RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

ANDRA KAMMAREN

1967

28 februari—1 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 februari

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Renström-Ingenäs ang. kontrollen av den svenska atomenergiverksamheten
............................................ 5

herr Börjesson i Falköping ang. kriminalitet hos personer med

abnormt sexuellt beteendemönster......................... 12

Interpellation av herr Franzén i Motala ang. narkotikabruket bland

skolungdom................................................ 15

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors ang. konstaterat skattefusk..................... 16

herr Börjesson i Falköping ang. remissyttranden över förslaget om
en statlig investeringsbank ................ 16

Onsdagen den 1 mars fm.

Riksdagsledamöternas möjligheter att vinna tillträde till utskottens

sammanträden................................

Möjlighet för statsråd att deltaga i sammanträden med riksdagens

utskott.................................................... ig

Offentliga förhör i riksdagens utskott........................... 20

Besvarandet av interpellationer................................. 30

Måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen................... 33

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga..................... 34

Utgifterna inom justitiedepartementets verksamhetsområde:

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar............................... 35

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m. m................... 40

Lokala polisorganisationen: Avlöningar ...................... 48

Underrätterna: Ersättningar till nämndemän m. m............. 67

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Efterutbildning inom rättegångsväsendet ....................

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar...........................

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar............................

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar....................

Bidrag till politiska partier..................................

Polishus in. ...............................................

Meddelande ang. ändrad tidpunkt för den handelspolitiska debatten

fredagen den 10 mars.....................................

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:

Länsskolnämnderna: Avlöningar..............................

Bidrag till driften av grundskolor m. ........................

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor............

Interpellation av herr Antonsson ang. underlättande av diplomathustrurs
yrkesutövning utomlands, m. .......................

Sid.

101

Onsdagen den 1 mars em.

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
(forts):

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor....................

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor....................

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m----

Barnmorskeläroanstalterna: Avlöningar.......................

Översändande av pass genom postverket .......................

Översyn av lagstiftningen om förtal............................

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.....................

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag...................

Höjning av studiebidrag, m. ...................................

Frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall
Skydd för enskild markägare mot skadeverkningar av långvarigt

provisoriskt byggnadsförbud.................................

Särskild styrelse för lappfonden.................................

Höjning av maximihastigheten för fordon med släpvagn..........

Meddelande om enkla frågor av:

fru Sundberg ang. lön till socialhögskolornas elever för praktikarbete
herr Dahlgren ang. vissa fackliga åtgärder från jordbrukares sida

103

105

115

117

118
119
126
141

144

145

147

148

149

151

Innehåll

Nr 10

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om ändrad ordning för

väckande av motioner..................................... 47

— nr 15, ang. riksdagsledamöternas möjligheter att vinna tillträde

till utskottens sammanträden............................... 17

- nr 16, om möjlighet för statsråd att deltaga i sammanträden med
riksdagens utskott......................................... 19

— nr 17, om offentliga förhör i riksdagens utskott.............. 20

nr 18, om särskilda åtgärder för tillkännagivande av yrkanden

som framställs först under överläggning i kammare............ 29

— nr 19, ang. besvarandet av interpellationer .................. 30

nr 20, om intagande i riksdagsstadgan av föreskrifter om anförandenas
längd i frågedebatter................................. 33

nr 21, ang. måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen........ 33

Motion nr 882, av herr Adamsson m. fl., ang. vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga...................................... 34

Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde................................ 35

nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
................................................... 77

nr 8, rörande utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
(punkterna 1—39).......................... 77

Onsdagen den 1 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 40—81)........ 103

— nr 35, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............ 118

nr 36, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter................................................ 44 g

Första lagutskottets utlåtande nr 5, om gemensam beteckning för chefsdomare
i underrätt........................................ 44g

— nr 7, om sänkning av myndighetsåldern ..................... 118

— nr 8, om översändande av pass genom postverket.............. 118

— nr 10, om översyn av lagstiftningen om förtal och lagstadgandet

om förtal av avliden ...................................... 449

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m............................................ 420

— nr 4, om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag......... 141

— nr 5, om höjning av studiebidrag, m. m....................... 144

— nr 6, om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd

i vissa fall................................................ 445

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, om skydd för enskild markägare

mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud 147
nr 6, om viss ändring i lagen om sammanföring av samfälld vägmark
och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m____ 148

— nr 7, om särskild styrelse för lappfonden..................... 148

— nr 8, om höjning av maximihastigheten för fordon med släpvagn 149

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om fria lördagar för

värnpliktiga............................................... 454

Tisdagen den 28 februari 1967

Nr 10

Tisdagen den 28 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. kontrollen
av den svenska atomenergiverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat, om jag avser att fasthålla vid
regeringens tidigare tillkännagivna
ståndpunkt att ställa den svenska atomenergiverksamheten,
däri inbegripet exporten,
endast under IAEA-kontroll.

Jag vill svara följande.

En av de främsta uppgifterna för det
internationella atomenergiorganet, IAEA

— till vilket Sverige anslöt sig år 1957

— är att på anfordran övervaka att
klyvbart material och anläggningar för
nukleärt bruk inte används för militärt
ändamål. IAEA har utarbetat särskilda
regler som antogs åren 1965 och 1966
för sådan säkerhetskontroll av reaktorer
och reaktorbränsle, innefattande såväl
naturligt och anrikat uran som plutonium,
samt av upparbetningsanläggningar
för atombränsle. För närvarande
är IAEA i färd med att öka sina resurser
och sin erfarenhet för att kunna
genomföra en kontroll i större omfattning.
Ett antal länder har nyligen träffat
s. k. bilaterala samarbetsavtal genom
vilka säkerhetskontrollen förts över till
IAEA. Slutligen har vissa länder ensidigt
ställt närmare angivna atomanläggningar
under IAEA:s kontroll.

Från nedrustningssynpunkt måste det
hälsas med tillfredsställelse att det ena

bilaterala kontrollsystemet efter det
andra ersätts med IAEA-kontroll. För
att säkerhetskontrollen skall få sitt fulla
värde måste den vara utformad så att
den har världsvid omfattning. Det enda
kontrollsystem som har denna karaktär
är IAEA:s, som stöds av flertalet stater,
däribland de tre ledande atomenergimakterna
Amerikas förenta stater, Sovjetunionen
och Storbritannien. Från regeringens
sida har också i olika sammanhag
uttalats att avsikten är att ställa
den svenska atomenergiverksamheten
under IAEA-kontroll.

Sverige har för närvarande samarbetsavtal
på atomenergiområdet med
Förenta staterna, Storbritannien och
Kanada. Samarbetsavtalen innefattar såväl
utbyte av tekniska erfarenheter som
rätt till leveranser av material och utrustning
för nukleärt bruk. I avtalen
förbinder sig Sverige att nyttja leveranserna
endast för fredligt bruk. För att
skapa garantier härför äger vederbörande
leverantörsland enligt avtalen rätt
att självt kontrollera leveransernas fredliga
användning. I avtalen förutses
emellertid att kontrollen skall flyttas
över på IAEA. Detta skall ske genom
trepartsavtal mellan Förenta staterna,
Sverige och IAEA respektive Storbritannien,
Sverige och IAEA.

I oktober förra året erhöll vi från
Förenta staterna och Storbritannien var
för sig förslag till trepartsavtal med
IAEA. Dessa förslag, som är tekniskt
komplicerade, har därefter studerats av
en arbetsgrupp inom handels- och utrikesdepartementen.
Sedan arbetsgruppen
nyligen avslutat sitt arbete har preliminära
förhandlingskontakter tagits
upp med Förenta staterna och Storbritannien.

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

Svar på interpellation ang. kontrollen av

I samband med överförandet av säkerhetskontrollen
till IAEA finns en del
problem av såväl teknisk som kommersiell
natur att lösa.

Innan IAEA byggt ut sitt nuvarande
kontrollsystem fanns redan två kontrollsystem,
det ena utarbetat av Euratom,
sexmakternas atomorgan, och det andra
av ENEA, OECD:s samarbetsorgan på
atomenergiområdet. Euratoms kontroll
utövas endast inom sexstatsmarknaden
och innebär en övervakning av att klyvbart
material används på det sätt som
anvisaren uppgett. Enligt samarbetsavtal
med Förenta staterna, Storbritannien
och Kanada har Euratom åtagit
sig garantera att klyvbart material, som
under avtalen levereras till Euratomområdet,
används endast för fredligt ändamål.
ENEA:s kontrollsystem har i
princip samma syfte som IAEA:s, men
ENEA:s kontrollverksamhet är för närvarande
begränsad till dess egna samarbetsprojekt,
nämligen reaktorprojekten
Halden i Norge och Dragon i Storbritannien
samt Eurochemic i Belgien, som
är en anläggning för upparbetning av
utbränt nukleärt material. Denna kontroll
följer med materialet även sedan
det lämnat anläggningarna.

Den svenska industrien är för närvarande
så långt kommen i fråga om tillverkning
av reaktorer, reaktorutrustning
och bränsleelement att den är rustad
för export av sådana varor. En viktig
marknad för sådan export är sexstatsområdet.
Sverige är dessutom delägare
i Eurochemic, som ligger inom
sexstatsområdet, och har satsat drygt 16
miljoner kronor i företaget. Vidare förekommer
ett betydande utbyte av
forskningsrön på atomenergiområdet
mellan Sverige och flera av de enskilda
sexstatsländerna.

Enligt IAEA:s kontrollbestämmeser
får material som är underkastat IAEAkontroll
i princip föras över till annat
land endast om det där blir underkastat
IAEA-kontroll eller annan kontroll, som
godkänts av IAEA. Något sådant god -

den svenska atomenergiverksamheten

kännande har ännu icke begärts hos eller
lämnats av IAEA. För närvarande
godtar ej heller Euratom inom sitt område
IAEA-kontroll. Detta innebär att
Sverige efter att ha accepterat IAEAkontroll
i princip icke skulle kunna exportera
material och utrustning till sexstatsmarknaden
och att det i praktiken
inte heller skulle bli möjligt för oss att
upparbeta bränsle i Eurochemic-anläggningen.
Material, som lämnar Eurochemic,
är enligt ENEA:s regler alltjämt
föremål för ENEA-kontroll och blir alltså
föremål för dubbelkontroll i Sverige.
Jag vill dock nämna att IAEA:s kontrollreglcr
medger vissa möjligheter till
dispens i olika hänseenden. Detsamma
gäller även i fråga om ENEA:s regler.
Eftersom IAEA-kontrollen tillämpats endast
en kortare tid har någon praxis
rörande tillämpningen av dessa regler
och möjligheterna av dispenser inte
hunnit utvecklas. Vidare har arbetet
på en harmonisering av de olika kontrollsystemen
ännu icke påbörjats.

Som jag redan anfört avser svenska
regeringen att ställa den svenska atomenergiverksamheten
under IAEA:s kontroll.
Denna skall omfatta inte endast
det material och den utrustning som vi
enligt samarbetsavtalen med Förenta
staterna, Storbritannien och Kanada
förvärvat från dessa länder, utan allt
klyvbart material och alla atomanläggningar
som finns i Sverige. I princip
uppställer vi också som villkor att material
och anläggningar som levereras
till utlandet skall underkastas IAEAkontroll.
Sexstatsländerna har emellertid
som jag redan anfört inte godtagit
IAEA-kontroll, och IAEA har ej heller
godkänt Euratomkontrollen som likvärdig
med sin egen kontroll. Därför kan
det bli nödvändigt att under en övergångstid
söka finna särskilda former för
kontrollen, så att svensk export till sexstatsmarknaden
av bränsleelement och
reaktorutrustning för fredligt bruk inte
kommer i en sämre situation än motsvarande
export från Förenta staterna,

Tisdagen den 28 februari 1967

Nr 10

Svar på interpellation ang. kontrollen av den svenska atomenergiverksamheten

Storbritannien och Kanada. Dessa länder
bar i avbidan på en liarmonisering
av de olika säkerhetssystemen överlåtit
kontrollen av sin materiel inom sexstatsområdet
till Euratom. En provisorisk
lösning för att tillgodose våra kommersiella
intressen måste emellertid utformas
så att harmoniseringen av de olika
säkerhetssystemen inte fördröjs. Samtidigt
därmed bör man söka undvika en
dubbelkontroll.

För att omedelbart ta upp dessa frågor
med bland annat berörda internationella
organisationer och leda de fortsatta
förhandlingarna med Förenta staterna
och Storbritannien har regeringen
nyligen utsett en särskild utredningsman,
förutvarande statsrådet Hermansson.

De problem som nyss berörts kan
komma i ett annorlunda läge till följd
av utvecklingen vid nedrustningskonferensen
i Geneve. Som bekant räknar
man allmänt med att ett förslag till ett
s. k. icke-spridningsavtal kan komma att
läggas fram där inom kort av supermakterna
gemensamt. Kontrollaspekterna av
ett sådant avtal kan bli betydelsefulla
även för kontrollen av den fredliga
atomenergiverksamheten över huvud.
Det är dock för tidigt att i dag göra något
närmare uttalande härom.

Vidare anförde:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det har blivit praxis här i kammaren
att man också skall deklarera de känslor
varmed man mottar svar från regeringsledamöter,
och jag måste säga att
det var med blandade känslor jag lyssnade
till handelsministerns anförande i
dag, ty jag tycker mig däri skymta en
möjlig utveckling som från min synpunkt
sett inte är så lyckosam.

Det var glädjande att höra statsrådets
försäkran att regeringen står fast vid

sin så ofta både här i kammaren och i
intiernationella sammanhang manifesterade
uppslutning bakom FN och dess
organ. Något annat var inte väntat, och
jag är säker på att regeringen är helt
ärlig i sin uttalade önskan att stödja
FN-arbetet i alla dess former och att etter
förmåga bidra till FN:s styrka och
framgång och uppbyggandet av dess
auktoritet.

Jag blev därför både överraskad och
bekymrad när jag söndagen den 8 januari
i tidningen kunde läsa att den
Svenska regeringen, trots att Sverige i
princip godkänt att FN:s atomenergiorganisation
i Wien skulle vara det kontrollorgan
som anlitades för den svenska
verksamheten på atomenergiområdet,
nu vore på väg att modifiera sitt
ståndpunktstagande. Jag blev överraskad,
ty ett sådant handlingssätt stod i
strid med alla officiella svenska uttalanden
som jag har kännedom om.

Så sent som i årets statsverksproposition
gjorde handelsministern ett sådant
uttalande i samband med redogörelsen
för pågående diskussioner om avtal med
Amerika om att den inspektion av den
svenska verksamheten på detta område
som USA utövar nu skulle komma att
överföras till internationella atomenergiorganet
IAEA. Handelsministern ger
uttryck för sin tillfredsställelse härmed
och säger att detta överensstämmer med
Sveriges allmänna strävanden att få till
stånd en vidgad internationell kontroll
av klyvbart material. Inga inskränkningar
i fråga om kontrollens tillämpningsområde
har vare sig då eller i andra
sammanhang angivits från svensk
sida.

Jag blev bekymrad, eftersom det förebådade
svenska handlingssättet inte
finge ses som en isolerad svensk angelägenhet.
Det berör också FN och kan i
någon mån bidraga till att urholka dess
auktoritet. Om Sverige, som alltid ansetts
vara en pålitlig FN-stat, gör ett avsteg,
kan detta få en prejudicerande
verkan i världen.

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

Svar på interpellation ang. kontrollen av den svenska atomenergiverksamheten

Det svar vi nu lyssnat till visar att
handelsministern kan tänka sig att göra
avsteg från vår principiella inställning
i kontrollfrågan och eventuellt undandra
framtida svensk export från det intiernationella
kontrollorganet och i stället
låta det regionala EEC-organet överta
kontrollen vid affärer med EECmarknaden.
Det finns givetvis inga formella
hinder för ett sådant förfaringssätt.
Jag har noggrant läst IAEA-stadgan
och funnit att den är försedd med
många »bör» och få »skall» i fråga om
användandet av dess tjänster. Det måste
så vara, eftersom alla när stadgan antogs
väl visste att varken USA eller
Ryssland skulle tillåta kontrollverksamhet
på sina områden. FN har den makt
dess medlemmar ger organisationen
och inte mer.

Det var ett amerikanskt initiativ som
gav upphov till verksamheten. Det var
nämligen på förslag av president Eisenhower
år 1953 i FN:s generalförsamling
som beslut fattades om upprättande av
internationellt samarbete på atomenergiområdet.
Stadgan för ett sådant organ
antogs av FN år 1956, och år 1957
beslutade vi här i riksdagen om principiell
anslutning. Jag hoppas att vi
skall komma att fira detta tioårsjubileum
på ett värdigt sätt.

Jag nämnde att Sverige åtnjuter internationellt
anseende som trogen FN-stat
och vill nu belysa hur detta förtroende
byggts upp genom vårt lands agerande
t. ex. vid nedrustningsförhandlingarna i
Geneve åren 1965—1966. Det kan man
följa i de av utrikesdepartementet utgivna
aktstyckena, Utrikesfrågor.

Den 27 oktober 1965 höll ambassadör
Myrdal som talesman för den svenska
delegationen vid nedrustningsförhandlingarna
i politiska utskottet ett uppmärksammat
anförande. Som alltid vid
diskussioner om provstopp och nedrustning
kom kontrollfrågan in i bilden.
Fru Myrdal uttryckte tillfredsställelse
med att IAEA fanns och över att formen
för lämplig kontroll redan accepterats

genom att bestämmelserna härom antagits.
Hon meddelade att Sverige beslutat
ansöka om IAEA-kontroll — sålunda internationell
kontroll —- av landets hittills
bilaterala avtal på detta område.
Samtidigt uttalade hon sin delegations
varma förhoppning att alla deltagande
stater skulle gå med på att underställa
sina atomkraftsprogram IAEA-kontroll.

Jag citerar vidare: »Allmänt godtagande
av IAEA-kontroll skulle utgöra
ytterligare ett steg av stort praktiskt
värde. Huvudsyftet måste vara att kraftfullt
uttrycka denna församlings önskan
att avgörande steg mot ett stopp av
kärnvapenkapplöpningen och en minskning
av kärnvapenhotet tages inom en
nära framtid.» Då behövs IAEA; detta
har också handelsministern i sitt svar i
dag understrukit.

Den 10 augusti 1966 diskuterades
återigen dessa frågor i Geneve. Jag citerar
ur ett pressmeddelande om det
svenska inlägget följande: »Då det

ibland heter att ett produktionsstopp
borde övervakas genom IAEA eller likvärdig
kontroll ville hon» -— d. v. s. fru
Myrdal -—- »framhålla att ur svensk synpunkt
endast sådan övervakning kan
accepteras som är öppen för internationell
insyn.» I FN har Sverige fört samma
argumentering. Vi har alltså hårt
drivit den svenska linjen att endast det
internationella kontrollorganet kan åtnjuta
förtroende bland alla stater. Alla
regionala anspråk på att själva få utöva
kontroll över regionens egen verksamhet
kommer därmed obönhörligen att betraktas
med misstro av åtskilliga andra
stater.

Handelsministern säger att regeringen
avser att ställa den svenska atomenergiverksamheten
under IAEA-kontroll
och att den skall omfatta allt klyvbart
material och alla atomanläggningar
som finns i Sverige samt även exporten.
Detta är bra. Sedan får vi emellertid
höra att enligt IAEA:s kontrollbestämmelser
material som är kontrollerat
av IAEA icke får föras över till an -

Tisdagen den 28 februari 1967 Nr 10

Svar på interpellation ang. kontrollen av den svenska atomenergiverksamheten

nät land med mindre än att IAEA-kontrollen
följer med, såvida inte IAEA godkänner
att ett annat kontrollorgan anlitas.
Men IAEA har icke godkänt kontroll
av Euratom. Man har inte ens frågat,
om IAEA skulle lämna ett godkännande.

Om vi, enligt vad handelsministern
här uppger, ställer allt vårt material
under IAEA-kontroll uppkommer ett annat
problem. Då hindras vår export till
EEC-marknaden, eftersom EEC bara
godkänner sin egen kontrollapparat.
Som en svag möjlighet antydes att IAEA
kanske kan ge dispens, men därom vet
man ingenting, eftersom man ej undersökt
saken.

Under alla förhållanden avser man
att anlita Euratom för att få sälja på
marknaden. Så gör de stora länderna,
och vi kan inte ställa vår export i ett
sämre läge än deras. Det är väl bedrövligt
att därför att USA inte vill skapa
irritation mot sig från EEC, nu när
USA självt är upptaget av sitt asiatiska
äventyr, så godkänner Amerika förhållanden,
som de i princip ogillar, och
sen gör alla andra likadant.

Tänk om USA, som en gång tog initiativ
till IAEA:s bildande, i stället hade
krävt att det internationella kontrollorganet
respekterades och alla vi andra
följt detta exempel! Då hade det verkligen
blivit en press på EEC-staterna att
harmonisera sig till IAEA.

Nu påstås det att USA i Geneve kommer
att lägga fram förslag om att alla
kärnvapenfria makter skulle förbinda
sig att tillåta internationell kontroll. Av
EEC-länderna skulle, om ett sådant förslag
lades fram och om det godkändes,
Frankrike ensamt ha kvar EEC-kontrollen.
Men härom vet vi ännu ingenting,
utom att åtminstone Västtyskland skulle
kraftigt protestera mot ett sådant förslag.

Nu säges att vårt antagande av Euratoms
kontroll skall utformas så, att harmoniseringen
inte fördröjes. Hur skall
det gå till? Om alla fogar sig efter EEC -

ländernas krav om ensamrätt till kontroll
på den marknaden har de inte stor
anledning att ändra sig. Först om flera
länder, gärna med Sverige i spetsen,
håller fast vid FN-organet kan en harmonisering
påskyndas.

Jag sade att ett svenskt ställningstakande
kunde bli prejudicerande. Andra
små stater menar kanske att »kan Sverige
så kan vi». Och om det blir flera
regionala kontrollorgan i öst eller kanske
i Arabländerna om några år, hur
gör vi då, därest det där finns möjlighetey
till nya marknader? Hur skall dessa
regionala kontrollapparater bedömas
i världen?

Jag förstår mycket väl handelsministerns
dilemma, eftersom jag är medveten
om de stora problem som vår exportindustri
har att kämpa med. Initialkostnaderna
för frambringande av de
produkter som snart kan börja exporteras
är stora, och handelsministern är
säkerligen utsatt för en stark press. Jag
förmodar att hur handelsministern än
ställer sig blir det kritik från oppositionen.
Om handelsministern inte gör upp
affären med hänsyn till EEC-marknaden
blir det ett larm om »åsidosättande av
svenska ekonomiska intressen». Om
handelsministern inte i första hand tänker
på IAEA utan gör upp affären med
EEC, är det troligt att kritiken inte
kommer förrän ett avtal är säkert undertecknat.
Men då lär vi få höra talas om
»bristande idealitet», »svek mot internationella
ideal» o. d. -— så brukar ju
diskussionerna gå.

Jag vore ändå tacksam att få veta,
hur handelsministern tänker sig att ett
godkännande av Euratom skall utformas
för att inte fördröja en slutlig internationell
lösning av problemet. Hur
blir det, om IAEA inte godkänner att
Euratomkontrollen användes? Kan man
tänka sig att Euratom kan ge dispens?
Den utredning, som handelsministern
men inte jag har tillgång till, kanske
kan ge någon ledning för bedömandet
av dessa spörsmål.

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 10

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

Svar på interpellation ang. kontrollen av den svenska atomenergiverksamheten

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Om fru Renström-Ingenäs
mottog mitt svar med blandade
känslor, så var min reaktion när jag
lyssnade till hennes anförande desto
mera entydig: jag kände mig uteslutande
överraskad. Jag trodde att jag hade
uttryckt mig alldeles klart i svaret till
från Renström-Ingenäs, men så tycks
inte vara fallet. Det föreligger tydligen
vissa missförstånd, som jag är angelägen
rätta till.

Fru Renström-Ingenäs hänvisar till
en artikel i en stockholmstidning den
8 januari, om jag minns rätt, vari sades
att regeringen med hänsyn till svårigheterna
att tillgodose kommersiella intressen
nu var på väg från den principståndpunkt
som tidigare hade intagits,
nämligen att vi snarast möjligt borde
lägga hela vårt atomenergiprogram under
IAEA:s kontroll.

Detta stod alltså i tidningen, fru Renström-Ingenäs.
Men vad som finns att
läsa i pressen är ju inte alltid riktigt.
Också jag kände emellertid en viss oro
när jag läste denna artikel, och jag
ringde därför upp tidningens chefredaktör
och skickade även omedelbart
in en otvetydig dementi på denna
punkt. Jag tror att den infördes redan
dagen därpå. Detta kanske inte uppmärksammades
av fru Renström-Ingenäs,
och jag förstår att det i så fall kan
vara en av anledningarna till de missförstånd
som föreligger i detta avseende.

Om jag hörde rätt sade fru RenströmIngenäs
— och därvidlag tror jag att
hon gör sig skyldig till ett annat missförstånd
-—- att hon ur mitt svar utläste
att vi under alla förhållanden avser att
anlita Euratom. Detta står ingenstans i
mitt svar, fru Renström-Ingenäs. Jag sade
att vi i stället vill finna en provisorisk
lösning för att undvika att våra
kommersiella intressen inte samtidigt
kan iakttas. Jag underströk emellertid
uttryckligen att det är fråga om en till -

fällig lösning och att denna måste utformas
på sådant sätt, att den varken fördröjer
eller förhindrar harmoniseringen
av de hittillsvarande säkerhetssystemen
till det IAEA-system som nu finns.

Nu frågar fru Renström-Ingenäs hur
detta skall gå till. Ja, i detaljer vet jag
inte hur det skall utformas. Jag har erinrat
om att regeringen just av denna
anledning nyligen uppdragit åt före detta
statsrådet Hermansson att ta närmare
kontakt och förhandla med IAEA,
liksom med de länder med vilka vi för
närvarande har bilaterala avtal som nu
skall föras över till IAEA-kontrollen.

Hade vi känt till lösningen, skulle det
inte ha funnits någon anledning att tillsätta
en utredningsman. Det är dock
inte bara vi som avgör dessa saker, utan
vi har också att ta hänsyn till parter på
andra sidan förhandlingsbordet.

Jag kände mig betydligt mera lugnad
när jag ursprungligen läste fru
Renström-Ingenäs’ interpellation, där
det i en passus uttryckligen uttalas vilande:
»Sverige bör därför enligt min
mening förkasta Euratomkontrollen i
princip. Om man nödgas kompromissa
i ett sådant fall då detta är enda möjligheten
till försäljning skulle måhända
någon form av dispens kunna tillämpas.
» Ja, detta är en möjlighet som undersöks
närmare.

Vi kan inte på förhand utan en ingående
förhandling med de olika parterna
uttala oss om hur ett sådant provisorium
skall utformas, så att det dels inte
fördröjer den vidare internationaliseringen
av atomenergikontrollen, något
som regeringen är helt införstådd med,
dels under en övergångstid inte hämmar
och hindrar den svenska exportindustrien
i dess ansträngningar att göra
sig gällande på vissa marknader utanför
landet.

Det skulle ändå vara rätt orimligt, om
USA, Storbritannien och andra länder
för sin egen del skulle godta Euratomkontrollen
under en övergångstid men
föreskriva att Sverige icke fick nöja

Tisdagen den 28 februari 1967

Nr 10

Svar på interpellation ang. kontrollen av den svenska atomenergiverksamheten

sig med den. På detta sätt skulle man
slå ut den svenska exportindustrien.

Det är detta dilemma som vi måste
finna en lösning på. Hur skall vi tillgodose
vår principiella inställning att
få till stånd en enhetlig internationell
kontroll på detta område och samtidigt
förhindra att den svenska exportindustrien
inte från början blir utslagen på
vissa marknader?

Fru Renström-Ingenäs använde här
lång tid för att citera Alva Myrdal, men
säkert vet fru Renström-Ingenäs att ett
interpellationssvar inte läggs fram i
riksdagen utan att alla regeringsledamöter
varit i tillfälle att uttala sin mening
om svaret och ställt sig bakom detta. I
det här fallet har vi haft mycket ingående
överläggningar — jag tror inte att
jag avslöjar någon hemlighet om jag säger
det -—- och Alva Myrdal har varit
helt ense med mig om att den utformning,
som svaret till fru Renström-Ingenäs
erhållit, överensstämmer med hennes
uppfattning lika väl som med min
och regeringens i övrigt.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag trodde att en ambassadör
icke talade som privatperson
utan gav uttryck för vad hon enligt regeringens
instruktion fått i uppdrag att
säga. För övrigt har handelsministern
i dag i stort sett framfört synpunkter
liknande dem som jag refererade när
det gäller statsrådet Myrdals uttalanden
vid nedrustningsförhandlingarna.

Även i handelsministerns andra anförande
återkom emellertid det där resonemanget
om att vi måste handla så,
att vår exportindustri inte kommer i
sämre situation än Förenta staternas.
Och de har ju överlåtit kontrollen av
sitt material inom sexstatsområdet till
Euratom, och jag tänkte mig därför att
meningen alltså skulle vara att Sverige
på samma sätt överlät kontrollen av sitt
material till Euratom. Om IAEA icke
godkände detta därför att vi ställt vår
verksamhet under IAEA-kontrollen —

åtminstone diskuteras ett avtal därom
— föreställde jag mig att det skulle kunna
uppstå en konflikt som icke vore
lätt att lösa, och jag kände mig oroad
av detta.

Det är, som jag redan påpekat, givet
att den svenska industrien på allt sätt
bör understödjas från samhällets sida.
Det är möjligt att det därvid under
övergångstiden ej finns någon annan
utväg än den jag lite resignerad anförde
i min interpellation — nämligen att
kompromissa och söka dispens. Men ännu
vet man ej alls om någon dispens kan
erhållas vare sig från IAEA eller Euratom
eftersom ingendera tillfrågats ■—
och det alarmerade mig ytterligare.

I AB Atomenergis årsredogörelse heter
det att bolaget i alla de fall, där så
är möjligt, tillämpar affärsmässiga principer
men att marknadsförhållandena
på atomenergiområdet ännu så länge
vore svårbedömbara och att andra faktorer
än de rent kommersiella kunde
hli utslagsgivande. Med anledning av
detta uttalande framkastade jag i min
interpellation den tanken att, när det
gäller export av strategiskt viktiga varor,
vanliga kommersiella bedömningsgrunder
kanske inte kan tillämpas helt
utan att man får försöka leta sig fram
efter andra linjer.

Jag tackar emellertid herr handelsministern
ännu en gång för det utförliga
svar jag har fått, och jag önskar att herr
handelsministern måtte finna den allra
bästa lösningen av frågan, både kortsiktigt
och sett i det långa perspektivet.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hoppas att jag nu,
efter att ha lyssnat till fru RenströmIngenäs’
senaste anförande, med rätta
kan konstatera att vi egentligen är helt
överens. Det går inte att bedöma frågan
efter en lösryckt mening i mitt interpellationssvar;
då kan naturligtvis missförstånd
uppkomma. Jag har aldrig sagt
att, eftersom Förenta staterna och Ka -

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

Svar på interpellation ang. kriminalitet hos personer med abnormt sexuellt beteen
demönster

nada i avbidan på en harmonisering —
en sådan eftersträvar de ju också — av
olika säkerhetssystem överlåtit kontrollen
av sitt material på sexstatsområdet
till Euratom, detta är den enda lösning
som vi kan tänka oss. Jag har tvärtom
framhållit att en provisorisk lösning för
att tillgodose våra kommersiella intressen
måste utformas så, att harmoniseringen
av de olika säkerhetssystemen
inte fördröjs.

Det är en rätt viktig sak, och hade
det endast funnits det alternativet, att
vi skulle vara tvungna — kanske bara
för en kortare tid — att låta ett sexstatsland
utan vidare ersätta Euratomlcontrollen
med en IAEA-kontroll utan
att ens erhålla dispens från IAEA, då
hade vi fått tänka oss för två gånger.
Och då hade vi väl knappast heller behövt
föranstalta om en särskild utredning,
såsom jag här betonat att vi har
gjort därför att det inte endast föreligger
ett enda alternativ. För min del kan
jag se andra lösningar, men eftersom
det ändå är fråga om en förhandling,
hoppas jag att fru Renström-Ingenäs
förstår att jag inte vill närmare precisera
de andra typer av lösningar, vilka
samtidigt inte fördröjer en internationell
kontroll, som jag kan tänka mig vid
sidan om dem som accepterats av de
nämnda stormakterna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. kriminalitet
hos personer med abnormt sexuellt beteendemönster Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag uppmärksammat
den relativt stora utbredningen av kriminalitet
hos personer med abnorma

sexuella beteendemönster och om jag
vill medverka till att uppmärksamhet i
större utsträckning än hittills ägnas åt
frågan om att ta om hand dessa personer
i speciellt inträttade hem, där de
kan få lämplig tillsyn och vård.

I sin interpellation säger herr Börjesson,
att man i pressen allt oftare
får ta del av redogörelser för upprörande
kriminalfall, i vilka människor
med sexuellt beteendemönster som avviker
från det normala varit inblandade.
Jag vet inte om herr Börjesson
grundar sitt uttalande på några sifferuppgifter.
Jag kan dock nämna att antalet
sedlighetsbrott som kommit till polisens
kännedom visat endast små variationer
under de senaste 5 år, för vilka
statistiska uppgifter publicerats.

Samhällsreaktionen mot olika former
av otukt och andra sedlighetsbrott
regleras i brottsbalken. Herr Börjessons
fråga gäller emellertid möjligheterna
att ta hand om personer med
sexuella avvikelser för vård utan att de
dömts för något brott.

Den vård som kan komma i fråga är
psykiatrisk vård. Riksdagen har förra
året antagit lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, som
noga anger förutsättningarna för att en
psykiskt sjuk person skall kunna beredas
sådan vård oavsett sitt eget samtycke.
Villkoren är att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad
och till att en viss s.k. specialindikation
föreligger. Bland specialindikationerna
märks dels att den sjuke uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt till följd
av sjukdomen och kan få sitt tillstånd
avsevärt förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om den uteblir, dels
att den sjuke till följd av sjukdomen är
farlig för annans personliga säkerhet
eller fysiska eller psykiska hälsa eller
eget liv. Den sistnämnda specialindikationen
är tillämplig vid fara för sexuella
övergrepp.

Tisdagen den 28 februari 1967 Nr 10

Svar på interpellation ang. kriminalitet hos personer med abnormt sexuellt beteendemönster -

Lagstiftningen ger alltså vissa möjligheter
att bereda psykiskt sjuka med
sexuella avvikelser vård oavsett deras
samtycke. Den slutna psykiatriska vården
bereds på sjukhus. Om herr Börjesson
med sin interpellation vill aktualisera
bestämmelser om frihetsberövande
vid sexuella avvikelser i andra fall
än då brottsbalken eller lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall är tillämplig, vill jag svara
att jag inte är beredd att medverka till
åtgärder i den riktningen.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Jag vill påpeka att interpellationen
grundar sig på vissa tidningsuppgifter
om kriminalfall, där
just människor med abnorma sexuella
beteendemönster varit inblandade; detta
torde klart ha framgått av innehållet.

Statsrådet erinrar i sitt svar om att
antalet sedlighetsbrott, som kommit till
polisens kännedom, visat endast små
variationer under de senaste fem åren.
Jag anser inte att detta förringar behovet
av att speciell uppmärksamhet
ägnas åt dessa problem. Särskilt vill jag
understryka vikten av att samhällsreaktionen
tar sikte på förebyggande åtgärder.

Statsrådet hänvisar till de fall, som
kommit till polisens kännedom och som
alltså varit klara sedlighetsbrott. Vad
jag menar, och även framhåller i min
interpellation, är att det visat sig att
många personer under långa tider varit
kända för sina abnorma sexuella
beteenden utan att någon åtgärd vidtagits
innan vederbörande gjort sig skyldiga
till direkta brott. Dessa brott är som
bekant alltför ofta av mycket grov art.

Statsrådet anför de två specialindikationer
som måste föreligga om en per -

son skall kunna underkastas psykiatrisk
vård även mot sitt eget samtycke.
Den ena av dessa indikationer är att
den sjuke till följd av sjukdomen är
farlig för annans personliga säkerhet
eller fysiska eller psykiska hälsa eller
eget liv. Enligt min mening gäller denna
indikation just för personer som
både av polisen och av allmänheten är
kända för sin sexuella abnormitet. Följaktligen
anser jag det inte försvarbart
att man väntar tills vederbörande gjort
sig skyldig till ett grövre brott, till direkta
sexuella övergrepp, med de i
många fall mycket ödesdigra konsekvenser
som kan följa. Dessa människor
bör komma under vård innan något
händer.

Jag vill bestämt understryka, att min
avsikt ingalunda är att aktualisera regler
om frihetsberövande vid sexuella
avvikelser i andra fall än då brottsbalken
eller lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård är tillämplig.

Statsrådet säger i svaret, att han inte
vill medverka till åtgärder i den riktningen,
och jag ber att få påpeka att
det heller inte alls varit min avsikt. Men
eftersom lagstiftningen ger vissa möjligheter
att bereda psykiskt sjuka med
sexuella avvikelser vård oavsett deras
samtycke, anser jag det vara i högsta
grad anmärkningsvärt, att man i praktiken
tydligen tillämpar lagen först när
personen i fråga begår ett övergrepp
som kan rubriceras såsom brott. Att
man förfar på detta sätt trots kännedom
om personens sjukliga avvikelser finner
jag vara en brist, och det är i detta avseende
som man enligt min mening måste
ägna större uppmärksamhet åt dessa
frågor.

Inte minst olyckligt är det, att dessa
personers aktiviteter inte sällan riktar
sig mot minderåriga. Det borde vara en
självklar skyldighet för samhället att
skydda allmänheten mot de faror, som
kan vara förknippade med sådana sjuka
individers beteende. Jag vill uppre -

14 Nr 10 Tisdagen den 28 februari 1967

Svar på interpellation ang. kriminalitet hos personer med abnormt sexuellt beteendemönster -

pa, att detta självfallet gäller människor
som är kända både av ordningsmakten
och av den närmaste omgivningen för
sina avvikelser. I många fall kan till
och med sporadisk vård vid sjukhus vara
tillräcklig, d. v. s. att personen i fråga
infinner sig för behandling utan att
bli direkt intagen.

Under alla förhållanden bör det vara
angeläget att mer än hittills se till att
förebyggande åtgärder vidtas i syfte att
söka nedbringa de många gånger grova
förseelser mot andra människor, som
en sjukdom av denna art kan leda till.
Jag hoppas att statsrådet delar min uppfattning
och medverkar till att de möjligheter,
som lagen erbjuder, också utnyttjas
framför allt i förebyggande syfte.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har anledning notera
att herr Börjessons i Falköping
avsikt med interpellationen tydligen
inte har varit att aktualisera bestämmelser
om frihetsberövande på grund av
sexuella avvikelser i andra fall än då
brottsbalken eller lagen om beredande
av psykiatrisk vård i vissa fall är tilllämplig.
När man läste interpellationen
kunde man lätt få den uppfattningen.
Enligt min mening var interpellationen
oklar på den punkten.

Jag skall nu inte gå närmare in på
denna fråga. I mitt svar liar jag klart
angivit vilka vägar vi i dag går fram
på och vilka metoder som tillämpas
när det gäller personer som bör och kan
omhändertagas av de skäl som herr
Börjesson i Falköping angivit. Som jag
redan sagt anser jag att de nuvarande
lagbestämmelserna i dessa avseenden är
till fyllest.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
glädje över att det nu blivit klarlagt
att avsikten med min interpellation in -

te var att aktualisera bestämmelser om
frihetsberövande vid sexuella avvikelser
i andra fall än då brottsbalken eller
lagen om beredande av sluten vård i
vissa fall är tillämplig. Som socialministern
framhållit har vi en lagstiftning
som ger möjligheter att bereda vård åt
psykiskt sjuka människor med sexuella
avvikelser, oavsett deras samtycke. Men
detta skall ske i form av sluten psykiatrisk
vård, d. v. s. vård på sjukhus.

Det kan i detta sammanhang vara
värt att notera att en patient som är intagen
på ålderdomshem och där uppträder
störande för de övriga vårdtagarna
kan beredas annan vård. I 21 §
Lag om socialhjälp, av den 4 januari

1956, står bl. a.: »----med hänsyn

till sitt beteende icke lämpligen kunna
behållas därstädes, skall landstingskommunen
---- draga försorg om att

erforderlig vård och tillsyn beredes honom
på annat sätt.»

Det bör noteras att även den möjligbeten
finns.

Sedan bör det också slås fast, att det
här gäller människor som behöver speciell
vård, en vård som tar sikte på att
om möjligt återanpassa dem till ett normalt
liv. Vi skall inte heller glömma att
de människor det här gäller så länge
de är sjuka kan smitta ned sin omgivning,
och det gäller därför att se till att
detta inte sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs Kungl. Maj ds å bordet vilande
skrivelse nr 29, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Därvid anförde

Herr TALMANNEN:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 8 nästkommande mars företaga val

Tisdagen den 28 februari 1967

Nr 10

Interpellation

av tre ombud och tre suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.

Denna hemställan bifölls.

Skrivelsen lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 37, angående utbyggnad
av systemet med växtförädlingsavgifter,
in. m.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—21,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 3, 8,

35 och 36, första lagutskottets utlåtanden
nr 5, 7, 8 och 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3—6, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5—8 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 3.

§ 7

Interpellation ang. narkotikabruket
bland skolungdom

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Motala (s), som yttrade: Herr

talman! Under senare tid har
genom press och radio och bl. a. även
i TV-programmet Fokus den 24 februari
uppgifter förekommit som visar på
en oroande ökning av narkotikamissbruket
bland skolungdom. I första
hand synes rökning av marihuana och
haschisch vara dominerande. Detta utesluter
inte att narkotika av betydligt
farligare preparat, som preludin och
LSD, är i omlopp bland skolungdom.

Narkotikabruk genom rökning av de
två förstnämnda preparaten är svårt
för lärare och föräldrar att upptäcka på
ett tidigt stadium, vilket i sin tur leder
till en viss vanebildning, som utan tvivel
resulterar i bruket av starkare och
mycket farligare narkotikapreparat.

Hitintills bär narkotikaproblemen

ang. narkotikabruket bland skolungdom

bland skolungdom betraktats som en
mera isolerad företeelse vid de stora
skolenheterna i landets största städer.
Emellertid har på sistone även i de medelstora
och mindre orterna en mängd
ungdomar ertappats som narkotikabrukare.
Utvecklingen måste betraktas som
synnerligen oroande. Skolöverstyrelsen
har enligt förljudande också uppmärksammat
frågans allvar och vidtagit åtgärder
för att söka förhindra en vidare utbredning
av narkotikahanteringen bland
skolungdomen. Det måste betraktas som
i högsta grad alarmerande att narkotikabruket
numera tränger allt längre ned
i åldersgrupperna. Den studerande ungdomen
synes vara särskilt starkt utsatt
för frestelsen att acceptera narkotika
av olika valörer.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet villig att lämna en redogörelse
för de åtgärder som av skolöverstyrelsen
redan vidtagits i anledning
av det tilltagande narkotikabruket
bland skolungdomen?

2. Är statsrådet beredd medverka till
ytterligare åtgärder genom upplysning
och propaganda bland elever, lärare
och föräldrar för att motverka och nedbringa
narkotikabruket bland skolungdomen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för

Nr 10

Tisdagen den 28 februari 1967

försvarsväsendet för budgetåret 1967/68;
samt

från bankoutskottet:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 16 § lagen
den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

motionen nr 882, av herr Adcunsson
in. fl., med förslag till vissa ändringar
i kammarens ordningsstadga;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 30, med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag,
motionerna:

nr 883, av herr Antby in. fl.,

nr 884, av herr Lorentzon in. fl.,

nr 885, av herr Persson i Heden in. fl.,
och

nr 886, av herr Söderström in. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 31, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623), motionerna: nr

887, av herr Boo in. fl., och

nr 888, av herrar Turesson och Söderström.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista den i dag bordlagda
motionen, nr 882, av herr Adamsson
m. fl., uppföres närmast efter konstitutionsutskottets
två gånger bordlagda utlåtande
nr 21.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
konstaterat skattefusk, och

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående remissyttranden över
förslaget om en statlig investeringsbank.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.52.

In fidern

Sune K. Johansson

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 nästlidne
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Sjövall enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 26 nästlidne februari—den 16
innevarande mars.

Fru Sjövall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 883
■—886; samt

till bevillningsutskottet motionerna nr
887 och 888.

§ 4

Föredrogs den av herr Franzén i
Motala vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående narkotikabruket
bland skolungdom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner
om ändrad ordning för väckande av
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Riksdagsledamöternas möjligheter att
vinna tillträde till utskottens sammanträden Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
angående riksdagsledamöternas möjligheter
att vinna tillträde till utskottens
sammanträden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 4 och II: 6 föreslås att riksdagsledamot
skall få tillfälle att vara
närvarande i utskottet, när ledamotens
motion behandlas där, samt att riksdagsledamot
som inte är ordinarie ledamot
av eller suppleant i utskottet
skall få tillfälle att närvara vid visst
utskotts sammanträden.

Varje riksdagsledamot har bakom sig
en stor skara väljare, som givetvis har
valt sin förtroendeman för att han eller
hon i riksdagen skall arbeta för de samhällsreformer
man gemensamt eftersträvar.
Väljarna förutsätter givetvis då att
deras förtroendevalda ombud får rätt
att arbeta på lika villkor som övriga ledamöter.
Det huvudsakliga arbetet här
i riksdagen är ju också förlagt till utskotten.
Det vore därför naturligt att
varje riksdagsledamot fick plats i något
utskott. De flesta riksdagsledamöter
har också det. Många är ordinarie ledamot
och t. o. m. suppleant i flera utskott.

Sådana ledamöter däremot som tillhör
ett minoritetsparti är helt eller delvis
avstängda från utskottsarbetet. Jag
vill här bara erinra om att kommunisterna,
som i denna kammare har åtta

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Riksdagsledamöternas möjligheter att vinna tillträde till utskottens sammanträden

mandat och ungefär 230 000 väljare bakom
sig, endast har en suppleantplats.
Enligt min mening måste nuvarande
förhållanden vara felaktiga, eftersom
varje riksdagsledamots erfarenhet och
arbetskraft givetvis måste tillvaratagas
och utnyttjas. Han eller hon har inte
bara ett stort antal väljare bakom sig,
vilkas talan den folkvalde bär att föra,
utan varje ledamot är framför allt en
kapacitet på ett eller flera områden
och därför värdefull i riksdagens arbete
— ett arbete för vilket ju vederbörande
också uppbär lön som han säkert
vill göra rätt för.

I motionerna begäres först och främst
sådana ändringar i riksdagsstadgan att
riksdagsledamot skall få närvara vid utskotts
överläggningar när ledamotens
egen motion behandlas. Konstitutionsutskottet
skriver också mycket riktigt i
sitt utlåtande över motionen: »I praxis
är det erkänt att utskott äger medge
även andra ledamöter av riksdagen än
de som invalts som ledamöter eller
suppleanter i utskottet att närvara vid
förhandlingarna.» Man säger också att
så har förekommit »vid åtskilliga tillfällen».
Men redan i nästa mening ändrar
man sig och säger: »Detta har emellertid
endast skett undantagsvis; ...»
Det senare påståendet är nog mest med
sanningen överensstämmande. I boken
»Samhälle och riksdag» påpekar också
professor Nils Stjernquist mycket riktigt
i fråga om motionärs närvaro i utskott
att det torde alltjämt ännu höra
till undantagen att ett utskott anmodar
en motionär att infinna sig eller att
motionären själv begär att få komma.

När 1946 års sakkunniga i sin utredning
över riksdagens arbetsformer behandlade
motionärs närvaro i utskott
menade man att praxis skulle få utveckla
sig fritt utan särskilda bestämmelser.
Men man betonade: »Vi vilja emellertid
framhålla att redan nu förefintlig möjlighet
i större utsträckning än hittills
torde böra utnyttjas.»

Av vad jag sagt tidigare framgår med

all tydlighet att en dylik praxis inte
har utvecklat sig och att motionär mycket
sällan blir kallad till något utskott.
Många kolleger som jag talat med har
inte ens känt till att man kan få närvara
vid utskotts sammanträde när egen
motion behandlas. Enligt min mening
skulle det vara av stor nytta för utskott
att eventuellt kunna få kompletterande
upplysningar rörande motion
som behandlas, liksom det givetvis för
motionären många gånger kunde vara
av stort intresse att ta del av utskottets
diskussion och, för all del, även av argumenten
när man behandlar motionen.
Många onödiga diskussioner skulle då
säkert kunna undvikas i denna kammare,
och kanske debattiden därigenom
skulle förkortas.

Vad beträffar förslaget att riksdagsledamot,
oberoende av om han eller hon
är ledamot eller suppleant i något utskott,
skulle få närvara vid visst utskotts
sammanträden, finner jag inte att
det skulle vara något så stort problem
att lösa. Det är väl 10—15 ledamöter i
denna kammare som inte har någon utskottsplacering.
Med litet god vilja och
sinne för demokrati skulle säkert suppleantplatserna
kunna utökas så att varje
riksdagsledamot bleve utskottsplacerad,
alltså utan rösträtt i utskottet men
med yttranderätt. Varje riksdagsledamot,
särskilt den som är nyvald, skulle
på detta sätt kunna följa ett utskotts arbete.
Det är ju inte otänkbart att ett
minoritetsparti kan bli stort och att
den som tillhör ett sådant parti i framtiden
kan få en ordinarie plats. Han
skulle då redan vara insatt i arbetet.

Redan vid 1929 års riksdag var en
motionär av den uppfattningen att en
riksdagsman borde ha rätt att delta i
överläggning inom annat utskott än det
vederbörande själv tillhörde, dock utan
rätt att delta i besluten. Motionären
skrev att från denna ideella fordran
borde man icke avlägsna sig längre än
som av tekniska skäl verkligen vore
nödvändigt.

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Möjlighet för statsråd att deltaga i sammanträden med riksdagens utskott

I årets motion begärs endast den demofkratiska
rättigheten att motionär
utan begäran skall få rättighet att närvara
när hans motion behandlas och att
varje riksdagsledamot skall få utskottsuppdrag.
En känd ledamot, som för
övrigt nu tillhört denna kammare i 20
år, sade en gång att en riksdagsman, om
han eller hon skall ha någon möjlighet
att inverka på ett beslut i något ärende,
strängt taget måste ha varit med om
beslutet i utskottet. Det kanske är litet
överdrivet. Men som jag förut framhållit
är riksdagsarbetet till betydande
del förlagt till utskotten, och en riksdagsledamot
måste ju ges tillfälle att
arbeta i detta hus.

Det heter i konstitutionsutskottets
välvilliga skrivning över motionen, att
enligt utskottets mening är det »otvivelaktigt
av värde, att utskotten kan,
där de finner skäl därtill, låta en motionär
eller annan ledamot närvara vid
förhandlingarna». Min förhoppning är
att motionen fäst de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet på möjligheten
att få närvara vid utskotts sammanträde,
då motion behandlas eller
eljest om ledamot har intresse av någon
viss fråga. För egen del kommer jag att
utnyttja denna rätt, och med hänsyn till
den välvilliga skrivning och den rekommendation
som utskottet gör i sitt utlåtande
tror jag inte att man kommer att
neka mig eller annan ledamot, som inte
tillhör ett utskott, att närvara. Då vidare
hela utskottsorganisationen är föremål
för grundlagberedningens övervägande
och med all säkerhet samtliga
ledamöter i den blivande enkammarriksdagen
kommer att få tillhöra ett utskott
har jag, herr talman, inget yrkande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Då herr Rubin inte
ställt något yrkande skall jag söka medverka
till att vi inte får en onödig diskussion
i kammaren om föreliggande
utlåtande. Men när herr Rubin i slutet

av sitt anförande sökte göra gällande,
att det förelåg en rätt för de enskilda
riksdagsledamöterna att närvara i utskott,
vill jag framhålla att så inte är
förhållandet utan att det är vederbörande
utskott som avgör huruvida en
motionär skall kallas till ett sammanträde
eller ej.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Möjlighet för statsråd att deltaga i sammanträden
med riksdagens utskott

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motion om
möjlighet för statsråd att deltaga i sammanträden
med riksdagens utskott.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Samtliga ledamöter av
denna kammare — liksom medborgarna
över huvud taget ■— har givetvis ett
stort intresse av att få en bättre fungerande
demokrati. För min del har jag
väckt en motion, II: 476, där jag tagit
upp två principiella problem i sammanhanget.

Först och främst har jag föreslagit att
samtliga riksdagens utskott skulle få
möjlighet att —såsom nu är fallet med
utrikesutskottet -—- kalla vederbörande
statsråd för hörande, när utskott har att
behandla frågor som gäller en viss proposition.
Av utlåtandet framgår att författningsutredningen
behandlade problemet.
Utskottet skriver vidare: »Det är
ofrånkomligt att frågan blir föremål för
övervägande under det fortsatta arbetet
på en ny författning, vilket numera pågår
genom grundlagberedningen.»

Jag finner det emellertid märkligt att
konstitutionsutskottet inte funnit anledning
att deklarera någon som helst prin -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Offentliga förhör i riksdagens utskott

cipiell uppfattning i denna fråga. Konstitutionsutskottet
är dock det riksdagens
organ som bär den grundlagsvårdande
funktionen och som har möjlighet
att påverka utvecklingen därvidlag.

Märkligt är det också på det viset att
min motion, som tydligen har behandlats
av utskottet tillsammans med två
andra motioner angående offentliga utskottsförhör,
enligt uppgifter i pressen
inte har föranlett någon som helst debatt
i utskottet, trots att — om uppgifterna
är riktiga —• dettas ordförande
givit ledamöterna inte mindre än två
tillfällen att yttra sig över frågan. Det
är möjligt att riksdagens grundlagsfäder
har handlat på detta sätt för att visa
att yngre riksdagsmän inte skall ta upp
konstitutionella frågor; sådant hör inte
dem till. Man kanske har menat det som
något slags prickning. Jag tror emellertid
att svenska folket uppfattar saken
helt annorlunda. Det tar nog lätt
det hela som ett bevis på bristande intresse
från utskottets sida för principiellt
viktiga frågor om hur demokratien
skall fungera. Enligt min uppfattning
är en sådan arbetsmetodik i ett
utskott inte ägnad att öka vare sig utskottets
eller riksdagens anseende.

Herr talman! Ett enhälligt utskott har
avstyrkt motionen. Jag skall därför inte
yrka bifall till denna, men jag har ändå
inte velat underlåta att framföra dessa
synpunkter.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I den fråga vi nu diskuterar
har herr Krönmark väckt en
motion, som nära ansluter sig till den
diskussion som har pågått i anledning
av författningsutredningens betänkande.
Just nu befinner vi oss i ett skede
där vi diskuterar författningsfrågorna
i deras stora sammanhang. I detta läge
har inte utskottet ansett sig böra ta
ställning i denna delfråga.

Jag vill emellertid försäkra herr Krönmark
att någon diskussion om en värdering
av ledamöterna med hänsyn till

om de är yngre eller äldre inte har förekommit
i utskottet när vi har behandlat
frågan som sådan.

Herr Krönmark har inte framställt
något yrkande. Jag ber därför med det
anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Offentliga förhör i riksdagens utskott

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner
om offentliga förhör i riksdagens utskott.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Utskottens arbetsformer
har visat sig fungera väl, säger konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande och låter
detta bli motivering för att avstyrka
vårt motionsförslag om en förutsättningslös
utredning av möjligheterna till
s. k. offentliga hearings.

Vi som har motionerat om en sådan
reform har ingenting att invända. Vi
tycker inte alls att utskotten fungerar
dåligt. Tvärtom tror vi att de är mycket
effektiva instrument i den parlamentariska
beslutsprocessen i vår riksdag. Vi
tror emellertid också att arbetsformerna,
när det gäller utskotten precis som
när det gäller andra inslag i vår författning,
måste och kan utvecklas för att
därmed bli ännu bättre. Det är denna
tanke som ligger bakom vår motion.

Vi menar att utskotten skall kunna
inkalla statsråd, departementstjänstemän
och andra tjänstemän, ämbetsmän
och personer från näringsliv och enskilda
organisationer o. s. v. för att i utfrågningens
form skaffa sig sakupplysning.
Vi menar — och det är det principiellt
nya i tankegången ■— att de utfrågningar
som sålunda kommer till

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

stånd skall kunna vara offentliga. Möjligheten
att tillkalla experter för föredragningar
finns redan i dag, och i
samband med sådana föredragningar är
det vanligt att man ställer frågor och
också får svar. Vi vill att företeelsen
skall bli en institution och att föredragningarna
samtidigt skall breddas och få
formen av vad vi i brist på bättre har
kallat utskottsförhör. Man kan också
kalla dem utfrågningar.

Inte bara ämbetsverkens chefer och
andra ledande ämbetsmän inom förvaltningen,
vilka det för närvarande huvudsakligen
rör sig om, skall kunna kallas,
utan även folk på poster lägre ned, inte
minst folk som arbetar ute på fältet.

Om man t. ex. tar undervisningen och
den högre utbildningen, tror jag att det
kunde vara värdefullt att inte bara höra
universitetskanslern och skolöverstyrelsens
chef, utan man skulle också kunna
inkalla representanter för lärarkåren,
för målsmän och elever för att kunna
gå på djupet i något speciellt avseende
inom det ■ fält som just då intresserar
utskottet. Dessutom skall utskotten kunna
kalla till sig statsråd.

Skälet till att vi anser att dessa utfrågningar
bör vara offentliga är att
vi tror att de upplysningar som kommer
fram kommer att vara av stort intresse
och för allmänheten innebära en
mycket god information. Vi tror att en
mera ingående upplysning än man kan
åstadkomma i en kammare skulle kunna
resultera i ett fördjupat politiskt intresse
och i en kanske mera kvalificerad
politisk debatt.

En ofta hörd invändning mot förslaget
är att det vid ett genomförande
skulle innebära att den avspända och
konstruktiva debatt som föres i utskotten
skulle försvinna. Att möjligheterna
till kompromisser och sammanjämkningar
skulle gå förlorade i och med
att förhandlingarna bleve öppna för
press, radio, TV och allmänhet. En annan
invändning är att utskotten genom
att göra förhandlingarna offentliga

Offentliga förhör i riksdagens utskott

skulle få sämre informationer än de i
dag får. Detta skulle bero på att vissa
upplysningar inte kan lämnas offentligt.
Jag är dock övertygad om att dessa
invändningar bygger på missuppfattningar
om vad förslaget innebär, missuppfattningar
som i och för sig är naturliga
med tanke på att frågan inte har
diskuterats något nämnvärt i den svenska
debatten. Vi har nämligen aldrig avsett
att alla utskottsförhandlingar skulle
vara offentliga. Förslaget bör inte
gälla utskottens egna överläggningar
och beslut, utan offentligheten bör självfallet
reserveras för den del av förhandlingarna
som omfattar utfrågningar.
Men inte heller alla dessa utfrågningar
bör vara offentliga, utan i ämnen,
där man tvingas inhämta upplysning
av konfidentiell natur, såsom inom
det utrikespolitiska, försvarspolitiska
eller annat område, skall förhandlingarna
vara slutna.

Frågan om hur ett beslut skall fattas
om huruvida förhandlingarna skall vara
öppna eller slutna bör utredas av grundlagberedningen;
själva lutar vi snarast
åt den uppfattningen att man skulle
kunna låta en kvalificerad majoritet i
ett utskott besluta i saken. Då skulle
man slippa ifrån den svårighet som naturligen
uppstår i en parlamentarisk
demokrati, nämligen att regeringens
representanter i utskottet ständigt skulle
motsätta sig utfrågningar när dessa
kunde vara mindre fördelaktiga för regeringen
och vice versa för oppositionen.
Man kan givetvis också tänka sig
att fastslå vissa kriterier för när utskottsförhandlingarna
skall vara offentliga
och inte.

Jag nämnde i början en fråga som
jag tror skulle kunna vara av intresse
för ett offentligt utskottsförhör, nämligen
det högre undervisningsväsendet.
Jag tror att detsamma gäller även den
övriga undervisningen. Jag är t. ex.
övertygad om att en eller flera dagars
noggrann penetrering av hur grundskolereformen
har verkat, varvid repre -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Offentliga förhör i riksdagens utskott

sentanter för såväl skolmyndigheterna
som de politiska instanserna, lärare,
målsmän och elever fick utveckla sina
synpunkter på hur undervisningen fungerar,
skulle tilldra sig mycket stort intresse
från allmänhetens sida.

Statsutskottet kommer förmodligen
snart att kalla till sig chefen för SIDA
för att höra hans synpunkter på verkningarna
av regeringens nedprutningar
på SIDA:s anslagskrav. Här har vi ett
annat bra exempel på en fråga som allmänheten
skulle vara mycket intresserad
av att få höra penetreras i ett utskottsförhör.
Detta gäller inte bara dem
som vill att vi skall satsa mera på uhjälpen
utan kanske i lika hög grad
dem som är skeptiska till våra insatser.
Det ansvariga statsrådet skulle vid utfrågningen
få lämna en redogörelse för
vilken bedömning som gjorts i budgeten.
SlDA:s chef skulle få redogöra för
konsekvenserna av nedprutningarna,
hur man skall annullera kontrakt som
ingåtts, hur man skall förklara att man
tvingas bryta de mer eller mindre bindande
muntliga löften som givits etc.
Experter på familjeplaneringens område
skulle få redogöra för de föreliggande
planerna och för vilka expansionsplaner
som finns. En mera utförlig utfrågning
av personer som arbetat ute
på fältet med vårt u-landsbistånd skulle
kunna tillföra debatten material av
stort intresse. Detsamma gäller de synpunkter
som kan anföras av näringslivet,
missionen och andra fria organisationer.

Detta är endast ett par exempel på
frågor, som jag tror att allmänheten
skulle ha det största intresse av att få
belysta vid en utskottsutfrågning.

Dessa upplysningar om vad organisationer,
ämbetsverk och andra tycker
i de politiska frågorna finns redan i dag
i remissvar, utskottsutlåtanden, utredningar
och annan litteratur. Men man
kan knappast säga att de är särskilt
lättillgängliga. De skulle genom utskottsförhör
komma fram bättre och därmed

spela en större roll i den allmänna debatten.

Det förhör i vietnamfrågan som senatens
utrikesutskott i USA har hållit
är ganska bra exempel på hur informationer,
som experter och speciellt intresserade
ganska länge varit väl förtrogna
med, genom dessa utskottsförhör
nådde ut till allmänheten och därmed
kom att spela en viktig roll för
opinionsbildningen genom att ge dem
som ville ta ställning i denna fråga ett
bättre sakunderlag.

Vi menar givetvis inte att de amerikanska
utskottsförhören utan vidare
skall överföras till den svenska riksdagen.
Därtill är skillnaderna beträffande
statsskickets utformning alltför stora.
En rad frågor måste besvaras innan man
har möjlighet att ta ställning. Vi menade
därför att grundlagberedningen borde
få i uppdrag av riksdagen att utreda
frågan. Konstitutionsutskottet har inte
gått in på någon sakprövning -—• i varje
fall har man inte redovisat någon sådan,
och det har faktiskt förvånat oss
en hel del — utan man har kort och
gott sagt att en utredning inte är påkallad.
Det är synd att man har velat
skjuta ifrån sig frågan på detta lättvindiga
sätt, men jag ämnar ändå inte ställa
något yrkande. Jag hoppas endast att
utskottet nästa gång saken aktualiseras
skall finna den värd att närmare studeras.
Jag är övertygad om att det är en
reform som hör framtiden till.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag noterar att herr
Ullsten nu liksom har lagt en dämpande
hand över den motion som är väckt.
När man läste motionen fick man
närmast intrycket att motionärerna var
frälsta av de amerikanska arbetsmetoderna.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Ullsten nu har tagit avstånd
från dessa och att han inte anser
att de utan vidare kan omplanteras i
svenskt riksdagsarbete.

Det är riktigt, herr Ullsten, att de ar -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

betsmetoder som tillämpas på en del
håll i världen inte har varit föremål för
någon större offentlig diskussion i varje
fall under senare tid. Såsom jag tyckte
mig kunna utläsa att också herr Ullsten
ansåg, arbetar det svenska utskottsväsendet
på ett tillfredsställande sätt inte
bara enligt vår egen åsikt — när vi
besöker främmande länder får vi ofta
höra betyget att vi har ett väl arbetande
utskottsmaskineri i vårt land.

Det har väl närmast varit omsorgen
om denna arbetsordning i utskotten
som legat konstitutionsutskottet om
hjärtat när det i detta läge inte velat
aktualisera frågan om offentlighet åt
utskottsarbetet. Det finns många frågetecken
i sammanhanget, jag skall inte
gå in på dem alla. Jag vill bara fästa
uppmärksamheten på ett problem som
motionärerna själva nämner i sin motion,
nämligen hur man skall förhindra
att utskottsförhören blir en ersättning
för debatten i kamrarna.

Jag har nog en känsla av att både
pressen och televisionen är synnerligen
intresserade av utskottens arbete. Yi
finner ofta att uppgifter sipprar ut innan
ett utskott slutgiltigt har tagit ställning
till ett ärende, och hur skulle det
bli om vi tillät full offentlighet? Förmodligen
skulle den offentliga debatten
bara knytas till utskottsbehandlingen,
och debatterna i kamrarna skulle bli
mer eller mindre ett eko, som massmedia
inte skulle ägna någon större
uppmärksamhet, eftersom frågorna redan
tidigare varit föremål för offentlig
behandling.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson säger
att jag genom mitt anförande mer eller
mindre har tagit avstånd från tankegångarna
i motionen. Jag tror att den
uppfattningen beror på att herr Adamsson
har läst motionen ganska dåligt. Vi

Offentliga förhör i riksdagens utskott

har inte alls sagt att man utan vidare
kan överföra de amerikanska erfarenheterna;
tvärtom har vi i motionen
pekat på att det är nödvändigt att göra
vissa justeringar för att förhör skall
kunna anordnas i den svenska riksdagen,
och herr Adamsson nämnde själv
en invändning som vi gjort, nämligen
att man måste undgå att förhören eller
utfrågningarna får ersätta debatten i
kamrarna. Detta är kanske en central
punkt i hela frågeställningen, som har
missuppfattats av motståndarna till tanken.

Det är inte meningen att utskottsförhören
skall ersätta en politisk debatt.
Syftet med utfrågningarna skall inte
vara att sätta fast vissa personer för att
de skulle ha handlat fel i ett eller annat
avseende eller att snärja dem i motsägelser,
utan syftet är, som vi säger,
att skaffa sakinformation genom många
korta frågor, som man hoppas föranleder
korta svar. Jag tror inte att intresset
för kammardebatterna därigenom
skulle minska — tvärtom tror jag
att de skulle öka, eftersom allmänheten
skulle få en ganska grundlig sakgenomgång
redan innan ärendena skulle komma
upp här i kamrarna, och sådant brukar
stimulera intresset. Det är givetvis
här i kammaren som den politiska debatten
skall föras. I utskottsförhören
skall sakfrågorna plockas fram.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Litet längre fram på
föredragningslistan har vi att behandla
en fråga som rör riksdagens egen arbetsordning.

Det är lätt att framställa önskemål.
Herr Ullsten sade att syftet inte var
att det skulle uppstå eu politisk debatt,
men hur skall man styra utvecklingen i
det fallet? Han önskade dessutom korta
frågor och korta svar. Ja, vi har en
ordning fastställd för enkla frågor här
i kammaren, men det har visat sig att
inte ens riksdagsmän och statsråd helt
kan hålla sig till denna arbetsordning;

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Offentliga förhör i riksdagens utskott

hur skall vi då kunna begära det av
representanter för näringslivet och av
andra?

Vi får väl anledning att på nytt och
i annat sammanhang diskutera denna
fråga, herr Ullsten. Jag föreställer mig
att motionen är väckt närmast för att
få till stånd en offentlig debatt i dessa
spörsmål.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag lyssnade till herr Ullsten, som ju
var starkt kritisk mot utskottets handläggning
av denna fråga, liksom herr
Krönmark för en stund sedan var missnöjd
med utskottets handläggning av ett
annat ärende, f

Herr Ullsten ville göra ett stort nummer
av att ärendet inte hade föranlett
något meningsutbyte i utskottet. Jag
tycker för min del inte att detta är så
särskilt konstigt. Var, skulle jag vilja
fråga, står det skrivet att ett riksdagsutskott
a priori skulle vara förpliktat
att fördjupa sig i ett låt mig säga mer
eller mindre hugskottsliknande uppslag
som förs fram till utskottet?

Det är, såvitt jag förstår, ingenting
ovanligt i riksdagssammanhang att en
motion avvisas på detta sätt — i varje
fall har jag ett bestämt minne av att
det förekommit tidigare i det utskott
jag tillhör och jag skulle tänka mig att
andra kammarledamöter har motsvarande
erfarenheter från andra utskott.

I konstitutionsutskottet finns det uppenbarligen
inget som helst intresse
för att föra tanken på de här ifrågasatta
utskottsförhören vidare och skapa
en reform. För att en debatt skall bli
meningsfull, ja, för att man över huvud
taget skall kunna tala om en debatt bör
givetvis olika meningar vara företrädda
i den aktuella församlingen. Vad är
det annars för idé och vad skulle man
annars vinna med att gå in på en debatt?
För att inget missförstånd skall
uppstå vill jag bestämt ha sagt att läget
här i kammaren, där bl. a. motionärer -

na har möjlighet att plädera för sin sak,
självfallet är ett helt annat. Jag finner
det alldeles naturligt att en diskussion
här tas upp kring de olika problemen.
Argument må gärna ställas mot argument.

Får jag så i själva sakfrågan säga att
det förefaller åtminstone mig som om
motionärerna missat poängen, när de
så totalt har förbisett den alldeles avgörande
karaktärsolikheten, den alldeles
grundläggande skillnaden mellan
vårt eget statsskick, som ju är byggt
på parlamentarismens principer, och
det amerikanska, som i detta fall fungerar
på ett helt annat sätt. Det kan omöjligen
ligga något förnuft i att utan vidare
kopiera speciella amerikanska erfarenheter
på konstitutionellt givna eller
eljest hävdvunna svenska förhållanden.
Jag behöver kanske inte närmare utveckla
det faktum att regering och
representation i Förenta staterna är helt
oberoende av varandra. Ministrarna är
uteslutande att betrakta som den exekutiva
maktens organ och är således
inte politiskt ansvariga inför kongressen,
där de mig veterligt inte är valbara
och dit de inte ens har tillträde,
i varje fall för några överläggningar.
Jag vet inte om praxis på den punkten
är uppmjukad eller ändrad, men i vart
fall är ju själva författningen uppbyggd
efter principen om en extremt genomförd
maktfördelning, för att inte säga
maktsöndring. Följden har ju blivit att
kongressen utbildat en alldeles specifik
utskottsapparat som fungerar på ett
helt annat sätt än våra svenska utskott.
Hur skulle man med någon saklig behållning
kunna plocka ut en liten bit,
en liten detalj, och säga att just den
biten, den detaljen, bör vi införliva
med svensk riksdagspraxis eller med
vår författning? Det måste här enligt
mitt sätt att se vara något fel i själva
tankegången.

Men även bortsett från detta ställer
jag mig skeptisk mot tanken på att införliva
låt mig säga — risken finns i

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

varje fall — den s. k. skjutjärnsjournalistiken
med det svenska riksdagsarbetet
och utskottsarbetets vardag. Den metoden
känner vi väl till från andra
områden, och jag tror inte att den förtjänar
vidare utbredning. Det alldeles
avgörande måste ju rimligtvis vara att
utskotten tillförs information, sakmaterial,
och jag tror att det skulle bil
mindre av det slaget och kanske mer
av ovidkommande ting, såsom propaganda,
om man accepterade tanken och
förfaringssättet med dessa offentliga utskottsförhör.
Inte heller kan jag finna
det särskilt lyckat att våra utskottssammanträden
på detta sätt skulle få liksom
olika valörer, bli av olika dignitet, dels
slutna som hittills, dels också öppna.
Jag är rädd för att det skulle kunna
leda till komplikationer, förvecklingar,
missförstånd som inte skulle vara särskilt
trevliga. Men den aspekten kanske
jag inte skall gå in på närmare.

Styrkan i vårt svenska utskottsväsende
och med det system vi utbildat, vilket
vi också enligt mitt sätt att se har
all anledning att slå vakt om, är, att
därigenom skapas alldeles speciella förutsättningar
för att många gånger över
partigränserna träffa överenskommelser
och uppnå positiva och ur det helas
synpunkt värdefulla resultat, tack vare
att diskussionerna kan föras uteslutande
i slutna rum, utan risk för alltför mycket
prestigetänkande och annat ovidkommande
hänsynstagande.

Jag kan alltså inte finna att denna
tanke med offentliga utskottsförhör får
plats i den bild som jag här har tecknat.
Sedan spelas ju det hela upp i
kamrarna i full offentlighet med radio
och TV utan någon som helst från riksdagens
sida påbjuden inskränkning.
Det finns också dess bättre alla möjligheter
att anställa förhör med departementschefer
och andra statsråd genom
framställande av interpellationer och
enkla frågor och även frågor i de allmänna
debatterna.

Herr talman! Jag har inget annat

Offentliga förhör i riksdagens utskott

yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman Det är klart att det ligger
mycket i en hel del av de reflektioner
som herr Hamrin i Jönköping och
andra här framfört. Det är ingalunda
självklart hur en fråga som denna bör
bedömas på längre sikt. Men å andra
sidan bar ju också motionärerna här
framfört skäl för prövning av en reform.
Jag är litet bekymrad, herr talman,
av det skälet att utskottets skrivning råkar
vara sådan att den närmast tycks
innebära att allting är perfekt i det
svenska utskottsarbetet. Det står nämligen
följande: »Den nuvarande ordningen
har visat sig fungera så väl, att
någon ändring ej är påkallad.» Det är
inte klart att detta bara gäller frågan
offentliga contra slutna sammanträden,
utan man verkar över huvud taget helt
belåten med utskottens arbetsformer.

Enligt min mening finns det inte tillräcklig
anledning för kammarens ledamöter
att skriva under en sådan tolkning,
som faktiskt skulle försvåra uppgiften
för de krafter som kan vilja modifiera
utskottens arbetsförhållanden
även inom ramen för slutna sammanträden.
Därvidlag kan det ju finnas åtskilligt
att göra. Jag kan t. ex. nämna
att endast utrikesutskottet har möjlighet
att inkalla statsråd. Det är inte klart
att denna inskränkning ständigt skall
finnas. Fråga är om man inte har en
praxis som innebär att ämbetsmän inkallas
till utskotten i alltför ringa utsträckning.
Fråga är också om inte
minoriteternas möjligheter att få information
framlagd i utskotten är för snäv
enligt praxis.

Herr talman! Jag har alltså velat markera
att jag för min del inte kan acceptera
en tolkning av skrivningen som går
ut på att allting är bra. Jag hoppas bara
att utskottet har menat att uteslutande
sammanträden av slutet slag är att föredra
framför möjlighet till offentliga men

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Offentliga förhör i riksdagens utskott

att man inte vill försvåra en reform av
utskottsarbetet inom den givna ramen.

Herr talman! Frågan om offentlighet
är naturligtvis ett mycket stort spörsmål.
Att offentlighet skulle kunna användas
i undantagsfall är väl en tanke
som man inte så bestämt bör avvisa a
priori. För spridning av information
om politiska förhållanden och riksdagens
arbete, för väckande av intresse
för en bättre fördelning av den offentliga
debatten vad beträffar riksdagens
och regeringens arbete kan man utan
tvivel säga, att det skulle vara ganska
rationellt att någon gång kunna ha
offentliga sammanträden. Jag vill inte
ta ställning för, ty det föreligger ju
ingen utredning om saken, men jag vill
inte heller binda mig mot. Jag ser ingen
fara i att nu låta grundlagberedningen
behandla frågan, om man mycket hårt
understryker att detta icke innebär någon
antydan att man är för reformen,
utan att utredningen verkligen blir helt
förutsättningslös.

Herr talman! Vi blir väl alla litet konservativa
då det gäller arbetsformerna
efter att ha tillhört en institution länge
— åtminstone har jag funnit detta på
olika håll och det gäller väl även riksdagen.
Jag är mest benägen att tro att
i varje fall jag själv har anledning att
vara på min makt mot en tendens att
bli en smula konservativ när det gäller
arbetsformerna. Jag är därför böjd för
att säga ja till en helt förutsättningslös
prövning, men dessutom vill jag beträffande
skrivningen av utlåtandet inte
vara bunden av någon tolkning som
innebär att allting rörande utskottsarbetet
är perfekt för närvarande.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av att herr Ohlin
tog upp utskottets skrivsätt. Utan vidare
kan det slås fast att herr Ohlins sista
tolkning, nämligen att skrivningen avsåg
offentlighet eller ej, givetvis är

den riktiga. Jag vet inte om jag gläder
herr Ohlin genom att tala om att
detta skrivsätt vid justeringen blev godkänt
av utskottet med anledning av ett
ändringsförslag från ett håll som står
honom synnerligen nära. Kanske lurades
vi den gången i en fälla, herr Ohlin!
Jag kan medge att skrivningen på denna
punkt skulle kunna vara klarare.

Herr Ohlin ville vidare göra gällande,
att vi här i riksdagen är konservativa
i våra arbetsvanor. Så länge jag deltagit
i riksdagsarbetet har jag strävat
efter att söka åstadkomma en bättre
arbetsordning; jag har revolterat mot
rätt många ting i riksdagsarbetet. Det
pågår emellertid nu ett ganska omfattande
reformarbete: vi disponerar om
våra lokaler, vi har fått ett förvaltningskontor,
vi ser över stadgar, m. m.
Det nu föreliggande förslaget får ändå
ses som en detalj i det stora reformarbete
som pågår inom grundlagberedningens
ram.

Jag bär närmast sett frågan så —•
och jag har trott mig förstå att även
herr Ohlin har den uppfattningen —
att motionen närmast tillkommit för
att vi skulle få till stånd en offentlig
debatt och att denna fråga alltså skulle
lösas först på litet längre sikt. Jag vill
emellertid redan från början klart ha
understrukit, att i den mån det finns
någon som helst risk för att ett sådant
här system utvecklar sig enligt de amerikanska
metoderna, så kommer jag att
bli en mycket stark motståndare till en
sådan ordning.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
upprepade att vi motionärer skulle
ha varit okritiska mot system USA och
ansett att det utan vidare skulle kunna
överföras till Sverige. Vi skulle t. ex.
inte ha tagit hänsyn till att man i USA
har ett helt annat statsskick än vi. Men
just den invändningen finns faktiskt
formulerad i motionen, och vi har ock -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

så tagit hänsyn till den. Denna skillnad
gör att vi måste ha andra regler för
sådana här förhör, och vi måste sannolikt
tillmäta utskottsförhören en annan
betydelse och ge dem en annan utformning
än den de har i USA.

Men vi har tagit fasta på det positiva
i det amerikanska systemet. Dit
hör, att det finns en möjlighet att på
ett mycket intensivt och ingående sätt
ta fram sakupplysningar. Vi har väldigt
svårt att förstå, att det skulle vara
till nackdel för vår parlamentariska
riksdag att förfina de metoder, med
vilka vi skaffar fram sakunderlag för
våra ställningstaganden.

Jag upprepar vad jag sade i mitt
tidigare inlägg: jag tror inte alls att
den typen av utskottsförhör, vare sig
de är offentliga eller inte, skulle komma
att bli någon ersättning för riksdagsdebatterna.
Det är möjligt att de
skulle komma att saboteras av en del
ledamöter, som ville göra dem till politiska
shower, men jag tror att något
sådant skulle straffa sig självt. Avsikten
är -—• och tills vidare får man nöja
sig med att bedöma avsikten — att det
skulle vara utfrågningar; man ställer
frågor och får svar men inlåter sig
inte i debatt med dem man frågar.
Detta är så mycket mer rimligt som utskotten
i stor utsträckning skulle komma
att fråga tjänstemän utan ansvar.
Det vore ju helt orimligt att anställa något
slags politisk debatt med dessa
tjänstemän.

Jag tror att det dessutom finns ett
annat skäl som gör att vi -— just därför
att vi har ett parlamentariskt system
-— skulle behöva denna möjlighet att
öppna utskottssammanträdena för allmänheten.
Det föreligger nämligen en
alldeles påtaglig risk — det tror jag
alla är beredda att instämma i — att
utskotten i en parlamentariskt fungerande
riksdag får en relativt begränsad
betydelse. I utskotten sitter nämligen
på olika sidor om bordet ledamöter,
som har bestämda åsikter redan när de

Offentliga förhör i riksdagens utskott

kommer till sammanträdet och som oftast
-— i varje fall i politiskt kontroversiella
frågor — röstar i enlighet med
partilinjerna. Detta nya inslag i utskottens
arbete skulle kunna stärka utskottens
ställning. Man skulle, just genom
att förhandlingarna blir offentliga, kunna
förbättra riksdagens kontrollerande
funktion, göra den mer effektiv. Det
är väl ändå ingen som menar att det
skulle vara något fel att riksdagens
kontrollerande makt, inom ramen för
det parlamentariska system som vi alla
är ense om, blev förstärkt.

Herr Hamrin i Jönköping hade ytterligare
en invändning; han menade att
risken var stor att dessa offentliga förhör
skulle bli ett slags skjutjärnsgalor,
och det skulle försämra riksdagens anseende
och dra ned den politiska debatten.
Jag tror allvarligt talat inte att den
risken finns. De som har följt de amerikanska
utskottsförhören har inte lagt
märke till den. Jag har själv haft tillfälle
att göra det på platsen, och jag har
också följt de utskottsförhör som sänts
i europeisk television •— där har det
visserligen varit fråga om mycket korta
inslag men de har ändå givit ett visst
grepp om det hela.

Det är ju f. ö. vi själva som skall stå
för utfrågningen, så det är ju på oss det
hänger om det blir skjutjärnsintervjuer
eller inte. Möjligheterna att fråga tjänstemän
finns redan. Det finns ingen anledning
att utgå ifrån att den risken
skulle vara större om man införde det
här sättet att fråga tjänstemän och
andra.

Jag förstår inte heller herr Hamrins
farhågor för att olika utskottssammanträden
skulle få olika dignitet — det
vill säga de som är offentliga skulle
vara finare och de som är hemliga
mindre fina eller vice versa, vilket det
nu var herr Hamrin avsåg. I USA där
man alltså har dessa två typer av utskottsförhandlingar
har man inte märkt
någon sådan tendens.

Herr Ohlin berörde i sitt anförande

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Offentliga förhör i riksdagens utskott

risken för konservatism i fråga om de
interna arbetsförhållandena. Jag tror
att den risken är alldeles påtaglig i den
svenska riksdagen. Vi har t. ex. i årtionde
efter årtionde dragits med fullkomligt
orimliga arbetsförhållanden.
Utomstående kan inte förstå att vi över
huvud taget finner oss i detta, men det
gör vi, och vi kommer att tvingas finna
oss i det ganske länge, trots att vi fått
förvaltningskontor och andra nya institutioner.
Jag tror verkligen att det finns
risk för att denna konservatism breder
ut sig i författningsfrågan när det gäller
våra interna arbetsförhållanden, och
det är det vi velat undvika genom att
aktualisera denna debatt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten och jag har
uppenbarligen i varje fall ett intresse
gemensamt, och det är att utskotten
skall tillföras så mycket saklig information
som möjligt. Om hur det skall ske,
har jag en annan mening än herr Ullsten.
Jag har den bestämda uppfattningen
att risk föreligger att det önskemålet
skulle bli mindre väl tillgodosett
genom den offentlighet i utskottsarbetet
som nu förordas.

När jag talade om utskottssammanträden
av olika dignitet, av olika valör,
så avsåg jag naturligtvis inte därmed
att det ena sammanträdet skulle vara
»finare» än det andra. Men jag tror att
det kommer att uppstå oöverkomliga
svårigheter att åvägabringa de kriterier
som herr Ullsten ändå fann nödvändiga
för att ett sammanträde skulle bli slutet
å den ena sidan eller öppet å den
andra. Det föreligger här en uppenbar
risk för missförstånd, ja, kanske rent
av misstänkliggöranden. Man riskerar
funderingar som: Varför vill inte utskottet
lägga fram detta offentligt? Varför
skall detta ske vid slutet sammanträde?
Här kan uppkomma missförstånd
som det är alldeles onödigt att jämna vägen
för.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill i all korthet deklarera
min anslutning till utskottets
skrivning i denna fråga. Man kan väl
inte rikta någon amärkning mot den
saklighet med vilken arbetet i våra utskott
sker. De föredragningar som där
äger rum är föredömliga, tycker jag,
med min erfarenhet av arbetet, låt vara
att den är kort. Detsamma gäller om det
sätt på vilket expertisen där har agerat.

Det är ju saken som är det viktiga i
utskottets arbete. Jag tror inte det är
mycket att vinna på offentliga utskottsförhör.
Med all respekt för riksdagsledamöter
kan man nog befara ett ovidkommande
agerande inför allmänheten
vid sådana tillfällen. Det bleve väl en
kammardebatt i miniatyr —• och sådana
är bevisligen inte alltid uppbyggliga!
Det är säkert inte mycket att vinna på
de förslag som här förts fram motionsvägen.
Ett bifall till dem skulle troligen
bara tynga, försvåra och onödigt fördröja
arbetet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
var mycket irriterad över att jag
kritiserade konstitutionsutskottets behandling
av detta ärende och det ärende
vi behandlade tidigare. Han sade att det
inte finns någon praxis som säger att
utskottet ingående skall behandla hugskottsliknande
förslag, varifrån dessa än
kommer. Jag konstaterar då att det
ärende vi behandlade tidigare ■— och
som herr Hamrin alltså klassificerar
som liugskottsliknande — i alla fall har
behandlats mycket högaktningsfullt av
den tidigare författningsutredningen.
Även utskottet skriver att detta är en
fråga som med säkerhet kommer att tagas
upp. Jag finner sålunda att herr
Hamrins argumentering minst sagt är
ologisk. Men sedan hälsar jag med tillfredsställelse
att herr Hamrin i sakfrågan
gjorde den deklaration han ändå

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

gjorde från denna talarstol. Jag önskar
bara att något därav också hade kommit
med i utskottets utlåtande.

Även min motion har behandlats i
konstitutionsutskottets förevarande utlåtande
nr 17, och jag har också framställt
förslag om ökad offentlighet vid
utskottens förhandlingar. Jag har emellertid
inte alls byggt upp min argumentering
på erfarenheterna i USA, eftersom
jag tror att förhållandena här är
så pass olika att det är omöjligt att göra
några reella jämförelser. Min argumentering
har byggts upp på den alltmer
ökade offentligheten i den svenska förvaltningen.
Offentlighetsprincipen anser
vi ju vara en av de grundläggande
principerna för att garantera rättssäkerheten
i detta land.

Vidare har det här uttalats farhågor
för att en offentlig debatt i utskotten
skulle göra debatterna i kamrarna meningslösa.
Men vi diskuterar nu en författningsreform
innebärande att vi skulle
få en kammare med 350 ledamöter.
Redan med denna kammare med 233 ledamöter
får vi ju ofta ganska tidsödande
debatter — den debatt vi nu för är
ett bevis för det. Och många säger att
de inte kan förstå hur en så stor kammare
som med 350 ledamöter skall kunna
fungera arbetsmässigt. Det vore kanske
en lösning på de kommande arbetstekniska
problemen att en del av debatten
förlädes till utskotten. Därför beklagar
jag att konstitutionsutskottet helt
har torpederat denna fråga.

Klämmen i alla motionerna, att ärendet
skulle överlämnas till grundlagberedningen
för beaktande, är ju en mycket
modest begäran, och om det förslaget
bifallits hade grundlagberedningen
haft möjlighet att finna en lösning på en
kommande enkammarriksdags arbetsordning.
Med det vill jag dock inte säga
att jag direkt förordar en sådan lösning,
men eftersom problemen är så stora som
fallet är, tycker jag man skall hålla alla
vägar öppna i det längsta.

Offentliga förhör i riksdagens utskott

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill fästa herr Krönmarks
uppmärksamhet på att jag anlade
några uteslutande formella synpunkter
på handläggningen av detta ärende i
utskottet. Jag tillät mig säga att för att
en debatt skall bli meningsfull — ja, för
att man över huvud taget skall kunna tala
om en debatt — måste olika meningar
vara företrädda. Och det var de uppenbarligen
inte i den aktuella församlingen
vid det tillfället.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det talas i denna diskussion
mycket om erfarenheter från
Amerika, och det har under senare tid
blivit mycket modernt att tala om amerikanska
metoder t. o. m. i valrörelserna.
Jag har haft tillfälle att på nära håll
studera sådana metoder, och jag vill
säga att nog finns här risk för att vi får
ett gatans parlament i stället för ett värn
om demokratien och dess arbetsformer.

När det nu sägs att det med detta instrument
skulle vara möjligt att plocka
fram sakupplysningar på ett bättre sätt
genom att förhören blir offentliga, kan
jag inte låta bli att erinra mig den diskussion
vi förde innan vi fick radiooch
TV-sändningar direkt från våra förhandlingar.
Inte har jag funnit att debatten
blivit mera saklig och informerande
än tidigare sedan vi fick direktutsändningar
i TV. Tvärtom förefaller
det mig ibland som om talare som uppträder
på TV-tid mer eller mindre uraktlåter
saklighet för att i stället använda
demagogiska metoder i sina framställningar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
om särskilda åtgärder för tillkännagi -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Besvarandet av interpellationer

vande av yrkanden som framställs först
under överläggning i kammare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Besvarandet av interpellationer

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motion angående
besvarandet av interpellationer.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig understryka
värdet av att vi har interpellations- och
frågeinstituten tillgängliga i riksdagen.
Jag kan anknyta till vad professor Ohlin
tidigare sade om vårt utskottsarbete,
nämligen att det kanske kunde framstå
som så oklanderligt att det inte kunde
förbättras. Motionen i denna fråga har
väckts för att man om möjligt skulle
söka åstadkomma en förbättring av speciellt
interpellationsinstitutet.

Svårigheterna att beräkna den tid
inom vilken man kan få svar på en interpellation
har vi stött på i samband
med frågestunderna. Många gånger har
man kanske frestats att framställa enkla
frågor i ämnen som bättre skulle ha lämpat
sig för interpellationer därför att
man vet att man får svar på den enkla
frågan inom en vecka. När man framställer
en interpellation vet man däremot
inte om man över huvud taget får
den besvarad. Ett av de motiv som ligger
bakom väckandet av denna motion
är att vi skulle kunna få en förbättring
även beträffande de enkla frågorna, om
vi kunde få en bättre ordning i fråga
om interpellationerna.

Redan organisationsutredningen har
ju påtalat de rådande förhållandena. I
utskottets skrivning hänvisas till att utredningen
har funnit, som det står i
dess betänkande 1965, det högst otillfredsställande
att riksdagssessionernas
hårt arbetstyngda slutskeden belastas

med svar på interpellationer som framställts
långt tidigare.

Jag skall, herr talman, be att få nämna
några exempel på fördelningen av
interpellationssvaren under de senaste
åren. År 1961 framställdes under vårsessionen
83 interpellationer och under
höstsessionen 43.

Av de under januari framställda interpellationerna
(det var 14 stycken)
besvarades endast 1,2 procent under
månadsperioden i procent av hela antalet
interpellationer under sessionen.
Under maj däremot var motsvarande
siffra 50,6 procent. Motsvarande siffror
för höstsessionen är 0 procent för
oktober och 72 procent för december.

1962 är siffran för januari 2,15 procent,
för maj 37,6 procent, för oktober
0 procent och för december 78 procent.

1963 framställdes under vårsessionen
totalt 86 interpellationer. För januari
detta år är antalet besvarade interpellationer
under månadsperioden i procent
av hela antalet interpellationer under
sessionen 1,2 procent, för maj 53,5
procent. Under höstsessionen framställdes
totalt 73 interpellationer. 12,3 procent
besvarades visserligen under oktober
men hela 57,5 procent — eller 42
stycken — under december.

Jag tillåter mig att dröja ytterligare
en stund vid höstsessionen 1963. De
flesta av de nuvarande kammarledamöterna
var med under denna session,
men däremot torde det inte vara särskilt
många som var med just den 13
december 1963, när interpellationsslakten
pågick. Då —■ det var dagen efter
det att talmannen hade hemförlovat
kammaren och önskat ledamöterna angenäma
julferier! — besvarades inte
mindre än 17 interpellationer. Och så
klagades det i pressen över dålig tillslutning
i bänkarna från riksdagsledamöternas
sida. Jag kan inte underlåta
att ta upp denna sak, eftersom jag var
närvarande vid tillfället i fråga och
tyckte att det hela inte sköttes så som
det borde.

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Jag övergår så till år 1964. Totalt
framställdes under vårsessionen detta
år 85 interpellationer. 2,4 procent besvarades
under januari och 47,5 procent
under maj. Under höstsessionen framställdes
totalt 48 interpellationer, av
vilka ingen besvarades under oktober
men 70,8 procent under december.

För 1965 är ifrågavarande procentsatser
för januari 0 procent, för maj
33 procent, för oktober 0 procent och
för december 60,7 procent.

Så kommer jag fram till år 1966. Då
är siffran för januari 2,7 procent, för
maj 49,3 procent, för oktober 0 procent
och för december 70,8 procent.

Låt oss ett ögonblick se på siffrorna
för antalet obesvarade interpellationer!
Dessa är för år 1961 under vårsessionen
1, under höstsessionen 4. För 1962
är motsvarande siffror för vårsessionen
7 och för höstsessionen 2. 1963 förblev
under vårsessionen 1 interpellation obesvarad
och under höstsessionen likaledes
1. För 1964 redovisas under vårsessionen
6 obesvarade interpellationer,
under höstsessionen 2. Siffrorna för
1965 års vårsession är 3 och för höstsessionen
4.

Under vårsessionen 1966 lämnades 1
interpellation obesvarad, medan under
höstsessionen ingen obesvarad interpellation
redovisas. Detta innebär en avsevärd
förbättring. Jag konstaterar detta
med glädje och hoppas att ordningen
blir bestående.

Det genomsnittliga antalet dagar mellan
framställande och besvarande av en
interpellation blir i viss män beroende
av när interpellationen framställs. Den
genomsnittligt längsta tiden härvidlag
redovisas för interpellationer som framställts
under januari månad — det kan
variera mellan 45 dagar och ända upp
till 79 dagar.

I några fall har det erinrats om att
frågor som tagits upp interpellationsvägen
ordnats under hand. Interpellationen
har då så att säga fallit under
bordet, enär man hunnit ordna den frå -

Besvarandet av interpellationer

ga interpellanten tagit upp innan man
ger svaret. Att svaret uppskjutes så
lång tid — i det fall jag tänker på från
den ena sessionen till den andra — är
långt ifrån tillfredsställande.

Utskottet har behandlat motionen välvilligt
och instämt i dess allmänna syfte
i den delen att svar skall ges i anslutning
till interpellationens framställande.
Detta är också i överensstämmelse
med organisationsutredningens yttrande.
Utskottet anför vidare att det »kan
förutsättas att talmanskonferensen följer
utvecklingen med uppmärksamhet
och tar de initiativ som är påkallade
utan ett särskilt uppdrag av riksdagen».
Man kan i all stillhet fråga sig om riksdagen
då inte kunde ha gett talmanskonferensen
detta lilla uppdrag, som
överensstämmer med motionärernas
syfte.

Jag skall dock i detta fall, herr talman,
nöja mig med att hoppas att -—
som konstitutionsutskottet bär förutsatt
— talmanskonferensen kommer att
beakta dessa frågor. Den är en institution
som jag har den största respekt
för, och jag tror att vi kan förvänta en
bättring i sakernas tillstånd.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är framför allt tre
avigsidor hos interpellationsinstitutet i
praktiken som vi motionärer haft i tankarna
då vi yrkat på vissa ytterligare
föreskrifter till reglering av detta. För
det första kan svar, som vi alla vet,
dröja tills frågan helt förlorat sin aktualitet,
ibland — som herr Hyltander påpekade
— såsom direkt följd av åtgärder
som vidtagits av regeringen direkt
eller på annat sätt redan innan svaret
avgivits. För det andra gör anhopningen
av svar i slutet av riksdagssessionerna
att intresset för interpellationerna
och svaren dämpas eller går förlorat;
det berörde också herr Hyltander.
För det tredje mister t. o. m. riksdagsmännen
sitt intresse på grund av mäng -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Besvarandet av interpellationer

den svar, ibland förlagda till ett plenum
med enbart eller nästan enbart interpellationssvar,
vilket visas av fåtalet
närvarande vid sådana sammanträden.

Jag vill också — det är närmast därför,
herr talman, jag begärde ordet —
påpeka att intresset för interpellationer
ofta går förlorat eller minskar därför
att vi i kamrarna inte nämnvärd tid
i förväg får veta när ett interpellationssvar
kommer att lämnas. Genom uppskattade
initiativ och insatser av talmanskonferensen,
talmännen personligen
och kamrarnas sekreterare har vi
tidigt under sessionerna på senare år
fått goda och översiktliga arbetsprogram
med uppgift om när propositioner
och motioner beräknas komma att
behandlas i kamrarna. Det är värdefulla
fönhandsupplysningar, som jag
tror är av betydelse även för pressens
och radio-TV:s bevakning av vad som
försiggår i riksdagen. Inslaget av interpellationer
i kamrarnas arbete upplevs
emellertid, åtminstone ibland, som improvisationer,
utom kanske av interpellanten,
som i allmänhet litet i förväg
underrättas om när svar kommer
att lämnas. Kamrarna får, herr talman,
vanligen veta tidpunkten för svars avlämnande
först då föredragningslistorna
föreligger.

Även denna brist —• som väl både vi
ledamöter av riksdagen och företrädarna
för massmedia stundom finner besvärande
för den allmänna planeringen
av riksdagsarbetet respektive för informationsorganens
verksamhet — kan
kanske undanröjas genom ökad kontakt
mellan riksdagen och regeringen — den
metod som konstitutionsutskottet rekommenderar
för att få till stånd snabbare
svar på interpellationer och jämnare
fördelning av svaren över riksdagssessionerna.

Det är i varje fall min förhoppning
att man på det sättet skall nå resultat
också i detta avseende. Utskottet har
ganska långt gått motionärerna till mötes,
något som vi givetvis i hög grad

uppskattar, och jag ställer därför inte
något särskilt yrkande.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra några reflexioner med anledning
av herr Hyltanders och herr Wiklunds
resonemang.

Det finns en annan sida av denna
sak. Jag ifrågasätter om inte vi som enskilda
riksdagsmän också har litet ansvar
när det gäller riksdagens anseende.
Vi bör enligt min mening vara litet
återhållsamma när det gäller interpellationer
och enkla frågor.

Förra veckan kunde ett statsråd från
denna talarstol konstatera att det då var
tionde gången han måste lämna svar på
en enkel fråga i samma ämne. Man måste
då fråga sig om vi riksdagsmän inte
har några andra möjligheter till PRverksamhet
än upprepningar. Riksdagen
borde besparas dessa upprepningar
och en därmed sammanhängande förlängning
av debatterna.

Jag har givetvis inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag har i princip ingenting
att erinra mot de synpunkter som
herr Haglund framförde om att man
inte i onödan skall ställa enkla frågor
eller okynnesinterpellera. Men detta
har ingenting att göra med frågan huruvida
man kan förbättra det institut
det gäller. Om man bättre finge reda
på hur enkla frågor och interpellationer
kommer att besvaras, skulle respekten
för dem öka. I det fallet har tillvägagångssättet
när det gäller de enkla
frågorna gått föredömligt före; man
vet därvidlag vilka möjligheter som föreligger
för att få ett svar. Ett statsråd
har också möjlighet att säga: Denna
fråga har jag svarat på så många gånger
förut att jag inte mera vill ta upp den.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10 33

Måltidsraster vid arbetsplenum i riksdagen

§ 11

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motion om
intagande i riksdagsstadgan av föreskrifter
om anförandenas längd i frågedebatter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Måltidsraster vid arbetsplenum
i riksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av motioner
angående måltidsraster vid arbetsplenum
i riksdagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21 behandlar en fråga som
måhända är en detalj i det inre riksdagsarbetet,
men vi motionärer har funnit
den så viktig för ett rationellt riksdagsarbete,
att vi har tagit upp den i
en motion och där också framlagt vissa
förslag till lösning av problemet, som i
varje fall kan tas upp till prövning. 1
dag har vi endast att ta ställning till
den ena delen av vår motion, nämligen
måltidsuppehållet.

Motståndarna till rationaliseringen
hävdar bl. a. att riksdagsarbetet är det
viktiga, en uppfattning som också delas
av oss motionärer. Man säger bl. a.
att den nuvarande restaurangen inte ger
utrymme för den belastning som skulle
uppstå vid ett tidsmässigt bestämt uppehåll,
att det inte går att avbryta debatterna
och att man inte vill tvingas att
äta på viss bestämd tid.

För att börja med det sistnämnda kan
sägas att vi redan nu har ett uppehåll
mellan kl. 17 och 19.30 sådana dagar då
debatterna är långa, men ingen tvingas
att inta måltiderna under den tiden,
även om de flesta gör det. Däremot
tvingas talmannen ofta att avbryta de2
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

batterna kl. 17 för att återuppta dem
igen kl. 19.30.

På utskottsdagar har vi en bestämd
lunchpaus, och vi har inte större möjlighet
att välja då eftersom utskottsarbetet
fordrar vår närvaro. Tydligen anser
ingen att restaurangen är för liten
för att samtidigt kunna ta emot ledamöterna
från såväl första som andra
kammaren, när utskotten gör lunchuppehåll.
Vi har dock alla märkt de
svårigheter som uppstår för restaurangens
chef och personal vid dessa
tillfällen liksom för ledamöterna. Ändå
är olägenheterna givetvis störst under
sådana plenidagar då längre och viktigare
debatter pågår i kamrarna. Det
kan då inträffa att ledamöterna, sedan
de följt en debatt, som de vill lyssna på
även om den drar ut på tiden, plötsligt
nästan tömmer kammaren. Detta behöver
inte hetyda att näste talare är ointressant,
utan man måste lielt enkelt ha
lunch. Vi kan bara se ut över bänkarna
just nu för att konstatera att ganska
många av ledamöterna är frånvarande.
Det kan betyda att de inte är intresserade
av debatten, men eftersom detta
vanligen upprepas vid samma tid alla
dagar är det troligare att de flesta just
nu befinner sig på lunch.

Vid utskottsbehandlingen hävdades
att det inte var måltidsrasterna utan
riksdagsarbetet som var det viktigaste
— det anser även motionärerna som jag
redan framhållit och det är anledningen
till att vi önskar en ändring — men
man frestas tro motsatsen när man ser
hur den nuvarande ordningen verkar.

Det är inte första gången denna fråga
behandlas, och den har alltid mötts av
samma motargument. Frågan togs upp
av 1930 års kommitté som hade att se
över riksdagens arbetsformer. Man kunde
kanske tänka sig det som ett 40-årsjubileum
om man 1970 genomförde en
sådan ändring som föreslås i motionen.
1943 motionerade herr Herlitz i samma
fråga, och redan då sade han i sin motion
att de rådande förhållandena —

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga

som alltså ännu består — inverkade
menligt på riksdagens anseende. Det
förvånar mig att han redan vid den tiden
var så radikal och framsynt, och
det förvånar mig ännu mer att ingen
under senare tid har yrkat en ändring.

Vi har nu fått ännu större offentlig insyn
i riksdagsarbetet, inte minst genom
TV som inte fanns på den tiden.

Herr talman! Utskottet har pekat på
den förestående författningsreformen
med en eventuell övergång till en kammare
och ett större antal ledamöter än
i den nuvarande andra kammaren. Vi
motionärer har varit medvetna om denna
reform, men den genomföres varken
i dag eller i morgon och det var inom
det nuvarande systemet som vi tänkte
oss en förändring. Jag kan hålla med
om att svårigheterna blir större för en
enkammarriksdag med ännu fler ledamöter
i samma kammare, under förutsättning
att samma riksdagshus och
restaurang skall bibehållas. Men det är
väl ändå inte meningen! Föregående
vecka debatterade vi ett förslag om nytt
riksdagshus —• med åtföljande bättre
serviceutrymmen, kan jag tänka mig.

Har det inte hänt något på alla år sedan
herr Herlitz och andra ansåg frågan
viktig och innan en genomgripande
reform ens började skymta är det
väl dock förmätet att tro att man i dagens
läge skall kunna rucka på den nuvarande
ordningen.

Vid utskottsbehandlingen redogjorde
ordföranden något för de överväganden
som göres i grundlagberedningen om
debattider, sammanträdestider, fördelning
av tiden mellan utskottsarbete och
plena etc. I förhoppningen att man då
om inte förr också skall finna en lösning
så att de här påtalade olägenheterna
minskas har jag kunnat acceptera
utskottets hemställan men har velat ge
till känna att också denna detalj hör
beaktas vid övervägandena.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Fru Thunvall påpekade
ironiskt att många av ledamöterna är
frånvarande just nu. Man kanske kan
konstatera att de inte är intresserade
av en debatt kring lunchrast men väl
intresserade av lunch!

Jag tycker att detta på sitt sätt karakteriserar
den arbetsordning som finns
här i riksdagen. Vi som är motståndare
till införande av en lunchrast anser att
vi, om det fattas ett sådant beslut, riskerar
att i större utsträckning än nu är
fallet få arbeta vid kvälls- och nattplena.
Vi är inte heller övertygade om
att inläggandet av en lunchrast skulle
betyda att fler ledamöter skulle vara
närvarande i kamrarna. Det kan tänkas
att ledamöterna använder lunchrasten
till någonting annat än att inta lunch,
och dessutom har vi de organisatoriska
svårigheterna att bereda utrymme åt
alla på den nuvarande riksdagsrestaurangen.

Herr talman! Jag skall inte utvidga
debatten i denna fråga vidare, utan yrkar
nu bifall till utskottets utlåtande.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag håller med herr
Adamsson om att den stora frånvaron
kan bero på debatterna och att ledamöterna
kanske skulle gå och äta vid
en annan tid än under ett fastställt
lunchuppehåll, men jag tror ändå inte
att 90—95 procent av ledamöterna skulle
göra det och därför vara frånvarande
vid debatterna i fortsättningen av dagen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga Föredrogs

den å bordet vilande motionen
nr 882, av herr Adamsson m. fl.,

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

med förslag till vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga.

Därvid anförde

Herr ADAMSSON (s):

''Herr talman! I motion nr 882 hemställes,
att kammaren måtte antaga de
förslag till ändringar i dess ordningsstadga
som framlagts i bilagor till konstitutionsutskottets
i dag godkända utlåtanden
nr 14, nr 18 och nr 20. I utlåtandena
har anförts de skäl som legat
till grund för dessa förslag.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att för
ändamålet tillsätta ett enskilt utskott.

Då saken emellertid redan behandlats
av konstitutionsutskottet och synes mig
alltför obetydlig för en sådan åtgärd,
anser jag att kammaren bör begagna
den möjlighet som i detta fall finns —
och som motionärerna pekat på — att
avgöra motionen utan remiss till utskott.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
att kammaren måtte redan i dag bifalla
ifrågavarande motion.

Vidare yttrades ej.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 14

Utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Herr Bohman och jag
har fogat ett särskilt yttrande till punkt
14 i statsutskottets föreliggande utlåtande
för att fästa uppmärksamheten på
ett motionspar — motionen i denna
kammare väckt av herr Nordgren —-som tar upp ett par synpunkter vilka
vi finner värda allt beaktande. Det gäller
den nya polisutbildningen och tillsättning
av tjänster.

Det väsentliga i detta sammanhang
och det som motionerna berör är den
kombination av huvudmannaskap för
utbildningen inom polisen med funktionen
såsom tillsättningsmyndighet
vilken nu helt och hållet läggs i rikspolisstyrelsens
händer. Det framhålls i
motionen att detta innebär en minskning
av länsstyrelsernas befogenheter
och vidare att det är tveksamt, om en
sådan reform bör genomföras innan
länsförvaltningsutredningen har avlämnat
sitt betänkande.

Jag vill erinra om att sedan riksdagen
1962 fattat beslut om polisväsendets förstatligande
— som trädde i kraft den 1
januari 1965 — ett kungl. förslag till ny
organisation av polisväsendet antogs.
Förslaget inrymde också den fråga om
utbildningen som ytterligare har utvecklats
i årets statsverksproposition.

I proposition nr 100/1964 kunde riksdagens
ledamöter läsa referat av remissyttrandena.
Där fanns bl. a. angivet att
en lång rad remissinstanser redan då uttalade
tveksamhet inför den alltför starka
ställning som rikspolisstyrelsen kunde
komma att erhålla — då var dock
sammanbindningen av tillsättningsmyndighet
och huvudman för utbildningsväsendet
ännu inte föreslagen.

Det är denna sammanbindning, herr
talman, som har gjort att vi tycker att
saken bör beaktas. Varför har vi då inte
reservationsvägen yrkat bifall till motionerna?
Jo, av två skäl som är antydda
i statsutskottets utlåtande. Det ena
är att det är Kungl. Maj :t som äger besluta
om fördelningen av befogenheter

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

mellan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna
i fråga om tillsättning av tjänster
inom polisväsendet. Det andra skälet är
att frågan om tillsättningsmyndighet i
viss mån har gjorts till en förhandlingsfråga,
och Polisförbundet har inför
statsutskottets avdelning med stor skärpa
framhållit vilket avseende man fäster
vid att rikspolisstyrelsen nu blir tillsättningsmyndighet;
man vill ha tillsättningen
centraliserad.

Av dessa skäl har vi inte avgivit någon
reservation, men trots det har vi
med vårt yttrande velat fästa uppmärksamhet
på frågan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Att jag har fogat en
blank reservation till denna punkt i utskottsutlåtandet
beror på att jag delar
den tveksamhet som har kommit till uttryck
i fröken Ljungbergs inlägg.

Det är, såsom vi nyss har hört, ett par
betydelsefulla förändringar som här föreslås.
Den ena innebär att kravet på att
man skall ha genomgått assistent- och
kommissariekurs för att få tjänst i assistent-
och kommissariegraderna slopas.
Utnämning till sådan tjänst kommer i
fortsättningen att betyda att vederbörande
samtidigt blivit antagen till utbildning.
Mot det förslaget har jag inte
några invändningar; jag tror att det
finns praktiska skäl som talar för denna
anordning.

Den andra förändringen är däremot
betänklig. Den innebär att tillsättningen
av dessa tjänster flyttas från länsstyrelserna,
respektive polisstyrelserna i
de största städerna, till rikspolisstyrelsen.
Som vi nyss hört av fröken Ljungberg
är det inte riksdagen som skall besluta
i denna fråga, men jag tycker ändå
att vi har anledning att säga vår mening.

För min del känner jag en betydande
tveksamhet inför det steg som här tas.
Principbeslutet om polisens förstatligande
fattades ju 1962. När man läser
igenom utredningsbetänkandet som låg

till grund för beslutet och när man studerar
propositionen och utskottsutlåtandet
får man ett starkt intryck av att
det ansågs mycket angeläget att åstadkomma
en sådan fördelning av kompetensen
mellan rikspolisstyrelsen och de
centrala organen, att vi inte skulle få
ett centralt styrt polisväsende här i landet.
Utredningen framhöll bl. a. att ett
statligt polisväsende hade vissa avigsidor
och att inrättandet av ett centralt organ,
låt vara med begränsade befogenheter,
kunde befaras medföra ökad byråkratisering.
Det borde emellertid enligt
utredningens mening vara möjligt
att väsentligt reducera dessa olägenheter.
»Detta kan ske», hette det i betänkandet,
»genom en långtgående decentralisering
i såväl rent administrativt
hänseende som med avseende å själva
polisverksamheten och genom en stark
begränsning av ett blivande centralorgans
befogenheter.»

Det är en ganska viktig reservation
som utredningen sålunda gjorde. I proposition
nr 178 framhölls att det centrala
organet bör ha till uppgift att fortlöpande
meddela allmänna råd och anvisningar
om hur polisväsendet skall utövas
och att från rikssynpunkter öva
tillsyn över polisväsendet och dess anordningar.
Men departementschefen betonade
att tyngdpunkten i polisledningen
borde förläggas till länsplanet, och
detta ställningstagande ledde enligt
hans mening till att det centrala organet
inte borde vara chefsmyndighet i
egentlig mening. Utskottet framhöll också
att tyngdpunkten i polisledningen
borde vara förlagd till länsplanet och
att den centrala polismyndighetens
verksamhet huvudsakligen borde vara
inspekterande, rådgivande och samordnande.
Det var samma tankegångar
som återkom 1964, när beslutet om polisväsendets
organisation fattades. Även
då användes formuleringen att rikspolisstyrelsens
verksamhet huvudsakligen
borde vara inspekterande, rådgivande
och samordnande.

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Det är klart att det går att anföra vissa
skäl för att de tjänster som det här
är fråga om skall tillsättas centralt. Men
en annan fråga är, om förslaget överensstämmer
med de principer som riksdagen
fastställde då polisen förstatligades.
Om man flyttar ifrågavarande befogenheter
från länsstyrelsen till rikspolisstyrelsen
innebär det ändå en viss
förskjutning av inflytandet från de regionala
organen till det centrala organet
och i någon mån rubbas härigenom
den fördelning av befogenheterna som
betraktades så angelägen då riksdagsbeslutet
fattades.

Det kan väl sägas att den förändring
som nu sker inte är så betydelsefull
och att olägenheterna därför måste bli
små. Det är alltid så vid centraliseringar
att om man bara varje gång tar tillräckligt
små steg kan man med visst fog
påstå att varje steg är ganska ofarligt.
Jag tror ändå att det finns anledning
att i detta sammanhang allvarligt varna
för en fortsättning i samma rörelseriktning.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i de anföranden
som hållits av fröken Ljungberg
och herr Gustafsson i Skellefteå,
men jag vill ändock foga några kommentarer
till de principiella frågor som
dessa talare har tagit upp.

Yi var ju rädda för att förstatligandet
av polisväsendet skulle medföra att
vi skulle kunna få ett starkt centralt poliskommando
här i landet med alla de
risker som det enligt erfarenheter från
andra länder kan medföra. Yi visste
också att vi hade att slå vakt om mycket
av värde i fråga om regionala och lokala
erfarenheter hos länsstyrelserna och de
lokala polischeferna och att det fanns
risk för att dessa erfarenheter skulle
kunna tappas bort vid förstatligandereformen,
om beslutsfunktionerna ändrades
i riktning mot ett centralt kommando.

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

Utvecklingen efter förstatligandet har
hittills inte varit särskilt oroväckande
i dessa avseenden, men vi kan dock
konstatera att de befogenheter som ligger
hos länsstyrelserna och länspolischeferna
har minskat. I vissa fall har
det lett till en högre grad av effektivitet
och rationalisering. Vi kan tänka på sådana
aktiviteter från polisens sida som
den samordnade trafikövervakningen
vilken sträcker sig över flera län; såsom
bilister har vi många gånger kunnat
konstatera att denna samordning är effektiv
och bra. Vi kan också peka på de
koncentrerade insatser i spaningsarbete
rörande grova brott, insatser som —
såsom vi helt nyligen har sett exempel
på — ger bättre och snabbare resultat.
Men fördenskull får vi inte glömma att
även dessa stora pådrag har nackdelar
i släptåget. Det har omvittnats från länspolischefer
i flera län att de samordnade
trafikövervakningskampanjerna
drar så mycket personal både under den
tid kampanjen varar och efteråt på
grund av den övertid som måste kompenseras,
att även mycket elementära
säkerhets- och övervakningsuppdrag
har måst eftersättas.

Detta ger naturligtvis lätt en känsla av
att man i länsstyrelserna och på länspolisnivån
har blivit ställd vid sidan
om, och det har inte någon god psykologisk
effekt. Jag tror inte det är någon
överdrift att säga, att det inte finns någon
länsstyrelse här i landet där man
inte med oro ser på denna utveckling
och där det inte förekommer missnöje
med koncentrationen av makten till det
centrala poliskommandot i Stockholm.

Nu vill motionärerna att man skall
sätta stopp för denna utveckling. Jag
har full förståelse och sympati för detta
krav. I motionen framhålles att man i
varje fall bör stoppa denna utveckling
i avvaktan på länsförvaltningsutredningens
förslag. Utskottet säger emellertid
-—■ jag citerar: »Enligt vad utskottet
erfarit torde länsförvaltningsutredningen
inte komma att beröra sådana

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

kompetensfrågor---—.» En ledamot

av utredningen, som tillika är en framstående
och aktad ledamot i denna kammare,
har emellertid i fråga om länsförvaltningsutredningens
uppgifter helt
motsatt åsikt.

Det finns således starka skäl för motionärernas
yrkande, och detta så mycket
mera som just tillsättnings- och befordringsärenden
är mycket beroende
av lokalkännedom, personalkännedom
och vetskap om olika befattningshavares
möjligheter att samarbeta. Detta borde
naturligtvis logiskt leda till att jag
yrkar bifall till motionen. Men eftersom
det är, såsom också framhållits av fröken
Ljungberg, Kungl. Maj :t som fördelar
beslutsfunktionerna mellan regering
och länsstyrelserna skall jag inte göra
detta utan inskränker mig till att uttala
att jag finner det angeläget, att Kungl.
Maj :t slår vakt om och befäster polisorganisationens
regionala och lokala
förankring ute i länen, att man undviker
en ytterligare koncentration av makt
till det centrala poliskommandot i
Stockholm och att man i alla sammanhang
eftersträvar att ta vara på de lokala
erfarenheter och den ambition och
ansvarskänsla inför dessa uppgifter
som finns hos länsstyrelser och länspolischefer.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag blev verkligen glad
över att höra de tidigare talarnas synpunkter
om den aversion som kan finnas
mot, som herr Turesson uttryckte
det, ett centralt poliskommando.

Jag tillhörde de riksdagsledamöter
som i utskottsarbetet och andra sammanhang
var motståndare till förslaget
om ett förstatligande av polisverksamheten.
Även om det i slutomgången blev
enighet verkade jag på olika sätt för att
förhindra vad som här karakteriserats
som ett centralt poliskommando.

Jag har emellertid mycket svårt att

se vad den frågan har att göra med
den sak det här gäller. Jag har sett
ärendet från den utgångspunkten att
det avser den praktiska handläggningen
av frågor angående tillsättning av assistent-
och kommissarietjänster. Man
kan väl säga att dessa tjänster i realiteten
tillsattes centralt även tidigare,
eftersom det var styrelsen för polisskolan
som tog ut elever till denna utbildning.
Det utbildades då fler personer
än de tjänster som sedermera tillsattes
i respektive län, och vi fick alltså
ett överskott. Nu skall uttagningen
till tjänsterna ske först och utbildningen
sedan, men i sak har det inte blivit
någon förändring.

Jag har därför mycket svårt att förstå,
att den föreslagna åtgärden på något
sätt skulle öka polisens möjligheter
att upprätta en form av centralt poliskommando.
Skulle jag hysa den ringaste
misstanke härom, skulle jag varmt
verka för att förhindra detta. Det finns
ingenting som jag personligen är så
obehagligt berörd av som maktkoncentration,
speciellt på sådana här områden.

Vi har alltså inom utskottet sett det
hela som en praktisk åtgärd, och jag
tror inte att man, som fröken Ljungberg
gjorde, bör tolka den som en förhandlingsfråga
bara därför att polisförbundet
har fått uttala sin mening. Polisförbundet
har visserligen bedömt saken
ur de anställdas synpunkter, men jag
tror inte att förbundet betraktat den
som en lönefråga -—■ något som man
möjligen kan få ett intryck av då ärendet
beskrivs som en »förhandlingsfråga».

Vad beträffar länsförvaltningsutredningens
arbete är det naturligtvis litet
obehagligt att behöva säga att jag tror
på det som utskottet skrivit, när jag vet
att den högt ärade och — som herr
Turesson sade -— framstående ledamoten
av denna kammare herr Cassel råkar
ha en annan mening än den statsutskottets
majoritet givit till känna. Men

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

vi har hos utredningens sekreterare försäkrat
oss om att det förhåller sig så
som vi skrivit. Detta har varit utgångspunkten
för vår bedömning, och vår
skrivning har vi alltså försiktigtvis kollationerat
genom sekretariatets försorg.
Jag kan sålunda försäkra, att denna
skrivning överensstämmer med den information
som vi fått tjänstevägen. Att
enskilda ledamöter har en annan tolkning
må vara deras ensak; vi har ingen
anledning att ifrågasätta riktigheten av
upplysningen att sådana här frågor inte
kommer att beröras av länsförvaltningsutredningen.

Det är dessa skäl som ligger bakom
vårt ställningstagande, och med det anförda,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman säger att
det här gäller en praktisk åtgärd, som
egentligen inte förändrar kompetensförhållandet
mellan den centrala polisstyrelsen
och länsstyrelserna.

När principbeslutet fattades var man
ändå, såvitt jag förstår och som jag
tidigare påpekat, fullständigt enig om
att åstadkomma en fördelning som innebar
att vi icke fick ett centralt lett
polisväsen. För att åstadkomma detta
drog man upp riktlinjerna för vilka befogenheter
rikspolisstyrelsen skulle ha
och vilka befogenheter som skulle tillkomma
det regionala organet. Man betonade
också, som jag nyss påpekade,
att rikspolisstyrelsens uppgift framför
allt skulle vara inspirerande, rådgivande
och samordnande. Det är inte fråga
om annat än att det föreliggande förslaget
medför en förändring av de uppdragna
gränserna. Att denna förändring
inte är stor och att den inte i och
för sig behöver medföra några faror
är jag på det klara med, men åtgärden
innebär ett steg i en riktning som vi
finner betänklig. Det är därför anledning
att varna för åtgärden.

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

Herr Bergman tog inte upp frågan,
huruvida åtgärden överensstämmer med
det principbeslut angående förstatligande
av polisväsendet som riksdagen
fattat. Jag är av den meningen, att den
inte gör det.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Eftersom jag åberopats
i denna debatt, vill jag bara framhålla
att länsförvaltningsutredningen, som nu
nästan är färdig med sitt arbete — det
har varit mycket långvarigt och besvärligt
— och som håller på att trycka sitt
betänkande, har haft som en central
uppgift att göra den mycket känsliga
avvägningen mellan centrala och regionala
organ. Det gäller alltså inte bara
polisen utan en hel rad myndigheter,
bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
etc. — Jag skulle kunna hålla
på hur länge som helst att räkna upp
myndigheter som har dels en central
förvaltning i Stockholm, dels regionala
organ ute i landet. Att göra avvägningar
mellan dessa olika organs kompetens
har varit en mycket svår och viktig
uppgift för oss. I det sammanhanget
har vi också sökt fastställa hur sambandet
skall utformas mellan det centrala
regionala organet, som vi tänker
oss fortfarande skall vara länsstyrelsen,
och specialorganen. Vad som är särskilt
viktigt i det sammanhanget är just
polisens ställning.

Flertalet av utredningens ledamöter
har varit helt på det klara med •— det
har dock funnits en dissenter i utredningen,
tillika aktad ledamot av denna
kammare — att man icke får försvaga
sambandet mellan polisen och det centrala
civila organet i länet, nämligen
länsstyrelsen. Det förslag som nu lagts
fram skulle utan tvivel innebära ett steg
i riktning mot en centralisering av polisen
och en försvagning av sambandet
mellan polisen och det centrala civila
organet, länsstyrelsen. Vi har ansett att
man inte bör ta ett sådant steg, i varje

40 Nr 10 Onsdagen den 1 mars 19G7 fm.

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m. m.

fall inte utan att låta en arbetande utredning
på området, vilken är praktiskt
taget färdig med sitt arbete, komma
till tals.

Vid föredragningen inför avdelningen
i statsutskottet var rikspolischefen närvarande,
om jag är rätt underrättad.
Jag har i all blygsamhet framställt en
förfrågan, huruvida det inte hade varit
lämpligt att också ordföranden i länsförvaltningsutredningen
tillkallats och
fått framföra utredningens synpunkter
på problemet. Det har man av någon
anledning förvägrat honom.

Det må vara formellt riktigt att —
som man säger — just dessa frågor angående
utnämningar i olika grader och
kallandet till utbildning av olika befattningshavare
inom polisen icke är
föremål för länsförvaltningsutredningens
funderingar. Men att det är en
central uppgift för utredningen att ta
ställning till hur polisens centrala regionala
ledning skall kunna harmoniseras
med den centrala civila ledningen
i länet står utom allt tvivel.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Cassel sade att utredningen inte
kommer att syssla med fördelningen
mellan rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen
av befogenheterna att tillsätta sådana
här tjänster. Jag är tacksam för
att han sålunda verifierade att utskottets
utlåtande på den punkten är korrekt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 15—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Polisverket: Särskild polisverksamhet

för hindrande och uppdagande av brott
mot rikets säkerhet m. m.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 4, punkt

B 6, s. 39 och 40), föreslagit riksdagen
att till Polisverket: Särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m. m. för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 21 250 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (1:8) och den andra inom
andra kammaren av herr Hermansson
in. fl., (11:9), hade hemställts att riksdagen,
till dess ökad kunskap vunnits
om medlens användning, måtte avslå
Kungl. Maj:ts begäran om ett förslagsanslag
av 21 250 000 kr. under förevarande
punkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 8
och II: 9 till Polisverket: Särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 21 250 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! 21 250 000 kronor är
onekligen mycket pengar. Det är den
summa som föreslås i statsverkspropositionens
bilaga 4 under punkten B 6.
Pengarna skall användas för särskild
polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av brott mot rikets säkerhet
m. m., d. v. s. de skall användas av
säkerhetspolisen eller, förkortat, SÄPO.

SÄPO:s verksamhet har ju tidigare
varit uppe till debatt i denna kammare.
Vid dessa debatter har vi förgäves försökt
förmå justitieministern att besvara
frågan huruvida säkerhetspolisen bl. a.
upprättar åsiktsregister. Justitieministern
har varken bekräftat eller förnekat
detta. Han har helt enkelt vägrat att här
i kammaren lämna upplysningar om
grunderna för SÄPO:s verksamhet.

I statsverkspropositionen skriver de -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm. Nr 10

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m. m.

partementschefen: »En redogörelse för
innebörden av förslagen bör med hänsyn
till ärendets natur inte ingå i statsrådsprotokollet.
Ytterligare upplysningar
bör i stället ges vederbörande riksdagsutskott.
»

Såvitt jag är rätt informerad har
emellertid inte ens detta skett. Det är
möjligt att en avdelning inom statsutskottet
har fått en redogörelse, men
en avdelning inom ett utskott är inte
detsamma som ett riksdagsutskott. Hur
vi än vrider och vänder på denna fråga
står det klart att majoriteten av riksdagens
ledamöter inte har erhållit de
informationer och sakupplysningar,
som de i egenskap av riksdagsmän borde
ha innan de beslutar om en så betydande
utgift som 21 250 000 kronor.

Här uppstår en mycket intressant fråga:
Kan riksdagsmännen med ansvar för
sitt uppdrag besluta om utgifter för en
verksamhet, som majoriteten av dem
inte känner till, och sålunda göra det
endast på grundval av vad en handfull
människor försäkrar att pengarna skall
användas till? Om så är fallet, är det
verkligen inte stort förtroende regeringen
har för riksdagen och dess ledamöter.
Vi här i riksdagen måste väl
anses förpliktade att grundligt pröva av
Kungl. Maj :t framställda förslag rörande
statsverkets tillstånd och behov, och
en sådan prövning måste förutsätta kunskap
om de ändamål vartill begärda
anslag utnyttjas.

Gör vi nu det? Den avdelning som
handlagt denna fråga består av ett tjugotal
ordinarie ledamöter och suppleanter.
Alla vi andra vet ingenting om saken.
Utskottet skriver: »Utskottet, som
inhämtat upplysningar om innebörden
av Kungl. Maj :ts förslag, avstyrker motionerna
I: 8 och II: 9.» Det är allt.

Om vi emellertid utgår ifrån att vi
måste ha kunskap om dessa ändamål
och att uppgifter inte har lämnats riksdagens
ledamöter rörande innebörden
av de förslag som ställts under punkt

B 6, Polisverket, och då vederbörande
statsråd har vägrat att här i kamrarna
lämna upplysningar om grunderna för
denna verksamhet samt då det finns
skäl anta att berörda verksamhet i vissa
stycken står i strid mot regeringsformens
§ 16, har vi från kommunistiskt
håll i motionerna 1:8 och 11:9 yrkat
avslag på Kungl. Maj:ts begäran om ett
förslagsanslag på 21 250 000 kronor under
punkten B 6, Polisverket.

Herr talman! Jag vill här kraftigt understryka
att vi i kommunistiska partiet
är fullt införstådda med myndigheternas
skyldighet att vidta åtgärder
som är nödvändiga till försvar för det
demokratiska statsskicket och vårt
lands nationella oberoende samt att
myndigheterna måste erhålla medel för
denna verksamhet. Vår principiella
ställning är sålunda klar. Vårt avslagsyrkande
handlar inte heller om detta.
Vad vi är motståndare till och ifrågasätter
är att anslag beviljas till en verksamhet,
som riksdagen och dess enskilda
ledamöter inte är tillfredsställande
informerade om, en verksamhet
som vi har skäl anta strider mot regeringsformens
§ 16.

För att ytterligare i någon mån styrka
min argumentation vill jag erinra om
de avslöjanden som nyligen gjorts rörande
den amerikanska säkerhetstjänsten.
Vi har alla reagerat mycket starkt
mot de metoder som där kommit till
användning. Utan att i något avseende
påstå att den svenska säkerhetspolisen
använder samma metoder i sin verksamhet
— jag känner inte till vad den
har för metoder; jag har inte blivit
informerad därom — kvarstår det faktum
att utan utförlig redogörelse för
dess verksamhet och metoder vet vi
som riksdagsmän ingenting om den
svenska säkerhetspolisens sätt att arbeta.

Jag skall här inte ingå på fall som
tidigare har varit uppe till behandling
i denna kammare. I stället skall jag

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande
rikets säkerhet m. m.

erinra om en intervju som tidningen
Expressen hade med en svensk riksdagsman
den 17 januari i år, en riksdagsman
som tillhör den utskottsavdelning
som handlagt denna fråga. Han
sade bl. a. följande: »Konflikten mellan
experter och politiker finns i många
frågor i riksdagen just nu. Konflikten
beror på: 1) Experterna föreslår förträffliga
saker, men ofta dyra. 2) Politikerna
förstår inte allt vad experterna
säger, men är ekonomiskt ansvariga inför
sina väljare och skattebetalarna. 3)
Det kan skapa en spänning. Politikerna
tror inte på experterna, experterna föraktar
politikerna.»

Jag skall, herr talman, inte göra andra
reflexioner i anledning av denna intervju
— även om det hade varit intressant
— än att nog måste politikerna,
enkannerligen riksdagsmännen,
beväpna sig med ett större vetande och
inte enbart förlita sig på experter och
expertis, exempelvis i den fråga jag här
talar om, innan de går att fatta beslut
om stora utgifter. Det borde inte få
vara så, att en handfull experter bestämmer
över riksdagen och dess beslut,
alldeles särskilt som den svenska
säkerhetspolisen och dess verksamhet är
föremål för en omfattande offentlig kritik
och då dessutom en parlamentarisk
utredning arbetar för att finna en bättre
ordning i denna mycket ömtåliga
verksamhet.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 9 av herr Hermansson in. fl., som
är likalydande med motionen 1:8 av
herr Werner.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill först erkänna
att jag ifrågasätter själva syftet bakom
den motion som herr Hermansson och
hans partikamrater står för. Den omständigheten
att det av naturliga skäl
inte går att öppet diskutera den svenska
säkerhetstjänstens arbete i olika detal -

och uppdagande av brott mot

jer utnyttjar motionärerna för att misstänkliggöra
detta arbete. Herr Nilsson
i Gävle sade visserligen att det kommunistiska
partiet var införstått med att
myndigheterna behövde vidta åtgärder
för att skydda vårt oberoende och det
demokratiska statsskicket och att han
också var inställd på att myndigheterna
skulle få resurser för att fullgöra den
verksamheten. Men den går inte att
upprätthålla, om den skall öppet diskuteras
på det sätt som herr Nilsson
vill — och det är herr Nilsson fullt
medveten om.

Vi hade här i höstas en debatt i anledning
av en interpellation som herr
Hermansson framställt till justitieministern.
Efter den debatten borde, tycker
jag, interpellanten och hans vänner ha
fått tillräckligt underlag för att inte
göra gällande, att de nu är så okunniga
att de inte kan ge säkerhetstjänsten de
medel som behövs.

Trots att herr Nilsson i Gävle uttalat
sin anslutning till de demokratiska principerna
och det demokratiska statsskicket
skulle jag vilja, liksom skedde
här i höstas, starkt stryka under att en
demokrati som inte är beredd att — och
inte vill -—- vidta alla nödvändiga åtgärder
för att skydda sig inte är värd
att kallas demokrati. De värden som
ligger bakom det demokratiska statsskicket
och de grundläggande fri- och
rättigheter som uppbär detta statsskick
är så väsentliga att ingen borde ifrågasätta
nödvändigheten av att ha högsta
möjliga beredskap då det gäller att
skydda det såväl mot yttre fiender som
mot angrepp på den inre fronten. Även
bortsett härifrån innebär den alliansfria
ställning som Sverige intar att vi
förpliktar oss att inte tolerera en ohejdad
underrättelseverksamhet inom vårt
lands gränser.

Vad som försvårar detta slags försvarsverksamhet
och också gör det tacksamt
för dem som vill misstänkliggöra
den är att verksamheten i en demo -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm. Nr 10

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m. m.

krati måste bedrivas på sådant sätt att
demokratiens egna spelregler inte sätts
ur funktion. Verksamheten får med
andra ord inte utövas så, att den bryter
mot de demokratiska värderingar och
rättigheter som den i själva verket skall
skydda.

Och det underlättar sannerligen inte
lösandet av en i och för sig vansklig
uppgift att man härvidlag har att göra
med motståndare som själva sätter sig
över dessa värderingar och har en annan
syn på demokratien och dess spelregler
än vi övriga. Det är just dessa
motståndare som så gärna åberopar de
demokratiska rättigheterna i sina angrepp
och därvid till det yttersta drar
fördel av den pressfrihet och den rätt
till öppen debatt som inte förekommer
i länder som har en annan syn på folkstyrets
innebörd än vi.

De senaste årens systematiska angrepp
mot säkerhetspolisen och dess
metoder är tydligen inte något som
växt fram av sig självt. Det förefaller
mindre vara fråga om en spontan aktivitet
än om en målmedvetet organiserad
verksamhet som ingår i den ideologiska
kampen mellan olika åsiktsriktningar.
Sådana kampanjer har som bekant bedrivits
tidigare, inte minst åren efter
andra världskrigets slut. I det hårda
kalla krig som då fördes förelåg liknande
tendenser i flertalet av de västeuropeiska
länderna. Dessa kampanjer fick
dock ett brått slut efter Pragkuppen,
efter oroligheterna i Östtyskland och
efter det som inträffade i Ungern. Då
fanns det inte längre grogrund för sådana
kampanjer. Men nu, när allt fler
tycks skönja tecken till avspänning, har
jorden åter luckrats upp för en aktivitet
som är inriktad på att misstänkliggöra
det beredskapsarbete som bedrivs. Det
har på nytt blivit modernt att sätta i
gång sådan här verksamhet.

Sverige utgör i dag ett tacksamt fält
för omvärldens underrättelsetjänst. Vårt
land ligger mellan två block, vilkas mot -

sättningar långtifrån utjämnats. Det är
ett neutralt land med högt utvecklad
industri som bjuder mycket av intresse
och värde för dem som vill bedriva
industrispionage eller annan form av
spionage. Och vi har i vårt land ett
mycket stort antal flyktingar från tidigare
fria länder, flyktingar som kan
tänkas erbjuda ett potentiellt verksamhetsområde
för dem som vill skaffa sig
kontaktpunkter här hos oss. Vi har alltjämt
ett respektingivande försvar som
det kan ligga i omvärldens intresse att
utforska och kartlägga och som dessutom
bygger på tekniskt kunnande och
teknisk utveckling inte bara i vårt land
utan också i andra länder. Åtskilliga
värdefulla slutsatser skulle av utländsk
underrättelsetjänst kunna dras med utgångspunkt
från organisation och materiel
inom det svenska försvaret. Det är
därför inte märkvärdigt att ifrågavarande
aktivitet i dag är hög.

Statsutskottets tredje avdelning har
naturligtvis i år liksom tidigare bildat
sig en egen uppfattning om det berättigade
i det anslagskrav som här framställts
av Kungl. Maj :t. Att herr Nilsson
i Gävle kritiserar vårt tillvägagångssätt
måste bero på okunnighet om hur statsutskottet
arbetar. All förberedande utredning,
alla hearings, alla diskussioner
äger de facto rum i avdelningarna —
plenum tjänar i stort sett till att vara
forum för en samlande debatt och att
fatta de avgörande besluten. Det är
alltså till avdelningarna som den politiska
verksamheten koncentreras.

I tredje avdelningen har vi hört representanter
för både departementet
och berörda gren av polisverksamheten.
Jag tror jag vågar påstå att ingen av
avdelningens ledamöter och suppleanter
efter de upplysningar som vi därvid
har fått är tveksam om behovet av de
medel som har äskats. Tvärtom är vi
nog på det klara med att det i åtskilliga
fall skulle behövas ytterligare resurser,
och yrkanden i den riktningen har som

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och
rikets säkerhet m. in.

bekant också tidigare gjorts av riksdagen,
senast vid behandlingen av Wennerströmaffären
för några år sedan.

När man försöker göra klart för sig
vad det här är fråga om får man, herr
talman, en rätt skrämmande bild av en
oerhört intensiv underrättelseverksamhet
från utomstående länder, som försöker
bygga upp ett nät av kunskapsförmedlare
hos oss. Det är, som jag
sade i början av detta anförande, icke
möjligt att i en öppen debatt här i kammaren
gå in på dessa frågor utan att
skada den beredskapsverksamhet som
härvidlag pågår, men jag kan försäkra
kammarens ledamöter att i varje fall
tredje avdelningens medlemmar är
övertygade om att denna verksamhet
är nödvändig och att den behöver de
resurser som har påyrkats.

Jag skall, herr talman, ta upp tiden
med att nämna ett enda bland flera
exempel på hur intensivt vi är utsatta
för uppmärksamhet från främmande
länder. Jag känner detta exempel personligen.
Det rör en flykting, som kom
hit i början av 1940-talet från ett nazistiskt
fångläger i en öststat. Han byggde
här i Sverige upp en ny existens, han
lärde sig svenska, han blev svensk medborgare,
han gifte sig och fick barn.
Han blev med andra ord en av oss.
Hans gamla mor i den öststat från vilken
han kom låg på dödsbädden och
ville innan hon dog gärna se sonen och
sina barnbarn. Han trodde att riskerna
att återvända nu efter 25 år var borta
och begav sig till ifrågavarande land.
Omedelbart efter sin ankomst dit blev
hän kontaktad av vederbörande stats
polismyndighet, som gjorde klart för
honom att han fortfarande var att betrakta
som denna stats medborgare —
och icke bara han utan hela hans familj.
För att ge eftertryck åt de krav
man ställde på honom redovisade man i
detalj vad han hade gjort från den dag
han kom till Sverige till den dag man
nu satt och förhörde honom i denna

uppdagande av brott mot

östliga stat. Man kunde tala om för honom
i vilka städer han hade varit, vilka
kontakter och vilka arbeten han hade
haft och vad han hade gjort under
olika tider månad för månad — en fullständig
redogörelse för allt som han
hade sysslat med under 25 år. Så begärde
man att han, när han kom tillbaka
till Sverige, skulle engagera sig
för underrättelseverksamhet för sitt
gamla hemlands räkning, och man specificerade
vilka personer och myndigheter
han särskilt skulle koncentrera
sig på och vilka uppgifter man ville att
han fortlöpande skulle lämna. Det var
fråga om en regelrätt utpressning, och
hans möjligheter att komma tillbaka till
Sverige med sin familj var i hög grad
beroende av hur han ställde sig till de
krav som riktades mot honom. Jag
skall inte avslöja vad som hände och
hur han bär sig åt för att komma åter
till Sverige.

Jag har nämnt detta exempel, som
inte på något sätt är enastående, bara
för att visa hur lätt det ändock är för
utländsk underrättelsetjänst att följa
vad som sker i detta omisstänksamma
land Sverige, trots att vi har en skickligt
arbetande säkerhetstjänst. I själva verket
skulle den svenska säkerhetstjänsten
behöva ökade resurser för att kunna ingripa
just mot denna typ av verksamhet,
för att skydda människor mot denna
sorts utpressning — människor som
i dag är lika goda svenska medborgare
som någon av oss andra. Säkerhetstjänsten
har emellertid icke tillräckliga resurser
för att kontinuerligt följa vad
som händer i detta avseende utan är
tvungen att koncentrera sig på verksamhet
som är mera direkt riktad mot
Sverige och svensk säkerhet.

Herr talman! Naiviteten och blåögdheten
hos många svenskar när det gäller
att verkligen bedöma vad som sker
på detta område är ibland nästan obegränsad.
Många av säkerhetstjänstens
kritiker — kanske t. o. m. flertalet —

Nr 10

Onsdagen den 1

Polisverket: Särskild polisverksamhet fi

rikets säkerhet m. m.

bärs utan tvivel upp av ett klart demokratiskt
patos och säkerligen också av
sanningslidelse. Just den bristande öppenhet
som karakteriserar denna verksamhet
och som måste karakterisera
den ger naturligtvis utrymme för en
viss misstänksamhet. Det är just de förhållanden
som hem Nilsson i Gävle och
hans vänner utnyttjar när de går till
angrepp mot de tjänstemän, mot de
myndigheter och mot det system som vi
har byggt upp här i landet, inte för att
registrera oförvitliga medborgare utan
för att garantera och skydda vår yttre
säkerhet och ett fortsatt demokratiskt
samhällsskick i vårt land.

Det var, herr talman, framför allt
säkerhetspolisens register som diskuterades
i interpellationsdebatten i höstas,
och det finns därför ingen anledning
för mig att göra något tillägg till
de upplysningar som justitieministern
då lämnade. Jag vill emellertid ändå
påminna om att lika väl som den vanliga
polisen måste lägga upp spaningsregister
för att klara sin verksamhet,
lika väl eller kanske än mer behövligt
är det att lägga upp register inom säkerhetspolisen.
Utan sådana spaningsregister
skulle t. ex. Handenmorden inte
ha kunnat klaras upp, och utan spaningsregister
hos säkerhetspolisen skulle
Wennerströmaffären inte ha bringats
till sin lösning. Det är fråga om spaningsregister,
det är icke fråga om ett
register över misstänkta, det är icke
ett belastningsregister, det är icke ett
register över politiska åsikter. Det må
räcka med att säga det. I övrigt vill jag
hänvisa till den orientering som justitieministern
gav herr Hermansson i
interpellationsdebatten i höstas och till
de uppgifter som finns att utläsa i gällande
författningar.

Herr talman! Jag medgav i början av
detta inlägg att en demokrati naturligtvis
ställs inför svårigheter när det gäller
att avgöra hur långt en övervakningsverksamhet
skall bedrivas utan

mars 1967 fm.
hindrande och uppdagande av brott mot

risk för att demokratiska principer sätts
ur kraft. Avgörande är, såvitt jag förstår,
därvid att verksamheten är grundad
på lag och författning som statsmakterna
har Öppet debatterat och på
vederbörligt sätt antagit i demokratiska
former och att tillräcklig parlamentarisk
insyn kan utövas över att dessa författningar
också efterleves. Såvitt jag
förstår finns det ytterligt få länder även
bland de västliga demokratierna — vi
skall inte tala om öststaterna i det här
sammanhanget — som har en så långtgående
parlamentarisk insyn som vi
har i vårt land och där man verkligen
bär ställt upp så vittgående säkerhetsgarantier
som det över huvud taget är
möjligt för att skydda de grundläggande
demokratiska principerna. I rikspolisstyrelsen
sitter fem riksdagsledamöter.
De har möjlighet att i detalj följa
arbetet. Justitiekanslern och justitieombudsmannen
följer också fortlöpande
vad som sker, och i den parlamentariska
nämnd som nu arbetar under talman
Strand följer man också vad som
sker. Där överväger man, om det är
möjligt, att ytterligare stärka de garantier
som vi alla anser bör upprätthållas
beträffande denna verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Lothigius (h).

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Herr Bohman tycks ha
missförstått vad jag har sagt. För det
första har jag inte uttalat mig om huruvida
beloppet är tillräckligt eller inte.
Därom vet jag ingenting, eftersom jag
saknar information i ärendet. För det
andra har jag deklarerat att det kommunistiska
partiet för sin del i princip
är anhängare av att vi bör ha en
säkerhetspolis som med demokratiska
medel skyddar värt demokratiska statsskick
och vårt nationella oberoende.
Sedan kan herr Bohman från sitt håll

46 Nr 10 Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott

rikets säkerhet m. m.

ifrågasätta redobogenheten och ärligheten
i vår motion och i vårt talesätt.
Jag skall inte kommentera den sortens
uppträdande.

Jag har velat säga att det finns anledning
att tro att säkerhetspolisen arbetar
efter odemokratiska metoder. Menar
herr Bohman att ett demokratiskt
statsskick skall försvaras och upprätthållas
med odemokratiska metoder?

Det finns skäl anmärka att säkerhetspolisen
kränker regeringsformens § 16.
.Tåg ber att få citera: »Konungen bör
rätt och sanning styrka och befordra,
vrångvisa och orätt hindra och förbjuda,
ingen fördärva eller fördärva låta,

till liv, ära, personlig frihet --—.»

Jag understryker orden »personlig frihet».
Jag har själv upplevt säkerhetspolisens
verksamhet innan jag blev riksdagsman,
och jag kan anföra många
exempel på att den använder metoder
beträffande vilka det kan ifrågasättas
om de står i överensstämmhelse med
§ 16.

Jag anser också att detta anslag strider
mot § 58 där det står: »Konungen
låte årligen för riksdagen uppvisa statsverkets
tillstånd i alla dess delar, till

inkomster och utgifter---—•» Jag

anser att när man informerar ett tjugotal
människor i en avdelning inom ett
utskott har man inte givit riksdagsmännen
de informationer som gör det möjligt
för dem att ta ställning till ett så
betydande anslag som det här är fråga
om.

Jag skall inte gå in på frågan om spaningsregister
eller åsiktsregister. Jag
hävdar att det är ett åsiktsregister, eftersom
jag har exempel som visar detta. Vi
får emellertid en debatt härom längre
fram under riksdagen. Jag skulle kunna
anföra en råd exempel som ger anledning
till antagandet att det är ett åsiktsregister.
Men det kan inte herr Bohman
och jag klara ut nu i en kortare debatt.

Jag menar alltså att det finns skäl att
antaga att riksdagen inte kan fatta be -

möt

slut om denna summa, så länge vi inte
har fått kunskap om vad pengarna användes
till. Det är väl ändå underligt
att vi, när vi har förtroendet att bli
valda till riksdagsmän, inte visas förtroendet
att få veta hur samhällets säkerhetstjänst
arbetar. Man skulle i varje
fall kunna kalla dem som är intresserade
till ett sammanträde inom lyckta
dörrar, om andra inte bör få reda på
dessa förhållanden. Som det nu är anser
jag mig förhindrad att biträda detta
anslagsyrkande, eftersom jag inte är informerad
i frågan. Det står naturligtvis
fritt för alla riksdagsmän som litar på
utskottsavdelningen och på herr Bohmans
utsaga att fatta sina beslut i enlighet
därmed. Men då kan de hamna
i samma situation som den riksdagsman
som jag citerade. Han kände sig
dragen vid näsan på grund av expertisens
inflytande. Det är möjligt att herr
Bohman också en gång kommer att bli
dragen vid näsan, men den »näsdragningen»
kommer att kosta skattebetalarna
åtskilliga onödiga hundratal miljoner
kronor.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har nog inte missförstått
herr Nilsson i Gävle. Jag har
förstått herr Nilsson bättre än han själv
är medveten om. Det kommunistiska
partiet vill gärna ha en säkerhetspolis,
men man skall veta exakt vad denna
gör. Det innebär med andra ord att
herr Nilsson vill ha en ineffektiv säkerhetspolis
som inte kan fullgöra sina
uppgifter.

»Säkerhetspolisens metoder är odemokratiska,
de kränker regeringsformen.
» Detta är påståenden som är
slängda rakt ut i luften. Säkerhetstjänsten
arbetar efter i lag, författning och
instruktioner noga preciserade regler.
Vi har här i riksdagen antagit dessa
lagar och författningar. Konungen har
med stöd av dem utfärdat instruktioner
för säkerhetspolisen. Efter dessa för -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm. Nr 10

för hindrande och uppdagande av brott mot

Polisverket: Särskild polisverksamhet

rikets säkerhet m. m.

fattningar arbetar säkerhetspolisen. Att
deras arbete noga följer lag och författning
har riksdagen tillsatt fem parlamentariker
att kontrollera. Därtill kommer
den kontroll som utövas av JK och
JO. En sådan beskyllning, som herr
Nilsson riktar mot ämbetsmän, tjänstemän
och myndigheter vilka arbetar efter
bestämmelser som vi har antagit i
riksdagen, borde herr Nilsson ta tillbaka.

Om herr Nilsson anser sig förhindrad
att biträda anslagsyrkandet ligger det i
herr Nilssons eget skön att rösta mot
det. Men när herr Nilsson säger att det
icke förekommer att vi här i riksdagen
för olika ändamål beviljar anslag vilkas
användning vi icke känner till i
detalj, så har han fel. Till det militära
försvaret lämnas många anslag som vi
av flera skäl icke heller kan diskutera
öppet. Det lämnas också — vilket inte
minst vi inom högerpartiet har motsatt
oss — 23 miljoner kronor varje år i
partistöd utan att vi får diskutera hutpengarna
används av de partier som
mottar dem. Det vet herr Nilsson, men
det har inte hindrat honom att vara
med om att anslå pengar till partistödet.

Jag skall inte ytterligare fördjupa mig
i debatten med herr Nilsson bl. a., herr
talman, därför att jag ifrågasätter själva
syftet med herr Nilssons angrepp mot
säkerhetstjänsten.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag har inte angripit
någon enskild tjänsteman inom polisverket,
utan jag har angripit de metoder
och principer som måste ligga till
grund för verksamheten.

Dr Rydenfelt har i en bok med ett
flertal exempel visat att man använder
ett åsiktsregister. Jag skall inte anföra
de exempel som jag känner närmare
och som inte finns i Rydenfelts bok —
dem skall jag spara tills vi får en debatt
som närmare rör den saken — men nog

måste väl herr Bohman erkänna att säkerhetspolisen
omöjliggör för, jag vågar
säga samtliga kommunister i det här
landet eller för dem som råkar ha en
faster eller moster som är kommunist
eller prenumerant på Ny Dag att få
vissa tjänster och arbeten. Enligt regeringsformens
§ 16 skall man slå vakt
om den personliga friheten och säkerheten,
men här ställs betydande medborgargrupper
utanför grundlagens
skydd.

Herr Bohman kan tala hur mycket
han vill om att det demokratiska statsskicket
måste skyddas av en säkerhetstjänst
— jag har inte motsatt mig det —
men säkerhetstjänsten bör kunna arbeta
med sådana metoder att vi verkligen
kan tala om att det råder demokrati
i landet, och jag ifrågasätter att vi nu
kan göra det.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
vår motion.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
bryter min föresats att inte fortsätta
debatten, men jag blev provocerad på
en punkt där jag tror det är nödvändigt
att skapa ytterligare klarhet.

Det är inte rätt som herr Nilsson i
Gävle gör gällande att säkerhetspolisen
hindrar herr Nilsson och systrar,
svågrar och mostrar och allt vad det
var från att få olika tjänster. Jag trodde
att herr Nilsson kände till att vi har
författningar som reglerar anställningsvillkoren
för några särskilt viktiga nyckeltjänster
i samhället det gäller
försvaret, polisen och några andra områden.
Riksdagen har varit med om att
föreskriva, att vissa villkor skall vara
uppfyllda av den som skall få befattningar
på dessa områden.

Säkerhetspolisen har inte ett skvatt
att göra med den prövning som vederbörande
myndighet utövar, huruvida
en sökande har de kvalifikationer som
gällande instruktioner och författning -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

ar föreskriver. Däremot kan säkerhetspolisen
lämna uppgifter till myndigheten,
men de uppgifterna lämnas endast
efter kontroll och medgivande av två
ledamöter av rikspolisstyrelsen. Sådana
uppgifter ur spaningsregistret vidarebefordras
utan något som helst omdöme,
utan någon som helst kommentar
eller rekommendation. Två riksdagsmän
avgör varje gång, om uppgifterna
som sådana skall få lämnas. Sedan har
myndigheten själv att på grundval av
de instruktioner som gäller för den avgöra,
om vederbörande skall få anställningen
eller inte.

Om herr Nilsson vill kritisera detta
förfarande — vilket man naturligtvis
kan göra — vore det bättre om han tog
upp till debatt huruvida vi bör ställa
speciella krav på medborgarsinne och
annat på vissa typer av befattningshavare
i nyckelyrken. Vi har emellertid
alla varit överens om att vi måste göra
det. I dessa sammanhang har säkerhetstjänsten
därför ingenting annat att
göra än att lämna ut uppgifterna efter
denna verkligt hundraprocentiga kontroll
från parlamentarikernas sida.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Herr Bohman vidhåller
alltså att det räcker att ett 20-tal riksdagsmän
är informerade om detta, och
han menar att vi andra riksdagsmän kan
lita på herr Bohman och de andra 20.
Men hur skall de riksdagsmän som inte
är informerade kunna veta att anslaget
används på rätt sätt? Vilken garanti
finns det för att det används på rätt
sätt? Det kan väl inträffa samma olyckor
hos oss som för CIA i Amerika,
eller står vi utanför varje sådan möjlighet?
Borde inte riksdagsmännen kräva
litet mer information om ett anslagsyrkande? Sedan

kunde jag erinra herr Bohman
om att jag en gång framställde en interpellation
angående eu yngling som ville
bli polis men inte fick bli det därför
att hans föräldrar var kommunister. Jag

talade då med rikspolischefen och
landsfogden i Gävleborgs län, och vi
gjorde om ansökan. Ynglingen var godkänd
för antagning till polisskolan, men
hur vi än försökte fick vi aldrig tag
på vederbörande förrän överklagningstiden
var ute. Man rekommenderade
ynglingen att söka till samtliga polisdistrikt,
men eftersom han hade förvägrats
att bli polis i två distrikt förstod
vi att det var ganska meningslöst.

Jag har sysslat en del med sådana
här fall. Jag vet sålunda att det är oerhört
svårt att få något grepp om vad
som avgör, om den ene eller andre skall
få en tjänst exempelvis inom polisen.
Jag känner en sjöman som seglade under
hela kriget och som nu sökte en
befattning som vakt vid hamnen i
Gävle men inte fick bli det. Jag känner
en järnvägstjänsteman som har
guldmedalj för långvarig och trogen
tjänst men som heller inte fått bli vaktman
därför att han är kommunist.

Ni förnekar att det finns ett åsiktsregister.
Bekräftar inte dessa fall att
det finns ett åsiktsregister? Man kan
ju inte gärna vara godkänd som statstjänsteman
i det ena fallet men inte i
det andra.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:8
och II: 9; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt B 8, s. 40
—45) föreslagit riksdagen att till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 456,2 milj. kr., därav 105

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

milj. kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang liade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. (1:206) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (11:265), i vilka hemställts
att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att rikspolisstyrelsen finge i uppdrag
att uppgöra en treårsplan för personalupprustning
av polisen och att förslag
på grundval av denna plan förelädes
nästa års riksdag;

b) anvisa medel för inrättande av
50 polistjänster utöver vad som föreslagits
av Kungl. Maj :t att fördelas mellan
trafiksektionerna, övervakningssektionerna
och utredningssektionerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö och i
anledning därav till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 1,3 milj. kr.
förhöjt förslagsanslag av 457,5 milj. kr.,
varav 105 milj. kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (1:402) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman in. fl. (11:504), i vilka motionärerna
under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:438
och II: 553 — såvitt nu var i fråga —
hemställt att riksdagen måtte besluta
att till Lokala polisorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 460,2 milj. kr.,
varav 90 milj. kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hubinette m. fl. (1:282) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wennerfors in. fl. (11:371).

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:206 och 11:265
samt 1: 402 och II: 504, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 456 200 000 kr., varav
105 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen
;

II. att motionerna 1:206 och 11:265,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:282 och 11:371
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser, Ottosson, Per
Jacobsson, Edström, Strandberg, NilsEric
Gustafsson, Harald Pettersson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under

I. bort hemställa, att riksdagen måtte

i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom motionerna 1:206 och 11:265
samt 1:402 och 11:504, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 458 800 000 kr., varav
105 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Per
Jacobsson, Edström, Strandberg, NilsEric
Gustafsson, Harald Pettersson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken I^jungberg,
vilka ansett att utskottet under

II. bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:206 och
Il: 265, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Majd begära att rikspolisstyrelsen
finge i uppdrag att uppgöra
en treårsplan för personalupprustning
av polisen och att förslag på grundval

50 Nr 10 Onsdagen den

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

av denna plan förelädes nästa års riksdag.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Denna punkt gäller, liksom
den som nyss bär debatterats, vilka
medel som anses böra ställas till
polisväsendets förfogande för att det
skall kunna fylla sina funktioner.

Det är väl inget tvivel om att polisens
möjligheter just nu att fylla sina funktioner
inte är tillräckliga. Det framgår
ganska drastiskt att man just i dag på
morgonen kunde läsa i tidningarna
bland uppgifter om olycksfall och andra
allvarliga saker en notis som berättade
att rikspolischefen i sin bil i
går blev utsatt för stenkastning på E 4.
Bilfönstret splittrades. Att döma av tidningsnotisen
skedde lyckligtvis ingen
annan skada. Vägfriden är det dåligt
beställt med. Det är, herr talman, snart
700 år sedan som för första gången
fridslagar befästes. Då gällde det hemfrid,
kyrkofrid, kvinnofrid och tingsfrid.
Alla dessa fridslagar har sin aktualitet
fortfarande. Det är tydligt att
samhället ännu i denna dag saknar förmåga
att upprätthålla fridslagarna.

Det konstateras i statsverkspropositionen
att brottsligheten alltjämt ökar. En
positiv sida finns dock. Det kan nu sägas
att under 1966 var ökningen mindre
än den har varit tidigare under 1960-talet. Men den mycket negativa sidan
finns också med att fortfarande ökar
de grövre brotten, våldsbrotten. Framför
allt kan man beträffande polisens
möjligheter att fylla sina funktioner
konstatera att den s. k. uppklaringsprocenten
fortfarande sjunker. Den ligger
mycket lågt i fråga om tillgreppsbrott.

.lag vill gärna upprepa vad jag har
haft tillfälle att säga tidigare i denna
kammare, nämligen att detta förhållande
att polisen inte har möjligheter
att fullfölja undersökningar över anmälda
brott och ännu mindre klara

1 mars 1967 fm.

upp dem är en synnerligen allvarlig
sak, framför allt med tanke på rättssäkerheten.
Det är allvarligt om respekten
för lag och rätt på grund av dessa
förhållanden suddas ut både hos människor
som blir förfördelade genoir
brottsliga handlingar och hos de människor
som begår brottsliga handlingar.
För båda parterna är det mycket allvarligt
att undersökning i sak icke ägei
rum, att möjligheterna att klara upp
en sak inte finns. Polisens resurser är
fortfarande alltför begränsade. Polisens
uppgifter blir inte mindre. Den brottsstatistik
som jag har antytt med vad
jag nyss har sagt tyder på det.

Till detta kommer att sådana uppgifter
som gäller trafikövervakningen ökar
i hög grad. Vi skall också komma ihåg
att i år infaller dagen H.

Polisen skall genom hela sin verksamhet
förebygga brott, och den skall
inskrida effektivt mot brottsligheten.
Tyvärr är förhållandena mellan polis
och allmänhet inte bra. Varpå det beror
kan jag inte säga. Jag förmodar att det
har många orsaker. Riskerna i polisvrket
för skada till liv och lem har ökat.
Trots dessa negativa sidor för dem som
är verksamma i polistjänst har man nu
kunnat konstatera bättre rekryteringsmöjligheter
för polisen.

Justitieministern konstaterar att det
är angeläget, att polisen förfogar över
sådana personella och materiella resurser,
att den kan ingripa med kraft för
att bekämpa och hindra brottslighet
så effektivt som möjligt, främja trafiksäkerheten
och i övrigt fullgöra sina
skyldigheter. Den skall kunna göra det,
hoppas han, därför att man nu söker
fullfölja, vad man för övrigt redan med
gott resultat påbörjat, nämligen en bättre
rationalisering av polisverksamheten.
Det behövs emellertid enligt hans
åsikt flera sådana insatser. Sedan nöjer
han sig med att konstatera, att det gäller
att fortsätta med rationaliseringar
men att utrymmet för personalförstärkningar
under nästa budgetår är så be -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Öl

gränsat, att huvudvikten måste läggas
vid fortsatt teknisk upprustning. Jag
kan inte förstå att detta är en rationalisering
En polisbil, en helikopter,
en radio o. s. v. fungerar ju inte utan
människor och får i varje fall i polisiära
sammanhang ingen som helst effekt om
inte också de mänskliga resurserna
finns.

Statsutskottets majoritet har låtit sig
nöja med departementschefens uttalande
om det begränsade utrymmet för
personalförstärkningar och accepterat,
att det får räcka med 250 nya tjänster,
medan däremot rikspolisstyrelsen konstaterar
att det föreligger ett behov av
969 tjänster av olika slag. Jag tror inte
att någon av de ärade kammarledamöterna
kan hävda någonting annat än
att resurserna för polisens verksamhet
är otillräckliga, framför allt med tanke
på vad vi begär att polisen skall utföra.

Men som jag nyss sade, anser utskottets
majoritet att man inte kan begära
mera än vad departementschefen i detta
fall föreslagit och säger följande: »I
fråga om tjänster har medel beräknats
för en ökning med ca 250, varav 197
polismanstjänster. Denna förstärkning
av polispersonalen täcker i stort sett
tidsbortfallet på grund av arbetstidsförkortningen
nästa budgetår.» Med
andra ord, det blir ingen som helst polisförstärkning
enligt detta förslag. I
själva verket har nog utskottet varit
ganska anspråkslöst. Rikspolisstyrelsen
har framhållit att den arbetstidsförkortning
som inträder fr. o. m. januari nästa
år på ett helt budgetår innebär, omräknad
i tjänster, ett bortfall på närmare
400.

Det förslag som statsutskottets majoritet
har förelagt riksdagen har reservanter
från de tre borgerliga partierna
inte kunnat acceptera. På grundval av
partimotioner från högern och folkpartiet
har vi reserverat oss. Dessa reservationer
— nr 2 a och 2 b — gäller inom.
I och II under punkt 21. Reservanterna

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

begär under mom. I att — utöver vad
departementschefen föreslagit i fråga om
utökning av antalet tjänster — en ytterligare
ökning med 100 polistjänster och
25 biträdestjänster skall möjliggöras genom
att medel ställs till förfogande härför.
Under mom. II har vi i anslutning
till vad som framhålles särskilt i en
folkpartimotion yrkat att rikspolisstyrelsen
får i uppdrag att uppgöra en treårsplan
för personalupprustning av
polisen och att förslag på grundval härav
förelägges nästa års riksdag.

Vi är inom statsutskottets tredje avdelning
underkunniga om att rikspolisstyrelsen
i form av rullande redovisningar
uppställer långtidsprognoser.
Men vad reservanterna nu syftar till
är en bestämd treårsplan för att vi
skall få ett begrepp om vilka åtgärder
som måste vidtagas för att polisväsendet
skall uppnå en nöjaktig effektivitet,
åtminstone vad det gäller de personella
och materiella resurserna.

Herr talman! Under punkt 21 ber jag
alltså få yrka bifall till reservationerna
2 a och 2 b, båda av herr Kaijser m. fl.
För tids vinnande ber jag att redan nu
få yrka bifall till reservationen vid
punkt 22 — den är nämligen en följdreservation.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i
vad fröken Ljungberg sagt och skall
nöja mig med några korta kommentarer.

Under utskottsbehandlingen av denna
fråga har det egentligen inte från
något håll bestritts, att det föreligger
starka skäl för en utökning av antalet
tjänster inom polisen. Vi har visserligen,
som fröken Ljungberg nyss
sade, konstaterat att den totala brottsligheten
under år 1966 inte har ökat
lika starkt som tidigare under 1960-talet. Det betyder emellertid inte att

52 Nr 10 Onsdagen den

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

det inte finns mycket oroande tendenser,
t. ex. ökningen av antalet svåra
våldsbrott, minskningen av uppklaringsprocenten
och det förhållandet att trafikolyckorna
visar samma stegringskurva
som den grövre brottsligheten. Det
finns alltså obestridligen mycket starka
skäl för en snabb utbyggnad av polisväsendet.

Rikspolisstyrelsen bar i årets petita
begärt 969 nya tjänster. Departementschefen
har föreslagit 197 nya polismanstjänster
och ett femtiotal nya biträdestjänster.
Det svarar mot ungefär
hälften av det bortfall av arbetstid som
följer av den beslutade arbetstidsförkortningen.
Man har även att ta hänsyn
till övertidsarbetet. Under tiden
juli 1965—juni 1966 har det nämligen
utbetalats ersättning för över 2 miljoner
övertidstimmar. Det svarar också
mot ett stort antal helårstjänster.
Vi har därför föreslagit en utökning
med 100 polistjänster och 25 biträdestjänster,
som vi nyss hörde. Det innebär
en kostnadsökning med 2,8 miljoner
i jämförelse med departementschefens
förslag.

Det är emellertid tydligt att även ett
bifall till reservationen innebär en
otillräcklig ökning av antalet tjänster
inom polisen. Vi har därför ansett att
riksdagen i en skrivelse till Kungl.
Maj:t bör begära att rikspolisstyrelsen
får i uppdrag att uppgöra en treårsplan
för en personell upprustning av polisen
samt att förslag på grundval av
denna plan skall föreläggas nästa års
riksdag.

Om detta förslag säger nu utskottet
att »en sådan planering redovisas i
det förslag till långtidsbudget som de
anslagsäskande myndigheterna lämnar
till respektive departement varje höst
och vår och som närmast kan betraktas
som en sorts rullande femårsplan».
Men det räcker ju inte att planer kommer
till stånd, om de inte leder till direkta
åtgärder. Motionärerna och reservanterna
föreslår att riksdagen skall

1 mars 1967 fm.

begära förslag om en upprustning till
nästa års riksdag. Det är alltså en direkt
beställning vi vill ha, och det förslaget
viftar man inte bort genom att
hänvisa till att rikspolisstyrelsen nog
kommer att göra upp planer. Rikspolisstyrelsen
har ju lagt fram en plan för
upprustning i år med 969 nya tjänster,
och vi vet ju vad den lett till. Man
bekämpar inte brottslighet med bara
planer. Vi tror visst att rikspolisstyrelsen
kommer att göra upp planer, men
frågan är hur mycket av dessa planer
som kommer att märkas i nästa års
statsverksproposition.

Utskottet skriver att det är synnerligen
angeläget att polisen har resurser
för att med kraft möta den ökade
brottsligheten. Det kan väl inte gärna
vara utskottets mening att dessa resurser
är tillfredsställande efter det beslut
som kommer att fattas i dag i riksda
gen, vare sig majoritetens förslag eller
reservanternas går igenom. Man
tycker då att det hade varit naturligt att
utskottet kraftigt understrukit behovet
av en fortsatt upprustning under de
närmaste åren. Men vad man har att
komma med är bara en passiv hänvisning
till att rikspolisstyrelsen gör upp
planer utan att riksdagen begär det.

Att man inte vågar sig på ett omedelbart
beslut om fler tjänster redan i år
är beklagligt. Men att utskottet inte har
annat att säga än rena menlösheter beträffande
framtiden tycker jag är betänkligt.
Jag ber att få yrka bifall till
de vid utlåtandet fogade reservationerna
2 a och 2 b.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara frestande att ge sig in på en diskussion
med fröken Ljungberg beträffande
hennes allmänna bedömning av
polisens arbete och förutsättningar. Hon
använde därvidlag en formulering som
gjorde mig litet fundersam. Jag är på
det klara med att det på detta område
är mycket svårt att få belägg för att nå -

Onsdagen den 1 mars 1967 fin.

Nr 10

gon har rätt eller fel. Jag tänker på hennes
påstående att förhållandet mellan
allmänheten och polisen inte har blivit
bättre utan snarare sämre. För mig var
det ett överraskande uttalande. Jag ser,
av födsel och ohejdad vana höll jag på
att säga, mycket kritiskt på polisen, men
jag måste ändå säga att det har skett
en omvärdering både av polisens egen
syn på sitt arbete och av allmänhetens
syn på polisen. Det är klart att man
kan dra fram utslag av en negativ inställning;
sådana situationer har förekommit
här i Stockholm och även på
andra orter, t. ex. i min hemstad. Men
jag tror inte att det är tecken på en fortgående
utveckling, utan det utgör snarare
en avvikelse från det normala
mönstret. Jag tror att relationen mellan
polisen och allmänheten är mycket bättre
än vad som framgår av TV och
kvällstidningar. Jag är alldeles övertygad
om det, även om jag inte kan bevisa
det.

Jag är på det klara med att dessa
funderingar är litet grönköpingsmässiga;
det är ju bara vad man tycker. Men
jag vill ändå ha anfört detta, sedan jag
hört fröken Ljungberg. Hon brukar ju
annars vara en skarpsinnig iakttagerska
som formulerar meningarna väl. Jag
blev mycket bekymrad när hon uttalade
sig som hon gjorde.

I diskussionen om polisverksamheten
har man fastnat i en nära nog formalistisk
syn på tjänster. Det har blivit ett
renodlat tjänste- och lönegradstänkande,
som inte är fruktsamt. Vi har alla nu
större krav på polisen än tidigare. Vi
vill ha bättre ordning i samhället och
har därför högre anspråk på polisen.
Utvecklingen själv tvingar fram det. Vi
skall inte heller blunda för att det har
hänt mycket inom polisväsendet här i
landet. Efter förstatligandet för två år
sedan har vi fått en kraftig ökning av
de personella resurserna och en ännu
kraftigare effektivitetsökning på de administrativa
och organisatoriska områdena.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Vid de diskussioner om dessa frågor
som förts inom tredje avdelningen och
vid de informationer vi fått genom besök
och överläggningar har vi också
kommit till den uppfattningen att effektiviteten
nu är en helt annan tack
vare förstatligandet. Man skall inte heller
bara tala om antalet polismän, utan
det är hela effekten som blivit bättre.
Den tekniska upprustningen har sålunda
varit mycket stark, och där satsas det
mycket hårt. Det tror jag också kommer
att betyda oerhört mycket för den
framtida rekryteringen till poliskåren.
Jag har tidigare i denna kammare haft
tillfälle att framhålla att få saker är
mera ägnade att förbättra rekryteringsläget
inom poliskåren och göra polismannens
yrke mera attraktivt än ökad
mekanisering och en teknisk upprustning
inom kåren. Årets förslag innebär
också en fördubbling av anslaget för inköp
av motorfordon, för att ta ett exempel.
Vi fördubblar också utbildningsanslaget,
en upprustning som kommer att
betyda avsevärt.

Nu kan man givetvis säga att så och
så många tjänster har rikspolisstyrelsen
begärt, men siffran hade blivit mycket
högre om vi gått på de lokala myndigheternas
äskanden. Ja, där har det skett
en nedbantning hela vägen, vilket ju är
en vanlig företeelse i sådana här sammanhang.
Men vi skall ha klart för oss
att statsförvaltningen i år har tillförts
totalt 1 500 tjänster. Man har försökt att
hålla igen på alla nyanställningar. Och
av dessa 1 500 har den centrala och lokala
polisen fått omkring 290 tjänster.
Det är alltså en mycket stor andel. Jag
är inte särskilt snabb i procenträkning,
men om jag inte gissar alldeles fel är
den andelen omkring 20 procent. Polisens
arbete är alltså en gynnad verksamhet
— även om det låter en smula
dumt att säga så — sett i relation till
vad vi i övrigt kostar på oss när det gäller
ökningen av statsförvaltningens personal.

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Nu säger man att vi skall ha en realistisk
planering som underlag — och
tydligen inte bara en planering, om jag
rätt uppfattade herr Gustafssons i Skellefteå
funderingar. Man vill också ha ett
bindande ställningstagande framåt i tiden,
som rikspolisstyrelsen skall svara
för. Men rikspolisstyrelsen har i år föreslagit
969 tjänster, och fröken Ljungberg
är så oansvarig inför samhällssituationen
att hon bara föreslår 376
tjänster. Det är fruktansvärt — för att
här använda fröken Ljungbergs egen
terminologi. Skillnaden mellan reservanterna
och oss är 125 tjänster. Men
det skall sättas i relation till de 969
tjänster som rikspolisstyrelsen föreslagit.
Ansvarigheten inför de oroligheter
som kan möta på gator och torg kan sålunda
mätas i tjänster — om vi nu skall
fortsätta med det sättet att resonera som
ligger bakom reservanternas argumentering.

Det skall bli intressant att se herr
Gustafssons reaktion inför de kommande
beskeden. Det pågår ett regelmässigt
utredningsarbete och en »rullande»
planering inom rikspolisstyrelsen.
Detta tog sig, som herr Gustafsson
sade, uttryck i att det blev 969 tjänster.
Nu var herr Gustafsson nyfiken på hur
propositionen kommer att se ut nästa
år efter den planering som dåmera
skett. Ja, det kan man fråga sig. Men jag
är faktiskt nyfiken på hur motionens
siffror kommer att se ut, när man i år
har ett så stort hopp som mellan 969
och 376 tjänster.

Den menlöshet herr Gustafsson talade
om tror jag inte att man skall vara alltför
angelägen om att beskylla andra för.
Man skall nog vara försiktig med sådana
epitet i detta sammanhang. Om
man ser siffrorna i relation till varandra,
tror jag att vi kan dela på menlösheten,
herr Gustafsson, i vår ork att
ge polisen ökade resurser. Polisen har
nu fått sådana ökade resurser, och jag
tror att vi i stort sett, med hänsyn till
våra möjligheter, kan vara nöjda.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bergman säger att
min bedömning av relationen mellan
situationen och polisens möjligheter
var egenartad. De siffror jag anförde
liksom min bedömning av brottslighetssituationen
har jag tagit från statsverkspropositionen.

Han påstår att jag har sagt att förhållandet
mellan allmänheten och polisen
inte blivit bättre. Jag beklagar om
jag sade det, och jag skall gärna kontrollera
i protokollet. Min avsikt var att
säga att förhållandet inte är bra, och
det tror jag att herr Bergman kan ge
mig rätt i. Jag tilläde i varje fall att
jag saknade möjligheter att bedöma orsakerna
till detta. Därför kan jag inte
heller bedöma relationerna bra-bättre.

Det är formalistiskt, säger herr Bergman,
att bara tala om löner och tjänster.
Nej, herr Bergman, vi talar inte om
löner och tjänster; vi talar om människor,
engagerade i polisiära uppgifter,
och sådana människor behövs.

Jag vill erinra herr Bergman om vad
vi fick veta i avdelningen om försöksverksamhet
med speciell trafikövervakning
på vissa vägar och den effekt övervakningen
hade för att hindra trafikolyckor.

Denna verksamhet är gynnad i relation
till annan verksamhet, sägs det.
Kanske, men avvägningar måste göras.
För min del gör jag den avvägningen
att om man inte kan upprätthålla allmän
ordning, lag och rätt, kommer inte
någon verksamhet att kunna upprätthållas.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad om
jag missuppfattade fröken Ljungberg.
Men har hon sagt att det inte var bra,
kan det ha givit intrycket att det blivit
sämre. Jag beklagar om jag dragit för

Nr 10

Onsdagen den 1

långtgående slutsatser ur hennes uttalande,
och jag är alltså glad om vi är
överens på denna punkt.

Beträffande människor och tjänster
vill jag säga att jag med min formulering
tjänster avsåg människor. Men,
fröken Ljungberg, det är ju samma sak
vi diskuterar. Ni yrkar på mer tjänster,
mer människor vid polisen. Departementschefen
har föreslagit förbättrad
teknisk utrustning. Vi har ett konkret
exempel. Fröken Ljungberg minns när
vi besökte stockholmspolisen och fick
veta att en TV-kamera, som skulle kontrollera
trafiken i Stockholm, beräknades
inbespara 10—20 man. Om man
spar in 10 är det rätt mycket, spar man
20 är det strålande. Detta är ett exempel
på att det kan bli en formalistisk
syn på polisens möjligheter att arbeta
om man stannar vid att betrakta antalet
tjänster utan att se på resurserna
i deras helhet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste fasthålla vid
mitt uttalande att utskottets skrivning
i fråga om upprustningen i fortsättningen
är menlös. Utskottet har tidigare
sagt att det är synnerligen angeläget att
polisen har resurser för att med kraft
möta den ökade brottsligheten. Då tycker
man att det borde ha legat nära till
hands att utskottet uttalat någon mening
om den fortsatta upprustningen
av polisen. Utskottet gör emellertid inte
detta utan hänvisar endast till att planer
nog kommer att utarbetas. Ett uttalande
av det slag, som jag anser borde ha
gjorts, är inte utan betydelse. Det innebär
i varje fall ett visst stöd för en
justitieminister vid kommande uppgörelser
med finansdepartementet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Den fråga, som riksdagen
har att ta ställning till under denna
punkt på andra huvudtiteln, är mycket

mars 1967 fm.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

väsentlig. Det gäller i vilken utsträckning
vi bör och kan bygga ut den lokala
polisorganisationen fr. o. m. nästa
budgetår. Självfallet kan det råda olika
meningar härom. Men en sak får man
inte glömma bort när man diskuterar
frågan om en förstärkning av den lokala
polisorganisationen: antalet tjänster
som poliser eller som biträden är
inte ensamt avgörande. De åtgärder som
behövs för att förstärka polisväsendet
får inte ses isolerade.

I statsverkspropositionen föreslår regeringen
på punkt efter punkt en rad
åtgärder som tillsammantagna innebär
en kraftig förstärkning och effektivisering
av polisorganisationen. För några
minuter sedan har kammaren på regeringens
förslag fattat beslut om en väsentlig
omläggning av polisutbildningen.
Förbättringen av ufbildningen är
naturligtvis ett väsentligt led i den ef1''ektivisering
av polisverksamheten som
regeringen successivt genomför.

Vi får alltså inte bara räkna antalet
nya tjänster när vi skall bedöma de insatser
som görs för att stärka polisen i
dess kamp mot brottsligheten, utan vi
måste också se till de åtgärder som vidtas
i övrigt. Och polisutbildningsreformen
spelar härvidlag en väsentlig roll;
det gäller att utnyttja den arbetskraft,
som står till förfogande, så effektivt
som möjligt. Därigenom kan eljest nödvändiga
personalökningar undvikas.

Genom ett intensivt ratioinaliseringsarbete
kan samma syfte nås, och det pågår
ett sådant intensivt arbete inom
olika områden av polisväsendet. Detta
arbete är dock delvis av sådan art att
det inte ger utslag i arbetskraftsbesparingar
omgående utan först på litet
längre sikt. Jag tänker på den omläggning
av hela registerverksamheten och
vissa andra rutiner till databehandling
som har redovisats i statsverkspropositionen
och som riksdagen i dag har anvisat
medel för. Redan nu har effektiviteten
härigenom kunnat ökas och arbetskraftsvinster
kunnat göras. Men de

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

största vinsterna på området kommer
att ske längre fram.

Herr Bergman har nyss berättat en
del om den kraftiga upprustning som
skett när den gäller tekniska hjälpmedel
i övrigt. Det skadar kanske inte att
jag sammanfattar de åtgärder som härvidlag
föreslås i årets statsverskproposition.
Det gäller inköp av bilar för enmanspatrullering,
inköp av helikoptrar
för i första hand trafikövervakning
samt medel för en komplettering av radionätet.

Vidare talade herr Bergman om TVkamerorna
för trafikövervakning i
Stockholms stad. Jag kan glädja herr
Bergman med att det är den högsta av
de av herr Bergman nämnda siffrorna
för inbesparing av polispersonal som
bör vara gällande. Minst 20 polismän
komer att frigöras genom denna TVutrustning.

Vi begär även medel för anskaffande
av bandspelare och andra maskinella
hjälpmedel. Och inte minst viktigt: vi
begär ett stort anslag för upprustning
av polisens lokaler och för nya lokaler
för polisväsendet.

Jag skall också något beröra frågan
om möjligheterna att anställa personal
på de tjänster som riksdagen anvisar.
Rekryteringsläget inom polisen är i
stort sett gynnsamt och har förbättrats
också i storstadsregionerna. Inom stockholmsområdet
är personalläget emellertid
sådant att möjligheterna att under
nästa budgetår uppehålla nya tjänster
med utbildad personal är starkt begränsade.
Det är svårt att bedöma i vilken
utsträckning färdigutbildad personal
från andra delar av landet, där personaltillgången
är bättre, är villig att söka
tjänster i stockholmsområdet.

Med anledning av vad som har sagts
i reservationen om planering av upprustningen
av polisen vill jag framhålla,
att rikspolisstyrelsen för närvarande
håller på att samla in de erfarenheter
som har vunnits av den nya organisationen
och av polisverksamheten över

huvud taget efter förstatligandet. Härigenom
kommer underlag att skapas för
det fortsatta arbetet. Förbättringar kan
säkert ske på åtskilliga punkter. Man
måste ha klart för sig att polisorganisationen
och dess verksamhet alltid
måste anpassas efter de krav som samhället
ställer. Samhället är föränderligt,
och i samma mån måste polisverksamhetens
former kunna förändras.

Brottsligheten har, som tidigare har
nämnts här, visat märkbara tendenser
till att bli allt grövre och mera hänsynslös.
Användningen av vapen i samband
med brott har blivit allt vanligare. Vi
har alla de upprörande morden i Handen
i friskt minne. Sådana brott kräver
kraftfulla och koncentrerade ingripanden
av polisen. Det är självfallet att
erfarenheterna vid utredningen av Handenmorden
och andra brott som har
förgreningar över stora delar av landet
måste tillvaratas i de fortsatta strävandena
att helt anpassa polisorganisationen
till de nya krav som i dag ställs på
den.

Av särskilt intresse är frågan om man
med hänsyn till att brotten tenderar att
bli svårare och förgrena sig över större
delar av landet bör mera inrikta sig på
centralt ledda aktioner med deltagande
av centraliserad, specialiserad och särskilt
utbildad personal. Skall vi kunna
komma till rätta med dagens grova, rörliga
brottslighet, får inte formella gränser
av vad slag de vara må eller formella
kompetensfrågor lägga hinder i vägen.
Jag hoppas att resultatet av rikspolisstyrelsens
uppföljning av erfarenheterna
under de gångna åren i väsentliga
delar skall föreligga i så god tid att det
kan bedömas och föranleda förslag till
nästa års riksdag.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag delar helt den uppfattning
som statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ger uttryck åt när
han framhåller att detta är en mycket

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

väsentlig fråga. Jag delar också hans
uppfattning när lian säger att man kan
ha olika meningar om vilka resurser
som skall ställas till förfogande.

Vad jag i ett tidigare anförande har
tillåtit mig att i någon mån påtala i departementschefens
skrivning är inte att
man satsar på tekinska resurser -—- det
tror jag är en riktig linje i dagens situation
med hela den tekniska utveckling
som vi har till vårt förfogande — utan
det är att departementschefen, samtidigt
som han meddelar att det fortfarande
krävs väsentliga förstärkningar
också av de personella resurserna, föreslår
en sådan upprustning på personalsidan
att det hela, som utskottet har
skrivit, från och med januari månad
med hänsyn till arbetstidsförkortningen
går jämnt upp. Det är det allvarliga. Det
blir alltså inte någon som helst förstärkning
på den personella sidan.

Dessutom vill jag tillägga — jag har
tidigare antytt det — att man nog inte
kan satsa enbart på den tekniska utrustningen
inom just en sådan verksamhet,
där det — som statsrådet nämnde
•— gäller väl utbildade, kvalificerade
människor med speciella uppgifter till
hjälp för allmänheten i ett samhälle som
blir mer och mer komplicerat.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag gav i mitt förra anförande
ett exempel på hur man genom
teknisk upprustning kunde friställa personal
för andra polisiära uppgifter. Det
finns också många andra områden, och
jag skall nämna ett.

Jag var i går i Borås ocli såg på det
nya polishuset. Polisen i detta distrikt
är nu samlad under ett tak. Förut höll
den till på sju olika ställen i staden. Den
hade dåliga utslitna lokaler. Även en sådan
sak innebär en stor personalbesparing
och medför även att personal, som
eljest fick användas för andra ändamål,
nu kan fullgöra polisiära uppgifter.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Låt oss anta att ett våldsamt
slagsmål utbryter på en gata i Nynäshamn
vid 11-tiden på kvällen! Några
personer som observerar detta försöker
ingripa, men man lyckas inte lugna ned
slagskämparna. Slagsmålet övergår alltmer
till allvarlig misshandel.

En person rusar då till polisstationen.
Den är mörklagd och igenbommad, eftersom
den stängdes kl. 8. Vid ingången
finns emellertid en telefon och ett plakat
som talar om att man vid behov kan
ringa till Handens polisstation. Jourhavande
polisman i Handen meddelar att
den enda patrullerande polisbilen i distriktet
just fullgör ett annat uppdrag
men att polisbilen skall sändas till Nynäshamn
så fort som möjligt. Dock anmärker
han att avståndet från Handen
till Nynäshamn är fyra mil och att väglaget
är dåligt. I bästa fall kan polisbilen
ingripa om 45 minuter.

Denna episod belyser den bekymmersamma
situationen i ett polisdistrikt i
Stockholms län. Man förstår att nynäshamnsborna,
som tillhör detta polisdistrikt,
är mycket besvikna på den nya
polisorganisationen. Om herr Bergman
tog kontakt med sina partivänner i Nynäshamn
skulle han därefter uttala sig
mindre positivt om den nya organisationen.

Sex kommuner ingår i polisdistriktet.
Befolkningen omfattar nära 70 000 invånare,
och befolkningsökningen per år
i detta område är en av de allra största
i landet. Representanter för en av de
mest expanderande kommunerna, Tyresö,
uppvaktade, som vi kunde läsa i
tidningarna, förra veckan justitieministern
och framförde bl. a. att de nuvarande
förhållandena av kommunmedlemmarna
uppfattades som direkt utmanande.
I ett annat polisdistrikt, Märsta,
är personalsituationen ytterligt prekär.
När den nya polisorganisationen
trädde i kraft den 1 januari 1965, miste
man 13 man. Inte förrän den 1 juli 1966
rättades detta misstag till, men bara till

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

hälften; man fick sjn man. Fortfarande
arbetar distriktet med sex man för litet
i jämförelse med personalläget före januari
1965.

Nattbevakningen är dålig på grund av
underbemanningen, och detta är särskilt
otillfredsställande, då Arlanda
storflygplats ligger inom detta distrikt.
Därtill kommer att irritationen stiger —•
vilket i sin tur medför en ökning av vakanserna
— bland annat på grund av
det numera riksbekanta och märkliga
förhållandet att posttjänstemän och tulltjänstemän
på Arlanda har lön enligt
ortsgrupp V, medan polistjänstemän arbetar
jämsides med lön enligt ortsgrupp
III. Undra sedan på att vantrivsel uppstår! I

den motion som undertecknats av
herr Hiibinette i första kammaren och
av herrar Fridolfsson i Stockholm,
Nordgren, Oskarson, Åkerlind och mig
i andra kammaren hemställes om en
översyn av polisdistriktsindelningen. I
motionen belyses den mycket allvarliga
polissituationen med exempel från
Norrtälje polisdistrikt. Detta distrikt
omfattar en areal som är nära hälften så
stor som hela Stockholms läns. Avstånden
är mycket stora — mellan exempelvis
Norrtälje och Östhammar är det nio
mil. Härtill kommer skärgårdsområdet,
där ett enkelt tjänsteuppdrag kan ta en
hel dag i anspråk. Den bofasta befolkningen
är 47 000 personer. Även om detta
befolkningstal kan synas relativt litet
bör man observera att varje weekend
och långhelg ökar befolkningstalet avsevärt.
Det stora skärgårdsområdet och
närheten till Storstockholm och Uppsala
har medfört en ständigt ökande fritidsbebyggelse.
Man beräknar att distriktet
under sommaren får ett befolkningstillskott
på över 100 000 personer.
Inom distriktet finns dessutom fyra färjelägen
för utlandstrafik. Under 1966
medföljde, trots hamnarbetarstrejken på
den finska sidan, nära 700 000 personer
och drygt 100 000 motorfordon dessa
färjor.

Jag skall inte ge en fullständig redogörelse
för förhållandena inom detta polisdistrikt.
Den finns i motionen och
bygger i sin tur på en nyligen avgiven
och alarmerande skrift från distriktets
polismästare. Jag vill understryka att
för varje dag som går ökar det antal
människor inom detta område som
oroas över brottsutvecklingen och den
otillfredsställande fungerande polisorganisationen.
Detta gäller alltså inte bara
den bofasta befolkningen utan i lika hög
grad det stora antal människor som här
tillbringar sin fritid.

Förmodligen kommer utskottets talesman
att påpeka för mig — antingen här
i talarstolen eller efteråt — att alla de
människor som kräver snabba och resoluta
åtgärder bör veta att utskottet har
uttalat sig positivt om en översyn av polisdistriktsindelningen.
Jag har också
med tillfredsställelse konstaterat att utskottets
skrivning är positiv. Men med
hänsyn till den nästan katastrofala situationen
är skrivningen inte tillräckligt
positiv. I utlåtandet hänvisas till
den förestående sammanläggningen mellan
Stockholms stad och Stockholms
län. Men berör denna sammanläggning
Nynäshamn? Berör den Märsta polisdistrikt
eller Norrtälje polisdistrikt? När
kan för övrigt denna sammanläggning
påverka polisdistriktsindelningen inom
regionen? Den 1 juli 1968 eller den 1
januari 1969?

Nej, om inte utskottet har insett situationens
allvar måste man hoppas att
justitieminisitern ingriper. Justitieministerns
behandling av hela denna fråga
i statsverkspropositionen ger emellertid
inte anledning till optimism. I andra
sammanhang har justitieministern dock
visat sig vara lyhörd för en växande
opinion. Kanske kan en växande opinion
även i denna fråga inspirera till
handlingskraft.

Statsrådet sade för en stund sedan att
vi inte bara får se till antalet tjänster
utan att vi även bör notera andra åtgärder
som påverkar verksamheten i rätt

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

riktning. Detta vill jag gärna instämma
i. En av dessa åtgärder gäller polisdistriktsindelningen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag kan i huvudsak
eller helt och hållet instämma i vad de
båda reservanterna — jag tänker på
fröken Ljungberg och herr Henning
Gustafsson — har anfört i debatten,
men jag vill ändock försöka tillföra
debatten några ytterligare synpunkter.

Egentligen är det väl två trippelmord
inom en relativt kort tidrymd som har
skakat om den svenska nationen och
dock något förbättrat förståelsen för
behovet av en förstärkt polismakt. Jag
tycker emellertid inte att förståelsen
ens nu är tillräckligt stor — i varje
fall fick jag inte det intrycket, då jag
lyssnade på anförandet av utskottsmajoritetens
talesman.

Den ena mordaffärens offer fann man
i slutet av förra året bland den undre
världens människor eller bland sådana
som mera aningslöst tagit kontakt med
denna brutala värld. Jag tillät mig beröra
den affären i ett inlägg i höstens
remissdebatt, som omedelbart följdes
av en relativt livlig offentlig debatt
bland annat i dagspressen; men sedan,
herr talman, svalnade intresset tämligen
snart. Besök i trakten av Brunnsgatan
här i Stockholm nyligen visar att
förhållandena där tycks vara tämligen
oförändrade med ungefär samma inslag
av narkotikamissbrukare och andra
djupt olyckliga människor, förhållanden
där snart sagt allt tycks kunna
hända. Jag tycker det är rätt betecknande
för polisens bristande personalresurser
i Stockholm att man för att
medverka till att bryta det terrorvälde
som tycks råda i denna del av den
undre världen i de gamla rivningshusen
och till skydd för den laglydiga befolkningen
i dessa hus ansett sig böra
tillsätta kommunala befattningshavare,
låt vara bara en handfull. Man har alltså
nödgats att så att säga dryga ut den

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

statliga skyddskår, som polisen ju är,
med kommunala tjänstemän som har
till uppgift bland annat att freda vanligt
aktningsvärt folk, ofta gamla, från
trakasserier och t. o. m. inbrott i och i
närheten av de utdömda rivningsfastigheterna.
Men att upprätthålla ordning
och säkerhet är ju en primär uppgift
för polisen, d. v. s. för staten, särskilt
otvetydig efter polisens förstatligande.
Att upprätthållandet av ordning och
säkerhet är ett fundamentalt krav även
i vår demokratiska välfärdsstat är vi
naturligtvis alla överens om, men ordning
och säkerhet sätter tyvärr i verkligheten
inte i så stor utsträckning sin
prägel på samhällsförhållandena, särskilt
i tätorterna, att den som vi annars
tycker självklara känslan av trygghet
till liv och egendom numera riktigt vil!
infinna sig bland allmänheten.

I detta otillfredsställande förhållande
kan en mer eller mindre laglös medborgargrupp
spekulera, med resultat att
vi som aldrig tidigare sett brottslingsligor
bildas med en omfattande kriminell
belastning i fråga om både kvantiteten
brott och längden av den tidsperiod
under vilken brotten begåtts, innan
dessa ligor upptäckts •— ibland av
en ren slump. Upptäcktsrisken vid
brottslighet tenderar för övrigt, såsom
har påpekats här i debatten, att bara
ytterligare minska. Det borde ju vara
tvärtom när vi nu rätt länge kunnat
iaktta denna riskabla utveckling och
borde kunnat vidta tillräckliga motåtgärder.

Det andra trippelmordet som väckt
opinionen — om det varit tillräckligt
eller inte kan jag just nu lämna därhän,
då mordet så nyligen inträffat — var
av ett helt annat slag vad gäller både
de ohyggliga omständigheterna och de
offer detta svåra brott krävde. Alla tre
offren var i tjänst för att fullgöra
skyddsvakt till förmån för oss alla
andra. De offrade sina liv i den uppgiften.
Det är på sin plats att här ge
uttryck för tacksamhet mot dessa tre,

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

60 Nr 10

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

som alltså givit sitt yttersta för att upprätthålla
ordning och säkerhet, men
också mot polisen som sådan för alla
framgångsrika motåtgärder som: den
trots personalbristen vidtagit, särskilt
efter Handenmorden.

I samband med polisens förstatligande
satsade vi tämligen stort på en teknisk
upprustning av polisen. Så småningom
visade det sig emellertid, mot
vad man i omläggningsögonblicket föreställde
sig, att även en personell upprustning
var nödvändig. Såsom jag påpekade
i en debatt här i kammaren med
inrikesminister Johansson måste ju de
tekniska hjälpmedlen, såsom bilar, båtar,
teleteknisk materiel och sedermera
även helikoptrar, skötas av en tillräcklig
personal — en visst inte originell
men likväl, såsom erfarenheten visat,
icke tillräckligt beaktad synpunkt. Jag
vill gärna instämma i vad fröken Ljungberg
och herr Wennerfors sade om att
det inte är möjligt att göra en upprustning
bara med tekniska hjälpmedel. Det
menar givetvis inte heller justitieministern
och regeringen, men vi anser att
det inte har företagits en tillräcklig
upprustning på den personella sidan
parallellt med den materiella upprustningen.
De båda typerna av åtgärder
måste gå hand i hand och ses i stort,
såsom justitieministern alldeles riktigt
framhöll i sitt första inlägg i debatten.

Vissa, för all del rätt stora, personalökningar
har förekommit efter det inledningsskede
som följde på förstatligandet,
men enligt min mening inte alls
i den omfattning som är erforderlig och
inte alls i den omfattning som rikspolisstyrelsen
har begärt, och ändå är
ju rikspolisstyrelsens yrkanden betydligt
nedskurna i jämförelse med »linjens»
äskanden om personalförstärkningar.
Herr Bergman sade i sitt första
inlägg att man totalt har att fördela
1 500 tjänster inom hela statsförvaltningen
och att det inte är möjligt att
avdela fler till polisen än som föreslagits
om man skall ta hänsyn till även

andra behov inom statsförvaltningen.
Jag kan emellertid inte begripa att antalet
1 500 skulle vara en sakrosankt
siffra. Detta är väl regeringens bedömning.
Vi på vår sida kan inte böja oss
för argumentet att det skulle vara omöjligt
att gå utöver 1 500 tjänster.

I år föreslås vissa ytterligare personalförstärkningar,
men fortfarande betydligt
mindre än vad rikspolisstyrelsen
har begärt. Såsom justitieministern
nyss framhöll satsar man i år främst
på personalutbildning. Det är i och för
sig ett mycket välkommet och länge
väntat bidrag till polisens effektivisering,
men en ökad personaltillgång är
alltjämt efter vår mening en central
fråga om man önskar åstadkomma eu
effektivisering. Det djupt tragiska Handenfallet
tycker jag här ger en ytterst
värdefull belysning. Genom det sällsynt
kraftiga polispådraget, då av naturliga
skäl inga arbetstidsregler längre tvcks
ha iakttagits, kom en omfattande brottslighet
i dagen. En viss dag — den 22
februari i år — satt sju medlemmar av
den sedan 1965 verksamma s. k. nattvaktsligan
häktade, och ytterligare två
skulle häktas. Härutöver fanns 15 personer
av denna liga, som var anhållna.
Av Bollmoraligan var samtidigt 14 personer
häktade och 21 personer hade
åtal att vänta. I allt rörde det sig alltså
vid denna tidpunkt om ett 60-tal personer
som hade avslöjats såsom lagöverträdare
i sammanhang med Handenmorden.
Såvitt jag kan förstå är detta
resultat en följd av den starka personalinsatsen,
men det är klart att man inte
kan bortse från de tekniska resurserna
i detta sammanhang.

Detta åskådningsexempel med dess
ohyggliga bakgrund visar att det går
att avslöja brottslighet i åtminstone väsentligt
större omfattning än nu, om
man har stor tillgång på personal. Slutsatsen
härav har dragits av rikspolisstyrelsens
chef som med allt fog säger
att sådana koncentrerade personalinsatser
punktvis skall prövas i fortsätt -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

ningen, och jag tror att justitieministern
också rekommenderade det arbetssättet.
Det är bara rätt och riktigt att den
formen av polisiär taktik, som man
med ett gammalt uttryck väl helt enkelt
kan kalla polisrazzia, prövas i kanske
större och mera utvecklad stil än hittills
som ett mera ordinärt inslag i
verksamheten. Men, herr talman, hur
går det för de delar av landet där polisverksamheten
under tiden för en sådan
koncentrerad insats på visst håll på
grund av personalbristen med nödvändighet
måste tunnas ut? Detta arbetssätt
är betingat av ett personellt nödläge, i
varje fall för närvarande, och en sådan
ordning kan väl av principiella skäl i
varje fall inte godtas på längre sikt,
även om metoden med starkt koncentrerade
insatser då och då inte bör
lämnas oprövad ens vid ökade personalresurser.

Tar man dessutom hänsyn till det
omfattande övertidsarbete, som detta
slags verksamhet medför, ett förhållande
som tidigare många gånger påtalats
och som inte häves genom den i
statsverkspropositionen föreslagna personalförstärkningen
och som det vore
anledning att granska mera ingående
ur arbetarskyddssynpunkt, träder personalbristen
fram med än större skärpa.

Vi har från vårt håll i år föreslagit
— vi gjorde det även förra året — att
rikspolisstyrelsen skall få i uppdrag att
göra upp en treårsplan för polisens
upprustning personellt. .lag vill gärna
tillfoga — det framgår inte riktigt tydligt
av motionen — att jag förutsätter
att övriga frågor som aktualiseras genom
en sådan förstärkningsplan, t. ex.
rekryteringsfrågan, lokalresurserna och
den tekniska utrustningen, som alltså
skall gå hand i hand med personalupprustningen,
självfallet också måste behandlas,
när man gör upp en sådan
plan. Som jag tidigare påpekat i denna
kammare, har man gjort någonting liknande
vid allvarlig personalbrist inom
andra områden. Jag tänker t. ex. på

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

taxeringsväsendet och kriminalvårdens
frivårdssektor. Man har också senare
förverkligat de särskilda förstärkningsplaner
som man har gjort upp för dessa
områden. Det är här inte fråga om
långsiktsplanering t. ex. på fem år. En
sådan finns ju för polisen, fastän några
detaljer i varje fall inte har redovisats
för riksdagen. Det gäller här i stället
ett relativt kortsiktigt och väl övervägt
upprustningsprogram betingat av ett
extraordinärt personalläge för polisen.
Jag hänvisar till motionerna I: 206 och
II: 265.

Det är för övrigt en väsentlig skillnad
mellan en femårsplanering av tämligen
allmän art och en noga genomarbetad
upprustningsplan avseende en treårsperiod.
Den genomgång av erfarenheterna
av polisens förstatligande alltifrån
den tidpunkt då detta skedde och
fram till nu, som enligt vad justitieministern
meddelade kammaren nu försiggår
inom rikspolisstyrelsen, är självfallet
ytterst värdefull. Den kan ju bilda
en god grund, då man gör upp den treårsplan
som vi har begärt.

Då jag anser att den kanske viktigaste
åtgärden, både i dagens läge och
i allmänhet, för att komma till rätta
med brottsligheten är att genom personalförstärkning
av polisen kraftigt
öka upptäcktsrisken vid brott och att
minska tidsåtgången för förundersökningen,
d. v. s. tiden mellan upptäckt
och lagföring, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen 2 b av
herr Kaijser m. fl. till utskottets utlåtande
nr 2 — det gäller alltså uppdrag
åt rikspolisstyrelsen att göra upp en
treårsplan för en personalupprustning.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! »Farväl till en dödad
kollega», »Polis misshandlades. Vittnen
ingrep ej», »Två obeväpnade poliser
övermannade Olofsson. En skjuten i
axeln.», »Olofsson sökte döda poliserna.
Våldsam brottning om pistolen.», »Tre
personer, förste kriminalassistenten

62 Nr 10 Onsdagen den

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Sven Uno Helderud, 45 år, förste poliskonstapel
Lars Birger Wikander, 30 år,
och vaktman Nils Bertil Nilsson, 59 år,
mördades natten till måndagen vid ett
eldöverfall i Handens affärscentrum i
Stockholm.» »Mördarna gav dem inte
en chans. 72 skott med k-pist.»

Har vi blivit så vana vid sådana rubriker
i pressen att vi inte längre reagerar
som vi borde? Furuvik — Nyköping
— Handen. Sedan den 9 mars 1966, då
jag anklagade regeringen för ett låt-gåsystern
när det gäller behandlingen av
poliskårens problem, har till dessa namn
knutits händelser som är avslöjande
för oss som nation, avslöjande, förödmjukande.
Kan sådant hända i Furuvik,
Nyköping, Handen, ja var som helst i
detta land utan att vi verkligen reagerar,
då har vi förlorat greppet om framtidens
rättssamhälle.

Kort efter Handen-dramat uppträdde
här i Stockholm en man med ett plakat
på vilket det stod »Skjut flera poliser».
Som förklaring till polisen sa han, att
det var ett skämt. Somliga har en underlig
sorts humor.

Hur är det i dag med vår poliskårs
möjligheter att fullgöra sina många
gånger mycket svåra uppgifter? Vi har
andra rubriker som ger oss besked:
»Utökad polisstyrka krävs i Stockholm»
»Rikspolisstyrelsen behöver 200
miljoner mer nästa år.»

Vad gör justitieministern? När jag
den 9 mars 1966 talade om låt-gå-systemet
svarade justitieministern att detta
inte gällde efter den 1 januari 1965,
tidpunkten för polisens förstatligande.

Hur har det blivit? Situationen är
inte bättre i dag, brottsligheten fortsätter
att öka. Därtill kommer, som vi
hört gång på gång och som tål att understrykas
på nytt, att vi nu har en
grövre och råare karaktär på brottsligheten,
och brotten är ofta mer svårutredda.

Här i Stockholm hade vi år 1965
67 746 brott enbart mot brottsbalken
vilka kommit till polisens kännedom.

1 mars 1967 fm.

Motsvarande siffra för år 1966 är 70 374
brott —■ alltså en ökning med 2 628. Vi
har ändå att räkna med ett mörkertal,
som ger oss anledning att förmoda att
antalet begångna brott är betydligt högre.
Soan exempel härpå kan nämnas antalet
tillgrepp ur bilar. År 1965 — och
det gäller bara Stockholm — var antalet
anmälda tillgrepp 15 044 medan
motsvarande siffra år 1966 var 13 682.
Anledningen till nedgången av antalet
anmälda brott av detta slag bär uppenbarligen
varit, att det införts en självrisk
på 100 kronor för stölder av detta
slag. Dessutom är det väl alldeles klart,
att människor i allt större utsträckning
underlåter att anmäla brott, för vilka
ingen försäkring finns, ju mer det går
in i det allmänna medvetandet att det
många gånger är till mer besvär än
glädje att anmäla brott. Poliskåren är
alltför liten för att hinna utreda brotten
inom rimlig tid. Och skulle brotten bli
uppklarade, hur går det då med skadeståndet?
Ofta har gärningsmannen inga
pengar att betala med, och har han det
vill han gärna behålla dem för egen del.

Nej, antalet brott är större än vad
-siffrorna visar, och det synes särskilt
gälla år 1966.

På 1950-talet var antalet mord i
Stockholm 10 å 11 per år. 1965 hade vi
18 mord bär i Stockholm och 1966 var
antalet 22. 1964 hade vi ett försök till
post- och bankrån. 1965 hade vi 4 fullbordade
sådana brott. 1966 var antalet
post- och bankrån 15, och i 13 av dessa
fall hotade gärningsmannen med vapen.

Hur har det varit med övertiden?
Bara inom mordkommissionen i Stockholm,
sonn består av cirka 25 man, hade
vi under år 1965 inte mindre än 3 810
betalda övertidstimmar, och under år
1966 var antalet 5 097. Därtill kommer
mellan 1 000 och 2 000 obetalda övertidstimmar
per år.

Vad blir resultatet? Jo, en nedslitning
av personalen med ännu sämre
möjligheter för denna att fullgöra sina
arbetsuppgifter som följd. Ändå sä -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

ger justitieministern i dag ungefär så
här: Det gäller att använda den till
buds stående personalen så effektivt
som möjligt. Den är redan använd mer
än effektivt. På flera håll står man
på gränsen till sammanbrott. Detta kan
vi inte tolerera. Vi måste vara rädda om
en så oerhört viktig kår.

Hur är det med poliskårens egen beväpning?
Ett stort antal av de poliser
som borde ha tjänstevapen har det inte

— det finns inte vapen tillräckligt.
Dessutom saknar många som har tjänstevapen
hölster att ha vapnen i — det
finns inte tillräckligt många. Det betyder
att polismannen måste ha sitt tjänstevapen
i fickan, helst inlindat i plast
för att byxfickan inte skall gå sönder.
Vem hinner först: gangstern eller polisen?
Därtill kommer att polisens faktiska
möjligheter att skydda sig genom att
använda vapen kraftigt beskurits.

Man frågar sig: Är förslaget om den
uteblivna förstärkningen — i själva verket
försvagningen av polisen — en ekonomisk
eller politisk fråga? En polisman,
som tillhört kåren omkring tjugo
år, sa till mig häromdagen: »Om jag
föll offer för en gangsters kula, skulle
jag inte vilja ha statsrådet Kling i sorgetåget.
» Kan det vara så att poliskåren
inte uppfattar statsrådets Klings deltagande
som allvarligt menat utan som en
demonstration för att lugna upprörda

— med all rätt upprörda — poliser, som
ofta riskerar både liv och lem för att
skydda oss andra?

Jag vill inte undanhålla kammarens
ledamöter en liten dikt, som den 17 februari
stöd att läsa i Svensk Veckotidning
— jag tänker läsa en dikt om året.

Dikten heter:

Ben oskyldige brottslingen

En liten brottsling

satt och smidde planer i lånad bil

på vägen till ett mord,

han hade bråttom

och liksom av vana

han kände efter, att han bar pistol.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Då dök polisen upp
med sina bilar och ville se
på lyktor och bevis,
vår lille skyddsling
anade en fälla

och sköt dem alla för att själv gå fri.
Ålägga honom

straff för denna gärning är inte lätt

för samhället i dag,

han kunde ta det

som om vi vill hämnas,

vår lille brottsling mår av sånt ej bra.

Det enda sättet

att behandla saken är givetvis
att vara radikal
och ge vår brottsling
fria händer åter

och själva underkasta oss förvar.

Jag vill allvarligt vädja till kammaren
att inte någon ledamot låter partipiskan
hindra honom eller henne från att låta
kåren få dessa fattiga hundra tjänster
till. Det blir ändå, som vi har hört,
sammanlagt inte mer än vad som motsvarar
bortfallet genom arbetstidsförkortningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
a och b vid punkten 21.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Magnusson i Tumhult,
Edlund, Werner och Åkerlind
(samtliga h).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man skall inte tala när
man är förbittrad. Jag blev det under
fru Heurlins ibland litet makabra anförande.
Vi känner väl alla beklämning
inför de omskrivna händelser som fru
Heurlin syftade på. Jag finner ingen anledning
att diskutera den saken.

Fru Heurlin citerade vad hon sade sig
ha hört av en polisman om ett sorgetåg.
Det borde väl ha fått förbli osagt.
Jag tror att flera av oss här känner det
på det sättet. Jag tror också att poliskå -

04 Nr 10 Onsdagen den

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

1 mars 1967 fm.

ren känner det på ett annat sätt än vad
fru Heurlin gav uttryck för.

Herr Wennerfors försökte — trots att
han sagt att han inte skulle göra det —
att ganska fullständigt beskriva förhållandena
i Norrtälje, fastän han mest
uppehöll sig vid slagsmål i Nynäshamn
som han konstruerade. Han försökte
provocera fram ett slagsmål mellan mina
partivänner på den orten och mig.
Nu är vi ju inte så argsinta av oss i
mitt parti att vi går handgripligt till
väga. Annars skulle vi som sitter i
statsutskottets tredje avdelning ganska
efta råka i slagsmål med partivänner;
det är ju nämligen på det sättet att
önskemål, som kan vara nog så berättigade
ur lokal synpunkt, insatta i sitt
stora sammanhang kanske inte alltid
får samma kraft. Detta gör att de som
skall fatta beslut om helheten får bedöma
saken något annorlunda. Jag skall
emellertid inte fördjupa mig i detta.

Herr Wennerfors var ju vänlig nog
att utveckla även de synpunkter jag
eventuellt skulle komma att framföra.
Nu hade jag inte tänkt säga just det som
herr Wennerfors sade. Jag betraktar
nämligen herr Wennerfors’ motion som
tillstyrkt, inte som avslagen, även om
motionen formellt måste avslås. Motionen
går ju bara ut på att man skall föranstalta
om en översyn av polisdistriktsindelningen.
Enligt vad vi erfarit
— vi vet att det är så — pågår en
sådan översyn kontinuerligt; sedan polisen
förstatligats och distriktsindelningen
ändrats samlar man nu erfarenheter
och gör en sådan översyn. Vi
skärper bedömningen, speciellt när det
gäller de områden där dessa orter ligger,
genom att säga att vi där snart förväntar
oss en ny länsindelning. Bara
detta kunde i och för sig vara skäl för
en översyn. Men även andra skäl finns;
även dessa ur sagan hämtade slagsmål
kan ju vara ett skäl.

Jag bär väl inte anledning att uppehålla
mig längre i talarstolen i denna
fråga. Jag betvivlar inte alls den for -

mella kompetens herr Wiklund besitter
och vilken hans föreläsning vittnade
om. Jag vill bara säga till honom att
jag har aldrig drömt om att säga att vi
bara får anställa t. ex. 1 500 tjänstemän
i statsförvaltningen i år. Så kan ju
ingen vettig människa tro att någon
har sagt. Vad jag sade var att förslaget i
statsverkspropositionen gäller 1 500
tjänster. De som lagt det förslaget har
bedömt behovet så stort. Och av dessa
1 500 har polisen fått 291 tjänster. Det
är ingen dålig bit av hela kakan.

I detta anförande instämde herrar
Mellqvist, Eskel, Fredriksson och Allard
samt fru Holmberg (samtliga s).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I likhet med herr Bergman
skall jag inte spilla många ord på
fru Heurlins något egendomliga anförande.
Men det försåtliga citat fru Heurlin
tog från mitt tidigare anförande vill
jag inte skall stå oemotsagt i protokollet.
Fru Heurlin ville göra gällande att jag
sagt att det gällde att använda den till
buds stående personalen på effektivaste
sätt. Citatet var helt lösryckt ur sitt
sammanhang. Jag sade att det gällde att
utbilda personalen, så att den blev så
effektiv som möjligt och att den arbetskraft
som står till förfogande skall kunna
användas så effektivt som möjligt.
Det yttrandet fällde jag alltså i utbildningssammanhanget,
inte i något annat
sammanhang.

När fru Heurlin sedan räknade upp
hur våldsbrotten hade ökat, kunde hon
i sin statistiska redogörelse ha tillfogat
att alla bank- och postrån som förövades
i Stockholm i fjol klarades upp
av vår skickliga polis.

Medan jag ändå står här i talarstolen
vill jag också säga till herr Wennerfors
att den uppföljning av erfarenheterna
från de gångna åren efter förstatligandet
som nu pågår inom rikspolisstyrelsen
givetvis också kommer
att avse distriktsindelningen. Av riks -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

polisstyrelsens petita framgår också
klart att en väsentlig del av de tjänster
som man har begärt avses just för
Stockholms stad och Stockholms län.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var inte min avsikt
att provocera något slagsmål mellan
herr Bergman och hans partivänner i
Nynäshamn. Jag tyckte bara att han
borde tagit reda på hur de vännerna
såg på situationen där nere. Det finns
säkert personer i andra kommuner i
Stockholms län som gärna skulle vilja
tala med en representant för statsutskottets
tredje avdelning i denna fråga.

Herr Bergman sade att man inte kan
ta några lokala hänsyn, men även om
herr Bergman bor på västkusten bör
han ändå känna till var besvärligheterna
är störst i landet. Det tror jag
tveklöst vara just i storstockholmsregionen
för närvarande.

Utskottets skrivning är positiv, och
herr Bergman ansåg att motionen i stort
sett är tillstyrkt. Men vad jag menade
var att det går för långsamt. Utskottet
hänvisar till sammanläggningen mellan
Stockholms län och Stockholms stad,
men även om utskottet längst ned på
s. 9 i utlåtandet skriver att den sammanläggningen
kan väntas »inom kort»,
kan den ändå inte komma till stånd
förrän den 1 januari 1968. Och polisdistriktsindelningen
kan väl inte klaras
av förrän den 1 juli 1968 — eller
kanske den 1 januari 1969. Och dit är
det alldeles för lång tid, när situationen
för närvarande är nära nog katastrofal.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottsmajoritetens
ärade talesman herr Bergman trodde att
jag menade att det inte fanns någon
som helst möjlighet att gå utöver de
1 500 nya tjänsterna till statsförvaltningens
personal. Men jag har tvärtom
3 — Andra kammarens protokoll 1967. ATr

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

sagt att detta med 1 500 tjänster är en
bedömning som gjorts av Kungl. Maj :t,
inte av oss. Vi har alltså en annan bedömning.
Dessutom anser vi att upprätthållandet
av ordning och säkerhet
är en så primär uppgift för staten
att prioritet måste ges åt detta område.
Det är i varje fall min uppfattning.
Därför måste det, som sagt, efter
vår mening finnas utrymme för ett totalt
tillskott på mer än 1 500 tjänster.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Wennerfors
vill jag säga att det vid våra ställningstaganden
här i riksdagen finns i botten
uteslutande lokala hänsyn. Det är vid
summeringen som en del lokala hänsyn
inte kan tas. Längre skall inte herr
Wennerfors dra mina formuleringar.

Herr Wiklund ville ge sken av att
jag hade sagt att vi hade låst tillskottet
vid 1 500.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Olika talare har tidigare
i varierande tonarter dokumenterat
behovet av en förstärkning av polisorganisationen.
Jag skulle tro att även
herr statsrådet och utskottets talesmän
gärna skulle ha sett att en förstärkning
varit möjlig, men man anser på det hållet
att de samlade resurserna inte är
tillräckliga för en sådan.

I och för sig är det glädjande att
ökningen av brottsligheten under 1966
inte visar en lika markant stegring som
tidigare. Det är ändå beklagligt att
inte stegringen har kunnat upphöra.
Mot den bakgrunden anser vi på vårt
håll att den förstärkning på 197 polistjänster
som har föreslagits inte är tillräcklig,
eftersom den endast kompenserar
tidsbortfallet på grund av arbetstidsförkortningen.

Reservanternas förslag om inrättande
av ytterligare 100 polistjänster betyder
naturligtvis en ökad belastning på statsutgifterna.
Men man kan också se denna
fråga ur en annan synpunkt. Det
10

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

har ådagalagts att polisens övertid är
mycket omfattande, och det är ju inte
någon billig arbetskraft. Jag är väl medveten
om att övertid i detta sammanhang
inte kan undvikas, eftersom svårartade
brottsfall mestadels kräver en
stark anspänning av polisens resurser.
En ytterligare förstärkning med 100
polistjänster måste ändå betyda att
övertiden i någon mån kan begränsas
och att man därigenom uppnår en viss
besparing.

Eftersom jag vet att talarlistan är
lång skall jag begränsa mig till detta.
Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
2 a och b vid punkten 21.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservation 2 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Ilerr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Där^d avgavs 112 ja

och 102 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 b) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113
ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 22—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Punkten 39

Underrätterna: Ersättningar till nämndemän
m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Tillsammans med några
medmotionärer har jag aktualiserat frågan
om storleken av ersättningarna till
nämndemän. Vår motion behandlas under
denna punkt.

För närvarande utgår ett dagarvode,
som för vattenrättsnämndemän utgör
75 kronor och för övriga nämndemän
60 kronor, oavsett hur långt sammanträdet
blir. Vi motionärer har ansett
det otillfredsställande att nämndemännen
skall göra ganska stora ekonomiska
förluster, vilket ofta blir fallet när sammanträdena
varar länge.

Nu signaleras en höjning av dagarvodena
med 15 kronor fr. o. m. den 1 juli
i år. Denna höjning är givetvis välkommen,
men den svarar i allt väsentligt
endast mot den förändring av penningvärdet
som har inträffat sedan nu gällande
bestämmelser trädde i kraft. Det
ter sig för mig mera tilltalande att vederbörande
nämndeman hålles någorlunda
skadeslös genom att någon form
av ersättning för förlorad arbetsförtjänst
utgår i kombination med dagarvodet.
Någon hundraprocentig rättvisa
med avseende på täckning av inkomstbortfall
kan det givetvis inte bli
fråga om i det enskilda fallet, men att
frågan utreds för att en bättre rättvisa
än för närvarande skall kunna åstadkommas
anser vi motionärer önskvärt.

Utskottet anför att det i sina tidigare
ställningstaganden angående nämndemannaarvodets
storlek har understrukit
nämndemannaupp dragets karaktär
av förtroendeuppdrag men också angelägenheten
av att en skälig gottgörelse
utgår. Till detta vill jag endast säga att
den tid nog är förbi då man kunde få
människor att göra betydande ekonomiska
uppoffringar för att få inneha
vissa förtroendeuppdrag, låt vara att
dessa kunde vara förenade med en titel

som i gången tid i vissa kretsar hade
en synnerligen god klang.

Enligt min mening har utskottet inte
tagit konsekvenserna av sitt resonemang
om att »skälig gottgörelse» skall
utgå. I så fall borde enligt mitt förmenande
utredningskravet ha bifallits.

Utskottet yttrar slutligen att det delar
motionärernas uppfattning att de
lämpligaste personerna bör utses till
nämndemän och att spridningen inom
olika yrkeskategorier bör bli så stor
som möjligt. På den punkten är jag
överens med utskottet. Detta blir emellertid
svårt att förverkliga — det skall
vi vara på det klara med — om ingenting
göres åt ersättningarnas storlek.
Vi kommer i så fall att i mycket stor
utsträckning få lov att rekrytera nämndemän
inom kategorierna pensionärer
och hemmafruar eller bland dem som
disponerar sin arbetsdag enligt eget
bestämmande.

Att få dem som tillhör den aktiva
arbetskraften att åta sig uppdraget kommer
att bli mycket svårt, eftersom de
kanske har en dagsförtjänst på omkring
125 kronor eller mera men som
ersättning för nämndemannauppdraget
endast erhåller 60—75 kronor.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter på frågan, eftersom
jag har ansett dem betydelsefulla. Givetvis
hade jag hoppats att utskottet
skulle bifalla motionsyrkandet om en
utredning av frågan. Trots att jag är
övertygad om att frågan ändå så småningom
kommer att lösas i enlighet
med de framförda tankegångarna, kommer
jag inte, eftersom utskottet är enhälligt,
att ställa något yrkande om bifall
till motionen. Jag liksom utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t kommer att
ägna frågan en fortlöpande uppmärksamhet.
Jag hoppas givetvis att denna
uppmärksamhet skall leda fram till uppfyllandet
av de önskemål som jag här
har pläderat för.

I detta anförande instämde herrar
Adamsson (s), Svenning (s), Löfgren
(fp), Henningsson (s), Gustavsson i

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Efterutbildning inom rättegångsväsendet

Ängelholm (s), Björk (s), Ekström i Iggesund
(s) och Andersson i Örebro (fp).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Till herr Bengtsson i
Landskrona vill jag säga att utskottet
haft klart för sig att detta är förhållanden
som kan leda fram till besvärliga
situationer. Det är emellertid också
mycket svårt att lösa frågan.

Jag vill helt kort säga att herr Bengtsson
i Landskrona tolkar utskottets inställning
rätt. I utlåtandet heter det ju
också: »Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t ägnar fortlöpande uppmärksamhet
åt denna fråga», vilket är ett uttryck
för en förhoppning om att Kungl. Maj:t
skall ta ett initiativ till en omprövning,
om det visar sig uppstå sådana hinder
som här annonserats.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 40—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Efterutbildning inom rättegångsväsendet

Sedan punkten föredragits anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I statsutskottets föreliggande
utlåtande nr 2 under p. 48 behandlas
en motion som jag och ett flertal
medmotionärer i denna kammare
har väckt. I motionen hemställer vi att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om förslag till lämpligt utformat
ekonomiskt stöd till nämndemannaföreningarnas
verksamhet.

Tidigare, före förstatligandet, erhöll
dessa föreningar ekonomiskt stöd för
sin verksamhet från rätten, och det
måste ur alla synpunkter vara av värde
att nämndemannaföreningarna för
sin verksamhet även i fortsättningen
kan påräkna visst stöd. Lekmannainflytandet
i svenskt rättsväsende är genom

nämndemannainstitutionen vid våra
underrätter av mycket stor betydelse.
Även om nämndemännen för att fylla sin
funktion inte behöver någon specialutbildning,
har på många håll nämndemännen
själva av intresse för sin uppgift
sökt skaffa sig en bred orientering
om hur det svenska rättsväsendet fungerar.
Detta intresse har tagit sig uttryck
i bildandet av nämndemannaföreningar,
där man anordnar föreläsningar
och konferenser, företar studieresor
till anstalter inom kriminalvården och
till andra för rehabiliteringsprocessen
verksamma institutioner. Trots att varje
sådan aktivitet bedrives helt för samhällets
bästa får den intresserade nämndemannen
helt bekosta den med egna
medel. Nämndemännen har på detta sätt
kunnat skaffa sig dels en orientering om
svenskt rättsväsende och den anda som
präglar vår lagstiftning, dels en inblick
i de verkningar som olika brottspåföljder
får för kriminalvårdens klientel.

En sådan verksamhet bland nämndemännen
måste vara till gagn för att ge
lekmannainflytandet i vårt rättsväsende
ett sakligt och meningsfyllt innehåll.
Att nämndemännen borde få en så bred
orientering som möjligt om vårt rättsväsende
hade städerna, när de var huvudmän
för rådhusrätterna, större intresse
och förståelse för än vad staten
hittills har visat. Förstatligandet av rådhusrätterna
bör självfallet inte medföra
att en verksamhet bland nämndemännen,
vilken otvivelaktigt varit till nytta
för lekmannainflytandet i rätten, brytes.

I utskottsutlåtandet säges: »Utskottet
förutsätter — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet tidigare
uttalat i liknande sammanhang (SU

1962:2 ---och SU 1963:2 ----)

— att Kungl. Maj:t tar erforderliga initiativ
i den mån särskild informationsverksamhet
för nämndemännen bedöms
böra ske. Utskottet vill framhålla värdet
av att nämndemännen, bl. a. genom
anstaltsbesök, bibringas kännedom om
olika påföljders innebörd.»

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Statsutskottet har, såvitt jag förstår,
inte velat taga ställning utan överlämnat
till Kungl. Maj :t att bedöma om några
initiativ skall tagas. Något förslag
vill utskottet inte framlägga trots att
man inser värdet av nämndemannaföreningarnas
verksamhet.

Jag har den bestämda uppfattningen
att det är angeläget att intressen av
denna art lämnas stöd och uppmuntran.
Verksamheten bör utvidgas till att även
omfatta ledamöterna i övervakningsnämnderna.
Det behövs inga stora summor
för att en sådan verksamhet skall
kunna bedrivas.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag förutsätter att Kungl. Maj:t under
1967 kommer att ta initiativ i denna
fråga. I annat fall får vi väl återkomma.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten fi0

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt F 1, s. 73—
76) föreslagit riksdagen att till Kriminalvårdsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 6 377 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (1:203) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 263), hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om vidtagande av vissa i motionen
angivna åtgärder, som huvudsakligen
syftade till att öka takten för kriminalvårdens
upprustning och modernisering.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Kriminalvårdsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 6 377 000 kr.;

II. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad ut -

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar

skottet anfört om viss försöksverksamhet
vid Tillbergaanstalten;

III. att motionerna 1:203 och 11:263
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:203 och 11:263 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag syftande till uppförande av den
av kriminalvårdsstyrelsen föreslagna
kriminalvårdsskolan ävensom om utredning
i syfte att undersöka fångvårdsanstalternas
behov av psykiatrisk
personal och förslag om personalförstärkningar
i enlighet med utredningens
resultat samt om en snabbutredning
om inrättandet av ett behandlingsforskningsorgan
vid kriminalvårdsstyrelsen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! »Kriminalvården befinner
sig i en kris som håller på att bli
kronisk», säger Gunnar och Maj-Britt
lnghe i sin nyutkomna bok »Den ofärdiga
välfärden». Samma konstaterande
gjorde föreståndaren för fångvårdsanstalten
i Karlstad, Folke Lindberg, i en
stor tidningsartikel härom dagen: »Vår
kriminalvård kan definieras med ett
enda ord -— uppsamlingsplats. Det kan
låta rebelliskt i mångas öron, särskilt
om man ser på den utveckling som kriminalvården
genomgått de senaste 20
åren. Samhället har kostat på 100-tals
miljoner på nya anstalter och hypermoderna
industriverkstäder och moderna
bostadsrum åt de intagna, som utan tvivel
står i särklass om man vill göra
jämförelser med andra länders fångvård.
Därtill kommer kriminalvårdens
upprustningsprogram för den närmaste
5—10-årsperioden, som definitivt skall

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 19G7 fm.

Kriminalvårdsstyrelsen: Avlöningar

göra slut på resterna av vår förhistoriska
fångvård. Och likväl tystnar inte kritiken.
Vad är då orsaken?» frågar herr
Lindberg. Han svarar — och samma
svar lämnas av många aktiva kriminalvårdare:
»Vi har inte resurser för att
bedriva aktiv människovärd». Kriminalvården
i dag är för mycket av förvaring,
för litet av behandling. Man
kan kritisera bristen på rehabiliterande
åtgärder, bristen på individuell behandling,
bristen på verklig yrkesutbildning.

Folkpartiet bar i en partimotion presenterat
ett kriminalvårdsprogram, syftande
bl. a. till förbättrad personalutbildning,
förstärkning av viss personal
inom anstaltsorganisationen och inom
frivården samt en utbyggd kriminologisk
forskning.

Vi bar begärt att den av kriminalvårdsstyrelsen
föreslagna kriminalvårdsskolan
snarast skall uppföras. Det
finns betydande personalgrupper som
ännu inte har fått någon utbildning —
sålunda har exempelvis endast 20 procent
av kriminalvårdens 600 arbetsledare
genomgått kurser inom kriminalvården.
Vi tror att en förbättrad utbildning
är av väsentlig betydelse för vårdens
effektivitet.

Vi vill förstärka det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Väntetiderna
för undersökning är orimligt långa — i
Stockholm sju, åtta månader. Dessa väntetider
måste förkortas. Vi vill ha en
snabbutredning för att undersöka i vad
mån en ökning av psykiatertjänsterna
kan förstärka kapaciteten inom undersökningsväsendet.

Vi vill ha en utvidgad kriminologisk
forskning. Man vet i dag inte mycket
om hur de asociala bör behandlas för
att lia en verklig chans till återanpassning.
Att inrätta ett behandlingsforskningsorgan
inom kriminalvården vore
en värdefull åtgärd. Vidare behövs en
förstärkning av universitetens forskningsresurser.

I motionen framförs en rad ytterliga -

re förslag, som vi förutsätter kommer
att behandlas inom den nyligen tillsatta
utredningen rörande översyn av beliandlingslagstiftningen
för fångvårdsanstalterna.
Jag skall inte gå närmare in
på dessa förslag. Låt mig bara konstatera
att det är värdefullt att en sådan
översyn nu kommer till stånd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
4 av herr Per Jacobsson
in. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Mundebo yttrade
sig så kortfattat, att jag knappast hann
tänka igenom vad jag skulle svara honom
— man är ju ovan vid en sådan behaglig
takt i debatten — men jag skall
ändå säga några ord.

Det är egendomligt att herr Mundebo
och jag skall stå här och polemisera
mot varandra. Både han och jag är medvetna
om att vi ser nästan likadant på
dessa frågor — i varje fall framgick det
av diskussionerna i avdelningen. Dock
vill jag inte ställa mig bakom de formuleringar
han använde här, att fångvårdsanstalterna
i dag bara är uppsamlingsplatser.
Det var visserligen fråga
om ett citat, men han återgav det i ett
bestämt syfte, nämligen att ge intryck
av att man bara samlar ihop de intagna
för att bevaka dem och inte vet hur de
skall behandlas. Fullt så illa är det inte
ställt, såsom säkerligen herr Mundebo
mycket väl vet.

Den motion som ligger till grund för
reservationen är mycket omfångsrik.
Det beror väl på att denna stort upplagda
motion om ett kriminalvårdsprogram
närmast bara innehåller citat av
kriminalstyrelsens förslag och samma
yrkanden som styrelsens.

Herr Mundebo anser liksom reservanterna
att vi just inte vet någonting om
dessa saker, att förhållandena inte är
bra som de är och att för många av de
frigivna återfaller i brott. Och man annonserar
den höga målsättningen att
man nu skall göra någonting för att hej -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

da detta, men det är mycket litet som
kan sållas ut ur motionen och reservationen.
Det föreslås ett fåtal nya tjänster,
liksom inrättandet av ett behandlingsforskningsorgan
inom styrelsen.
Vidare skall en kriminalvårdsskola byggas,
vilket naturligtvis är önskvärt i
och för sig men inte särskilt märkvärdigt;
undervisningen måste ju bedrivas
även om det inte finns någon fast skolbyggnad.
Dessutom vill man att behovet
av psykiatrisk personal vid fångvårds.
anstalterna skall utredas, och när så
har skett skall eventuellt personalresurserna
ökas för att köerna skall kunna
minskas. Det är väl inte nödvändigt att
utreda den frågan. Om man har råd,
är det bara att förstärka resurserna,
så minskas köerna, men det hela får
kanske inte vara så enkelt i en reservation
med denna högtidliga bakgrund.

Herr talman! Jag tror inte det finns
skäl att här fördjupa sig i en diskussion.
De skillnader det reellt rör sig om sedan
alla citat i motionen skalats bort är
inte så stora. Det finns därför ingen
anledning för mig att i denna fråga
frångå utskottets ställningstagande, och
jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr MUNDEBO (fp);

Herr talman! Jag hoppas att det inte
var först på vägen till talarstolen som
herr Bergman började fundera över innehållet
i vår partimotion.

Det är möjligt att herr Bergman och
jag i väsentliga avseenden ser likadant
på de problem som tas upp i motionen,
men när vi skall ta ställning kommer
vi ändå till olika resultat.

I motionen har föreslagits en rad åtgärder
som med en ringa kostnad för
samhället kan leda till ökad effektivitet
inom kriminalvården. Förbättrad utbildning,
utökad forskning, fler tjänster
på några viktiga områden — dessa
förslag kan och måste åstadkomma ökad
effektivitet inom kriminalvården.

Härmed var överläggningen slutad.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
49 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 52 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 50

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 51

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt F 3, s. 77—
79) föreslagit riksdagen att till Fång -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

vårdsanstalterna: Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 97 344 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén in. fl. (1:205) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (11:264), hade motionärerna
under hänvisning till motivering
i de likalydande motionerna 1:203 och
II: 263 — såvitt nu var i fråga — hemställt
att riksdagen måtte anvisa medel
för inrättande av två tjänster som förste
assistent och en tjänst som assistent
för förberedande av intagnas frigivning,
psykologisk expertis enligt kriminalvårdsstyrelsens
förslag, tre extra
ordinarie konsulenttjänster för fritidsoch
kontaktverksamhet, en assistenttjänst
vid Tillbergaanstalten och dessutom
anvisa medel för en förändring
av de tre underläkartjänsterna vid Härlanda,
Härnösand och Malmö till biträdande
överläkartjänster och därför till
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
516 000 kr. förhöjt förslagsanslag av
97 860 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:205 och 11:264, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 97 344 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 205 och II: 264, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, til]
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 97 860 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag har under en tidigare
punkt berört några huvuddrag i
det kriminalvårdsprogram som folkpartiet
presenterat i en motion till årets
riksdag och som bl. a. innebär vissa
förstärkningar av fångvårdens personalorganisation.
Vi föreslår sålunda inrättande
av ytterligare några assistenttjänster,
arvode för viss psykologisk expertis,
inrättande av konsulenttjänster
för fritids- och kontaktverksamheten
samt förändringar av vissa underläkartjänster.
Genomförandet av dessa förslag,
som tillsammans skall innebära en
kostnad av i runt tal 500 000 kronor,
kan på viktiga punkter bidraga till att
öka fångvårdens effektivitet.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare anfört under punkten 49
och till de krav som har ställts under
punkten 51 yrkar jag bifall till reservationen
5 av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare anfört yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Onsdagen den 1 mars 1967 fm. Nr 10 73

Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 69 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 52—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Skyddskonsulentorganisationen:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt F 11, s.
84—86) föreslagit riksdagen att till
Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 7 193 000 kr.

I de under punkten 51 angivna likalydande
motionerna 1:205 och 11:264
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte anvisa medel
för inrättande av fem skyddsassistenttjänster
och i anledning därav
till Skyddskonsulentorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj ds
förslag med 150 000 kr. förhöjt anslag
av 7 343 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
3* — Andra kammarens protokoll 1967. Ni

å motionerna I: 205 och II: 264, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Skyddskonsulentorganisationen: Avlö ningar

för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 7 193 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Edström, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Mundebo, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 205 och II: 264, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Skyddskonsulentorganisationen: Avlö ningar

för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 7 343 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MUNDEBO (fp):

Herr talman! Frivården är starkt eftersatt,
och en förstärkning av dess resurser
är synnerligen angelägen. I det
kriminalvårdsprogram som jag tidigare
har omnämnt ingår också förslag om
en utökning med fem tjänster inom
skyddskonsulentorganisationen. Kriminalvårdsstyrelsens
yrkande på denna
punkt har detta år präglats av stark
återhållsamhet, men regeringen och utskottsmajoriteten
har inte ens varit beredda
att tillstyrka genomförandet av
styrelsens minimiönskemål. Det är angeläget
att skyddskonsulentorganisationen
byggs ut enligt tidigare planering.

Jag yrkar bifall till reservationen 6
av herr Per Jacobsson in. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att frivårdsområdet är ett viktigt
område, men det är nog fel att säga att
det är »starkt eftersatt» som herr Mundebo
uttryckte det — om man nu skall
märka ord och det måste man kanske
få göra när anförandena glädjande nog
är så korta. Det har på detta område
skett en upprustning som inte kammarens
ledamöter bör vara okunniga om. Ser
10

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

man på tjänsterna för frivården, både
anstaltsitjänsterna och övriga, finner
man att antalet den 1 juli 1961 var 106
medan det den 1 juni 1966 hade ökat
till 185, vilket betyder en nästan 100-procentig förstärkning av denna personalgrupp.
Då kan man ju knappast tala
om att frivårdsområdet är starkt eftersatt.

Det är givetvis en avvägningsfråga
hur mycket man vill öka takten, och jag
vore glad om den kunde ökas ytterligare
just på det bär området; jag tror
bestämt att frivården kan spela en
mycket större roll än nu om den får
ökade resurser. Men med tanke på den
avvägning som måste göras varje år
är det säkerligen en klok bedömning
som ligger till grund för det föreliggande
förslaget.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det är riktigt att antalet
tjänster inom frivården har ökat.
Men den bild av läget som herr Bergman
gav bör kompletteras med siffrorna
för ökningen av antalet frivårdsfall
under de senaste åren och den ökning
som beräknas äga rum under kommande
år.

Jag vill också erinra om att kriminalvårdsstyrelsen
förra året bedömde
behovet av nya tjänster till 35, men
att man endast fick fem tjänster. Jag
utgår från att kriminalvårdsstyrelsen
har förutsättningar att göra en riktig
bedömning av behovet inom denna sektor.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6) av herr Per Jacobsson
in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 60—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Bidrag till politiska partier

Kungl. Maj:t hade (punkt G 8, s. 91)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
politiska partier för budgetåret 1967/68
anvisa ett förslagsanslag av 23 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg in. fl. (1:53) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (II: 73), i vilka motionärerna under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:45 och 11:63
hemställt att riksdagen måtte avslå det
till Bidrag till politiska partier för budgetåret
1967/68 äskade förslagsanslaget
av 23 milj. kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Rubin och Sjöholm väckt
motion (11:232), i vilken motionärerna
■—- i vad motionen hänvisats till statsutskottet
— hemställt att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag om att
ett bidrag av 23 milj. kr. skulle anvisas
till de politiska partierna för budgetåret
1967/68.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 53 och II: 73 samt
il: 232, sistnämnda motion såvitt nu var
i fråga, till Bidrag till politiska partier
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Strandberg och Bohman
samt fröken Ljungberg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 53 och II: 73 samt II: 232,
sistnämnda motion såvitt nu var i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag om anslag
för budgetåret 1967/68 till bidrag till
politiska partier.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det är bara några veckor
sedan representater för högerpartiet
här i kammaren hade tillfälle att
i samband med en debatt kring ett
konstitutionsutskottsutlåtande redogöra
för högerpartiets syn på frågan om statligt
partistöd. Jag finner därför inte,
herr talman, anledning att i dag upprepa
de principiella skäl som ligger bakom
den reservation, som fogats till punkt
69, utan begränsar mig till att yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med samma motivering
som fröken Ljungberg yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
69 :o) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verk -

Polishus m. m.

ställdes. Därvid avgavs 170 ja och 37
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr REGNÉLL (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel vid omröstningen
under punkt 69 i statsutskottets utlåtande
nr 2.

Punkten 70

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 71

Polishus m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt Ju: 1, s. 92
och 93) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv av polishus,
enligt vilka erläggandet av köpeskillingen
fördelades på tre budgetår,
dels till Polishus m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
40 milj. kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Bengtson (1:509) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund och Ohlin (11:646),
hade hemställts att riksdagen måtte
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen fördelades på fyra budgetår
i stället för tre som departementschefen
föresloge, dels till Polishus in. in.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhallande
till Kungl. Maj :ts förslag med
20 milj. kr. minskat investeringsanslag
av 20 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 509 och II: 646

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Polishus m. m.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen fördelades på tre budgetår; b)

till Polishus m. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
40 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ottosson, Per Jacobsson, Edström,
Strandberg, Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Bohman, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition samt med bifall
till motionerna I: 509 och II: 646

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus, enligt vilka erläggandet
av köpeskillingen fördelades på fyra
budgetår;

b) till Polishus in. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! I den reservation som
föreligger under denna punkt föreslås
att inlösen av polishus inte skall ske
fullt i den omfattning som departementschefen
tänkt sig. Man vill alltså
ha uppskov med vissa förvärv.

Det kan säkerligen anföras skäl mot
detta förslag liksom mot varje prutning
av statsutgifterna — även mot de prutningar
av myndigheternas äskanden
som görs i departementen. Men det gäller
här en avvägningsfråga. När vi föreslår
uppskov betyder det att vi anser
att det finns andra åtgärder som det
är ännu sämre att uppskjuta utan som
bör beslutas redan i år. Till sådana åtgärder
räknar vi en del förslag som
behandlas i dag, men vi har också un -

der motionstiden lagt fram andra förslag
som vi anser bör ha mycket hög
prioritet. För att åstadkomma dessa angelägnare
ting får man enligt vår mening
lov att acceptera de icke oöverkomliga
olägenheter som ett uppskov med inlösen
av vissa polishus medför.

Vårt förslag på denna punkt är således
resultatet av en angelägenhetsgradering.
Och för att övertyga oss om
att vi valt fel väg räcker det inte att
påvisa att det följer vissa olägenheter
med vårt förslag, utan man måste också
kunna klargöra att dessa olägenheter
är större än de olägenheter som skulle
följa av ett uppskov med de angelägna
förslag vi lagt fram i våra motioner.

Som läget nu är har vi inte velat
i onödan försämra budgeten ens med
obetydliga belopp. Det är denna, jag
skulle nästan vilja säga extremt höga
moral på det finanspolitiska området
som ligger bakom reservationen, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vi möter här ett egendomligt
försök från en del av oppositionens
företrädare att få till stånd det
som de tidigare under dagen har argumenterat
för, nämligen en effektivare
polisverksamhet. Det är emellertid att
notera att högerledamöterna i statsutskottet
inte är anhängare av den egendomliga
form av sparsamhet som herr
Gustafsson i Skellefteå har pläderat för.

Jag skall inte säga mer om detta;
jag vill bara påminna om det anförande
som justitieministern höll i denna fråga
och där han berättade att han i går
hade i Borås fått uppleva vad det betydde
att polisen där nu finns samlad
i en byggnad. I min egen hemstad Göteborg
är förhållandet detsamma. Det
har i skandalartikel efter skandalartikel
skildrats hur det sett ut i de olika polisdistriktens
lokaler i staden. Nu står ett
stort bygge med moderna lokaler färdigt,
och man kan spara arbetskraft
genom att undvika spring mellan olika

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Meddelande ang. ändrad tidpunkt för den handelspolitiska debatten fredagen den
10 mars — Länsskolnämnderna: Avlöningar

lokaliteter i staden och framför allt
genom att de anställda inte längre behöver
arbeta i gamla och obekväma lokaliteter.

Ett verksamt medel för att effektivisera
polisverksamheten är just att öka
takten i byggandet av polishus.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
71 ro) i utskottets utlåtande nr 2, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Ottosson m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 72

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Meddelande ang. ändrad tidpunkt för
den handelspolitiska debatten fredagen
den 10 mars

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Sedan regeringen flyttat konseljen
fredagen den 10 mars från kl. 10.00 till
kl. 9.00, ändras tidpunkten för kammarens
plenum samma dag från kl. 11.00
till kl. 10.00.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckt motion.

Punkterna 1—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

§ 17

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Länsskolnämnderna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
D 3, s. 114—117) föreslagit riksdagen

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

att till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 11 625 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (1:211)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:276),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte anslå medel för inrättande
av tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade och därför
till Länsskolnämnderna: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
115 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 11 740 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlén in. fl. (I: 393) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (11:498), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte besluta,
att halvtidsbefattningarna som föreståndare
för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler förändrades till
lieltidsbefattningar enligt skolöverstyrelsens
förslag samt till Länsskolnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1967/
68 anvisa ett med 324 000 kronor förhöjt
förslagsanslag av 11 949 000 kronor; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Strandberg (1:200) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Agnäs m.fl. (11:254), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att den nuvarande
tjänsten som nomadskolinspektör
behölles oförändrad.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:211 och 11:276,
i vad de avsåge tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:393 och 11:498,

i vad de avsåge befattningarna som föreståndare
för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler, icke måtte bifallas
av riksdagen;

III. att motionerna 1: 200 och II: 254
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:211 och 11:276
samt I: 393 och 11:498, samtliga motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
till Länsskolnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 11 625 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande tre tjänster som regionkonsulenter
för rörelsehindrade av
herrar Axel Andersson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Nihlfors,
Mattsson, Nelander, Källstad och
Elmstedt, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 211 och II: 276, såvitt nu
var i fråga, uttala att tre tjänster som
regionkonsulenter för rörelsehindrade
borde inrättas;

2) beträffande befattningarna som
föreståndare för länsskolnämndernas
hjälp medelscentraler av herrar Axel Andersson,
Nyman, Nihlfors, Nelander och
Källstad, vilka ansett att utskottet under

II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:393 och 11:498, såvitt nu
var i fråga, besluta att halvtidsbefattningarna
som föreståndare för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler
förändrades till lieltidsbefattningar enligt
skolöverstyrelsens förslag;

3) beträffande tjänsten som nomadskolinspektör
av herrar Virgin, Axel
Andersson, Kaijser, Wallmark, Thorsten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Nihlfors, Mattsson, Turesson,
Nelander, Källstad och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet under

III. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

motionerna I: 200 och II: 254, i skrivelse
till Kungl. Maj d §''e till känna vad
reservanterna anfört angående inrättande
av en tjänst med vilken skulle vara
förenade vissa av den nuvarande nomadskolinspektörens
arbetsuppgifter;

4) beträffande medelsanvisningen

a) av herrar Axel Andersson, Thorsien
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Nihlfors, Mattsson, Nelander, Källstad
och Elmstedt, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen
A. 1) — ansett att utskottet under IV.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:393 och 11:498 ävensom med bifall
till motionerna I: 211 och II: 276, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till
Länsskolnämnderna: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 11 740 000 kr.;

b) av herrar Axel Andersson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka

— under förutsättning av bifall till reservationen
A. 2) — ansett att utskottet
under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 211 och II: 276 ävensom med bifall till
motionerna I: 393 och II: 498, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, till Länsskolnämnderna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 11 949 000 kr.;

c) av herrar Axel Andersson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka

— under förutsättning av bifall till reservationerna
A. 1) och A. 2) — ansett
att utskottet under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:211 och 11:276
samt I: 393 och II: 498, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Länsskolnämnderna:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
12 064 000 kr.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
bär en rad punkter behandlats,
och utskottet har ju kommit överens
på de allra flesta. Men på några
punkter har man inte kunnat uppnå
enighet, och en av dessa är punkten 20.

Vi noterar med tillfredsställelse att
de handikappade har blivit föremål för
större uppmärksamhet i årets statsverksproposition
än tidigare. Men som
alla vet räcker det inte med att vi fattar
beslut här i riskdagen utan den
enskilda människan måste också få del
av de beslutade förbättringarna. På skilda
håll kan detta kräva olika lång tid
— det beror på viljan och förmågan att
ta itu med frågorna på det lokala planet.

Det är mot denna bakgrund man skall
se reservationen 1, som innebär förslag
om inrättande av tre regionkonsulenter
för rörelsehindrade. Vi anser att dessa
tjänster behövs, inte minst för att de
rörelsehindrades skolgång snabbt och
effektivt skall underlättas.

Utskottet framhåller, »att man självklart
får förutsätta att samhällets olika
organ, inte minst inom skolans område,
i sin verksamhet på allt sätt beaktar
de speciella krav som hänsynen till de
handikappade ställer. Som exempel vill
utskottet peka på angelägenheten av att
handikapproblemen observeras i skolbyggnadsplaneringen.
»

Låt oss utgå ifrån att det är självklart
att man på det lokala planet vill beakta
de problem som sammanhänger med de
handikappades skolgång. I verkligheten
är det tyvärr inte fallet på en hel del
håll. Jag skall inte bestrida att det
gjorts ansträngningar som lett till resultat,
men kunskaperna om behoven har
inte alltid räckt till, och därför saknas
på många håll sådana arrangemang som
erfordras för att tillgodose de handi -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

kappades, i detta fall de rörelsehindrades,
behov.

Avsikten är att så många barn och
ungdomar som möjligt bland de handikappade
skall få tillfälle att fullfölja
sin skolgång i vanliga skolor, när detta
av pedagogiska, medicinska eller
andra skäl anses lämpligt. Om man skall
lyckas med detta måste man göra en
mängd arrangemang. Dessa skall emellertid
inte ges en sådan utformning att
de rörelsehindrade får en markerad
särställning, ty då kan de bli isolerade
och få en psykologiskt negativ upplevelse.
Det är därför vi så gärna vill att
de, när detta är möjligt, skall få gå i en
vanlig skola. Om angelägenheten härav
torde för övrigt stort enighet råda.

I åtskilliga fall kan saken ordnas genom
enklare arrangemang i skolan.
Önskvärt är emellertid att det finns ett
antal konsekvent han dikapp vänliga skolor.
Kanske man som riktmärke skulle
kunna tänka sig att det bör finnas en
sådan skola i varje större kommun —
med »större kommun» avser jag då, vad
folkmängden beträffar, en medelstor
svensk stad. Det är en mängd saker som
måste ordnas för att åtskilliga av de
rörelsehindrade skall ha möjligheter att
utan alltför stort besvär gå i en vanlig
skola. Det gäller skoltomten, det gäller
trappor, dörrar, hissar och toaletter,
det gäller vilmöjligheter o. s. v. Jag
skall emellertid inte gå in på detta i
detalj, ty det vore ändå inte möjligt för
mig att få med allt som bör beaktas.
Jag vill endast säga att jag är övertygad
om att det föreligger behov av sakkunniga
rådgivare när skolor av detta
slag skall byggas. Jag är också övertygad
om att det behövs sakkunniga rådgivare
då äldre skollokaler vid ombyggnad
skall anpassas för de rörelsehindrades
undervisning.

I detta sammanhang är det även aktuellt
att tänka på hur transporterna av
de rörelsehindrade skall organiseras.
Det är sannerligen inte så lätt att ordna
detta i många fall. Hittills har vi haft

olika former för transport av rörelsehindrade,
och så torde bli fallet även
i fortsättningen. Ett väl genomfört
transportsystem innebär emellertid att
eleverna i större utsträckning kan bo i
sina hem, vilket är det i princip mest
önskvärda.

När jag sökt tänka mig in i hur det
blir ute i skoldistrikten vid genomförandet
av förslaget att bereda rörelsehindrade
elever större möjligheter att
få undervisning i en vanlig skola, har
jag funnit att det — som jag framhöll
•— är välbetänkt att ha ett antal sakkunniga
rådgivare som kan stå kommunerna
till tjänst. Detta skulle de tre föreslagna
regionkonsulterna kunna göra.
Jag tror att de skulle kunna bidra till
att hålla kostnaderna nere, men det primära
för mig är ändå att vi kan hjälpa
de rörelsehindrade. Det är därför som
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till reservationen A 1 och följ dreservationen
A 4 a.

Jag vill också säga några ord om vår
reservation A 3. Den gäller tjänsten som
nomadskolinspektör.

I statsverkspropositionen har föreslagits
att tjänsten som nomadskolinspektör
skall indragas vid den nuvarande
tjänsteinnehavarens avgång. Fr.
o. m. budgetåret 1967/68 bör, menar
departementschefen, tillsynen av hela
nomadskolväsendet utövas av länsskolnämnden
i Norrbottens län. En av
vid denna befintliga fyra skolinspektörstjänster
bör vara en nomadskolinspektörstjänst,
med vilken jämte andra
skolinspektörsuppgifter skall vara förenat
särskilt ansvar för nomadskolväsendet.

Utskottet har inte haft något att
erinra mot detta förslag. Elevantalet
vid nomadskolorna har sjunkit år efter
år. Enligt statsverkspropositionen är
det för närvarande 312, och man beräknar
att det nästa år blir 282. Det är vår
förhoppning att genomförandet av detta
förslag skall innebära kvalitativa förbättringar,
då nomadskolinspektionen

Onsdagen den 1 mars 19G7 fm.

Nr 10

blir förlagd till länsskolnämnden i
Norrbotten med de resurser som där
står till förfogande.

Reservationen motiveras alltså inte
av förslaget om indragning av nomadskolinspektörstjänsten.
Att vi fogat en
reservation — A3 — till denna punkt
i utskottets utlåtande beror på vår uppfattning
att det skulle vara värdefullt
om en särskild tjänst inrättades, vars
innehavare kunde överta de uppgifter
rörande samerna som nomadskolinspektören
hittills haft utöver tillsynen av
nomadskolväsendet. Denne inspektör
har nämligen även haft till uppgift att
främja samernas möjligheter att följa
med i den allmänna kulturella utvecklingen
under samtidigt bevarande av
sin egenart. Nu är det meningen att
den skolinspektör som bl. a. skall utöva
tillsynen över nomadskolorna också
skall ha ett särskilt ansvar för annan
utbildningsverksamhet och kulturell
verksamhet avseende den samiska befolkningen.

Samerna själva hävdar att det är
mycket betydelsefullt att hithörande
frågor sköts av en person som själv är
same och därigenom känner till de samiska
förhållandena. Jag tror att det
ligger mycket i denna tanke och finner
det inte svårt att förstå samernas inställning.
Nomadskolinspektören har
för dem varit en samlande kulturpersonlighet,
som har tillvaratagit de samiska
kulturintressena. När vi reservanter
tillstyrker departementschefens
förslag att en skolinspektör vid länsskolnämnden
i Norrbotten skall ha tillsynen
över nomadskolorna gör vi det
därför i den tron att detta skall vara
till fördel för samerna. Vi anser däremot
inte att denne skolinspektör också
skall överta de andra uppgifter som
nomadskolinspektören haft. En särskild
tjänsteinnehavare bör sköta dem.

Samerna har påpekat att deras historia
i vårt land — den sociala förändringen
och den organisatoriska uppbyggnaden
när det gäller samerna som

Länsskolnämnderna: Avlöningar

minoritet ■— motiverar en fortsatt undervisning
om samekulturen. Att ha en
tjänsteinnehavare som är verksam inom
denna folkminoritet och ägnar sig åt
dessa uppgifter tror jag bestämt skulle
vara en tillgång för dessa människor.
Jag grundar denna mening inte minst
på att samerna själva har påpekat att
det sker en stark förändring inom den
för samekulturen så väsentliga renskötselnäringen.
Det innebär att samerna
får en ny kultursituation, då de måste
anpassa sig till dagens och morgondagens
samhälle. Det måste då vara en
tillgång för dem att ha en företrädare
för och organisatör av kulturkontakten.

Jag finner det angeläget att vi söker
visa förståelse för denna minoritets
problem och för dess önskemål att bevara
sin kultur. Jag vill inte påstå att
departementschefen säger nej till detta;
han räknar med att den inspektör som
har tillsynen över nomadskolorna också
skall ägna sig åt detta problem. Men
detta sker enligt reservanternas mening
bäst genom att man inrättar en tjänst
särskilt för detta arbete.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation A 3 av herr
Virgin m. fl. vid punkt 20 i statsutskottets
utlåtande nr 8.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Till punkt 20 i statsutskottets
utlåtande nr 8 har fogats tre
reservationer, som redan blivit presenterade.

Den första reservationen, om vilken
folkpartiets och centerpartiets representanter
i utskottet enat sig, behandlar
frågan om inrättandet av tre tjänster
som regionskonsulenter för rörelsehindrade
fr. o. in. budgetåret 1907/68.
Herr Mattsson har utförligt belyst denna
sak, och jag kan instämma i vad
han har anfört.

Krav på samordning av samhällets

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

insatser för de handikappade har tidigare
förts fram i riksdagen av mittenpartierna.
Med tanke på att samordningsarbetet
ofta är särskilt viktigt
på regionplanet, bör konsulentverksamheten
vid regionsinstitutionerna för
de handikappade förstärkas. Det har
inrättats tre konsulenttjänster för de
synskadade, och även konsulentverksamheten
för de rörelsehindrade behöver
förstärkas inte minst med tanke
på den pågående utbyggnaden av de
rörelsehindrades skolgång.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att skolöverstyrelsen i sina petita
har framhållit att förslagen till förbättringar
av de handikappades utbildningsmöjligheter
vid anslagsavvägningen
måste ges högsta prioritet. Jag har
samma uppfattning som reservanterna,
varför jag yrkar bifall till reservation
A 1.

I reservation A 2 yrkar folkpartiets
representanter i utskottet, att lialvtidsbefattningarna
som föreståndare för
länsskolnämndernas hjälpmedelscentraler
förändras till lieltidsbefattningar i
syfte att föreståndarna bättre än hittills
skall få tid att verka för ökad användning
av hjälpmedel i undervisningen.
Reservanterna understryker vikten av
att hjälpmedel som ställts till förfogande
verkligen kommer till användning. De
måste också användas på ett ur pedagogisk
och metodisk synpunkt riktigt
sätt. De pedagogiska hjälpmedlens stora
värde i undervisningen behöver vi inte
diskutera. Därom råder inte delade meningar
hland oss här i kammaren, och
det råder inte heller delade meningar
ute bland lärarna. Men utbildningen i
dessa hjälpmedels användning är alltjämt
bristfällig. Här kan hjälpmedelscentralernas
föreståndare göra en betydelsefull
insats, om de bereds en sådan
anställning att de kan ägna tid, intresse
och kraft åt denna sak. Det kan inte vara
rationellt att satsa betydande belopp på
hjälpmedel men underlåta att satsa den
relativt blygsamma summa som behövs

för att möjliggöra ett ändamålsenligt utnyttjande
av dessa hjälpmedel. Hjälpmedelscentralerna
kan också väntas få
ökade arbetsuppgifter när vuxenutbildningsreformen
skall genomföras. Även
ur den synpunkten är det alltså angeläget
att göra den förstärkning som reservanterna
önskar. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen A 2 under
punkten 20.

I en tredje reservation under samma
punkt yrkar folkpartiets, centerpartiets
och högerpartiets representanter att en
ny tjänst skall inrättas i stället för den
nomadskolinspektörstjänst som vi hittills
har haft. Ecklesiastikministern har
i medkammaren i dag upplyst om att
en av de fyra inspektörstjänster som
finns vid iänsskolnämnden i Luleå skall
bli en motsvarighet till den tidigare
nomadskolinspektörstjänsten. I denna
tjänst skall ingå i stort sett de uppgifter
som har åvilat nomadskolinspektören.
Detta är en mycket intressant och
viktig upplysning, och jag för min del
hälsar med tillfredsställelse att man
ämnar lösa frågan på det sättet. Man
skall se till att vederbörande har förutsättningar
att sköta de uppgifter, som
det här är fråga om. Men samtidigt vet
vi alla att skolinspektörerna har en
utomordentligt stor arbetsbörda. Jag
förutsätter att de fyra tjänsteinnehavare,
som för närvarande finns vid länsskolnämnden
i Norrbotten, har händerna
fulla av arbetsuppgifter. Därför har
jag svårt att förstå att de viktiga uppgifter
som tidigare har åvilat nomadskolinspektören
skall kunna infogas i det
arbetsprogram som dessa skolinspektörer
jämte länsskolinspektören har att
svara för. Jag ifrågagsätter därför om
det är möjligt för dem att, även om den
goda viljan finns, på ett fullgott sätt
klara de stora och viktiga uppgifter som
nomadskolinspektören har haft. Det gäller
ingalunda bara själva skolundervisningen
utan det gäller även bevakningen
på det kulturella området bland samerna.
Det är en oerhört vittutgrenad

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

•och krävande arbetsuppgift. Därför finner
jag mig trots allt föranlåten att yrka
bifall till reservationen A 3, vari man
önskar att det inrättas en tjänst, där
innehavaren skall svara för huvuddelen
av de uppgifter som tidigare har åvilat
nomadskolinspektören.

Jag yrkar också bifall till de följande
reservationerna, som gäller medelsanvisningen
vid bifall till de olika reservationerna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skall något litet
uppehålla mig vid de två frågor som
har avsatt spår i reservationerna 1 och
2 under A vid denna punkt. Den första
gäller reservationsyrkandet om tre konsulenttjänster
vilkas innehavare skulle
ha till speciell uppgift att tillvarata de
rörelsehindrade skolelevernas intressen
och se till att skolbyggnader och anordningar
i dem blir anpassade för rörelsehindrade
elever. Man har tänkt sig tre
konsulenter, envar verksam i en region
av landet, som skulle ha de speciella
uppgifterna att ta initiativ till sådana
anordningar och att vara rådgivare till
kommuner som bygger nya skolor eller
bygger om gamla.

Jag är för min del inte övertygad om
att det är den bästa lösningen av detta
naturligtvis i och för sig viktiga problem.
Skolöverstyrelsen förfogar för
närvarande över 69 konsulenter för olika
ändamål som står kommunerna till
tjänst med sakkunniga råd och upplysningar.
Jag tror liksom utskottsmajoriteten,
att man även på detta speciella
område når den bästa spridningen av
informationer genom att anlita redan
befintliga konsulenter. Det är inte alls
säkert att ett fåtal specialinriktade konsulenter,
vardera med en tredjedel av
landet som verksamhetsområde, får
samma kontakt och samma möjlighet att
ta initiativ ute i kommunerna, som de
ordinarie konsulenterna med mindre
verksamhetsområden och flera uppgif -

Länsskolnämnderna: Avlöningar

ter på ett osökt sätt kommer att få när
de konfronteras med dessa problem.

Dessutom kommer, såsom utskottet
också har framhållit, handikapputredningen
snart att framlägga sitt betänkande,
och man bör avvakta eventuella
förslag i detta avseende från utredningen.

Den andra reservationen under A
gäller föreståndarna för länsskolnämndernas
hjälpmedelscentraler. Föreståndarna
är för närvarande halvtidsanställda,
men i motioner har det yrkats att de
skall bli heltidsanställda. Detta har inte
utskottsmajoriteten velat gå med på,
utan den har i likhet med Kungl. Maj:t
föreslagit att de fortfarande skall vara
halvtidsanställda.

Det är klart att verksamheten vid
länsskolnämndernas hjälpmedelscentraler
är viktig — en stor del av den nya
undervisningsmetodiken är ju baserad
på att man utnyttjar tekniska hjälpmedel
av olika sorter — men vi har inte
blivit övertygade om att det för närvarande
finns skäl att göra tjänsterna
till heltidstjänster; det kan dock tänkas
att det blir behövligt så småningom.
Det har visat sig att utnyttjandet av
hjälpmedlen ingalunda är hundraprocentigt,
som man skulle tro. Utnyttjandet
beror i rätt stor utsträckning på det
lokala intresset hos skolcheferna ute i
orterna, och hittills har verksamheten
vid länsskolnämndernas hjälpmedelscentraler
klarats bra även med föreståndarnas
begränsade tjänstgöring.

Jag tror det är viktigt att man ägnar
uppmärksamhet åt en annan sida av
mångfaldigandet och spridandet av
hjälpmedlen, nämligen den som sammanhänger
med ambitiösa kommuners
initiativ på området. Det är inget tvivel
om att här förekommer mycket dubbelarbete.
Många kommuner bygger upp
egna organisationer för mångfaldigande
av audiovisuella hjälpmedel, och det
sker ett dubbelarbete av en såvitt en
utomstående kan bedöma rätt skrämmande
omfattning. Arbetet skulle ratio -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

naliseras genom att man utförde det
centralt och tillhandahöll resultatet för
spridning över landet.

I dessa två avsnitt och beträffande
det som i övrigt berörs i punkten 20 har
jag inget annat yrkande än utskottets,
med undantag dock beträffande den
fråga som berörs i reservationen A 3
och som avser förändringen av nomadskolinspektörstjänsten.
Här har redan
nämnts vad avsikten är. Jag har ingenting
att invända mot indragningen av
tjänsten som nomadskolinspektör och
inläggandet av inspektionsverksamheten
över nomadskolorna under länsskolnämnden
i Norrbotten. Men jag känner
mig inte övertygad om att den inspektör
som skall handha denna uppgift får
tid att fungera också såsom en samernas
kulturombudsman, som den nuvarande
nomadskolinspektören har gjort.
Det är en viktig uppgift, och jag tror
att vi har råd att hålla samerna med en
kulturell ombudsman — det är betydelsefullt
bl. a. för det nordiska samarbetet
på samekulturens område. Om det inte
går att inordna en sådan uppgift i länsskolnämndens
verksamhet, tycker jag
att vi bör visa samerna den hänsynen
att inrätta en särskild tjänst för detta
ändamål. Reservationen A 3 innebär att
ecklesiastikdepartementet skall undersöka
hur en sådan tjänst kan arrangeras,
var den bör placeras och vilka arbetsuppgifter
den bör omfatta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkt 20 utom beträffande nomadskolinspektörstjänsten,
där jag yrkar bifall
till reservationen A 3.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Turesson talade
mot vad reservanterna yrkar i den
första reservationen under punkt 20,
anförde han att skolöverstyrelsen har så
många konsulenter att den kan klara
detta utan att vi behöver specialdestinera
några till den uppgift det här är
fråga om. När han argumenterar på

detta sätt har jag svårt att förstå varför
han inte har yrkat avslag på förslaget
om inrättande av tre konsulenttjänster
för synskadade. Om man skulle
följa hans resonemang och vara någorlunda
logisk borde det väl ha varit riktigt
att göra det.

Jag anser att de rörelsehindrades problem
är så utomordentligt stora, att det
föreligger starka skäl att se till att det
finns tillräckligt med personer, som:
kan helt ägna sig åt den viktiga uppgift
varom det här är fråga.

Sedan gick herr Turesson också emot
reservationen 2. Om jag fattade honom
rätt menade han, att man ute i kommunerna
borde se till att sådana hjälpmedel
anskaffades. Detta kan nog vara
riktigt, och jag vill framhålla, att det
finns ett mycket stort intresse hos de
kommunala myndigheterna och skolstyrelserna
för att skaffa fram hjälpmedel
av olika slag; man satsar redan stora
belopp till sådana hjälpmedel. Men det
är inte tillräckligt att anskaffa dessa
hjälpmedel, man måste också se till att
de kommer till riktig användning. För
att detta skall bli fallet tror jag det är
nödvändigt att vi ökar länsskolnämndernas
möjligheter att hjälpa till genom
att inrätta heltidstjänster för hjälpmedelskonsulenterna.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara beträffande
de konsulenter som finns i skolöverstyrelsen
vilja säga, att det är tacknämligt
att de kanske kan överflyttas
till sådana arbetsuppgifter som är synnerligen
angelägna, men jag har inte
blivit övertygad om att man kan avdela
några för de rörelsehindrade utan att
löpa risk för att man därmed eftersätter
andra viktiga uppgifter, och det är
därför jag biträder reservationen.

Herr NILSSON i Agnäs (li):

Herr talman! I det nu föreliggande
utlåtandet behandlas under punkt 20

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

också tjänsten som nomadskolinspektör
och jag vill säga några ord om den utöver
vad som redan har sagts av herr
Mattsson m. fl.

Statsrådet har ansett det vara ett
lämpligt tillfälle att dra in tjänsten vid
den nuvarande tjänsteinnehavarens avgång
den 1 juli i år. Statsrådet har naturligtvis
rätt i att det blir en besparing
och en rationalisering. Den svenska
statsmakten handlar därmed rationellt.
Det finns ju så få samebarn, så få elever
och lärare som nomadskolinspektören
har att göra med under sin inspektion.
Ingen betvivlar att den uppgiften kan
skötas av en tjänsteman i länsskolnämnden
långt uppe i norr.

Ändå tvekar jag inte när jag påstår
att statsrådet här föreslagit en diskutabel
besparing och när utskottet yrkar
att tjänsten skall indras anser jag det
vara mycket allvarligt. Jag måste göra
de starkaste invändningar mot detta förslag
och mitt hopp är, att kammaren i
dag skall handla med samernas väl i
sikte. Detta är nämligen en fråga, där
samerna själva måste få komma till tals.
Här har vi att fråga dem till råds och
låta deras syn vara avgörande. Det kan
låta förmätet, och det kan synas vara
bypolitik, men det är fråga om något
helt annat. Det är fråga om samernas
roll i svensk rikspolitik — det är ännu
ett kapitel som skrivs i den långa historien
om en folkminoritet i det svenska
samhället. Den historien har ju
många kapitel, som kunde ha varit mer
hedrande för den svenska folkmajoriteten.
Samernas röst har sällan beaktats.
De är ofta tystlåtna och stillsamma
och har dragit sig undan från många
områden och rättigheter, och säkert
skall de också finna sig i beslutet att
denna nomadskolinspektörstjänst försvinner.
Men jag tycker inte att vi kan
godta ett sådant beslut utan anser att vi
i dagens läge bör ansluta oss till förslaget
att tjänsten bevaras på så sätt, att
den förändras till den nya befattning
som föreslås i reservationen A 3, detta

Länsskolnämnderna: Avlöningar

för att samernas intressen skall tillgodoses.

Vad säger då samerna själva? De menar
att denna tjänst skall bevaras och
att den bör få ett förstärkt och ett vidgat
innehåll. I sällskapet Same-Ätnams
skrivelse till ecklesiastikministern i höstas
påpekades det:

»Vill man med dagens världssitua tion

i bakgrunden---ge Sveriges

samer en möjlighet att bevara och befästa
sin integritet som respekterad minoritet
i vårt land, borde vi ha råd att
bevara och förstärka nomadskolinspektörstjänsten
inom det svenska skolväsendets
ram.»

Man kan då fråga, om inte den svenske
skolinspektören kan fylla uppgiften.
Formellt kan han det. Det är ingen tvekan
om det. Det står i utskottets skrivning
att utskottet räknar med att »anordningen
skall visa sig innebära en för
nomadskolinspektionen värdefull samordning
med skolinspektionen i övrigt».
Jag förmodar att det är riktigt. Men nu
bör vi lyssna på samernas röst, och de
vill ha kvar denna tjänst eller en liknande
tjänst, och de vill gärna ha en
av sina egna som innehavare av en sådan
tjänst. Jag anser att vi bör anstränga
oss att förstå dem. De insatser
som gjorts av den nuvarande tjänsteinnehavaren,
dr Israel Ruong, har ju
haft en ofantligt stor betydelse. Det är
omvittnat från många håll. Det är klart
att personvalet är i hög grad avgörande
i detta fall, men jag tror att det skall
bli möjligt även i framtiden att ur samernas
egna led finna män som på allra
bästa sätt kan företräda den dubbla innebörd
som befattningen har, och vi
bör låta samernas röst vägleda oss i
vårt beslut. Samerna har glatts åt denna
tjänst och de hoppas att få ha en av
sina egna allt framgent. De tror inte
som statsrådet skriver att det är fråga
om en förbättring; vi bör lyssna till
samernas röst i dag.

De svenska samernas riksförbund har
vid landsmötet i fjol betonat att tjäns -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

ten bör bevaras. Det har sagts att det
har betytt mycket att den som haft tjänsten
varit en kulturpersonlighet, en
samlande företrädare för hela samekulturen,
både inåt bland samerna själva
och utåt i hela landet samt för samerna
i grannländerna. År inte detta
något ytterst viktigt, särskilt i vår tid
som så hårt präglas av föränderlighet?
Samerna befinner sig i en ny kultursituation
vid den väldiga omdaning,
som pågår i samhället i stort men som
kanske är särskilt märkbar för en minoritet,
som dessutom rent geografiskt
råkar vara lokaliserad till det som vi
ofta kallar glesbygden med dess särskilda
problem.

Den som skulle få den nya befattningen
komme att ställas inför uppgiften
att göra någonting också när det
gäller vuxen- och vidareutbildning inom
stora samegrupper, och jag måste
fråga mig: Vem är bättre skickad därtill
än den som är av samisk börd och
som känner samenäringarna, särskilt
renskötseln, som så att säga inifrån
har kunskap därom och har en infödds
syn på samernas kynne och kultur och
som •— och detta är en sak som vi inte
skall glömma — också kan tala deras
språk. Vidare bör tjänsteinnehavaren
vara företrädare vid kulturkontakter
mellan samefolket och andra folkgrupper
och endast en same har förutsättning
härför; han kan tala för sitt folk
och vara dess röst.

Är då inte detta med en särskild nomadskolinspektör
ett privilegium säger
någon, ett för stort privilegium? Samernas
riksförbund har en ombudsman som
i Sociala meddelanden, jag tror det var
sista numret 1966, har påvisat att samerna
är underprivilegierade. Vi kan då
utan att anklagas för lättsinne låta samerna
behålla ett privilegium. Enligt
min mening får vi svårt att försvara
oss, om vi nu sviker våra svenska samer
på denna punkt. Jag tycker att det nästan
är småaktigt att tala om besparing
just på detta område. Den folkminoritet

det gäller är verkligen värd att visas den
uppskattningen att de får den nya tjänst
som nu föreslagits i reservationen A 3.

De norska och finska samerna har
glatt sig över att deras svenska bröder
förunnats ha den samlande nomadskolinspektionsbefattningen
och ansett att
de svenska samernas kultursituation
just därför varit mer gynnsam än deras
egen. Hur bestörta skall inte dessa samer
bli om vi nu skulle beröva våra samer
denna förmån!

Jag har i dag tänkt på att det när vi
skickar vykort från Sverige eller trycker
och ger ut verk om vårt land ofta
är samer som finns med på färgbilderna.
Vi tycker att det är förtjusande och
pittoreskt — »Sweden tlie land of laps».
Det drar väl hit turister och ger oss
hårdvaluta, och människorna i andra
länder tror att Sveriges folk är det generösaste
i världen vid behandlingen av
en folkminoritet: same och svensk är
bröder på lika villkor. Låt då världen
behålla denna uppfattning! .Tåg tror inte
vi kan göra bättre än att i dag bifalla
reservationen under punkt A 3, om vi
vill lyssna till samernas egen röst när
de begär en åtgärd som bidrar till att
bevara deras integritet.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När herr Westberg så
hårt driver principen, att det skall vara
jämställdhet när det gäller blindkonsulenterna
och konsulenter för rörelsehindrade,
anser jag att han är inne
på en mycket farlig väg. Vi är alla överens
om att vi skall göra allt vad vi kan
för att de handikappade skall kunna
leva ett så normalt liv som möjligt. Men
det betyder inte att vi skall vidta precis
samma åtgärder för de olika handikappgrupperna.
Vi måste i varje särskilt
fall rätta åtgärderna efter det
handikapp det är fråga om.

Vi vill att så många handikappade
barn som möjligt skall kunna stanna
kvar i sina hem och slippa tas in på
institutioner och att de såvitt möjligt

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

skall kunna fullgöra sin skolgång inom
det allmänna skolväsendet. Det förutsätter
att både föräldrar, lärare och
skolmyndigheter får mycken vägledning
och hjälp, men det förutsätter inte
att alla skall få samma vägledning och
hjälp. Om ett barn ser och hör, kan det
vara hur rörelsehindrat som helst utan
att det blir svårare för föräldrarna att
visa det lilla barnet bilderböcker och
att hjälpa skolbarnet med läxor, än vad
det är när det gäller fullt friska barn.
Föräldrar till rörelsehindrade barn behöver
ända från det barnen är små
vägledning för att träna upp den rörelseförmåga
barnet har kvar och för att
hjälpa barnet att övervinna handikappet.
Men detta är snarare en uppgift för
en sjukgymnast än för en skolöverstyrelsens
konsulent.

När det gäller blinda barn föreligger
alldeles speciella problem. Konsulenten
kommer hem till familjen och lär föräldrarna
hur de skall ta hand om ett sådant
barn. Dessa föräldrar har helt
andra problem än föräldrarna till rörelsehindrade
barn. Likadant är det i
skolan. Skall ett svårt synskadat barn
kunna följa undervisningen i en vanlig
klass — de helt blinda barnen kan kanske
inte gå i en vanlig skola, åtminstone
inte på de lägre stadierna •—- så
krävs det alldeles speciella anordningar,
anpassade för just det barnet. För
att åstadkomma dessa anordningar behövs
en konsulent och hans sakkunskap.

De rörelsehindrade barnens skolgång
är ju i huvudsak ett transportproblem.
Det behövs inte en konsulent från skolöverstyrelsen
eller en länsskolnämnd
för att klara det problemet. För min
del skulle jag när det gäller anordningarna
i skolan lita mer på en byggnadssnickare
än på en filosofie doktor — eller
vad han nu kan vara — som kom
från skolöverstyrelsen. För nya skolhusbyggen
är det viktigt att det finns
centralt utfärdade råd och anvisningar
och att skolöverstyrelsen vid gransk -

Länsskolnämnderna: Avlöningar

ning av ritningarna är uppmärksam på
de handikappade barnens problem. I
redan befintliga skolor är detta helt
och hållet en praktisk, lokal angelägenhet.
Detsamma gäller i stor utsträckning
transporterna till skolan. Dessa
ting kan lösas på det lokala planet, gärna
med hjälp av centralt utfärdade råd
och anvisningar. Men några konsulenter
som reser omkring behövs det faktiskt
inte.

Problemen för olika grupper av handikappade
är alltså helt olika. Man kan
inte jämställa de synskadade och de rörelsehindrade
i detta avseende. Vi skall
hjälpa båda kategorierna så långt vi
någonsin kan, men vi skall göra det på
olika sätt.

Jag skall sedan säga några ord om
nomadskolinspektören. Den nuvarande
tjänsteinnehavaren, som går i pension
i sommar, har — kan man gott säga —-byggt upp sin tjänst själv. Formellt är
han bara nomadskolinspektör; det är
den tjänsten han innehar, och det är
hans huvuduppgift. Allt det andra som
det har talats om i debatten är uppgifter
som han så småningom själv tagit
på sig. Det är en i högsta grad personlig
tjänst, präglad av innehavarens personlighet,
och det är inte alls underligt
att samerna när de mister denne
gode vän och hjälpare är mycket bekymrade
för vad de skall få i stället.
Men det hänger helt och hållet på att vi
får den rätta personen. Får vi det, så
får han ta itu med att bygga upp och ge
profil åt tjänsten på samma sätt som
hans företrädare har gjort. Det kommer
naturligtvis inte att från början
bli lika bra som det varit; det blir
det inte vem vi än tillsätter. Men vi får
hoppas att vi får någon som så småningom
kan fylla denna mycket stora
uppgift.

Här har sagts att inspektörerna i
Norrbotten väl har tillräckligt att göra
förut. Det har de otvivelaktigt; det är
tjänster där man kan göra hur mycket
som helst, så hur många de än är så

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

har de säkert fullt upp att göra. Men
faktum är ändå att Norrbottens länsskolnämnd
har proportionsvis betydligt
fler inspektörer i förhållande till barnantalet
i skolorna än andra distrikt i
landet. Det är alldeles i sin ordning,
inte därför att dessa inspektörer har
fler eller större administrativa uppgifter
utan på grund av de oerhört långa
avstånden. Inspektörerna skall befinna
sig ute på resa en stor del av sin
tjänstetid, och i Norrbotten får man
räkna med att inspektören kan få resa
i ett par dygn för att göra ett besök som
kanske tar ett par timmar. Detta gör att
man behöver fler inspektörer. Men just
därför gäller det också att utnyttja dem
när de ändå är ute och reser.

Samerna hor ju i de mest utpräglade
glesbygderna. Oavsett vem som skall
ha hand om dessa uppgifter, så måste
han tillbringa en mycket stor del av
sin tid på resor, ja, mera tid på resorna
än den han kan ägna åt sina egentliga
uppgifter.

Om nu nomadskolinspektören reser
ut till en skola och kanske är på väg
ett dygn eller mer för att komma dit
och sedan är i skolan under skoltid,
så kan han på eftermiddagen besöka
föräldrarna eller hålla sammankomst
med föräldrar och andra intresserade
utan att han åsamkas någon extra restid.
Han skall ändå göra den långa resan.
Har vi två befattningshavare som
skall fullgöra dessa uppgifter, så blir
det dubbla resor, och den längsta tiden
går ju åt till resorna.

När det gäller att bevara samernas
kultur — vilket för mig är en väsentligare
fråga och vilket man också här
från alla håll visat sig så angelägen
om — så går det inte att skilja skolans
uppgifter från de övriga kulturella uppgifterna.
För att bevara kulturen är
skolan mycket väsentlig, och detta gäller
inte bara de speciella nomadskolorna.
Fler och fler samebarn går i de allmänna
skolorna och icke i nomadskolor.
Det är minst lika viktigt att de sa -

mebarn som ingår i de större skolenheterna
får tillfälle att hålla kontakten
med sitt folks gamla kultur. De som går
i nomadskolorna gör det väl mer eller
mindre automatiskt. Det är viktigt att
detta blir ett inslag i det allmänna
skolväsendet, först och främst för samebarnen
själva men också, skulle jag
vilja säga, för de andra barnen som är
av annan härstamning och som lever i
den bygd där samerna sedan gammalt
har sin hemvist.

Detta är alltså en kulturuppgift som
måste åvila en inspektör, inte inspektören
för de speciella nomadskolorna utan
inspektören för hela skolväsendet i dessa
delar av landet.

I Norrbotten finns nu fyra inspektörer,
och det har omvittnats att det hos
länsskolnämnden i Norrbotten och inte
minst hos inspektörerna där finns ett
mycket stort intresse för nomadskolorna
och för samekulturen. Får en av dessa
inspektörer som specialuppgift att
ägna sig åt detta finns det inga skäl
att tro, att han inte skulle göra det med
verkligt intresse och också fullgöra de
andra uppgifterna som ligger något vid
sidan av hans egentliga verksamhetsområde.
Reservanterna tror att han inte
kan göra det utan att det är bättre att
tillsätta en särskild tjänsteman för dem.
Majoriteten tror att han kan fullgöra
dessa uppgifter. Vem som har rätt vet
vi inte förrän vi har prövat. Och det
finns alltid möjligheter att återkomma,
om ett arrangemang som vi vidtar inte
skulle visa sig vara så lyckat i alla avseenden.

Kanske finns det vissa andra uppgifter
som måste tillgodoses särskilt, men
det är tveksamt om det skall ske genom
att vi inrättar en särskild tjänst som blir
nära nog fristående. Det är nämligen
svårt att veta var man skall knyta an
den. Under diskussion i utskottet talades
det bl. a. om att vederbörande kanske
kunde vara anställd vid något museum,
men jag är inte säker på att det
vore det lyckligaste i detta fall. I vil -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

ket fall som helst brukar vi inte här i
riksdagen inrätta helt nya tjänster när
vi vet så litet om vad tjänsten skall
innebära, var den skall vara förlagd
och vad den kommer att kosta. Det bör
väl först utredas i någon mån. Och jag
tycker det är klokt att vänta med den
utredningen till dess man sett i vilken
utsträckning länsskolnämnden i Norrbotten
kan klara dessa uppgifter.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
vid samtliga punkter.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet delar jag fröken
Olssons mening att det är stor skillnad
mellan de synskadades och de rörelsehindrades
situation. Men det är ju
inte den saken diskussionen gäller, utan
frågan är huruvida konsulenterna i skolöverstyrelsen
kan överta och svara för
de arbetsuppgifter som skulle åvila de
specialdestinerade konsulenterna eller
inte. Och då menar jag, att om de klarar
de uppgifter det är fråga om beträffande
de rörelsehindrade kan de kanske
också klara de uppgifter som skulle
åvila konsulenterna för de synskadade.
Om man ser så på problemet att det
bara är en fråga om att flytta över uppgifterna
på de konsulenter som redan
finns, så bör väl detta gälla såväl i ena
som i andra fallet.

Åtgärderna måste givetvis rättas efter
de handikappade det gäller. De synskadade
behöver speciell vägledning
och hjälp, men ofrånkomligt är att också
de rörelsehindrade behöver hjälp.
Och det finns många olika grader av rörelsehinder.
En del personer är mycket
gravt rörelsehindrade och behöver
mycken hjälp, och för dem måste man
vidta mycket stora och vittgående åtgärder
för att lösa problemen. Jag är
övertygad om att man i de lokala skolstyrelserna
inte alla gånger har den
kapacitet som behövs för att klara de
uppgifterna. Man behöver någon att
vända sig till för att få vägledning. Och

Länsskolnämnderna: Avlöningar

jag är övertygad om att konsulenter för
de rörelsehindrade skulle kunna göra
mycket värdefulla insatser.

Fröken Olsson tror att detta är problem,
som en snickare klarar lika bra
som en konsulent från skolöverstyrelsen.
Men förenklar hon inte då problematiken
in absurdum? Jag är medveten
om att detta kan gälla i något enstaka
fall, men det förvånar mig att
någon kan påstå, att det kan gälla generellt.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! Fröken Olsson har naturligtvis
rätt i mycket av vad hon sade
om möjligheterna för inspektörerna i
Norrbottens länsskolnämnd att sköta
det mesta av det som har ankommit på
den nu verkande nomadskolinspektören.
Men när hon talar om en utredning
som vi måste göra innan vi kan förändra
tjänsten på det sätt som föreslagits,
vill jag säga att en utredning i alla fall
först måste ta hänsyn till samernas egen
uppfattning, ocli den är väl redan klar
för oss.

Jag kan instämma i vad fröken Olsson
sade om doktor Ruongs kapacitet. Det
är också min uppfattning att han är
alldeles enastående. Men att det inte
skulle finnas en same som kunde efterträda
honom tror jag är för mycket
sagt. Från en sameförening i Norrbotten
har jag fått ett brev med förslag på ett
namn. Det är en same som själv nu är
rektor i det svenska skolväsendet och
som man tror skulle söka denna tjänst.
Det kan hända att det inte finns någon
som är jämförbar med den nuvarande
innehavaren; den uppfattningen har
jag själv hyst. Men jag har också tänkt
på att det ofta har hänt, när vi ansett
att en människa är oersättlig, att hon
fått en mycket duglig efterträdare.

Jag upprepar ännu en gång att vi bör
lyssna till samerna och tro dem även
när de anser att det finns en lämplig
och dugande man och att samerna skul -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

le hälsa en ny företrädare av samisk
börd välkommen i befattningen.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson talar om
att det är bättre att ha en snickare än
en konsulent som ordnar så att skolorna
blir handikappvänliga. Det är
alldeles riktigt att det är snickaren som
gör arbetet, men vad han skall göra
tror jag nog att det är viktigt att konsulenten
får tala om för honom efter
samråd med skolstyrelsen.

Visserligen kan man säga att man
något förenklar problemet, men man
försvårar det också när man talar om
att det behövs en doktor eller professor
för att klara denna uppgift.

Beträffande nomadskolinspektörens
och ombudsmannens arbetsuppgifter
vill jag säga att om vi svenskar hade
10 000 människor i Belgien, Holland
eller något annat land, skulle vi nog
vara angelägna om att det fanns en
person som kulturkontakt och ombudsman
för dessa människor i ett främmande
land.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag ville ha sagt
var att de blinda behöver pedagogisk
hjälp, medan de rörelsehindrade behöver
praktisk hjälp för skolgången.
Det är ju skolsituationen vi för närvarande
resonerar om. I skolöverstyrelsens
och länsskolnämndernas verksamhet
ingår blindkonsulenter men såvitt
jag kan förstå inte konsulenter för
de rörelsehindrade. Några av skolöverstyrelsens
konsulenter behöver uppmärksamma
dessa frågor, men de kan
göra det centralt från skolöverstyrelsen.
Därifrån kan de skicka ut anvisningar
som skolstyrelsen sedan kan delge
sin snickare. Hur de anvisningar
snickaren får skall praktiskt anpassas
till den byggnad det är fråga om, tror
jag han klarar själv många gånger. I
varje fall gäller det problem som kan

lösas med centrala anvisningar och
råd, medan blindkonsulenterna måste
gå hem till varje blint barn. Det är detta
som gör den stora skillnaden.

Beträffande nomadskolinspektören
skulle det säkerligen för samerna vara
mycket tillfredsställande att ha en av
sina egna. Vi skall väl hoppas att det
så småningom kommer kvalificerade
sökande till en dylik tjänst, även om det
inte finns någon nu — det är ju den
första förutsättningen. Då är det ganska
självklart att en sådan tjänsteman blir
placerad på denna post vid länsskolnämnden
i Norrbotten. Men skall han
vara skolinspektör, måste man ju kräva
samma kvalifikationer av honom som
av andra inspektörer.

Och herr Mattssons sista parallell håller
ju inte alls. Vi har både 10 000 och
fler svenskar i en del länder men inte
tillsätter vi kulturella ombudsmän för
dem. Den svenska kulturen står sig väl.
Vi hjälper våra landsmän i förskingringen
i viss mån till skolgång, utomlands
eller här hemma, men att upprätthålla
och bevara kulturen får väl ändå
ankomma på moderlandet. I detta fall
är vi moderland för samerna, och därmed
har vi en mycket väsentlig uppgift
— det är jag fullt överens med reservanterna
om. I motsats till reservanterna
tror jag emellertid att vi kan fullgöra
den uppgiften utan denna speciella
tjänst som reservanterna önskar
inrätta.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara helt kort
säga att jag inte är övertygad om att
den samiska kulturen kommer att kunna
upprätthållas utan att vi från moderlandets
sida visar det ansvar som
tillsättandet av en kulturombudsman
innebär.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Endast några ord om
denne nomadskolinspektör!

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Jag har begärt ordet av två anledningar:
dels har det i motionen och
bär i diskussionen framhållits att detta
skulle vara ett norrbottensproblem, dels
har det talats om vårt sätt att behandla
samerna. Jag vill först av allt säga att
samerna som folkstam befinner sig i en
mycket besvärlig situation för närvarande.
Vi bär åtminstone ett par tusen
som nu arbetar inom rennäringen och
som enligt samernas egen uppfattning
snarast möjligt bör söka sig till andra
yrkesområden i det svenska samhället
därför att rennäringen inte kan ge dem
försörjning. Det är precis samma problem
som vi har bland våra småbrukare
i Norrbotten: vi måste ha större
brukningsenheter, folk rationaliseras
bort.

Vad samerna då har rätt att fordra
är att vi på allt sätt skall hjälpa dem
att anpassa sig i det svenska samhället
som likvärdiga människor — de skall
kunna bli fullmyndiga människor. Jag
måste säga att det exempel som herr
Nilsson i Agnäs tog, när han talade om
färgglada vykort med samer som vi
skickar runt som hälsning från »lapparnas
land», är väl ändå uttryck för
en romantik som vi bör komma bort
från. Samerna begär inte att få vara
några turistattraktioner, några lustiga
figurer som vi skickar omkring och visar
upp. Nej, de begär att få bli fullmyndiga
svenskar, och det är som sagt
detta vi skall hjälpa dem med.

Här har talats om att samerna vill
det och det och om att man fått brev
från sameföreningar. Jag har också fått
brev — från tre olika håll -— i denna
fråga med önskan att jag skulle stödja
motionen. Men jag kan inte göra det,
och det beror både på min respekt för
samerna och på mina åsikter om pedagogik.

Nomadskolan omfattar för närvarande
färre elever än vad som finns i det
minsta rektorsområdet inom den kommun
där jag råkar vara skolchef. Det
är fråga om ungefär 200 elever, som

Länsskolnämnderna: Avlöningar

alltså skulle ha en egen inspektör —
den nuvarande inspektören är ju placerad
i Uppsala. Många av samebarnen
går i vanliga skolor, enligt föräldrarnas
fria val. Jag är rädd att om vi på det
föreslagna sättet gör en särskola av
sameskolan, så kommer denna att halka
efter i pedagogiskt hänseende. Den
kommer att bli en skola som på intet
sätt kan mäta sig med vanliga svenska
skolor. Vi skapar någonting liknande
det som förekommer i Sydafrika, där
man har en sorts skola för de svarta
och ordentliga skolor för de vita. Ni
menar väl ändå inte att ni vill syssla
med något sådant. Jag är övertygad om
att samerna själva är mest betjänta av
att komma med i den riktiga skolan och
den pedagogiska utvecklingen där.

Vidare har det sagts att man vill ha
en nomadskolinspektör av samisk börd.
Detta har enligt min mening ett tycke
av »personlig professur». Man kan väl
lika gärna säga namnet på den man vill
föra fram. Jag kan göra det men jag
skall avstå.

Situationen är emellertid den, att om
ecklesiastikministerns förslag på denna
punkt inte går igenom, så blir det en
tjänst mindre vid länsskolnämnden i
Norrbottens län — tar vi Kungl. Maj:ts
förslag annonseras en tjänst ledig för
bl. a. nomadskolefrågorna. Jag skulle
föreställa mig att de tillsättande myndigheterna
— i sista hand Kungl. Maj :t
— inte diskriminerar någon av samisk
börd som söker. Han är inte i förväg
garanterad att få tjänsten, men han har
full möjlighet att tävla om den.

Den nuvarande nomadskolinspektören
har varit tjänstledig i tre å fyra år
för andra uppgifter, och den som i dag
uppehåller tjänsten är inte mera same
än vad jag är; han är född några mil
från den plats där jag själv råkar vara
född. Det säger oss väl något om saken.

Att jag yrkar bifall till utskottets förslag
grundar sig på att jag vill att vi
verkligen skall respektera samernas rätt
att bli fullmyndiga medborgare i Sve -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

rige och inte vara enbart en turistattraktion,
en lustig grupp som man skall
behandla på ett särskilt sätt.

Den nuvarande ordinarie nomadskolinspektören
har betytt oerhört mycket
för samernas kulturella strävanden, men
det hade han gjort oavsett vilket yrke
han hade haft. Det är inte det faktum
att han är nomadskolinspektör som gör
honom till speciell företrädare för samernas
kultur. Jag räknar honom till
mina personliga vänner, och jag är
övertygad om att han, även om han hade
varit riksdagsman eller busschaufför
eller vad som helst annat, hade betytt
precis lika mycket för samernas kulturella
situation. Vi skall hjälpa samerna
att bevara sin kultur, men vi gör det
icke på detta konstlade vis; tvärtom
skulle vi därigenom motarbeta det syfte
de säger sig kämpa för.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Herr Svanberg trodde
kanhända att jag tyckte att samernas
uppgift är att figurera på färgglada kort
eller i böcker. Det är inte alls min uppfattning
att detta är deras kallelse, men
jag sade att när vi skickar ut sådana
kort ger vi folk den uppfattningen att
det råder det bästa förhållande oss
emellan. Så hoppas jag att det är och
skall förbli.

Jag vill invända mot herr Svanbergs
resonemang framför allt på en punkt.
Jag anser att om vi skall hjälpa samerna
bör vi inte pressa på dem något som
vi själva anser är rationellt eller som
herr Svanberg som skolchef i Kalix
tycker är bra och rekommenderar framför
någonting som han jämför med de
svartas skolgång i Sydafrika. I stället
bör vi göra dem till viljes genom att
välja den lösning de själva önskar.

När herr Svanberg talar om att förslaget
skulle innebära något konstlat
måste jag fråga vad han menar. Jag bär
framför mig uttalanden om denna nomadskolinspektörstjänst
både från säll -

skapet Same ätnam och från samernas
landsmöte i Lycksele i fjol, och samerna
själva säger att det är så de vill ha
det. Jag skulle gärna gå med på att
ordna det hela på annat sätt, men om
vi vill hjälpa samerna bör vi enligt min
mening göra det på det sätt som de
själva anser sig vara mest betjänta av.
Därför ansluter jag mig till reservationen
A. 3.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Svanbergs anförande,
eftersom jag tyckte att han gled in
i egendomliga tankegångar, som inte
alls hör ihop med vare sig utskottsutlåtandet
eller reservationen. Möjligen
skulle man kunna hävda att han uppehöll
sig vid något förflutet, nämligen
motionen, men den har vi inte så stor
anledning att diskutera i dag, när utskottsmajoriteten
och reservanterna har
tagit ställning så som de gjort.

Herr Svanberg slår in öppna dörrar
när han påstår att någon vill göra sameskolan
en otjänst genom att förvandla
den till en särskola av lägre klass. Det
är inte fråga om det. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna biträder
Kungl. Maj :ts förslag att dra in nomadskolinspektörstjänsten
och lägga inspektionen
under länsskolnämnden i
Norrbotten. Vad det här gäller är det
förhållandet att nomadskolinspektören
för närvarande, på grund av att bara
ungefär 200 samebarn går i nomadskola,
har en överkapacitet och kan utnyttja
denna till att tjänstgöra som någon
sorts samernas kulturelle ombudsman.
Det är uppenbart att så varit förhållandet.
Han har själv lagt in denna
uppgift i sin tjänst — det har omvittnats
i dag — och byggt upp verksamheten
helt enkelt därför att inspektörstjänsten
inte har fyllt hans tid — och
naturligtvis på grund av hans stora intresse.
Vi är rädda för att samerna skall
förlora detta i den nya organisationen.
Det är för att få denna fråga prövad

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

som reservanterna begär att man i ecklesiastikdepartementet
skall undersöka
om det inte finns någon möjlighet att
ersätta den särskilda funktion som nomadskolinspektören
för närvarande
har med någon annan tjänst. Hur den
skall vara konstruerad och vad den
skall vara anknuten till yttrar vi oss
inte om. Vi begär bara att man inte på
kultursidan skall tappa bort detta för
samerna mycket värdefulla.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Svanberg om att ecklesiastikministern
har sagt att den som skall bli skolinspektör
också skall ägna sig åt kulturell
verksamhet bland samerna. I mitt
första anförande redogjorde jag härför.
Skillnaden mellan ecklesiastikministern
och utskottet å den ena sidan
och reservanterna å den andra är att
reservanterna anser att den kulturella
verksamheten bättre tillgodoses om
denna uppgift lägges på en särskild
tjänst eller ombudsman, än om den
lägges på skolinspektören. I reservationen
yrkas sålunda att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte ge till
känna vad som anförts från reservanterna,
att det kan vara lämpligt att en
ny tjänst inrättas vars innehavare kan
övertaga de betydelsefulla uppgifter,
bortsett från tillsynen av skolorna, som
hittills omhänderhafts av nomadskolinspektören.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Vad herr Nilsson i
Agnäs nu säger om vykorten kan vi
lämna därhän. Jag tror att vi litet för
mycket har vant oss vid att mest betrakta
samerna som en exotisk grupp,
användbar på vykort, något som jag
hoppas att vi skall sluta med.

Herr Nilsson säger sedan att samerna
själva uttalat önskemålet om en nomadskolinspektör.
Jag har aldrig förnekat
att samernas landsmöte i Lycksele gjort
detta uttalande. Jag är dock inte lika

Länsskolnämnderna: Avlöningar

imponerad av sällskapet Same-ätnams
uttalande, vars ordförande inte är mera
same än vad jag är. Detta lämnar
vi emellertid därhän. Samerna har
själva vid ett landsmöte uttalat önskemålet
om en nomadskolinspektör, men
jag är fördenskull inte skyldig att stödja
dem, och jag tror att det vore olyckligt
för dem själva om man följde dem.

Herr Turesson säger att jag talar om
någonting som inte är aktuellt i dag.
Motionen har fallit under bordet i utskottet,
men motionärerna finns här i
kammaren, och en av dem agerar även,
varför också jag förbehåller mig rätten
att få tala om motionen.

Sedan säger han att det kommer att
bli tid över, vilken nomadskolinspektören
använder för andra kulturella
uppgifter. Ja, det är riktigt. Om herr
Turesson och jag vill stödja samernas
kulturella utveckling, kan vi göra det
på annat sätt än genom att koppla ihop
detta med en tjänst som skolinspektör,
vilket jag tycker är onödigt.

Herr Mattsson säger någonting om
att skolinspektören skulle utöva kulturell
verksamhet utöver den han utövar
på tjänsterummet. Jag undrar vilken
skolinspektör i detta land som inte
anser sig utöva en kulturell verksamhet
utöver den han utövar på tjänsterummet.
Jag tror att den man som placeras
på denna tjänst i Luleå också kan
göra det. Här strider vi nog om påvens
skägg. Vi skulle egentligen inte behöva
få denna diskussion om nomadskolan
som något särskilt som måste behållas
för sig själv. Den bör komma med i
det vanliga skolväsendet och få del av
den utveckling som där kan ske. På
det sättet hjälper vi samerna bäst.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag vill ännu en gång
påpeka att om det är någon som fört
in nomadskolan och dess eventuella särart
i denna diskussion är det herr
Svanberg. Det är vad som här har skett.
Vi har sakligt och riktigt diskuterat

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Länsskolnämnderna: Avlöningar

utskottsutlåtandet och reservationen.
Såvitt jag vet har ingen talat för bifall
till motionen. Men herr Svanberg agerar
som om det hade skett. Det är detta
som hänger i luften. Det är att slå in
öppna dörrar och utgör en onödig taktik
i en debatt som tidsmässigt är hårt
ansträngd ändå.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte dela
herr Turessons uppfattning om att när
han argumenterar är det saklighet, när
jag argumenterar är det osaklighet —
det må vi ha olika uppfattningar om.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
Al); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mattsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A 1) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst om -

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 75 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
A 2); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Westberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Westberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 169 ja och 38 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemstäl -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

9»

lan, dels ock på bifall till reservationen
A 3); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Turesson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A 3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 108 ja och 101 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2S

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D 10, s.
125—134) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda sär -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

skilda bestämmelser om statsbidrag för
redovisningsåret 1966/67 till driftkostnader
för det allmänna skolväsendet
in. m. i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Bidrag till
driften av grundskolor m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 890 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Olsson m. fl. (I: 136) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Elmstedt och Johansson i Skärstad
(11:170), i vilka hemställts att
riksdagen måtte anslå medel för statsbidrag
till kommuner för transport av
rörelsehindrade elever och därför till
Bidrag till driften av grundskolor in. m.
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag med 100 000 kr. förhöjt
anslag av 1 890 100 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda särskilda bestämmelser
om statsbidrag för redovisningsåret
1966/67 till driftkostnader för
det allmänna skolväsendet in. m. i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:136 och 11:170, till
Bidrag till driften av grundskolor
in. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 1 890 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Mattsson och Elmstedt, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 136 och II: 170, till
Bidrag till driften av grundskolor in. m.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 890 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

96 Nr 10 Onsdagen den

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

1 mars 1967 fm.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Till punkten 28 i statsutskottets
utlåtande nr 8, som avser
bidrag till driften av grundskolor, är
en reservation fogad. Den grundar sig
på en motion om bidrag till kommunerna
för transporter av rörelsehindrade
elever. Det gäller en ökning av
anslaget med endast 100 000 kr.

Detta belopp kan synes obetydligt
även ur berörda kommuners synpunkt,
men ofta rör det sig om enstaka elever,
och därför kan kostnaderna per
elev i många fall bli höga. Det är ofta
fråga om långa resvägar för att eleverna
skall få lämplig undervisning, i
många fall utanför den egna kommunen.
Risk finns att transporterna ordnas på
ett sätt som normalt kan vara helt till
fyllest men som kanske likväl inte är
avpassat för rörelsehindrade. Om kommunerna
kunde räkna med statsbidrag,
skulle det gå lättare att ordna transporter
för dessa enstaka elever i de fall
där resekostnaderna kan bli avsevärda.

Vid remissbehandlingen av en inom
skolöverstyrelsen gjord utredning om
de rörelsehindrades undervisning har
såväl Kommunförbundet som Stadsförbundet
uttalat att det är lämpligt att
ersättning av statsmedel för dessa elevers
resekostnader utgår när kostnaden
överstiger 10 kronor per dag och elev.
Detta överensstämmer med reservationens
yrkande, och reservanterna är alltså
i detta avseende i gott och sakkunnigt
sällskap.

Skolöverstyrelsen har i sin anslagsframställning
vidare föreslagit att kommunerna
skall få ersättning av statsmedel
för att på bästa sätt klara dessa problem.
Reservanterna menar att det är i
högsta grad angeläget att berörda elever
får den bästa undervisningen och att
samtidigt åt dem ges möjlighet att bo i
sina hem.

Lyckligtvis rör det sig om ett relativt
litet antal elever, men detta faktum förtar
ingalunda angelägenheten av att man
gör verkliga ansträngningar för att be -

reda dessa ungdomar möjlighet att tillgodogöra
sig den undervisning som vårt
skolväsende tillhandahåller.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen B av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid punkt 28.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det är inte så många år
sedan vi hade en rik flora av olika former
av statsbidrag till skolväsendet här
i landet. Vi hade statsbidrag till skolskjutsar,
till inackordering av skolbarn
som bodde på annan ort än hemorten,
till pedagogisk utrustning, till anordnande
av skolmåltidslokaler, till inventarier
i skolmåltidslokalerna och till
själva skolmåltiderna —- jag tror att vi
skulle kunna räkna upp fler bidrag.

Det där var ju inte särskilt rationellt,
och alla som ute i kommunerna sysslade
med att sammanställa statistiska uppgifter
som skulle lämnas till statsmakten
för beräkning av bidragens storlek
hälsade med tillfredsställelse riksdagens
beslut 1965, då hela denna mängd av
olika statsbi dragsformer avlöstes i samband
med den kommunala skatteutjämningsreformen.
Vi fick då ett klumpbidrag
till kommunerna.

Det är klart att detta i vissa fall kan
slå litet ojämnt, men man kan vara övertygad
om att det på lång sikt jämnar ut
sig och att några större orättvisor inte
kan uppstå. Jag är också fullkomligt
övertygad om att det var en praktisk
och rationell reform, och ingen vill gå
tillbaka till det gamla systemet. Vi bör
därför akta oss noga för att steg för steg
återinföra det gamla systemet genom att
plocka in specialbidrag i olika former.
Det vore olyckligt, och därför yrkar jag
bifall till utskottets hemställan under
punkt 28.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Turesson säger att vi har in -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

fört ett statsbidragssystem till kommunerna,
som kan anses rationellt, men
faktum kvarstår att det ändå finns fall
där separata bidrag kan vara att föredra
för att man skall eliminera orättvisor
och besvärligheter som följer med
en undervisning av denna art. Därför
tycker vi — och Kommunförbundet och
Stadsförbundet har i sina auktoritativa
uttalanden sagt detsamma — att ett statsbidrag
i detta fall kunde vara påkallat.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Inom de närmaste åren
eller redan det närmaste året får vi eu
ny kategori av handikappade barn som
så långt sig göra låter skall undervisas
i vanliga skolor. Jag tänker på de s. k.
neurosedynbarnen. De flesta av dem har
sådana handikapp att de ovillkorligen
måste ha individuell hjälp för att komma
till och från skolan och kanske senare
även individuell hjälp i skolan,
men för barnens del är det allra bästa
om möjlighet kan beredas dem att gå i
vanliga skolor. Barnen är ju intellektuellt
fullt normalt utrustade men är rörelsehindrade
— många av barnen har
t. ex. bara fragment till ben, de är
sålunda helt beroende av individuellt
stöd för transporten till skolan. Detta
betyder ju en alldeles speciell kostnad
för de kommuner där sådana barn är
boende. Det är ett av argumenten enligt
mitt sätt att se för att yrka bifall till den
reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
B); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Elmstedt begärde
4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
28 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B) av herr Thorsten Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Elmstedt begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 41 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 29—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Under denna punkt, Bidrag
till driften av kommunala gymnasiala
skolor, konstaterar utskottet att
»beträffande dimensioneringen av de
ekonomiska och tekniska studievägarna
i gymnasiet har skolöverstyrelsen funnit
det nödvändigt att vidta vissa åt10 -

Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

gärder med syfte att styra utvecklingen»,
d. v. s. intagningen. Departementschefen
har å sin sida »ansett dessa åtgärder
kunna godtas» men har dock
framhållit, att åtgärder utöver dem som
nu skall vidtas skall underställas Kungl.
Maj :t. Utskottet framhåller för sin del
»vikten av att alla åtgärder med syfte
att styra elevernas fria val handhas
med stor varsamhet».

Utskottets uttalande om stor varsamhet
är värt all uppmärksamhet. För min
del har jag — vilket jag deklarerade här
i kammaren under höstriksdagen, då
jag av ecklesiastikministern fick svar
på en fråga angående förfaringssättet
för intagning till gymnasium —• inte
någon sympati alls för styrning. De som
anser som jag vill i stället — och det
är väl flertalet — i det längsta hålla
fast vid den princip som vi har varit
ense om och som vi har proklamerat
som i det närmaste helig, nämligen individens
fria på övertygelse grundade
val.

Vad vi nu måste göra är inte att styra
intagningen och fördela eleverna på
linjer utan att satsa på studieorientering,
yrkesvägledning och kanske framför
allt — ty det görs inte tillräckligt — på
yrkesbeskrivning, så att eleverna får
veta vilka yrken det rör sig om.

Tyvärr är överstyrelsens inställning
ibland något anmärkningsvärd. Den har,
synes det, varit något skeptisk i sin syn
på det fria valet, i grundskolan och inför
gymnasieinträdet, och detta kom
också, om än mycket försiktigt, till uttryck
i gymnasieutredningens betänkande.
Nu vill alltså överstyrelsen konsekvent
fortsätta på denna linje. Det som
satt det hela i gång är att den första intagningen
förra våren i viss utsträckning
missgynnade den ekonomiska tillvalsgruppen.

Allt som allt: här behövs tydligen
vakthållning av riksdag och regering,
och det är detta som jag med dessa ord
velat understryka. Jag tycker att överstyrelsen
nu får lugna ner sig en aning

på denna punkt och avvakta utvecklingen
innan nya propåer framläggs och
ecklesiastikministern utsätts för nya
frestelser att biträda ytterligare styrningar.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet behandlat ett par reservationer
som berör dels frågan om gymnasieorganisationen
i den sydöstra delen
av Kristianstads län med Simrishamn
som huvudort, dels gymnasieorganisationen
i glesbygder där man ju hoppas
att någon form av gymnasiefilialer skall
inrättas.

Utskottet har inte kunnat tillmötesgå
några mera preciserade önskemål av
motionärerna utan gjort det allmänna
uttalandet, att det vill avvakta resultatet
av en utredning som pågår inom
skolöverstyrelsen och som snart beräknas
vara färdig. Som representant för
ett län med utpräglade glesbygder där
dessa problem är mycket aktuella vill
jag bara i anslutning härtill uttala den
förhoppningen, att frågans behandling
skall leda till en godtagbar organisatorisk
lösning av gymnasiefrågan för
sådana landsdelar.

I detta anförande instämde herr
Mattsson (ep).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet behandlat två motioner, i
vilka hemställts »att riksdagen med
beaktande av de i motionerna redovisade
synpunkterna hos Kungl. Maj :t
måtte hemställa, att frågan om inrättande
av gymnasieskola i Simrishamns
stad blir föremål för en allsidig prövning
med sikte på att åstadkomma en
för regionen mer positiv lösning».

Trots att vi närmar oss middagstimmen
har jag ändå ansett mig ha rättighet
att i någon mån motivera varför
denna fråga kommit på riksdagens bord.
Det är ingen ny fråga för oss där nere

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

i sydöstra Skåne. Vi har under flera år
försökt att föra den framåt. Vi har
bl. a. uppvaktat departementet, och
därifrån har vi fått ungefär följande,
för all del mycket vänliga svar: Om ni
bara kan skaffa mer folk till denna region
genom att få dit nya företag, så
blir det säkerligen ett gymnasium även
i Simrishamn.

Såväl länsmyndigheterna som de
kommunala myndigheterna har gjort
vad i mänsklig förmåga står för att vi
skall få fler företag och därmed fler
människor och på det sättet skapa förutsättningar
för ett gymnasium i Simrishamn.
Vi vet emellertid att detta är
en mycket svår uppgift, och inte minst
den senaste tidens konjunkturavmattning
medför att områden som redan
förut haft det besvärligt har fått det
ännu svårare. I viss utsträckning har
emellertid människor flyttat dit. Vi har
fått ett nytt företag till kommunen, och
vi har fått dit läkare. Dessa människor
säger inte som departementet, att vi bör
vänta med ett nytt gymnasium tills vi
klarat upp alla dessa ting. Dessa människor
frågar omedelbart när de skall
flytta till detta område, vilka möjligheter
de har att få sina barn utbildade
vid högre skolor. Vi måste tillstå att vi
gjort vad vi kunnat men ännu inte
lyckats övertyga de statliga myndigheterna
om att det är nödvändigt att vi
får ett gymnasium.

Så ligger frågan till, och vi har —
med instämmande av länsstyrelsen -—
ansett tiden vara inne att lägga frågan
på riksdagens bord och därmed söka
föra den närmare en positiv lösning.

I diskussionen har det hänvisats till
att det finns ett gymnasium i Ystad och
att vi kan skicka våra barn dit. För det
första finns det emellertid inte plats för
alla barn som söker till gymnasiet i
Ystad, och för det andra är situationen
i närvarande stund den att över 50 procent
av eleverna är inackorderade. Varken
barnen eller föräldrarna är nöjda
med det förhållandet. Många föräldrar

har sagt till mig — och jag är övertygad
om att mina kolleger från Österlen
fått höra detsamma —• att om vi
kunde få ett gymnasium i Simrishamn
och därmed möjligheter att få hem barnen
på kvällarna, så skulle detta vara
till stor fördel för oss alla. Vi skulle
då veta var vi hade våra barn, och barnen
skulle tycka att det vore roligt att
få komma hem i stället för att gå och
driva på gatorna eller sitta ensamma
på ett rum och läsa — att detta inte är
så roligt, kan vi nog alla förstå.

Därtill kommer att de långa resorna
pressar eleverna. Det räcker inte alla
gånger med ett ekonomiskt stöd; det
måste också finnas rent praktiska möjligheter
att resa mellan skolan och
hemmet. Även den saken måste komma
med i diskussionen om dessa problem.

Jag har av utskottet fått veta att denna
fråga utredes i departementet och
att utredningen beräknas bli färdig under
våren 1967. Det vore ju väldigt bra
om det någon gång blev någonting färdigt
och om resultatet vore positivt.

Jag tror att jag talar för alla i sydöstra
Skåne när jag säger att vi inte kan
fortsätta att på detta sätt röra oss i ett
lufttomt rum — det är vad vi gör i dag
— och bara få reda på att om vi kan
åstadkomma det och det, så skall vi
också få ett gymnasium; i annat fall
får vi stå och stampa på samma fläck.

Det är inte meningen att denna del
av landet liur länge som helst skall vara
handikappad på detta sätt. Att det verkligen
skall bli någonting av har vi nu
allesammans där nere bestämt oss för.

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till att denna utredning beräknas bli
färdig nu i vår inte i dag ställa något
yrkande om bifall till motionerna, men
jag vill klart säga ifrån att vi förväntar
oss att denna utredning skall framlägga
ett positivt förslag och att ecklesiastikministern
ser till att någonting blir gjort
i denna fråga. Vi kan inte längre nöja
oss med att konstatera att ingenting
kan göras; det får inte gå som det kan.

100 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

Det skall inte gå som det kan längre
utan det skall gå som vi vill. Den saken
är vi övertygade om. Det är inte meningen
att denna bygd skall avvecklas;
det är en bygd som skall utvecklas —
det vill jag lägga inte minst ecklesiastikministern
på lijärtat.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har nu uttalat sig å hela sydöstra
Skånes vägnar, och det skulle ju kunna
vara till fyllest med det. Jag tar mig
dock friheten, herr talman, att göra ett
par kommentarer till punkt 36. Jag
tycker nämligen att några av synpunkterna
i fyrpartimotionen är av sådan
vikt att de kan förtjäna att tas till riksdagens
protokoll.

Man säger i fyrpartimotionen: »För
den berörda bygden är detta en utvecklingsfråga,
vid vilken invånarna fäster
en avgörande vikt.» Jag för min del
tycker att det förutom de synpunkterna
finns ett par betydande rättvisekrav på
vilka motionen bär grundats och vilka
jag tar mig friheten att uppehålla mig
vid en liten stund.

Det gäller medelresvägen för eleverna.
Det visar sig att det är mer än
hälften — 52 procent — av 16-åringarna
som beräknas bo i inackorderingszon.
Man kunde kanske säga att det inte
är någonting märkligt; det är ju så
många andra bygder i vårt land som
har samma bekymmer, det har herr
Turesson redan erinrat om. Till detta
vill jag säga att det inte är så förfärligt
många bygder som har problem av samma
storleksordning. Det är endast fyra
gymnasieregioner i södra och mellersta
Sverige som har mer än 52 procent av
eleverna boende utanför regionen i inackorderingszon.

Detta är en olägenhet som kanske är
mest påtaglig för dem som har upplevt
den. Själv har jag upplevt den. Till
skoldagsverket och läxläsningen fick
man lägga två timmar om dagen för att
färdas till och från skolorten. Det är

en ganska betydande olägenhet. Jag
minns också hur många kamrater det
var som redan i förväg hesiterade inför
det åtagandet. Jag minns också hur
många kamrater det var som under
skoltiden ansåg att de inte kunde fortsätta
att ha denna arbetsbörda utan
måste ge upp. Det är nu 30 år sedan
det var på det sättet. På dessa 30 år
har ingenting hänt i detta sammanhang.
Skolöverstyrelsen beräknar att ingenting
nämnvärt skall hända i detta avseende
fram till 1975. Man räknar alltså
med att ungefär samma procent elever
skall bo i inackorderingszon eller
att antalet skall minskas endast något,
beroende på att man kallt räknar med
att inackorderingszonen successivt avfolkas.

Mot bakgrunden av dessa små funderingar
tycker jag för min del att det
skorrar falskt när man i vissa sammanhang
talar om att alla skall ha lika
rätt till likvärdig utbildning, oavsett
boendeort och ekonomi. Det förhållandet
föreligger inte, i varje fall inte i
simrishamnsregionen.

Jag hyser en viss oro för att de förväntningar
som i denna debatt ställts
på resultatet av utredningen våren 1967
skall komma på skam. Jag hade gärna
sett ett politiskt beslut om hur sådana
här problem bör lösas. Jag hade tyckt
att det vore tryggare på något sätt,
det måste jag säga. Men jag vill ändå
här ha sagt att jag inte avundas dem
som skall bära det slutliga ansvaret för
att detta rättvisekrav hålls tillbaka. Jag
behåller dock förhoppningen — den
har uttalats tidigare här i dag — att
något positivt kan bli resultatet av den
nämnda utredningen.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! I likhet med mina
medmotionärer vill jag understryka vikten
och betydelsen av att frågan om
gymnasial undervisning får en tillfredsställande
lösning för ungdomen i simrishamnsregionen.
Det kravet har tidi -

Onsdagen den 1 mars 1967 fm.

Nr 10 101

gare aktualiserats i form av framställningar
om en lösning av gymnasiefrågan
i den riktning vi angivit i motionen.

Av erfarenhet vet jag vilken betydelse
den frågan har ur lokaliseringssynpunkt.
Tillgången till och möjligheten av gymnasial
utbildning är avgörande faktorer
vid val av lokaliseringsort. Sysselsättningsläget
i området är för närvarande
besvärande, trots att olika aktiviteter
har utvecklats för att få till stånd en
mera positiv utveckling på arbetsmarknaden.
I det läget skulle en förbättrad
tillgång på gymnasial utbildning tillsammans
med de andra insatserna få
en avgörande betydelse för den utveckling
vi eftersträvar.

Herr talman! I motionen har vi redovisat
de synpunkter i övrigt som här
kan anföras, och utskottet har i sin
skrivning hänvisat till en utredning
som väntas presentera sina resultat under
våren 1967. Jag vill till den utredningen
knyta förhoppningen att den
skall kunna presentera förslag till lösning,
som ger ungdomen inom regionen
tillgång till en förbättrad gymnasial
utbildning och därmed befrämja
en positiv utveckling för regionen.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan har endast velat anföra dessa synpunkter.

I detta anförande instämde herrar
Engkvist och Nilsson i Kristianstad
(båda s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 37—39

Yad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande
utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 18

Interpellation ang. underlättande av diplomathustrurs
yrkesutövning utomlands,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Principen om den gifta
kvinnans rätt att bedriva förvärvsarbete
är i våra dagar allmänt accepterad
liksom att hennes möjligheter härtill
bör främjas. Emellertid kan det i praktiken
på skilda områden finnas problem
härvidlag, och jag vill i det sammanhanget
uppmärksamma en grupp
kvinnor, som på grund av sitt äktenskap
hittills utestängts från nära nog
varje möjlighet till förvärvsarbete. Här
åsyftas våra utomlands stationerade
diplomaters hustrur. Det liar i synnerhet
i yngre diplomatfamiljer blivit allt
mera vanligt att hustrun har akademisk
eller annan dyrbar utbildning. I den
mån hon ej kan utöva sitt yrke uppstår
till en början ej sällan problem av ekonomisk
natur, enär kanske båda makarna
har studieskulder, som måste betalas
uteslutande med mannens lön. Vidare
måste det kännas otillfredsställande
för en kvinna med fackutbildning
att av konventionella skäl ej få utöva
sitt yrke och därigenom även gå miste
om de meriter och erfarenheter, som
yrkesutövning erbjuder. Slutligen måste
det ur allmän synpunkt betraktas
som önskvärt och ligga i linje med den
svenska utrikesrepresentationens syften
att även diplomathustrur beredes tillfälle
förvärva den fördjupade kännedom
om skilda förhållanden i anställningslandet,
som ett yrkesarbete erbjuder.

Det är emellertid uppenbart att hustruns
möjligheter att finna lämplig anställning
varierar i skilda länder. Den
relativt korta tjänstgöringstiden på varje
plats liksom även, beträffande hustrur
till högre tjänstemän, representativa
förpliktelser skapar svårigheter,
för vilka man bör hysa förståelse. Därutöver
synes emellertid rent konven -

102 Nr 10 Onsdagen den 1 mars 1907 fm.

Interpellation ang. underlättande av diplomathustrurs yrkesutövning utomlands,
m. m.

tionella skäl, föga i linje med Sveriges
ställning som modernt föregångsland
och sammanhängande med en förlegad
uppfattning om kvinnans ställning och
möjligheter på arbetsmarknaden, ha
kommit att i icke obetydlig utsträckning
hämma även de yngre diplomathustrurnas
möjligheter att fritt få utöva
ett yrke. Enligt uppgift krävs för
dylik verksamhet även särskilt tillstånd
från utrikesdepartementet, vars positiva
inställning till hithörande problem
således synes vara av central betydelse.

Jag vill även beröra en annan personalplaneringsfråga
av icke ringa vikt.
När det gäller utrikesförvaltningen får
man lätt intrycket att tjänstemännen
ofta underkastas förflyttningar mellan
poster med vitt skilda uppgifter i syfte
att tillgodose ett önskemål om allsidig
utbildning. Även om en sådan ordning
med hänsyn till behovet av allmänorientering
ter sig nödvändig inom den
reguljära utrikesförvaltningen måste
man dock konstatera, att utvecklingen
på ett specialområde inom nämnda förvaltning
av ren nödvändighet går mot
ökad specialisering, nämligen i fråga
om integrationen på handelsområdet inom
ramen för EFTA, EEG, OECD, FN
o. s. v. Det vill synas som om våra
handelsdelegationers behov av för ändamålet
specialutbildad personal kommer
att få ökad aktualitet inte minst
mot bakgrund av den senaste fasen i
utvecklingen mellan de europeiska han -

delsblocken. Särskilt bör här understrykas
behovet av kontinuitet i personalhänseende
för en uppföljning under
längre perioder av speciella frågor i
en fortgående förhandling. Som en konsekvens
härav bör man i dessa fall
överväga längre tjänstgöringsperioder
än vanligt för åstadkommande av erforderlig
specialisering. Jämväl önskemålet
om bästa möjliga utnyttjande av
tillgängliga, ofta knappa personalresurser
talar för att det främsta kriteriet
för placering av en tjänsteman i dessa
fall bör vara de särskilda kvalifikationer
och specialkunskaper han besitter.

Med hänsyn till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena få ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd medverka till
att i möjligaste mån underlätta diplomathustrurnas
yrkesutövning utomlands
och till att utrikesdepartementet som
ett led i sin personalpolitik söker beakta
de önskemål som härvidlag kan framställas? Är

statsrådet vidare beredd verka för
längre tjänstgöringsperioder på sådana
poster som åsyftats i interpellationen?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 103

Onsdagen den 1 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1967/68 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas.

Punkten U0

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor Sedan

punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Yttrandet under punkt
40 i statsutskottets utlåtande nr 8 är i
ett avseende en nöjsam och glädjerik
läsning. Grännaskolan föreslås äntligen
få ett hyggligt statsanslag, 350 000 kronor
— visserligen bara för närmaste
budgetår, men att fortsättning skall följa,
tvivlar ingen på. Och jag kan inte
tänka mig annat än att även ecklesiastikministern
nu, sedan saken tagit
denna lyckliga vändning, är glad liksom
de trägna motionärerna för Grännaskolan.

Mera dyster är situationen för tvenne
andra supplikanter, Göteborgs högre
samskola och Höglandsskolan bär i
Stockholm. Statsbidrag utgår för när -

varande till båda dessa privatskolor
men endast till kostnaderna för de högre
stadierna. Nu vill man ha en utvidgning
av statsbidraget till också de lägre
stadierna, ett förslag som utskottet emellertid
inte anser sig kunna biträda. Man
skulle, med god vilja, kunna tolka detta
utskottets ställningstagande som »icke
nu»; och grunden för en sådan förhoppning
är den gagnerika pedagogiska försöksverksamhet,
som de båda skolorna
bedriver och som i vissa avseenden —•
jag säger bara vissa, ty det gäller inte
alla — skiljer dem från vanliga skolor.
Några ord om Göteborgs högre samskola
skäll sägas av annan talare, och
jag kan alltså inskränka mig till att behandla
Höglandsskolan, som alltsedan
sin tillkomst helt varit inriktad på en
aktiv försöksverksamhet, inrymmande
en rad olika initiativ och omfattande
samtliga skolstadier. Vid den omorganisation
av skolan, som är under genomförande,
har dessa försök bibehållits,
och man strävar efter att utveckla dem
i mån av resurser. Statsbidrag har tillstyrkts
av Stockholms skoldirektion och
skolnämnden för Stockholms stad och
län, liksom av skolöverstyrelsen.

Höglandsskolan är genom den starka
aktiviteten i dess pedagogiska försöksverksamhet
väl värd ett ekonomiskt stöd
från det allmännas sida. Jag kan inte
finna annat, och jag kan bedöma detta
ganska objektivt, då jag inte på något
sätt är knuten till skolan, utan ser kritiskt
på den från en annan, med Stockholm
konkurrerande stad. Statsfinansiella
grunder kan inte i längden få stå
hindrande i vägen för ytterligare utveckling
av denna skola.

Herr talman! .Tåg har inget speciellt
yrkande.

104 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1907 em.

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

Fru FILENKEL (fp):

Herr talman! Jag ber att få knyta an
till vad herr Nordstrandh yttrade om
Göteborgs högre samskola.

Jag vill djupt beklaga att statsutskottet
inte funnit någon möjlighet att tillmötesgå
vår relativt hovsamma begäran
i motionen om statsbidrag till Göteborgs
samskolas lägre avdelning, som omfattar
låg- och mellanstadium.

I den lägre avdelningen har ända
sedan år 1935 i några klasser bedrivits
undervisning enligt Montessorimetodiken,
en metodik i vilken man utgår från
den enskilda individens anlag och intresse.
Man samordnar de rent intellektuella
ämnena med de estetiska och med
det praktiska arbetet. Eleverna blir
alltså stimulerade till såväl självverksamhet
som arbete i grupp. Undervisningen
blir starkt individualiserad samtidigt
som den genom grupparbetet ökar
barnets möjligheter till social anpassning
i de vuxnas värld.

Man förverkligar alltså grundskolans
målsättning såsom den uttryckes i Läroplan
för grundskolan. Samskolans skolmiljö
är särskilt lämplig för barn med
särdrag som t. ex. ordblindhet och för
psykiskt ömtåliga barn. Sådana finns
det många fler än vi i allmänhet är på
det klara med. Skolan har mycket välvilligt
mottagit barn från ungdomspsykiatriska
kliniken, och på det sättet har
man i tid t. ex. kunnat häva skolleda
och förhindra skolk och andra skoldisciplinära
svårigheter.

Att Montessorimetodiken enligt skolöverstyrelsens
uppfattning är värdefull
och kan bidraga till den pedagogiska utvecklingen
framhålles i motion nr 498
i första kammaren, vari man begär en
utredning angående fullständig lärarutbildning
i Montessoripedagogik vid
någon lärarutbildningsanstalt.

I samskolan har man sedan läsåret
1964—1965 i årskurs 1 mottagit sexåringar
i större omfattning än vanligt.
En sänkning av intaghingsåldern i
grundskolan aktualiserades redan av

1957 års skolberedning. I motion nr 618
i andra kammaren begäres en utredning
om förutsättningarna för en successiv
sänkning av åldern för inträde i grundskolan.
Samskolan i Göteborg avser att
fortsätta med att i klasserna på lågstadiet
undan för undan pröva ett system
med vidgade åldersgränser.

Med stöd av kungl. skolöverstyrelsen
bedrives inom den högre avdelningen
försöksverksamhet. Skall denna i detalj
kunna följas upp bör skolan bibehållas
som sammanhållen enhet från
första klass till sista ring, men då måste
också den lägre avdelningen få ekonomiska
möjligheter att bestå.

Jag vill med största tyngd framhålla
att Göteborgs samskola kan betraktas
som en forskningsskola, varifrån erfarenhet
kan hämtas för framtida skolformer
— och detta på för staten gynnsamma
villkor, eftersom man även om
statsbidrag utgår kan räkna med att
flertalet föräldrar får stå för större delen
av kostnaden.

Herr talman! Länsskolnämnden har
tillstyrkt anslag till samskolans lägre
avdelning, och skolöverstyrelsen har
tagit med det i sina petita. Jag vill nu
rikta en allvarlig vädjan till ecklesiastikministern
att, med hänsyn till de
speciella skäl som jag här åberopat, i
nästa statsverksproposition låta ingå ett
statsbidrag till samskolans lägre avdelning.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag har medvetet inte
tidigare agerat från denna talarstol när
det gällt Grännaskolan, eftersom jag är
ledamot av dess styrelse. Det är alldeles
givet att vi motionärer i denna kammare
— från alla partier och ganska
många — är glada över det resultat som
utskottet nu har nått fram till, nämligen
att ge åtminstone det lägre bidraget till
Grännaskolan. Det hade varit så gott
som omöjligt att driva skolan vidare
utan att få detta stöd av statsmakterna.

Detta beror på det enkla faktum att

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 105

skolstyrelsen redan från början önskade
att elevmaterialet vid denna internatskola
av internationell typ — utlandssvenskars
barn, utlänningar och även
barn från Sverige — icke skulle behöva
väljas ut mot bakgrunden av föräldrarnas
inkomster, utan att det skulle
kunna skapas en sådan bredd på elevrekryteringen
att var och en skulle ha
möjlighet att gå där. Statsbidraget ger
oss förutsättningar att upprätthålla den
intagningsdemokrati som vi velat åstadkomma
för Grännaskolans del. Det hade
varit ännu svårare att göra så, om skolan
inte hade fått detta bidrag.

Jag uttalar min tacksamhet för utskottets
ställningstagande, och jag har
också en känsla av att ecklesiastikministern
med intresse följer den arbetsform
som Grännaskolans gymnasium
har inlett och som i stor utsträckning
redan från början bygger på det nya
gymnasium som nu är under genomförande
här i landet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 47—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Bidrag till driften av enskilda
yrkesskolor

Kungl. Maj:t hade (punkt D 34, s. 109
—171) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela beslut
om extra statsbidrag för utbildning
av laboratorieassistenter, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ändra grunderna för
statsbidrag till yrkesskolor i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet förordats,
dels ock till Bidrag till driften av
enskilda yrkesskolor m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
24 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.
(1:268) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Agnäs in. fl.
(11:348), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om Solviks folkhögskolas inplacering
i kategorien centrala yrkesskolor
med därav följande statsbidrag
till lärarlönerna.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
beslut om extra statsbidrag för utbildning
av laboratorieassistenter;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
grunderna för statsbidrag till yrkesskolor
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

c) till Bidrag till driften av enskilda
yrkesskolor m. m. för budgetåret 1967/
68 anvisa ett förslagsanslag av
24 800 000 kr.;

II. att motionerna 1:268 och 11:348
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Mattsson, Nelander och Elmstedt, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 268 och II: 348, i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört angående statsbidrag
till utbildning vid Solviks folkhögskola
av medicinskt-tekniska assistenter.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
motionerna nr 268 i första och
nr 348 i andra kammaren. I dessa framlägges
ett förslag som enligt min mening
är både intressant och värdefullt.

I närheten av Skellefteå finns en läroanstalt
benämnd Solviks folkhögskola.
Vid denna har under över 30 år lämnats
undervisning, dels i vanliga folk -

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 10

106 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

högskoleämnen, dels i realskoleämnen,
varefter eleverna kunnat avlägga examen
vid Piteå läroverk. Realskoleverksamheten
har bedrivits under överinseende
av skolöverstyrelsen och länsskolnämnden
i Västerbotten. Av naturliga
skäl har nu denna realskoleverksamhet
upphört. Skolan har bra lokaler
både med hänsyn till undervisningen
och som internat, och det planeras nu
att där utbilda medicinskt-tekniska
assistenter, som efter sin utbildning
skall vara skickade att tjänstgöra i utvecklingsländerna.

De personer som skall tjänstgöra inom
sjukvården i utvecklingsländerna bör
ha en utbildning, som så långt möjligt
är anpassad till de förhållanden som
möter ute på fältet. Att dessa förhållanden
är mycket olika dem som finns

1 vårt land kan givetvis alla de intyga,
som varit i kontakt med utvecklingsländerna,
däribland säkerligen flera ledamöter
av denna kammare.

Sedan många år tillbaka har från
svensk sida gjorts insatser för att bistå
sjuka människor i utvecklingsländerna.
Framför allt inom missionsverksamheten
har härvidlag gjorts stora insatser.

Enligt missionsrådets statistik har de
svenska missionsorganisationerna tillsammans
57 sjukhus och sjukstugor i
dessa länder, och år 1965 fanns där
85 723 inneliggande patienter. Vid de
171 polikliniker som drivs i nämnda
regi mottogs enligt denna statistik
618 232 patienter och behandlades

2 163 358 patienter; där finns 62 BBavdelningar
vid vilka år 1965 16 265
barn föddes; man håller 61 barnhem
vid vilka 3 070 gossar och 782 flickor
vistades; specialanstalter har upprättats
där 77 611 patienter mottagits.

I utvecklingsländerna utbildas till
viss del inhemsk sjukvårdspersonal,
och för denna utbildning behövs helt
naturligt timlärare som kan undervisa
i olika ämnen. Utan tvivel skulle en del
av dem som man planerar att utbilda
på Solviks folkhögskola kunna utföra

även sådant arbete. Men givetvis är det
för dessa liksom för dem som skall arbeta
direkt i sjukvården av stort värde,
om de har god kännedom om de tropiska
sjukdomarna och de tropiska förhållandena
i övrigt. De sjukdomar som
förekommer i utvecklingsländerna är
vanligen inte desamma som sjukdomarna
i vårt land. Och även om vi har
några tropiska sjukdomar, utgör de inte
ett lika stort problem för oss. Malarian
t. ex. förorsakar i utvecklingsländerna
de flesta dödsfallen, och smittkoppor
förekommer i periodiska epidemier. Där
finns även andra speciella sjukdomar
såsom ögonsjukdomar, spetälska, fläcktypfus,
masksjukdomar o. s. v.

Det har sagts att den allra största
delen av Etiopiens människor födes,
lever och dör utan verklig tillgång till
modern sjukvård. Jag nämner detta
land därför att många svenskar har
visat stort intresse för det. Det lilla
som där finns i fråga om sjukvård är
till stor del i händerna på den utländska
missionen. Denna sjukvård drar
emellertid stora kostnader, varför man
kan befara att det av ekonomiska skäl
inte går att framdeles upprätthålla
verksamheten i samma omfattning som
hittills. Det är därför angeläget att så
många människor i utvecklingsländerna
utbildas i sjukvård, att verksamheten
inte bara kan hållas i gång i samma
omfattning som för närvarande utan
också kan öka. Det är med andra ord
fråga om att ge hjälp till självhjälp.

Många människor i vårt eget land
har numera kontakter med utvecklingsländerna.
Den möjligheten kan därför
inte uteslutas att även en del svenskar
ådrar sig tropiska sjukdomar. Det är då
av värde att de kan erhålla sjukvård av
personer som känner till tropiska sjukdomar.

När man nu talar om statsbidrag till
Solviks folkhögskola är det inte — som
de förstår vilka lyssnat på detta anförande
— fråga om att lämna ett bidrag
till ytterligare en folkhögskola i raden

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 107

av sådana skolor om vilka vi haft debatter
här i kammaren under årens
lopp. Det är fråga om statsbidrag till
utbildning av medicinskt-tekniska assistenter
vilka skall bli skickade att
tjänstgöra inom sjukvården i utvecklingsländerna.
Det svenska undervisningsväsendet
har ju av förklarliga skäl
en västerländsk inriktning.

Enligt gällande statsbidragsbestämmelser
ankommer det på Kungl. Maj :t
att besluta om statsbidrag till enskilda
yrkesskolor, och det blir som enskild
yrkesskola Solviks folkhögskola får verka,
om ifrågavarande utbildning kommer
till stånd. Det är också detta som
motionerna innebär, men motionerna
har avstyrkts av utskottet.

Reservationen som är fogad till utskottsutlåtandet
på denna punkt går ut
på att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall ge till känna att det synes
önskvärt att statsbidrag beviljas för denna
verksamhet, om vederbörande myndigheter
godkänner kursplanen och det
i övrigt befinnes föreligga förutsättningar
för anordnande av kursen. Det
är alltså inga äventyrligheter som föreslås,
utan om kursen skall komma till
stånd, blir den väl planerad och organiserad.

Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till reservation E vid denna punkt
i statsutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Larsson i Norderön (ep) och Lindberg
(ep).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I dagens politiska debatt
intar u-hjälpsfrågan en mycket
framträdande plats. Våra möjligheter att
i ökad grad ta del i denna u-hjälp är
emellertid inte endast ett ekonomiskt
problem utan i mycket stor utsträckning
också ett personellt. Kan vi inte
skaffa folk att utföra arbetet, så stagnerar
det. I detta läge tycker jag att det
är ett mycket lovvärt initiativ som Evan -

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

geliska fosterlandsstiftelsen har tagit,
nämligen att vid sin folkhögskola Solvik
i Frostkåge utanför Skellefteå starta
utbildning av operationsassistenter,
röntgensassistenter och assistenter vid
kirurgisk poliklinik för tjänstgöring vid
vederbörande sjukvårdsinrättningar i
u-länderna.

Det är också, vilket betygas av bl. a.
svenske arméöverläkaren, ett mycket
starkt önskemål att få dylik utbildad
personal till sjukhusen för de fredsbevarande
FN-styrkorna, som finns stationerade
främst i Gaza och på Cypern.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen har i
mer än hundra år i Etiopien, Tanzania
in. fl. länder bedrivit en omfattande
missionsverksamhet i förening med
sjukvård och skolundervisning. Flera
av de missionsläkare som tjänstgjort
därute har tillsammans med den svenske
arméöverläkaren gjort upp en kursplan
för utbildning av medicinskt-tekniska
assistenter för tjänstgöring i uländerna.
Utbildningen skall vara treårig,
och det innebär ett års längre utbildning
för röntgenassistenter och ett
halvt års längre utbildning för operationsassistenter
än vad som ges vid
de vanliga yrkesskolorna. Dessutom
meddelas kunskaper i språk samt insikter
i u-landsproblem i allmänhet.

Mig veterligt har vi inte tidigare haft
någon sjukvårdsskola med särskild inriktning
på utbildning av medicinskttekniska
assistenter för huvudskalig
tjänstgöring i missions- och fredskårssammanhang.
Många svenska ungdomar
går säkert med en längtan att få göra
en insats i u-hjälpen. Signifikativt är
att Solviks-projektet knappast hunnit
presenteras i tidningarna förrän förfrågningar
började strömma in till
Evangeliska fosterlandsstiftelsens expedition
angående dessa kurser.

Svenska kirurger är i u-länderna
ofta chefsläkare vid missionssjukhusen.
En av dem är doktor Stig Lundholm
i Nakamte, som bestyrker det stora behovet
av dylik personal i det omfat -

108 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

tande sjukvårdsarbetet där ute liksom
när det gäller att bedriva forskning och
att visa vägen för den framtida sjukvården
i dessa länder. Nu, då folkhögskolan
söker sig nya vägar och ändrade
uppgifter, är detta Solviks-uppslag
för utbildning med sikte på u-landshjälpen
värt uppmuntran. Sammanlagt
beräknar man att successivt kunna ta
in 150 elever. Då är emellertid att märka
att hälften av dessa ständigt går till
praktisk utbildning. Man kan sålunda
kalkylera med att årligen ett 50-tal
medicinskt-tekniska assistenter skulle
kunna utexamineras, till fromma för
arbetet i u-länderna, men, ärade kammarledamöter,
så småningom när ulandstjänsten
är avslutad också till hjälp
i sjukvården här hemma.

Om kursplanen kan godkännas av
vederbörande myndigheter — det är
ju ett villkor — och inga andra hinder
finns, så anser vi motionärer och reservanter
att denna utbildning av medicinskt-tekniska
assistenter med speciell
inriktning på de tropiska sjukdomarna
och deras behandling är så
värdefull, att frågan om statsbidrag på
samma sätt som anslag till enskilda yrkesskolor
bör prövas av Kungl. Maj:t.

Herr talman! I reservationen vid denna
punkt i statsutskottets utlåtande begär
vi reservanter en skrivelse till
Kungl. Maj:t med tillkännagivande av
dessa synpunkter på utbildningen av
medicinskt-tekniska assistenter. Jag
ber att få yrka bifall till denna reservation.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi kunde väl alla, när
vi tog del av årets hårda statsverksproposition,
vara överens om att det innebar
ett stort bekymmer att inte mera
hade kunnat satsas på u-hjälpen, och
detta är också något som man har talat
mycket om.

SIDA, det organ som skall handlägga
den svenska u-hjälpen har vid planerandet
av sin verksamhet funnit att

man, om det över huvud taget skall bli
någonting gjort, måste starkt koncentrera
sina ansträngningar. Det kommer
gång på gång ansökningar till SIDA
om anslag till projekt som i och för sig
är mycket lovvärda, men SIDA avvisar
dem eftersom man redan åtagit sig
vissa uppgifter och anser att resurserna
inte får splittras alltför mycket om
det skall bli något resultat.

Vi måste nog hålla dessa synpunkter
i minnet. Det finns många projekt, om
vilka utan vidare kan sägas att de
skulle vara till nytta i u-landslijälpen,
men när vi mycket kraftigt beskär
SIDA:s anslag kan vi inte gärna bevilja
flera hundra tusen kronor till ett
helt nytt och oprövat projekt vid sidan
om. Detta är ett mycket allvarligt skäl
för att inte lämna anslag till nya verksamheter
på det här området.

Ett annat skäl, som är av mera praktisk
natur, är att de 150 eleverna skulle
praktisera på sjukhusen i trakten av
skolan.

Nu håller ju alla landsting på att
bygga upp sin vårdyrkesutbildning, och
vi vet att en av flaskhalsarna är tillgången
på praktikplatser av alla slag.
Man har, såvitt jag kan förstå, inte
gjort någon undersökning eller fört några
underhandlingar med landstinget,
om det kan ställa utbildningsplatser till
förfogande utan allvarligt förfång för
sin egen utbildningsverksamhet. Jag
misstänker att det kommer att visa sig
föreligga mycket stora svårigheter därvidlag.

Vidare kan man, om man ser saken
ur praktisk synpunkt, undra om övre
Norrland är den lämpligaste platsen för
att studera tropiska sjukdomar.

Dessutom kan man framföra en annan
invändning, som herr Mattsson själv
antydde och som är av mera formell art,
nämligen att riksdagen har uppdragit åt
Kungl. Maj:t att besluta om statsbidrag
till enskilda yrkesskolor. Reservanterna
är väl medvetna därom. De föreslår därför
bara att riksdagen skall uttala att

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 109

det synes önskvärt att Kungl. Maj :t beviljar
denna skola statsbidrag som enskild
yrkesskola. Emellertid är det inte
brukligt att riksdagen, när den givit
Kungl. Maj:t i uppdrag att utföra ett
visst arbete, sedan kommer med en
pekpinne och talar om vad som är
önskvärt att Kungl. Maj :t skall göra eller
inte göra i det sammanhanget.

I reservationen användes på denna
punkt mycket försiktiga ordalag: »Därest
kursplanen kan godkännas av vederbörande
myndigheter och förutsättningar
i övrigt för anordnande av kursen
befinnes föreligga, synes det önskvärt»
etc. Men om alla dessa förutsättningar
föreligger kan ju skolan i vanlig
ordning hos Kungl. Maj:t ansöka om
statsbidrag som för enskild yrkesskola,
och då kommer denna ansökan att prövas
på samma sätt som alla andra ansökningar.
Det behövs då ingen uttalad
önskan från riksdagens sida för att
Kungl. Maj :t förutsättningslöst skall pröva
frågan och därvid även behovet av
denna utbildning. Det finns alltså inte
något skäl alls för att riksdagen skall
göra något som helst uttalande i denna
fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson har här
förklarat att det finns inget skäl för
riksdagen att göra något uttalande i denna
fråga. Jag är av rakt motsatt uppfattning;
i annat fall hade jag inte biträtt
reservationen.

Med anledning av uttalandet att SIDA
är det organ, som skall ombesörja detta,
vill jag säga att det är ingenting som
hindrar, att SIDA inkopplas på dessa
frågor. Det finns ingenting i reservationen
som säger att SIDA skulle hållas
utanför. Det kan bli ett sätt för SIDA
att kunna verka för en bättre u-landshjälp
än den vi har för närvarande.

Fröken Olsson talade om att det kunde
bli svårt att få praktisera på sjukhu -

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

sen. Men i reservationen talas ju om att
det skall finnas förutsättningar för att
ordna kursen och en av förutsättningarna
är uppenbarligen att det finns praktikplatser.

Det har vidare invänts att det inte
har förekommit några underhandlingar
med landstinget. Om emellertid riksdagen
uttalar sig för att det är önskvärt
att sådana kurser kommer till stånd,
blir det naturligtvis snart fråga om att
inleda underhandlingar.

Fröken Olsson sade också att det inte
kan vara lämpligt att studera tropiska
sjukdomar uppe i Norrland. Varför inte
i Norrland? Vad finns det för plats i
Sverige där man har tropiska sjukdomar,
så att man skulle kunna säga att
det skulle vara en lämpligare plats?

Fröken Olsson rekommenderar att
skolan skulle söka statsbidrag i vanlig
ordning. Det är klart att man kan göra
det, men det kan också vara lämpligt
att få ett uttalande av riksdagen att den
finner att det är önskvärt att kursen
kommer till stånd, om förusättningar
härför finns. Nog måtte väl riksdagen
ha rättighet att göra ett sådant uttalande,
om den vill det.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Visst har riksdagsledamöterna
åtskilliga rättigheter och kan
uttala sig om vad som helst. Det var
en förtvivlad människa som inte tillhör
riksdagen som sysslade med en verksamhet
om vilken det kommit en motion
som han var mycket uppskakad
över. Han frågade mig: Får riksdagsmännen
verkligen motionera om vad
som helst? Jag svarade att det får riksdagsmän.
Och riksdagsmän får uttala
önskemål och skriva till Kungl. Maj:t
om vad som helst, så det är inte alls så,
att reservanterna inte får ställa detta
yrkande, men utskottsmajoriteten anser
att det är både onödigt och olämpligt
att göra ett sådant uttalande och vill
därför inte vara med om det.

Ilo Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Detta är inte en fråga
vilken som helst utan en allvarlig fråga
i dagens situation.

Herr NILSSON i Agnäs (li):

Herr talman! Det har påpekats för
mig att det är ett hopplöst utgångsläge
och att detta skulle vara ett underligt
inhopp från skolans sida, därför att det
ingenting står i skolöverstyrelsens petita
om saken. Jag skulle emellertid
vilja ta kammarens tid i anspråk för
att presentera Solvik, ty det kan ju verka
underligt att en skola som kallas
folkhögskola begär att få räknas till yrkesskolorna.

Solvik är en skola som existerat sedan
ungefär 40 år. Den har bedrivit
vanlig folkhögskoleverksamhet och den
har vid sidan därav haft utbildning för
realskoleexamen. Det är t. ex. många
som tagit examen vid statens läroverk
i Piteå som gått vid Solvik, och skolan,
som ligger i närheten av Skellefteå, har
de allra hästa byggnader och en god
lärarkår. Skolan är också väl inarbetad
i länet och är för övrigt känd i hela
Norrland liksom åtminstone i stiftelsesammanhang
i hela Sverige. Den har
arbetat i anslutning till Evangeliska
fosterlandsstiftelsen och vi känner ju
alla till denna — ett sällskap med 101-årig mission i fjärran länder och med
arbetsuppgifter som bekostas genom
frivilliga gåvor. Detta sällskap har drivit
läkarmission och lämnat hjälp åt
sjuka i u-länderna ända sedan 1866 och
hade redan 1883 mod och möjlighet att
utsända den första läkaren från Sverige,
en doktor Winquist, som började ett
mycket viktigt arbete i Afrika. Detta är
anledningen till att man när det frågats
vad som skall göras av Solvik har
tänkt just på den nu föreslagna verksamheten.

När sjukvården började i t. ex. Nakamte
i Etiopien 1920 var det också
Evangeliska fosterlandsstiftelsens läkare
doktor Söderström som startade det

första arbetet i denna del av Etiopien.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen har
alltså erfarenhet och kontakter och nu
befinner sig som sagt skolan i ett dilemma.
Vi kan inte längre ha realskolor
och kan inte heller räkna med att
få in skolan bland vanliga folkhögskolor
tv det är för sent, och när skolans
ledning frågat sig vad som kan göras
med den fina skolan och de utmärkta
byggnaderna har den kommit på tanken
att ordna den utbildning som nämns
i motionen.

Utbildningen syftar till att ge ökade
möjligheter bl. a. för det behjiirtansvärda
arbete i u-länderna som vi alla ömmar
för. Då det gäller nyttan av den
planerade utbildningen skulle jag för
min del gärna ha sett att utskottet kunnat
remittera motionen till exempelvis
arméöverläkaren och inhämtat hans syn
på saken eller till olika instanser som
känner till arbetet i u-länderna. Nu har
inte detta varit möjligt men jag vill
framhålla, att arméöverläkaren har en
mycket positiv inställning till projektet
och att han pekat på betydelsen för
FN:s fredskårer där en välutbildad
sjukvår dar stab är av största betydelse
— det kan ju gälla livet för de svenskar
som är där ute. Vi visste kanske inte
förut att 31 svenskar omkommit eller
stupat i svenska FN-kårer hitintills. Det
säger sig självt att det är av stor betydelse
att där finns en god stab av sjukvårdare.

Missionsläkare och andra läkare, som
sett utbildningsplanen och som känner
till de aktuella förhållandena när det
gäller tropisk sjukvård, bär vitsordat
att den planerade undervisningen är
riktigt upplagd. En erfaren svensk läkare,
som efter lång tjänstgöring i Sverige
nyligen gjort en resa i Afrika, har
i pressen vitsordat, att vi i Sverige borde
ordna en utbildning av det slag som
planeras i Solvik. Jag kan även hänvisa
till en svensk läkare, som under
18 år varit chef för medicinalstyrelsen
i Etiopien och som känner till behovet

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 111

av sjukvårdspersonal i Afrika och i tropiska
länder över huvud taget, nämligen
dr Fride Hylander. Han måste anses
vara en enastående expert, och han
har starkt understrukit den planerade
verksamhetens betydelse.

Jag skulle också vilja instämma med
tidningen Dagen som skriver att denna
treåriga u-landsutbildning, anordnad
för operationsassistenter, röntgenassistenter
och assistenter för kirurgisk poliklinik,
är »ett stort steg framåt i den
utbyggnad som måste ges åt u-landsutbildningen
i Sverige, om man vill göra
en fortsatt biståndsinsats. Det svenska
undervisningsväsendet har av förklarliga
skäl på alla nivåer haft en utpräglat
västerländsk inriktning. De hittills
gjorda erfarenheterna av det officiella
svenska biståndsarbetet visar emellertid,
att det ofta är ganska fåfängt att
sända ut välutbildat folk utan att ha
gett dem en kompletterande förberedelse
för u-landstjänsten. Att Evangeliska fosterlandsstiftelsen
med sin långa erfarenhet
har en del att ge är självklart, och
den nu föreslagna utbildningen vid Solvik
bör kunna bli både ett lyckat experiment
och eu vägvisare för liknande
insatser på andra områden av u-landshjälpen.
»

Även jag tror att det skulle bli en
vägvisare, som vi kommer att vara tacksamma
för, ett led i vår strävan att effektivisera
vår insats i u-länderna på
ett lyckligt sätt.

Jag kanske i detta sammanhang också
vågar citera Expressen, som den 15
februari kallade den planerade utbildningen
»ovanligt vettig».

Slutligen vill jag peka på det faktum
att svenska kirurger ofta är chefsläkare
vid missionssjukhusen. De har få eller
inga underläkare, och deras arbetsbörda
är stor. Flera av dessa chefsläkare
har en nyckelposition, som vi i Sverige
har anledning att vara stolta över. De
är respekterade och uppskattade, och
de ger Sverige ett gott namn. Men de
behöver möjligheter att bedriva forsk -

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

ning och visa vägen för den framtida
sjukvården. Det är därför man i Solvik
vill utbilda bl. a. operations- och
röntgenassistenter, som kan ställas till
missionsläkarnas förfogande.

Det kan invändas, att en utbildning
som den planerade förutsätter att praktikantplatser
står till förfogande och
att det är svårt att få sådana. Det har
sagts i debatten, att vi inte skulle ha
fört några underhandlingar i detta avseende.
Jag kan då meddela att jag i
dag erfarit, att ledningen för skolan och
Evangeliska fosterlandsstiftelsen för
närvarande för underhandlingar med
olika landsting om denna sak och även
med den kommitté som tillsatts av
Stockholms stad i syfte att utreda möjligheterna
att göra något för u-hjälpen.
Det är alltså inte orealistiskt att
tänka sig att vi kan få praktikantplatser.

Det har vidare anförts, att detta anslag
inte finns upptaget i skolöverstyrelsens
petita och att detta är ett mycket
ovanligt företag. Det är riktigt. Men
u-hjälpen brådskar, och detta är ett angeläget
ärende. Det är, som herr Mattsson
sade, inte en fråga vilken som helst.
Yi kan visserligen vänta och, som fröken
Olsson sade, låta ärendet gå i vanlig
ordning. Men skolans huvudman,
dess ledning och lärare har ansett det
oerhört angeläget att så snart som möjligt
få i gång en utbildning som är nyttig
och vettig och som gör att skolans
lokaler och lärarkår i viss grad kan
utnyttjas.

Fröken Olsson talade om att man inte
skall splittra SIDA:s resurser. Till det
vill jag säga att det här inte alls är fråga
om att splittra SIDA:s resurser;
ingenting hindrar att SIDA kopplas in.
Men här var det ju fråga om att få in
ytterligare en skola bland yrkesskolorna,
och formellt är det väl inte omöjligt.

Jag skulle också vilja säga att jag inte
kan förstå varför det skulle vara bättre
att förlägga undervisningen i tropiska

112 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

sjukdomar och behandlingen av dem
till något annat ställe än övre Norrland.
Det kan ju inte ha någonting att
göra med den geografiska placeringen
av skolan i Sverige.

Alla de som både ömmar för u-hj alpen
och vill att någonting skall göras
snart måste, tror jag, finna att det här
är ett steg i rätt riktning och någonting
att sluta upp omkring. Jag ber alltså
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (h).

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan fortfarande inte
inse att något av vad herr Nilsson i
Agnäs nu har sagt skulle motivera att
riksdagen föregriper Kungl. Maj:ts
prövning av ärendet. Det finns inget
rimligt skäl att tro att ärendet skulle
behandlas fortare därför att riksdagen
framför en önskan till Kungl. Maj :t.
Ärendet kommer att prövas i samma
ordning som alla andra framställningar
från enskilda yrkesskolor, med hänsyn
både till SIDA och till u-hjälpen. Den
vägen kan skolan gå; det fördröjer inte
ärendets behandling ett dugg.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! När det gäller hjälpen
till u-länderna slutar man aldrig att
förvåna sig över att vi ofta vid planeringen
av olika insatser ser på de olika
problemen genom svenska glasögon och
därför planerar många projekt med
alltför svensk syn på olika i ett u-land
förekommande förhållanden. Det gäller
exempelvis sjukvården. Vi bygger stora,
flotta lyxsjukhus som ofta är förlagda
till större städer. Som exempel kan
nämnas det stora barnsjukhuset i Addis
Abeba. Visserligen tjänstgör dessa sjukhus
ofta som utbildningscentraler för
nya läkare och sjuksköterskor, men
med de stora problem som finns inom
hälsovården och sjukvården i u-länder
räcker inte utbildningskapaciteten till,
allra helst som de flesta utbildas till

specialister som sedan ofta bosätter sig
i någon större stad. Låt mig ta ett exempel.
Etiopien har 22 miljoner invånare,
men man har endast 324 läkare, av vilka
nära hälften bor i huvudstaden Addis
Abeba. Utanför ett sådant sjukhus ser
man ofta långa köer av barn. Barnen
är ofta blåa i munnen; man har penslat
dem med kaliumpermanganat. Vad har
då dessa barn varit utsatta för? Oftast
har de varit hos någon trollkarl som
försökt att dra av dem tungspenen, ta
bort gomseglet eller att med någon
rostig spik pillra bort tandanlagen.
Kommer man igen ett år senare finner
man bara att köerna utanför sjukhuset
blivit längre.

Visst har vi med våra stora, flotta
sjukhus hjälpt många människor, men
dessa människor återvänder oftast ut
på landsbygden till den lilla by varifrån
de kommer, de dricker samma infekterade
vatten, de känner inte till att det
är flugorna som sprider baciller, ingen
lär dem att lägga kalk på avföringen
etc. Därför blir det en enda cirkelgång,
och strängt taget blir inte hjälpen vad
man väntat sig. I själva Etiopien bor
93 procent av alla människor på landsbygden.
Det är en talande siffra.

Missionens folk arbetar ofta ute på
landsbygden. Som exempel kan jag
nämna att i fyra av landets 12 provinser
med sammanlagt över fyra miljoner
människor finns inga andra läkare än
missionsläkare. Runt om de små missionssjukhusen
— och ofta långt ute i
ödemarken — ligger de små missionsklinikerna,
som dagligen tar emot en
stor mängd sjuka människor. Under
mina resor i det landet har jag träffat
sjuksköterskor, som under bara ett år
ensamma har behandlat över 20 000
människor för tyfus, paratyfus, inälvsmask,
spetälska etc. Dessa sjuksköterskor
har utbildats på moderna sjukhus
här i Sverige, och sedan har de kommit
till ett u-land och mött problem, som
de aldrig hade kunnat tänka sig att de
skulle ställas inför. De har under sin

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 113

utbildning handskats med förstklassiga
instrument och alla de moderniteter vi
har här, och när de sedan kommer till
ett u-land finns där strängt taget ingenting
alls.

När nu Solviks folkhögskola vill starta
en undervisning för medicinskt-tekniska
assistenter, så tycker jag detta är
mycket vällovligt. Där kan man med en
liten summa pengar nå ett mycket stort
mål. Som tidigare sagts har uppläggningen
av kurserna skett i samråd med
missionsläkare från Etiopien, Tanzania
och Indien, och för en vidare planläggning
skulle det behövas ytterligare ca
25 000 kronor. Det är en blygsam summa,
om man betänker vilken oerhörd
nytta utbildningen där skulle få för unga
människor som verkligen vill göra en
insats i fredskårs- och missionssammanhang.

Här i riksdagen har ofta diskuterats
hur vi skall få den bästa valutan för de
pengar vi skänker till u-länderna, och
det har gång på gång konstaterats att
om vi satsar på missionen så kommer
pengarna till bästa användning.

Fröken Olsson sade för en stund sedan
att detta förslag var onödigt och
olämpligt, och hon ställde frågan hur
man kunde tänka sig att förlägga en sådan
utbildning till övre Norrland. Men
som det sades helt nyss spelar det väl
ingen roll var utbildningen sker. Och
nu råkar vi ha en folkhögskola som
drives i Evangeliska fosterlandsstiftelsens
regi, och den stiftelsen har i över
hundra år arbetat i u-länder. Där har
man också tillgång på expertis som vet
vad hela denna fråga gäller.

Den som besökt våra missionsstationer
i u-länderna och sett vilka svårigheter
man där arbetar med förstår hur
oändligt stor nytta man skulle ha av att
de unga hälsovårdsarbetarna redan från
början får lämplig utbildning.

Svenska missionsförbundet utnyttjar
som bekant en skola i Bryssel, där man
undervisar i behandlingen av tropiska
sjukdomar, men här i Sverige finns inte

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

något liknande. På Solvik skulle dessa
unga människor få förbereda sig för
u-landstjänst och att meddela kunskap i
de vanliga hälsoråd som vi tycker är så
självklara här hemma. En satsning på
en kursverksamhet av detta slag tror
jag skulle ha stor betydelse för u-landslijälpen.
Yi skulle för små belopp kunna
vinna ofantligt mycket.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
E vid punkten 52.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! Fröken Olsson har nyss
sagt att hon trots mitt anförande inte
såg någonting som motiverade bifall
till reservationen. Det tycks mig förbluffande
att hon inte kan tänka sig att
en påskyndad effektiv u-hjälp skulle
vara värd den summa som det kostar att
ge ännu en skola här i vårt land statsbidrag
för lärarlönerna. Jag tycker att
det brådskande i vår u-hjälp skulle
kunna bringa henne att förstå att detta
är en sak som man vågar satsa på.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är ett alldeles förträffligt
initiativ Evangeliska fosterlandsstiftelsen
här tar med den planerade
verksamheten i Solvik, ett initiativ
som verkligen borde kunna behjärtas av
statsmakterna, fröken Olsson och över
huvud taget alla riksdagsmän.

Doktor Einar Rodén åberopar sin erfarenhet
av läkarmission och skriver
om detta projekt: »För min del anser
jag det som det mest geniala förslag
som framkommit beträffande u-landshjälp
under de senaste åren.»

Det har sagts mycket, herr talman, i
detta ärende, och jag vill bara säga
några ord till. Skall vi över huvud taget
skicka ut människor i u-landsarbete,
vill det till att de är kvalificerade. Det
räcker inte att de har god vilja och är
brinnande i anden; de måste också ha
kunskaper. Detta har man nu begripit
i SIDA och därför utbildar man sina

114 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 19G7 em.

Bidrag till driften av enskilda yrkesskolor

fredskårsarbetare. Det är mycket viktigt
med allmänkunskap om vederbörande
land och folk, språk, sed och religion.
Men naturligtvis är det också
viktigt att ha en god och rätt yrkesutbildning,
som verkligen kan komma
till användning i den situation man
kommer i. Detta gäller givetvis i högsta
grad det medicinska fältet.

Det har också sagts att allt är så annorlunda
där ute. Jag vill peka på tre
av dessa mycket annorlunda förhållanden
som man möter. För det första är
det hela raden av tropiska sjukdomar
— fläcktyfus, paratyfus, lepra, malaria
o. s. v. Dessa sjukdomar är naturligtvis
kända av våra främsta företrädare inom
svensk sjukvård, men sjuksköterskor
och sjukvårdare har ingen tillräcklig
kunskap om dem och står liandfallna
inför alla de människor som tränger på
därute för att få hjälp.

För det andra är .det de säregna sanitära
förhållandena, de många miljonerna
flugor, den myckna smutsen, de
skabbiga, ilskna och sjuka hundarna,
ormarna, skorpionerna och mycket annat.

För det tredje är det de primitiva institutioner
som man får verka i och den
många gånger primitiva apparatur som
står till buds. Jag bar själv besökt leprasjukhus
där man fått konstruera operationsbord,
armatur i operationslokaler
o. s. v.

Vi som har tjänstgjort i FN-bataljoner
eller i annat humanitärt sammanhang
därute känner till dessa annorlunda förhållanden
och har också fått uppleva
hur sjukvårds- och sanitetspersonal
stått handfallen inför den situation man
mött. Det har blivit många komplikationer
innan man har lärt sig att tackla
problemen. Det är ganska naturligt att
arméöverläkaren Hesselblad förordar
och själv hjälpt till att planera den utbildning
som det här är fråga om. Bristande
kunskap och utbildning har också
åstadkommit att många har kollapsat
efter en tid — det har varit alltför

pressande tjänstgöringsförhållanden
med dessa många nya erfarenheter.

Jag vet inte om det går att omvända
fröken Olsson i detta sammanhang. Man
kan väl inte hysa stora förhoppningar
om det, men nog borde hon kunna förstå
att det spelar mycket liten roll, om
en dylik skola ligger i Norrland eller
i Skåne. Nu måste, som sagt, många ulandsarbetare
— i synnerhet de som arbetar
på missionssjukhus — fara till
Bryssel eller London. Det är inte rimligt
att de skall behöva vidkännas en
sådan ökning av kostnaderna för sin
utbildning.

Och det är ett dåligt argument, fröken
Olsson — förutom att det innebär
ett föregripande av händelserna, eftersom
sista ordet inte är sagt än — att
hävda att när vi nu ändå skär ned ulandshjälpen,
så har vi inte anledning
att satsa på denna skola. Jag för min
del anser, att just på detta sätt kan vi
kompensera ett eventuellt uteblivet
anslag och därmed likväl öka vår ulandshjälp.
Den utbildning det här är
fråga om fyller verkligen en lucka i Utbildningssverige,
en lucka som inte är
försvarlig med tanke på de många internationella
uppgifter som tränger sig
på oss år från år och som vi måste
rusta oss för.

Med dessa ord vill jag, lierr talman,
yrka bifall till reservationen E av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid punkten
52.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
E); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering,

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 115

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
E) av herr Thorsten Larsson
m. fl

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 75 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 53

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Kungl Maj :t hade (punkt D 35, s. 171)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 3 964 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m. fl. (1:504) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nordgren m. fl. (11:632), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att inrätta ytterligare 800 bidragsrum
och att till främjande av lärlingsutbild -

ning hos hantverksmästare in. m. anvisa
ett förslagsanslag av 4 364 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:504 och 11:632, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
3 964 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDGREN (h):

Herr talman! När vi under tidigare
år behandlat detta ärende här i riksdagen
har vi i regel i utskottsutlåtandet
återfunnit en trepartireservation. Det
gör vi inte i år. Jag är både förvånad
och besviken över detta, isynnerhet
som vi samtidigt kan konstatera att yrkesutbildningsberedningens
slutgiltiga
förslag alltjämt låter vänta på sig.

Enligt min uppfattning borde, vad
yrkesutbildningsberedningen beträffar,
hela skolväsendet ha utretts samtidigt.
Det torde då ha varit lättare att passa
in yrkesutbildningen i det nya gymnasiala
skolväsendet än att göra det nu,
då vissa delar av den nya skolan är
låsta; jag tänker därvid på grundskolan,
gymnasiet och fackskolan. Yrkesutbildningen
har alltså kommit i efterhand,
och det torde ha medfört att tillströmningen
till de andra, mer teoretiskt
betonade linjerna blivit onormalt
stor.

Nu är det bara att hoppas att den
aviserade propositionen, som sannolikt
kommer i slutet av denna månad, och
det slutliga förslag som yrkesutbildningsberedningen
så småningom kan
lägga fram kommer att medverka till
att denna hårda belastning på vissa linjer
rättas till, att intresset både hos
ungdomen och inte minst hos oss målsmän
för en klart målinriktad yrkesutbildning
ökar och, framför allt, att
rangskillnaden mellan olika skolformer

116 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

och olika linjer i den nya skolan elimineras.

Vad vi i näringslivet behöver med
den snabba tekniska utveckling som för
närvarande pågår är utan tvivel väl utbildad,
kvalificerad arbetskraft. Under
den tid vi nu måste vänta på den definitiva
utformningen av yrkesutbildningen
synes det mig som om man borde
ta vara på alla de möjligheter, som
för närvarande står till buds, bättre än
man enligt här föreliggande förslag är
beredd att göra. Bland de möjligheter
som yppar sig återfinns den yrkesutbildning
som bedrives inom näringslivet
vid inbyggda yrkesskolor och i form
av lärlingsutbildning inom hantverksocli
byggnadsföretag m. m. Denna utbildning
är allmänt uppskattad och utgör
ett viktigt inslag i ungdomens yrkesutbildning.

De företag, branscher och huvudorganisationer
som är berörda av denna
utbildning har nedlagt ett mycket stort
arbete och intresse på att utveckla den
på ett så fördelaktigt sätt som möjligt.
Glädjande nog har dessa ansträngningar
mötts med stor förståelse såväl från
näringslivets som från ungdomens sida.
Det bästa beviset på detta är att de
2 200 bidragsrum som är föreslagna var
sökta långt innan halva budgetåret hade
gått till ända. När herr Stefanson i
första kammaren och jag skrev vår motion
den 19 januari hade redan 1 415 av
dessa beviljats och 2 368 var på remiss;
alltså sammanlagt nära 3 800. Detta betyder
att redan då förelåg en brist på
cirka 1 600 bidragsrum.

Mot denna bakgrund finns det enligt
vår uppfattning all anledning att man
från statsmakternas sida försöker stödja
den bär yrkesutbildningen. Det kan
bäst ske genom en sådan anslagsbevillning
att ungdomens vilja och intresse
att erhålla en av arbetsmarknadsparterna
godkänd yrkesutbildning kan tillgodoses
utan alltför besvärande restriktioner.
Personligen tycker jag att det
hade varit önskvärt att Kungi. Maj:t

hade fått möjlighet att själv bestämma;
medelsramen för denna utbildningsform,
vilket skulle givit skolöverstyrelsen
möjlighet att för varje år bevilja
bidrag till lärlingsutbildningen i den
omfattning som motsvarade den reella
efterfrågan. Det skulle vara en god investering,
som snarare skulle bidraga
till en förbättrad än en försämrad ekonomi
för såväl de unga som samhället.

Vi vet att denna utbildning för deunga
och för samhället inte bara är värdefull
utan också ur ekonomisk synpunkt
den fördelaktigaste för båda parter.
Jag behöver inte från denna talarstol
på nytt upprepa argumenten varför
den är ekonomiskt fördelaktigare.
Vi har gjort det flera gånger tidigare.

Mot denna bakgrund synes det mig.
beklagligt att vi saknar en reservation
och därmed möjlighet att få något större
gehör för den här motionen. Med
tanke på det besvärande ekonomiska läget
har vi i motionen inte gått så långt
som jag nyss sade, nämligen att man
borde lämna regeringen myndighet att
själv bestämma om medelsramen, utan
vi har begränsat oss till att föreslå eu
höjning med 800 bidragsrum, d. v. s.
öka antalet till 3 000 och på det viset
bereda 3 000 av de ca 3 800 sökande
möjlighet till yrkesutbildning. Med tanke
på det besvärande ekonomiska läget
har vi inte heller föreslagit någon
höjning av bidraget, trots att detta har
stått stilla i åtskilliga år. Om riksdagen
skulle bifalla denna motion, skulle vi
faktiskt bereda många intresserade ungdomar,
som i dag vill ha sådan utbildning,
denna möjlighet.

Herr talman! I avvaktan på yrkesutbildningsberedningens
slutgiltiga förslag
och lösning av yrkesutbildningen
tycker jag att det är en mycket rimlig
begäran, lag ber med dessa ord få yrka
bifall till min motion 632 i denna kammare,
som svarar mot 504 i första kammaren.

I detta anförande instämde herrar
Jonsson (fp), Wennerfors (h), Anders -

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 117

son i Örebro (fp) och Magnusson i
Borås (h).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Eftersom vi inom den
allra närmaste framtiden kommer att få
ta ställning till yrkesutbildningen i hela
dess vidd, har utskottet ansett att vi
bör avvakta detta innan vi vidtar några
ändringar i de förhållanden som nu råder.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Får jag med anledning
av fröken Olssons yttrande bara ställa
följande fråga till fröken Olsson: Kommer
riksdagen innevarande år verkligen
att få ta ställning till yrkesutbildningens
utformning i hela dess vidd?

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Ja, jag hoppas att riksdagen
kommer att få göra det.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Hoppas kan man ju alltid,
och optimister skall vi vara. Men
jag undrar om vi kan vara så optimistiska
som fröken Olsson då vi vet att
den proposition som nu förberedes är
en principproposition och att yrkesutbildningsberedningen
skall fortsätta sitt
arbete och knappast torde vara klar
förrän i slutet av detta år. Då så är fallet
tvivlar jag på, att fröken Olssons
förhoppning går i uppfyllelse och mot
den bakgrunden tycker jag att utskottet
borde ha tagit en annan ställning i
denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:504 och 11:632; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 5''i—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Barnmorskeläroanstalterna: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Med en viss ihärdighet
återkommer departementschefen även i
år med begäran om anslag till fortsatta
korttidskurser för distriktssköterskor i
mödravård. Med samma grad av envishet
har jag ansett mig böra motionera
om avslag. Jag gör detta av två skäl.

Det första skälet är av mera formell
natur. När dessa kurser i mödravård
startades — korttidskurser omfattade
endast några veckor — sades det att de
hade karaktären av en försöksverksamhet.
Trots att riksdagen inte har fått
någon redovisning för resultatet av försöksverksamheten
är avsikten nu tydligen
att dessa kurser skall permanentas,
och nu kallar man dem inte längre försöksverksamhet.
Utskottet säger — och
det tycker jag är ett framsteg — att det
finner visst fog för mitt uttalande angående
permanentningen av en verksamhet
som från början avsågs vara en
försöksverksamhet utan att någon redovisning
lämnats för resultatet.

Min andra invändning gäller att jag
anser det olämpligt att en så kvalificerad
vårdgren som mödravården handhaves
av befattningshavare med en, som
jag bedömer det klart, otillräcklig utbildning.
Innan man fortsätter med en
sådan utbildning bör riksdagen beredas
tillfälle att ta ställning till de kvalifikationskrav
som bör ställas på befattningshavare
som handhar vården och
tillsynen av blivande mödrar. Utskottet
säger härom att med hänsyn till utbildningsbehovet
inom området anser
det sig inte böra avstyrka Kungl. Maj :ts
förslag. Det är just utbildningsbehovet
som jag anser inte vara dokumenterat,
eftersom något resultat av försöksverksamheten
inte har redovisats.

Jag vidhåller fortfarande den mening
som jag har gjort mig till tolk för åtskilliga
gånger här i kammaren, att det
får anses vara en betydande skillnad på

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

118 Nr 10

Översändande av pass genom postverket

en utbildning som omfattar några få
veckor och en fullständig barnmorskeutbildning
som omfattar 16 månader.
Det kan sägas att kvinnor som bor i
storstadsområdena är väl tillgodosedda.
Där har man nära till förlossningsanstalter,
man har nära till specialutbildade
obstetriker, och man har möjlighet
att komma i kontakt med barnmorskor,
men problemet är, som jag ser det,
alla de kvinnor som bor i mindre orter
och på landsbygden. Det är inte bara
så att man drar in de distriktsbarnmorsketjänster
som dock har funnits,
utan man förfar till yttermera visso på
det viset, att man på ställen, där det nu
finns en distriktsbarnmorska, utbildar
distriktssköterskor inom räjongen i
mödravård. Då är det inte längre tal om
ett utbildningsbehov, och man frågar
sig vad målsättningen egentligen är.

Herr talman! Jag avser inte att ställa
något yrkande, eftersom jag bedömer
det som utsiktslöst. Jag tror ändå att
det finns anledning att fundera över
om man inte kan återkomma i ärendet
på något annat sätt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 58—80

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 81

Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1967/68, och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om gemensam beteckning för chefsdomare
i underrätt, och

nr 7, i anledning av väckt motion om
sänkning av myndighetsåldern.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 3

Översändande av pass genom
postverket

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om översändande av pass genom
postverket.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr RASK (s):

Herr talman! Av utskottsutlåtandet
framgår att utskottets ledamöter är
överens med oss motionärer om att det
för närvarande föreligger en hel del
olägenheter för passökande att utfå en
passhandling. Man måste nämligen inställa
sig personligen två gånger hos
pass- eller polismyndighet.

Vi motionärer har utgått från att en
förenkling skulle kunna genomföras på
detta område på så sätt att passmyndigheten
skulle kunna skicka passet per
post till den passökande. Körkort översänds
från länsstyrelsen genom posten,
och ett liknande förfaringssätt för passhandling
borde inte innebära några
större risker för att passet kommer i
orätta händer — överlåtelser och förfalskningar
kan ju ändå ske.

Utskottet har under behandlingen av
motionerna gjort sig underrättad om att
passkungörelsen är under översyn inom
justitiedepartementet. Därför anser utskottet
att något initiativ från riksdagens
sida inte är påkallat.

Jag har alltså heller inte något yrkande.

En förhoppning bör det väl dock vara

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 119

motiverat att framföra, och den innebär
att vederbörande i departementet vid
en omarbetning av passkungörelsen tar
all möjlig hänsyn till de synpunkter
vi framfört i motionerna, och vidare
att det händer någonting snart.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Översyn av lagstiftningen om förtal

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om dels översyn av lagstiftningen
om förtal, dels översyn av lagstadgandet
om förtal av avliden.

Första lagutskottet hade behandlat tre
vid 1966 års riksdag väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr
219 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 287 i andra kammaren
av fru Sjövall och herr Ståhl
samt nr 79 i andra kammaren av herr
Sjöholm.

I motionerna 1:219 och 11:287, vilka
var likalydande, hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att Kungl. Maj :t ville utvidga
det uppdrag, som givits kommittén för
lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet
att överse lagstiftningen på detta
område i vissa hänseenden, till att omfatta
även förtalsbestämmelserna, i den
mån dessa innefattade med hänsyn till
nyhetsförmedling och opinionsbildning
otillbörliga inskränkningar av yttrandefriheten.

I motionen II: 79 hemställdes att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t begära översyn av stadgandet i
5 kap. 4 § brottsbalken, avseende förtal
av avliden, utmynnande i förslag till
ändrad lydelse med beaktande av att
tryckfrihetens principer respekterades.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
förevarande motioner,

Översyn av lagstiftningen om förtal

a) I: 219 och II: 287 samt

b) II: 79,

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om översyn i lämpligt sammanhang av
förtalsbrotten i enlighet med vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Svanström, Lidgard, Svensson
i Vä och Fridolfsson i Stockholm,
vilka ansett, att fjärde och femte styckena
i utskottets utlåtande bort erhålla
i reservationen angiven lydelse, innebärande
att frågan om skadeståndsansvaret
i anslutning till förtalsbestämmelserna
borde bli föremål för översyn
men att behov av översyn av stadgandena
om straffansvar icke förelåge.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
nr 10 behandlar första lagutskottet i anledning
av ett par motioner frågan huruvida
brottsbalkens bestämmelser om
förtal bör överses med hänsyn till yttrandefriheten
och den yrkesmässiga
nyhetsförmedlingen.

Enligt 5 kap. 1 § första stycket i
brottsbalken skall den dömas för förtal,
som utpekar en annan person såsom
brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller som eljest lämnar uppgift
vilken kan utsätta denne för andras
missaktning.

Enligt andra stycket i nyssnämnda
paragraf brottsbalken skall emellertid
ansvar i vissa fall inte ådömas. Det
finns alltså vissa undantagsbestämmelser.
Om uppgiftslämnaren var skyldig
att lämna uppgiften eller om det eljest
med hänsyn till omständigheterna var
försvarligt att uppgift lämnades skall
ansvar inte ådömas. För att undgå ansvar
skall emellertid uppgiftslämnaren
kunna bevisa att uppgiften som han
lämnade var sann eller att uppgiftslämnaren
hade skälig grund för att lämna
uppgiften.

120 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Översyn av lagstiftningen om förtal

När det gäller förtal av avliden medför
enligt 4 § i samma kapitel i brottsbalken
gärningen ansvar om gärningen
är sårande för de efterlevande eller den
eljest med beaktande av bl.a. den tid
som har förflutit efter dödsfallet kan
anses ha kränkt eller kränker den frid
som bör tillkomma en avliden människa.
Här gäller samma förutsättningar
för straffrihet som gällde i det förra
fallet.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
om otillåtet yttrande i tryckt
skrift är tillämpliga på framställningar
som innefattar förtal eller förtal av avliden.
Förtal kan medföra skadeståndsskyldighet
jämlikt 6 kap. 3 § strafflagen.
Däremot har spörsmålet i vad mån skadestånd
skall utgå på grund av förtal
av avliden icke reglerats i lag och ej
heller uttömmande besvarats i praxis.

Det är härvidlag som vi reservanter
skiljer oss ifrån utskottsmajoriteten. Vi
anser att när det gäller själva brottet
har så pass kort tid förflutit sedan de
gällande bestämmelserna, som jag nyss
citerade ur brottsbalken, antogs, att det
knappast finns skäl att redan nu företa
en översyn av dessa, utan att man
bör avvakta utvecklingen och se hur det
hela verkar.

Visserligen kan man säga att en viss
klarhet har vunnits genom en av högsta
domstolen meddelad dom, där en person
blev tillerkänd skadestånd för förtal av
en hans avlidne broder i en tidningsartikel
som ansågs sårande för de efterlevande.
Denna dom var emellertid inte
enhällig. En minoritet inom domstolen
ansåg att skadeståndsyrkandet, som
framställdes under åberopande av 6
kap. 3 § brottsbalken, inte var lagligen
grundat.

I de motioner som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande hemställer
man om en översyn av förtalsparagraferna
i den mån som dessa innefattar
otillbörlig inskränkning av yttrandefriheten
med hänsyn till nyhetsförmed -

ling och opinionsbildning. Enligt den
ena av motionerna bör stadgandet om
förtal av avliden överses med beaktande
av tryckfrihetens principer. Det görs
i dessa motioner gällande att bestämmelserna
om det straffria området vad
beträffar förtal av avliden har medfört
otillfredsställande konsekvenser.

Enligt reservanternas mening ger
emellertid de erfarenheter som vi hittills
haft av domstolarnas tillämpning
av bestämmelserna inte någon direkt
anledning till oro för att den fria opinionsbildningen
och nyhetsförmedlingen
obehörigen skulle begränsas, och
därför har vi ansett att det inte föreligger
något behov av översyn av ifrågavarande
stadgande förrän, som sagt, efter
något längre prövotid.

Däremot är det enligt vår mening av
betydligt större intresse i vad mån förtal
av avliden bör medföra skadeståndsskyldighet,
och i detta avseende är vi
helt ense med utskottet. Beträffande den
dom som jag nyss nämnde anmärkte
högsta domstolen att tillämpningen av
en princip om skadeståndsskyldigliet
vid förtal av avliden erbjuder vissa svårigheter.
Särskilt antyddes frågan, om
målsägande skall erhålla skadestånd endast
där gärningen kan anses sårande
för de efterlevande samt problemen hur
skadeståndsskyldighet skall utkrävas
då flera målsägande efter varandra för
talan om samma brott eller då ett stort
antal tidningar efter varandra återger
samma kränkande uppgift. Härvidlag är
som sagt vi reservanter fullt ense med
utskottet.

Utskottet framhåller till sist att förtalsbestämmelserna
bör bli föremål för
översyn, medan vi reservanter menar
att det är skadeståndsanvaret i anslutning
till förtalsbestämmelserna som bör
överses.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
som hänför sig till utskottets
motivering.

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 121

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Första lagutskottet har
behandlat ett par motioner, en angående
översyn av lagstiftningen om förtal,
en angående översyn av lagstadgandet
om förtal av avliden. Detta ärende om
en ny översyn av den nämnda lagstiftningen
kan kanske något förenklat sägas
sönderfalla i två moment, dels skadeståndsfrågan
i samband med förtal
av avliden, dels själva förtalsbrottet.

Utskottet är, som herr Svensson i Vä
nämnde, enigt om att skadeståndsansvaret
i samband med förtal av avliden
bör bli föremål för översyn. Målsägande
i ett sådant mål kan vara den avlidnes
make, föräldrar, bröstarvingar och syskon.
I princip kan alltså var och en av
dessa släktingar föra sin egen process
och begära skadestånd. Det förefaller
onekligen stötande för rättskänslan att
exempelvis en tidning som gjort sig
skyldig till ett brott av detta slag skall
kunna behöva riskera att dras inför
domstol flera gånger i ett och samma
ärende. Det är väl rimligt att om dom
en gång meddelas i ett mål, därmed
saken bör anses slutligt avgjord. Att det
därför föreligger ett utredningsbehov
i och för vissa förty dligan den när det
gäller frågan om skadestånd är alltså
utskottets enhälliga uppfattning.

Enighet om översyn av själva förtalsbrottet
har däremot inte uppnåtts. Utskottsmajoriteten
vill att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa
om en översyn av förtalsbestämmelserna
i dess helhet. Några av utskottsledamöterna,
bland dem jag, har
icke funnit detta för närvarande nödvändigt.
De lagregler som motionärerna
vill revidera trädde i kraft så sent som
år 1965. Den erfarenhet som vi har av
tillämpningen av denna lag är alltså
mycket begränsad. Det rör sig i själva
verket om en enda dom vid högsta domstolen
och några underrättsutslag.

Utslagen bekräftar vad alla lagstiftare
under alla tider har tyckt, nämligen att

Översyn av lagstiftningen om förtal

ärekränknings- och förtalsbrott är mycket
svårbedömbara. Men jag och de övriga
reservanterna kan inte se att en
lag som ännu inte är mer än cirka två
år gammal ger någon som helst anledning
till oro för den fria opinionsbildningen.
Alla är vi överens om att yttrandefriheten
är grundvalen för ett demokratiskt
samhällsskick. I den offentliga
diskussionen måste en vidsträckt yttrandefrihet
upprätthållas. Naturligtvis
är det nödvändigt att yttrandefriheten
i lika hög grad gäller yrkesmässig nyhetsförmedling.
Det är av intresse för
hela samhället att nyhetsförmedlingen
är fullständig och vederhäftig. Att enskilda
i vissa sammanhang kommer i
kläm är också ofrånkomligt.

Lagen om förtal har naturligtvis kommit
till för att skydda medborgare mot
bl. a. sensations- och skandaljournalistik.
I förarbetena till lagstiftningen om
förtal finner man flera uttryck för lagstiftarnas
uppfattning att det aktuella
lagrummet fått sin avfattning för att ge
erforderligt skydd mot obehöriga
kränkningar. I omkring 50 år har vid
skilda tillfällen anförts som en brist
att det inte funnits något straffrättsligt
skydd ens mot kvalificerad form av ärekränkning
mot avliden.

Till stöd för den åsikten att ett straffrättsligt
skydd bör ges när det gäller
förtal av avliden anförde straffrättskommittén
framför allt tre skäl.

1. Ärekränkning av avliden innefattar
angrepp även mot efterlevandes ära eller
i varje fall mot deras pietetskänsla.

2. Det måste vara ett renlighetsintresse
i samhället att människor icke skall
ha frihet att utslunga beskyllningar mot
den som icke kan försvara sig själv.

3. Att bestraffa förtal mot död man
bör uppfattas som ett uttryck för aktning
för människovärdet.

Departementschefen motsatte sig inte
denna utvidgning av ärekränkningslagen
av 1965, en utvidgning som praktiskt
taget enhälligt tillstyrkts av remiss -

122 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Översyn av lagstiftningen om förtal

instanserna. Den påtalade bristen i lagstiftningen
när det gällde förtal av avliden
avhjälptes.

Vad har då hänt som aktualiserat
detta yrkande om revidering av den
två år gamla lagen? Jo, lagen har tilllämpats;
en tidning har åtalats och
dömts för förtal av avliden. Men är
detta verkligen underlag nog för en
revidering av lagstiftningen om straffrättsligt
skydd mot ärekränkning och
förtal av avliden? Justitiekanslern anser
inte att något behov av omedelbar
översyn av denna lagregel föreligger.
Vi reservanter delar JK:s uppfattning.

Statsutskottet har föreslagit att riksdagen
måtte hemställa om en utredning
av hela frågan. I det läget har vi reservanter
inte kunnat följa majoriteten,
och jag yrkar därför bifall till reservationen,
som innebär att riksdagen hemställer
att Kungl. Maj:t måtte utreda
skadeståndsfrågan men att vi skall avvakta
ytterligare erfarenheter i fråga
om straffansvarighet.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tycker alltid det är
roligt när högermän och centerpartister
är eniga, och jag hoppas att vi skall
få se mycket mer av det. Men jag tycker
samtidigt att det är tråkigt att herrar
Svensson i Vä och Fridolfsson i Stockholm
inte kunde vara ense även med oss
andra i denna fråga. De säger att lagstiftningen
varit i kraft alltför kort tid
och att det inte framkommit några
olägenheter. Herr Fridolfsson åberopade
även justitiekanslerns yttrande. Men
det har nu gått ganska lång tid sedan
justitiekanslerns yttrande skrevs, och
under den tiden har vi fått högsta domstolens
utslag i det ärende som herr
Fridolfsson refererade till. I högsta
domstolens dom representerade de fem
justiiieråden tre olika meningar, och
dessutom fanns det en särskild motivering.
Redan detta måste tyda på att
dessa paragrafer inte är skrivna så att

de möjliggör en entydig tolkning. Bara
det är ett skäl att överse denna lagstiftning.

Dessutom blev en tidning fälld i målet,
inte för att den hade tillvitat någon
viss person en viss gärning utan därför
att den refererade att en stor utländsk
tidning gjort det. Den svenska tidningen
tog t. o. m. avstånd från vad som
uppgavs i källmaterialet. Tidningen
spred alltså bara till svenska läsare nyheten
att en stor utländsk tidning hade
nedlåtit sig till att bära sig åt på det
sättet. Men detta ledde i alla fall till en
fällande dom.

Konsekvensen av denna lagstiftning
blir att om det skulle cirkulera ett menligt
rykte om en viss person — låt oss
säga i högre ställning och som är allmänt
känd — och en tidning av rent
renlighetsintresse dementerar detta rykte,
så skulle tidningen därmed ha gjort
sig skyldig till straffbar handling enligt
denna paragraf. Tycker verkligen herrar
Svensson i Vä och Fridolfsson att
det är en lagstiftning som utlöser lämpliga
reaktioner?

Det torde t. o. m. vara så att om en
tidning skulle omtala att en åklagare
åtalat en viss namngiven person för ett
visst brott men i samma artikel klargöra
att personen i fråga blivit frikänd,
så skulle detta ändå kunna vara straffbart.
En lagstiftning som får sådana
konsekvenser måste vara olyckligt utformad.

Man säger också att det är så kort tid
som gått sedan brottsbalken trädde i
kraft. Det har dock visat sig att man
på en hel rad punkter börjat överväga
att ändra vissa paragrafer i brottsbalken.
En särskild utredning — kommittén
för lagstiftning om yttrande- och
tryckfrihet, alltså om brott sådana som
uppvigling, brott mot trosfrid, sårande
av tukt och sedlighet — har tillsatts
trots att brottsbalken varit i kraft så
kort tid. Det innebär sålunda inte något
särskilt uppseendeväckande eller exceptionellt
att här kräva en reform fast -

Onsdagen den 1 mårs 1967 em.

Nr 10 123

-än så kort tid förflutit efter ikraftträdandet.

Som herrar Fridolfsson i Stockholm
och Svensson i Va själva framhållit är
också tryckfriheten och den fria
opinionsbildningen värd att värna, och
lagstiftningen kan bl. a. lägga en hämsko
på den historiska forskningen. Man
kan inte begära att vare sig tidningar
eller forskare endast skall uttala sig fördelaktigt
om människor, i synnerhet
inte om det gäller bemärkta människor
som framträder offentligt. De måste väl
ändå tåla litet mer än andra. Vi som
sysslar med politik är ju vana vid att ta
ganska hårda törnar; åtminstone är de
ganska hårda i våra sydliga landamären.
Sådant får man finna sig i.

Varken herr Svensson i Vä eller herr
Fridolfsson i Stockholm torde vara obekanta
med rekommendationen att vända
den andra kinden till, och det får vi
väl göra också när det gäller att dana
ett samhälle där yttrande- och tryckfriheten
kan fungera tillfredsställande.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Vä (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sjöholm uttryckte
sin glädje över att centerpartiet och
högern hade funnit varandra i denna
fråga, och då får jag säga att jag kände
mig uppriktigt glad över att ha kunnat
glädja herr Sjöholm i detta fall.

Sedan talade herr Sjöholm om det
fallet att en tidning för vidare en notis
ur en utländsk tidning. Ja, herr Sjöholm,
jag är inte jurist, men jag har
hört att det finns en förseelse som kallas
spridande av rykte. Och min erfarenhet
är att rykten kan spridas på
ett mycket sårande sätt, även — och
inte minst — om den som ryktet gäller
är avliden.

Jag har inte menat — och jag tror
inte heller att mina medreservanter har
menat — att vi skall sätta en käpp i

Översyn av lagstiftningen om förtal

hjulet för historieforskningen. Det är
att överdriva; herr Sjöholm, i varje fall
för närvarande.

När herr Sjöholm citerar Bibeln och
talar om att vända den andra kinden
till när man får ett slag, tycker jag
riiig kunna läsa ut att det är just det
herr Sjöholm pläderar för att vi skall
göra genom att ge ökade möjligheter
för spridande av rykten, om vilkas innebörd
eller grund man inte vet någonting.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Tidningen spred inte
ryktet att en viss person hade gjort
så och så. Tidningen lämnade nyheten
att en stor europeisk tidning hade nedlåtit
sig till att göra detta. Man tog avstånd
från ryktet och ville ta livet av
det. Men man spred denna nyhet som
naturligtvis var av stort intresse för
svenska läsare, nämligen att en stor
tidning kunde göra på detta sätt.

Låt oss säga att ett stort amerikanskt
radiobolag plötsligt skulle börja att dag
efter dag sprida uppgifter, fullständigt
gripna ur luften, om att en hög svensk
ämbetsman hade gjort något mycket
graverande. Då skulle alltså en svensk
tidning inte våga meddela sina svenska
läsare den stora nyheten att ett ameriskanskt
radiobolag gjorde på detta
sätt utan att själv på något vis sympatisera
med vad som sagts. Man skall
väl ändå få lov att sprida en sådan nyhet
om ett amerikanskt radiobolags
handlande till svenska läsare. Om man
inte tillåter det, har man verkligen lagt
en hämsko på yttrande- och tryckfrihet,

Herr SVENSSON i Vä (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror inte det skadar
om jag själv som tidningsman i
någon mån tar reda på vad som ligger
till grund för de rykten jag för vidare.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Enligt min uppfattning

124 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Översyn av lagstiftningen om förtal

råder det inte så stora meningsskiljaktigheter
mellan utskottets majoritet
och reservanterna — det är bara det att
reservanterna anser att man bör förvärva
ytterligare erfarenhet av lagen
innan det görs en fullständig utredning.

Jag har kanske inte på alla punkter
samma åsikt som herr Sjöholm här gav
uttryck åt, i varje fall inte i fråga om
lagens tillämplighetsområde. Men jag
vill erinra om att det redan vid brottsbalkens
tillkomst var ganska tveksamt
i fråga om utformningen av ärekränkningsbrotten.
Det gällde kanske särskilt
frågan om förtal av avliden —
något som då var en nyhet som infördes
i lagstiftningen.

Den avvägning, som måste komma till
stånd mellan skyddet för medborgarna
mot kränkande yttranden och kravet
på yttrandefrihet och på upplysning
och saklig nyhetsförmedling, kom inte
till tydligt uttryck i lagen, och detta
var redan från början en brist. Men
ärekränkningsbrotten ansågs vara av
den arten att de i högre grad än andra
brott borde bli beroende på domstolarnas
bedömanden i varje särskilt fall.

Redan före brottsbalkens ikraftträdande
fanns det ett visst straffritt område,
där det ansågs försvarligt att fälla
kränkande yttranden om en person.
Man kan inte finna att någon förändring
i det avseendet var avsedd genom
brottsbalken, men det har naturligtvis
i fortsättningen, liksom tidigare, varit
svårt att avgränsa det område som
skulle vara straffritt.

Justitiekanslern bär i sitt remissvar
till utskottet sagt att utformningen av
ärekränkningsbrotten erbjöd stora svårigheter
vid brottsbalkens tillkomst.
Från början ifrågasatte man starkt om
bestämmelserna hade fått en lyckad
formulering. Det gäller kanske, som
jag sade, i allra högsta grad lagreglerna
om förtal av avliden. Tyvärr finns
det inte någon tillfredsställande anvisning
om hur de skall tillämpas.

Det finns en mängd intressekollisioner,
där man står frågande inför gränsdragningen
mellan vad som är tillåtet
och vad som är otillåtet. Den omständigheten
att bestämmelserna inte är
klara och entydiga har lett till ett osäkerhetstillstånd
för pressen i fråga om
vilket nyhetsmaterial som det är tilllåtet
att publicera. Alla är vi eniga om
att vilja ha en korrekt och allsidig nyhetsförmedling,
vilket är en nödvändighet
i en demokrati.

HD:s dom i det aktuella målet har
klarlagt att det finns ett stort antal intressekollisioner,
där det inte av lagtexten
går att utläsa hur man skall bedöma
situationen. I domen lämnas anvisningar
om att det måste finnas ett
visst utrymme för straffrihet för uttalanden,
vilka har tillkommit för att tillgodose
samhällets intressen av en korrekt
information. En straffrihetsgrund
skulle också vara om en uppgift lämnades
för att gendriva ett rykte, eller
om en artikel försågs med en kommentar
för att motverka sitt innehåll. Däremot
skulle det inte vara tillräckligt
att dagen efter en artikels införande
dementera den, utan det måste ske
samtidigt med artikeln i fråga. Det finns
naturligtvis många andra omständigheter
som gör att det kan tänkas vara
lovligt att publicera en artikel, som i
sig själv skulle vara kränkande mot någon
person.

Inom utskottet har vi fått den uppfattningen
att det finns brister i lagen.
Vi har även från pressen och dess organisationer
fått många vittnesbörd om
den osäkerhet som råder i fråga om
tillämpningen.

Denna enda dom som har fällts av
högsta domstolen har enligt min mening
också ganska tydligt, inte bara
genom att meningarna var så delade
utan också genom de motiveringar som
framlades, visat att lagstiftningen på
detta område inte är tillfredsställande.

Utskottet har därför funnit det rimligt
att man försöker komma till rätta

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 125

med detta osäkerhetstillstånd, framför
allt beträffande förtal av avliden. Trots
att det gått så kort tid efter brottsbalkens
ikraftträdande har vi ansett en
utredning behövlig. Utskottets yrkande
går ut på en utredning rörande både
straffbestämmelserna och skadeståndsfrågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm ville göra
gällande att justitiekanslerns yttrande
låg så långt bort i tiden att det inte
var så mycket att fästa sig vid. Rådhusrättens
och hovrättens dom var
emellertid känd när JK avgav sitt yttrande.
På den punkten har alltså inte
något som helst ändrats, utan läget är
exakt detsamma.

Jag tror naturligtvis inte ett ögonblick
att motionärerna siktar till en
uppluckring av ärekränkningslagen.
Man blir dock en aning konfunderad
när man lyssnar till herr Sjöholm. Vi
är alla överens om att man skall värna
om yttrandefriheten. Trots att herr Sjöholm
tycks anse att vår ärekränkningslag
är för sträng, är det säkert ingen
som har den känslan att den svenska
pressen på något sätt är klavbunden.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i vad
fru Gärde Widemar sagt. Men herr
Svenssons i Vä yttrande uppkallar mig
till några kritiska synpunkter.

Herr Svensson i Vä gjorde gällande
att det inte föreligger någon risk för
den historiska forskningen, om ifrågavarande
bestämmelse bibehålies i nuvarande
utformning. Jag vill då anmärka
att på grund av de allt snabbare
kommunikationerna och med hänsyn
till massmedias stora inflytande löper
tiden mycket hastigt — vad som i går
var aktuell politik är i dag historia. Det

Översyn av lagstiftningen om förtal

skulle enligt min mening leda till ganska
stora svårigheter om man inte finge
diskutera exempelvis Winston Churcliill,
Kennedy eller Dag Hammarskjöld,
därför att anhöriga fortfarande finns i
livet och skulle kunna känna sig sårade.
Jag tror alltså att det kan vara till förfång
för den historiska forskningen om
bestämmelsen får gälla oförändrad.

Bestämmelserna är från år 1965, och
jag vill framhålla att jag var mycket
tveksam när den infördes. Men jag
trodde ändå att den teori om intressekollisioner,
som innebär att man kan få
uttala sig nedsättande om personer och
förhållanden när man mer eller mindre
är tvungen att göra det —- t. ex. i ett
tjänsteutlåtande om en platssökande
eller i ett sakkunnigutlåtande rörande
en professur —■ skulle vara tillämplig
också på sådana här förhållanden. Nu
har emellertid rättspraxis visat att det
inte är på detta sätt. Jag tror därför
att det vore betänkligt om man inte
gjorde någonting åt saken och yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Yä begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring

126 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

i motiveringen, som föreslagits i reservationen
av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Vä begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129 ja och
51 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 5

Höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen,
in. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:359
av herr Werner och 11:448 av fru
Rgding m. fl. om höjning av de allmänna
barnbidragen,

2) de likalydande motionerna 1:617
av herr Bengtson in. fl. och II: 788 av
herr Hedlund in. fl. om vissa familjepolitiska
åtgärder, samt

3) de likalydande motionerna 1:620
av herr Dahlén in. fl. och II: 795 avherr
Ohlin in. fl. angående familjepolitiken.

I motionerna 1: 359 och II: 448 hemställdes
att »riksdagen måtte besluta
att från den 1 juli 1967 höja de allmänna
barnbidragen med 100 kronor
till 1 000 kronor per år och barn».

I motionerna I: 617 och II: 788 yrka -

des, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t dels »måtte
uttala sig för att de familjepolitiska
förmånerna göres värde- och standardbeständiga
samt tillkännagiva vad i motionen
anförts angående familjepolitiskt
program», dels ock »anhåller om förslag
till 1968 års vårriksdag om sådan
höjning av barnbidraget att 1) effekten
av prisstegringar och skattehöjning-,
ar som inträffat sedan 1 juli 1965 elimineras,
2) barnfamiljerna erhåller en
reell standardförbättring». I det familjepolitiska
program som motionerna beskreve
inginge »höjningar av de allmänna
barnbidragen, införande av allmänt
vårdnadsbidrag, införande av extra
barnbidragsförmåner till barnfamiljer
med lägre inkomster samt värdebeständighet
och standardbeständighet
för de familjepolitiska förmånerna».

I motionerna 1: 620 och II: 795 yrkades,
såvitt nu var i fråga, att »riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till 1968 års riksdag
om sådan höjning av de allmänna barnbidragen
att barnfamiljerna får dels en
kompensation för prisstegringar ock
skattehöjningar som inträffat efter den
1 juli 1965, dels en reell förbättring av
standarden».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:359 och 11:448
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att följande motioner, nämligen.

1) motionerna 1:617 och 11:788 samt

2) motionerna 1:620 och 11:795, samtliga
motioner med undantag för yrkandet
angående familjebeskattningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits vid utskottets
hemställan under B. av fru HamrinThorell
samt herrar Eric Carlsson, Edström,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Gomér, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 127

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

(lels med bifall till motionerna I: 617
och II: 788, såvitt nu var i fråga, som
sin mening ge till känna vad reservanterna
anfört beträffande indexreglering
av de familjepolitiska förmånerna och
beträffande familjepolitiskt program,

dels med bifall till motionerna I: 617
och 11:788 samt 1:620 och 11:795, såvitt
nu var i fråga, anhålla om förslag
till 1968 års riksdag om sådan höjning
av de allmänna barnbidragen att barnfamiljerna
erhölle kompensation för
prisstegringar och skattehöjningar som
inträffat efter den 1 juli 1965 samt erhölle
en reell standardförbättring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I det utskottsutlåtande
som nu föreligger till behandling upptas
till prövning tre motioner, vilka samtliga
handlar om frågor som berör familjepolitiken.
Till utskottsutlåtandet är
fogad en reservation av folkpartiets och
centerpartiets ledamöter i utskottet. Reservationen
anknyter till motioner som
väckts av folkpartiet och centerpartiet.
Det är i anledning av denna reservation
som jag vill säga några ord.

I reservationen liksom i motionerna
konstaterar vi, att den fortgående försämringen
av penningvärdet medfört
en successiv försämring av de familjepolitiska
åtgärder som riksdagen beslutat.
Värdet av förmånerna har urholkats
och fortsätter att urholkas, allteftersom
inflationen fortskrider. Sedan
de allmänna barnbidragen senast höjdes
den 1 juli 1965 har inflationen varit
betydande, och den höjning av omsättningsskatten,
som träder i kraft i dag,
bidrar ytterligare till att urholka barnbidragens
köpkraft. Hyreshöjningarna
har också kännbart drabbat barnfamiljerna.

Det hade varit väl motiverat med en
höjning av barnbidragen redan i år,
men som vi alla vet är det statsfinan -

siella läget tyvärr sådant, att en i och
för sig önskvärd höjning för närvarande
inte är möjlig. Vi reservanter anser
emellertid att det är ytterst angeläget
att regeringen till nästa år vinnlägger
sig om att i budgeten skapa utrymme
för en sådan höjning av de allmänna
barnbidragen, att barnfamiljerna från
och med 1 juli nästa år får kompensation
för de prisstegringar och skattehöjningar
som inträffat sedan 1965.

Vi anser det också motiverat att barnfamiljerna
i likhet med andra folkgrupper
i vårt land får en reell standardförbättring.
Alldeles särskilt är detta
angeläget för barnfamiljer med endast
en försörjare samt för flerbarnsfamiljerna.
Båda dessa grupper får på
ett alldeles särskilt sätt känna trycket
av de ständigt fortskridande prisstegringarna.

I statsverkspropositionen aviseras till
nästa år en familjepolitisk reform. Vad
denna kommer att innebära framgår
inte av statsverkspropositionen. Såvitt
jag har kunnat finna säges där endast,
att en omläggning av familjebostadsbidraget
kommer att aktualiseras.

I reservationen yrkar vi, att förslag
bör framläggas till nästa års riksdag
om en sådan höjning av de allmänna
barnbidragen, att barnfamiljerna erhåller
kompensation för prisstegringar och
skattehöjningar som inträffat efter den
1 juli 1965 samt att barnfamiljerna erhåller
en reell standardförbättring. Vi
yrkar också att riksdagen för Kungl.
Maj:t ger till känna vad som i reservationen
anförts beträffande indexreglering
av de familjepolitiska förmånerna.

Det kan kanske anses opåkallat att
ställa dessa yrkanden, när det i statsverkspropositionen
säges att en familjepolitisk
reform är att vänta nästa år.
Men som jag tidigare anförde, vet man
mycket litet om vad den aviserade reformen
kommer att innebära. Jag understryker
än en gång angelägenheten
av, att man i nästa års budget bereder
utrymme för en höjning av barnbidra -

128 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

get och en förstärkning av de familjesociala
förmånerna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det borde helt enkelt
kunna räcka med att instämma i vad
herr Anderson i Sundsvall nyss har
sagt. Det är nämligen i stort sett vad
som är att säga om denna reservation.
Jag vill också understryka, att vi håller
en lågmäld ton beroende på det
ekonomiska läget.

Jag är nästan övertygad om att praktiskt
taget alla här i kammaren är
överens om att barnfamiljerna genom
penningvärdeförsämringen och de höjda
kostnaderna av olika slag är de som
sitter hårdast i kläm. Detta gör att man
väl från alla håll vill vara med om att ge
dem en förbättring, men av de orsaker,
som herr Anderson i Sundsvall nämnde,
är det ju inte möjligt. Vi yrkar då på att
man inom tre år skall försöka att om
möjligt komma i fatt.

Jag tror att detta korta inlägg uppskattas
mer av kammaren än om jag
läser upp det stora och långa föredrag,
som jag skulle kunna hålla i denna
fråga, och jag yrkar alltså, herr talman,
rätt och slätt och kort och gott bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Precis för en vecka sedan
beslöt vi här i kammaren att höja
omsättningsskatten, som just från och
med i dag skall utgå med It procent.
Inte riktigt alla ville vara med om det
heslutet; vid voteringen avgavs 9 röster
emot till förmån för vår motion om
avslag.

Förra året träffades långt om länge ett
treårsavtal för löntagarna. Avtalet gav
inte så mycket men i alla fall mest första
året — alltså 1966 -— och mindre
under de båda följande.

Under de senaste åren har hyrorna

stigit flera gånger med inte så små belopp.
Boendekostnaderna har alltså blivit
avsevärt fördyrade. På sistone har
också resekostnaderna höjts icke oväsentligt.

Jag skulle kunna hålla på och räkna
upp en hel del åtgärder som har vidtagits
på senare tid, vilka verkligen gjort
och kommer att göra det bekymmersamt
och besvärligt för många, särskilt för
barnfamiljerna, men jag skall inte ta
upp tiden med det.

Från vårt partis sida har här i riksdagen
framlagts motioner med olika innehåll
i syfte att ge barnfamiljerna kompensation
för de höjda levnadskostnaderna.
Jag vill bara erinra om våra motioner
om höjda familjebostadsbidrag
och om våra upprepade krav på att de
allmänna barnbidragen åtminstone skule
indexregleras i avvaktan på den höjning,
som det talas om och som skulle
ske sedan utredningen blivit klar. Vi
bör väl vara särskilt måna just om de
allmänna barnbidragen, som är och som
skall förbli grundstommen i samhällets
ekonomiska stöd till barnfamiljerna och
som därför inte får urholkas alltför mycket.
Men nej och åter nej har vi fått
från regeringen och från utskottet. I år
kan vi konstatera att i varje fall centerpartiet
har kommit underfund med att
det inte skulle vara så dumt med en indexreglering
av de allmänna barnbidragen.

Man har alltså med den gamla vanliga
versen om hänvisning till pågående
utredning i familjepolitiska kommittén
slagit ifrån sig. Barnfamiljerna har fått
vänta och får tydligen fortfarande
vänta.

Men, herr talman, efter förra årets
valresultat tycker jag verkligen att regeringen
äntligen borde inse, att det nu
inte längre går att låta barnfamiljerna
bara vänta och vänta! Deras otålighet i
dag är fullt berättigad. Det är i högsta
grad orättfärdigt att behandla just barnfamiljerna
på sätt som skett. Jag kan
inte begripa varför just denna kategori

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 129

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

medborgare skall komma på efterkälken
i den allmänna standardutvecklingen.
Barnfamiljerna borde väl i stället höra
till de kategorier som i någon mån borde
prioriteras. Man kan nämligen fråga
sig, bur det skall gå med den framtida
utvecklingen i vårt land, om våra barn
tillmäts en så ringa betydelse.

För att komma fram till det utskottsutlåtande
vi här skall behandla skall
jag avstå från att vidare utveckla de här
filosofierna.

Vårt parti har i detta utskottsutlåtande
ett motionspar, 1:359 och 11:448,
där vi säger att det är nödvändigt att
utan någon ytterligare tidsutdräkt ge
barnfamiljerna åtminstone någon kompensation
för levnadskostnadsstegringarna
och kompensation för försämringen
av de allmänna barnbidragens värde.
Vi hemställer alltså i detta motionspar
om en omedelbar höjning med 100 kronor
till jämt 1 000 kronor per år.

Utskottet kommer dragande med den
vid det här laget välkända argumenteringen
om familjepolitiska kommitténs
utredning. Innan denna föreligger klar,
säger man, är det inte påkallat att riksdagen
inför den förestående reformen
beslutar om någon höjning av de allmänna
barnbidragen från den 1 juli i år.

Först vill jag notera, att det också
här i andra lagutskottets utlåtande slås
fast att familjepolitiska kommitténs utredning
blir klar innevarande år. Det
stod alltså rätt i statsverkspropositionen,
och det var således ett olycksfall
i arbete att man kunde läsa i riksdagsberättelsen
att utredningen beräknas
pågå under hela 1967.

Men även om så vore, att utredningen
låg klar redan innevarande månad, anser
jag det som utskottet säger vara fel.
Det är i dag i högsta grad befogat att
lämna barnfamiljerna denna blygsamma
höjning med 100 kronor. Jag har redan
inledningsvis kommenterat detta, och
jag skall inte trötta med en upprepning
av de kommentarerna.

Däremot finner jag det intressant att
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

ta upp en jämförelse mellan barnbidragsbeloppens
utveckling och utvecklingen
av konsumentprisindex. Jag har
fått uppgifterna av upplysningstjänsten,
så de är säkert alldeles korrekta.

Låt mig ta 1949 som utgångsår. Barnbidraget
var då 260 kronor, index för
barnbidraget var 100 och konsumentprisindex
100. Index för barnbidragets
realvärde var alltså 100 — det är lättare
att utgå från dessa siffror.

År 1957 var barnbidraget 290 kronor
— index var fortfarande 100. Konsumentprisindex
hade då stigit till 145,
och index för barnbidragets realvärde
hade därmed sjunkit till 69.

År 1958 höjdes barnbidraget till 400
kronor — index för barnbidraget steg
då till 140. Konsumentprisindex hade
stigit till 152, men index för barnbidragets
realvärde stannade vid 92.

Sedan höjde vi barnbidragen 1962,
1963, 1964 och 1965 fram till nuvarande
900 kronor per år. Index för barnbidraget
steg då till 310, konsumentprisindex
till 190, och index för barnbidragets
realvärde var det högsta någon gång
sedan barnbidragen infördes, nämligen
163. Men detta index har sedan 1965
dalat nedåt igen — 1966 var det 153
och beräknas i år bli 150 eller ännu
lägre.

Man frågar sig då, med bara denna
enkla jämförelse: Måste realvärdet sjunka
avsevärt mycket mer innan några
ansatser görs för att stoppa detta dalande
vad gäller barnbidragets reella
värde? Av de siffror, som jag här har
lämnat, utläser man tydligt att sedan
barnbidraget infördes har index för detsamma
tredubblats och konsumentprisindex
fördubblats men index för barnbidragets
realvärde bara ökat från 100
till 150.

Om man sedan jämför barnbidragets
utveckling procentuellt i förhållande
till bruttonationalproduktens utveckling,
finner man en ökning av bruttonationalprodukten
med 89 procent från
1948 till 1965 — de år jag erhållit upp10 -

130 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

gifter om — under det att index för
barnbidragets realvärde samma tid stannade
vid en ökning med 63 procent,
i dag bara ungefär 50 procent.

Ännu en sista jämförelse, innan jag
fortsätter. Timförtjänsten inom industrien
i löpande priser ändrades från
talet 100 år 1948 till 345 år 1965. Siffran
iir i dag ännu något högre, för nu är det
år 1967. Index för barnbidraget ändrades
under samma tid från 100 till 310.
Alltså föreligger en eftersläpning även
i detta fall.

Till sist vill jag bara säga några ord
om den reservation som är fogad till utskottsutlåtandet
och som är föranledd
av motioner från folkpartiet och centerpartiet.
Jag skall inte från denna talarstol
använda några s. k. fula ord eller
starka ord, som ytterligare skulle kunna
stöta någon i kammaren. Jag skall inte
heller begagna sådana uttryck som fegt
och ynkligt. Däremot måste jag säga
att man verkligen blir konfunderad när
man ser på agerandet från mittenpartiernas
sida.

Redan den 11 januari i år — förresten
redan några dagar tidigare i en
kvällstidning här i Stockholm •— fick
vi besked om att man från regeringshåll
i år inte kan göra någonting för familjepolitiken,
utan man tänker återkomma
nästa år, som är valår, och genomföra
en reform på detta område efter det att
familjepolitiska kommitténs utredning
blivit klar. Det sades klart och tydligt
ifrån att barnbidragshöjning fick vänta
till nästa år.

Är det då så synnerligen dådkraftigt
och självständigt, och blir man inte litet
betänksam, när nu mittenpartierna vill
att kammaren skall besluta i enlighet
med reservationen, som säger ungefär
samma sak som regeringen har sagt
fastän den gjorde det mycket tidigare.

Jag undrar också ibland vid läsning
av reservationen, vad mittenpartierna
egentligen menar. Där står bl. a. följande:
»Om inte den förda ekonomiska politiken
hade lett till en mycket bekym -

mersam statsfinansiell situation hade en
höjning av de allmänna barnbidragen
från den 1 juli 1967 varit självklar.»
Litet längre ner i reservationen påstår
man, »att det för budgetåret 1968/69
måste skapas utrymme för sådana höjningar
av barnbidraget, att barnfamiljerna
från den 1 juli 1968 får dels en
kompensation för prisstegringar och
skattehöjningar som inträffat sedan den
1 juli 1965, dels en reell standardförbättring.
»

Det var verkligen optimistiskt av mittenpartierna
att uttala något sådant.
Det är ju samma sak som regeringen
har sagt. Det är också betänkligt, tycker
jag, när man vet att mittenpartierna i år
har råd med en hel massa annat, trots
det bekymmersamma läget. Jag vill därmed
inte ha påstått att mittenpartierna
inte har anvisat täckning för vad de
föreslår.

Det är också betänkligt om man skulle
få det intrycket att mittenpartierna tror
att regeringen skall följa deras ekonomiska
recept framöver. Då blir det naturligtvis
utrymme till allting redan
nästa år, också till höjda barnbidrag.
Vad har mittenpartierna för garanti för
det? Man har väl aldrig tagit fel och
tror att det är valår redan i år? Det är
faktiskt inte nu i höst, som drömmen
om att få sätta sig på taburetterna eventuellt
skall kunna gå i uppfyllelse. Måtte
för resten detta för alltid förbli en
dröm!

Nej, det är 1967 nu, och vi liar inte
riksdagsval förrän nästa år. Jag anser
att om det hade varit något till politik
från mittenpartiernas sida i allt detta, så
hade de givetvis, med utgångspunkt från
vad de själva i reservationen skriver
och argumenterar för i fråga om barnfamiljernas
eftersläpning i den allmänna
standardutvecklingen, stött vår motion
om att barnbidraget skulle höjas redan
den 1 juli i år med 100 kronor som en
liten kompensation, tills utredningen
blir klar. Man har ju i olika sammanhang
lovat att den skall bli klar i år.

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 131

Höjning av de allmänna barnbidragen, in. m.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionsparet I: 359
och II: 448.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det är alltså två partimotioner
ifrån mittenpartierna som ligger
till grund för denna reservation.
.lag kan genast från början instämma i
vad reservanterna skriver, när de säger,
att den förda politiken inte har
medfört, att man i år kan höja barnbidragen
och täcka in de merkostnader
som barnfamiljerna har fått. Det är faktiskt
synd att det skall vara på det sättet.

Det visar kanske också att bidrag är
en vansklig linje i inflationstider. Bygger
man stöd till barnfamiljer och stöd
på andra håll på bidrag, krävs det, att
man försöker hålla ett fast penningvärde
för att inte bidragen skall urholkas.
Det är alltså kampen mot inflationen
som man i första hand måste sätta i
gång med. Hela fru Rydings redovisning
visar ju också, att barnfamiljerna
åsamkas en eftersläpning när deras stöd
endast grundas på bidrag. Ett avdrag
följer nu inflationsutvecklingen på ett
annat sätt. Här skulle en kombination
kunna ske.

Herr talman! Yrkar man bifall till reservationen
tar man onekligen på sig
ett ganska stort ekonomiskt ansvar. I
klämmen framhålles visserligen att det
är fråga om en höjning för nästa år,
men hela reservationen går ju ut på att
riksdagen redan nu skall uttala sig för
att vi tre år framöver höjer barnbidragen
med 100 kronor varje år, att vi förbinder
oss att införa vårdnadsbidrag
och att vi skall göra dessa anordningar
indexreglerade.

Detta kostar ganska mycket pengar.
Vi får veta av texten att det gäller
1 750 000 barn, och ökningen av barnbidragen
kommer väl att röra sig om

cirka 525 miljoner kronor under en treårsperiod.
Familjerna som skall ha vårdnadsbidrag,
d. v. s. mödrar med barn under
tre år, kan nog uppskattas till cirka
300 000, och det kostar alltså cirka 360
miljoner kronor. Vi vet att barnantalet
ökar med cirka 20 000 per år, och detta
kommer också att kosta en del pengar.
Dessa anordningar skall som sagt
dessutom indexregleras. Totalt kommer
det nog att röra sig om en kostnad på
cirka 1 miljard kronor —- onekligen en
rätt stor summa.

Högerpartiet har inte kunnat biträda
den här reservationen nu. Vi har kanske
skäl att vänta på familjepolitiska
kommittén, eftersom det ändå inte kommer
att hända någonting förrän 1968,
och då får vi fatta alla beslut på det familjepolitiska
området på en gång.

Jag skulle i detta sammanhang, herr
talman, gärna vilja läsa några rader ur
ett anförande som herr Hedlund höll
i remissdebatten torsdagen den 19 januari.
Jag skall direkt citera herr Hedlund: »Jag

undrar, om det inte också är en

ganska allmän uppfattning--— att

vi här i landet har haft litet för bråttom
med utgifterna. Vi har räknat på
hur de skulle kunna klaras första och
andra året, och sedan har vi sagt att
det blir väl alltid någon råd det tredje
året. Vi höjer väl då skatten, har man
kanske tänkt. I nuvarande skatteläge är
detta en omöjlig linje i fortsättningen.
Vid varje större kostnadskrävande reform
— när det nu kan bli tal om någon
sådan — måste man göra klart för
sig flera år framöver var pengarna skall
tas och eventuellt tala om för svenska
folket att in på andra eller tredje året
blir det en skattehöjning igen — det är
väl ungefär vartannat år som skattehöjningarna
brukar komma. Vi måste låta
svenska folket få veta vad dessa reformer
kostar, och att de kanske medför
ökade skatter.»

I en replik fastslog herr Hedlund
ytterligare detta.

132 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

Jag vill omedelbart slå fast, herr talman,
att jag inte läst upp detta för att
på något sätt polemisera mot centerpartiet.
Jag har läst upp det för att det är
kloka ord, och de kan inte nog ofta upprepas
här i riksdagen. De stämmer helt
och hållet med högerpartiets uppfattning
när det gäller att genomföra reformer.

Det kanske finns anledning att tänka
på detta uttalande i framtiden. Det är
nämligen inte på något sätt sagt hur
man skall finansiera dessa ökade bidrag.
Det kostar väl cirka 1,5 procent
på omsättningsskatten att göra detta.
Men, ärade kammarledamöter, är det
rätta sättet att lösa barnfamiljernas problem
i dag att först genomföra en skattehöjning
och sedan dela till dem åtta kronor
i månaden i barnbidrag? För det är
ju vad 100 kronor ger. Det blir inte
mer.

Vi som ätit lunch i riksdagsrestaurangen
i dag på omsättningsskattehöjningens
första dag har kunnat konstatera
att omsen omedelbart slagit igenom
i prishöjningar. Det är en trist väg, och
jag tror inte att det är rätta metoden.
Jag anser att ökade bidrag skall komma
som en följd av ökade resurser.

Jag skulle vilja sluta detta anförande,
herr talman, med att än en gång helt
och fullt instämma i den del av herr
Hedlunds remissanförande som jag här
har citerat. Analogt med detta kan jag
alltså inte biträda herr Hedlunds motion,
som ligger till grund för reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av fru
Rydings anförande vill jag bara säga
att ett bifall till motionen skulle ha kostat
175 miljoner kronor i årets budget.
Vi har, som jag sade i mitt första anförande,
tyvärr måst konstatera att vi
inte funnit utrymme för denna utgiftsökning,
hur angelägen vi än i övrigt anser
den vara. Men vi har samtidigt ■—

som jag också sagt ■— menat att det må
bli regeringens och även riksdagens såk
att till ett annat år vid planeringen se
till att det finns utrymme för en höjning
av barnbidragen.

Med anledning av herr Ringabys yttrande
vill jag säga att det enligt reservationen
och motionerna är riktigt att
man binder sig för en ökning etappvis
under tre år för att komma upp till det
köpkraftsvärde som vi har ansett att
barnbidragen borde ha. Det är ju en
kraftig urholkning som har skett. Jag
tror att de siffror fru Ryding redovisade
är riktiga. De understryker angelägenheten
av att det görs någonting för att
behålla barnbidragen vid det köpkraftsvärde
som vi en gång avsåg att de
skulle ha.

Om herr Hedlunds yttrande om att vi
kanske haft för bråttom med en del
reformer syftade speciellt på barnbidragen
vågar jag inte yttra mig om. Jag
skulle knappast tro att det är speciellt
den reformen, som ju redan är genomförd,
herr Hedlund hade i tankarna.
Men det kan kanske någon av hans partivänner
upplysa om.

Fru RYDING (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Anderson i Sundsvall påstår,
att en höjning av barnbidragen med det
belopp vi föreslagit skulle kosta 175 miljoner
kronor. Men om ban därmed vill
insinuera att vi inte skulle ha täckning
för vårt förslag, så stämmer det inte.
Vi har redovisat var pengarna kan tas
till de reformer och förbättringar vi föreslagit.
Vi finner det nämligen angelägnare
att barnfamiljerna får denna
höjning än att företagen befrias från
de två senaste höjningarna av omsättningsskatten.
Vi vill även att bolagsskatten
åter skall få den storlek som den
hade för några år sedan; vi finner det
angelägnare att de pengarna går till
barnfamiljerna. Vi har också föreslagit
en skärpt beskattning av de stora förmögenheterna,
eftersom vi anser det va -

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 133

ra riktigt att barnfamiljerna även på
det sättet tillförs mer pengar. Vi har vidare
föreslagit en inbesparing av de
350 miljoner kronor, med vilket belopp
försvarskostnaderna i år föreslås öka.

Vi har alltså full täckning för vad vi
föreslagit. Men ställningstagandet i denna
fråga beror ju på vilken prioritet och
angelägenhetsgrad man tillmäter barnfamiljernas
behov.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Herr Ringaby gjorde en
del bra uttalanden, i synnerhet då han
citerade doktor Hedlund.

En sak som måste förvåna kammarens
ledamöter något är de två diametralt
motsatta tolkningar av mittenreservationens
innehåll som vi fått höra.
Fru Ryding sade i princip att reservationen
innehöll platt intet och ingenting
hade att ge barnfamiljerna. Å andra
sidan sade herr Ringaby att detta
var ett alltför djärvt grepp och att det
skulle komma att kosta en miljard som
då skulle gå till barnfamiljerna. Det behövs
inga ytterligare kommentarer. Jag
överlåter åt de intelligenta kammarledamöterna
att själva dra slutsatsen.
Sanningen finns någonstans mitt emellan,
där mittenpartierna befinner sig.

Jag kan inte underlåta att uttrycka en
viss förvåning över att fru Ryding med
så våldsam frenesi kastar sig över denna
mittenreservation, som sannolikt ger
barnfamiljerna ett rätt bra stöd på sikt,
medan hon däremot inte har mycket
att invända mot utskottsmajoritetens —
d. v. s. socialdemokraternas och högerns
— förslag som har betydligt mindre att
ge barnfamiljerna. Dessa socialdemokrater
hann hon också med att uttala sig
för, och denna regering sade hon sig
vara beredd att på lång sikt stödja.

Att jag engagerar mig i denna debatt
beror på att jag har för avsikt att rösta
för reservationen, trots att jag tillhör
den utredningskommitté som utskottsmajoriteten
talar så vördnadsfullt om
och som fru Ryding talar så föraktfullt
5* —Andra kammarens protokoll 1967. A

ling av de allmänna barnbidragen, m. m.

om. Centern förväntar sig mycket av
den kommitténs arbete. Jag tror att den
kommer att ge något väsentligt för barnfamiljerna.

Men trots detta tillåter jag mig att ha
den uppfattningen att riksdagen redan
nu har rätt att ha en åsikt rörande
barnfamiljernas standardeftersläpning
—- alltså utan att ha tagit ställning till
detaljerna i utformningen av stödet eller
till de exakta beloppen på längre
sikt. Det senare måste vara utredningens
uppgift.

Detta är ingenting som kommit på
just i år, utan det är en inställning som
vi haft i centerpartiet och som vi tillsammans
med folkpartiet har kunnat
föra fram i olika sammanhang.

Det råder fullständig enighet om att
samhället har ett stort ansvar för det
uppväxande släktet. Vi satsar ju också
betydande belopp på allmänna inrättningar,
skolor, daghem, fritidsarrangeinang
etc. Men den väsentligaste delen
av ungdomens fostran sker i hemmen
och på deras bekostnad — och de kostnaderna
är alltjämt betydande. Det har
också sedan lång tid tillbaka varit självklart
för de flesta att samhället skall
stödja barnfamiljerna. Oavsett de försök
som gjorts att misstänkliggöra dr
Hedlund har vi i centerpartiet alltsedan
vi vid 1944 års riksdag motionerade om
införande av barnbidrag i första hand
sett familjepolitiken som en rättvisefråga,
en fråga om solidaritet olika människor
och grupper emellan. Jag tror det
är fel om man börjar kasta dessa väsentliga
frågor mellan partierna som
slagträn. Jag är ledsen att denna reservation
skall vålla sådan irritation bland
de talare som tidigare uppträtt här.

Vi anser att stommen i samhällets familjepolitik
sedan 1948 har varit de
allmänna barnbidragen. Men givetvis är
det riktigt att de i första hand skulle
tjäna till att fördela barnkostnaderna
mellan barnfamiljer och övriga medborgare.
Därmed är det inte sagt att samhället
skulle överta hela barnkostnaden,
10

134 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

och vi är ju ännu långt ifrån det förhållandet.

Under årens lopp har barnbidraget
höjts i etapper, men för tillfället släpar
det efter. Den främsta motiveringen förra
gången barnbidraget höjdes var den
omsliöjning som då skedde. Även tidigare
har barnbidraget höjts i samband
med att omsen höjts. I år har regeringen
framlagt förslag om höjd oms att
utgå från och med i dag. Däremot har
inga åtgärder föreslagits för barnfamiljerna.
I stället säger finansministern
att vi skall få en inflation på bortåt 5
procent i år, som skall läggas till en inflation
på 5—6 procent sedan förra
barnbidragshöjningen. Hyrorna har
höjts, skatterna har gått upp. Det hade
varit motiverat att med åtminstone en
hundralapp, fru Ryding, höja barnbidragen
i år. Skillnaden mellan reservationen
och motionerna är bara den alt
vi i reservationen har försökt att ta
hänsyn till det finansiella läget, försökt
få täckning för våra förslag.

Därför har vi nu tagit oss friheten
att resonera om vad som bör angelägenhetsgraderas
med hög prioritet framöver.
Vi anser att det inte behövs någon
diskussion om att barnfamiljernas
situation hör dit. Jag menar att det hade
varit mycket värdefullt om riksdagen
redan nu hade kunnat ge besked om
att frågan om rättvisa åt barnfamiljerna
har hög prioritet. Kraftiga åtgärder är
nödvändiga inte minst med hänsyn till
det faktum att de höjda hyror som blev
följden av den höjda basräntan i fjol
på ett mycket påtagligt sätt drabbar de
sämst ställda barnfamiljerna. Mittenpartierna
föreslog den gången då basräntan
höjdes en kompensation till de ekonomiskt
sämst ställda barnfamiljerna
och till de ofullständiga familjerna, men
vi fick tyvärr inte majoritet för detta
förslag.

Det utskottsutlåtande som vi nu behandlar
innehåller inte bara vad som
bör göras för barnfamiljerna under den
allra närmaste framtiden. I den reserva -

tion, som är fogad till utskottets utlåtande,
framförs förslag om att de familjepolitiska
förmånerna bör indexregleras,
att det bör ske en höjning av
de allmänna barnbidragen så att de
inom tre år uppnår en storlek av minst
1 200 kronor per barn och år. Ett vårdnadsbidrag
bör i någon form införas.
Detta vårdnadsbidrag bör givetvis tillkomma
för att skapa den valfrihet som
vi hoppas skall kunna komma till stånd
när det gäller förvärvsarbetande makar.
Vi anser att det med den inkomstfördelning
som råder i samhället inte
är möjligt att nöja sig med att ge samma
barnbidrag till alla barnfamiljer,
utan vi anser att någon form av ytterligare
stöd åt de ekonomiskt sämst ställda
familjerna bör genomföras.

Detta har framlagts i reservationen.
Vi anser att detta program är realistiskt.
Vi erkänner dock att det inte går
att genomföra under detta budgetår.
Det är ju detta budgetår som herr Hedlund
talat om i remissdebatten, och jag
anser att han har uppfattat tanken med
remissdebatterna rätt på det sättet att
man där bör tala om den budget som
föreligger. Det är inte alla talare som
har uppfattat remissdebatterna på det
sättet — men det är en annan sak.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skall bli ett mycket
kort genmäle till den trevlige herr Larsson
i Borrby.

Matematik är alltid exakt. Sanningen
ligger ungefär mitt emellan, säger herr
Larsson, och vill liksom betvivla mina
siffror. Men det är bara att multiplicera
barnantal och belopp för att finna att
de stämmer. Matematik är alltså exakt,
vilket inte centerpartiet alltid kan vara.

Fru RYDING (k) kort genmäle:

Herr talman! När herr Larsson i
Borrby står här och säger att jag talar
föraktfullt om den utredning som på -

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 135

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

går, så ljuger han medvetet eller omedvetet.
Jag kan bara hänvisa till vad som
står i den motion, där jag förklarar varför
jag vill ha en höjning av barnbidraget
i år. Jag citerar ordagrant: »Att år
efter år avvakta familjepolitiska kommitténs
utredning av statens ekonomiska
stöd till barnfamiljerna kan heller inte
accepteras. Därmed är dock inte sagt
annat än att vi finner en sådan utredning
befogad med tanke på behovet av
en totalöversyn och en samlad och bättre
handlingslinje i dessa frågor.»

När jag talade i remissdebatten i januari
månad i år, ställde jag stora förväntningar
på de förslag som familjepolitiska
kommittén skulle komma fram
till. Så var det med den saken.

Sedan beklagar sig herr Larsson i
Borrby över att mittenpartierna fått så
mycket obehag och inte regeringspartiet
och högern. Om herr Larsson inte
var inne i kammaren och lyssnade på
vad jag sade i början av mitt anförande,
kommer han att kunna konstatera
i protokollet, att också regeringen
fick sin kritik för den förda politiken.

Det är inte jag som står här och drömmer,
utan det är, om inte herr Larsson
själv, så i alla fall hans partivänner och
hans mittenbröder och systrar — detta
vad gäller taburetterna.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med
tillfredsställelse att fru Ryding avsåg
att regeringen också skulle ha skäppan
full, liksom att hon ber om ursäkt för
att hon i sitt förra anförande sade:
»Här kommer man dragande med samma
gamla utredning», vilket uttalande
jag ansåg vara vanvördigt.

Det är klart, herr Ringaby, att detta
med matematik kan vara en smula besvärligt.
Någon har sagt att matematiken
inte är demokratisk, eftersom den
inte är tillgänglig för alla. Min bedömning
är bara den att herr Ringaby får
komma överens med fru Ryding om

hur det står till med matematiken i detta
fall.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det är väl i och för sig
en riktig princip som utskottet har
grundat sitt utlåtande på, nämligen att
man väntar med ställningstagandet i
detaljerna i ärenden som är föremål
för utredning. De frågor som den föreliggande
utredningen har att behandla
rör en så väsentlig och svårhanterad
problematik att det sannerligen finns
anledning att avvakta vad den har att
redovisa på de skilda punkterna.

Därifrån till att lämna hela frågan
öppen, när det finns enkla och klara
exempel på områden som är eftersatta,
är dock enligt min mening steget långt.
Man kan naturligtvis använda tiden
här i kväll till att lägga fram en rad
av sifferserier, som skulle bevisa att
här finns en betydande eftersläpning.
Några talare har redan gjort det, men
jag skall inte ta upp vare sig deras sifferserier
eller några andra. Eftersläpningen
är obestridlig och jag tror att
kammarens ledamöter kan vara överens
om att det förhåller sig så. På den
punkten står det ingen strid.

Vad man i dagens läge bör göra är
att ge barnfamiljerna visshet om att
de i varje fall inte skall behöva vänta
på att få ta igen det stora handikapp
som de onekligen har för närvarande.
Det är förbluffande — jag kan inte underlåta
att instämma med herr Larsson
i Borrby på den punkten — att höra
fru Ryding så hårt gissla reservationen,
medan hon underlåter att med samma
eller betydligt större frenesi — det
senare vore synnerligen motiverat —
gissla regeringen för både den ekonomiska
politik som förts och för underlåtenheten
att ta väsentliga grepp på
det familjepolitiska området. Det är
ändå på grund av de två sistnämnda
förhållandena som familjepolitiken är
så eftersatt som den är.

Vi bör enligt mitt förmenande i dag

136 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

binda, oss för en lösning i varje fall
till nästa år, så att barnfamiljerna inte
skall behöva riskera att ytterligare ett
år komma långt ned när det gäller prioriteringen
av de olika anslagen. De
bör få en garanti för att de vid en
kommande budgetbehandling ges en
sådan prioritering att deras handikapp
inte kvarstår.

Det är också fullt klart att det familjepolitiska
stödet måste ta hänsyn till
familjens storlek på ett annat sätt än
vad som nu är fallet. Indexregleringen,
vill jag påpeka för fru Ryding, skriver
även folkpartiet under på — något som
för övrigt torde vara lätt att läsa ut
av den reservation som föreligger.

Vi i folkpartiet är också hårt bundna
vid kravet att frågan om vårdnadsbidrag
blir ingående prövad. I vår partimotion
har vi närmare preciserat motiven
för det berättigade i en sådan
prövning.

Herr talman! Jag inskränker mig till
att med dessa få ord instämma i det yrkande
om bifall till reservationen som
ställts. Jag hemställer att kammarledamöterna
vid voteringen tar hänsyn till
det synnerligen välmotiverade krav
som barnfamiljerna i dagens läge har
rätt att ställa på oss här i riksdagen,
nämligen att vi ger dem en garanti för
att de i varje fall får veta när deras
handikapp kan elimineras.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Innan jag går in på att
motivera utskottets förslag — som jag
här tänker tala för — vill jag säga
några ord till herr Larsson i Borrby.

Det är nog många av kammarens ledamöter
som i likhet med mig har tyckt
att centerns och folkpartiets motioner
och yrkanden i reservationen är ganska
märkliga, eftersom de inte tar hänsyn
till dagens läge utan till morgondagens
— ändå vet mittenpartiernas
företrädare lika väl som vi andra att
vi varje riksdag har att pröva vilka
ekonomiska möjligheter vi har.

Men än mer anmärkningsvärt är att
herr Larsson stiger upp här och säger:
Jag är ledamot av den utredning som
fru Ryding talar illa om och som andra
berömmer. Nu har ju fru Ryding
själv gjort klart för herr Larsson vad
hon tyckte om utredningen. Men såsom
jag uppfattade herr Larsson i Rorrby
är motionerna ett direkt avskrivande
av de direktiv som herr Larsson i Borrby
m. fl. sitter och arbetar med på regeringens
uppdrag, och det är till regeringen
som herr Larsson och familjepolitiska
kommittén skall avge sitt förslag.
Hur skall det gå till, herr Larsson
i Borrby? Ni har ju redan bundit er
här med uttalanden ett eller ett halvt
år för tidigt i en fråga där ni sitter
tillsammans med andra parlamentariker,
från mitt parti, från högern och
från folkpartiet, för att komma med
förslag i denna för oss alla så viktiga
fråga. Nu syftar jag på hela familjepolitiken,
alltså även omfattande barnbidragen.

Ingen har sagt här och jag tror inte
heller att någon vill påstå att socialdemokraterna
skulle visa bristande intresse
för barnfamiljerna. Nej, det är
inte på det sättet, och det vet var och
en, det har inte heller antytts från fru
Ryding. Rent parentetiskt vill jag säga
att fru Ryding är den som verkligen
har ett realistiskt förslag här i dag.
Något sådant har inte mittenpartierna,
som egentligen bara talar om hur de
tycker att regeringen bör göra nästa
år, något som regeringen redan har uttalat
sig om i statsverkspropositionen.
Då säger herr Anderson i Sundsvall:
Jag vet ju inte alldeles säkert vad regeringen
tänker komma med, det har jag
inte kunnat hitta i statsverkspropositionen
trots att jag har letat. Nej, fattas
bara det, herr Anderson i Sundsvall!
Den parlamentariska kommittén
är ju ännu inte färdig att avlämna sitt
förslag i detta ärende till regeringen.
Skulle regeringen i likhet med mittenpartierna
säga att man tänker handla

Onsdagen den 1 mars 1967 em,

Nr 10 137

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

på ett visst sätt oavsett vad den kommittén
kommer fram till som regeringen
har bett att utreda denna fråga? Så
brukar man inte handla. Vi som sitter
ansvariga i en parlamentarisk kommitté
brukar inte vare sig skriva motioner
på direktiven än mindre reservera
oss för att inte därmed binda oss i
fortsättningen av arbetet.

Låt detta vara sagt till herr Larsson i
Borrby.

Jag tyckte att både fru Ryding och
herr Ringaby hade rätt i sina ståndpunkter
trots att dessa var diamentralt
motsatta varandra. Herr Ringaby sade:
Vad gör mittenpartierna med sina motioner
och sin reservation, som de tydligen
på allvar yrkar bifall till? Jo, de
intecknar för lång tid framåt följande
belopp, och så räknade herr Ringaby
upp dessa. Herr Ringaby sade det inte,
men jag kan tillägga att mittenpartierna
inte tillför barnfamiljerna ett enda
öre i dag, vilket däremot fru Ryding
vill göra. Hon har yrkat på att barnbidraget
skall höjas från 1 juli i år, och
därmed skulle hon tillföra barnfamiljerna
175 miljoner kronor. Men var
tar vi dessa pengar?

Jag skall här inte gå in på någon
debatt om de förslag som fru Ryding
nämnde och där det föreslås nedskärningar,
varigenom man skulle skaffa
sig pengar till barnbidragshöjningar.
Nej, jag tar upp den principiella frågan
här. Jag tror att jag vågar säga,
att vi alla i denna kammare skulle
vara glada om vi kunde höja barnbidragen,
men i år föreligger det mindre
anledning än någonsin tidigare att göra
det just på grund av att det kan förväntas
ett förslag från regeringen nästa
år. Detta har antytts i statsverkspropositionen,
och vi bär ingen anledning
att tvivla på att den kommitté som arbetar
med frågan skall hinna framlägga
ett förslag, som avser inte bara
barnbidragen utan en familjepolitisk reform.

Jag börjar nästan ana varför herr

Larsson i Borrby begärde ordet i detta
ärende: han vill komma före t. o. m.
den kommitté, av vilken han är ledamot,
så att han kan säga att han tagit
upp frågan först. Från folkpartihåll
tillämpas ofta den taktiken — inte så
ofta från centerpartihåll, men det kanske
är den nya melodien även där —
att man säger »det var vi som först
tog upp frågan om folkpensionerna; det
är vi som slår vakt om barnbidragen,
daghemsbyggandet och annat».

Jag tror att vi med lugn och tillförsikt
kan se tiden an till dess familjepolitiska
kommittén har avlämnat sitt
förslag. Detta skall väl sedan som alla
betänkanden från parlamentariska kommittéer
remissbehandlas, varefter regeringen
nästa år framlägger förslag för
riksdagen.

Med hänsyn till den sålunda förestående
reformen finner utskottet det inte
påkallat att riksdagen beslutar om en
böjning av de allmänna barnbidragen
i enlighet med yrkandet i motionerna
av fru Ryding och hennes partivänner.
Inför de krav som ställes från olika
håll måste vi alltid prioritera några
och ta hänsyn till våra ekonomiska resurser.

Herr Anderson i Sundsvall menar
tydligen att om mittenpartierna nu i
denna reservation säger ifrån att regeringen
måste sköta sig litet bättre nästa
år, blir regeringen så rädd att den kommer
att göra precis som herr Anderson
i Sundsvall och övriga reservanter vill.
.lag tror inte att ni lyckas med det
konststycket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till fru Ekendahl
säga, att jag visst inte tror att regeringen
blir rädd för de motioner och
den reservation som här lämnats från
mittenpartierna. Regeringen tar ju inte
alltid upp våra förslag. Vad jag i mitt

138 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

tidigare anförande velat framhålla är,
att i motionerna — åtminstone i folkpartiets
motion — har redovisats ett program
för de åtgärder som vi anser vara
mest önskvärda, när det gäller att reformera
familjepolitiken.

Det är alldeles riktigt som fru Ekendahl
säger, att vi alla är intresserade av
att barnbidraget skall höjas till sitt
realvärde. Yi hoppas att familjepolitiska
kommitténs förslag skall utmynna
i ett för familjerna realistiskt och bra
program. Ett utredningsförslag föranleder
dock inte alltid en regeringsproposition.
Vi har därför velat säga ifrån
att det i nästa års budget under alla
förhållanden bör beredas utrymme för
en höjning av barnbidraget och en
standardförbättring för barnfamiljerna.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag erkänner gärna att
det var en våldsam tillrättavisning som
fru Ekendahl gav mig. Jag tar emot den
och hoppas kunna lära mig någonting
av den. I långa stycken var det kanske
kloka ord.

Emellertid vill jag göra ett litet försök
till rehabilitering. Centern har varje
år i partimotioner framfört sin uppfattning
i denna fråga. Vid behandlingen
i kammaren har jag stött centerns
motioner, och jag har i någon
mån också varit medförfattare till dessa.
Skulle jag då, när jag blivit ledamot av
en utredning som sysslar med hithörande
spörsmål, helt plötsligt vara förbjuden
att tycka någonting? Skulle jag
säga att man måste glömma vad jag
tyckt förut?

Jag har bedömt saken så, att när
kammaren har uppe till behandling ett
ärende som berör det område utredningen
sysslar med och det föreligger
en reservation som jag sympatiserar
med, så måste jag stödja den reservationen.
Jag anser det också vara korrekt
att motivera varför jag vill göra

det. År det fel --- fru Ekendahl? Jag
tror dock att de riksdagsledamöter som
sitter i olika utredningar inte går ut
och gömmer sig, när det blir votering
i ett ärende som ligger i närheten av deras
utredningsuppdrag, De röstar med
eller utan motivering, men de går sällan
upp i talarstolen och talar om varför
de röstar på det ena eller andra sättet.

Vad beträffar den här aktuella frågan
vill jag säga att jag är beredd att ta
ansvaret för mitt ställningstagande inför
mina mycket högt värderade kamrater
i utredningen, ty det resonemang
som förs i reservationen utmynnar ju
i huvudsak i konstaterandet att barnfamiljerna
har släpat efter i alltför hög
grad.

Det har inte funnits utrymme för
att låta det statliga stödet till barnfamiljerna
följa kostnadsutvecklingen i
övrigt, och det anser reservanterna vara
fel. Man har sagt att det är beklagligt
att man inte kan anvisa pengar till
detta ändamål i den finansiella situation
som regeringen väl åtminstone är
ansvarig för, och vi anser att detta snarast
bör rättas till.

Jag har uppfattat utredningens uppdrag
så, att man skall sikta långt fram,
mot 1970- och 1980-talen, och söka
finna nya vägar och nya former om
vilka ingen vet någonting i dag och
om vilka jag inte heller har yttrat mig.

Fru NETTELBUANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Vi kan med lugn och
ro se tiden an, sade fru Ekendahl nyss.
Jag fick det intrycket av hennes anförande,
att vi snarast borde lägga ner
vår verksamhet här i riksdagen bara
därför att en utredning pågår och att
vi över huvud taget inte borde ge vår
mening till känna i frågor av väsentlig
betydelse.

Jag vet inte, om regeringen konsekvent
har visat respekt för sittande utredningar.
Vi har senast under det här

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 139

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

året fått bevittna hur riksdagen har
fattat beslut som har baserats på förslag
vilka har lagts fram av regeringen
utan respekt för att det har arbetat
utredningar på just de speciella områdena
— det gäller inte minst på det
skattepolitiska fältet.

Om man är rädd för att göra någonting
som går utöver vad vi tror oss
mäkta med, så vill jag erinra om att
förslagen i reservationen inte innebär
mycket mer än att man skall när det
gäller barnbidragsbeloppet ta konsekvenserna
av beslutet här i riksdagen
år 1947 att avlösa det familjepolitiska
inslaget i skattesystemet med ett barnbidrag.
Jag känner inte till att det har
förts några mer ingående principiella
resonemang eller gjorts några mer ingående
utredningar om huruvida stödet
på skattesidan till vuxna personer
skulle följa med i standardutvecklingen
sedan 1947.

Det är en orimlighet att tänka sig att
barnfamiljerna med hänsyn till den utveckling
som har pågått skulle kunna
följa fru Ekendahls råd och med lugn
och ro se tiden an.

Till slut, herr talman, kan jag inte
underlåta att konstatera att vi här har
fått bevittna en synnerligen säregen
konstellation, där högern och kommunisterna
och regeringen ömsesidigt
försvarat varandra på det familjepolitiska
fältet.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Yisst skall herr Larsson i Borrby
fortsätta att tycka, men det anser jag
att herr Larsson bör göra inom kommittén,
för att så småningom ge oss del av
vad den kommit fram till.

Jag har sagt att det är anmärkningsvärt
att en ledamot av en kommitté binder
sig innan kommittén är färdig.
Många av oss sitter i kommittéer men
röstar ändå här i riksdagen. Däremot
tar vi sällan till orda i de frågor som
vi håller på att behandla inom en kommitté
och som, enligt vad vi för det

mesta kommer underfund med, är betydligt
mer svårlösta än vi hade tänkt
oss.

Fru Nettelbrandt frågar: , Skall vi
lägga ned all vår verksamhet och göra
som fru Ekendalil säger, vänta i lugn
och ro? Jag medger att det var ett litet
olyckligt valt ord av mig — jag menar
inte att barnfamiljerna skall vänta i
lugn och tillförsikt utan jag vill framhålla
att vår situation i dag är sådan att
vi väntar på en utredning och ett förslag,
som i statsverkspropositionen
signaleras föreligga nästa år, ett förslag
till en som jag hoppas betydligt
större reform än bara en höjning av
barnbidragen.

Och fru Nettelbrandt behöver nog
inte bli arbetslös — det är inte bara
barnbidragen vi skall diskutera, det är
så många andra frågor vi har att ta
upp.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Nu har jag riktigare
uppfattat, vad som är kvar av den avhyvling
jag fick: jag har rätt att rösta,
men inte att tala om varför jag röstar si
eller så — enligt fru Ekendahls mening.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill Fara konstatera
att fru Ekendahl nu har instämt i att
man inte med lugn och ro kan se tiden
an i de här frågorna.

Dessutom vill jag för min del svara,
att jag helt och fullt håller med fru
Ekendahl om att med tanke på den politik,
som har förts av regeringen, kommer
man inom oppositionspartierna
ingalunda att vara arbetslös.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Jag gissar att herr talmannen är väldigt
glad om vi gör som herr Larsson
i Borrby nu har uppfattat mig: inte
alla stiger upp och talar om varför vi

140 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

röstar så eller så. Vi röstar ju för det
mesta utan att motivera vår röstning.

Till fru Nettelbrandt får jag säkert anledning
att återkomma många gånger i
den här frågan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Fru Ekendahl sade åtminstone
en sanning när hon började
med att framhålla att varje riksdag har
att pröva frågan om vilka resurser den
har att hushålla med. Just det! Det är
precis så vi har resonerat. När vi såg
det rekord som regeringen nu har lagt
till sina andra då den på en gång höjer
skatterna med 1,5 miljard kronor, fann
vi att man knappast borde anstränga
sig att överträffa rekordet på det området,
utan kunde låta regeringen fortfarande
ha äran därav. Vi sade oss att
i så fall får den angelägna reform det
här gäller anstå, låt mig säga ett år till.

Jag förmodar att det inte skall vara
på det sättet, att om en sittande regering
intecknar framtiden med höga
skatter övriga partier fördenskull icke
skall ha möjlighet att framföra sina
meningar och krav. Jag begriper emellertid
så väl den irritation man visar.
Att behöva realisera förslag från annat
håll måtte kännas litet hårt, även om
man inte är så ovan att göra detta.

Fru Ekendahl säger att mittenpartierna
intecknar framtiden utan att avvakta
utredningens förslag. Fru Ekendahl,
hur mycket tänker regeringen i fråga
om ett ganska aktuellt uppslag inteckna
framtiden utan någon som helst utredning
eller endast en mycket bristfällig
sådan? Men det går ju bra, när förslagen
kommer från det hållet.

Det vi nu diskuterar är en beställning
för framtiden, och sådana förekommer
ofta här i riksdagen. Vi gör
beställningar som vi menar skall effektueras
senare.

Med den nuvarande inflationsartade
utvecklingen torde man ha att emotse
ökade statsinkomster nästa år. Frågan

blir då: Hur skall dessa ökade statsinkomster
fördelas? Ja, vi menar att
barnbidragen och familjepolitiken bör
ha prioritet vid fördelningen i nästa
års budget, och jag förmodar att vi inte
är förhindrade att redan i år säga detta
och begära att riksdagen skall uttala ett
sådan önskemål, eller hur?

Jag vill understryka att vår tillit till
regeringen inte är sådan, att vi litar
på att ett visst förslag skall — såsom säges
i en tidningsartikel — framläggas
till ett följande år. Vår tillit till regeringspolitiken
är inte lika stor som herr
Ringabys och fry Rydings tycks vara.

Herr Ringaby sade bl. a. att centerpartiet
inte är så exakt. Men en sak är
absolut exakt, nämligen att när socialdemokraterna
går emot krav på en reform
eller förbättring av en reform, så
är alltid högern med.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Vi skall väl inte fresta
herr talmannens tålamod och ta upp
hela herr Hanssons i Skegrie resonemang
om att regeringen höjer skatterna
o. s. v. Det är inte regeringen som höjer
skatterna utan riksdagen — kanske efter
långa och hetsiga debatter. Att jag ändå
tyckte att jag nu ville ta en halv minut
i anspråk berodde på herr Hanssons
i Skegrie ifrågasättande av regeringens
vilja att till nästa år framlägga
förslag i detta ärende och hans uttalande
att han inte tror på tidningsartiklar.
Hur skulle det vara om herr Hansson i
Skegrie läste statsverkspropositionen?
Där står detta liksom också i utskottsutlåtandet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:359 och 11:448; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 141

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Borrby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i
mom. B) i utskottets utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Borrby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 126 ja och
61 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om det inkomstprövade tillägget
till .studiebidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
1:179 av herrar Erik Filip Petersson
och Nyman samt nr 11:219 av herr
Källstad.

I motionerna, som var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville besluta
om sådan ändring av studiehjälpsreglementet
att § 12 erhölle i motionerna
angiven lydelse, innebärande att
förmögenhet som ej överstege 40 000
kr. skulle lämnas obeaktad vid bedömning
av rätt till inkomstprövat tillägg.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
1:179 och IT: 219, måtte för sin del
antaga i utskottets hemställan intaget
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 12 § studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402).

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herrar Lars Larsson,
Wanhainen och Lundberg, fru
Ekendahl samt herrar Bengtsson i Varberg
och Johansson i Södertälje, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
förevarande motioner, 1:179 och
II: 219, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 4 tar
andra lagutskottet upp till behandling
ett motionspar i vilket yrkas viss ändring
i gällande studiehhjälpsreglemente.
För närvarande är det så, att elever
som före det år de fyller 21 år börjar
sina studier vid gymnasier, yrkesskolor
och en del andra utbildningsanstalter
erhåller studiebidrag med 75 kronor i
månaden. Bidraget utgår under läsåret
och utan behovsprövning. Elev kan
dessutom få resetillägg eller inackorderingstillägg.
Ej heller dessa bidrag
är behovsprövade. Därutöver kan elev få
ett behovsprövat tillägg samt även ett

142 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

studielån på högst 5 000 kronor per läsår.

Vid bedömningen av rätten till inkomstprövat
tillägg utgår man från den
studerandes och hans föräldrars eller
—• om den studerande är gift -— hans
makes sammanlagda beskattningsbars
inkomst till statlig inkomstskatt vid se
naste taxering. I vissa fall sker bedömningen
med utgångspunkt från beräknad
beskattningsbar inkomst under studieåret.
Vid inkomstprövningen beaktas
nämnda personers förmögenhet på
så sätt, att om förmögenheten överstiger
30 000 kronor, skall en femtedel av
det överskjutande beloppet, avrundat
till närmast lägre fulla hundratal kronor,
jämställas med beskattningsbar inkomst.
Motionärerna föreslår nu, att
beloppet 30 000 kronor höjes till 40 000
kronor.

Med lottens hjälp har den borgerliga
hälften av utskottet kommit att utgöra
majoritet, och denna majoritet tillstyrker
motionen. Som motiv för sitt tillstyrkande
anför utskottet bl. a., att
många ägare till mindre fastigheter genom
den senaste fastighetstaxeringen
1965 fick sina förmögenheter uppräknade
till över 30 000 kronor och alltså
bröt igenom den nu gällande förmögenhetsgränsen.
Mot detta kan anföras att
departementschefen i proposition nr 38,
1964, föreslog att inkomstgränsen skulle
vara 20 000 kronor. I motioner yrkades
det då på höjning till 40 000 kronor.
Det särskilda utskott som hade att
behandla propositionen föreslog att beloppet
skulle höjas till 30 000 kronor.
Anledningen till att utskottet föreslog
den höjningen var att det var känt redan
då, att en ny fastighetstaxering
skulle företas vilket, som jag nämnde,
skedde 1965, alltså året efter det att det
studiesociala systemet antogs. Reservanterna
menar att sedan tidigare behandling
av denna fråga ingenting har
inträffat som ger anledning att ändra
uppfattning.

Jag ber med det här anförda att få

yrka bifall till den vid utskottsutlåtande!
fogade reservationen av herr Strand
in. fl.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
kan inte sägas tillhöra de större,
även om den har principiell betydelse.

Det bör i sammanhanget observeras
att det inkomstprövade tillägget, som
herr Johansson i Södertälje talade om,
börjar reduceras så snart årsinkomsten
överstiger 8 000 kronor. Därvid avses
den studerandes egen och föräldrarnas
sammanlagda beskattningsbara inkomst.
Numera är detta en mycket låg inkomst
för en barnfamilj. Endast om
inkomsten alltså ligger under 8 000 kronor
per år får eleven eller eleverna
— det kan ju gälla flera barn från samma
familj — det behovsprövade tillägget
om 75 kronor per månad. Det tilllägget
reduceras sedan alltefter inkomstens
storlek och upphör helt så snart
denna överstiger 20 000 kronor per år.
Det är alltså en låg eller i högsta inkomstläget
en relativt låg inkomst som
ligger till grund för inkomstprövningen.

Om nu föräldrarna äger en liten faslighet,
t. ex. en enfamiljsvilla, där besparingarna
—- alltså skillnaden mellan
taxeringsvärdet och skulderna — överstiger
den magiska gräns där en inkomstskärpning
sätter in, d. v. s. 30 000
kronor, så lägges först den beräknade
inkomsten på fastigheten till föräldrarnas
arbetsinkomst, om de har sådan.
Därefter lägges ytterligare en femtedel,
alltså 20 procent, av den del av förmögenheten
som ligger över 30 000 kronor
till inkomstbeloppet. Denna del av tilllägget,
en femtedel av förmögenheten
över 30 000 kronor, är uppenbarligen en
helt fiktiv inkomst.

En särskilt olycklig verkan får regeln
varje gång fastighetsvärdena höjs. Så
skedde ju senast 1965. Nu sade herr Johansson
i Södertälje att man när beslutet
fattades 1964 hade tagit hänsyn till

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 143

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

att en fastighetstaxering skulle ske 1965.
Detta har även nämnts i reservationen.
Jag har endast hastigt kunnat gå igenom
handlingarna från 1964 men har tyvärr
inte hittat något uttryck — i varje
fall inte i utskottsutlåtandet — som
tyder på att man tog detta i beaktande,
när beslutet fattades. Men min kontroll
är så snabbt gjord att jag inte skall betvivla
herr Johanssons uppgift. Det
kommer ju dock att ske nya fastighetstaxeringar
i framtiden.

Om villaägaren före den senaste fastighetstaxeringen
hade en nettobehållning
i fastigheten på 30 000 kronor och
fastighetsvärdet höjdes med 10 000, så
innebar detta att 2 000 kronor utan vidare
lägges till det inkomstbelopp, som
blir avgörande vid prövningen av frågan,
om villaägarens barn i fortsättningen
skall erhålla det inkomstprövade tilllägget
till studiebidraget.

Ofta är ett sådant höjt fastighetsvärde
inte till någon större glädje för ägaren.
Han får möjligtvis högre fastighetsskatt,
men det torde han inte vara förtjust
över. Han kan visserligen sälja fastigheten
eller belåna den till ett högre
belopp än tidigare, men ingen av dessa
åtgärder är att rekommendera för att
skaffa medel till att bereda barnen möjlighet
att få gymnasial utbildning, som
det i detta sammanhang är fråga om.

Det kan starkt ifrågasättas, tycker jag,
om man skall ha en sådan skärpningsregel
vid prövning av skolsociala förmåner.
Det borde räcka med att man
lade elevens och föräldrarnas faktiska
inkomster till grund för prövningen.
Skall det emellertid finnas en skärpningsregel
av det här slaget, så bör den
tid efter annan omprövas och anpassas,
dels efter penningvärdeförändringarna
och dels efter t. ex. nya taxeringsvärden
på fastigheter. Regeln måste med andra
ord justeras så, att den inte får en alltför
restriktiv verkan vid tillämpningen.
I det syftet har motionerna 1:179 och
II: 219, som behandlas i föreliggande utskottsutlåtande,
kommit till stånd.

Motionärerna föreslår att förmögenhetsbeloppet
30 000 kronor, som motsvarar
det belopp vid vilket skärpningsregeln
nu träder i funktion, skall höjas
till 40 000 kronor. Det innebär en blygsam
uppmjukning av regeln.

Ytterligare en sak anser jag skall tas
med i bilden vid bedömandet av denna
fråga. Elev, som visar sig vara i synnerligen
stort behov av ytterligare studiehjälp,
kan utöver de icke inkomstprövade
förmånerna även få ett s. k. behovsprövat
tillägg på 75 kronor per månad
under skolåret under förutsättning,
att han åtnjuter högsta möjliga inkomstprövat
tillägg till studiebidraget. Elev,
vars föräldrar har en inkomst som överstiger
8 000 kronor, kan alltså icke få
det behovsprövade tillägget. Ingår i denna
låga inkomst till någon del en fiktiv
inkomst på grund av ett höjt fastighetsvärde,
kan eleven enbart av denna anledning
gå miste om det behovsprövade
tillägget. En sådan verkan ter sig helt
otillfredsställande enligt min mening.
Egentligen borde hela prövningssystemet
överses.

Som jag redan sagt har motionärerna
emellertid nöjt sig med att föreslå en
blygsam uppmjukning av skärpningsregeln.
Utskottsmajoriteten tillstyrker
bifall till motionerna och det förslag till
ändring av författningstexten som framgår
av utskottsutlåtandet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johansson i Södertälje begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

144 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 cm.

Höjning av studiebidrag, m. m.

andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 88
ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Strand m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta nej
men råkade trycka på ja-knappen.

§ 7

Höjning av studiebidrag, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjning av studiebidrag, in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 1:355 av herr Thorsten Larsson
in. fl. samt nr 11:437 av herr Dahlgren
in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag

dels beträffande frågan om höjning
av studiebidraget inom studiemedelsförordningen
till 0,5 ATP-basbelopp per
år och i anslutning därtill en motsvarande
höjning av det s. k. förhöjda stu -

diebidraget inom studiehjälp sreglementet
och

dels beträffande frågan om värdebeständighet
för alla förmåner inom studiehj
älpsreglémentet.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 355 och II: 437, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Eric Carlsson,
Edström, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Gomér, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:355 och 11:437,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
beträffande frågan om värdebeständighet
av dels studiebidraget inom studiemedelsförordningen,
dels samtliga
förmåner inom studiehjälpsreglementet,
samt

2) att motionerna, i den mån de icke
besvarats genom vad reservanterna
ovan hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag skall helt kortfattat
anföra några synpunkter. Denna fråga
är ju inte ny — den har debatterats
många gånger tidigare.

Det studiesociala stödet regleras dels
genom studiehjälpsreglementet, dels genom
studiemedelsförordningen. I den
sistnämnda stadgas hur stödet till dem
som studerar vid universitet, högskolor
och likställda utbildningsanstalter skall
vara utformat. De studiemedel som utgår
till denna kategori består av två delar:
den ena delen utgör studiebidrag, den
andra betraktas som lån. Det där känner
vi ju till, men man brukar här i riksdagen
tala om samma sak många gånger,,
och det måste väl också jag göra.

Studiemedlen motsvarar sammanlagt
1,4 gånger basbeloppet för ATP per år.

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Nr 10 145

Frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

Anknytningen till detta basbelopp innebär
att de är indexreglerade. Med andra
ord skall de studerande hållas skadeslösa
mot inflation. Emellertid är det i
studiemedlen ingående studiebidraget
inte indexreglerat. De 1 750 kronor per
år som det uppgår till är inte värda lika
mycket i dag som när man fastställde
beloppet år 1964. Studiebidraget kommer
därigenom att utgöra en allt mindre
del av förmånerna, och de studerandes
skuldsättning ökar allteftersom
penningvärdet sjunker. Vi anser att studenterna
inte skall behöva öka sina
skulder. Vårt krav är därför att även
studiebidragen, alltså inte bara lånen,
skall anknytas till basbeloppet för ATP.

I studiehjälpsreglementet regleras de
förmåner som utgår till studerande vid
gymnasier, fackskolor, yrkesskolor, folkhögskolor
och liknande läroanstalter.
Ingen av dessa förmåner är indexreglerad,
vilket har till följd att de blir
mindre värda när penningvärdet försämras.
För att råda bot på detta missförhållande
anser vi att också studielijälpsreglementets
förmåner bör indexregleras.

I den reservation, som är fogad till
andra lagutskottets utlåtande nr 5, begärs
en utredning med förslag beträffande
de frågor som jag här har berört.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! När det nuvarande
studiesociala stödet genomfördes hade
riksdagen att behandla motioner av
samma innehåll som den nu förevarande.
Riksdagen avslog dem med den motiveringen,
att såväl studiebidraget inom
studiemedelsförordningen som de olika
bidragen och tilläggen inom studiehjälpsreglementet
och de allmänna barnbidragen
borde kunna höjas endast
efter särskilt beslut av riksdagen.

Liknande motioner avslogs såväl av
1965 som av 1966 års riksdag och utskottet
har inte haft anledning att ändra

uppfattning i år, utan vi hemställer att
motionerna måtte avslås. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 5.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gomér
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gomér begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 60 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Frivillig försäkring för tilläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om frivillig försäkring för till -

146 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Frivillig försäkring för tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

läggssjukpenning vid barnsbörd i vissa
fall.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
I: 29 av fru Elvy Olsson samt nr II: 42
av herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson
i Växjö.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsam utredning av frågan om
frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag
i enlighet med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:29 och 11:42, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell samt herrar Eric Carlsson,
Rimmerfors och Gornér, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 29 och II: 42 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
av frågan om frivillig tilläggssjukpenning
vid nedkomst för hemarbetande
kvinnor och kvinnor arbetande
i familjens eget företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Eftersom herr Gornér
inte höll något längre anförande ber jag
endast att med hänvisning till vad utskottet
anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! På detta sätt blev det
faktiskt litet tid över för mig att yttra

mig, och jag tackar så mycket för förmånen.

Jag hade inte tänkt att göra någon
längre utläggning och jag skall inte heller
göra det nu. I motionen har man
emellertid gått förbi en väsentlig fråga,
och jag saknar den faktiskt även i utskottsutlåtandet.
Man har talat om att
man vill ge den hemarbetande kvinnan
och den kvinna som arbetar i familjens
eget företag möjlighet till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd. Man har emellertid
helt och hållet gått förbi den omständigheten,
att den kvinna som arbetar
i familjens företag redan nu har
möjlighet att inom den obligatoriska
sjukförsäkringens ram få tilläggssjukpenning.
Om mannen och kvinnan värderar
kvinnans förvärvsarbete kan kvinnan
sedan hos försäkringskassan begära
att få tilläggssjukpenning för motsvarande
belopp.

För den hemarbetande kvinnan tror
jäg det är mycket svårt att lösa frågan.
Om hon får sådan tilläggssjukpenning
skall hon nämligen avstå från att uträtta
sitt vanliga hemarbete, och hur
det skall gå till kan jag inte förstå, ty
när hon kommer hem från BB, återtar
hon efter någon vecka sitt vanliga arbete
i hemmet. Då kan hon ju inte få
tilläggssjukpenning. På det sättet faller
ju hela frågan på sin egen orimlighet,
i varje fall om man tänker sig att
utforma detta i likhet med tilläggssjukpenningen
för förvärvsarbetande kvinna,
som är tilläggssjukpenningförsäkrad
på grund av tjänst eller på grund av
annat förvärvsarbete.

Jag vill bara påpeka, att jag inte tycker
att det finns någon konsekvens i
motionens formulering och ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice tal -

Onsdagen den 1 mars 1967 em. Nr 10 147

Skydd för enskild markägare mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt byggnadsförbud -

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gomér
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gomér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 127 ja och 59 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Skydd för enskild markägare mot skadeverkningar
av långvarigt provisoriskt
byggnadsförbud

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om skydd för enskild markägare
mot skadeverkningar av långvarigt provisoriskt
byggnadsförbud.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utskottsutlåtande,

och trots den sena timmen vill jag säga
ett par ord med anledning därav. I sak
har jag ingen annan mening än den
som utskottets majoritet har anfört. Jag:
finner det angeläget att den i motionen
väckta frågan om att skadeverkningar
av långvariga byggnadsförbud blir utredd
och att det sker i samband med
en allmän översyn av byggnadslagen.
Jag vill också understryka vad utskottet
har anfört om att denna utredning:
bör komma till stånd snarast möjligt.

Min blanka reservation ansluter sig
till vad utskottet har skrivit angående
förslaget till delning av byggnadsstyrelseorganisationen.
Man uttrycker förhoppningen
att denna delning skall
lindra bristerna i organisationen av
planväsendet. Jag har funnit det vara
tveksamt, om denna hänvisning till förslaget
angående byggnadsstyrelsen hade
bort vara med i utlåtandet. Detta förslag
avlämnades i en promemoria i juni
månad förra året och vållade en del
debatt, som jag här inte skall gå närmare
in på. Jag vill dock framhålla,
att det är ytterst tvivelaktigt, om den
uppdelning av byggnadsstyrelsen som
föreslagits — det skall som bekant bli
dels en avdelning för byggande och förvaltning
av statliga byggnader och dels
en avdelning för planfrågor m. m. -—
får någon betydelse för lösningen av
de problem som utskottsutlåtandet avser.
Tar man del av förslaget finner man
nämligen att planverksdelen blir synnerligen
styvmoderligt behandlad och
åtminstone till en tid får karaktär av
ett provisorium.

Vidare vill jag erinra om att det i
propositionsförteckningen till årets
riksdag meddelats att proposition om
byggnadsstyrelsens delning skulle vara
riksdagen till handa den 24 februari,
men såvitt jag har kunnat finna har
den ännu inte kommit. Den lär emellertid
komma de närmaste dagarna, och
då får vi ta ställning till hur denna nya
organisation kan tänkas verka.

148 Nr 10

Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Särskild styrelse för lappfonden

I utskottsutlåtandet erinras om att
fem ledamöter av tredje lagutskottet reserverade
sig beträffande byggnadsförbuden
när byggnadslagen behandlades
1959. Jag var en av de fem reservanterna.
Vi menade att de långvariga
byggnadsförbuden kunde få mycket besvärliga
konsekvenser och föreslog i en
reservation att byggnadsförbud över
fem år skulle bli beroende av särskild
prövning genom länsstyrelsen och
Kungl. Maj:t. Erfarenheten har visat att
de farhågor som vi reservanter då hyste
var befogade. Jag förutsätter att även
de förslag som vi framförde 1959 kommer
att upptas till prövning vid den
allmänna översyn av byggnadslagen som
nu väntas komma till stånd.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av
järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Särskild styrelse för lappfonden

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om särskild styrelse för lappfonden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 7 gäller lappfonden och dess
handhavande.

Denna fond bildades genom beslut vid

1943 års riksdag. Fyra fonder med anknytning
till lappväsendet sammanfördes
då till en fond, statens lappfond.
Den förvaltas av statskontoret, och
Kungl. Maj:t beslutar rörande fondmedlens
användning.

I en motion till årets riksdag har vi
påyrkat, att lappfonden bör benämnas
samefonden och ställas under en särskild
styrelse, där samerna får ett avsevärt
inflytande på beslutsplanet.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande
behandlat motionen välvilligt. Jag
citerar vad utskottet säger: »Utskottet
finner för sin del önskemålet att samerna
skall få inflytande på beslutsplanet
över lappfondens medel starkt motiverat.
Fn reform i denna riktning kan
emellertid inte genomföras utan närmare
utredning bl. a. av frågan hur
starkt detta inflytande bör vara och i
vilka former det skall utövas. Något
omedelbart beslut i frågan bör därför
nu icke fattas och den erforderliga utredningen
kan förväntas komma till
stånd utan någon åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet förutsätter att i
samband med utredningen även namnfrågan
ägnas uppmärksamhet.»

Utskottet tänker sig tydligen att 1964
års rennäringssakkunniga skall utreda
och framlägga förslag i frågan. För oss
som motionärer återstår då bara att uttala
det önskemålet, att arbetet skall
bedrivas snabbt så att vi kan få förslaget
till riksdagen för beslut och fastställelse.

Jag skulle dock vilja rikta en fråga
till utskottets talesman i förhoppning
att få ett klarläggande på en punkt: Betyder
utskottets ställningstagande, att
Kungl. Maj :t som hittills skall besluta
om fondmedlens användning, tills de
nya förslagen kan antagas av riksdagen? Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
bar redan påpekat att utskottet
har behandlat denna motion

Onsdagen den 1 mars 1967 em. Nr 10 149

Höjning av maximihastigheten för fordon med släpvagn

mycket välvilligt. Jag behöver alltså
inte närmare gå in på den saken. Här
bär emellertid ställts en fråga till utskottets
talesman. Frågan gäller om utskottets
ställningstagande skulle betyda,
att Kungl. Maj :t som hittills skall besluta
om fondmedlens användning.

Det är naturligtvis svårt för oss i
utskottet att ge svar på den frågan.
Den borde riktas till Kungl. Maj :t i
stället för till utskottet. Jag kan dock
erinra om att man i departementsutredningens
promemoria skriver att förslaget
att överföra beslutanderätten
över fondmedlen till lantbruksstyrelsen
inte torde kräva riksdagens medverkan.
I promemorian skrivs också att
rennäringssakkunnigas arbete inte bör
utgöra hinder mot ett genomförande
så snart som möjligt av departementsutredningens
förslag. I en skrivelse
som Svenska samernas riksförbund avgivit
med yttrande över departementsutredningens
förslag framhålls emellertid
att överföringen till lantbruksstyrelsen
under inga förhållanden bör ske
innan 1964 års rennäringssakkunniga
redovisat sitt uppdrag. Sedan nu även
JO har gjort en framställning, som
överlämnats till utredningen för beaktande,
får man förutsätta att någon
överflyttning till lantbruksstyrelsen
icke kommer att ske under den tid
utredning pågår.

Hur det sedan kommer att bli är beroende
av vad utredningen kommer att
föreslå. Jag kan naturligtvis inte på utskottets
vägnar ge något besked på den
punkten. Jag vill dock understryka vad
utskottet har skrivit, att önskemålet om
att samerna skall få inflytande på beslutsplanet
över lappfondens medel är
starkt motiverat.

Jag vill också till sist framhålla att
utskottet har skrivit att namnfrågan
bör ägnas uppmärksamhet. Att ändra
namnet till samefonden borde inte stöta
på något hinder.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Höjning av maximihastigheten för fordon
med släpvagn

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten
för fordon med släpvagn.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 116 i första
kammaren av herrar Thorsten Larsson
och Tistad samt nr 153 i andra kammaren
av herrar Werbro och Larsson
i Borrby.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att, i avaktan på att utredningen om
''Fordonskombinationers längder och
hastigheter’ slutföres och proposition
kan framläggas, en provisorisk författning
utfärdas som medger en maximal
hastighet av 70 km/tim. för fordon med
släpvagnar som är försedda med av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen godkända
bromsar och vilkas släpvagns totalvikt
icke överstiger dragbilens tjänstevikt».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:116 och 11:153 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Den ökade fritiden och
det därmed sammanhängande friluftslivet
berör oss alla. En kategori inom
turismen som har råkat ut för en viss
form av kluvenhet är husvagnsturisterna.
I ett avseende är dessa mycket påpassade,
nämligen vad beträffar den
inte obetydliga besiktningsfrågan. Vagnarna
är föremål för ständiga kontroller
både vid anskaffningen och vid de
följande efterbesiktningarna. Jag anser

150 Nr 10 Onsdagen den 1 mars 1967 em.

Höjning av maximihastigheten för fordon med släpvagn

att detta är fullt motiverat med hänsyn
till trafiksäkerheten på våra vägar.

I ett annat avseende är husvagnarna
helt bortglömda, nämligen vad beträffar
hastighetsbestämmelserna. De nu
gällande hastighetsbestämmelserna är
fastställda för många år sedan, då husvagnarna
var av en helt annan typ än
den som förekommer i dag. Tidigare
var vagnarna av en typ, campingvagnar,
som var små och lätta och som
användes i huvudsak för övernattning.
Hastighetsbestämmelserna i fråga om
dessa vagnar utgjorde inget problem.
Då gällde endast att en sådan vagn
skulle ha en högsta vikt av en tredjedel
av det dragande fordonets vikt.
Då fick man framföra fordonet med
fri fart.

De vanligaste bilarna i dag är av viktklassen
1 200 kg, vilket innebär att en
husvagn inte bör väga mer än 400 kg.
Nu har besiktningsbestämmelserna
skärpts med hänsyn till att husvagnarna
har blivit något av ett rullande fritidshem
för hela familjen. Man har
skärpt hastighetsbestämmelserna så att
nu gäller en högsta hastighet av 50 km

1 timmen. Om man i dag skulle bygga
en husvagn efter de bestämmelser som
gäller för fri fart skulle, med hänsyn till
att husvagnarna i dag väger mellan 700
och 900 kg, dragfordonet väga mellan

2 100 och 2 700 kg, och det finns inget
sådant dragfordon av normaltyp i marknaden.
Det innebär att vi nu har en så
skärpt fartbegränsning att högre hastighet
än 50 km/tim inte tillåts för
dessa husvagnar, och vad detta betyder
på våra vägar kan var och en inse. Det
medför inte bara irritation utan också
väldiga trafikstockningar. Man kan tänka
på en av våra riksvägar, exempelvis
E 6, som har 60—70 rullande husvagnar
per dag. Vi kan räkna efter hur
många fordon som måste passera då
ibland köerna kan omfatta 200 å 300
fordon. Om hastigheten höjdes skulle
man få bort dessa köer och därmed öka
trafiksäkerheten.

I motionerna 1:116 och 11:153 har
vi motionärer yrkat på att man övergångsvis,
tills en ny lag om högsta
hastighet kommer, skulle ha en provisorisk
författning som medger en högsta
hastighet av 70 km/tim för fordon
med släpvagnar som är försedda med
godkända bromsar.

I utskottsutlåtandet hänger man upp
sig på den utredning som avlämnat
det betänkande som nu skall utsändas
för remissyttrande. Det har också hänvisats
till statsrådet Palmes svar på en
interpellation i första kammaren att
en proposition väntas. Under tiden
kvarstår emellertid detta problem på
våra vägar. Mitt yttrande med anledning
av en tidigare fråga här i riksdagen,
att vi även denna sommar kommer
att få en snigelsommar på våra
vägar, kan upprepas i år.

Det är tråkigt att tredje lagutskottet
inte har funnit det möjligt att tillstyrka
ökade hastigheter på upp till 70
km. Det skulle medföra en stor ökning
av trafiksäkerheten på våra vägar.

Jag vill, herr talman, endast hänvisa
till vad vi har anfört i motionen och
ber att få yrka bifall till motionerna
nr I: 116 och nr II: 153.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Den utredning som här
åberopas av motionärerna har förelagts
offentligheten redan i mitten av
1966. Den är ute på remiss och det räknas
med att svaren skall vara inne fram
till den 1 maj i år. Man har också avsett
att man omedelbart därefter skall
framlägga en proposition i ärendet. Då
har utskottet ansett det ganska onödigt
att gå före och bryta ut en del av
hela det komplex varom utredningen
handlar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 1 mars 1967 em. Nr 10 151

Höjning av maximihastigheten för fordon med släpvagn

hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:116 och II: 153; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, med anledning
av väckt motion om fria lördagar för
värnpliktiga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om anslag till utredning
angående riksdagens hus m. m.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 40, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 12 och 20 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt, samt

nr 42, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspolitiska området.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. den
1 t. o. in. den 3 mars för deltagande i
sammanträde med kommittéer inom
Europarådet i Paris.

Stockholm den 28 februari 1967

Sven Gustafson

Till Riksdagens andra kammare
För utrikes resa anhåller undertecknade
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 9—13 mars 1967.
Stockholm den 1 mars 1967
Harald Almgren Arne Blomkvist
Börje Nilsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 17

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Sundberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lön till socialhögskolornas
elever för praktikarbete, och
herr Dahlgren, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
vissa fackliga åtgärder från jordbrukares
sida.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.55.

In fidem

Sune K. Johansson