordiska  länderna - Sverige,  Norge  och\r\nFinland,  och  också  Danmark   -   långt\r\nframme.  Sverige  ligger  väldigt   långt\r\nframme  jämfört med andra länder.  Kurvan\r\när  uppåtstigande, även om  den  \"flackat\r\nav\" lite grann under senare tid.\r\n\r\nIT-utgifter\r\n\r\nProcent av BNP\r\n\r\nOckså  när det gäller IT-utgifter, kanske\r\nen  spegelbild av den förra  bilden,  har\r\ndet   varit  stora  framgångar   för   de\r\nnordiska   länderna,   inte   minst   för\r\nSverige.  Men  det  sker  också  en  viss\r\navmattning  i  takt med att  konjunkturen\r\nförsämrats under senare tid.\r\n\r\nAndel öppet annonserad offentlig\r\nupphandling*\r\n\r\nProcent av BNP\r\n\r\n*USA och Japan ingen uppgift.\r\nFör  att  skapa  ett ökat konkurrenstryck\r\nmäter man exempelvis hur stor del av  den\r\noffentliga verksamheten som sker  som  en\r\nannonserad offentlig upphandling. Ni  ser\r\natt  det skett en svag förbättring  bland\r\nEU-länderna. För Sveriges del handlar det\r\nsnarast  om  en dramatisk ökning  av  den\r\nandel som sker som offentlig upphandling.\r\nVi  har  utsatt vår offentliga verksamhet\r\nför  ett  mycket snabbare konkurrenstryck\r\njämfört med vad de flesta EU-länderna har\r\ngjort.\r\n\r\nPatentregistreringar\r\n\r\nAndel Europapatent per miljon invånare\r\n\r\nEtt  vitalt område är det som handlar  om\r\npatentregistreringar.  Det  talas  om  så\r\nkallade  Europapatent. Vi har  också  här\r\nsatt       upp      målsättningar       i\r\nLissabonstrategin.    Utvecklingen     är\r\npositiv för EU. Redan i ingångsläget hade\r\nvi  en  bättre situation och har nu också\r\nrätt   ordentligt  ökat  vår   andel   av\r\nEuropapatent.\r\n\r\nReal BNP-tillväxt i procent\r\n\r\nBasår 1995\r\n\r\nDenna bild är det kanske lite svårare att\r\ntyda.     Här     handlar     det      om\r\nbruttonationalproduktstillväxten    under\r\nsenare år, från mitten av 1990-talet fram\r\ntill  i dag. Här kan man naturligtvis  se\r\nen del förändringar som skett och där det\r\nvarit rätt dramatiskt, framför allt under\r\nsenare  år.  Men  det är  också  relativt\r\nsamordnat. Det skedde en nedgång i början\r\nav  2000  och  2001 och  sedan  en  liten\r\nuppgång  men sedan har den brutits  under\r\nsenare tid. Det faktiska utfallet och  de\r\nprognoser  som  finns för innevarande  år\r\nfinns  inte med i EU-statistiken eftersom\r\ndenna  bara  visar det som har inträffat.\r\nMen alla vet att det som inträffat i hela\r\nEuropa och i den internationella ekonomin\r\nunder  senare tid snarast är en  brytning\r\nnedåt sett till denna utveckling.\r\n\r\nRelativ prisnivå inkluderat i direkta\r\nskatter*\r\n\r\nIndex=100\r\n\r\n*USA  och  Japan ingen uppgift  1995-1999\r\noch 2001.\r\nJag  sade  tidigare att  när  det  gäller\r\npriserna som helhet har Sverige,  tyvärr,\r\nen  hög prisnivå. Tillsammans med Danmark\r\nhar  vi i Sverige kanske den allra högsta\r\nprisnivån  i  EU.  Visserligen  har   det\r\nblivit  en  brytning  nedåt,  som  bilden\r\nvisar  - det vill säga att vi har  börjat\r\nnärma oss EU:s prisnivå, på 100 här.  Men\r\nvi  har  mycket  kvar att  göra  för  att\r\nförsöka  minska vår prisskillnad gentemot\r\növriga länder i unionen.\r\n\r\nRiskkapital*\r\n\r\nProcent av BNP, tidig fas\r\n\r\n*Japan ingen uppgift.\r\nNär   det   gäller  en  viktig   del   av\r\ntillväxtens  förutsättningar   och   våra\r\nnäringslivs-   och  arbetsförutsättningar\r\nliksom riskkapital har amerikanarna sedan\r\nlänge   haft  en  väldig  fördel  av   en\r\nutomordentligt    god     tillgång     på\r\nriskkapital. Här har Europa också sett en\r\nviss   förbättring,  framför  allt  under\r\nsenare delen av 1990-talet. Sedan har den\r\ninternationella  konjunkturen  gjort  att\r\ndet   har   ändrats  under  den   senaste\r\nperioden.  Sverige har också  här  hävdat\r\nsig ganska väl och hör till de länder som\r\nligger  i täten när det gäller tillgången\r\ntill riskkapital för våra företag.\r\n\r\nStatsstöd*\r\n\r\nÅrligt genomsnitt över\r\n\r\n*Sverige ingen uppgift 1993-1996. USA och\r\nJapan ingen uppgift.\r\nStatsstöd förekommer i hela regionen  men\r\ndet   har  också  funnits  ett  gemensamt\r\narbete för att minska statsstödet. Ni ser\r\nav  utvecklingen  att en sådan  minskning\r\nsker.   Sverige  har  också  fått   samma\r\nutveckling men vi ligger på en lägre nivå\r\nän   övriga  EU-länder  när  det   gäller\r\nstatsstöd.\r\n\r\nPriser tele nationellt\r\n\r\nEuro/10 min samtal\r\n\r\nSedan kan man för ett ögonblick titta  på\r\npriser   på   ett   framtidsområde    som\r\nteleområdet.   Också  där  har   priserna\r\nkraftigt      sjunkit      under       en\r\nsex-sjuårsperiod. Det är kanske inte lika\r\ntydligt för Sveriges del eftersom Sverige\r\nfrån  början låg mycket lägre än de andra\r\nländerna.  Vi  har  också  haft  en  viss\r\nprisminskning,  men  relativt  sett  inte\r\nlika  kraftig  eftersom vårt  utgångsläge\r\nfrån början var mycket bättre.\r\n\r\nUtbildningssatsningar*\r\n\r\nProcent av BNP\r\n\r\n*USA  och  Japan ingen uppgift  1996  och\r\n2001. EU-15 ingen uppgift 2001.\r\nJag  nämnde  tidigare  om  forskning  och\r\nutveckling.  Vi  har  också   detta   med\r\nutbildningssatsningar som en av de  många\r\nindikatorerna     i      samband      med\r\nLissabonprocessen. För svensk del har det\r\nvarit     en     bra    utveckling     på\r\nutbildningsområdet. Men mycket  återstår,\r\nframför  allt  i  södra Europa,  när  det\r\ngäller      att     hämta      in      på\r\nutbildningsområdet.\r\n\r\nTotala utsläpp av växthusgaser*\r\n\r\n1990=100\r\n\r\n*Japan ingen uppgift 1998.\r\nEtt  område  där Sverige kanske  inte  är\r\nlika  framgångsrikt, även om  vi  har  en\r\npositiv   utveckling   där   också,    är\r\nutsläppen av växthusgaser som vi valt som\r\nen  av  flera olika miljöindikatorer  som\r\nfinns  på  området.  Via  de  planer  som\r\nantagits här i riksdagen under senare  år\r\nhar   vi   trots   allt  förbättrat   vår\r\nposition. Men det finns en hel  del  kvar\r\natt göra. Där vi inte är lika duktiga som\r\nomvärlden  finns  det åtskilligt  som  vi\r\nmåste  försöka förbättra just på det  här\r\nområdet.\r\nTill  sist  skulle jag vilja sammanfatta\r\nde  olika ekonomisk-politiska processerna\r\noch  framför  allt göra det i  anslutning\r\ntill  de  redovisningar  som  väntas   på\r\ntoppmötet i Bryssel om två veckor.\r\n\r\nViktigt toppmöte i mars\r\n\r\nKonkurrenskraftiga ekonomier\r\n·        Konkurrens på lika villkor\r\n·\r\n·          Ännu  bättre  fungerande  inre\r\nmarknad\r\n·\r\n·        En integrerad finansmarknad\r\n·\r\n·         Goda villkor för innovation och\r\nföretagande\r\n·\r\nFull sysselsättning måste nås\r\n·        Moderna välfärdsstater\r\n·\r\n·        Ökat arbetskraftsutbud\r\n·\r\nPensionssystemens finansiella hållbarhet\r\nFörst ska jag säga något om hur vi skapar\r\nmer  konkurrenskraft  i  våra  nationella\r\nekonomier  i EU. Det gäller både  EU  som\r\nhelhet  och  vart  och  ett  av  EU:s  15\r\nländer. Framför allt handlar det  om  hur\r\nvi  skapar full sysselsättning, som ju är\r\nett     av     de    stora    målen     i\r\nLissabonprocessen.\r\nNär  det  gäller  de  konkurrenskraftiga\r\nekonomierna gäller det att försöka  skapa\r\nkonkurrens  på lika villkor. Det  handlar\r\nexempelvis om de avregleringar på  tele-,\r\nel-, energi- och transportmarknaderna som\r\nlångsamt   men   ändå  i  rätt   riktning\r\nutvecklas   i  Europa.  På   de   senaste\r\ntoppmötena har exempelvis Frankrike  inte\r\nkunnat  visa  på de framsteg som  unionen\r\noch   medlemsstaterna   har   begärt   av\r\nFrankrike      på      framför       allt\r\nenergimarknaden.  Det  kommer   att   bli\r\nmycket diskussion om hur vi fortsatt  kan\r\nsätta tryck, inte minst på Frankrike,  på\r\nenergiområdet. Frankrike  bidrar  ju  med\r\nhöga  priser  och stora  monopol  på  ett\r\nområde  som  i  övrigt sett  en  hel  del\r\nframgångar  i övriga Europa  när  vi  har\r\nutsatt just de delarna för konkurrens.\r\nDet  handlar  om  att  skapa  en  bättre\r\nfungerande  inre  marknad  och  om  enkla\r\npraktiska saker, exempelvis om att få ett\r\nömsesidigt erkännande av varandras  varor\r\nså  att  den vara som godkänns i det  ena\r\nmedlemslandet  har  samma  accept  i  det\r\nandra medlemslandet. På så vis kan man få\r\nned  kostnaderna  för  de  processer  som\r\nföretagen har för att lansera sina  varor\r\npå olika marknader.\r\nDet  handlar också om det som  var  uppe\r\npå   Stockholmstoppmötet  i  mars   2001,\r\nnämligen      om      den     integrerade\r\nfinansmarknaden. Från svensk  sida  kunde\r\nvi   där  -  ursprungligen  var  det  ett\r\nbrittiskt initiativ - medverka  till  den\r\nså  kallade Lamfalussyprocessen.  EU  tog\r\nfram   ett   program   som   handlar   om\r\nfinansiella  tjänster och  som  ska  vara\r\ngenomfört  till  år 2005. Det  programmet\r\nstäms nu av.\r\nDet  visar att vi är på god väg när  det\r\ngäller  att kunna nå det mål som vi  satt\r\nupp    om    en    gemensam    integrerad\r\nfinansmarknad  år 2005.  Ytterst  handlar\r\ndet   exempelvis  om  att  låta  bankerna\r\nutsättas för ett större tryck, om att  ta\r\nned  kostnaderna för bankernas  processer\r\noch om att se till att kundernas tillgång\r\ntill   banktjänster   blir   bättre   och\r\neffektivare  -  naturligtvis  till  lägre\r\nkostnader.\r\nVidare   handlar  det  när  det   gäller\r\nkonkurrensen om att skapa bättre  villkor\r\nför     innovation    och    företagande.\r\nRiskkapital är ett viktigt område som det\r\npekats på. Forskning och utbildning  samt\r\ntillgången  på arbetskraft är  ett  annat\r\nområde.  När  det  gäller entreprenörskap\r\nfinns  det  väldigt mycket  mer  som  kan\r\ngöras i Europa på området.\r\nNär     det     gäller     den     fulla\r\nsysselsättningen    mäts    ett     antal\r\nindikatorer  som handlar om  hur  vi  kan\r\nskapa  moderna  välfärdsstater  som   kan\r\nskapa     förutsättningar    för     full\r\nsysselsättning.\r\nFrågan  om  barnomsorg var  ett  svenskt\r\nbidrag under vårtoppmötet här i Stockholm\r\nför två år sedan. Om vi ska kunna få fler\r\nmöjligheter  för  kvinnor  att  jobba   i\r\nframtiden är det viktigt att det finns en\r\ngod   tillgång  till  barnomsorg.   Detta\r\nbedöms   årligen   i   uppföljningen   av\r\nLissabonprocessen. Här  görs  också  goda\r\nframsteg  i  de  allra  flesta  av   EU:s\r\nmedlemsstater.\r\nEtt  ökat  arbetskraftsutbud är  oerhört\r\nviktigt,  inte  minst i  ett  långsiktigt\r\nperspektiv  eftersom vi har ett  åldrande\r\nEuropa.   Det  är  alltfler  som   lämnar\r\narbetsmarknaden      och      de      nya\r\nungdomskullarna är relativt  små.  I  det\r\nläget är det naturligtvis oerhört viktigt\r\natt        öka       arbetskraftsutbudet.\r\nSysselsättningsgraden  bland  kvinnor  är\r\nlåg  i många länder, många ungdomar  står\r\nutanför        arbetsmarknaden        och\r\narbetslösheten  är  fortfarande  alldeles\r\nför stor i EU.\r\nTill     sist     handlar     det     om\r\npensionssystemen,  just  med   tanke   på\r\nåldersutvecklingen. Sverige är ett av  få\r\nländer   som   har   skapat   ett    nytt\r\npensionssystem. Många länder jobbar nu  i\r\nriktning mot det som Sverige åstadkommit,\r\nnämligen  att försöka skapa en långsiktig\r\nhållbarhet i de olika pensionssystemen.\r\nDet  här  var  en kort genomgång  av  en\r\nmassa   olika  processer  som  stundligen\r\npågår    i   EU-sammanhang.   Allt    ska\r\nnaturligtvis  medverka  till  att   kunna\r\nskapa mer välfärd för medborgarna i  våra\r\nländer. Det är intressant att delta i den\r\nhär  processen, eftersom man  hela  tiden\r\nkan lära av andra länder och kan lära  ut\r\ndet som är det goda i det egna  hemlandet\r\ntill andra länder.\r\nVid  det  senaste Ekofinmötet i Bryssel,\r\ni  fredags, var det en lång diskussion om\r\nhur vi på ett tydligare sätt kan låta  de\r\nländer som har de bästa positionerna i de\r\nolika  indikatorerna bättre beskriva  hur\r\nde  har  jobbat,  deras tillvägagångssätt\r\nför  att  åstadkomma de goda  resultaten.\r\nDetta  efterfrågades  av  de  länder  som\r\nville ta till sig deras  erfarenheter och\r\nkunskaper. Jag tycker att det är  en  god\r\ndemokratisk process. Det är också ett bra\r\nsätt att jobba för Europeiska unionen att\r\nöppet    och   ständigt   redovisa    för\r\nallmänheten  och för medlemsstaterna  hur\r\nman  når  olika  framgångar  -  det  blir\r\nnaturligtvis också ett och annat  bakslag\r\ni  de   här  processerna -  och  hur  man\r\nsätter upp långsiktiga mål, inte minst  i\r\nLissabonprocessen fram till år 2010,  och\r\nsedan  envetet  försöker hålla  fast  vid\r\nmålen.\r\nJag  är glad över att den diskussion som\r\nvi    har    haft   i   Ekofinsammanhang,\r\nexempelvis      om     tillväxt-      och\r\nstabilitetspakten, inte  har  handlat  om\r\natt     ifrågasätta     tillväxt-     och\r\nstabilitetspakten, som det ibland görs  i\r\nmedierna. Det handlar mer om hur man  ska\r\ntillämpa tillväxt- och stabilitetspakten.\r\nDet  är klart att ingen kan säga att just\r\nden  form  som  vi just nu tillämpar  för\r\ntillväxt-  och stabilitetspakten  är  den\r\nenda sanna för all framtid, utan den  tål\r\nalltid  att prövas. Framför allt ska  den\r\nprövas  i  ett  läge där vi  vet  att  vi\r\nbehöver stärka tillväxtfaktorerna  i  vår\r\nekonomi  och kunna bekämpa arbetslösheten\r\nmer  intensivt. Därför finns  det  alltid\r\nskäl  att  försöka förbättra och utveckla\r\nde många processerna, inklusive tillväxt-\r\noch stabilitetspakten.\r\nJag  hoppas  att  detta  sammantaget  ska\r\nkunna  ge  en  bild av  hur  vi  via  ett\r\npermanent             ekonomisk-politiskt\r\nsamordningsarbete  i EU  bidrar  till  en\r\nhögre välfärd och en bättre ekonomi i  de\r\nenskilda medlemsländerna.\r\nOrdföranden:  Vi  tackar  finansministern\r\nför  föredragningen och lämnar öppet  för\r\nfrågor.\r\nCarin  Lundberg (s): Jag vill  börja  med\r\natt     tacka     finansministern     för\r\ngenomgången.  Precis som  finansministern\r\nsäger  är  det  en  massa  processer  som\r\npågår.  Det  var  ett bra  initiativ  som\r\nfinansministern     tog     vid     förra\r\nutfrågningen,  så att  vi  fick  den  här\r\nutfrågningen till stånd. Jag tror att den\r\nbehövs.\r\nJag    vill   anknyta   till   det   som\r\nfinansministern    började    med,    den\r\nekonomisk-politiska samordningen för  att\r\nförbättra     den     inre     marknadens\r\nfunktionssätt. Då koncentrerar jag mig på\r\ndet  som finansministern berörde. Men det\r\nsom jag skulle vilja höra lite mera om är\r\nCardiffprocessen, som ju handlar  om  att\r\nöka  rörligheten och konkurrensen när det\r\ngäller   varor,  tjänster  och   kapital.\r\nPrecis som finansministern sade har vissa\r\nländer,  till  exempel  Frankrike,   inte\r\nvelat    avreglera   sina    post-    och\r\ntelemarknader. I Sverige har vi ju  gjort\r\ndet för länge sedan.\r\nJag  skulle  vilja veta lite mer  om  hur\r\nSverige arbetar med de här frågorna.  Jag\r\nskulle  också  vilja veta  vilka  som  är\r\nSveriges  allierade  i  arbetet  med  att\r\nbryta upp monopolen. Hur långt kan man gå\r\ni ett sådant här arbete?\r\nBosse      Ringholm:      Syftet      med\r\nCardiffprocessen är att öka  konkurrensen\r\npå  olika områden. Det har varit ett nära\r\nsamarbete mellan de nordiska länderna och\r\ni  någon mån också med Storbritannien när\r\ndet  gäller den typ av avregleringar  som\r\nhar      skett      på     tele-      och\r\ntransportmarknaderna.  Men   det   finns,\r\nprecis  som  Carin Lundberg säger,  också\r\noerhört   olika  nationella  traditioner,\r\ninte  minst  i  Frankrike, som  ju  sedan\r\nmycket   länge   har  ett  rätt   bastant\r\nstatligt monopol på stora delar av de här\r\nområdena och som det har varit svårt  att\r\nkomma till rätta med. Många gånger har vi\r\ni  de här sammanhangen tvingats acceptera\r\nganska ordentliga övergångsregler för att\r\nfå  till  stånd  de  här omställningarna.\r\nErfarenheten  är att när  det  har  varit\r\ngoda resultat av konkurrensutsättning och\r\navregleringar  är när man  har  förberett\r\nsig  väldigt väl, det vill säga  att  man\r\nhar  tänkt igenom processen och  vet  vad\r\nman  kan uppnå och vilka faror och hinder\r\nsom finns.\r\nDet   finns   tyvärr  också  exempel   på\r\nmotsatsen,       avregleringar        och\r\nkonkurrensutsättningar  som   har   varit\r\nganska  illa  förberedda och  som  därför\r\ninte  har  lett till ökad konkurrens  och\r\ntill  de  prisnedsättningar som man  hade\r\nönskat. Här finns en hel del att  lära  i\r\nmånga olika medlemsländer. Vi gör vid  de\r\nårliga    rapporteringstillfällena     en\r\ngenomgång land för land av vad som händer\r\npå   grundval   av   det   material   som\r\nkommissionen har. Där har oftast det  som\r\nhar hänt i Norden varit lite grann av ett\r\nföredöme  för andra länder. Vi har  också\r\nvelat  lyfta fram de problem som  vi  har\r\nhaft     här     hemma.     Alla     våra\r\navregleringsprocesser  har   inte   varit\r\nföredömen,  utan de har medfört  att  det\r\nuppstått  en del svårigheter och bekymmer\r\nmed  relativt  få aktörer  på  marknaden.\r\nIbland  har man kanske haft en  idealbild\r\nav  att avregleringar per automatik leder\r\ntill  att vi får ett stort antal  aktörer\r\ndagen  efter. Men så är det tyvärr  inte,\r\nutan det finns på många områden tendenser\r\ntill   monopol  som  har  övergått   till\r\noligopol, där kanske två tre aktörer  har\r\nvarit ganska dominanta. Sådant gäller det\r\natt  se  upp med. Det är också en  del  i\r\nprocessen att inte tro att man  bara  går\r\nfrån   monopolmarknader  till  mer  öppna\r\nkonkurrensutsatta marknader, utan att det\r\nnaturligtvis  också finns risker  att  vi\r\nkan   hamna  i  oligopolsituationer.  Det\r\nfinns bra många exempel på detta, tyvärr.\r\nCarin  Lundberg (s): Det är ju  en  sämre\r\nkonjunktur i stora delar av världen  just\r\nnu.   Påverkar   den  sämre  konjunkturen\r\nprocesserna   just   när    det    gäller\r\navreglering?\r\nBosse  Ringholm: Min uppfattning  är  att\r\ndet  snarast  borde  öka  trycket  på  de\r\nländer  som  inte har fått  i  gång  sina\r\nprocesser  särskilt mycket.  Eftersom  vi\r\nser   att  tillväxten  har  gått  ned   i\r\nvärldsekonomin  och i europeisk  ekonomi,\r\ntycker   jag  att  det  finns  skäl   att\r\nytterligare se över vad vi kan  göra  för\r\natt   öka  konkurrenstrycket  och  därmed\r\nkunna bidra till en högre tillväxt.\r\nFredrik Reinfeldt (m): Jag tycker att det\r\nfanns   en  hel  del  av  det  som  Bosse\r\nRingholm  sade  i början  som  vi  skulle\r\nkunna   ha  ganska  bred  enighet  kring.\r\nDärför   är  det  lite  synd  att   Bosse\r\nRingholm använder så stor del av tiden åt\r\natt   göra   någon  sorts   försök   till\r\nparadisbeskrivning av Sverige.  Det  blir\r\npå  något sätt missriktat och kanske inte\r\när  dagens  poäng. Vi är inte  heller  så\r\nnära en valrörelse.\r\nTa   bara  detta  med  forsknings-   och\r\nutvecklingssatsningar där  man  visar  en\r\ngraf  över  att Sverige hamnar högt.  Jag\r\nvill   bara  påpeka  att  väldigt  mycket\r\nhandlar  om forskning i privata  företag,\r\noch  det  är  bara  några  få  företag  i\r\nSverige.  Det  är väldigt mycket  kopplat\r\ntill bilar, läkemedel och telekom.\r\nJag  var i går hos Astra Zeneca, som vid\r\nupprepade   tillfällen  har  försökt   nå\r\nkontakt   med   regeringen   och    olika\r\ndepartement   för  att  varna   för   den\r\nutveckling  som  nu sker när  det  gäller\r\nAstra  Zenecas möjligheter att  forska  i\r\nSverige.  Företaget  är  i  och  för  sig\r\ntacksamt för expertskatten. En del av oss\r\nandra  är  rätt trötta på  den  typen  av\r\nskattefrälsen  som  hittas  på.   Däremot\r\nsäger Astra Zeneca att man ser en växande\r\ntendens att forskning  som initierats och\r\npatent   som   finns  i   Sverige   sedan\r\nfortsätter i USA, därför att totalt  sett\r\när  forskningsmiljön i USA bättre. Där är\r\ndet  också  betydligt  bättre  personliga\r\nförutsättningar för forskare,  något  som\r\nSverige  har väldigt svårt att konkurrera\r\nmed.    Men,   säger   man   också,    de\r\nsocialdemokratiska sjukvårdshuvudmännen i\r\nSverige ägnar allt större tid åt att inte\r\nbetala  det som läkemedel kostar när  man\r\nlägger in forskningskostnader utan att ha\r\nså      kallade     generiker,     alltså\r\nersättningsläkemedel, som kortsiktigt  är\r\nbilligare men som långsiktigt gör att det\r\ninte går att bedriva forskning i Sverige.\r\nJag  tycker  att detta ska sägas,  därför\r\natt  det  är ju den verklighet  som  våra\r\nföretag  befinner sig i  och  som  ligger\r\nbakom  de  siffror som Bosse Ringholm  nu\r\nberömmer sig av.\r\nJag  höll  med om mycket när det  gäller\r\ningångarna, för vi har en bred samsyn och\r\nen   förhållandevis  stark  tilltro  till\r\nfrihandel  i Sverige. Men här tycker  jag\r\natt Sverige har mycket kvar att göra. Det\r\när   också  lite  grann  det  som   Göran\r\nLennmarker   sedan  ska  komma   in   på.\r\nKontakten  med företagare  i  Sverige  är\r\nmycket  en signal om att vi i Sverige  är\r\nduktiga  på  att  leva upp  till  regler,\r\nnågot som andra länder inte riktigt  gör.\r\nDet   gäller   regler   kring   offentlig\r\nupphandling  och fortsatt  statsunderstöd\r\ninom  en  rad  verksamheter  där  Sverige\r\nförsöker  överleva  i  konkurrensen.  Det\r\ngäller  inte  minst  den  i  Europa   mer\r\nspridda  kulturen  att använda  politiska\r\npåtryckningar i olika processer.  Det  är\r\nnågot  som vi kanske inte gör lika mycket\r\ni Sverige.\r\nJag  vill  bara ge mitt fulla  stöd  till\r\nregeringen i att vara mer pådrivande  för\r\natt  just  skapa  effektivitet  kring  de\r\nbeslut  som  redan är fattade snarare  än\r\natt  hitta på en massa nya processer  och\r\nnya    beslut    eller   att    diskutera\r\nskatteharmonisering,  som  vi  sedan  ska\r\ndiskutera.  Jag  tror  nämligen  att  för\r\nsvenska företagare betyder detta oändligt\r\nmycket  mer för att de ska kunna överleva\r\nden konkurrens som finns.\r\nBosse  Ringholm: Det var inte min  avsikt\r\natt   bara   lyfta  fram   goda   svenska\r\nresultat,  utan  jag  ville  naturligtvis\r\nlyfta  fram helheten. Jag gjorde det  med\r\nutgångspunkt   från   den   rapport   som\r\nkommissionen har lämnat. Det går inte att\r\nundgå att Sverige har förstaplatsen  i  i\r\nstort  sett alla kommissionens  tabeller.\r\nJag  såg en skrift som Svenskt Näringsliv\r\ngav  ut  i  dagarna om Lissabonprocessen.\r\nJag  skulle lika gärna kunnat återge  den\r\nskriften,  för där är det  sida  upp  och\r\nsida ned med diagram där Sverige är etta,\r\ntvåa  eller  trea  hela  tiden,  och   de\r\nnordiska länderna är väldigt framstående.\r\nDet är alltså en realitet.\r\nDet  hindrar  inte att det,  precis  som\r\nFredrik Reinfeldt säger, finns ett  antal\r\nproblem som vi har att diskutera. Ett  av\r\nproblemen   är   naturligtvis   att   när\r\nvärldsekonomin nu har gått  ned  i  tempo\r\nrätt ordentligt drabbar det också svenska\r\nföretag,   inte  minst  svenska   oerhört\r\nforskningsintensiva  företag,  typ  Astra\r\nZeneca på läkemedelsområdet.\r\nEU:s  långsiktiga  mål  handlar  om  att\r\nförsöka se till att alla länder når minst\r\n3    %   av   bruttonationalprodukten   i\r\nforsknings- och utvecklingskostnader. Det\r\nhandlar om ungefär två tredjedelar på den\r\nprivata  sidan  och en tredjedel  på  den\r\noffentliga sidan. Sedan kan man säga  att\r\nen  stor  del av det som det forskas  och\r\ngörs  insatser kring på den privata sidan\r\n- Astra Zeneca är ett gott exempel på det\r\n- i praktiken är offentligt  finansierat.\r\nLäkemedelsbolag, som oftast har som  sina\r\nallra   största  kunder  just   offentlig\r\nsjukvård,  får  ju en stor  del  av  sina\r\nintäkter  just  från skattebetalarna  via\r\nlandstingen och offentlig verksamhet. Där\r\nfinns       kanske       också        ett\r\nspänningsförhållande  som  inte   är   så\r\noviktigt,  nämligen att  sjukvården  vill\r\npressa   ned   sina   kostnader,    medan\r\nläkemedelsproducenterna vill ta ut högsta\r\nmöjliga pris för att också få utrymme för\r\nforskning   för   framtiden.    Det    är\r\nnaturligtvis  en viktig balans  att  även\r\nden  som är kund är beredd att betala för\r\nframtida     forskning    och    framtida\r\nproduktutveckling av något slag.\r\nJag  delar uppfattningen att USA har  en\r\nbättre  utveckling när det gäller  patent\r\nän  vad  Europa har. Det är ett av skälen\r\ntill  att  stor vikt har fästs  vid  just\r\nEuropapatenten.  Vi ska försöka  utveckla\r\nde  europeiska patenten bättre,  eftersom\r\namerikanarna ligger före oss på  det  här\r\nområdet.   Även   om   Sverige   har   en\r\nförstaplats   också   när   det    gäller\r\nEuropapatent, ligger Europa i sin  helhet\r\nen  bra bit efter amerikansk standard  på\r\nområdet.\r\nJag   delar   också  Fredrik   Reinfeldts\r\nuppfattning  att det nu är viktigare  att\r\nfokusera   på   genomförandet   av   alla\r\nprocesser  och  på alla mål  som  vi  har\r\nställt  upp i stället för att  sätta  upp\r\nnya  mål. Som jag nämnde förut har vi  en\r\nuppsjö  av  mål som vi har  lagt  fast  i\r\nolika  processer de senaste åren. Det  är\r\ninte nya mål som vi behöver, utan det  är\r\natt  lägga  stor vikt vid  att  fullfölja\r\nalla  de  mål som vi har ställt upp.  Där\r\nhar   vi   i   Europa  naturligtvis   ett\r\njättearbete framför oss. De processer som\r\npågår   till  vardags  med  att   försöka\r\ngenomföra  de  här målen kanske  inte  är\r\nlika intressanta och spännande, och många\r\ngånger  konfliktladdade, som  att  ställa\r\nupp   nya  spännande  mål.  Men  vi   har\r\nfaktiskt  tillräckligt med spännande  mål\r\nända  fram till 2010 för att göra  precis\r\nsom   Fredrik  Reinfeldt  nu  säger,  att\r\nfokusera  just på genomförandedelen.  Det\r\ndr   också  svensk  position  inför   det\r\neuropeiska  toppmötet om två  veckor  att\r\nförsöka  uppmana andra länder  att  sätta\r\nännu     större    tryck    vid    själva\r\ngenomförandet.\r\nFredrik  Reinfeldt (m): Jag har  bara  en\r\nkort kommentar kring detta med läkemedel.\r\nJag  tycker  nämligen att det är  väldigt\r\nviktigt  att  det som Bosse  Ringholm  nu\r\nsade  också sägs vid någon regeringslunch\r\nnågon  gång,  så  att  företrädarna   för\r\nSocialdepartementet                   och\r\nNäringsdepartementet hör detta. Vi har ju\r\nväldigt   mycket  forskning  i   Sverige.\r\nNackdelen  är att den är väldigt  kopplad\r\ntill  några få företag. Därför  måste  vi\r\ndels  vara  lyhörda för dem, dels  ställa\r\noss  frågan  hur  vi  ska  få  en  bättre\r\njordmån   för  en  bredare  forskning   i\r\nSverige.  Jag tror att vi alla  kan  vara\r\növerens  om att det är en helt  avgörande\r\nfaktor för en välfärdsnation att man är i\r\nspetsen av forskning och utveckling.\r\nProblemet  har varit attityden hos  delar\r\nav   regeringen,  inte  just  hos   Bosse\r\nRingholm.  Man har haft som argument  att\r\nman  inte  vill  sko läkemedelsbranschen.\r\nDessutom  har man inte sett den utväxling\r\nsom  ofta sker, där behovet av annan vård\r\ndämpas  genom   användning av  läkemedel.\r\nJag  tycker att man måste vara mer  öppen\r\nför  den  typen  av  attityder.  Det  var\r\nåtminstone  det budskap som Astra  Zeneca\r\ngav  till mig. Det är klart att man säger\r\nså,  för det är ju ett partsintresse. Men\r\njag  tycker att det är viktigt att lyssna\r\ntill dem och framför allt till den oro de\r\nkänner  för  den utveckling de  ser,  där\r\nmycket  av  forskningen  går  till   USA.\r\nKonkurrensen inom Europa kanske  inte  är\r\nhuvudpoängen, utan det kanske är just hur\r\nman överlever på en världsmarknad och hur\r\nman  attraherar forskare att  komma  till\r\nSverige. Där finns mycket kvar att göra.\r\nBosse   Ringholm:   Det   är   sant   att\r\nläkemedelsutvecklingen har förbättrat och\r\neffektiviserat   vår   sjukvård   oerhört\r\nmycket.  Många  patienter  fick  tidigare\r\nligga på sjukhus en eller två veckor  vid\r\nett behandlingstillfälle, medan det i dag\r\nkan  handla om någon enstaka dag. I många\r\nfall   har   man  också  kunnat   undvika\r\nkirurgiska    ingrepp    genom     bättre\r\nläkemedelsutveckling.\r\nLäkemedelsutvecklingen har  alltså  varit\r\nmycket  positiv  och framgångsrik  i  det\r\nperspektivet. Därför är det  naturligtvis\r\nbra att Sverige tillsammans med USA är de\r\nländer som har den största andelen av sin\r\nbruttonationalprodukt just för forsknings-\r\noch  utvecklingsarbete, inte minst  i  de\r\nstora   företag  som  Fredrik   Reinfeldt\r\nnämner i läkemedelsbranschen.\r\nDet  är  ändå en realitet att det  finns\r\nett  spänningsförhållande för den som ska\r\nfinansiera   en   stor   del   av   denna\r\nforskning.  Det är i praktiken,  som  jag\r\nsade  förut,  våra landsting,  samhället,\r\nsom finansierar en hel del av forskningen\r\nvia de läkemedel som man betalar. Jag har\r\nförståelse      för       att       många\r\nlandstingspolitiker känner bävan  när  de\r\nser  att  kostnadsutvecklingen har  varit\r\nbåde  8,  10 och 12 % på läkemedel  under\r\nsenare  tid, medan intäktsutvecklingen  i\r\nden  offentliga ekonomin, i  landstingen,\r\nkanske  varit 4 eller 5 %. Där finns  ett\r\nspänningsförhållande. Läkemedelsindustrin\r\nhar   naturligtvis  sina  intressen   att\r\nföreträda och vill satsa ännu mer på  ett\r\nområde.    Men   de   som   ska   betala,\r\nlandstingspolitiker   inte   minst,   har\r\nnaturligtvis ett ansvar för  att  få  sin\r\nekonomi    att   gå   ihop.    I    detta\r\nspänningsförhållande är det  viktigt  att\r\nhitta     en     bra    balanspunkt     i\r\nfortsättningen,  eftersom  läkemedel  kan\r\nbidra till att sänka kostnaderna. Men det\r\nfår  naturligtvis inte vara  en  snabbare\r\nkostnadsutveckling på läkemedelssidan  än\r\nvad den offentliga ekonomin tål.\r\nFredrik Reinfeldt och jag brukar ju  inte\r\nalltid  vara  överens om skattepolitiken,\r\noch en snabbare kostnadsutveckling kan ju\r\nleda  till ännu högre tryck på  att  höja\r\nlandstingsskatterna. Det kanske  inte  är\r\nalla som gillar det vid alla tillfällen.\r\nKarin  Pilsäter (fp): Det  finns  väldigt\r\nmånga   ämnen  att  ta  upp  i  det   här\r\nsammanhanget.  Vi fick se en  fin  exposé\r\növer  att Sverige ligger väldigt väl till\r\npå många områden, enligt indikatorerna  i\r\nLissabonprocessen.  Den  lilla  reflexion\r\nman då kan göra är att ändå är vi kvar på\r\n17:e  plats  i  OECD:s välståndsliga,  så\r\nnågonting är det väl ändå som kanske  går\r\natt förbättra.\r\nDet  här  är ett exempel på det  som  vi\r\nbrukar  kalla  för soft law  eller  öppna\r\nsamordningsprocesser.  Egentligen  är  vi\r\nliberaler  rätt  så  kritiska  till   det\r\nväldigt  utbredda användandet  av  detta.\r\nDet   handlar  mycket  om  en   gigantisk\r\nstatistikövning  och en  sorts  name  and\r\nshame.  Man  pekar alltså  ut  något  och\r\nsedan   hoppas   man  att   någon   skäms\r\ntillräckligt   mycket   för   att    göra\r\nnågonting åt det.\r\nVi  tycker  att  EU  i betydligt  större\r\nutsträckning   borde   fokusera   på   de\r\nverkligt gränsöverskridande frågorna. Det\r\nfinns   ingen  motsatsställning  i   det,\r\nbrukar ni säga. Jag skulle ändå vilja  be\r\nfinansministern  ge  en  liten  kommentar\r\ntill  det.  Vi  menar att  det  finns  en\r\nmotsatsställning, för  allting  kan  inte\r\nvara  prioriterat samtidigt. Då blir till\r\nslut  ingenting  prioriterat.  Man  måste\r\nvälja ut det man vill ha på dagordningen.\r\nJag  förmodar att vi såg en ganska  stor\r\nandel  av  de indikatorer som  visar  att\r\nSverige  ligger bra till.  Samtidigt  kan\r\nman  konstatera att mycket av arbetet går\r\nut    på   att   man   just   ska   forma\r\nindikatorerna, alltså att vara mest aktiv\r\nmed att forma indikatorerna på ett sådant\r\nsätt   att  de  passar  det  egna  landet\r\nsnarare   än   att  verkligen   få   fram\r\ninformation. Vi har kunnat följa det  här\r\narbetet   i   EU-nämnden.   Vi   såg   på\r\ndiagrammet   att  det  är   någon   sorts\r\nevighetsmaskin   där    som    gör    att\r\nregeringen,  när  det  gäller  måttet  på\r\nskattetryck  och  skatt på  arbete,  vill\r\nvrida  över så att inte skatt  på  arbete\r\nska  mätas i absoluta tal och inte heller\r\nsom marginalskatt eller skattekil utan  i\r\neffektiva   marginaleffekter.   När   jag\r\nfrågade   arbetslivsministern   vad   det\r\negentligen var man var ute efter,  kokade\r\ndet  hela  som vanligt ned till  att  man\r\nvill på något sätt ha credit för maxtaxan\r\näven när det gäller indikatorerna för  en\r\nskattepolitik.  Man ville  inte  alls  ha\r\nfokus   på   mått  på  själva  skatterna,\r\nskattekilar  och  sådant  som   verkligen\r\nskulle  kunnat vara intressant, utan  det\r\nvar  maxtaxan som man ville ha  plus  för\r\nhär.\r\nJag  skulle vilja koka ned det här  till\r\nen  mycket konkret fråga. Vi fick  ju  se\r\nhär  att  Sverige ligger så  bra  till  i\r\nmånga  av statistikövningarna. Vad  anser\r\nfinansministern att Sverige har att  lära\r\nav de andra länderna i det här fallet?\r\nDen       andra      frågan       gäller\r\nskatteharmonisering.   Från   Folkpartiet\r\nliberalernas sida är vår synpunkt att  vi\r\ninte  vill ha beslutsfattande på  EU-nivå\r\nnär     det     gäller    den     vanliga\r\nskattepolitiken, utan vi  tycker  att  en\r\nviss  skattekonkurrens kan  vara  väl  så\r\nfungerande.  När det gäller miljöavgifter\r\nsåg  vi  här en indikator som visade  att\r\nSverige inte är bäst i klassen. Just  när\r\ndet  gäller växthusgaser ligger  vi  inte\r\nbra   till,  och  just  växthusgaser   är\r\nväldigt   gränsöverskridande.   Hur   ser\r\nfinansministern  på miljöavgifter  i  det\r\nfortsatta arbetet? Är det inte,  för  att\r\nvara lite ledande, en fråga som man borde\r\nlägga in i Europasamarbetet?\r\nDen   tredje   frågan   gäller   återigen\r\nstatistiken   och  att   den   ska   vara\r\njämförbar.  Att våra offentliga  finanser\r\när bra beror till rätt stor del på att vi\r\nhar     genomfört    en    väldigt    bra\r\npensionsreform i Sverige, och här  ligger\r\nmånga av de andra länderna efter. Men man\r\nkan  ju  välja  att  utforma  ett  sådant\r\npensionssystem  på lite olika  sätt.  Hur\r\nanser finansministern att man bör använda\r\nden  gemensamma statistiken?  Jag  tycker\r\nnämligen  att  det är väldigt  besvärande\r\natt  framför  allt premiepensionspengarna\r\nblandas ihop med den vanliga statskassan.\r\nHur   skulle   Sverige   ligga   till   i\r\noffentliga  finanser om  man  gjorde  vår\r\npensionssystemskonstruktion jämförbar med\r\nde övriga ländernas?\r\nBosse  Ringholm:  Det var  väldigt  många\r\nfrågor.  Jag  är inte säker  på  att  jag\r\nhinner  beröra alla frågor, om  det  inte\r\nska  bli ett för långt svar. Men jag  kan\r\nförsäkra  Karin Pilsäter om att det  inte\r\när någon statistiktävlan för tävlans egen\r\nskull.  Liberaler brukar  ju  gilla  både\r\ntävlan och konkurrens, och jag utgår från\r\natt  också  Karin  Pilsäter  gillar  det.\r\nMycket av idén bakom Lissabonprocessen är\r\natt  man  ska  göra jämförelser  länderna\r\nemellan och sedan försöka lyfta EU,  inte\r\nminst  för  att  komma i kapp  amerikansk\r\nekonomi på ett antal områden.\r\nOm  vi  håller oss till OECD, som  mäter\r\ninte  bara svensk ekonomi utan  även  det\r\nsom  händer  i bland annat Kanada,  Japan\r\noch   USA,  visar  det  sig  att  Sverige\r\nfaktiskt  har förbättrat sina  positioner\r\njämfört med omvärlden. Det mäts i Sverige\r\noftast  bara  i  en  OECD-statistik.  Det\r\nfinns  faktiskt  olika  indikatorer   och\r\nolika   sätt  att  mäta  också  i  OECD:s\r\ntillväxttabeller av olika slag,  och  där\r\nhar  Sverige fått en bättre position. Det\r\när  inte  så svårt att se detta. Det  kan\r\nman  se  i  Svenskt Näringslivs skrifter.\r\nDär jämför de  tillväxten i Sverige under\r\nsenare  tid  med tillväxten i övriga  EU,\r\noch  vi  kan se att Sverige har  haft  en\r\nbättre tillväxt än övriga EU. Det är inte\r\nbara Svenskt Näringsliv som påstår detta,\r\nutan  det påstår också EU. Och regeringen\r\nhar  ju samma statistik, så vi har  samma\r\nutgångspunkt.\r\nDessutom  omfattar den  här  statistiken\r\nett  mycket brett område. Det  är  därför\r\nsom det är över 100 indikatorer. Alla  är\r\nnaturligtvis   inte  lika  viktiga.   Man\r\nförsöker koncentrera sig på det  som  har\r\natt  göra  med  välfärd, tillväxt,  jobb,\r\nutbildning,  forskning och liknande.  Jag\r\nhåller  med  om  att ska  man  prioritera\r\nnågonting är det naturligtvis viktigt att\r\nförsöka    se    det    här     i     ett\r\nhelhetssammanhang.      Lissabonprocessen\r\nutgår framför allt från att länderna  ska\r\nförsöka  mäta den gemensamma  tillväxten.\r\nDen  kan  mätas på många olika sätt.  Men\r\ndet är ju viktigt att det också finns  en\r\nekologisk    dimension    i    tillväxten\r\nexempelvis.\r\nSedan  finns  det  ett särskilt  avsnitt\r\nkring  den  sociala sammanhållningen,  så\r\natt  vi inte skapar större klyftor i våra\r\nsamhällen. Inte minst från brittiskt håll\r\nhar  det varit ett starkt tryck att lyfta\r\nfram detta, också med tanke på de problem\r\nsom  finns i många av Europas stater.  Vi\r\nvill     själva    från    svensk    sida\r\nkvalitetshöja Lissabonprocessen genom att\r\nföra   in  miljöaspekter  och  ekologiska\r\naspekter,  som  nu har  fått  ett  större\r\nutrymme  i  Lissabonprocessen än  vad  de\r\nhade från början.\r\nVad  kan  Sverige lära av andra  länder?\r\nMycket.  Vi, liksom andra, försöker  lära\r\noss  på  varje annat område. Om  jag  ska\r\nlyfta  fram något specifikt kan jag  säga\r\natt  det  som  naturligtvis  bekymrar  en\r\nsvensk    finansminister   är   att    vi\r\nfortfarande  har en för  hög  prisnivå  i\r\nförhållande  till  omvärlden.  Det  finns\r\nnaturliga förklaringar, till exempel  vår\r\ngeografi,  våra  långa  avstånd  och  vår\r\nbefolkningsgleshet, som  kan  vara  svåra\r\natt  komma  förbi. Men  det  finns  andra\r\nområden där vi kan lära av andra  hur  vi\r\nkan  öka  konkurrenstrycket i en  del  av\r\nvårt  näringsliv för att på så vis pressa\r\npriserna.  Det  tycker  jag  är  ett  bra\r\nområde  där  vi också kan arbeta  utifrån\r\nandras erfarenheter.\r\nKarin       Pilsäter      talar       om\r\nmarginaleffekter.    Man     kan     mäta\r\nmarginaleffekter på många olika sätt. Det\r\nhandlar  inte bara om skatter,  utan  det\r\nhandlar  naturligtvis också om  maxtaxan.\r\nDe  skattesänkningar som  regeringen  har\r\ngenomfört  de senaste åren plus  maxtaxan\r\nhar  varit  ett  sätt att försöka  minska\r\nmarginaleffekterna för att på så vis  öka\r\nmöjligheterna  för många människor,  inte\r\nminst   kvinnor,   att   komma   ut    på\r\narbetsmarknaden. Det har också  varit  en\r\nviktig   reform   för   att   just    öka\r\ntillväxtförutsättningarna             och\r\nkonkurrensen i vår ekonomi.\r\nNya  mål  i form av miljöavgifter  eller\r\nliknande  tror jag inte är aktuella.  Som\r\njag sade förut kanske det mer handlar  om\r\natt   försöka  koncentrera  sig  på   att\r\ngenomföra  de  många mål vi  har  än  att\r\nytterligare  fylla på raden av  miljömål.\r\nVi  har mycket ambitiöst på hemmaplan ett\r\nstort   antal   mål  som  riksdagen   har\r\nfastställt  långsiktigt och  som  vi  ska\r\nleva  upp  till. Det finns  också  i  EU-\r\nsamordningen  väldigt  många  motsvarande\r\nmiljömål   som  vi  ska   jobba   med   i\r\nfortsättningen.\r\nTill sist var Karin Pilsäter inne på  en\r\nfråga  som kanske inte riktigt  hör  till\r\nden ekonomisk-politiska samordningen. Jag\r\nvill bara för tydlighetens skull säga att\r\nmin  bedömning är - det kanske vi  kommer\r\nin på sedan när Göran ska prata om det  -\r\natt    när   det   gäller   skatter   och\r\nskattepolitik ska varje enskilt  land  ha\r\nbeslutanderätt  om  skatter.  Det   finns\r\nmånga  andra  EU-länder som  har  motsatt\r\nuppfattning och vill skapa någon form  av\r\nEU-skatt.  Det  är jag en mycket  bestämd\r\nmotståndare   till.   Däremot   är    det\r\ningenting  som hindrar att vi  diskuterar\r\nvad  vi gemensamt kan göra för att  skapa\r\nschysta villkor när det gäller skatter.\r\nEn av de viktiga processer som pågår i EU\r\njust  nu är att se till att det blir lika\r\nkonkurrens  mellan  företagen   när   det\r\ngäller  skatter och att man tar bort  det\r\nsom  man kallar för skadliga skatter. Ett\r\n60-tal  lagar i ett stort antal EU-länder\r\nhar   definierats   som   skadliga   från\r\nkonkurrenssynpunkt,   och   länderna   är\r\növerens   om   att   de  ska   avvecklas.\r\nDessbättre  är inga av dessa förekommande\r\ni  Sverige, utan de finns i andra länder.\r\nVi  har skyndat på och velat ha en  högre\r\ntakt  i  arbetet för att avveckla de  här\r\nskadliga  skatterna och på så  vis  skapa\r\nmer   schysta  förutsättningar  för  våra\r\nföretag  i  Sverige  att  verka   på   en\r\neuropeisk marknad.\r\nKarin Pilsäter (fp): Det är klart att det\r\nfinns  liberaler  som  gillar  tävlingar.\r\nMånga  väljer  också sport efter  vad  de\r\nsjälva  är  bra på. Det är uppenbart  att\r\nden  metaforen passar väldigt bra  i  det\r\nhär  sammanhanget. Men om vi  nu  ska  gå\r\ntillbaka   till  ekonomisk  politik   och\r\ntillväxt   kan   ju   inte   de   svenska\r\ninsatserna bara handla om att ställa  upp\r\ni  de  grenar  man är bäst på  eller  att\r\nförsöka göra om regelverket i grenarna så\r\natt  det  passar oss bäst. Jag hör  själv\r\ntill  dem som är mer intresserade  av  de\r\nabsoluta   resultaten   snarare   än   de\r\nrelativa. Då kommer jag tillbaka till det\r\nfaktum att man mer måste titta på det som\r\nman  är dålig på än att försöka formulera\r\nom  indikatorerna för att få  ett  bättre\r\nresultat.\r\nJag  är  den  första att  propagera  för\r\nlåga   marginaleffekter,   särskilt   för\r\nsmåbarnsmammor. Vi är väldigt  glada  att\r\nSocialdemokraterna vaknade på den punkten\r\nefter decennier av liberalt tjat. Det  är\r\nväldigt  bra.  Men det är fortfarande  så\r\natt  diskussionen om marginalskatter  och\r\nskattekilar   inte   kan   ersättas    av\r\ndiskussionen  om maxtaxa, för  de  flesta\r\nmänniskor  har trots allt  inte  barn  på\r\ndagis  under  den största delen  av  sina\r\nliv. Det var det som jag ville ha sagt  i\r\nden delen.\r\nJag  tycker  att  det  är  trist  att  vi\r\nåterigen  får detta negativa besked,  att\r\nekologisk         hållbarhet          och\r\ngränsöverskridande        miljöförstöring\r\nreduceras  till  nationell skattepolitik.\r\nMan måste kunna använda miljöavgifter för\r\natt   bekämpa  miljöförstöring.  För   en\r\nregering som har höga ambitioner  även  i\r\nmiljöpolitiken  borde viljan  finnas  att\r\nanvända  EU som en viktig arena  för  att\r\nlösa gränsöverskridande problem. Tydligen\r\nfår  vi fortsatt samma negativa besked  i\r\nden delen.\r\nBosse Ringholm: Diskussionen ska i första\r\nhand  handla  om  hur  vi  samordnar  den\r\neuropeiska   ekonomiska  politiken.   Det\r\nfinns   risk   att   vi  hemfaller   till\r\nnationella  debatter antingen det  gäller\r\nskatter,  miljöavgifter  eller  någonting\r\nannat.   Om  Karin  Pilsäter  är  oerhört\r\nintresserad av just miljöavgifter  kommer\r\ndet  att  ges  tillfälle att i  Stockholm\r\nbidra     med    positiva    inslag     i\r\nfortsättningen.  Miljöavgifter  när   det\r\ngäller  exempelvis bilar  är  ett  stycke\r\nmarknadsekonomi.    Där    finns     alla\r\nmöjligheter för Karin Pilsäter  att  göra\r\nett positivt ställningstagande.\r\nDet  är  ingen  som  försöker  göra   om\r\nreglerna.  Vi försöker faktiskt  tillämpa\r\nde  regler,  mål och villkor som  vi  har\r\nsatt   upp   för  de  olika  processerna.\r\nLissabonprocessen kan beskrivas  som  ett\r\nVM  i  hållbar  tillväxt,  för  att  tala\r\nidrottsspråk, där Europa försöker komma i\r\nkapp  USA. Under resans gång pågår  också\r\nett slags EM i hållbar tillväxt, det vill\r\nsäga  mellan de 15 EU-länderna, eller  25\r\nsom det blir när de 10 nya kommer med.\r\nDet  vore  kanske tjänstefel om  man  som\r\nsvensk finansminister inte fick nämna att\r\nSverige just nu råkar ha en förstaplats i\r\nEM  i  hållbar tillväxt. Det innebär dock\r\ninte  att  man slår sig för  bröstet  och\r\nsäger:  Nu behöver vi inte göra någonting\r\nmer,  vi  är  nöjda. Den  idrottsman  som\r\nkommer  etta  och  blir  nöjd  och  sedan\r\navstår  från att fortsätta träna för  att\r\nförbättra sig ramlar rätt snart  utför  i\r\nkarriären.  Vi  måste  naturligtvis,  som\r\nKarin  Pilsäter säger, göra allt  vi  kan\r\nför  att bättra oss på de områden där  vi\r\ninte  har en lika god position. Vi  måste\r\nockså   försöka  vidmakthålla   de   goda\r\npositioner  vi har på olika områden.  Det\r\nfinns  massor  av utrymme  för  att  göra\r\nförbättringar även för svensk ekonomi när\r\ndet   gäller   den   typ   av   ekonomisk\r\nstrukturpolitik som Lissabonprocessen  är\r\nett uttryck för.\r\nMats  Odell  (kd): Europas ekonomi  inger\r\noro,  särskilt  om  man  tittar  på   den\r\ndemografiska                utvecklingen.\r\nLissabonprocessen som går ut på att skapa\r\nvärldens   mest  konkurrenskraftiga   och\r\ndynamiska kunskapsekonomi till  2010  har\r\nknappast  fått någon lysande start.  EU:s\r\nstatistikmyndighet  Eurostat  konstaterat\r\natt   BNP  per  capita  i  marknadspriser\r\nräknat är ca 20 000 euro per år i EU. USA\r\nhar  dragit  ifrån Europa, i stället  för\r\natt  vi  skulle ha kommit  i  fatt  sedan\r\nLissabonprocessen startade, och ligger på\r\nca  40  000  euro per år och  invånare  i\r\nmarknadspriser. Det är alltså en  oerhört\r\nstor skillnad. Gapet fortsätter att växa.\r\nI  min brevlåda i riksdagen i morse fick\r\njag  skriften The European Challenge. Den\r\nkommer  från the European Round Table  of\r\nIndustrialists som består  av  50  mycket\r\nstora     europeiska     industriföretag.\r\nSammanslutningen har funnits i 20 år  och\r\ndess  uppgift är att försöka öka  Europas\r\nkonkurrenskraft.  Sverige   representeras\r\nhär  av  Volvo  och Investor.  En  av  de\r\nsvenska  aktörerna skriver i dag att  man\r\när  orolig inför Europeiska rådet i  vår,\r\neftersom man tyvärr måste konstatera  att\r\nytterst lite har hänt när det gäller  att\r\nförverkliga målen i Lissabonprocessen.\r\nJag  har en generell fråga: Hur ser Bosse\r\nRingholm  på möjligheterna att något  ska\r\nbörja  hända  som  gör  att  Sverige  och\r\növriga   EU-länder  kan   få   en   sådan\r\nvälståndsutveckling  att  vi  klarar  den\r\nbefolkningssammansättning som vi nu  står\r\ninför,     med    de    vårdbehov     och\r\nvälfärdsutmaningar det innebär?\r\nBosse  Ringholm: Först vill jag säga  att\r\njag   delar  Mats  Odells  oro  för   den\r\neuropeiska    ekonomin    som    är    en\r\nspegelreflex   av   den   internationella\r\nekonomiska  konjunkturen  just  nu.   Den\r\nhänger   naturligtvis   ihop   med    det\r\nsäkerhetspolitiska  läget  i   Irak   och\r\nmycket  annat, Mellersta Östern. Det  gör\r\natt tillväxttakt och investeringsvilja  i\r\nnäringslivet i hela världen har gått  ned\r\nordentligt.  Så länge vi inte  ser  någon\r\nutgång  ur denna säkerhetspolitiska  kris\r\när   det   ett   utomordentligt   osäkert\r\nekonomiskt läge.\r\nDäremot  är jag inte lika säker  på  att\r\nman    ska    definiera    starten     på\r\nLissabonprocessen   som   inte   särskilt\r\nlysande. Jag tycker dessutom att man  ska\r\nse  att  knappt en tredjedel av  perioden\r\nhar  gått till ända. Starten var faktiskt\r\nganska  bra.  Den  har däremot  påverkats\r\npåtagligt   det   sista   året   av   den\r\ninternationella nedgången i ekonomin. Det\r\ngäller  inte bara Europa utan  även  USA.\r\nMan  ska inte bara mäta BNP per invånare.\r\nDet  är  en  del  i  ett  mycket  bredare\r\nperspektiv som mäts i Lissabonprocessen.\r\nOm    man    tittar   på   helheten    i\r\nLissabonprocessen handlar det om tillväxt\r\nutifrån  en  mängd andra  dimensioner  än\r\nbara just BNP. Det handlar om den sociala\r\nsammanhållningen. Där har det inte gjorts\r\nsärskilt    stora   framsteg    ur    ett\r\namerikanskt perspektiv. Däremot  har  det\r\ngjorts   en  hel  del  förbättringar   ur\r\neuropeiskt perspektiv. Det handlar om den\r\nekologiska  dimensionen. Det  amerikanska\r\nmotståndet  mot Kyotoavtalet är  knappast\r\nnågon  framgång  i det här  sammanhanget.\r\nEuropa  har  varit  pådrivande  när   det\r\ngäller miljöfrågorna. Om man ser på  hela\r\nLissabonprocessen  får  man  kanske   ett\r\nannat intryck än om man bara koncentrerar\r\nsig på BNP per invånare.\r\nDen  stora frågan för Europa på sikt  är\r\ndet som Mats Odell avslutar med, nämligen\r\nhur  den  demografiska  utvecklingen  kan\r\nhanteras.  Det handlar om att vi  har  en\r\nåldrande   befolkning  i  Europa,   färre\r\nungdomar  som  går in på arbetsmarknaden,\r\nlängre  studietider som gör  att  man  är\r\nverksam kortare tid. Det ställer oerhörda\r\nkrav på oss att formulera en politik  som\r\ngör  att  vi kan få ut fler människor  på\r\narbetsmarknaden   och    nå    de    höga\r\nsysselsättningsmålen.  Ett  av  målen   i\r\nLissabonprocessen är att 70 % av  Europas\r\nbefolkning  ska  vara i arbete  år  2010.\r\nSverige,  Danmark och några  fler  länder\r\nhar  nått  det målet. Många  ligger  runt\r\n60  %.  Bland kvinnor i Europa  finns  en\r\nsysselsättningsnivå på 55  %.  Det  finns\r\noerhört mycket att göra på sådana områden\r\nför  att  klara  det här  med  demografin\r\ninför framtiden.\r\nDet     handlar     inte     bara     om\r\narbetskraftsutbudet.  Vi   måste   kanske\r\nockså göra en annan avvägning mellan  att\r\nanvända  resurser just nu  och  att  vara\r\nberedda  att spara eller använda resurser\r\nför  framtiden.  Där är det  viktigt  med\r\nvåra överskottsmål. Sverige är ett av  de\r\nfå   länder   som   har  konkreta,   egna\r\növerskottsmål. Vårt mål är 2 %  överskott\r\nunder  en  konjunkturcykel. Den typen  av\r\nmål  finns inte på annat håll. Det är  en\r\nrestriktion      i     tillväxt-      och\r\nstabilitetspakten    att    ingen     får\r\növerskrida ett underskott på 3 % av BNP i\r\nde offentliga finanserna.\r\nJag  hoppas  att det tryck  som  finns  i\r\növriga   Europa   för   att   skapa   nya\r\npensionssystem och så vidare  kommer  att\r\nleda  till  en  ökad medvetenhet  om  hur\r\nviktigt  det är att bygga upp offentliga,\r\nfinansiella  överskott  i  framtiden.  Vi\r\nbehöver  i  hela Europa större offentliga\r\nfinansiella  överskott  för   att   kunna\r\nhantera  just demografiutvecklingen.  Jag\r\ndelar Mats Odells uppfattning att det  är\r\nden  stora, avgörande långsiktiga  frågan\r\nför Europa.\r\nMats Odell (kd): Herr ordförande! Det  är\r\nalldeles uppenbart att det finns en  bred\r\nkonsensus om behovet och önskvärdheten av\r\nen samordning av den ekonomiska politiken\r\ninom   EU.   Sedan   har   vi   specifika\r\nproblemområden.  Ett område  som  vi  har\r\nuppmärksammat  i finansutskottet  vid  en\r\nhearing  som vi hade den 13 februari  med\r\nKonjunkturinstitutet,   Riksbanken    och\r\nMedlingsinstitutet och  deras  respektive\r\nchefer är lönebildningsprocessen. Det  är\r\nen   nationell  problematik.  De   flesta\r\nbedömare  är ganska ense om att  det  har\r\nvarit   svensk  ekonomis  akilleshäl   de\r\nsenaste 30 åren och så tycks förbli.\r\nDen  breda konsensusen tar sig också det\r\nuttrycket  att regeringen inte  tycks  ha\r\nnågon  egen stor kraft att driva på.  Jag\r\nhar,   som  ledamot  av  finansutskottet,\r\nnoterat  att  av  de  propositioner   som\r\nkommer  är den övervägande största  delen\r\ninitiativ  som ursprungligen kommer  från\r\nEU-kommissionen. Utan EU-medlemskapet och\r\nEU-kommissionens  omfattande  arbete  för\r\natt  driva på de olika processerna skulle\r\ndet  inte hända särskilt mycket på  dessa\r\nområden.\r\nJag     har     tänkt    be    riksdagens\r\nutredningstjänst  att   kontrollera   hur\r\nmånga  initiativ som kommer från  EU  och\r\nhur   mycket  som  regeringen  själv  har\r\nkommit   på.   Det  skulle   också   vara\r\nintressant  att  få  en  kommentar   från\r\nfinansministern på den punkten.\r\nBosse Ringholm: När det gäller den första\r\nfrågan om lönebildningsprocessen vill jag\r\nta  fram  en nyans. Om man går  20-30  år\r\ntillbaka  i svensk lönebildning  har  det\r\nfunnits perioder när lönerna har ökat med\r\nupp  till  14  %,  och  vi  har  haft  en\r\ninflation i ungefär samma takt.  Det  har\r\nnaturligtvis  varit  perioder   som   har\r\nfrestat  på svensk ekonomi ordentligt.  I\r\ndet perspektivet har de 6-7 senaste årens\r\nlönebildning varit framgångsrik.  Vi  har\r\nkunnat   hålla   en   väsentligt    lägre\r\nlönebildningsnivå och en väsentligt lägre\r\ninflationsnivå. Det är stor skillnad  och\r\nen    väldig    framgång    för    svensk\r\nlönebildning.  Där  har  arbetsmarknadens\r\nparter  ett stort ansvar och del i  denna\r\nframgång, det som har hänt de 6-7 senaste\r\nåren  i  ett  30-årigt svenskt ekonomiskt\r\nperspektiv.\r\nDen  sista reflexion som Mats Odell  gör\r\när  ganska naturlig. Vi är sedan några år\r\ntillbaka,  sedan  1995, medlemmar  i  den\r\neuropeiska  unionen.  Nästan  allt   vårt\r\nekonomiska  samarbete  sker  via  och   i\r\nsamklang med övriga medlemsländer  i  EU.\r\nDet  är ganska naturligt att Sverige inte\r\nagerar   på   egen  hand.   Vi   försöker\r\nnaturligtvis knyta an till den ekonomisk-\r\npolitiska processen i EU. Jag skulle inte\r\nvara ett dugg förvånad om nästan allt  vi\r\ngör i form av olika initiativ går via EU-\r\nprocessen. Man kan vända på det och  säga\r\natt  vi, om vi inte hade varit med i  EU,\r\nhade  gjort en rad av de sakerna  men  på\r\negen  hand. Det blir mycket starkare  när\r\nvi kan göra dem tillsammans med EU.\r\nJag ser det inte som någon invändning att\r\nproposition efter proposition har en  EU-\r\ndimension.  Tvärtom är det en  skyldighet\r\nför  regeringen att ständigt redovisa  på\r\nvilket   sätt   vi  kan   förstärka   den\r\nekonomiska  politiken i Europasamarbetet.\r\nJag  utgår från att det är en realitet  i\r\ndag  -  och i ännu större utsträckning  i\r\nframtiden  - att mycket av den ekonomiska\r\npolitiken   kan  ses  ur  ett  europeiskt\r\nekonomiskt samordningsperspektiv.\r\nLars Bäckström (v): Jag vill ta upp några\r\nfrågeställningar.   Finansministern   har\r\ntemat  \"Inte mer men bättre\".  Jag  kunde\r\ninte ha sagt det bättre själv. Det gäller\r\nEMU och sådant.\r\nDet     handlar    om    vårmötet    och\r\nLuxemburgprocessen för jobb. Det  handlar\r\nom   treåriga  processer  i  stället  för\r\nandra, sega processer. Det handlar om nya\r\nriktlinjer bara vart tredje år. Kan en ny\r\nsådan   start  bli  den  här  våren   för\r\njobbprocessen,  Luxemburgprocessen?   Det\r\nvore  väl  bra  om  regeringen  tog   det\r\ninitiativet.\r\nDen    andra   frågeställningen   gäller\r\nstabilitetspakten     -     inte      mer\r\nstabilitetspakt, men bättre. Det finns en\r\nspridd  diskussion i Europa om att  stora\r\nländer får göra om sina prognoser så  att\r\nde  uppfyller vissa kriterier.  Om  stora\r\nländer  spricker ser man genom fingrarna.\r\nNär  små  länder som Irland och  Portugal\r\nspricker får de smäll på fingrarna enligt\r\nartikel  104. Är det inte klokt  och  mer\r\ntransparent    att    utarbeta    tydliga\r\ntillämpningsföreskrifter? Är inte det  en\r\nuppgift för Europeiska rådets vårmöte?\r\nTill  slut skatterna: Är det inte så  att\r\nen gemensam valuta och helt öppna gränser\r\nkommer   att  sätta  press  på  skatterna\r\nnedåt? Det tror jag att alla ekonomer och\r\nfacket säger. Behöver då inte center- och\r\nvänsterpolitiker,  som  vill   värna   om\r\nskattebaserna,   värna   om    gemensamma\r\nminimiskatteregler?  Jag  tror   att   de\r\nflesta  center-  och  vänsterpolitiker  i\r\nEuropa  tycker  det.  Tycker  inte  Bosse\r\nRingholm samma sak?\r\nBosse  Ringholm:  Luxemburgprocessen  och\r\ndet    förslag   som   finns    om    ett\r\ntreårsperspektiv  är en  del  i  försöken\r\ntill  effektivisering och rationalisering\r\nav  processerna så att de inte går  in  i\r\nvarandra  och det blir dubbelarbete.  När\r\nman  kan starta den processen hänger ihop\r\nmed  hela schemat i övrigt. Jag välkomnar\r\nden  förenkling  som är på  väg  när  det\r\ngäller Luxemburgprocessen och som på sikt\r\nkan skapa mindre merarbete.\r\nDet  som  är avgörande i alla  processer\r\när  att  vi måste lägga större  vikt  vid\r\nuppföljning och genomförande, större vikt\r\nvid att mäta om vi verkligen nådde de mål\r\nvi hade ställt upp och vilket resultat vi\r\nåstadkom.  Jag  ser  att  det  finns  ett\r\nväxande intresse för denna diskussion.  I\r\nden   diskussion  som  har  förts   kring\r\ntillväxt-    och   stabilitetspakten    i\r\nmedierna  har man ifrågasatt om man  över\r\nhuvud taget ska ha den typen av pakt. Den\r\ndiskussionen  finns inte  i  Ekofinrådet.\r\nDär  ägnar vi merparten av energin åt att\r\nförsöka    genomföra    tillväxt-     och\r\nstabilitetspakten.\r\nOm  Lars  Bäckström säger att det  finns\r\nen  skillnad i behandlingen  av  små  och\r\nstora länder vill jag bestämt protestera.\r\nSå är det inte. Både små och stora länder\r\nhar utsatts för exakt samma behandling  i\r\nEkofinrådet. Det började med Irland,  som\r\nhade   oerhörda  inflationsproblem.   Det\r\nfortsatte med Portugal, som slog igenom 3-\r\nprocentsgränsen. Därefter  kom  Tyskland,\r\nsom inte klarade 3-procentsgränsen. Nu är\r\ndet    Frankrike    som    spränger    3-\r\nprocentsvallen.  Alla har  faktiskt  fått\r\nsamma behandling.\r\nIdén   bakom  processen  är   inte   att\r\nstraffa  länderna utan  att  få  dem  att\r\nlägga  om  kursen så att de  klarar  sina\r\nuppsatta  mål  och kommer  tillbaka  till\r\nandra sidan av 3-procentsgränsen, att  de\r\nkan  få  ned inflationen som Irland.  Det\r\nhar varit mycket framgångsrikt. Ett litet\r\nland  som  Portugal redovisade nu  senast\r\natt  de  är under 3-procentsgränsen.  Ett\r\nland   som  Tyskland  gör  nu  jättestora\r\ninsatser  för  att få sina delstater  att\r\nockså  ta  sin  del av ansvaret  för  att\r\nkomma  under 3-procentsgränsen. Det  enda\r\nland som jag har känt oro för den senaste\r\ntiden  är  Frankrike, som till en  början\r\nsatte upp ett ganska egensinnigt agerande\r\nnär  de  var  på  väg att slå  igenom  3-\r\nprocentsgränsen. Även Frankrike tvingades\r\nförra  veckan acceptera att de  nu  måste\r\nvidta  någon form av åtgärder  och  kunna\r\nvisa  inför  EU  att  de  ska  klara   3-\r\nprocentsgränsen i fortsättningen.\r\nDet  är  min absoluta erfarenhet att  små\r\noch stora länder behandlas lika i EU. Det\r\nspelar ingen roll om det är Irland  eller\r\nTyskland,  Portugal eller Frankrike.  Det\r\när  samma tryck på alla länder. Det  förs\r\nen   intensiv  diskussion.  I   och   med\r\nutvidgningen  av EU kommer det  in  många\r\nmindre  länder.  Jag  tror  att  de   små\r\nländerna kommer att jaga de större i ännu\r\nstörre utsträckning i fortsättningen  för\r\natt det ska vara likabehandling.\r\nLars Bäckström (v): Jag ställer frågan en\r\ngång  till:  Vore det inte klokt  med  en\r\nnystart      för      Luxemburgprocessen,\r\ntreårsperioden, denna vår, med bättre och\r\nmer mätbara mål? Ett problem med de gamla\r\nprocesserna  har varit att man  inte  har\r\nhaft  mätbara mål. Det gör dem svåra  att\r\nutvärdera.\r\nVi  behöver  inte vara överens.  Det  är\r\ninte det utfrågningen handlar om. Men det\r\när en spridd uppfattning i den europeiska\r\nbyråkratin att man har tillåtit  tyskarna\r\natt  \"squeeza\"  sina  prognoser  för  att\r\nklara det. Sedan kan finansministern  och\r\njag ha olika uppfattning om det har varit\r\nså   eller  inte.  Men  visst  går  dessa\r\nrykten.     Dem    måste     väl     ändå\r\nfinansministern   ha  hört.   Eller   har\r\nfinansministern inte hört de ryktena? Hur\r\nhar  de  då kunnat tränga fram till  mig?\r\nDet   är   lite   udda.  Jag   tror   att\r\nfinansministern har lika  goda  öron  som\r\njag.\r\nFinansministern hann inte kommentera  min\r\nsista  fråga: Kräver inte en  helt  öppen\r\nmarknadsekonomi   för    de    europeiska\r\nländerna  med samma valuta en  miniminivå\r\ndär    vi    ska    sätta    stopp    för\r\nskattenedpressningen?   Det   tycker   de\r\nflesta     europeiska     center-     och\r\nvänsterpolitiker. Alla högerpolitiker gör\r\ndet   inte,   för  det   är   inte   alla\r\nhögerpolitiker som vill sätta  stopp  för\r\ndet.  Men  visst  är väl  jag  och  Bosse\r\nRingholm   del   i   en   center-vänster-\r\ntradition i europeisk kontext, eller.?\r\nBosse Ringholm: Jag tror inte att det  är\r\nnya mål i vare sig Cardiffprocessen eller\r\nnågon  annan process som vi ska  uppnå  i\r\nförsta   hand.   Jag   delar   inte   den\r\nuppfattningen. Jag tror i stället att det\r\när fråga om att klara hem de mål vi redan\r\nhar  ställt upp och definiera dem på  det\r\nsätt vi har gjort ursprungligen.\r\nJag  har hört den ständiga visan om  att\r\nman  behandlar  små och stora  länder  på\r\nolika   sätt.   Jag   delar   inte    den\r\nuppfattningen. Det finns inget belägg för\r\ndet påståendet. Jag har sett att Tyskland\r\nhar  utsatts  för samma hårda  granskning\r\nsom exempelvis Portugal för ett år sedan.\r\nJag  hör  ryktena, men  ryktena  är  inte\r\nsanna  bara för att de upprepas  gång  på\r\ngång.  Länderna  behandlas  faktiskt   på\r\nsamma schysta och korrekta sätt.\r\nJag  är  av  den uppfattningen  att  Lars\r\nBäckström  och  jag  är  överens  på  den\r\npunkten  att varje land i EU  självt  ska\r\nbesluta  om sina skatter. Vi ska inte  ha\r\nnågon   gemensam   EU-skatt   eller   EU-\r\nskattenivå. Om man kan uppnå en  gemensam\r\nminiminivå  på vissa områden,  exempelvis\r\nmiljöområdet  som  vi diskuterade,  eller\r\nenergiskatter,  är det en  utomordentligt\r\nbra  insats  från miljöns  synpunkt.  Det\r\nförutsätter  i  så fall  ett  samförstånd\r\nländerna emellan, inte att fjorton länder\r\nkör  över det femtonde. Den uppfattningen\r\ntror  jag  att  vi  är  överens  om,  att\r\nSveriges      riksdag      och       inte\r\nEuropaparlamentet    ska    besluta    om\r\nskatterna.\r\nLena  Ek  (c): Herr ordförande!  Den  här\r\ndiskussionen  har rört vida områden.  Det\r\när  dags  att avslöja ett par  fakta.  Vi\r\npratar   mycket  om  samordning  av   den\r\nekonomiska  politiken. Ansvaret  för  att\r\nsamordna     medlemsländernas    allmänna\r\nekonomiska politik vilar på Ekofinrådet.\r\nVi  har från finansutskottets sida under\r\nåratal  försökt  få  finansministern  att\r\ninfinna sig i finansutskottet för  att  i\r\ngod tid diskutera de svenska positionerna\r\ni  förhållande till Ekofin. En  gång  har\r\ndetta  hänt  - en gång! Detta  är  tredje\r\ngången totalt sett, offentligt eller icke\r\noffentligt, som finansministern deltar  i\r\nen  diskussion med finansutskottet  sedan\r\nfinansministern   tillträdde.   Det   ger\r\nanledning till mycket allvarlig kritik.\r\nDet  finns  alltså  ingen  möjlighet   i\r\nSverige   att  i  beslutande  fackutskott\r\ndiskutera   den   gemensamma   ekonomiska\r\npolitiken. Det finns två oerhört  viktiga\r\nförberedande  kommittéer.  Den   ena   är\r\nKommittén  för  ekonomisk  politik,   som\r\njobbar  med särskild inriktning  mot  den\r\ninre  marknadens funktion, den offentliga\r\nsektorns  effektivitet och de  offentliga\r\nfinansernas  hållbarhet.  Den  diskuteras\r\növer  huvud taget inte. Det går inte  att\r\nfå   skott   på  finansministern   i   de\r\nfrågorna.  Den ekonomiska och finansiella\r\nkommittén  har ansvar för att  följa  den\r\nekonomiska och finansiella situationen  i\r\nmedlemsländerna.  Där förhåller  det  sig\r\nexakt likadant.\r\nDet    finns   alltså   anledning    att\r\ndiskutera    det   svenska   parlamentets\r\ninflytande i det här sammanhanget och hur\r\nde  svenska positionerna utformas. Enligt\r\nsvensk konstitution är det riksdagen  som\r\nhar det grundläggande ansvaret på det här\r\nområdet.\r\nSamtidigt  vet  vi att viktiga  skeenden\r\npågår i Europa. Den europeiska ekonomiska\r\nsituationen är mycket allvarlig. När  man\r\nläser    kommissionens    genomgång    av\r\nLissabonprocessen kan man konstatera  att\r\nEuropa   har   tappat  i  konkurrenskraft\r\ngentemot USA under varje år av de tre  år\r\nsom  processen har pågått.  Det  påpekade\r\nockså Mats Odell tidigare.\r\nMan  kan fundera över vad vi kan göra  i\r\nSverige,  förutom att som parlamentariker\r\ntill   fullo   delta  i  det   europeiska\r\nsamarbetet och ges chansen att göra  det.\r\nDet  handlar  också om  hur  vi  hanterar\r\nfrågorna   på  hemmaplan.  Jag   kan   då\r\nkonstatera att finansministern ägnade tre\r\nfjärdedelar   av  sin  tid  åt   allmänna\r\nlovprisningar, något som enligt  köplagen\r\när uttalanden till intet förpliktigande.\r\nDet    intressanta    i    kommissionens\r\ngenomgång  av den svenska situationen  är\r\nfaktiskt  de två tredjedelar av punkterna\r\ndär  vi inte har uppfyllt kraven, där  vi\r\ninte  har gått framåt. Den tredjedel  där\r\nvi har gått framåt har fått stor hjälp av\r\nden svallvåg som högkonjunkturen har gett\r\nSverige.  Här  finns  en  ganska   tydlig\r\nkritik  mot  bristen  på  flexibilitet  i\r\nekonomin, lönebildningen som den ser  ut,\r\nbristen  på  strukturella  reformer   med\r\nmera.   Det  är  allvarliga  frågor   för\r\nSverige   och   Sveriges   framtid.    De\r\ndiskuteras   inte  på   -   jag   citerar\r\nfinansministern - \"ett öppet och ständigt\r\nredovisande sätt\".\r\nDen  information  som har  lämnats  till\r\nutskottet i dag har funnits på offentliga\r\nhemsidor i månader, för att inte säga år.\r\nDet  fördjupar inte heller  dialogen  och\r\ndiskussionen. Jag är, som framgår, mycket\r\nkritisk mot det här arbetssättet och  den\r\nhär inställningen.\r\nJag  skulle  vilja ställa  några  frågor\r\ntill finansministern.\r\nHur   förbättra  arbetstekniken   i   den\r\nsvenska  diskussionen  mellan  regeringen\r\noch  riksdagen  så att det är  förberedda\r\nsvenska    positioner   som    finns    i\r\nförhållande till Ekofin och de två mycket\r\nviktiga kommittéerna, för att välja några\r\nexempel?\r\nHur  förbättra framförhållningen  i  tid?\r\nDen  som  har inblick i EU:s  arbete  kan\r\nkonstatera  att  Sverige mycket  ofta  är\r\nsent  ute. Det innebär också att frågorna\r\nska  tas upp i ett mycket tidigare skede,\r\nom  det  ska vara någon reell demokratisk\r\ndiskussion i Sverige.\r\nTill sist vill jag ta upp miljöskatterna.\r\nDe  har också berörts innan och är mycket\r\nkänsliga  av  den  anledningen   att   de\r\nfokuserar  på brytpunkten mellan  hur  vi\r\nhanterar  miljöhänsyn och konkurrenskraft\r\nför den svenska industrin. Det är oerhört\r\nviktigt  att finna internationella  vägar\r\nför  att  klara  detta, dels  därför  att\r\nmiljöföroreningarna                    är\r\ngränsöverskridande,   dels   därför   att\r\nindustrin     faktiskt      också      är\r\ngränsöverskridande. I takt  med  att  den\r\ninre  marknaden förbättras - vilket måste\r\nske,  så  dåligt  som  den  har  fungerat\r\nhittills - kommer industrin att bli  ännu\r\nmer  gränsöverskridande. Då måste vi lösa\r\nfrågorna   i  internationellt  samarbete.\r\nDärför   är  det  oerhört  konstigt   att\r\nregeringen  absolut vägrar att  diskutera\r\ngemensamma miljöskatter.\r\nBosse   Ringholm:  Den  här  utfrågningen\r\nhandlar  i  första hand om hur vi  sköter\r\nden ekonomisk-politiska samordningen i EU\r\noch  de  olika  processer  som  finns.  I\r\nanslutning till det har jag redovisat det\r\nmaterial  som  bland  annat  kommer   att\r\npresenteras  på det europeiska  toppmötet\r\nom  två  veckor. Lena Ek väljer att  inte\r\ndiskutera detta utan hon diskuterar andra\r\nsaker i stället. Lena Ek säger att skälet\r\ntill att Sverige har förstaplatsen i  det\r\nmaterial   som   mäter  Lissabonprocessen\r\ninför  toppmötet är att Sverige har  haft\r\nen  högkonjunktur. Jag tror inte att Lena\r\nEk  är okunnig om att den högkonjunkturen\r\ninte  bara  har gällt Sverige de  senaste\r\nåren. Den har gällt hela Europa. Det  var\r\nfaktiskt en ganska misslyckad förklaring,\r\natt  bortförklara Sveriges förstaposition\r\ni ligan.\r\nLissabonprocessens uppgift är  att  mäta\r\nEU i dess helhet mot USA. Då kan man inte\r\nsäga  att Europa har tappat mark gentemot\r\nUSA. Tillväxten har varit snabbare i  USA\r\nän  i  EU under den här perioden. I fråga\r\nom  den sociala sammanhållningen mätt  på\r\nmånga   olika  sätt  och  den  ekologiska\r\nutvecklingen  kan EU inte bara  mäta  sig\r\nmed  USA. I många avseenden har  EU  till\r\noch med haft en bättre utveckling än USA.\r\nJag tror att man ska se det ur ett mycket\r\nbredare  perspektiv  än  en  enda   enkel\r\nindikator.  Det handlar om ett  hundratal\r\nindikatorer. Då kan man inte plocka ut en\r\noch  säga:  Där är USA bättre, alltså  är\r\nUSA bättre på alla andra områden. Det  är\r\nen alldeles för förenklad bild.\r\nTillväxt- och stabilitetspakten  handlar\r\ni   stor   utsträckning   om   ekonomiska\r\nreformer. Ekonomiska reformer är till sin\r\nkaraktär långsiktiga. Det handlar inte om\r\nreformer från det ena kvartalet till  det\r\nandra.  Därför är det viktigt att vi  kan\r\nfå  upp  takten  i Europasamarbetet.  Den\r\nbehöver höjas om vi ska kunna nå alla  de\r\nvisioner vi har ställt upp inför 2010. På\r\ndet området har vi mycket mer att göra.\r\nTill  sist  det som Lena Ek  tar  upp  om\r\nbehovet  av miljöskatter: Jag delar  inte\r\nuppfattningen  att  EU  ska  besluta   om\r\nsvenska  skatter.  Det ska  faktiskt  den\r\nsvenska riksdagen göra. Där har vi  olika\r\nuppfattningar. Jag tycker  inte  att  man\r\nska  överlämna  makten från  den  svenska\r\nriksdagen till Europaparlamentet. Om Lena\r\nEk  vill  göra det så får hon argumentera\r\nför  det.  Jag tycker att skattepolitiken\r\nska  bestämmas  här hemma. Däremot  finns\r\ndet  skäl  att samarbeta om miljöskatter.\r\nDet  gör  vi på en rad olika områden.  Vi\r\nförsöker   hitta  en  konsensus  länderna\r\nemellan  om  exempelvis  miniminivåer   i\r\nfråga om vissa miljöskatter och på så vis\r\nbidra till att styra utvecklingen. Här  i\r\nSverige har vi grön skatteväxling,  medan\r\nandra länder har andra modeller. Vi  vill\r\nstyra  utvecklingen mot att man  använder\r\nskatterna som ett led i miljöpolitiken.\r\nLena  Ek  (c):  En öppen  diskussion  med\r\nfinansministern  är både  upplysande  och\r\navslöjande.  Därför borde  vi  kanske  ha\r\nflera  sådana,  både inom stängda  dörrar\r\noch   offentligt.  Det  är  min  absoluta\r\nåsikt.\r\nFinansministern  säger  att  vi   sköter\r\nsamordningen av den ekonomiska  politiken\r\ni Europa. Det är precis så det är. Det är\r\nRegeringskansliets tjänstemän som  sköter\r\ndet.  Så borde det inte vara, enligt  min\r\nåsikt.  Finansministern bidrar  till  det\r\ngenom  att inte komma till utskottet  och\r\ndiskutera inför Ekofinmötena och utmärker\r\nsig på det viset som den i regeringen som\r\nhar sämst närvaro i fackutskotten. Det är\r\nbra  att  det nu förs till ett offentligt\r\nprotokoll efter den här utfrågningen.\r\nDet     är    också    avslöjande    när\r\nfinansministern  säger  att  Europa  inte\r\ntappar  gentemot  USA.  Men  snälla  vän,\r\nkommissionens egen utvärdering  visar  ju\r\noerhört tydligt att det är på det  viset.\r\nDet  är  snarare så att man,  om  man  är\r\npositivt  lagd,  kan  bryta  ut   enstaka\r\npunkter   där   Europa  har   förbättrats\r\ngentemot  USA.  Generellt  sett  är   det\r\nprecis   tvärtom.  Därför  är   den   här\r\ndiskussionen oerhört nyttig  och  viktig.\r\nDen  bör  föras  inte bara i  Ekofinrådet\r\nmellan  finansministern och hans kolleger\r\nutan  också  öppet och parlamentariskt  i\r\nSverige. Det är lättare att diskutera  de\r\nhär  sakerna med de ledande tjänstemännen\r\npå     Europeiska    centralbanken    och\r\ndirektionen    där   än   med    Sveriges\r\nfinansminister.  Det säger  någonting  om\r\nett   \"öppet   och  ständigt  redovisande\r\nförhållningssätt\".\r\nSlutligen    om    miljöskatter:     Även\r\nsocialdemokratin   måste    någon    gång\r\nbestämma  sig för hur man vill  förbättra\r\nmiljösituationen  i   Europa   utan   att\r\nförstöra  konkurrenskraften  för  svenska\r\nföretag.  Jag  bara hoppas att  det  sker\r\ninnan situationen är helt ohjälplig.\r\nBosse Ringholm: Även om ämnet för den här\r\ndiskussionen inte alls berördes  av  Lena\r\nEk,   nämligen   hur  vi  samordnar   den\r\neuropeiska ekonomiska politiken, får  jag\r\nkommentera  en  del av hennes  påståenden\r\noch frågor.\r\nHon   säger  att  det  är  lättare   att\r\nsamarbeta  med  Europeiska centralbankens\r\ntjänstemän. Det låter lovande om Lena  Ek\r\ndärmed  antyder att hon kommer att stödja\r\nett  svenskt inträde i denna bank  och  i\r\neuroprocessen. Jag gratulerar i  så  fall\r\nja-sidan  till ytterligare en  anhängare,\r\neftersom  ECB får så hög credit  av  Lena\r\nEk.\r\nNu  väljer  Lena  Ek att  diskutera  min\r\nnärvaro  i  finansutskottet.  Jag   valde\r\navsiktligt  att avstå från  det  eftersom\r\ndet  inte  riktigt var ämnet  för  dagens\r\ndebatt.  Men  låt mig säga att  riksdagen\r\nfaktiskt själv har valt att det  är  till\r\nEU-nämnden som de olika ministrarna, även\r\nfinansministern,  kommer  och   redovisar\r\nregeringens ställningstaganden.  Och  det\r\när  EU-nämnden som godkänner  regeringens\r\npositioner och det som vi får med  oss  i\r\nbagaget till Bryssel.\r\nJag  är ledsen att jag inte kan bryta mot\r\nriksdagens  regler  på  den  punkten   på\r\nanmodan  av  Lena  Ek.  Men  det  är   en\r\nfascinerande tanke som Lena  Ek  har  att\r\nhon  vill att jag ska sitta i hennes  knä\r\npå varje sammanträde i finansutskottet  i\r\nfortsättningen  och  diskutera  europeisk\r\nekonomisk politik. Jag tror inte att  det\r\när   riktigt   förenligt  med  riksdagens\r\narbetsregler.  Jag kan inte  påminna  mig\r\natt  jag  vid något tillfälle  har  nekat\r\nfinansutskottet att komma till  utskottet\r\noch  diskutera än det ena, än det  andra.\r\nMen  jag  förstår att Lena Ek är  väldigt\r\nangelägen     om    min     närvaro     i\r\nfortsättningen.  Jag ska  därför  fundera\r\növer  erbjudandet att sitta i hennes  knä\r\nframöver.\r\nMikael Johansson (mp): Jag vill ställa en\r\nfråga när det gäller den sista bilden som\r\nfinansministern visade och  som  handlade\r\nom  ekonomisk-politiska processer. Ett av\r\nmålen  beskrevs som att  man  ska  ha  en\r\nbättre     fungerande    inre    marknad.\r\nFinansministern nämnde att  det  handlade\r\nom  acceptans av olika varor  från  olika\r\nländer, att de ska kunna röra sig fritt.\r\nMin  fråga är: Vilka ekonomiska processer\r\nfinns  det inom EU som håller borta varor\r\nsom inte är positiva från miljösynpunkt?\r\nBosse Ringholm: Utgångspunkten är att  vi\r\nska  hitta  sådana gemensamma regler  för\r\nacceptans av varor så att varje land inte\r\nhar  sitt eget kontrollsystem. Då ska man\r\nfrån  det  ena EU-landet till  det  andra\r\nkunna  lita  på  att  man  uppfyller   de\r\nmiljökrav,  säkerhetskrav och  så  vidare\r\nsom  finns.  Där  finns det  en  hel  del\r\nbrister  i  dagsläget. Det har  skett  en\r\nviss    form   av   uniformering    eller\r\nenhetlighet.    Men    det    är     inte\r\ntillräckligt.  Det gör att många  företag\r\nsom  vill exponera sig på flera marknader\r\nfår  extrakostnader  när  de  får  dubbla\r\neller flerdubbla prövningsprocesser.  Det\r\när  dessa hinder som man vill riva ned  i\r\ndenna process.\r\nMikael   Johansson  (mp):   Vilka   olika\r\nekonomiska  styrmedel diskuteras  i  just\r\ndetta  system  för  en bättre  fungerande\r\ninre   marknad  där  vi  politiker   inte\r\nbehöver  gå  in  och  stifta  lagar   som\r\nförbjuder olika saker?\r\nBosse   Ringholm:   På  ett  område   som\r\nhandlar om varor och finansiella tjänster\r\nhar  man  till exempel valt att hitta  en\r\ngemensam  samordning så att man uppfyller\r\nvissa  regler  och  krav  efter  en  viss\r\ntidsperiod   och  att  varje   land   får\r\nredovisa det. Det är naturligtvis för att\r\nkunna  skapa  ett konsumenttryck  mot  de\r\nstater, de länder och de företag som inte\r\nföljer   dessa   regler.  Det   redovisas\r\ngenomgående  exempelvis i form  av  högre\r\nprisnivåer och i sämre tillgänglighet för\r\nvaror, sämre kvalitet och så vidare.  Det\r\nkanske   handlar  mindre  om   ekonomiska\r\nstyrmedel   och   mer   om   den    öppna\r\nsamordningsmetoden    med    en     öppen\r\nredovisning  av  de oegentligheter  eller\r\nskevheter som finns i processerna varorna\r\nsinsemellan. Och i sista hand handlar det\r\nnaturligtvis  om  att  vi  kan   få   den\r\nenskilda konsumenten att känna sig  trygg\r\noch  säker  på att kunna köpa  en  tjänst\r\neller  en  vara och veta om  att  den  är\r\nprövad  på  samma sätt  som  i  det  egna\r\nhemlandet.\r\nOrdföranden:  Jag tackar  finansministern\r\nför  den  frågestunden och lämnar  därmed\r\növer ordet till Göran Lennmarker, ledamot\r\nfrån  riksdagen  i  EU:s framtidskonvent.\r\nVarsågod.\r\nGöran Lennmarker: Jag ska inleda med  att\r\ntacka  för inbjudan till finansutskottet.\r\nJag  tror att det är värdefullt både  för\r\nfinansutskottet  och  för   åhörare   och\r\nallmänhet   att   få  en   rapport   från\r\nkonventet  eftersom det  är  ett  viktigt\r\narbete  som  pågår. Och det är  angeläget\r\natt  vi  i Sverige liksom i andra  länder\r\nockså  debatterar och diskuterar det  som\r\nkonventet   arbetar   med   redan   innan\r\nslutresultatet är klart.\r\nJag  ska börja med att säga att det  som\r\nvi  diskuterar och har till  uppgift  att\r\ngöra är ett konstitutionellt fördrag  för\r\nframtidens  EU. Det är inte  dagens  utan\r\nframtidens EU som vi diskuterar.\r\nDen  stora förändring som sker  inom  EU\r\när   att   EU  övergår  från   att   vara\r\nvästeuropeiskt     till      att      bli\r\nalleuropeiskt.   Vi   är   i    dag    15\r\nvästeuropeiska medlemmar med relativt tät\r\nsammanhållning och med relativt likartade\r\nförhållanden, även om spännvidden  ibland\r\nkan  vara  nog  så stor  är  det  i  allt\r\nväsentligt likväl så. Det kommer att  bli\r\nett  EU  som  är  väsentligt  mycket  mer\r\ndisparat från många olika synpunkter. Jag\r\nska här fokusera på bara några ekonomiska\r\nsynpunkter.\r\nRedan den 1 maj nästa år kommer tio  nya\r\nländer  med  som medlemmar, framför  allt\r\nfrån  Central- och Östeuropa. Och vi  kan\r\nräkna med att det omkring 2010 kanske  är\r\nytterligare länder med, och vi får ett EU\r\nmed uppemot 500-600 miljoner invånare. Vi\r\nkan  se  på skillnaden mellan det rikaste\r\nlandet,  Luxemburg, och det fattigaste  i\r\ndet  framtida EU, Bulgarien, som  är  ett\r\ntill  fem.  Vi  kan se på  den  regionala\r\nskillnaden mellan inre London, som är den\r\nrikaste    EU-regionen,   och    regionen\r\nMoldavien   i   Rumänien,   inte   landet\r\nMoldavien,  som  är  ett  till  tio.  Det\r\ngäller  den  faktiska  levnadsstandarden,\r\ninte bara den nominella, utan omräknad  i\r\nköpkraft.\r\nEtt  problem som kommer att vara  mycket\r\nviktigt  för EU under den kommande  tiden\r\när  den djupa fattigdomen i Central-  och\r\nÖsteuropa  som måste utrotas. Det  kommer\r\natt  kräva tillväxttal på 6-8  %  per  år\r\nunder 20 år för att man ska komma i  fatt\r\noch  hamna  på  en  rimlig  västeuropeisk\r\nlevnadsstandard.\r\nVi  har  problem inte bara  i  Östeuropa\r\nutan  även i Västeuropa. Här skiljer  sig\r\nkanske  min  bild  och den  som  många  i\r\nkonventet     har    från     den     som\r\nfinansministern      gav      beträffande\r\narbetslösheten. Det finns en djup oro för\r\nden  höga och bestående arbetslösheten  i\r\nEuropa. Väldigt många av EU:s länder  har\r\nen hög och bestående arbetslöshet.\r\nLåt  mig  inom  parentes  säga  att  jag\r\ntycker  att det är viktigt att  man,  när\r\nman  redovisar arbetslöshet,  inte  säger\r\natt  öppen  arbetslöshet är arbetslöshet.\r\nVi får inte vinna statistiska framgångar,\r\nutan vi måste spegla realiteterna. Om man\r\nförtidspensionerar                   bort\r\nlångtidsarbetslöshet är ju inte det någon\r\nvinst.\r\nMan    kan    säga   att    dessa    två\r\nutgångspunkter finns mycket i  konventets\r\ndebatter.  Hur  ska Europa  ha  en  sådan\r\ntillväxt  så att fattigdomen  i  Central-\r\noch  Östeuropa utrotas och så att man får\r\nen rimlig levnadsstandard? Och hur ska vi\r\ni Västeuropa se till att vi faktiskt inte\r\nhar  en  hög  och bestående  arbetslöshet\r\nutan  kan få hela befolkningen i  arbete?\r\nDetta  kräver  snabb  tillväxt,  och  det\r\nkräver en stark produktivitetsutveckling.\r\nDet kräver stora förändringar i ekonomin,\r\nannars fastnar vi lätt i Europa. Och  jag\r\nskulle  vilja  säga  att  det  finns   en\r\nbetydande oro i en stor del av konventet,\r\ninte  i hela konventet men i en stor  del\r\nav  konventet. Detta som en bakgrund till\r\nde  uppgifter som EU ska ha inom ekonomin\r\nframöver.\r\nVad  ska  då EU syssla med i detta,  och\r\nvad  ska  EU inte syssla med? Det  är  en\r\ncentral föreställning i konventet att det\r\när  väldigt viktigt att vi klarlägger vem\r\nsom gör vad. Det finns en bred enighet om\r\natt  vi  har en gemensam valuta  och  att\r\npenning-  och valutapolitiken  därmed  är\r\ngemensam. Vi har också det som behövs för\r\natt  skydda  detta,  nämligen  en  stabil\r\nmarknadsekonomi  med de krav  som  finns.\r\nJag behöver här inte upprepa dem, men det\r\nhandlar   om   sunda  statsfinanser   och\r\nstatsskulder som inte är för höga.\r\nDet  finns  också  enighet  om  att  den\r\nekonomiska   politiken   i   grunden   är\r\nmedlemsstaternas   ansvar.   Det    finns\r\ndessutom   ett   tredje   hänsynstagande,\r\nnämligen den gemensamma marknaden, att vi\r\nhar en öppen och gemensam marknad.\r\nDet  innebär att en väldigt central  del\r\ni   diskussionerna  är  frågan:  Var  går\r\ngränsen?  Vem  gör vad? Vad  är  balansen\r\nmellan det som är det gemensamma och  det\r\nsom   är  medlemsstaternas  ansvar?   Vad\r\nkräver flexibiliteten i ekonomierna om vi\r\nska  ha en snabb tillväxt när man har  en\r\npenningpolitik  och en  gemensam  valuta?\r\nHär finns naturligtvis olika ståndpunkter\r\noch  brytpunkter. Själv tillhör  jag  dem\r\nsom  tror att det vore farligt om  man  i\r\nden meningen centraliserade för hårt, där\r\nman     har    vissa    saker    stenhårt\r\ncentraliserade som just penningpolitiken.\r\nInte    minst    i    det   östeuropeiska\r\nperspektivet behöver man naturligtvis  ha\r\nen  stor  frihet att utforma en ekonomisk\r\npolitik  som  kan upprätthålla  en  snabb\r\ntillväxt.\r\nDet  finns  också en oro  från  central-\r\noch  östeuropéerna, de nya demokratierna,\r\natt  komma in i ett för statiskt EU.  Man\r\nmåste   se   till  att   EU   har   denna\r\nflexibilitet, och man tittar också mycket\r\nösterut  och jämför med vad  som  sker  i\r\nRyssland  och i andra länder  som  nu  är\r\nuppe i höga tillväxttal, dels beroende på\r\noljeexport,  dels  beroende   på   snabba\r\nstrukturförändringar i ekonomin.\r\nEtt  problem som sammanhänger med  detta\r\noch som jag envist har försökt att ta upp\r\nnär  det gäller den ekonomiska frågan  är\r\nprotektionismen, att vi har ett för  högt\r\nskydd mot omvärlden. Vi i Europa borde ta\r\nbort  tullar  och  också  den  typen   av\r\nsubventioner   som  är  protektionistiskt\r\ninriktade.  Det  gäller framför  allt  på\r\njordbruksområdet.\r\nOm  vi  ser  mer specifikt på  konventet\r\noch  konventets arbete mot denna bakgrund\r\nhar   det   inom  konventet   varit   tre\r\narbetsgrupper  som  helt   eller   delvis\r\nberört  området för ekonomisk  samordning\r\noch    ekonomisk   styrning.   Den    ena\r\narbetsgruppen   heter   just    Ekonomisk\r\nstyrning och arbetade från juni fram till\r\noktober. Den kom med slutsatser som finns\r\ni   det   material  som   jag   vet   att\r\nfinansutskottet har fått.  Arbetsgruppens\r\nförsta och mycket tydliga slutsats är att\r\nman  ska  skilja mellan det som  är  EU:s\r\nuppgifter  -  den monetära politiken  och\r\nvad  som  därmed sammanhänger -  och  den\r\nekonomiska     politiken,     som      är\r\nmedlemsstaternas   uppgift,    och    att\r\nansvarsfördelningen ska vara klar.\r\nArbetsgruppen    säger     också     att\r\nregelsystemet   för   euron    och    den\r\neuropeiska centralbanken ska vara intakt.\r\nDet  pågår  en  debatt om  regelsystemets\r\nutformning.  Men  konventet   och   denna\r\narbetsgrupp har sagt att det  är  viktigt\r\natt hålla i detta.\r\nNär  det  gäller de allmänna  ekonomiska\r\nriktlinjerna,   Broad   Economic   Policy\r\nGuidelines,  och  även  stabilitetspakten\r\nvill  konventet hålla i detta men  stärka\r\növervakningen. Det stämmer med mycket  av\r\ndet   som   har  yttrats  här   tidigare,\r\nnämligen  vikten av att se till  att  det\r\nsom   man   kommer   överens   om   också\r\nfullföljs. Det handlar bland annat om att\r\nge  kommissionen en starkare roll när det\r\ngäller varningar och inte ha omröstningar\r\nom  varningar som då möjligtvis kan  leda\r\ntill  att  stora länder ges viss  mildare\r\nbehandling, för att nu anknyta  till  den\r\ndiskussion  som  fördes  här  för   några\r\nminuter sedan. I grunden handlar  det  om\r\natt man ska hålla i regelsystemet och  ha\r\nen bättre övervakning av det.\r\nDen  öppna samordningsmetoden har  vissa\r\nbekymmer. Och då återspeglas en  hel  del\r\nav  konventets debatter. Å ena sidan  kan\r\nden  ibland ha värden, å andra sidan  kan\r\nden  sudda ut gränsen mellan vad  som  är\r\nEU:s    ansvar    och    vad    som    är\r\nmedlemsländernas ansvar. Särskilt är  det\r\nriskabelt  om  medlemsländer  spelar  med\r\ndetta  och  låter  EU bli  syndabock  för\r\ntillkortakommanden   i   den   nationella\r\npolitiken  - man skyller på  EU  när  man\r\nsjälv  egentligen  bär ansvaret.  Vi  kan\r\nibland    se    sådana    tendenser     i\r\nmedlemsstaterna.\r\nI  frågan  om skatteharmonisering  finns\r\ndet  tre  ståndpunkter. Den  ena  är  att\r\nskatteharmonisering  ska   beslutas   med\r\nkvalificerad majoritet. Den andra är  att\r\ndet  ska  vara enhällighet. Den står  jag\r\nbakom.   Sedan   finns  det   en   tredje\r\nståndpunkt   som   innebär   att    vissa\r\nskattesatser   ska  kunna  beslutas   med\r\nkvalificerad     majoritet,      nämligen\r\nmiljöskattesatser. Låt mig som ett inlägg\r\ni  den  tidigare  debatten  referera  den\r\nbrittiska  ledamoten från underhuset  som\r\npoängterade  följande: Jag  förstår  inte\r\ndebatten.  I Storbritannien är  81  %  av\r\nbensinpriset skatt. Skatteharmoniseringen\r\ni den delen är alltså inte bekymret här.\r\nDet  förs  en diskussion inom Ekofin  om\r\nhuruvida      man     ska     formalisera\r\nbeslutskraften för länder som  är  med  i\r\neurosamarbetet.  I dag är  eurosamarbetet\r\nden  helt  dominerande delen.  12  av  15\r\nländer  är  med. Det finns  därför  inget\r\nbehov  av  att Ekofin formaliserar  detta\r\näven  om  det  finns  en  eurogrupp   som\r\ndiskuterar  dessa saker. Men man  strävar\r\nefter  att  göra  det gemensamt.  Däremot\r\nfinns det hos euroländerna en oro för att\r\nom   man   får   en   utvidgning   kanske\r\neuroländerna  till  och  med   kommer   i\r\nminoritet bland medlemsländerna.  Då  kan\r\ndet  finnas  behov av att ha formaliserat\r\nbesluten inom eurogruppen.\r\nEn  sista punkt som har kommit  upp  här\r\ngäller   frågan  om  den  internationella\r\nrepresentationen för EU  när  det  gäller\r\ndet  ekonomiska  området -  Världsbanken,\r\nIMF  och  så vidare. Där är väl svaret  i\r\ngrunden   ganska  enkelt.  När   EU   har\r\nfunktionerna   ska  EU  också   företräda\r\nmedlemsländerna. Men när  medlemsländerna\r\nhar     ansvaret    måste    naturligtvis\r\nmedlemsländerna   ha   rätt   att    vara\r\nföreträdare.      I     till      exempel\r\nInternationella  valutafonden  finns  det\r\nsaker  som  berör euron. Då är det  klart\r\natt   det  är  naturligt  att  göra   det\r\ngemensamt.   Ibland   handlar   det    om\r\nstödpaket  till Argentina och  annat  som\r\ninnebär  att  det är länderna  och  deras\r\nstatsbudgetar som ska bära risken, och då\r\nmåste  naturligtvis medlemsländerna  vara\r\nmed. Bilden blir alltså inte så enkel när\r\nman ser på detta.\r\nDet  finns en andra arbetsgrupp som  har\r\nberört  saker  som har att göra  med  den\r\nekonomiska  samordningen. Den  heter  Ett\r\nsocialt  Europa.  Där har  det  förts  en\r\ndiskussion just om vad som är målet.  Ska\r\ndet vara en hög sysselsättning eller full\r\nsysselsättning? Det har väl  ansetts  att\r\nden   nuvarande  formuleringen  har  gett\r\nmöjlighet till att smita ifrån  målet  om\r\nfull sysselsättning. Det finns delvis  en\r\nganska  betydande kritik på den  punkten,\r\natt    man   ser   målet   om   en    hög\r\nsysselsättningsnivå  som  ett  sätt   att\r\ntolerera en hög arbetslöshet. Det  är  en\r\nintressant  debatt eftersom detta  ibland\r\nockså  hänger samman med hur man värderar\r\nord.  Man  har  ju lite  olika  sätt  att\r\nvärdera ord i olika länder.\r\nDen  huvudsakliga slutsatsen är dock att\r\ndet  finns adekvata befogenheter  på  det\r\nsociala  området, det vill säga  att  det\r\ninte  ska  utökas i allt väsentligt.  Det\r\ntalas om att folkhälsan ska bli en utökad\r\ndel. Men i praktiken tror jag att det  är\r\nett  ganska  begränsat nytt ansvarsområde\r\nför  EU.  Det har mera med epidemier  att\r\ngöra         och         inte         med\r\nsocialförsäkringssystemet.\r\nDet   finns  en  debatt  som  är  ganska\r\nkonstig  för  en svensk. Den  handlar  om\r\nallmännyttiga tjänster, rätten,  som  det\r\nsägs,   att  subventionera  vissa  saker,\r\nvilken  inte  alls  är  ifrågasatt,  till\r\nexempel  sjukvård eller något annat.  Men\r\nbakom detta ligger möjligtvis snarast ett\r\nprotektionistiskt intresse  från  somliga\r\ndelar  att  man ska möjliggöra offentliga\r\nmonopol och alltså inte konkurrensutsätta\r\nmonopol. Det är i alla fall vad  man  kan\r\nmisstänka. Den debatten är lite svår  att\r\nförstå,  men den finns där, och jag  tror\r\natt det är där som det ligger.\r\nNär     det     gäller     frågan     om\r\narbetsmarknadsparternas roll finns det en\r\nskrivning  i den gruppen om att  man  ska\r\nförstärka   deras   roll   i   de   olika\r\nprocesserna.  Här finns ett bekymmer  att\r\narbetsmarknadens parter  i  många  länder\r\ninte   är  särskilt  representativa   för\r\narbetsmarknaden,  vare  sig  på  den  ena\r\neller på den andra sidan, alltså vare sig\r\npå arbetsgivarsidan eller på den fackliga\r\nsidan.  Det  kan  vara  en  mycket  liten\r\nminoritet    av    arbetsmarknaden    som\r\nrepresenteras av arbetsmarknadens parter.\r\nI  den  tredje  gruppen  som  berör  den\r\nekonomiska   sidan   handlar    det    om\r\nbudgetförfarandet.  Där  understryks  hur\r\nviktigt  det  är  att  EU  har  de   goda\r\nprinciper  som  man har på budgetsidan  -\r\nbudgetbalans, budgetdisciplin. EU får  ju\r\ninte  ta  lån och får inte ha  underskott\r\noch har snarast en mycket strikt hållning\r\npå  budgetsidan. Om man har hårda krav på\r\nmedlemsländerna   att   ha    en    stram\r\nfinanspolitik måste ju EU självt också ha\r\nen  stram finanspolitik. Vi har ju i  dag\r\nen  situation  där  EU  faktiskt  tar   i\r\nanspråk   en   allt   lägre   andel    av\r\nmedlemsstaternas  BNP mätt  i  proportion\r\ntill BNP. År 2002 beräknas den bli en bra\r\nbit under 1 % av BNP.\r\nDet    viktiga    för    framtiden    är\r\nbeslutsformerna för budgeten. Där kan man\r\ngrovt  säga  att det finns åtskilliga  av\r\noss,  men  jag  vet inte hur  många,  som\r\nmenar    att    det   är   viktigt    att\r\nmedlemsländerna håller i det  finansiella\r\nperspektivet, alltså vad vi ska  avstå  i\r\nmedlemsavgift till EU. Däremot  vore  det\r\nönskvärt att på budgetens utgiftssida  få\r\nmera  inslag  av  Europaparlamentet.  Jag\r\nvill erinra om att många av de besvärliga\r\nutgiftsområdena,       till       exempel\r\njordbrukspolitiken,   inte   har    något\r\nmedbeslutande för Europaparlamentet.  Jag\r\ntror   att   vi  skulle  få   en   bättre\r\nbeslutsordning  om  vi   hade   mera   av\r\ngemensamt  beslutsfattande på den  sidan.\r\nDet      finns     en     tendens     att\r\nprotektionistiska intressen är starka när\r\nministerrådet ensamt tar besluten.\r\nFrågan  om  vi ska ha medlemsavgift  som\r\nnu   eller  om  vi  ska  ha  en  särskild\r\nEuropaskatt  tror  jag är  ganska  given,\r\nnämligen  att  vi ska ha medlemsavgifter.\r\nDock     finns    det    åtskilliga     i\r\nEuropaparlamentet som gärna skulle  vilja\r\nha  en Europaskatt. Men jag tror att  det\r\när  en minoritet. Det är jag ganska säker\r\npå.\r\nLåt   mig  säga  några  saker   som   är\r\nväsentliga  för helheten. När det  gäller\r\ndessa tre arbetsgrupper är vi fortfarande\r\ninte  framme  vid  slutsatsen.  Jag   kan\r\nalltså     inte    redovisa    konventets\r\nslutsatser    om    detta    utan    mera\r\nresonemangen  och  diskussionerna   kring\r\ndetta. Men det som är alldeles centralt -\r\ndet  gäller det ekonomiska området och  i\r\növrigt   -  är  principen  om  tilldelade\r\nbefogenheter,  att EU ska  göra  det  som\r\nmedlemsstaterna är ense  om  att  EU  ska\r\ngöra.   EU  måste  ha  ett  mandat   från\r\nmedlemsstaterna.  Om  detta  mandat  inte\r\nfinns har EU inte rätt att agera. Det  är\r\nen   oerhört  central  grundprincip   som\r\nmycket riktigt slås fast i konventet.\r\nSedan    gäller    det   principen    om\r\nsubsidiaritet  och  proportionalitet.  EU\r\nska  syssla  med det som vi  har  gett  i\r\nuppdrag.  Och vi förstärker möjligen  att\r\navdöma detta. Om jag talar i tennistermer\r\nförstärks   linjedomarfunktionerna.    Om\r\nbollen   ligger  på  eller  över   linjen\r\nförstärker det möjligheterna, inte  minst\r\nför   riksdagen   och  andra   nationella\r\nparlament,  att  påtala  detta.  Det   är\r\nviktigt.\r\nProportionaliteten     gäller     också,\r\nnämligen att man inte ska skjuta en mygga\r\nmed  kanon, det vill säga att även om det\r\nfinns  ett skäl till att vi behöver agera\r\npå gemensam nivå får EU inte ta till hela\r\narsenalen  om  det inte är befogat,  utan\r\nman  ska  ha  en proportionalitet  mellan\r\nåtgärder och det som man gör.\r\nDen   öppna  samordningsmetoden  berörde\r\njag tidigare. Hur den ska läggas fast och\r\nom  den  ska läggas fast är en fråga  som\r\nkommer att bli föremål för stora debatter\r\noch  diskussioner. I den  frågan  är  jag\r\nalldeles öppen i den meningen.\r\nJag  ska  säga  något om sociala  system\r\nkontra  avvägning mot den inre marknaden.\r\nDet  finns  en  bred enighet  om  att  de\r\nsociala   systemen   är  medlemsländernas\r\nansvar. Och i vissa fall är det inte  ens\r\nmedlemsländernas  ansvar,  utan  det  kan\r\nvara   som   i   Tyskland  att   det   är\r\ndelstaterna som har ansvar för detta. Men\r\nman  kommer då in på frågan om individens\r\nrätt   att  söka  till  exempel  sjukvård\r\nutomlands  om  man  står  i  sjukvårdskö.\r\nRätten   att  söka  vård  blir  en   inre\r\nmarknadsfråga,                      medan\r\nfinansieringssystemet bakom detta är  ett\r\nnationellt beslut.\r\nLåt mig slutligen säga att konventet  är\r\nen  stor sak. Det är 28 länder. Vi  är  3\r\nfrån varje land plus 2 från varje riksdag\r\noch  1  från  varje  regering.  Det  blir\r\ninalles 105. Det är sedan 16 plus  5  som\r\nutses av det gemensamma.\r\nDet  är viktigt att vi därmed för första\r\ngången, tror jag, i Europas historia  har\r\nmöjlighet  att  på detta  sätt  gemensamt\r\ndiskutera   centrala  frågor  för   denna\r\nvärldsdel.  Det är faktiskt  alla  länder\r\nväster om Ryssland, Ukraina, Vitryssland,\r\nmed  undantag av de tre Eftaländerna  och\r\nde fem konfliktländerna på västra Balkan.\r\nOm  man ser hur Europas öden har bestämts\r\ntidigare  är det ett enormt framsteg  att\r\nvi  gör det i denna form och inte  i  den\r\nvanliga formen, att stormakterna gör  som\r\nde  kommer överens om, och sedan  får  vi\r\növriga anpassa oss till det.\r\nSlutsatsen  av detta är att de ekonomiska\r\nfrågorna i allt väsentligt handlar om att\r\nEU  ska  definiera vad som är de centrala\r\nuppgifterna och där mycket ligger  i  att\r\nbehålla det som redan har definierats som\r\nEU-uppgifter och att utföra  dem  bättre.\r\nMånga  har varit inne på att man  ska  se\r\ntill  att följa besluten och att man inte\r\nfuskar  i  patiensen. Det  finns  i  allt\r\nväsentligt  inte  anledning  att  utvidga\r\nEU:s   befogenheter  på  det   ekonomiska\r\nområdet.   Det  finns  vissa   marginella\r\nsaker.  Men i allt väsentligt skulle  jag\r\nvilja  säga  att det är den slutsats  som\r\njag tror att vi hamnar på.\r\nOrdföranden:   Tack  så   mycket,   Göran\r\nLennmarker.  Då  blir  det  möjligt   att\r\nställa  några  frågor  till  honom.   Jag\r\nuppmanar    utskottets   ledamöter    att\r\nkoncentrera  sig  på  frågan  så  att  vi\r\nklarar av detta på rimlig tid.\r\nSonia  Karlsson  (s):  Jag  tackar  Göran\r\nLennmarker  för  informationen.  Det  var\r\nintressant att få reda på vad som sägs  i\r\nkonventet och i arbetsgrupperna.\r\nJag  skulle  ändå vilja  höra  hur  Göran\r\nLennmarker menar att utfallet kommer  att\r\nbli i de frågor där det fortfarande finns\r\nolika    ståndpunkter.   Jag    kan    ta\r\narbetsgruppen för ekonomisk styrning  som\r\nexempel.   Man  säger  att  de   allmänna\r\nriktlinjerna  är  så  viktiga   för   den\r\nekonomiska politiken att man måste ha  en\r\nstarkare  samordning. Men  då  finns  det\r\nfortfarande  en  skillnad.  Om  man   ger\r\nkommissionen större kraft i fråga om  det\r\nminskar  de  nationella  medlemsstaternas\r\ninflytande  i den delen. Jag  vill  gärna\r\nhöra  vad Göran Lennmarker tycker om det,\r\noch också om Ekofinrådet. Det står nu och\r\nväger. Var ligger majoriteten? Kommer det\r\natt  fortsätta att vara som i dag,  eller\r\nverkar det som om det kommer att bli  mer\r\nformaliserat?\r\nGöran  Lennmarker:  När  det  gäller  den\r\nförsta frågan handlar det framför allt om\r\nvarningsfunktionerna, både när det gäller\r\nde  breda  ekonomiska riktlinjerna  -  de\r\nallmänna  ekonomiska riktlinjerna  kanske\r\ndet heter på svenska - och när det gäller\r\ntillväxt-   och  stabilitetspakten,   att\r\nkommissionen ska kunna varna utan att man\r\nså  att  säga tar politiska hänsyn  genom\r\natt  rösta  om  det i rådet  som  är  det\r\ncentrala.  Att  sedan kommissionen  själv\r\nkan  lägga  fram det som ett förslag  och\r\ninte  bara som en rekommendation ser  man\r\nnog  framför  allt ändå som en  möjlighet\r\natt  underlätta processen. Jag tror  inte\r\natt man ska se det som att man därmed gör\r\nen    avgörande    förskjutning    mellan\r\nmedlemsländerna och det gemensamma.\r\nNär det sedan gäller Ekofinrådet tror jag\r\natt  man i allt väsentligt anser att  det\r\nska  fortsätta som nu. Man vill helst att\r\nalla   medlemsstater  ska  vara  med   om\r\nbesluten. Men man inser att det kan komma\r\nen situation när euroländerna måste kunna\r\nta  ett  beslut  för sig själva,  så  att\r\nsäga. Det behöver man i dag inte göra när\r\n12  av  15  finns med i Ekofin. Då  finns\r\ninte   det  behovet  att  i  något  slags\r\nformell  mening ordna upp detta. Men  det\r\nfinns åtskilliga från euroländerna -  och\r\njag   tycker   kanske  att   det   ligger\r\nnågonting i det - som säger att  vi  ändå\r\nsom en säkerhetsåtgärd skulle kunna ha en\r\nmöjlighet att fatta beslut för något  som\r\nspecifikt  berör  den gemensamma  valutan\r\njust  därför  att  kandidatländerna  från\r\nCentral- och Östeuropa, åtminstone  under\r\nen övergångstid, inte kommer att vara med\r\ni  den  gemensamma valutan. Och  då  blir\r\neuroländerna kanske rentav en minoritet i\r\nEkofin.\r\nSonia Karlsson (s): Eftersom vi inte  ens\r\nhar  haft folkomröstning än tror jag ändå\r\natt  det  är en viktig fråga för  Sverige\r\natt  vi  tittar  på vad det  kan  bli  av\r\ndetta.\r\nJag  har en kort annan fråga. Om vi talar\r\nom  svenska värderingar som vi tycker  är\r\nviktiga,   till   exempel   jämställdhet,\r\narbetslinjen, miljö och hållbar tillväxt,\r\nskulle  jag  vilja fråga Göran Lennmarker\r\nhur   de  framhålls.  Har  de  fått   ett\r\ngenomslag i dessa olika arbetsgrupper?\r\nGöran  Lennmarker: Som målsättningar  ser\r\njag inga bekymmer i den delen.\r\nGunnar  Axén  (m): Jag ber att  få  tacka\r\nGöran   Lennmarker  så  mycket  för   den\r\nfylliga  informationen.  Men  jag  skulle\r\nvilja  be  honom  att utveckla  det  lite\r\ngrann  när  det gäller arbetet  inom  det\r\nsociala  området i konventet  och  kanske\r\nockså  beskriva  de svenska  positionerna\r\noch  vilka konsekvenser som arbetet  inom\r\ndet  sociala  området skulle kunna  komma\r\natt  få,  dels  för  nationell  ekonomisk\r\npolitik,    dels   för   den   ekonomiska\r\nsamordningen inom unionen, om  det  finns\r\nsådana konsekvenser.\r\nGöran   Lennmarker:  Om  man  tittar   på\r\narbetsgruppens   rapport   är   den   nog\r\nrelativt  okontroversiell. Men den  omges\r\nav en retorik som ibland är förbryllande.\r\nDet  talas  ibland om det sociala  Europa\r\nsom  ska balansera marknadens Europa.  På\r\nden  retoriska nivån framställs det  ofta\r\nsom ett slags motsatser, att man på något\r\nsätt  ska ta ned konkurrens och den  inre\r\nmarknaden  och allt detta.  Men  när  det\r\nsedan  faller ut i konkreta  förslag  ser\r\ndet inte likadant ut.\r\nI allt väsentligt tror jag alltså att man\r\nkan vara lugn på den här punkten, även om\r\njag   reserverar  mig  eftersom  vi  inte\r\nriktigt har haft slutdebatterna i  detta.\r\nVad man möjligtvis skulle kunna säga,  om\r\nman ska göra en hotbild, är att det finns\r\nde  som  skulle vilja att EU också skulle\r\ngå  in  i  de sociala systemen och  börja\r\nsätta nivåer, till exempel sociala nivåer\r\noch  så  vidare. Men det är svårt att  se\r\nhur det ska kunna ske i ett EU där vi har\r\nett  oerhört fattigt Östeuropa  med  sina\r\nnivåer   och   ett  ibland  mycket   högt\r\nvälstånd  i  Västeuropa med sina  nivåer.\r\nJag tror inte att det är realistiskt. Men\r\nom  man  ska  utmåla en risk  skulle  det\r\nkunna  vara detta. Det går tillbaka  till\r\natt det finns de som menar att man ska ha\r\nen  hårdare samordning och ta  in  mer  i\r\nsamordningen i stället för  att  hålla  i\r\noch  se till att samordningen fungerar  i\r\nfråga om det vi är ense om ska samordnas.\r\nDet finns naturligtvis sådana ledamöter i\r\nkonventet, men jag bedömer inte  att  det\r\nblir slutsatsen.\r\nGunnar  Axén (m): Jag skulle  vilja  höra\r\nlite  mer  om den svenska positionen  när\r\ndet   gäller  arbetet  inom  det  sociala\r\nområdet.\r\nGöran  Lennmarker: Vi har i den  meningen\r\ninte haft så mycket av en svensk position\r\neftersom  inte  alla har deltagit  i  den\r\nsociala  arbetsgruppen. Den kom  dessutom\r\npå slutet, så den var lite svår att hinna\r\nmed när man hade andra saker inbokade.\r\nNär  det gäller fackliga rättigheter har\r\nLena  Hjelm-Wallén lagt in några  förslag\r\nsom jag inte har stått bakom. Där har det\r\nfunnits    skiljaktigheter     i     våra\r\nsynpunkter.\r\nJag  vill  upprepa att ett stort bekymmer\r\nmed  arbetsmarknadens parter i Europa  är\r\natt  de  inte  är särskilt representativa\r\nför  arbetsmarknaden, och det gäller båda\r\nsidor.  Det  är arbetsgivarorganisationer\r\nsom  inte  företräder mer  än  kanske  en\r\nliten  del av arbetsmarknaden, ofta gamla\r\nstorföretag eller offentlig sektor, medan\r\ntjänstesektorn  ibland  lyser   med   sin\r\nfrånvaro.  Motsvarande kan gälla  på  det\r\nfackliga  området. I Frankrike  tror  jag\r\natt  den  fackliga anslutningen är  under\r\n10  %.  Det  gör att detta är  ett  stort\r\nbekymmer, om arbetsmarknadens parter inte\r\nrepresenterar arbetsmarknaden.\r\nChrister  Nylander (fp):  Sonia  Karlsson\r\ntog  tidigare  upp frågan om  eurogruppen\r\noch   dess  relation  till  Ekofin.   För\r\nSveriges del är det självklart bäst om vi\r\ngår med så fort som möjligt och löser den\r\nkonflikten själva. Men precis  som  Göran\r\nLennmarker   sade  kommer  vi  åtminstone\r\nunder   en  övergångsperiod  att  ha   en\r\nmajoritet  av  EU-länder  som  eventuellt\r\ninte  är med i eurokretsen. Då måste  det\r\nkanske  finnas  någon  form  av  praktisk\r\nmöjlighet  för  dessa  att  samordna  sin\r\npolitik.  Var  ligger den svenska  linjen\r\nför  tillfället? Kan man  göra  en  sådan\r\nbedömning?\r\nJag  går så över till en annan fråga. Jag\r\ntror    att    finansministern    liknade\r\nLissabonprocessen vid ett  VM  i  hållbar\r\ntillväxt.  Det är klart att det  när  man\r\ngår in för ett VM är viktigt att satsa på\r\nbredden  i laget. Men rimligen måste  man\r\nibland  också fundera på toppen. Möjligen\r\nsaknar  jag  lite grann en diskussion  om\r\nhur man stärker den gemensamma positionen\r\ni  Europa,  framför  allt  gentemot  USA.\r\nMånga av de här processerna går ju ut  på\r\natt  titta  på de nationella ekonomierna,\r\npå  hur  de  fungerar och  på  hur  deras\r\nkonkurrenskraft  kan  stärkas.  Men   det\r\nfinns   mycket   lite   av   den   större\r\neuropeiska  dimensionen  av  hur  Europas\r\nkonkurrenskraft ska stärkas. Det  kan  ju\r\nfinnas   en   konflikt  mellan  nationell\r\noptimering  och  en europeisk  optimering\r\navseende  vissa delar, till  exempel  när\r\ndet         gäller        spetsforskning,\r\nklusterbildning och liknande. Jag  skulle\r\nvilja  höra hur konventet funderat  i  de\r\nbanorna.\r\nGöran Lennmarker: I den första delen, vad\r\ngäller  synen  på om eurogruppen  ska  få\r\nbeslutsrätt,   har   vi    samrått    med\r\nFinansdepartementet och för  övrigt  fått\r\nstöd  av tjänstemän i Finansdepartementet\r\nunder  den processen. Det är fördelaktigt\r\natt kunna ha den hjälpen och det stödet.\r\nJag  har  personligen gjort  bedömningen\r\natt det kan vara rimligt att man sist och\r\nslutligen, om så skulle fordras,  kan  ta\r\nbeslut  inom  eurokretsen. Det  ska  dock\r\nhelst  inte  eftersträvas. EU strävar  ju\r\ninte  efter  att  vara exkluderande  utan\r\nefter  att  vara  inkluderande.  Det   är\r\nalltså bättre om Ekofin som helhet är den\r\narbetande. Hela EU:s princip är att  inte\r\nexkludera  utan  att hela  tiden  dra  in\r\nkandidatländer och medlemsländer. Men som\r\nen   yttersta  säkerhetsåtgärd  kan   det\r\nmöjligtvis         vara          befogat.\r\nFinansdepartementets  chefstjänsteman   i\r\njust  det  hänseendet hade möjligtvis  en\r\nannan uppfattning i vårt samtal i höstas.\r\nJag   vet  inte  om  det  är  regeringens\r\nståndpunkt.  Men  det  där  är   väl   en\r\navvägning   som  man  får   göra   -   en\r\nbedömningsfråga.\r\nNär  det  sedan  gäller  detta  med  den\r\nstörre  europeiska dimensionen  tror  jag\r\natt det är farligt att föreställa sig att\r\nEuropa  ska konkurrera med USA genom  att\r\nvi  ska  centralisera och hitta på  stora\r\nprojekt.  Är det något som utmärker  USA,\r\nså   är   det  att  det  är  en   väldigt\r\ndecentraliserad  ekonomi  -  en   oerhört\r\nflexibel  ekonomi, inte en  centraliserad\r\nmed stora prestigeprojekt.\r\nDen   viktiga  diskussionen   tror   jag\r\nsnarare  handlar om hur vi ser  till  att\r\ndetta  väldigt  disparata Europa  får  en\r\nsådan  flexibilitet att  vi  kan  ha  hög\r\ntillväxt   i   hela  regionen.   Regionen\r\nMoldavien  och  Rumänien  ska  växa   med\r\nkanske 8-10 % per år. Om de inte får häva\r\nsin enorma och djupa fattigdom kommer  de\r\natt  vilja  gå ur EU, vilket  endast  kan\r\nåstadkommas med en kraftig tillväxt.\r\nDet   finns  ett  förslag,  men  det  har\r\negentligen  inte  diskuterats,   om   att\r\nombilda det ramprogram för forskning  där\r\ndet  i dag handlar om 5-6 miljarder  euro\r\nper  år  och  av  ungefär hälften  av  de\r\npengarna   göra  ett  genuint  europeiskt\r\nforskningsråd  och då med mer  inriktning\r\nmot  grundforskning. Ramprogrammet är  ju\r\nen  mycket mer tillämpad forskning,  lite\r\ngrann  med  dragning åt  utvecklingsdelen\r\ninom FoU. De idéerna finns alltså, men de\r\nhar  inte på allvar diskuterats.  Snarast\r\nskulle  det  väl vara en ombildning  inom\r\nramen   för  ramprogrammet.  Av  de   5-6\r\nmiljarderna skulle alltså ungefär hälften\r\ngå  till sådant. Samtidigt måste man noga\r\nbetänka  vari det europeiska mervärdet  i\r\ndetta  ligger.  Det är ju  inte  särskilt\r\nsmart om vi ska kattraka för att sedan ta\r\ntillbaka  pengarna hem, som  så  ofta  är\r\nfallet  i  våra beslutsprocesser.  Då  är\r\ningen vinst gjord med detta.\r\nChrister  Nylander  (fp):  Tack  för  det\r\nsvaret!   Möjligen  får  vi  också   höra\r\nfinansministerns  svar  om  vad  som   är\r\nregeringens  ståndpunkt  när  det  gäller\r\neurogruppen.\r\nJag  delar Göran Lennmarkers syn att  det\r\när  viktigt med mångfald i Europa för att\r\nstärka  konkurrenskraften. Jag  tror  att\r\ndet  är den vägen man måste gå. Samtidigt\r\nbör vi nog också någon gång fundera på om\r\nvi  kan  hitta gemensamma optimeringar  i\r\nstället  för  att bara ha suboptimeringar\r\npå  det  nationella planet. Däremot  tror\r\njag inte att det i första hand handlar om\r\npolitiska  beslut  -  kanske  snarare  om\r\nbehovet av en gemensam europeisk debatt i\r\nde här frågorna.\r\nGöran   Lennmarker:  Ja,  den  europeiska\r\ndebatten är viktig. Bekymret är  väl  att\r\nvi  i  det  EU  vi har med  28  länder  i\r\nkonventet  har  22 olika  språk.  Det  är\r\nsvårt  att  få en bred europeisk  debatt.\r\nEliten talar engelska och läser Financial\r\nTimes,  medan det är svårt att på bredden\r\nfå  en  gemensam debatt när man har  sina\r\nspråkområden. Det tar väl en tid innan vi\r\ndr  där, men förhoppningsvis får  vi  mer\r\noch  mer  av detta. Konventet är  ju  ett\r\ninslag  när  det  gäller att  försöka  nå\r\ndenna debatt.\r\nMats Odell (kd): Först vill jag tacka för\r\nen   intressant  genomgång  av  läget   i\r\nkonventet.   En   intressant   fråga   är\r\nskattefrågan. Göran Lennmarker, du gav en\r\nbild av tre olika uppfattningar som finns\r\ndär. Den svenska regeringen befinner sig,\r\nkan  man säga, i grupp 2, och en  del  av\r\noss här befinner sig i grupp 3 som tycker\r\natt    man    praktiskt   ska    utnyttja\r\nskatteinstrumentet på miljösidan.\r\nHur   ser  det  ut  framför  allt   bland\r\nkandidatländerna? Hur ser  de  på  detta,\r\noch var hamnar de i skattefrågan?\r\nGöran Lennmarker: I strikt mening kan jag\r\ninte svara på det därför att vi uppträder\r\nsom individer, så det är svårt att alltid\r\nsärskilja   i   vilken   kapacitet    man\r\nuppträder.  De  två från varje  land  kan\r\nibland   ha   vitt  skilda   ståndpunkter\r\nberoende på politisk färg och även  andra\r\nbakgrundsvariabler. Men generellt  tycker\r\njag att det stora värdet för central- och\r\nösteuropéernas    medverkan    är     den\r\nnoggrannhet varmed man avväger vad vi ska\r\navgöra  gemensamt och vad man  vill  göra\r\nhemmavid.\r\nHar  man ganska nyligen kämpat för  sitt\r\nlands  frihet  -  vi ska komma  ihåg  att\r\nåtskilliga  i  konventet personligen  har\r\nburit risk för sitt liv under den process\r\nvi  såg  i slutet av 1980-talet och  fram\r\ntill  början av 1990-talet -  så  är  man\r\nganska  noga  med att säga  vad  som  ska\r\nbehållas  hemma  i  Tallin,  för  att  ta\r\nEstland  som  exempel,  och  vad  man  är\r\nberedd att göra gemensamt. Man minns  vad\r\nman  tog för beslut i Moskva tidigare och\r\nvill inte upprepa det misstaget. Det  gör\r\natt   noggrannheten  hos   central-   och\r\nösteuropéerna med att tänka igenom  detta\r\när,  tycker jag, uppfriskande och tillför\r\nett perspektiv också hos oss.\r\nI  många  länder  i Västeuropa  pågår  en\r\ndecentraliseringsprocess. Man trycker  ut\r\noffentlig  beslutsmakt  från  huvudstaden\r\ntill    regionerna.   Spanien   är    det\r\ntydligaste exemplet. Det gör  att  man  i\r\nden  meningen får en ganska noggrann  och\r\nväl avvägd debatt, vågar jag säga.\r\nLars  Bäckström (v): Jag har en fråga  på\r\nsamma  tema  som Mats Odell. Det  var  en\r\nutmärkt  föredragning, men när jag  läser\r\nde  handlingar som vi fått med  rapporten\r\nfrån arbetsgrupp 6 om ekonomisk styrning,\r\navsnitt  4  om beskattning, ser  jag  att\r\nmajoriteten   i   arbetsgruppen   avvisar\r\ngemensam    beskattning   i   EU-området,\r\nsärskilt  vad gäller person och  egendom.\r\nEn majoritet uttalar sig distinkt för att\r\nrekommendera   beslut  med   kvalificerad\r\nmajoritet  vad  gäller minimiskatter  för\r\nindirekt beskattning, alltså miljöskatter\r\noch   företagsbeskattning.  En  majoritet\r\nuttalar    att   detta   bör   ske    med\r\nkvalificerad  majoritet. Några  avvikande\r\nröster  säger att de har svårt att  godta\r\ndet. Det är den bild som jag får när  jag\r\nläser handlingarna.\r\nDet  fanns  en liten nyans  här  i  Göran\r\nLennmarkers föredragning. Men det är bara\r\nfråga om en nyans, så jag tror att vi  är\r\növerens om den förklaring som finns  här.\r\nDet  är  så här jag tolkat läget  utifrån\r\nandra källor.\r\nGöran  Lennmarker: Här hamnar  vi  i  det\r\nalldeles  centrala  problemet   -   eller\r\nkanske är det en möjlighet. Vi röstar  ju\r\naldrig.  Det  förekommer aldrig  någonsin\r\nomröstningar,  och ska  inte  göra,  utan\r\ntanken  är  att  det  ska  växa  fram  en\r\nkonsensus - mer än 51 procent men  mindre\r\nän  100  procent; i så  fall  är  det  ju\r\nenhällighet    enligt   Valéry    Giscard\r\nd'Estaings   tolkning.  Det  här   kommer\r\ntillbaka  i  arbetsgruppen. När  man  ska\r\nuttolka  vad vi tycker är intensiteten  i\r\ninläggen ibland avgörande. Som nordbo har\r\nman  lärt sig att vi ibland är tysta  när\r\nvi håller med. Det är vårt sätt att säga:\r\nVarför  ska  vi gå upp och  tala  när  vi\r\nhåller  med? Det är en livsfarlig attityd\r\ni  konventet. Man måste gå upp  och  säga\r\nvar   man  står.  Annars  blir  man  inte\r\n\"vägd\",  hamnar inte i någon  vågskål  så\r\natt säga.\r\nJag  var mycket intensivt med i den  här\r\ngruppen. Jag var med på alla sammanträden\r\noch  deltog högst livligt i debatten. Det\r\nskiftade lite grann beroende på närvaron.\r\nDet  är  ju inte lätt att vara med  varje\r\ngång,  så  ibland blir det lite skiftande\r\nberoende  på  inläggen. Jag skulle  vilja\r\nsäga   att   det   egentligen   var   tre\r\ngrupperingar där jag själv har svårt  att\r\nse  exakt hur vikterna var. Dels  har  vi\r\ndetta med kvalificerad majoritet för  all\r\nharmonisering     av    skatter,     dock\r\nnaturligtvis   inte  av   inkomstskatter,\r\nförmögenhetsskatter  och  den  typen   av\r\nskatter,  utan sådant som berör den  inre\r\nmarknaden. Dels har vi motsatsen, där jag\r\nsjälv  hör  hemma  -  enhällighetsbeslut.\r\nSkatter är en i grunden nationell  fråga.\r\nMan  kan inte gå emot ett land. Sedan  är\r\ndet  mellanformen, att man när det gäller\r\nmiljöskatter skulle kunna ha kvalificerad\r\nmajoritet  men  i  övrigt  enhällighet  -\r\nkanske  skulle man kunna säga  ett  slags\r\nkompromisståndpunkt.\r\nJag  kan inte ge ett bättre svar  än  jag\r\ngett.\r\nLars Bäckström (v): Inte jag heller - jag\r\nvar  ju inte ens med. Men ibland blir det\r\nnog   förvirring   när   man   talar   om\r\nharmonisering och tar det som  en  allmän\r\nharmonisering, inte bara en harmonisering\r\nav    miniminivåerna.    Det    är    den\r\ndistinktionen som jag tror att man  måste\r\ngöra och som blir komplicerad.\r\nGöran  Lennmarker: Det har  aldrig  varit\r\ntal   om   annat   än  harmonisering   av\r\nminiminivåer  på  indirekta  skatter,  på\r\nföretagsskatter.  Vi  har  ju   det   som\r\ndiskuterats  länge och väl, räntor  eller\r\nfinansiella  inkomster.  Ingen  EU-skatt,\r\nskatt  som ska gå till EU, har förekommit\r\ni den diskussionen.\r\nLena  Ek (c): Jag skulle vilja tacka  för\r\nen  väldigt bra och konkret föredragning.\r\nJag  hade tänkt be om ett klargörande men\r\nden  saken  är redan avklarad. I  stället\r\nskulle jag vilja höra om en annan sak.\r\nNågot  som  inte  nämndes  är  frågan  om\r\nEuropeiska centralbanken. Det är  väldigt\r\nbra att man är överens om dess fristående\r\nställning  och  att  ingen  rör  något  i\r\ndetta. Snarare gäller det accountability,\r\nhur   man   redovisar,  samt  kontakterna\r\ngentemot  parlamentet och så. Där  skulle\r\njag vilja ha en liten genomgång.\r\nGöran  Lennmarker: Här har jag ett  litet\r\nbekymmer.  Vi  hade  ju  en  hearing  med\r\ncentralbankschefen, en hearing  som  dock\r\nvar    sluten.   Det   är   ju   så   med\r\ncentralbankschefer att de aldrig kan säga\r\nnågonting intressant offentligt  eftersom\r\ndet  då påverkar ränta och annat. Jag vet\r\ndärför inte hur mycket jag kan säga.  Men\r\nså långt kan jag väl sträcka mig som till\r\natt  säga  att  vi haft en  diskussion  i\r\nfrågan.  En  aspekt som  kom  upp  är  om\r\nledamöternas ställningstagande  ska  vara\r\noffentligt  -  vem som  står  för  vilken\r\nståndpunkt. Åtskilliga av oss har betonat\r\natt  det faktum att man kommer från olika\r\nländer  inte  får  utveckla  en  väg  där\r\nlandet   så   att  säga  får   sin   egen\r\nriksbanksledamot i ECB. Det vill säga att\r\ndet   finns  en  risk  med  att  man  kan\r\ntydliggöra  att man röstar  å  Frankrikes\r\neller  Sveriges  eller kanske  snarare  å\r\nFinlands vägnar. Därför bör det  inte  gå\r\natt  ha  kopplingen mellan  röstande  och\r\nperson. Det är väl vad som har sagts.\r\nNär  det däremot gäller att redovisa  för\r\nEuropaparlamentet och Ekofin har man  väl\r\ntyckt  att  det är en rimlig ordning  som\r\ndet  nu är. Wim Duisenberg anser att  ECB\r\när lika öppet som Federal Reserve. Han är\r\nmycket  bestämd på den punkten. Detta  är\r\ningen hemlighet, utan det säger han  även\r\noffentligt,  så det kan jag upprepa.  Med\r\nall   kraft  understryker  han  detta   -\r\nbortsett från personkopplingen.\r\nLena  Ek  (c): När det gäller  frågan  om\r\nöppenhet är det fråga om publicerandet av\r\nprotokollen  eller inte och  ledamöternas\r\nställningstagande eller inte. Vi  vet  ju\r\nbankens   officiella   inställning   till\r\ndetta; det är ingen hemlighet. Men frågan\r\när om det har funnits någon diskussion om\r\npublicerandet  av  protokollen,  som  hör\r\ntill öppenhetsdelen.\r\nAccountability, alltså uppföljningen  och\r\nkontrollen,  är en annan fråga.  Har  man\r\nkonstaterat  någon  utökning  där   eller\r\nandra former för detta?\r\nGöran  Lennmarker: Konventet kan inte  gå\r\nin  på  detaljlagstiftning.  Det  här  är\r\nfaktiskt   mer  av  ett  konstitutionellt\r\nfördrag.  Det  innebär  att  vi  ska   ge\r\nmöjligheter  för  saker  som  sedan   får\r\nhanteras   i  det  normala  löpande   EU-\r\narbetet.  I  den meningen  har  man  inte\r\ndiskuterat mer än just aspekten  att  det\r\ngenom att EU är en union av länder kanske\r\ninte  är  önskvärt att binda  ledamöterna\r\ntill   olika   länder  så  att   vi   får\r\nnationella  positioner inom ECB.  Det  är\r\ndet  som  man är rädd för. Det är  kanske\r\nlättare  i en nationalstat där  man  inte\r\nhar det bekymret.\r\nOrdföranden:  Det finns inga  ytterligare\r\nfrågor. Därmed är utfrågningen klar.\r\nJag  vill rikta ett stort tack till  våra\r\nmedverkande,    finansminister     Bosse\r\nRingholm   och  Göran  Lennmarker,   som\r\nbidragit   med  information.  Jag   vill\r\nockså  rikta  ett  tack till  utskottets\r\nledamöter  som  ställt frågor  och  till\r\nalla  som  följt  utfrågningen  dels   i\r\ndenna  lokal,  dels  via  olika  medier.\r\nTack ska ni ha!\r\n\r\n_______________________________\r\n1    \"Justeringen   för   konjunkturläge\"\r\nberäknas   genom   att  produktionsgapet\r\n(sista  raden  i tabellen)  i  nominella\r\ntermer multipliceras med faktorn 0,7.  I\r\npropositionen  görs bedömningen  att  en\r\nförändring  av  produktionsgapet  med  1\r\nprocentenhet   i   genomsnitt   påverkar\r\növerskottet  i de offentliga  finanserna\r\nmed 0,7 % av BNP.\r\n2  \"Produktionsgap\", även kallat BNP-gap,\r\nspeglar   skillnaden   mellan   faktiskt\r\nproduktionsutnyttjande   och   en   BNP-\r\nutveckling   där   befintliga   resurser\r\nutnyttjas fullt ut utan att det  uppstår\r\nobalanser i ekonomin.\r\n3   Förslagen redovisas på tilläggsbudget\r\nför  2003  och behandlas av utskottet  i\r\nbetänkande 2002/03:FiU21.\r\n4  Barn - här och nu (skr. 1999/2000:137)\r\noch Barnpolitiken - arbetet med strategin\r\nför  att  förverkliga FN:s konvention  om\r\nbarnets rättigheter (skr. 2001/02:166).\r\n5   Beloppet  har  korrigerats  för   att\r\növerensstämma med vad som anges i avsnitt\r\n23.3 i motionen.</pre>"
    },
    "dokutskottsforslag": {
      "utskottsforslag": [
        {
          "punkt": "1",
          "rubrik": "Riktlinjer för den ekonomiska politiken (avsnitten 1.1-1.3)",
          "forslag": "Riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 1.3).\r\nRiksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 1.3).\r\nDärmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:100 punkt 1 och avslår motionerna 2002/03:Fi14 yrkande 1, 2002/03:Fi15 yrkandena 1, 3 och 7, 2002/03:Fi16 yrkandena 1-4 och 2002/03:Fi17 yrkande 1.\r\n",
          "beslutstyp": "röstning",
          "motforslag_nummer": "1",
          "motforslag_partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
          "votering_id": "18F8B0A6-89D4-11D7-AE8F-0004755053B1",
          "votering_sammanfattning_html": {
            "table": {
              "tr": [
                {
                  "td": {
                    "h4": "Omröstning i sakfrågan",
                    "p": "Utskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)\r\n"
                  }
                },
                {
                  "th": [
                    "Parti",
                    "Ja",
                    "Nej",
                    "Avstående",
                    "Frånvarande"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "s",
                    "123",
                    "0",
                    "1",
                    "20"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "m",
                    "0",
                    "47",
                    "0",
                    "8"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "c",
                    "0",
                    "18",
                    "0",
                    "4"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "fp",
                    "0",
                    "38",
                    "0",
                    "10"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "kd",
                    "1",
                    "24",
                    "0",
                    "8"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "v",
                    "25",
                    "0",
                    "0",
                    "5"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "mp",
                    "10",
                    "0",
                    "1",
                    "6"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "-",
                    "0",
                    "0",
                    "0",
                    "0"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "Totalt",
                    "159",
                    "127",
                    "2",
                    "61"
                  ]
                },
                {
                  "td": {
                    "h4": "Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag"
                  }
                }
              ]
            }
          },
          "votering_url_xml": "http://data.riksdagen.se/votering/18F8B0A6-89D4-11D7-AE8F-0004755053B1",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "2",
          "rubrik": "Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)",
          "forslag": "Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi14 yrkande 2 i denna del, 2002/03:Fi15 yrkande 4 i denna del, 2002/03:Fi16 yrkandena 6, 9 och 10 och 2002/03:Fi17 yrkande 2.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "3",
          "rubrik": "Riktlinjer för budgetpolitiken (avsnitt 2.3)",
          "forslag": "Riksdagen godkänner det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 2.3).\r\nRiksdagen godkänner det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som regeringen förordar och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 2.3).\r\nDärmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:100 punkt 2 och avslår motionerna 2002/03:Fi14 yrkande 2 i denna del, 2002/03:Fi15 yrkandena 2, 6 och 8, alla i denna del, 2002/03:Fi16 yrkandena 5 och 8 och 2002/03:Fi17 yrkandena 3, 5 och 6.\r\n",
          "beslutstyp": "röstning",
          "motforslag_nummer": "7",
          "motforslag_partier": "\"fp\"",
          "votering_id": "18F8B0B8-89D4-11D7-AE8F-0004755053B1",
          "votering_sammanfattning_html": {
            "table": {
              "tr": [
                {
                  "td": {
                    "h4": "Omröstning i sakfrågan",
                    "p": "Utskottets förslag mot reservation 7 (fp)\r\n"
                  }
                },
                {
                  "th": [
                    "Parti",
                    "Ja",
                    "Nej",
                    "Avstående",
                    "Frånvarande"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "s",
                    "119",
                    "0",
                    "5",
                    "20"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "m",
                    "0",
                    "0",
                    "47",
                    "8"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "c",
                    "0",
                    "0",
                    "18",
                    "4"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "fp",
                    "0",
                    "39",
                    "0",
                    "9"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "kd",
                    "0",
                    "0",
                    "25",
                    "8"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "v",
                    "25",
                    "0",
                    "0",
                    "5"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "mp",
                    "10",
                    "0",
                    "1",
                    "6"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "-",
                    "0",
                    "0",
                    "0",
                    "0"
                  ]
                },
                {
                  "td": [
                    "Totalt",
                    "154",
                    "39",
                    "96",
                    "60"
                  ]
                },
                {
                  "td": {
                    "h4": "Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag"
                  }
                }
              ]
            }
          },
          "votering_url_xml": "http://data.riksdagen.se/votering/18F8B0B8-89D4-11D7-AE8F-0004755053B1",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "4",
          "rubrik": "Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4)",
          "forslag": "Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 822 miljarder kronor 2003 och till 856 miljarder kronor 2004 och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 2.3.3).\r\nRiksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 822 miljarder kronor 2003 och till 856 miljarder kronor 2004 och tillkännager för regeringen vad utskottet anfört (avsnitt 2.3.3).\r\nDärmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:100 punkt 3 och avslår motionerna 2002/03:Fi14 yrkande 3, 2002/03:Fi15 yrkande 5, 2002/03:Fi16 yrkande 7 och 2002/03:Fi17 yrkande 4.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "5",
          "rubrik": "Årsredovisningen för staten 2002 (avsnitt 3.1)",
          "forslag": "Riksdagen lägger skrivelse 2002/03:101 till handlingarna.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "6",
          "rubrik": "Finansiering av statliga åtaganden (avsnitt 3.1)",
          "forslag": "Riksdagen avslår motion 2002/03:Fi13 yrkande 1.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "7",
          "rubrik": "Budgetprocessen (avsnitt 3.3)",
          "forslag": "Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi13 yrkande 2, 2002/03:Fi23 yrkande 1, 2002/03:Fi272 och 2002/03:Fi273.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "8",
          "rubrik": "Alternativa utvecklingsmått (avsnitt 3.4)",
          "forslag": "Riksdagen avslår motion 2002/03:Fi275.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        },
        {
          "punkt": "9",
          "rubrik": "Barnbilaga i budgetpropositionen (avsnitt 3.5)",
          "forslag": "Riksdagen avslår motion 2002/03:So250 yrkande 1.\r\n",
          "beslutstyp": "acklamation",
          "motforslag_nummer": "0",
          "motforslag_partier": "",
          "votering_id": "",
          "votering_sammanfattning_html": "",
          "votering_url_xml": "",
          "rm": "2002/03",
          "bet": "FIU20",
          "vinnare": "utskottet",
          "voteringskrav": "",
          "beslutsregelkvot": "",
          "beslutsregelparagraf": "",
          "punkttyp": ""
        }
      ]
    },
    "dokmotforslag": {
      "motforslag": [
        {
          "nummer": "1",
          "rubrik": "Riktlinjer för den ekonomiska politiken (avsnitten 1.1-1.3)",
          "partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "1"
        },
        {
          "nummer": "2",
          "rubrik": "Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)",
          "partier": "\"m\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "2"
        },
        {
          "nummer": "3",
          "rubrik": "Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)",
          "partier": "\"fp\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "2"
        },
        {
          "nummer": "4",
          "rubrik": "Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)",
          "partier": "\"kd\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "2"
        },
        {
          "nummer": "5",
          "rubrik": "Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)",
          "partier": "\"c\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "2"
        },
        {
          "nummer": "6",
          "rubrik": "Riktlinjer för budgetpolitiken (avsnitt 2.3)",
          "partier": "\"m\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "3"
        },
        {
          "nummer": "7",
          "rubrik": "Riktlinjer för budgetpolitiken (avsnitt 2.3)",
          "partier": "\"fp\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "3"
        },
        {
          "nummer": "8",
          "rubrik": "Riktlinjer för budgetpolitiken (avsnitt 2.3)",
          "partier": "\"kd\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "3"
        },
        {
          "nummer": "9",
          "rubrik": "Riktlinjer för budgetpolitiken (avsnitt 2.3)",
          "partier": "\"c\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "3"
        },
        {
          "nummer": "10",
          "rubrik": "Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4)",
          "partier": "\"m\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "4"
        },
        {
          "nummer": "11",
          "rubrik": "Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4)",
          "partier": "\"fp\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "4"
        },
        {
          "nummer": "12",
          "rubrik": "Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4)",
          "partier": "\"kd\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "4"
        },
        {
          "nummer": "13",
          "rubrik": "Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4)",
          "partier": "\"c\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "4"
        },
        {
          "nummer": "14",
          "rubrik": "Finansiering av statliga åtaganden (avsnitt 3.1)",
          "partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "6"
        },
        {
          "nummer": "15",
          "rubrik": "Budgetprocessen (avsnitt 3.3)",
          "partier": "\"m\",\"c\",\"fp\",\"kd\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "7"
        },
        {
          "nummer": "16",
          "rubrik": "Barnbilaga i budgetpropositionen (avsnitt 3.5)",
          "partier": "\"c\"",
          "typ": "reservation",
          "utskottsforslag_punkt": "9"
        }
      ]
    },
    "dokaktivitet": {
      "aktivitet": [
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2003-05-08 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2003-05-15 00:00:00",
          "status": "planerat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "UBE",
          "namn": "Under beredning",
          "datum": "2003-05-20 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "30",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "JUS",
          "namn": "Justering",
          "datum": "2003-05-27 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "40",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TROWE",
          "namn": "Trycklov till Gotab och webb",
          "datum": "2003-06-03 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "70",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "TRY",
          "namn": "Trycklov",
          "datum": "2003-06-04 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "60",
          "process": "beredning"
        },
        {
          "kod": "B1",
          "namn": "Bordläggning 1",
          "datum": "2003-06-10 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "1",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "AVG",
          "namn": "Avgörande",
          "datum": "2003-06-12 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "5",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BEH",
          "namn": "Behandling",
          "datum": "2003-06-12 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "3",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "BES",
          "namn": "Beslut",
          "datum": "2003-06-12 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "4",
          "process": "avgorande"
        },
        {
          "kod": "RSKR",
          "namn": "Utfärdande av riksdagsskrivelse",
          "datum": "2003-06-12 00:00:00",
          "status": "inträffat",
          "ordning": "6",
          "process": "avgorande"
        }
      ]
    },
    "dokuppgift": {
      "uppgift": [
        {
          "kod": "beslutssammanfattningusk",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "Bifall till proposition 2002/03:100 yrkandena 1-3. Skrivelse 2002/03:101 läggs till handlingarna. Avslag på samtliga motioner.",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-23 22:08:34"
        },
        {
          "kod": "notis",
          "namn": "Beslut i korthet",
          "text": "Riksdagen godkände regeringens förslag i den ekonomiska vårpropositionen om inriktningen för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Budgetpolitiken styrs av två mål. Fastställda utgiftstak för de statliga finanserna ska hållas samtidigt som överskotten i de offentliga finanserna i genomsnitt ska motsvara 2 % av BNP över en konjunkturcykel. Kampen för full sysselsättning står högst upp på dagordningen.",
          "dok_id": "GQ01FIU20",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "notisrubrik",
          "namn": "Beslut",
          "text": "Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (FiU20)",
          "dok_id": "GQ01FIU20",
          "systemdatum": ""
        },
        {
          "kod": "rdbeslut",
          "namn": "Riksdagens beslut",
          "text": "Kammaren biföll utskottet",
          "dok_id": "",
          "systemdatum": "2014-11-23 22:08:34"
        },
        {
          "kod": "statustext",
          "namn": "statustext",
          "text": "Ärendet är avslutat",
          "dok_id": "GQ01FIU20",
          "systemdatum": "2017-10-20 10:24:58"
        },
        {
          "kod": "utsknotis",
          "namn": "Utskottets förslag till beslut",
          "text": "<p>Finansutskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag i den ekonomiska vårpropositionen om inriktningen för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Budgetpolitiken styrs av två mål. Fastställda utgiftstak för de statliga finanserna ska hållas samtidigt som överskotten i de offentliga finanserna i genomsnitt ska motsvara 2 % av BNP över en konjunkturcykel. Kampen för full sysselsättning står högst upp på dagordningen.</p>",
          "dok_id": "GQ01FiU20",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:44:54"
        },
        {
          "kod": "utsknotisrubrik",
          "namn": "Utskottets förslag",
          "text": "Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken (FiU20)",
          "dok_id": "GQ01FiU20",
          "systemdatum": "2016-01-26 17:44:54"
        }
      ]
    },
    "dokbilaga": {
      "bilaga": [
        {
          "dok_id": "GQ01FIU20",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "bet_200203_fiu_20.docx",
          "filstorlek": "5269671",
          "filtyp": "docx",
          "titel": "Riktlinjer för den ekonomiska politikenoch budgetpolitiken",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/81FA5E87-6480-438B-BE17-7C66B4B795D8"
        },
        {
          "dok_id": "GQ01FIU20",
          "subtitel": "",
          "filnamn": "bet_200203_fiu_20.pdf",
          "filstorlek": "3783082",
          "filtyp": "pdf",
          "titel": "Bilaga: bet_200203_fiu_20",
          "fil_url": "https://data.riksdagen.se/fil/183C40DF-4F4F-43F6-B169-07589CE90CBE"
        }
      ]
    },
    "dokreferens": {
      "referens": [
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi13 med anledning av skr. 2002/03:101 Årsredovisning för staten 2002",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi13",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi13",
          "ref_dok_titel": "med anledning av skr. 2002/03:101 Årsredovisning för staten 2002",
          "ref_dok_subtitel": "av Karin Pilsäter m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi14 med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi14",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi14",
          "ref_dok_titel": "med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_subtitel": "av Bo Lundgren m.fl. (M)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi15 med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi15",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi15",
          "ref_dok_titel": "med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_subtitel": "av Lars Leijonborg m.fl. (FP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi16 med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi16",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi16",
          "ref_dok_titel": "med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_subtitel": "av Alf Svensson m.fl. (KD)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi17 med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi17",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi17",
          "ref_dok_titel": "med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_subtitel": "av Maud Olofsson m.fl. (C)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi23 med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi23",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi23",
          "ref_dok_titel": "med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition",
          "ref_dok_subtitel": "av Mats Odell m.fl. (KD)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi272 Långsiktig budget",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi272",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi272",
          "ref_dok_titel": "Långsiktig budget",
          "ref_dok_subtitel": "av Kerstin-Maria Stalin (MP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi273 Ny budgetprocess",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi273",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi273",
          "ref_dok_titel": "Ny budgetprocess",
          "ref_dok_subtitel": "av Gudrun Schyman m.fl. (V)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:Fi275 En ekonomisk politik för en hållbar utveckling",
          "ref_dok_id": "GQ02Fi275",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "Fi275",
          "ref_dok_titel": "En ekonomisk politik för en hållbar utveckling",
          "ref_dok_subtitel": "av Maria Wetterstrand m.fl. (MP)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "motion 2002/03:So250 Barn- och familjepolitik",
          "ref_dok_id": "GQ02So250",
          "ref_dok_typ": "mot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "So250",
          "ref_dok_titel": "Barn- och familjepolitik",
          "ref_dok_subtitel": "av Maud Olofsson m.fl. (C)",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Motion"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "proposition 2002/03:100 Ekonomiska vårpropositionen",
          "ref_dok_id": "GQ03100",
          "ref_dok_typ": "prop",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "100",
          "ref_dok_titel": "Ekonomiska vårpropositionen",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Proposition"
        },
        {
          "referenstyp": "behandlar",
          "uppgift": "regeringsskrivelse 2002/03:101 Årsredovisning för staten 2002",
          "ref_dok_id": "GQ03101",
          "ref_dok_typ": "skr",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "101",
          "ref_dok_titel": "Årsredovisning för staten 2002",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Regeringens skrivelse"
        },
        {
          "referenstyp": "protokollbeslut",
          "uppgift": "2003-06-12",
          "ref_dok_id": "GQ09121",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "121",
          "ref_dok_titel": "2003-06-12",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "protokolldebatt",
          "uppgift": "2003-06-12",
          "ref_dok_id": "GQ09121",
          "ref_dok_typ": "prot",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "121",
          "ref_dok_titel": "2003-06-12",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Protokoll"
        },
        {
          "referenstyp": "rskr",
          "uppgift": "2002/03:239",
          "ref_dok_id": "GQ0K239",
          "ref_dok_typ": "rskr",
          "ref_dok_rm": "2002/03",
          "ref_dok_bet": "239",
          "ref_dok_titel": "Riksdagsskrivelse 2002/03:239",
          "ref_dok_subtitel": "",
          "ref_dok_subtyp": "",
          "ref_dok_dokumentnamn": "Riksdagsskrivelse"
        }
      ]
    }
  }
}