RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 20

16 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 16 maj. sid.

Författningsfrågor ........................................ 3

Ändrade bestämmelser om val till första kammaren.............. 93

Interpellation av fröken Karlsson ang. behovet av lokaler för skolsociala
anordningar m. m................................ . 95

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 16 maj.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 17, ang. författningsfrågor .... 3

— utlåtande nr 18, rörande val till riksdagens första kammare .... 93

Statsutskottets utlåtande nr 120, ang. beredskapsstat för försvarsvä sendet.

............................................... 94

— nr 121, ang. dispositionen av vissa äldre reservationsanslag under

fjärde huvudtiteln m. m................................. 94

— nr 122, ang. kostnader för viss vattenskadad ammunition...... 94

— nr 123, ang. anslag till turistpropaganda i Amerikas förenta stater 94

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
maj.

§ 2.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 20 innevarande maj företaga
val av valmän och suppleanter för utseende
av fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dessa fullmäktige.

§ 3.

Författningsfrågor.

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 17, med förslag till skrivelser
i författningsfrågor.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
femton till utskottet hänvisade motioner,
avseende vissa författningsfrågor.

I de likalydande motionerna I: 63 av
herr Åman och fru Lindström och II: 89
av herr Edberg m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att regeringen ville föranstalta
om en samlad och förutsättningslös
översyn av principerna och
formerna för den parlamentariska demokratien
och den författningsmässiga
ramen för vårt parlamentariska liv, innefattande
samtliga i motionerna berörda
problem, och framkomma med de
förslag till författningsrevisioner etc.,
vartill denna översyn kunde föranleda.

I de likalydande motionerna I: 100 av
herr Bergvall m. fl. och II: 128 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen,
under uttalande av angelägenheten
att folkomröstningsinstitutet i

statliga angelägenheter utbyggdes på det
sätt i motionerna angivits, måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa om framläggande
till nästa års riksdag av förslag om
sådant utbyggande.

I de likalydande motionerna 1:198 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 253 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1954 års
riksdag till grundlagsbestämmelser avseende
utbyggnad av det statliga referenduminstitutet
i huvudsak enligt de
förslag, som framlades av högerns och
folkpartiets representanter i 1950 års
folkomröstningskommitté.

I de likalydande motionerna I: 96 av
herr Bergvall m. fl. och II: 125 av herr
von Friesen m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte anhålla hos Kungl.
Maj:t om en utredning om införande av
enkammarsystem och därmed sammanhängande
författningsfrågor.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville begära förslag under innevarande
mandatperiod för andra kammaren
om utbyggande av institutet med
rådgivande folkomröstning;

C) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville, i anslutning till vad utskottet
anfört, hemställa om utredning av
frågan om partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram berörande första
kammarens sammansättning, ställning
och funktioner; samt

D) att motionerna

I: 63 och II: 89,

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

I: 100 och II: 128,

T: 198 och II: 253,

I: 99 och II: 129,

I: 197 och II: 254,

I: 5 och II: 11,

I: 96 och II: 125 samt

I: 97

måtte anses besvarade med vad utskottet
i sitt betänkande anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Sandberg;

2) a) av herrar Bergvall, von Friesen
och Nordkvist i Kalmar, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag till 1954
års riksdag om utvidgning av den rådgivande
folkomröstningen och införande
av beslutande folkomröstning i huvudsaklig
anslutning till vad som föreslagits
i motionerna I: 100 av herr Bergvall
in. fl. och II: 128 av herr Ohlin
m. fl. samt I: 198 av herr Ewerlöf in. fl.
och 11:253 av herr Hjalmarson m. fl.;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag under
innevarande mandatperiod för andra
kammaren till definitiv reglering av valsystemet
för val till riksdagens andra
kammare, varvid lösningen efter företagen
utredning borde sökas i ett utjämningsförfarande
genom rikslista eller
tilläggsmandat med återgång till valkretsarna; C)

att riksdagen i anslutning till motionerna
1:96 av herr Bergvall m. fl.
och II: 125 av herr von Friesen m. fl. i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära
en utredning av såväl frågan om införande
av enkammarsystem som frågan
om partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram; samt

D) att motionerna I: 63 och II: 89,
1:100 och 11:128, 1:198 och 11:253,
I: 99 och II: 129, I: 197 och II: 254, 1:5
och 11:11, 1:96 och 11:125 samt 1:97
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört och hemställt;

2) b) av herrar Hansson och Swedberg; 3)

av herrar Herlitz och Håstad, som
ansett, att utskottet i punkterna A) och
B) bort hemställa,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om förslag till 1954
års riksdag om utvidgning av den rådgivande
folkomröstningen och införande
av beslutande folkomröstning i huvudsaklig
anslutning till vad som föreslagits
i motionerna I: 100 av herr Bergvall
m. fl. och II: 128 av herr Ohlin
m. fl. samt 1:198 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 253 av herr Hjalmarson m. fl.;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville hemställa om förslag under
innevarande mandatperiod för andra
kammaren till definitiv reglering av valsystemet
för val till riksdagens andra
kammare, varvid lösningen efter företagen
utredning borde sökas i ett utjämningsförfarande
genom rikslista eller
tilläggsmandat med återgång till valkretsarna; 4)

av herrar Karl August Johanson
och Sandberg;

5) av herr Karl August Johanson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Konstitutionsutskottet
har under den gångna
tiden ägnat ett grundligt övervägande
åt frågan om man här i dag borde
föreslå, att hela vår författning läggs i
stöpsleven. Detta påyrkas ju av några
motionärer vid årets riksdag. Utskottet
har erkänt att deras resonemang att en
hel rad av de aktuella författningsfrågorna
har ett inbördes sammanhang är
riktigt. Men då vi nu i alla fall avböjer
att lägga allt detta i en stor utredningskvarn,
beror det på att det skulle absolut
fördröja lösningen av vissa reformkrav,
som nu kan anses mogna för förverkligande.
Det är nämligen inget tvivel
om att en utredning, som skall omspänna
så mycket, inte är gjord i en
handvändning. Det skulle betyda en

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

tidsutdräkt på många år framåt, och då
får som sagt även frågor, som i övrigt
kan vara klara, bli vilande en lång
tid. Det är det ena skälet.

Det andra är att utskottet har den
uppfattningen, att det finns ingen klar
opinionsbildning i dessa författningsfrågor.
Emot det sista kan invändas, att
det tillkommer inte ett utskott, allra
minst konstitutionsutskottet, att ha till
rättesnöre att sitta och avlyssna folkmeningen,
utan ett utskott kan ju med
frejdigt mod komma med egna initiativ.

Det är alldeles riktigt, men om nu
konstitutionsutskottet skall fullgöra
grundlagens bud och föreslå sådana
ändringar i grundlagen, som kan anses
»nödiga» och nyttiga, måste man vara
övertygad om att det som man föreslår
på något sätt svarar mot behovet och
är ett önskemål från folkets breda lager.
Vi vågar emellertid påstå, att detta
har man inte kunnat få någon övertygande
bild av. Jag tillåter mig säga att
det är dock en himmelsvid skillnad,
herr talman, mellan å ena sidan de uttalanden,
som några av framför allt
folkpartiets ungdomsavdelningar gjort
om t. ex. första kammarens avskaffande
— och å andra sidan de väldiga meningsyttringar
för demokratiens genomförande,
som ägde rum för 30—40
år sedan, där en klar och otvetydig
folkmening framträdde. Även om man
i den sista valrörelsens diskussion mellan
socialdemokrater och framför allt
medlemmar av folkpartiet ofta kom in
på de konstitutionella frågorna, kan vi
näppeligen säga, att vi förmärker ett
så pass levande intresse för dessa frågor
hos den stora allmänheten. Det räcker
inte med att en del av pressens män
för fram detta från sina partier och
speciellt då folkpartiet, utan man vill
på något sätt märka att folket är med.
Där brister det åtskilligt i bevisningen.
Om det däremot skulle visa sig framträda
en sådan klar och tydlig folkmening,
finns det ingen anledning att motsätta
sig en större och mera vittsyftan -

Författningsfrågor.

de utredning. Men då ifrågasätter jag,
herr talman, om inte den utredningen
måste gå mycket längre. Då får man ju
ta upp alla konstitutionella spörsmål,
som har inbördes sammanhang, då kan
man ta upp t. ex. frågan om en ny
gräns mellan riksdagens och Kungl.
Maj:ts befogenheter, ja, jag går ännu
längre och säger, att då finns ingen anledning
att inte också pröva frågan om
statsskicket, om den monarkistiska eller
republikanska statsformen. Det måste
väl i högsta grad höra till de konstitutionella
frågor, som har sammanhang
med alla de andra!

Nu har man i alla fall på eu del håll
i brist på påvisbara olägenheter i vår
nuvarande författning menat, att redan
den omständigheten att vårt representationsskick
är över hundra år är tillräckligt
skäl att göra en större omstuvning.
Jag kan inte dela den tankegången.
Författningens ålder kan väl
inte i och för sig anses diskriminerande,
utan man måste, som jag försökt utveckla
här, ha konkreta bevis för att
den friska reformviljans flöden håller
på att dämmas upp, ungefär som en del
av oss kommer ihåg hur vi sjöng i rösträttsstridernas
år om det oresonliga
motståndet. Då sjöng vi så här:

»Endast dårarna

bygga dammar av is om vårarna.»

Men detta mentala läge finns inte i
dag. Vi kan inte säga att en stor folkmening
reagerar inför vissa av våra
konstitutionella former, som de anser
vara ett hinder för framstegsviljan. Man
kan ju fråga sig: beror denna svenska
folkets frånvaro av aktivitet i konstitutionella
frågor på likgiltighet för författningsfrågorna,
eller kan den möjligtvis
vara en illustration till ett gammalt
ord, som säger: »Var plåga har sitt
skri för sig, blott hälsan tiger still?»

Nu menar jag inte med dessa mina
ord, att vi i utskottet förklarat, att det
är bra som det är och att det inte behövs
någon ändring. Vi vet mycket väl
att det behövs, och vi har också för -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

sökt presentera en hel del ändringar,
som vi anser vara i trängande behov
av att genomföras.

Om jag sedan får säga några ord om
referendumfrågan, så har man där från
borgerligt håll menat, att vi genom den
hållning vi intar i denna fråga visar
misstro mot och underskattning av den
svenska demokratien. Yi inlägger en
bestämd gensaga mot en sådan beskyllning.
Utskottet har faktiskt ställt sig på
samma linje som 1950 års folkomröstningskommitté,
med det undantaget att
vi har avböjt förslaget om beslutande
referendum i grundlagsfrågor. Vi har
verkligen den uppfattningen, att grundlagens
gamla ord om att en grundlagsfråga
skall föreläggas en nyvald riksdag,
innan den genomföres, är ett bestående
fundament i vår författning.
Att släppa ut en sådan fråga till en folkomröstning
under samma period anser
vi alldeles fördömligt.

Då kan man invända och fråga, om
vi skall behöva vänta så länge i kanske
oväsentliga frågor. Detta är en mycket
befogad invändning. Då kan man svara
med en motfråga: Vad har man för garanti
för att inte en tillfällig majoritet
i riksdagen kan vilja driva igenom en
sådan snabb folkomröstning, när det
gäller en mycket central och viktig fråga?
Detta gör, att vi på denna punkt
inte har följt kommittémajoriteten, men
i övrigt står vi i stort sett på samma
linje som den. Vi önskar med andra
ord denna reform genomförd snarast,
och jag ser inget hinder för att ett förslag
till lag om konsultativt referendum
framlägges av Kungl. Maj:t, om möjligt
redan nästa år.

Här vill jag göra en liten randanmärkning
till vad utskottet har uttalat
om att man i den utredning som behövs
■—■ och den behöver inte bli så
vidlyftig —• bör ta under omprövning
huruvida den majoritet på en tredjedel
i riksdagens kamrar, som kommittén
ansåg erforderlig för att få folkomröstningen
genomförd, är till fyllest. Jag vill

gärna här inför kammaren påpeka, att
jag visserligen inte har reserverat mig
mot denna passus i motiveringen, men
personligen tror jag, att man här är en
smula överdrivet försiktig. Jag har nämligen
den uppfattningen, att en folkomröstning
alltid är en både omständlig
och dyrbar procedur, och den meningsriktning
eller det parti som framdriver
och genomför ett yrkande om
en konsultativ folkomröstning, som kanske
ger ett svagt uttryck för folkmeningen,
kommer nog att akta sig för att
i oträngt mål begära folkets yttrande
en gång till.

Jag menar, att man nog kan utgå från
att ansvarskänslan hos minoriteten —
det behöver för övrigt inte vara en minoritet,
det kan också vara en majoritet
som påyrkar ett sådant referendum
— är så stark, att man inte i oträngt
mål rusar åstad och yrkar på en konsultativ
folkomröstning. Där ligger en
begränsning i förhållandenas egen
natur.

När man då från anhängarna av även
den decisiva folkomröstningen kommer
med kritik för att vi så att säga stannar
på halva vägen, vill jag svara att vi
gör denna begränsning till den konsultativa
omröstningen därför att vi
menar, att vi först vill se hur pass stort
intresse det över huvud taget finns hos
allmänheten för dessa opinionsyttringar,
som är framlagda från de partipolitiska
striderna. Jag tror för min del
att man inte behöver befara, att intresset
skulle försvagas genom att de röstande
bara får säga sin mening och inte
fatta verkliga beslut. Folket vet nog, att
riksdagen näppeligen kommer att gå
emot ett klart uttalat votum från valmännen,
det såg vi vid 1922 års förbudsomröstning,
och det vore för övrigt
ingen mening med ett konsultativt
referendum, om inte statsmakterna vid
sitt ställningstagande skulle fästa stort
avseende vid detsamma.

Vi avfärdar följaktligen sådana påståenden
som gjorts från en del håll,

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

när man sagt, att vi inte vågar höra folkets
röst. Tvärtom, herr talman. Vi uttalar
klart och tydligt att det referendum,
som vi nu önskar införa, helt
visst — jag citerar »skall medföra ett
mer aktivt deltagande från folkets sida
i statsverksamheten, vilket år ägnat att
ytterligare befästa vår demokratiska
samhällsform». Herr talman, de som
skriver så och de som talar och tänker
så måste sägas vara friade från beskyllningen
att misstro eller underskatta den
svenska demokratien. Och om —- som
man vill hoppas — folket visar ett livligt
intresse för det konsultativa referendum
och därvid ådagalägger ett
klokt och upplyst omdöme, så är det
ganska uppenbart att frågan om det
decisiva referendum framdeles kan
komma att aktualiseras liksom andra
konstitutionella spörsmål, som då genom
det konsultativa referendum kan
underställas folkets bedömande, även
om det finns en risk att —• om man
skulle få ett decisivt referendum —
separata beslut av folket skulle kunna
äventyra det parlamentariska styrelsesättet.
Om denna vår betänksamhet uttalas
det i den liberala pressen att det
är fråga om »partiregementet, som
skall skyddas för åverkan». Högre tycks
man på den kanten inte värdera den
parlamentariska principen, som vi väl
ändå vant oss att betrakta som demokratiens
naturliga arbetsform.

Sedan vill jag säga ett kort ord om
valsättet. Där vill jag avstå från att upprepa
vad vi från vårt håll gång efter
annan anfört om det diskutabla värdet
av tilläggs- och riksmandat. Jag erkänner
gärna att därigenom kan ernås den
absoluta rättvisa, som vi här i riksdagen
ofta kallar millimeterrättvisa. Men
vi anser att det pris som måste betalas
för detta är för högt. Det innebär nämligen
att demokratien minskar i slagkraft
genom uppkomsten av småpartier.
Om man skall ge sitt erkännande
åt principen att varje röst har sitt värde
kan man ju inte göra någon speciell

Författningsfrågor.

regel som hindrar att smärre minoritetsgrupper
får möjlighet att bli representerade.
Då framträder risken för
uppkomsten av småpartier. Dessutom,
och det tycker jag att den svenska
landsbygden bör beakta, minskar valkretsarna
i betydelse och man räcker
ett finger åt dem, för vilka hela landets
förvandling till en enda valkrets är det
hägrande slutmålet och där bygdernas
intressen skulle pressas av partiledningarnas
personpolitik.

Jag vill också här göra en deklaration.
Den är kanske personlig, men jag
tror att jag har många i kammaren med
mig på den punkten.

Vad man begär av ett demokratiskt
val är att det ger ett starkt uttryck för
den tendens, som präglar valet. Om ett
parti, som seglar fram för förliga vindar,
skulle råka göra ett par extravinster
på två tre mandat eller om ett
parti, som ser ut att sacka efter och har
mist greppet om allmänheten och seglar
i motvind, skulle förlora några
mandat, som genom ett hopplockande
av reströster eller röstrester här och
där i skilda valkretsar skulle kunna
räddas, är det ingen riksolycka. Det
är ett offer, som vi alla får göra för att
skapa en handlingskraftig demokrati,
och det drabbar vilket parti som helst
efter principen: i dag mig, i morgon
dig.

I en punkt har hela utskottet varit
enigt, och det är när det gäller valordningarna.
Såväl majoriteten som minoriteten
uttalar, att valordningar av
provisorisk natur inte bör förekomma.
Jag kommer ifrån yngre år ihåg hur
det var här i Stockholm när man skulle
välja stadsfullmäktige. Då satt, jag förmodar
det var magistraten, och snickrade
ihop valkretsar och slog ihop olika
kvarter än si och än så. Det kallades
i pressen för valgeometri. Man följde
inga naturliga gränser, utan det var nog
taxeringskalendern man gick efter för
att säkerställa vissa mandat. Det var på
den tiden man hade den graderade

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

röstskalan. Detta är ett system som väl
ingen vill försvara. Men då får man
också se till att man inte får valordningar
av provisorisk natur, som kanske
fyller en liknande uppgift i en viss,
given situation. I andra länder, t. ex.
Norge, Frankrike och Italien, kan man
nästan mellan raderna i deras valordningar
läsa ut en del partipolitiska spekulationer,
vilka är som lik i lasten för
demokratien. En definitiv reglering av
valsättet är därför vad vi alla förväntar
av regeringen under innevarande
mandatperiod, och vi är säkra på att
så kommer att ske.

Sedan kanske jag också får säga ett
ord om vår ställning till första kammaren.
Mot denna företar endast folkpartiet
— och det är i alla fall ett i denna
fråga splittrat folkparti — ett angrepp
efter ett par linjer. Det ena är den rent
partipolitiska, och om den står att läsa
på sid. 56. Där säges: »En politisk meningsriktning,
som vid flera valtillfällen
blott kunnat mönstra en minoritet
av rösterna och därför förlorat majoriteten
i andra kammaren, kan ett antal
år bevara majoriteten i första kammaren
och försvåra att tillräcklig hänsyn
tages till folkmajoritetens åsikter.»

Vi vet alla vilka det är som porträtteras
i denna framställning. Där får socialdemokraterna
alltså veta vad de går
för. Detta är, kan man säga, ett partipolitiskt
motiv, som man ju får erkänna
från deras ståndpunkt är fullständigt
naturligt. Men jag undrar ändå, herr
talman, om inte det faktum, att det för
närvarande sitter om jag minns rätt 78
socialdemokrater i första kammaren
och bara 22 folkpartister, har spelat,
jag vill inte säga en väsentlig men åtminstone
en viss roll vid tillkomsten av
den folkpartistiska motionen.

Jag frågar: Om läget hade varit omvänt
— 22 socialdemokrater, respektive
78 folkpartister — är det då så säkert
att detta krav på första kammarens försvinnande
hade rests? Detta är inte avsett
som eu impertinent fråga; vi är ju

alla människor, och det är högst mänskligt
även i politiken, att man söker lägga
beslag på alla åtkomliga resurser när
det gäller att befrämja sina egna idéer.
Naturligtvis kan det också gälla det
parti, som här åsyftas och som alltså är
första kammarens största. Men jag viil
med glädje och tillfredsställelse konstatera,
att dessa partitaktiska synpunkter
ingalunda har präglat konstitutionsutskottets
överväganden i denna fråga,
utan rent sakliga synpunkter.

Jag erkänner gärna att visst kan man
rikta kritik mot första kammaren, en
kritik som på en del punkter är berättigad.
Detta gäller t. ex. då man säger
att första kammaren inte längre spelar
samma roll som en den lugna besinningens
broms gent emot oöverlagda
och förhastade beslut av medkammaren.
Detta framhåller folkpartiet i sin motivering,
och jag kan inte neka till att
det ligger åtskilligt i detta omdöme.
Man kan nämligen svårligen erinra sig
att andra kammaren under de gångna
årtiondena har skenat i väg och fattat
några ovederhäftiga eller ohållbara beslut,
varvid första kammaren har behövt
fungera som ett slags broms.

Det är riktigt, som det står i folkpartimotionen,
att hela det mentala läget
ur politisk synpunkt präglas av sådan
balans i vår tid, att man svårligen behöver
räkna med sådana nyckfulla kastningar,
som det är nödvändigt att första
kammaren reglerar och griper in emot.
Nu vet jag att den replik som man kan
vänta, när man gör detta erkännande,
kommer att lyda: Men om inte första
kammaren längre fungerar som en konservativ
garanti, varför skall vi då behålla
den? Om den mer och mer blir
demokratiserad och radikal, får vi i
bästa fall två andra kammare, och detta
är dyrbart, onödigt och arbetshindrande,
och det försvårar uppgiften för
Kungl. Maj:t vid regeringsbildningar genom
den s. k. eftersläpningen. Det kan
finnas en meningsriktning i första kam -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

maren som dominerar mer än den för
tillfället kanske gör ute bland folket.

Gentemot denna invändning vill jag
genmäla, utan att släppa till mitt hjärta
helt och hållet när det gäller att försvara
första kammaren: Det är klart att
vi kan reda oss även utan den, om det
skulle gälla i en framtid. Men jag anser
ändå att en första kammare kan, på ett
annat sätt än genom att endast vara en
sådan där allmänt konserverande inrättning,
fylla en uppgift i lagstiftningen.
Vi menar nämligen i utskottet att
genom det indirekta valsättet kan den
begränsade valmanskåren göra ett urval
av kandidater till första kammaren
med speciella kvalifikationer. Det finns
många medborgare som, utan att delta
i det dagspolitiska, jag höll på att säga
grovarbetet, samtidigt som de har sin
bestämda politiska uppfattning ändå
kan vara synnerligen värdefulla representanter
på ledande platser inom folkrörelserna,
inom administrationen, folkbildningen,
rättsväsendet m. in. och
vilka det vore en verklig vinst att kunna
införliva med riksdagen.

Då kan man invända: Ja, men sådana
krafter finns redan i andra kammaren.
Det är mycket riktigt, men vi skall komma
ihåg att vid ett andrakammarval gäller
det alltid i främsta rummet att få
med just de människor, som i det dagspolitiska
arbetet är närmast engagerade.
Och när listorna sätts upp för ett andrakammarval
är det självfallet, att de olika
ekonomiska och sociala intressegrupperna
och yrkena söker se till, att de
blir representerade — jordbrukare, industriarbetare,
tjänstemän och andra.
Dessa kan inte då ta hänsyn till alla
övriga välkvalificerade krafter, som det
vore en vinst att få med i folkrepresentationen.

I folkpartiets motion om första kammarens
avskaffande nämnes det förslagsvis,
att man kunde tänka sig en utökning
av andra kammaren till 300 ledamöter,
och då menar motionärerna att
de speciella, kvalificerade krafter, som

Författningsfrågor.

eljest skulle fått plats i en första kammare,
på detta sätt kunde placeras i
andra. Ja, detta innebär till en början
ett upphävande av bostadsbandet, och
det skulle väl kunna gå för sig, även
om jag misstänker att bygderna inte är
förtjusta däröver. Dessutom är det mycket
osäkert om dessa speciella krafter,
som jag här sökt skissera, kan i någon
nämnvärd omfattning placeras i en sådan
utökad andra kammare.

För att ett ögonblick återgå till den
spärr mot förhastade beslut som första
kammaren tjänstgör som, så menar man,
att denna »broms» vid ett enkammarsystem
kunde arrangeras så, att man
hade upprepade s. k. läsningar, eller
man kunde, som i Finland, kräva kvalificerad
majoritet i kammaren, eller —
som man också antyder — man kunde
genom en folkomröstning få ett beslut
av denna enda kammare bekräftat.

Jag vill, herr talman, framför allt om
de första skälen, upprepade läsningar
och kvalificerad majoritet, säga att de
lider av det felet att de egentligen endast
är rent mekaniska åtgärder. De
personliga krafterna, det fria medverkandet
bör väl väga mer just genom
att det är de så att säga levande personligheterna,
som i representationen
kan berika överläggningarna med speciell
sakkunskap.

Jag skall sluta med några allmänna
synpunkter. Radikala riktningar, burna
av en verklig framåtanda, brukar sätta
in sin kritik mot de verkliga hindren
för en framstegsvänlig politik. Jag erkänner
gärna att ett sådant hinder har
ju första kammaren varit en gång. Jag
har ju varit med så pass länge, sedan
1912, att jag minns den tiden då första
kammaren verkligen var ett tillhåll, inte
bara för grevar och baroner — vilket
i och för sig inte behöver vara något
fel — men över huvud taget för representanter
för vad man på den tiden
kallade »de 10 000 övre». Då riktade vi
våldsamma men berättigade angrepp
mot första kammaren, men nu frågar

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

jag ivrarna för första kammarens avskaffande:
Kan någon på fullt allvar
säga, att den är en sådan reaktionens
högborg i dag? Vad är det, ärade motionärer,
för viktiga reformer under de
senaste 30 å 40 åren, som har förhindrats
av första kammaren, som alltså
borde kunna utlösa något slags folkvrede
eller missnöje hos allmänheten?
Jag vill säga, att om det sutte en första
kammare med en reaktionär majoritet
vore attacken mera begriplig och befogad.
Nu inträffar i stället det märkliga,
att ett moderat liberalt parti, som
i alla fall inte ens är enigt i denna fråga,
gör en framstöt mot en första kammare,
där en radikalare majoritet är tillfinnandes.
Man dristar sig då att fråga:
Var finns då den radikala framåtandan?

Nu har ju motionärerna också ondgjort
sig över den opinionsmässiga eftersläpningen
genom den åttaåriga mandattiden.
Jag kan yppa här inför kammaren,
att jag hörde till dem som först
ville att även frågan om en viss begränsning
av mandattiden borde tagas
under omprövning. Att den i alla fall
bör vara längre än för andra kammaren
är ju uppenbart, om den över huvud
taget skall fylla sin uppgift att ge någon
nyanserad bild av de skiftande meningar
som under åren rör sig hos ett folk.

Om de partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram, varom utskottet
enats, behöver jag ej orda. Vi menar
visst inte, att allt »är bra som det är».
Vi har pekat på flera olägenheter, och
en utredning kanske finner ännu flera,
som den bör kunna vara oförhindrad
att ta under omprövning. Men det skall
vi komma ihåg och hålla fast vid, att
genom att vi i dag i princip genomför
ett konsultativt referendum, vilket jag
hoppas, ger vi därmed svenska folket
ett nytt instrument för att säga sin mening
även om vår författning. Det är
möjligt att detta referendum kan ge utslag,
som vi inte har räknat med. Men
vi vågar säga att Sveriges sociala och
kulturella standard visar, att vi för när -

varande äger en författning, som åt
svensk lagstiftning har givit det typiska
drag av både lugn besinning och kraftig
reformvilja, som präglar dagens
Sverige.

Dagens viktigaste beslut blir därför,
menar jag, i folkomröstningsfrågan. Må
vi då låta allas våra begränsade partisynpunkter
träda åt sidan och på den
punkten i enighet fatta detta beslut i
förtroende till folket och till demokratiens
ytterligare befästande!

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SEHLSTEDT (s): Herr talman!
Konstitutionsutskottet föredrar i regel
— och jag tycker att dess ärade ordförande
gav uttryck därför — att vara
sist i trossen framför att vara först i
kulregnet.

Utskottet företar sig inte mer än vad
nöden, jag höll på att säga den gröna
nöden, bjuder. Dess utlåtande är ett
nödtorftigt underbud och kan närmast
tas som ett uttryck för en eftersläpande
mognadsprocess. En del av vad utskottet
redan tidigare skickat under bordet
har det i dag plockat fram som rökoffer
för att värja sig mot motionärer av
skilda kategorier.

Utskottet har sålunda inte kommit
överens med någon om något. Utskottet
begär en folkomröstning av det slag,
som ingen motionär har velat. För ett
år sedan vid denna tidpunkt ville utskottet
ingenting i den vägen. Utskottet
begär nu förslag om definitivt valsystem,
utan att i varje fall någon motionär
har yrkat på det och under andra
villkor än dem som framförts i högerns
och folkpartiets motioner.

Utskottet begär vidare utredning om
partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram, berörande, som det heter,
första kammarens sammansättning,
ställning och funktion, medan denna
problemställning egentligen bara är en
del av det frågekomplex, som berör första
kammarens status. Motionerna som

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

rör första kammaren har, som ni vet,
skjutit in sig på enkammarsystemet,
som har förts fram i blickpunkten. Utskottet
vill alltså ha beslut på sådant
som ingen egentligen har begärt beslut
om och avstyrker med något undantag
vad samtliga motioner velat aktualisera.

Denna begränsade form av nytänd
självverksamhet, som utskottet sålunda
lagt i dagen, får väl förmodligen uppfattas
som följderna av det tryck som
årets författningsinotionerande kan
misstänkas ha åstadkommit. Vissa meningar
har — och det illustrerar bilden
av utskottet på sista trossen — sakta
och motsträvigt mognat hos utskottet.
Nu är man villig att se över första
kammarens status, till och med fördelningen
av utskottsplatserna. När den
frågan motionsvägen fördes fram för
några år sedan, avstyrkte naturligtvis
utskottet.

I år har ingen av motionärerna kommit
på den befängda idéen att särskilt
utbedja sig en så charmerande välvilja,
men då passar utskottet på, och
man sträcker sig till och med så långt
att man vill ha en översyn av sådant
som närmast kan hänföras till området
för modern rationalism och som såvitt
jag förstår borde kunna ordnas utan
att riksdagen skriver till Kungl. Maj:t
och begär särskild utredning. Måste
man verkligen, frågar jag, ha en utredning
kring frågan, huruvida den ena
kammaren kan påropa ett ärende medan
den andra påropar ett annat ärende?
Måste man verkligen studera den
historiska effekten av att herr Sköld
passar sina ärenden i den ena kammaren
medan herr Sträng eller något annat
statsråd passar sina ärenden i medkammaren
för att undvika kollisioner?
Det lustiga är faktiskt — och det har
till och med skett i dag, av för mig
outgrundlig anledning — att när båda
kamrarna kommer i otakt därför att
urvalet av presumtiva talare är mindre
i första kammaren och när första kammaren
drar ifrån andra, så uppstår den

Författningsfrågor.

rationella situation som riksdagen anbefalles
skriva till Kungl. Maj:t om. Det
är helt enkelt storartat i sin historiska
framsynthet.

Detta var alltså en punkt på vilken
utskottet nu sent omsider tänker djupsinnigt
och radikalt. En annan punkt
är, som jag nämnde, folkomröstningen,
där förra årets enligt min mening befogade
kallsinnighet nu efterträtts av en
mera frisk syn i utskottets uppfattning.
Även om det är en god regel att antingen
avstyrka motioner, neutralisera
dem eller förkorta deras perspektiv till
rena rumphuggningen, finner åtminstone
jag att upplösningen den här gången
representerar en sällsam brottning
mellan det som rör sig i den allmänna
diskussionen och det som utskottet
gissningsvis förmodar sysselsätter den
allmänna opinionen.

Jag medger gärna att opinionen —
och iidbb var herr Hallén inne på —
ingalunda kastat sig ut i reformkrav
med den iver och den lidelse som karakteriserade
dess medverkan vid det
stora demokratiska genombrottet. Det
föregicks av opinionens utomordentliga
engagemang. Och det var naturligt.
Då stod striden om medborgarinflytandet
som princip. Men de praktiska arbetsformerna
kan inte alla gånger intressera
den bredare allmänheten eller
väcka dess lidelse, och vad det nu gäller
är ju närmast parlamentarismens
praktiska arbetsformer. Även de kan
engagera opinionen mer eller mindre
— jag tänker bland annat på folkomröstningen
—• men lidelserna är inte
så särskilt utvecklade, rösterna är inte
så hårda och klangfulla som de var i
författningsdebatten 1918—1921, och
den breda opinionen engagerar sig
inte med samma iver som förr. Jag
tror inte att detta skall tolkas som om
opinionen vore likgiltig.

Den är å andra sidan så medveten
om de möjligheter demokratien erbjuder,
att den kanske inte känner något
behov att direkt engagera sig som

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

förr. Det är naturligt att politiker och
statsvetare, som uppehåller sig i parlamentarismens
atmosfär, känner starkare
behov att driva på och att engagera
sig för reformer som syftar till
att hålla parlamentarismen i nivå med
själva tidsutvecklingen. Författningen
är väl ändå inte, herr Hallén, så grundligt
bottenfrusen att den inte kan bogseras
som ett följsamt redskap till gagn
för den demokrati som den ju egentligen
avser att tjäna!

Jag har för egen del det intrycket,
att den nuvarande författningen representerar
ett helhetsverk, som är bundet
av en inre logik utifrån de föreställningar
om parlamentarismens arbetsformer
och demokratiens innehåll som
karakteriserade tänkesätten i skarven
mellan tio- och tjugutalen. Den representerar
sin tids framsynthet, även om
den föddes under mycket stor vånda.
Olikheterna i författningen melläni då
och nu är tecknet på hur man sökt nå
en anpassning till den utveckling i demokratiens
tänkesätt som bar ägt rum.
Jag erinrar här bara om rösträtts- och
valbarhetsbestämmelsernas modernisering.

Författningsreformen har med andra
ord reformerats inom den ram som
fastställdes för omkring tre decennier
sedan. De parlamentariska uttrycksformerna
har inte nämnvärt förändrats under
den tiden. Men det är väl ändå uppenbart
att utvecklingen trots reformerna
av reformen under hand tillskjuter
nya och till och med ganska elementära
begreppsbildningar kring frågan om
demokratiens verkningsformer, och varför?
Ja, jag skulle i koncentrat endast
vilja formulera svaret — som ju samtidigt
är en förklaring till vårt yrkande
om en allmän författningsrevision —
på så sätt, att parlamentarismens arbetsformer
och verkningskraft måste få
en helt annan innebörd och möjliggöra
nya uttrycksformer i ett samhälle, som
i sin expansiva kraft bryter allt djupare
in på allt vidare områden, än i ett .sam -

hälle, där man ännu brottas om medborgarinflytandet
över huvud taget och
om vidden av det ansvar samhället bör
ha för sina medborgare.

I den mån medborgarinflytandet öppnar
vägen till ett ständigt vidgat medborgaransvar
och till en ständigt vidgad
kommunikation mellan samhällets
åtgärder på skilda områden å ena sidan
och medborgarnas möjligheter att påverka
detta skeende å andra sidan, så
är det naturligt att kommunikationslederna
— om jag nu skall använda det
uttrycket — också måste värderas mot
denna bakgrund. Och kommunikationslederna
representeras strängt taget av
den parlamentariska formen och det
sätt, på vilket den förkortar avståndet
mellan dem som träffar avgörandena
och dem som utdelar fullmakterna.

Med den utgångspunkten är, herr
Hallén, utskottets utlåtande löst i köttet,
fritt från perspektiv, mättat av snåla
spekulationer kring begränsade målsättningar.
Dess avledningsmanöver
skjuter för dagen undan problemen.
Utskottet föredrar delreformer eller
strängt taget kanske bara en delreform,
nämligen den rådgivande folkomröstningen,
liksom också reservanterna föredrar
att skjuta in sig på en lösning i
taget. Det senare är enligt min mening
alldeles oförenligt med de önskemål
folkpartireservanterna företräder, eftersom
deras reservation också upptar kravet
på en utredning av enkammarsystemet.
Men den begär samtidigt beslutande
folkomröstning, med förbiseende
av det faktum att riksdagens kompetens
är beroende av folkomröstningsinstitutets
och därför rimligen inte kan
särskiljas i diskussionen.

Utskottet tycks inte ha någon annan
mening om behovet av en allmän författningsrevision,
d. v. s. det gäller ju
närmast en utredning, än att utskottet
inte gärna vill mogna för handling förrän
opinionen mognat för en liknande
process — herr Hallén var inne på den
saken i sitt anförande. Utskottet skju -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

ter sålunda en förment likgiltighet utanför
riksdagshuset framför sig. Det är en
ursäktande omskrivning för att man
inte vill se några initiativ tagna och en
aktningsfull begäran om att få vistas på
släpvagnen. Något initiativ vill utskottet
inte ta på grundval av motionen om en
allmän, revision. Utskottet ikläder sig
frivilligt rollen av att gå omkring med
förbundna ögon och vaddsuddar i öronen.
Utskottet medger inte ens att det
kan föreligga en viss korrespondens
mellan å ena sidan den sociala utvecklingen,
samhällets centrala position på
de flesta av livets områden, och å andra
sidan de parlamentariska former vilka
tillskapar allt detta.

Jag är fullt medveten om allvaret i
att förändra de konstitutionella formerna,
men jag är ännu mer medveten
om det allvarliga i att göra ett litet ingrepp
här och ett litet ingrepp där utan
att detta grundar sig på en helhetsöverblick,
som avgör ingreppens verkan
i förhållande till varandra.

Av det sagda framgår kanske, herr
Hallén, att jag inte är särskilt förälskad
i utskottets försiktiga undanmanöver. Å
andra sidan har jag inte heller någon
överdriven, känsla för reservationerna.
De laborerar med ungefär samma metodik,
även om förslagen här har en
avsevärt längre gående verkan än vad
utskottet avser. Folkpartireservationen
i fråga om folkomröstningen bygger,
liksom också högerns, på principen om
ett slags parlamentarisk decentralisation
som frånkänner riksdagen beslutanderätten
i en lång rad avgörande sammanhang.
Den gör halvt om halvt riksdagen
till ett musealt föremål, vågar jag
säga — men reservanterna kanske själva
tycker att riksdagen är värd att försättas
i den situationen.

Det är ganska självklart att man söker
efter grunden till en sådan förvandling
av både högerns och folkpartiets
parlamentariska motivkretsar. Är det
verkligen intresset för det medborgerliga
inflytandets vidgade verkningsom -

Författningsfrågor.

råde som står i förgrunden? Eller kan
man inte möjligen få lov att misstänka
— intill visshet — att den förändrade
uppfattningen om parlamentarismens
arbetsformer snarare är ett uttryck för
viljan att på de nya vägarna söka kompensera
det minskade politiska inflytandet?
Själva urvalet av de frågor, som
skulle underställas beslutande folkomröstningar,
tyder på att man hoppas få
större framgång den vägen än på den
väg som går över riksdagshuset. Att få
ut både lagfrågor, anslagsfrågor och
frågor om utgiftsökningar till folkomröstning
är, såvitt jag förstår, den
rena och oförfalskade spekulationen i
den stämningsmättade folkopinionens
gracer.

Tanken har för övrigt motiverats med
lättheten för opinionen att ta ställning
över partigränserna till för sig starkt
avskilda frågor. Det skulle såvitt jag
förstår göra drivandet av en sammanhängande
politisk linje definitivt omöjligt
för dem som i riksdagen erhållit
sin majoritet just därför att de presenterat
en helhetslinje som tilltalat folkopinionen
i ett allmänt val.

Folkomröstningen skulle under sådana
former bli ett behagligt hemvist
för de politiska opportunister av speciella
kvaliteter som kammardebatterna
alltför ofta låter oss stifta bekantskap
med. Det är ingen tröst att veta att anhängarna
av den s. k. beslutande folkomröstningen
bedyrar att endast de
stora och verkligt viktiga frågorna
skulle gå ut till omröstning. Ibland råder
det starkt delade meningar just om
vad som har denna utomordentliga betydelse.

Om man behandlar frågan om folkomröstningen
för sig och frågan om
valsättet för sig på det sätt utskottet
gjort och skjuter undan frågan om enkammarsystemet,
får man partiella lösningar
som måhända, med nöd och
näppe, kan stå sig så länge parlamentarismens
arbetsformer får förbli ett
knåparbete utan sammanhang. Vi har

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

begärt en allmän översyn för att författningens
hela inre logiska sammanhang
skall kunna bearbetas som den
helhet den är nu.

Jag vågar nästan tro, att frågan om
första kammaren i längden inte kan
inskränkas till projektet om det nuvarande
arbetssättet. Dess verkliga uppgift
i folkrepresentationen bör kunna
ställas under omprövning, varvid man
blir i tillfälle att noggrant begrunda
denna uppgift. Praktiskt taget alla rationalitets-
och effektivitetskrav talar
för enkammarsystemet. Till de problem,
som enligt min mening tarvar en särskild
bedömning, hör i vilken mån de
ursprungliga motiven för tvåkammarsystemet
—• hänsyn till kontinuiteten
i hela vår demokratiska utveckling —
fortfarande äger bestånd. Dit hör onekligen
också frågan vilka av fördelarna
med det nuvarande systemet som kan
inarbetas i ett enkammarsystem. Även
enkammarsystemet, såsom det tillämpas
på skilda håll, har av ganska naturliga
skäl inte kunnat frigöra sig från
det skydd minoriteterna anses behöva
mot en alltför godtycklig utveckling. I
själva verket utgör eftersläpningen i
första kammaren ett skydd för den förändring
i folkrepresentationens politiska
sammansättning som ett andrakammarval
kan skapa. Skyddet är måhända
i de olika fallen av enkammarsystem
inte fullt jämförbart. Men det existerar
som en kontroversiell företeelse, liksom
också folkomröstningsinstitutet i grund
och botten genom sina bestämmelser
om förutsättningarna för att en folkomröstning
skall kunna äga rum på samma
punkt representerar vissa motsättningar.

Som motionärerna ser saken, intar
enkammarsystemet en nyckelposition
i de författningsmässiga sammanhang
som nu diskuteras. En översyn av frågorna
om enkammarsystem, en enkammarriksdags
kompetens och de grunder,
på vilka den skall sammansättas,
tvingar till nytt bedömande av de öv -

riga författningsmässiga delproblemen.
Med de många utbud, som nu finns på
marknaden, vore det rimligt att låta en
utredning arbeta med hela frågekomplexet,
med andra ord att skicka alltsammans
till vad som i vissa tidningar
betecknats som den socialdemokratiska
sumpen.

Att vi i detta sammanhang också har
aktualiserat frågan om majoritetsval
har på många håll avfärdats som ett
ganska ovidkommande inslag i problemställningarna.
Vi vet inte här i landet
vad majoritetsvalen skulle innebära,
eftersom vi aldrig har gjort oss besvär
med att penetrera deras verkningar
med utgångspunkt från geografiska, befolkningsmässiga
eller andra synpunkter.
Jag tror på goda grunder att en diskussion,
som på detta sätt utvidgades
till att omfatta valsystemet i dess helhet,
skulle ge andra och nyttigare perspektiv
än dem som nu fångats in inom
ramen för diskussionen om proportionalismen.

Det statiska proportionalistiska tänkandet
har ur diskussionen om valsättet
mer och mer uteslutit alla andra
motiv än dem, som hör samman med
metodens rättvisegrad. Det har blivit
både högerns och folkpartiets avgörande
ambition att kräva lika rätt för varje
röst — vilket i och för sig kanske är
en omöjlighet. I år har de återkommit
med sina förslag om tilläggs- eller riksmandat.
Det är det proportionella kineseriets
höjdpunkt. Men de fastnar ändå
i den form av orättvisa, som de så gärna
vill ha bestående för de nya småpartier
som eventuellt skulle dyka upp.
Så som förslagen presenterats i motionerna
skulle vi här stå inför det enligt
min mening utomordentligt säregna förhållandet
att man i vallagen rent av
skulle utfärda mandatförbud för partier,
som inte har fått något mandat
inom respektive krets.

Vid en penetration av problemen som
sammanhänger med majoritetsvalen
skulle den i regel ganska undanskymda

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

frågan om valets egentliga uppgift att
ange politisk tendens och vindriktning
få en annan betydelse än vad denna
sällsamma rättvisefilosofi medger.

Det skulle ha varit en nåd att stilla
hedja om att dessa frågor förutsättningslöst
får gå till sakkunnig bedömning
— jag upprepar förutsättningslös
eftersom man på vissa håll tydligen
uppfattar en positiv behandling
i dag nästan som ett löfte om att motionärernas
önskemål skall genomföras.
Tidsutvecklingen motiverar enligt vår
mening en allmän översyn av parlamentarismens
arbetsformer, ju förr
dess bättre, utan, de snåla begränsningar
som annars har gällt för den konstitutionella
debatten. Detta är också motivet,
herr talman, till att jag yrkar bifall
till motion nr 89 i andra kammaren av
herr Edberg m. fl.

Häri instämde fru Eriksson i Stockholm
(s).

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Det måste i och för sig betraktas som
någonting mycket glädjande att riksdagen,
liksom för kort tid sedan konstitutionsutskottet,
har fått ett tillfälle att
göra en översyn över vår konstitutionella
rätt och ta ställning till några av
de problem, som framför allt har aktualiserats
genom de väckta motionerna.
Det är ju ett aktstycke på över 60 sidor
som här ligger till kammarens begrundande.

Ehuru en hel del av dessa frågor otvivelaktigt
hänger ihop med varandra
finns det i varje fall en, som med fördel
skulle kunna behandlas särskilt.
Det är frågan om en eventuell reform
av valsättet. Jag skall därför, herr talman,
i detta anförande avstå från att
komma in på några särskilda synpunkter
beträffande en mera definitiv valordning
eller den reform av valsättet,
som har föreslagits i reservationerna.
Dessa frågor hör nämligen till de mera
närliggande problemen, och de kan ut -

Författningsfrågor.

skiljas från de övriga. Jag tror att debatten
skulle vinna i klarhet och koncentration
om man i ett särskilt avsnitt
senare under dagen toge upp dessa viktiga
frågor till överläggning.

Jag skall gärna instämma med den
föregående ärade talaren att resultatet
av den allmänna överblick, som konstitutionsutskottet
här företagit rörande
olika författningsspörsmål, inte är så
överväldigande. Jag skall dock notera
att det i vissa punkter ändå rör sig. I
vissa avseenden har konstitutionsutskottet
för första gången gjort ganska anmärkningsvärda
medgivanden på grundval
av -— som det förefaller —- den debatt
som påbörjats av motionärerna.
Jag skall tillåta mig att först beröra det
spörsmål som den föregående ärade
talaren var inne på och som han särskilt
har aktualiserat genom sin motion
här i kammaren. Det gäller frågan
om en allmän författningsrevision.

Jag vill inte alls dölja att det finns
mycket som talar för de allmänna synpunkter
på en mera genomgripande revision
av den konstitutionella rätten
som uttalats av herrar Edberg och Sehlstedt
samt deras medmotionärer. Det är
nu ganska länge sedan vi här i riksdagen
hade en mera vittsyftande debatt
om de konstitutionella frågorna — jag
bortser då alldeles ifrån diskussionen
om tryckfriheten, där vi för några år
sedan antog en helt ny grundlag. De
övriga problemen har endast styckevis
blivit diskuterade i riksdagen, och
denna tanke med partiella reformer
föresvävar fortfarande konstitutionsutskottet.
Det ligger självfallet en viss
kontinuitet i dess betraktelsesätt på hithörande
frågor, och även på vårt håll
har vi i en mening anslutit oss till
denna tankegång.

Om man nu skall vidtaga en allmän
översyn av de författningsrättsliga
spörsmålen så är det emellertid uppenbart,
att man i olika punkter måste ha
någon särskild mening om frågorna. Av
herr Sehlstedts anförande tycker jag

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

mig finna att han i dag är betydligt
klarare i en så väsentlig och central
fråga som enkammarsystemet. Hans
ståndpunkt var inte så klar i motionen
eller i den radiodebatt, som förevarit i
denna fråga, och ändringen härvidlag
är en sak som jag ber att få notera med
tillfredsställelse. När man läste motionen
hade man nog det intrycket, att
motionärerna själva inte var riktigt på
det klara med hur de ville ha det. Jag
tycker att det vittnar om en övertro på
det svenska utredningsväsendets förmåga
att fixera den enskilda människans
ståndpunkter om man säger, att i
en sådan central fråga skall först utredningsresultatet
ge vid handen vad man
syftar till. Man måste nog från början
ha en viss riktlinje för sitt tänkande,
en viss hållpunkt för själva debatten.
Man måste nog säga att man syftar till
någonting bestämt. Om utredningen sedan
mot förmodan skulle ge till resultat
att det inte går att genomföra den
eller den reformen, då kan man naturligtvis
stanna inför någonting annat,
då kan man gå försiktigare fram.

Det som antagligen var avgörande
för utskottets ställningstagande här var
nog att det från motionärernas sida
denna gång saknades mera bestämda
anvisningar om hur man skulle förfara.
I detta fall är vi reservanter överens
med utskottsmajoriteten.

Härtill kommer också en annan synpunkt
som varit mera väsentlig när det
gällt att taga ställning till motionärernas
förslag: om man stoppar in alla
tänkbara författningsfrågor i en enda
säck, löper man därmed den risken att
man inte får resultat på mycket lång
tid i någon enda utav dessa frågor. Åtminstone
ett slag föreföll det mig som
om detta varit avsikten med herr Sehlstedts
förslag. Skulle det ha kunnat accepteras,
borde det ha formulerats på
ett sådant sätt att man kunnat åstadkomma
en tidtabell för de olika reformerna
efter angelägenhetsgraden. Endast
under de förutsättningarna kunde

man ha godkänt detta förslag, som i
och för sig för mig inte framstår som
någonting alldeles orimligt, i synnerhet
som jag själv har varit inne på en tanke
som visserligen är likartad denna men
ändå ganska väsensskild, nämligen om
vi inte i vårt land skulle inrätta en allmän
grundlagskommission, som tid efter
annan skulle taga upp delarna utav
våra grundlagar till övervägande och
framkomma med förslag. Denna kommission
skulle överleva riksdagarna,
vilket konstitutionsutskottet ju av formella
skäl inte är i stånd att göra, och
den skulle kunna ta ställning till de
olika, onekligen rätt ålderdomliga delarna
utav vår författning sådan den
framträder i våra grundlagar. Jag tror,
att den formen av kontinuerlig översyn
som skulle resultera i fortlöpande framlagda
förslag alltjämt är någonting att
tänka på. Jag har för min personliga
del inte heller släppt denna tanke, även
om jag inte lyckats vinna någon sympati
för den inom utskottet.

Efter vad jag nu anfört, kommer jag
in på frågan om folkomröstningen.
Konstitutionsutskottets ärade ordförande
framhöll, att utskottet här hade enat
sig om en framstöt till förmån för en
rådgivande folkomröstning. Jag skulle
ha varit mycket glad om jag kunde instämma
i de slutord som herr Hallén
här gjorde till sina i sitt anförande,
nämligen att man på detta område
verkligen kommer med ett bärande reformförslag,
som har någon utsikt att
medföra en förbättring av nuvarande
förhållanden. Jag vill minnas, att utskottets
ärade ordförande under överläggningarna
inom utskottet var inne
på en tanke som jag för min del livligt
understödde, nämligen att man skulle
kunna bryta ut frågan om den rådgivande
folkomröstningen och verkligen
åstadkomma en skrivning, som skulle
kunna vara samlande. Jag tror nämligen,
att när det gäller sådana här spörsmål
liksom stora socialreformer är det
mycket angeläget att få den bredast

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

möjliga förankring hos riksdagen och
hos folket. Det är den enda säkra garantien
för värdet av reformerna.

Jag har den uppfattningen att den
rådgivande folkomröstningen skulle
vara mogen för en revision. Det skulle
kunna skapas möjligheter att på ett lättare
sätt än som nu är fallet på grund
av våra nuvarande författningar åstadkomma
en konsultativ folkomröstning.
Emellertid har konstitutionsutskottet
omöjliggjort denna enighet i en enligt
vår uppfattning så vital fråga genom
att på sid. 17 i utlåtandet infoga följande
mening: »Det bör emellertid särskilt
prövas om det antal ledamöter i
vardera kammaren 0/3) som enligt
kommittéförslaget skall äga rätt att påkalla
omröstning kan vara tillräckligt.»
Vad innebär, herr talman, detta? Ja,
det innebär i själva verket, att den reform,
man på detta område planerar,
blir en skenreform, ty skall man inte
ha en bättre minoritetsgaranti än utskottsmajoriteten
här uppenbarligen
tycks förutsätta, kommer det att bli
ganska svårt att få en folkomröstning
till stånd. Frågan är om det innebär någon
väsentlig förbättring av nu gällande
rätt. Det är med anledning av dessa
tankegångar, som återfinnes i utskottsmajoritetens
skrivning, som vi omöjligen
kunnat vara med om detta förslag.
Här hade emellertid funnits en möjlighet
till samlande lösning. Jag beklagar,
att man har försuttit detta tillfälle.

Jag skall gärna medge, att jag tidigare
från denna talarstol givit uttryck
åt viss tveksamhet i en helt annan fråga,
nämligen den som rör en avgörande,
en decisiv folkomröstning. Jag skall ärligt
tillstå, att det kan resas vissa betänkligheter
mot en sådan anordning.
Så till vida sammanhänger emellertid
denna fråga med den som har aktualiserats
i folkpartimotionerna: frågan

om en revision av tvåkammarsystemet i
riktning mot ett enkammarsystem. Den
avgörande folkomröstningen ansluter
sig på ett naturligt sätt till införandet

Författningsfrågor.

av en enda nationalförsamling. Den decisiva
folkomröstningen blir ett naturligt
komplement till de avgöranden
som träffas i denna enda kammare. Jag
tror emellertid ändå inte, att man behöver
tveka inför de ganska blygsamma
anspråk som har rests av reservanterna,
om man verkligen tänker igenom frågan
om den avgörande folkomröstningen.
Det behövde väl knappast vara någon
meningsskiljaktighet i frågor som
berör grundlagarna. Skall man försöka
exemplifiera vilka frågor som skulle
kunna bli föremål för decisiv folkomröstning
— ett förfarande som skulle
betraktas mera såsom undantag — kan
man t. ex. ange spörsmålet: »är ni villiga
att genomföra en social reform,
även om det skulle ske med betydande
ekonomiska uppoffringar för er själva?»
— för att nu ta ett aktuellt och
närliggande exempel.

Jag har som sagt förståelse för att en
större tveksamhet råder inför ett genomförande
av ett sådant förslag inom
ramen för nuvarande författning, men
jag kan däremot omöjligen förstå att
det skall finnas några betänkligheter
mot den rådgivande folkomröstningen,
vilken, såsom tidigare har påpekats i
kammaren, i realiteten måste bli avgörande
och som har skisserats av reservanterna
i folkomröstningskommittén.

Jag kommer så, herr talman, till frågan
om enkammarsystemet. Jag är en
av de icke alltför många som bekänner
sig vara övertygade anhängare av ett
enkammarsystem. Det är en uppfattning
som inte alls är ny hos mig, den
har varit grundlagd länge, och jag liar
stärkts i denna min uppfattning under
de år då jag har tillhört riksdagen. De
skäl som har varit vägledande för mig
är redovisade i motionen, och jag skall
ingalunda upprepa dem alla.

När man studerar 1800-talets historia,
särskilt i den del som berör författningsreformerna
under århundradets
tidigare del, frapperas man av hur
många som redan då var anhängare av

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

denna tanke. Det förefaller som om
det i mångt och mycket var tillfälligheter
som spelade in när man kom till
det resultat på 1860-talet som ledde till
den nuvarande representationsformen
med ett tvåkammarsystem. Men de
grundläggande förutsättningarna för ett
tvåkammarsystem, sådana de skisserades
av Louis De Geer i några berömda
formuleringar, existerar ju inte längre.
Ingen av oss här närvarande är beredd
att säga, att börden eller rikedomen
skall utgöra någon särskild förutsättning
för bedömande av de politiska
spörsmålen, men det var huvudförutsättningen
för tillskapandet av en första
kammare enligt De Geers förslag.
När nu huvudmotiveringen har försvunnit
liksom olikheten i karaktär
mellan kamrarna så småningom genom
av riksdagen vidtagna partiella reformer
har försvunnit, vad återstår då av
motiveringen för bibehållande av tvåkammarsystemet?
Ja, det finns fortfarande
de som gör gällande att det existerar
någon sorls karaktärsskillnad
mellan kamrarna, så att man genom
någon märkvärdig analys skulle kunna
utreda, att det finns någon olikhet mellan
en ledamot av andra kammaren
och en ledamot av första kammaren.
Jag trotsar någon här närvarande att
kunna göra en sådan bestämning av en
människas utseende eller själsegenskaper
att han kan säga, att det är en specifik
förstakammartyp. Likheterna är
ju i stället påfallande. Många gånger är
det rena tillfälligheter som avgör huruvida
den för samhällsfrågor intresserade
medborgare, som har förutsättningar
och intresse att vara folkrepresentant,
så småningom hamnar i första
eller andra kammaren. Denna karaktärsskillnad
är ju utplånad.

Åldern utgör inte längre någon väsentlig
skillnad. Jag vill minnas att jag
nyligen såg en statistisk uppgift, att medelåldern
i första kammaren är fem år
högre än i den andra. Jag vägrar att tro,
att dessa femtioåttaåringar represente -

rar ett högre mått av sakkunskap, erfarenhet
och omdöme än femtiotvåeller
femtiotreåringarna. Det lär väl
knappast finnas några biologiska skillnader.

När nu likheterna blir så stora som
de i själva verket är, behöver vi då ha
kvar detta system? Behöver vi, såsom
det många gånger sagts och som vi säkerligen
får höra här i debatten, ha
kvar denna konservativa garanti, denna
hämsko på besluten, som har tillkommit
emedan man var rädd för att en
enda kammare skulle vara så omogen
och så förhastad i sina avgöranden, att
den behövde denna särskilda broms?
Jag noterade med tillfredsställelse, att
utskottets ärade ordförande inte heller
tycktes tillmäta dessa synpunkter något
avgörande inflytande, men jag skulle
vilja fråga honom vad det blir kvar.
Finns det i själva verket kvar så mycket
som motiverar bibehållandet av ett
system som med åren blivit alltmera
tungrott, otympligt och opraktiskt?

Herr ordföranden angav en synpunkt
som har ett visst värde och som jag
har tillåtit mig framföra i debatten,
nämligen att man genom det indirekta
valsystemet slipper den offentliga kandidaturen.
Det finns människor, som
skulle kunna tillföras folkrepresentationen
utan att besväras av detta som
ordföranden så riktigt karakteriserade
som grovarbete och som över huvud
taget inte passar för detta. Dessa kanske
man inte skulle få med om man inte
hade möjligheten till indirekta val. Jag
medger gärna att det finns en hel del av
värde i denna synpunkt, men jag måste
tillägga att jag tror att det skulle vara
mycket lätt att införa ett enkammarsystem,
där man just tillvaratoge dessa
i och för sig värdefulla och riktiga synpunkter.
I debatten har från vårt håll
framförts den tanken. Valsättet kommer
här faktiskt in som ett komplement till
dessa mera allmänna författningsfrågor.
Det kan också kopplas in på förstakammarfrågan.
Här ansluter sig vår redan

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

nu formulerade tanke om tilläggsmandat
med rikslistor. Det valsystemet skulle
ju kunna tillgodose just de synpunkter
som både jag och herr Hallén otvivelaktigt
anser vara värdefulla. Man skulle
på det sättet kunna få med dessa medborgare,
som inte gärna vill delta i valrörelsen,
ge hugg och ta hugg, som man
ju får vara med om så många gånger
i det politiska livet, vilket kanske inte
passar alla människor. Jag menar alltså
att det finns en möjlighet — och jag
är övertygad om att utredningen, om
den skulle ha kommit till stånd, skulle
ha givit belägg för det — att bevara det
värdefulla, som till äventyrs kan finnas
i tvåkammarssystemet.

Herr talman! Beträffande de förhastade
besluten skulle jag snarast vilja
, säga, att det med vår eftertänksamma
folkrepresentation väl inte finns någon
som helst risk för att det fattas beslut,
som behöver denna särskilda spärregel.
Jag skulle snarare vilja utandas en liten
suck i motsatt riktning. Jag tycker
nog att vi är alldeles för eftertänksamma,
alldeles för konservativa. Detta är
för övrigt någonting som präglar även
det största av våra politiska partier,
vilket i dag, som jag ser det, står som
kanske den främsta och mest effektiva
värnaren av de konservativa tänkesätten.
Jag tror ingalunda att ett enkammarsystem
skulle medföra denna upphetsning
hos svenska folkets representanter,
att de skulle fatta oöverlagda
beslut. Och skulle den risken finnas,
har man ju, som jag tidigare nämnde,
ett korrektiv i form av en avgörande
folkomröstning, där alltså folket ännu
en gång skulle få ge sin mening till
känna.

Vad beträffar denna tanke att man
skulle ha en eftersläpande opinion i
första kammaren, måste jag beteckna
ett sådant resonemang som den rena
metafysiken. Vad skall det över huvud
taget tjäna till att ha någon sorts buteljerad
och lätt lagrad opinion — låt mig
säga, för att ta dagens exempel, från år -

Författningsfrågor.

gång 1940, 1941 eller 1942 — som garanti
för att en mera allsidig folkmening
skulle komma till uttryck? Jag kan
inte förstå att det finns någonting av
värde i ett sådant tänkesätt. Jag är
övertygad om att denna tankegång med
stor kraft och talang kommer att utvecklas
även i fortsättningen av denna
debatt, men jag tror att man här rör sig
med spekulationer utan något egentligt
värde. Man vet vad man har, och man
tycker att det är bra; det är den verkliga
konservatismens argumentering för
bibehållandet av första kammaren.

Herr talman! Jag ser kanske inte i
främsta rummet frågan om ett införande
av enkammarsystemet såsom en
principiell fråga, även om jag inte tror
att vi alldeles kan göra oss urarva efter
1789 års idéer, där denna fråga spelade
en avgörande roll och där man finner
den bekante abbé de Sieyés’ formulering
om första kammaren. Han uttrycker
sig så, att om dess mening går emot
den direkt folkvalda kammarens är
den skadlig, om den har samma uppfattning
gör den inte någon nytta.

Någonting av princip kanske fortfarande
ligger kvar i varje fall i min inställning,
men den väsentliga motiveringen
är i alla fall den praktiska. Vi
kommer här in på ett område, som berör
det mest svårbemästrade av allt det
som riksdagen har att tå*ställning till,
nämligen dess egna arbetsformer. Jag
är övertygad om att en enda nationalförsamling
skulle innebära en förenkling
av riksdagsarbetet, samtidigt som
den skulle medföra en koncentration
av arbetet, och jag dristar mig också att
uttrycka den förmodan, att det skulle
vara möjligt att på det sättet åt vår
folkrepresentation återge något av den
stadga och det inflytande, som den rätteligen
förtjänar. Mer och mer klagar vi
ju både i och utanför riksdagen över
hur litet denna församling i själva verket
betyder. Jag tror, att mot bakgrunden
av det aktuella läget blir en koncentration
till ett enkammarsystem ett

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förf attningsf rågo r.

försök att mera liigga riksdagen i
tyngdpunkten och åt riksdagen skänka
den behörighet och det avgörande inflytande,
som enligt allmän demokratisk
uppfattning bör tillkomma densamma.

Till slut, herr talman, skall jag bara
vända mig mot en synpunkt som konstitutionsutskottets
ärade ordförande
gav uttryck åt. Han förmodade, att bakom
det resonemang, som herr Bergvall
och jag har framfört i vår motion,
skulle ligga några taktiska eller partipolitiska
spekulationer. Jag är visserligen
fullt medveten om att ingen av
oss blir riktigt trodd, när vi säger, att
detta betraktelsesätt är oss främmande.
Jag kan emellertid med hela den uppriktighet,
som jag har förmåga att ge
uttryck åt, säga, att för min del har det
ingalunda varit avgörande för att nu på
lång sikt kräva ett införande av ett
enkammarsystem, att första kammaren
för närvarande bär en socialdemokratisk
majoritet. Den meningsriktning
jag tillhör befinner sig nu — det lär
väl inte kunna bestridas —• på framryckning;
den kommer under den närmaste
tiden, såsom vi torde kunna
konstatera redan i höst, ganska snabbt
att vinna ett ökat inflytande i första
kammaren. Det skulle måhända snarast
kunna vara ett skäl för att vi på vårt
håll skulle vilja bibehålla första kammaren.
Jag kan emellertid försäkra
herr Hallén, att sådana synpunkter
ingalunda varit bestämmande. Jag utgår
nämligen från att om vi mot förmodan
ganska snart skulle införa ett
enkammarsystem, så skulle väl inte
maktfördelningen och maktbalansen
förändras så radikalt. Det parti, som
herr Hallén tillhör, kommer nog ännu
så länge under lång tid att vara tillförsäkrat
ett mycket avgörande inflytande.

Jag ber, herr talman, att efter en
som jag hoppas frivillig överenskommelse
med andra talare få återkomma
till den mera isolerade och näraliggande

frågan om valsystemet. Med stöd av
vad jag här yttrat skall jag tillåta mig
att i de berörda punkterna yrka bifall
till den reservation som under beteckningen
2) a) är fogad till utskottets utlåtande.

Herr ERICSSON i Näs (bf): Herr talman!
När man har fått en motion tillstyrkt
av konstitutionsutskottet kanske
man egentligen inte skulle begära ordet
för att säga någonting. Utom för
att uttrycka min tacksamhet och tillfredsställelse
över att motionen tillstyrkts
vill jag emellertid i detta sammanhang
gärna säga någonting i sak
om det som min motion innehåller.
Den gäller en utredning angående möjligheterna
till personval inom det proportionella
valsystemets ram. Jag har
tidigare här i riksdagen aktualiserat
frågan, men det har då inte visat sig
finnas något intresse för den från
konstitutionsutskottets sida.

När vi skall gå till val, upprättas
ju valsedlar av partiinstanserna. Den
som kommer först på valsedeln, blir
vald som nummer 1 och den som står
som nummer 2 blir vald närmast därefter
o. s. v. I realiteten är det alltså
partiinstanserna, som bestämmer vilka
personer som skall väljas. Det är i och
för sig kanske intet fel, men jag tycker
för min del att det vore riktigare ur
demokratisk synpunkt, om också folket
i val på något sätt finge ge uttryck
för vilka människor det anser bäst
ägnade att inom partiets ram representera
väljarna.

Jag tror inte att man bör resonera
på det sättet att man, om man gått igenom
partiinstansernas skärseld och
lyckats få en säker placering, behöver
vara rädd för att utsätta sig för ett bedömande
direkt av folket i val. För att
åstadkomma personval får vi ju här i
landet arbeta med flera valsedlar, med
flera olika första eller andra namn
o. s. v., vilket ger anledning till en del
icke önskvärda manipulationer när sed -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

larna skall konstrueras. Detta månglistsystem
kan också användas för att
kringgå folkets önskan, när partiledningarna
vill placera en eller annan
som de anser bättre skickad än vad
folket självt tycker. Vi har ju möjligheter
att av erfarenheterna i Finland
och Danmark, där olika metoder prövats,
se vilket av dessa system som
skulle kunna vara lämpligt för vår del
och kunna appliceras i vårt ordinarie
valsystem. Det kommer väl också att
undersökas i den föreslagna utredningen.

Det finns naturligtvis de, som säger,
att en av orsakerna till att man vill ha
majoritetsval i enmansvalkretsar är,
att man på det sättet får fram personval
på ett helt annat sätt än om man
använder proportionell valmetod. Det
ligger naturligtvis någonting i det, men
jag tror, att de som har förälskat sig i
eller beundrar det engelska systemet
•— det kan man nog göra med all rätt
— tar fel, om de menar, att man enbart
genom att ändra om valsystemet
till majoritetsval i enmansvalkretsar
skulle få fram något av den särskilda
mentalitet, som kommer till uttryck i
Englands politiska liv. Jag tror inte
man kan uppnå detta genom lagstiftning.
Man har i en del andra länder
försökt kopiera det engelska systemet.
Den grekiska regeringen vistades ju
under kriget i London och när den
kom hem införde man det engelska
systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar.
Ändå har man där en massa
småpartier, och kommunisterna liksom
högerextremisterna är överrepresenterade.
Det gick att införa det
engelska valsystemet men inte den
engelska mentaliteten.

I Irland och Australien har man proportionella
val men liksom i England
två huvudpartier. Det fungerar väl i
stort sett som ett tvåpartisystem, vilket
naturligtvis beror på att man fått
sina politiska traditioner från England.
Det har inte något att göra med

Författningsfrågor.

de lagar, efter vilka representanterna
skall väljas.

Detta är ju bara ett avsnitt av den
stora debatten här, men jag vill ha
det sagt till protokollet. I övrigt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
vad utskottet hemställt.

Herr EDBERG (s): Herr talman! Om
jag får börja med en tillspetsning kanske
jag kan säga, att när man studerar
det utskottsutlåtande i författningsfrågan,
som nu i riksdagens slutspurt ligger
på kammarens bord, är det inte utan
att man tycker sig se ett prov på konsten
att efter längsta möjliga betänketid
och med största möjliga uppbåd av ord
säga det minsta möjliga. Kammaren har
säkerligen lagt märke till att fylligheten
i ord, som gör utlåtandet om inte till
ett kompendium så dock till ett kalendarium
i statskunskap, helt hänför sig
till historiken. Utskottets egna aktuella
motiveringar utmärker sig för låt mig
säga en ordknapphet, som rätt väl harmonierar
med innehållet i klämmarna.

Och likväl rör det sig. Ingen hade
väl väntat att det utskott, som särskilt
känner sig kallat att slå vakt om kontinuiteten
i vårt statsliv, skulle komma
med några mer revolutionerande förslag.
Jag tror också att brådstörtade
ändringar inte skulle vara lyckliga —
demokratien är inte betjänt av tvära
kast. Den lugna, för att inte säga svala
atmosfär, som omgivit vår författningsdiskussion
sedan det demokratiska genombrottet
och det i stort sett effektiva
sätt, på vilket de konstitutionella formerna
verkat, har gjort det naturligt att
i varje fall mera genomgripande förändringar
föregås av noggranna överväganden.

Men lika väl som brådstörtade och
kanske svagt underbyggda förändringar
skulle kunna äventyra en sund demokratisk
utveckling, lika väl förefaller
det mig vara en fara om man stelnar
i former, som till följd av yttre betingelser
kanske överlevt sig själva. Jag

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

tror att vår demokrati mera än vad som
skett och sker bör aktge på sina arbetsformer
och ständigt hålla den frågan
levande, om dessa är riktigt anpassade
efter den faktiska och i oavlåtlig
förändring stadda samhällsutvecklingen.
Ingen kan ändå blunda för att
framför allt partiväsendets utveckling
brutit igenom den maktfördelningslära,
på vilken vår författning grundar sig.
Den tid är säkerligen oåterkalleligen
förbi — vilka som än innebar makten
— då ett regeringsuppbärande parti
inte följde sina män längre än till konseljsalens
dörr. Rågången mellan riksdagshus
och kanslihus är genombruten.

Och på samma sätt har den utjämning
som skett mellan kamrarna urholkat
den maktfördelningsteori, på vilket tvåkammarsystemet
en gång byggdes upp.
Utanför plenisalarna och utanför författningen
har organisationsväsendets
starka utveckling tillfört samhället nya
maktelement. Samtidigt har samhällsmekanismen
och därmed också problemen
komplicerats på ett sätt, som måste
beröra folkstyrelsens funktioner och i
vart fall motiverar ett vaksamt aktgivande
på att inte avstånd uppstår mellan
å ena sidan väljarna och dem som
enligt den representativa demokratiens
principer har att på väljarnas uppdrag
träffa de politiska besluten, och å andra
sidan mellan folkvalda förtroendemän
och förvisso skickliga, men i regel anonymt
verkande tjänste- och ämbetsmän.
Där träder frågan om nya former
för folkets direktengagemang in i
bilden men också frågan om eventuella
nya funktioner för den parlamentariska
representationen.

Mot den här tecknade bakgrunden
kan man inte frigöra sig från intrycket,
att vårt grundlagsvårdande utskott ofta
visar en väl stark benägenhet att i sin
vård av grundlagen sätta sig i efterhand
när det gäller att medverka till
förändringar och översyner, som utvecklingen
själv kan sägas aktualisera.
Om man när man studerar det nu fram -

lagda utskottsutlåtandet säger, att likväl
rör det sig, så bör man kanske tilllägga
att det mestadels är fråga om en
eftersläpande rörelse.

Låt mig illustrera detta med ett exempel!
Det är ett exempel som mera
hänför sig till riksdagens interna arbetsformer
iin till demokratiens funktioner
i stort, men jag väljer det därför
att det är en rätt konturskarp illustration.
För två år sedan aktualiserade motionärer
ur båda kamrarna frågan om
den paritetiska sammansättningen av
utskotten. De menade, att en sammansättning
proportionell mot kamrarnas
numerär borde kunna skapa en bättre
arbetsfördelning, och de önskade förty
en utredning av frågan. Detta var ett i
de större konstitutionella sammanhangen
blygsamt problem. Konstitutionsutskottet
avstyrkte detta förslag med motiveringen
att — jag citerar ordagrant —
»ett upphävande av kamrarnas paritetiska
representation i utskotten skulle
innebära en så genomgripande förändring,
att den näppeligen bör genomföras
isolerat utan bör upptagas till
prövning i samband med en av motionärerna
ingalunda påyrkad omprövning
av hela vårt kammarsystem».

Detta var ju nästan en inbjudan från
konstitutionsutskottet att taga upp kammarproblemet
för vidare behandling.
I år har i stort sett samma motionärer
återkommit med bland annat ett yrkande
om en förutsättningslös omprövning
av hela kammarsystemet. Då svarar
konstitutionsutskottet, att det i nuvarande
läge inte finns tillräckliga skäl
för en sådan utredning, men däremot
kan vissa partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram övervägas, och i
första hand föreslås ett övervägande av
möjligheterna att bereda de olika kamrarna
eu utskottsrepresentation, som
tar hänsyn till antalet ledamöter i kamrarna.

Jag skall avstå ifrån att göra några
reflexioner om kontinuiteten i ståndpunkter
och motiveringar. Mitt ärende

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

är inte att beslå utskottet med några
motsägelser. Jag har endast velat illustrera
att det trots allt rör sig, men att
det rör sig med eftersläpning. Ingen kan
ju rimligen påstå, att vad som i år är
aktuellt, möjligt och tillrådligt, för två
år sedan var omöjligt och olämpligt.

Exemplet är inte alldeles unikt. Att
utskottet i år förordar en utvidgning av
den rådgivande folkomröstningen men
i fjol inte kunde taga ståndpunkt till
den frågan, är kanske inte helt användbart
som exempel, därför att man i utskottet
då med skäl kunde åberopa, att
man haft väl knapp tid på sig att sätta
sig in i 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutrednings omfångsrika förslag.
Däremot kan det erinras om, som den
föregående talaren gjorde, att utskottet
så sent som 1949 avvisade tanken
på att inom det proportionella valsystemets
ram bereda ökat utrymme för personval
— i år förordar man en sådan
utredning.

Vad jag med dessa exempel har velat
säga är, att jag har en mycket stark
känsla av att utskottet, då det i år gör
vissa remarkabla avbetalningar men avvisar
en allmän författningsutredning,
åter sätter sig i efterhand. Jag skall
medge att det ligger något i vad utskottet
skriver, att det vore till fördel om
problemställningar och ståndpunkter i
den allmänna politiska diskussionen
hunne klarna, innan man ger sig i kast
med en allmän författningsrevision. Jag
erkänner att det ligger något i den
ståndpunkten. Men om man i likhet
med mig är övertygad om att kravet
på en allmän författningsöversyn, som
sätter författningen och dess funktioner
i relation till den ändrade samhällsbilden,
inte i längden kan avvisas, då
kan man fråga sig, om inte utskottet
lika gärna nu som senare hade kunnat
lyssna på signalerna — detta så mycket
mera som man väl ändå kan förvänta,
att en sådan utredning också skall kunna
klarå upp problemställningar som
dock ligger latenta.

Författningsfrågor.

När konstitutionsutskottet avböjer en
förutsättningslös översyn av principen
och formerna för den parlamentariska
demokratien och den författningsmässiga
ramen för vårt politiska liv, så sker
det med den huvudsakliga motiveringen
att övervägande skäl talar mot detta.
Vilka dessa övervägande skäl är har
icke redovisats i utskottsutlåtandet. Jag
skvallrar väl inte från utskottet, om jag
säger, att det knappast heller redovisats
i utskottet, och jag kan svårligen
av utskottsordförandens inledningsanförande
i denna debatt finna att de redovisades
av honom.

Utöver dessa »övervägande» men oredovisade
och osynliga skäl redovisar
utskottsutlåtandet ett synligt skäl. Man
säger att under de senaste 25 åren har
utskottet avstyrkt sju motioner om allmän
författningsrevision. Det rör sig
därvidlag om fem Lindhagenmotioner
och två motioner från representanter
för politiska ytterliglietsriktningar, av
vilka den ena inte längre är representerad
i riksdagen. Om den motiveringen
är endast att säga: För det första,
kan ju den omständigheten att utskottet
tidigare avvisat ett visst antal motioner
om en allmän författningsgranskning i
och för sig väl näppeligen nödga utskottet
att visa stopptecken ad calendas
graecas, hur än de yttre betingelserna
ändras. För det andra bör observeras
att uppläggning, motivering och syfte i
de tidigare avvisade motionerna har
varit radikalt annorlunda än i de motioner,
som föreligger i år, och någon
saklig jämförelse är därför icke möjlig.

Utskottets ärade ordförande gav förvisso
också en annan motivering i sitt
inledningsanförande här. Jag vill i varje
fall uppfatta det som en motivering, när
han säger att det för närvarande inte
förefinns någon klar opinion i dessa
frågor, att de inte bäres upp av någon
stark folklig stämning. Detta är obestridligen
riktigt. Men jag tror, att man
aldrig kan räkna med sådana starka
folkliga krav i författningsfrågorna som

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

dem som en gång drevs fram, när det
gällde det primära och elementära att
skaffa folket allmän och lika rösträtt,
att göra det till herre i eget hus. Vi kan
inte räkna med att författningsfrågorna
kommer att röra upp sådana stämningar
en gång till. I det fallet kan man hänvisa
till erfarenheterna i andra länder,
exempelvis i Danmark, där man förra
gången inte lyckades nå upp till de 45
procent röstande som behövdes för en
grundlagsrevision, och där man i de
olika partierna visat påtaglig nervositet
också över att kanske icke kunna nå
den siffran heller den 28 i denna
månad.

Kanske det ändå bör sägas, att om
det i dag inte finns något stort folkligt
intresse så motsäger det inte antagandet,
att det intresse som ändå finns kommer
att öka, även om det aldrig kommer
att ta sig så revolutionerande uttryck
som i detta sekels andra årtionde.
Om man då finner att praktiska och
rationella skäl talar för vissa förändringar,
kan jag inte inse varför inte
riksdagen skulle kunna underkasta sådana
frågor eu förutsättningslös provning Nu

erkänner emellertid utskottet —
och jag vill ta fasta på detta — att det
i likhet med de socialdemokratiska motionärerna
finner, att det mellan olika
delar av författningskomplexet finns
ett samband, som kan tala för ett ställningstagande
för att genomgripande reformer
borde ske efter en samlad prövning.
Man vill bara inte ha en sådan
prövning i nuvarande läge utan söka
sig fram med partiella reformer. Folkpartireservanterna
erkänner att det
finns ett otvivelaktigt samband mellan
folkomröstningsinstitutets utformning
och frågan om en- eller tvåkammarsystem
men vill ändå inte ha en allmän
översyn utan vill också söka
sig fram på de partiella reformernas
väg. Man menar då med partiella reformer
olika saker. För herr von Friesen
framstod övergången från tvåkam -

mar- till enkammarsystem som en partiell
reform, och införandet av en beslutande
folkomröstning framstår för
honom likaså som en partiell reform,
vilket kanske är ett något äventyrligt
språkbruk. Låt mig bekänna, och nu
kommer jag in på folkpartireservanternas
argumentering, att jag inte tror på
metoden att gå fram med hackelsemaskin
i författningen, att rycka loss vissa
delar och behandla dem isolerade, valsystemet
för sig, folkomröstningen för
sig och kammarsystemet för sig, om
man vill ha mer eller mindre genomgripande
förändringar på detta område,
vilket väl ändå reservanterna velat.

Jag tror för min del inte, att man
kommer ifrån en prövning av kammarsystemet.
För mig kan därvid den
motivering inte vara avgörande som
utskottets ärade ordförande trodde var
herr von Friesens, nämligen att det
numera sitter 78 socialdemokrater och
20 folkpartister i första kammaren. I
själva verket får man nog resonera så
här. För det första har tiden ridit förbi
de gamla motiven för ett kammarsystem,
uppbyggt som det svenska. När
De Geer ville motivera en indirekt vald
första kammare vid sidan av den folkvalda
så skedde det bl. a. med orden,
att »en lagstiftande församling liksom
varje annan mänsklig makt behöver vid
sin sida en jämlike för att inte förr
eller senare urarta till envälde, som
sedan sätter sin egen maktfullkomlighet
framför sanningen och rättvisan. De erfarenheter
vi har från andra länder med
enkammarsystem och de erfarenheter
vi har från denna kammares funktionssätt
säger, att den motiveringen inte
längre håller för tvåkammarsystemet.

De Geer motiverade också tvåkammarsystemet
med att man genom ekonomiska
valbarhetsvillkor ville skapa
»ett välgörande och nödvändigt inflytande
för den politiska eliten», och att
man genom att inte ge förstakammarledamöterna
arvoden ville skapa »ett i

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

sanning aristokratiskt element». Det är
också motiv som tiden ridit förbi.

Och därmed är jag redan inne på
det andra skälet. Genom borttagandet av
valbarhetscensuren och sänkningen av
valbarhetsåldern och med de alltmera
ökade tendenserna att föredra lokala
kandidater framför rikskandidater har
specialkaraktären i första kammaren
försvunnit. I samma riktning kan man
väl säga, att de gemensamma voteringarna
i anslagsfrågor verkar. Om man
då undantar opinionens eftersläpning,
den faktor varom diskussionen framför
allt står, och om man undantar vad
som tillspetsat kan kallas det absoluta
vetot i lagstiftningsfrågor, en institution
vars lämplighet i och för sig är
att betrakta som högst tvivelaktig, kan
man säga att utvecklingen lett till att vi
fått ett formellt tvåkammarsystem men
ett camouflerat enkammarsystem. Veterligen
finns det intet annat parlament i
världen där parlamentsledamöter, tagna
ur samma rekryteringsunderlag, delar
upp sig på två olika rum för samtidig
behandling av samma frågor och
med samma befogenheter. Om vi i dag
skulle konstruera ett representationssystem
här i Sverige (och eventuellt
bygga upp det med två kamrar) skulle
säkerligen ingen komma på idén att
bygga upp ett system som det nuvarande
svenska. Jag bortser nu inte från att
det kan finnas motiv för att dela upp
folkrepresentationen på två hus; det
har anförts tidigare i debatten och kommer
säkerligen att anföras i fortsättningen
också. Jag skall inte ingå på
dem. Men det egenartade svenska systemet
medför onekligen åtskilliga praktiska
olägenheter, som i varje fall kan
göra det motiverat att man underkastar
hela frågan en förutsättningslös prövning.
Utskottet medger självt att den
samtidiga behandlingen av ärendena är
irrationell och vill med utgångspunkt
därifrån undersöka möjligheterna för
en successiv behandling. Men denna
utredning skulle inte få gälla kammar -

Författningsfrågor.

systemet i stort och inte heller frågan
om kamrarnas inbördes kompetens. Jag
har svårt att förstå varför man skall
resa några hinder för en sådan utredning
att gå vidare, därest denna
till äventyrs skulle finna det önskvärt
och påkallat. Den successiva behandling,
som utskottet nu gör sig till talesman
för, kan ju inte ändå bara betyda,
att man som i dag skett här i huset
placerar ärendena på olika platser på
samma dags föredragningslistor i kamrarna.
Det kan inte vara fråga bara om
en statsrådens bekvämlighet, hur varmt
denna än må ligga oss om hjärtat.
Den successiva behandlingen — det
säger också utskottet — bör rimligen
ha sitt största värde däri, att den ena
kammaren inte skall gå miste om den
andras argument och upplysningar.
Men om exempelvis första kammaren
skall kunna få del av de argument och
upplysningar, som lämnas i denna kammare,
bör man i första hand avvakta
snabbprotokollen. Rimligen bör man
också låta den offentliga debatten något
syssla med beslut som först träffats
i den kammare, som tidigast behandlat
frågan. En veckas intervall
borde då vara minimum, om man skall
kunna tänka sig en successiv behandling.

Det är möjligt att ett sådant arrangemang
kan genomföras utan att man behöver
tangera andra frågeställningar.
Men om man genomför ett dylikt arrangemang,
som sätter den ena kammaren
i tillfälle att ta del av den andra kammarens
argument och upplysningar,
kommer det säkerligen för många att
framstå som om vitsen med arrangemanget
borde vara, att den kammare
som senare behandlade frågan skulle
ha möjligheter att i ljuset av den offentliga
debatten och efter moget övervägande
av de argument och upplysningar,
som lämnats i den kammare
som först behandlat frågan, i viss mån
korrigera den första instansens beslut.
Det är så det går till i Norge, där man

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förf attningsf rågo r.

tillämpar successiv behandling i landstinget
och odelstinget. Där har man
dragit den konsekvensen av systemet,
att man vid oenighet övergår till gemensam
behandling i stortinget.

Jag vill inte yttra mig om huruvida
det norska systemet är smidigare och
effektivare än det svenska, enligt vilket
olika kammarbeslut kan leda till i vissa
fall sammanjämkning, i vissa fall till
att en fråga faller. Men nog vore det
rimligt att en utredning om successiv
behandling skulle ha frihet att dra de
eventuella konsekvenser, mot vilka ett
successivt arrangemang till äventyrs
kan peka.

För övrigt, om man så fullt och fast
tror på tvåkammarsystemets styrka och
fördelar, är det svårt att förstå varför
man skulle ängslas för att få frågan
belyst i hela dess vidd, sedan man väl
dragit upp vissa detaljproblem, som
man finner vara irrationella. Känslan
för tradition är dock så stark i detta
hus, att man säkerligen inte behöver
frukta några överilade steg.

De socialdemokratiska motionärerna
har ansett, att man förutsättningslöst
hort pröva representationens uppbyggnad
i kammarsystem. 1 motsats till folkpartiets
reservanter har vi emellertid
ansett, att en sådan utredning nödvändigtvis
också måste aktualisera andra
konstitutionella spörsmål, i första hand
frågan om valsättet. Utskottet säger
bl. a. rörande behandlingen av förstakammarfrågan,
att valsättet när det gäller
första kammaren gör det möjligt att
tillföra riksdagen krafter som kompletterar
dem, vilka framgår ur de direkta
valen till andra kammaren. Utskottets
ärade ordförande var också inne på
samma tema i sitt öppningsanförande
i denna debatt. Något kanske ligger i
konstaterandet. Men om första kammaren
kan tillföras speciella krafter, sammanhänger
detta dock inte med den
indirekta valmetoden. Tror någon —
för att ta ett par exempel — att inte
herrar Undén, Möller, Klon Andersson,

Wehtje och Strand skulle ha kunnat
göra sig gällande i ett system med
direkta val? Däremot är det uppenbart
att frånvaron av bostadsband ger större
urvalsmöjlighet, låt vara att dessa möjligheter
numera rätt sällan utnyttjas.

Men om man nu satte sig att överväga
ett enkammarsystem, skulle man
då kunna behålla bostadsbandet i den
direktvalda kammaren? Jag är inte
säker på det. Slopar man dessa direkta
val, vilka perspektiv öppnar sig då för
personlighetsmomentet vid val?

Det bör här noteras att oavsett vilka
konsekvenser man drar av en utredning
rörande kammarsystemet,
framstår för många ett större personligt
moment i valhandlingen såsom något
i och för sig eftersträvansvärt. Utskottet
har också funnit tiden inne att
undersöka möjligheterna att bereda ökat
utrymme för personval inom det proportionella
valsystemets ram. Det personliga
momentet i valet har av många
ansetts främst komma till sin rätt i ett
system med majoritetsval i enmansvalkretsar.
Här är det intressant att notera
att utskottet nu medger, att i samband
med en samlad översyn av valsättet ett
skärskådande av de förutsättningar ett
system med majoritetsval i enmansvalkretsar
kan ha i ett land som Sverige
med dess geografiska, sociala och ekonomiska
struktur ingalunda skulle sakna
intresse.

Uttalandet är intressant därför att
det, såvitt jag kan förstå, är första
gången efter det proportionella valsystemets
införande som ett sådant medgivande
har gjorts. Det betyder att utskottet
i varje fall inte vill resa ett
absolut veto mot att åt en kommande
utredning ges möjlighet att skärskåda
även detta problem. Visserligen anser
utskottet att frågan om majoritetsval
för närvarande torde sakna aktualitet
och betvivlar det praktiska resultatet
av en undersökning''. Den iakttagelsen
kanske inte helt kan jävas. Någon bred
folklig opinion står inte heller bakom

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

detta krav. Därtill medverkar väl att
inga försök har gjorts att kartlägga, hur
en uppdelning av landet i låt mig säga
230 valkretsar skulle te sig och hur den
skulle komma att verka.

Jag tror dock inte jag gör mig skyldig
till någon felsyn om jag säger, att
det finns en opinion i tillväxt på detta
område. Ju hårdare man har drivit
den strikt matematiska rättviselinjen, ju
mer man har lappat på det proportionella
valsystemet, desto mer har man
berett mark för dem som frågar sig,
om ett valsystem nödvändigtvis skall
ge en trogen spegelbild av opinionen
i alla dessa skiftningar eller om den
skall ange tendensen, vindriktningen,
och på basis härav skapa en parlamentarisk
uppsättning, stark nog att
arbeta i tendensens anda. Jag observerade
att utskottets ärade ordförande
i sitt öppningsanförande yttrade, att
vad man begär av ett demokratiskt val
är att det skall ge ett starkt uttryck för
den tendens som präglar valet. Det är
den motivering som majoritetsvalanhängarna
framför allt brukar driva. Drives
den matematiska synen vidare, får
proportionalismen löpa linan ut, får
herrar von Friesen och Håstad genom
tilläggsmandat eller utjämningsmandat
driva oss in i något som bra mycket
liknar riksvalkretsar, då tror jag också
att skaran av majoritetsvalanhängare
kommer att öka. De senaste årens diskussion
på denna punkt motiverar enligt
mitt sätt att se att frågan redan nu
göres till föremål för en förutsättningslös
utredning, när man ändå är på det
klara med att valsystemet tarvar en
översyn.

Herr talman! Jag har velat visa att
frågan om kammarsystemet drar med
sig frågan om valsättet. I viss mån gäller
också det omvända. Så länge man
nöjer sig med förändringar inom det
proportionella valsystemets ram behöver
kammarsystemet inte heller beröras.
Däremot är det väl sannolikt att i ett
majoritetsvalsystem skulle ett första -

Författningsfrågor.

kammarsystem av nuvarande karaktär
komma att te sig rätt egendomligt. På
samma sätt ställes frågan om folkomröstning
in i olika perspektiv, beroende
på hur man vill gå fram inom andra
delar av författningskomplexet. Här vill
nu utskottet förorda en utvidgning av
den rådgivande folkomröstningen. Jag
ansluter mig i det fallet till utskottets
ståndpunkt. Den frågan kan självfallet
lösbrytas ur sammanhanget. En utvidgning
av den rådgivande folkomröstningen
bör också kunna ge värdefulla
erfarenheter av det folkliga intresset
och de praktiska och politiska
verkningarna. Frågan om folkets direkta
engagemang i stort kan dock
näppeligen betraktas som isolerad från
andra delar av författningskomplexet.

Jag har med detta velat visa att de
olika frågor, som föras fram i en rad
olika motioner, folkomröstningen, valsättet
och kammarsystemet, har ett intimt
samband med varandra i varje
fall om man är beredd att överväga
mera genomgripande författningsspörsmål.

Herr von Friesen ansåg att en utredning
på dessa punkter borde arbeta
efter vissa bestämda riktlinjer för att
nå ett visst bestämt mål. Jag observerar
att herr von Friesen dock i sin reservation
stannar vid att föreslå en förutsättningslös
utredning. För min del
framstår det såsom rätt djärvt att sätta
sig och skriva färdiga recept för hur
man vill ha författningen i detalj.
För mig är det stora önskemålet att få
en samlad översyn, som sätter hela författningen
i närmare relation till en
ändrad samhällsverklighet. Vår författning
byggdes en gång upp som ett harmoniskt
helt på basis av tidens maktdelningsteorier.
Iunner man att en
modernisering är nödvändig i olika avseenden,
kan man inte gärna förse de
bärande pelarna med olika kapitäler,
den ena med en jonisk, den andra med
en dorisk och den tredje med en korintisk
kapitäl. Formerna måste vara

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

sådana, att verket alltjämt äger harmoni
i arkitekturen. Det måste finnas
en genomgående syn på de olika författningselementen.
Erkänner man inte
detta, skjuter man bort väsentliga perspektiv.
En annan sak är om man, som
konstitutionsutskottet gör, vill gå fram
på de små partiella reformernas väg.
Det är förvisso ingen dålig väg för den
demokratiska vardagsrutinen. Men man
kan inte i varje situation avvisa mera
vittgående översynskrav med hänvisning
till den traditionella vardagsleden.

Utskottet är nu berett att ge sin välsignelse
åt vissa detaljförslag, som man
tidigare avvisat. Det är tacknämligt.
Jag bar dock svårt att förstå varför
man inte skulle kunna visa grönt ljus
för en förutsättningslös, jag understryker
förutsättningslös, utredning av hela
problemkomplexet.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 89 i denna kammare.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! När herr Sehlstedt och andra
talare säger att man naturligtvis inte
rimligtvis kan begära ett så starkt intresse
hos allmänheten för dessa rent
praktiska arbetsformer som det intresse,
som visades under författnings- och
rösträttsstridens dagar, vill jag genmäla
att man skall inte kalla första kammarens
avskaffande och införandet av decisivt
referendum för praktiska arbetsformer.
Det är mycket revolutionerande
saker som man kan hysa delade meningar
om. Ledamöterna kan ju själva
konstatera det ganska minimala intresset.
Var har kammarledamöterna tagit
vägen? Det är bara en bråkdel som är
här. Var är den stora allmänheten, som
skulle ha intresse av de viktiga spörsmål
som vi nu sysslar med? Det är en
levande belysning av hur det verkligen
står till. Det finns inte ett sådant kri -

tiskt och jäsande missnöje, som skulle
vara en naturlig förutsättning för intresset
för dessa ting. Detta om den
saken.

Till herr von Friesen vill jag säga
att vi var ense på några punkter, vi var
överens angående värdet av den s. k.
kvalitativa förstärkning, som första
kammaren innebär. Han använde emellertid
ett ord som var litet svårfattligt
på tal om en modernisering och demokratisering
av första kammaren. Det är
nu inte någon större skillnad på kamrarna.
Titta på ledamöterna av första
och andra kammaren! Det är svårt att
se i vilken kammare en riksdagsman
hör hemma. Nej, det är ju inte på det
fysiska planet vi skall röra oss utan
det gäller, som herr von Friesen själv
erkände, värdet av att man kan tillföra
första kammaren kvalificerat folk som
har svårt att bli placerade i andra kammaren
av skäl, varom vi var fullständigt
ense.

.lag måste med tillfredsställelse konstatera
att det slutliga fel på första
kammaren, som folkpartiet hittills har
funnit, alltså är att dess existens betecknar
någonting klumpigt och tungrott
och obehövligt ur arbetssynpunkt.
Därmed tycker jag att kritiken har
krympt ganska mycket.

När herr Edberg — med samma argument
som herr Sehlstedt — sade att det
är svårt att mobilisera ett så stort intresse,
erkände han ju själv att det till
och med i Danmark gick galet första
gången man skulle försöka få folkets
intresse manifesterat, i en omröstning
om författningen och som han sade, nu
är partierna oroliga, både till höger och
till vänster, för att man inte ens vid
detta val skall kunna mobilisera så stort
intresse. Då får man inte heller göra
så stor affär av den författningsreform
som danskarna eventuellt kan genomföra.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har begärt ordet för

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

replik till herr Edberg, för ovanlighetens
skull inte för att polemisera mot
honom, utan för att i allt väsentligt ge
honom en komplimang för de synpunkter
beträffande förstakammarproblemet
som han nyss så vältaligt uttryckte när
han stöd i talarstolen.

Det är bara i ett avseende som jag
är en smula förvånad. Det rör herr Edbergs
slutsatser. Jag kan nämligen inte
förstå annat än att det, om man har
herr Edbergs allmänna förutsättningar
att bedöma detta problem, vore ganska
naturligt för honom att också förena
sig med reservanterna i en begäran om
en utredning, sådan denna begäran har
formulerats då reservanterna hemställt
om »en utredning av såväl frågan om
införande av enkammarsystem som
frågan om partiella reformer inom tvåkammarsystemets
ram». Jag kan inte
förstå annat än att detta ganska väl täcker
de synpunkter som både herr Edberg
och herr Sehlstedt har i den här
frågan, och om de inte precis kan få
alltsammans, får de dock det mesta.

Det är nämligen oundgängligt att man,
om man företar en sådan här utredning,
kommer in på andra frågor, frågor rörande
folkomröstning och frågor rörande
valsättet. Herr Edberg skall inte
hänga upp sig på uttrycket »partiell».
Med partiell förstår man ju allting som
inte är en helhet. Även om man sålunda
med gängse språkbruk kan betrakta
detta som en partiell reform, vill jag
dock säga att den rör någonting mycket
väsentligt i vårt statsskick.

Vad jag emellertid vill säga är, att
det i huvudsak förefaller som om herr
Edberg och jag vore överens i denna
fråga, och det skulle då icke vara omöjligt
att vi också kunde förena oss om
slutsatserna.

Herr EDBERG (s) kort genmäle: Herr
talman! För ovanlighetens skull skall
jag inte polemisera mot herr von Friesen,
men jag skall heller icke instämma
med honom. Jag skall medge att jag

Författningsfrågor.

kommer fram till samma slutsatser som
herr von Friesen när det gäller önskvärdheten
av en förutsättningslös utredning
av hela förstakammarproblemet,
däri inbegripet även partiella reformer
inom det nuvarande tvåkammarsystemets
ram. Men i motsats till herr von
Friesen menar jag att den frågan sammanhänger
så intimt med andra frågor
om valsättet och om formerna för folkets
direktengagemang, att man inte kan
bryta loss den delen ur författningskomplexet
och behandla den separat.
Det medgav också herr von Friesen nu
i sitt senaste anförande, men det innebär
inte att han har gjort det i reservationen.
Där sägs det nämligen: »Från
erkännandet att viss samhörighet föreligger
mellan olika författningsfrågor
är därför steget långt till att kräva en
utredning om en allmän författningsrevision.
»

Egentligen hade jag begärt ordet fölen
liten replik till utskottets ärade ordförande.
Jag tyckte det var en något
äventyrlig motivering han hade när
han sade, att det inte finns något jäsande
missnöje som krävde en utredning
av de här frågorna och att det därför
inte heller borde ske någon sådan
utredning. Ja, herr talman, skall man
kräva ett jäsande missnöje för att utreda
författningsfrågorna, då kommer
de aldrig att bli utredda, ty i och med
att första kammaren alltmer har fått
samma karaktär som andra kammaren
och upphört att utgöra en broms
på utvecklingen, som den gjorde i seklets
början, finns inte längre förutsättningarna
för ett sådant jäsande missnöje,
och det kommer säkerligen inte
heller att finnas när det gäller andra
delar av författningskomplexet. Inte
finns det något jäsande missnöje i Danmark,
som har pressat fram den författningsrevision
som man nu står inför
och där man i själva verket känner nervositet
för att man inte skall få tillräcklig
uppslutning i folkomröstningen
den 28 dennes!

Nr 20.

Lördagen den IG maj 1953.

Författningsfrågor.

Men även när det inte finns ett sådant
jäsande missnöje kan ju praktiska
skäl tala både för förändringar och för
en allmän översyn, där man ställer sig
frågan, om författningen på bästa sätt
står i sammanhang med den förändrade
samhällsbilden, och, om så inte är fallet,
vilka reformer som kan vara aktuella
och påkallade.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Motionärerna i författningsfrågor är
vid årets riksdag talrikare än vad de
varit under lång tid tillbaka. I den
mån motionerna inte tillkommit på
grundval av partipolitiska spekulationer
—■ och detta är tydligen inte uteslutet
i något eller ett par fall — tror jag att
man kan tyda det flitiga motionerandet
i dessa frågor vid årets riksdag som ett
uttryck för en mer eller mindre stark
känsla av att hela vår författning är
otidsenlig och i behov av reformering.

De framställda förslagen tar emellertid
inte alls sikte på att, såsom här
också har framhållits, få till stånd en
genomgripande modernisering av författningen.
I stället sysslar såväl flertalet
motionärer som konstitutionsutskottet
med reformförslag som i och
för sig är acceptabla och behövliga men
som endast berör författningens utanverk.
Själva kärnfrågan, nämligen att
åstadkomma en författning som står i
överensstämmelse med vår tids tekniska,
ekonomiska och politiska utveckling,
beröres över huvud taget inte i
någon av motioherna eller i utskottets
utlåtande. Detta förvånar oss icke på
något sätt. En sådan författningsrevision
skulle nämligen komma att ställa
frågan om en verklig folkmakt på sin
spets, och det är uppenbart att varken
herr Hjalmarson eller herr Ohlin skulle
vilja utsträcka sin hastigt påkomna
omtanke om ökat folkligt inflytande till
att innesluta så vittgående perspektiv.
Därför inskränker sig deras motioner
till spörsmålen om utvidgning av folkomröstningsinstitutet,
inrättande av en -

kammarsystem och större proportionell
rättvisa vid mandatfördelningen. Herrar
Rolf Edberg, Ossian Sehlstedt och
Gösta Netzén demonstrerar å sin sida
i en motion sina tvivel på det berättigade
i de gamla arbetarkraven på införande
av folkomröstning och enkammarsystem
genom att påyrka en förutsättningslös
utredning av dessa frågor.
Av herr Edbergs resonemang framgår
emellertid, att han egentligen är klar
med dessa frågor, men då är det också
ganska anmärkningsvärt, att han påyrkar
en förutsättningslös utredning
även om denna skall ske i samband
med hela problemkomplexet.

Däremot låter dessa motionärer ganska
tydligt framskymta — det framgick
också av herr Edbergs anförande — att
de önskar majoritetsval i enmansvalkretsar.
Detta reaktionära valsystem
som exempelvis i Frankrike utvecklats
därhän, att landets största parti fått
avsevärt mindre antal mandat än väsentligt
mindre partier, är tydligen för
dessa socialdemokratiska motionärer en
tillfredsställande demokratisk ordning.

Såsom framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande aktualiserade den
kommunistiska riksdagsgruppen redan
år 19-18 genom en motion i riksdagen
frågan om en genomgripande författningsrevision.
Motionen avslogs av
riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet.
Då frågan nu på nytt aktualiserats
genom en rad motioner från
andra partier, vill vi förklara, att även
om vi kommer att stödja en del av de
krav som framförts, betyder inte detta
att vi avstått från vårt gamla krav på
eu helt ny, tidsenlig och demokratisk
författning.

Sveriges grundlagar, regeringsformen
av år 1809, riksdagsordningen av år
1866, successionsordningen av år 1810
och tryckfrihetsförordningen av år
1812 är, som också antytts tidigare, i
hög grad föråldrade. De tillkom under
tider, då industrialiseringen inte nämnvärt
hade förändrat vårt land i ekono -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

miskt, socialt, politiskt och kulturellt
avseende.

Sedan år 1809 har emellertid väldiga
omdaningar skett i samhällslivet. Det är
sant att förändringar också har skett i
grundlagarna under trycket av denna
utveckling, exempelvis avskaffandet av
ståndsriksdagen år 1866 och införandet
av allmän rosträtt år 1921. Men hur betydande
dessa grundlagsändringar än
har varit, har de inte på långt när
bringat författningen i överensstämmelse
med den väldiga tekniska, ekonomiska
och politiska utveckling som förekommit
fram till vår tid. Kostymen av
modell 1809 är för trång och för omodern
för samhällskroppen.

År 1809 fanns det ingen monopolkapitalism
och ingen socialistiskt inriktad
arbetarrörelse. Dessa företeelser sätter
emellertid sin prägel på vår tid och
skapar helt nya problem. Åtskilliga föreskrifter
i grundlagarna, som ursprungligen
avsåg att skydda borgerskapet
mot övergrepp och frihetsinskränkningar
från konungen, är så konstruerade
att de nu i vår tid kan utnyttjas
till stöd för reaktionen och för
att hindra arbetarklassens och demokratiens
frammarsch.

Vår tid kräver en författning, som
skyddar folket mot arbetslöshetens gissel,
som garanterar rätten till utbildning,
likställighet mellan könen o. s. v.
1809 års grundlagar, som vid sin tillkomst
i åtskilliga stycken var föredömliga,
är i dag inte bara otidsenliga och
omoderna utan i stor utsträckning hindersamma
för vårt moderna samhälles
utveckling och demokratiens utbyggnad
till en verklig demokrati.

Kärnfrågan i en tidsenlig författningsrevision
är frågan om folkrepresentationens
ställning. Om man över
huvud taget skall kunna tala om demokrati
i detta ords betydelse av folkmakt,
måste hela bestämmanderätten
ligga i folkrepresentationens, i riksdagens
händer. Någon delning av makten
med andra organ kan icke ifrågakom -

Författningsfrågor.

ma, därest man förutsätter att makten
skall ha sitt ursprung i demokratien. En
sådan delning är emellertid vad som
nu förekommer enligt våra grundlagar.
Vi har att göra med en maktfördelning,
som syftar till att åstadkomma maktbalans
mellan den utövande eller verkställande
makten, d. v. s. konungen eller
regeringen, domarmakten och den
lagstiftande makten eller riksdagen.

Riksdagen är följaktligen långt ifrån
suverän i alla frågor. De tre makterna
är likvärdiga med varandra och kan
inte upphöja sig över varandra. Riksdagen
kan inte ingripa i domarnas eller
domstolarnas verksamhet. Det finns
t. o. m. mycket snäva gränser för riksdagens
kritikrätt i fråga om den dömande
maktens verksamhet.

Regeringsformen ger konungen utomordentliga
fullmakter. Utan riksdagens
hörande kan konungen avsluta
fördrag med främmande makter och
t. o. in. ensam besluta i den för land
och folk livsviktiga frågan om krig
eller fred. Jag citerar regeringsformens
§ 13: »Vill Konungen börja krig eller
sluta fred, kalle då till ett utomordentligt
statsråd statsrådets samtlige ledamöter,
framställe för dem de skäl och
omständigheter, som härvid till övervägande
förekomma, samt äske däröver
deras yttranden, vilka de skola var för
sig, med den ansvarighet 107 § bestämmer,
till protokollet avgiva. Konungen
äge därefter makt att fatta och
utföra det beslut, som Han för riket
nyttigast finner.»

Statsöverhuvudet kan alltså enväldigt
avgöra frågan om krig. Riksdagen och
dess folkvalda representanter ställes
helt utanför när det gäller avgörandet
av den ödesdigra frågan om krig. Detta
är reaktionärt och innebär de största
risker för land och folk.

Med stöd av de fullmakter grundlagen
genom maktfördelningsprincipens
genomförande givit har regeringen kunnat,
utan att inhämta riksdagens medgivande,
ansluta Sverige till Marshall -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

blocket, som utgör grundvalen för eu
militär sammanslutning av stater under
USA:s ledning. Den har också anslutit
landet till Europarådet och Europaförsamlingen
utan att i förväg rådgöra
med riksdagen, och den har givit direktiv
om stöd åt Achesonplanen, som berövar
medlemsstaterna i FN möjligheten
till neutralitet i en stormaktskonflikt.

Dessa åtgärder, som vidtagits med
stöd av de konstitutionella befogenheter
en föråldrad författning tilldelar
monarken, hör intimt samman med
frågan om krig och fred. Det är ingenting
mer och ingenting mindre än
en konstitutionell abnormitet, att riksdagen
icke har avgörandet i dessa oerhört
viktiga frågor.

Det är sant att vi i dag inte har så
mycket kvar av maktfördelningen mellan
konung och riksdag. Även härvidlag
har utvecklingen ridit förbi 1809 års
författning. Statsråden har sedan relativt
lång tid övergått från att vara rådgivande
till att bli beslutande, med
riksdagen och icke konungen som uppdragsgivare.
Den stränga maktfördelning
mellan konung och riksdag, som
avsågs i 1809 års grundlagar, har sålunda
inte kunnat upprätthållas. Icke desto
mindre kvarstår så mycket av garantier
för kungamaktens oavhängighet
gentemot riksdagen, att konungen i vissa
därför gynnsamma situationer kan
föra en personligt färgad politik. Exempel
härpå saknas inte, och de är så
väl kända att jag inte behöver anföra
dem.

Dessutom är ju riksdagen inte en suverän
att ensam stifta lag. Detta skall
ske av konung och riksdag gemensamt.
Den lagstiftande församlingen, såsom
den officiellt betecknas, är följaktligen
i sin lagstiftande gärning beroende av
konungens vilja.

Ett av de mest anmärkningsvärda utslagen
av maktfördelningen är att kungen
och inte riksdagen utnämner statsråden.
Kungen har den formella rätten

att avskeda en regering och tillkalla eu
ny. Grundlagen ställer riksdagen utan
inflytande på frågan om vilka som skall
utöva den verkställande makten.

Medan, såsom tidigare nämnts, maktfördelningen
mellan konung och riksdag
undergått vissa förändringar under
trycket av utvecklingen, så kan
man knappast fälla samma omdöme —
åtminstone inte i lika vidsträckt bemärkelse
— om den dömande makten eller
domstolsväsendet. Den dömande makten
erhöll genom 1809 års grundlagar
så starka garantier för sin självständiga
maktutövning, att denna inte nämnvärt
rubbats under utvecklingens gång.

En av de för rättssäkerheten farligaste
punkterna därvidlag är de dömande
ämbetsmännens oavsättlighet. Detta
är och har varit ett hinder för rättsväsendets
demokratisering. De reformer
som genomförts på detta område
har icke avgörande förmått inverka i
demokratiserande riktning. Gårdagens
debatt om tillståndet på rättsvårdens
område gav skäl för talet om rättsröta.
Ingen kan värja sig för tanken att de
upprörande fall som förekommit icke
skulle ha varit möjliga, om domarna varit
avsättliga och det folkliga inflytandet
i fråga om rättsskipningen varit
mera utvecklat.

Det är strängt taget ett orimligt tillstånd,
att den svenska riksdagen så
länge accepterat maktfördelningsprincipen.
För var och en borde det ändå
vara uppenbart att denna princip kunnat
accepteras endast under vissa speciella
betingelser och förutsättningar i
ett särskilt läge. Sådana betingelser
fanns också då 1809 års grundlagsstiftare
började sitt värv. Frihetstiden med
dess regerande riksdag hade tidigare
blivit avlöst av den absolutistiska
kungamakten under Gustaf III. Klart är
emellertid, att även sedan enväldet
hade störtats kvarstod konflikterna mellan
de olika intressegrupperna. 1809
års författning återspeglar detta förhål -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

lande. Den bär kompromissens alla kännetecken.

Maktfördelningen är det mest framträdande.
Frihetstidens förhållanden
fick stå som direkt förebild i det hänseendet,
att riksdagen blev den institution
inför vilken statsråden var ansvariga.
Enväldet fick sin andel i kompromissen
därigenom, att besluten fattades
av konungen och att statsråden endast
var hans rådgivare och följaktligen inte
hade någon rätt att hindra de kungliga
besluten.

Grundlagarnas uppdelning av makten
är alltså en kompromissprodukt, som i
ett givet historiskt skede och under särskilda
betingelser kanske inte saknade
berättigande. I våra dagar är den emellertid
en uppenbar oformlighet som
lägger hinder i vägen för utvecklingen
mot verklig folkmakt. En författningsrevision,
som skall kunna kallas genomgripande,
måste därför helt likvidera
maktfördelningsprincipen.

Riksdagen bör förvandlas till ett demokratiskt
instrument för viljan hos
folkmajoriteten. Detta förutsätter, att
all makt lägges i riksdagens händer, medan
alla andra organ, regeringen, domstolarna
o. s. v., helt måste vara underordnade
riksdagen. Regeringen skall utses
av riksdagen, som därmed också
kan återkalla en regering eller ett enskilt
statsråd. Regeln bör vara den gamla
kända: Ingen över, ingen vid sidan
av folkrepresentationen. Riksdagen ensam
skall bestämma.

Därmed aktualiseras också frågan om
monarkien. I regeringsformens första
paragraf förklaras: »Sveriges rike skall
styras av en konung och vara ett arvrike
med den arvsföljd, som i fastställd
successionsordning stadgad är.» Det
fastställes alltså här att konungen är
den som styr riket eller med andra ord
utövar regeringen. Redan detta verkar
parodiskt under nuvarande förhållanden.
Till yttermera visso får undersåtarna
veta, att konungens majestät skall

Författningsfrågor.

hållas i helgd, att han är för åtal fredad
o. s. v.

Vi för vår del anser inte att frågan
om kungamaktens vara eller icke vara
har någon avgörande betydelse. Kungadömet
kan emellertid inte förenas med
en demokratisk författning. Det är en
utlevad institution som av flertalet människor
betraktas som en lysande ehuru
meningslös topprydnad på samhället.
Både principiella och praktiska skäl talar
för införande av republik. Dessutom
kan kungadömet inte försvaras ur kulturell
synpunkt på grund av det ofta
löjeväckande intresse som uppammas
kring de kungliga personerna. Man kan
få ett strålande exempel därpå genom
att läsa reportagen från Norge i dagens
tidningar om det bröllop som där ägt
rum.

Att kungamakten är ärftlig bidrar ytterligare
till att den måste vara främmande
för sunt tänkande människor.
För den allra lägsta befattning i statens
tjänst krävs som bekant vissa kvalifikationer.
Men då det gäller rikets enligt
grundlagen högsta post får slumpen avgöra
valet. Det kan naturligtvis bli en
klok och begåvad person, men det kan
också bli motsatsen.

Folken i de flesta stater har befriat
sig från monarkien. Av Europas 25 stater
är numera 17 republiker. I andra
världsdelar är proportionerna ännu
ogynnsammare för den monarkiska styrelseformen.
Kina, världens största rike,
vars folk av en del människor betraktas
som efterblivet, blev republik redan
1911.

Införandet av republikansk statsförfattning
har sedan länge stått på arbetarrörelsens
dagordning. Kravet återfinnes
alltjämt i det socialdemokratiska
partiets program. Varje författningsrevision,
som siktar till att åstadkomma en
mera tidsenlig och demokratisk författning,
kan inte undgå att tillfredsställa
detta gamla folkkrav.

Av vad jag tidigare har sagt om riksdagens
ställning är det inte svårt att

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

utläsa, att vi är anhängare av det nu
aktualiserade kravet på första kammarens
avskaffande. Tvåkammarsystemet
har sin rot i maktfördelningsprincipen.
Det motiverades efter ståndsrepresentationens
avskaffande 1866 med nödvändigheten
av att åstadkomma ett slags
jämvikt i riksdagen. Första kammaren
avsågs bliva en tröghetsfaktor, en broms,
som skulle hindra den folkvalda andra
kammaren att fatta »oöverlagda» beslut.
Motiveringen var, att man ville »fördela
representationen i Ivå kamrar på
ett sätt, som på samma gång förekommer
förhastade beslut och tryggar det
beståendes rätt». Det utsädes sålunda
klart, att första kammaren skulle tjänstgöra
som garanti för »det beståendes
rätt», a. v. s. den härskande klassens
privilegier. Även härvidlag har emellertid
utvecklingen tvingat fram reformer,
framför allt beträffande valbarhetsreglerna.
Men trots detta är första kammaren
alltjämt en tröghetsfaktor. Den kan
inte bara, oavsett sin minoritetsställning,
kullkasta viktiga beslut, som antagits
av den folkvalda kammaren, den
åstadkommer också att riksdagens handläggning
av frågorna byråkratiseras och
försvåras genom ett meningslöst dubbelförfarande.

Någon verkligt rationell arbetsordning
kan, enligt min mening, knappast komma
till stånd så länge första kammaren
består. Lägger man till detta att valsättet
är indirekt och att mandattiden
är åtta år, vilket medför att det kan gå
tolv år innan folkets i val manifesterade
vilja kommer till uttryck i första kammaren,
då är det ofattbart att det i dag
finns någon förnuftig människa som vill
bryta en lans för det efterblivna tvåkammarsystemet.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag framhålla följande. 1809 års grundlagar
är föråldrade och i stor utsträckning
otjänliga för vår tids behov. De
konserverar sådana företeelser som
hindrar en utveckling mot smidigare
former för statslivet, ökad demokrati

och rättssäkerhet samt nya medborgerliga
rättigheter. Den maktkoncentration
i samhället som uppkomsten av monopolkapitalismen
innebär utgör ett sådant
hot mot medborgarnas välfärd, som
grundlagstiftarna på sin tid endast kunde
räkna med från konungens sida. Den
nuvarande författningen är icke ett vapen
i händerna på folket utan kan tvärtom
utnyttjas av monopolkapitalet mot
folkets intressen.

Vår författning är icke anpassad till
arbetarrörelsens målsättning om samhällets
övertagande av de viktigaste produktionsmedlen
eller för behoven hos
en stat, som numera äger och driver
produktiva företag och i övrigt aktivt
medverkar i det ekonomiska livet. Då
det samhälleliga inflytandet över produktion
och ekonomi ständigt ökas, är
det av största betydelse att samhällsorganen
inte stelnar i byråkratiska arbetsformer,
som är den borgerliga ämbetsstatens
kännetecken och som komprometterar
eljest berättigade och nödvändiga
statsingripanden.

Maktfördelningsprincipen i författningen
medför att riksdagen icke kan
bestämma över viktiga områden. Avgörandet
om avtal med främmande makter
och den livsviktiga frågan om krig
eller fred tillkommer konungen och
icke riksdagen. Den dömande makten,
domstolarna, är ävenledes undandragna
riksdagens inflytande. De dömande ämbetsmännen
är oavsättliga och deras
domslut är tabu. Domkval straffas ju
ännu enligt lag. En ny författning, anpassad
till vår tids tekniska, ekonomiska
och politiska utveckling och med folkrepresentationen
— riksdagen — som
ensam bestämmande och med alla andra
organ underordnade, måste därför träda
i stället för 1809 års grundlagar.

Varken motionärerna eller utskottet
har velat sträcka sig längre än till partiella
reformer. Utskottet tycks t. o. m.
tro att man på den vägen skall kunna
nå en tillfredsställande omstöpning av
våra grundlagar. Man får ha små an -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

språk om man tror att detta skall lyckas.
Även våra grundlagar är »skyddade»
mot brådstörtade förändringar.
På de partiella reformernas väg kan
man enligt vår mening aldrig nå fram
till en tidsenlig och mera demokratisk
författning.

Herr talman! Vårt ställningstagande
till de förslag som nu föreligger blir
under punkt A bifall till utskottets hemställan,
under punkt B bifall till reservationen
nr 2 a) av herrar Bergvall, von
Friesen och Nordkvist i Kalmar i vad
denna rör en definitiv reglering av valsystemet
för val till riksdagens andra
kammare, samt slutligen under punkt C
bifall till samma reservation i vad denna
avser införande av enkammarsystem.

Herr HALL (s): Herr talman! Utskottets
ordförande och herr Edberg har
nyligen haft en replikväxling om det
intresse denna debatt möter inom och
utom riksdagen. Båda var väl tämligen
överens om att intresset var svagt. Det
är inte bara här i kammaren och på
åhörarläktaren som intresset är så gott
som obefintligt. Ute bland folket torde
det för närvarande inte alls finnas något
starkare intresse för förändringar i den
svenska författningen. Anledningen är
ju helt enkelt den, att sedan den allmänna
rösträtten infördes i vårt land
för mer än 30 år tillbaka, har den författning
vi har i stort sett visat sig motsvara
folkets förväntningar, vilka fel
man sedan än kan finna på den.

Den siste ärade talaren har bl. a. anmärkt
på en mängd föråldrade detaljer
i författningen. I stort sett är dessa anmärkningar
riktiga, men vilka fel man
än kan finna på den, så har den dock
icke varit till något hinder för framstegsarbetet.
I en del länder har man
experimenterat med en starkare utbyggd
proportionalism än den vi har, man har
experimenterat med folkomröstningsinstitut
och en hel del andra mer eller
mindre krångliga påhäng på författningen.
Om nu detta varit till någon fördel

Författningsfrågor.

så skulle det väl ha tagit sig uttyck däri,
att dessa länders ekonomiska, sociala
och kulturella framåtskridande gått i så
mycket raskare takt än framåtskridandet
här i Sverige. Vidare skulle dessa
länders politiska liv ha varit effektivare
i vad det gällt att befrämja framstegsarbetet.
Som bekant är det inte på det
sättet. Vi kan inte i någon annan del av
världen hitta belägg för att en annan
och mera moderniserad — om jag nu
får använda det uttrycket — författning
bättre skulle ha kunnat befrämja framstegsarbetet
än vad den svenska gjort.
Om sålunda den nu gällande författningen
har många företräden, så är ju det i
och för sig inte något avgörande skäl
för att man inte inom den kan göra
vissa förändringar.

Jag skall här inte taga upp hela det
program som motionärerna och utskottet
behandlat, utan endast peka på några
av de punkter som man måste anse väsentliga,
därest man skall gå till en förändring
av de nuvarande formerna.

I den diskussion om första kammaren
som uppstått, uppkommer utan vidare
frågan om antalet av de personer
som i riksdagen skall representera
svenska folket. Det är enligt min mening
en av de väsentliga punkterna.
Den befolkningsförflyttning, som vi
har iakttagit under de sista hundra
åren från landsbygden till städerna,
som blommat ut i en koncentration av
befolkningen till vissa stadsområden i
landet, har också medfört, att antalet
riksdagsrepresentanter ute i landskapen
har minskat och antalet representanter
från storstadsområdena ökat i
motsvarande grad. Det börjar bli glest
mellan riksdagsmännen i vissa delar av
landet — självfallet gäller detta särskilt
Norrland. Det är en av bristerna i vår
författning som i dag framträder. Riksdagsrepresentationen
i Sverige — jag
skall beröra den saken närmare när jag
kommer in på frågan om valsättet —
är i första hand en representation för
bygden, för orten och för landskapet.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

Partierna är dagsländor i vårt politiska
liv. Det äldsta av de nu verksamma
politiska partierna, det socialdemokratiska,
hade för femtio år sedan
blott fyra representanter i denna kammare.
Det är endast under en mycket
kort tid, under knappa fyrtio år, som
detta äldsta parti haft något egentligt
inflytande i vårt politiska liv. Men ortens
och bygdens intresse av att ha kontakt
med riksstyrelsen, befolkningens
behov av att komma i kontakt med
riksdagsmännen och få sina ärenden
framförda, sina meningar uttryckta, är
ett evigt intresse i en folkrepresentation.
Man måste i tid vara vaksam, så
att man inte berövar befolkningen i
stora delar av landet denna förmån och
på väsentliga punkter bryter kontakten
mellan befolkningen och den riksdag
som skall representera folket och besluta
å dess vägnar. Om den under de
sista årtiondena aktuella folkförflyttningen,
som uppenbarligen fortsätter,
kommer att försiggå i lika rask takt under
ytterligare ett par tre årtionden,
måste det på denna punkt göras någon
förändring i vår författning, så att vi
inte får alla riksdagsrepresentanter boende
i två eller tre stora befolkningsområden
i landet, medan övriga delar
av landet är helt — eller praktiskt taget
helt — orepresenterade i riksdagen, ty
även den glesare befolkning, som bor i
dessa trakter, bar livsviktiga intressen
att bevaka, vilka folkrepresentationen
inte kan förbise.

Om jag därefter övergår till frågan
om valmetoden, så har härom utskottsordföranden
redan uttalat, att anledningen
till att denna fråga på en gång
blivit så aktuell förmodligen är den nu
rådande maktfördelningen i riksdagen.
På den punkten har utskottsordföranden
utan tvivel rätt. Det är tillfälliga
omständigheter som gjort, att vårt valsätt
utsättes för kritik, en kritik, som
närmast syftar till att införa vad man
brukar kalla millimeterrättvisa i mandatfördelningen.
Det enklaste sättet att

åstadkomma sådan rättvisa är ju att
göra landet till en valkrets. Detta strider
emellertid alldeles bestämt emot den
svenska riksdagens traditioner som en
ortsrepresentation. Det strider även alldeles
bestämt emot viljan bos ortsbefolkningen
i de olika delarna av landet
att ha inflytande över vilka människor
som skall väljas till riksdagsmän,
emedan en sådan riksvalkrets
skulle med nödvändighet betyda, att
partiernas centrala styrelser, i regel
förlagda till Stockholm, skulle få ett
mycket starkt inflytande över personvalet.

Valsättet rymmer ju med den form,
vari det framträder i denna diskussion,
också en hel del andra gamla bekanta
påståenden, som kanske här inte bör
lämnas alldeles obeaktade. Ett utav de
mål som anges för reformering av valsättet
är ju bl. a., att personligheten
skulle bättre komma till sin rätt än den
för närvarande gör, då man anser sig
ha en bild av att det är det centralt
styrda partiväldet som bestämmer vilka
människor som skall bli representanter
för folket, varvid den enskilde individens
duglighet spelar en underordnad
roll.

Ja, man tror så gärna det som man
anser sig ha taktiska fördelar av att
tro. I verkligheten går det ju inte till
på det sättet när man väljer riksdagsmän.
Den svenska riksdagsmannens väg
till riksdagen gå ju i regel över ett aktivt
deltagande i det politiska föreningslivet
via de kommunala uppdragen, och
först sedan vederbörande blivit bekant
för en större allmänhet och denna allmänhet
kommit underfund med att han
duger till att sköta offentliga värv sätter
man honom på riksdagslistan. Att
säga att denna metod inte tar hänsyn
till den personliga dugligheten är att
göra våld på sanningen. Var och en
vet hur svårt det är att komma till riksdagen
utan att på förhand ha ådagalagt
skicklighet i att sköta offentliga värv.

När majoritetsvalets anhängare och

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

även vissa av proportionalismens anhängare
vill bereda större rum för personligheten,
tror jag de överskattar de
möjligheter man har att genom lagändringar
åstadkomma någonting på
den punkten. Särskilt gäller det naturligtvis
majoritetsvalets anhängare, som
är säkra på att majoritetsval i enmansvalkretsar
innebär något slags garanti
för att det bara är de dugligaste människorna
som har någon utsikt att ta sig
fram till kandidatur och eventuellt bli
valda. Är det på det sättet? Knappast.

Erfarenheten visar i stället, att om
det gäller ett rent personval och man
har två duktiga människor att välja på,
väljer man ofta en tredje som är en
nolla därför att de där två duktiga
människorna alltid har förargat så
många att de inte har utsikt att få majoritet.
I de länder där man har ett ensidigt
majoritetsval är det i allmänhet
minst lika svårt att få de verkliga toppmänniskorna
valda som det är i ett land
med proportionalism. Tvärtom är det ju
så att den något starkare ställning, som
man inte skall förneka att partiorganisationen
har vid ett proportionellt valsystem,
i viss mån är en garanti för att
dugliga människor skjuts fram, även
om de skulle ha råkat stöta sig med en
och annan valman. Partiet måste nämligen
i alla händelser i sina centrala instanser
känna ett visst ansvar för att
det blir representerat av framstående
och dugliga personer.

Mot majoritetsvalet kan man alltså
göra bl. a. den invändningen, att det
saknar en av de förtjänster som det ger
sig ut för att ha, nämligen att befrämja
valet av dugliga personer. Det gör det
faktiskt inte i verkligheten.

Innan jag kommer till slutet vill jag
gärna redovisa, att det finns en annan
verkligt allvarlig invändning mot ett
majoritetsval i Sverige, nämligen att
vårt land har kommit att få en mycket
egendomlig politisk geografi. Det är ju
rimligt att anta, att ett parti som i årtionden
har hållit mer än 40, ofta mer

Författningsfrågor.

än 45 och 50 procent av väljarkåren i
vissa landskap vid ett majoritetsval
skulle komma att få praktiskt taget alla
mandat. Man skulle sålunda i vårt land
för närvarande få en ensidig arbetarrepresentation
i riksdagen från hela
Svealand och Norrland med undantag
för Stockholms stad och vissa delar av
Västerbottens län, där borgerliga kandidater
skulle ha någon utsikt att ta sig
in. Men affärslivet och bondeklassen
skulle i denna del, som geografiskt sett
utgör två tredjedelar av landet, i stort
sett vara orepresenterade i riksdagen.
I västkustlänen och smålandslänen bleve
det oerhört svårt för någon arbetarrepresentant
att ta sig in i riksdagen,
och där bleve sålunda arbetarklassen
inte alls eller i bästa fall mycket sparsamt
representerad. Med en politisk
geografi av den sorten skulle uppenbarligen
riksdagen mista mycket av de värdefulla
erfarenheter den nu representerar.
Det är inte lätt att säga hur partifördelningen
i stort sett skulle bli, om
man skulle få en arbetarmajoritet eller
en borgerlig majoritet i riksdagen —
det vågar i varje fall inte jag med hänsyn
till svårigheten att bedöma storstädernas
ställning — men vad man bestämt
kan säga är att en sådan uppdelning
av platserna i riksdagen mycket
snart skulle ge anledning till ett så
starkt missnöje i landet, att den valmetoden
vore omöjlig, såvida man inte
räknade med vissa modifikationer i
majoritetsvalet eller med en helt annan
partiuppdelning.

Mot majoritetsvalet kan man sålunda
göra mycket vägande invändningar —
det skall vi vara medvetna om. Men det
är ingenting som hindrar att lika allvarliga
invändningar kan göras mot
vissa former av proportionalism. När
riksdagen i fjol olyckligt nog bestämde
sig för att göra ett experiment med en
annan sammanräkningsmetod, valde den
en kombination av proportionalism och
uteslutningsregler, som i sig själv bär
fröet till sin upplösning. Det är inte

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

lätt att säga vad det skall bli av denna
metod, därest riksdagen skulle stadfästa
den och man skulle förrätta ytterligare
ett antal val efter den metoden.
Svagheterna i den ligger ju i öppen dag.
Man skulle göra experimentet för att
åstadkomma, som man sade, en rättvisare
mandatfördelning än den gamla,
och när valet var förrättat befanns det
att det givit alldeles samma resultat
som ett val enligt den gamla valmetoden
skulle ha givit.

I det avseendet var sålunda experimentet
ett fiasko. Ocli ändå hade man
i denna haltande metod skjutit in en
spärregel, som skulle garantera att den
verkade annorlunda än den d’Hondtska
regeln. Denna spärregel blev nu satt till
1,4. Spärregeln betyder att det alltid är
det minsta partiet i valkretsen som
kommer i strykklass, och det parti som
nu är på väg att sjunka ned till det
minsta partiet får sålunda räkna med
att så länge som spärregeln står är det
dess mandat i valkretsen, som alltid
står på spel. Alt vara det minsta partiet
i valkretsarna i gemen och det
minsta partiet i landet är sålunda fullkomligt
livsfarligt med den metod, som
man nu har. Om man avser att skydda
det minsta partiet, är den valmetod vi
experimenterat med sist så misslyckad
som en valmetod över huvud taget kan
vara.

I denna spärrmetod ligger naturligtvis
också fröet till valmetodens egen
upplösning, ty man kommer rätt snart
att upptäcka att fyra eller fem riksdagsmandat
har ramlat på spärregeln. Man
är nära på uppe i det röstetal som man
behöver för att få mandat i valkrets
efter valkrets, men spärregeln slår ut
dessa mandat. Varje gång man gör den
upptäckten kommer höga rop att höjas
på att spärregeln skall förändras eller
helt tas bort. Man skall inte tro att man
på den punkten får något lugn i diskussionen
förrän man tagit bort hela
spärregeln. Och vad händer då? Jo,
smågrupper på ett par, tre tusen röster

kan få mandat i valkrets efter valkrets,
medan andra partier får prestera
20 000—25 000 röster för vart och ett
av sina riksdagsmandat, och då är vi
tillbaka till att missnöjet på nytt kommer
att slå in i riksdagen som en våg
och ropa på en annan sammanräkningsmetod.

När man i den svenska grundlagen
för mer än 40 år sedan skrev in att vi
skulle ha en proportionell valmetod,
var det ingen som resonerade om någonting
annat än den d’Hondtska sammanräkningsregeln.
Det är den enda
proportionella valmetod som förtjänar
namnet. Den moderna partimatematiken
har ansett sig kunna finna andra
metoder, och dessa andra metoder är
alla samma slags karikatyr på proportionalism
som den så kallade uddatalsmetoden
med spärr. Om man nu ser
detta som ett rent rättviseproblem,
måste man nog trots att man tillhör
det största partiet säga, att det ligger
en orimlighet i en valmetod, som måste
halta sig fram med olika slag av spärrmetoder,
och den valmetoden bär ju
inom sig fröet till sin egen upplösning.
Det som är så uppenbart orättvist kan
ingen ändå i längden försvara.

Herr talman! Jag har med denna
kritik velat säga, att när det gäller
valmetoden bör riksdagen gå tillbaka
till den d’Hondtska regeln medan det
ännu är tid och innan detta vildsinta
experimenterande fått fördärva större
värden än det redan har fördärvat.
Förtroendet för folkrepresentationen
stärks inte precis av den småknepighet,
som vissa matematiker funderat
ut kring sammanräkningsmetoden. Den
är litet för listig för att vara förtroendeingivande.

Vilka andra medel man kan behöva
för att folket i högre grad skall känna
att det deltar i riksstyrelsen har man
ju tid att fundera på. Trots det bristande
intresset är det väl ändå bäst att en
utredning kommer till stånd. Den övertro
på folkomröstningsinstitutet, som

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

från sina håll yppas, kan åtminstone
inte en gammal valmakare dela i någon
nämnvärd utsträckning. Föreställer
man sig verkligen, att svenska folket
ett par tre gånger om året, då stora
och betydelsefulla ärenden skall avgöras,
skall i samlad trupp springa
fram till valurnorna och avge ett votum?
Det kommer svenska folket inte
att göra. Endast ungefär en fjärdedel
eller något sådant av svenska folket
kommer kanske att votera, och sedan
står riksdagen där precis lika rådvill
i alla fall. Att man skulle få anordna
detta spektakel och därtill på grundval
av att en minoritet i riksdagen
skall få kräva det, ställer i varje fall
jag mig ytterst tveksam till. Svenska
folket har ju redan nu möjlighet att
en gång vartannat år ge till känna sin
mening om de stora ekonomiska och
politiska linjer, som de önskar att riksstyrelsen
skall följa. Jag försäkrar, att
det är en omöjlighet att dessutom uppbringa
ett intresse för de flesta betydelsefulla
detaljfrågorna och att få något
meningsfyllt uttryck om dessa av
folket i gemen. Det kommer alla experimentmakarna
att gå bet på. Man
kommer, om man försöker att driva
fram ett sådant upprepat folkomröstande,
att ideligen möta bara besvikelser.

Om man skall bygga ut folkomröstningsinstitutet
trots de mycket täta
val vi har, så tror jag nog, att man
skall förknippa det med ett ovillkorligt
krav på att det finns en riksdagsmajoritet,
som anser det önskvärt att
fråga folket. Det finns utan tvivel några
sådana angelägenheter, där man kan
fråga folket och där folket över huvud
taget inte har möjlighet att ge uttryck
åt en särmening vid ett val, därför
att man då känner sig förpliktad att
följa partilinjerna. Det har pekats på
ett par sådana angelägenheter under
den sista tiden, nämligen nykterhetslagstiftningen
och högertrafiken. Jag
tror att båda dessa frågor är exempel

Författningsfrågor.

på vad som möjligen kan anses lämpligt
i detta hänseende, men det är väl
inte omöjligt, att sådana angelägenheter
kan göras till föremål för folkomröstning
genom beslut av den nuvarande
riksdagsmajoriteten. Det behövs
över huvud taget inga lagändringar
för att fråga svenska folket om det.
Det kan man göra redan med nuvarande
lag. Om man skulle begagna det
folkomröstningsinstitut vi redan har
för att se, om det går att uppdriva ett
intresse för folkomröstningar, så vore
det säkert en bättre väg än att ge sig
in på en lagstiftning, beträffande vilken
man knappast vet, om den över
huvud taget är motiverad på något sätt.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat anmäla en kanske hög grad av
skepsis mot alla de utredningsförslag
som här föreligger men ändå i huvudsak
ge min anslutning till att man bör
låta denna angelägenhet gå till en utredning
ungefär i överensstämmelse
med de riktlinjer utskottet förordar.
Man bör emellertid, när utredningens
resultat föreligger, ha måttliga förhoppningar
på att det skall ha tillfört vårt
politiska liv några värden, som inte
redan den nuvarande författningen har.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
skall först be att få följa den av herr
von Friesen bär angivna ordningen, att
debatten nu koncentreras till problemen
om allmän författningsrevision,
om referendum och om första kammaren
och att något senare problemet om
valsystemet och dess teknik tas upp.
Jag vill vidare framhålla att det ligger
i sakens natur, att om man inte skall
bli alltför långrandig endast några få
synpunkter kan tas upp av oss alla,
som suttit och rådbråkat dessa frågor
i konstitutionsutskottet i månadtal.

Först några ord med anledning av
herr Edbergs och hans fyra kamraters
framstöt till förmån för en allmän författningsrevision.
Jag skulle bara vilja
ställa den frågan: Hur skulle svenska

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

folket ha reagerat, om det plötsligt hade
fått läsa i tidningarna, att konstitutionsutskottet
föreslagit riksdagen, att
den nuvarande regeringsformen skall
ersättas med en ny? Jag undrar om inte
svenska folket skulle känna sig ganska
nymornat och funderat över vad som
stod på. Det är ju ändå inte så i vårt
land, och praktiskt taget inte heller i
några andra länder, att man ömsar författning
liksom man ömsar kläder. I
vårt land har vi ju egentligen hlott haft
fem verkliga författningar: landslagen,
1719 års regeringsform, 1720 års regeringsform,
1772 års regeringsform och
1809 års regeringsform. De ändringar
som gjorts då och då, låt oss säga den
så kallade 1634 års regeringsform, som
egentligen bara rörde förmyndarstyrelsen,
eller 1660 års additament, som
också avsåg förmyndarstyrelsen för
Karl XI, har inte varit några totalreformer
utan endast utbyggnader av något
redan bestående. Den metod vi använt
här i Sverige har varit att så långt
som möjligt omsorgsfullt bevara författningen
och alltefter utvecklingens
behov bygga vidare på den, något som
också numera är ganska lätt genom att
partiella grundlagsändringar åtminstone
under nuvarande partipolitiska förhållanden
kan genomföras ganska fort och
utan större vedermödor —- fortare för
övrigt kan det sägas iin i nästan varje
annat land just nu.

Även om vi skulle se på förhållandena
utomlands finner man samma tradition
där. Amerikas förenta stater har
haft en enda författning sedan 1700-talet. England har ju i själva verket
ingen författning men har i alla fall
inte infört någon sådan utan levt på
hundraåriga sedvänjor. Nya författningar
brukar hlott införas i samband
med stora, genomgripande, omstörtande
händelser i nationernas liv, t. ex.
vid alla de många revolutionerna i
Frankrike, i Tyskland 1919 i samband
med kejsardömets störtande och 1949
samt i Italien efter konungadömets stör -

tande och i samband med republikens
införande.

Jag skall inte ytterligare gå in på
denna sak. Jag vill allenast framhålla att
»författningskonservatism» inte endast
är en svensk erfarenhet utan en erfarenhet
som man gjort också utomlands.
Vi kan bara hänvisa till Norge. Finns
det något land egentligen som jämte
Amerika, trots att landet i övrigt varit
så politiskt radikalt, har en sådan författningskonservatism
som Norge? Där
fanns en gång i tiden »grundlovsföreningar»,
som spelade en utomordentligt
stor roll för den politiska utvecklingen
och som just hade till syfte att
skydda grundloven och dess idéer.

Det danska exemplet, som herr Edberg
och andra åberopar, är anmärkningsvärt.
Att så är fallet hänför sig till
abderitiska bestämmelser i den danska
författningen rörande författningsändringar.
Är det något lyckligt sätt att
göra som man nu kommer att göra i
Danmark om några veckor, när det gäller
att helt omstöpa den danska författningen?
Där lägger man fram ett
totalförslag, och i detta måste man ta
ställning till en mängd frågor på en
gång utan möjlighet till nyansering av
meningarna. Den som vill ha kvinnlig
arvsrätt till tronen måste också acceptera
»första kammarens» — landstingets
— avskaffande och införandet
av referendum. Det finns ingen möjlighet
för den danska medborgaren att i
denna totala författningsrevision göra
ett val mellan olika ändringar, utan
man måste antingen godta det hela
eller också låta allt förfalla.

Så skulle det naturligtvis gå även
här, om vi skulle genomföra en total
författningsrevision. Vi hade vår frihet
kvar, så länge frågan befann sig i utskottet,
men i fortsättningen och framför
allt vid det sista definitiva beslutet
efter nyval, då som vi vet grundlagsändringar,
om de har ett inbördes sammanhang,
antas in toto. Därav hade vi
erfarenhet senast från 1949.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Det finns inte den författningskonservatism
i Sverige som skulle innebära
ett motstånd mot partiella reformer.
Vad har inte riksdagen begärt under
senare år — utredning av arbetsformerna,
utredning om en ny tryckfrihetsförordning,
utredning rörande
budgeten (den utredningen pågår), utredning
rörande kyrkomötets ställning
(även den utredningen pågår), och utredning
om § 106 och 107 och andra
därmed sammanhängande stadganden
rörande den konstitutionella ansvarigheten.
Regeringen har visserligen ännu
inte efterkommit den av riksdagen beslutade
begäran om revision av stadgandena
angående riksdagens kontrollmakt,
men man har ingen anledning att
i vårt land befara, att en parlamentarisk
regering skulle motsätta sig ett uttalande
om skrivelse från riksdagen i
denna fråga. Vi har ytterligare också
hela det stora komplexet om förvaltningskontrollen
genom förvaltningsbesvär,
varom också en utredning pågår.
Jag kan inte se annat än att just dessa
separata utredningar, dirigerade och
ledda av speciellt sakkunniga män, anvisar
den för oss naturliga och lämpliga
vägen för författningens behövliga
anpassning efter utvecklingens
krav. För övrigt har, herr talman,
denna tanke att man när som helst
skall skriva en ny grundlag funnits i
några, jag vill säga ganska besynnerligt
funtade hjärnor under 1800-talet.
Det fanns en fiskeriintendent från västkusten
— jag betonar än en gång att
han var från västkusten, eftersom västkustens
representanter deltagit så livligt
i författningsdebatten här i dag —
som hette Ljungman, som på 1890-talet
uppvaktade riksdagen under nästan
varje legislaturperiod med utarbetade
förslag till ny grundlag. Går vi längre
tillbaka i tiden fanns det en mycket
framstående bonderepresentant för
Norrbotten, Rutberg, som av några högreståndsrepresentanter
fått ett papper i
sin hand om en ny grundlag. Dessa ex -

Författningsfrågor.

empel manar inte direkt till efterföljd.
Jag tror att riksdagen gör klokt i att
låta varje fråga bedömas för sig. Därmed
har jag dock inte velat bestrida
att det kan finnas ett sammanhang mellan
referendum och förstakammarproblemet.
Otvivelaktigt kan man kombinera
dessa frågor, men jag kan inte se
att denna kombination på något sätt
skulle vara ofrånkomlig. Den betraktades
ju i varje fall inte såsom oundgänglig
av den representant i folkomröstningskommittén,
som företrädde folkpartiet,
nämligen herr Bergvall, vilken
framställt sina förslag beträffande referendum
på det statliga planet utan att
beröra förstakammarproblemet.

Sedan några ord om referendum. Jag
beklagar nu, liksom jag beklagade det
för ett år sedan när vi diskuterade denna
fråga, att det tycks vara omöjligt att
få en enda isolerad, verkligt grundlig
debatt om referendum. Vi alla, både
anhängare och motståndare, borde ha
intresse av en sådan djupgående debatt.
Men i dag har frågan mängts in i ett
flertal andra problem, och den kommer
bara att få ett sekundärt intresse
och kan inte komma att skarpare belysas.

Man står nu därför i allra högsta
grad ovetande om och frågande inför
alla de motiv som har föresvävat majoriteten
när den vänt sig mot tanken
på ett decisivt referendum. Såvitt jag
har förstått, har ingen av majoriteten
bestritt, att inte individen i den moderna
demokratien har fått träda tillbaka
till förmån för mera kollektiva intressen
— något som måste stå i strid
med demokratiens ursprungliga idé.
Man har inte heller från majoritetens
sida kunnat bestrida, att det finns ett
otal frågor, där partierna inte är representativa,
utan där det kunde vara
önskligt att träda i närmare kontakt
med folket och pejla dess mening. Man
kan inte heller från majoritetens sida
bestrida, att inte själva riksdagsarbetet
för närvarande är på väg att deklinera,

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

genom att utskotten inte längre ägnar
frågorna det stora intresse och den
grundliga prövning som skett förut. Jag
säger detta i samband med diskussionen
om referendum, därför att jag har
den bestämda meningen —■ grundad på
erfarenheter från andra länder — att
förefintligheten av ett referenduminstitut
och möjligheten av en folkomröstning
i en fråga tvingar utskotten att gå
djupare in i problemen, än som för närvarande
i allmänhet sker vid våra utskotts
beredningar av ärendena. Det har
inte heller kunnat bestridas av majoriteten,
att referendum skulle öka det
politiska intresset och därmed göra demokratien
mera levande. Det skulle vidga
den politiska bildningen och naturligtvis
också medföra en skärpning av
den individuelle medborgarens politiska
ansvar, när han som suverän har att
med sin röst avgöra en föreliggande
fråga.

Sedan har man framhållit, att referendum
möjligen skulle komma att bli
mycket kostsamt, helst som vi ju redan
vet att valen är dyrbara. Det är möjligt
alt ett referendumsystem skulle kunna
medföra en oerhörd penningrullning,
men erfarenheterna från Schweiz —
det land som har verkliga erfarenheter
härvidlag —• pekar inte alls i den riktningen.
Jag håller fortfarande före, att
den svenska radion erbjuder möjligheter
till en debatt till och för folket, som
i hög grad skulle onödiggöra annan debatt
än den rent skriftliga upplysningen
om förslagens utformning, som alltid
måste förefinnas. Jag menar sålunda,
att talet om penningrullning bygger på
ett löst antagande, som inte styrkts av
erfarenheter utomlands och sannolikt
icke skulle bli besannat i vårt land.

Slutligen har man gjort gällande — i
synnerhet gjorde herr Edenman det i
sitt anförande i fjol —- att det referendumsystem
som är på tal i Sverige,
alltså ett begränsat referendum, skulle
vara oförenligt med ett parlamentariskt
styrelsesätt. Såvitt inte anledning gives

senare, skall jag inte ta upp detta påstående
till nytt skärskådande i denna
debatt. Jag vill bara till herr Edenman
ställa den frågan: Hur kan det då komma
sig, att de danska socialdemokraterna
nu inte bara har accepterat ett decisivt
referendum utan också föreslagit
att det parlamentariska systemet inskrives
i författningen — för första gången
i Danmarks historia? Där har man alltså
på en gång ställts inför båda dessa
system, men ej ens socialdemokraterna
har ansett att det är omöjligt att förena
dem. Jag vill också här än en gång
framhålla, att man i Australien har haft
många folkomröstningar, men också ett
parlamentariskt system lika klassiskt
som det engelska.

Sedan kom herr Hall med synpunkter
på frågan om referendum, vilka med
hänsyn till att han själv betecknade sig
som valmakare var synnerligen intressanta.
Jag tror emellertid inte att
han träffat det väsentliga i diskussionen.
För det första utgick herr Hall
ifrån att det skulle komma att bli åtminstone
två—tre referanda varje år.
Det skulle sålunda bli ett antal folkomröstningsdagar,
som till och med skulle
överskrida antalet referendumdagar i
Schweiz. Så långt som Schweiz’ direkta
demokrati har emellertid ingen i Sverige
velat gå. Sedan sade herr Hall, att
all sannolikhet talar för att det skulle
bli ett mycket lågt deltagande i dessa
omröstningar. Varpå grundar herr Hall
detta påstående? Han kan inte ha någon
erfarenhet från Sverige annat än
från det referendum vi hade 1922. Och
erfarenheterna från Schweiz, med dess
omfattande utbyggda referendumsystem,
visar att sådana referenda som
är vad man kallar fakultativa — d. v. s.
sådana som rör omstridda frågor men
som inte obligatoriskt skall gå till folkomröstning
— samlar ett mycket högt
antal röstande. Ibland kan frågorna
vara så beniga, att man bara når upp
till 50 procents deltagande, men man
har också exempel på 80—90 procent,

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

vilket är rekord i Schweiz även när del
gäller val. Ett fakultativt system löper
inte alls den risk för brist på folkligt
intresse, som herr Hall här sagt. I Sverige
skall ju en fjärdedel eller en tredjedel
av kamrarna, eller vad det nu kan
bli, utlösa referendum. Om det finns så
stort intresse för frågan i riksdagen,
att det måste till åtminstone två partier
för att utlösa referendum — är det då
någon som tror att omröstningen skulle
samla så litet deltagande som herr Hall
befarade? Dessa uppgifter från herr
Hall är fullständigt gripna ur luften och
äger ingenting av sannolikhet.

Vidare sade herr Hall, att det bästa
vore om majoriteten fick avgöra när en
fråga skulle gå till referendum. Ja, här
har vi erfarenheter från det nuvarande
systemet med konsultativt referendum.
Vi ser hur litet inbjudande detta varit,
just med hänsyn till bestämmelsen att
det skall föreligga majoritet i båda
kamrarna plus regeringens bifall för att
referendum skall komma till stånd. Erfarenheten
visar ju, att majoriteten aldrig
vill släppa ansvaret i andra fall än
när den inte vill ta ansvaret — alltså
endast i sådana frågor, där majoriteten
av någon anledning är knäsvag och
fruktar folkets reaktioner. Då föredrar
majoriteten att låta frågan gå till folket
för avgörande såsom skedde 1922;
eljest föredrar den att handla själv. Jag
tror därför att det ligger i hela referendumsystemets
natur — det är ju
en erfarenhet som gjorts överallt i alla
länder — att själva utlösningsprocessen
måste ske av en minoritet, stor eller
liten, som har uppgiften att utöva kontroll
över majoriteten såsom opposition.
Detta hindrar å andra sidan inte att
man kan tänka sig speciella frågor, där
själva principen alt regeringsmajoritet
och opposition inte behöver tillämpas.
Så var det 1922 när folkomröstningen
beslöts och då en anslutning från skilda
partier fanns bakom den av herr
Sävström m. fl. väckta motionen om
förbudsomröstning.

Författningsfrågor.

Sedan till sist ett ord i denna fråga
till herr Hallén. Han ville göra gällande
att det var ett betydande steg i referendal
riktning, som utskottsmajoriteten
ändå tog. Majoriteten hade ju, menade
han, accepterat kommittémajoritetens
förslag så när som på det konstitutionella
referendumet. Men, vad
föreslog majoriteten i kommittén? Jo,
den nappade på ett förslag från minoriteten
om att man, samtidigt med att
man införde ett decisivt referendum,
skulle kunna uppmjuka bestämmelsen
om konsultativt referendum. Men går
man till själva grundtexten i utskottsutlåtandet
framträder majoriteten mycket
tvekande i fråga om bur stor den minoriteten
skall vara som äger begära referendum.
Utlåtandet är uttryckligen formulerat
så, att man vill särskilt pröva,
om inte kravet en tredjedel är för litet;
man bör alltså hålla sig till mellan 50
procent, som i den nu gällande lagen,
och 33,3 procent. Vad blir det då för
skillnad mellan det nuvarande och det
nya? Antag att man sätter 40 eller 50
procent, blir det praktiskt taget ingen
skillnad alls. Det blir blott ett litet ornament
på de nuvarande reglerna, minus
detta att konungen inte får meddelaktighet
i beslutet. Detta är allt. Därför
skall man inte kunna göra gällande, att
det är någon egentlig ny rättighet som
införes, när man går att realisera utskottets
tanke på en utbyggnad av ett
konsultativt referendum. Det är helt enkelt
blott en relativt betydelselös detaljförändring
rörande ett i grundlagen
redan inskrivet system, som skulle bli
följden, och ingenting annat. Men kvar
står ju övriga skillnader. Jag bortser då
från diskussionen om hur stor minoriteten
skall vara: jag vill blott upplysa
att i Danmark har man stannat för 30
procent, alltså mitt emellan den borgerliga
reservationen och majoriteten
i den svenska kommittén. Den stora
skillnaden gäller emellertid frågan om
decisivt referendum. Det är det som
är den stora tvistepunkten här, och i

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

den frågan liar jag all anledning tro, att
diskussionen kommer att återkomma
och återkomma, även om vi i dag inte
skulle ha någon längre tid att fördjupa
den.

Sedan ges det anledning, herr talman,
att fästa uppmärksamheten på
herr Edbergs tal om att något hänt i
och med detta utlåtande. Det har verkligen
hänt något i denna referendumfråga.
Jag läser här ur en motion
I:215 år 1948:

»I och med samlingsregeringens upplösning
1945 och regeringsmaktens övergång
till det socialdemokratiska partiet
med dess majoritetsställning i riksdagen
tog den politiska horgfreden under
kriget ett tvärt slut. Under den tid
som förflutit sedan sommaren 1945 ha
de politiska motsättningarna undan för
undan skärpts. Frågan om införande
av ett folkomröstningsinstitut, där omröstningens
resultat blir direkt avgörande
för en frågas lösning, s. k. decisiv
folkomröstning, bör därför enligt vår
mening nu upptagas till prövning. Även
om i framtiden intet parti skulle erhålla
majoritet i riksdagen motiverar
dock den statliga verksamhetens ingripande
på alltfler områden av samhällslivet,
att medborgarna genom omröstning
få besluta i viktiga frågor, som direkt
beröra deras egen livsföring.» Och
så är det en utomordentligt välskriven
och utförlig motivering till förmån för
det decisiva referendum — just det referendum
som riksdagen 1948 skrev
om; och jag kanske får understryka för
herr Hallén att det inte var om konsultativt
referendum som riksdagen
1948 skrev utan om ett decisivt.

Den motion som jag här citerat var
bondeförbundets 1948. Den väcktes av
nuvarande ledaren för förstakammargruppen,
herr Näsgård, och av nuvarande
ecklesiastikministern, herr Ivar
Persson. Det fanns en liknande motion
väckt i andra kammaren av herr Johansson
i Mysinge m. fl. och undertecknad
bl. a. av ledaren eller biledaren —-

vad jag nu skall kalla honom eftersom
det är två — för bondeförbundet i kammaren,
herr Pettersson i Dahl. Härtill
kommer att bakom denna tanke ställde
sig alla bondeförbundarna i utskottet
1948, och likaså förenade sig professor
Wahlund i folkomröstningskommittén
med herr Bergvall och mig om decisivt
referendum, utom med avseende å utformningen
av själva minoritetens storlek.
Jag vill konstatera att något tydligen
har hänt, som förändrat bondeförbundets
konstitutionella grundsyn, och
det vore av intresse att här under debatten
få tillkännagivet, om bondeförbundels
ändrade uppfattning beror på
ändrade politiska förhållanden eller
därpå att man har känt sig föranledd
att ändra ställningstagande därför att
man trots herr Wahlunds förord blivit
övertygad om att ett decisivt referendum
skulle vara något felaktigt eller
äventyrligt.

Några ord också om förstakammarfrågan.
Jag vill först vända mig mot den
historieskrivning, som till en början
spelat en så stor roll och som gått ut
på att första kammaren vore ställd på
avskrivning och att Sverige så att säga
höll på att bli — om man skall använda
Värner Rydéns tillspetsade uttryck en
gång i världen ■— Europas yttersta
svanskota i konstitutionellt hänseende.
De stora demokratierna i världen har
alla tvåkammarsystem: Frankrike och
England. Beträffande England bör det
kanske påpekas att det nuvarande överhuset
på sitt område spelar en utomordentligt
stor roll, nämligen som tekniskt
organ i lagstiftningsfrågor. Första
kammaren här i Sverige fyller inte tillnärmelsevis
den funktion i lagstiftningshänseende
som överhuset med alla parters
begivande gör trots ärftligheten. Vi
har vidare Amerika, Schweiz, det nya
Italien, Västtyskland, Holland, Belgien,
för att nu nämna några av de ledande
demokratierna. Och går vi vidare till de
nya staterna i Asien, så har Indien,
Japan och Indonesien infört tvåkam -

Lördagen den 1C maj 1953.

Nr 20.

marsystem. Det kan tilläggas att Turkiet,
där demokrati införts efter Kemal Atattirk,
under ledning av det nuvarande
turkiska folkpartiet beslutat införa tvåkammarsystem
i stället för det enkammarsystem
man nu har.

Kvar står då våra nordiska förhållanden.
Det finns dock ett tvåkammarsystem
i Norge, även om vi inte skall
överdriva dess reella betydelse. Det
finns ett inbyggt tvåkammarsystem i
Finland, som ger minoriteten rättigheter,
som är oändligt mycket större än
dem minoriteten har exempelvis i Sverige.
En tredjedel av ledamöterna kan
där förhindra att en ny lag kommer
upp under riksdagsperioden, en tredjedel
kan också förhindra att en grundlagsändring
över huvud taget kommer
till stånd. Sådana minoritetsrättigheter
har ingen i vårt land ifrågasatt. Återstår
endast detta med Danmark. Yi kanske
bör vänta med en diskussion om
Danmark tills vi sett utgången av det
referendum, vars besynnerliga karaktär
jag redan förut konstaterat.

Jag skall inte nu uppehålla mig vid
den mission — jag har berört den saken
så många gånger — som första kammaren
har att fylla, trots allt vad man
säger, som ett instrument emot förhastade
beslut eller som ett visst bålverk
mot alltför hektiskt tillkomna strömningar
vid andrakammarvalen. Ändå
mer avgörande är dock att man genom
första kammaren får möjlighet att i riksdagen
placera personer, som eljest redan
på grund av det lägre ledamotsantalet
skulle bli svåra att placera i ett
enkammarparlament. För den skull vill
jag inte operera på samma sätt som herr
von Friesen och liksom urgera att förstå
kammarens ledamöter skulle vara »bättre»
än andra kammarens eller att andra
kammarens ledamöter skulle vara »bättre»
än första kammarens; en sådan jämförelse
är fullkomligt meningslös. Det
väsentliga är att vi erfarenhetsmässigt,
under många årtionden, under olika
politiska förhållanden, har i första kam -

Författningsfrågor.

maren kunnat placera personer som
gjort en betydelsefull insats i de gemensamma
utskotten. Denna insats kan man
inte i vårt land mäta på samma sätt som
är möjligt i andra länder genom att räkna
antalet skiljaktiga beslut kamrarna
emellan: tvåkammarsystemet i Sverige
är främst inbyggt i det gemensamma
utskottssystemet. Vem kan undersöka
och vem kan ge en riktig bild av vad ledamöterna
från första kammaren har betytt
i utskottsarbetet? Man kan i varje
fall tryggt våga påstå, att de har betytt
ungefär lika mycket som andra kammarens
ledamöter, ja, i vissa fall kanske
mera på grund av att de så att säga representerat
en längre riksdagstradition
och därmed en större erfarenhet än
många av de nya politiker haft, som
startat sin politiska bana i andra kammaren.
Det har under långa tider nästan
varit förbehållet första kammaren att
tillsätta ordförande i utskotten. Så sent
som på 1940-talet var sju av åtta ordinarie
utskottsordförande tagna från
första kammaren, och detta säger väl
något om både partiledningarnas och utskottens
egen uppskattning av den sakkunskap,
som på detta sätt kunnat tagas
i bruk.

Intet enkammarsystem kan enligt min
mening ge en fullgod ersättning för deita
eller ens en garanti för en lösning någorlunda
jämförlig med den som det nuvarande
tvåkammarsystemet erbjuder.
Man skulle såsom ersättning kunna tänka
sig en ökning av andra kammarens numerär,
har man sagt från folkpartihåll.
Men är det någon som tror att det skulle
befordra arbetet i detta hus, om kammarens
— den enda kammarens — ledamotsantal
ytterligare ökades? Diskussionen
i denna kammare är redan nu
mycket svår att föra, om meningen med
en diskussion skall vara att på något
sätt ömsesidigt påverka varandra, detta
på grund av att ledamotsantalet, 230 —
eller högst 232 — är så stort. All erfarenhet
från stora församlingar visar att anförandena
snarast blir diktamina till

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

protokollet, kanske inte betydelselösa
anvisningar för framtiden men av tämligen
ringa betydelse för dagen. Ju
mindre församlingen är, desto större
betydelse har naturligtvis debatterna.
Den amerikanska senaten med dess 96
ledamöter är en församling där ett verkligt
effektivt arbete utföres. I det schweiziska
ständerrådet med dess 44 ledamöter
är varje debatt betydelsefull. Och
man skulle kunna gå vidare i exemplifiering.
Ingen ifrågasätter nu någon
ändring i ledamotsantalet i andra kammaren.
Jag instämmer helt och fullt i
vad herr Hall nyss sagt om att andra
kammaren har den stora betydelsen, att
den möjliggör en så allsidig representation
som möjligt för bygderna, och någon
minskning kan därför inte komma
i fråga. Men att ta det motsatta steget
och gå till en ökning skulle i långt högre
grad än någon nu föreställer sig förändra
den nuvarande riksdagens arbetssätt
och karaktär. Vad herr Hall yttrat
om problemet rörande den glesnande
landsbygdsbefolkningens representation
talar enligt min mening också till förmån
för ett tvåkammarsystem, ty det
ger större möjligheter att tillförsäkra
riksdagen representanter från de olika
provinserna än om vi skulle få en andra
kammare med låt oss säga 300 ledamöter.

Jag har, herr talman, givetvis åtskilligt
att tillägga om denna diskussion
skulle fördjupas, men jag vill nöja mig
med detta och samtidigt endast meddela,
att jag anslutit mig till den utredning
angående förstakammarreformen inom
det nuvarande representationssystemets
ram, som utskottets majoritet stannat
för. Jag tror att det inte minst för första
kammaren själv är av yttersta vikt att
man en gång tar upp till undersökning
frågan om valsättet. Vi vet att som det
nu är kan en liten grupp på 5—6 personer
avgöra ett förstakammarval, och
bland dessa personer kan det bli en indelning
i grupper på 2—3 personer, och
dessa två eller tre kan utse någon poli -

tiskt närstående som representant i
första kammaren. Så kan det åtminstone
gå till i mindre partier, men jag skulle
förmoda att liknande tendenser kan
förekomma även i de största och bästa
familjer vid förstakammarvalen. Det
måste vara alldeles uppenbart att detta
system inte erbjuder en absolut fullgod
garanti för att man i första kammaren
får den fullödigaste representationen.

Vad sedan frågan om successiv behandling
beträffar är jag naturligtvis
tacksam för att utskottet nu anknyter
till den reservation, som jag avgav i
kommittén för riksdagens arbetsformer
år 1947 och där jag framhöll det orimliga
i det nuvarande behandlingssättet
i den svenska riksdagen, när ledamöterna
— såsom i dag — kanske får en enda
dag på sig att läsa en stor binge utlåtanden
och sedan har en stor debatt, som
fallet var i går, och därefter enligt
grundlagens föreskrifter på en enda dag
skall avgöra en serie vidlyftiga frågor
i bägge kamrarna. Det är ett fullkomligt
orimligt system, som inte erbjuder den
ackuratess och den säkerhet som behövs,
liksom det inte heller möjliggör den instrålning
i riksdagen av den offentliga
opinionens uppfattningar, som kan vara
behövlig även efter det att utskottsutlåtandena
kommit på riksdagens bord.
Hela det nuvarande systemet leder, menar
jag, till att riksdagsarbetet mekaniseras
och att partidisciplinen — utan
att någon kanske egentligen önskar det
— alldeles i onödan skarpes. Ur denna
synpunkt synes det mig som om en
modifikation av den gemensamma beredningens
system, exempelvis så att
kamrarna — utom under den sista veckan,
som ställer särskilda krav — behandlar
utskottsärendena med en veckas
mellanrum, dock erbjuder en avsevärd
förbättring.

Jag vill dock tillägga att detta förutsätter
att ingen kammare skall erhålla
absolut prioritet, exempelvis så att
första kammaren obligatoriskt skulle
komma i efterhand. Det skulle åt hela

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

vårt tvåkammarsystem ge en helt annan
karaktär än det för närvarande har, den
karaktär av lika behörighet och myndighet,
som är inskriven i riksdagsordningen.
Om det nuvarande systemet skall ersättas
med ärendenas behandling på
olika dagar i de båda kamrarna, bör
det enligt min mening ske genom någon
form av lottning så att den ena kammaren
får ungefär hälften av frågorna
först och medkammaren ungefär den
andra hälften. Endast på det sättet bibehåller
vi den jämställdhet mellan
kamrarna, som det enligt min tro är
värdefullt att bevara.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
utom i den del där jag jämte herr
Herlitz avgivit särskilda reservationer.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! De
flesta synpunkter som kan anläggas på
detta spörsmål har redan kommit fram,
och jag skall därför begränsa mig till
några kompletterande ting. Eftersom
jag dels har deltagit rätt mycket i utskottsarbetet
på denna punkt och dels
också motionerat i ärendet vill jag nämligen
inte helt avstå från att yttra mig.

Det var givetvis med rätt stort intresse
jag avvaktade utskottsbehandlingen
av dessa stora konstitutionella
spörsmål. Det var första gången jag hade
den äran att titta in i konstitutionsutskottets
arbete, och det var inte småsaker
som skulle behandlas, utan det
gällde, som flera talare redan nämnt, de
flesta stora författningsspörsmål som vi
över huvud taget kan syssla med i vårt
läge. Jag hyste alltså verklig förväntan
att konstitutionsutskottets debatter i
första hand och dess utlåtande i andra
hand skulle ge ett försök till en totalbild
av vårt läge i fråga om de konstitutionella
frågorna. Tyvärr måste jag som
t. ex. herr Sehlstedt säga att min besvikelse
var ganska stor. Den var kan -

Författningsfrågor.

ske något mindre beträffande de debatter
som försiggick i utskottet än då det
gäller utskottsutlåtandet. Jag tycker att
detta på de flesta punkter är ett småfinurligt
lurpassande på olika synpunkter.

De reformkrav, som konstitutionsutskottet
här haft att behandla, var huvudsakligen
fem. Det första var en allmän
författningsrevision. Här säger konstitutionsutskottet
på vissa goda skäl nej.
För det andra gällde det den rådgivande
folkomröstningen. Där säger utskottet
ja med reservation. För det tredje var
det fråga om beslutande folkomröstning,
och där säger utskottet nej. För det
fjärde behandlades valsättet, och där
gör konstitutionsutskottet en verkligt
djärv insats, som givetvis kommer att
gå till historien, när utskottet uttalar en
förhoppning om att det provisoriska
system som vi nu tillämpar icke skall
fortsätta. Detta uttalande kommer säkerligen
att i framtiden räknas konstitutionsutskottet
till godo, och utskottet
kanske behöver detta på plussidan. Det
femte var att man ville ha en diskussion
av frågan om folkrepresentationens organisation
i kamrar, om detta var lämpligt
i vårt läge. Konstitutionsutskottet
vill här till varje pris bevara tvåkammarsystemet,
även om det får ske genom
att man gör reformer som —• jag
skall återkomma till det — verkar litet
egendomliga.

Det är klart att man, när nu konstitutionsutskottet
har kommit med detta
magra betänkande, kan fråga sig vad
som är anledningen. Herr Sehlstedt, som
givetvis på den här punkten är mera
initierad än jag om vad som kan ha
försiggått bakom kulisserna, talade om
att det var nöden, den gröna nöden. Jag
antar att han därmed menade att det
var bondeförbundet som var orsaken till
att det hela i stor utsträckning har runnit
ut i sanden. Bondeförbundet har
alltså här också gjort en utomordentlig
insats genom att föranleda att konstitutionsutskottet,
som nu hade en verklig

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

chans att säga någonting som skulle
kunna ha betytt ett nytt moment i vår
författningsdebatt, ändå icke kom till
något positivt resultat.

Finns det då någon som helst anledning
att ompröva de konstitutionella
former som vi har i vårt land? Ja, man
behöver ju bara hänvisa till den ganska
intensiva debatt som förts i vårt land
och i andra länder om demokratiens
arbetsformer. Jag skall inte gå in på
denna debatt, utan bara ta fram några
synpunkter. Jag hänvisar t. ex. till den
lilla — alltså kvantitativt lilla — debatt
som ägde rum i Dagens Nyheter i fjol
med deltagare från olika håll och som
jag, när jag nu läste igenom den i går,
tyckte gav en mycket god bild av vad
som håller på att ske ute i världen och
i vårt eget land.

Det finns verkligen vissa tendenser i
demokratien som gör att man kan känna
en viss oro för om »den goda demokratien»
skall kunna fortbestå under
de former som vi har nu. Nu kommer
en hel del ögonblickligen och invänder:
Ja, men folket går till valurnorna
i mycket stora skaror, det är väl ett
bra bevis för att vår demokrati fungerar
väl! Och det är klart att det på
sitt sätt är ett bevis. Folket har ett politiskt
intresse, säger man ytterligare,
och de politiska organisationerna har
ett mycket intensivt arbete. Ja, det har
de, och det är mycket tillfredsställande,
men som t. ex. herr Edberg och om
jag inte minns fel även herr von Friesen
påpekade, intresset är i alltför hög
grad koncentrerat till vad de politiska
partierna som helheter gör. Det är inte
de speciella politiska frågorna som tilldrar
sig folkets allra största uppmärksamhet,
utan det är vad den och den
partiledaren och även någon mindre
koryfé på det partipolitiska planet säger
som folket intresserar sig för. Jag
tror att detta är, såsom de föregående
talarna har påpekat, någonting ganska
allvarligt. Om intresset för politiken
uttunnas till den grad att det egentli -

gen bara blir, för att nu tillspetsa saken,
vissa politiska partiledares uttalanden
som tilldrar sig intresset —
inget ringaktande om dessa herrar för
övrigt — då är det någonting som man
verkligen bör vara på vakt emot.

De politiska frågorna har ju i många
fall blivit så pass svårbedömbara, att
det är relativt förståeligt om folk på
visst sätt går vid sidan om frågorna.
Låt oss bara ta det exempel som ofta
dras fram i dessa debatter, konjunkturpolitiken
under senare år. Det är självfallet
ganska svårt — i varje fall tycker
jag det för egen del, fastän jag sysslar
en del med politik — att ha en absolut
klar uppfattning om vad som är det
enda riktiga, och jag tror att de flesta
bland allmänheten säger detsamma. Vi
går till val såsom politiska partier, varvid
varje parti har en viss enhetsfront,
som den visar upp och som den önskar
att väljarna skall ta ställning till. Detta
är utomordentligt svårt för väljarna. I
det läget har det i debatten ofta påvisats
att det finns en viss risk för att
allmänhetens intresse för de politiska
avgörandena minskar. Det finns en
viss tendens att skjuta över problemen
på dem som man hoppas begriper vad
det är frågan om. Jag vill betona att
jag inte finner detta så oroväckande i
dagens läge, men om tendensen fortsätter
finns det verkligen anledning att
fråga sig om inte någonting måste
göras.

Herr Hallén bär både i utskottet och
här talat om att det inte finns så stort
intresse för dessa frågor. Jag tror det
var han som påpekade att debatten ute
i tidningarna och debatten här i kammaren
inte väcker så särskilt stort intresse
och menade att detta var ett bevis
för att de konstitutionella frågorna
i hela deras vidd inte behöver tas upp
till omprövning. Jag måste säga till
herr Hallén, att jag tycker att detta
snarast visar i en helt annan riktning,
ty herr Ilallén kan väl ändå inte, antar
jag, gå ut ifrån den uppfattningen

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

att ingenting behöver göras. Om jag fattar
honom rätt, och i varje fall om jag
gör en mycket välvillig tolkning av vad
han sade i dag, menade han att det
finns vissa skäl till överväganden men
att folket inte är moget för detta eftersom
man inte har frågeställningarna
tillräckligt klara. Då är ju det bristande
intresset snarast någonting som nog
skulle ge anledning för herr Hallén att
med verklig iver genom konstitutionsutskottets
betänkande försöka driva
fram en debatt som skulle ha varit befruktande
på detta område.

Inte ens de med något undantag tomma
statsrådsbänkarna kan väl vara ett
bevis för om frågorna har stor aktualitet
eller ej. Tomma statsrådsbänkar har
vi ju i regel i kamrarna.-

Utvecklingen har lett till en mycket
stor politisk stabilitet i vårt land, och
den är ju i sig själv mycket värdefull,
men stabiliteten kan leda till en stelhet
i det politiska livet, en stelhet som är
av sådan art att nya idéer, som alltid
måste komma fram, inte har genomträngningsförmåga.

Det är beklagligt att konstitutionsutskottet
inte har tagit upp dessa synpunkter
till ett allvarligt övervägande,
utan kommit med det urvattnade betänkande
som här föreligger på kamrarnas
bord.

Vilka utvägar har man då att tänka
sig för att kunna få fram ett annat sakernas
tillstånd? Ja, utgångspunkten
måste därvid vara att folket skall gripa
in så direkt och effektivt som möjligt.
Det är den enda möjligheten att bevara
den goda demokratien. Därvid har man
från vårt håll pekat på tre utvägar,
nämligen folkomröstning, rådgivande
och beslutande, enkammarsystem och
ett valsystem som verkligen ger ett uttryck
för förändringarna i folkmeningarna.

Jag skall nu inte alls gå in på att motivera
de här olika utvägarna. Jag skall
endast ge några repliker på olika punk -

Författningsfrågor.

ter och först säga någonting om folkomröstningen.

Herr Hallén sade, att utskottet beträffande
rådgivande folkomröstning
har ställt sig på kommitténs grundval
med det undantaget att det ifrågasätter
om inte den andel av kamrarna,
som skall kunna kräva folkomröstning,
skulle kunna ändras. Herr Håstad påpekade
nyss detta anmärkningsvärda
uttalande, vilket innebär att om det
finns någon möjlighet att komma emellan
en tredjedel och hälften som skulle
kunna begära folkomröstning, så är det
ju där fråga om så små skillnader i
förhållande till nuvarande läge, att utskottets
initiativkraft på detta område
kommer i betänklig dager. Man skulle
alltså kunna tänka sig att det från 50,Öl
procent går att komma ned till 45 eller
40 procent av kammarens ledamöter,
som skulle ha rätt att kräva folkomröstning.
Om det över huvud taget funnits
någon mening med till exempel de tidigare
positiva socialdemokratiska inläggen
på denna punkt, blir ju resultatet
som det nu ter sig i konstitutionsutskottets
betänkande utomordentligt otillfredsställande.

I folkpartireservationen påpekas att
om man håller sig till exempel till cirka
en fjärdedel av kamrarnas ledamöter,
som skulle få rätt att begära folkomröstning,
så står bakom dem ungefär
en miljon människor. Skulle det inte
vara tillräckligt om folkrepresentanter,
som har bakom sig en miljon medborgare,
skulle kunna få begära folkomröstning?
Jag tycker för min del att om
man bara ställer den frågan, så är det
nästan onödigt att ge något svar på den
punkten. Det är självfallet att det bör
kunna räcka.

Herr Halls uttryck att han inte vill
vara med om »spektakel» många gånger,
vilket folkomröstning skulle innebära,
är kanske något som man kan
lämna åt sitt öde. Han menade, att det
självfallet måste finnas en majoritet
som kräver folkomröstning. Synpunk -

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

ten att en folkomröstning i vissa lägen
kan vara ett uttryck för att man vill
ha ett minoritetsskydd ligger tydligen
inte inom herr Halls tankesfär.

Herr Sehlstedt sade, om jag fattade
honom rätt, på punkten om beslutande
folkomröstning, att om den
genomföres och kommer till stånd i
alltför stor utsträckning skulle riksdagen
få något slags museal betydelse.
Han tilläde att högern och folkpartiet
hoppas tydligen på mera framgång
utanför riksdagen än inom riksdagen.
Jag vet inte riktigt om jag skall försöka
tolka hans inlägg, men det gav mig
nästan ett intryck av att han på något
sätt ville tillägga riksdagen något egenvärde,
som om riksdagen i sig själv
hade en alldeles speciellt fin och upphöjd
plats, varifrån den inte får förflytta
sig. Självfallet har den det ur viss
synpunkt, men det är så självklart att
jag inte behöver gå in på det. Riksdagen
har betydelse endast ur den synpunkten
att den skall representera folket.
Om man då upptäcker att demokratiens
arbetsformer är sådana, att
folkets vilja inte på så effektivt sätt som
möjligt får komma till uttryck så är ju
detta inte något skäl att helt och hållet
slå vakt om de nuvarande formerna,
utan det är väl snarare ett skäl för att
överväga om man inte skall gå över till
något annat. Det ideala måste vara att
folket skulle kunna bestämma i detalj
om de olika frågor, som nu passerar
riksdagen. Detta är ju uppenbart orimligt
av praktiska skäl. Men om vi skall
närma oss det som här är det ideala,
får vi tänka oss att folket också skall
direkt kunna besluta hur vissa speciella
frågor skall avgöras.

Folkomröstningarna kommer säkerligen
inte att bli så talrika att herr Hall
behöver tala i varje fall om ett ofta
upprepat spektakel!

För min del tycker jag alltså att det
som herr Sehlstedt här talade om inte
är någonting som går emot synpunkterna
om önskvärdheten av en beslu -

tande folkomröstning, utan hans inlägg
kan tas som utgångspunkt för att vi
verkligen bör försöka ge folket mera
inflytande. Om detta sedan rubbar vissa
cirklar, t. ex. parlamentarismens nuvarande
utformning och allenarådande
ställning, spelar kanske mindre roll. Vi
får försöka finna oss i att cirklarna
ändras.

Beträffande enkammarsystem skall
jag slutligen säga ett par saker. Herr
Hallén tog även där upp den synpunkten,
att det inte finns något intresse
hos folket för enkammarsystem. Ja, det
kan man kanske säga. Socialdemokraterna
har ju släppt taget om den frågan.
Herr Hallén sade, att om det finns
ett intresse för revisioner, då skulle
också frågan om republik ha kommit
med till bedömande. Ja, även här har
socialdemokraterna ett förflutet! Frågan
om bristande intresse kan socialdemokraterna
därför kanske göra upp
med sig själva.

Herr Hallén berörde också vilken
motivering som från folkpartiets sida
har anförts beträffande önskvärdheten
av ett enkammarsystem. Han hänvisade
till vad som står i reservationen: »En
politisk meningsriktning, som vid flera
valtillfällen blott kunnat mönstra en
minoritet av rösterna och därför förlorat
majoriteten i andra kammaren,
kan ett antal år bevara majoriteten i
första kammaren och försvåra att tillräcklig
hänsyn tages till folkmajoritetens
åsikter.»

Herr Hallén frågar hur det går om
läget blir omkastat. Nu har folkpartiet
mindre ledamöter i första kammaren
än vad det skulle vara berättigat till.
Men hur går det om folkpartiet försättes
i den situationen, att det får för
många ledamöter i första kammaren?
Det finns inte någon möjlighet att uttala
sig med någon säkerhet på den
punkten. Jag hoppas att det skulle vara
likadant. Jag kan ju bara påminna herr
Hallén om att folkpartiet har under decennier
kämpat för ett rättvisare val -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

system, det kämpade härför när en förändring
skulle ha gått i en för folkpartiet
gynnsam riktning, och det vidhåller
den uppfattningen, att en förändring
är berättigad även när detta
innebär att folkpartiet skulle förlora på
affären. Man kan aldrig spå om framtiden.
Jag ber att få uttala den förhoppningen,
att liksom vi har visat ståndaktighet
när det gäller kravet på en
förändring av valsystemet, skall vi också
visa ståndaktighet på den här
punkten.

Ståndaktighet kan man däremot inte
säga ha varit socialdemokratiens styrka,
i varje fall inte när det har varit fråga
om enkammarsystem. Om jag inte missminner
mig har flera ledamöter av denna
kammare tidigare talat för detta.
Herr Hallén sade att vid tiden efter det
definitiva demokratiska genombrottet
det nog fanns synpunkter som talade
för att enkammarsystemet borde inrättas.
Men han ville inte vara med om
det då, och nu, när vi fått stabilitet i
det politiska livet, vill han ändå inte
vara med om det.

Utskottsmajoriteten, som alltså går
emot kravet på en utredning om enkammarsystem,
vill dock ha rätt stora
reformer inom tvåkammarsystemets
ram. Det kan ifrågasättas, om detta är
särskilt lyckligt ur majoritetens egen
synpunkt. Om man verkligen håller på
att tvåkammarsystemet har en funktion
att fylla och man så företar mycket
stora förändringar — vilket ju måste
bli fallet med utskottsmajoritetens skrivning
— är det klart att det kanske blir
svårt att föra en logiskt klar debatt om
motiveringarna till att den gamla grunden
för tvåkammarsystemet skall försvinna
och en ny grund skapas. Att
t. ex. tänka sig folkvalda representanter
i en första kammare är väl ändå att
gå så långt i förändring av nuvarande
förhållanden att motiveringen för att
bibehålla tvåkammarsystemet ter sig
mycket egendomlig. För dem däremot,
som menar att utvecklingen måste

Författningsfrågor.

gå mot enkammarsystem, är det givetvis
lättare att göra, skall vi säga, den
utjämning av skillnaderna i karaktären
hos kamrarna som en sådan reform
skulle innebära.

Herr Håstad hade beträffande enkammarsystemet
ett inlägg varvid han
bl. a. uttalade sig för flera ledamöter i
utskotten. Men han ville samtidigt ha
färre ledamöter i kamrarna, och det
tyder ju snarast på att han på något
sätt ville införa ett trekammarsystem
med utskott och kamrar som mer jämställda.
Resonemanget kanske emellertid
inet var så allvarligt menat på den
punkten.

När jag skall försöka summera vad
konstitutionsutskottet på dessa punkter
sagt, kan jag inte undgå det allmänna
omdöme som redan flera gånger i dag
fällts i kammaren, nämligen att konstitutionsutskottet
hade sin chans, men
missade denna — tyvärr måste jag säga.
Jag hoppas emellertid att de ledamöter
som denna gång har fattat ståndpunkt
i konstitutionsutskottet inte skall ha
låst sina positioner på ett sådant sätt,
att det inte finns möjlighet att återkomma
till saken och då kanske vinna
litet mera resultat än som nu blir fallet.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 2) a).

Herr FAST (s): Herr talman! Jag har
inte något behov av att gå in i polemik
med de föregående talarna. Jag har
närmast ett behov av att klargöra mitt
eget ställningstagande i dessa frågor.

De många författningsmotioner som
har väckts vid årets riksdag skulle väl
tyda på ett stigande intresse i riksdagen
för författningsfrågorna. Tyvärr
måste vi konstatera att detta intresse
inte har fått något gensvar hos folkets
breda lager, där man tydligen tycker
att det är ganska bra som det är. Jag
tror också att den inställningen är förklarlig
med hänsyn till den stora författningsreform
som dock beslutats och
de påbyggnader som sedan undan för

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

undan har ägt rum, varvid man på den
borgerliga sidan ju steg för steg har fått
vika från tidigare intagna positioner.

De motioner, som vi nu har att behandla,
är ju inbördes rätt motstridiga
och vittnar starkt om att vi befinner
oss i ett läge, där konkreta förslag är
svåra att utforma och där det är ännu
svårare att nå fram till en positiv enighet.
Emellertid erkänner utskottet självt
att det finns ett naturligt samband mellan
de olika författningsproblem som
beröres i de olika motionerna, av vilka
ju motionerna nr 89 i andra kammaren
och nr 63 i första kammaren syftar
längst i fråga om kravet på författningsreformer.

I anledning av detta inre sammanhang
mellan de olika krav på författningsreformer
som framförts i de olika
motionerna ansåg jag nog för min del,
när vi började principdebatten i konstitutionsutskottet,
att det hade varit
mest lämpligt, om man tillstyrkt en
samlad utredning — varvid alltså de
olika problemen uppräknats — som
skulle ha varit helt förutsättningslös.

Jag skal! villigt erkänna att när man
begär en utredning, sker det i regel
därför att man vill uppnå positiva resultat,
och då vill man ju också ge direktiv
för utredningen. Detta hade ju
varit ganska uteslutet, om vi valt den
väg som jag här talat om. Men, herr talman,
det kan, såsom här är fallet, finnas
områden, där man vill ha svårbedömbara
problem förutsättningslöst
kartlagda. Jag ansåg för mitt vidkommande
att våra författningsfrågor i nuvarande
läge tillhörde den grupp, där
man kunde ha nytta av en förutsättningslös
utredning utan någon förhandsbindning,
frånsett att man räknade
upp de problem som man ville ha
belysta.

Under principdebatten i utskottet visade
det sig emellertid ganska snart att
det inte fanns någon sympati för ett
sådant framgående i utskottet och sannolikt
inte heller i riksdagen. Enighe -

ten inom utskottet var mycket stor därom,
att utredningskravet borde begränsas
till de mera aktuella problemen,
som ju inte var desamma för de olika
partigrupperna och inte heller för de
olika ledamöterna i utskottet. Då ville
jag inte ställa mig utanför allt inflytande
på utformningen av utskottets utlåtande.
Jag måste också medge att redan
med de krav i utredningsväg som
nu är resta och med de nu pågående
eller redan företagna utredningarna synes
arbetet nog komma att räcka en liten
tid framåt. Jag har emellertid varit
angelägen om att utskottets skrivning
inte skulle hindra, att det företogs en
utredning jämväl av frågan om införande
av majoritetsval vid utseende av
ledamöter till andra kammaren, därest
regeringen skulle anse en sådan utredning
påkallad i samband med en översyn
av vårt valsystem. Skälen härför
skall jag återkomma till i ett senare
sammanhang.

En av de viktigare punkterna i utskottets
betänkande är onekligen frågan
om folkomröstning. Med den uppläggning,
som givits utskottets förslag,
som innebär att man endast skall begära
utredning och förslag i nu aktuella
ämnen, stannade självklart utskottsmajoriteten
för att begära förslag
endast om rådgivande folkomröstning.

Beslutande folkomröstning passar för
övrigt illa in i hela vårt parlamentariska
system, så som det nu är uppbyggt.
Man kan vara tämligen överens
om att en del frågor absolut inte lämpar
sig för att skickas ut till beslutande
folkomröstning. Dit hör de flesta anslagsfrågorna,
utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Men om man inte har
tilltro till svenska folkets omedelbara
bedömande i sådana frågor, blir det väl
ganska svårt att göra den utgallring,
som här tydligen blir nödvändig. I den
utredning, som har företagits, har utredningsmajoriteten
också på av kammaren
kända grunder gått emot förslaget
om en beslutande folkomröst -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 19o3.

ning. Om man inför en sådan folkomröstning
måste det ju också föreskrivas,
hur stor deltagarprocent som skall erfordras
för att omröstningen skall bli
bindande för regering och riksdag. Det
är mycket sannolikt att en hög deltagarprocent
icke är möjlig att uppnå.
Det är stor risk för att ett folkomröstningsinstitut,
som innefattar både rådgivande
och beslutande omröstningar,
skulle hos folket trubba av viljan att
deltaga i de allmänna valen. Det ser ut
som om folkets intresse knappast räckte
till för mer än allmänna val vartannat
år. Ibland kan man ju tycka, att
det knappast räcker till ens för det, så
stor propagandaapparat som man är
tvungen att sätta i gång för att medborgarna
skall göra sina enklaste medborgerliga
skyldigheter.

Partiorganisationerna skulle därför
nog snart bli överansträngda, både organisatoriskt
och ekonomiskt, om man
införde folkomröstning. Att statliga organ
skulle ombesörja upplysning och
propaganda är väl helt uteslutet, liksom
att staten skulle ekonomiskt stödja partierna
på annat sätt än genom att bekosta
vissa tryckalster. Detta sista är
däremot inte så främmande för min
uppfattning.

En beslutande folkomröstning skulle
måhända även avtrubba regeringens
och riksdagens politiska ansvar, som
folket vid de allmänna valen har att
utkräva.

Ett folkomröstningsinstitut med beslutanderätt
skulle sålunda obestridligen
tarva en grundlig omarbetning av
hela vårt författningsväsende.

Att institutet med rådgivande folkomröstning
däremot utgör ett värdefullt
komplement till vårt demokratiska
författningssystem, råder det i princip
ganska stor enighet om. På goda grunder
är emellertid meningarna delade
om hur stor den minoritet i riksdagen
skall behöva vara som skall kunna besluta
om en sådan folkomröstning. Utskottet
har enligt min mening haft goda

Författningsfrågor.

skäl att anse att en tredjedel av ledamöterna
i vardera kammaren är i minsta
laget. Naturligtvis kunde man nöja
sig med att ta den frågan under omprövning
vid den utredning som senare
blir erforderlig. Om en minoritet beslutar
omröstning, får de andra partierna
bära sin del både av den organisatoriska
och den ekonomiska bördan.

Även vid detta slag av omröstning
krävs det att man iakttager både urskillnad
och varsamhet i fråga om vilka
frågor som får gå ut till omröstning.

Det kan knappast vara lämpligt att
här skapa ett instrument som en liten
opposition — jag skall inte taga ställning
till vilka siffror det kan röra sig
om — kan spela på när den tror att
partitaktiska fördelar står att vinna.
Givetvis kan man invända att det slutligen
blir riksdag och regering som har
att bedöma, vilken hänsyn som skall
tagas till omröstningsresultatet. Men
man bör väl inte skapa ett omröstningsinstitut,
som är sådant att man
inte kan tillmäta omröstningsresultatet
ett mycket betydande värde.

Att frågeställningen vid en folkomröstning
måste vara enkel och lättfattlig,
är man nog i allmänhet överens om.

När man nu skall utbygga den rådgivande
folkomröstningen, bör man
emellertid vara försiktig, när man försöker
följa utländska förebilder, som
kanske inte passar in i vår svenska författning
eller är lämpade för svenskt
folkkynne.

När man angående nykterhetskommitténs
betänkande intagit den ståndpunkten,
att frågan om motbokssystemet
inte är lämplig att skickas ut till
svenska folket i en rådgivande folkomröstning,
då vet jag inte vilken annan
fråga som skulle kunna vara lämplig.
Ty i detta fall berörs ju svenska folket
alldeles särskilt. Inte minst berörs husmödrarna,
som kanske inte på annat
sätt får tillfälle ätt säga sin mening.
Jag tror också att det skall vara möjligt
att finna en propositionsordning, som

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

klargör vad det är man principiellt har
att ta ställning till.

Om jag från detta övergår till frågan
om valsättet, så vill jag påminna om,
herr talman, att det nuvarande valsättet
till andra kammaren, som vi alla
känner till, är av provisorisk karaktär.
Det var sålunda naturligt — och inte,
som man velat göra gällande, någonting
som utskottet fann på —• att utskottet
begärde ett regeringsförslag under
denna andrakammarperiod. Utskottet
har onekligen rätt i att anhängarna
av proportionella val är i majoritet
bland svenska folket. Men jag tror att
man gör klokt i att aktgiva på att många
av propotionalismens gamla anhängare
— och dit hör även jag — blir allt
ljummare allt eftersom det proportionella
valsystemet med olika metoder
byggs ut till s. k. fullständig rättvisa.
Framför allt skulle detta bli fallet om
man införde riksmandat eller tilläggsmandat,
där röster utanför valkretsen
skulle kunna bli avgörande för resultatet.
Även proportionalismens anhängare
kan väl som jag erkänna att systemet
är tråkigt och ger föga utrymme för
personmomentet.

Utskottet förordar nu en undersökning
av hur man inom proportionalismens
ram skall kunna bereda större utrymme
åt personlighetsmomentet. Jag
tror att det blir rätt svårt att inom proportionalismens
ram finna positiva och
godtagbara resultat. Det är emellertid
både intressant och nödvändigt att en
undersökning kommer till stånd så att
man får en kartläggning av huruvida
det kan finnas framkomliga vägar här.
Låt mig på en gång säga, herr talman,
att erfarenheterna från andra länder i
detta avseende ger oss föga användbara
anvisningar, och jag tror inte att man
har någon särskild anledning att kopiera
några sådana system.

När man kräver det proportionella
valsättets utbyggande till allt större matematisk
rättvisa, då bör man ändock
inte glömma bort att valhandlingen

även skall fylla det ändamålet att skapa
ett stabilt parlamentariskt underlag för
en handlingsduglig regering. Man har
inte kunnat undgå att märka, hurusom
oppositionen numera anser det vara
angeläget att vidga riksdagens makt på
regeringsmaktens bekostnad. Här måste
det finnas en viss balans, och den skall
man försöka eftersträva. Man skall inte
förbise den omständigheten, att regeringen
utgår ur riksdagens egen krets
och måste bäras upp av en riksdags
majoritet. Erfarenheterna från länder
med en svag regeringsmakt verkar för
mig inte särskilt lockande. Ett kortfristigt
betraktelsesätt är inte att rekommendera
här — inte ens för oppositionen.
Partierna kan växa sig starka och
gå tillbaka, men i det demokratiska
samhället har man alltid behov av en
handlingsduglig regering, framsprungen
ur och uppburen av parlamentet.

Frågan om första kammarens avskaffande
har ju föga aktualiserats ute
bland det svenska folket och inte ens i
riksdagen tidigare. Kravet dyker upp
tämligen oförberett, och man vet inte
heller om det är så särskilt allvarligt
menat.

Jag vill i det sammanhanget säga till
herr Sehlstedt, att när jag lyssnade till
den radiodebatt som förekom i detta
ärende för en tid sedan fick jag nästan
en känsla av att det var tre mot en och
att herr Sehlstedt vid den tidpunkten
närmast befann sig bland dem som ville
behålla första kammaren. Jag erinrar
också om den tveksamma form, som
motionärerna i detta avseende använt.
Man är liksom trevande, och man har
gått fram på den vägen, att man lagt
alla författningsfrågor i den s. k. utredningssäcken.
Då tyckte man att
även frågan om första kammarens existens
kunde stoppas in där. Men som läget
nu är, är det väl inte så värst realistiskt
att kräva införandet av ett enkammarsystem
eller en utredning härom.
Det är ju ganska självklart att en sådan
reform kräver långt gående föränd -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

ringar av vår författning jämväl i andra
avseenden än som berörts i någon
av de här föreliggande motionerna. Måhända
är kravet på enkammarsystem
åtminstone i någon mån påverkat av
ändringen i den danska författningen.
Men vi brukar ju åtminstone inte så
där ögonblickligen ta intryck av vad
som händer utomlands — inte ens om
det kommer från våra närmaste grannländer.

För egen del har jag mycket väl kunnat
tänka mig att frågan om enkammarsystemet
utreds, men då skall man också
samtidigt ta upp en undersökning
av hela vårt författningsproblem. Jag
tror inte att man i det nuvarande läget
kan påstå att man har att göra med ett
ubrett folkkrav, som man har att mer
eller mindre tvångsmässigt tillmötesgå.
Jag har inte så stora anspråk som utskottets
ordförande kanske har när han
talade om ett växande missnöje hos folket.
Jag skulle nöja mig med om det
hade funnits ett intresse, som verkligen
hade kunnat iakttas hos folket. Jag har
dock inte kunnat finna ens något
sådant.

Jag tycker nog, herr talman, att det
verkar litet egendomligt, att kravet om
första kammarens avskaffande dyker
upp på folkpartistiskt håll nu när
första kammaren blivit fullt ut demokratiserad.
Man tyckte tydligen bättre
om första kammaren när den utgjorde
eu spärr mot den sociala samhällsomdaningen,
ty då kom det inte fram
några krav om första kammarens avskaffande.
Att kravet på enkammarsystem
nu är svalare hos socialdemokraterna
än förr beror helt enkelt
på första kammarens demokratisering.
Visst kan man säga att det är ett enkammarsystem
man kräver, men det
kan ju lika lätt gå ut över andra kammaren
som första. Detta är ju dock,
herr talman, sådana där allmänna talesätt.
Alla vet ju dock vad det här är
fråga om.

Man måste nog erkänna, att utskottet

Författningsfrågor.

givit goda skäl för att inte i detta sammanhang
aktualisera frågan om enkammarsystemet.
Att det inom ramen för
tvåkammarsystemet finns vissa problem
som behöver närmare belysas kan
väl ingen förneka. Enligt mitt förmenande
gäller det mest iögonenfallande
problemet huruvida kamrarnas lika behörighet
fortfarande skall gälla inom
vårt utskottsväsende. Jag gjorde mig,
herr talman, för många år sedan till
talesman för att den paritetiska representationen
inom utskotten skulle hävas.
Jag är både glad och överraskad
över att det inom utskottet vunnits majoritet
för detta reformkrav — åtminstone
på utredningsstadiet. Erfarenheten
får sedan ge vid handen hur pass
allvarligt ställningstagandet i det avseendet
varit. Vi kan väl vara överens
om att det annars inte går att få en
något så när rimlig och jämn sysselsättning
för andra kammarens ledamöter
med mindre denna kammare får besätta
flera utskottsplatser än första
kammaren. Över huvud taget är det förknippat
med svårigheter att bygga upp
en förnuftig organisation av riksdagens
arbete. Huruvida det är möjligt att
finna lämpliga former för en successiv
behandling av ärendena kamrarna
emellan är för mig omöjligt att i dagens
läge hysa någon absolut bestämd uppfattning
om. Så långt är jag emellertid
överens med utskottets talesmän, att det
är ett både intressant och aktuellt problem,
som kan vara moget att utredas
och lösas blott utredningen kan finna
godtagbara utvägar.

Jag tror, att man numera kan vara
överens om att ett tvåkammarsystem
inte behöver och inte heller är mindre
demokratiskt än enkammarsystemet.
Här är det andra synpunkter som kommer
in och som givetvis måste tillerkännas
värde. Men man får nog medge,
att utskottet i stort sett har rätt, när det
framhåller att vårt tvåkammarsystem
har givit stadga åt det politiska arbetet
och skänkt vårt lands politiska liv dess

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

drag av lugn besinning och kraftig reformvilja.
Ingen kan väl bestrida riktigheten
av detta utskottets uttalande.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
anfört och av utskottets motivering,
som visserligen — det skall jag gärna
erkänna — är kortfattad men dock i
stora delar har varit klarläggande,
hemställer jag, att kammaren måtte på
samtliga punkter bifalla vad utskottet
anfört och hemställt.

Herr JONSSON i Haveri) (s): Herr talman!
Sedan alla grundlagsexperter
gjort sina inlägg här i dag, finns det
naturligtvis inte något skäl för mig att
taga upp alla de detaljer som utskottet
haft att behandla. På några punkter har
jag emellertid anledning att ge min mening
til! känna.

Herr Sehlstedt började sitt anförande
med att säga, att konstitutionsutskottet
har gjort precis så mycket som nöden
har tvingat utskottet till. Han tilläde:
Jag kan också säga »den gröna nöden».
Ja, man kan ju ha olika uppfattningar.
Om man emellertid anser, att det är
nöden som tvingat utskottet att intaga
den ståndpunkt det gjort, måste man
också mena, att bakom det som tvingat
fram utskottsbetänkandet står en mycket
stark opinion, som åtminstone borde
komma till synes här i kammaren.
Om man nu granskar närvaron i kammaren
i dag, måste man konstatera —
även om man intar en blysam attityd
— att antalet samlade ledamöter — liksom
antalet åhörare på läktarna — för
tillfället är allra störst. Detta säger väl
en hel del om hur stort intresset för
denna fråga egentligen är.

Om jag sedan går tillbaka till frågan
om påtryckningen, tror jag ju, att vad
herr Dahlén, som ju själv suttit i utskottet
vid behandlingen av dessa frågor,
försöker apostrofera om »den gröna
nöden» på bondeförbundet, får stå för
hans egen räkning. Jag har ingen anledning
att uppträda som försvarsadvokat
för bondeförbundet, men vill

säga att herr Dahlén ändå borde veta
att detta utskottsbetänkande inte har
tillkommit på grund av påtryckningar
från bondeförbundets sida. Jag tycker
att man i sanningens intresse har anledning
att nämna detta.

Jag vill sedan säga, att jag under utskottsbehandlingen
hela tiden haft en
ifrån flertalet något avvikande mening.

Jag har inte haft några svårigheter
att förena mig med utskottsmajoriteten,
men den förvirring som har gjort sig
gällande i utskottet mellan de olika motionärerna
har gjort mig mera betänksam.
Tre ledamöter har väckt motioner
om en — som de uttrycker sig — förutsättningslös
utredning, som kommer att
få omfattande verkningar. Jag vet ju
inte i vilken utsträckning utredningen
skall vara förutsättningslös, men om en
förutsättningslös utredning skall behandla
dessa motioner, måste väl hela
vårt författningslcomplex tagas upp till
en mera omfattande revision.

Jag har ingen anledning att tro, att
inte motionärerna har klart för sig vad
detta innebär, men å andra sidan ifrågasätter
jag om motionärerna egentligen
har undersökt, huruvida det finns
intresse för denna omfattande utredning
just nu. Jag behärskar ju inte alls
författningsfrågorna i den utsträckning
som är önskvärd för att jag skall yttra
mig om dem, men under den tid jag har
suttit i riksdagen har jag fått en stor
vördnad för vår konstitution. Jag var
med om den midsommarafton under
kriget då vi inkallades till riksdagen
för att ta ställning till en mycket besvärlig
fråga. Börjar man fingra på de
här sakerna, bör man väl ändå ha litet
bättre klart för sig vad man egentligen
vill.

Skall vi företa en allomfattande författningsrevision,
skall vi inte göra det
på några enskilda motionärers framställning,
utan skall vi omstöpa hela
vårt grundlagskomplex, bör vi sannerligen
försöka göra det över partilinjerna
på sådant sätt att vi inte riskerar

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

partipolitiska spekulationer bakom författningsrevisionen.
Detta har gjort att
jag för min del hela tiden har varit en
smula bekymrad för dessa motioner.
Den s. k. oppositionen har ju inte på
något sätt kunnat ena sig om de direktiv
som skall ligga till grund för en
eventuell utredning, och om utskottet
skulle ha gått längre än det nu har
gjort, då hade det väl varit rimligast
att stoppa allt i en säck och följa de
motionärer som kräver en allsidig författningsrevision.

Jag kan emellertid för min del inte
fatta att det finns någon av dessa motioner
som ger fullständigt klara direktiv,
vilka kan läggas till grund för en
utredning, och jag kan inte heller fatta
att motionen om en förutsättningslös
utredning är tillräckligt klarläggande
för att kunna ligga till grund för en
sådan utredning. Det är ju gott och väl
att en utredning skall vara förutsättningslös,
om man överlåter åt någon
annan att fundera ut vad som skall utredas,
men det är väl ändå litet för
mycket begärt att man skall helt och
hållet överlåta åt Kungl. Maj :t eller en
eventuell utredningskommitté att fundera
ut vad det skall bli för ändringar.
Jag säger detta utifrån den utgångspunkten,
att det ju här på intet vis
finns någon enighet om vilka frågor
som skall utredas.

Jag skall inskränka mig till detta. Jag
har aldrig avsett att berika debatten
eller att på något sätt påverka kammarens
slutliga ställningstagande, men jag
vill sluta med att säga, att eftersom jag
har tillhört utskottet, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Orgård (s), Severin i Gävle (s), Asp
(s), Jonsson i Järvsand (s) och Lindström
(s).

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det var endast ett yttrande av
herr Jonsson i Haverö som föranledde

Förf attningsf rågo r.

mig att begära ordet, nämligen att min
tolkning av herr Sehlstedts uttryck om
gröna nöden måste vara felaktig och att
bondeförbundet inte gjort något motstånd.
Jag tyckte att herr Sehlstedts uttryck
inte var så oriktigt. Herr Jonsson
var väl med vid det sista sammanträdet
i utskottet, då det fanns en möjlighet
att avstyra den enligt min mening
mycket olyckliga skrivningen om hur
många ledamöter av riksdagen som kan
påkalla folkomröstning, och det var
inte i första hand från socialdemokratiskt
håll som det restes motstånd på
den punkten.

Herr NETZÉN (s): Herr talman! Jag
tror att både herr Fast och herr Jonsson
i Haverö på sitt sätt har rätt när
de säger att det just nu inte tycks förefinnas
något större intresse bland den
stora allmänheten för en mera genomgripande
författningsdebatt. De kunde
kanske ha tillagt, att vissa tecken också
har visat hän på att intresset kanske
inte är så utpräglat i riksdagen heller.
Möjligen skulle man kanske göra undantag
för de tillfällen när det faller sig
mera naturligt att diskutera författningsfrågorna.
Det senaste tillfället för
ett sådant undantag var fjolårets valrörelse
och den pressdebatt som därefter
följde. Likadant har det varit vid
ett par tidigare tillfällen, när människorna
verkligen har uppkallats till intresse
kring frågor som har ätt göra
med vår författning.

Vid de tillfällena har åtminstone vi
som befinner oss i denna kammare och
alla i övrigt, som är politiskt verksamma,
gjort den erfarenheten, att näppeligen
någon politisk debattör med självaktning
har underlåtit att åtminstone
under den senaste valrörelsen låta just
författningsfrågorna, begränsade till
vidskepelsen om folkomröstning, utgöra
ett av ledmotiven för den politiska
förkunnelsen. I någon mån får man väl
anta att de, som är verksamma i de politiska
debatterna, inte debatterar full -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

ständigt över huvudet på den allmänna
opinionen utan att de på något sätt ändå
har en förankring i en tillfälligt
uppflammande allmän opinions intresse
för dessa frågor. Det är väl detta som
förklarar, att just årets riksdag har blivit
skådeplatsen för hela den rad av
framstötar i författningsfrågorna, som
här diskuteras och som jag tror verkligen
förtjänar att diskuteras just nu,
även om det aktuella intresset inte är
så över hövan stort.

Om jag för min personliga del inte
skulle ha stått med på den socialdemokratiska
motionen vid årets riksdag och
om jag inte haft tillfälle att läsa konstitutionsutskottets
kläm i dess utlåtande,
skulle jag nästan kunna begränsa
mig till en hel serie av instämmanden
med de argument och synpunkter, som
konstitutionsutskottet har framfört till
stöd för den motion, till vars undertecknare
jag också räknar mig.

Konstitutionsutskottet har i likhet
med motionärerna funnit, som här tidigare
påpekats av herr Edberg och andra,
att frågorna rörande folkomröstningsinstitutet,
valsystemet och kammarsystemet
inbördes har ett givet samband,
och man säger att detta samband
talar för att ställningstagandet till
genomgripande reformer på de berörda
områdena borde ske efter en samlad
prövning. Konstitutionsutskottet har då
givit motionärernas syfte hela den välsignelse
som de har önskat.

Det är bara i fråga om nästa steg
som vi har litet svårt att upptäcka logiken.
När man efter denna helhjärtade
anslutning och bekännelse till huvudtemat
hos de socialdemokratiska motionärerna
om en förutsättningslös och
allsidig, inte författningsrevision, herr
Jonsson i Haverö, utan utredning, då
kommer utskottet — och det tycker vi
nog är litet märkligt — fram till den
mycket enkla slutsatsen, att övervägande
skäl talar mot en författningsrevision.

Herr Edberg har tidigare i dag —

förgäves såvitt jag kunnat uppfatta —
efterlyst vilka de övervägande skälen
är. Så långt jag har kunnat följa debatten
i dag har de inte redovisats här i
kammaren. De är inte redovisade i utskottets
utlåtande, och det har också
sagts från denna plats att inte heller
under utskottsbehandlingen har dessa
övervägande skäl redovisats.

Herr Sehlstedt påtalade för sin del
den egendomlighet, som består i att i
stället för att fylla det syfte, som herr
Jonsson i Haverö ville rent principiellt
omfatta med det största intresse, i stället
för att nå fram till en syntes av de
olika synpunkter som har förts fram i
motionsfloden, har konstitutionsustkottet
lyckats med det i och för sig respektabla
konststycket att lotsa sig förbi
varje kontakt med några av de önskemål
och krav, som framförts i motionerna.

Det är också i ett ytterligare sammanhang
i utskottsbetänkandet, som
inkonsekvensen synes mig vara illustrerad,
och det är när det heter att från
erkännandet att viss samhörighet föreligger
mellan olika författningsfrågor
är därför steget långt till att kräva en
utredning om en allmän författningsrevision,
och — vad som är det viktigaste
i detta avsnitt — det skulle väsentligen
fördröja erforderliga reformer
i fråga om folkomröstning och ett rättvisare
valsystem. De partiella reformernas
väg bör därför i fortsättningen beträdas.
Här är, tycker jag, den påtagligaste
inkonsekvensen. Det är ju, som så
vältaligt har uttryckts under debatten,
den genomgående respekten för vårt
lands ärevördiga och respektabla konstitution,
som gjort de allra flesta betänksamma
inför varje ansats till äventyrligheter.
Om man dessutom beträffande
partiella reformer delar exempelvis
herr von Friesens uppfattning om
mycket långt gående ingrepp, då borde,
synes det mig, den respekt och aktning
man har anledning att kräva i detta
hänseende inför vårt lands konstitution

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

säga, att man bör med de argument,
som de socialdemokratiska motionärerna
framfört och som är desamma som
de mest bärande argument som konstitutionsutskottet
framfört, avvisa tanken
på att beträda de partiella reformernas
väg innan man har gjort sig underkunnig
om vad dessa enskilda partiella
reformer har för inbördes samband
med alla de övriga frågor, som
ryms inom författningsdebatten.

Inkonsekvensen synes mig så mycket
mera upprörande som den utgör en reträtt
från en i sak riktig ståndpunkt,
då utskottet dessförinnan räknat med
att man inte får hasta och inte heller
skynda på enstaka småvägar, så att man
beskär möjligheten till översikt över
den stora kungsväg, som man vid behandlingen
av de konstitutionella frågorna
kan göra anspråk på.

Det är av det skälet man måste säga,
att det varit riktigast och minst dikterat
av partipolitiska spekulationer att
fastslå, att här föreligger ett latent intresse,
som blossar upp i valrörelserna
och i pressdebatterna vid alla de tillfällen,
när dessa frågor kommer i centrum
för intresset. Borde man inte säga sig,
att med vetskap om att det inte går att
diskutera valsystemet utan att samtidigt
beröra frågan om representationssystemet
och folkomröstningsinstitutets utbyggande
— vare sig det gäller den konsultativa
eller den beslutande formen
— och då alla enskilda detaljer i det
stora frågekomplexet är så intimt förbundna
med varandra, så måste man,
innan man tar ett steg i en viss riktning,
vars konsekvenser ingen kan överblicka,
sörja för att en undersökning
genomföres. Och dagens debatt har ju
visat att det i denna kammare finns så
många insiktsfulla grundlagsspecialister,
att det inte behöver vara någon risk
för att undersökningen inte skulle bli
så fullödig och rättvisande som möjligt.

Yore det inte skäl i att följa det förslag
om en förutsättningslös och allsidig
utredning, som har begärts i mo -

Författningsfrågor.

tionerna 1:63 och 11:89? Jag ber för min
del, herr talman, att med det sagda få
yrka bifall till dessa motioner.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill börja med ett litet formellt
tillrättaläggande. Då den motion,
som senast herr Netzén nu yrkade bifall
till, efter debattens slut torde komma
att ställas under proposition och då
utskottets klämmar är så avfattade, att
de inte innehåller något formellt yrkande
i fråga om denna motion, ber
jag att få komplettera mitt tidigare yrkande
med att hemställa om avslag på
motionen.

Jag begärde annars ordet för en replik,
jag vill säga till herr Netzén liksom
även till herr Edberg, när de efterlyser
skälen till att vi inte anser det
lämpligt att lägga alltsammans i den
stora utredningssumpen, att jag i mitt
anförande redan framfört dessa skäl.
Det ena skälet var, att skulle man lägga
alltsammans under utredning, så skulle
det drabba även sådana saker, som är
utredda genom Kungl. Maj :ts försorg.
Frågan om t. ex. referendum, där vi begränsat
oss till det konsultativa referendum
med uteslutande av kommittémajoritetens
förslag om decisivt referendum
i grundlagsfrågor, skulle då
också bli lagd på is, vilket är onödigt.
Likaså har kommittén tagit ställning
till valsättet och frågan om riksmandat
eller tilläggsmandat. Den frågan är
alltså utredd. Allt detta skulle således
ännu en gång bli föremål för utredning,
och det anser vi alldeles förkastligt. Jag
gör det för min del så mycket mera
som jag verkligen sätter värde på att
vi får, om möjligt redan nästa år, ett
förslag från regeringen om konsultativt
referendum.

Det är det ena skälet. Det andra anförde
jag också, och det är att skall man
över huvud taget gå till botten med de
konstitutionella spörsmålen, så skall
undersökningen omspänna alla sådana.
Dit hör då t. ex. frågan om vårt stats -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författnings! lågor.

skick. Man får väl erkänna att t. ex.
frågan om republik eller monarki är
en sak som intimt sammanhänger både
med frågan om decisiv folkomröstning
och frågan om en- eller tvåkammarsystem.
Varför skall man stoppa vid en
viss fråga? Konsekvensen kräver att
även dylika frågor ingår i utredningen.

Med detta har jag väl redovisat de
övervägande skälen till att vi motsätter
oss en vidgad utredning nu.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag har inte mitt namn
under konstitutionsutskottets utlåtande
i denna fråga, ty jag var inte närvarande
när beslutet fattades, men jag
har varit med under debatterna i utskottet,
och därför vill jag säga några
ord.

I de åtta motioner som väckts har
framställts krav dels på partiella reformer,
dels på en revision av hela vår författning.
Det är helt naturligt att man
står mycket tveksam inför en sådan revolution
i författningarna som detta
nästan skulle innebära. Jag tror också
att den av motionärerna, som nu senast
var uppe och uttalade missnöje
med utskottets ställningstagande, bör
vara rätt nöjd med behandlingen av
motionerna, ty motionärerna skriver
själva: »De med långa mellanrum vidtagna
förändringarna i de konstitutionella
grunderna tyder på fasthet och
är samtidigt uttryck för hur noggrant
man prövat sig fram till ändrade former.
Antingen dessa varit politiskt betingade
eller uttryck för rationella konstitutionella
landvinningar eller nödvändiga
för att bringa folkvilja och representation
i närmare harmoni med
varandra har den naturliga tveksamheten
mot förändringar, som rör grundlagarna,
varit naturlig och förklarlig.»

Motionärerna säger alltså själva, att
det är helt naturligt att vi är försiktiga
när det gäller ändringar i grundlagarna.
Det oaktat kommer motionärerna

till sist fram till ett yrkande om en allmän
författningsrevision.

Det har sagts i en tidning av en av
motionärerna att konstitutionsutskottet
egentligen inte är moget att avgöra
dessa frågor med den sammansättning
utskottet nu har. Denne motionär vill
alltså göra gällande, att det bara är motionärerna,
som borde få befatta sig
med dessa konstitutionella frågor. Man
kan ge denne tidningsskrivare rätt, när
han önskar det, ty motionerna är över
huvud taget så avfattade, att det är
mycket svårt att veta vad motionärerna
egentligen syftar till. Motionerna är
avfattade i mycket svävande ordalag
såväl vad beträffar en allmän författningsrevision
som i fråga om partiella
reformer. Man har en känsla av att motionärerna
har varit mycket trevande,
när de har framställt dessa krav till
riksdagen och således också i viss mån
inkompetenta.

Nu säges det, att utskottets utlåtande
är urvattnat och att utlåtandet inte tillfredsställer
så många. En av folkpartiets
ledande tidningar skrev dagen efter
det dessa utlåtanden lagts fram följande:
»Denna konjunkturkänsliga hållning
är föga respektabel — den kommer
också att kritiseras av de liberala
och delvis från högerhåll. Folkpartiet
har ett tillfälle att klart markera sin
osvikligt demokratiska karaktär och
sin av äldre föreställningssätt liksom av
tillfälliga beräkningar obundna reformsträvan.
»

Man frågar sig: Kan en tidning med
rätta säga, att vi inom utskottet, som
vill bevara de gamla formerna, varit
konjunkturkänsliga? Är det inte snarare
så, att det missnöje som framförts
i detta sammanhang just bottnar i konjunkturkänslighet?
De gamla formerna
som vi har tillämpat och varit nöjda
med under tidigare skeden tillfredsställer
inte riktigt dem som givit uttryck
för detta missnöje. Jag återkommer
till det senare.

Det har varit rätt lugnt ganska länge

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

vad beträffar författningsändringar. Nu
har det på en gång blossat upp en kraftig
agitation för att vi skall göra ändringar.
Herr von Friesen sade, att det
var omöjligt att komma fram till en
samlande linje. Vi gjorde stora ansträngningar
i utskottet att finna en
samlande linje, men minoriteten ville
inte pruta på något av vad den framfört
i sina motioner, och då var det helt
naturligt, att det var omöjligt för oss,
som har majoritet i utskottet, att åstadkomma
ett enhälligt utlåtande.

Herr Dahlén var inne på frågan om
den minoritet, som skulle hli avgörande
för om en rådgivande folkomröstning
skulle få komma till stånd. Inom
utskottets majoritet var vi från bondeförbundet
tveksamma, och det har också
utskottet blivit, om en tredjedel av
kammarens ledamöter är en tillräcklig
minoritet för att få kräva folkomröstning.
Jag har den uppfattningen att
den minoriteten är något för liten. Jag
är med på att göra en sådan ändring,
att man, mjukar upp det nuvarande
folkomröstningsinstitutet något, men
jag tror att vi inte bör gå längre än till
att kräva en minoritet på minst två
femtedelar av kammarens ledamöter
för villkor för folkomröstning. Då har
vi större säkerhet för att inte en liten
grupp kan bestämma att det blir folkomröstning
i en fråga beträffande vilken
det kan vara tvivelaktigt huruvida
den bör bli föremål för folkomröstning.

I fråga om första kammarens avskaffande
råder det mycket delade meningar.
Man kan väl också säga, att det
är delade meningar inom det parti, som
så hårt förfäktar att första kammaren
skall avskaffas. Det har ju senast i år
framställts begäran om utredning om
att första kammaren skulle uppgå i ett
enkammarsystem, men inte ens inom
det partiet är man enig i denna fråga.
Det visade sig i utskottet, att inte alla
folkpartister omfattade den meningen
att vi skall slopa första kammaren. Den -

Författningsfrågor.

na kammare har dock en viss betydelse,
och det säger också utskottet i
mycket kortfattade ordalag. Det framhåller
sålunda att de särdrag, som finns
i första kammarens sammansättning —
indirekta val, frånvaro av bostadsband,
längre mandatperiod och successiv förnyelse
— är ting som är värdefulla
garantier för att det inte blir alltför
hastiga omkastningar. Därför tror jag
inte att vi är mogna för en utredning
om den frågan.

Det var någon av talarna, jag tror det
var herr von Friesen, som sade, att det
där är gamla förlegade uppfattningar,
att första kammaren skulle på sätt och
vis göra det mera lugnt på den politiska
fronten och att det inte skulle bli
så hastiga omkastningar, ty sådana inträffar
i verkligheten inte. Emellertid
visade det sig vid höstens allmänna val,
att de val som verkställdes två månader
efter det allmänna valet, uppvisade helt
andra röstsiffror än de tidigare allmänna
valen. Att det kan bli så häftiga
omkastningar när det gäller de allmänna
valen efter så kort tid ger enligt
min mening belägg för att första kammaren
har en viss uppgift att fylla i
detta avseende.

Nu är det ju så att det är så många
från olika partier som vill ha ändringar.
Jag tänkte på det, när herr Senander
var framme och redogjorde för
sin synpunkt. Han vill ju ha en allmän
författningsrevision, och vi förstår
onekligen att han inte tycker om vår
författning.

Jag kan ju inte tänka mig att det går
att stoppa in i samma utredning de
förslag han framförde jämsides med
folkpartiets och högerns och ej heller
jämsides med vad en hel del socialdemokrater
motionerat om. Märkligt
nog var i det avseendet naturligtvis
herr Senanders motivering ungefär likadan
som de andras, att han menade att
utredningen skulle gå i den riktning
motionärerna föreslagit med vissa mo -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

difikationer som bättre skulle tillfredsställa
honom.

Herr Dahlén kom ju in på vårt folks
politiska intresse och att det knyter an
till den allmänna politiken. Därvidlag
menade han att det måste vara en folkomröstning,
som tar ställning till enskilda
frågor. Men det är ju i överensstämmelse
med vår konstitution att när
vi går till allmänna val röstar väljarna
på det parti som de anser över huvud
taget föra en riktig politik. Personligen
finns det väl ingen som är riktigt
tillfredsställd med sitt parti, men
man väljer de förtroendemän inom partiet
som man litar på. Jag menar att
om vi skulle ha en beslutande folkomröstning
skulle det bli ett rätt underligt
tillstånd. Vi har egentligen en rätt
stor representation i vårt land, och
dessa representanter väljas av folket.
Jag tror att det skulle avtrubba ansvarskänslan
betydligt hos de valda, om
de känsliga frågor de har att behandla
sedan skulle gå till en beslutande folkomröstning.
Jag har den uppfattningen
att om vi är valda representanter här
får vi ta vårt ansvar i vissa frågor. Det
får också regeringsledamöterna göra.
De kan ju alltid försöka penetrera hur
de partier som står dem nära ställer sig
i vissa frågor, och därigenom försäkra
sig om majoritet för ett förslag, men de
får ju alltid själva ta ansvaret för det.
Av den anledningen tycker jag också,
att svenska folkets representanter i
riksdagen bör ta sitt ansvar, och för att
ansvarskänslan inte skall avtrubbas alltför
mycket skall de kunna redogöra
för sitt fögderi. Och gör de inte det får
väl valmännen se till, att det kommer
hit andra representanter, som bättre
fyller sin uppgift mot väljarna. Detta
är mina synpunkter på frågan.

Herr Dahlén hade en klumpig kvickhet
riktad mot bondeförbundet, som
jag emellertid inte skall svara på.

Jag vet att herr Håstad särskilt fått
frågan om folkomröstningen som en
livssak i sin politiska gärning. Herr

Håstad tar alltid upp denna fråga med
ett visst patos, och han bär väl tack
vare det intresse han ägnat frågan i ett
annat land fått eu viss känsla för att
vad han föreslår är riktigt. Han säger
att bondeförbundet tidigare motionerat
om folkomröstning. Det skedde 1948,
då två ledamöter av första kammaren
och tre eller fyra av denna kammare
undertecknade motioner i ärendet. I
fråga om den folkomröstning de begärde
utgick de emellertid från helt
andra synpunkter än dem herr Håstad
utgår ifrån. När de begärde en folkomröstning
gjorde de det med tanke på
att det skulle bli en permanent samlingsregering.
De anförde också som ett speciellt
skäl för införandet av en beslutande
folkomröstning möjligheten att
Sverige komme att övergå till ett system
med permanent samlingsregering.
Mot den maktkoncentration som härav
skulle bli följden utgjorde enligt motionärernas
uppfattning ett referenduminstitut
en lämplig motvikt. Det hade
alltså gått ut från helt andra synpunkter
på frågan än herr Håstad antydde.
Nu vet jag inte om herr Håstad och
hans medmotionärer anser att vi går
emot en utveckling med en permanent
samlingsregering oavsett hur de allmänna
valen kommer att utfalla. Jag
tror inte att så kommer att bli fallet.
Men en sådan beslutande folkomröstning
hör samman med en permanent
samlingsregering. Jag tror sålunda inte
att motionärerna ändrat åsikt i fråga
om folkomröstningsinstitutel, och vi får
väl vänta och se hur utvecklingen blir
på detta område och om problemet
måste lösas gemensamt med frågan om
permanent samlingsregering.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid de olika frågorna, men jag tror att
utskottet handlat riktigt när det delade
upp de olika motionerna på olika punkter
och tog ställning till dem var för
sig. Herr Fast hade ett förslag i utskottet
att vi skulle ta alla motionerna
i ett sammanhang och yrka på en förut -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

sättningslös utredning. Det är helt naturligt
att det varit en klok taktisk politik
med tanke på dem som sysslar
med dessa frågor; de hade fått ytterligare
några år på sig innan utredningen
blivit klar. Man frågar sig vad
motionärerna skulle ha företagit sig
under den långa tid, kanske ett tiotal
år, utredningen kommit att ta, då frågan
under tiden legat i en stor utredningskvarn.
Det hade då varit bekvämt
att kunna till denna utredningskvarn
hänvisa allt som berör dessa frågor.
Jag tror att det varit klokt att förfara
så, ur taktisk synpunkt, men vi kunde
inte följa herr Fast i de kloka synpunkter
han lade fram i detta sammanhang,
enär missnöjet hos motionärerna
då blivit ännu större. Jag tror att
dessa motioner kommit fram på grund
av det nuvarande politiska läget, och
därför får man väl ta dem med en nypa
salt innan man går med på förslagen.
Det har sagts, inte minst från tidningar
som står motionärerna nära, att vi har
alldeles för många utredningar och att
vi skall visa återhållsamhet med utredningar.
Jag framhåller detta med
tanke på dessa tidningar, som förfäktar
samma åsikter som motionärerna,
och därför anser jag att utskottet har
handlat riktigt. Jag tror att vi bör hålla
fast vid att göra partiella reformer och
inte göra en sådan revision som här
talas om i motionerna och som jag anser
att det inte finns skäl till. Därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle: Herr
talman! Kammarens ärade ledamöter
fick kanske det intrycket av vad konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande
här yttrade, att majoriteten skulle
ha erbjudit minoriteten en kompromiss
med eftergifter, vilken vi dock inte
skulle accepterat. Ingen skildring av
vad som förekommit i utskottet när det
gällt referendum kan vara oriktigare.
F.n kompromiss förutsätter naturligtvis

Författningsfrågor.

något som ligger emellan vad majoriteten
och minoriteten föreslagit. Minoritetens
program är: utvidgat konsultativt
referendum, ett decisivt lag- och anslagsreferendum
samt ett decisivt konstitutionellt
referendum, varjämte den
för referendums påkallande erforderliga
minoriteten satts till 25 procent. Majoriteten
i kommittén föreslog utvidgat
konsultativt referendum och konstitutionellt
decisivt referendum samt siffran
33 procent för storleken av den
referendum utlösande minoriteten.

Vad står nu kvar av allt detta? Jo,
blott ett utvidgat konsultativt referendum
och dessutom när det gäller minoritetens
storlek någonting som ligger
över en tredjedel. Det står uttryckligen,
att det särskilt bör prövas, om det antal
ledamöter av vardera kammaren
som enligt kommitténs förslag skall
äga rätt att påkalla referendum, nämligen
en tredjedel, kan vara tillräckligt.

Jag framhöll för utskottsmajoriteten,
att om man önskade en samfälld framställning
om konsultativt referendum,
så borde man ta bort denna sista mening
om höjning av minoritetssiffran.
Även denna hemställan avvisades emellertid,
och det karakteriserar enligt min
mening allt talet om kompromissvilja.

Sedan vill jag endast i korthet säga,
att den framställning jag nyss gav rörande
bondeförbundets motioner 1948
i referendumfrågan tydligt visar, att
man då anknöt kravet på decisivt referendum
till de partistrider som uppstått
efter 1945. Väl är det sant, herr
Pettersson i Norregård, att man samtidigt
ordade om önskemålet av en samlingsregering.
Men ingenstans i motiveringen
och ingenstans i det utskottsutlåtande,
som herr Pettersson i Norregård
medverkade till år 1948, talas det
om en samlingsregering som en förutsättning
för införandet av ett decisivt
referendum. Nej, det var helt andra
motiv som då framfördes.

Slutligen nämnde herr Pettersson i

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

Norregård att ett decisivt referendum
skulle avtrubba känslan av ansvar hos
de folkvalda ledamöterna. Ja, det är
en uppfattning, som man ibland möter
även utomlands. Men låt oss gå till det
enda land, där man bär erfarenheter
på detta område, nämligen Schweiz.
Jag måste säga, att det arbete som det
schweiziska parlamentet utför i sina
utskott är oändligt mycket grundligare
än det, som utföres här. Detta vittnar
ju inte om mindre utan tvärtom om
större ansvar inför folket än det vi
många gånger känner.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle: Herr talman! Herr Håstad
sade, att inga försök hade gjorts
att nå en kompromiss, och herr von
Friesen nämnde också, att vi inte hade
gjort några försök att få någon samlande
linje. Jag däremot har inte sagt,
att det från minoritetens sida inte
gjorts något försök i den riktningen
men satt i fråga, hur långt minoriteten
skulle ha gått. Men man skall inte säga
att det varit omöjligt att nå en samlande
linje, om inga försök gjorts.

Vad den utredning beträffar som tillsattes
med anledning av bondeförbundsmotionerna
1948, så sades det
väl inte ut direkt, att permanent samlingsregering
avsågs men den blev
till med anledning av vad som anförts
i nämnda motioner, och de framförda
synpunkterna var då grundläggande
för deras uppfattning som motionerat
inom bondeförbundet. Sedan hade utskottet
en annan mening. Herr Håstad
frågade, om bondeförbundet hade ändrat
inställning till denna fråga, och
det var den saken jag svarade på, när
jag omnämnde bondeförbundsmotionerna.

Men vi skall komma ihåg, att det
var fullkomligt tyst i folkomröstningsfrågan
ända från 1931 och fram till
1948. Under den tiden väcktes det
inte en enda motion i den frågan här
i kammaren. Varför var det så tyst då

under 17 år? Det sägs att vi bondeförbundare
är konjunkturkänsliga, men
jag tror att det är andra som är det i
stället.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle: Herr
talman! När herr Pettersson i Norregård
i sitt anförande berörde bristen
på samarbetsvilja, såg han mycket
förgrymmat på mig, vilket gav mig anledning
tro, att han adresserade sina
ord direkt till mig. Jag är glad, herr
talman, över att jag genom min replik
emellertid fick tillfälle att tala om,
vilket bristande intresse som hos majoriteten
fanns för en samlingsregeringens
när det gällde ett vidgat konsultativt
referendum.

Vidare sade herr Pettersson i Norregård,
att ingen diskussion förts om referendum
mellan åren 1931 och 1948.
Den anmärkningen kan ju inte riktas
mot oss, som under 30-talet ännu inte
var invalda i riksdagen. Under kriget
fick författningsfrågorna självfallet
vila. Jag kan emellertid nämna, att redan
i högerns partiprogram 1946 togs
folkomröstningsfrågan upp. Dessutom
var det en tyst förutsättning mellan
alla partier omedelbart efter 1920, att
man först skulle se hur demokratien
utvecklade sig, innan man gick in på
den stora frågan om utbyggande av
demokratien med ett referenduminstitut.
Var och en som läser 1923 års referendumbetänkande
skall finna, att
detta sistnämnda var ett huvudmotiv,
när Nils Edén, Victor Larsson, Sam
Clason och de andra då avvisade
förslaget om referendum. Det var en
tanke som var mycket begriplig, eftersom
vi hade fått den stora rösträttsreformen
genomförd endast ett par år tidigare.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Jag skall be att få begränsa mig till
några synpunkter på själva folkomröstningsinstitutet.
Först kanske jag kan
få säga ett par ord till herr Pettersson

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

i Norregård. Han framhöll att ett system
med permanent samlingsregering förutsätter
ett folkomröstningsinstitut.
Jag delar herr Petterssons i Norregård
uppfattning i denna punkt men inte
av de skäl som han anför. Han menade
att vid en samlingsregering måste
man ha ett folkomröstningsinstitut, ty
eljest vore det fara för att regeringen
skulle få för stor makt. Men har man
en samlingsregering så har man ju
vissa garantier för att det just inom
själva regeringen blir en utjämning
mellan olika intressen. Behovet av ett
folkomröstningsinstitut i ett system
med permanent samlingsregering framträder
därigenom att man eljest riskerar
att inte få tillräcklig frihet för
opinionsbildningen. Emellertid var det
mycket intressant att höra att herr
Pettersson i Norregård menade, att i en
politisk utveckling, där man riskerar
att regeringsmakten blir för stark, är
det ett naturligt behov av att ha ett
folkomröstningsinstitut. Då måste jag
säga till herr Pettersson i Norregård:
Har icke den frågeställningen större
aktualitet i vår politiska styrelse än
vad den har i ett land med en permanent
samlingsregering?

I sitt numera många gånger citerade
förstamajtal berörde statsministern de
problem som den statliga maktkoncentrationen
aktualiserat. Han framhöll
att denna maktkoncentration inskärper
behovet av en effektiv kontroll.
Jag vill gärna understryka denna
hans synpunkt. Kontrollen kan utövas
på olika sätt, men i sista hand måste
den utövas av folket självt. Det är riktigt
att detta också sker vid de allmänna
valen, men är detta tillräckligt? Det
är frågeställningen. För min del anser
jag att utvecklingen själv framhäver
behovet av ett vidgat folkomröstningsinstitut,
innefattande även möjlighet
till beslutande omröstningar i vissa
frågor som ett komplement till de allmänna
valen. Jag skall be att i största
5—Andra kammarens protokoll 1953. N

Författningsfrågor.

korthet få redovisa min motivering
härför.

Den statliga expansionen har gjort
det allt svårare för den enskilde att
överblicka de politiska sammanhangen.
Vi vet hur besvärligt det kan vara
att få en sådan överblick även för oss,
som kan se frågorna från riksdagens
horisont. Hur mycket besvärligare måste
det då inte vara för den som står
mitt uppe i det dagliga yrkesarbetet.

Herr Fast påtalade, naturligtvis med
full rätt, den brist på politiskt intresse,
som ofta framträder i vårt land. Det
finns väl många orsaker till denna
brist på intresse, bland annat den, att
svenska folket nog inte är vad man
brukar kalla ett i verklig mening politiskt
folk. Men jag undrar, herr Fast,
om inte en orsak till det bristande
politiska intresset också är, att människorna
ofta känner sin oförmåga att
tränga in i det väldiga politiska materialet.
Jag kan inte se annat än att
det i icke ringa grad skulle kunna
underlätta för medborgarna att ta aktiv
del i det politiska arbetet, om vi hade
tillgång till ett beslutande folkomröstningsinstitut,
och att detta därmed
också skulle bidraga till att öka det
politiska intresset. Skulle inte en sådan
ordning komma den enskilde medborgaren
att känna ett större ansvar
för samhällsarbetet? I varje fall lär
väl inte herr Fast kunna göra gällande,
att det skulle vara ett bidrag till
att öka det politiska intresset att motsätta
sig en utveckling i riktning mot
ett beslutande folkomröstningsinstitut.

Herr Hall karakteriserade folkomröstningar
som spektakel. Om man, herr
talman, anser det vara ett spektakel
att människorna själva får direkt vara
med om att fatta beslut i viktiga frågor,
ligger man naturligtvis ganska
långt från våra utgångspunkter. Nu
menade herr Hall i verkligheten inte
så. Ögonblicket efter förklarade han
nämligen, att han kunde vara med om
folkomröstningar ifall de tillkomme
r 20.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

efter beslut av en majoritet i riksdagen.
Då borde det inte vara omöjligt
för herr Hall att ta steget fullt ut och
erkänna att det ofta kan vara ett lika
stort intresse att utröna hur ett av en
representativ minoritet i riksdagen
omfattat önskemål ligger till ute i
folkopinionen. Inte bör majoritetsförhållandena
i riksdagen vara utslagsgivande
för vilka frågor som skall
kunna få gå till referendum! I så fall
skulle ju syftet med referenduminstitutet
kunna bli alldeles förfelat, nämligen
syftet att klargöra om i speciella
frågor majoriteten i riksdagen verkligen
sammanfaller med majoriteten
hos folket. Detta syfte ville ju även
herr Hall tillgodose.

Ytterligare en synpunkt, herr talman!
Har inte många av oss helt vid
sidan av alla partigränser en känsla
av att frågan om hur långt och i vilken
takt den offentliga expansionen
bör fortskrida, mer och mer kommer
att tränga sig på i framtiden? Vore det
då inte naturligt att medborgarna mera
direkt fick ta ställning härtill? Det
kan ske genom att medborgarna får
tillfälle att i decisivt referendum tillkännage
sin mening i anslagsfrågor av
stor räckvidd berörande exempelvis
sociala ändamål. En sådan utveckling
förefaller åtminstone mig desto naturligare
som det ofta inte finns några
principiella motsättningar på riksdagsplanet
i sådana frågor utan motsättningen
i stället gäller just takten vid
frågornas lösande, bedömningen av den
enskildes och näringslivets ekonomiska
bärkraft.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
i några punkter sammanfatta mina motiv
för anslutning till reservationen
rörande folkomröstning.

1) Vi behöver ett beslutande referendum
som motvikt mot en alltför stark
regeringsmakt. 2) Det är angeläget att
medborgarna i särskilda fall kan få
vara med om att besluta i frågor, fristående
från den mängd frågor, stora

och små, till vilka medborgarna har
att ta ställning under en valrörelse.

3) Det är önskvärt att i vårt politiska
liv införa ett större mått av rörlighet
och livaktighet, bl. a. för att befordra
det politiska intresset, för att med andra
ord få en mer levande demokrati.

4) Den offentliga expansionen har ingivit
många människor en känsla av
vanmakt, en känsla av att de inte har
någonting att betyda i de politiskt avgörande
sammanhangen. Jag tror det
vore ett bidrag till undanröjande av
denna känsla att införa beslutande
folkomröstning, ett uttryck för de styrandes
förtroende till den enskilde
medborgaren och till hans förmåga att
ta en mera aktiv del i folkstyrelsen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få motivera min anslutning till
det av herr Håstad redan framställda
yrkandet.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf)
kort genmäle: Herr Hjalmarson yttrade
att jag hade sagt att om ett partis
majoritetsställning blir mycket stark,
då behövs det folkomröstning. Så sade
jag inte, herr Hjalmarson. Jag sade att
om vi exempelvis ändrade hela vår
konstitution och finge en permanent
samlingsregering sådan som den i
Schweiz, som inte alls vore lyhörd
för folkets önskemål och där medlemmarna
av ifrågavarande partier
oavsett valutgången bara sutte kvar
i regeringsställning, då kanske det behövdes
en folkomröstning. Denna behövs
också i sådana frågor, där en
samlingsregering inte kan ena sig. Då
bör en fråga gå ut till folkomröstning
för att man skall få veta folkets vilja.

Men jag menar inte att ett parti, eller
flera som fått en synnerligen stark
ställning och majoritet, som regeringsunderlag,
för den skull skall behöva
tillgripa folkomröstning, ty folket har
ju i val sagt ifrån att så vill det ha det.
Inte skall man då gå ut till folk och
fråga: Har ni kanske ändrat uppfatt -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

ning nu? Vill ni ha en annan politisk
sammansättning och atmosfär i riksdagen
än den som ni uttalade er för
vid de allmänna valen? Därmed kommer
vi emellertid in på frågan, huruvida
vi skall sätta hela vårt parlamentariska
system i gungning och andra*
de riktlinjer, som utstakats vid de allmänna
valen.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr talman!
Herr Hjalmarson sade att det politiska
intresset borde kunna uppmuntras
genom en beslutande folkomröstning.
Anledningen till att folk inte var politiskt
intresserade här i landet skulle
vara, att de inte kunde överblicka och
intränga i det stora materialet i detta
sammanhang. Ja, det är mycket möjligt.
Men, herr Hjalmarson, hur skulle det i
så fall bli vid den beslutande folkomröstningen?
Tv folk kommer säkerligen att
få lika svårt att kunna intränga i de sammanhangen,
som väl inte blir så förfärligt
enkla. Då skulle det väl också behövas
ingående förklaringar i de olika
frågorna.

I alla fall var det intressant att herr
Hjalmarson nu utan vidare erkänner att
den beslutande folkomröstningen, sedd
ur hans synpunkt, skulle vara ett instrument
som skulle kunna användas för
att, såvitt jag förstod, bromsa åtgärder
för framförallt den sociala utvecklingen.
Ja, det är möjligt att det kan finnas ett
underlag för något sådant, men jag tror
man skall vara försiktig därvidlag. Om
man frågar svenska folket, om det vill
ha det och det, är det klart att man
kommer att svara: Ja, det vill vi ha.
Men det kan hända att man inte vill ge
de nödvändiga pengarna därtill. Sådant
har hänt i Schweiz. Och vi är väl överens
om, herr Hjalmarson, att vi inte kan
låta vare sig utrikespolitik eller försvarspolitik
gå ut till folkomröstning.

Jag är livligt övertygad om att om
man genom en beslutande folkomröstning
ställer de nuvarande försvarskostnaderna
under debatt, skulle man kom -

Författningsfrågor.

ma till ganska häpnadsväckande resultat.
Därför kan man inte heller låta den
militära organisationen gå till en sådan
omröstning. Man ställer då frågan i vilken
utsträckning man vill tillerkänna
folket en direkt inverkan på frågornas
avgörande? När man skall undanta vissa
frågor från folkomröstningen blir det
inte lätt att göra den riktiga avvägningen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Pettersson i
Norregård argumenterade på sådant sätt,
att han i själva verket ryckte undan
grunden för önskvärdheten av att få till
stånd ett konsultativt referendum, och
det var väl ändå inte meningen. Vid de
allmänna valen är det många gånger
omöjligt för människorna att på sådant
sätt kunna ta ställning till de stora och
viktiga frågor, som skall behandlas under
en kommande period, att den enskilde
kan säga sig: »Just en utveckling
i den och den riktningen har jag
velat främja med min röstning.» Frågorna
ligger ofta inte till på det sättet.

Det ger mig omedelbart anledning att
gå över till herr Fasts replik. Det måste
väl ändå, herr Fast, vara lättare för
människorna att ta ställning till en enda
stor fråga, som man får tränga in i under
en folkomröstning, än att vid ett allmänt
val kanske samtidigt behöva ta
ställning till tre, fyra eller fem stora
frågor av ofta mycket komplicerad karaktär.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
att jag icke har uttalat någon som helst
mening om i vilken riktning som eventuella
folkomröstningar kan väntas gå.
Inte heller har jag avsett att folkomröstningsinstitutet
speciellt skulle tjäna det
ena eller andra intresset. För mig är
det avgörande att man söker skapa bättre
möjligheter för människorna att ge
uttryck för vad de själva anser vara
mest utvecklingsbefrämjande här i landet.
Det är huvudsyftet och ingenting
annat.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Debatten
har ju givit en så fyllig belysning
av de flesta föreliggande spörsmålen —-och den kommer ju att fortsätta med
ytterligare någon belysning av valordningsfrågorna
— att jag skall i huvudsak
begränsa mig till en mera allmän
observation.

Men innan jag kommer dit vill jag i
alla fall gärna ha tillfälle till ett par
korta repliker till något av det som sagts
av utskottsmajoriteten och här i debatten
av herr Fast och herr Hallén.

Det var med intresse jag hörde herr
Fast beskriva att beslutande folkomröstning
skulle trubba av allmänhetens intresse
för de allmänna valen. Däremot
tycks ju herr Fast i sin egenskap av
utskottsledamot dela utskottets uppfattning,
att den rådgivande folkomröstningen
skulle befrämja ett mera aktivt
deltagande i statsverksamheten och alltså
tvärtom stimulera det politiska intresset.
Herr Fast, nog är det litet mystiskt
detta, att den beslutande folkomröstningen
trubbar av allmänhetens politiska
intresse medan en rådgivande
folkomröstning aktiviserar allmänhetens
politiska intresse. Nog är herr Fast en
skicklig balansgångare, men hur han
skall klara detta konststycke, att försvara
denna ståndpunkt, det förstår inte
jag.

Herr Fast talade mycket om gränsdragningssvårigheterna,
när det gäller
att välja vilka spörsmål som lämpligen
kan göras till föremål för folkomröstning.
Han använde detta som ett skäl
mot den beslutande folkomröstningen.
Mig förefaller det som om dessa gränsdragningssvårigheter
på ungefär samma
sätt skulle göra sig gällande vid en rådgivande
folkomröstning, som ju utskottet
är med på att utreda.

Herr Hallén ville ge det intrycket, att
folkpartiets intresse för enkammarsystem
var partipolitiskt motiverat. Han
nämnde att folkpartiet har, jag tror han
sade 22 ledamöter i första kammaren
och socialdemokraterna 79, och han me -

nade att det skulle vara därför som vi
var skeptiska mot första kammaren.
Men, herr Hallén, för det första är det
inte så att vi i och för sig är skeptiska
mot första kammaren och bara vill ha
kvar andra kammaren, utan vi vill ha
ett enkammarsystem, de flesta utav oss
åtminstone. För det andra vet ju herr
Hallén mycket bra att de här nämnda
siffrorna är alldeles vilseledande, om
man vill belysa folkpartiets egenintresse
av en reform som skulle i viss mån innebära
att första kammaren försvinner.
Ty under de närmaste åren kommer ju
folkpartiets representation i första kammaren
att i hög grad tillväxa. Skulle
det vara så — varom jag inte vill profetera
— att 1954 års landstings- och
kommunalval inte på ett alltför radikalt
sätt avviker från 1950 års val, som ju
ändå var mindre gynnsamt för folkpartiet
än valen 1952 och 1948, så kommer
ju folkpartiets ställning att ytterligare
förstärkas. Så vi har verkligen inte alls
något sådant intresse, som herr Hallén
ville suggerera, av att första kammaren
skall försvinna därför att vi där har en
svag representation.

Nå, men allt detta vet ju herr Hallén.
Då tycker jag nog att det är litet överflödigt
att argumentera på det sättet, att
det mycket är därför att det bara är 22
folkpartister i första kammaren som vi
reser denna fråga.

Herr Dahlén har redan här påpekat
— och därmed tycker jag det bäste svaret
är givet till utskottets ordförande —
att vi i folkpartiet på en rad punkter i
dessa ting har fört fram reformkrav
även när reformerna skulle leda till en
minskad representation för oss. Vi har
gjort det därför att vi går in för rättvisekrav,
om än rättvisan till en del skulle
köpas på vår bekostnad.

Det enda man därför kan säga som
slutintryck av herr Halléns reflexioner
på denna punkt är att herr Hallén illustrerar
den gamla satsen, att på sig själv
känner man andra. Herr Halléns uttalande
är intressant som belysning av den

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

bedömning, som han själv och kanske
många fler än lian i hans parti företräder,
men vittnar sannerligen icke
någonting om hur man resonerar inom
folkpartiet.

Utskottsmajoriteten har skrivit på sidan
24 om tvåkammarsystemet att det
har »givit stadga åt det politiska arbetet
och givit vårt lands politiska liv dess
drag av såväl lugn besinning som kraftig
reformvilja». Ehuru jag tror att någon
föregående talare snuddat vid detta,
kan jag inte underlåta att närmare understryka
denna mening, understryka
den som ett uttryck för hur konstitutionsutskottets
majoritet behöver anstränga
sig för att finna skäl för att frågan
om tvåkammarsystemets vara eller
icke vara ej behöver eller får utredas.
Vi har alltså fått »lugn besinning» i vårt
politiska liv tack vare tvåkammarsystemet,
och vi har fått »kraftig reformvilja»
i vårt politiska liv tack vare tvåkammarsystemet!
Men tänk på länder
som Finland, Norge och kanske även
Danmark, om det nu övergår till enkammarsystem
— man kan också säga
att England för alla praktiska ändamål
mera har enkammarsystem än tvåkammarsystem
— tänk att dessa folk inte
vet om detta, hur under svenska förhållanden
lugn besinning och kraftig reformvilja
är något som kommer, inte
från svenska folkets egenskaper, inte
från de förtroendemän och -kvinnor som
folket väljer till de beslutande församlingarna
utan kommer därav, att den
svenska folkrepresentationen har en viss
organisation, nämligen tvåkammarsystemets
form!

Jag tror att vidare reflexioner är överflödiga
på denna punkt. Jag nämnde
England. Låt mig emellertid säga att jag
tror att vi skall vara varsamma med
internationella jämförelser. Jag bygger
därför inte heller mitt resonemang på
någon jämförelse med andra länder utan
jag underkänner, som kammarens ledamöter
förstår, utan närmare motivering
detta egendomliga sätt att resonera som

Författningsfrågor.

utskottet har. Jag har redan angivit var
jag tror att grunden främst ligger till de
goda egenskaper, som svenskt politiskt
arbete onekligen på många punkter visar.
Jag tror alltså man skall vara försiktig
vid internationella jämförelser
och vill varna för att tro, att engelska
förhållanden representerar någon sorts
idealtillstånd, någon måttstock efter vilken
man skall bedöma organisationsform
och praxis i andra länder. Jag tror
tvärtom att förutsättningarna är så olika
i Sverige och i England, att vi bör avstå
från slutsatser av detta slag.

Beträffande valsystemet skriver utskottet,
att det menar att man bör komma
fram till ett valsystem, som ger ett
ur rättvisesynpunkt godtagbart resultat.
Detta gäller en definitiv reglering av
valsättet, och denna utgångspunkt säges
vara densamma som den utskottet tidigare
har givit uttryck åt. Konstitutionsutskottet
skrev år 1949 — jag tillåter mig
alltså att gå litet längre tillbaka i tiden
än vad utskottet har gjort — att det i
den mån det var möjligt utan eftersättande
av andra värden ville man ha
större proportionell rättvisa i mandatfördelningen.
Då var inte uttrycket det,
att det skulle vara godtagbart resultat,
utan att det skulle vara en större proportionell
rättvisa än som funnits under
åren före 1949. Jag förmodar att utskottet
1949 i sin önskan om större rättvisa
visserligen först tänkte på valen till
andra kammaren men också, eftersom
den proportionella rättvisan var ännu
mindre i första kammaren, hade i tankarna
att det skulle vara önskvärt med
något större proportionell rättvisa även
i första kammaren. Man har all anledning
förmoda, att konstitutionsutskottet
och riksdagen 1949 medvetet band sig
för denna princip, nämligen att man
vill ha större proportionell rättvisa i
fråga om mandatfördelningen i den
svenska riksdagen än man hade haft
under perioden före 1949.

Nu upprepar utskottet emellertid inte
ett uttalande av denna innebörd. Vi har

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

haft en provisorisk reform, men nu är
det fråga om den definitiva reformen.
Man får det intrycket att utskottsmajoriteten
vill hålla dörren öppen för att
kunna underlåta att för framtiden eftersträva
en större proportionell rättvisa
än den vi hade åren före 1949 och i stället
övergå till något mera elastiskt, tänjbart
så att det endast behöver bli »godtagbart
resultat». Vad det innebär är det
ju omöjligt att säga någonting om. Det
kan tolkas på så sätt att det innebär avvikelser
från 1940-talets förhållanden i
en riktning motsatt den som utskottet
avgav 1949.

Herr talman! Jag har en livlig förhoppning
att konstitutionsutskottets ärade
ordförande måtte stå upp och dementera
och säga: »Herr Ohlins farhågor
är ogrundade. När vi har skrivit
om ett godtagbart resultat innebär detta
icke att vi i minsta mån vill ta avstånd
från eller modifiera det uttalande som
gjordes 1949. Utskottet, i varje fall dess
ordförande, står klart kvar på sin ståndpunkt
att man önskar större rättvisa i
mandatfördelningen partierna emellan i
den mån detta kan ske utan eftersättande
av andra värden.»

Innan jag kommer, herr talman, till
en avslutande reflexion, skall jag kanske
först säga, att beträffande spörsmålet
om enkammarsystemet bör enligt
min mening en utredning helst gå direkt
på frågan om enkammarsystem. Men jag
har ingenting emot att man utreder även
frågan om reformer av vårt nuvarande
tvåkammarsystem. I så fall bör man
inte begränsa reformarbetet att gälla
endast mindre väsentliga ting, utan då
bör man ta upp alla frågor av intresse
för ett eventuellt reformerat tvåkammarsystem.
Bland annat får man inte
glömma bort att modifiera den långa
eftersläpningen i första kammaren som
det nuvarande valsystemet innebär.

Herr talman! Den fråga, som nu aktualiserats
från olika håll genom en rad
motioner, är väl närmast hur man skall
kunna stärka den svenska demokratien

genom att förbättra dess arbetsformer,
hl. a. formerna för utseendet av representationen.
De små reformer som utskottsmajoriteten
tänker sig kan inte
lämna något väsentligt bidrag till detta
problems lösning. Det har två socialdemokratiska
talare här i dag betygat
och det står utanför all diskussion, vad
man än anser i övrigt.

Frågan blir därför den: Skall förhållandena
i stort sett behållas som de är,
eller behöver folkets direkta inflytande
över samhällsangelägenheterna stärkas
och behöver man skapa större frihet
för att den verkliga folkopinionens utslag
blir respekterade i landets styrelse?

För min del svarar jag ja på dessa
båda senare spörsmål. Det är önskvärt
att folkets direkta inflytande stärkes,
bland annat genom möjlighet till beslutande
folkomröstning, inte bara rådgivande
sådan. Det är önskvärt att respekten
för folkviljans utslag ökas genom
att en mera rättvis valordning införes
för val till andra kammaren och
att antingen enkammarsystem genomföres
eller en mera djupgående reform
i fråga om första kammarens utseende
och en del andra förhållanden företages.

Om man försöker göra en sammanfattning
av utskottsmajoritetens utlåtande
och vad de ledande företrädarna
för socialdemokratien har sagt här i
dag, vad finner man då att den svenska
socialdemokratien svarar på detta?
Vad svarar den socialdemokrati, som
tillsammans med den liberala riktningen
under många årtionden arbetat på
att hana väg för den svenska demokratien? Jo,

man svarar nej till tanken på en
beslutande folkomröstning, detta trots
att på det socialdemokratiska programmet
sedan länge har stått kravet på
folkomröstning. Ingen har såvitt jag
har hört sagt att det skulle underförstås,
att folkomröstningen skulle vara
bara rådgivande. Att det bakom denna
hållning ligger en viss misstro mot folkets
omdöme har många gånger påpe -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

kats. Jag undrar bara, vad Hjalmar
Branting skulle ha tänkt om han erfarit
svenska socialdemokratiens uppfattning
i dag på denna punkt.

Vad sedan respekten för folkviljan
beträffar, tycks socialdemokratien vara
angelägen att bevara möjligheten att få
majoritet i riksdagen även med minoritet
bland väljarna. Man önskar få
överrepresentation i riksdagen på olika
vägar, även om man därigenom kanske
försvårar bildandet av en regering med
majoritet i riksdagen av grupper som
tillsammans har majoritet bland väljarna.
Detta kan nämligen bli effekten
av en överrepresentation i riksdagen
för det största partiet. Socialdemokratien
har varit van att vara överrepresenterad
både i andra och i första kammaren.
För närvarande är den ju särskilt
överrepresenterad i första kammaren,
där den under ett antal år haft,
har och får i genomsnitt fyra mandat
mer än hälften, under det att en proportionell
rättvisa — baserad på de
båda senaste valen — skulle ha givit
ungefär fyra mandat mindre än hälften.

Jag vet inte vad den nu sittande
kommitté, som utreder frågan om
landstingsvalen, kommer till för resultat.
Men det har försports i pressen,
att det hos socialdemokratien inte
finns något intresse för en sådan förstoring
av landstingsvalkretsarna eller
för sådana reformer av det gällande
valsättet, som skulle medföra större
rättvisa vid mandatfördelningen i
första kammaren. Jag skulle bli mycket
glad om dessa förmodanden visar
sig vara oriktiga. Det kanske någon
kan upplysa om.

Tills vidare har man alltså anledning
att utgå ifrån att socialdemokratien
både när det gäller andra och
första kammaren vill bevara orättvisorna.
Det kan t. o. m. hända att reformerna
av valsättet till första kammaren
leder till ännu värre förhållanden,
men därom kan man inte uttala
sig nu. Men riktlinjen tycks vara att

Författningsfrågor.

bevara missförhållandena. Om detta
skulle vara ett missförstånd, ber jag
hans excellens herr statsministern göra
ett uttalande, att enligt hans mening
riktlinjerna för reformarbetet, såväl i
fråga om den definitiva valordningen
vid val till andra kammaren som i
fråga om första kammarens tillsättande,
bör vara inte mindre utan större rättvisa
i mandatfördelningen än hittills.

Skulle man anse att vissa metoder
medför alltför stora risker för partisplittring
av icke önskvärt slag, kan
man ju göra en reservation på denna
punkt utan att därför underlåta att lämna
denna allmänna deklaration.

Jag har ställt en liknande fråga förr
utan att få något egentligt svar. Jag
hoppas att frågorna genom det senaste
årets diskussioner har mognat och att
det därför finns förutsättningar för ett
tillfredsställande uttalande från regeringsbänken.

Låt mig inte dölja att jag tror, att
man under den närmaste framtiden
inom regeringspartierna, och särskilt
inom socialdemokratien, måste bestämma
sig mera än man gjort under de
senaste årens politiska debatt. Vill man
handla i den anda, som har utmärkt
vänsterpartiernas kamp för demokratien
här i landet när det har gällt att
steg för steg bana väg för demokratiska
reformer — den anda som bars
upp av Sven Adolf Hedin, Karl Staaff
och Hjalmar Branting? Eller har det
långvariga maktinnehavet skapat en
mentalitet som finner skäl att bevara
orättvisorna när de gagnar den egna
gruppen, en mentalitet som har lätt att
finna motiv för att vägra folket väsentligt
ökade möjligheter till inflytande,
då sådana skulle kunna inkräkta på
den egna maktpositionen?

Behandlingen av dessa konstitutionella
frågor i år och de allra närmaste
åren blir en prövosten på halten av
den demokratiska andan inom den
svenska socialdemokratien. Jag vill
ogärna tro annat än att utskottsmajori -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

tetens i stort sett negativa ståndpunkt
i fråga om åtgärder för demokratiens
förstärkning i en nära framtid skall
omprövas och förändras i en mera positiv,
mera demokratisk riktning.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr talman!
Det måste vara fråga om ett misstag
från herr Ohlins sida, när han påstår
att jag har sagt, att rådgivande
folkomröstning är ägnad att öka det
politiska intresset, medan beslutande
folkomröstning skulle ha en motsatt
verkan. Jag har varit angelägen om att
framhålla, att jag inte tror att någotdera
av dessa slag av folkomröstning
är särskilt ägnat att öka det politiska
intresset, och när jag ändock förordat
den rådgivande folkomröstningen, har
det varit av helt andra skäl. Såsom jag
har funnit viktigt att betona, bör man
härvidlag gå försiktigt fram, ty har det
svenska folket rådfrågats, är det en
ganska kinkig sak att inte ta nödig hänsyn
till det utslag som framkommit vid
folkomröstningen, även om deltagandet
i denna varit ringa.

Jag tror att om herr Ohlin studerar
mitt tidigare anförande skall han ge
mig rätt i vad jag här sagt.

Vidare skulle jag vilja inlägga en
gensaga mot detta ständiga tal om rättvisa
och orättvisa. I de demokratiska
länderna finns det ju olika valsystem,
men t. ex. i England faller det inte, så
vitt jag vet, någon människa in att tala
om att valsystemet är orättvist. Såsom
jag här framhållit, är ju inte organiserandet
av valhandlingen den enda funktion
som valsystemet skall fullgöra,
utan det syftar också till någonting
mer. Jag har emellertid utvecklat den
saken i mitt första anförande och behöver
väl inte nu göra det ytterligare.

Slutligen vill jag framhålla att i det
socialdemokratiska partiprogrammet talas
det bara om »folkomröstning», och

såvitt jag förstår kan däri ligga både
det ena och det andra slaget av folkomröstning.
Man har inte tagit ställning
till hur det hela skall utformas, och
det är sålunda fullt i linje med partiprogrammet,
om vi nu hävdar att tiden
är mogen för införandet av rådgivande
folkomröstning och nu stannar därvid.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Ohlin tog upp min lilla
erinran om den nuvarande ställningen
i första kammaren och menade att på
sig själv känner man andra.

Till all lycka hade jag i förväg skrivit
vad jag tänkte anföra på denna viktiga
punkt, och jag kan därför ordagrant
återge vad jag sade. Sedan jag
anfört siffrorna för den nuvarande
mandatfördelningen i första kammaren,
tilläde jag: »Om läget hade varit omvänt
— 22 socialdemokrater, respektive
78 folkpartister — är det då så säkert
att detta krav på första kammarens
försvinnande hade rests? Detta är
inte avsett som en impertinent fråga;
vi är ju alla människor, och det är
högst mänskligt även i politiken, att
man söker lägga beslag på alla åtkomliga
resurser när det gäller att befrämja
sina egna idéer. Naturligtvis kan det
också gälla det parti, som här åsyftas
och som alltså är första kammarens
största.»

Jag vill bara inför kammaren konstatera
att medan jag på detta sätt, såsom
jag tycker, ärligt erkänt att partierna
naturligtvis ser en smula till effekten
av den ena eller andra reformen, framträder
herr Ohlin här som en oändligt
mycket mera ridderlig och ädel natur.
För honom existerar inte sådana banala
saker som att folkpartiet i kanske ännu
många år kommer att befinna sig i
minoritet i första kammaren. Man kan
ju inte annat än lyckönska ett parti till
att ha så starka moraliska föreställningar,
att sådana här praktiska överväganden
utan vidare kan avvisas såsom
ovärdiga.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Vidare vill jag när det gäller striden
om konsultativt eller decisivt referendum
säga, att vår tankegång har varit
att om man börjar med konsultativt
referendum, får man ju dock ett instrument,
genom vilket folket kan gång på
gång uttrycka sin mening, exempelvis
om första kammarens avskaffande, majoritetsval,
tilläggs- och riksmandat och
annat sådant, ja t. o. m. om införande
av decisivt referendum. Riksdagen
skulle sålunda i folkopinionen få ett
material som kan ge vägledning för det
fortsatta arbetet.

Nu säges det att man bör pigga upp
det politiska intresset genom att omedelbart
gå in för decisivt referendum.
Ja, det skulle säkerligen verka mycket
uppiggande, om man på en gång så att
säga släppte lös allmänheten att husera
hur som helst i våra grundlagar. Jag
tycker att det är mycket underligt, att
herr Ohlin finner detta vara ett lockande
perspektiv. Vi menar, att det är
bättre att genom ett konsultativt referendum
låta folket säga vad det tycker
och tänker i dessa ting än att låta det
omedelbart fatta beslut.

När herr Ohlin talar om vad Branting
skulle säga om han levde och kunde
höra vårt resonemang, kan jag lika
gärna säga: Vad skulle Karl Staaff säga,
om han hörde herr Ohlins sätt att argumentera
i frågan om parlamentarismens
befästande. Det var dock en betydligt
angelägnare sak för Staaff än
för hans efterföljare.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag ber herr Hallén erinra sig,
att folkpartiet, när det till följd av gällande
valordning var gynnat och överrepresenterat,
arbetade för att få till
stånd en valordning som skulle ta bort
en överrepresentation bland annat för
vårt parti, ty vi fann önskvärt med en
mera rättvis valordning. Att framhålla
detta faktum kan kanske betraktas
som ett skryt, men ett skryt av den

Författningsfrågor.

arten får väl alla partiers företrädare
göra sig skyldiga till.

Ingenting skulle glädja mig mer än
om herr Hallén i sin strävan att framhålla
att vi är alla lika stora syndare,
droge den slutsatsen för socialdemokratiens
del, att även detta parti bör
inta den ståndpunkten, att när ett rådande
valsystem ger överrepresentation,
skall man arbeta för en rättvis
valordning, trots att denna tar bort
överrepresentationen för partiet. Visst
tänker vi alla, herr Hallén, att det är
bra att ha så många mandat som möjligt,
men vi vill också ha en rättvis
representation. Vad som gör den skillnad,
som kan vara avgörande för slutsatserna,
är om man tillmäter det ena
eller det andra större vikt.

Till herr Fast vill jag säga, att jag
inte kan se, att herr Fast reserverat
sig. Jag trodde därför att han var anhängare
av vad utskottet skrivit, nämligen
att »ett utbyggande av folkomröstningsinstitutet
skulle kunna medföra
ett mera aktivt deltagande från
folkets sida i statsverksamheten, vilket
torde vara ägnat att ytterligare befästa
vår demokratiska samhällsform». Vad
utskottet säger tyder ju på att ett folkomröstningsinstitut
anses öka det politiska
intresset. När man härav drar
den slutsatsen, att det kräves en utredning
om det rådgivande folkomröstningsinstitutet,
verkar det som om det
var detta man hade i tankarna. När
herr Fast går emot det beslutande referendum
och talar om minskat intresse,
så föreligger det en inkonsekvens mellan
vad hem Fast sagt i kammaren i
dag och vad han för en kort tid sedan
skrivit under i utskottet. Den inkonsekvensen
får han vidkännas, om han
inte vill ta avstånd från vad han skrivit
under i utskottet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Vi debatterar
ju om motioner som syftar till utredningskrav.
Det är ju inte vanligt att

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förfaltningsfrågor.

regeringsledamöter ger sig in i sådana
diskussioner, i varje fall mera ingående.
Herr Ohlin var emellertid angelägen
att få ett inlägg från min sida i
dagens debatt, och med den kända välvillighet
gentemot de krav herr Ohlin
framför som präglar mig är det givet,
att jag gärna går honom till mötes. Jag
gör det så mycket hellre som jag betraktar
den fråga som vi här diskuterar
som både intressant och viktig.
Detta intresse har jag haft alltsedan vid
en späd ålder mitt politiska intresse
vaknade.

•lag skall, innan jag ger mig in på de
mera principiella frågor som jag föreställer
mig att herr Ohlin speciellt var
intresserad av att höra min mening om,
göra ett par randanmärkningar till den
här förda diskussionen. Det tycks ha
uppstått en tävlan i ädelhet om vem
som minst tar hänsyn till de partitaktiska
synpunkterna. Jag önskar herr
Ohlin all lycka i den fortsatta marschen
mot avståndstagandet och bortseendet
från de partitaktiska synpunkterna.
Jag föreställer mig emellertid att när
han nu lyckats göra en så god start,
beror det därpå att han och hans parti
visserligen skulle förlora ett och annat
mandat på grund av den valordning
som han pläderar för, men att förlusten
skulle bli ännu större för socialdemokraterna.
Det är klart att herr Ohlin
däri har ett gott stöd för sin moral.

Herr Håstad är en varm vän av folkomröstningsinstitutet.
Det kan man
visst vara. Jag har vid upprepade tillfällen
förklarat, att det är en intressant
uppgift att se, om ett folkomröstningsinstitut
går att förena med det parlamentariska
styrelsesättet. Jag är inte
säker på det. Jag tror, att möjligheten
att förena folkomröstningsinstitutet
med parlamentarismen är så oviss att
det kan hända, att ett ställningstagande
till en decisiv folkomröstning också betyder
ett ställningstagande mot parlamentarismen,
vilket vi inte är mogna
för.

Det är mycket möjligt att den väg
som här hånas, utskottsmajoritetens
väg — att vi skall pröva den rådgivande
folkomröstningen — innebär ett
uppslag som kan föra oss vidare fram
på vägen mot en ökad aktivisering av
medborgarna, vilket folkomröstningsinstitutets
anhängare påstår skulle bli
resultatet av dess införande. Därom vet
vi emellertid ingenting.

De skäl, som herr Edenman så utomordentligt
skickligt utvecklade i debatten
i fjol, har under det år som gått, sedan
den debatten fördes, icke mött någon
avgörande kritik. Herr Edenmans
erinringar står kvar, och jag tror därför
att man skall gå försiktigt fram innan
man tar ett steg som kan äventyra
betydande värden —- om man nu menar
att parlamentarismen har ett betydande
värde. Den konsultativa folkomröstningen
medför icke dessa risker
— i varje fall inte i samma utsträckning.

Men, herr Håstad, är det så alldeles
säkert att det ens i ett land där man
inte alls accepterar parlamentarism —•
t. ex. i Schweiz — är så särdeles lyckat
med ett folkomröstningsinstitut? Jag
har här i min hand en tidningsnotis
från den 10 maj 1953. Den handlar om
ett ärende som intresserar den svenska
riksdagen. Notisen är hämtad ur en
fransk tidning. Vi beviljade för någon
månad sedan 800 000 kr till ett internationellt
europeiskt atomforskningsinstitut
som skulle förläggas till
Schweiz. Alla var överens om detta,
och såvitt jag vet har alla deltagande
staters parlament beviljat anslag. Man
anser att det är en ganska brådskande
sak, om man vill undvika en nationell
splittring i Europa när man ger sig i
kast med dessa oerhört konstnadskrävande
experiment att få till stånd detta
internationella europeiska forskningsinstitut.
Institutet skulle, som sagt,
ligga i Schweiz. Men vad händer nu?
Den schweiziska regeringen kan inte
träffa något avtal. Den utomordent -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

ligt poggranna prövning, som herr Håstad
talade om skulle äga rum i den
schweiziska folkrepresentationens utskott,
spelar ingen roll. Tillräckligt
många människor har nu begärt en
folkomröstning i kantonen Geneve, där
det stora institutet skall ligga. Man försöker,
såvitt jag kan se, att krångla
sig ifrån denna folkomröstning, men
sannolikt måste man låta folket taga
ställning.

Är inte detta orimligt, och är det
inte ett exempel på hur besvärligt det
är att införliva folkomröstningsinstitutet
även med en sådan författning
som inte accepterar parlamentarismen?
Man kan säga att det inte spelar
någon roll, då folket naturligtvis kommer
att ställa sig bakom den position
som schweiziska regeringen intagit.
Det blir emellertid ett uppskov, och
dessutom är det, som tidningen säger,
inte alls säkert att förslaget går igenom.
Detta beror helt enkelt därpå att alla
skräckens affekter nu har mobiliserats
emot den fredliga atomforskningen.
Kommunisterna har börjat attacken,
och man känner en viss oro; atomforskning
är ju ett mycket invecklat problem,
och man kan klart föreställa sig
hur lätt det kan vara att här bedriva
en affektbetonad motståndsrörelse mot
förslaget.

Ärade kammarledamöter, fundera ett
slag på denna och andra notiser från
Schweiz. Då kanske ni kan förstå att
det inte är några antidemokratiska
känslor hos oss som gör att vi säger, ätt
det visserligen vore bra om man kunde
aktivisera folkviljan genom folkomröstning
och förena detta med vårt parlamentariska
system, men att detta har
sina besvärligheter. Vi måste gå varsamt
fram och pröva innan vi tar steg,
som vi sedan kan komma att ångra.

Karl Staaffs namn nämndes här av
en talare — jag tror det var herr Ohlin
som först förde in det i debatten. Det
är ganska djärvt gjort av folkpartiets
nuvarande ledare att i detta samman -

Författningsfrågor.

hang tala om Karl Staaff. Det finns
nämligen inte mycket gemensamt i den
uppläggning, som herr Ohlin gjorde i
dagens debatt, och den som kan utläsas
ur Karl Staaffs ställningstaganden. Karl
Staaffs storhet på detta område —- han
var en stor man på många områden —
var den genialiska intuition han visade,
när han, samtidigt som han satte in
sina krafter på att skapa gehör för de
medborgerliga rättigheterna och medbestämmanderätt
för alla, tog upp till
diskussion hur den demokrati skall arbeta,
som skall ge medborgarna en
känsla av att de är med och bestämmer
i sitt eget hus. Han sysslade med demokratiens
arbetsformer på ett sätt som är
ganska förbluffande, när man besinnar,
att det låg nära till hands att inrikta
agitationen mot enkla, primära ting,
där man inte besvärade sig med att
ta upp detaljer om hur demokratien
skulle arbeta. Men han insåg att demokratien,
rösträtten — varje man en röst
och varje röst lika mycket värd —
skulle gå under, om man inte samtidigt
skapade arbetsformer, som gjorde demokratien
funktionsduglig. Därför var
han, herr Ohlin, icke ointresserad av
internationella jämförelser. Han skulle
ha betraktat det som någonting abnormt
att säga, att vi inte skall bry oss
om att jämföra med exempelvis den
engelska parlamentarismen.

England och det engelska världsväldet
har utbildat en parlamentarisk
praxis som gjort det möjligt att skapa
fram ledningar för imperiet, som har
räddat hela världen från katastrofer
därigenom att det har funnits en stark
regeringsmakt i England. Sådana situationer
kan inte vi tänkas komma i, men
det hindrade inte Karl Staaff att som
det primära villkoret för en funktionsduglig
demokrati förutsätta en stark
regeringsmakt. Han skulle alldeles säkert
ha tyckt att det var ett underligt
tal, när herr Hjalmarson här motiverade
folkomröstningsinstitutet med att
det skall förhindra uppkomsten av för

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

starka regeringar. Den starka regeringsmakten
är A och O i alla de resonemang,
som Karl Staaff spinner på. Han
tar från början inte definitiv ställning
till huruvida den starka regeringsmakten
skall vara en samregering i stil med
den schweiziska eller om den skall byggas
på parlamentarism. Han kommer
efter åtskilliga överväganden till att
den engelska parlamentarismen är den
lämpligaste modellen för oss, och därefter
driver han sin mening.

Men alldeles oberoende av om man
väljer den schweiziska eller den engelska
formen, var den punkten, att demokratien
måste vara funktionsduglig
och att därtill hör i första hand att
det finns en regeringsmakt, som kan
tolka statsviljan i både kritiska och
normala tider, för honom A och O i
diskussionen om demokratiens arbetsformer.
Hade han fel, var det ett teoretiserande
av en politiker, som ännu
inte haft tillfälle att i Sverige pröva
demokratien? Erfarenheten har visat
att Karl Staaff hade rätt. I alla de länder,
där demokratien har gått under,
har den gått under på grund av att i
parlamenten uppstått en partisplittring
som omöjliggjort en stark regeringsmakt.

Weimarrepubliken, var ett skolexempel
på vad herrar Ohlin och Hjalmarson
begär att vi skall göra med vår demokrati.
Den hade alla tekniska finesser,
proportionalism, en stark riksdag,
starka utskott, en stark presidentmakt.
Den hade allting som man kunde hämta
från den amerikanska demokratien,
från den engelska parlamentarismen,
med parlamentarismen t. o. m. inskriven
i grundlagen. Hur gick det? Det
gick fullkomligt sönder därför att man
drev rättvisesynpunkten så långt, att
det tyska parlamentet sprängdes sönder
i en rad småpartier, och så stod
man där. Medan världen hade behövt
en handlingskraftig regering i Centraleuropa
blev denna utomordentliga
blomma på proportionalismens träd ett

lätt offer för de kriser, som bröt fram
under 1920-talet. Karl Staaff hade otvivelaktigt
rätt. Vad han teoretiskt spekulerade
sig fram till har bekräftats av
verkligheten.

Nu kommer jag in på svaret på herr
Ohlins fråga. Han frågar: Är statsministern
beredd att säga att strävandet skall
gälla att skapa ett sådant valsystem, att
folkrepresentationen speglar folkviljan
på ett rättvist sätt? Till det svarar jag,
liksom jag svarade i fjol, naturligtvis
obetingat ja. Självfallet skall folkrepresentationen
spegla folkviljan. Jag skulle
tro att vårt valsystem i det avseendet
är mera av en avspegling av folkviljan
än de allra flesta nu fungerande
demokratiers. Men, herr Ohlin, det
fanns också ett tillägg både till vad jag
sade i fjol och till vad herr Ohlin sade
från talarstolen här, fastän det kanske
inte observerades av kammaren. Själv
var herr Ohlin inne på att det vid sidan
av denna princip fanns en annan,
nämligen den att man inte skulle uppmuntra
parlamentets splittring i små
partier. Jag behöver inte utveckla varför,
men det är klart att detta alltid blir
ett avvägningsproblem: en så noggrann
spegling av folkviljan som möjligt, men
ett valsystem som inte uppmuntrar till
att varje nyansskiftning inom ett parti
skall leda till en partibildning.

Jag måste säga, att det är beklämmande
när reservanterna i konstitutionsutskottet
på sidorna 58 och 59 i utskottets
betänkande viftar bort hela detta
problem såsom någonting ganska betydelselöst,
ty det är ju här hela problemet
ligger, hur vårt representativa
system skall byggas ut. De säger att det
inte finns några risker för en långtgående
partisplittring, och de säger att
om det skulle bli en partisplittring, får
väl partierna samarbeta. Ja, det är lätt
att samarbeta, det har herr Ohlin märkt.
Och tänk så lätt det är att samarbeta
med de borgerliga, herr Ohlin. Herr
Ohlin talade om att det fanns risk för
att socialdemokraterna var så stora att

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

vi hindrade uppkomsten av en borgerlig
regering, även om vi komme i minoritet
bland väljarna. Ja, jag skulle vilja se
den regering herr Ohlin skulle bilda
med de andra borgerliga partierna. Det
är inte så lätt att göra det. Resultatet
skulle kanske bli en minoritetsregering
med alla de risker detta för med sig.
Små partier är alltid stingsligare än
stora, ty de har sina inhägnade områden,
där de skall försöka få tag på väljare.
Ju mer lika partierna är och ju
mer de jagar efter samma väljare, desto
angelägnare är de att bygga murar mellan
sig.

Den franska partisplittringen utgör
ett intressant kapitel i det avseendet.
Det har varit så ända sedan 1870-talet,
att små partier med till synes lika program
har gått ut för att försöka dra till
sig väljarnas uppmärksamhet. Ju mer
lika deras program har varit, desto ivrigare
har partiledningarna varit att
skilja sig från de andra. Tror inte herr
Ohlin, att det skulle gå på samma sätt
här, om det uppstod sex, sju, åtta, nio,
tio partier, som vädjade låt oss säga till
tjänstemännens intressen? Man kommer
att uppförstora små divergenser för att
få dem att te sig som partiskiljande
frågor.

Den kritiske lyssnaren till den svenska
politiska debatten har kanske hört
liknande tankegångar vid något tillfälle
från partier som inte varit så hypersmå
— det kanske herr Ohlin av egen erfarenhet
kan vitsorda.

Om vi gynnar uppkomsten av små
partier, kommer vi att få någonting liknande
med små partier som ängsligt
och svartsjukt bevakar varandra. Ett
stort parti har råd att samarbeta. Ett
stort parti har råd att ta risker, till och
med sådana förfärliga risker som att införa
grispremier, herr Ohlin. Vi har råd
till det, ty det finns stora och väsentliga
värden som håller ihop det stora
partiet. Men slå sönder oss i småpartier,
så tror jag inte den sammanhållningen
kommer att finnas, och när sam -

Författningsfrågor.

manhållningen saknas, blir det betydligt
svårare att samarbeta.

Det är ett lättsinnigt tal som reservanterna
för när de viftar bort riskerna
för partisplittring och konstaterar
att om det blir många partier, får man
väl samarbeta. Det finns intet stöd i erfarenheten
för en sådan uppfattning,
men däremot finns det starka stöd för
uppfattningen att stora partier har förmåga
att samarbeta. Det skedde med det
liberala partiet när det var stort. Socialdemokratien
är inte rädd för att ta kontakter
och samarbeta, vilket hela vår
historia har visat.

Jag svarar alltså på herr Ohlins fråga
så som jag svarade i fjol: Vi har ett avvägningsproblem
framför oss. Detta avvägningsproblem
skall lösas så, att man
i folkrepresentationen får den bästa
möjliga spegling av folkviljan. Det har
vi eftersträvat, men vi vill inte medverka
till en partisplittring som i andra
demokratier har visat sig vara ödesdiger.
Och, herr Ohlin, det förslag som
högern och folkpartiet lade fram i fjol
byggde på samma principer. Jag tillät
mig i debatten i fjol konstatera, att det
inte fanns någon principiell meningsskiljaktighet
mellan herr Ohlin och
mig. Vi var båda anhängare av denna
princip. Herr Ohlin gick ju till och med
något längre än jag i välvilja mot det
stora partiet eftersom han ville införa
spärregler som skulle tillföra det stora
partiet ännu fler mandat än jag tyckte
var lämpligt, men det var en liten detalj.
I princip stod vi på samma grund.

Vad har hänt sedan i fjol? Varför har
folkpartiet intagit en annan ståndpunkt,
eftersom det nu går att resa så
våldsamma anklagelser mot oss? Socialdemokratien
står kvar vid den ståndpunkt
som var högerns, folkpartiets,
bondeförbundets och socialdemokratiens
gemensamma principiella utgångspunkt
i fjolårets debatt.

Jag antar att mitt svar är klart och
att det inte finns någon anledning för
mig att ytterligare fördjupa mig i detta,

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

men medan jag har ordet, herr talman,
skall jag be att få säga en sak beträffande
hela denna fråga.

Jag tycker det är rimligt och klokt
att man ser på problemet så, som jag
föreställer mig att de flesta i konstitutionsutskottet
har gjort. De partiella reformer
som man kan genomföra på
olika områden i de fall frågorna är utredda,
dem skall man inte kasta in i en
ny utredningskvarn. De har själva räknat
upp vilka partiella reformer det är
fråga om. Men om man skall vidtaga
längre gående åtgärder — och dit räknar
jag införande av beslutande folkomröstning,
borttagande av första kammaren
och ersättande av det proportionella
valsystemet med majoritetsval —
då hör alla dessa frågor ihop. Jag har
tillåtit mig att på det socialdemokratiska
partiets kongress — mitt anförande
är tryckt och offentliggjort, och den
intresserade kan läsa det —• skisserat
hur jag ser på dessa ting. Jag tror över
huvud taget inte på att man kan införa
majoritetsval, enkammarsystem eller
folkomröstning utan att man tar alla
dessa ting i betraktande i ett sammanhang.
Därför tillåter jag mig att tolka
konstitutionsutskottets uttalande så, att
om regeringen vill gå de partiella reformernas
väg, med de mindre putsningarna,
kan vi bygga på de utredningar
vi redan har. Men vill vi gå till
attack på bredare front och undersöka
något av de stora problemen, får vi
lägga alla författningsfrågorna i stöpsleven
och försöka reda ut dem så
grundligt som möjligt.

Jag tror att detta är en riktig tolkning
av konstitutionsutskottets skrivning,
och under sådana omständigheter
tycker jag att utskottet både beträffande
partiella reformer och en allmän reform
ger åt regeringen den handlingsfrihet,
som regeringen behöver.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle: Herr
talman! Visserligen får jag strax ordet
för att framföra ytterligare några allmänna
synpunkter, men hans excellens
statsministern apostroferade mig direkt,
och jag vill därför begagna mig
av replikrätten för att omedelbart ta
upp vad han sade.

Jag vill för det första säga, att det
går inte att uteslutande peka på
Schweiz och framhålla, att så och så
är det där och på det sättet försöka så
att säga slå undan fotterna under det
svenska förslaget. Vi reservanter i Sverige
har ju i det ena hänseendet efter
det andra reducerat det schweiziska
systemet, och det är det förslag som vi
lagt fram som skall diskuteras och inte
denna stora vittomfattande direkta demokrati
som finns i Schweiz.

Då kommer jag med detsamma över
till frågan om folkomröstning angående
atomforskningen, som jag förut inte
kände till men som jag nu fått kännedom
om genom statsministerns anförande.
Om folkomröstningen gäller ett
internationellt avtal om atomforskningen,
varom beslut fattats, så kan 30 000
medborgare i Schweiz under vissa villkor
begära folkomröstning. Men detta
har ju ingen betydelse för oss, eftersom
vi undantar internationella avtal från
folkomröstning i Sverige. Är det återigen
så, att det blott rör sig om ett anslag,
kan man i Schweiz anordna folkomröstning,
om 30 000 människor begär''
det och »Dringlichkeit» ej beslutats av
förbundsförsamlingen. Här i Sverige
skulle det emellertid enligt vårt förslag
i realiteten fordras stöd av två partier
för samma sak. Två partier — det motsvarar
minst en miljon röster och är
någonting helt annat än 30 000 personer.
Och skulle det vara så, att två partier
i en kammare bland fyra har den meningen,
att detta lilla anslag betyder
någonting principiellt utomordentligt
viktigt i utrikespolitiskt hänseende,
varför skall inte då dessa två partier
vädja till folket i val, om man verkli -

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

gen betraktar anslaget som ett engagemang
på den ena sidan i det kalla
kriget?

Sedan ingick herr statsministern på
problemet om parlamentarismen och
ville liksom göra gällande, att därför
att parlamentarismen möjligen skulle
fungera annorlunda om referendum infördes,
så gick vi därmed emot parlamentarismen
och var på väg att bli
antidemokratiska. Det var ungefär den
tankegång som kom fram eller skymtade
i statsministerns anförande.

Låt mig då först få säga, Ers excellens,
att för mig är demokrati lika viktig
som parlamentarism. Parlamentarismen
är endast ett av de medel man har
att tillämpa demokrati, men den är inte
det allena saliggörande, och genom referendum
tillgodoser man i minst lika
hög grad som genom parlamentarism
det demokratiska intresset.

Om vi nu skall försöka konkretisera
och anta, att vi genom det av reservanterna
föreslagna decisiva referendumsystemet
skulle få t. ex. 10 referenda
på 25 år — ja, det är mycket högt räknat
med tanke på det stränga krav som
reses även om 25 procent behövs för
att utlösa ett referendum — och om vi
säger att fem av dessa referenda skulle
gå regeringen emot, vad har då regeringen
att göra i de enskilda fallen?
Jo, för det första har regeringen att ta
ställning till om den fråga det gäller är
av sådan politisk betydelse, att den behöver
leda till regeringens avgång. En
regering kan tåla nederlag och inte behöva
avgå. För det andra har regeringen
möjlighet att anordna en riksdagsupplösning
därest den skulle känna sig
tveksam om sin ställning. För det tredje
kan den demissionera direkt. Man
får förutsätta att den demissionerar endast
för så vitt den vet att det går att
få till stånd en annan regering, som
rimligen kan fungera, och endast om
det i referendumutslaget uppenbarligen
låge ett misstroende mot regeringen.

Då frågar sig möjligen de närvarande:

Författningsfrågor.

Är det ändå inte orimligt att ett regeringsskifte
äger rum? Nej, enligt min
mening är det någonting självklart att
regeringen skall avgå, om den inte bara
lidit ett s. k. nederlag utan också fått
en demonstration mot sig, som är att
betrakta såsom jämställd med ett misstroendevotum
i riksdagen, allra helst
om upplösningen skulle gå regeringen
emot.

Om det för övrigt är som herr Hallén
säger, att ett konsultativt referendum
i realiteten binder riksdagen, så
kan ju det resonemanget tillämpas också
på ett konsultativt referendum, vilket
statsministern ju förordar.

Kvar står dessutom vad jag yttrade
tidigare i dag men vilket hans excellens
statsministern kanske inte hörde:
I referendumstaten Australien har man
ett parlamentariskt system, lika klassiskt
som Englands. Regeringen har
lidit många referendumnederlag, men
det parlamentariska systemet liksom
demokratien har fungerat utmärkt väl.
Och i Danmark, där socialdemokraterna
nu har accepterat det decisiva referendum
med 30 procent av riksdagen
som utlösare, har man samtidigt föreslagit
att parlamentarismen skall inskrivas
i författningen. Det förutsätter
uppenbarligen att de danska socialdemokraterna
i denna fråga inte alls har
samma uppfattning eller hyser samma
farhågor som statsministern.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag får kanske återkomma senare
i debatten, men jag hinner ta upp
ett par saker, hoppas jag.

Statsministern säger att valsystemet
skall spegla folkviljan men inte uppmuntra
till partisplittring; det är ett
avvägningsproblem. Ja, naturligtvis.
Statsministern tillägger sedan att hans
parti står fast vid den ståndpunkt, som
även folkpartiet och högern intog 1952.
Men, herr statsminister, då betonades
från oppositionspartiernas sida, att
alla de provisoriska förslagen var otill -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

fredsställande och att vi som riktlinje
för det demokratiska reformarbetet i
den definitiva valordningen ville ha
ökad rättvisa.

När statsministern på ett för mig
glädjande sätt understryker hur lika vi
tänker ocli tycker på detta område,
hoppas jag, att statsministern vill göra
det även härvidlag genom ett litet tilllägg,
att när det gäller den definitiva
reformen vill han eftersträva större
rättvisa än provisorierna kunde åstadkomma.
De avvägningsproblem, som
statsministern nämnde, hör nämligen
kunna lösas på ett sätt som uppfyller
det villkoret. Socialdemokratien har ett
tillfälle att nu inom ganska nära framtid
honorera statsministerns uttalande
när det gäller landstingsvalkretsarnas
storlek och i landstingsvalen använda
valmetoder. Det skall bli mycket intressant
att se vad den praktiska slutsatsen
av statsministerns deklaration
blir, när den saken snart kommer
på tal.

Sedan vill jag säga, att statsministern
är nog mycket djärv, när han så ofta
återkommer till Weimarrepubliken i en
debatt, där han betonar vikten och värdet
av att man har en stark regering.
Nog är det väl ändå så, herr statsminister,
att en väsentligt bidragande orsak
till Weimarrepublikens fall var, att
man hade vissa grundlagsbestämmelser
för att trygga en stark regeringsmakt
genom en fullmaktsparagraf. Just strävan
att särskilt tänka på att garantera
förekomsten av en stark regering skapade
vissa fällor, som visade sig vara
olyckliga.

Beträffande Karl Staaff talade jag om
den anda som utmärkte hans strävan
att utbygga demokratien steg för steg,
liksom Hedins och Brantings inställning.
Det var inte fråga om de speciella
formerna. Arbetsformerna får
anpassas efter varje tids förhållanden.
— Inte heller sade jag, att England
ingenting har att lära oss. Jag sade, att
England inte är en måttstock, en pro -

bersten, med vilken man kan avgöra
hur ett idealtillstånd skall vara beskaffat.
Skulle statsministern vilja dra lärdom
av förhållandena i England, bör
han emellertid inte begränsa sig såsom
han hittills gjort. Vill statsministern
lära av de engelska förhållandena, så
kan han där finna skäl att ompröva
vårt tvåkammarsystem och bör vara
benägen för ett system med ett överhus
utan mer än suspensivt inflytande
i vissa frågor. Karl Staaff skulle säkerligen,
trots att han levde för fyra decennier
sedan, varit en anhängare av en
utveckling i denna riktning, alltså med
en första kammare som inte var jämställd
med andra kammaren. Han skulle
alltså ha satt vår form av tvåkammarsystemet
i fråga. Här har statsministern
ett tillfälle att verkligen lära både
av England och av Karl Staaff. Det
skulle vara intressant att höra, om statsministern
är villig till det.

Jag hinner sedan bara med en avslutande
anmärkning. Får jag säga
några ord om detta att tävla i »ädelmod».
Det är inte fråga om att i tal
tävla i »ädelmod» eller rättsinne. Det
gäller att göra detta, när man tar
ståndpunkt till de olika frågorna. Ingenting
skulle glädja mig mer än om
statsministern på sitt partis vägnar här
ville tävla med oss i folkpartiet, om
han sedan kallar det att tävla i ädelmod
eller kallar det en strävan efter en
så rättvis valordning som man kan
uppnå utan att undertrycka andra hänsyn,
som eventuellt kan föranleda
mindre modifikationer.

Till sist, herr talman, sade statsministern,
att det är lätt att samarbeta för
ett stort parti.

(Herr statsministern: Lättare.)

Ja, jag undrar om inte orden föll en
gång »lättare» och en annan gång
»lätt». Finansminister Sköld gav en utmärkt
illustration till detta för en vecka
sedan, när han sade: Vi bryr oss inte
om att försöka kompromissa, det tjänar
ingenting till. Men statsministern

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

hade ett konkret exempel: ett stort
parti har råd att ta risker — detta till
och med när det gäller något sådant
som grispremierna, som statsministern
tycks ha fått en smula på hjärnan. Det
är verkligen djärvt att begära en applåd
för detta som en speciell dygd. Man
hade f. ö. »råd» till detta inte därför
att man var stark utan därför att man
var så svag, att man måste köpa sig
bondeförbundets stöd.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av vad herr
statsministern anförde vill jag framhålla
vad jag sagt någon gång förut i denna
kammare, nämligen att jag för min personliga
del i princip är anhängare av
det schweiziska systemet. Med det som
utgångspunkt för ett resonemang om
styrelsefrågorna tror jag man når de
bästa lösningarna.

Men ett folkomröstningsinstitut efter
reservanternas linje har enligt min
uppfattning en mycket viktig uppgift
att fylla även i vårt politiska system.
Statsministern framhöll, att regeringsmaktens
styrka skulle kunna bli försvagad,
om man införde beslutande folkomröstning.
Tre fall kan här inträffa:
För det första kan folkomröstningen
stödja regeringen. Då kan det inte vara
någon fara ur statsministerns synpunkt.
För det andra kan folkomröstningen gå
emot regeringen i en viss fråga utan
att regeringen känner sig i övrigt ha
förlorat folkets förtroende. Då vill jag
fråga statsministern: På vad sätt kunde
regeringsmaktens styrka försvagas, om
regeringen i det fallet skulle acceptera
folkmeningen? I det tredje fallet, när
folkomröstningen gått emot regeringen
på ett sådant sätt, att det kan uppfattas
som ett misstroende, delar jag helt och
hållet herr Håstads mening om vilka
konsekvenser som regeringen bör
draga.

Jag skall också be att få säga några
ord om vad statsministern anförde om
regeringspartiets samarbetsvilja. Jag

Författningsfrågor.

antecknade ordagrant statsministerns
uttalande. Det lydde: Ett stort parti
har råd att samarbeta. Ja, man kunde
tycka det.

Låt mig, herr statsminister, erinra
om tre viktiga tillfällen, då regeringen
hade haft möjlighet att demonstrera
denna samarbetsvilja. För det första.
På sommaren och hösten 1951 pågick
överläggningar mellan regeringen och
oppositionen om den ekonomiska politiken.
Bakom högerns och folkpartiets
rygg träffade socialdemokraterna en
separat uppgörelse med bondeförbundet.
Var det uttryck för samarbetsvilja? För

det andra. I en kommitté hade
man kompromissat ihop sig — under
oppositionsledningarnas medverkan under
hand — rörande valsättet. Regeringen
frångick denna kompromiss utan att
ha tagit någon som helst kontakt med
oppositionen, trots att detta var en fråga
som i högsta grad berörde oppositionens
intressen.

Och för det tredje. I 1949 års skattekommitté
hade meningarna jämkats
samman i den stora frågan om inkomstskatten.
Regeringen tog icke hänsyn
härtill. Utan att ha tagit någon kontakt
med oppositionen frångick man
den träffade kompromissen. Var det,
Ers excellens, ett uttryck för samarbetsvilja?
Nej, vi har inom oppositionen
fått en stark känsla av att visserligen
har regeringen ett teoretiskt intresse av
samarbete, men i verkligheten är regeringen
inte intresserad av någon annan
form av samarbete än den som innebär
att regeringen får precis som den vill.

Herr EDBERG (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara göra en kort kommentar
i anledning av ett yttrande av
statsministern.

Statsministern har tolkat utskottets
utlåtande så att utskottet å ena sidan
menade, att man borde genomföra de
partiella reformer som han finner nödvändiga,
men när det gäller mera ge -

i6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den IG maj 1953.

Författningsfrågor.

nomgripande reformer borde man få en
samlad utredning. Jag tror att det ena
inte behöver utesluta det andra. Jag
nämnde här i ett tidigare anförande att
jag mycket väl kan föreställa mig, att
man bryter loss frågan om den konsultativa
folkomröstningen ur det stora
sammanhanget. Det är ju bara att utbygga
de möjligheter som man redan
nu har i författningen, men detta behöver
ju inte hindra att man samtidigt
finner tiden vara inne för en mera omfattande
översyn av författningen. Och
jag tror att om man går in på en sådan
partiell reform som konstitutionsutskottet
tänkt sig, nämligen frågan om
en successiv behandling av ärendena
kamrarna emellan, öppnar det så vida
perspektiv att det är svårt att inte ta
upp kammarsystemet i sammanhanget.
Och gör man det är man inne på de
andra författningsfrågorna.

Sedan, eftersom jag ändå har ordet,
en liten replik till herr Hallén. Herr
Hallén var vänlig nog att lätta på slöjan
så att man fick veta vilka övervägande
skäl som utskottet anser tala
mot en utredning nu. Man fick veta att
dessa skäl var två, för det första att
motionärerna hade tagit upp för mycket,
man hade inte nöjt sig med små
partiella reformer. Och för det andra
hade man tagit upp för mycket, ty man
hade inte tagit upp republikkravet. Jag
måste, herr talman, säga att jag väntat
något betydligt mera imponerande bakom
talet om de övervägande skälen.
Övervägande må de gärna kallas, men
övertygande kan de inte benämnas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag föreställer
mig att kammaren håller mig räkning
för att jag inte fortsätter replikerna
med herr Ohlin efter de sista meningarna
i hans replik. Jag tror inte
att frågan vinner på en munhuggning
i den stilen.

Till herrar Håstad och Hjalmarson
skall jag däremot replikera följande.

Herr Hjalmarson säger att han är anhängare
av det schweiziska systemet,
och med utgångspunkt härifrån förstår
jag att han fogar in folkomröstningsinstitutet.
Jag vet inte om jag missuppfattade
honom, men om det är så att
man är anhängare av en permanent
samlingsregering, är det klart att det
inte erbjuder sådana svårigheter att
foga in folkomröstningsinstitutet som
det är, när man har med parlamentarism
att göra. Såvitt jag förstår är därför
herr Hjalmarsons ståndpunkt som
jag hört den här logisk och invändningsfri.
Men vad man däremot kan
invända är: Är den sakligt stark? Är
det sannolikt att det skulle vara bättre
att gå bort ifrån parlamentarismen? Ja,
det har jag inte tagit någon annan ställning
till än att jag säger, att vi inte
skall göra något som ställer oss i
tvångsläge och gör parlamentarismen
omöjlig. Jag håller verkligen med herrar
Håstad och Hjalmarson om att för
mig är demokratien viktigare än parlamentarismen,
och att de schweiziska
och amerikanska systemen naturligtvis
är former av demokrati. Vad jag sagt
är att vi skall ha klart för oss att den
beslutande folkomröstningen kan vara
svår att förena med parlamentarism
och att vi kanske därför tar ställning
emot den form av demokrati, som vi
vant oss vid, om vi inför den beslutande
folkomröstningen. Herr Håstad sade
det inte riktigt så, men trots att herr
Håstad är så skarpsinnig och utomordentligt
intressant att lyssna till är det
dock en nästan omöjlig sak han har att
försvara, när han påstår att det går att
förena parlamentarism med den beslutande
folkomröstningen. Han säger:
Vad sedan, om regeringen blir slagen
i en folkomröstning, som gäller en stor
och viktig fråga, får man upplösa parlamentet.
Men tag ett konkret fall t. ex.
värnplikten, som en regering anser
nödvändig att förlänga på grund av utrikespolitiska
omständigheter. Riksdagen
godkänner regeringens ståndpunkt

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

men en minoritet låter frågan gå till
folkomröstning. Där blir det nederlag.
Regeringen har då ingenting annat att
göra än att upplösa parlamentet, säger
herr Håstad. Ja, men i parlamentet har
ju regeringen förtroende. Är det då en
logisk konsekvens att skicka hem den
riksdag som stöder regeringen därför
att folkopinionen går emot både regeringen
och riksdagsmajoriteten? Men
vi bortser från det, vi antar att regeringen
gör det och upplöser andra
kammaren. Och så kommer riksdagen
tillbaka ungefär likadan och säger: Vi
stödjer regeringen. Vad skall vi göra
då? Skall vi gå till en ny folkomröstning?
Vi kan inte underlåta att ta hänsyn
till folkomröstningens resultat. Regeringen
vill inte ta ansvaret för den
förlängda värnplikten, vad skall vi då
göra? Resultatet måste såvitt jag kan
förstå bli parlamentarisk bankrutt, och
den regering som blivit slagen kan inte
längre fungera, trots att den har parlamentariskt
förtroende för andra gången
så att säga.

Jag tror att herr Håstad med sin
exemplifiering visat att konsekvensen
är den att det är svårt att förena den
beslutande folkomröstningen med parlamentarism.
Jag har sagt, att jag är
intresserad av folkomröstningsinstitutet,
men vill gå varsamt fram. Låt oss
försöka det som ett konsultativt referendum.
Ett riksparlament med en majoritet
som är beredd att ta sitt ansvar
kan emot en rådgivande folkomröstning
fatta sitt beslut.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Endast
några ord med anledning av vad
hans excellens statsministern anförde.

Jag skall gärna göra det tillägget till
vad jag sade förra gången, att om vi
skulle införa hela det schweiziska systemet
med rätt för 30 000 att begära referendum
i allehanda frågor, så skulle
det kunna bli ett problem att göra en
avvägning mellan parlamentarism och
referendum. Men jag anser, att stats -

Författningsfrågor.

ministern alldeles enormt överdriver
de svårigheter, som skulle uppstå här
i Sverige ur parlamentarisk synpunkt
ifall decisivt referendum i begränsad
omfattning skulle införas. Låt mig
knyta an till det allra sista, som statsministern
sade, nämligen det fallet att
regeringen skulle uppfatta ett referendumnederlag
som ett misstroende, med
påföljd att kamrarna upplöstes. Ja, det
är enligt min mening självklart att regeringen
då måste acceptera utslaget.
Folket står ju över regering och riksdag.
Men om upplösningen skulle ge
regeringen fortsatt majoritet i riksdagen,
kan naturligtvis regeringen fortsätta
att regera, ty den äger ändå såväl
parlamentets som folkets förtroende,
oavsett referendumnederlaget.

Jag kan inte finna annat än att det
är mycket hemmagjorda skäl som anföres,
när man säger att vi skall börja
med ett konsultativt referendum. Vi
började med det för 30 år sedan. Skall
.vi nu börja igen, kanske med 40 procent
i stället för 50 procent av kamrarnas
ledamöter såsom villkor för referendums
påkallande? Tror någon att
ett konsultativt referendum med så
starka krav på minoritet kommer att
leda till någon egentlig förändring i
förhållande till vad som nu gäller? Nej,
det blir i så fall bara en fortsättning
av den början som för länge sedan
gjorts. Det blir i verkligheten knappast
något nytt som introduceras!

Sedan bara några ord till herr Fast.
I år liksom i fjol har han ställt några
frågor i detta sammanhang. Jag tycker
dock, att de redan är besvarade genom
det utlåtande, som har avgivits av reservanterna.
Den första frågan rörde
folkets ovilja mot skatter. Vi har ju
uttryckligen i vårt förslag om det decisiva
referendumet undantagit skatten.
Däremot kan vi mycket väl tänka oss
ett konsultativt skattereferendum såsom
vägledning för regeringen. Vad sedan
frågan om värnplikten beträffar är det
alldeles självklart att försvarsfrågorna

Nr 20.

Lördagen den 10 maj 1953.

Författningsfrågor.

i vissa lägen kan föranleda svårigheter
ute bland folket. Men det är litet skillnad,
herr Fast, om referendum får begäras
av 30 000, som i Schweiz, vilket
motsvarar i Sverige ungefär 100 000 å
120 000, eller om det är en minoritet
på 25 eller 33 procent, eller vad det nu
kan vara, med ansvar inför väljarna,
som skall begära detta. Jag vill betona,
att det fordras även vid 25 procent ett
samgående av minst två demokratiska
partier, och det är inte ens säkert att
detta samgående i den närmaste framtiden
skulle vara tillräckligt.

Det går alltså inte att bär diskutera
det schweiziska systemet som alternativ
till majoritetsförslaget. Alternativet
är minoritetens restriktiva system,
byggt på ansvar även för minoriteten.
Detta gör skillnaden mellan Schweiz
och Sverige så stor.

Slutligen är det väl ett minnesfel, när
herr Fast gör gällande, att den socialdemokratiska
partikongressen 1917
skulle ha haft i tankarna både det konsultativa
och decisiva referendumet
liksom fallet var 1914. Det framgår ju
med all tydlighet av kongressprotokollen,
att det var ett decisivt referendum
och ingenting annat, som var i åtanke
vid dessa tillfällen.

Sedan yttrade herr Hallén någonting
om att folket ifall konstitutionellt referendum
infördes skulle börja husera om
i grundlagen, som han uttryckte det. Jag
tycker det är ett mycket egendomligt
uttryck för att komma från det socialdemokratiska
partiets ledande konstitutionella
expert. Skulle folket »husera
om i grundlagen»? Hur är det, betraktas
inte grundlagen som folkets kontrakt
med de maktägande? Det är folket
som sluter kontrakt. Man har kommit
oerhört långt från månghundraårig
folksuveränitetsuppfattning, om varje
yttring från folket i grundlagsärenden
skulle betraktas som ett huserande, alltså
ett otillbörligt intrång!

Sedan också några ord i förstakammarfrågan.
Jag fick den uppfattningen

att herr Ohlin i vissa hänseenden rekommenderade
det engelska systemet
men utan överhus med de mycket betydelsefulla
uppgifter, som detta som
tekniskt lagstiftningsorgan fått. Men jag
frågar ändå: År det någonting att stå
efter att få ett system, där man den
ena dagen har stålindustrien socialiserad
och den andra icke socialiserad
utan några som helst konstitutionella
hämningar från något håll? Ju mer man
kommer in i en planhushållningsstat
eller i den socialliberala välfärdsstat,
som föresvävar herr Ohlin, desto större
blir riskerna av hastiga svängningar,
och desto större blir behovet av motvikter
i det politiska och konstitutionella
livet. Därför synes det mig som
om herr Ohlins förslag om en enkammarriksdag
redan med hänsyn till den
allmänna ekonomiska utvecklingen är
ett mycket tvivelaktigt framsteg. Jag
skulle tro, att ett närmare studium av
Hayeks bok »Vägen till träldom» —-som herr Ohlin säkerligen redan grundligt
studerat — där författaren är inne
på åtskilliga konstitutionella problem,
skänker belysning även åt representationsfrågan.

Själva denna idé om en motvikt mot
andra kammaren — blott en så att säga
temporär motvikt, inte en politisk motvikt
— behandlades en gång av det
liberala partiets dåtida främste författningsexpert,
professor Axel Brusewifz,
i den förstakammarkommitté som arbetade
på 1920-talet. Då några socialdemokrater
hade hotat med att avskaffa
den demokratiska första kammaren
skrev Brusewitz i en tidningsartikel
följande ord, som jag skall be att få
adressera särskilt till herr Ohlin och
herr von Friesen: »Nu äro väl dylika
hemskt klingande stridsrop knappast
att fatta annorlunda än som ett slags
rituella rytanden, icke olika dem som
medicinmännen hos vilda stammar
pläga upphäva för att sprida skräck
bland fienden och förtröstan inom
stammens egna led. På dem som äro

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

något invigda i den politiska mysteriekultens
riter är deras verkan icke så
synnerligen imponerande. Det hindrar
icke att de giva ett nog så intressant
vittnesbörd om ett fortlevande atavistiskt
föreställningssätt, som är ägnat att
i någon mån verka nedstämmande på
den som icke alldeles upphört tro på
civilisationens framsteg även inom det
politiska livets område.»

Detta riktade alltså Axel Brusewitz
mot de socialdemokrater, som på 1920-talet tänkte ta bort den demokratiserade
första kammaren. Exakt samma
ord om civilisationens framsteg o. s. v.
skulle han säkerligen i dag ha riktat
mot det parti, som han tillhörde, och
därmed ha karakteriserat dess motion.

I övrigt skulle jag, herr talman, vilja
tillfoga ett par synpunkter om själva
valsystemet. Majoritetsvalet har här
blivit på ett mycket intressant sätt karakteriserat
av herr Hall. Jag kan i
mycket instämma med honom. Jag skulle
framför allt vilja understryka hans
synpunkt att det är ett stort misstag
att tro att proportionella val i allmänhet
— undantag kan finnas — ger så
att säga bättre utslag för personligheten
än ett majoritetsval. Det finns ju en
tävlan inom majoritetsvalsystemet som
inte är till finnandes inom det proportionella
valsystemet.

Det finns en annan olägenhet hos
majoritetsvalen, som jag skall be att få
understryka, nämligen att då endast en
man representerar valkretsen denne
blir faktiskt förbunden att rösta som
majoriteten inom valkretsen vill. Om
han inte gör det vet han att han begår
politiskt självmord. Många gånger har
man åberopat fallet Liss Olof Larsson.
Denne var med all säkerhet från början
frihandelsvän, men så hölls det år
1887 ett möte i hans hemsocken, där
man uttalade sig till förmån för spannmålstullar.
Liss Olof Larsson meddelade
att han var skyldig att tillvarata
sina valmäns intressen, och han slutade
också som en bland tulledarna. De

Författningsfrågor.

riksdagsmän, som var med före år 1911
och som jag personligen kommit i kontakt
med, uttalade många gånger att de
under majoritetsvalens tid hade känslan
av fullständigt beroende av majoriteten
inom valkretsen. Det är också
detta fullständiga beroende som gör det
amerikanska politiska livet så oerhört
laddat med opinionsyttringar från valkretsen
till kongressmedlemmarna. Jag
tycker att även den synpunkten bör
komma in i denna debatt om valsystemet.

Härutöver vill jag endast uttala någon
förvåning över den lätthet med
vilken herr Edberg tar på frågan om
möjligheten att verkställa en utredning
om majoritetsvalsystemet. Det är minsann
något av det svåraste man kan ge
sig in på. Vi måste ju först binda oss
för vilket system vi skall ha. Skall vi
ha det engelska systemet med enkel majoritet
och högsta röstetal eller det
franska systemet med obligatoriskt omval,
om ingen får majoritet i första omgången,
och relativ majoritet först i
andra omgången? Redan detta ställer
ju alla beräkningar på huvudet. Sedan
gäller det valkretsarna. Hur skall vi
göra uppdelningen? Skall vi ta de
gamla häradena där ett härad för närvarande
kanske har 10 000 och ett annat
50 000 invånare, eller skall vi bestämma
att valkretsen skall omfatta
precis Va30, t. ex. 29 666 invånare och
dela kvarteren och kanske till och med
husen tvärs igenom? Så kan man naturligtvis
inte göra, men hela denna beräkningsgrund
är fullständigt avgörande
för hur man skall göra denna utredning.
Vidare måste man göra något så
när klart för sig vilka partier som kan
tänkas uppträda. Vi vet visserligen att
det i dag finns fem partier, men blir
det majoritetsval kanske det etableras
samarbete mellan närstående partier,
ty det har väl aldrig hänt att en eventuell
folkmajoritet, fördelad på vissa
partier, frivilligt låter sig dekapiteras
till förmån för ett enda parti, som ock -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

så motsvarar inemot hälften. Alltså
måste man förutsätta en mängd olika
partipolitiska omskiftningar efter valsystemets
art. Det går kort sagt inte att
göra en utredning om majoritetsvalsystemet.
Man kan inte se in i framtiden.
Man vet inte hur regeringsproblemet
eller den partipolitiska utvecklingen
kommer att gestalta sig under
ett nytt valsystem. Man vet endast, att
om alla partier skulle gå fram splittrade
som hittills kommer socialdemokraterna
att få ungefär 200 mandat i
dag. Men all erfarenhet säger oss att
det blir ingen sådan splittring, och då
står vi där och kan inte komma mycket
längre. Därför tror jag att man får
bedöma detta problem om majoritetsval
med känselspröt och med vanlig
empirisk logik ocli inte genom några
matematiska beräkningar.

Till sist ett par ord om det förslag
som väckts från höger- och folkpartihåll
om en utredning rörande tilläggsmandaten.
Jag vill betona att frågan
om tilläggsmandat rent tekniskt aldrig
blivit föremål för någon utredning hittills.
Yi som i 1950 års kommitté var
anhängare av tilläggsmandatsystemet,
herr Bergvall och jag, vi avstod i kompromissens
namn från att begära en
fullständig utredning av tilläggsmandat
när det gällde betänkandet om andrakammarval.
Vi trodde då att uddatalsmetoden
med 60 procents spärr, närmast
i anslutning till herr Skölds förslag,
skulle kunna bilda utgångspunkt
för ett eniglietsbeslut.

Men i dag vet vi, vilket vi inte visste
i höstas, att alla beräkningar som gjordes
i fjol våras inte fullständigt har
hållit streck. Alla har lämnat större rum
än beräknat för slumpverkningar samt
givit något annorlunda utslag än dem
man kunde få fram på basis av beräkningar
rörande de fem andrakammarvalen
1932—48. Det har också sedermera,
inte minst genom den utredning
som nu pågår rörande landstingsvalen,
bekräftats att om man vill skapa fas -

tare valutslag än hittills, d. v. s. mindre
slumpbetonade än dem som utmärkte
fjolårets system, så är tilläggsmandatsystemet
det enda riktiga.

Nu är emellertid detta system i majoritetens
ögon på något sätt pestsmittat.
Bara man talar om rättvisa, så ligger
det något kränkande däri. Däremot
är det inte kränkande när det från majoritetens
sida säges, att det lämpligaste
är ett system, som ger ett regeringsparti
litet fler röster än det egentligen
borde ha. Detta anses vara fullkomligt
juste ur politisk synpunkt. Jag
anser fortfarande att fordran på valrättvisa
ej blott är lika mycket värd
såsom politisk princip som denna
»rågegrundsats», som kom att ligga till
grund för regeringens proposition i
fjol, utan det enda i längden hållbara.

Dessutom bör det här framhållas att
tilläggsmandatsystemet ingenting annat
är än en utveckling av 1,4-principen.
Med 1,4 eller 1,3 eller 1,25 eller vilken
kvot det än gäller vill man nå samma
resultat, nämligen en viss utjämning.
Det är bara det att det systemet går
under ett särskilt namn, den modifierade
uddatalsmetoden.

Om man nu har känt sig särskilt illa
berörd av dessa tilläggsmandat, därför
att de skulle kunna bygga på ett system
med rikslistor, vill jag säga precis som
jag sagt i utskottet, att rikslistor inte är
att föredraga, utan att det bästa utjämningssystemet
är att göra lika många
tilläggsmandat som antalet valkretsar
och låta ett tilläggsmandat gå tillbaka
till varje valkrets. Det blir måhända
skönhetsfel på kanske ett eller två mandat
i botten; i övrigt blir det ett otadligt
system, och landsbygden skulle
därigenom inte komma i någon sämre
ställning än hittills, liksom städerna
inte heller kommer att gynnas.

Det är möjligt att man på liknande
sätt skulle kunna teoretiskt konstruera
en annan automatik på detta område,
men tills vidare vill jag endast deklarera
att jag förstår dem som reagera

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

emot rikslistesystemet, och jag tror, att
återgångsprincipen härvidlag skulle
kunna vara tillfyllest.

Herr Hall nämnde, säkerligen med
mycken rätt, att vilket system man än
väljer — 1,4, 1,3, 1,25 eller någon annan
kvot — kommer missnöje alltid
att yppas efter varje val. Därför tror
jag det enda riktiga är att från början
lägga valsystemet på en sådan bog, att
det inte kan göras någon som helst
principiell invändning emot själva metoden.
Jag hyser nämligen den bestämda
uppfattningen att en utredning säkerligen
skulle komma att utvisa att det
system, som man med alla partiers begivande
under 35 år tillämpat i Danmark
och som man där också vill förlänga
genom det nya författningsförslaget,
härvidlag bildar den bästa utgångspunkten.

Däremot är den princip, som herr
Hallén i dag uppställt, ur principiell
synpunkt den minst acceptabla. Herr
Hallén säger att ett valsystem skall vara
så funtat att det ger ett starkt utslag
för det parti, som haft den största
framgången vid valet. Vad innebär
detta? Om vi antar att ett parti, som
förut haft 120 representanter, får 110,
då har detta parti gått 10 röster tillbaka.
Men man kan då inte, med den
tröghet som kännetecknar vårt valsystem,
påstå att väljarna genom sina
röster har givit ett starkt utslag till
förmån för detta vikande parti. Själva
valmetoden, om den nu skall bygga på
1,4-principen, syftar dock direkt till
att konservera och gynna det parti som
har majoritet eller som är störst. Om
å andra sidan detta parti skulle få låt
oss säga ett röstetal motsvarande 120
mandat, inte kommer ett tilläggsmandatsystem
att hindra detta parti att i
riksdagen få 120 mandat eller något
mandat mera. Detta system garanterar
under alla förhållanden mycket tillförlitligare
än något annat — ja, man kan
säga hundraprocentigt — att ett parti
som har majoritet hos folket också får

Författningsfrågor.

majoritet hos riksdagen, vilket måste
betraktas som det enda riktiga. Därför
och av andra skäl, som tiden ej medger
att diskutera, kan den hallénska uttolkningen
av den princip, som låg till
grund för fjolårets beslut, enligt min
mening inte innebära någon som helst
lösning utan endast bidra till alt sudda
ut hela problemet.

Om vi, ärade kammarledamöter, ser
ut över Europa, så finner vi en hetsig
debatt i olika länder om valsättet
— i Norge, i Tyskland, i Italien, i
Frankrike och kanske i andra länder
också. Man har accepterat demokratien,
men man har där fått samma upprörande
strider om själva valsystemet
som tidigare förekommit om demokratien.
Det enda land, där tystnad råder
på denna punkt och där man känner
sig tillfreds med valordningen, är Danmark,
där man löst frågan efter den
linjen att var röst skall väga lika och
varje plats få ett rättvist antal mandat.

Någon belåtenhet — det må jag säga
inom parentes — med det engelska
systemet finns inte i England utom i
det parti, som sitter vid makten och
har gynnats av systemet; i varje fall är
belåtenheten där inte hundraprocentig,
som hävdats i debatten tidigare
i dag.

Jag tror att ingenting kan komma att
i fortsättningen förgifta den politiska
atmosfären så mycket som om vi före,
vid och efter varje val skall hålla på
och diskutera valmetoden och ifrågasätta
varandras ärlighet och hederlighet.
Jag tror att det ligger i regeringens
eget intresse att här försöka komma
till ett samförstånd över hela linjen,
så att denna fråga pacificeras. Och
jag skulle till sist verkligen vilja ställa
denna fråga: Förhöll det sig kanske
inte så, att socialdemokraterna politiskt
gick tillbaka ett par mandat förra gången
just på grund av den misstro till
partiet som valmetoden och diskussionen
om denna kom att förorsaka? Det
är alltså inte alls säkert att det social -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

demokratiska partiet i verkligheten
gagnades av den metod som användes.
Må även detta, tycker jag, vara någonting
för detta parti att tänka på, och
må vi så fort som möjligt kunna bringa
hela denna valsättsdiskussion ur
världen.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr statsministern frågade i
sitt första anförande, om han inte hade
tolkat konstitutionsutskottets ståndpunkt
riktigt, att utskottet, samtidigt
som utskottet yrkar bifall till sina positiva
förslag, avgivna under punkterna
A—C, vill hålla dörren öppen för en
fri och förutsättningslös utredning i
övrigt av olika konstitutionella frågor.
Jag tillåter mig här säga att jag anser
att denna hans tolkning är riktig.

Herr FAST (s) kort genmäle: Herr talman!
Det är svårt att i dag diskutera
med herr Håstad. Jag har ju från början
tagit den här debatten ganska lugnt
och svalt, under det att herr Håstad tar
den nästan som om det vore fråga om
någonting annat, om högre värden som
man knappast diskuterar.

Jag skulle emellertid vilja säga till
herr Håstad att detta inte är första
gången som man på borgerligt håll tolkar
både tillkomsten av vårt partiprogram
och dess innehåll. Det är vi rätt
vana vid. Jag vill ingalunda förneka
att herr Håstad har rätt i att det kan
täcka båda formerna av omröstning,
men det var just därför man valde denna
lydelse. Sedermera har man ju av
utvecklingen fått se hur man skulle utforma
detta omröstningsinstitut, och
det är också detta som är anledningen
till att denna punkt orubbad har fått
stå kvar hela denna tid i partiprogrammet.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till herr Håstad; vad jag säger kanske
för övrigt kan få litet vidare syftning.
På tal om den beslutande folkomröstningen
säger herr Håstad: Ja, men herr

Fast och jag är ju överens om att vi
från den beslutande folkomröstningen
måste undanta betydande frågor; dit
hör försvaret, dit hör sådana frågor
som i regel går under den vanliga budgeten
o. s. v. Ja, när vi kanske har
gjort en sådan där uppdelning och
kompromissat med varandra, när herr
Håstad har undantagit vad som är
lijärtesaker för högern och vi vad som
vi anser kanske är olämpligt för en sådan
beslutande folkomröstning, blir det
inte så värst mycket kvar. Men vad
jag härvidlag vill ha fastslaget det är
att förtroendet till väljarnas omdöme
i sådana här frågor inte är oinskränkt
och att man därför enligt min mening
åtminstone borde kunna sluta upp med
att rikta anklagelser emot varandra.
Man har inte detta odelade förtroende
för väljarna, ty om man hade det behövde
man inte göra sådana undantag
som man nu är beredd att göra.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Enligt den överenskommelse som träffats
mellan några av talarna, som är
särskilt intresserade för denna speciella
och enligt min mening aktuella fråga
om valsystemet, har jag på nytt begärt
ordet — jag lovar att vara mycket kort
— för att motivera den ståndpunkt som
jag och mina medreservanter har tagit
i denna fråga.

Jag är för min del övertygad anhängare
av ett valsystem som avser att
vara en spegel av folkmeningen, och
då har det synts naturligt att man låter
valsystemet så noga som möjligt återspegla
folkopinionen. Jag har aldrig
kunnat förstå den ståndpunkt som med
det föraktfullt avvisande ordet »millimeterrättvisa»
säger, att visst skall valsystemet
vara en spegel, visst skall vi
ha ett rättvist valsystem, men vi skall
inte gå så långt i rättvisa som vi kan
nå genom dessa former. Det har emellertid
kunnat visas att det enda system
som verkligen ger rättvisa är ett system
med tilläggsmandat på ett eller annat

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

sätt, antingen med en återgång till valkretsen
eller med tilläggsmandat på
rikslista. Jag tror icke heller att det
är någon som bestrider att detta är den
enda väg på vilken man kan nå till
rättvisa resultat.

Utskottet har nu liksom även statsministern
mycket energiskt utvecklat
vissa synpunkter emot tanken på en
mera fullständig rättvisa och anfört
vissa skäl, som talar emot att införa
detta system. Utskottet säger att man
på det sättet skulle bidraga till en ökad
politisering av valet, då valförfarandet
i valkretsarna måhända bleve mindre
intressant för deltagarna i valet. Valdeltagaren
skulle inte känna att hans
röst fick det inflytande som den borde
ha, och man skulle accentuera de politiska
partierna och valorganisationerna
på ett särskilt sätt. Ja, man använder
denna argumentering över huvud taget
som det passar. Vi har i detta sammanhang
när det gäller folkomröstningen
just velat peka på vilka möjligheter folkomröstningen
ger när det gäller att undvika
politisering i vissa väsentliga frågor,
att just undvika det som utskottsmajoriteten
på denna punkt säger sig
vara särskilt orolig för. Det politiska
livet har väl emellertid hos oss nått en
sådan stabilitet att man inte behöver
befara att väljarna i det avseendet skall
känna sig kränkta.

Det har också anförts några allmänna
synpunkter, framför allt av statsministern,
som syftar till att visa vilka
olägenheter som är förbundna med ett
valsystem efter den mera fullständiga
rättvisans modell. Statsministern återkommer
till ett resonemang som han
förde för ett år sedan i denna kammare
i det att han målar upp Weimarrepubliken
och vad den förde med sig
och sätter upp detta såsom ett varnande
exempel, tillämpligt på svenska förhållanden.
Jag tillåter mig att säga nu
vad jag sade då, nämligen att det är
orimligt att här göra några jämförelser
och därmed suggerera fram den före -

Författningsfrågor.

ställningen, att det i vårt land skulle
lura några faror i form av diktaturpartier,
som plötsligt skulle komma till
makten och besegra den stabila demokratiska
folkmeningen, bara därför att
man genomför ett valsystem som justerar
mandaten i en relativt blygsam omfattning.
Jag tror inte att det är riktigt
att använda sådana argument som
statsministern har gjort som bakgrund
för ett tillstyrkande av ett mindre rättvisande
valsystem.

Jag medger gärna att man inte alldeles
kan bagatellisera dessa farhågor
för uppkomsten av småpartier. Men
det borde finnas möjlighet för den utredning
som vi har begärt — herr Håstad
påpekade mycket riktigt att om
dessa ting har det i vårt land aldrig
varit någon egentlig utredning — att
föreslå spärranordningar för att hindra
onödiga små partier att uppkomma.

Ett annat av de argument, som gärna
används i detta sammanhang på samma
överdrivna sätt, är enligt min mening
att föra in regeringsproblemet i
diskussionen. En ärad socialdemokratisk
talare, herr Sehlstedt, använde ett
uttryck som jag tycker gärna kunde bevingas.
Det har visserligen senare använts
av herr Dalilén och med indignation
tillbakavisats av konstitutionsutskottets
vice ordförande, nämligen
uttrycket: »den gröna nöden». Vi har
inom oppositionen funnit att det var
ett ganska lustigt uttryck för den regeringssituation,
som för närvarande råder.
Jag tror helt visst att man skulle
kunna beteckna läget på det viset, och
vi kan ju mycket väl uppta uttrycket,
då det inte är ett smädeord som kommit
från oppositionen själv utan från
en av ledamöterna av regeringspartierna.
Med detta uttryck har man väl velat
visa vilka svårigheter som råder
beträffande regeringsbildningen redan
nu, svårigheter som väl torde vara
ganska uppenbara, och det är naturligtvis
mycket möjligt att dessa svårig -

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Förf attningsf rågo r.

lieter kan komma att bli något värre
i framtiden.

Jag ser med mycket stort lugn och
stor förtröstan mot framtiden i vad
avser lösandet av denna fråga. Jag tror
att möjligheten av samarbetsvilja mellan
partierna och den allmänna stabilitet
i våra politiska förhållanden, som
har blivit så omvittnad här under debatten,
är en tillräcklig garanti för att
regeringsproblemet i fortsättningen nog
kommer att lösas även om några justeringar
kan bli nödvändiga beträffande
mandaten och representationen i kammaren.

Vad beträffar det förslag till utjämningsförfarande
som har föreslagits har
ju högern gått på den linjen att använda
tilläggsmandat med återgång till valkretsarna.
Herr Håstad har ju nyss särskilt
förordat detta system. För vår del
har vi efter övervägande funnit att
systemet med tilläggsmandat på rikslistor
är ett bättre och mera tillfredsställande
system. Men vi har i reservationen
nöjt oss med att begära en utredning
om båda dessa anordningar för
att man närmare skall kunna pröva vilken
av dem som har de största fördelarna.

Mot systemet med rikslistor har
gjorts den invändningen, att de lokala
partiorganisationerna, valkretsförbunden,
skulle berövas sitt inflytande. Den
tanken kan lätt komma upp att det här
skulle bli några i Stockholm sittande
personer som skulle figurera på rikslistorna
medan valkretsarna skulle bli
utan inflytande. Jag tror att man, även
utan att använda några författningsmässiga
föreskrifter, mycket väl skulle
kunna korrigera en sådan utveckling,
som också jag anser skulle vara farlig
och olämplig om de lokala valkretsorganisationerna
finge vid uppgörandet
av dessa rikslistor ett tillräckligt inflytande.

Huvudmotiveringen till detta vårt
förslag med tilläggsmandat har angivits
också i ett uttalande av Karl Staaff som

ju vid olika tillfällen har figurerat i
debatten, nämligen strävandet att ge
varje röst lika värde.

Jag ber med denna motivering, herr
talman, att på denna punkt få yrka bifall
till reservationen 2) a).

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag skall yttra mig mycket kort. Jag
vill bara med anledning av herr statsministerns
historieskrivning, som vi ju
delvis diskuterat redan tidigare, säga
att hans analys av den engelska parlamentarismen
är ganska egendomlig. Han
säger att de stora partierna vågar ta risker
som inte de små gör. I själva verket
förde ju de stora partierna i England
på 1930-talet trots Churchills varningar
en försvarspolitik, som ledde till andra
världskriget, vilket kanske hade kunnat
undvikas. Statsministerns tal om den
starka regeringsmakten i England ter
sig i viss mån egendomligt med tanke
på t. ex. de svårigheter som Attleeregeringen
hade, när den måste laborera
med en ytterligt knapp majoritet.

Det har skrivits många engelska arbeten
med kritik av det nuvarande
systemet. Bara för några månader sedan
fördes i det engelska underhuset en debatt
om engelskt statsliv, varvid åtskilliga
talare framförde åtskilliga kritiska
synpunkter. Att detta system skulle vara
ett rättesnöre för vårt land i nuvarande
läge, är nog ett ganska tvivelaktigt påstående.
Påpekas kan att det liberala
partiet med sina miljoner väljare praktiskt
taget inte får någon representation
alls i det engelska underhuset. Kan
det vara något föredöme för den svenska
parlamentarismen att på så sätt utestänga
ett ganska stort parti? Det stäler
jag mig tveksam till.

När det gäller Weimarrepublikens
undergång är det riktigt, att det sätt
man där löste författningsfrågorna på
kan ha spelat in för demokratiens undergång
i Tyskland. Men där hade man
att möta ett stort antidemokratiskt
parti, som skulle ha vållat svårigheter

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

i vilket land som helst med vilken författning
som helst, därför att sådana
metoder som nazisterna använde måste
utgöra en utomordentlig fara för demokratien.
Den tyska Weimarrepubliken
ger alltså inte någon ledning för
våra förhållanden.

Det franska systemet ger inte heller
någon ledning. Där har man ju ända
sedan 1870-talet laborerat med olika
majoritetssystem och proportionella
system, utan att man under någon längre
period haft någon stark regeringsmakt,
vilket system man än har haft.

Jag skall av herr von Friesens anförande
ta upp bara en liten punkt, som
jag anser är väsentlig för hans resonemang
om första kammarens avskaffande.
Han säger, att om man får en enda
kammare kan man skapa större inflytande
för den svenska riksdagen. Jag
skulle vilja fråga herr von Friesen, hur
införande av enkammarsystem, som ju
lätt kan leda till förhastade beslut, kan
motverka den maktställning som t. ex.
organisationerna har. Och enkammarsystemet
i Norge, där man har kunnat
skapa en tvångslag som enligt vår mening
medför mycket starka inskränkningar
i den medborgerliga tryggheten,
kan väl inte ur borgerlig synpunkt anses
vara något värn för de fundamentala
rättigheter som herr von Friesen
vill slå vakt om. Å andra sidan kan vi
väl inte komma ifrån att i exempelvis
Schweiz och USA, där det finns två
kamrar, har man slagit vakt om fundamentala
frihetsprinciper.

Är det inte egentligen litet lättsinnigt
att på så lösa grunder föra fram frågan
om första kammarens avskaffande såsom
någonting för de »sanna» reformvännerna
att slåss för?

Jag kan inte förstå annat än att en
successiv behandling av frågorna inom
tvåkammarsystemets ram — och det
strävar väl även konstitutionsutskottets
majoritet till — kan vara till gagn och
förhindra förhastade beslut, något som
ju är mycket väsentligt för en demokrati.

Författningsfrågor.

Jag skall gärna medge att frågan om
förhållandet mellan decisivt referendum
och parlamentarism kan ses ur
olika aspekter. Men å andra sidan är det,
såsom också framgår av konstitutionsutskottets
betänkande, av vikt för en
demokrati att skapa en levande debatt
om statslivets problem, och till detta
kan ett referenduminstitut medverka.
Hur vi än ser på det schweiziska statssystemet,
måste vi väl medge att den
politiska debatten i Schweiz ligger på
en hög nivå och att man där i regel
undviker att kring politiken skapa den
atmosfär av röstköpande och sensationer
som i många länder inneburit en
fara för hela demokratien.

Jag kan sålunda inte komma ifrån att
ett införande av referenduminstitutet
skulle medverka till en fördjupad debatt
om de politiska problemen. Detta
skulle gagna folkstyrelsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen tillkännagav, att han
med hänsyn till de under överläggningen
framställda yrkandena komme att
framställa propositioner först beträffande
motionen II: 89 och därefter beträffande
de särskilda punkterna i utskottets
hemställan.

I överensstämmelse härmed gav herr
talmannen till en början propositioner
i avseende å motionen II: 89, nämligen
dels på bifall till nämnda motion dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sehlstedt begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
motionen II: 89 av herr Edberg m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Författningsfrågor.

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
motionen 11:89.

Härefter gav herr talmannen beträffande
utskottets hemställan i punkten A
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
berörda hemställan; 2:o) bifall i
motsvarande del till den av herr Bergvall
in. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall i motsvarande del till den
reservation, som avgivits av herrar Herlitz
och Håstad; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr von
Friesen begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen, efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten A i utskottets förevarande utlåtande
nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Bergvall in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid av -

gåvos 108 ja och 62 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

I avseende å punkten B framställde
herr talmannen propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall i motsvarande del till den reservation,
som avgivits av herr Bergvall in. fl.;
samt 3:o) bifall till den av herrar Herlitz
och Håstad avgivna reservationen
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
von Friesen begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) anmärkta
hava flertalets mening för sig. I fråga
om kontrapropositionen begärde likväl
herr Håstad votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B i konstitutionsutskottets
betänkande nr 17 antager den av
herr Bergvall m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del, röstar

.1 a;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motsvarande del av den reservation, som
avgivits av herrar Herlitz och Håstad.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

Ändrade bestämmelser om val till första kammaren.

des. Därvid avgåvos 59 ja och 94 nej,
varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar • Herlitz och Håstad avgivna
reservationen i förevarande del.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten B i utskottets betänkande nr
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herrar Herlitz och Håstad avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Håstad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 73 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

I fråga om punkten C gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Bergvall m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Friesen
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten C i utskottets betänkande nr
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Bergvall m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 52 nej, varjämte 15
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten C gjorda hemställan.

På därå framställd proposition biföll
kammaren slutligen utskottets hemställan
i punkten D utom i vad angick motionen
11:89.

§ 4.

Ändrade bestämmelser om val till första
kammaren.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i bestämmelserna
rörande val till riksdagens första
kammare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr ADAMSSON (s): Herr talman!
Bakom den föreliggande motionen ligger
valet i Malmö stadsfullmäktige av
valmän som i landstinget skulle deltaga
i förstakammarvalet 1952. Antalet
valmän för Malmö stad bestämdes

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Ändrade bestämmelser om val till första kammaren.

med hänsyn till befolkningstalet den 1/1
1952 i Malmö, medan befolkningstalet i
Malmöhus län den 1/1 1949 var bestämmande
för antalet landstingsmän. Jag
skall bär inte närmare redogöra för lagens
bestämmelser, som är klart redovisade
i utskottets utlåtande, varför jag
hänvisar till det.

Nog kan det ur principiella synpunkter
sägas vara oriktigt att antalet landstingsmän
i ett landstingsområde och
antalet stadsfullmäktigeledamöter som
skall deltaga i val till första kammaren
i en gemensam valkrets fastställes efter
befolkningstalet i resp. områden vid
skilda tidpunkter. Det är ett önskemål
att på den punkten få en ändring till
stånd. Att motionärerna levat i föreställningen
att nuvarande bestämmelser
skulle orättmätigt gynna städernas
invånare synes i och för sig vara naturligt
och en näraliggande slutsats.
Som utskottet emellertid fastslår finns
det en regel som verkar i annan riktning.
Jag citerar utskottets utlåtande:
»Utskottet avser regeln att för varje valkrets
vid landstingsmannaval skall, oavsett
dess folkmängd, utses en landstingsman.
Denna regel medför att smärre
valkretsar allmänt taget få proportionellt
flera landstingsmän än större.
Eftersom var och en av de ifrågavarande
städerna, såsom framhållits ovan,
vid bestämmande av antalet valmän
jämställes med en valkrets vid landstingsmannaval,
och enär vidare envar
av städerna är till folkmängden större
än de flesta valkretsar vid landstingsmannaval,
ha i flertalet fall, trots den
av motionärerna påtalade verkan av de
nu gällande bestämmelserna, städerna
haft efter folkmängden icke flera utan
färre representanter i valförsamlingarna
än landstingsområdena.»

Till utskottets utlåtande är fogad en
sammanställning, som jag ber att få
hänvisa till. Av sammanställningen
framgår, att antalet valmän vid valet
i höstas i Malmö fastställdes till 40. Ett
bifall till motionärernas förslag skulle

ha minskat antalet valmän till 38. Om
emellertid Malmö stad skulle ha haft
proportionellt lika många representanter
i valförsamlingen som hela landstingsområdet,
skulle siffran vara 43,
d. v. s. 3 mer än nu. Det är därför horribelt
att yrka på en ändring, som
skulle betyda en minskning. Motionärerna
har tydligen inte gjort sig mödan
att se efter hur deras förslag kommer
att verka i det praktiska livet. Man har
måhända med denna motion väckt den
björn som synes sova.

Herr talman! Under förhoppning att
1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning
tar fasta på vad konstitutionsutskottet
anfört i anledning av den
föreliggande motionen samt framlägger
förslag som medför att stad utanför
landsting erhåller förhållandevis
lika många representanter i valförsamlingen
som landstingsområdet, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1953/54;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln in. in.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
kostnader för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåren
1953/54 till turistpropaganda i
Amerikas förenta stater.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

§ 6.

Interpellation ang. behovet av lokaler för
skolsociala anordningar.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som anförde:
Herr talman! Skolans väsentligaste uppgift
är undervisning och fostran. Dessutom
tillkommer det skolan att handha
vissa skolsociala uppgifter, såsom hälsovård,
tillhandahållande av skolmåltider
och andra.

Inom vårt skolväsen råder en skriande
brist på lokaler, och ett stort antal
skolor äger icke tillräckliga och ändamålsenliga
utrymmen för att fullgöra
ens sina huvuduppgifter på ett önskvärt
sätt. Ecklesiastikministern uppgav
vid invigningen av en skola i Stockholms-Näs
kommun 1952 att 3 000 lärosalar
saknades i landet.

Bristen på klassrum medför i stor utsträckning
dubbelläsning. Dubbelläsning
är för själva undervisningen försvårande
och för barnens personlighetsfostran
ytterst besvärande. Barnens
rätt till trygghet och lugna arbetsförhållanden
bör icke få äventyras, och
det bör vara varje skoldistrikt angeläget
att se till att lokalbristen i vad den
avser skolrummen i första hand avhjälpes.
Bristen på klassrum medför
dessutom ofta att skolornas specialrum,
såsom skolkök, slöjdsalar, bibliotek, lärarrum
och annat, blir tagna i anspråk
för den allmänna undervisningen. Följden
därav har blivit en besvärande
brist på specialrum, vilken blir särskilt
kännbar i de högre klasserna.

Vid över 500 nya skolor saknas f. n.
gymnastiksal. Enbart vid Norrköpings
folkskolor råder en brist på 13 gymnastiksalar,
och samma är förhållandet
vid Malmö folkskolor. Då skolorna tyvärr
nu ofta byggs i etapper, vilket i
hög grad förrycker skolarbetet och
dessutom drar stora onödiga kostnader,
blir förhållandet ofta som vid Djurgårdsskolan
i Eskilstuna, där i första
etappen byggts en del undervisningslokaler
och bespisningslokaler men icke

någon för gymnastikundervisningen. I
den nya, ytterst moderna folkskolan i
Råsunda finns icke heller en gymnastiklokal,
men väl en utomordentligt utrustad
mat- och samlingssal, där cirka
425 elever kan serveras och drygt 600
har sittplatser. Skolans ca 950 elever
får sin gymnastikundervisning i en provisorisk
lokal, som är byggd för att
vara hobbylokal. I Stockholms stad saknas
inemot 100 gymnastiksalar.

Även gamla skolor, som tidigare haft
mindre gymnastiksalar, saknar nu lokal
för gymnastikundervisningen på
grund av att gymnastiksalarna tagits i
bruk som klassrum och i undantagsfall
även som bespisningslokaler. Så har
skett i t. ex. Lillängets skola, Sollefteå
skoldistrikt, Östbv och Dynäs skola,
Kramfors skoldistrikt, Lillebacka skola,
Säffle skoldistrikt och Kyrkskolan, Täby
skoldistrikt.

Även i de högre skolorna är bristen
på gymnastiklokaler stor. Som ett exempel
skulle jag vilja nämna Ängby läroverk
i Stockholm med 1 100 elever
och 4 ordinarie gymnastiklärare, men
ingen gymnastikinstitution. Allt som
står till buds för detta stora elevantal
är en liten och provisorisk gymnastiklokal.
Enahanda är förhållandet vid Solna
läroverk.

Förhållandena på skolgymnastikens
område har blivit skrämmande i det
land, som en gång var föregångslandet
på detta område, medan det t. ex. i
Danmark är otänkbart att ej varje nybyggd
skola förses med gymnastiklokal.

Gymnastikundervisningen tillhör skolans
primäruppgifter, men den stora
bristen på gymnastiklokaler innebär att
de nu rekordstora årskullarna går miste
om den grundläggande fysiska fostran
och utbildning, som ges i ändamålsenliga
gymnastiksalar. Då gymnastikens
betydelse för ungdomens såväl fysiska
som psykiska hälsa inte kan överskattas,
medför lokalbristen följder, som
man inte nu kan överblicka. Det torde
emellertid vara alldeles klart att detta
är ogynnsammare i en tid av ökad hets,

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

Interpellation ang. behovet av lokaler för skolsociala anordningar.

arbetsbörda och anspänning i skolarbetet.
Bristen på undervisningslokaler
även i övrigt medför bl. a. ett tvång att
öka klassernas storlek, varav följer en
ökad press på eleverna då en önskvärd
individuell undervisning icke kan upprätthållas.
Den avspänning och rationella
avkoppling som eu väl organiserad
gymnastikundervisning ger kan nu
på många håll icke uppväga trängselns
avigsidor på grund av bristen på gymnastiklokaler.
De stränga restriktioner,
som sedan ett tiotal år tillbaka tillämpats
i fråga om uppförande av lokaler
för gymnastikundervisningen har försatt
oss i detta läge.

Svenska skolläkarföreningen har i en
skrivelse till skolöverstyrelsen framlagt
sina allvarliga bekymmer över den tilltagande
bristen på lämpliga gymnastiksalar.
I skrivelsen påpekas att skolans
fostrande och hälsobringande arbete
kommer att lida avsevärt avbräck genom
denna alltmer ökade eftersläpning
i byggandet av gymnastiksalar. Skolöverstyrelsen
har också hos regeringen
understrukit nödvändigheten av gymnastiklokaler
i skolorna och att det
gäller inte bara folkskolor utan även
högre skolor. Ävenledes behövs gymnastiksalar
i mycket stor utsträckning för
den frivilliga gymnastikverksamheten.

På grund av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att vid skolbyggen
lokaler för utövande av skolans
huvuduppgifter är de mest angelägna,
eller bör lokaler för de skolsociala anordningarna
och samlingslokaler komma
i främsta rummet?

Avser herr statsrådet att inom en snar
framtid företaga åtgärder för att minska
bristen på gymnastiklokaler och i
så fall vilka?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg, m. m.; och

nr 247, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning rörande
pensionsstiftelser; samt

från sammansatta stats- och första
lagutskottet:

nr 248, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa anslag
till polisväsendet för budgetåret 1953/54
m. m.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. in., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; statsutskottets

utlåtanden:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1953/54 under
fjärde huvudtiteln in. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan
i Göteborg och Göteborgs högskola
in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

138, i anledning av Kungl. Maj ds

Lördagen den 16 maj 1953.

Nr 20.

proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1953/54 till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckta motioner; nr

141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till civilförsvaret
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen
m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna
in. fl. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar in. in.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Solhems sjukhus;

nr 146, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning av statsmedel åt Clara
Johanna Maria Nyström; och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; sammansatta

stats- och första lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
in. in., dels ock i ämnet väckt
motion; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till fångvården in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, i anledning av väckta motioner
om upphävande av lagen om investeringskonto
för skog in. in.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. in., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 53, i anledning av väckta motioner
om införande av avdragsrätt i fråga om
erlagd förmögenhetsskatt samt om höjning
av det skattefria beloppet för äkta
makar vid förmögenhetsbeskattningen;

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 20, angående användande av riksbankens
vinst för år 1952;

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående ändring av tidsangivelserna i
riksdagstrycket;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
in. in.;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension åt städerskan vid riksdagshuset
Anna Lillberg; och

nr 25, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
pension åt städerskan vid riksbankens
avdelningskontor i Jönköping Sofia
Wiborg;

första lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående nya bestämmelser om
medlemskap av finska församlingen i
Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner;

utlåtanden:

andra lagutskottets
7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 20.

Nr 20.

Lördagen den 16 maj 1953.

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner; nr

33, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om rätt till arbete;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om tryggande av yrkesfiskares nyttjanderätt
till av dem arrenderade fiskevatten;
och

nr 25, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande tätortslagstiftning;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 30, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1953/54,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 31, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående det fortsatta stödet
åt hampodlingen in. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 9.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

i anledning av bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet från delegerade för riksdagens
verk inkommit förslag om ändrade
tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk m. in. motionerna:

nr 606 av herr Ward in. fl. och

nr 607 av herrar Kyling och Hastad;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 224, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
motionerna:

nr 608 av herr Hseggblom in. fl.;

nr 609 av fru Boman;

nr 610 av herr Larsson i Hedenäset;

nr 611 av herrar Antby och Stähl;
samt

nr 612 av herr Larsson i Julita m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53

316422