RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1953
ANDRA KAMMAREN
Nr 15
25—29 april.
Debatter m. m.
Tisdagen den 28 april.
Sid.
Svar på interpellationer av:
Herr Gustafson i Göteborg ang. redogörelse för de åtgärder, som
av regeringen vidtagits för att förmå de turkiska myndigheterna
att upphäva beslutet om arrestering av befälhavaren på m/s
Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon .................... 9
Herr Jansson i Benestad ang. förslag till 1953 års riksdag i syfte
att undvika skärpning av förmögenhetsbeskattningen........ 13
Herr Jönsson i Rossbol ang. framläggande för riksdagen av förslag
till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i
korsningar av järnväg och väg m. m....................... 15
Herr Ohlin ang. den svenska handelspolitiken, m. m........... 16
Onsdagen den 29 april fm.
Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 41
Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:
Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och
social tjänst................................. 72
Personlig professur för docenten S. B. F. Jansson ............ 79
Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar ...... 81
Uppsala universitet: Avlöningar .......................... 84
» » Materiel m. m......................... 88
Lunds » » » » ........................ 89
Professur i barnpsykiatri.................................. 90
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter...................... 91
D:o: Stipendier för blivande läroverkslärare m. fl............. 92
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar ................ 94
1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
2
Nr 15.
Innehåll.
Sid.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar .................... 106
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk ............ 108
Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter 113
Resestipendier åt lärare vid d:o .......................... 115
Onsdagen den 29 april em.
Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel (Forts.)
Folkskoleseminarierna: Avlöningar ........................ 116
Småskoleseminarierna: » 127
Bidrag till förskolor och skolhem för döva barn .............. 128
Särskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag till textilinstitutet
i Borås ........................................ 129
Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet in. m.......131
Bidrag till inköp av filmapparater för föreläsnings- och studielokaler 134
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar .................... 135
Bidrag till Institut Tessin i Paris .......................... 139
Bidrag till Sveriges schackförbund.......................... 140
Statens sinnessjukhus: Avlöningar............................ 141
Pension åt K. B. Westman.................................. 145
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m................... 150
Förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m......................................... 157
Prisutjämningsavgift in. m................................... 167
Ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit
m. in............................................. 182
Utredningen för småföretagens lokalfrågor .................... 191
Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till bestridande av
kostnaderna för vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet 192
Ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen m. m.......194
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 29 april fm.
Konstitutionsutskottets memorial nr 9, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll................................ 41
— utlåtande nr 10, ang. ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen om
kommunalstyrelse på landet, in. m......................... 72
— memorial nr 11, ang. ändrad lydelse av § 3 riksdagsstadgan .... 72
Statsutskottets utlåtande nr 77, ang. europeiskt samarbete i kärnforskning 72
— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
............................................ 72
Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. byggnadsfrågor m. m. (d:o) .... 72
— nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln (d:o)............ 72
Innehåll.
Nr 15.
3
Sid.
Onsdagen den 29 april em.
Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln
(forts.) .............................................. 116
— nr 73, ang. fastigheter för utrikesrepresentationen m. m.......141
— nr 74, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
.............................................. 141
— nr 75, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.............................................. 141
— nr 76, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.............................................. 141
— nr 80, ang. anslag för statens sinnessjukhus m. m............. 141
— nr 81, ang. pensioner eller understöd ...................... 145
— nr 82, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster, m. m....... 150
— nr 83, ang. ersättning till K. E. Engström .................. 157
•—- nr 84, ang. markförvärv för försvaret m. m................. 157
— nr 85, ang. bidrag till driften av anstalter för psykopatiska och
nervösa barn m. m..................................... 157
— nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. understöd
till riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande ........ 157
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. förbättring
av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m....................................... 157
Bevillningsutskottets betänkande nr 29, ang. prisutjämningsavgiftm. m. 167
— nr 31, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt
å bensin och motorsprit, m. m........................... 182
— nr 34, ang. befrielse i visst fall från nöjesskatt.............. 191
— nr 35, om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen ang. försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, m. m. 191
— nr 36, ang. portofrihet inrikes för krigsfångar och civilinternerade 191
Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. småföretagens lokalfrågor .... 191
— nr 15, ang. finansieringsproblemen inom hantverk och småindustri 191
Andra lagutskottets memorial nr 23, ang. bidrag från landsting m. fl. till
kostnaderna för vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet 192
-— utlåtande nr 24, ang. ändrad lydelse av 9 § militärersättningsför
ordningen
m. m....................................... 194
Lördagen den 25 april 1953.
Nr 15.
a
Lördagen den 25 april.
Kl. 2 em.
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.
§ 1.
Justerades protokollet för den 18 innevarande
april.
§ 2.
Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Mårtensson i Uddevalla,
som vid sammanträdet den 4 nästlidna
mars med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
under gårdagen åter
intagit sin plats i kammaren.
§ 3.
Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid
hänvisades
till behandling av lagutskott motionerna:
nr
569 av herr Persson i Tandö;
nr 570 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby;
nr 571 av fröken Liljedahl m. fl.; och
nr 572 av herr Lindström m. fl.;
till jordbruksutskottet motionen nr
573 av herrar Svensson i Ljungskiie och
Jacobson i Vilhelmina;
till statsutskottet motionen nr 574 av
herr Nyberg in. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr
575 av herr Hjalmarson m. fl.; och
nr 576 av herr Ohlin m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 577 av herr Andersson i Dunker
in. fl.;
nr 578 av herr Larsson i Julita m. fl.;
och
nr 579 av herr Skoglund i Umeå
m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen
nr 580 av herr Cassel m. fl.; samt
till bankoutskottet motionerna:
nr 581 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 582 av herr Hjalmarson m. fl.
§ 4.
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna;
nr
155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten;
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 157, i anledning av väckt motion
om ersättning till linfabriksarbetaren
J. A. Söderlund för olycksfall i arbete;
nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till uppförande av byggnader
för institutet för konserveringsforskning;
-
6
Nr 15.
Lördagen den 25 april 1953.
nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod
byggt skeppsmätningssystem m. in.;
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde
;
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;
från bankoutskottet:
nr 147, i anledning av väckta motioner
om upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten; samt
från första lagutskottet:
nr 146, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 42 § sinnessjuklagen.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:
nr 9, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom.
lagen om kommunalstyrelse på landet,
in. m.; och
nr 11, med förslag till ändrad lydelse
av § 3 riksdagsstadgan;
statsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
-
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter
för utrikesrepresentationen in. m.;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
nr
77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 81, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt
vissa personer;
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 83, i anledning av väckt motion
om ersättning till K. E. Engström för
Lördagen den 25 april 1953.
Nr 15.
7
sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring;
nr
84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.;
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och
nervösa barn in. m.; och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understödjande
av riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande;
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition angående
förbättring av ersättningarna inom
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående prisutjämningsavgift
in. in., jämte i ämnet väckta motioner;
nr
31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner;
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i visst
fall från nöjesskatt;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker, m. in.;
och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående portofrihet i den
inrikes posttjänsten för försändelser
från och till krigsfångar och civilinterner
ade;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen
för småföretagens lokalfrågor; och
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående utredning om finansieringsproblemen
inom hantverk och
småindustri;
andra lagutskottets memorial och utlåtande:
nr
23, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
1 och 4 §§ förordningen den 30 juni
1937 (nr 655) angående bidrag från
landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni
1950 (nr 261) m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner;
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering in. in., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
eller rör i propositionen behandlad
lagstiftning;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 kap. lagen den 28
maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. in.; och
nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om en utredning angående
vissa frågor rörande brandväsendet,
dels ock om viss ändring i brandlagen;
8
Nr 15.
Lördagen den 25 april 1953.
jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 18, med anledning av väckta motioner
om ersättning åt arrendatorn
C. Elm för vattenskador å 1951 års
skörd;
nr 19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för
krisuppgifter på livsmedelsområdet
jämte i ämnet väckt motion;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.;
nr 21, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom;
och
nr 22, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering;
samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:
nr 10, över motion om utredning av
kostnadsbesparingar för kommuner och
församlingar vid ökat användande av
eldbegängelse; och
nr 11, över dels motion om utredning
i syfte att bereda zigenarna en
med andra svenska medborgare jämbördig
ställning, dels motion angående
åtgärder för zigenarnas inpassande i
samhällslivet.
§ 6.
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen, nämligen
i anledning av Kungl. Maj :ts propositon,
nr 178, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m. motionerna:
nr 583 av herr Rubbestad;
nr 584 av herr Ståhl;
nr 585 av herr Almgren in. fl.;
nr 586 av herr Ohlin m. fl.;
nr 587 av herr Christenson i Malmö;
nr 588 av fru Ewerlöf;
nr 589 av herrar Larsson i Hedenäset
och Hansson i Önnarp;
nr 590 av herrar Jönsson i Rossbol
och Persson i Norrby;
nr 591 av fru Sandström och herr
Dahlén;
nr 592 av herr Hjalmar son m. fl.; och
nr 593 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 186, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. motionen nr 594 av
herr Hjalmarson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 187, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) motionerna:
nr 595 av herr Larsson i Stockholm
och fröken Vinge; samt
nr 596 av herr Hjalmarson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 196, angående utformningen
av det tekniska systemet för stödet av
den inhemska smörproduktionen m. m.
motionen nr 597 av herr Kollberg m.fl.;
samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 218, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§
byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) motionerna:
nr 598 av herr Ohlin m. fl.;
nr 599 av herr Swedberg och fröken
Vinge; och
nr 600 av herr Hjalmarson m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
9
Tisdagen den 28 april.
Kl. 4 em.
§ 1.
Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande april.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Andra kammarens kansli,
Stockholm.
Med stöd av bif. läkareintyg får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. 23 april tills vidare.
Lasarettet, Kalmar, den 24 april 1953.
Högaktningsfullt
Arvid Jonsson
i Skedsbygd.
Vid denna ansökan var fogat följande
läkarintyg:
Till Riksdagens andra kammare,
Stockholm.
Härmed intygas att riksdagsman Arvid
Jonsson, född den 26/8 1886, bosatt
Skedsbygd, Alsterbro, som är intagen
här för behandling av urinvägsinfektion,
är sjukskriven tills vidare.
Kalmar den 24 april 1953.
Per-Erik Ståhl,
leg. läk.
Vidare upplästes följande läkarintyg:
Härmed intygas att riksdagsman Edvard
Mårtensson, Smedstorp, på grund
av sjukdom (operation för näsåkomma)
är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
tills vidare.
Simrishamn den 24 april 1953.
Åke Rydén,
las.läk.
Ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare beviljades herr Jonsson i Skedsbygd
från och med den 23 och herr
Mårtensson i Smedstorp från och med
den 24 innevarande månad.
§ 3.
Svar på interpellation ang. redogörelse
för de åtgärder, som av regeringen vidtagits
för att förmå de turkiska myndigheterna
att upphäva beslutet om arrestering
av befälhavaren på m/s Naboland,
kaptenen O. F. Lorentzon.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Gustafsons
i Göteborg interpellation ang. redogörelse
för de åtgärder, som av regeringen
vidtagits för att förmå de turkiska
myndigheterna att upphäva beslutet
om arrestering av befälhavaren
på m/s Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon.
Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr utrikesministern,
var av följande lydelse:
Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Gustafson i Göteborg frågat om jag
vill lämna kammaren en närmare redogörelse
för de åtgärder, som svenska
regeringen vidtagit för att förmå de
turkiska myndigheterna att upphäva
arresteringen av befälhavaren å m/s
Naboland, kapten O. F. Lorentzon.
10
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som av regeringen vidtagits
för att förmå de turkiska myndigheterna att upphäva beslutet om arrestering av
befälhavaren på m/s Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon.
I anledning härav vill jag framhålla
följande. Vid 2-tiden på natten mellan
den 3 och 4 april 1953 kolliderade som
bekant den turkiska ubåten Dumlupinar
med det Svenska Orient Linien tillhöriga
motorfartyget Naboland i Dardanellerna
strax norr om staden Canakkale.
Ubåten sjönk, och endast ett fåtal
av den till cirka 90 personer uppgående
besättningen kunde räddas av
Naboland. Naboland var på väg söderut
från Istanbul, under det att ubåten
var på färd norrut efter övningar i
Egeiska havet. Efter olyckan fortsatte
Naboland till Canakkale, varest dess
befälhavare, kapten Lorentzon, anhölls
av turkisk polis den 6 april.
Den svenske ministern i Ankara besökte
Canakkale den 7 april i samband
med en minneshögtidlighet över
offren vid olyckan. Han fick därvid tillfälle
att sammanträffa med Lorentzon,
som då uppgav, att han behandlades väl
men hade svårigheter med sängkläder
och mat. Han hade inte placerats i en
cell utan förvarades i ett slags mottagningsrum
intill porten till häktet. Föreståndaren
för häktet hade på ministerns
framställning lovat att Lorentzons
klagomål skulle beaktas. Efter återkomsten
till Ankara hemställde ministern,
i det turkiska utrikesministeriet
på instruktion av utrikesdepartementet,
att Lorentzon måtte sättas på fri fot
eventuellt mot borgen, eller om detta
ej kunde gå för sig, att han tilläts under
bevakning kvarstanna ombord på
sitt fartyg.
En tjänsteman vid beskickningen, förste
legationssekreteraren Kaijser, hade
redan den 6 april avrest från Ankara
för att biträda Lorentzon i Canakkale.
Då vissa språksvårigheter yppade sig
vid förhöret, tillkallades en turkiskkunnig
tjänsteman från generalkonsulatet
i Istanbul, vicekonsuln Weman.
Denne tjänsteman är fortfarande kvar
i Canakkale för att biträda Lorentzon,
medan Kaijser återvänt till Ankara.
På démarchen i utrikesministeriet erhöll
ministern det svaret, att framställning
om frigivning måste genom advokat
göras hos undersökningsdomaren i
Canakkale, vilken hade utfärdat häktningsorder
mot Lorentzon. Lorentzon
var anklagad för att genom underlåtenhet
och bristande försiktighetsåtgärder
ha förorsakat olyckan och att därigenom
ha vållat flera personers död.
Samtidigt med den diplomatiska démarchen
gjordes genom advokat i Canakkale
upprepade hänvändelser till
undersökningsdomaren om Lorentzons
frigivning. Dessa avslogs emellertid.
Tack vare advokatens ansträngningar
lyckades dock Lorentzon erhålla tillstånd
att överföras till sjukhus den 14
april. Han vistas där ännu och erhåller
god omvårdnad. Han kan fritt tala med
vicekonsul Weman. Beskickningen har
i samarbete med det svenska rederiets
och försäkringsbolagets utsända representanter
skaffat Lorentzon bistånd av
framstående turkiska advokater. Målet
mot honom kommer upp inför domstolen
i Canakkale den 29 innevarande
månad.
I övrigt kan jag nämna, att jag har
haft ett samtal med härvarande turkiske
minister och bett honom framföra
vissa synpunkter på Lorentzons
arrestering till sin regering. Ävenledes
har beskickningen i Ankara stått i ständig
kontakt med utrikesministeriet därstädes,
som dock vidhållit sin hänvisning
till domstolen. Härvid har även
framförts vissa uttalanden som gjorts av
representanter för Sveriges fartygsbefälsförening
vid uppvaktning i utrikesdepartementet.
De anlitade advokaterna
har med hänsyn till den taktiska
uppläggningen av försvaret inför domstolen
avrått från fortsatta försök att
få Lorentzon på fri fot före målets
handläggning den 29 april.
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
11
Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som av regeringen vidtagits
för att förmå de turkiska myndigheterna att upphäva beslutet om arrestering av
befälhavaren på m/s Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon.
Som framgår av vad jag sagt har från
svensk sida gjorts allt som varit möjligt
för att åstadkomma Lorentzons frigivning.
Vi måste nu avvakta rättegången
inför domstolen, då Lorentzons advokater
kommer att upprepa sina framställningar
om Lorentzons sättande på
fri fot.
Slutligen vill jag understryka, att turkisk
domstol får anses behörig att upptaga
och pröva detta fall.
Härpå anförde:
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag ber att till hans excellens
utrikesministern få framföra mitt
tack för det svar jag har fått på min
interpellation.
När jag den 15 april framställde denna
interpellation var situationen mycket
oklar. Kapten Lorentzon var arresterad,
och samtidigt förmälde ryktet att
den turkiske kaptenen hade sluppit
arrest. Det har ju senare bekräftats av
Nabolands passagerare dr Olinder, att
ubåtens kapten i varje fall fått komma
till Istanbul, där han i en intervju bedyrat
sin oskuld.
Så kom samma dag de första meddelandena
om att kapten Lorentzon
hade överförts till sjukhus på grund av
psykisk depression. Det var många
svenskar som då var oroliga för sin
landsman, inte minst i kapten Lorentzons
och min gemensamma hemstad
Göteborg, och jag ansåg därför att det
skulle vara värdefullt om hans excellens
utrikesministern fick tillfälle att
i riksdagen lämna en utförlig redogörelse
för vad som från svensk sida har
gjorts för att stå honom bi.
I min interpellation betecknade jag
arresteringen såsom oberättigad och
överflödig. Jag vidhåller denna åsikt.
Kapten Lorentzon försöker ju på intet
sätt försvåra utredningen, och vi har
exempel på att man i andra länder inte
har förfarit på detta sätt i liknande
situationer.
Det har visat sig, att överföringen till
sjukhuset innebar en klar förbättring
för kapten Lorentzon. Han får där god
vård och har gott bistånd av svenska
representanter, vilket jag givetvis noterar
med stor tillfredsställelse.
Sammanfattningsvis säger hans excellens
utrikesministern, att man från
svensk sida har gjort allt som har varit
möjligt för att åstadkomma kapten Lorentzons
frigivning. Jag måste dock
ifrågasätta, om kapten Lorentzon under
de första dagarna efter kollisionen
fick all den hjälp som var möjlig. Jag
skulle vilja fråga om utrikesministern
anser att det var lämpligt att till kapten
Lorentzons hjälp sända en man
från svenska legationen i Ankara — som
tydligen avreste den 6 och ankom den
8 — vilken inte förstod turkiska. Förhören
fördes ju på turkiska, ett språk
som inte heller kapten Lorentzon förstår,
och den tolkning som förekom till
engelska synes inte ha varit helt tillfredsställande.
Sedan uppsattes rapporterna
på turkiska. Kapten Lorentzon
vägrade att skriva under dessa rapporter
men synes därvid inte ha fått någon
hjälp från legationssekreteraren,
som i stället, enligt de uppgifter jag
har fått, uppmanade kapten Lorentzon
att skriva under rapporterna, vilkas
innehåll ju ingen av dessa två riktigt
förstod.
Först den 11 april, alltså sju dagar
efter det att kollisionen inträffade, anlände
från Istanbul vicekonsul Weman,
som behärskar turkiska språket och
därför kunde vara till hjälp för kapten
Lorentzon. Jag är angelägen om att
understryka, att konsul Weman synes
ha gjort en synnerligen god insats.
Arresteringen har tydligen också
hindrat kapten Lorentzon från att avge
en sjöförklaring inför svenska myndigheter
i enlighet med den svenska sjö
-
12
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som av regeringen vidtagits
för att förmå de turkiska myndigheterna att upphäva beslutet om arrestering av
befälhavaren på m/s Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon.
lagen. Det vore intressant att veta, om
hans excellens utrikesministern kan ge
några upplysningar om huruvida den
svenske generalkonsuln i Istanbul har
gjort allt som varit möjligt för att underlätta
detta.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag kan inte bekräfta interpellantens
påstående att kapten Lorentzon inte
från början fick all den hjälp, som var
möjlig att ge. Ministern var själv först
i Canakkale, och sedan skickade han
sin närmaste man. Det är klart att
ingen av dem talar turkiska, men det
är ju så i många länder, att beskickningens
personal inte kan språket i det
land där de är anställda. Jag tror inte
det är riktigt som interpellanten här
har sagt, att beskickningens representant
skulle ha försökt förmå kaptenen
att skriva under en rapport eller ett
förhörsprotokoll, som han inte kände
till. I varje fall är det för mig alldeles
obekant att så skulle ha skett.
Vad beträffar sjöförklaringen har det
framställts en anhållan från svensk
sida att sådan måtte kunna ges, men
det har inte varit möjligt att få den
saken ordnad. Det kan hända att det
från turkisk synpukt är ganska naturligt,
att en sådan åtgärd inte kan vidtagas
så länge kapten Lorentzon hålles
arresterad.
Jag vill bara säga, att i fall av denna
art är det klart att de lokala myndigheterna
handlar efter sina lagar och
inte efter våra lagar. Jag tycker i likhet
med interpellanten att det är
stränga lagbestämmelser, som gäller i
Turkiet, men jag kan inte med det material
jag har fått till mitt förfogande
säga, att man inte har förfarit rätt
enligt sin egen lagstiftning. Nu har ju
gjorts upprepade framställningar i olika
former om kaptenens frigivande, och
givetvis kommer den frågan upp på
nytt i och med att rättegången begynner.
Man får väl tänka sig att sjöförklaring
kan upptas från svensk sida så
snart rättegången åtminstone har genomlupit
sitt första skede.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Det är ju självklart att
man inte kan begära att legationstjänstemännen
i varje fall skall kunna
språket som talas i det land där de
vistas, men i detta fall låg det så till,
att vicekonsul Weman fanns tillgänglig
i Istanbul, som ligger alldeles i närheten
av Canakkale, under det att man
hämtade legationstjänstemannen från
Ankara.
Uppgiften att denne legationstjänsteman
i stället för att understödja kapten
Lorentzon hade uppmanat honom att
underteckna dessa turkiska protokoll
har jag fått i ett brev, som kommit
direkt från kapten Lorentzon.
När det gäller arresteringens berättigande
vore jag tacksam om hans
excellens utrikesministern senare undersöker
i vad män den turkiske och
den svenska kaptenen har behandlats
på lika villkor.
Det är också att observera att doktor
Olinder, som var passagerare på Naboland,
i en intervju —■ och han har bekräftat
det i ett samtal som han halt
med mig —• har sagt att alla på Naboland
var upprörda över det sätt, på
vilket kapten Lorentzon behandlades
av de turkiska myndigheterna.
Jag vill sluta med att säga att mina
anmärkningar inte riktar sig mot de
åtgärder, som vidtagits här i Sverige
av utrikesdepartementet och som ju
har varit effektiva och vilka vi givetvis
alla är mycket tacksamma för.
Härmed var överläggningen slutad.
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 13.
13
§ 4.
Svar på interpellation ang. förslag till
1953 års riksdag i syfte att undvika skärpning
av förmögenhetsbeskattningen.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Jansson i Benestad frågat mig, om
jag hade för avsikt att till innevarande
års riksdag framlägga förslag i sådan
riktning, att den utgående förmögenhetsbeskattningen
för år 1952 icke
komme att skärpas.
Bakgrunden till frågan är följande.
Genom den omläggning av den statliga
beskattningen, som beslöts av riksdagen
förra året, gjordes förmögenhetsbeskattningen
lindrigare, dels genom
ändringar i skatteskalan och dels på så
sätt att det skattefria beloppet höjdes
från 30 000 till 50 000 kronor. De nya
reglerna har trätt i kraft den 1 januari
i år men skall icke tillämpas vid årets
taxering, som avser förhållandena under
beskattningsåret 1952. Den höjning
av taxeringsvärdena på fastigheter, som
skedde under 1952, kommer däremot
att verka redan vid 1953 års taxering.
Interpellanten ifrågasätter att man
skulle genom ett särskilt beslut bestämma,
att de nya lindrigare bestämmelserna
för förmögenhetsbeskattningen
skulle tillämpas redan vid den taxering
som pågår nu.
Det är naturligt att det kan te sig
en smula nyckfullt att förmögenhetsbeskattningen
ökar ett år på grund av
de höjda fastighetstaxeringsvärdena
och att den åter sänkes följande år genom
att de nya lindrigare förmögenhetsskattebestämmelserna
blir tillämpliga
då. Emellertid må framhållas, att
höjningen av gränsen för det skattefria
förmögenhetsbeloppet och jämkningen
för skalan för förmögenhetsskatten utgjorde
ett led i den skattereform, som
genomfördes förra året och som omfat
-
tade också inkomstbeskattningen och
kvarlåtenskapsskatten. Ändringarna i
förmögenhetsbeskattningen var sålunda
i huvudsak grundade på 1949 års skatteutrednings
undersökningar och de
slutsatser, som utredningen kommit
till. Endast i visst speciellt hänseende —
nämligen i fråga om höjningen av det
skattefria beloppet från av utredningen
föreslagna 40 000 kronor till
50 000 kronor — motiverades i propositionen
de ändrade reglerna med
hänsyn till att taxeringsvärdena vid
1952 års fastighetstaxering beräknades
ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen
ensam skulle ha föranlett.
Från dessa utgångspunkter var det
naturligt, att ändringarna i förmögenhetsbeskattningen
och inkomstbeskattningen
samt kvarlåtenskapsskatten
trädde i kraft samtidigt. Och i enlighet
med den praxis, som i allmänhet
tillämpats vid mera väsentliga inkomst-
och förmögenhetsskatteändringgar
sedan lrällskattesystemet infördes,
bestämdes att de nya skattereglerna
först skulle verka i avseende på den
preliminära skatten under ett år innan
de tillämpades vid slutlig taxering.
Att lindringarna i förmögenhetsbeskattningen
kom att tillämpas vid taxering
ett år efter det de höjda taxeringsvärdena
kommit att påverka förmögenhetsskatten
var fullt uppenbart när
riksdagen förra året fattade sitt beslut.
Sedan dess har ingenting i sak inträffat,
som synes böra föranleda att beslutet
rives upp. Jag har därför inte
ansett det motiverat att föreslå någon
proposition om ändrade ikraftträdandebestämmelser.
Jag vill också tillägga, att en ändring
i detta avseende efter den tidpunkt då
frågan aktualiserades genom interpellationen
skulle ha kunnat skapa en
viss oreda vid årets taxeringsarbete.
Vidare må framhållas, att den inkomstminskning
i förhållande till statsverkspropositionens
beräkningar, som skulle
ha uppkommit för staten under nästkommande
budgetår, inte skulle ha
14
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. förslag till 1953 års riksdag i syfte att undvika skärp
ning
av förmögenhetsbeskattningen.
blivit alldeles obetydlig och kommit
att föranleda skatteskärpningar på annat
håll.
Interpellanten har också i sin interpellation
framkastat tanken, att det
före år 1952 gällande taxeringsvärdet
på fastigheter skulle läggas till grund
för förmögenhetsberäkningen vid 1953
års taxering. En sådan regel skulle
emellertid även den ha skapat så stor
förvirring och sådana svårigheter i
taxeringsarbetet, att den måste anses
utesluten.
Vidare anförde:
Herr JANSSON i Benestad (bf): Herr
talman! Jag vill först till statsrådet och
chefen för finansdepartementet framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
I den redogörelse som lämnas i
svaret redovisas skälen till att en lindring
i förmögenhetsbeskattningen ej
kunnat tillämpas vid den taxering som
nu pågår. Dels hade det uppstått en
icke obetydlig inkomstminskning i förhållande
till statsverkspropositionens
beräkningar, och dels befaras en viss
oreda ha uppstått i taxeringsarbetet.
Beträffande svårigheterna i taxeringsarbetet
vill jag anföra följande. Vid
den tidpunkt då interpellationen framställdes
•— det var den It februari —
hade ju intet sådant arbete börjat. Det
hade då varit möjligt att medelst kungl.
proposition och riksdagsbeslut göra
den ändringen att vid årets taxering
för år 1952 tillämpa gränsen med 50 000
kronor som skattefri förmögenhet och
de nya skalorna i övrigt. Inkomstminskningen
för statsverket av skattemedel
är naturligtvis ett mera vägande
skäl. Jag vill emellertid starkt poängtera
det anmärkningsvärda uti att
som här skett skriva upp ett icke obetydligt
antal medborgares förmögenhet
och på det sättet erhålla skatteinkomster,
låt vara att det endast gäller
ett år. Det blir åtskilliga tusentals
mindre jordbrukare och fastighetsägare
som på detta sätt får erlägga
förmögenhetsskatt utan att deras förmåga
att betala den rent inkomstmässigt
ökat. I många fall tager säkerligen
höjningen av förmögenhetsskatten helt
resultatet av den sänkta inkomstskatten.
Jag kan inte underlåta att säga att
förtroendet för statsmakternas lagar
och förordningar rubbas genom operationer
av detta slag. Syftet med min
interpellation var att efterhöra om det
fanns möjligheter att rätta det missgrepp,
som jag anser att vi begick i fjol
då beslut i denna fråga fattades. Då det
av svaret framgår, att en icke obetydlig
inkomstminskning för statsverket blivit
följden, därest de nya reglerna tillämpats
vid årets taxering, kan jag förstå
finansministerns inställning men vidhåller
min uppfattning om det olämpliga
i att en skatt uttages på detta nyckfulla
sätt.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Beträffande
herr Janssons i Benestad yttrande
om vad jag hade betecknat som svårigheter
vid taxeringen vill jag bara
säga, att det ju dock är obestridligt, att
interpellationen kom mig till handa
den 15 februari, samma dag som deklarationstiden
utgick. Därefter skulle jag
ha ombesörjt en proposition, den skulle
ha tryckts, den skulle ha utdelats till
riksdagen, den skulle ha föranlett utskottsbehandling,
den skulle ha blivit
föremål för beslut i riksdagen, och därefter
skulle det på något sätt ha distribuerats
till samtliga taxeringsnämndsordförande
en kungörelse, som visade
att skattelagarna på denna punkt hade
ändrats. Vid den tiden hade ju taxeringsnämndsordförandenas
granskning
av deklarationerna redan skett, och deklarationerna
var ju alla avfattade enligt
den hittills gällande lagen. Det
behöver väl inte sägas mera för att det
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
15
Svar på interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till lag om fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och
väg m. m.
skall vara tydligt att det skulle ha föranlett
svårigheter.
När herr Jansson i Benestad påtalar
det anmärkningsvärda i att ett sådant
beslut kommer till stånd som det han
här klandrar, vill jag säga, att det kan
man naturligtvis ha olika meningar om.
Men jag får ju understryka, att det
hade varit möjligt att vid förra årets
riksdag, när frågan behandlades, påpeka
denna sak och då begära ändring.
Nu verkar det vara sent påkommet.
Herr JANSSON i Benestad (bf): Herr
talman! Jag vill endast säga till finansministern,
att det är väl ändå så att
taxeringsnämndernas arbete börjar inte
förrän omkring den 15 mars, d. v. s.
en månad efter det jag framställde min
interpellation.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 5.
Svar på interpellation ang. framläggande
för riksdagen av förslag till lag om fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar
i korsningar av järnväg och
väg m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Jönsson i Rossbol frågat mig
när Kungl. Maj:t har för avsikt att taga
ställning till ett föreliggande förslag till
lag om fördelning i vissa fall av kostnader
för anordningar i korsning av
järnväg och väg in. m. och när eventuellt
förslag i ämnet kan väntas bli
framlagt för riksdagen. Till svar härpå
får jag anföra följande.
Såsom framhållits i interpellationen
avlämnade i december 1951 den tillkallade
utredningsmannen betänkande
med förslag i frågan. Betänkandet har
remissbehandlats i sedvanlig ordning;
remisstiden utgick i maj 1952. Med hänsyn
till andra angelägna lagstiftningsuppgifter
har det icke varit möjligt att
hittills inom departementet närmare
pröva det föreliggande förslaget. Det är
emellertid min avsikt att upptaga förslaget
bland de lagstiftningsfrågor, som
skall förberedas till 1954 års riksdag.
Jag är dock ej beredd att för närvarande
säga huruvida förslag i ämnet då
också skall kunna föreläggas riksdagen.
I anslutning härtill må nämnas, att delade
meningar råder mellan remissinstanserna
om riktigheten och lämpligheten
av de principer, på vilka utredningsmannens
förslag bygger.
Härefter anförde
Herr JÖNSSON i Rossbol (bf): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för det snabba svar, som jag har fått
på min fråga. Jag tackar också för herr
statsrådets löfte att redan nästa år uppta
frågan till prövning. Jag förstår att
denna fråga får stå tillbaka för angelägnare
lagstiftningsarbete, men jag vill
göra herr statsrådet uppmärksam på
att detta är ingen liten fråga. Den berör
tusentals och åter tusentals jordbrukare
i detta land. På grund av den
utveckling, som har skett framför allt
i fråga om jordens brukande, har det
undan för undan blivit en alltmer
trängande angelägenhet att på något
sätt få saken ordnad. Det är framför
allt utvecklingen under de senaste decennierna
i fråga om redskapens storlek
som har bidragit härtill. När järnvägarna
på sin tid byggdes hade man ju
mindre kördon, mindre redskap, och
järnvägsövergångarna utformades efter
dåtida förhållanden beträffande trafiken.
Vi har inte förrän 1945 fått en lagstiftning,
som ålägger järnvägens innehavare
stängselskyldighet. Det finns
dock ingenting utsagt om hur grindar,
16
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
övergångar o. s. v. skall utformas. Jag
får emellertid instämma med motionärrerna,
som ju givit upphov till nu ifrågavarande
utredning, att det må väl
ligga i sakens natur, att även grindar
och järnvägsövergångar inbegrips i
denna lagstiftning om stängselskyldighet.
Det förhåller sig faktiskt så, att även
om en jordbrukare skulle vilja på egen
bekostnad åstadkomma sådan ändring
att en järnvägsövergång blir trafikabel,
så torde han inte ha rätt att förgripa
sig på järnvägens egendom och utföra
de arbeten som är nödvändiga. Även
om här kan ifrågasättas en viss kostnadsfördelning
mellan jordbrukare och
järnvägarna i vissa fall, anser jag det
vara angeläget att få frågan löst.
Vad ersättningsfrågan beträffar kan
man ifrågasätta, om en jordägare, som
får finna sig i detta intrång, jämväl
skall vidkännas ekonomiska uppoffringar
för att åstadkomma en förbättring
av järnvägens egendom i syfte att
över huvud taget möjliggöra passage.
Jag vill hoppas och tro, att det skall
visa sig möjligt att framlägga en lagstiftning
på detta område, när departementet
nästa år tar frågan under
övervägande. Med den förhoppningen
ber jag alltså ännu en gång att få tacka
för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6.
Svar på interpellation ang. den svenska
handelspolitiken, m. m.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Ohlins interpellation
ang. den svenska handelspolitiken,
m. in.
Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.
Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:
Herr talman! Herr Ohlin har bett mig
lämna denna kammare en redogörelse
för regeringens syn på frågan, om den
hittillsvarande svenska handelspolitiken
ger tillräckliga möjligheter att försvara
viktiga svenska exportintressen
under en tid då utlandets importrestriktioner
skärpes. Han har vidare velat
veta, om regeringen avser att redan i
år framlägga förslag om provisoriska
tullhöjningar eller tillgripa sådana mot
utländsk dumping för att därigenom
bereda det svenska näringslivet mera
rimliga konkurrensförhållanden än för
närvarande.
Med anledning härav vill jag meddela
följande.
Som herr Ohlin framhållit i sin interpellation
har det internationella
handelspolitiska läget under det senaste
året undergått väsentliga förändringar.
Den toppkonjunktur, som Koreakrisen
utlöste på världsmarknaden,
har efterträtts av en en allmän nedgång
i varuefterfrågan och priser, en riklig
varutillgång och en alltmera skärpt
konkurrens. Härtill kommer att många
länder på grund av valutabrist sett sig
nödsakade att återinföra vittgående
importrestriktioner. Vissa länder har
vidare, för att skydda eget näringsliv
mot utländsk konkurrens, under senare
år företagit tullhöjningar. Det är
givet att denna utveckling på många
håll lett till kännbara avsättningssvårigheter
för den svenska exporten.
Genom samarbetet inom OEEC i Paris
uppnåddes som bekant främst under
åren 1949—1951 betydelsefulla
framsteg för att frigöra den internationella
handeln från kvantitativa restriktioner.
Dessa resultat är alltjämt till
väsentlig del bestående, men vissa bakslag
har på sistone förekommit. För
Sveriges export har särskilt de importrestriktioner,
som vidtagits i England
och Frankrike, medfört ogynnsamma
konsekvenser. Nedskärningen av den
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
17
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
engelska importen har visserligen i stor
utsträckning genomförts på så sätt, att
exportländerna beretts tillfälle att konkurrera
inom ramen för s. k. globala
importkvoter, men inskränkningarna
har likväl lett till att den svenska exporten
på åtskilliga områden gått tillbaka.
Glädjande nog har Englands valutaläge
successivt förbättrats, så att
vissa lättnader i importregleringen
ånyo kunnat genomföras. De engelska
importrestriktionerna är ej desto
mindre alltjämt kännbara för vissa
svenska exportvaror.
Än allvarligare ter sig situationen när
det gäller Frankrike. Den tidigare gällande
franska frilistan bar som känt
suspenderats i sin helhet, och all import
har lagts under kontroll. Trots att
dessa åtgärder nu varit i tillämpning
under drygt ett år har ännu ingen
ljusning kunnat skönjas i Frankrikes
valutaläge. Man får därför räkna med
att exportsvårigheterna här blir bestående
under avsevärd tid framöver.
Åtgärder liknande dem som vidtagits
i England har genomförts i andra
sterlingländer, exempelvis i Australien,
Sydafrika och Egypten liksom också
i Turkiet. Även Finland har på grund
av valutabrist nödgats skära ner sin
import högst avsevärt, och utrymmet
för svensk export begränsas nu i huvudsak
till vad som motsvarar våra inköp
från detta land. Samma är förhållandet
med sådana länder som Argentina,
Brasilien och andra stater i Sydamerika.
På tullområdet har särskilt tillkomsten
av den nya tulltaxan i Västtyskland
berett den svenska exporten svårigheter.
Beträffande en del produkter
har de nya tullarna visat sig utestänga
import, och i andra fall har möjligheterna
att konkurrera på den västtyska
marknaden reducerats. Dessa
tullhöjningar minskar värdet av den
omfattande frilistning av importen som
företagits i Västtyskland. Även i andra
länder, exempelvis Norge och Belgien,
har åtgärder vidtagits som minskat
möjligheterna att konkurrera med den
imhemska industrien.
Den utveckling mot ökade restriktioner
inom den internationella handeln,
som sålunda ägt rum på senare
tid, är ur många synpunkter att beklaga.
Den får emellertid icke undanskymma
det faktum, att genom internationellt
samarbete goda resultat nåtts
i fråga om frigörelsen av handeln. Enligt
undersökningar, som nyligen gjorts
inom OEEC i Paris, är alltjämt omkring
två tredjedelar av varuutbytet
mellan medlemsländerna frilistat. På
ett så betydelsefullt avsättningsområde
som dollarmarknaderna förekommer i
stort sett inga för svensk export hindersamma
kvantitativa importrestriktioner
— låt vara att i stället tullarna
ofta är ett svårt hinder. Sett i förhållande
till vår totala utrikeshandel är
det sålunda en relativt begränsad sektor,
som direkt drabbas av de nytillkomna
restriktionerna i utlandet. Det
bortfall på exporten som riskeras är
emellertid ändock kännbart, eftersom
det rör sig om marginalvärden, som är
utslagsgivande för vår handelsbalans.
Det är naturligtvis angeläget att man
från statsmakternas sida så långt det
är möjligt stöder de exportintressen,
som skadas genom restriktiva åtgärder
i utlandet. Möjligheterna härtill är
emellertid begränsade. Om ett land
tvingas inskränka sin import på grund
av brist på valutor, måste en sådan åtgärd
oftast i princip accepteras som
ofrånkomlig. Vad som här kan och bör
göras är att tillse, att svenska exportintressen
icke blir sämre tillgodosedda
än andra länders. Vid bilaterala handelsförhandlingar
med ifrågavarande
länder har man från svensk sida hävdat
denna princip och dessutom sökt
uppnå största möjliga rättvisa vid fördelningen
av det tillgängliga exportutrymmet
mellan olika varuområden. På
förhandlingsvägen har man också i viss
utsträckning sökt komma till rätta med
Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
18
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
sådana tullhöjningar, som inneburit
särskilt svåra hinder för svensk export.
Det är givet att de svenska önskemålen
härvidlag icke blivit helt tillgodsedda,
men lättnader har dock kunnat åstadkommas.
Regeringen har hittills icke
velat tillgripa nya restriktiva åtgärder
gentemot importen till Sverige i syfte
att därmed stödja de svenska exportintressen,
som drabbats av restriktioner
i utlandet. Skulle emellertid den
svenska exporten komma att lida allvarligt
avbräck, kan det bli nödvändigt
att ompröva den hittillsvarande importpolitiken.
Den nu gällande frilistan är,
till den del den överstiger 60 procent
av importen, icke helt bunden gentemot
Parisorganisationen. Vetskapen
om att den svenska frilistan kan omprövas
bör för våra handelspartners
utgöra ett incitament att tillmötesgå
rimliga önskemål i fråga om svensk
export.
Vad gäller tullarna pågår som bekant
f. n. en översyn av hela tulltaxan inom
1952 års tulltaxekommitté. Denna översyn
inriktas i första hand på att åstadkomma
en lämplig avvägning av tullskyddet
mellan olika varuslag och produktionsgrenar.
Vidare kommer frågan
om en allmän övergång från vikttullar
till värdetullar att övervägas. I direktiven
uttalades, att revisionen icke i
och för sig skulle sikta på en generell
höjning av den nuvarande tullnivån.
Höjda tullar leder nämligen i princip
till en högre pris- och kostnadsnivå
och innebär därför icke på längre sikt
någon garanti för ökad konkurrensförmåga
för vårt näringsliv i stort. Det
utredningsarbete som åvilar tulltaxekommittén
är utomordentligt komplicerat
och tidskrävande. I avvaktan på resultatet
av utredningen är det förenat
med stora olägenheter att vidtaga partiella
och provisoriska tulländringar.
Såsom påtryckningsmedel i handelspolitiskt
syfte är de dessutom föga
tjänliga.
Det ligger i sakens natur att det nu -
varande konjunkturläget skapat en hårdare
konkurrens på hemmamarknaden
än den som förekommit efter det senaste
världskrigets utbrott. I stort sett
har den ökade konkurrensen hittills
icke medfört några egentliga skadeverkningar.
Regeringen har därför visat
återhållsamhet vid bedömningen av
de framställningar om ökat tullskydd
som förekommit. Skulle i något fall åtgärder
befinnas ofrånkomliga till skydd
för inhemsk tillverkning, föreligger
emellertid möjligheter härtill. Regeringen
har sålunda bemyndigande att, då
riksdagssession icke pågår, åsätta särskild
tullavgift till högst tre gånger den
avgift som utgår enligt tulltaxan. Vidare
har riksdagen lämnat regeringen bemyndigande
att förordna om uttagande
av antidumping- eller utjämningstull i
enlighet med bestämmelserna i GATT.
Inom vissa begränsade områden har
företeelser framträtt, som har en dumpingliknande
karaktär. Härvidlag har
på senare tid framkommit nya problemställningar
genom den prissättning, som
i vissa fall tillämpas från östeuropeiska
länders sida. Då utrikeshandeln där i
stor utsträckning ligger under statsmonopol
finnes särskilda förutsättningar
att vid avsättningssvårigheter sänka exportpriserna
utan hänsyn till de faktiska
produktionskostnaderna. Då även
importen i dessa länder är helt statskontrollerad,
skyddas den egna hemmamarknaden
mot konkurrens utifrån.
Klagomål om dumping från östeuropeiska
länder har hittills förekommit
bl. a. beträffande gjutna rör, vissa slag
av glasvaror och en del textilier.
Hittills har icke i något fall meddelats
förordnande om uttagande av antidumping-
eller utjämningstull. F. n.
föreligger emellertid fem framställningar
med begäran om antidumpingtullar,
varav tre bl. a. riktar sig mot import
österifrån. Ärendena är ännu icke
slutligt utredda, och jag är därför icke
nu beredd att göra något uttalande i
frågan. Slutligt ställningstagande torde
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
19
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
emellertid beträffande några av framställningarna
kunna ske inom de närmaste
veckorna.
Av vad jag här sagt framgår, att regeringen
i sin handelspolitik söker att så
långt det är praktiskt möjligt stödja den
export, som hämmas genom importrestriktioner
och tullhöjningar i utlandet.
Som jag i flera sammanhang framhållit
skulle ett bakslag för vår export
nu kunna få allvarliga konsekvenser ur
produktions- och sysselsättningssynpunkt.
Frågan om åtgärder, som kan
vara påkallade för att i ett skärpt avsättningsläge
främja exporten, övervägs
också f. n. av den av finansministern
tillkallade utredningen rörande utformningen
av statliga stödåtgärder i syfte
att stimulera avsättning, produktion
och sysselsättning inom näringslivet.
På herr Ohlins fråga om förstärkning
av den handelspolitiska beredskapen
vill jag sålunda svara, att regeringen
fortlöpande följer möjligheterna att
främja exporten och jämväl kommer
att vidtaga de åtgärder, som i händelse
av skärpta svårigheter kan befinnas påkallade.
Det stöd av handelspolitisk
karaktär, som från statsmakternas sida
kan lämnas, blir emellertid i det konkurrensläge,
som nu råder, av sekundär
betydelse. Om vi skall kunna vidmakthålla
och stärka vår ställning på
exportmarknaden blir därför i största
utsträckning beroende av näringslivets
egna ansträngningar.
Vad beträffar den andra frågan om
det svenska näringslivets skydd mot
utländsk konkurrens är det självklart,
att förhandenvarande förhållanden fortlöpande
observeras och att åtgärder
vidtages där så befinnes ändamålsenligt.
Generellt sett får emellertid tulltaxekommitténs
utredningar avvaktas
och därefter bedömas om och i vad
mån behov kan föreligga att justera de
tullar som nu tillämpas. Jämväl har
bortfallet av det marknadsskydd, som
importregleringen tidigare oavsiktligt
medförde, av många företagare ansetts
böra föranleda en automatisk höjning
av våra tullar, varigenom man skulle
vinna motsvarande skydd mot utländsk
konkurrens. Ett sådant betraktelsesätt
kan icke läggas till grund för statsmakternas
beslut beträffande tullfrågorna.
Det sedan ett år pågående arbetet med
en allmän översyn av tulltaxan har
ännu icke fortskridit så långt, att det
är möjligt att säga vid vilken tidpunkt
och under vilka former justeringar kan
vidtas. Utredningsarbetet bedrivs emellertid
med den skyndsamhet, som förhållandena
medger.
Härpå anförde:
Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra
mitt tack för interpellationssvaret. Jag
vill inte dölja, att jag nog tycker, att
det hade varit naturligt, om handelsministern
hade begagnat tillfället att
här lämna en. mera fyllig redogörelse
för de problem, som dagens internationella
handelspolitiska läge reser för det
svenska näringslivet, och att han hade
intagit en något mera energisk hållning,
om jag så får säga. Interpellationssvaret
ger knappast det intrycket, att
handelsministern är fast besluten att
utan dröjsmål göra vad som göras kan
på detta område.
Den främsta avsikten med min interpellation
har varit, att under de hårdnande
konkurrensföhållanden, som nu
möter, resa spörsmålet om lämpligt stöd
åt den svenska exporten. Det är alltså
inte fråga om att ge exporten några
artificiella favörer utan endast att något
minska de olägenheter, som utlandets
handelspolitik medför för de svenska
exportnäringarna.
Jag ber att som komplettering av handelsministerns
uppgifter få ta kammarens
tid i anspråk för att något redogöra
för de nuvarande importrestriktionerna
och tullhöjningarna i utlandet,
sådana de i dag ter sig mot bakgrunden
20
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
av de senaste två—tre årens utveckling.
Låt mig börja med att räkna upp
några av de länder, som för närvarande
synes tillämpa importrestriktioner med
en hård och snäv licensgivning, och där
alltså kvantitativa restriktioner tillämpas
inte så som vi nyligen har gjort
under vissa perioder, utan så att man
därmed uppnår en mycket väsentlig
begränsning av importen. Till dessa länder,
vilka i de flesta fall starkt skärpt
restriktionerna under de senaste två
åren och av vilka de flesta dessutom
har höga importtullar, vilket man icke
bör glömma bort, hör Österrike,
Spanien, Grekland, Frankrike, Jugoslavien,
Finland, Indonesien, Filippinerna,
Japan, Turkiet, Egypten, Iran, Israel,
Sydafrika, Syd-Rhodesia, Brittiska Östafrika,
Mexico, Ecuador, Bolivia, Paraguay,
Uruguay, Indien, Brasilien, Argentina,
Chile, Nya Zeeland och Pakistan.
Därtill kan man lägga Östeuropa, där
man har rent bilaterala uppgörelser,
grundade på vad som i praktiken är
fullständiga importförbud med licensgivning
när myndigheterna så finner
lämpligt.
Om man vidare räknar med Kina, där
ju utrikeshandeln blir mer och mer
statsdirigerad, så är det alldeles självklart
att en mycket stor del av den
svenska exporten berörcs. Då har jag
ändå inte till denna grupp räknat Storbritannien,
ehuru detta land i slutet
av 1951 och början av 1952 skärpte
de kvantitativa importrestriktionerna i
mycket hög grad. Den uppmjukning,
som ägt rum under de senaste månaderna,
var mycket välkommen, men det
hindrar inte att man fortfarande har
att räkna med icke oväsentliga importrestriktioner
på svenska varor. Det råder
ett liknande förhållande beträffande
Australien, vilket land kanske gick
längre än Storbritannien i importrestriktioner,
men där man sedan genomfört
en viss uppmjukning. Till andra
länder med importrestriktioner av nå
-
got mindre allvarligt slag ur svensk synpunkt
kan man räkna Danmark, Thailand,
Libanon, Syrien och Colombia.
Man kan då fråga: Nå, men hur är
det för närvarande med tullarna? Ja,
alla vet att man i andra länder i ganska
många fall har höjt importtullarna kraftigt,
så att de flesta länder tyvärr nu
har tullar, som är lika höga eller högre
än före kriget. Det stora undantaget i
detta fall — vi kan inte till de stora
undantagen räkna Sverige, Schweiz och
Danmark — är Förenta staterna, som
har reducerat sin kolossalt höga tulltariff
från före kriget till en höjd, som
mera överensstämmer med de europeiska
liögtulländernas nivå.
Enligt en beräkning över tullnivåns
genomsnittliga höjd, beräknad genom
att sätta tullinkomsterna i relation till
det totala importvärdet, skulle Danmark
ha en genomsnittlig tulltariff på 4 procent,
Sverige 6 procent, Beneluxländerna
9 procent, Canada 11 procent, Norge
12 procent, Västtyskland 14 procent,
England och Förenta staterna 15 procent
samt Frankrike 17 procent. Men
det är klart att en sådan tablå underskattar
tullarnas verkliga höjd i de fall
där man har ett antal mycket höga tullar,
ty om man har så höga tullar att
de praktiskt taget utestänger importen
av vissa varor, kommer det inte in mycket
tullinkomster till statskassan under
de rubrikerna. Höjde man tullarna ännu
mer, skulle i detta fall tullindextalet
sjunka eftersom tullinkomsterna går
ner. Skillnaden mellan lågtulländerna
och högtulländerna är därför något
större än vad dessa siffror ger vid
handen.
De tullhöjningar som genomförts under
senare år är ju mycket omfattande.
Jag nämner några av de länder som
kraftigt höjt tullarna. Vi har först Västtyskland,
ty Västtyskland har ju inte
några allvarliga importrestriktioner
utan har i stället satt upp sina tullar, så
att de ligger kan vi säga i genomsnitt
minst vid den dubbla svenska tullnivån.
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
21
Svar på interpellation
Andra länder som hör hit är Portugal,
Colombia, Brasilien, Norge, Frankrike
och Italien och i viss mån Belgien och
Holland, vidare Finland, Österrike,
Grekland och en del andra.
Det är alldeles klart att den samlade
effekten av dessa importrestriktioner
och dessa utländska tullhöjningar är
ytterst allvarlig för den svenska exporten.
Detta har knappast ännu till fullo
framträtt i exportsiffrorna, därför att
man på åtskilliga håll har fördel av en
tidigare uppsamlad orderstock. Man får
räkna med att denna orderstock efter
hand smälter samman och att exporten
kommer att gå ytterligare tillbaka på
vissa marknader, detta om inga förändringar
därvidlag inträffar.
Man skall observera att den exportnedgång,
som vi har observerat här i
Sverige, har uppkommit under en tid
då det i Förenta staterna och stora delar
av världen har rått högkonjunktur.
Man måste fråga sig vad som kan inträffa,
ifall det blir en viss konjunkturavmattning.
Det är ju alldeles klart att
situationen då blir ännu allvarligare.
Man kan naturligtvis inte dra långt
gående slutsatser av exportsiffrorna för
en månad, men man kan heller inte gå
längre tillbaka i tiden av det skäl jag
anfört, nämligen att den tidigare uppsamlade
orderstocken gör sig så starkt
gällande. Jag tillåter mig därför att
med all reservation för tillfälligheternas
inverkan och med betonande av att de
höga skogsproduktpriserna av i fjol
måste hållas i minnet nämna några siffror
för exporten under februari månad
i fjol och februari månad i år. Jag erinrar
om att malmpriserna snarare är
högre i år än i fjol och att malmen
spelar en icke ringa roll i några fall.
Till Finland har exporten gått ner från
22 miljoner till 7 miljoner, till Polen
från 21 till 4%, till Frankrike från 65
till 24, till Italien från 26 till 14, till
Afrika från 40 till 13%, till Brasilien
från 31 till 10, till Argentina från 15 till
ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
0,4, till Oceanien från 28 till 3 och till
Australien från 19,5 till 2,5 miljoner.
Det är klart att en stor del av denna
nedgång beror på ekonomiska krisförhållanden
i dessa länder, som har framtvingat
importrestriktioner, men lika
klart är att i ett sådant läge blir behovet
av påtryckningsmedel för de
svenska intressena särskilt framträdande.
Det är inte alldeles givet att man
alltid kan nöja sig med att säga, att vi
får samma möjligheter inom globalkvoternas
ram som andra länder.
Det har angivits såsom ytterligare
konkret exemplifiering, att tullhöjningarna
och restriktionerna nästan helt har
hindrat den svenska exporten av järnoch
metallmanufaktur på en rad sydamerikanska
länder och åstadkommit en
stark reduktion på sterlingländerna, allt
marknader som man hade hoppats mycket
av för framtiden.
Efter denna korta belysning av problemet
ur exportens synpunkt skall jag,
herr talman, be att få säga något om
de problem, som har aktualiserats för
hemmaproduktionens del genom konjunkturförsämringen,
utlandets handelspolitik
och den försäljningspolitik som
därav framkallats från utlänskt håll. Jag
ber då att såsom ett exempel få hänvisa
till det material som finns i en skrivelse,
ingiven av Mekanförbundet, Elektroindustriföreningen
och Järn- och metallmanufakturföreningen,
alltså organisationer
som i vidsträckt bemärkelse
brukar betecknas som verkstadsindustri.
Det är en industri som i mycket stor
utsträckning är exporterande; de maskiner
den exporterar utgör ungefär en
femtedel av produktionen därav. Det är
alltså inte fråga om någon industri, som
kan tänkas ha protektionistisk inställning
i gammaldags mening.
Denna skrivelse av den 3 december
1952 påpekar, att utvecklingen sedan
före kriget har medfört att tullskyddet
blivit mycket ojämnt och godtyckligt.
Inom vissa områden har tullskyddet blivit
obefintligt, inom vissa områden är
22
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
det ungefär en tredjedel eller en fjärdedel
av vad det är inom andra områden,
rent av inom samma näringsgren. Detta
har inte åstadkommits därför att någon,
jag höll på att säga allvis finansminister,
men i varje fall någon vis och noga
funderande finansminister eller handelsminister
har funnit ut att det är riktigt
och lämpligt, utan bara därför att
tullsystemet är så konstruerat, att vi har
en del värdetullar, som står kvar vid
förkrigshöjd, medan andra specifika tullar,
understundom kallade vikttullar —
fastän begreppet är litet allmännare —
genom prisfallet och av andra skäl har
sjunkit till en bråkdel av vad de varit.
Sänkande på tullskyddet härvidlag verkar
bl. a. också att man inom en hel del
branscher, exempelvis de mekaniska,
använder lättare material än förr, varför
vikttullen i realiteten blivit reducerad,
om man ser till det procentuella
skyddet.
I en del fall har utländsk industri fått
sina råvaror billigare till följd av den
utländska prisdifferentieringspolitiken,
i andra fall har man i utlandet speciella
krediter och skattelättnad vid export.
Men när den svenska industrien försöker
exportera, mötes den av höjda tullar
och importrestriktioner i utlandet.
Det är klart att problemet också har
aktualiserats av den under de senare
åren relativt höjda svenska kostnadsnivån.
Från den svenska industriens sida påpekas
i berörda skrivelse, att av alla
dessa skäl finns det risk för permitteringar
och produktionsinskränkningar
i växande omfattning. Man föreslår därför
interimistiska tullförhöjningar redan
år 1953, anpassade efter olika manufaktur
eringsgrad beträffande olika produkter
och med den allmänna riktlinjen,
att ungefär samma skydd skall råda
inom de områden, där man f. n. har
kvantitetstullar, som inom de områden,
där det finns värdetullar.
Generaltullstyrelsen har haft att yttra
sig över denna skrivelse. Styrelsen på
-
pekar bl. a., att för flertalet järn- och
metallmanufakturprodukter är importtullen
mindre än 3 procent av värdet.
För ungefär en fjärdedel är tullen mindre
än 2 procent av värdet. Den genomsnittliga
tullen för ifrågavarande rubriker
— det är 354 tullnummer som beröres
i skrivelsen — är 4,3 procent år
1952 mot 10,T procent före kriget. Man
kan då jämföra dessa 4,3 procent med
att i Frankrike, Storbritannien och Italien
tullarna anges ligga mellan 12 och
25 procent, i Förenta staterna vid cirka
15 procent och i Canada vid cirka 22
procent. Dessutom har man i de flesta
länder mer eller mindre hårda importrestriktioner.
Importen till Sverige av varor under
dessa rubriker uppgick år 1950 till 181
miljoner, följande år till 328 miljoner
och 1952 till 430 miljoner kronor. Generaltullstyrelsen
säger att den frågan
aktualiseras, huruvida en mer allmän,
provisorisk höjning av gällande specifika
tullar inte bör vidtas i avvaktan på
resultatet av tullkommitténs arbete. Man
ifrågasätter en viss minimitull, men man
tycks närmast tänka sig att man skulle
få en provisorisk tulltaxa år 1954.
Sveriges industriförbund, som också
yttrat sig över denna skrivelse, finner
en interimistisk tullhöjning befogad, om
den inte prejudicerar och inte fördröjer
den definitiva justeringen. Kommerskollegium
anser att skrivelsen skall överlämnas
till tullkommittén för behandling.
Grossistförbundet anser att i enstaka
fall bör det finnas möjlighet till
tullhöjningar. Stockholms handelskammare
anser, att ett provisoriskt förslag
till tulltaxa bör föreläggas 1954 års riksdag.
Det har utom denna skrivelse framställts
en hel del mera speciella önskemål,
som jag inte här skall närmare
diskutera. Jag nämner endast att Husqvarna
vapenfabrik har önskat en tull
på jaktvapen med förslagsvis 6 procent
av varans värde. Beträffande vissa tekniska
gummivaror har man påpekat, att
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
23
Svar på interpellation
den tull som för närvarande gäller är
negativ. Både kommerskollegium och
generaltullstyrelsen konstaterar detta
negativa tullskydd, eftersom tullen på
mellanprodukterna-råvarorna är högre
än på den färdiga varan. Därför finner
de båda ämbetsverken det motiverat att
driv- och transportremmar, innehållande
kautschuk, guttaperka eller balata,
erhåller ett tullskydd på 10 procent.
Glasindustriens organisationer har begärt
höjning av tullen till realvärdet vid
importen. Skånska ättikfabriken påpekar,
att natriumsulfoxylat har ett i viss
mån negativt tullskydd. Bofors, som tillverkar
acetylsalicylsyra, har i skrivelse
den 24 november i fjol framhållit, att
man för närvarande har ett negativt
tullskydd, eftersom råvarorna är tullbelagda
i en utsträckning, som motsvarar
5 å 7 procent av varans värde, men
inte den färdiga produkten. Kommerskollegium
har uttalat, att det redan två
gånger förut har tillstyrkt att detta negativa
tullskydd skulle ändras. Kollegiet
förordade en måttlig tull den 6 mars
1950 och den 14 februari 1952 och förklarar
nu, att man ännu en gång vill tillstyrka
en sådan.
Textilindustriens tullfrågor har så till
vida analoga drag, att det även där finns
en del tullar som är negativa och att
man i hög grad har kvantitetstullar, som
undergått en stark minskning. Det finns
en lång rad varor, som jag inte nu skall
räkna upp, där tullarna ligger mellan
1 och 2 procent av varans värde, och
många andra, där de ligger mellan 2
och 3 procent. Man skall då ta hänsyn
till att en del av de produkter som textilindustrien
använder är belagda med
högre tullar. Sveriges industriförbund
som under många år — glädjande nog,
vill jag säga — intagit en ståndpunkt,
som är allt annat än protektionistisk,
påpekar just detta, att en inte ringa del
av textilindustriens och den kemiska
industriens varor har att möta den utländska
konkurrensen med ett negativt
tullskydd.
ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
Från textilrådets sida har man aktualiserat
frågan om nylonstrumporna.
Jag kommer därmed in på dumpingfrågorna,
som jag skall säga några
ord om.
Det har ju gjorts gällande att det
förekommer dumping från England av
nylonstrumpor. England har på denna
vara dels importförbud med licensgivning,
dels 33 procents tull. De flesta
andra länder har importrestriktioner
på nylonstrumpor. Sverige och ett par
länder till har inte importrestriktioner.
Vi har en 7 procents tull. Då den engelska
industrien åtminstone tidvis varit
ålagd att exportera en del av sin produktion
är det lätt att förstå, att bland
annat den svenska marknaden har blivit
utsatt för ett starkt försäljningstryck.
Den svenska strumpindustrien
har under senare år minskat sitt arbetarantal
med ungefär 22 procent samtidigt
som importen från England av
nylonstrumpor enligt Industriförbundets
uppgift år 1951 var tjugofem gånger
större än tre år tidigare.
Sveriges industriförbund diskuterar
inte endast huruvida dumping förekommer
utan menar också att det är konstaterat,
att den tillfogar näringen väsentlig
skada, vilket ju är en förutsättning
för ingripande från svensk sida
enligt GATT-bestämmelserna, och generaltullstyrelsen
säger detsamma. Det är
nu tio månader sedan skrivelsen inkom
men ännu har Kungl. Maj:t såvitt jag
vet inte fattat något beslut, trots att
det i den förordning, där Kungl. Maj:t
begärt fullmakt till åtgärder i sådana
fall, uttryckligen säges ifrån, att man
kan tillgripa provisoriska åtgärder i avvaktan
på en pågående utrednings slutförande.
Det finns många andra liknande fall.
.Tåg skall för min del inte ta ställning
till vare sig det ena eller det andra fallet.
.Tåg nöjer mig med att konstatera
att dessa exempel — och jag skall nämna
ett par till — kommer att visa att
här föreligger ett verkligt problem.
24
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
Vätesuperoxid, som tillverkas av
Elektrokemiska aktiebolaget, är ett sådant
där klassiskt fall med förutsättningar
för dumping — man har stora
fasta kostnader och små rörliga kostnader
och måste antingen utnyttja kapaciteten
relativt väl eller inställa driften.
Det är ju likadant i utlandet. Kan
man i utlandet få ett pris som går väsentligt
utöver de rörliga kostnaderna,
så kan dumping löna sig. Industriförbundet
nämner i den skrivelse, där det
yttrat sig över denna begäran, att priserna
uppenbarligen är mycket högre
på hemmamarknaden i Västtyskland
och Italien och på andra håll, och förbundet
tillstyrker därför ett dumpingskydd
härvidlag. Det finns endast en
tillverkare i Sverige, och den frågan
måste därför resas, huruvida det är ett
svenskt intresse att den tillverkningen
nedlägges på grund av utländsk dumping.
Andra fall gäller reservglas till termosflaskor
■—• den frågan ligger under
remissbehandling —• samt gjutna rör
och rördelar. I fråga om rördelar har
produktionen i vissa fall tvingats att
praktiskt taget upphöra.
Vad angår etylenglykol, som tillverkas
av Mo och Domsjö, har denna fråga
varit aktuell de senaste tre åren. Därvidlag
påpekas i skrivelsen att det försäljningspris
som begärs från engelsk
sida är mindre än två tredjedelar av
det pris som man begär inom England,
‘ och det är något liknande i förhållande
till Tyskland. Pappersindustriarbetareförbundet
har förklarat att det gått med
på kontinuerlig drift för att möjliggöra
denna tillverkning i Sverige. Trots en
i grunden frihandelsvänlig inställning,
säger förbundet, instämmer vi i företagets
begäran.
Detta får, herr talman, räcka som
exempel för att visa att här föreligger
ett verkligt problem.
Jag tillhör eljest dem som ser med
en viss skepsis på tal om utländsk dumping.
Det kan nu inte bestridas att det
är bekvämt för en näringsgren att tala
om att dumping tillämpas, och därför
skall man granska alla kalkyler av denna
art inte bara en gång, utan två och
tre gånger. Men å andra sidan vore det
felaktigt att bestrida att det kan finnas
helt klara fall, där man genom att ingenting
göra riskerar en desorganisation
av en värdefull produktion här i landet,
och det ligger nog så till att det finns
risk för sådant just i de fall där de
fasta kostnaderna är mycket stora, ifall
kapaciteten i utlandet av någon anledning
—- t. ex. det förra kriget — har
kommit upp på en högre nivå än som
motsvarar behovet.
Man kan nu säga att den svenska industrien
bör visa att den kan klara konkurrens
under besvärliga förhållanden.
Det håller jag för min del alldeles med
om, men det är naturligtvis inte detsamma
som att förklara, att vilken dumping
som än förekommer så skall man
bara låta den gå vidare.
Min principiella inställning är den
att Kungl. Maj:t, när det finns alldeles
klara fall, bör använda den rätt som
Kungl. Maj:t fick år 1950. Jag tror att
det också indirekt, psykologiskt, kommer
att ha ett gynnsamt inflytande på
en del håll i utlandet, där man väl för
närvarande har den inställningen, att
vad man än gör beträffande den svenska
marknaden blir där ju inte någon
reaktion ändå.
Nå, herr talman, vilka slutsatser har
nu handelsministern för sin del dragit
av det material han själv har hänvisat
till och det material som jag här har
hänvisat till och som ju är herr handelsministern
väl bekant? Jo, såvitt jag
förstår närmast den slutsatsen, att tullkommittén
arbetar med vissa utredningar,
och när den blir färdig, det
behöver han inte uttala sig om. Tanken
på en provisorisk tulltaxa nästa år
tycks inte intressera handelsministern.
Åtgärder för att höja vår handelspolitiska
beredskap och ge våra förhandlare
ökade förhandlingsmöjligheter, för
-
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
25
Svar på interpellation
se dem med påtryckningsmedel, tycks
inte heller ha tilldragit sig regeringens
intresse i större utsträckning, då ingen
av de båda kommittéer, som handelsministern
hänvisar till, för närvarande
tycks sysselsätta sig med detta problem.
Det står i en av dessa skrivelser
som jag har läst, att tullkommittén under
tiden från försommaren i fjol
t. o. m. mars i år skall ha haft två sammanträden.
Det kan väl knappast vara
riktigt, men att sammanträdena har
varit fåtaliga är säkert. Jag förmodar
att det beror på det utredningsarbete
av statistisk natur som sekretariatet
gör, men det skulle väl å andra sidan
ha varit tillfälle för kommittén att sysselsätta
sig med det här problemet om
ökade handelspolitiska förhandlingsvapen
medan sekretariatet håller på med
statistiken. Ty det är klart att där
finns vissa principfrågor, t. ex. denna
om en förhandlingstulltariff, som väl
behöver diskuteras. Den hör väl hemma
där, ehuru jag inte tror att den har
framhållits i några direktiv på ett sådant
sätt att kommittén har ansett sig
ha anledning att ta upp den på nuvarande
stadium.
Handelsministern drar emellertid en
slutsats till, i det att han säger att man
bör i utlandet räkna med att Sverige
kan komma i ett läge där vi tvingas
att åter inskränka på frilistningen —■
alltså tillgripa importrestriktioner. För
min del ställer jag mig litet skeptisk
till att detta bör vara den naturliga
slutsatsen. Jag vill att vi i det allra
längsta skall föra en sådan handelspolitik
att vi inte behöver återgå till ett
vidgat användande av kvantitativa
restriktioner. Där ser jag en allvarlig
fara, och jag tror att en minskning av
frilistningen, i motsats till de andra
åtgärder som jag här ifrågasätter,
skulle på ett allvarligt sätt skada vår
position och minska våra möjligheter
att verka i en riktning som är gynnsam
för friare världshandel.
I motsats till handelsministern tror
ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
jag inte att man kan så lätt avvisa tanken
att en provisorisk tulltaxa, genomförd
t. ex. av 1954 års riksdag, skulle
kunna vara tjänlig som påtryckningsmedel
vid förhandlingar. Jag tror inte
heller att man kan säga annat än att en
sådan, även om den vore provisorisk,
skulle kunna vara berättigad ur andra
synpunkter, och när man läser generaltullstyrelsens
och kommerskollegii
skrivelser får man ovillkorligen det intrycket
att dessa myndigheter är långt
närmare den uppfattning jag företräder
än handelsministerns.
Enligt min mening borde därför regeringen
för länge sedan ha givit tullkommittén
i uppdrag att snabbt utarbeta
förslag till en provisorisk tulltaxa, med
betonande av att detta inte skulle prejudicera
och binda för framtiden när
den mera definitiva tullreformen komme
upp till behandling. Det har ju
sagts att det är möjligt att detta inte
sker förrän 1956. Skall jag draga någon
slutsats av erfarenheterna från tidigare
tullkommittéer är det inte osannolikt
att det är så. Det första arbete jag hade
efter avslutandet av vissa studier var
i en tullkommitté. Jag kan betyga att
tullkommittén inte arbetade särskilt
fort, vilket alltså jag jämte alla de
andra som arbetade där får ta vår del
av ansvaret för. Finansministern var
ledamot av kommittén och har väl också
sin del av ansvaret. Men om det är
så att det dröjer minst två, kanske tre
år innan man får en definitiv reform,
ligger det då inte mycket i detta som
många av de berörda instanserna och
myndigheterna tycks luta åt, nämligen
att man borde göra en provisorisk reform?
Jag tror att detta bl. a. skulle
ge oss bättre förhandlingsmöjligheter.
Nu utgår ju det s. k. GATT-avtalet vid
detta års slut, och det är mycket möjligt
att det blir rätt omfattande förhandlingar
i slutet av detta år eller
kanske i början på nästa år. Nog tror
jag att vi då skulle stå betydligt starkare
om våra förhandlare hade något
26
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
statistiskt material i sina händer, även
om det bara vore ett provisoriskt förslag
som ännu inte hade förelagts riksdagen.
Jag tror att man i den vägen skulle
kunna uppnå resultat av betydelse för
den svenska exporten och därmed för
hela det svenska folkhushållet.
Men jag menar också att det bör vara
naturligt, när det konstateras förekomst
av ett negativt tullskydd, att säga att
vi kan inte rycka på axlarna i två å
tre år, utan att om detta kan avhjälpas
i någon mån genom provisoriska åtgärder
så bör man göra det utan onödig
tidsutdräkt. Därvidlag hör man naturligtvis
ta hänsyn till att inte i onödan
höja levnadskostnaderna; man bör
över huvud taget, vilket jag i min interpellation
på tre ställen framhöll, hela
tiden hålla sig inom vad som kan kallas
lågtullpolitikens ram.
Enligt min mening kan vi mycket
snart komma i ett läge, där de problem
som här behandlas får stor betydelse
ur sysselsättningens synpunkt. Jag
behöver endast resa frågan vilket som
är bäst för de berörda parterna, bäst
ur alla synpunkter, att flytta människor
till offentliga arbeten eller att ge dem
arbete av normalt slag på de arbetsplatser,
där de sedan länge befinner
sig, såvida det är en produktionsgren
som förefaller att i längden vara konkurrenskraftig.
Jag måste, herr talman, konstatera
att handelsministerns attityd förefaller
mig vara något för passiv. Han ställer
inte i utsikt att någonting egentligen
skall ske förrän då inom en oviss framtid
tullkommittén blir färdig. Han talade
inte ens om när detta väntas ske.
Sverige har tillhört och tillhör de
länder, som har strävat efter en friare
världshandel. Vi har gjort det både genom
att hålla ett lågt tullskydd och genom
att snabbt avveckla de flesta importrestriktionerna.
Denna politik har
mötts med allmänt gillande, och jag vill
understryka så hårt jag kan än en gång,
att jag menar att vi i Sverige skall fortsätta
att handla i denna anda, men
alldeles särskilt skall vi försöka undvika
att komma i ett sådant läge, att
vi tvingas tillgripa kvantitativa restriktioner.
Jag bedömer alltså denna sak litet
annorlunda än handelsministern, som
tycks vara mera benägen att hänvisa
till kvantitativa restriktioner än till åtgärder
av den art på tullområdet, som
jag har antytt möjligheten av.
Vi kan enligt min mening, sådan som
världen ser ut i dag, inte avstå från en
mera aktiv handelspolitik. Vi bör inte
dröja två eller tre år med att rätta till
vissa orimligheter i vår nuvarande tullpolitik.
Men allt, som sagt, inom lågtullpolitikens
ram.
Det är min bestämda uppfattning att
åtgärder av den art som jag här har
antytt — men måttliga sådana — inte
på minsta sätt skulle skada våra möjligheter
att verka för en friare handel
ute i världen utan tvärtom skulle öka
den.
Jag har tidigare sagt att Sveriges näringsliv
kan ha nytta av att utsättas
för de hårdare vindar, som den skärpta
konkurrensen innebär, men det skall
naturligtvis ske på rimliga villkor. Det
är just om vad som därvidlag är det
naturliga som diskussionen rör sig.
Om vi under besvärliga förhållanden
fortsätter med en alltför passiv handelspolitik
riskerar vi att valutareserven
minskas, vilket så småningom
skulle medföra risker för sysselsättningen.
Jag är rädd för att vi då kan
komma i det läget, att regeringen hastigt
och lustigt tillgriper kvantitativa
importrestriktioner. Enligt min mening
är det vida bättre att i tid tillgripa åtgärder,
som står i bättre överensstämmelse
med den svenska handelspolitikens
allmänt liberala inställning än de
kvantitativa restriktionerna.
För min del, herr talman, skulle jag
inte ha något emot en fullständigt fri
handel i hela världen. Men det är inte
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
27
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
någon konsekvent frihandelsståndpunkt
att i längden i den värld vi i dag
lever i låta Sverige mer än de allra
flesta länder utsättas för onormala konkurrensförhållanden
ute och hemma,
utan att göra vad som göras kan för att
i någon mån minska olägenheterna.
Jag tror tvärtom, herr talman, att man
kan finna en linje, som bättre än en
passiv politik de närmaste två, tre åren
överensstämmer med önskan att främja
en sund utrikeshandel.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Herr
Ohlin gav uttryck åt besvikelse över
det svar som jag lämnade honom. Jag
har inte givit några som helst klara
besked. Han hade närmast fått uppfattningen
att jag inte vore beredd att
vidtaga energiska åtgärder för att hävda
den svenska exportens intressen.
Herr Ohlin känner till dessa saker
väl. Men det förefaller mig som om
han ändå skulle ha haft vissa svårigheter
när han skulle gripa sig an detta
spörsmål i dag. Det var kanske en litet
ovanlig roll han tvingades att spela.
Det parti han företräder skall ju driva
en frihandelspolitik. Herr Ohlin var ju
också angelägen om att betona att han
är anhängare av största möjliga frihet
inom utrikeshandeln. Han underströk
hland annat också att man inte skulle
vidtaga några åtgärder som höjde levnadskostnaderna.
Men vi skulle ändå
försöka att effektivt stödja våra exportnäringar
genom tullar.
Hur angeläget detta var, ville herr
Ohlin bevisa genom statistik över vår
utrikeshandel under en månad. Jag
tror att herr Ohlin hade valt sitt exempel
med stor omsorg, men jag är inte
säker på att han lyckades övertyga
kammaren om det han syftade till.
För att förstå hur regeringen bedömer
dessa spörsmål är det utomordentligt
viktigt att man gör klart
för sig vad som har skett på utrikeshandelns
område. Jag skall inte
lockas till att lämna en detaljredogörelse.
Jag vill bara säga att siffrorna
för första kvartalet i år — det är de
mest aktuella siffrorna — visa att
exportvärdet visserligen gått ned något
mellan 600 och 700 miljoner men
att vi samtidigt minskat importen, alltså
våra utbetalningar till utlandet med
ungefär 500 miljoner. Men 1952 års
första kvartal var det sista då vi hade
de stora inkomsterna från skogsprodukterna.
Ungefär fyra femtedelar av
inkomstbortfallet på exportsidan beror
på prisfallet på skogsprodukterna.
Denna utveckling av handeln är inte
sämre än vi räknade med. Det har
snarare gått bättre än vad vi hoppades
på t. ex. i höstas. Vår export på t. ex.
Förenta staterna har under första kvartalet
i år ökat till 120 miljoner från
100 miljoner motsvarande tid förra
året.
Det är angeläget att ha klart för sig
detta, så att man inte får den uppfattning,
som man eljest kanske får av
herr Ohlins redogörelse för de framställningar
som skett till handelsdepartementet
om ökat tullskydd, att vi
nu nästan befinner oss i ett katastrofläge.
Vi bedömer inte situationen så.
Det är sant att värdet av vår export
blivit mindre. Men det var ju förutsett,
föreställer jag mig, av de allra flesta.
Huruvida det finns anledning att
trots detta och trots att det finns en
utredning i gång vidtaga åtgärder, kan
man naturligtvis ha delade meningar
om. Regeringen har, som jag anförde
i mitt interpellationssvar, i de flesta
fall ställt sig avvisande till de framställningar
som kommit hittills. I en
del fall har dock riksdagen från regeringen
fått förslag om tullhöjningar,
och sådana har då också blivit genomförda.
Det är nog riktigt att Sveriges tullskydd
genomsnittligt sett hör till de
lägsta i hela världen. Den nyligen publicerade
statistiken över tullsatserna
i olika länder ger ju närmast besked
28
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
om tullnivån inom respektive land. Jag
kan inte finna det vara i och för sig
någon svaghet att vårt näringsliv kan
klara sig med detta låga tullskydd.
Vi här i Sverige med vår stora utrikeshandel
har helt naturligt intresse
av, först och främst, att den internationella
handeln har så stor omfattning
som möjligt och vidare att vi kan
hålla nere våra kostnader så mycket
som möjligt. Det går att visa på fall,
där man fört en annan handelspolitik
än vi gjort här i Sverige. Herr Ohlin
räknade ju också upp ett stort antal
länder, där man vidtagit åtgärder för
att minska importen till landet i fråga
och därmed även minska andra länders
export. Jag vågar ställa den frågan
till herr Ohlin: Har vederbörande
länder vidtagit dessa åtgärder därför
att de varit övertygade om att åtgärderna
varit gagneliga ur det egna landets
synpunkt eller har det varit
tvingande omständigheter som medfört
att man vidtagit dessa åtgärder?
Herr Ohlin talar här om att vi har
förlorat en marknad i Finland för våra
exportvaror liksom vi har gjort i England,
Turkiet och Tjeckoslovakiet. Vad
Finland beträffar, finns det väl ingenting
annat att säga än att alla länder
väl förlorar en marknad i Finland den
dag Finland inte har möjlighet att exportera
varor till utlandet och därför
inte heller har möjlighet att upprätthålla
sin import. Finland har nu kommit
in i en ekonomisk kris. Vi beklagar
livligt detta och uttalar vår förhoppning
om att Finland snart skall komma
ur denna kris, men den medför i
varje fall att det är föga tjänligt att
ta Finland som ett exempel på att den
svenska handelspolitiken har misslyckats.
Vad vidare exemplen Frankrike och
England beträffar vet herr Ohlin mycket
väl att det är valutabristen som
har gjort att man där genomfört kvantitativa
restriktioner i fråga om importen.
Det finns inte något annat att göra
än att böja sig för dessa åtgärder och
försöka hävda de svenska exportintressena
på ett sådant sätt att vi får
en rimlig andel av den import som
dessa länder anser sig kunna ha.
Det finns alltså inte några som helst
skäl för att med hänvisning till dessa
bägge länder påyrka en sådan ändring
av vår handelspolitik att vi skulle vidtaga
drastiska åtgärder för att hjälpa
den svenska exporten. Men det är givetvis
all anledning att noga följa vad
som händer och sker på de marknader,
där Sverige har exportintressen att bevaka,
och jag vill helt kort inför kammaren
betyga att vi, så långt våra
krafter och kunskaper räcker, försöker
värna de svenska exportintressena.
När det gäller hemmamarknaden och
skyddet för denna — ett avsnitt i herr
Ohlins anförande rörde ju den saken
-—• är det riktigt att vi här i Sverige
köpt stora mängder nylonstrumpor
från utlandet. Det pågår nog alltjämt
en stor import i det avseendet, och
jag skulle knappast tro, att talet om
antidumpningtullar och högre tullskydd
bidrar till att begränsa denna
import. Jag hyser emellertid den meningen
att man nog bör litet mer ingående
studera dessa import- och prisfrågor,
innan man utan vidare konstaterar
att det föreligger en dumping.
Jag lyssnade, herr talman, med alldeles
särskilt intresse till herr Ohlin,
när han skulle precisera vad han ansåg
att vi borde göra i fråga om antidumpingtullar.
Om det är självklart och bevisbart
att det föreligger dumping,
bör, säger herr Ohlin, regeringen tilllämpa
systemet med antidumpingtullar.
Ja, det finns väl inga delade meningar
om detta. Men herr Ohlin ville ju inte
själv nu ta ställning till huruvida det
föreligger dumping i fråga om nylonstrumporna,
utan han säger bara att
regeringen bör titta litet närmare på
saken. Det är klart att man måste göra
detta, innan man kan ta ståndpunkt till
det hela. Men de energiska ingrepp, som
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
29
Svar på interpellation
herr Ohlin rekommenderade regeringen
att göra och som han saknade en utfästelse
om i mitt interpellationssvar,
kom ju inte till något särskilt effektivt
uttryck genom den utomordentliga försiktighet
som herr Ohlin, rekommenderade
regeringen att iakttaga innan vi
lade på några antidumpingtullar.
Även textilindustrien i övrigt arbetar
nog nu under hårdare villkor än tidigare.
Textilindustrien utgör ett typiskt
exempel på eu industri som har känning
av den utländska konkurrensens
press på hemmamarknaden. Textilindustrien
måste sålunda arbeta med priser
som står sig i den internationella konkurrensen,
och hittills har det gått
hyggligt att göra detta. Herr Ohlin framhöll
här att inom den svenska strumpindustrien
hade antalet anställda på
senare tid minskat med 22 procent, och
jag skall gärna vitsorda att även textilindustrien
i övrigt har haft det besvärligt.
Denna industri är, så långt jag
kan förstå, effektiv i sina produktionsmetoder.
Den prisnivå vi har här i landet
för närvarande möjliggör icke för
denna industri att genomföra sådana
avskrivningar som man gjorde under
tidigare år. Ändå har denna industri
hävdat sig ganska hyggligt, och en hel
del av de arbetare som permitterades
under förra året har på nytt fått anställning.
Jag betraktar läget närmast på
det sättet, att företagarna inom denna
bransch gärna ville se tullarna höjda.
Därmed skulle man ju kunna ge denna
industri ett relativt skydd. Det förstår
jag som sagt mycket väl. Men jag är inte
alldeles säker på att företrädarna för
denna industri skulle instämma med
herr Ohlin och säga att det är bäst att
genomföra en provisorisk tullförhöjning.
Ty det finns den risken — och
den synpunkten har just framförts ifrån
textilindustrien — att provisorier har
benägenhet att bli permanenta. På den
kanten uttrycker man därför saken så
att om denna tullrevision kan genomföras
inom en rimlig tid föredrar man
ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
att vänta på att tulltaxekommittén framlägger
sitt slutliga förslag. Jag vill gärna
tillägga, att det kan komma att inträffa
händelser som gör att man får revidera
denna ståndpunkt. Undantagsfallen
har regeringen ju möjlighet att
reda upp genom den fullmakt att genomföra
särskilda tullhöjningar som
Kungl. Maj :t har erhållit av riksdagen.
När det slutligen gäller ett annat
exempel, som herr Ohlin tog upp, nämligen
den framställning som Mekanförbundet
gjort till Kungl. Maj :t om tullförbättringar
på över 350 positioner,
sade ju herr Ohlin, att det är mycket
angeläget att hålla denna industri i
gång, ty eljest skulle det uppstå sysselsättningssvårigheter.
Men det gäller väl
om alla näringar att det är angeläget
att kunna hålla dem i gång för att bereda
arbete och utkomst — det gäller
väl också om vår mekaniska industri
och om vår verkstadsindustri. Vad som
inträffat inom denna industri under
det första kvartalet i år pekar emellertid
inte på att vi nu skulle översvämmas
av importvaror av det slag
som denna industri tillverkar. Tvärtom
har importen på detta område gått ned.
Då kan man ju säga, att det beror på
att de svenska företagarna sänkt priserna,
varigenom importen hindrats. Emellertid
kan de inte fortsätta på detta
sätt i längden, ty då blir det ingen rimlig
förräntning på det nedlagda kapitalet.
Jag har emellertid ingen mening om
det, utan jag vet bara, att i den mån
man skall försöka få en bild av vad som
händer på utrikeshandelns område med
hjälp av den officiella statistiken finner
man, att denna del av näringslivet
inte är sämre ställd än andra områden
där man helt naturligt i och för sig
inte har någonting emot att få ett ökat
tullskydd.
Herr Ohlin sade vidare, att han inte
vill vara med om en politik som leder
till att vi på nytt måste genomföra
kvantitativa restriktioner. Han hänvisade
till vad jag sagt i mitt svar, där jag
30
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
framhåller, att det är klart att om vi
inte vinner resonans för våra synpunkter
och krav vad gäller den svenska exporten,
kan vi komma i ett läge som
tvingar oss att vidtaga åtgärder för en
revision av den politik vi nu för. Det
är intet önskemål att komma dithän.
Visst har herr Ohlin och hans parti
många gånger talat om att vi står inför
en förestående katastrof och att vi råkar
ut för besvärligheter som regeringen
inte uppmärksammat men som andra
uppmärksammat åt den. Dessa katastrofer
har emellertid inte inträffat. Det är
klart att vi nu i den mån vi kan söker
upprätthålla en relativt fri handel med
en fri import. Därigenom får vi möjlighet
att hålla nere våra levnadskostnader,
och vi får också möjlighet att
pressa ned industriens kostnader.
Herr Ohlin har tidigare hört till dem
som sagt — och han gjorde det så sent
som vid årets remissdebatt — att det alltför
ofta förekommit att regeringen hänvisat
till prisstegringar utomlands som förklaring
till att våra kostnader här hemma
har stigit, men att det är ytterligt
sällan vi får någon nytta av att priserna
fallit utomlands; nu borde vi kunna ha
förmån av det. Det förvånade herr
Ohlin, i januari månad, att vi inte kunde
få priserna sänkta i samma mån som
prisnivån fallit utomlands. Nu är herr
Ohlin i färd med att underskatta de
förmåner som denna fria politik har
gett oss. Jag tror, att det är utomordentligt
värdefullt för oss just nu, när vårt
kostnadsläge i allmänhet är relativt
högt, att kunna tillvarataga alla möjligheter
att pressa ned våra kostnader
för att stärka vår konkurrenskraft. Det
är all anledning tro på möjligheten att
hålla i gång vårt näringsliv, låt vara under
kärvare och hårdare villkor än tidigare,
fram till den dag när statsmakterna
kan bedöma dessa tullfrågor i ett
större sammanhang. Jag tror, att det är
angeläget att så sker med hänsyn till
den riktiga avvägningen av detta viktiga
spörsmål.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag är glad över att herr handelsministern
i sin replik utgick från
det som jag kraftigt underströk i mitt
anförande nämligen min allmänt frihandelsvänliga
inställning. Jag är alldeles
särskilt angelägen att undvika
kvantitativa restriktioner.
Herr handelsministern säger, att det
inte har visats, att det föreligger något
katastrofläge, vilket jag enligt handelsministern
skulle ha antytt. Nej, herr
handelsminister, jag menar inte, att det
är tillräckliga skäl att handla endast då
ett katastrofläge föreligger. Menar handelsministern
det, d. v. s. att handelsministern
tänker vänta tills det blir anledning
att tillgripa mycket kraftiga
kvantitativa restriktioner, får mina farhågor
ytterligare kraft.
Sedan säger handelsministern, att vi
i oppositionen har förutsagt katastrofer
som inte har inträffat. Jag vet inte
vilka dessa katastrofer är. Jag har dock
bland annat förutsagt, att det skulle bli
svårigheter att hålla prisnivån nere och
att risk förelåge för en framtida inflation
bl. a. när regeringen år 1949 ville
tillgripa subventioner för att tillfälligt
köpa sig fri från utländska prisstegringar.
Yi fick en inflation som blev
värre än någon egentligen väntade.
Handelsministern säger vidare, att
jag räknat med att prisfallet i utlandet
borde komma oss till godo. Ja, herr handelsminister,
i första hand gällde detta
om de höga utländska råvarupriserna
som regeringen ansåg framkalla en så
häftig inflation. Ehuru dessa råvarupriser
gått tillbaka till en nivå som
nästan överensstämmer med den som
rådde före Koreakriget har vi här i landet
sett mycket litet av allmänt prisfall.
Inte är det någon inkonsekvens
mellan dessa påpekanden och den
ståndpunkt som jag här intagit. Jag
tror inte, att handelsministern vill vidhålla
det.
Handelsministern säger att det i och
för sig inte skadar att ha låga tullar.
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
31
Svar på interpellation
Men herr handelsminister, varför göra
denna antydan att detta är sagt som
polemik mot mig, när jag i interpellationen
och i mitt anförande här i dag
understrukit, att vi är överens om fördelen
att ha låga tullar? Men det är här
en fråga om avvägning. Om handelsministern
frågar mig om det är en fördel
att ha negativa tullar på en hel del produkter
och på andra en eller två procent,
d. v. s. en bråkdel av vad man
syftat till, då svarar jag uppriktigt att
jag anser att det inte är en fördel utan
någonting som bör rättas till utan onödigt
dröjsmål.
Handelsministern frågar vidare om
de länder, som vidtagit importrestriktioner,
tyckt att detta var bra eller om
de tvingats till det. Jag tror att de mer
eller mindre tvingats därtill på grund
av brist på valutor. Därav följer emellertid
inte att vi kan säga att det inte
är någonting att göra för oss. Det blir
nämligen en trängre marknad i utlandet
att konkurrera om, och då är det klart,
att även om man får en varukvot att
slåss om eller man får samma procentuella
reduktion som andra, så kvarstår
dock, att de som har särskilda påtryckningsmedel
i en del fall skaffar sig speciella
förmåner. Jag vill tillägga att när
det gäller tullpolitiken är detta alldeles
särskilt lätt att se.
I fråga om antidumpingtullarna säger
handelsministern att jag var mycket
försiktig. Det är alldeles riktigt. Om regeringen
har använt tio månader, sedan
en framställning kom in och ännu inte
lyckats bestämma sig, då vore det
kanske litet för mycket begärt om jag
utan hjälp av handelsministerns förträffliga
departement så där på rak
arm skulle avfärda ett halvt dussin
spörsmål. Det kunde ju vara lämpligt
för handelsministern att få något att
bita på i sina repliker, om jag så gjorde.
Något annat skäl kan handelsministern
inte anföra.
När det sedan gäller frågan om en
provisorisk tullförhöjning vill jag un
-
ang. den svenska handelspolitiken, in. m.
derstryka, att även den exportorienterade
verkstadsindustrien samt industriförbundet
och generaltullstyrelsen —-för övrigt jämväl kommerskollegium,
som dock uttryckt sig litet försiktigare
— tycks ganska bestämt luta åt uppfattningen
att man har anledning till
en provisorisk tulltaxa nästa år.
Jag vill sluta, herr talman, med att
ställa några konkreta frågor till handelsministern.
Är handelsministern
nöjd med våra förhandlingsmöjligheter
för närvarande? Tror handelsministern
att hans allmänna uttalanden i dag är
tillräckliga? Är handelsministern nöjd
med det negativa tullskyddet, och tycker
han, att man gott kan vänta i två,
tre år innan det rättas till? Sedan vill
jag fråga varför han inte kan ge direktiv
åt tullkommittén att utarbeta ett
förslag till provisorisk tulltaxa så snart
som möjligt? Varför inte ge direktiv
åt lämpligt organ att snabbt utreda frågan,
huruvida en dubbeltariff för vissa
varurubriker, alltså en förhandlingstulltaxa,
bäst motsvarar vad Sverige behöver
i rådande världsläge — dock
utan att taga ställning på förhand?
Varför inte ge en lämplig institution i
uppdrag att utreda detta spörsmål utan
dröjsmål?
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
tillåtit mig att begära ordet, ty enligt
departementsstadgan ankommer det på
mig att föredraga tullärendena. Tullkommittén
har ju också tillkommit efter
ett bemyndigande åt mig från Kungl.
Maj:ts sida. De anmärkningar som här
riktas mot de bristande direktiven för
tullkommittén faller alltså på mig, vilket
gör att jag som sagt skulle vilja
säga ett par ord i detta sammanhang.
Jag skall inte yttra mig om antidumpingtullarna.
Jag tyckte att den uppfattning,
som herr Ohlin gav tillkänna
stämmer så bra med regeringens
att där inte är mer att säga. Även vi
skall se på dessa saker inte en utan
32
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
två gånger och göra klart för oss om
det finns anledning att ingripa eller ej.
Det finns ingen principiell motvilja
mot ett ingripande, om det skulle befinnas
vara anledning därtill.
Men för övrigt beträffande tullfrågan
i stort får man väl göra klart för sig,
att vi här diskuterar den ur två alldeles
vitt skilda aspekter. Den ena är
tulltaxans syfte att bereda, som man
brukar säga, ett skydd för den inhemska
marknaden, alltså ett slags preferens.
Vi medger gärna att den svenska
tulltaxa är en lågtulltaxa och ger en
liten preferens. Tillkomsten av tullkommittén
visar väl att vi inom regeringen
icke anser att den nuvarande
tulltaxan är väl avvägd. Den har av
tidens tand blivit så nött och förhållandena
har blivit så förändrade, att
det finns visst anledning att se över
den. Det kan alltså påkallas en tulltaxerevision,
som säkert också kommer.
Det är klart att det tar litet tid.
Nu vill jag emellertid här en passant
säga, att det som herr Ohlin och jag
arbetade med för 30 år sedan var inte
en tulltaxekommitté, utan det var en
kommitté som hade till uppgift att utröna
det svenska tullsystemets verkningar,
vilket ju är eu annan uppgift av
mera vetenskaplig natur och på grund
därav också mera långsam att utföra.
Jag kan ju inte garantera hur snabbt
den nuvarande tullkommittén kan bli
färdig, men inte skall den komma att
efterlikna den tidens tull- och traktatkommitté,
som den hette.
Men då har den frågan uppkommit
här, om det är anledning att i avvaktan
på kommitténs arbete vidtaga en tillfällig
tulltaxerevision. Det är ett mycket
känsligt område man rör sig på när det
gäller tullarna. Herr Ohlin har själv
här pekat på hurusom vi i vissa fall
har lyckats komma dithän att vi har
ett negativt tullskydd. Jag kan ju berätta
för kammarens ledamöter, om inte
kammarens ledamöter förut upptäckt
det, att härom året lockades jag att
lägga fram förslag om vissa tullförändringar
på plastområdet, och trots all
min försiktighet och skepsis i fråga
om tullar lyckades jag i alla fall inte
bättre på myndigheternas inrådan än
att jag på ett par punkter skapade negativa
tullskydd. Det är ett område,
som är svårt att överblicka. Man skall
därför inte i onödan gå åstad och göra
ändringar, som inte är noga övervägda,
ty man kan inte bedöma verkningarna.
Då kan man väl med handelsministern
fråga: är det fara å färde? I verkligheten
är det ju så, att vårt näringsliv
f. n. icke är särskilt hårt pressat av
den utländska konkurrensen. Herr
Ohlin påpekade här en skrivelse från
vissa branschorganisationer inom den
mekaniska verkstadsindustrien i december.
Yi hade ett sammanträde i
februari, där vi diskuterade det mest
utsatta området på detta fält, nämligen
järn- och metallmanufakturerna. Vi
fann där efter utsago av branschens
män själva, att man då icke hade
märkt någon mera påtaglig skärpning
av konkurrensen inom landet. Det är
ju i alla fall på det sättet, att det f. n.
pågår en konjunkturförbättring i Europa.
Man kan inte bortse från att utrikeshandeln
är i tillväxt. Det är klart
att man inte kan veta hur länge det
kommer att räcka, men om vi kan
slippa att göra en provisorisk tulltaxa
är det förmånligt för alla parter, och
så länge vi kan ha anledning att hoppas
att konjunkturen inte skall bli värre
för det svenska näringslivet än att det
går att uthärda med den gamla tulltaxan
ännu en liten tid, så är det det
bästa.
Men tulltaxan behandlas här ur en
annan synpunkt, nämligen ur den handelspolitiska
synpunkten, på det sättet
att herr Ohlin säger att man kan använda
tullarna som ett påtryckningsmedel
för att skaffa fördelar för den
svenska exporten. Ja, herr Ohlin, det
är en teori att man kan göra det. Men
jag tror att det är ytterligt svårt att i
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
33
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
praktiken påvisa, att tullarna som påtryckningsmedel
är verksamma. Det
gjordes ett storslaget försök här i Sverige
en gång i tiden. Det var före vår
tid, herr Ohlin, det var den tulltaxa
som kom till 1910 eller 1911. Det var
mycket höga tullsatser, som tidens tand
nu har nött bort, och de kom till för
att vi skulle få ett bytesmedel i den förestående
stora dragkampen om ett
handelsavtal med Tyskland. Vad blev
resultatet? Vi lyckades knappast pruta
bort en enda tysk tullsats, och resultatet
blev att den höga tulltaxa, som
hade tillkommit för att utgöra ett påtryckningsmedel,
fick vi ha kvar och
dras med. Herr Ohlins föregångare i
politiken var till den ytterliga grad förbittrad
på den snedvridning av näringslivet,
som herr Hjalmarsons dåtida föregångare
hade kastat över landet. Jag
skulle vilja fråga: När man nu i Norge,
i Frankrike och i Tyskland på sista
tiden har tillgripit tullförhöjningar, vilka
av dessa tullförhöjningar har man
lyckats byta bort mot exportmedgivanden?
Icke vad jag vet någon. Det finns
ingenting som är svårare än att bli av
med en tullsats, och det är ingenting
som är svårare än att använda tullsatser
såsom ett handelspolitiskt bytesmedel,
och därför vill jag för min del
säga att det svenska näringslivet gör
dumt i att tro att man med tulltaxan i
sin hand kan tillskansa sig väsentliga
fördelar. Och det är så mycket svårare
att göra det, herr Ohlin, när både herr
Ohlin och jag och handelsministern är
anhängare av lågtullsystem. Vad bryr
sig utlänningarna om våra låga tullar,
även om vi lägger på 100 procent?
Nej, herr Ohlin, man skall inte tro att
tullarna betyder så mycket i handelspolitiskt
avseende, att man för den
skull bör rusa i väg och göra ett provisorium
som en »handelspolitisk beredskapsåtgärd».
Vad man åstadkommer
med den handelspolitiska beredskapen
är att man får en del tullsatser kvar
som man egentligen inte vill ha. Man
trodde sig kunna köpa förmåner med
tullhöjningarna, men det är ingen som
vill sälja någonting för dem. Jag vill
därför bara deklarera, att regeringen
skall följa utvecklingen med den största
omsorg och noga se till att frånvaron
av ett tulltaxeförslag inte åstadkommer
någon katastrof på det ekonomiska
området. Det finns likväl all
anledning att vara försiktig och avvakta,
och läget i dag är sådant att vi
kan avvakta.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministerns jämförelse
mellan världsekonomien nu och under
tiden före 1914 är väl ändå av det djärvaste
slaget, och jag skall inte ta upp
det fall han hänvisade till, eftersom det
saknar allt värde i detta sammanhang.
Jag vill bara på en enda punkt bemöta
finansministern.
I motsats till alla andra experter och
regeringar —• eller åtminstone 95 procent
av dem, om jag skall vara försiktig
— tror finansministern att det
inte alls lönar sig att använda tullar, i
varje fall måttliga tullar, som påtryckningsmedel
vid förhandlingar. Kan finansministern
få alla de svenska förhandlarna
att skriva under det? Några
eller i varje fall någon av dem har ändå
gjort offentliga uttalanden av motsatt
innebörd.
Sedan frågar finansministern, om
man någonsin har lyckats pruta bort
några tullar. Jag har talat med en del
experter, inte bara svenska, som varit
närvarande vid GATT-förhandlingarna,
vilka gällde både tullsänkningar och
tullbindningar, och jag har, såvitt jag
erinrar mig utan undantag, fått det beskedet
att den tron har visat sig oriktig,
att man skulle vinna lika mycket
på att erbjuda bindning av låga tullar
som på att, såsom de andra länderna
gjort, ställa tullprutningar i utsikt. Det
är möjligt att finansministern har andra
informationer, men det har för mig
angivits vara den handelspolitiska lär
-
3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
34
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
domen av GATT-förhandlingarna, att
man icke kommer till tillfredsställande
resultat bara genom att lova bindningar
av låga tullar, utan att det har stor betydelse
att kunna erbjuda tullreduktioner.
Jag tror det vore bättre om finansministern
vore mindre doktrinär och
inte från början sade, att det inte lönar
sig, utan tillsatte några experter att
utreda frågan om inte användandet av
en förhandlingstulltariff, åtminstone när
det gäller vissa viktigare rubriker, skulle
vara någonting att överväga. När utredningen
är gjord kan finansministern
ha anledning att fundera ett tag till.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag är
inte doktrinär i dessa avseenden — det
har jag fått vänja mig av med — men
jag bygger på min erfarenhet, som ju
inte är så obetydlig.
Jag vill först och främst säga, att herr
Ohlin inte försökte ge mig något exempel
på att man har lyckats köpa någonting
för sina tullhöjningar. Han säger
att andra tror på det och har genomfört
tullhöjningar. Det finns emellertid
många motiv för tullhöjningar.
Jag har varit med om att man har motiverat
tullhöjningar med att man vill
ha ett handelspolitiskt kampmedel, när
man i själ och hjärta vill ha dem i
protektionistiskt syfte, och därför har
tullhöjningarna blivit kvar. Det är klart
att en och annan svensk förhandlare
skulle tycka att det vore bra att ha
högre tullsatser att leka med vid förhandlingar
med främmande länder, men
därmed är inte sagt att det skulle vara
till någon nytta. Jag tror inte man kan
vinna någonting på detta, ty erfarenheten
talar emot det.
Med GATT-förhandlingarna ligger det
till på ett annat sätt, ty de är ju universala,
där alla förhandlar med alla
för att komma till en utjämning. Jag
vill säga att om GATT-avtalet utlöper
den 1 januari kan det hända två ting.
Det ena är att man redan före den 1
januari kommer överens om att man
skall överväga en förlängning, och då
kommer det att bli mycket små jämkningar
i de överenskommelser som redan
träffats, eller också löper avtalet
ut, och då blir det därefter bilaterala
förhandlingar med de olika deltagarna.
Då har alla deltagare fria händer, och
det behövs inga särskilda arrangemang
på tullområdet på förhand för att möta
detta läge. Och, herr Ohlin, det fastslogs
i Annecy med all tydlighet, att en bindning
av en låg tull hade samma värde
som en sänkning av en hög tull. Jag
tror inte någon kan säga att de resultat,
vartill vi har kommit i GATT-förhandlingarna,
har för oss varit oförmånliga.
Jag tror vi kan säga tvärtom.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det är inte länge sedan, herr
finansminister, som det gjordes uttalande
av en som var med på svensk
sida, att detta påstående, att bindningar
av låga tullar skulle ha samma verkan
som en sänkning av en hög tull,
har visat sig inte överensstämma med
verkligheten.
Finansministern säger: Nämn ett
exempel på höga tullar, som har förhandlats
bort, så att man fått en sänkning!
Om jag inte missminner mig
har jag sett en uppgift, men tiden tillät
mig inte att leta fram den, att det samlade
resultatet av GATT-förhandlingarna,
som alltså var förhandlingar om
tullsänkningar, för samtliga därav berörda
länder har varit tullsänkningar —
eventuellt tullsänkningar och tullbindningar
— på 50 000 rubriker. Ja 50 000,
herr finansminister, är ju ändå mer än
ett.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara göra den anmärkningen, att jag
har inte yttrat mig om möjligheterna
att få tullsänkningar i GATT-förhandlingarna,
ty det är universella för
-
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
35
Svar på interpellation
handlingar som syftar till att åstadkomma
tullsänkningar. Vad jag talade
om var bilaterala förhandlingar om handelsavtal,
och det var här herr Ohlin
nämnde tullar som påtryckningsmedel.
Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! När jag i början
av denna debatt begärde ordet var
det därför att jag ville till handelsministern
ställa en direkt fråga, nämligen hur
långt man kunde räkna med att den
Lundbergska tullkommittén kommit i
sitt arbete. Den har ju sedan skymtat i
olika sammanhang under debatten utan
att man egentligen fått klarhet i om den
ännu har nått några tydliga resultat.
Det var med stort intresse jag tog
del av handelsministerns svar på herr
Ohlins interpellation. Jag tyckte det i
många hänseenden var tillmötesgående
och innehöll åtskilligt av värde. Vad
man saknade var, vilka åtgärder som
kan vara lämpliga att tillgripa och kanske
också frågan om när de bör tillgripas.
När handelsministern yttrade sig senare
under debatten, föreföll det mig
som om han var mera negativt inställd
och snarast tog tillbaka vad han sade i
sitt första anförande. Finansministern
föreföll mig ännu mera försiktig än vad
handelsministern var i själva svaret.
Jag skall icke upprepa vad som sagts
här beträffande tillståndet ute på en del
av de marknader, där vi få kämpa för
vår export. Jag bara erinrar om att Sverige
har frilistat 90 procent av sin import
och att vi har ärligen strävat efter
att följa det så kallade GATT-avtalet och
både verka för en friare handel och avlägsna
förefintliga handelshinder. Men
när vårt land 1949 och 1950 gick till
GATT-förhandlingarna, var det med en
tulltaxa, som om jag minns rätt var från
1911, visserligen omändrad på vissa
punkter men i många hänseenden oförändrad.
Huvuddelen av våra förhandlingspartners
kom dit med friska och
fräscha utgångspunkter i sina tulltaxor,
ang. den svenska handelspolitiken, in. ro.
taxor som omsorgsfullt justerats efter
inflationen och hade till syfte att få
effektivare vapen i kampen om sysselsättningstillfällena.
Även om vi alltså startade GATTperioden
i ett underläge, så har det
i all fall varit så, att den överenskommelse,
som där träffats, i vissa fall
lett fram till sundare och riktigare förhållanden.
Men den har också i många
hänseenden visat sig icke ge vad vi
hoppades på. I visst avseende kan man
även påstå, att frilistningen motverkat
försöken att avlägsna tullmurarna. Åtskilliga
länder har nämligen förberett
frilistningen genom att höja sina tullar,
eller också har de, som handelsministern
här framhöll, motverkat lättnaderna
i importregleringarna med hårdare
tullar. Handelsministern tog i det fallet
ett exempel från Frankrike, och det
är kanske det mest tydliga.
Slutresultatet av hela denna utveckling
tycker jag man kan sammanfatta i
konstaterandet, att vårt land nu har tullsatser
som allmänt taget torde ligga vid
omkring fem procent för vikttullbelagda
varor och tio procent för varor, för vilka
tull utgår på värdet. Var våra konkurrenters
ligger varierar naturligtvis
starkt, men det stora flertalet har en
högre nivå, inte sällan mer än dubbelt
så hög som vår. Det bär ju anförts
en del exempel härpå i debatten. Varuhungern
har ju varit så stark, att både
Sverige och andra länder kunnat sälja
varor ulan hänsyn till tulltariffer, och
här hemma har efterfrågan räckt till för
allt som kunnat produceras. Nu är emellertid
läget ett annat. I dag är vi inne
i ett hårdare klimat, även om vi, som
finansministern framhöll, i stort sett
har en relativt god marknad. Det är
helt naturligt utomordentligt viktigt för
vårt land, att vi inte då drar på oss
den dubbla risken att dels få vår export
försvårad genom att motparten
möter med höga tullar, dels lägga vårt
land öppet för utländska exportoffensiver.
Om vi inte i tillräcklig grad får
36
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
Vit våra varor men på samma gång suger
åt oss överskottsproduktionen i
andra länder, kommer vi så småningom
i det valutaläget, att diverse importregleringar
framstår som oundvikliga.
Och om en sak kan vi säkert vara
överens — herr handelsministern var
inne på det — nämligen att oavsett
om vi är frihandlare eller vi ser mera
realistiskt på tullfrågorna, så är ingenting
värre än ett nät av importregleringar
och exportsubsidier.
Det finns områden, där ett tullskydd
i gammal bemärkelse helt enkelt är av
nöden — näringar, som vi behöver särskilt
i eventuella avspärrningstider, näringar,
där en omställning är mer eller
mindre ekonomiskt omöjlig därför att
en viss vara ingår i cn produktionsserie,
som endast med svårighet kan
brytas, näringar, som löper risk för
plötsliga och tillfälliga underbud från
utlandet och där man måste räkna med
att, om den svenska produktionen slås
sönder, priserna i längden kommer att
stiga. Industrien och hantverket har sådana
känsliga områden, men det har
även jordbruket. Det har på en del håll
under den senaste tiden förefallit som
om man skulle ha spelat ut industriens
prisförhållanden mot jordbrukets prisförhållanden.
Det skall jag inte uppehålla
mig vid här. Detta är ett ganska
olyckligt försök. Inte minst har man i
detta hänseende diskuterat potatisodlingen.
Jag tror att vi skall vara tacksamma,
om vi kan upprätthålla en
relativt god potatisodling, även om det
skulle behövas ett visst skydd för den.
Konsumenterna borde även ur sin försörjningssynpunkt
sett värdesätta detta.
Emellertid förefaller det som om vi i
stort sett hade starka skäl att kunna
påstå, att den tulltaxerevision vi siktar
till har andra riktpunkter än de tidigare
eller vad man skulle kunna kalla traditionella.
Det gäller inte att hindra konkurrens
utan att ge de svenska företagen
chansen att konkurrera på lika villkor
med utlandet. Vi har för att ta ett exem
-
pel tull på handsågar på 3 procent, tyskarna
har en tull på 10 procent, engelsmännen
18 procent, fransmännen 15 procent
och italienarna 28 procent. Detta
betyder att våra verkstäder får krypa
ned 18 procent i sitt pris för att kunna
konkurrera på den engelska marknaden,
engelsmännen behöver bara komma ned
6 procent i sitt pris för att här hemma
ha samma utgångsläge som våra fabrikanter.
Sverige är ingen stor marknad
men räcker som område för avsättning
av ett »marginalöverskott», vilket ur en
industris synpunkt betyder mycket, och
ju mindre marknaden är som bas för en
näring desto viktigare är det, att denna
kan arbeta på lika villkor med konkurrenterna
i de stora länderna.
Vi har tidigare talat om Frankrike och
dess svårigheter att hålla en fri marknad
på grund av dess valutabesvärligheter.
Även om fransmännen skulle ha
valutamöjligheter att köpa, omger de
sig, framför allt när det gäller textilier
såsom bomullsvävnader, med en tull
på mellan 20 och 35 procent. Även om
vi vågar påstå, att Frankrike är ett ur
textilsynpunkt faktiskt underförsörjt
land, möter det mycket stora svårigheter
för svensk industri att med fördel
kunna sälja på den marknaden.
Vårt system med så mycket vikttullar,
som vi har, är automatiskt på ett helt
annat sätt än värdetullsystemet. Sedan
tiden före andra världskriget, då vi faktiskt
i stort sett hade en fri handel mellan
länderna, har den genomsnittliga
nivån för våra vikttullar gått ned till
ungefär hälften — helt enkelt på grund
ay fasta tullar och stigande priser. Vi
har alltså så att säga automatiskt visat
god vilja, men vi har också gjort det i
flera andra hänseenden utan att det alltid
har fått ett erkännande. Mig förefaller
det i alla händelser, även om finansministern
energiskt avvisar det, att både
regeringen och våra förhandlare i många
av de situationer som kan uppstå skulle
behöva mera slående argument när
det gäller att hävda svenska intressen
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
37
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
vid överläggningarna än vad de nuvarande
tullsatserna många gånger är.
Handelsministern säger att det är
svårt att fastställa när det föreligger
dumping. Ilan tog bland annat nylonstrumporna
som exempel. Om jag inte
tar alltför mycket fel, tror jag, att man
till och med från engelsk sida har erkänt,
att de priser, som man tillämpat
på den svenska marknaden, måste även
ur engelsk synpunkt betraktas som rena
dumpingpriser.
Jag kominer nu fram till det, som jag
sade var anledningen till att jag begärde
ordet. Det är, att den 1 januari
löper Gatt-överenskommelsen ut, som
herr finansministern sade. Skulle det
inte vara riktigt, att vi till detta datum
sökte få fram den Lundbergska utredningen
så långt som möjligt? Det kan
tänkas, att en provisorisk förlängning
på några månader kommer till stånd
och att vi alltså får en stor förhandlingsomgång
på våren nästa år.
Hur som helst tror jag det vore klokt
att vi hade dessa utredningar framförda
så långt, att vi säkrare kunde ta vår
ståndpunkt till frågan. Det är huvudsaken
att vi har ett gott underlag, ett
gott utgångsläge vid de förhandlingar
som skall föras.
Handelsministern yttrade att vi kan
komma i ett läge, där det kan bli nödvändigt
att ompröva vår nuvarande importpolitik.
Jag undrar emellertid om
det inte på vissa områden redan är så,
att vi är i det läget att regeringen behöver
klarare säga ut hur den ser på
denna sak än vad som åtminstone framgår
av dagens debatt. Våra stora stapelvaror
såsom cellulosa, sågat virke,
malm, har vi kanske för dagen inga
större bekymmer för, ty vi har köpare
till dem på världsmarknaden. Hantverk
och småindustri, som också kommer
in i denna bild, arbetar emellertid
i många fall under betydligt svårare
förhållanden. Jag vill försäkra herr
handelsministern, att jag för min del
inte heller har någon övertro på och
överdriven önskan om tullar, och jag
tror liksom han att näringslivet självt
på lång sikt kommer att fälla avgörandet.
Jag vill säga att det dock är nöd-,
vändigt, att vi inte ställer oss alldeles
värnlösa i detta fall, och att vi får akta
oss för att komma i bakvatten och råka
in i kanske just vad vi inte vill, regleringssystem
och importregleringar, som
skulle kunna bli ännu svårare att tagas,
med än en försiktig tullförhöjning på
vissa punkter.
Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag måste erkänna att interpellationen
och de uttalanden herr Ohlin gjort här
i dag hos mig framkallat en viss förvåning
inte minst genom sin tvetydighet;
jag har nämligen en känsla av att herr
Ohlin ville ge uttryck åt vad folkpartiet
vill i denna fråga.
Jag skulle till herr Ohlin vilja ställa
frågan: Innebär inte interpellationen
och uppräkningen av tulltaxans olika
tariffer och kritiken i det avseendet en
deklaration att folkpartiet undergått en
principiell åsiktsförändring i sin inställning
till liberalismen? Eller skall
man fatta denna interpellation och de
inlägg herr Ohlin här gjort som en politisk
spekulation, att han gjort detta
för att han skall kunna tala med två
tungor även i den fortsatta debatten i
detta ämne; den ena tungan skall vara
liberal och den andra protektionistisk.
Jag tror att det är lämpligt att herr
Ohlin inte gör alla frågor till lämplighetsfrågor,
där han kan välja ståndpunkt
allteftersom läget skiftar. Jag
vill här bara beklaga, att i och med att
det blir en svängning i konjunkturen
man omedelbart, och då inte minst
från folkpartiets sida, tar upp till diskussion
frågan om man inte skulle kunna
möta denna omsvängning genom att
tillgripa tullåtgärder för att stänga
gränser, som i stället borde öppnas. Det
är också angeläget att man på politiskt
håll lär sig förstå, att det kan inte vara
rimligt att ett land som Sverige på
38
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
''Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
detta område omedelbart, så fort en
skiftning i konjunkturen inträffar, skall
tillgripa, som herr Ohlin menar, tullar
för att vi skall kunna skaffa oss fördelar
genom påtryckningar, ty med en
sådan metod kommer vi in på vägar,
som vi inte vet vart de för.
Jag skulle vidare bara vilja understryka
vad statsrådet sagt, nämligen att
man bör vara försiktig då det gäller att
tillgripa sådana här anordningar. Om
det är rädslan för en fredskris och bristande
tro på att en värld i fred skall
kunna klara sysselsättningen och andra
produktionsled, som föranlett denna
interpellation beklagar jag det. Det
finns även all anledning från konsumenternas
sida att med tillfredsställelse
hälsa alla de åtgärder, som kan medverka
till att vi kan få en sänkt prisnivå.
Jag beklagar att herr Ohlins parti
nu — jag vet inte av vilken anledning
-—■ skall behöva skifta färg i en så viktig
fråga som denna, när det faktiskt
behöver hållas en fast linje i en värld
som den vi lever i.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Lundberg har antingen
inte förstått eller inte velat förstå. Jag
hänvisar honom därför till att på sin
kammare läsa snabbprotokollet från
debatten. Jag konstaterar bara på tal
om åsiktsförändring att det socialdemokratiska
partiet har ett program,
27-punktsprogrammet, där det talas om
en utrikeshandel under statlig ledning.
Det är alldeles tydligt att herr Lundberg
för sin del från den tid han bekände
sig till detta program och till i
dag radikalt ändrat mening. Vi får väl
se när regeringen om ett, två eller tre
år kommer med sitt förslag till åtgärder
på detta område, om inte herr
Lundberg då kommer att företräda en
tredje ståndpunkt.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är så med herr Ohlin,
att när han finner det otrevligt att tala
om en viss sak, talar han om en annan
och för in diskussionen på den. Jag
tror att herr Ohlin bör göra klart för
sig, att såsom han talar här i dag och
gjort i interpellationen, ungefär så talar
han i de flesta frågor. Man måste
tolka detta som en åsiktsförändring och
en kärleksförklaring till protektionistiska
strömningar, som jag för min del
är rädd skall ånyo gripa in i det politiska
livet.
Fröken WETTERSTRÖM (h): Herr
talman! När jag tillåter mig att här
göra ett inlägg på några minuter i denna
debatt, är det endast för att en liten
smula belysa de svårigheter, som företagarna
i en speciell gren gav vår industri,
nämligen nylonstrumpfabrikanterna,
har att brottas med. Jag gör det
därför att det i min hemstad finns en
sådan strumpfabrik och jag således
känner till det bekymmersamma läge
strumpindustrien för närvarande befinner
sig i.
Enligt verifierade utredningar, som
företagits av textilrådet, framgår tydligt
att en dumping föreligger på
detta område, och det har ju också
bekräftats från olika håll. Av de handlingar
jag har haft tillfälle att ta del
av, har det framgått, att de kontrollerade
priser, som en engelsk strumpfabrikant
erhåller på hemmamarknaden
av en grossistkund, ligger mellan
25 och 50 procent högre än de priser,
som tillämpas vid försäljning till Sverige.
Dessutom får de svenska strumpfabrikanterna,
vilka är hänvisade att
köpa sitt behov av nylon från England,
för denna råvara betala ett pris, som
ligger cirka tio procent högre än de
priser, som engelska strumpfabrikanter
betalar för samma vara.
De engelska nylonstrumporna, inklusive
kostnaderna för frakt och tull, kan
importeras till Sverige till priser, som
ligger minst 10 till 15 procent under
de svenska fabrikanternas tillverkningskostnader
— innan någon för
-
Tisdagen den 28 april 1953.
Nr 15.
39
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
tjänstmarginal beräknats! Det säger sig
självt, att under så ogynnsamma förhållanden
kan en industri icke arbeta
i längden. Resultatet har också blivit,
att två större strumpfabriker har lagt
ned driften, och jag har hört, att ytterligare
ett par mycket allvarligt reflekterar
på att slopa tillverkningen av
strumpor i Sverige och i stället gå över
till en mera inkomstbringande importverksamhet.
En sådan utveckling förefaller mig
av flera anledningar olycklig. För det
första har landets strumpfabrikanter
under de senare åren fått en relativt
stor valutatilldelning för att kunna modernisera
sin maskinpark, speciellt
den som är avsedd för nylonstrumptillverkning,
och ett flertal fabriker
har dessutom erhållit byggnadstillstånd
för de utvidgningar, som varit nödvändiga
dels för de nyanskaffade maskinerna
och dels för rationaliseringar
i övrigt. Det är nog inga överord att
påstå, att vårt land har en strumpindustri,
som är den modernaste i
Europa. Den har en årskapacitet på
minst tolv miljoner par, men för närvarande
är den utnyttjad till endast
ungefär två tredjedelar. Importen från
England är, om jag inte tar fel, ungefär
lika stor som hela vår produktion.
Tanken bakom dessa valutatilldelningar
måste väl ändå ha varit, att vi
skulle bli självförsörjande på detta område.
För det andra medför nedläggande
av driften, vid sidan av förlusten
av det investerade kapitalet, att alla
de människor som är anställda i denna
industri, mister sin försörjning.
Det tullskydd vi nu har för nylonstrumpor
är ju, som tidigare framhållits,
en vikttull. Den tullen sattes under
en tid, då ett dussin damstrumpor av
konstsilke eller natursilke vägde mellan
500 och 800 gram, under det att de
nylonstrumpor som nu importeras i regel
inte väger mer än mellan 150 och
200 gram per dussin. Detta innebär, att
tullen reducerats till cirka en fjärdedel,
och tar man dessutom hänsyn till det
försämrade penningvärdet, så utgör
den skyddstull vi har i dag endast mellan
10 och 15 procent av den tullsats,
som från början avsågs. Det genomsnittliga
tullskyddet i dag torde ligga
vid omkring fem procent, men om man
avräknar det högre pris, som svenska
strumpfabrikanter får betala för nylongarnet,
och den tull, som utgår på
råmaterialet i Sverige, måste det effektiva
tullskyddet anses vara mycket minimalt.
Om man ser på tullförhållandena i
andra länder, konstaterar man genast,
att tullen på nylonstrumpor i regel ligger
mellan 25 och 30 procent av varans
värde — i enstaka fall ännu högre —
och dessutom förekommer i flera länder,
däribland England, importrestriktioner,
som minskar eller omöjliggör
import. Även om frihandel uppsättes
som mål för varuutbytet, tycker jag
ändå man måste förutsätta, att de tullar
som existerar i olika länder skall
vara åtminstone i det närmaste lika
höga, men här föreligger ett fall, där
tullen i de flesta länder är fem, sex
gånger så hög som vår importtull. Att
sådana förhållanden som de jag här
omnämnt i längden är ohållbara och
att något därför måste göras för att
förbättra dem, tycker jag är uppenbart.
Finansministern gjorde för en stund
sedan gällande att vårt näringsliv inte
är så hårt pressat av utländsk konkurrens
och att det därför mycket väl
skulle kunna härda ut ytterligare en
tid. Man kan bara fråga sig, hur länge
det skall härda ut.
När regeringen nu har en möjlighet
att tillämpa antidumpingtullar på sådana
punkter, där det klart kan påvisas
att dumping har förekommit,
tycker jag det är ganska konstigt att
man inte skall kunna vidtaga en temporär
åtgärd, såsom ett provisorium
intill dess kommittén kommer med sitt
förslag och man får se vad som kan
föranledas därav. Jag har mycket svårt
40
Nr 15.
Tisdagen den 28 april 1953.
Svar på interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.
att tro att det skulle behöva bli något
av permanent natur.
Det kan kanske, herr talman, väcka
en smula förvåning att jag som kvinna
och som konsument av den vara det
här gäller står och ivrar för en fördyring
av de utländska strumporna,
vilket naturligtvis en antidumpingtull
under en övergångsperiod måste innebära.
Men på den fråga, som man härvidlag
skulle kunna tänkas komma
med, vill jag svara, att det gäller väl
här som alltid att inte se för kortsiktigt
på saken. Om man nu nedlägger driften
vid våra strumpfabriker kan det
ju medföra en förhöjning av priset på
den utländska varan, eftersom det då
saknas konkurrens från inhemsk vara.
Jag tror att vi konsumenter inte skall
bortse från det.
Jag hoppas, herr handelsminister, att
regeringen trots allt inte skall ställa
sig helt avvisande då det gäller att i
dagens läge skapa bättre förutsättningar
för bland annat vår inhemska
strumpindustri.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 7.
Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid
till behandling av lagutskott motionerna:
nr
583 av herr Hubbestad;
nr 584 av herr Ståhl;
nr 585 av herr Almgren m. fl.;
nr 58G av herr Ohlin m. fl.;
nr 587 av herr Christenson i Malmö;
nr 588 av fru Ewerlöf;
nr 589 av herrar Larsson i Hedenäset
och Hansson i Önnarp;
nr 590 av herrar Jönsson i Rossbol
och Persson i Norrby;
nr 591 av fru Sandström och herr
Dahlén;
nr 592 av herr Hjalmarson m. fl.; och
nr 593 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 594 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 595 av herr Larsson i Stockholm
och fröken Vinge;
nr 59G av herr Hjalmarson m. fl.; och
nr 597 av herr Kollberg m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionerna:
nr
598 av herr Ohlin in. fl.;
nr 599 av herr Swedberg och fröken
Vinge; samt
nr 600 av herr Hjalmarson m. fl.
§ 8.
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande
nr 9—11, statsutskottets utlåtanden
nr 8 och 73—86, sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 7,
bevillningsutskottets betänkanden nr
29, 31 och 34—36, bankoutskottets utlåtanden
nr 14 och 15, andra lagutskottets
memorial och utlåtande nr 23 och
24, tredje lagutskottets utlåtanden nr
17—20, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 18—22 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 10 och 11.
§ 9.
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 77—79 skulle å morgondagens
föredragningslista uppföras närmast
före statsutskottets utlåtande nr 8.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.36 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
41
Onsdagen den 29 april.
Kl. 10 fm.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Riksdagsman Gunnar Larsson, Luttra,
är på grund av lunginflammation
tills vidare (uppskattningsvis 3—4
veckor) förhindrad att infinna sig i
riksdagen. — Intygas att företes inför
andra kammarens talman.
Falköping 28/4 1952.
J. Rödjer.
Kammaren, som den 22 innevarande
april beviljat herr Larsson i Luttra
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 21 april tills vidare, lade
det nu upplästa intyget till handlingarna.
Herr talmannen meddelade, att herr
Petterson i Degerfors, som vid kammarens
sammanträde den 18 april med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.
§ 2.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 9, angående granskning av de
i statsrådet förda protokoll.
Punkten A.
Utskottets anmälan, att anledning
icke förekommit alt mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.
Lades till handlingarna.
Punkten B.
Utskottets anmälan, att anledning
icke förekommit att mot någon leda
-
mot av statsrådet göra anmälan enligt
% 107 regeringsformen.
Lades till handlingarna.
Härefter anförde:
Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Den första av de reservationsanmärkningar,
som är fogade till årets dechargememorial,
berör det väl ifrån
pressen nu ganska väl kända Haijbyärendet.
Vad som här i korthet kommer
att sägas får väl betraktas som ett förelöpande
inlägg till den debatt om vissa
krisförhållanden beträffande rättsväsendet,
som väl kommer att äga rum om
ett par veckor här i kammaren efter
herrar Waldemar Svenssons och Spångbergs
framställda interpellationer.
Vad beträffar Haijbyfallet kan man
väl som allmänt omdöme säga, att det
är i hög grad säreget och ovanligt och
av en sådan natur, att man har anledning
antaga att någonting liknande i
fortsättningen icke kommer att upprepas.
Vad som emellertid har hänt i
detta sammanhang har i de vidaste
kretsar i vårt land väckt oro, en oro
som ingalunda har blivit mindre utan
tvärtom blivit förstärkt genom den
mörkläggning, som har anbefallts i
ärendet. Liksom i Kejnefallet rör det
personer i de högsta samhällsställningar.
Det rör i detta fall frågan huruvida
vissa höga ämbetsmän antingen, har
tagit sig före att bedriva någon sorts
privat rättvisa eller också utövar obehöriga
påtryckningar.
När det gäller personer i ledande
ställning har man all anledning att
ställa skärpta krav på uppmärksamhet
hos dem även beträffande handlingar,
som icke direkt är att anse såsom brottsliga.
Det må vara sant att det för dem
många gånger blir mera besvärande än
42
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
för andra personer om deras handlingar
underkastas en mera närgången
granskning, men det kan nu en gång
inte hjälpas. Det ämbete som de bekläder
är så ansvarsfullt och så högt,
att det också på dem måste ställas alldeles
särskilda krav.
I den justitiekanslersutredning, som
konstitutionsutskottet också har haft
tillfälle att ta del av, finns det en passus
som jag omedelbart fäste mig vid; det
var justitiekanslerns motivering för
hemligstämplandet av ärendet. Bland
annat framhålles att det är hänsynen
till de i saken berörda höga ämbetsmännen
som kräver sekretess. Jag finner
en sådan ståndpunkt ohållbar. Man
menar tydligen, att då vederbörande till
äventyrs inte har gjort sig skyldiga till
någon brottslig gärning skall de inte
heller, även om det kan anses vara någonting
omdömeslöst eller mindre
lämpligt som de har företagit sig, bli
föremål för insyn från offentligheten.
Detta ståndpunktstagande från justitiekanslersämbetets
sida, som ju också sedermera
godkändes genom regeringens
efter prövning fattade beslut att bibehålla
sekretessen, har sedermera underkänts
av Svea hovrätt genom det bekanta
upphävandet av sekretessen beträffande
samtliga de omständigheter
som berör det väsentliga i denna sak,
vilket är ämbetsmännens åtgärder.
Vad jag har velat fästa uppmärksamheten
på genom att framställa denna
anmärkning har varit ohållbarheten i
formuleringen av sekretesslagen, framför
allt dess tionde paragraf. Den innehåller
en kautschukbestämmelse, som
egentligen kan tolkas precis hur som
helst. Vilka restriktioner som helst kan
formellt anses tillåtna genom formuleringen
av denna paragraf. Man kan naturligtvis
därför säga — majoriteten i
konstitutionsutskottet gör det också alldeles
säkert — att såsom denna paragraf
en gång är formulerad har regeringen
haft formell rätt att handla som
den har gjort. Det är en, sida av saken.
Men även om regeringen kan anses ha
den formella rätten på sin sida har den
otvivelaktigt handlat oklokt i detta
ärende. Genom mörkläggningen har
misstron och ryktessprideriet fått en,
alltmera ökad omfattning, vilket sannerligen
icke varit till gagn för detta ärende,
till gagn för tilltron till de rättsvårdande
myndigheterna.
Man kan också säga, att det inte heller
har varit till gagn för de i saken berörda
tjänstemännen själva. På grund
av sekretessen har de inte kunnat beredas
tillfälle att försvara de åtgärder
som de har vidtagit i saken. Jag fäster
i detta sammanhang uppmärksamheten
på en offentlig skriftväxling i pressen
mellan en av de berörda tjänstemännen,
förre överståthållaren Nothin och
herr justitieministern, i vilken herr
Nothin begär ett åtminstone partiellt
friläggande av detta ärende, så att han
blir i tillfälle att freda sig mot vissa beskyllningar
— jag förmodar att han
därvidlag framför allt syftar på vissa
beskyllningar i pressen.
Efter en ganska lång betänketid har
justitieministern svarat i ett uttalande,
som kort och gott bara går ut på att
herr Nothin har min nåd, mitt förtroende;
vi är alldeles nöjda med hans åtgärder;
vi har ingen som helst anledning
att hysa misstro till honom. Punkt
och slut. En sådan handläggning av
ärendet måste ur alla synpunkter anses
otillfredsställande. Det är följaktligen
med hänsyn till misstron hos allmänheten,
med hänsyn till de angripna
tjänstemännen själva som det hade
synts mig och min medreservant naturligt
att man på ett relativt tidigt stadium
hade hävt hemligstämplandet, hävt sekretessen
i detta ärende.
Detta celebra fall får väl snart anses
utspelat. Huvudpersonen bär ju nu
dömts till ett mycket strängt fängelsestraff;
men jag kan i alla fall inte underlåta
att ge uttryck åt den meningen,
att vad som har förevarit, vad man
hittills känner till om detta fall, efter
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
43
lämnar en viss bismak, en känsla av
olust, som ingalunda ännu är hävd. I
fortsättningen, under lång tid framåt,
kommer helt säkert människor, forskare,
att syssla med detta säregna ärende.
Intrycket av att en viss, om man
skall uttrycka sig mycket milt, valhänthet
från vederbörandes sida har varit
märkbar i handläggningen av saken
kvarstår och lär väl inte i någon mån
kunna utplånas, och det sista intrycket
man över huvud taget har beträffande
denna sak är att man finner det vara
någonting ganska olustigt att en person
döms till ett mycket strängt fängelsestraff
— någonting som utan tvivel är
riktigt, en dom tillkommen i laga ordning,
som vi självfallet varken kan eller
får kritisera — men att bakgrunden till
detta lagförande och till denna dom är
den omständigheten, att en hög polisämbetsman
har till den sedermera dömde
överlämnat pengar, ett förfarande
som i och för sig har konstituerat
brottsligheten.
Jag vet — och det framgick av diskussionen
i utskottet — att det finns
människor som inte tycker att det där
är någonting märkvärdigt. För egen del
finner jag det anstötligt och olustigt,
och det är den sista reflexion, herr talman,
jag skall tillåta mig göra i detta
ärende.
Herr HALLÉN (s): Herr talman! Det
är ju så att det här är den stora dagen
så att säga, då konstitutionsutskottet
skall redovisa sin granskning av statsrådets
protokoll. Jag måste säga att
det skörderesultat som nu redovisas är
synnerligen magert. Utskottet har varken
enligt § 106 eller § 107 regeringsformen
funnit skäl till anmärkning, och
jag måste ju säga om de reservationsanmärkningar
som föreligger, att med
bästa vilja i världen kan jag inte finna
att de är så särskilt tungt vägande.
Förr i tiden betraktades ju hela konstitutionsutskottet
såsom ett slags kritisk
opposition emot Kungl. Maj:t, och
Granskning av statsrådsprotokollen.
den uppgiften skall utskottet naturligtvis
på visst sätt alltjämt ha, men genom
det parlamentariska styrelsesättets genombrott
har det ju ägt rum en förskjutning
där så till vida som det
egentligen blir den politiska oppositionen
i kamrarna som man har kommit
att betrakta såsom så att säga
kärnan i den kritiska granskning och
inställning som kan finnas inom utskottet.
Och då får man väl säga att
detta resultat vittnar antingen om att
Kungl. Maj ds regering har handlagt frågorna
med sådan varsamhet och urskillning,
att det inte har funnits skäl till
någon anmärkning, eller också om att
det bär brustit i falkögat hos de kritiskt
granskande, att de inte har mäktat
att åstadkomma mera.
Om jag efter dessa små inledande
ord, herr talman, får säga någonting
om den här första reservationsanmärkningen
så kanske herr von Friesen ursäktar
mig att jag konstaterar att han
är praktiskt taget ensam. Nu har visserligen
också herr Spångberg biträtt reservationen,
och jag vill på intet sätt
undervärdera min högt aktade vän herr
Spångbergs betydelse i detta fall, men
jag tycker att man kan se honom i ett
annat sammanhang. Han liksom följer
med av bara farten. Han är ju engagerad
i ett med detta ärende närbesläktat
mål och det är därför mycket
naturligt att han här står som reservant.
Det är alltså närmast herr von Friesen
som det gäller att komma till tals med,
och jag kan, när jag gör det, nöja mig
med att erinra om några få fakta.
Som vi vet hade författaren Vilhelm
Moberg den 13 februari i fjol bett att
få del av ,1. K:s utredning i detta ärende.
.1. K. fattade beslut om att så inte
skulle få ske. Den sista april förra året
överklagade Moberg detta beslut och
gjorde en ny framställning i saken.
J. K. resolverade den 3 maj att framställningen
inte skulle föranleda bifall,
och även detta beslut överklagades.
Regeringsrätten fick alltså två mål att
44
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
behandla. Regeringsrätten fann inte
skäl att ändra vare sig det förra eller
det senare beslutet.
Vidare vill jag också fästa uppmärksamheten
på en omständighet som herr
von Friesen berörde, nämligen att i den
kommuniké som tillställdes pressen uttalades,
att det inte var tillbörligt att
offentliggöra en detaljredogörelse för
obestyrkta påståenden som inte sedan
kunde få prövas vid domstol. I detta fall
gäller den principen så mycket mera
som de framförda beskyllningarna i
flera punkter, där de kunnat kontrolleras,
visat sig otillförlitliga, vartill kommer
att utredningen i vissa delar berör
sådant som måste sägas tillhöra privatlivet.
Hemlighållandet av justitiekanslersämbetets
utredning överensstämmer
alltså med gällande sekretessbestämmelser.
Herr von Friesen har här också
själv erkänt att ett huvudsyfte med
hans reservationsanmärkning är att få
erinra om behövligheten av en omändring
av sekretesslagens 10 §. Men
därmed har han väl också erkänt att
det finns fog för Kungl. Maj:ts beslut
i det ärende det här gäller och att det
mål som han vill vinna bör kunna
vinnas på ett helt annat och enklare
sätt. Då hade han ju kunnat interpellera
i saken eller också väntat till interpellationen
om den s. k. rättsrötan skall
behandlas i kammaren.
Vad reservanterna vill anmärka på
är ju att regeringen inte begagnat sig
av möjligheten att ge dispens. Frågan
om i vilken utsträckning det skall ske
ett sådant undantag från gällande lag är
emellertid en omdömesfråga, där man
kan ha olika meningar, och enligt min
och utskottets uppfattning förelåg det
inte i detta fall tillräckliga skäl för
att göra ett undantag. Frågan om sekretessbestämmelserna
i dylika ärenden
har för övrigt, såsom herr von Friesen
själv erinrade om, berörts i den av herr
Svensson i Ljungskile väckta interpellationen
om vissa förhållanden in
-
om rättsväsendet, och då det kan för*
väntas att justitieministern vid besvarandet
av denna interpellation kommer
att lämna mer detaljerade uppgifter
om sekretessbestämmelsernas tilllämpning,
anser jag inte att det finns
någon orsak att nu ingå på en närmare
diskussion av vad reservanterna anfört.
Vi kommer alltså inte från utskottets
sida att ta upp någon sakdebatt i
detta ärende, då frågan om sekretesslagens
tillämpning kommer att aktualiseras
i samband med besvarandet av
den nämnda interpellationen.
Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Av inledningen till herr Halléns anförande
kunde man till äventyrs få
den uppfattningen att den omständigheten
att föreliggande dechargebetänkande
är så magert utgör en sorts erkännande
från utskottsmajoritetens och
kanske också från riksdagsmajoritetens
sida av att vårt land styres ovanligt väl,
då det inte finns några anmärkningar
att göra enligt de här berörda paragraferna.
Jag vill framhålla att man på
intet sätt kan dra en sådan slutsats av
de fåtaliga reservationsanmärkningarna
i dechargememorialet. Orsaken är helt
enkelt den att berörda paragrafer, både
den mycket ålderdomliga 106 § och den
i dag också skäligen ålderdomliga 107 §,
inte så lätt möjliggör för den som vill
lägga, såsom man kanske bör göra, en
rent formell synpunkt på dessa frågor
att framställa ett anmärkningsyrkande.
Anledningen till att dechargebetänkandet
har förlorat i aktualitet är i själva
verket den, att de bestämmelser i grundlagen,
som ligger bakom detsamma, är
föråldrade och knappast tillämpliga för
vår tid och dess regeringssätt.
I övrigt skall jag inte göra någon
kommentar till den värderade utskottsordförandens
synpunkter, då jag på
sätt och vis har bemött dem redan i
mitt första anförande. Jag framhöll ju
mycket uttryckligt att regeringen otvivelaktigt
kan sägas ha formell täckning
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
45
för sina åtgärder när det gäller hemligstämplingen
i detta ärende. Yad jag
har velai slå fast — och jag tror att det
är mycket svårt att bestrida riktigheten
därav — är att hemligstämplingen vid
det tillfälle, då den beslutades, inte
var någon särskilt klok eller välbetänkt
åtgärd. Jag vidhåller nog den
uppfattningen —• och jag tror att den
delas av ganska många — att det hade
varit bättre, om regeringen hade begagnat
sin i lagen angivna rätt att frige
detta ärende.
Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Jag har inte, som herr Hallén uttryckte
det, »av bara farten» kommit att stå
som reservant här tillsammans med
herr von Friesen. Vi har diskuterat
denna fråga så ingående i konstitutionsutskottet
att jag där fått tillfälle
att klargöra att det verkligen är av
intresse för själva denna fråga som jag
står med som reservant.
Denna olustiga affär är mycket omfattande.
Men på grund av hemligstämpeln
har utskottets ledamöter knappast
någon möjlighet att här i kammaren
gå in på de olika frågor som rullas upp
i Haijbyaffären, utan vi får hålla oss
till frågan om hemligstämplingen.
Herr von Friesen och jag har funnit,
att det egentligen inte förelegat något
skäl att hemligstämpla dessa handlingar.
De uppgifter utredningen lämnar
om personer i olika ställningar i
samhället ända upp till de högsta topparna
är ju kända av allmänheten genom
de omfattande reportage som tidningarna
lämnat i denna fråga under
flera år. En enda sak anser vi med
rätta ha undanhållits allmänheten. Det
är namnen på ett par personer inblandade
i en otuktsaffär. Men i övrigt borde
man inte hemligstämplat något. Diskussionen
om dessa ting kommer säkert
inte att do genom att det bara har
blivit två reservanter och att utskottet
i övrigt har givit Kungl. Maj :t décharge
Granskning av statsrådsprotokollen.
på denna punkt. Det är ju visserligen
inte Kungl. Maj :t som har beslutat om
hemligstämplingen, men som frågan låg
till borde Kungl. Maj :t ha upphävt detta
beslut.
Många andra frågor som skymtar i
Haijbyaffären kommer vi nog in på senare
när vi kommer till interpellationerna
om den stora Lundquistaffären.
Jag skall bara nämna en företeelse i
vårt samhällsliv, vilken förefaller mig
mycket otäck, nämligen att personer i
vissa fall har inspärrats på sinnessjukhus,
därför att de, i varje fall såsom
allmänheten uppfattar det, befunnit sig
i ett sådant läge att man funnit det
lämpligt att transportera dem dit. Det
finns så många sådana fall, att allmänheten
måste få uppfattningen, att om
det passar för ett visst syfte att en person
sitter på sinnessjukhus för man
honom dit, men om det passar att föra
honom till fängelse, såsom till slut bär
skett med Haijby, så gör man det. Haijby
har ju fått känna på båda dessa åtgärder.
Därför får man förstå att allmänheten
drar slutsatsen att det är
ganska osäkert om det blir fängelse eller
sinnessjukhus. Vill man inte ha personen
i fråga hörd inför domstol, synes
det gå att sätta honom på sinnessjukhus.
Blir hans uttalande inte längre
för besvärande kan man höra honom
och finna det lämpligt med fängelse.
Mina damer och herrar, jag gör intet
bestämt påstående i denna fråga. Just
nu skall jag nöja mig med att konstatera
hur allmänheten efter vad som
har hänt ser på dessa saker.
Jag tror att det hade varit lämpligt
att upphäva beslutet rörande sekretessen
och låta allmänheten få inblick i
denna sak. Det finns kanske vissa ting
i utredningen som har bekräftat misstroendet,
men det har säkert också
framkommit saker, som kunnat hejda
de gissningar och det ryktessmideri,
som blir en naturlig följd av att folk
genom hemligstämpeln inte får upplysningar
om dylika ärenden.
46
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Herr HALLÉN (s): Herr talman! Det
har sina risker att här i riksdagen försöka
tala litet mera »populariserat». Det var
kanske litet misslyckat när jag sade, att
herr Spångberg följt med av bara farten.
Det får inte uppfattas så, att han gjort
sig skyldig till ett ytligt eller alltför hastigt
bedömande. Kammaren kanske förstår
mig bättre om jag övergår till att
tala på det klassiska utskottsbetänkandespråket,
som vi är vana vid och säger:
»Den förnyade framstöt, som herr
Spångberg gjort i Haijbyaffären och
som bottnar i hans kritiska inställning
till vissa högre ämbetsmäns objektivitet,
gör det förklarligt, att han. nu ger
sin helhjärtade anslutning till herr von
Friesens reservationsanmärkning».
Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Vi har nu kommit till reservationen nr
II i konstitutionsutskottets föreliggande
dechargememorial, som utskottets värderade
ordförande nyss karakteriserade
såsom magert. Det må vara hänt, att
memorialet från de utgångspunkter som
herr Hallén yttrade sig kan te sig magert
ur anmärkningssynpunkt. Var och
en som tar del av den ganska vidlyftiga
dokumentation, som finns återgiven
i betänkandet under punkt II i det s. k.
Kersten-fallet måste emellertid otvivelaktigt
ge mig rätt då jag säger, att detta
är en mycket ovanlig och fängslande
läsning. Det är en skildring från en upprörd
tid, där många människoöden
skymtar och där alldeles särskilt en
person träder i förgrunden som en man,
som otvivelaktigt har utfört eu hel råd
mycket märkliga handlingar — delvis
i svenskt intresse, delvis, kan man säga,
i hela mänsklighetens intresse. Det är
en person, som enligt min och mina
medreservanters uppfattning inte har
rönt det erkännande och den uppskattning
från svensk sida som han har varit
förtjänt av.
Jag skall inte här i debatten återge
allt det som handlingarna talar om och
som visar, hur medicinalrådet Felix
Kersten genom den säregna ställning
han kom att inta i förhållande till riksledaren
Himmler kom att utföra dessa
mycket märkliga och i humanitärt avseende
erkännansvärda ting. Jag skall
bara referera vilka tjänster den mannen
bär gjort oss genom att han bidragit
till räddandet av framstående svenskar
från de nazistiska koncentrationslägren.
och fängelserna. I främsta rummet
kan man då nämna räddandet av
de s. k. Warszawa-svenskarna. Där hade
det gjorts åtskilliga framstötar från
svenskt håll i syfte att rädda dem från
en överhängande dödsdom — vilket
uppenbarligen lyckades — och frige
dem från fängelset samt återbörda dem
till hemlandet. Det finns stora grupper
av människor, som har Kerstens insatser
att tacka för att de blev räddade
till livet.
Den viktigaste bevisningen från
svenskt håll som styrker vad som verkligen
har uträttats kommer från förutvarande
svenske utrikesministern Gunther,
vars uttalanden också finns återgivna
i memorialet. Dessa uttalanden
avslöjar vilken betydande hjälp man
från svenskt håll under krigets senare
skede hade av de kerstenska räddningsaktionerna
— aktioner som vidtogs
utan något som helst ekonomiskt gagn
för den som utförde dem. Jag måste
säga att samarbetet mellan dåvarande
utrikesminister Giinther och Felix Kersten
— men även minister Richert i
Berlin — också förtjänar det omdöme,
som jag gärna vill ha till riksdagens
protokoll. Detta visar vilken helhjärtad
och betydande insats som även företogs
från herr Giintliers sida, en man, vars
åtgärder i åtskilliga avseenden måhända
inte vederfarits den rättvisa som de
otvivelaktigt förtjänar.
Det hade synts mig och de övriga
reservanterna rimligt — reservanterna
är något fler än vid föregående ärende
— om regeringen efter ansökan hade
beviljat Kersten svenskt medborgarskap.
Han är sedan lång tid bosatt i
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
47
Sverige, utövar här verksamhet, har en
fastighet i landet och har barn, som
går i svensk skola. Uppenbarligen är
han genom åtskilliga starka band knuten
till detta land. Rent formellt finns
det också kvalifikationsgrunder för ett
gynnsamt behandlande av hans ansökan.
Jag är för min del alldeles övertygad
om att åtskilliga av de hundratals
för att inte säga tusentals medborgarskapsärenden,
som avgjorts i regeringen,
givit medborgarskap åt personer,
som ingalunda såsom meriter kan åberopa
det mycket väsentliga, som i detta
fall kan företes av herr Kersten och av
de officiella utredningar, som också
talar till hans förmån. Jag syftar här i
främsta rummet på den stora nederländska
vitboken, som otvivelaktigt är
ett mycket talande dokument. Kersten
liar den formella kvalifikationen inne.
Då han dessutom är finsk medborgare
har regeringen till och med kunnat
åberopa en kortare tid än de sedvanliga
sju åren för att bevilja honom
svenskt medborgarskap. Man har inte
gjort det. Regeringen har legat anmärkningsvärt
länge på detta ärende, och
när sedan beslutet kom under senare
hälften av förra året så går det ut på
ett blankt avslag.
Man frågar sig då på vilka skäl regeringen
grundar sin uppfattning. Utskottet,
som haft att ta del av de många
handlingar som talar till Kerstens förmån,
har också haft att ta ställning till
ett dokument, som uppenbarligen måste
anses ha varit vägledande för regeringens
ställningstagande. Det är en
utredning som är författad av dåvarande
arkivchefen i utrikesdepartementet,
numera riksbibliotekarien Willers.
Jag måste säga att innehållet i
denna handling icke i något avseende
ger belägg för påståendet, att Felix
Kersten skulle vara en ur svensk synpunkt
mindre lämplig medborgare. Det
vimlar av vaga och felaktiga formuleringar
och slutsatser. Det syns mig som
om det här inte tagits tillräcklig hän
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
syn til! det väldiga primärmaterial som
finns. Man tycks bara utgå ifrån att
påståendena om vad Kersten har uträttat
kommer ifrån honom själv. Det
är ett slags beställningsskriveri där
man ganska tydligt nonchalerar de uttalanden
som har gjorts från både
svenskt och utländskt håll i denna
fråga. Jag fäste mig särskilt vid inledningen
i herr Willers’ skrivelse, där
han drar några mycket märkvärdiga
slutsatser av Kerstens deltagande under
ungdomsåren i en frihetsrörelse
och hans därmed sammanhängande
fascistiska eller nazistiska sympatier.
Jag finner en sådan konstruktion helt
ohållbar och missvisande. Det finns
ingen som helst grund för att dra sådana
slutsatser av det som Kersten
hade för sig i sin ungdom. Vid närmare
granskning ter sig hans förehavanden
på intet sätt anstötliga. Man
bibringas den uppfattningen, att mannen
var en opportunist. Som något
särskilt försvårande framhålles, att han
associerade sig med de nationalsocialistiska
makthavarna, särskilt med en
sådan figur som Heinrich Himmler.
Jag fäster då uppmärksamheten på att
när Kersten såsom sjukgymnast, eller
vad man skall kalla det, erbjöds att
komma i kontakt med Himmler — en
kontakt som sedermera blev mångårig
och som gav honom möjlighet att vidtaga
alla dessa humanitära räddningsåtgärder
— rådfrågade han sitt eget
lands myndigheter. Det finns i memorialet
ett uttalande från en beskickningstjänsteman
som visar, att man så
långt ifrån att avråda från att ta denna
anställning tvärtom framhöll att detta
vore önskvärt då han härigenom skulle
få insyn i en hel del förhållanden, vilket
kanske inte vore möjligt för någon
annan människa. Han var alltså tveksam
men handlade på direkt uppmaning
av sitt eget lands myndigheter.
Vad hans nazistiska orientering beträffar
finns i handlingarna ingenting
som tyder på att han varit känslo
-
48
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
mässigt engagerad i den avskyvärda
våldsmentalitet som nazismen företrädde.
För egen del har jag alltid betraktat
det nazistiska tänkesättet som
någonting av det mest förhatliga som
uppstått under detta århundrade, och
jag skulle inte ett ögonblick ha tvekat
att fördöma en person som blott haft
skenet utav en besmittelse av dessa
läror. Det finns ingenstans någonting
i handlingarna eller i hans uppträdande
som tyder på att han varit förtrogen
med den ideologi som låg bakom
nazismen. Är det verkligen någon som
tror, att det engelska, amerikanska eller
nederländska underrättelseväsendet,
som för detta falls skull trätt i en mycket
livlig verksamhet, skulle ha låtit
honom passera, låtit honom få så höga
utmärkelser, om det varit en man som
haft verklig beröring med, varit verkligt
besmittad av den nazistiska uppfattningen?
Säkerligen inte. Jag finner
därför, herr talman, att alla skäl talar
för att regeringen, i detta fall föredraganden,
statsrådet Lindell, hade bort
tillmötesgå Kerstens hemställan.
Jag skall emellertid inte sluta detta
anförande utan att ytterligare peka på
en liten sak som ter sig en smula dunkel
i detta sammanhang, en sak som
också har skymtat tidigare i pressreferaten
av Kerstens framträdande. Det
är relationen till den s. k. bernadotteska
hjälpaktionen för koncentrationslägerfångarna
som ägde rum i krigets
slutskede. Det har här kommit att uppstå
ett särskilt av hänsyn till utlandet
beklagligt motsatsförhållande mellan å
ena sidan den bernadotteska aktionen
och å andra sidan de kerstenska åtgärderna.
I denna fråga skulle jag bara
vilja dra den slutsatsen att man utan
tvivel kan skänka allt erkännande och
ge all uppskattning åt herr Bernadottes
åtgärder i detta skede som otvivelaktigt
har varit till stort gagn för tusentals
människor. Men samtidigt som man
ger detta erkännande, måste man ifrågasätta,
om det kan vara riktigt att,
som här tydligen har skett från visst
håll — jag vet inte varifrån — nedvärdera
Felix Kerstens insatser, om
vilka dock förre utrikesministern Giinther
gett det omdömet, att den bernadotteska
aktionen hade varit omöjlig
utan det förberedelsearbete som Kersten
utfört. Det är en egenskap som
förefaller mig osvensk så till vida, herr
talman, att det skall befinnas nödvändigt
att man, för att med all rätt ge
glans och ära åt ett svenskt initiativ
och en svensk aktion, nedvärderar åtgärder
som samtidigt och i sammanhang
härmed har vidtagits från annat
håll. Jag tror att de som är närmast
ansvariga för den rykteskampanj som
har bedrivits mot Kersten, en rykteskampanj
som till full evidens har tillbakavisats
av framför allt den holländska
parlamentariska kommissionen, bör
betänka detta, och jag tycker att man
från svenskt håll på ett eller annat sätt
också bör ge Felix Kersten det erkännande
som tillkommer honom. Han har
inte ens fått någon som helst utmärkelse,
vilket annars har kommit mindre
förtjänta personer till del. Han har
inte biivit svensk medborgare, vilket
förefaller ha varit en rimlig akt av
erkänsla för de åtgärder som han har
vidtagit till fromma inte minst för
svenska medborgare.
Det är mig bekant att herr Kersten
ännu en gång har en ansökan om
svenskt medborgarskap liggande i
justitiedepartementet. Jag uttalar den
förhoppningen, att regeringen stryker
ett streck över vad som hittills varit i
detta ärende och den allmänna diskussion
som har förts, samt att den
bifaller denna hans nya ansökan.
Herr HALLÉN (s): Herr talman! Det
är ingen angenäm sak att i riksdagens
kamrar behöva diskutera en enskild
person och hans förhållanden. Då emellertid
herr Kerstens talesmän har valt
den linjen och Kersten nu fått sin
varmhjärtade försvarare i herr von
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
49
Friesen, får han väl finna sig i att några
synpunkter förs fram också från utskottet.
Personligen har jag inte deltagit
i ärendets behandling, men jag
har följt det noggrant.
Först några allmänna ord om tillvägagångssättet
då en utlänning skall
bli svensk medborgare. Vi vet att lagen
inte konstituerar någon rätt att bli
svensk medborgare utan bara ger Kungl.
Maj :t möjlighet att efter en diskretionär
prövning naturalisera en utlänning på
vissa villkor. Det förekommer alltså
en lämplighetsprövning och undersöks
om sökanden är önskvärd eller inte. Att
Kungl. Maj :t då visar en viss återhållsamhet
i många fall är naturligt, framför
allt emedan beslutet aldrig kan
upphävas sedan man en gång blivit
svensk medborgare. Inte ens om en
människa skulle visa sig vara spion för
en främmande makt eller begå sabotage
kan hon vare sig utvisas eller berövas
sin svenska medborgarrätt. Vi
har ungefär 5 000—6 000 naturalisationsansökningar
varje år, och i många
fall kan det vara tveksamt med hänsyn
till vederbörandes vistelsetid i landet
och försörjningsförmåga om hans ansökan
skall bifallas.
När det nu gäller Kersten är det första
man skall spörja sig, om han fyller de
allmänna villkor lagen föreskriver. Det
visar sig då, att han kom hit till vårt
land på hösten 1943 och att han under
åren därefter gjort många och tidvis
långa besök i utlandet. Han har bott
här sammanlagt sex år och fyra månader,
men man bör lägga märke till att
han var borta nästan halva året under
både 1951 och 1952.
Nu har utskottet fått en del kompletterande
uppgifter som skall visa, att
Kersten under några av dessa utlandsresor
har rest på svenskt regeringsuppdrag.
Detta är icke riktigt. Regeringen
har aldrig i någon form givit ett sådant
uppdrag till herr Kersten. Däremot
är det alldeles riktigt att herr
Giinther vid flera tillfällen har fram
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
ställt som sin önskan att Kersten måtte
ta itu med den ena eller andra saken.
Då Kerstens ansökan företogs till avgörande
i oktober förra året, framstod
som klart, att hans vistelsetid inte var
tillräcklig för bifall, om ärendet skulle
behandlas som vanligt rutinärende. Då
är frågan om lagens andra bestämmelse
om särskilda skäl skall tillgripas och
Kersten skulle få dispens från vistelsevillkoret.
På den frågan svarar nu herr
von Friesen och hans medreservant ett
glatt och oreserverat ja. Till en viss
grad har de rätt. Det råder inget som
helst tvivel om att Kersten faktiskt har
bedrivit ett omfattande räddningsarbete,
speciellt för holländarna under
krigets tidigare skede och för fånglägrens
interner i krigets slutskede, och
för detta förtjänar han utan tvivel att
varmt tackas. Om det sedan skall honoreras
med svenskt medborgarskap i
förväg är naturligtvis en annan fråga
att bedöma.
Det kan då inte undvikas, herr talman,
att man måste se en smula på herr
Kersten själv. Han kallar sig, som herr
von Friesen vet, för läkare, men han
har aldrig avlagt någon medicinsk examen,
inte ens en propedeutisk sådan.
Han kallar sig för medicinalråd — det
är en titel han fått i Finland på grund
av vissa politiska tjänster. I Berlin kom
han i kontakt med en kines, som enligt
vad jag kan minnas hette Ko, och
efter en tids teoretiska och praktiska
studier hos honom framträdde Kersten
som sjukgymnast. Han lancerade en
originell metod — jag vet inte vad herr
von Friesen tycker om den — en kombination
av massage och hypnotisk behandling,
som han tillmätte stor betydelse.
Närmare inblick i denna metod
kan man få genom en handbok för patienter,
som han har utgivit. Där får
man veta, att sådana sjukdomar som
hjärtfel, underlivslidande och njurlidande
jämte en hel del andra numera
kan botas med massage. Man får väl
inte förtänka vår värderade regering
4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
50
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
att den inte blir så hänförd över dessa
upplysningar om den medicinska forskningens
senaste landvinning.
Jag tror att herr von Friesen, som
själv är en skicklig läkare, inte heller
har så stort förtroende för denna underliga
läkemetod, men jag skall bara
här konstatera hans vidhjärtade och toleranta
inställning till denna art av
läkekonst. Vi har ju s. k. naturläkare,
chiropraktiker och andra, och det är
alltid roligt att man inte är intolerant
och ofördragsam utan kan visa förståelse
för även den arten. Jag skall därför
inte säga att herr Kersten är herr von
Friesens kollega; det tycker jag vore
orättvist. Sedan hör det till stilen att
han också fick en läkartitel. Den fick
han från hitlerregimen själv, och det
hör egentligen ihop med bilden av det
tredje rikets föreställning om vetenskap
och forskning.
Nu kan man emellertid invända —
och det kanske herr von Friesen gör —
att det hör inte hit om en människa
har originella uppfattningar om hälsovård
och dylikt. Även en sådan kan ju
uträtta storartade, bestående och värdefulla
ting. Det är alldeles riktigt, och
nu vet vi ju att Kersten bifogar en rad
lysande intyg om sina många räddningsaktioner.
Jag måste säga, att när
man läser dessa kan man inte komma
ifrån ett starkt intryck av att det i åtminstone
många fall är vad man kallar
beställningsskrivelser. Man kan se hur
det tillgått, ty alla dessa lysande intyg
är ju ofta ställda icke till Kersten utan
till hans svenske advokat, Littorin. Man
kan t. o. in. studera den sammanfattning,
som Kersten själv erkänner att
han författat och som står på sidorna
8 och 9 i utskottets memorial, där det
sägs att den är sammanställd av honom.
Han har liksom lagat till materialet
men också gett de kommentarer, som
var lämpliga till detta.
Sedan måste vi också säga att det
finns många både viktiga och utomordentliga
uppgifter i denna krönika, som
dock inte är styrkta. Man får därför en
mycket stark känsla av en våldsam
övervärdering hos Kersten av hans egna
insatser. Det är t. ex. han som stoppar
Hitlers och Himmlers plan att spränga
fånglägren i luften och där räddar
hundratusentals människor, däribland
60 000 judar. Det är han som mottar
det första fredsanbudet från Himmler
o. s. v. Man får ett starkt intryck av
att all humanitär verksamhet i krigets
slutskede kretsade kring Kersten. De
fem svenska tändsticksdirektörerna i
Warszawa — som dömdes till döden
för spioneri, räddades till livet genom
ingripande av konung Gustaf Y. Det
finns visserligen omnämnt som en bagatell
vid sidan av, men egentligen är
det Kersten som sköter om alltsammans
och lagar att de får komma hem o. s. v.
Herr von Friesen har talat om Folke
Bernadotte. Vi har så mycket i dag att
tala om, så vi hinner väl inte ta upp
detta kapitel, som strängt taget ligger
vid sidan av dechargen. Det är synd
att vi inte har tillfälle att göra det, ty
det finns en hel del att tillägga till vad
herr von Friesen hade att säga. Men
även Kerstens sätt att omnämna Folke
Bernadotte är mycket typiskt. Han sätts
in i det allra blygsammaste sammanhang.
Ja, jag vågar säga, herr talman,
att historien om den humanitära aktionen
vid krigsslutet behöver synbarligen
skrivas om, ifall det är som Kersten
säger i alla stycken.
Sedan skall jag sluta med att säga
ett par ord angående Kersten och nazismen.
Herr von Friesen gjorde sig
mycken möda med att dels bedyra sin
egen avsky för nazismen — det var ju
onödigt, ty vi känner honom som en
pålitlig demokrat — men också med att
visa upp att denne Kersten inte haft
den ringaste befattning eller sympati
med någonting sådant. Herr Kersten
framhåller i sina memoarer, som är
kolossalt intressanta att läsa, att han
visserligen var antikommunist men i
övrigt neutral i politiska ting. Tycker
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
51
inte herr von Friesen själv, att om man
är en smula psykolog är detta ett påstående
som måste tas med mycken
reservation. Vi kan konstatera följande:
Han ingick under nästan hela kriget i
Himmlers stab. Han deltog mycket ofta
enligt sina egna memoarer i dennes
festliga samkväm, och att han åtnjöt
Himmlers speciella gunst berättar han
ideligen i sina memoarer. Han var ofta
med på Himmlers långa resor till
Ukraina, Finland och många andra
platser, och att han därför har varit intim
vän med denne hitlertidens värste
bödel är alldeles uppenbart. Det är
psykologiskt alldeles orimligt att tänka
sig att han därvid skulle i umgänge och
sällskap med dessa nazismens koryféer
ha deklarerat sig vara indifferent och
likgiltig för nazismen, raslärorna och
över huvud taget det tredje rikets häxartade
idévärld. Det finns bara två
möjligheter. Antingen har han solidariserat
sig med detta eller också falskeligen
spelat en annan roll och simulerat
ett medhåll. Men vad beträffar att
uppträda i sådant sällskap och låta påskina:
Detta intresserar mig inte, jag är
läkare — vilket han inte är för resten
— jag står neutral till alla dessa ting
— tror någon, att nazisterna, så misstänksamma
och krävande som de var,
skulle nöjt sig med sådana deklarationer?
Vi såg vad man kunde råka ut för,
om man på minsta sätt svävade på målet
om nazismens idéer.
Lika psykologiskt orimligt är Kerstens
hävdande av att det var genom hans
ingripande som Himmlers hjärta i krigets
slutskede veknade och han då vidtog
den ena humanitära eftergiften efter
den andra. Nej, herr talman, en bödel
som Himmler, som under åratal har
förpassat hundratusentals människor
till evigheten, han genomgår inte på
några månader en sådan vital sinnesändring.
Det var helt säkert från hans
sida ett desperat försök att när kaos
och sammanbrott syntes oundvikliga
söka skaffa sig i sista minuten ett slags
Granskning av statsrådsprotokollen.
moralisk återförsäkring för att rädda
sitt liv. Det hade varit mycket rejälare
och renhårigare om Kersten själv gjort
denna psykologiska iakttagelse och dragit
de slutsatser, som där framgår.
Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att det är fullt begripligt att regeringen
känt sig tveksam och olustig
inför alla dessa invecklade och dunkla
förhållanden, vari Kersten förekom,
trots sin obestridliga humanitära insats,
och att regeringen därför inte
funnit den utgöra de särskilda skäl som
bort motivera medborgarskap, åtminstone
inte i förtid.
Herr DICKSON (h): Herr talman! Jag
var ganska spänd på att höra, vad konstitutionsutskottets
i så många fall vördnadsbjudande
ordförande hade att säga,
men jag måste nu säga att hans anförande
här beredde mig en mycket djup
missräkning. Jag skulle tro att när herr
Hallén senare i livet läser sitt anförande
i protokollet, kommer han att ångra
många av de saker som han här sade.
Jag tycker det är beklagligt att denna
fråga över huvud taget har behövt dras
inför riksdagen. Det hade varit bättre
ur alla synpunkter, att den hade behandlats
i vanlig ordning och regeringen
därvid hade intagit en annan ståndpunkt.
När det nu därvidlag blev som
det blev, är jag emellertid glad över att
saken togs upp här och inte gick spårlöst
förbi.
Konstitutionsutskottets kansli har
gjort ett mycket erkännansvärt arbete i
sammanställandet av denna reservationsanmärkning.
Det är, som herr von
Friesen sade nyss, en mycket fascinerande
läsning, som jag rekommenderar
åt alla som inte fått tid hittills att
ta del av den.
Utöver vad herr von Friesen redan
har sagt och med understrykande delvis
av en del av hans synpunkter skulle jag
vilja i sakfrågan först och främst säga,
att troligen ingen sökande till svenskt
52
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
medborgarskap tidigare har haft ett
starkare stöd bakom sig än vad Kersten
haft. Han har haft dåvarande utrikesministern
Giinther, utsedd av Per Albin
Hansson till Sveriges utrikesminister i
de för Sverige kanske svåraste utrikespolitiska
förhållanden som någonsin
har rått. Det är ett oförbehållsamt tillstyrkande
från Giinthers sida att Kersten
skall behandlas med all tacksamhet.
Vidare Sveriges minister i Berlin
Richert, som på platsen kunde konstatera
vad som gjordes och som också
ger sitt oförbehållsamma stöd, Richert,
som efteråt av statsministern har betecknats
såsom en person som gjort landet
utomordentligt stora tjänster och
som såsom erkänsla för detta sedan också
har placerats på ett av de högsta äreställen
som en svensk kan nå, nämligen
att bli landshövding i Älvsborgs län.
Överståthållarämbetet, som har att ur
polissynpunkt granska den här saken,
tillstyrker utan tvekan Kerstens ansökan.
Det finns som herr von Friesen
nyss sade bara ett dokument, som talar
emot hans ansökan, och det är den
Willerska promemorian. Det skulle intressera
mig att se direktiven som Willers
haft att gå efter, då man beställde
denna promemoria. Det är inte vad man
kan kalla för en objektiv promemoria i
vanlig ordning utan en argumentering
emot Kerstens ansökan. Den är hållen
i en insinuant ton och den vimlar, som
herr von Friesen nyss sade, av felaktigheter
och vaga påståenden. Jag skall
beröra ett par av dem som är väsentliga.
Det är oriktigt att Kersten först vid
krigets slutskede började intressera sig
för humanitära frågor. Det var för Sverige
redan år 1942 på våren och för
andra länder ännu längre tillbaka. Därmed
faller hela argumentet att det
skulle vara av opportunitetsskäl som
detta skedde. Tyskland stod på den tiden
på höjden av makt och många,
framför allt de som levde i Tyskland,
måste ha haft den uppfattningen, att
Tyskland var bestämt att regera världen.
Så sägs det att det här är fråga om
beställningsskrivelser. Det sade också
prosten Hallén. Om man vill ha ett intyg,
begär man väl ett sådant. Jag har
själv gjort det i vissa fall. Man skriver
till en person och frågar, om han vill
intyga, att man har gjort det och det.
Och sedan svarar denne person med
att skriva ett intyg. Här insinueras
emellertid, att Kersten själv skulle ha
formulerat ett flertal av dessa skrivelser
åt den intygsskrivande. Vilken intygsskrivare
är det som åsyftas? Är det
herr Giinther, som skulle ta emot ett
papper av en person och skriva under
saker som han inte kunde stå för? Är
det Richert, är det den kände holländske
vetenskapsmannen Posthumus, som
denna beskyllning riktar sig emot? Det
finns inte så värst många andra som
har givit intyg än personer i officiell
ställning runt omkring i Europa. Jag
tycker det är ganska oförsiktigt att göra
denna beskyllning eller insinuation.
Vad beträffar Kerstens nazistiska intressen
så har det redan talats om dem.
Han har vid ett tillfälle, nämligen då
han skulle behandla Himmler, ställt upp
som ett villkor, att han skulle hållas
utanför varje inblandning i nazismen
eller krigsmakten och politik över huvud
taget, och det finns ingen anledning
att förmoda, att han skulle ha
frångått denna sin ursprungliga inställning.
Kersten har, som ju också bär medgivits
från alla håll, bevisligen gjort
mänskligheten stora tjänster. Detta är
väl dokumenterat från de mest vederhäftiga
håll. Här i landet beviljas på
löpande band tusentals svenska medborgarskap
om året. Granskningen av
ansökningar av medborgarskap är inte
så särskilt grundlig. Om det inte är något
som direkt talar emot att vederbörande
skall få bli svensk medborgare,
har polisen ingenting att anmärka, så
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
53
blir vederbörande också svensk medborgare.
Kersten får inte bli svensk medborgare.
Att detta innebär en prickning
av Kersten är obestridligt. Men det är
inte bara han som prickas. Saken har
utrikespolitisk räckvidd. Genom sitt
ställningstagande underkänner svenska
regeringen de holländska myndigheternas
ställningstagande och de finska
myndigheternas ställningstagande. De
holländska myndigheterna har vidtagit
en officiell, utomordentligt minutiös
granskning av Kerstens förhållanden
och kommit fram till att han är oförvitlig
ur de synpunkter de har att beakta.
Är det någon som tror att man i Holland,
som i många år varit besatt av
nazisterna, skulle se genom fingrarna
med en person, som inte hade klara
papper på den punkten? Jag tycker att
för riksdagens vidkommande den omständigheten,
att just herr von Friesen
tar upp denna sak, också bör vara en
viss garanti för att det ligger något i
det. Jag tror inte det är någon som
misstänker herr von Friesen för någon
som helst tolerans när det gäller dessa
saker.
Allt utom det Willerska dokumentet
talar sålunda för att Kersten är en person
av utmärkta kvaliteter. De båda
nämnda regeringarna, den holländska
och den finska, har godkänt honom.
Den svenska regeringen ser djupare.
Den upptäcker eller tycker sig upptäcka
omständigheter, som måste tala emot
att Kersten skall få bli svensk medborgare.
Om det inte vore en så allvarlig
sak, skulle man inte kunna värja sig
riktigt för att det ligger en anstrykning
av komik i den attityden. Så märkvärdigt
är det väl ändå inte att bli svensk
medborgare, mot bakgrunden av alla
dem som släpps in som sådana och mot
bakgrunden av att vårt folk väl inte är
något folk av Guds änglar utan att det
här finns åtskilligt som man skulle
kunna anmärka på.
Om iag vore utlänning och finge eu
Granskning av statsrådsprotokollen.
anmodan från denna svenska regering
att göra densamma en tjänst, så skulle
jag passa mig efter vad som här har
skett. Vi har ett exempel som är snarlikt
detta, även om det juridiskt ligger
annorlunda till. Jag åsyftar fallet när
den tyske medborgaren Lienhard av
svenska regeringen hade fått i uppdrag
att föra estlandssvenskar till Sverige,
en sak, som ingen annan hade gått i
land med. När det uppdraget var fullgjort,
utvisades han av den svenska
regeringen med hela sin familj, hustru
och minderåriga barn. De fick resa på
en segeljakt mitt i vintern i rykande
storm eskorterade av svenska tulljagare
ut på internationellt vatten. Det var
tacken den gången. En annan gång när
vi behöver hjälp kanske vi står där,
och den kan inte beredas oss, om
hjälpen innebär risk för internationell
prickning och misstänkliggörande från
svensk sida.
Jag gjorde några anteckningar under
herr Halléns anförande, och jag upprepar
att det var med missräkning jag
lyssnade till det. Herr Hallén säger att
Kerstens vistande här inte var tillräckligt
långt. Det erfordras sju år, medan
här förelåg endast sex år och fyra månader.
Herr Hallén bagatelliserar den
omständigheten, att herr Kersten skickats
ut för svensk räkning på livsfarligt
uppdrag, som säkert räddat hundratusentals
människor till livet. Herr Hallén
rider på formuleringsfinessen att
det inte var regeringen utan den svenske
utrikesministern som bad honom
göra dessa resor. Sedan är det oriktigt
att tiden är otillräcklig, ty Kersten är
finsk medborgare, och praxis lär oss
att finska och andra nordiska medborgare
kunna bli svenska medborgare efter
fem års väntetid; det resonemanget
håller således ändå inte.
Vad den hypnotiska behandlingen beträffar
vet jag inte vad jag skall säga;
ingen som jag talat med har kunnat
styrka dessa uppgifter. Och svenska medicinalstyrelsen,
som sannerligen inte
54
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
brukar vara så särskilt släpphänt, har
ju meddelat, att den ingenting har
emot att Kersten blir svensk medborgare.
Skulle Kersten vara vad som i
handlingarna rent ut kallas charlatan,
är jag säker på att medicinalstyrelsen
skulle ha reagerat. Faktum kvarstår
emellertid att Kersten genom sin behandlingsmetod,
låt vara att den är
originell och ovanlig, dock hjälpt en
hel del människor, som av andra läkare
förklarats obotligt sjuka. Jag ber om
ursäkt, herr Hallén, att jag sade andra
läkare, jag kanske inte skulle använda
det ordet, eftersom det råder tvekan
om den benämningen är så riktig.
Herr Hallén säger slutligen att historien
måste skrivas om, ifall det är som
Kersten säger. Men skulle det vara ett
argument mot att godtaga de uppgifter,
som här från vederhäftigt håll lämnats,
att man skulle behöva skriva om historien?
Det är väl en sak som man måste
göra i många fall så tätt efter de egendomliga
politiska förhållanden som här
rått.
Jag upprepar att jag beklagar, att
denna debatt behövt föras. Jag beklagar
också att statsrådet Lindell inte har
funnit möjligheter att vara närvarande
vid denna debatt. Jag vågar tolka detta
som ett tecken på att från regeringens
sida det egentligen inte är mycket att
bemöta av vad som framförts från oppositionens
sida. Jag instämmer också
i herr von Friesens förhoppning, att regeringen
så snart som möjligt ser till
att ärendet blir behandlat i den ordning,
vari det bör behandlas.
Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Dickson beklagar att detta
ärende kommit upp, men det är ju inte
vi skulden till, utan ville man gagna
Kerstens sak med hänsyn till den ansökan
som nu ligger hos Kungl. Maj:t
skulle man ha sett till att ärendet inte
kommit upp. Men detta återfaller ju
på herr von Friesen och hans kamrater.
Jag begärde ordet, herr talman, egent -
ligen bara för alt säga något om intygen.
Herr Dickson säger, att om man
vill ha ett intyg begär man ett sådant.
Ja, tacka för det, det har jag inte bestritt,
men här har man förfarit så, att
man liksom lagt fram ett färdigskrivet
intyg, där värdeomdömen varit upptagna,
och så har man fått intyget undertecknat.
Det är dock ett faktum att vad
som står på sid. 8 och 9, denna långa
krönika om Kersten och vad Kersten
gjort, är upprättad av honom själv, och
att det är förre utrikesminister Giinther
som vitsordat att den är riktig.
Jag vidhåller därför vad jag tidigare
sagt.
Sedan på tal om att Kersten dock i
alla fall hade kunnat bli svensk medborgare
därför att han var ju egentligen
finsk, vill jag säga att detta är en
ren proformasak. Kersten föddes i Dorpat.
Hans vistelseorter i Europa är ju
kolossalt skiftande. Han lär ha funderat
på att bli holländsk medborgare, och
han skulle kunnat bli medborgare var
som helst. Men att regeringen skulle
betrakta honom som verklig finländare
är väl för mycket begärt; så pass barnslig
är man väl ändå inte. Och vad beträffar
medicinalstyrelsen och Kerstens
hypnotiska verksamhet har jag här ett
papper — vi skall inte gå in för mycket
på detta — som innehåller ett utdrag
ur hans egen läkarbok. Där säger han,
att det finns ingen mer än han som kan
denna massage och denna hypnotiska
behandling, och att ingen annan heller
kan lära sig denna metod. Jag tror, vet
herr Dickson, att om Kersten hade sökt
medborgarrätt och sagt, att han var
läkare och ville här i Sverige praktisera
sådana där metoder, hade medicinalstyrelsen
sannerligen avstyrkt framställningen.
Herr DICKSON (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Hallén vill sålunda —
om det skall vara någon mening med
det som han sade först — insinuera, att
den omständigheten att förre utrikes
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
55
minister Giinther fick ett av Kersten
författat papper framför sig till tillstyrkan,
så skulle förvirrat hans begrepp,
att lian skrev under saker som
inte var korrekta. Ty i annat fall är det
ja, herr Hallén, ingen mening med att
uttrycka sig så som herr Hallén gjorde.
Herr HÅSTAD (h): Herr talman! När
vi fick detta ärende till behandling i
konstitutionsutskottet, hade de flesta
ledamöterna där liksom jag inte någon
som helst personlig kännedom om Kersten.
Vi fick därför tjänstgöra som en
domstol, och jag anser att det var mycket
viktigt, att vi inom utskottet verkligen
fullgjorde denna vår uppgift. Medborgarskapslagen
är nämligen så full
av allmänna kautschukbestämmelser, att
den enda kontroll som kan utövas rörande
tillämpningen av denna lagstiftning
måste ske i konstitutionsutskottet.
Denna granskning är konstitutionsutskottet
enligt min mening skyldig att
fullgöra, alldeles oavsett om granskningen,
sedd i offentlighetens ljus, gagnar
vederbörande eller inte. Vad konstitutionsutskottet
haft att bedöma är
endast de rätts- och andra synpunkter
som hör vara avgörande i medborgarskapsärenden.
Herr Dickson och herr
von Friesen har redan anfört det väsentliga
av vad jag i detta hänseende
hade tänkt säga, och jag skall därför
inskränka mig till att beröra endast ett
par punkter.
Jag vidhåller fortfarande, att det är
egendomligt att utskottets ärade ordförande
diskuterar denna medborgarskapsfråga
så, som om det gällde en
tysk medborgare. Det gäller ju en finländsk
medborgare, och beträffande sådana
står det uttryckligen i 6 § i medborgarskapslagen,
att kortare tid än sju
år skall kunna tillämpas, alldeles oavsett
om speciella omständigheter till
förmån för en nedsättning av vistelsetiden
föreligger eller icke.
När första lagutskottet år 1950 hade
frågan om ny medborgarskapslag uppe,
Granskning av statsrådsprotokollen.
skrev utskottet, att bestämmelsen om
att man för nordiska medborgare skulle
tillämpa mindre stränga krav i fråga
om tiden än för övriga, var »ett glädjande
uttryck för samhörigheten de nordiska
länderna emellan». Till detta första
lagutskottets utlåtande fanns icke
så vitt jag kan se någon reservation fogad.
Kersten har alltså uppfyllt de fordringar
på minimum tre år, som i lagen
inskrivits, och även på de fem år, som
regeringen i den praktiska tillämpningen
nu brukar kräva. Även när det gäller
bestämmelser om sju år — om vi
alltså i likhet med herr Hallén skulle
diskutera frågan ur den synpunkten att
Kersten icke är finsk medborgare —
har Kersten nästan uppfyllt fordringarna,
och räknar vi in tiden för de resor
han företagit från Sverige, skulle den
tiden vara uppnådd och långt därutöver.
Ja, även om vi bara skulle räkna
med de resor, som Kersten uppenbarligen
gjort med utrikesdepartementets
goda minne, så har han uppfyllt sjuårskravet.
Det skulle vara mycket intressant
för oss riksdagsmän att få höra av
statsrådet, eller möjligen av herr Hallén,
om man annars i medborgarskapsärenden
räknar så noga, att man prickar
av de tider vederbörande kan ha
vistats exempelvis på sin semester i
Danmark eller Norge. Det skulle vara
ytterst intressant att höra, om ett sådant
räknesätt verkligen tillämpas regelmässigt,
eller om det skett bara i
detta speciella fall.
Jag skall inte här upprepa vad herr
Dickson sade beträffande herr Halléns
raljerande över Kerstens arbete som
massör eller vad det nu kan ha varit.
Jag tycker att man över huvud taget
inte skall raljera med mänskligt lidande,
om vars karaktär man inte har någon
kännedom. Allra minst bör en person
som Hallén, vilken sysslar med
själsliga lidanden, uttala sig så lättvindigt
på denna punkt. För mig är det
väsentliga, att medicinalstyrelsen inte
har haft något att erinra mot att Ker
-
56
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
sten göres till svensk medborgare, ur
de synpunkter som medicinalstyrelsen
har haft att iakttaga då den behandlat
ärendet. Det är väl också alldeles evident,
att denna fråga är av den art, att
den massageverksamhet Kersten utövat
är alldeles betydelselös för bedömningen
av hans ansökan om svenskt
medborgarskap. Här gäller det ju endast
hur man skall bedöma Kerstens
insatser på det rent humanitära området.
Jag vill med all kraft understryka,
att det i fallet Kersten uppenbarligen
icke kan röra sig om en person, som
gjort en del humanitära insatser blott
för att ha en utväg eller en bakdörr
öppen, om Tyskland skulle gå under i
kriget. Herr Hallén nämnde något om
vad Kersten gjorde alldeles i krigets
slutskede, men det är ju alldeles tydligt
att Kersten var i verksamhet som hjälpare
åt nödställda eller hotade från
allra första början, 1940, alltså under
den tid då Tyskland stod på höjden av
makt och de tyska arméerna trängde
in i Frankrike. Det skulle förvåna mig
mycket, om en person i det läget skulle
visa sig särskilt angelägen att hålla
utvägar öppna för den händelse Tyskland
skulle förlora kriget. När nu Kersten
tog den anställning han gjorde hos
Himmler — en anställning vars lämplighet
man naturligtvis kan diskutera,
även om Himmler vid den tidpunkten
icke var lika känd som han senare blev
— så handlade Kersten dock som en
lojal finsk medborgare, när han frågade
sitt lands regering, om den ansåg att
han borde antaga anställningen eller
inte. Jag frågar: Hur många medborgare
i utlandet vinnlägger sig om en sådan
lojalitet mot sitt hemland, som Kersten
gjorde? Om det sedan var riktigt
eller inte, att han tog ifrågavarande
anställning och uppehöll den så länge
som fallet var, kan lämnas därhän. Han
handlade likväl på ett mot sitt land
synnerligen lojalt sätt, och man får väl
vara finska regeringen mycket tacksam
för det råd, som den därvidlag gav
Kersten, med tanke på vad som sedan
hände ocli vad han tack vare sin makt
över Himmler förmådde uträtta.
Det är också evident av exempelvis
nuvarande landshövding Richerts framställning,
att svenska legationen i Berlin
var i kontakt med Kersten redan
1942 och 1943, när det gällde Warszawasvenskarna.
Detta skedde sålunda
före Stalingrad, och inte heller då var
det alldeles självklart att Kersten blott
sökte skaffa sig en möjlighet att komma
ut och rädda sig själv.
Nu säger herr Hallén, att intygen av
Gunther och Engzell, vilken vid denna
tid var chef för rättsavdelningen och
alltså utrikesdepartementets då ledande
jurist, samt intyget av Richert, ministern
i Berlin, endast vore beställningsuttalanden.
Med hänsyn till den sekretess,
som ju måste råda rörande dessa
aktioner för att de skulle kunna bli
effektiva, frågar jag verkligen: Vilka
andra intygsgivare står över huvud taget
till buds, som kan lämna vederhäftiga
upplysningar till regeringen i denna
fråga? Så går det ju alltid till när
ett medborgarskap sökes, som herr
Dickson också påpekade; vederbörande
sökande vänder sig först till dem som
han eller hon har relationer till och
som känner hans eller hennes verksamhet.
Men har nu det någon betydelse
att exempelvis utrikesminister Gunther
avgivit sitt utlåtande i den av herr
Hallén nedvärderade formen, när han
sade att Kersten utfört »en rent otrolig
insats»? I det brev till Engzell, som
citeras i memorialet — ett brev som
sålunda inte är ställt till advokat Littorin
— säger Gunther, överst på sidan
10: »Jag har i första hand till följd
härav alltid ansett det vara skäligt att
Kersten finge svenskt medborgarskap.
Detta har jag flera gånger och i olika
sammanhang framhållit. Det lösa pratet
om Kerstens mörka föregående har
jag aldrig trott på, och det har ju heller
icke på minsta sätt bestyrkts.»
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
57
Samma sak som står i intygen har
förutvarande utrikesministern alltså
muntligen »flera gånger» framhållit för
efterträdaren. Det kan alltså inte finnas
någonting suspekt i detta, så mycket
mindre som utrikesminister Giinther,
när han skrev under intyget,
måste ha varit beredd på att papperet
skulle bli offentligt.
Om man jämför konstitutionsutskottets
majoritets behandling av detta
ärende med det holländska parlamentets,
föreligger en ganska stor skillnad.
Utskottsmajoriteten har varit angelägen
om att så att säga till varje pris bygga
på lösa misstankar mot Kersten, medan
det holländska parlamentet genom sin
undersökningskommission gått till grunden
med saken för att få ett så objektivt
utslag som möjligt. Efter denna
stora grundlighet har kommissionen
kommit till ett resultat, som till inga
delar överensstämmer med det, som
konstitutionsutskottets ordförande här
redovisat.
Jag vill också framhålla att jag har
blivit mycket överraskad, för att inte
säga chockerad, av den skrivelse från
kanslirådet Willers, som kanske legat
till grund för departementets negativa
ställningstagande. Visserligen förstår
jag att han å ämbetets vägnar har att
vara kritisk, att försöka påvisa alla de
svagheter i Kerstens framställning som
kan finnas. Men i hans promemoria
förekommer likväl en passus sådan som
denna, på sidan 13 i memorialet:
»Vid drygt tjugo års ålder kom han
i finsk militärtjänst, och han tillhörde
den finska frivilligkår, som under
ledning av bl. a. den estniske generalen
Johan Laidoner och svensken Martin
Ekström 1918—1919 sattes in i spelet
om Estland.» Därifrån kommer Willers
i sitt yttrande fram till slutsatsen: »Attityden»
— denna tydligen profascistiska
attityd — »må icke här diskuteras.
»
Vad gäller det här? Har damerna och
herrarna i denna kammare verkligen
Granskning av statsrådsprotokollen.
klart för sig att det krig, som i denna
tid fördes i Estland mot Sovjetunionen,
var ett frihetskrig, där över 75 procent,
kanske 90 procent av befolkningen deltog,
representerande alla partier? Jag
har många vänner bland de ledande estniska
och lettiska flyktingspolitikerna,
som är mycket radikala socialdemokrater
— radikalare än de flesta av ledamöterna
här — och som samtidigt med
denne man vågade sätta in sitt liv för
sitt lands frihet. Om man går ut för att
slåss för sitt lands frihet tillsammans
med högermän, liberaler, bondepartister
— de var många i Estland — socialdemokrater
etc., då har man intagit en
attityd som tydligen skulle vara profascistisk
och som här »inte må diskuteras»
!
Med vilken rätt kan vi, som inte har
gjort några heroiska insatser, inte har
behövt sätta livet på spel för nationell
frihet, kasta fram sådana uttalanden
såsom skäl för att vägra medborgarskap
åt en person, som vid detta tillfälle
dessutom var endast 20 år gammal?
Jag förstår inte detta. Jag tycker inte
det kan vara rimligt att man lägger sådana
synpunkter till grund vid avgörandet
av en framställning om medborgarskap.
För övrigt får vi inte glömma
att denne man tillhörde den tyskbaltiska
delen av Estland. Det var väl därför
han senare lämnade landet och flyttade
över till Finland, då ju, som vi vet,
de tyska godsen i Estland blev föremål
för konfiskation i samband med agrarreformen.
Men skall vi döma en person,
som vid detta tillfälle var 20 år, för
att han låtit sig födas till tysk i Baiticum?
Har vi någon rätt att av det förhållandet
dra den konklusionen, att
han under alla omständigheter skulle
vara predestinerad att ha en viss attityd?
Varje sådan argumentering måste
bort ur denna diskussion.
Då återstår frågan, huruvida Kersten
efteråt skulle ha visat sig på något sätt
nazistisk. Här påstod herr Hallén i
sitt av misstro och misstankar så fyllda
58
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
anförande, att det skulle ha varit otänkbart
att denne man kunnat vara i
Himmlers närhet, om han inte hyllat
exempelvis de nazistiska rasteorierna.
Men vi har ju i dessa papper klara fakta
på att de personer, som Kersten framför
allt ville rädda — utöver holländarna,
som han förskonade från att deporteras
till Polen — var judar. Finns
det då verkligen någon grund för att
göra gällande, herr Hallén, att en person
som på detta sätt under en följd
av år har velat rädda just det folk, som
den tyska nazismen ville förinta, därigenom
skulle ha ådagalagt sin solidaritet
med nazismens raslära? Min logik
för mig till ett annat resultat, och jag
tycker över huvud taget att det måste
vara vanskligt att, framför allt efter den
holländska parlamentariska undersökningen,
ens antydningsvis vidhålla sådana
uttalanden.
Herr talman! Det skulle kunna vara
mycket mera att säga men jag tror dock
att jag har sagt det som för mig framstått
som väsentligast, när jag tog del
av akterna i konstitutionsutskottet. Jag
kan inte komma till annat resultat än
att det här, för att åter citera förre utrikesminister
Giinther, är fråga om »en
rent otrolig insats» och att det är orimligt,
att de svenska myndigheterna, när
de har att behandla medborgarskapsfrågan,
helt skall kunna bortse från detta.
Det förefaller mig som om Sverige
i namn av alla dem som har räddats genom
aktionerna — det må vara femhundra
eller tusen eller många många
flera — har en skuld till denne man,
och endast om hans uppförande i övrigt
skulle varit sådant att man inte kunnat
acceptera honom som svensk medborgare,
kan denna skuld avskrivas. Men
mot bakgrunden av de fakta, som vi i
dag har, synes det mig omöjligt att avskriva
skulden. I stället finner jag att
Sverige, inte minst såsom en fortsättning
av sin kamp under kriget för civilisation
och humanitet, inte borde ha
behandlat den person, som otvivelaktigt
under vissa faror utförde denna verksamhet
i samförstånd med det svenska
utrikesdepartementet och den svenska
legationen i Berlin, sämre än övriga
nordiska medborgare.
Häruti instämde herrar Dahlén (fp)
och Kyling (h).
Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara säga, att när herr
Håstad förebrår mig för att jag raljerade
på en punkt i mitt eljest mycket
allvarliga anförande, så erkänner jag
detta. Det var när jag omnämnde den
originella läkemetod, för vilken Kersten
var talesman. Herr Håstad använde
uttrycket, att man skall inte raljera med
andras lidanden. Men det var inte patientens
lidanden som jag åsyftade utan
den underliga uppfattning som Kersten
själv har och som herr Håstad rubricerar
såsom ett lidande. Det var mycket
synd, om Kersten kände denna sin metod
som en börda.
Sedan vill jag erinra om att jag ingalunda
har sagt att Kerstens deltagande
i frihetskriget i Balticum är något bevis
för att han är nazist. Jag har inte
i mitt anförande sagt det en enda gång.
Jag har bara framhållit, att antingen
måste han ha varit nazist eller därest
han icke var det — och jag förmodar
att det är så med tanke på hans aktion
till förmån för många judar — så
har han måst simulera en hållning inför
Tredje rikets koryféer och ledande
män, som gör att hela hans ställning
har varit underlig. Då får man inte
förtänka regeringen att den, på samma
gång som den erkänner värdet av hans
stora räddningsaktion, ändå tycker att
det kring den grupperar sig så många
svårtydbara och dunkla omständigheter,
att Kersten skulle få vänta åtminstone
tills de sju åren har gått till
ända.
Och jag säger än en gång: Hur kan
herr Håstad tro att man kan betrakta
denne man såsom finne? Han är väl
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
59
balt eller tysk eller över huvud taget
utlänning. Han kan inte betraktas som
en skandinav, för vilken man skall tilllämpa
den kortare tiden.
Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Då herr Håstad säger att han tycker det
är egendomligt att herr Hallén inte behandlar
detta ärende som om Kersten
var finne, så måste man väl understryka,
att Kersten ändå inte är finne. Det är
alldeles riktigt att han är finsk medborgare
— han blev det genom underliga
omständigheter — men vi läser ju på
s. 13 i konstitutionsutskottets utlåtande
följande: »Kersten är född som rysk
medborgare i Dorpat 1898; fadern tillhörde
en tysk-baltisk godsägarefamilj.»
Kersten är alltså balt av tysk härkomst.
Plan har sedan erhållit finsk medborgarrätt
men kan naturligtvis inte betraktas
på samma sätt som om han var
född finne av finska föräldrar eller var
född i Finland eller hade vistats i Finland
sedan sin barndoms- och ungdomstid.
Sedan är det ju ändå så, herr Håstad,
att inte beviljar väl Sverige medborgarrätt
till personer bara för att de är finnar.
I och för sig väger alltså argumentet
om Kerstens finska medborgarskap
inte så tungt. Man måste ju undersöka
varje person. När man börjar undersöka
Kersten framkommer ju, såsom här
alldeles riktigt har anförts, hans ställning
vid transporten från koncentrationslägren
av där intagna fångar. Det
kan ingen bestrida. Det gjorde han i
samförstånd med Himmler och många
andra, och Gud vet om han inte kom
hit på Himmlers uppdrag. Det framgår
ju inte. Vad som emellertid tydligt framgår
av de papper, som man finner i
detta sammanhang, är att herr Giinther
så sent som 1948 säger, att Kersten kom
hit på eget initiativ. Han var icke kallad
av regeringen. Sedan har detta tillrättalagts
på ett sätt som så mycket annat
har tillrättalagts för Kersten sedan
Granskning av statsrådsprotokollen.
han deltog i medborgarkriget 1918—19
i den finska bataljonen.
Under Kerstens senare tid var han
god vän med den underligt funtade
Himmler, världens störste bödel. Redan
före världskriget var Kersten Himmlers
vän och hade honom som patient.
Det är ju ett faktum som man bör ta
hänsyn till innan man ger regeringen
en anmärkning, för att den icke har beviljat
Kerstens ansökan om svenskt
medborgarskap. Till detta, att han inte
har fått svensk medborgarrätt, kunde
ju egentligen hela denna fråga inskränkas.
Sedan har den förstorats upp på
det sätt som nu har skett genom reservationen,
vilket knappast kan komma
att i längden — då det ändå kommer
att sägas ut även ifrån den andra sidan
vad den tycker om typer av herr Kerstens
format — gagna Kersten själv.
Ser man på tidsläget omkring Kerstens
liv då han senaste gången drogs
in i de nazistiska virvlarna och hade
Himmler som vän och patient, så finner
man att det skedde, som jag redan
sagt, före världskriget och sålunda ganska
frivilligt.
Det är alldeles riktigt att han, som
här anförts, rådfrågade sitt lands ombud
huruvida han, då han 1940 fördes
till Tyskland, skulle ställa sig i Himmlers
tjänst och fick tillstyrkan. Men i
vilket läge, mina damer och herrar,
stod Finland vid denna tidpunkt till
Tyskland? Han fick ju mer än en tillstyrkan
att ställa sig i Hitlers tjänst.
Han utnämndes mycket snabbt till medicinalråd,
denne underlige gymnast,
och erhöll även Finlands vita ros. Varför?
Ja, varför om inte därför att det
naturligtvis inte var lämpligt att Kersten
som vanlig massör umgicks med Himmler,
utan han borde ha titeln medicinalråd.
Detta är vad som framgår av papperen
i fråga.
Ser man sedan på själva världsläget,
finner man vilken äventyrare denne
Kersten i siälva verket är, vilket ger al!
anledning för ett land som tänker att
60
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
uppta honom som medborgare alt ta
frågan under närmare övervägande innan
man lämnar honom medborgarrätt.
Det var inte så, herr Håstad, det bestrider
jag bestämt, att Tyskland stod
på sin höjdpunkt när Kersten sökte sig
hit till Sverige. Vid denna tidpunkt var
det tämligen klart för var och en som
följde med utvecklingen, att nu stod
Tyskland på fallrepet.
Hur var läget när Kersten bosatte sig
i Tyskland? Jo, då hade Tyskland pakt
med Ryssland. Det var ett stort block,
som omfattade allt område från Östersjön
och rätt över Europa och östern
intill Kinas gräns. Vid denna tidpunkt
hade Tyskland framgångar. Det hade
ockuperat land efter land. Amerika
stod utanför kriget och hade förklarat
neutralitet, låt vara att det under tiden
hade bistått med vapen. Amerika skickade
sedan även vapensändningar till
Ryssland, men detta skedde först efter
brytningen mellan Tyskland och Ryssland.
Vi skall hoppa över vad som hände
under mellantiden. Men vi skall konstatera
hurudant läget var 1943, den
30 september, då Kersten sökte sig hit,
och i oktober, då han fick sitt första
sammanträffande med utrikesminister
Gunther. Då var Tyskland på fallrepet.
Amerika hade kommit in i kriget. Genom
Tysklands överfall på Ryssland
hade sambandet mellan Ryssland och
Tyskland brutits, och Ryssland hade
kommit in i kriget tillsammans med
västmakterna och Amerika mot Tyskland.
Italien hade nyligen kapitulerat.
Det stod tämligen klart, att det vid den
tidpunkten var illa ställt för tyskarna.
De var på återmarsch från Stalingrad
och hade stort besvär med krematorierna
i Tyskland. Den som har läst något
av den litteratur som har utgivits om
läget i Tyskland under denna tid —
och den litteraturen är ju riklig — finner
huru morden i koncentrationslägren
gick oerhört mycket snabbare än
förbränningen i krematorierna. Man ha
-
de besvär med att bränna liken, och det
var en stor fråga för herrarna i Tyskland,
ty de ville inte gärna begrava
liken i massgravar, eftersom de befarade
att dessa skulle kunna upptäckas.
Tyskarna hade vid den tidpunkten upptäckt
massgraven i Katyn och anklagade
ryssarna för att ha mördat tiotusen
polska officerare som fanns i denna
massgrav. Det var ju svårt för dem att
själva ordna massgravar av detta format
i större mängder när de ville peka
på en rysk massgrav såsom exempel
på det våld som ryssarna utövade mot
sina fångar.
Jag har inte velat underlåta, då frågan
har fått detta stora format, att ge
denna ram av det tidsläge, under vilket
Kersten lojalt arbetat åt nazisterna. Jag
Iror att det varit alldeles nödvändigt att
göra det, för att man skulle kunna bilda
sig en riktig uppfattning om hans motiv
vid ställningstagandet, då det gällde
att transportera fångar hit i stället för
att låta dem svälta ihjäl, vilket ju var
en utväg, eller, vilket var en annan
utväg, döda dem innan de hunno do
själva och gräva ned dem i massgravar,
som så småningom skulle upptäckas.
När de stora räddningsaktionerna från
Sverige började i slutet av kriget trodde
väl inte ens den mest fullödige nazist,
att det fanns en tiondedels promille
möjlighet för Tyskland att gå som segrare
ur kriget.
Vid en jämförelse mellan denna fråga
och många andra frågor om medborgarrätt
finner jag inte någon anledning till
att i detta fall anmärkning göres mot
här ifrågavarande statsråd.
Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
I detta sena skede av debatten skall
jag inte ta upp den siste ärade talarens
anförande. Hans argumentation är välkänd
från utskottet. Den är litet för
yvig och litet för omfattande för att vi
skall kunna ta ställning till den i en
debatt som denna.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
Cl
Jag har begärt ordet för att säga
några ord om vad lierr Hallén i ordalag
som i vissa avseenden ganska djupt
har upprört mig, har yttrat här i debatten.
Vad den sakliga delen av herr Halléns
anförande beträffar skall jag först
säga ett ord om de medicinska eller
sjukgymnastiska kvalifikationerna hos
herr Kersten. Jag hänvisar självfallet
liksom övriga talare, herrar Dickson
och Håstad, till medicinalstyrelsens utlåtande
i denna fråga. När medicinalstyrelsen
har att yttra sig i en fråga
som denna är det naturligtvis inte herr
Kerstens hälsotillstånd eller herr Kerstens
politiska förehavanden som den
tar ställning till, utan just vad den har
sig bekant — och det är en hel del —
om hans yrkesutövning. Styrelsen säger
bestämt ifrån, att den från de synpunkter
styrelsen har att företräda,
icke har någon erinran att göra mot
framställningen.
Vad det här rör sig om är en man
som utövar en sjukgymnastisk verksamhet,
där han tydligen har en ganska
framträdande manuell skicklighet,
förenad med, vilket inte är det minst
viktiga, en betydande förmåga av psykologisk
påverkan. Det är just detta
som är hela bakgrunden till hans verksamhet,
som har gjort att han har skaffat
sig ett så omfattande och betydande
klientel och som också medfört, att
han har skaffat sig ett sådant inflytande
hos Himmler som han i själva
verket gjort.
Jag hör inte till de i medicinska frågor
alltför ortodoxa, även om jag själv
inte skulle kunna tänka mig att utöva
en verksamhet av denna art. Jag nöjer
mig med att konstatera att ingenting
tyder på att denna form av läkekonst
eller behandling har utövat någon sorts
skadligt inflytande på patienterna.
Tvärtom har de ju varit mycket nöjda
och belåtna med behandlingen.
Det är den ena saken av herr Halléns
sakliga anmärkningar. Den andra
Granskning av statsrådsprotokollen.
är att han gör en invändning emot påståendet
av herr Kersten, att herr Kersten
handlade på svenskt uppdrag.
Man kan naturligtvis alltid tvista om
ord. Vad är ett offentligt uppdrag och
vad är det inte? I detta slutskede av
kriget då det var mycket angeläget att
händelserna omgavs med alldeles särskild
sekretess, såsom förre utrikesministern
Giinther energiskt har framhållit
— det är ju först långt senare
man har fått kännedom om fakta —
kunde det inte bli fråga om samma
form av uppdrag, beskickning, som
under mera fredliga förhållanden. Men
att herr Kersten har haft visst fog för
sin förmodan att han dock handlade
på uppdrag, därpå tyder ju den legitimationshandling
som utfärdats av
chefen för rättsavdelningen Engzell den
16 april 1945 och som lyder: »Härmed
intygas att Felix Kersten, medicinalråd,
som inom de närmaste dagarna avreser
till Berlin i uppdrag att söka utverka
frigivandet av vissa interner, samarbetar
med svenska utrikesdepartementet.
Svenska legationen i Tyskland har fått
order att skydda honom. Alla civila och
militära myndigheter hava anmodats
att vid behov lämna honom all laglig
hjälp och skydd.»
Konstitutionsutskottets ärade ordförande
yttrade vidare att ansvaret för
att denna fråga har aktualiserats faller
på mig, eftersom jag har väckt frågan
i utskottet på grundval av de statsrådsprotokoll
och därtill fogade handlingar
som utskottet har skyldighet att
granska. Även en sådan ljusets riddarvakt
som herr Spångberg har uttalat
en viss kritik av att man över huvud
taget har aktualiserat en fråga som
denna. Det är bättre, menar man, att
lägga svampen på, det är bättre att inte
säga någonting i denna sak, så att man
inte oroar regeringen; man kanske skadar
Kersten om man gör ett sådant
uttalande.
Jag som i alla fall sysslat mycket ingående
med denna fråga har verkligen
62
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
svårt att tro, att dessa positiva uttalanden
till förmån för lionom och denna
begäran, att man från svenskt håll skall
bättre värdera hans insatser, skulle i
fortsättningen kunna skada honom då
han kommer med en ny ansökan. Jag
har ju tvärtom slutat mitt sista anförande
med att rikta en vädjan till den
fortfarande beklagligtvis frånvarande
regeringen att vid behandlingen av
hans nya ansökan revidera sin ståndpunkt
och bevilja honom medborgarskap.
Jag har inte lätt att förstå hur konstitutionsutskottets
ordförande, som
icke har suttit på detta ärende i utskottet
och alltså ej deltagit i debatten
där, ändå har funnit det lämpligt att
här prestera ett anförande som, förutom
det som jag har nämnt och som
åtminstone har sken av saklig innebörd,
innehåller ett vimmel av lösa antaganden,
förmodanden och insinuationer,
alltsammans framfört i en glatt raljerande
ton, som jag tycker verkar i
högsta grad missklädsam. Jag tror att
det hade varit mycket bättre om herr
Hallén icke hållit dessa anföranden i
kammaren. Jag tror inte han har skördat
någon större aktning för sitt uppträdande
i denna fråga och sitt försök
att på grundval av en bristande kunskap
om det föreliggande materialet
nedvärdera en man, som vi verkligen
har anledning att från svenskt håll
hysa alldeles särskild uppskattning av
men som onekligen från svenska vederbörandes
sida varit föremål för
en ganska långt gående misstänksamhet
och försök till nedvärdering. Det
bästa jag skulle vilja säga om herr Halléns
anföranden var att de förefaller
mig alldeles onödiga i detta sammanhang.
Om de verkligen — jag hoppas
att det inte blir så — skulle ha någon
betydelse för den fortsatta bedömningen
måste i alla fall däremot ställas den
mycket ingående dokumentering, som
har presterats framför allt i den nederländska
vitboken. Uttalandena om
Felix Kersten i denna vitbok, av vilken
ett särtryck har stått till utskottets förfogande,
har kommit till på grundval
av de olika rykten som cirkulerade om
Kerstens föregående. Jag vågar verkligen
påstå att holländska vederbörande
till sitt förfogande har haft en väl så
stor expertis och väl så grundligt har
kunnat sätta sig in i denna fråga som
någonsin vare sig utrikesdepartementets
specielle s. k. sakkunnige herr Willers
eller herr Hallén, vilken som sagt
icke ens har deltagit i utskottets behandling
av frågan.
För herr Felix Kerstens blivande öde
hyser jag inte särskilt stora bekymmer.
Vare sig han inte blir svensk medborgare
eller han så småningom, vilket
jag uppriktigt hoppas, efter ny prövning
av regeringen kommer att bli det,
kommer nog hans insatser att bäras på
ryktets vingar och gå vidare till historien.
Någon har sagt om honom att
om bara en del av vad han uträttat vore
sant, vore det tillräckligt för att tillförsäkra
honom ett alldeles särskilt
äreminne.
Vad beträffar konstitutionsutskottets
ordförande och de anföranden han har
hållit i denna debatt vill jag för hans
egen skull uttala den förhoppningen,
att de i framtiden sjunker ned i det
glömskans hav, där de utan tvivel förtjänar
sin plats.
Herr DICKSON (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle vilja påminna min
ärade vän herr Spångberg om att det
inte är herr Himmler, som har sökt
svenskt medborgarskap, utan en herre
som heter Kersten.
Det centrala i herr Spångbergs argumentering
var att vid den tidpunkt, då
Kersten utförde sina märkliga räddningsaktioner,
var läget i Tyskland sådant
att man inte behöver skatta dessa
åtgärder särskilt högt. Vad herr Kersten
uträttat förefaller i herr Spångbergs
mun snarare vara ett argumént
mot herr Kersten än för honom. Vid
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
63
den tiden hade nämligen, säger herr
Spångberg, tyskarna så mycket bekymmer
med sina fulla krematorier och
med att hinna gräva massgravar, att det
snarast var — åtminstone tror jag mig
utläsa detta ur herr Spångbergs anförande
— en lättnad för dem, när de
fick tillfälle skicka i väg en del folk
som de annars skulle ha tagit av daga.
Kersten sålunda närmast hjälpte nazisterna
i deras syfte.
Om det inte var så herr Spångberg
menade, hoppas jag att han klargör
detta, ty då förfaller ju min argumentering.
Men skulle han verkligen ha
menat detta, vill jag fråga honom, om
han inte anser att greve Folke Bernadottes
insatser bör bedömas på
samma sätt, det vill jag säga att greve
Bernadotte bara åstadkom en lättnad
för tyskarna i deras betryckta läge.
Slutligen vill jag i anknytning till
vad herr Hallén yttrade om historieskrivningen
understryka vad herr von
Friesen redan har sagt — och jag tror
att det bör understrykas mycket kraftigt
— att historien kommer, kanske
delvis tack vare denna debatt, att behöva
i hög grad ompröva frågan om
den då sittande svenska regeringens
insatser på det humanitära området.
Främst gäller detta dåvarande utrikesminister
Giinther, vars mycket stora
insatser härvidlag inte har fått det erkännande
som de förtjänar.
Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! .Tåg hade inte tänkt trötta kammaren
med någon replik, men jag har
sällan varit med om att man på ett så
obalanserat och rent av förolämpande
sätt bemöter en motståndare som herr
von Friesen nu gjorde sig skyldig till.
Jag vill erinra om att huvudinnehållet
i mitt anförande var att de räddningsaktioner,
som denne man vid olika
tillfällen företagit, var värda mycket
stor erkänsla från kulturvärldens sida,
men att det dock förekommit en sådan
våldsam övervärdering av hans insat
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
ser och så många obestyrkta uppgifter,
att man kunde förstå att regeringen
åtminstone känt sig tveksam huruvida
den borde i förväg ge denne man
svensk medborgarrätt. Får man inte
säga det?
Herr von Friesen fann det tillbörligt
att i detta sammanhang påpeka, att jag
inte deltagit i ärendets behandling inom
utskottet. Det är mycket riktigt att
jag inte gjort detta, men man skall väl
kunna använda sitt omdöme och sina
möjligheter att läsa, även om man inte
sitter och leder utskottsförhandlingar.
.Tåg skulle i min tur vilja rekommendera
herr von Friesen att läsa litet
mera. Tag och läs denne mans memoarer,
studera såsom läkare hans anvisningar
till patienterna och annat
som han skrivit, så kanske herr von
Friesen själv får en något annan uppfattning!
Herr
von Friesen slutade med att
uttala en förhoppning om att mina anföranden
i denna fråga måtte sjunka i
glömskans hav. Ack ja, käre herr von
Friesen, det kommer nog alltsammans
att göra, både herr von Friesen och
jag och våra anföranden. Jag skulle
däremot önska att en del av vad herr
von Friesen haft att säga icke må
sjunka i glömskans hav. Det skulle nog
vara ganska nyttigt, om det ovanligt
koncilianta och välvilliga sätt, varpå
han bedömer denne mans ställning såsom
en medicinsk auktoritet, kunde få
bevaras till historien.
Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Dickson bedömde
mitt anförande alldeles riktigt, då han
drog den slutsatsen att jag menade att
det innebar en lättnad för tyskarna att
bli av med åtskilliga fångar i koncentrationslägren.
Av den litteratur som
finns framgår mycket tydligt att så var
fallet. Det är också tämligen självklart
att under krigets slutskede måste man
på tysk sida se saken på det sättet, då
ju krematorierna inte kunde arbeta med
64
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning'' av statsrådsprotokollen.
samma fart som det blev lik i koncentrationslägren.
Herr Dickson frågar nu, om jag inte
anser att Folke Bernadotte på samma
sätt underlättat tyskarnas arbete. Ja,
det är klart att någon även kan tolka
hans insatser så — det har jag inte uttalat
mig om — men det är inte något
tvivel om att Folke Bernadottes syfte
var ett helt annat än nazisternas. Hans
syfte var att rädda människor. Men
det var väl knappast i detta syfte som
nazisterna drog ihop människor till
koncentrationsläger och där svälte, plågade,
piskade och dödade dem under
alla de former som fantasien kan ge en
djävulsk hjärna möjlighet att finna på.
Jag kanske inte förstod herr Dickson
då han sade att det var Kersten
och inte Himmler som ansökt om
svenskt medborgarskap. Om jag på något
sätt gjorde mig skyldig till en felsägning
som jag själv inte observerade
ber jag stenograferna att sätta dit namnet
Kersten på ett sådant sätt att uttalandet
står i överensstämmelse med
herr Dicksons anmärkning och mitt
eget anförande.
Herr PETTERSSON i Norregård (bf):
Herr talman! Jag har lovat talmannen
att bli mycket kortfattad, då ju debatten
redan dragit ut på tiden. Jag vill
närmast säga några ord med anledning
av en allmän reflektion, som jag inte
kunde undgå att göra, när herr von
Friesen började sitt första anförande
med att beklaga att det dechargebetänkande
som här förelåg var så magert.
Han skyllde på att majoriteten inom
utskottet inte vill gå med på några anmärkningar
i detta fall utan ville ge
det intrycket, att regeringen sköter allt
bra.
När herr von Friesen framför detta
frågar man sig vad det är minoriteten
döljer. Den har haft frihet att föra fram
så många reservationer den velat, men
man har inte kommit med mer än tre
mycket omstridda reservationer. Jag
menar att det inte är riktigt att fortsätta
med det tal, som man ibland ser
i pressen, att konstitutionsutskottets
dechargememorial blir så magert därför
att majoriteten inte vill framföra
några anmärkningar på regeringen. Det
står emellertid minoriteten fritt att
komma med reservationer och bringa
ärendena till allmänhetens kännedom
och efter vad debatten i dag visat finns
det tillräckligt med energi på det hållet
för att jaga upp ett ämne till rätt
stora proportioner.
Jag instämmer med herr Dickson när
han i sin första sats sade, att det är
mycket beklagligt att denna personfråga
förts in i riksdagsdebatten. Strax
efteråt säger han emellertid att han är
glad över att frågan förts fram här.
Jag vet alltså inte vad herr Dickson
menar när han gör två skilda antydningar
i denna fråga.
Det är väl inte underligt att utskottet
varit mycket tveksamt när det gällt
att ställa en anmärkning på regeringen.
Det har ju här visat sig att meningarna
är oerhört skiftande när det gäller denne
person. Jag vill inte ställa mig bakom
de ytterligheter som här framförts;
ytterligheterna berör ju ofta varandra.
Herr Spångberg har kanske å sin sida
gått litet väl långt, men herr Håstad,
herr Dickson och herr von Friesen har
kanske spänt bågen litet väl hårt när
det gällt att klandra regeringen för dess
ståndpunktstagande.
Jag begärde ordet då herr von Friesen
sade, att herr Hallén inte suttit ordförande
vid behandlingen av detta
ärende. Plan var förhindrad då. Han
har emellertid framfört majoritetens
mening på ett så utomordentligt sätt,
att jag här vill understryka att han
under utskottsarbetet väl satt sig in i
ärendet. Han har fört utskottets talan
med den äran, och vi står bakom honom
i hans uttalanden.
I fråga om denne person Kersten säger
man från reservanternas sida att
regeringen bara tagit hänsyn till Wil
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
65
lers’ utredning. Willers har gjort en
utredning om denne person på regeringens
uppdrag, och då är det väl riktigt
att regeringen inte undervärderat
vad han här framfört. I annat fall skulle
man väl inte ha givit honom uppdraget.
Det sägs också i kommentarerna till
denna lag att när det gäller dispens för
en person är det en förutsättning att
ingen tvekan kan råda om vederbörandes
lämplighet att bli medborgare. Här
är det ju dock fråga om ett mycket
tveksamt fall. Reservanterna vill här gå
så långt att vi, trots den utredning Willers
gjort och trots regeringens undersökning
av fallet, skulle göra en anmärkning
om att regeringen handlat
oriktigt. Jag tycker att detta är att gå
något för långt i anmärkningslusta. Man
frågar sig om det inte varit bättre att
låta denna fråga vila i sex månader till
för att låta Kersten bli medborgare på
vanliga villkor, som gäller andra medborgare.
Här vill emellertid reservanterna
låta detta medborgarskap bli en
ärebetygelse eller en belöning. Jag vet
inte om det är riktigt att använda medborgarskapslagen
på så sätt, att den
skall kunna användas för att belöna
vissa personer för vad de uträttat. Jag
tror inte det vore bra att komma in på
den vägen, ty då vore man tvungen att
taga åtskilliga andra ovidkommande
personliga hänsyn vid beviljandet av
svenskt medborgarskap.
Jag har lika stort förtroende för
statsrådets sätt att handlägga detta
ärende som för reservanternas påståenden.
Jag höll nästan på att säga att
jag är glad över att varken herr Håstad
eller herr von Friesen i egenskap av
statsråd kunnat handlägga detta ärende,
ty de har visat alltför stor personlig
hänsyn i en sådan ömtålig fråga
som denna.
Man frågar sig om Kersten farit illa
av att bo i detta land och i vanlig ordning
vänta på medborgarskap. Han har
kunnat låta sina barn studera här, han
har fått rätt att köpa en lantgård där
Granskning av statsrådsprotokollen.
han bor! Man kan tycka att han som
andra människor kan vänta tills tiden
är inne för honom att erhålla sitt medborgarskap.
Av dessa skäl har jag inte kunnat gå
med på att göra en anmärkning mot
statsrådet.
Herr HÅSTAD (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill först till herr Spångberg
säga, att han inte alls var mäktig
att påvisa att mina tidsuppgifter skulle
vara felaktiga. Jag sade bara, att Kersten
började sin hjälpverksamhet redan
år 1940, när Tyskland nått kulmen
i sin krigföring, och att han trädde i
förbindelse med svenska regeringen
före slaget om Stalingrad år 1952. Det
är allt vad jag har sagt. Vad som hände
1943 och efteråt behöver vi inte alls
diskutera, tv det är inte omstritt.
Jag vill i anledning av vad herr vice
ordföranden anförde framhålla, att jag
är förvånad över att han var angelägen
att anmäla, att han så helt i denna fråga
delade ordförandens synpunkter.
Dennes synpunkter förefaller mig vida
mer subjektiva än fallet var med de
synpunkter som framförts under debatten
i utskottet.
Herr vice ordföraden faller tillbaka
på kanslirådet Willers’ promemoria.
Men vår argumentering går ju ut på
att påvisa, att denna har ett svagt stöd
i verkligheten. Det finns ingen bevisning
om att Kersten varit pronazist.
Det finns inte heller stöd för att han
ur läkarsynpunkt skulle ha varit en
mindre önsklig medborgare. Denna invändning
har ju avvisats av medicinalstyrelsen.
Vad kvarstår då? Jo, att
han gjort enastående humanitära insatser.
Dessutom, herr vice ordförande, är
det inte fråga om någon undantagsbehandling
till förmån för Kersten. Det
är ju tvärt om fråga om en undantagsbehandling
från regeringens sida som
nedsätter Kersten i förhållande till
andra. Rent formellt förhåller det sig
5—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
66
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
ju ostridigt så att Kersten inte har ett
tyskt utan ett finskt medborgarskap,
för vilket gäller i praktiken en femårsgräns.
Det mest anmärkningsvärda i
denna fråga är att konstitutionsutskottets
majoritet varit alldeles likgiltig
för huruvida det i detta fall är fråga
om ett tyskt eller finskt medborgarskap.
Lagen bör tillämpas efter ordalagen,
och då syns det mig evident att
det sätt, varpå regeringen behandlat
Kersten trots hans stora insatser, nedsätter
honom i förhållande till andra
nordbor. Jag vill verkligen fråga kammaren,
om kammaren anser, att vad
som har skett varit till »rikets sannskyldiga
nytta» eller varit vårt land
värdigt.
Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Jag har begärt ordet för att genom
några korta erinringar fästa uppmärksamheten
vid det ärende som föranlett
reservation nr III till konstitutionsutskottets
förevarande memorial.
Jämte några andra av utskottets ledamöter
har jag ansett, att det föreligger
anledning för utskottet att i detta ärende
biträda det inom utskottet framförda
yrkandet om anmälan mot vederbörande
statsråd. Som framgår av
redogörelsen i det föreliggande memorialet
skall enligt 70 § lagen om försäkringsrörelse
minst en av styrelseledamöterna
i ett försäkringsbolag utses
med uppgift att särskilt vaka över
försäkringstagarnas intressen. Sådan
styrelseledamot skall utses av försäkringstagarna
själva eller av intressegrupp
som har anknytning till dem eller
av Konungen eller av Konungen
förordnad offentlig myndighet.
Då nu försäkringsbolagen Skandia
och Norden stod inför frågan att tilllämpa
dessa bestämmelser om hur försäkringstagarnas
representanter skulle
utses, stannade man vid den andra av
de tre möjliga vägarna. Bolagen hemställde
nämligen hos Kungl. Maj:t om
godkännande av en bolagsordning som
innehölle bestämmelsen, att försäkringstagarnas
representation skulle utses
av en delegation, vars ordförande
skulle väljas av försäkringsinspektionen
och som i övrigt skulle utses så,
att en representant utsågs för envar
av följande opolitiska, landsomfattande
organisationer, nämligen Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation.
Bolagen ansåg, att den i lagen
först nämnda vägen att utse försäkringstagarnas
representation, nämligen
genom direkt val av försäkringstagarna
själva, stötte på betydande
praktiska svårigheter, och man stannade
därför vid den andra i lagen anvisade
möjligheten att låta valet ske
genom en delegation som vore representativ
för försäkringstagarna. Denna
anordning tillstyrktes också av försäkringsinspektionen,
som tydligen ansåg
den motsvara lagens mening och
ändamål, med förklaringen att inspektionen
intet hade att invända mot det
föreslagna valsystemet. Kungl. Maj:t
vägrade dock på handelsministerns föredragning
att godkänna den ändring
av bolagsordningarna som förutsattes
för att förslaget i fråga skulle kunna
genomföras.
Som också framgår av redogörelsen
i konstitutionsutskottets memorial har
denna sak varit föremål för en interpellation
i första kammaren under förra
året. Det var herr Holmbäck som på
våren i fjol interpellerade handelsministern
i denna fråga. I sitt svar på
interpellationen hävdade statsrådet den
meningen att lagens bestämmelser uteslöte
samverkan vid ifrågavarande val
av flera intressegrupper. Det skulle enligt
statsrådets mening endast vara en
intressegrupp som kunde förrätta valet.
Denna tolkning av lagen synes vara
alltför snäv och, såsom det i reserva
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
67
tionen framliålles, ter det sig orimligt
att pressa lagens bokstav så att det
endast kan vara en intressegrupp som
kan utse försäkringstagarnas representation.
Lagtexten torde kunna tolkas
så att flera intressegrupper härvidlag
kan medverka t. ex. på sätt som föreslagits
av ifrågavarande försäkringsbolags
styrelser. Statsrådet hänvisade under
interpellationsdebatten i första
kammaren till ett yttrande i statsrådsprotokollet
där det talas om »någon
intressegrupp», alltså singularis, men
redan i nästföljande mening talas det
om »intressegrupper», alltså pluralis.
Yad som i detta sammanhang emellertid
måste tillmätas största betydelse
är försäkringsinspektionens yttrande.
Denna på området högst auktoritativa
institution hävdade samma uppfattning
som den reservanterna framför och
förordade sålunda försäkringsbolagens
förslag till valordning, som inspektionen
ansåg vara ägnat att skapa garantier
för att försäkringstagarnas intressen
i bolagen verkligen komme att vederbörligen
beaktas.
Vidare hävdade statsrådet i interpellationssvaret
att den intressegrupp, som
kan komma i fråga att förrätta
val av försäkringstagarerepresentation,
skall vara vederhäftig, homogen och
representativ. Ja, vi har inte kunnat
förstå annat än att den av Skandiakoncernen
föreslagna valdelegationen skulle
ha fyllt dessa krav. Vederhäftigheten
har väl inte heller statsrådet velat
ifrågasätta. Kungl. Maj:t har i andra
sammanhang, till exempel när det gällt
att infordra yttranden i skilda ärenden,
visat sig räkna med de ifrågavarande
organisationernas vederhäftighet. Där
kan det sålunda knappast brista. Från
Skandiakoncernens sida bar det uppgivits
att de organisationer, som enligt
förslaget skulle medverka vid valet, representerar
omkring 85 procent av försäkringstagarna.
Att komma till ett
högre procenttal i fråga om representationen
torde väl svårligen låta sig
Granskning av statsrådsprotokollen.
göra. Homogen — om det blir fråga
om det — är väl också den föreslagna
representationen i den mening i varje
fall som här måste träda i förgrunden,
ja, som väl i själva verket är den enda
som i sammanhanget bör beaktas, nämligen
att det verkligen skall vara en
representation från sammanslutningars
sida, vilka har ett verkligt intresse
av att hävda just försäkringstagarnas
synpunkter och meningar.
Jag har mig bekant att från bolagens
sida hos Kungl. Maj:t gjorts framställning
om godkännande av ett senare och
något annorlunda utformat förslag till
valordning. T nya till handelsdepartementet
den 16 juni 1952 inkomna ansökningar
anhöll försäkringsbolagen
Skandia och Norden om Kungl. Maj:ts
stadfästelse av sådana ändringar i bolagsordningarna,
att styrelsen i vart
och ett av de två bolagen skulle bestå
av lägst fem, högst åtla representanter
för aktieägarna samt två ledamöter
med uppgift att särskilt representera
försäkringstagarnas intressen. De två
sistnämnda ledamöterna skulle utses
av en valdelegation av samma sammansättning
som föreslagits i tidigare ansökningar.
Men denna delegation skulle
såsom kandidater till ifrågavarande
styrelsebefattningar utse tre gånger så
många personer som antalet styrelseledamöter
som skulle väljas. Styrelseledamöterna
skulle sedan förordnas av
Kungl. Maj:t bland de av valdelegationen
utsedda. Denna av Skandia och
Norden föreslagna anordning för utseende
av försäkringstagarrepresentanter
i bolagens styrelser syntes försäkringsinspektionen
ändamålsenlig, och
inspektionen tillstyrkte därför bolagens
ansökningar. Men Kungl. Maj:t beslöt
den 13 februari 1953 att lämna dessa
ansökningar utan bifall.
Härav ligger det, tycker jag i varje
fall, nära till hands att dra den slutsatsen
att Kungl. Maj:t har för avsikt
att förmå ifrågavarande försäkringsbolag
att antaga bolagsordningar, som
68
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
lägger i Kungl. Maj :ts händer att utse
de i lagen föreskrivna försäkringstagarrepresentanterna
i bolagens styrelser.
Detta är ur principiell synpunkt
beklagligt. Det är svårt att undgå att
se det som ett uttryck för regeringens
intresse för att vidga statens och regeringens
inflytande över enskilda medborgare.
Det gäller dock inte här frågan
om det allmännas ökade insyn i
och ökade inflytande över ifrågavarande
verksamhet. Vad det nu gäller
är att tillförsäkra försäkringstagarna
större inflytande i bolagens ledning.
Det skall naturligtvis inte ett ögonblick
förnekas, att även av Kungl. Maj :t utsedda
representanter för försäkringstagarna
kan tillgodose detta behov.
Men det ligger liksom i sakens natur
att en försäkringstagarrepresentation,
som utsetts till exempel på sätt som
de ifrågavarande bolagen föreslagit,
skulle komma att stå försäkringstagarna
närmare och vara mer representativ
för dessas intressen än en representant
som utsetts av Kungl. Maj :t. Det
senare förfarandet ställer — när det
gäller själva valet av representation —
försäkringstagarna under regeringens
förmynderskap på ett sätt, som de väl
orimligen kan känna sig tilltalade av
och som sakligt sett är varken nödvändigt
eller lämpligt. Därför har vi ansett
att det förelåg anledning för Kungl.
Maj:t att utifrån lagens bokstav och
anda bifalla den av försäkringsbolagen
Skandia och Norden gjorda hemställan
om godkännande av den av dessa bolag
föreslagna ordningen för utseende
av representation för försäkringstagarna
i bolagens styrelser.
Nu har jag emellertid vidare erfarit,
att alltfort förhandlingar i detta ärende
pågår mellan regeringen och ifrågavarande
bolagsstyrelser, och jag vill
gärna, herr talman, till sist uttala den
förhoppningen, att dessa underhandlingar
snarast måste leda till en för
alla berörda parter tillfredsställande
lösning.
I detta anförande instämde herr Håstad
(h).
Herr FAST (s): Herr talman! Jag behöver
inte bli mångordig, eftersom
detta ärende ganska utförligt behandlades
1952 i samband med den interpellation
i första kammaren, som reservanten
herr Swedberg nyss har hänvisat
till. Jag erinrar om den redogörelse
som handelsministern i det sammanhanget
lämnade för de olika former
som kunde tänkas för försäkringstagarnas
medverkan i försäkringsbolagen.
En form var att, om en enhetlig
sammanslutning fanns av försäkringstagarna,
denna kunde få utse ombud.
Om det inte fanns någon sådan enhetlig
organisation som kunde anses mera
fullödigt representera försäkringstagarna,
hade man två vägar att välja mellan:
den ena att ombuden utsågs av
någon central styrelse och den andra
att ombuden utsågs av Kungl. Maj:t.
När man ser på sammansättningen
av klientelet i de bolag som det här
är fråga om, måste man erkänna — och
det tror jag även reservanten som hederlig
karl måste göra — att det är
omöjligt att använda den första formen,
d. v. s. att försäkringstagarna
själva skulle genom ett direkt val, anordnad
av en deras organisation, få en
fullödig representation. Att detta är
riktigt framgår av att bolagen själva
erkänner, att det icke är möjligt att
försäkringstagarna direkt väljer ett sådant
ombud; dels är inte organisationerna
så uppbyggda, och dels skulle
det leda till orimliga kostnader. Om valet
skulle ske genom bolagets och dess
agenturers egen medverkan kan man
väl inte heller frigöra sig från den
känslan, att försäkringsbolagen skulle
kunna utöva ett inflytande som icke är
avsett.
Reservanten har enligt mitt förmenande
fullständigt fel då han uppställer
de här tre möjligheterna mot varandra
men gör ett förbehåll för att en
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
69
dast den första vägen bort i förevarande
fall väljas, helst som man måste
pressa försäkringslagen för att komma
fram till den meningen. Om jag kan
läsa rätt innantill, är det så att dessa
tre olika vägar är jämställda. Handelsministern
redogjorde i sitt interpellationssvar
för lagens bestämmelser i detta
stycke — de finns återgivna på sidorna
22 och 23 i utskottets memorial
— och det framgår därav klart, att
man i förevarande fall inte kan följa
den första linjen. När man då har valt
att låta Kungl. Maj:t utse ombud, har
detta enligt mitt förmenande skett i
full överensstämmelse med både lagens
bokstav och andemening.
Jag skulle härtill vilja tillägga, herr
talman, att det i lagen direkt säges
ifrån, att dessa ombud som utses av
Kungl. Maj:t inte är ombud för Kungl.
Maj:t utan för försäkringstagarna. Jag
tror, herr talman, att jag utan att göra
mig skyldig till någon överdrift kan
säga, att de ombud som är utsedda av
Kungl. Maj :t handlar självständigt efter
egen prövning för att tillvarata försäkringstagarnas
intressen. Man kan
dra upp exempel på att de åtminstone
vid ett tillfälle har kommit i motsättning
till regeringen i frågor som rör
finanspolitiken.
Jag kan således inte se att här föreligger
några som helst skäl till anmärkning.
Jag skall naturligtvis medge, att
det alltid är svårt att i fall sådana som
dessa, där man har att göra med oenhetliga
organisationer, bygga upp ett
tillfredsställande system för direkta
val, vilket även jag anser vara det
lämpligaste. Den vägen är emellertid
inte alltid framkomlig. Jag vill erinra
om att det huvudsakliga klientelet här
är fastighetsägare, utövare av de fria
yrkena och hantverkare. Jag vill ställa
den frågan till reservanten, om han
vet ungefär hur många fastighetsägare
i detta land som tillhör fastighetsägareföreningar
eller åtminstone hur många
som tillhör en central fastighetsägare
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
förening, som skulle kunna utse ett ombud
i försäkringsbolagens styrelse. Såvitt
jag vet har man i andra organisationer
som varit i liknande ställning
godtagit den tolkning av lagbestämmelserna
som Kungl. Maj:t har gjort
och det sätt på vilket ombuden har utsetts.
Hur frågan om möjligheterna att förena
val genom organisationerna med
lagens bestämmelser och syfte kommer
att utveckla sig i framtiden vill
jag inte göra något uttalande om. Det
får ju erfarenheten ge vid handen. Det
är ganska självklart att om man skall
göra anmärkning mot något statsråd
som har rått Konungen att fatta ett
beslut, så skall man ju som grund härför
ha inte den egna känslan att man
tycker att något annat är bättre. Antingen
bör man kunna konstatera att
beslutet är lagstridigt — vilket icke
påståtts i detta fall — eller också skall
det vara fråga om beslutets lämplighet,
och då får det inte vara med hänsyn
till egna känsloskäl utan med hänsyn
till vad lagens förarbeten och bestämmelser
ger vid handen om vad som
varit avsikten. Gör man på det sättet
och går man omsorgsfullt till väga,
kan jag inte se annat än att utskottets
linje är stark, när utskottet ansett att
inte tillräckliga skäl föreligger för anmärkning.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Det är ett ganska förunderligt system
att när det framförts anmärkningar
mot statsråd i ett så viktigt betänkande
som detta, som gäller ansvarighet
enligt paragraferna 106 och 107 regeringsformen,
statsråden över huvud taget
inte är närvarande. Det är visserligen
en praxis som är ganska hävdvunnen,
men det har dock vid åtskilliga
tillfällen hänt, att den inte har
tillämpats, utan att vederbörande stats
-
70
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
råd har bemött de anmärkningar som
riktats mot dem. Jag skulle i detta sammanhang
vilja framhålla de ålderdomliga
former, varunder den konstitutionella
kontrollen sker, vilken inte har
någon motsvarighet ute i världen med
undantag av våra nordiska grannländer.
Det säger sig självt, att det parlamentariska
system, som i vissa avseenden
har undergrävt åtskilligt i paragraferna
106 och 107 i regeringsformen,
måste leda till en revidering
av dessa bestämmelser. Det är faktiskt
så att riksdagen sällan avlåter någon
skrivelse i dessa fall såsom enligt
grundlagen är avsett. Och utskottsmajoriteten
redovisar inte några som helst
skäl för sitt ståndpunktstagande när
den går emot reservationsanmärkningen.
Den som inte tillhör utskottet, har
i dag inte till fyllest fått reda på vad
den promemoria innehåller, på vilken
konstitutionsutskottets majoritet i det
uppmärksammade medborgarärendet
har stött sig, när den tycker att vederbörande
statsråd handlat rätt, och inte
heller skälen för utskottets ståndpunktstagande.
Hur skall kammarledamöterna
i övrigt, som inte haft tillfälle att läsa
dessa handlingar, kunna bilda sig en
mening om den fråga som här avhandlas?
Man kan visserligen försöka lyssna
till de skäl som anförs i kammaren, men
i själva verket förhåller det sig så,
att ingen utanför konstitutionsutskottet
har någon möjlighet att bilda sig eu
riktig föreställning om detta.
Detta problem togs upp av konstitutionsutskottet
i ett utlåtande förra
året, där man hemställde om skrivelse
till Kungl. Maj:t om en utredning rörande
en revidering av formerna för
dechargeförfarandet. Nu finns ju intet
av statsråden här. Det skulle emellertid
vara angeläget att få reda på hur
långt denna utredning har fortskridit,
om man över huvud taget från regeringshåll
har gjort något för att effektuera
de krav konstitutionsutskottet
kommit med.
Framför allt måste man önska sig, att
utskottsmajoriteten, när den går emot
de anmärkningar som framförts från
eu minoritet, framlägger skälen för
detta. Annars har ju riksdagen som helhet
inte några som helst möjligheter att
vara den kontrollinstitution, som varit
meningen med paragraferna 106 och
107 i regeringsformen. Det kan inte
vara rimligt, att vi under de förhållanden
som nu föreligger över huvud
taget behandla så viktiga problem som
det här gäller utan att också göra en
åtskillnad mellan om en anmärkning
är politiskt betingad eller den så att
säga bara har en juridisk karaktär.
Man skulle behöva en uppdelning mellan
de anmärkningar, som innebär ett
misstroendevotum mot föredragande
statsrådet, och de anmärkningar, där
det, såsom t. ex. i ett medborgarskapsärende
gäller att belysa, som herr Håstad
påpekade, rättspraxis och den juridiska
innebörden av lagen, i detta
fall medborgarskapslagen. Man kan
tyvärr inte komma ifrån att den sammankoppling,
som ofta sker mellan juridiska
och politiska överväganden,
inte alltid blir till fördel för den sakliga
prövningen av de förhållandena.
Jag tycker det skulle vara synnerligen
angeläget för riksdagen att för hela det
svenska folket visa att riksdagen är angelägen
att slå vakt om den svenska
rättsstaten.
I dessa dagar föres från många håll
ett tal om rättsröta i vårt land, ett tal
som såvitt jag förstår i mycket bygger
på missförstånd och i varje fall är
överdrivet. Med de nuvarande befogenheterna
för riksdagens kontrollmakt
har tyvärr icke riksdagen de möjligheter
som den borde ha att utöva kontroll
i tid, så att man kan förhindra
många av de diffusa spekulationer om
rättsröta som lett till att stora kretsar
av vårt folk kanske i onödan tror att
en stor del av vårt rättsväsende är nära
nog korrumperat.
Det är en av de angelägnaste upp -
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
71
gifterna för den svenska folkrepresentationen
att se till att man har en kontroll
som är effektiv, en kontroll som
är av den art att det statsråd, som berörs
av en anmärkning, finner skäl att
närvara i kammaren och redovisa de
skäl som finns för hans ställningstagande,
allra helst när det gäller betydelsefulla
frågor.
Jag skulle vilja efterlysa den utredning,
som konstitutionsutskottet 1952
begärde.
Herr FAST (s): Herr talman! Alla
uppslag kan vara intressanta, och jag
vill inte neka till att det uppslag, som
herr Braconier kom med, är intressant,
men jag vill bara säga att det kommer
att leda till mycket besynnerliga
konsekvenser.
Här är det ju så att när utskottet behandlar
framställda anmärkningar från
enskilda ledamöter vet man inte i förväg
vilken ställning utskottet kommer
att intaga. En del anmärkningar leder
till reservationer, och en del leder inte
ens till någon reservation —- det vet
man ju inte på förhand. Att varje framställt
anmiirkningsyrkande skulle medföra
att utskottet skulle göra en vidlyftig
utredning för sitt ställningstagande,
även när det ginge ut på avslag,
det skulle ju leda till att detta memorial
skulle få en tjocklek som vore alldeles
orimlig. Det måste ju ändå vara
till fördel för reservanterna att deras
klarläggande av sina ståndpunkter står
oemotsagt och först möjligen här i
kammaren röner någon motsägelse. Det
kan åtminstone inte vara till skada för
reservanternas sak. Att ett återgivande
även av den andra sidans uppfattning
sedan möjligen skulle kunna vara till
gagn för belysningen av hela ärendet
för kammarens ledamöter håller jag
inte för uteslutet. Men då måste det
hela leda till en fullständig omläggning
av dechargearbetet, så att varje framställt
anmärkningsyrkande på det sättet
finge sin belysning. Då kommer jag
Granskning av statsrådsprotokollen.
dithän, som jag sade nyss, att det vore
nog ett ännu mindre antal människor
här i landet som komme att intressera
sig för detta memorial än vad det är
i dag, och det säger inte så litet.
Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag kan i någon mån förstå herr Fasts
betraktelsesätt. Men det påpekande jag
gjorde gällde den promemoria, som
kom från konstitutionsutskottet, och
jag vet inte att det beträffande denna
förelåg någon som helst reservation.
Att den politiska kontrollen skulle
vara likgiltig för ett folk i ett läge, då
en stor del av den svenska allmänheten
talar om rättsröta, det kan jag inte förstå.
Jag kan förstå herr Fasts allmänna
resonemang, men i den promemoria
som jag här berörde säger man, att det
skulle vara värdefullt även när det
gäller anmärkningar som kommer från
reservanter, om utskottet redogjorde för
sitt ställningstagande, så att den svenska
riksdagen som helhet bleve kompetent
att bedöma dessa frågor.
Det måste väl vara en primär uppgift
för den svenska folkrepresentationen
att veta, hur ärendena ligger till,
så att man inte bara av vissa yttranden
skall försöka bilda sig en uppfattning.
I ena fallet får man t. ex. inte
läsa eu promemoria in extenso som
varit vägledande för regeringens handlingssätt.
Hur skall den som inte tillhör
utskottet då kunna bilda sig en mening?
Den konstitutionella kontrollen är
väl inte bara till för utskottsledamöterna,
den är till för hela den svenska
riksdagen. Man måste få en kontroll
som utgör ett värn för den svenska
rättsstaten.
Herr FAST (s): Herr talman! Jag har
inte yttrat mig om den skrivelse som
riksdagen avlåtit till regeringen, ty den
vidhåller utskottet och jag alltjämt, utan
jag har yttrat mig om det uppslag som
herr Braconier här gav oss, hur man
skall gå till väga vid dechargegransk
-
72
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
ningen. Det är endast detta som jag
har velat understryka.
§ 3.
Föredrogos vart efter annat:
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom.
lagen om kommunalstyrelse på landet,
m. m.; och
nr 11, med förslag till ändrad lydelse
av § 3 riksdagsstadgan; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges deltagande
i europeiskt samarbete på kärnforskningens
område;
nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.
§ 4.
Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkterna 1—4S.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4.9.
Bidrag till stipendier för utbildande av
diakoner för kyrklig och social tjänst.
I enlighet med Kungl. Maj ds förslag
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 51, hemställde utskottet,
att riksdagen måtte till Bidrag
till stipendier för utbildande av diakoner
för kyrklig och social tjänst för
budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag
av 10 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gillström, Hesselborn,
fru Lindström, herrar Bergman, Eric
Holmquist, Wallentheim, Åkerström,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö och
Blidfors, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds ifrågavarande förslag.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
WALLENTHEIM (s): Herr talman
! Ända sedan detta anslag kom till
har jag regelbundet opponerat mig
emot detsamma. Jag har visserligen
inte varje år begärt ordet i kammardebatten
på denna punkt, men med
reservationen har jag ändå velat hålla
oppositionen vid liv. Jag tror att det
ibland kan vara lämpligt att med några
ord stryka under den mening, som ligger
bakom reservationen, även om det
vid detta laget är så, att knappast något
nytt argument kan anföras vare sig
för eller emot.
Då jag opponerar mig på denna
punkt beror det inte på anslagets storlek.
De 10 000 kronor det är fråga om
är ju ett jämförelsevis mycket obetydligt
belopp i förhållande till de summor,
som vi här i allmänhet rör oss
med. Utan det är av principiella skäl
som jag opponerar mig. För att det nu
inte skall uppstå något missförstånd
vill jag ännu en gång understryka vad
jag sagt vid många tidigare tillfällen,
och jag gör understrykandet kanske
framför allt för de nytillkomna kam
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm. Nr 15. 73
Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.
marledamöterna. Jag vill mycket starkt
understryka, att jag självfallet inte har
något att invända mot att människor,
som är verksamma på det sociala området
eller på andra samhällslivets områden,
har en markerad religiös uppfattning,
detta lika litet som jag tycker
att det är en merit att sakna en sådan.
Vår personliga inställning till religiösa
ting är en fråga, som inte angår
samhället, det är en fråga, som den
enskilda människan får göra upp med
sig själv. De kyrkligt intresserade må
nämligen gärna — så långt jag ser saken
— som enskilda människor ägna
sig åt social verksamhet. Däremot stöter
det mig i vart fall, om kyrkan som
institution försöker ingripa på arbetsområden
och tar sig an uppgifter, som
det tillkommer staten eller de vanliga
kommunala myndigheterna att handlägga.
Men framför allt, och det är den
fråga, som i detta fall är den vitala,
tycker jag att det inte är principiellt
riktigt, att man överlämnar utbildningen
av personal för vissa allmänna samhälleliga
uppgifter till religiösa organisationer,
lika litet som jag tycker att
det exempelvis skulle vara riktigt att
överlåta en sådan utbildning till politiska
organisationer. Det är ju här fråga
om att åstadkomma en utbildning för
samhällsuppgifter, där utbildningen bör
vara likvärdig, vilket inte alltid betyder
detsamma som precis likadan. Vi
har våra socialinstitut som är tillskapade
för detta ändamål. Om man som
här sker knyter en utbildning för sociala
uppgifter till en diakonanstalt,
synes det mig i vart fall som om det
inte, hur nära man är försöker anpassa
kurserna, är möjligt att åstadkomma
eu likvärdighet. Redan av det skälet
att en anknytning till en viss uppfattning
i religiösa frågor måste betyda
en isolering från livet i övrigt, måste
det betyda en viss instängdhet, en viss
förhandsinställning till åtskilliga problem.
Med en anknytning av utbildningen
till en religiös organisation får
hela utbildningen ett inslag av missionerande
över sig, ett missionerande,
som ligger vid sidan av det egentliga
syftet med utbildningen. En utbildning
lagd på det sättet kan lätt utmynna i
en konflikt för den som i sin tjänst är
ute på arbetsfältet. Det kan så lätt föda
frestelsen att skilja fåren från getterna,
och det kan så lätt bli en propaganda
för en religiös uppfattning ute på arbetsfältet.
Jag tycker att det är otäckt
att ockra på människors hjälpbehov
och på människors nödläge.
Men det kan också bli en konflikt vid
tjänstetillsättningarna ute i kommunerna.
De som är företrädare för religiösa
intressen kan föredra en som är
utbildad vid diakonanstalt, medan andra
kan föredra en som utbildats vid ett
socialinstitut. Kanske kommer man då
in på religiösa resonemang och antireligiösa,
och man kommer då bort
ifrån att på vanligt sätt försöka väga
meriter och försöka att värdera de sökande
efter förtjänst. Man delar upp
sig i olika grupper, där uppdelningen
baseras på en förhandsinställning i religiösa
frågor. Jag vet av egen erfarenhet
att det inte saknas exempel på att
sådana situationer har uppkommit.
Om man då tänker på vart det kan
leda om man skulle dra ut konsekvenserna
från det ena området till det
andra av en understödsverksamhet av
den art som det här är fråga om, förskräckes
man vid blotta tanken på vart
man slutligen skulle kunna komma.
Därför tycker jag för min del att det
är bättre att säga ifrån i det lilla, så
att man inte en vacker dag nödgas
svälja det stora.
Jag har, herr talman, ingen större
förhoppning om att vinna den anslutning
av kammaren, som skulle behövas
för ett bifall till reservationen, ty det
är ju så när det gäller kyrkliga frågor,
att det ofta är en häpnadsväckande
undfallenhet för kraven från kyrkligt
håll. Men jag tror att det ändå är lämpligt
att låta oppositionen komma till
74
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.
tals i en fråga som denna, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Som herr Wallentheim
framhöll har anslaget under denna
punkt varit en gammal tvistefråga i såväl
utskottet som riksdagen i övrigt.
Det är en liten post som det här gäller,
nämligen 10 000 kronor, till stipendier
åt obemedlade och mindre bemedlade
elever med speciell fallenhet för
diakoni, som önskar studera vid diakonanstalten.
Jag anser för min del,
att ett bifall till detta förslag icke behöver
vara något tecken på undfallenhet.
Tvärtom är det en rättviseåtgärd att
ifrågavarande ungdomar får möjligheter
att utbilda sig på ett område, som
de har särskild fallenhet för — i likhet
med vad fallet är med utbildningen
på många andra områden i samhället.
Jag tror också att diakonerna har visat
sig vara värdefulla medhjälpare och
goda medarbetare ute i församlingsarbetet
och att de utför en av kyrkofolket
och de religiösa samfunden högt
skattad gärning.
Jag skall inte inveckla mig i något
principiellt ställningstagande i denna
fråga. Jag vill endast säga, att jag inte
ser lika mörkt på utvecklingen som
herr Wallentheim. Om vi ger ungdomarna
möjligheter att vid olika läroanstalter
utbilda sig efter sina förutsättningar,
tror jag inte att vi därmed
riskerar att på detta speciella område
möta en så hård konkurrens, att den
kan komma att återverka på objektiviteten
vid tillsättandet av platser och på
det arbete, som skall utföras ute på
fältet. Jag tror i stället att ett avslag
på detta anslagsbelopp lätt skulle kunna
uppfattas såsom direkt riktat mot
de mycket stora grupper i vårt land,
som omfattar den på kristlig grund
byggda sociala gärningen. Dessa grupper
skulle då kunna få en mindervärdesstämpel
på sig, och jag skulle djupt
beklaga om så bleve fallet. Jag tror
dock inte att det finns någon fara för
att utvecklingen skall gå i denna riktning.
Tvärtom!
Jag vill vidare instämma i vad herr
Wallentheim sade om att det här är
fråga om ett litet belopp, och ur den
synpunkten borde vi utan alltför stora
samvetsbetänkligheter kunna bevilja
detsamma.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr RIMMERFORS (fp): Herr talman!
Det förvånar mig något i min
egenskap av nykomling i denna kammare
att finna en så stor skara reservanter
som elva mot ett anslagsyrkande
beträffande en så pass blygsam summa
som dessa 10 000 kronor.
Redan vid läsningen av reservanternas
namn fick man en känsla av att
det måste ligga något bakom, som är
större och mera avgörande än saken i
och för sig. Detta kan knappast vara
en fråga av politisk art, eftersom samtliga
reservanter tillhör ett av regeringspartierna
och reservationen gäller
en Kungl. Maj:ts proposition. Såvitt
jag förstår är det väl heller inte
statsfinansiella betänkligheter som har
dikterat reservationen, även om en inbesparing
av 10 000 kronor i dessa tider
ingalunda kan betraktas som klandervärd.
Det måste finnas starka principiella
betänkligheter, som man känt
behov av att här få demonstrera, och
detta har också framgått av herr Wallentheim
s i och för sig mycket koncilianta
anförande.
Vad är det då saken gäller? Det rör
sig om ett blygsamt stöd till en allmänt
erkänd social verksamhet, vars enda
allvarliga fel tycks vara att den inte
bedrives av staten utan av en enskild
kristen institution. Kungl. Maj:t och
utskottsmajoriteten har funnit att verksamheten
kunde vara vård ett fortsatt
stöd från det allmännas sida. Reser
-
Onsdagen den 29 aprii 1953 fm.
Nr 15.
ro
Bidrag till stipendier för utbildande
vanterna anser att så inte är fallet.
Frågan är vilken ståndpunkt som är
mest sakligt motiverad. Jag utgår ifrån
att båda är byggda på ärlig övertygelse
— man kan som bekant ändå komma
fram till olika resultat och olika
slutsatser. Principiellt är väl frågeställningen
den, huruvida staten över
huvud taget skall fortsätta att stödja
mer eller mindre enskilda och frivilliga
företag på sociallivets område ellei
om vårt stöd enbart skall gälla sam
hällets egen sociala omvårdnad.
Ingen lär väl bestrida riktigheten
och nödvändigheten av att samhället
i alla väsentliga delar tar ansvaret för
omsorgen om dem, som i ena eller
andra avseendet behöver hjälp. Svensk
socialvård har nått en standard, som vi
alla har anledning vara stolta över.
Men betyder det med nödvändighet,
att man måste strypa all enskild strävan
på detta område? Ligger det inte ett
värde också i denna rikare nyansering
och differentiering, som ofta på ett
lyckligt sätt kompletterar statens egna
insatser?
Motivet måste sålunda vara rent
principiellt, när man yrkar det ena
eller det andra i denna fråga. Jag vill
inte tänka mig att saken skulle ligga
så till, att man vill komma åt detta
anslag enbart därför att det denna
gång råkar gälla ett kyrkligt och kristligt
företag. Jag utgår ifrån -— och
jag respekterar denna principiella syn
— att man skulle vara lika angelägen
att avstyrka statligt stöd till en social
verksamhet av mera enskild och frivillig
karaktär, även om den bedrevs
av exempelvis godtemplare eller frisksportare
eller en grupp av folkbildningsentusiaster.
Har jag rätt i denna
tolkning, att det är de enskilda och
frivilliga initiativen man vill komma
åt, då måste jag, herr talman, få uttala
min allvarliga invändning mot en
sådan uppfattning.
Statens socialvård är bra, men varför
skall det nödvändigtvis bli stats
-
av diakoner för kyrklig- och social tjänst.
monopol på allting? Varför skulle vi
inte ha råd att uppmuntra också de
enskilda och frivilliga företagen? Det
är ju i alla fall ur dem, som hela vår
statliga socialvård har växt fram. Det
betänkliga i sammanhanget är enligt
min uppfattning själva tendensen att
kringskära och kanske så småningom
omöjliggöra enskilda insatser inom vårt
lands socialvård. I ett totalitärt samhälle,
en diktatur, är det naturligt att
topphugga det frivilliga initiativet; i en
demokrati däremot tycker jag att vi
har råd att vara mer frikostiga. Vi behöver
inte med nödvändighet likrikta
allting. Det kan inte vara ett demokratiskt
ideal att klippa alla häckar
lika och standardisera alla sociala åtgärder.
Nu kan man naturligtvis säga: Det
fanns en tid när exempelvis den kristna
diakonien hade existensberättigande,
helt enkelt därför att det inte fanns
någon annan. Nu däremot svarar samhället
för allt på detta område. Teoretiskt
låter detta säga sig, men i livet
går det litet annorlunda till: systemväxlingen
går inte så regelrätt. I övergångstider
kan mycket väl två system
leva sida vid sida med och komplettera
varandra, och jag är dessutom övertygad
om att detta inte blott gäller
övergångstider. De statliga åtgärderna,
som jag återigen betygar min tacksamhet
för, kommer alltid att behöva kompletteras
med de enskilda och frivilliga.
Jag tycker vi skall vara tacksamma
för att det alltjämt i vårt land finns
ideella organisationer, som är villiga
att själva bestrida huvudparten av kostnaderna
för sina insatser. Statens bidrag
har väl närmast karaktären dels
av en utfyllnad, så att dessa organisationer
skall kunna utföra sitt uppdrag
bättre och effektivare, dels av ett erkännande
och en uppmuntran. Det senare
är inte minst viktigt. Vi har all
anledning, synes det mig, att ge de
många kämpande grupperna av ideellt
verksamma människor i detta land en
Nr 15.
76
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.
känsla av att vi sätter värde på deras
offervillighet.
Just som en dylik uppmuntran betraktar
jag detta anslag till en värdefull
insats i det sociala arbetet. Anslaget
gäller ju, som departementschefen
bar påpekat och som utskottets
talesman nu har framhållit, en så sympatisk
och behjärtansvärd sak som stipendier
till sådana obemedlade och
mindre bemedlade elever vid Svenska
diakonanstalten, som vill utbilda sig
till diakoner. Anslaget bör sålunda
principiellt kunna jämföras med stipendier
till annan studerande ungdom.
Indirekt är det emellertid en uppmuntran
och ett stöd till en frivillig social
gärning som är värd att få leva.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.
Herr WALLENTHEIM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag tycker nog att
herr Rimmerfors delvis gick vid sidan
av vad jag här tidigare hade yttrat.
Det är ju inte fråga om att hindra människor
med religiös uppfattning att genomgå
utbildning för social verksamhet.
De har i det fallet samma möjligheter
som alla andra och blir delaktiga
av den stipendiegivning, som förekommer
på andra håll.
Jag skulle till herr Rimmerfors vilja
ställa frågan: Vad är anledningen till
att man från diakonistyrelsens sida har
tagit upp en egen utbildningsverksamhet
på detta område? År det inte för att
finna en plattform för en direkt missionerande
verksamhet? Ligger det till så,
att man kanske är missnöjd med de
kursplaner och de arbetsformer som
förekommer vid de vanliga socialinstituten,
så låt då missnöjet och kritiken
på den punkten utmynna i krav på ändringar
av dessa kursplaner och dessa
arbetsformer. Det tycker jag vore rimligare,
om man ser själva huvudinnehållet
i utbildningen som det väsentliga.
Och vart skulle det bära hän, ärade
kammarledamöter, om vi — om än aldrig
så mycket med hänvisning till enskilt
initiativ och enskilda intressen
— skulle på olika områden med utgångspunkt
från uppfattningar i religiösa
frågor bygga upp t. ex. en lärarutbildning
eller en läkarutbildning?
Spåren skulle förskräcka.
Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det förefaller mig som
om saken skulle ligga rätt enkelt till
i detta sammanhang. Det är ju inte
fråga om en konkurrerande utbildning,
utan förhållandet är väl närmast det,
alt de flesta av dessa diakoner går i
direkt kyrklig tjänst, och i den mån
de söker andra tjänster är det ju vederbörande
kommuner förbehållet att
pröva deras kvalifikationer i alla stycken.
Vad sedan beträffar frågan om de
kristna samfundens önskan att ge en
speciell utbildning för sociala uppgifter
åt några av sina medlemmar, så
tycker jag nog att den är fullt legitim.
Vi har ju i det svenska samhället utrymme
för exempelvis rörelseskolor.
Även där ger nykterhetsorganisationer
och kristna samfund en betoning åt
utbildningen, som utgår från den speciella
livsåskådning som dessa fraktioner
av vårt samhällsliv företräder,
men samhället har trots detta givit sitt
stöd åt rörelseskolorna.
Jag har ingen fullmakt att tala å diakonanstaltens
vägnar, eftersom jag i
detta sammanhang inte ens på något
sätt representerar svenska kyrkan. Men
jag ser det som en demokratisk åtgärd
att vi stöder goda initiativ, varifrån
de än kommer.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp): Herr
talman! Jag har haft tillfälle att ta del
av programmet och planen för diakonutbildningen.
När man gör det ser
man snart att diakonanstalten gått i
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
77
Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.
författning om att i görligaste mån få
utbildningen likvärdig med den som
lämnas på motsvarande linje vid socialinstitutet.
Det arbete som utföres
av diakonerna har vunnit ett varmt
erkännande även från mycket auktoritativa
kretsar. Den kurs som eleverna
får genomgå är fyraårig. Andra året är
helt upptaget av praktiskt arbete på
den sociala linjen vid olika socialvårdsinstitutioner,
och sedan följer två års
uteslutande teoretisk utbildning. Lärarkrafterna
på anstalten får också anses
vara mycket högt kvalificerade.
Men utom de fast anställda kallas, när
sociala frågor behandlas, personer från
samhällets verk och myndigheter, som
är mycket väl bevandrade i tillämpningen
av den sociala lagstiftningen.
Föreläsningar hålles av personer t. ex.
från bostadsstyrelsen, socialstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, pensionsstyrelsen,
hälsovårdsnämnden och statens institut
för folkhälsan m. fl.
Jag har, herr talman, bara velat räkna
upp dessa samhällsorgan för att visa,
att man på diakonanstalten inte bedriver
ett ensidigt inriktat arbete, alltså
vid sidan av livets stora farvägar,
utan alldeles tvärtom. Eleverna torde
bli väl skickade för sina uppgifter, det
tror jag att man kan säga. Det viktigaste
är väl i alla fall att det blir dugligt
folk, som kommer ut och som kan
gripa sig an med de uppgifter som det
här gäller. Jag tror att det är riktigt
att man säger detta för att ingen skall
tro, att den utbildning som här ges är
någon andraklassutbildning.
Vill man se sakligt och objektivt på
detta ärende, så synes det mig att man
måste ge ett varmt erkännande åt det
arbete, som diakonerna utför på skilda
områden, inte minst när det gäller
t. ex. alkoholistvården. Minns jag rätt
så hörde diakonanstalten till de första,
som startade kurverksamhet för alkoholister.
Det kan inte med fog påstås,
att socialvårdsarbetet förlorar på en
viss differentiering i detta hänseende;
jag tror snarare att det förhåller sig
tvärtom.
Att denna utbildning vilar på kristen
grund behöver väl inte vara något minus.
Jag anser det vara ett plus. Sann
kristen tro har väl aldrig fört med sig
brist på kärlek eller brist på mänsklig
förståelse för livets vedervärdigheter
utan ger i stället ökad förståelse för
dessa stackars människor, som man
kommer i beröring med och ofta får
ta hand om.
Utan att överdriva torde man kunna
utgå ifrån att de unga människor som
söker sig till Sköndal går dit, inte för
att få ett hyggligt levebröd, utan på
grund av att det inom dem har blivit
ett tvingande »måste», som driver dem
åstad att tjäna lidande medmänniskor.
Det synes mig underligt om riksdagen
nu skulle säga nej till det ganska blygsamma
bidrag, som det här är fråga
om. Är det inte en ringa gärd av erkännande
att bär bevilja detta anslag
på 10 000 kronor till en anstalt som,
långt innan vi ännu hade något socialinstitut,
utbildade folk till arbete vid
fattigvård, barnavård, alkoholistvård
och även enklare sjukvård?
På socialinstituten utbildas det människor
som har större och rikare utbildning
innan de söker in. Den vägen
är i många fall stängd just för de
unga människor, som det är fråga om
när det gäller Sköndal. De elever, som
söker sig till Sköndal, kommer ofta
från mycket små och fattiga förhållanden.
Det skulle inte vara svårt att ge
många praktiska exempel på det. De
bär inte råd till en dyr utbildning före
specialutbildningen. Det synes mig vara
ett uttryck för god demokrati att
diakonanstalten tar emot dessa unga
män för att skickliggöra dem för en
samhällsgagnande gärning, och kan nu
det lilla anslaget på 10 000 kronor i
någon mån bidraga till det, så bör det
givas med stor tillfredsställelse.
Jag ställer detta yrkande, herr talman,
utan att på något sätt göra avkall
78 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Bidrag till stipendier för utbildande av diakoner för kyrklig och social tjänst.
på min principiella inställning som frikyrkoman
och yrkar bifall till förslaget
om ett anslag på 10 000 kronor.
Herr HOPPE (s): Herr talman! Jag
skall inte mycket polemisera mot min
för övrigt värderade vän, herr Wallentheim,
jag har nämligen ett mycket
starkt intryck av och jag misstänker
eller har i varje fall en förhoppning
att åtskilligt av vad han sagt för litet
var ter sig rätt verklighetsfrämmande.
Det är en skräckmålning, som jag tror
att vi inte behöver fästa så mycket avseende
vid. Jag skall försöka att i stället
med några enkla ord klargöra vad
saken egentligen gäller.
För det första skall jag ta mig friheten
att säga, att det här är fråga om
ett rätt gammalt anslag, beviljat en
följd av år av Sveriges riksdag. Jag
kan inte se varför man nu skulle vika
ifrån den ståndpunkt man en gång intagit.
Här gäller ju — det var det andra
jag skulle vilja säga — att hjälpa till
att skapa fram människor som kan
arbeta i socialvården. Vi vet att det är
en hel del som har skett — inte minst
kommunsammanslagningen, som ställer
mycket stora krav på personer utbildade
för socialvårdstjänst. Såvitt jag
förstår kan man säga att behovet av
socialvårdsarbetare är så stort i den
dag som i dag är, att man från socialvårdshåll
har all anledning vara tacksam
över att det även från diakonanstalten
årligen skickas ut på fältet ytterligare
några stycken socialarbetare.
Jag känner mig styrkt i den uppfattningen,
att man bör känna en sådan
tacksamhet, när jag erinrar mig, hur
man redan tidigt från socialstyrelsen
gav en varm rekommendation åt denna
utbildningsväg. Det borde kanske säga
dem som nu är tveksamma någonting,
att socialstyrelsen liksom står bakom
och har engagerat sig i saken.
För några år sedan gjorde vi i utskottet
—- närmast i avdelningen —
en undersökning för att se vilken karaktär
utbildningen hade, och jag tror
att jag kan säga att vi fick ett starkt
intryck av att det var en god utbildning
som gavs av lärarkrafter, som
hade mycket goda kvalifikationer för
den uppgiften.
Så skulle jag till sist — jag skall inte
använda många ord — vilja göra de
närvarande uppmärksamma på att det
här inte gäller något anslag direkt till
en kyrklig institution —- för övrigt inte
diakonistyrelsen, utan diakonanstalten
på Sköndal — utan ett anslag till hjälp
till stipendier åt fattiga pojkar, som
vill gå denna vägen för att göra sig
skickade till ett framgångsrikt arbete,
delvis i kyrkans men främst i samhällets,
i socialvårdens tjänst.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsmajoritetens förslag.
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Bara ett par ord till.
Jag vill till herr Hoppe säga, att då
jag i mitt första anförande gjorde några
antydningar om de faror som kunde
tänkas uppstå, de konflikter som kunde
tänkas uppkomma, var det inga konstruerade
saker som jag föll tillbaka
på, utan det var erfarenheter som jag
har fått i de frågor jag sysslar med i
mitt arbete.
Sedan skulle jag bara till resonemanget
om rörelseskolorna vilja säga
två saker, för det första att jag över
huvud taget är mycket betänksam mot
rörelseskolorna därför att de isolerar
människorna i små, slutna grupper och
för det andra att skillnaden mellan rörelseskolorna
i folkhögskolans tecken
och en skola av den nu ifrågavarande
typen är den, att rörelseskolorna icke
har några examina, icke ger någon yrkesutbildning,
utan syftar till en allmänt
medborgerlig utbildning, medan
det här är fråga om att ge en direkt
yrkesutbildning.
Överläggnixigen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
79
Onsdagen den 29 april 1953 fm. Nr 15.
Personlig professur vid Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien för docenten
S. B. F. Jansson, m. m.
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den beträffande denna
punkt avgivna reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wallentheim begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
49:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten
gjorda hemställan.
Punkterna 50—55.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 56.
Personlig professur vid Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien för docenten
S. B. F. Jansson, m. m.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr HELÉN (fp): Herr talman! Statsutskottet
har i sitt utlåtande på punkten
56 indirekt sagt ifrån, att det inte
kan betraktas som någon definitiv lösning
när docenten Sven B. F. Jansson
nu knyts som förste antikvarie till Vitterhetsakademien.
Mot uppmaningen
till Kungl. Maj :t att även i fortsättningen
ha sin »uppmärksamhet riktad
på frågan om den lämpligaste formen
för docent Janssons anknytning till akademien»
har jag ingen invändning,
även om jag anser att det redan i år
hade funnits skäl för ett bifall till motionen
II: 155.
Det tycks inte råda någon oenighet
mellan utskottet, departementet och universitetskanslern
om nödvändigheten
av att den eminente forskaren Sven B.
F. Jansson får tillfälle att under sin
återstående aktiva period fullfölja det
svenska runverk, som påbörjades redan
på 1600-talet men som gång på gång
på grund av bristande generositet från
statsmakternas sida har kommit att avbrytas.
Det finns en sådan risk även
i dag, trots det djupa engagemang docent
Jansson har visat när det gäller
att fullfölja runverket även med personliga
uppoffringar. Man kan inte helt
utesluta möjligheten av att han söker
sig över till någon av de undervisningsprofessurer
i nordiska språk, till
vilka han utan minsta tvekan är meriterad
framför jämnåriga och yngre konkurrenter
men som skulle uppsluka
hans arbetstid till den grad, att runverket
kunde komma att även denna gång,
kanske för all framtid, bli oavslutat.
Det bör också noteras att docent
Jansson, trots den svenska runforskningens
isolerade läge ur internationell
synpunkt, redan har varit erbjuden en
professur vid ett amerikanskt universitet,
en frestelse som eljest brukar vara
förbehållen atomforskare och specialister
på andra moderna områden. Det
förefaller tyvärr som om en viss formalism
legat i vägen för den enda rimliga
lösningen av Sven B. F. Janssons anställningsförhållande.
Vitterhetsakademiens
önskemål om att Jansson i parallellitet
med andra forskare skulle knytas
med en personlig professur just till
Vitterhetsakademien har kanslern avvisat
med argument, som nog får tas som
Nr 15.
80
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Personlig professur vid Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien for docenten
S. B. F. Jansson, m. m.
uttryck för ett visst linjaltänkande och
som inte tar hänsyn till den praktiska
verkligheten. Trots att vårt lands enda
runologiska institution existerar just
vid Vitterhetsakademien, vill kanslern
tänka sig en personlig professur endast
om den knytes till Stockholms högskola
eller till annat ordinarie lärosäte. Då
kanslerns uppfattning förefaller ha påverkat
ecklesiastikdepartementet, skulle
jag vilja vädja till departementets företrädare
här i kammaren att ta denna
formella bedömning under ny prövning
samtidigt som frågan om Janssons
knytande till akademien — ]ag understryker
att utskottet nu har skrivit »till
akademien» — ägnas ny uppmärksamhet.
Herr talman, jag har inget yrkande.
Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt instämma i vad
herr Helén här har sagt, detta så mycket
mera som herr Helén också är specialist
beträffande svensk språkforskning.
Jag vill blott understryka att runverket
är en nationell angelägenhet
och att vi i runorna har en gemensam
kulturell egendom, ett monument över
vår historia utan motstycke i något
annat land. Det är därför att hälsa med
tillfredsställelse att regeringen velat
bereda docent Jansson tillfälle att fortsätta
med sitt arbete. Hans ställning
synes mig emellertid böra bedömas
med hänsyn inte bara till den risk,
som finnes att han kan lämna denna
sin arkivarietjänst till förmån för en
professur, utan också till den exceptionella
sakkunskap på detta område,
som docent Jansson ostridigt besitter
enligt samstämmiga in- och utländska
vittnesbörd. Det finns en risk, som
doktor Helén här sade, att arbetet med
detta runverk avbrytes, om docent
Jansson inte skulle få tillfälle att under
tjugu, trettio år fortsätta med detta
arbete och slutföra det.
Jag vill betona att den motion om
professur som har väckts avsett en
personlig professur som skulle upphöra
i och med att docent Jansson pensioneras
vid en tidpunkt då man beräknar
att runverket kommer att vara
fullbordat.
Nu inlägger jag emellertid, herr talman,
i utskottets i och för sig välvilliga
utlåtande den tolkningen, att utskottet
önskar att Kungl. Maj:t skall ompröva
denna fråga. Med denna förutsättning
och i förhoppning att så sker ber jag
att få avstå från något annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Utskottets skrivning är,
som här har framhållits, mycket välvillig
och det av olika skäl. Alla är,
som herr Helén sade, överens om att
allt skall göras för att bevara denne
nationellt och internationellt välmeriterade
forskare i hans egentliga arbetsuppgift,
runologien och runinventeringen.
Men när Kungl. Maj :t nu i
år har inrättat denna förste antikvarietjänst
för docent Jansson, får vi väl
anse oss nöjda med detta. Därtill har
vi ju fogat, att därest det anses önskvärt
och nödvändigt ur de synpunkter
jag först framhöll bör Kungl. Maj :t ha
sin uppmärksamhet riktad på saken
och söka finna de lämpliga formerna
för att doc. Janssons stora kunskaper
på detta speciella område skall för
framtiden kunna utnyttjas till gagn för
vetenskap och forskning här hemma i
Sverige.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkterna 57—68.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
81
Punkten 69.
Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Avlöningar.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Fröken VINGE (fp): Herr talman! Till
denna punkt har jag fogat en blank
reservation. Anledningen är att Musikaliska
akademien i sina anslagsäskanden
har tagit upp två förslag, som
jag i och för sig anser vara mycket
berättigade. Jag har emellertid icke
kunnat yrka bifall till dem, därför att
det inte finns någon motion på punkten.
Jag anser att dessa frågor har så
stort intresse, att jag skulle vilja ta
kammarens tid några minuter i anspråk.
Speciellt hoppas jag att ecklesiastikministern
skall ge oss tillfälle att
få höra vilken synpunkt man i departementet
har lagt på dessa frågor.
Det första förslaget var ett utbyte av
två tjänster som biblioteksassistenter
mot amanuenstjänster. Nu har ecklesiastikministern
i statsverkspropositionen
alldeles riktigt erinrat om att dessa
biträdestjänster genom biträdesutredningen
flyttades upp i något högre
lönegrad. Men problemet är att dessa
befattningshavare fortfarande sitter i
biträdesgrad, medan deras utbildning
och arbetsuppgifter i själva verket
motsvarar vad en amanuens har. Biträdesutredningen
hade på grund av
sina direktiv ingen möjlighet att placera
dessa tjänster högre upp än i
högsta biträdesgraden, 15 lönegraden.
Det är att märka att civilministern i
sin proposition angående biträdesutredningen
gjorde ett generellt uttalande
när det gällde biblioteksbiträdestjänsterna.
Han var medveten om att det
hade framkommit önskemål i vissa
fall om en uppflyttning i högre lönegrad
än den 15, men han menade att
en sådan åtgärd förutsatte att man
först gjorde en undersökning av bibliotekens
organisation. Man fick den
uppfattningen när man läste propositionen,
att han hade för avsikt att sätta
6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
i gång en sådan utredning, men på en
enkel fråga här i riksdagen svarade
han kort och gott, att han ingenting
kunde säga om när en sådan utredning
skulle tänkas komma till stånd och vad
den skulle omfatta. Jag fick den uppfattningen,
att han ansåg det tveksamt
om det var civilministern eller ecklesiastikministern
som borde sätta i gång
en sådan utredning. Detta medför att
saken helt enkelt har hamnat i ett dödläge.
Jag förmodar att statsrådet inte är
okunnig om att man hyser bekymmer
för dessa saker inom biblioteksvärlden.
Detta är ett intresse inte bara för personalen
utan också för biblioteken, som
har svårigheter med sin rekrytering.
Jag tror att man skulle bli mycket tacksam
för ett positivt uttalande från
statsrådets sida i denna fråga, ett uttalande
som inte speciellt avsåg dessa
båda tjänster vid Musikaliska akademien
utan som också visade att statsrådet
är på det klara med att det här
finns ett problem, som vi inte i längden
kan blunda för, och att någonting
alltså måste göras, vare sig initiativet
skall komma från ecklesiastikdepartementet
eller civildepartementet.
Det andra spörsmål som jag här vill
beröra gäller inrättandet av en ny amanuenstjänst
vid Musikaliska akademiens
bibliotek. När akademiens bibliotekarie
var uppe på föredragning i avdelningen
berättade han, att den nya
amanuensen framför allt skulle omhänderha
den service, som biblioteket
lämnar musikcirklar och orkesterföreningar
runt om i landet. Detta är en
verksamhet, som väl intresserar nära
nog samtliga kammarens ledamöter. De
inemot hälften av denna kammares
ledamöter, som får anses stå bakom det
socialdemokratiska kulturprogram som
framlades i somras, bör ju vara starkt
engagerade för saken, eftersom detta
program mycket varmt talar både för
en folklig musikverksamhet ute i bygderna
och för en översyn av Musikaliska
akademiens organisation. Och
Nr 15.
82
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar.
även alla andra ledamöter av kammaren,
som intresserar sig för bildningslivet
över huvud taget eller speciellt
för möjligheterna att sprida kulturlivets
välsignelser ut till de avlägsna orterna,
måste ju säga sig att den verksamhet
det här gäller är någonting
mycket viktigt.
Nu sade ju inte bibliotekarien att
hela verksamheten absolut och omedelbart
äventyrades, om man inte fick
den nya tjänsten, men på lång sikt
ansåg han det vara ytterst svårt att
fortsätta med verksamheten i den utsträckning
som är nödvändig. Klart
är ju att vederbörande tjänsteman
måste vara mycket kvalificerad. Han
skall inte bara ha biblioteksutbildning
utan också både musikteoretisk och
musikpraktisk utbildning i så hög grad,
att han kan stå en lånesökande orkesterförening
till tjänst, när den behöver
noter för att kunna uppföra ett visst
musikverk. Han måste kunna bedöma
hurudana föreningens resurser är både
i fråga om instrument och i andra avseenden
för att kunna veta vilka upplagor
av musikalierna som han skall
skicka till vederbörande.
Jag tror att det är nödvändigt att
kammaren är uppmärksam på denna
sak. Man kan ju inte från riksdagens
sida göra någonting åt den i år, men
jag vill uttala en mycket varm förhoppning
om att ecklesiastikministern
nästa år skall — om Musikaliska akademien,
vilket jag tar för givet, då
återkommer med sina äskanden — ha
möjlighet att biträda dessa och jag
hoppas också att riksdagen då skall
visa sitt positiva intresse för dem.
Men samtidigt som jag, herr talman,
alltså är medveten om att det härvidlag
föreligger ett mycket starkt och berättigat
önskemål från Musikaliska akademiens
sida, är jag medveten om att
det här i landet finns många andra
bibliotek, inte minst vetenskapliga specialbibliotek,
som kanske har lika berättigade
önskemål. Det är emellertid
ytterst svårt för oss här i riksdagen att
få tillfälle att bedöma dessa önskemål
i ett enda sammanhang, detta redan
därför att vissa av dessa bibliotek hör
till andra huvudtitlar än den åttonde,
men också därför att det inte finns
någon gemensam remissinstans, dit alla
sådana ärenden skulle kunna hänvisas
■—• en sakkunnig remissinstans
som skulle kunna på likformiga grundvalar
avge utlåtanden över de olika
äskandena, så att vi fick ett verkligt
jämförelsematerial.
En sådan remissinstans ville ju universitetsberedningen
för några år sedan
skapa, när man föreslog att det
skulle inrättas ett chefsråd för de vetenskapliga
biblioteken. Jag tillät mig
häromåret ta upp förslaget i en motion,
som emellertid inte blev bifallen, tydligen
närmast därför att man avvaktade
ett initiativ från Kungl. Maj:ts sida.
Jag är, herr talman, på det klara med
att dåvarande departementschefen kanske
hade skäl till att inte just då ta
något initiativ i frågan, men jag tror
att man nu allmänt är överens om att
tiden är inne för att någonting göres.
Detta chefsråd skulle ju inte bara
utgöra en remissinstans, något som i
och för sig är mycket viktigt, utan det
skulle kunna ta initiativ till en del
organiserat samarbete mellan de vetenskapliga
biblioteken, ett samarbete
som i vissa fall säkerligen skulle kunna
leda till besparingar för statsverket.
Jag skall inte nu ta kammarens tid i
anspråk med någon exemplifiering —
de som eventuellt är intresserade därav
kan gå tillbaka till min motion för
två år sedan; att statsrådet känner till
förhållandena, vet jag. Men jag vill
framhålla att till det förslag, som vi
framförde den gången och som huvudsakligen
grundade sig på universitetsberedningens
förslag, har på senare tid
kommit ytterligare förslag. När statsutskottets
andra avdelning strax före
påsk besökte K.B., anförde riksbiblio
-
83
Onsdagen den 29 april 1953 fm. Nr 15.
Musikaliska akademien med musikhögskolan: Avlöningar.
tekarien en hel del intressanta synpunkter
på frågan. Han hade exempel
som visade, att man skulle kunna spara
mycken arbetskraft vid de vetenskapliga
biblioteken genom ett ökat samarbete.
Det gällde framför allt granskningen
av de omfattande svenska tryckleveranserna.
För närvarande granskas
boktryckarnas leveranser på fem olika
ställen i landet, men detta skulle kunna
ske på ett enda ställe. Även en del
av katalogiseringen skulle kunna centraliseras
■— mycket annat att förtiga.
Nu kan man naturligtvis säga att ett
samarbete mellan de stora biblioteken
skulle kunna åstadkommas utan att det
finns något sådant vetenskapligt chefsråd.
Men jag bar i olika sammanhang
varit angelägen understryka — och jag
vill nu ännu en gång understryka detta
— att vi också har så många medelstora
bibliotek — exempelvis detta som
vi just nu behandlar, Musikaliska akademiens
bibliotek, men även några små
bibliotek — som kanske inte kommer
med i samarbetet och inte får sina
problem allsidigt belysta och kanske
inte heller kan dra någon fördel,av det
samarbete och den rationalisering som
skulle kunna åstadkommas såvida vi
inte får ett chefsråd i stil med vad
universitetsberedningen förordar. Genom
ett sådant chefsråd skulle vi också
kunna få ett organ för det mycket
nödvändiga samarbetet mellan de vetenskapliga
biblioteken och folkbiblioteken.
Det går inte några vattentäta
skott mellan dessa båda kategorier av
bibliotek. Det har här skett en mycket
stor utjämning exempelvis sedan min
barndom och ungdom. Vi har bl. a.
denna mellanform av bibliotek som
stifts- och landsbiblioteken utgör. Inom
parentes vill jag begagna tillfället att
uttala ett tack till ecklesiastikministern
för att vi fått foga den sista länken till
kedjan av stifts- och landsbibliotek.
Vi har emellertid också några stora
stadsbibliotek, med bokbestånd även
av rent vetenskaplig litteratur. Förhål
-
landena är sådana att ett samarbete är
mycket nödvändigt. Vi har hela den
stora frågan om den interurbana låneverksamheten
som man dryftar mycket
och där konflikter kan uppkomma mellan
vetenskapliga och folkbibliotek. Det
är alldeles nödvändigt att någonting
mer göres på detta område.
Jag skall inte mera exemplifiera vad
jag här syftar på. Jag har, herr talman,
velat begagna detta tillfälle att ännu en
gång fästa kammarens uppmärksamhet
på ett stort och viktigt kulturproblem,
och jag tror att kammaren skulle vara
herr statsrådet mycket tacksam om vi
får höra något av statsrådets syn på
dessa viktiga frågor.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Fröken Vinge begär givetvis alltför
mycket av mig om hon vill att jag klart
och tydligt skall svara på samtliga frågor
hon ställt och därvid göra bindande
utfästelser.
Fröken Vinge känner säkerligen till
att detta chefsråd för de vetenskapliga
biblioteken — jag har tidigare kommit
underfund med att fröken Vinge varmt
ömmar för detta — ingalunda är det
enda av universitetsberedningens förslag
som av en eller annan orsak ännu inte
kunnat förverkligas. Jag vill i alla fall
hänvisa till att vi har en stockholmsbibliotekens
samarbetsnämnd, som väl
redan har betytt en del och torde
komma att betyda ännu mera i fortsättningen.
Givetvis har jag dock ingenting
emot att ett sådant chefsråd
som universitetsberedningen tänker sig
kommer till stånd. Om en senare punkt
i denna proposition bifalles och vi får
det antal lands- och stiftsbibliotek som
vi tänkt oss, då anser jag det finnas
ytterligare en anledning till att ta upp
denna fråga. Frågan är dock givetvis
— liksom de övriga frågorna om biblioteksorganisationen
och inplaceringen
av tjänster i lönegrader — i allra
högsta grad en budgetfråga. Den får
84
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Uppsala universitet: Avlöningar.
vägas emot andra saker och ting som
föreligger vid det tillfället. Jag vill dock
gärna säga att intresset finns hos mig
att ytterligare undersöka dessa frågor.
Fröken VINGE (fp): Herr talman! Jag
vill i korthet tacka statsrådet för hans
försäkran att han intresserade sig för
dessa frågor. Givetvis är tjänstemännens
löneställning en budgetfråga. Problemet
är dock hur civildepartementet
skall kunna avgöra den rätta löneställningen
för dessa befattningshavare om
det inte föreligger ett mycket nära
samarbete med ecklesiastikdepartementet.
Jag skulle framför allt vilja fråga om
det finns utsikt till att statsrådet kommer
att sammankalla någon konferens
med t. ex. ledande biblioteksmän representerande
olika bibliotek för att
diskutera igenom dessa problem. Jag
är glad över statsrådets intresse, men
jag skulle vara mycket intresserad av
att veta, om det finns utsikter för att
frågan skall kunna bringas ur sitt nuvarande
dödläge.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 70—74.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 75.
Uppsala universitet: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 77, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tilllämpning
tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54, dels ock
till Uppsala universitet: Avlöningar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 10 265 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels en inom första kammaren av
herrar Osvald och Sigfrid Larsson
väckt motion (1:233), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att under
Uppsala universitet: Avlöningar anvisa
ett belopp av 7 500 kronor för undervisning
och examination i ämnet genetik,
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ohlon och Sunne (1:234)
och den andra inom andra kammaren
av herr Munktell (II: 141), i vilka hemställts
att riksdagen ville vid sin behandling
av åttonde huvudtiteln besluta
att i enlighet med universitetskanslerns
förslag från och med budgetåret
1953/54 inrätta en andre assistenttjänst
vid fysiska institutionen vid
Uppsala universitet.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:233 samt 1:234 och 11:141,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;
b) godkänna i utskottets hemställan
framlagd avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;
c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 10 265 000 kronor.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Arrhén, Nils Theodor Larsson, Malmborg
i Skövde, Svensson i Ljungskile,
Widén, Kyling och fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet under b) och c)
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
85
ävensom med bifall till motionerna
1:233 samt 1:234 och 11:141,
b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54;
c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 10 282 500 kronor;
b) av lierr Bergh, utan angivet yrkande;
samt
c) av herr Eric Holmquist, likaledes
utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Det föreligger vid denna
punkt en reservation som jag anslutit
mig till. Denna reservation gäller ett
par ganska små anslag ekonomiskt sett
men för undervisningen såvitt jag förstår
av rätt stor betydelse.
I ena fallet är det fråga om ett anslag
till undervisningen i genetik vid
Uppsala universitet. Man behöver numera
inte framhålla, att genetiken intar
en mycket central ställning inom
biologien. Forskningen och undervisningen
på detta område är ju allmänt
sett mycket väl tillgodosedda i Sverie.
Vi har professurer i ärftlighetslära
både i Lund, Stockholm och vid lantbrukshögskolan.
Underligt nog saknas
emellertid en professur i detta ämne
vid Uppsala universitet; det saknas till
och med förutsättningar för att bedriva
den undervisning som man inom kort
räknar med skall vara obligatorisk och
som i själva verket redan nu är alldeles
nödvändig för blivande biologilärare.
Universitetet har begärt att få ett
anslag på 7 500 kronor. Med hjälp av
ett sådant anslag skulle man få en laborator
vid lantbrukshögskolan i Ultuna
att svara för genetikundervisningen i
Uppsala. Det skulle kosta 3 500 kronor.
Han skulle till sin hjälp behöva en
andre amanuens, vilket skulle kosta
4 800 kronor.
Under senare år har studenterna
Uppsala universitet: Avlöningar.
själva fått ordna undervisningen i genetik.
Vid uppvaktningar inför utskottet
har det framhållits, att det åtminstone
under något år kostat dessa studenter
500 kronor per person att skaffa
sig denna kurs i genetik. Från utskottsmajoritetens
sida erkännes, att detta
anslag i och för sig givetvis är önskvärt,
men man skjuter framför sig det
formella skälet, att stadgan för filosofiska
examina ännu inte är utfärdad
och att sålunda kravet på genetikkursen
formellt inte infogats i denna
stadga. Utskottet menar därför att saken
kan uppskjutas och att Kungl. Maj:t
kan pröva saken ett annat år. Dessutom
hänvisar utskottet till att universitetet
möjligen skulle ha medel att ordna
undervisningen utan det extra anslaget.
Erfarenheten visar ju dock, att universitetet
inte har kunnat göra det tidigare.
Jag skall, herr talman, inte vidare
utbreda mig över denna sak. Jag tror
inte, att man behöver säga mer än detta
för att det skall vara klart, att denna
reservation med begäran om ett anslag
på 7 500 kronor för att de studerande
vid Uppsala universitet skall bli jämställda
vad gäller denna undervisning
med dem som studerar vid motsvarande
högskolor.
Reservationen rör även en annan sak,
nämligen ett anslag på 10 000 kronor
till en assistentbefattning vid fysiska
institutionen i Uppsala. Även i detta
fall har universitetet begärt anslaget.
Det uppges, att man inte kan utnyttja
hela kapaciteten hos de laboratorier
som finns, emedan personalen inte räcker
till. Resultatet blir, att de studerande
får stå i ko och vänta på dessa
laboratorieövningar, varigenom studierna
fördröjs. I en situation då det är
så oerhört ont om läroverkslärare att
man måste vidtaga särskilda anstalter
för att klara lärarfrågan vid våra läroverk
är det såvitt jag förstår en mycket
dålig hushållning att genom att
pruta på 10 000 kronor fördröja lärar
-
86
Nr 13.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Uppsala universitet: Avlöningar.
utbildningen och samtidigt inte fullt
utnyttja de institutioner som finns.
Jag tror därför, herr talman, att det
i båda dessa fall, där det ju gäller belopp,
om vilka avdelningens ordförande
i ett annat sammanhang här i dag
använt den karakteristiken att det här
naturligtvis inte gällde några stora saker,
vore en dålig hushållning att inte
bevilja dessa belopp och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som har fogats till
denna punkt av herr Ohlon m. fl. Eftersom
det gäller två anslag och det kan
tänkas att det finns ledamöter av denna
kammare som skulle vilja rösta för
det ena av anslagen men inte för det
andra, vore jag tacksam om röstningen
kunde företagas för anslagen var för
sig.
Häruti instämde herrar Löfroth (fp),
Widén (fp) och Munktell (h).
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det låter naturligtvis mycket bra när
den ärade reservanten här säger, att
bara vi får dessa två små belopp är allt
gott och väl med utbildningen av lärare
och andra, som vi behöver utbilda
i större utsträckning. Men när vi i departementet
har haft att ta ställning
till detta, har det ju förelegat en mängd
önskemål som de vetenskapliga institutionerna
många gånger kanske har
haft mycket svårt att gradera inbördes.
Vi har ju i alla fall från departementets
sida varit tvungna att göra en gradering
och stanna någonstans i fråga om
nya tjänster.
Inte minst har jag den uppfattningen,
att man måste vara ganska försiktig när
det gäller att inrätta nya tjänster. Under
sådana förhållanden tycker jag att
det antal dylika, som vi i alla fall har
fått fram vid våra universitet och högskolor
i år, inte är så ringa, och det
visar sig ju också att de är av ganska
stor finansiell betydelse. Om jag inte
missminner mig har löneökningarna vid
Uppsala universitet föreslagits till 1,8
miljoner och vid Lunds universitet till
1,4 miljoner kronor. Redan i nämnandet
av dessa siffror ligger ju att Uppsala
universitet ingalunda har blivit
dåligt tillgodosett.
Nu skall jag för all del visst erkänna
att en mycket stor del — någonting annat
är ju inte möjligt — av dessa belopp
hänför sig till s. k. automatiska utgiftsökningar
och icke till nya tjänster.
Men det har ju i alla fall, som jag sade,
varit nödvändigt att vara försiktig, och
beträffande denna undervisning i genetik
föreligger obestridligen det faktum,
att ämnet ännu inte är obligatoriskt.
Kungl. Maj:ts uppdrag till universitetskanslern
att framlägga förslag till ny
examensstadga har ju just gått ut ifrån
att man skall försöka spara studietid.
Vi får naturligtvis låta bli att göra tilllägg
om vi inte kan göra motsvarande
beskärningar, och vi får naturligtvis
också se till att vi har möjlighet att
fritt pröva det förslag, som jag hoppas
skall föreligga inom inte alltför lång
tid. Under sådana förhållanden har vi
inte kunnat sätta denna genetikundervisning
bland de allra främsta önskemålen.
När det sedan gäller en ny befattning
vid fysikinstitutionen, är det ju en
annan sak som säkerligen är den ärade
reservanten bekant, nämligen att denna
institution står inför en väsentlig ombyggnad.
Lika väl som vi i år har föreslagit
ett flertal nya tjänster vid den
nyombyggda kemiska institutionen vid
Uppsala universitet så kommer det naturligtvis
att bli en mycket ingående
prövning för den fysiska institutionens
del när den har fått den utvidgning,
som vi hoppas inte skall behöva låta
vänta på sig alltför länge. Av dylika
skäl har vi menat att det inte var så
bråttom med att nu inrätta denna nya
befattning.
Den ärade reservanten genmäler naturligtvis,
att här förloras i alla fall
något dyrbart år för utbildningen i
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
87
detta ämne. Jag tror inte att det skall
behöva bli på detta vis, jag är rättare
sagt övertygad om att det inte behöver
bli på det sättet, ty det är ju så, att vi
har ett extra anslag för krisåtgärder på
lärarutbildningens område. Det var väl
detta den ärade reservanten tänkte på,
när han talade om vikten och betydelsen
av dessa befattningar. Visar det sig
sålunda, att man genom att sätta in någon
extra undervisning kan åstadkomma
ett hastigare utbildande av vissa
studerande härvidlag, så finns det möjlighet.
Riksdagen har själv givit Kungl.
Maj :t bemyndigande att använda pengarna
så. I fjol gav i varje fall riksdagen
bemyndigande att använda dessa
pengar relativt fritt, så det finns möjlighet
att verkligen sätta in en oundgängligen
nödvändig undervisning. Men
jag vill betona att vi naturligtvis skall
se till att vi utnyttjar de olika undervisningsanstalter
som vi har. Jag fick
en gång i höstas den upplysningen,
att i något av laborationsämnena —
jag kommer inte riktigt ihåg vilket, men
det var kanske kemi — stod visserligen
en liten ko i Uppsala, men det fanns
laboratorieplatser lediga i Lund. Detta
får man ju söka utjämna så långt det
är möjligt. Men, som sagt, den bästa
möjligheten att utjämna härvidlag är
otvivelaktigt det krisanslag, som vi har
till vårt förfogande, och därför menar
jag att dessa saker inte är av den tyngd
som reservanterna har velat göra gällande.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Ecklesiastikministern säger
att jag har gjort gällande, att allt
skulle vara gott och väl om man fick
dessa små anslag. Jag kan inte erinra
mig att jag har sagt detta. Jag har över
huvud taget inte diskuterat anslagsbehovet
för Uppsala universitet i dess
helhet; jag har bara talat om dessa två
speciella saker. Att det i övrigt finns
en mängd önskemål är jag medveten
om.
Uppsala universitet: Avlöningar.
Ecklesiastikministern säger nu, att
genetikundervisningen ännu inte är obligatorisk.
Nej, visserligen inte, men
skulle någon studerande med 25—30
års lärarverksamhet framför sig vilja
lämna universitetet utan att ha skaffat
sig kunskaper i detta ämne, som med
till visshet gränsande sannolikhet kommer
att bli obligatoriskt och som i varje
fall är av central betydelse? Det skälet
tycker jag inte väger särskilt tungt.
När det sedan gäller assistentbefattningen
vid fysiska institutionen hänvisar
ecklesiastikministern till institutionens
ombyggnad. Ja, det skälet skulle
jag förstå, om det kunde göras troligt
att man inte efter utbyggnaden behöver
ytterligare en sådan assistentbefattning.
Jag kan emellertid inte tänka mig att
det förhåller sig på det sättet, utan det
kommer nog att visa sig att man behöver
både denna befattning och litet till.
Därför kommer man inte in i någon
återvändsgränd och skapar inte något
hinder för den fortsatta utvecklingen
genom att inrätta denna befattning.
När det gäller statsrådets hänvisning
till anslaget för krisåtgärder kan jag
givetvis inte säga någonting vare sig åt
ena eller åt andra hållet. Det är kanske
någon tröst att regeringen menar att
man skall avvärja rena krissituationer,
men om man sätter i fråga att sådana
kan inträda här, tycker jag riksdagen
skulle kunna bevilja de anslag på 7 500
respektive 10 000 kronor som det är
fråga om.
Det lär vara litet svårt med voteringsordningen
att skilja på dessa två anslag,
och jag vädjar därför till kammarens
ledamöter att bifalla reservationen i
dess helhet och anslå både 7 500 kronor
och 10 000 kronor.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Efter statsrådets och chefen
för ecklesiastikdepartementet klargörande
anförande på dessa punkter
88
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Uppsala universitet: Materiel m. m.
finns det ingen anledning för mig att
låta diskussionen draga ut ytterligare
på tiden, utan jag ber endast att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den av herr Ohlon in. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
75 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som herr Ohlon m. fl.
avgivit vid denna punkt.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.
Punkten 76.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 77.
Uppsala universitet: Materiel m. m.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
MUNKTELL (h): Herr talman!
På denna punkt har motionsvis fram
-
förts hemställan om en höjning av materielanslaget
till Uppsala universitet.
Som i motionen sägs har vi med hänsyn
till det statsfinansiella läget icke
ansett oss kunna följa kanslersämbetets
i och för sig mycket välmotiverade förslag.
Det skulle kunna sägas mycket i
denna fråga, men jag skall bara be att
få ge kammaren ett enda exempel för
att belysa, hur verkligt prekär situationen
är. Det exemplet väljer jag från
materielanslaget till matematiskt-naturvetenskapliga
sektionen i Uppsala —
man skulle även kunna ta exempel från
många andra håll. Denna sektion har
under budgetåren 1946/47 till och med
1951/52 haft ett anslag som successivt
har höjts med 50 000 kronor. Höjningen
är föranledd dels av tillkomsten av nya
institutioner, dels av att viss verksamhet
har ökats, men jag understryker
att denna höjning på 50 000 kronor under
dessa år inte på något sätt omfattar
någon kompensation för inträffade prisstegringar.
Redan 1951 visade sektionen i sina
riksdagspetita med stöd av utförliga
utredningar, att prisstegringarna från
1946 till 1951 uppgick till 50 procent,
och 1952 kunde det visas att prisstegringen
utgjorde 68 procent. Det är otvivelaktigt
ett första rangens intresse för
universiteten att materielanslagens realvärde
återställes, och det kan inte vara
rimligt att resultatet av de genomgripande
reformer till främjande av forskning
och högre undervisning, som genomfördes
framför allt 1946 och 1947,
skall äventyras genom att en grundförutsättning
för verksamheten vid institutionerna
mycket allvarligt blir rubbad.
Det blir en snedbelastning av denna
verksamhets finansiering, därför att de
forskare, lärare och deras medhjälpare,
som nu står till institutionernas förfogande,
får alldeles otillräckliga hjälpmedel
till sin disposition. Det gäller alltså
inte bara nyanskaffning, inköp av
litteratur o. s. v. utan framför allt även
att underhålla, reparera och förnya fö
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
89
refintlig apparatur. Det är nu faktiskt
omöjligt att vidmakthålla apparatbeståndet
och förnya vad som har förslitits.
Det räknar man ju normalt med,
när det gäller enskilda forskningslaboratorier,
till exempel vid industrierna.
Dessutom vill jag understryka, att en
stor del av den internationella vetenskapliga
bok- och tidskriftslitteraturen
kommer med nuvarande anslagsknapphet
helt enkelt aldrig in i landet. Det
medför mycket stora risker för vetenskaplig
isolering, så mycket mera som
möjligheterna att fylla luckorna sedan
kan vara mycket osäkra.
Det måste därför, herr talman, enligt
min mening vara mycket dålig ekonomi
att genom alltför stor sparsamhet i
fråga om just materielanslaget äventyra
en verksamhet, vars totala budget, om
man räknar med löner och tar hänsyn
till det kapital som nedlagts i byggnader,
inredning och utrustning, representerar
ett mångdubbelt större belopp.
Jag har i förevarande situation, där
utskottet ju är enigt, för närvarande
intet yrkande, men jag vill vädja till
ecklesiastikministern och till kammaren
att till nästa år ägna denna — jag
upprepar det — för universiteten ofantligt
betydelsefulla fråga ett mera positivt
intresse.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Herr Munktell hade ju,
som vi hörde, önskemål om att fylla vad
han ansåg vara bristerna i materielanslaget
till Uppsala universitet. Man
kan mycket väl förstå de synpunkter
han anförde. Penningvärdeförsämringen
har naturligtvis medfört svårigheter
på det här området såväl som på andra
områden. Det är således inte bara Uppsala
universitet som är offer för detta,
utan samma sak gäller i fråga om de
flesta punkter i den kungl. proposition
som vi nu behandlar. Tyvärr är
det så att vi kan konstatera, att så gott
som alla myndigheter har fått sina anslagsäskanden
starkt beskurna. Det har
Lunds universitet: Materiel m. m.
även skett i detta fall. Det större akademiska
konsistoriet har äskat en höjning
av i runt tal 409 000 kronor, universitetskanslern
har tillstyrkt en höjning
med 389 000 kronor, medan Kungl.
Maj:t har stannat vid en höjning med
81 000 kronor och de ärade reservanterna
150 000 kronor. Det egendomliga
är att Kungl. Maj:t och motionärerna
anför precis samma motivering, nämligen
det statsfinansiella läget för en
prutning av det anslag myndigheterna
begärt.
Då frågar man sig, när man sitter i
den avdelning i utskottet, som skall
behandla en sådan här sak, hur man
skall ställa sig. Ja, vi har då ingen
annan utväg än att gå mycket försiktigt
fram, och stannar för Kungl. Maj:ts
förslag, framför allt ur den synpunkten
att en höjning av materielanslaget
till t. ex. Uppsala universitet omedelbart
skulle föranleda automatiska utgiftsstegringar
på samtliga materielanslag
på den här huvudtiteln och kanske,
om det finns några andra sådana
anslag på annat håll, även därstädes.
Då vi anlagt dessa synpunkter, har vi
inte vågat gå längre än Kungl. Maj:t
förordat, och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 78—81.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten S2.
Lunds universitet: Materiel m. m.
Sedan punkten föredragits, anförde
Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
gjorde i ett tidigare anförande
gällande, att det till stor del
är fråga om automatiska utgiftsstegringar,
när det gäller de här anslagen,
och herr Johansson i Mysinge var inne
90
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Professur i barnpsykiatri.
på samma förhållande. I själva verket
är det så, när det gäller dessa löneanslag,
så beror de till 80 procent på
kompensation för försämrat penningvärde,
vilket alltså i realiteten betyder
en försämring av universitetens standard,
såvitt jag kan se.
I ett ansträngt budgetläge är naturligtvis
alla belopp besvärliga avvägningsfrågor.
Det är givet att en departementschef
i den situationen är i ett
besvärligt läge. Men de ledamöter av
riksdagen som hörde anförandena i
stora partilokalen för något mer än en
vecka sedan av några av vårt lands
mest framstående vetenskapsmän med
en nobelpristagare i spetsen, gjorde i
alla fall den reflexionen: Vad beror
till stor del vår materiella och kulturella
utveckling på? Den beror väl
ganska mycket just på vetenskapsmännens
insatser, vilket även statsministern
i sitt tacktal då betygade.
.lag tror rent principiellt att om vi
håller dessa anslag nere, kan det visserligen
ur budgetsynpunkt vara en
vinning, men på längre sikt blir det
en avvägning som inte är lycklig för
vårt land.
Om man kan bevisa att till exempel
den moderna ärftlighetsforskningen,
där Hans Nilsson-Ehle och lians efterföljare
gjort insatser, som gjort vårt
land känt över hela världen, ger en
vinning per år av 100 miljoner kronor,
då förstår man vad anslagen bara till
en eller två professurer betyder. Dessa
anslag kan visserligen i en svår budgetsituation
synas höga, men på längre
sikt betyder de framsteg för hela vårt
folk.
Det är med utomordentligt beklagande
som man finner att budgetläget är
så ansträngt, att man inte kan anslå
så stora medel för universiteten att
dessa ens kommer på den standard
som förutsattes 1947. Det är ju prisstegringarna
som här har gjort att man
måste kräva så mycket högre belopp.
Det är realiter en standardsänkning
som nu sker för våra universitet. Det
kommer att betyda minskade möjligheter
för den svenska forskningen och
detta kommer i sin tur att ge utslag
för hela vårt folk inte bara när det är
fråga om den kulturella standarden
utan också när det gäller den materiella.
Jag tror att den politik som
föres i fråga om kulturbudgeten är
utomordentligt olycklig för landet, och
verkningarna kommer att visa sig.
Jag kan väl förstå de skäl, som förestavat
departementschefen och utskottsmajoriteten,
men det är angeläget att
framhålla att den mycket hårda sparsamhet,
som här bedrives, är olycklig.
Herr talman, jag har intet yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna S3—85.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 86.
Professur i barnpsykiatri.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
Fru
EWERLÖF (h): Herr talman!
Först vill jag uttrycka min glädje över
den utomordentligt välvilliga behandling
som utskottet har låtit min motion
vederfaras. Att den har avstyrkts
motiveras med att denna fråga lämpligen
bör tas upp i ett större sammanhang,
nämligen vid prövningen av 1948
års läkarutbildningskommittés betänkande.
Det kan tyckas rimligt att så
sker, men jag vill ändå, herr talman,
i detta sammanhang framhålla, att det
föreligger ett trängande behov av inrättande
av professur i barnpsykiatri,
i första hand vid karolinska institutet.
Man riskerar eljest att ett tillräckligt
antal läkare inte söker sig till detta
verksamhetsfält och skaffar sig en kvalificerad
utbildning. Jag har på olika
områden när det gäller barnavården
kunnat konstatera ett mycket starkt
91
Onsdagen den 29 april 1953 fm. Nr 15.
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.
behov av utbildade barnpsykiater i de
olika delarna av landet, och jag tror,
att denna fråga är av sådan vikt, att
man inte bör skjuta den på längre sikt.
Befattningen måste komma till på ett
så tidigt stadium, att den kan sätta in
när det gäller barna- och ungdomsvården,
som i närvarande stund är en av
vårt lands största och viktigaste frågor.
Jag skall inte, herr talman, i detta
sammanhang framställa yrkande om
bifall till motionen och därmed i onödan
kalla in kammarens ledamöter för
att ta ställning till ett yrkande som jag
vet skulle falla till marken. Jag ville
bara med dessa ord rikta uppmärksamheten
på att ett starkt behov föreligger
av att denna professur inrättas så fort
som möjligt.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 87—107.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 108.
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 115, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av
1 005 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Johansson i Stockholm
och Holmberg väckt motion (II:
294), vari hemställts, att riksdagen ville
besluta att till ifrågavarande ändamål
för nästa budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 1 306 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 294,
till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 005 000 kronor.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Regeringen och utskottet
har i år tillmötesgått vårt gamla krav
att naturastipendierna skall utgå vid
samtliga högskolor. Vid en tidpunkt då
antalet studerande från de mindre bemedlade
befolkningsgrupperna inte bara
har stagnerat utan till och med går
ned, anser vi att man borde ha tagit
steget fullt ut och godkänt Sveriges förenade
studentkårers begäran på alla
punkter. Det finns så mycken frikostighet
i andra huvudtitlar, att man borde
kunnat anslå även den lilla summa
som behövs för att återföra naturstipendierna
till 1939 års realvärde.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr II: 294.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det är klart att även detta
anslag är behjärtansvärt. Det är emellertid
samma förhållande med det som
med övriga anslag, nämligen att vi i
utskottet på grund av den restriktivitet
som i dagens läge måste iakttagas
icke har ansett oss kunna gå längre än
vi gjort. Utskottet har därför icke kunnat
gå motionärerna till mötes, men vi
tycker ändå, att det som beviljats betecknar
ett avgjort och stort framsteg.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkterna 109—115.
Vad utskottet hemställt bifölls.
92
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Punkten 116.
Gemensamma universitetsändamål: Stipendier
för blivande läroverkslärare
m. fl.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh m. fl. (I: 132) och den andra
inom andra kammaren av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. (11:321), hade
hemställts, att riksdagen måtte dels under
rubriken Gemensamma universitetsändamål
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag på 200 000 kronor
att användas till stipendier på 2 000
kronor till sådana studerande vid våra
universitet och högskolor som ville förbinda
sig att efter vunnen behörighet
lika många läsår som stipendium åtnjutits
tjänstgöra som heltidsanställd lärare
i läsämnen vid gymnasium, realskola,
högre folkskola eller på försöksskolas
(enhetsskolas) högstadium, i
samtliga fall på anvisad ort inom bristområden
i landet, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser
i ämnet, dels ock med motsvarande
belopp (200 000 kronor) minska
det under elfte huvudtiteln (bil. 13,
punkt 234) upptagna beloppet på
400 000 kronor.
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 132 och II: 321, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Axel Andersson, Arrhén, Widén
och Kyling, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1: 132 och II: 321,
såvitt nu vore i fråga, till Gemensamma
universitetsändamål: Stipendier för blivande
läroverkslärare m. fl. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
ANDERSON i Sundsvall (fp):
Herr talman! Eftersom jag i likhet med
herr Bergh i första kammaren har väckt
en motion i det ärende, som nu är före
-
mål för behandling, vill jag säga några
ord.
Syftet med motionerna har bland annat
varit, att i fråga om lärarutbildningen
införa ett stipendiesystem av
ungefär samma slag som tillämpas på
ett par andra områden och som där visat
sig vara verkningsfullt. Vi tror att
det skulle bli av stor betydelse om ett
sådant stipendiesystem infördes även
för sådana ungdomar, som utbilda sig
till lärare. Det skulle bl. a. minska deras
studiekostnader i icke oväsentlig
mån.
Vidare tror vi -— och det har varit
huvudsyftet med vår motion — att ett
dylikt stipendiesystem om det utformades
på ett lämpligt sätt skulle stimulera
unga läraraspiranter att söka anställning
på sådana platser, där lärarbristen
nu är störst, och där det visat sig särskilt
svårt att få lärare till de högre
skolorna. Utskottet, som yttrat sig mycket
välvilligt över motionen, skriver
dock att man först bör avvakta verkningarna
av de åtgärder som redan beslutats,
och man kan ju förstå att utskottet
har intagit den ståndpunkten.
Jag noterar emellertid med tacksamhet,
att utskottet klart sagt ifrån att införande
av stipendier i enlighet med motionens
förslag bör tagas under omprövning,
därest det visar sig att de åtgärder,
som redan vidtagits, icke är
tillräckliga. Denna positiva inställning
från utskottets sida är glädjande.
Det är inte min avsikt att här ta upp
någon debatt om lärarbristen och de
åtgärder som bör vidtagas för att minska
densamma —- den frågan har ju
diskuterats vid flera tillfällen under de
senaste åren — men eftersom jag har
den uppfattningen, att de redan beslutade
åtgärderna icke är till fyllest för
att häva lärarbristen vid de högre skolorna
i Norrland, och då det tar en viss
tid innan verkningarna av ett stipendiesystem
av här ifrågavarande slag blir
påvisbara, ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som vid punkten
93
Onsdagen den 29 april 1953 fm. Nr 15.
Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för blivande läroverkslärare m. fl.
116 i utskottets utlåtande är avgiven av
herr Bergh m. fl.
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Den föregående ärade talaren
strök i sitt anförande under att utskottets
motivering var mycket positiv, och
jag tycker att både motionären och reservanterna
bör vara belåtna med den
skrivning utskottet har kommit med.
Vi är ju alla medvetna om att det vid
de högre skolorna råder en betydande
lärarbrist. Den möter oss över hela landet,
fastän den väl är alldeles särskilt
starkt markerad uppe i Norrland. Jag
skulle emellertid i detta sammanhang
vilja fästa uppmärksamheten på att jag
helt nyligen läste en artikel av en läroverkslärare,
som förmenade att bristen
där uppe i diskussionen hade fått så
stora proportioner genom att man redovisade
denna brist som en brist i antalet
undervisningstimmar med kompetenta
lärare, inte i hela antalet undervisningstimmar.
Vederbörande författare
menade att om man tog reda på
hur stort antal lärare, som skulle behövas
för att man skulle komma till rätta
med bristen i de utpräglade bristområdena
i norr och för att man skulle få
jämvikt med det övriga landet, skulle
det inte röra sig om så särskilt stora
tal relativt sett. Jag vet inte om han
har rätt, och jag har inte haft möjlighet
att kontrollera siffrorna, men jag skulle
ändå vilja anföra denna artikel av en
sakkunnig som ett inlägg i diskussionen
och ett inlägg av den art, att man kanske
inte heller skall överdriva de svårigheter
som här möter.
Jag tror att det på lång sikt bara
finns en enda väg när det gäller att få
fram ett tillräckligt antal lärare i hela
landet, och den är att vi på olika vägar
försöker få lärare. Jag tror emellertid
att tillfälliga åtgärder, som har en annan
natur och som består i stödåtgärder
av ena eller andra arten, på sin
höjd kan ge en tillfällig lättnad, låt vara
att man inte skall förneka att också en
tillfällig lättnad kan vara önskvärd och
nödvändig. Nu är det så att man redan
har vidtagit åtgärder i detta avseende.
Motionärerna redovisar ju några
av dem, och utskottet påpekar i sitt
utlåtande ytterligare en åtgärd, som
från statsmakternas sida har vidtagits.
Men vi har ännu inte sett resultatet av
de vidtagna åtgärderna. Man kan väl
på den punkten vara mer eller mindre
optimistisk, eller mer eller mindre pessimistisk,
hur man nu vill taga det,
men jag tror att det blir nödvändigt att
härvidlag vänta litet och se hur dessa
åtgärder i grund och botten kommer att
verka. Man måste alltid vara försiktig
när det gäller att tillgripa extraordinära
åtgärder, detta därför att det är så svårt
att i förväg överblicka alla de konsekvenser
som kan uppstå av sådana åtgärder.
Det är ju inte heller utan vidare
säkert att en form av åtgärder,
som varit lämplig på ett område, utan
vidare med fördel kan kopieras på
andra områden och vara lämplig där.
Utskottet har alltså velat avvakta utvecklingen
på denna punkt, men samtidigt
har utskottet klart och tydligt
sagt ifrån att om inte de vidtagna åtgärderna
hjälper, förväntar utskottet,
att Kungl. Maj:t prövar också de uppslag
motionärerna kommit med och lägger
fram förslag i detta avseende. Under
sådana förhållanden tycker jag att
man från utskottets sida har gjort vad
som i detta läge över huvud taget är
möjligt att göra, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 117—146.
Vad utskottet hemställt bifölls.
84
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Punkten 147.
/Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 153, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för tekniska högskolan
i Stockholm, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för tekniska högskolan i Stockholm,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, dels ock till Tekniska
högskolan i Stockholm: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 5 540 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson m. fl. (I: 35) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Svensson i Stenkyrka och Ericsson
i Näs (11:40), hade hemställts, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen måtte
fatta sådant beslut, att avgifterna för
de studerande vid tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska högskola
kunde nedsättas och från och med
nästkommande budgetår begränsas till
60 kronor per elev och år.
I två likadydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén m. fl. (I: 36) och den andra
inom andra kammaren av herr Severin
i Stockholm m. fl. (11:39), hade hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte fatta sådant beslut, att
avgifterna för de studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola avskaffades eller
nedbringades till samma storleksordning
som vid Stockholms högskola,
60 kronor per elev och år.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 35 och II: 40, I: 36
och II: 39 samt II: 280, samtliga dessa
motioner såvitt här vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för tekniska
högskolan i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;
b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för tekniska högskolan
i Stockholm, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1953/
54;
c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 5 540 000
kronor;
II. att motionerna I: 133 och II: 147,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Nils Theodor Larsson, Malmborg i
Skövde, Svensson i Ljungskile, Widén
och fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
i nedan angivna delar av punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 36 och II: 39, såvitt
här vore i fråga, samt med bifall till
motionerna 1:35 och 11:40, såvitt här
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionen II: 280, såvitt här vore i fråga,
b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Tekniska högskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1953/54;
c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 6 050 000
kronor;
b) av herrar Bergh, Hesselbom, Arrhén
och Kyling, vilka ansett att utskottet
i nedan angivna delen av punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 36 och II: 39 samt I: 35
och II: 40, samtliga dessa motioner så
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
95
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
vitt här vore i fråga, ävensom med avslag
å motionen II: 280, såvitt här vore
i fråga,
b) godkänna av dessa reservanter föreslagen
avlöningsstat för Tekniska högskolan
i Stockholm, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1953/
54;
c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 5 670 000
kronor.
Sedan punkten föredragits anförde:
Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
har fått herr talmannens tillstånd att
låta mitt anförande beröra såväl punkt
147 som punkt 153, då bägge punkterna
berör terminsavgifterna vid de tekniska
högskolorna i Stockholm och
Göteborg.
Frågan om terminsavgifterna vid de
tekniska högskolorna och handelshögskolorna
har ju riksdagen tidigare vid
olika tillfällen haft tillfälle att ta ställning
till. Det har alltid vid varje tillfälle,
då vi diskuterat dessa frågor, sagts
från riksdagens sida, att rättvisan kräver
att en ändring kommer till stånd,
men att på grund av statsfinansiella
skäl riksdagen inte kunde fatta något
nytt beslut i det avseendet. I år har utskottet
yttrat sig ungefär på samma
sätt. Det säger nämligen: »Utskottet vill
emellertid liksom i fjol framhålla önskvärdheten
av att dessa avgifter, vilka
nu uppgå till relativt höga belopp, så
snart förhållandena det medgiva, nedsättas.
»
Jag skall be, herr talman, att med
några ord få belysa hur det i själva
verket ligger till för de ungdomar som
studerar vid de tekniska högskolorna
och handelshögskolorna. I dag har vi
ju inte att ta ställning till terminsavgifternas
slopande vid våra handelshögskolor,
utan det är våra tekniska högskolor
det är fråga om. Det är på det
sättet att studerandena vid våra högskolor
och universitet utom de tekniska
högskolorna och handelshögskolorna
betalar en formell terminsavgift, uppgående
till 60 kronor per år. Men för
de studerande vid de tekniska högskolorna
går terminsavgiften upp till det
mångdubbla, och för en examen tagen
vid t. ex. tekniska högskolan i Stockholm
utgör terminsavgifterna sammanlagt
mellan 1 800 och 2 000 kronor.
Man kan fråga sig, varför just dessa
ungdomar skall åsamkas en sådan merkostnad.
Jag har i min hand en PM från
Sveriges förenade studentkårer, och jag
skall be att få relatera några av de synpunkter
som där framförs. Man börjar
med att säga, att drygt 30 procent av de
studerande vid tekniska högskolan i
Stockholm har erhållit nedsättning av
terminsavgiften. Därav kan man mycket
lätt, herr talman, få den uppfattningen,
att då så stor del av de studerande
fått nedsättning, så har man givit
verksam hjälp. Men om man ser efter
vilka inkomster föräldrarna till dessa
ungdomar måste ha, framgår det att den
maximala nedsättningen, d. v. s. med
75 procent av terminsavgiften, kan erhållas
av elever, vilkas föräldrar har en
taxerad inkomst av högst 3 000 kronor,
och den 50-procentiga nedsättningen
kan erhållas av studerande, vilkas föräldrar
har en taxerad inkomst av högst
6 000 kronor. Det torde vara klart för
alla att de föräldrar, vilkas inkomst ligger
vid högst 3 000 kronor, allesammans
lever på eller under existensminimum.
Jag kan vidare nämna att drygt två
tredjedelar av dem som studerar vid
tekniska högskolan i Stockholm kommer
från landsorten, d. v. s. de har sin
hemort utanför Stockholm.
Jag vill också relatera hur man gör
vid Chalmers i Göteborg. Där går man
inte efter riktigt samma grunder, men
det kan vara av ett visst intresse att- se
hur nedsättningen av terminsavgifter
verkar där. 50 procents nedsättning kan
beviljas, om teknologens och föräldrarnas
sammanlagda inkomst uppgår till i
genomsnitt 1 800 kronor per familjemedlem,
och 75 procents nedsättning
96
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
medges, om inkomsten uppgår till 1 000
kronor per familjemedlem.
Jag skall sedan, herr talman, helt
kort beröra vad som säges i slutet av
yttrandet. Där namnes, att Sveriges förenade
studentkårers fullmäktige på sitt
sammanträde i december 1952 uttalade,
att man av rättviseskäl räknar borttagandet
av terminsavgifterna som den
mest angelägna reformen på det studentsociala
området för närvarande.
Jag är övertygad om att ingen av denna
kammares ledamöter kan ha någon
annan uppfattning än att det föreligger
en skriande orättvisa mot de ungdomar
det här gäller. Man vill ju att de som
kommer in vid de tekniska högskolorna
skall få den bästa tänkbara utbildning,
och man vill ha duktigt folk. Då är det
naturligtvis angeläget att se till, att föräldrarnas
ekonomiska villkor inte blir
utslagsgivande för om vederbörande
skall kunna börja studera vid högskolan.
När man nu emellertid vet att det
leder till en mycket dryg kostnad för
statsverket, om terminsavgifterna tas
bort, så är jag på det klara med att det
i dessa tider, då de statsfinansiella svårigheterna
alltid åberopas — och det
med allt skäl — torde vara ganska besvärligt
att få riksdagen med på att lösa
frågan så att man tar bort terminsavgifterna
på en gång. Vi har då varit
några stycken inom utskottet som velat
gå en gyllene medelväg och därför i en
reservation föreslagit, att terminsavgifterna
skall tas bort successivt på det
sättet, att man året efter det riksdagsbeslutet
fattats skulle låta alla som går
fjärde året på tekniska högskolan eller
Chalmers slippa ifrån terminsavgiften
eller bara behöva betala de 60 kronorna.
Året därefter skulle även tredje årskursen
få vara med, och efter fyra år
skulle systemet vara genomfört.
Då uppstår den frågan, om riksdagen
i alla fall anser att det är en alltför
stor ulgift att redan i år ikläda sig en
sådan merkostnad som 205 000 kronor.
Det gäller nämligen 130 000 kronor till
tekniska högskolan i Stockholm och
75 000 kronor till Chalmers. Jag måste
för min del säga, herr talman, att det
skulle vara ytterligt värdefullt, om riksdagen
vill.e ta sig en funderare på om
man inte skulle kunna gå denna väg.
Nu finns här även en reservation,
vars syfte jag innerst inne sympatiserar
med; den går ut på att man skulle kunna
ta bort alla dessa terminsavgifter
redan från början. Men jag har inte anslutit
mig till den reservationen, ty jag
vet, att kammaren inte gärna vill gå
med på en så stor utgiftsökning som
en miljon kronor. Det är därför, herr
talman, som vi, några reservanter, har
framfört detta kompromissyrkande.
Innan jag slutar mitt anförande skulle
jag också vilja stanna vid en motion
som har väckts här i kammaren av fröken
Elmén, och hon kommer väl själv
att tala i frågan, eftersom det föreligger
en blank reservation i ärendet från hennes
sida. Fröken Elmén har framfört
önskemålet, att man skulle få in i den
ordinarie studieplanen som obligatorisk
undervisning ämnena arbetsledarkunskap
och arbetspsykologi. Jag tror, herr
talman, att detta är en ytterligt betydelsefull
uppgift som skulle åvila våra tekniska
högskolor. Det räcker inte med att
bara utbilda våra teknologer till skickliga
vetenskapsmän etc., jag tror också
det betyder oerhört mycket att de får
en utbildning i arbetspsykologi och
arbetsledarkunskap. Dessa unga människor
skall i alla fall bli arbetsledare
och handha stora grupper av arbetare
och tjänstemän, och de behöver säkerligen
vara kunniga i dessa spörsmål.
Yi hade till utskottet införskaffat uppgifter
från de studerande själva, hur de
såg på saken. Från Stockholms horisont
uttalade man att man var intresserad
av saken och meddelade, att man hade
ordnat privat undervisning i dessa ämnen
och att man i samarbete med arbetsgivarorganisationen
och personalsammanslutningarna
kunde få frivillig
undervisning. Man var emellertid rädd
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
97
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
för att betunga schemat ytterligare och
därigenom kanske riskera att förlänga
den tid som åtgick för att ta ifrågavarande
examen.
Fröken Elmén har sagt att läget är
något annorlunda i Göteborg, och jag
skall inte yttra mig om det. I detta avseende
har jag inte velat vara med om
att föreslå någon ändring av utskottets
förslag, men jag vill uttala förhoppningen,
att just den frivilliga undervisningen
i dessa mycket betydelsefulla
ting skall kunna bli ännu mer utbredd
än den för närvarande är.
Jag skall inte förlänga debatten vidare,
herr talman, men jag vill än en
gång understryka att här gäller det ett
ytterligt viktigt område, som riksdagen
har att ta ställning till. Och rättvisan
kräver, herr talman, att man nu försöker
gå från ord till handling, ty man
kan inte klara sig bara med de vackra
deklarationerna om att denna fråga så
småningom skall lösas. Jag tror att frågan
i år kan börja gå mot sin lösning
genom det förslag som reservanterna
lagt fram om en successiv avveckling av
terminsavgifterna. Till denna reservation,
avgiven av herr Bergh m. fl., ber
jag, herr talman, att få yrka bifall.
Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Jag skall omedelbart bekänna,
att när jag jämte vissa andra kammarledamöter
väckte en motion om terminsavgifternas
borttagande, hyste jag
inte stora förhoppningar om att få denna
motion bifallen. Jag skall till denna
bekännelse ytterligare lägga påpekandet,
att jag hyser mycket stor respekt
för statsverkspropositionen och inte
gärna går med på en höjning av de anslag
som Kungl. Maj:t där föreslagit.
Det är alltid gränser dragna även för
statens förmåga, och dem får man söka
vara försiktig med att överskrida.
Nu har, såsom redan herr Kyling påpekade,
utskottet skrivit mycket välvilligt,
Utskottet har i princip uttryckt
samma mening som motionärerna och
förutsatt att Kungl. Maj:t ägnar frågan
en sådan uppmärksamhet, att spörsmålet
snart kan lösas, d. v. s. att terminsavgifterna
avskaffas vid dessa högskolor.
Detta är gott och väl. Så skrev utskottet
även i fjol, då det var fråga om
terminsavgifterna vid handelshögskolorna.
Trots detta har Kungl. Maj:t inte
ansett sig böra uppmärksamma spörsmålet,
i varje fall inte i sådan omfattning,
att några nedsättningar av terminsavgifterna
har föreslagits.
Nu är naturligtvis alltid frågan om
anslag till det ena ändamålet eller till
det andra en avvägningsfråga. Det är
alldeles klart att alla de anslagskrav
som ställs på staten aldrig kan tillgodoses.
Då skulle budgeten springa
upp i många flera miljarder än för närvarande.
Jag är väl medveten om att
det sålunda måste äga rum en prutning
och en avvägning. I denna avvägningsprocess
blir alltid resultatet att
de anslag, som anses angelägnast, föreläggs
riksdagen och i allmänhet beviljas
av denna, medan de som inte får
plats i budgeten anses mindre angelägna.
Med all respekt för den statsfinansiella
förmågan känner jag mig ganska
övertygad om att om Kungl. Maj:t, här
närmast företrädd av ecklesiastikministern,
hade varit mera intresserad
för terminsavgifternas avskaffande,
skulle det belopp, som härför är erforderligt,
enligt uppgift i utlåtandet omkring
en miljon kronor, också ha fått
plats i budgeten. Något annat, som alltså
hade fått anses mindre angeläget,
hade då fått strykas. Frågan om terminsavgifternas
avskaffande kan inte
utan vidare sägas bero av det statsfinansiella
läget eller av de statsfinansiella
resurserna, ty även om dessa
hade stigit ytterligare en miljard är
jag säker på att det på denna miljard
hade framställts anslagskrav på fem
miljarder. Vid dessa avvägningar skulle
den för saken intresserade ecklesiastikministern
i alla händelser inte ha fått
7-—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
98
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
plats för terminsavgifternas avskaffande.
Med hänsyn till det intresse, som
riksdagen visade för frågan i fjol och
de bevekande ordalag, som riksdagen
riktade till Kungl. Maj:t att uppmärksamma
spörsmålet, och med hänsyn
till att regeringen trots detta inte har
ansett sig kunna göra det, måste jag
säga, att jag för mitt vidkommande är
mycket pessimistisk, för så vitt det inte
sker någon ändring i regeringen, antingen
beträffande personerna eller beträffande
regeringens intresse för terminsavgifternas
avskaffande så att den
följer vad riksdagen sålunda har sagt.
Jag tror att det är lika fåfängt med
riksdagens bevekande uppmaning i år
som det var i fjol, om inte en sådan
förändring sker. Jag kan naturligtvis
hysa mina förhoppningar om att en sådan
förändring i regeringens intresseriktning
skall komma att äga rum, att
intresset för terminsavgifternas avskaffande
blir något större, varför något
annat önskemål i stället får strykas.
Eftersom emellertid i en av reservationerna
yrkas bifall till den motion,
som jag och några till har väckt, och
för övrigt till ytterligare en motion av
samma innehåll, skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till den av herr
Ohlon in. fl. avgivna reservationen.
Häri instämde herrar Svensson i
Stenkyrka (bf), Bark (s) och Nestrup
(fp).
Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Det
är inte mycket att tillägga till vad som
har framförts här. Jag vill dock understryka,
att när riksdagen 1951 beslöt
att avskaffa terminsavgifterna vid
Stockholms högskola, motiverade statsrådet
detta förfarande med att helt kort
påpeka att terminsavgifterna bör avskaffas
av sociala skäl. Det är klart att
samma skäl föreligger i detta fall, och
man kan säga att orättvisan känns för
närvarande större för de studerande vid
de läroanstalter, som fortfarande har
kvar dessa terminsavgifter, än den kändes
då.
Herr Kyling har ju redogjort för hur
det ekonomiska läget är för eleverna
vid dessa skolor. Allt tyder ju på att
det inte finns någon skillnad i fråga
om socialt skikt för elevernas vidkommande,
när det gäller dessa högskolor
och när det gäller de andra universiteten
och högskolorna.
Dessutom måste man ju här trycka
på rättvisesynpunkterna, som man ju
från studenthåll särskilt bär betonat.
Det kan inte vara rimligt att de studerande
vid dessa skolor skall betala dryga
terminsavgifter när andra slipper
det.
Statsutskottet skriver ju i stort sett
på samma sätt i år som det gjorde förra
året. Men nu betonar utskottet, att när
vi har fattat beslut om utvidgning av
möjligheterna att få naturastipendier
till att gälla även dessa skolor, har vi
ju tagit ett steg åt rätt håll för att utjämna
de sociala förmånerna för de
olika kategorierna av studerande. Men
man får för det första komma ihåg, att
det är blott ett fåtal som får dessa naturastipendier
och att för de andra
orättvisan kvarstår lika stor som förut.
Vad man här har att falla tillbaka på
är ju, som herr Severin betonade, det
statsfinansiella läget. Samma motiv var
det förra året, när vi hade ett överskott
i statsbudgeten på en miljard. Samma
motiv framföres i år, när vi har en
balanserad budget. Man måste hålla med
herr Severin om att det borde ha funnits
möjligheter att få bort dessa avgifter
vid avvägningen mellan olika
anslag, om det funnits tillräckligt intresse
för saken.
Det finns två reservationer. Herr Kyling
talade för den reservation, som
herr Bergh m. fl. har avgivit. Jag för
min del yrkar här bifall till den reservation,
som har framställts av herr
Ohlon m. fl. Skillnaden är ju den, att
i ena fallet föreslår vi att dessa avgifter
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
99
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
skall bortfalla i och med nästa termin
nästa läsår, men enligt det förslag, som
herr Kyling talade för, skall man successivt
komma ifrån dessa terminsavgifter.
I sak innebär det ju detsamma.
Det är bara det att man i det senare
fallet skjuter på avgiftsbefrielsen för en
del studerande.
Jag tycker nog att det statsfinansiella
läget borde tillåta att man tar denna
sak i ett tag. Skall vi gå in för att ta
bort terminsavgifterna bör man kunna
göra det i och med nästa läsår, och därför
yrkar jag för min del bifall till reservationen
av herr Ohlon m. fl.
I detta anförande instämde herrar
Hammar (fp), Gustafsson i Borås (fp),
A7 eländer (fp), Rimmerfors (fp), Boi ja
(fp), Larsson i Stockholm (fp), Helén
(fp) och Löfgren (fp).
Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Vad först och främst avgifterna beträffar
ber jag att få instämma i vad herr
Widén har sagt och med detta också
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Ohlon m. fl.
Men, herr talman, jag vill yttra några
ord med anledning av en motion som
har behandlats i samband med den här
punkten.
Motionen går ut på att man i den
obligatoriska undervisningen vid de
tekniska högskolorna, vid tekniska läroverk
och även vid handelshögskolorna
skulle lägga in undervisning i humanistiska
ämnen, framför allt och i första
hand psykologi, sociologi och pedagogik.
Utskottet har ju behandlat motionen
välvilligt så till vida, att man tydligen
har dryftat detta spörsmål i olika sammanhang
och även haft en del föredragningar
i frågan, men när det gäller beslut
har man kommit därhän att man
har avstyrkt motionen och hänvisat
dessa ämnen till frivillig undervisning.
Man anser att de inte kan läggas in i
den obligatoriska undervisningen. Man
framhåller att de är av betydelse och
värde men anser att det är så pass stor
trängsel på schemat, att det inte går
att där lägga in ytterligare ämnen.
Jag undrar om utskottet verkligen
har sett räckvidden av de här ämnena.
Det är ju så att vi lever i en ständig
teknisk utveckling. Man kan säga att
vi lever i en ständig teknisk revolution,
som visar sig i samhällslivet men
kanske framför allt sätter sina spår uti
arbetslivet.
Man märker ju också att det blir
svåra anpassningsproblem för den enskilde
individen, och dessa anpassningsproblem
avspeglar sig i en hel del
förhållanden som man inte kan undgå
att observera. Man kan exemplifiera
detta med det jäkt som vi har i såväl
arbetsliv som samhälle, med att vi har
ett ökat antal neuroser och med att vi
på olika områden har ett ökat antal
yrkessjukdomar, som man nog kan
hänföra till den arbetslivets utveckling
som pågår. Vidare återspeglas detta
förhållande också i olycksfallsstatistiken.
Av de 300 000 olycksfall som vi
har per år har omkring 80 procent
psykologiska orsaker, de beror på den
mänskliga faktorn.
Vi kan inte heller bortse ifrån att
de svårare problem som vi möter i dag,
dem har vi på samhällslivets område
och på det mänskliga planet.
När det gäller uppbyggandet av arbetslivet
och även samhället i övrigt
spelar ju framför allt ingenjörerna en
mycket stor och betydande roll, och
det gäller kanske här först och främst
att få dem att på ett rätt sätt förstå
och ta hänsyn till människan och människans
reaktioner. Vi måste alla förstå
och inse teknikens stora värde, som
har drivit fram vår höga materiella
standard, men för att inte tekniken
skall komma i konflikt med hela samhället
krävs det att man får in den
här undervisningen på ett rätt sätt,
att verkligen ingenjörerna och teknikerna
på ett rätt sätt tar hänsyn till
100 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
människan och förstår människans
reaktioner.
Nu säger utskottet dels att undervisning
i dessa ämnen kan baseras på
frivillighet, dels att man räknar med
att denna allmänorienterande utbildning
skall ha skett innan de studerande
kommer in vid de tekniska högskolorna.
Man måste emellertid också förstå,
att denna undervisning dock fordrar
en viss mogenhet för att de studerande
skall kunna tillgodogöra sig den på ett
rätt sätt, och för att de skall få en
verklig respekt för den måste den ske,
anser jag, i samband med just den tekniska
utbildningen.
Nu har man också vid studentkårerna
vid de tekniska högskolorna arrangerat
frivilliga studier på dessa områden,
och såsom just herr Kyling
framhöll är man i Stockholms studentkår
mycket belåten med den undervisning
som där meddelas. Man anser att
den har fått en stor anslutning, man
är belåten med att ungefär tio procent
av studentkåren deltar i densamma. Å
andra sidan anser man vid Chalmers
tekniska högskola, där man har samma
erfarenhet — att det blir ungefär
tio procent som deltar i denna undervisning
— att detta resultat är i högsta
grad otillfredsställande, och man anser
också, att de som kommer till denna
undervisning är de som är speciellt
intresserade för dessa ämnen, medan
däremot de som speciellt behöver
handledas i denna undervisning inte
kommer dit. Därför anser man att det
är nödvändigt, att dessa ämnen läggs
in i den obligatoriska undervisningen.
När det nu sägs, att dessa ämnen inte
kan få plats på schemat, anser jag för
min del, och mina medmotionärer med
mig, att dessa ämnen är så pass viktiga
att man väl i så fall på något
sätt får revidera schemat, så att man
verkligen kan få ..in dessa ämnen i
den obligatoriska undervisningen. Vi
håller före att detta inte är någon bi
-
sak, utan att det är en viktig fråga,
ty man kan inte komma ifrån att det
i hela denna utveckling dock til syvende
og sidst är människan som skall
vara målet för hela vår strävan.
Jag har intet yrkande att ställa i
detta hänseende, herr talman. Jag hoppas
bara att frågan tas upp igen, att
detta inte är det sista ordet, utan att
man kan tänka sig att senare få in
dessa ämnen i den obligatoriska undervisningen.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Ilerr talman! Till de goda rättviseskäl,
som redan har anförts i debatten eller
refererats från Sveriges förenade studentkårers
skrivelse, vill jag foga ytterligare
ett par.
De höga betygskraven vid tekniska
högskolan och Chalmers gör att redan
den förberedande undervisningen för
många av dessa studenter har blivit
mycket dyr. De siffror som herr Kyling
nyss anförde visar, att det trots
allt är en del studenter från mindre bemedlade
hem som trasslar eller lånar
sig fram. Men det är ju uppenbart att
många begåvningar, kanske de bästa
begåvningarna, icke kommer fram dit
och att det kanske är dessa terminsavgifter
som blir tuvan som stjälper lasset
och stänger dem från högre undervisning.
Därför hänvisas de antingen till
sämre men ändå dyr undervisning och
blir s. k. STI-ingenjörer eller får avbryta
sina studier helt. Sverige har inte
råd att avstå från utbildning av dessa
begåvningar, som man nu gör.
Det har sagts att statsfinansiella skäl
står i vägen. Jag finner det beklämmande
att det är de socialdemokratiska
utskottsledamöterna som bildar den
bastanta muren mot det gamla kravet
på den högre undervisningens demokratisering,
ett krav som är särskilt
aktuellt för de många som kommer
från fattiga hem eller inte kan komma
fram till tekniska högskolan eller Chalmers
därför att föräldrarna är bosatta
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15. 101
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
på andra orter, varför kostnaderna för
teknologernas försörjning blir för höga.
Herr Severin har nyss sagt, att om
det rätta intresset hade funnits hade
man nog kunnat bereda plats för denna
i det stora sammanhanget rätt lilla summa
i budgeten. Jag instämmer häri
med herr Severin. Det är intresset som
har saknats. Summan motsvarar bara
vad en enda centuriontank kostar och
utan att så mycket orda om de statsfinansiella
svårigheterna har majoriteten
nyss voterat för inköp av 100 stycken
sådana. Jag tycker därför att vi
borde hjälpa regeringen att få plats i
budgeten för den behövliga summan.
Vi har yrkat på att terminsavgifterna
helt skall strykas. Då det inte finns
någon utsikt att få detta förslag igenom
vill jag för min del yrka bifall till den
reservation som har avlämnats av herr
Ohlon m. fl. Om den blir utslagen vid
en förberedande votering kommer vi i
sista hand att stödja reservationen av
herr Bergh m. fl.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det är en varken tacksam
eller angenäm uppgift för mig att här
föra utskottets talan. Principiellt är vi
på helt samma linje som reservanterna.
Åsikterna är däremot delade om möjligheterna
att i dagens läge realisera
den synnerligen önskvärda tanken.
Frågan är nu bara om man, som herr
Severin sade, inte skall ha någon respekt
för siffrorna i statsverkspropositionen,
utan —• jag förmodar att det
måste vara innebörden — så långt det
är möjligt skall tillgodose motionärernas
önskemål, när de är befogade. Alla
krav är emellertid befogade enligt motionärernas
uppfattning. Man måste
därför företaga en samordning. En sådan
sker väl först och främst inom departementet,
där man får väga utgifterna
mot tillgängliga medel. Jag förmodar
att man dessutom inom regeringen
måste företaga en avvägning
mellan de krav som ställes på de olika
huvudtitlarna.
När vi på andra avdelningen behandlade
denna huvudtitel, kom vi, det skall
jag villigt erkänna, inte på en enda
punkt där vi kunde sänka något anslag.
Vi har således inte fått någon så
kallad omfördelning. Det enda anslag
vi har sänkt är anslaget till Unesco,
som minskats med 30 000 kronor. Den
ändringen är mera formell. Vi har nu
reda på den verkliga utgiftssumman,
men när propositionen skrevs fanns
inte den uppgiften tillgänglig.
Vi har ändå ökat anslaget med det
kanske relativt blygsamma nettobeloppet
80 000 kronor på ett par områden
som vi ansett absolut nödvändiga att
göra någonting för. Det gäller bland
annat att skaffa blinda och döva barn
på anstalterna något högre fickpengar
och beklädnadspengar. Dessutom har
vi i utskottet understött strävandena att
få fram flera hörselvårdsskolor med
statsbidrag. Det sistnämnda kommer att
öka utgifterna med 50 000 kronor först
från och med 1954/55. Men om vi ser
på ecklesiastikstatens budget, finner vi
att den dock ökat med inte mindre än
183 miljoner kronor. Det är väl dock
ett avsevärt belopp, •och man kan väl
våga påstå att det är relativt tillfredsställande.
Visst är huvuddelen automatiska
utgiftsstegringar, men det finns
en hel del nya anslag och höjda anslag
för vad man betraktar som angelägna
ändamål.
Det måste också i sanningens intresse
betygas att både motionärer och reservanter
har visat stor återhållsamhet i
sina anslagskrav i år, men jag tror mig
å andra sidan kunna säga att vi, som
står på utskottsmajoritetens sida i fråga
om vissa av reservanternas förslag, i
långa stycken sympatiserar med dem.
Möjligheterna att ge anslag till alla
ändamål som man anser behjärtansvärda
är ju dock begränsade. De reservationer
som här föreligger skulle i det
ena fallet medföra en kostnadsökning
102 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
på något över 800 000 kronor, i det
andra fallet på 205 000 kronor. Många
anser att detta har vi råd med. Ja, visst
har vi det. Frågan är bara, om man
inte genom sådana stora anslagsökningar
för mycket rubbar cirklarna när det
gäller den sammanhängande ekonomiska
uppläggning som budgeten dock
utgör.
Utskottsmajoriteten har sålunda inte
ansett sig kunna i år gå med på ett
anslag till den i och för sig behjärtansvärda
sak som det här gäller, men vi
har ju skrivit mycket positivt och än en
gång understrukit önskemålet om att
Kungl. Maj:t, så fort det finns några
möjligheter därtill, tillgodoser detta
rättvisekrav, såsom det har kallats. Jag
är emellertid inte alldeles säker på att
det kommer, såsom herr Severin sade,
att ske snart och i ett sammanhang.
Det avgörande är väl inte bara, att det
hos departementschefen och regeringen
över huvud taget finns intresse för saken,
utan också huruvida det föreligger
ekonomiska möjligheter att realisera
saken, och därom varken vill eller
vågar jag för min del spå någonting.
Dessutom får vi nog tänka oss att ta
ett steg i taget. Ett sådant har redan
tagits genom det beslut, som fattats på
en tidigare punkt, nämligen om utökning
av naturastipendierna. Därtill åtgår
ju rätt mycket pengar, men alla är
eniga om att dessa stipendier kommer
att fylla en stor uppgift. De skulle ju
i första hand komma de mindre bemedlade
och obemedlade till godo, och när
vi alltså i år redan genomfört detta,
tror jag för min del att allan rättfärdighet
är uppfylld och att vi kan vänta
med att taga nästa steg tills vi fått ytterligare
resurser till vårt förfogande.
Jag skall inte här ingå på vilken av
de föreliggande reservationerna som är
den bästa, men jag håller med herr Widén
om att när frågan skall lösas, bör
det ske i ett sammanhang.
Jag skall inte nu ytterligare utveckla
ämnet, men innan jag slutar vill jag
något replikera fröken Elmén, som ju
här har pläderat för sin motion, även
om hon inte yrkat bifall till densamma.
Jag vill beträffande denna motion säga,
att vi i utskottet hade mycket stora
sympatier för saken i och för sig. Vad
som gjorde att vi inte kunde gå in för
motionen var de praktiska svårigheterna
att realisera densamma. Vi erkänner
villigt att den materiella odlingen,
om jag så får uttrycka mig, i våra
dagar går tydligen fortare framåt än
den andliga. Man kan beklaga att dessa
båda utvecklingslinjer inte löper jämsides
— i det fallet är vi helt överens
med fröken Elmén — men frågan är
vem som bär skulden till det hela. Är
det hemmen eller är det folkskolan,
realskolan och läroverken eller är det
universiteten och högskolorna, alltså
även de tekniska högskolorna? För min
del vill jag inte fälla någon dom i detta
avseende. Jag bara konstaterar att de
lägre utbildningsformerna, realskolorna
och läroverken, väl är de som framför
allt skall bestå den allmänorienterande
undervisningen, medan de tekniska
högskolorna får mera betraktas
som yrkesutbildningsanstalter.
Därmed har jag inte velat förneka behovet
av en undervisning vid de tekniska
högskolorna i sådana ämnen som
fröken Elmén här talat för, men hur
skall man kunna skära ned kurserna på
ett sådant sätt, att man där kan lägga
in även dessa ämnen? Jag tror inte att
studenterna över lag skulle vara med
därpå. De vill säkerligen inte ha längre
utbildningstid, och frågan är om de
önskar få med dessa ämnen på bekostnad
av utbildningen i sådant som de
direkt kan tillgodogöra sig i det yrke
som en gång i tiden skall bli deras.
Jag tror sålunda att det möter praktiska
svårigheter att ordna saken, och
jag vill kort och gott instämma med
herr Kyling, då han säger att det hela
måste, såsom nu sker, organiseras på
frivillighetens väg och helt utvecklas
under de former som han här skisserat.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15. 103
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Till avdelningens värderade
ordförande som talade om naturastipendierna
och deras betydelse för de
studerande vill jag säga, att när man
undersöker hur stor procent av de studerande
vid de tekniska högskolorna,
som kommer i åtnjutande av dessa stipendier,
som bebådades redan år 1939
men på grund av de statsfinansiella
skäl som rått ända sedan dess inte har
kunnat bli genomförda förrän i år, och
finner —• vilket jag tidigare redogjort
för här — att föräldrarna till dessa
studerande bär inkomster som ligger
så lågt — det är också klart utrett att
medianinkomsten hos föräldrarna till
dessa studerande ligger vida lägre än
vid övriga högskolor och universitet
-—- förstår man, att både naturastipendierna
och en reducering av terminsavgifterna
säkerligen är mycket behövliga.
Jag blev sedan, herr talman, glatt
överraskad, när avdelningens ärade
ordförande sade, att man skall ta ett
steg i taget och inte ta allting på en
gång. Jag trodde då, att herr Johansson
skall yrka bifall till min reservation.
Döm om min förvåning, när avdelningens
ordförande senare i sitt resonemang
vid avgivande av värdeomdömen
om de två föreliggande reservationerna
finner, att den första reservationen,
som kostar 860 000 kronor, är
att föredra framför den reservation som
kostar 205 000 kronor. Jag kan inte riktigt
förstå logiken i detta.
Jag vill nu, herr talman, nämna, att
jag så väl före som under denna debatt
hört flera av kammarens ledamöter
hesitera inför siffran 860 000 kronor
men som sagt att de vill vara med om
att bevilja 205 000 kronor, ty då har
man i alla fall gett en möjlighet att
genomföra en ändring i de hittills rådande
missförhållandena.
Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! När herr Johansson i Mysinge
talar om den obligatoriska undervisningen
och om hur den skall organiseras,
vill jag häremot säga, att det
i första hand beror på om man anser
de humanistiska ämnena äga så stor betydelse
att man skall lägga upp en undervisning
i ämnena psykologi, människokunskap
och sociologi m. m. för
att kunna ta hänsyn till den mänskliga
faktorn på rätt sätt. Jag menar, att det
exempelvis kan bli en misshushållning
med människor, som längre fram kan
bli svår att motverka och som kan
drabba människorna mycket hårt. Enligt
min mening är den sidan så pass
betydelsefull, att jag anser, att humanistiska
ämnen bör ingå i den obligatoriska
undervisningen vid de tekniska
högskolorna. Sedan får man revidera
scheman därefter.
Om studenternas egen uppfattning
kan jag nämna, att man vid Chalmers
tekniska högskola i Göteborg länge
övervägt att resa ett krav på att göra
undervisningen i dessa ämnen obligatorisk.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Då det här i debatten, som jag tyvärr
inte haft tillfälle att avlyssna, emedan
en debatt i samma ämne pågår i första
kammaren, har starkt ifrågasatts huruvida
regeringen och speciellt jag hade
något intresse för att över huvud taget
göra någonting på detta område, anser
jag mig böra säga några ord.
Att detta icke är en obetydlig finansiell
fråga torde man få klart för sig
enbart av de siffror som nämnts nu
allra sist i debatten. Om jag dessutom
tar som exempel — det ligger likadant
till på andra håll — att anslaget under
den punkt som nu är i fråga, Tekniska
högskolan i Stockholm: Avlöningar, har
höjts från 3 miljoner kronor 1951/52
till 4,4 miljoner kronor följande år och
att det föreliggande förslaget belöper
104 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
sig till över 5,5 miljoner kronor, förstår
ju var och en, att det är ett problem
att kunna få pengarna att räcka
till.
Jag kan nämna en siffra till. Yi har
under budgetåret haft att taga ställning
jämväl till en framställning om
att slopa terminsavgifterna vid de allmänna
läroverken, vilket, enligt vad
som beräknats, i dagens läge skulle
kosta inte mindre än 7 miljoner kronor.
Här föreligger i alla fall ett principbeslut
från riksdagens sida att vi
skall försöka effektuera detta förslag.
Detta är sannerligen intet litet problemkomplex,
och regeringen har därför
anslutit sig till den meningen att
vi får gå fram steg för steg. Om jag
dessutom påpekar att vi i år har höjt
anslaget till naturastipendier med
340 000 kronor, anslaget till doktorandstipendier
med 216 000 kronor och anslaget
till studentbostäder med 200 000
kronor, tycker jag ju, att vi även på
dessa områden, som är snarlika det
som behandlas under den punkt vi nu
diskuterar, har gjort en viss insats.
Det var rätt intressant, att herr Kyling
här ytterligare underströk, att han
inte värderar naturastipendierna så
högt, eftersom det endast vore två procent
av studenterna som kunde få dem.
Men, herr Kyling, det är ju dessa två
procent som bäst behöver pengarna
— jag hoppas åtminstone att det går
till så vid utdelningen. Under sådana
förhållanden har det väl ändå sin betydelse
om anslaget, som för något mer
än ett år sedan utgick med 300 000
kronor och nu är uppe i 600 000 till
nästa år föreslås ökat till 940 000. Detta
skall väl ändå hjälpa en del. Vad som
är relevant i detta sammanhang är ju
just att vi låter även de tekniska högskolorna
få vara med om dessa stipendier.
De har ju inte fått det tidigare.
Vidare, goda reservanter, det står
inte skrivit någonstans att endast två
procent av de studerande vid de tekniska
högskolorna skall få dessa sti
-
pendier. Jag kan förstå att det dragits
upp siffror på hur pass väl de tekniska
högskolornas elever skulle behöva
dessa stipendier. Det är säkerligen
riktiga siffror, men är det på det
sättet, kommer ju den utdelande myndigheten
att ta hänsyn därtill vid ansökningarna.
De tekniska högskolorna
kan kanske då få ett procenttal på tre
eller fyra eller kanske ännu högre som
får del av dessa stipendier. Det blir
således en avsevärd hjälp för dem som
bäst behöver dem.
Jag skall be att få göra ännu en
jämförelse nämligen med läroverken,
som vi sneglat åt vid behandlingen av
denna fråga. Där har de kostnader, som
täcks av terminsavgifter, stegrats så
mycket, att det faktiskt förelåg en antydan
om att vi i stället borde höja
terminsavgifterna. Detta ansåg vi naturligtvis
vara orimligt. Men vad skall vi
då göra för att undgå detta? Jo, vi
måste sätta in ytterligare statsmedel i
de läroverkskassor som det är fråga
om. Det blev sålunda en ytterligare
ökning på om jag inte missminner mig
ungefär 300 000 kronor, och denna ökning
måste ses i samband med detta.
Jag kan inte hjälpa att jag har den
uppfattningen, att regeringen har visat
intresse att hjälpa våra studerande.
Man har emellertid ansett att man
måste gå fram på en försiktig linje.
Jag räknar dock med att turen givetvis
också skall komma till detta anslag.
Herr KYLING (h): Herr talman! Statsrådet
måste säkerligen ha missuppfattat
mig om han har den uppfattningen, att
jag skulle anse att naturastipendierna
inte var någonting att tala om i detta
sammanhang. Jag anser att naturastipendierna
är ett mycket värdefullt tillskott.
Som jag tidigare upplyste om, då statsrådet
inte var inne, är det emellertid
drygt 30 procent av de studerande vid
tekniska högskolan i Stockholm som får
nedsättning i terminsavgiften. Jag hade
då också tillfälle att citera att de, vars
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
105
Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.
föräldrar hade en taxerad inkomst på
3 000 kronor, kunde få 75 procents nedsättning.
Nu utgår jag ifrån att herr statsrådets
resonemang är riktigt och rätt och
att de mindre bemedlade skall få dessa
naturastipendier. Således kommer dessa
naturastipendier i stor utsträckning
att gå till dem som redan har nedsättning
i terminsavgiften. Alla andra kommer
då att ha kvar den höga terminsavgiften.
Jag har bara velat säga detta, herr
talman, för att kammarens ledamöter
inte skall få den uppfattningen, att jag
skulle vara motståndare till dessa naturastipendier.
Jag hälsar dem med tillfredsställelse
och hoppas, att detta bara
är början på en utveckling, som kommer
att fortsätta.
Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
reagerade emot att statsrådet här tog
upp frågan om terminsavgifterna vid
våra läroverk. Den frågan hör inte hit,
ty här gäller det ett direkt rättvisekrav.
Vi har fyra högskolor, två tekniska
högskolor och två handelshögskolor,
med terminsavgifter, medan vi
för övrigt vid alla högskolor och universitet
inte har några terminsavgifter
på högre belopp än 30 kronor. Det
är således här fråga om ett rättvisekrav,
som man inte kan komma ifrån. Terminsavgifterna
vid våra läroverk har
en helt annan karaktär.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Herr Kyling missuppfattade
mig eller också uttryckte jag mig
otydligt. När jag talade om att vi skulle
ta ett steg i taget, då var det inte min
mening att vi stegvis skulle sänka terminsavgifterna.
Jag menade att naturastipendierna
skulle vara första steget
och slopandet av terminsavgifterna det
andra. Jag hoppas att vi nu förstår varandra
bättre.
Sedan undrar jag om fröken Elmén
kan gå i god för att samtliga studerande
vid Chalmers tekniska högskola
önskar en obligatorisk kurs i de ämnen
fröken Elmén föreslår som påbyggnad
på den kurs de för närvarande har.
Jag för min del är mycket tveksam på
denna punkt, och jag skulle nog vilja
avvakta ett bestämdare besked innan
jag vågar tro på detta.
Fröken ELMÉN (fp): Herr talman! Jag
skulle bara vilja säga till herr Johansson
i Mysinge, att det är studentkårens
ordförande som framfört dessa synpunkter
till mig. Både den nuvarande
ordförande i och ordföranden föi några
år sedan, som jag diskuterat frågan
med, framhöll detta, och jag har också
fått det skriftligt.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till vad utskottet i punkten
hemställt; 2:o) bifall till den av herr
Ohlon m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av
herr Bergh m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Widén begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Kyling votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 147 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 8 antager den av herr Ohlon
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kon -
106 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
traproposition i nämnda votering antagit
den reservation, som fogats vid
punkten av herr Bergh m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 92 ja och
89 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Olilon in. fl. avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
147 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 8, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Olilon m. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 108
ja och 90 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades härefter på begäran
till
Herr SEVERIN i Stockholm (s), som
anförde: Herr talman! I huvudvoteringen
om punkt 147 råkade jag trycka på
fel knapp. Min avsikt var att rösta nej.
Punkterna 148—152.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 153.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 160, föreslagit riksdagen att dels
medgiva, att för civilingenjören Folke
Tenelius måtte få från och med 1 juli
1953 inrättas en personlig professur i
fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik
vid Chalmers tekniska högskola
samt besluta, att Tenelius skulle såsom
innehavare av sagda befattning i avlönings-
och pensionshänseende vara
likställd med ordinarie professor vid
nämnda högskola, allt under förutsättning
att aktiebolaget Svenska fläktfabriken
bestrede kostnaderna för Tenelius’
avlönings- och pensionsförmåner och
övriga med professurens tillkomst förenade
kostnader på sätt i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 2 januari 1953 angivits, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för Chalmers tekniska
högskola, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
Chalmers tekniska högskola, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Chalmers tekniska
högskola: Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 3 140 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I de vid punkten 147 angivna motio -
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15. 107
ner na I: 35 och II: 40 samt I: 36 och
II: 39 hade hemställts, såvitt här vore
i fråga,
i motionerna I: 35 och II: 40, att riksdagen
måtte fatta sådant beslut, att avgifterna
för de studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola kunde nedsättas och
från och med nästkommande budgetår
begränsas till 60 kronor per elev och år,
samt
i motionerna I: 36 och II: 39 att riksdagen
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte fatta sådant beslut, att
avgifterna för de studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola avskaffades eller
nedbringades till samma storleksordning
som vid Stockholms högskola, 60
kronor per elev och år.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 35 och II: 40, I: 36
och II: 39 samt II: 280, såvitt här vore
i fråga,
a) dels medgiva, att för civilingenjören
Folke Tenelius måtte från och med
den 1 juli 1953 inrättas en personlig professur
i fläktanläggnings- och luftbehandlingsteknik
vid Chalmers tekniska
högskola,
dels besluta, att Tenelius skulle såsom
innehavare av sagda befattning i
avlönings- och pensionshänseende vara
likställd med ordinarie professor vid
nämnda högskola,
allt under förutsättning att aktiebolaget
Svenska fläktfabriken bestrede kostnaderna
för Tenelius’ avlönings- och
pensionsförmåner och övriga med professurens
tillkomst förenade kostnader
på sätt i statsrådsprotokollet över ecklestiastikärenden
för den 2 januari 1953
angivits;
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chal
-
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
mers tekniska högskola, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;
c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidade
från och med budgetåret 1953/54;
d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 140 000 kronor;
II.
att motionerna I: 133 och II: 147,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Nils Theodor Larsson, Malmborg i
Skövde, Svensson i Ljungskile, Widén
och fröken Vinge, vilka ansett, att utskottet
under I c) och d) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 36 och II: 39, såvitt här vore i
fråga, samt med bifall till motionerna
I: 35 och II: 40, såvitt här vore i fråga,
ävensom med avslag å motionen II: 280,
såvitt här vore i fråga,
c) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;
d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 3 450 000 kronor;
b)
av herrar Bergh, Hesselbom, Arrhén
och Kgling, vilka ansett att utskottet
under I c) och d) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 36 och II: 39 samt I: 35 och II: 40,
samtliga dessa motioner såvitt här vore
i fråga, ävensom med avslag å motionen
II: 280, såvitt här vore i fråga,
c) godkänna av dessa reservanter föreslagen
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1953/54;
d) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1953/54 an
-
108 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk.
visa ett förslagsanslag av 3 215 000
kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
WIDÉN (fp): Herr talman! Jag
yrkar bifall till reservation a) av herr
Ohlon m. fl.
Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
yrkar bifall till reservation b) av herr
Bergh m. fl.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3: o) bifall
till den av herr Bergh m. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.
Punkterna 154—172.
Yad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 173.
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt
186, föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 86 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Fritjof Thun m. fl.
(I: 135) och den andra inom andra
kammaren av herr Andersson i Dunker
m. fl. (II: 153), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta, att det av
Kungl. Maj:t föreslagna bidraget till
vissa internatläroverk för budgetåret
1953/54 måtte omfatta även Sigtunaskolan
och Solbacka läroverk samt höjas
med 184 000 kronor till 270 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 135 och II: 153, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa internatläroverk för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 86 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Lodenius, Axel Andersson, Arrhén,
Kyling och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 135 och II: 153, till Privatläroverk:
Bidrag till vissa internatläroverk
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 270 000 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! På denna punkt har jag
tillsammans med några riksdagskamrater
väckt en motion, och jag vill därför
säga några ord.
I propositionen meddelas, att skolöverstyrelsen
hemställt om ett nytt anslag
för nästa budgetår på 400 000 kronor,
avsett för bidrag till fyra internatskolor,
nämligen Sigtunaskolan, Solbacka
läroverk, Restenässkolan och
Yiggbyholmsskolan.
I sin motivering för det begärda anslaget
anför skolöverstyrelsen bland annat:
»Samtliga fyra skolor är internatläroverk
och fyller enligt överstyrelsens
mening viktiga uppgifter bland
annat för barn från orter, som saknar
högre läroanstalter, för barn från hem
med speciella familjeförhållanden och
— särskilt beträffande en av skolorna
— för barn till utlandssvenskar.» Vidare
tillägger överstyrelsen: »Genom lönehöjningar
och kostnadsstegringar har
skolorna råkat i ett i ekonomiskt hän
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15. 109
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk.
seende mycket bekymmersamt läge. Det
torde inte vara möjligt för dem att driva
sin verksamhet utan kraftiga höjningar
av elevavgifterna, därest statsbidrag
icke erhålles. Dylika avgiftshöjningar
skulle snedvrida elevrekryteringen och
innebära stora svårigheter för de familjer,
vilka är beroende av internatläroverken.
»
I fortsättningen lämnar skolöverstyrelsen
beträffande de olika skolorna
en ganska utförlig redogörelse för skolformer,
examensrätt, elevantal, terminsoch
årsavgifter för eleverna, kostnader
m. m.
Departementschefen har i sitt uttalande
i propositionen helt anslutit sig
till vad skolöverstyrelsen yttrat beträffande
samtliga dessa skolor, nämligen
att de har en viktig uppgift att fylla,
att resultatet av deras arbete varit gott,
att den starka stegringen av omkostnaderna
medfört svåra påfrestningar för
skolornas ekonomi och att det knappast
torde vara möjligt att klara detta
med höjda elevavgifter. Så tillägger
statsrådet: »I detta läge har jag stannat
för att föreslå statligt stöd till de
två skolor, där detta synts mig allra
mest angeläget, nämligen Restenässkolan
och Viggbyholmsskolans fyraåriga
gymnasium.»
Hur det skall gå för Solbacka läroverk
och Sigtunaskolan sägs det ingenting
om. För min del finner jag detta
synnerligen beklagligt. Det var ju också
av den anledningen som motionen
väcktes i förhoppning att statsutskottet
skulle visa sig mera tillgängligt för
de skäl som skolöverstyrelsen anfört.
Någon ljusning blev det väl, då utskottet
inte blev enhälligt i sitt instämmande
i propositionens negativa inställning
till Solbacka och Sigtunaskolan, utan
det blev åtminstone en ganska manstark
reservation, vari man yrkar att
även dessa båda skolor skall få statsbidrag
i sitt betryckta läge.
Man kan i utskottets formulering
möjligen också utläsa en antydan om
att man en annan gång skall ställa sig
mera positiv. Det står nämligen, att utskottet
har icke funnit sig böra biträda
det i motionerna framställda yrkandet.
Det vanliga när utskottet går emot en
motion brukar vara, att det yrkar avslag
på motionen. Det kan ju hända att
man av detta kan utläsa en mera positiv
inställning.
Då jag av de två skolorna Sigtuna
och Solbacka bäst känner till den senare,
som jag nästan har till granne,
skall jag ytterligare säga något om den
skolan.
Av skolöverstyrelsens redogörelse
framgår, att skolan är organiserad som
fullständigt läroverk med femårig realskola
och fyraårigt latin- och realgymnasium,
med rätt att anställa studentoch
realexamen.
Under de fem senaste åren har elevantalet
utgjort i medeltal 277. Elevernas
årsavgifter uppgår under senaste
läsåret till 3 900—5 000 kronor per
elev och år för dem som där är helinackorderade.
Den högre eller lägre
avgiften beror på i vilken klass vederbörande
går. Dessutom har rektor meddelat
att för elever från trakten lämnas
ett tiotal friplatser årligen. Därjämte
anlitas skolan av ett antal elever från
orten, som anses kunna betala viss ersättning.
Det totala antalet elever från
orten brukar variera mellan 12 och 16
stycken. Enligt rektorns uppgifter har
under den senaste tjugoårsperioden beviljats
friplatser och nedsättningar i
elevavgifter med cirka en halv miljon
kronor. Allra största delen av denna
summa har tillfallit medellösa eller
mindre bemedlade elever. Beträffande
skolans ekonomi meddelas i skolöverstyrelsens
framställning att med bibehållande
av nuvarande terminsavgifter
beräknas underskottet för läsåret 1/7
1952—30/6 1953 uppgå till över 105 000
kronor. Härtill kommer från föregående
år balanserade förluster på cirka
53 000 kronor. Då det enligt rektorns
uppfattning ej finns några som helst
110 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk.
utsikter, att skolan skall få kommunalt
eller enskilt bidrag, är det uppenbart
att skolans ledning utan statsbidrag ser
med bekymmer mot framtiden.
Att kommunalt bidrag ej erhålles är
ju rätt naturligt, då det alldeles övervägande
antalet elever kommer från
andra delar av landet än den ort där
skolan är belägen.
Solbackaläroverket började sin verksamhet
redan år 1901 samt har hela
tiden drivits utan statsbidrag och
byggts ut och utvecklats till den stora
och utmärkta läroanstalt det nu är helt
genom enskildas offervilja och medverkan.
Det vore då, tycker man, rimligt
om staten, när nu den enskilda offerviljan
knappast kan frestas hårdare än
vad som redan skett, räckte en hjälpande
hand. Vad vi i motionen begärt och
som också reservanterna yrkat är inte
ett bifall till skolöverstyrelsens förslag
om 400 000 kronor till de fyra läroverk
det här är fråga om utan endast
att de två skolor, som enligt propositionen
inte skulle få någonting, skulle
behandlas på samma sätt som de två
andra som får anslag, sålunda att även
Sigtuna och Solbacka skulle få statsbidrag
med en krona femtio öre per
elev och läsdag, eller totalt för dessa
skolor 184 000 kronor för nästa läsår.
Då Solbacka läroverk är en av de få
högre läroanstalter som ligger ute på
rena landsbygden, vore det också ur
denna synpunkt ytterligt beklagligt, om
det på grund av bristande stöd från
det allmännas sida inte i fortsättningen
skulle kunna fylla sin stora och betydelsefulla
uppgift, inte bara för den
bygd där skolan är belägen utan, jag
vågar säga, för hela vårt land.
Då det sagts att de enskilda läroverken
i viss utsträckning drar lärare
från de statliga läroverken och därmed
försvårar rekryteringen för dessa, har
jag bett rektorn vid Solbacka om en
del uppgifter hur det förhåller sig härmed,
och han har skrivit följande:
»Under senaste tjugoårsperioden ha 123
lärare varit anställda vid Solbacka
läroverk, varav 107 fortsatt på lärarbanan;
23 äro f. n. engagerade vid skolan,
2 vid Sigtunaskolan och 82 vid
statliga eller statsunderstödda läroanstalter.
Av den sistnämnda gruppen
äro 6 rektorer, varav ett undervisningsråd,
vid folkskoleseminarium eller
högre läroverk, 3 rektorer vid realskolor,
25 lektorer, 41 adjunkter, 2 teckningslärare
och 4 gymnastiklärare; 1
går provår. Huvudparten har gått till
statsläroverken. Av dem, som efter solbackaerfarenlieterna
lämnat lärarbanan,
äro 1 professor och 1 laborator
vid Stockholms högskola, 1 blev författare
och 1 programchef hos Radiotjänst
— samtliga fil. doktorer —■ 3
prästmän, därav 1 riksdagsman, 1 redaktör,
1 generalsekreterare i Gymnastikförbundet,
1 byråsekreterare, 1 affärsman,
1 industriman. För 4, därav
1 filosofie licentiat, 2 filosofie magistrar
och 1 filosofie kandiat, saknas uppgifter
om nuvarande verksamhet. Vid
början av tjänstgöringen vid Solbacka
läroverk hade endast 2 av 67 fil. magistrar,
5 av 15 licentiater och 8 av 15
fil. doktorer genomgått provårskurs.
Sådan utbildning har — i stor utsträckning
med ekonomiskt stöd från läroanstalten,
särskilt under den ej så avlägsna
tid, då ''lärarkandidaterna’ voro
helt oavlönade från staten ■— genomgåtts
av 20 lärare under deras anställningstid
vid Solbacka läroverk, 15 fil.
magistrar, 5 licentiater och doktorer.
Erfarenheten ger vid handen, att tjänstgöring
vid internatskola varit befrämjande
för den unge lärarens utbildning
och utveckling för lärarkallet, vilket
vitsordas bl. a. därigenom, att lärare
från Solbacka läroverk i de flesta fall
erhållit mycket goda vitsord från provåret.
De ha otvivelaktigt blivit en tillgång
för statsläroverken.--- ■— Sol
backa
läroverk kan under ifrågavarande
period sägas ha varit en utbildningshärd
ej mindre för en stor elevskara
än även för blivande lärare, därvid i
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
in
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk.
ungefär 4 gånger större utsträckning
för statens skolor än för läroanstaltens
egen del. —---Utanför den huvud
uppgift,
för vilken läroanstalten verkar,
de ungas utbildning och fostran
till sunda människor och goda medborgare,
har Solbacka läroverk kunnat
medverka för andra sociala ändamål
därigenom, att skolans lokaler under
ferierna — oftast mot låga avgifter —
kunnat ställas till förfogande för kurser
med för samhället gagnande syften.
— Stundande sommar kunna emellertid
på grund av personalbrist och reparationsarbeten
endast två kurser beredas
plats, nämligen en av försvarshögskolan
anordnad för högre civila
och militära befattningshavare och en
för elever från Gymnastiska centralinstitutet.
— Nämnas kan att de första
årens idrottskurser för läroverkslärare
med början omedelbart efter ikraftträdandet
av 1928 års läroverksstadga, innan
statsmedel anslogs för dylika kurser,
ägde rum vinter och sommar på
solbackaledningens initiativ och risk
vid Solbacka läroverk, ett bidrag till
vårt undervisningsväsens fromma.»
Av detta torde framgå, att denna
skola, även om den tar en och annan,
som annars skulle sökt sig in som lärare
vid statliga läroanstalter, dock i hög
grad vidareutbildat och fostrat ett stort
antal personer, som efter en tids lärargärning
på Solbacka sökt sig in till
statliga läroanstalter och där nu fyller
ansvarsfulla och förnämliga uppgifter
eller också i annan statlig eller offentlig
verksamhet utfört och utför betydelsefulla
uppgifter. Jag tror man
skulle kunna säga detsamma om många
av de elever, som genomgått denna
skola. Jag vågar tro att vad jag här
sagt om Solbacka läroverk gäller i allt
väsentligt även Sigtunaskolan.
Med hänvisning till det anförda vill
jag här ställa ett yrkande, nämligen om
bifall till den reservation nr 8, som är
avgiven av herr Ohlon m. fl.
Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig
till de synpunkter som herr Andersson
i Dunker anfört. Jag skulle bara vilja
göra ett par tillägg.
Jag är glad över att Viggbyholmsskolan,
som jag haft anledning att intressera
mig för, får bidrag till sitt fyraåriga
gymnasium, men det finns otvivelaktigt
starka skäl för att alla dessa
fyra internatskolor får statligt stöd. Deras
ekonomi har blivit undergrävd av
två skäl: dels har inflationen medfört
att deras fonder har minskat i realvärde,
dels har de blivit nödsakade att
väsentligt höja sina lärarlöner.
Hur går det för dessa skolor, om de
icke får bidrag? Skall de bli nödsakade
att ytterligare höja sina redan alltför
höga avgifter, skall de bli nödsakade att
minska på det inte alltför stora antalet
friplatser eller skall de lägga ned sin
verksamhet? Då ökas ytterligare trängseln
vid de statliga och kommunala
läroverken. Jag har den uppfattningen,
att det skulle bli väsentligt dyrare att
sörja för dessa elever vid de allmänna
läroverken.
Vi har av många skäl varit överens
om att hjälpa de familjer, som bor på
orter där det inte finns läroverk, så
att deras barn får ökad tillgång till
studier. Jag skall inte ta upp den ekonomiska
synpunkten utan peka på en
annan sak. Om en familj är nödsakad
att inackordera barnen på annat håll,
är det icke oväsentligt under vilka omständigheter
barnen blir inackorderade.
Det kan ibland vara svårt att på en läroverksort
finna ett inackorderingsställe,
där man verkligen tar hand om barnen
på deras fritid. Det måste vara en källa
till ganska stor oro för föräldrarna, om
de inte vet hur barnen sysselsättas, när
de inte är i skolan. Men har man dem
på internatskola vet man att det är
sörjt även för deras fritid.
Jag skall inte förlänga debatten utan
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.
112 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om betydelsen av dessa skolor,
och statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har också mycket
starkt understrukit detta. Han säger
ju: »Beträffande samtliga fyra skolor,
som här är i fråga, har skolöverstyrelsen
vitsordat, att resultatet av deras
arbete, sådant det visar sig i real- respektive
studentexamen, varit gott. Den
starka stegringen i lönekostnaderna och
omkostnaderna i övrigt har emellertid
medfört svåra ekonomiska påfrestningar
för skolornas ekonomi.» Han säger
också, att i övrigt är möjligheterna
att öka skolornas inkomster begränsade.
Men, tillägger han, och det är ju
rätt viktigt i detta sammanhang: »I detta
läge har jag stannat för att föreslå statligt
stöd till de två skolor, där detta
synts mig allra mest angeläget, nämligen
Restenässkolan och Viggbyholmsskolans
fyraåriga gymnasium.» Jag uppfattar
detta så att det varit en behovsprövning.
Man har således funnit att
de som varit allra mest i behov av
statsbidrag — det är ju första gången
detta anslag utgår —• är Restenässkolan
och Yiggbyholmsskolan. Jag förutsätter
att, om svårigheterna ökar för övriga
två skolor, Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på saken, och jag
föreställer mig att dessa två skolor inte
har sin ekonomi så undergrävd för
ögonblicket att inte möjligheter för
dem att klara sig nästa budgetår förefinns.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr NORRBY (fp): Herr talman! Efter
fem år som lärare vid ett av dessa
internatläroverk som inte fått statsbidrag
vill jag i bara fyra mycket korta
punkter fastställa de erfarenheter jag
vunnit.
Jag menar att denna skolform är en
bra praktik för unga lärare, som enligt
en tidigare given rapport av herr Andersson
i Dunker sedan i stor utsträckning
övergår till statliga läroverk. Dessa
unga lärare får här möta grabbarna
på hemmaplan, de får vara tillsammans
med dem inte bara vid lektionerna utan
även vid måltiderna och på fritiden.
Den andra punkten är att det är värdefullt
med denna skolform för de hem,
där av en eller annan orsak förhållandena
inte är fullt så harmoniska som
man skulle önska att de vore. T. ex.
vissa skilsmässohem. Och alldeles speciellt
för svenskar anställda i utlandet
är det värdefullt att ha ett internatläroverk
i engelsk stil för barnen, som
annars inte skulle få en ordentlig och
önskvärd skolundervisning. För det
tredje avlastar Solbacka och Sigtuna
internatläroverk en del av den platsbrist,
som föreligger för elever som
vill in på gymnasium i riket. Det måste
väl betraktas som en tillgång att dessa
internatläroverk finns just i detta avseende.
Och för det fjärde vill jag säga,
att dessa internatläroverk är en skolform,
där det praktiskt tillämpas mycket
av det som man på den moderna
pedagogikens område i teorien utvecklat,
inte minst i den senaste skolkommissionen.
Här föreligger för lärare
och elever bl. a. möjligheter till denna
form av individuell undervisning man
i kommissionen efterlyst.
Herr talman! Av dessa fyra skäl, som
är byggda på personlig erfarenhet under
fem års lärarverksamhet, vill jag
yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Johansson i Mysinge, som
tydligen inte trodde att det var så farligt
ställt för dessa skolor. Jag vill då
återigen peka på vad jag nämnde förut
hur skolöverstyrelsen i sin utredning
beträffande Solbacka läroverk kommit
fram till att utan höjning av avgifterna,
som ju enligt vad alla är överens om
redan är så höga att de inte kan höjas
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
113
Kurser for lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
mera, skulle underskottet för innevarande
läsår bli något över 105 000 kronor.
Men dessutom har denna skola att
dragas med tidigare underskott på i
runt tal 53 000 kronor. Det skulle vara
intressant att av herr Johansson i Mysinge
få höra, varifrån man i dessa tider
skall täcka sådana förluster. Vill man
fortsätta verksamheten får man ha ögonen
öppna för att förlusten kommer att
bli ännu större. Det är detta som gör
att man vid Solbacka läroverk inte vet
hur man skall kunna klara sig, och jag
skulle tro att förhållandet är detsamma
vid Sigtunaskolan. Men kunde statsutskottets
representant här ge en upplysning
i det avseendet vore det mycket
värdefullt.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 174—1S1.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 182.
Kurser för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 195, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av 45 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lindblom (I: 136)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hammar (II: 148), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Kurser
för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
65 000 kronor.
8 — Andra kammarens protokoll 1953. 7
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
T: 136 och 11:148, till Kurser för lärare
vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av 45 000
kronor.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr HAMMAR (fp): Herr talman!
Kungl. Maj :t föreslog på sin tid, att
riksdagen skulle till kurser för lärare
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 45 000 kronor.
I samband härmed väckte jag en motion
om att ifrågavarande anslag skulle höjas
med 20 000 kronor till 65 000 kronor.
Utskottet har — under framhållande av
angelägenheten av att det ökade behovet
av lärarkurser av olika slag tillgodoses
så långt möjligheterna det medger —
ändå stannat vid det lägre beloppet,
d. v. s. det i propositionen äskade,
45 000 kronor.
Emot ett enhälligt statsutskott är det
måhända inte så stora utsikter att kunna
göra sig hörd. Låt mig ändå understryka
ett par tre synpunkter, som synes
mig böra i hög grad uppmärksammas.
Redan departementschefen konstaterade
det stora behovet av dessa lärarkurser.
Av den anledningen förordade
han en höjning med 20 000 kronor
å det tidigare anslaget om 25 000
kronor. Denna uppräkning borde väl,
menar man, totalt bryta argumenten ur
händerna på motionärerna. Javisst, men
bara delvis! Även med bibehållande av
de från tidigare budgetår tillämpade
beräkningsgrunderna kostar nämligen
en fortbildningskurs i genomsnitt 10 000
kronor. Det i propositionen föreslagna
och av utskottet tillstyrkta beloppet
räcker således endast till fyra kurser,
vilket enligt skolöverstyrelsens mening
på intet sätt motsvarar behovet.
De av skolöverstyrelsen föreslagna
kurserna är av två slag: utbildningsr
15.
114
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
kurser och fortbildningskurser. I dagens
läge — säger skolöverstyrelsen — torde
de förstnämnda få prioritet, eftersom
de avser att utbilda lärare inom ämnesområden,
för vilka andra utbildningsvägar
för närvarande saknas. Det gäller
då närmast manlig slöjd samt taloch
röstvård. Den manliga slöjden är
numera ett obligatoriskt ämne vid läroverken,
och behovet av tal- och röstvård
har alltmer gjort sig gällande för
såväl lärare i allmänhet som och alldeles
särskilt för lärarna inom modersmål
och sång. I bägge fallen saknas i
stor utsträckning kompetenta lärare.
Av de fyra kurser för vilka medel nu
begäres torde enligt skolöverstyrelsens
mening minst två böra beräknas för de
antydda utbildningskurserna. För den
egentliga fortbildningen skulle alltså
återstå högst två kurser. Detta är vad
skolöverstyrelsens ämneskonsulenter
skulle ha till sitt förfogande för att fullfölja
sin uppgift. Och om denna ämneskonsulenternas
uppgift uttalar ändå
departementschefen i Kungl. Maj:ts
proposition nr 149 år 1952 bland annat:
»Utav större vikt är att de» (nämligen
ämneskonsulenterna) »i sina ämnen
anordna auskultationsdagar, leda
kurser för lärare o. s. v.» Vad som här
betecknas som en huvuduppgift för ämneskonsulenterna,
skulle alltså även för
det kommande budgetåret reduceras till
sådan blygsam omfattning, att ämneskonsulenternas
insats i detta avseende
inte på något sätt motsvarar avsikten
med deras verksamhet.
Sådant är det faktiska läget. Till detta
kommer sedan, att hela vårt skolväsende
håller på att expandera på ett sätt, som
tidigare icke varit förhållandet. Då är
det av stor betydelse att det högre undervisningsväsendet
även göres delaktigt
av de nya strömningar, som nu befruktar
skolans liv, såväl vad beträffar
metodiska frågor som också orienteringen
inom de olika ämnena. Detta blir
så mycket mera ofrånkomligt i en tid,
då lärarbristen särskilt inom lärover
-
ken gör sig starkt gällande och ett växande
antal lärare både pedagogiskt och
kunskapsmässigt har otillräcklig utbildning.
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört, tillåter jag mig att i
denna punkt yrka bifall till den av mig
väckta motionen nr 148 i denna kammare,
i vilken hemställes om ett ökat
anslag till anordnande av kurser för
lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Jag vill peka på att detta
anslag har blivit i det närmaste fördubblat.
Trots detta tvivlar jag emellertid
inte på att det kan föreligga behov
av och önskemål om en ytterligare
höjning. Faktum är dock, att det är
mycket svårt att öka anslaget på denna
punkt utan att det får prejudicerande
verkningar på andra punkter. Om man
nämligen höjer ett anslag på denna
punkt, så måste man också tänka sig
att höja anslagen till kurser för andra
lärarkategorier, och då blir detta en
betydligt större sak.
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu framhållit ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr HAMMAR (fp): Herr talman!
Det som utskottets ärade talesman här
anfört är fullt riktigt och överensstämmer
helt med de faktiska förhållandena.
Det har verkligen skett en uppräkning
med 20 000 kronor å detta anslag,
som tidigare utgick med 25 000
kronor, och detta nämnde jag också i
mitt förra anförande. Men denna uppräkning
kommer faktiskt på de automatiska
ökningarnas konto. Med bibehållande
av de från tidigare budgetår
tillämpade beräkningsgrunderna finns
det nämligen fortfarande bara medel
för fyra kurser av detta slag.
Vad sedan de prejudicerande verkningar
beträffar, som utskottets talesman
nämnde om, må det i detta sam
-
Onsdagen den 29 april 1953 fm.
Nr 15.
115
Resestipendier åt lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
manhang nämnas, att en uppräkning
redan har ägt rum av motsvarande anslag
till folkskolans lärare. Under fjolåret
motionerade vi om den saken, och
när årets proposition i ämnet förelåg,
kunde vi konstatera, att en icke obetydlig
uppräkning av kursanslaget för folkskolans
lärare — upp till 85 000 kronor,
om jag minns rätt — redan hade ägt
rum.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 148; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkterna 183—185.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 186.
Resestipendier åt lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
Herr
NESTRUP (fp): Herr talman!
För fyrtio år sedan hade undervisningen
i främmande levande språk i våra
högre skolor — jag avser då högre allmänna
läroverk, realskolor, samrealskolor,
högre folkskolor, kommunala
mellanskolor, kommunala praktiska
mellanskolor och liknande — delvis ett
annat mål än nu.
Då ansågs det på många håll som
allra viktigast att bibringa lärjungarna
eu viss förmåga i att uttrycka sig skriftligt
någorlunda korrekt på det främmande
språket med användning av
lexikon och i vissa fall även grammatik.
Därjämte ville man bibringa lärjungarna
vissa kunskaper i att läsa det
främmande språket och förstå det, vilket
innebar att vederbörande elev måste
skaffa sig ett visst ordförråd. Däremot
lade man föga vikt vid deras förmåga
att höra, förstå och tala det främmande
språket. Vid denna tid kunde en lärare
i språk fullgöra sin lärargärning utan
att han själv kunde tala det främmande
språket någorlunda flytande.
I våra dagar är det emellertid helt
andra fordringar på en god undervisning.
Man vill först och främst att eleven
skall kunna läsa och förstå det
främmande språket, men han skall också
kunna skriva det någorlunda korrekt
utan hjälpmedel. För att få eleven så
långt måste läraren bedriva undervisningen
på det främmande språket i
långt större utsträckning än man tidigare
gjorde. Därigenom får man eleven
att på ett helt annat sätt än förr skaffa
sig ett levande ordförråd, som han kan
ha ständigt aktuellt.
Vidare fordras numera att eu elev
skall kunna uttrycka sig muntligt på det
främmande språket. Han måste alltså
hjälpligt kunna föra en enkel konversation.
Men för att få eleven så långt
måste läraren behärska det främmande
språket i tal, så att han inte behöver
leta efter ord. Det behövs en långvarig
träning för att nå denna förmåga, och
det torde knappast vara möjligt att förvärva
den annat än i en omgivning, där
endast det främmande språket talas. Vidare
är det så att förmågan att tala ett
främmande språk gärna trubbas av.
Jag anser det därför vara av vital betydelse
att en språklärare får leva en
tid i det land, vars språk han skall undervisa
i, om hans undervisning skall
bli vad den bör vara. Han bör helst
också ha möjlighet att med någorlunda
jämna mellanrum stärka sina kunskaper.
Genom att anslå medel till stipendier
har staten visat att det är ett statsintresse
att språklärarna får tillfälle att
komma ut. Skolöverstyrelsen skrev 1945,
att utlandsvistelse är av vital betydelse
för undervisningens halt och effektivitet.
Där har vi i ett nötskal vad skolöverstyrelsen
menar att språklärarnas
utlandsvistelse är värd, och därmed inskärpes
också vikten av att det ges möjligheter
för dessa lärare att komma ut.
116 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
År 1936 skrev censorerna bland annat
följande: »Det lider intet tvivel att
nu mer än någonsin förut tidsenligheten
och funktionsdugligheten i språklärarnas
utrustning på avgörande sätt påverkar
elevernas intresse och mottaglighet
och därmed också gagnet av den
undervisning, som staten består. För
ingen kategori av lärare torde praktisk
fortbildning vara nödvändigare än för
lärare i främmande levande språk.»
Anslaget till resestipendier för lärare
i främmande språk är i år 65 000 kronor,
och för nästa år har man begärt
samma summa. Detta innebär i praktiken
att en språklärare i våra dagar har
möjlighet att få ett stipendium en gång
under cirka 50 år, d. v. s. att de flesta
lärare aldrig kan komma i åtnjutande
av stipendium. Då de allra flesta språklärare
dessutom undervisar i mer än ett
främmande språk blir situationen, att
de aldrig kan tänka på att få hjälp till
mer än en enda utlandsresa.
Ecklesiastikministern var här alldeles
nyss, och det hade varit intressant om
jag hunnit fråga honom vad han egentligen
tänker om detta. Men jag ser att
vi har statssekreteraren i kammaren,
och vi kan kanske av honom få reda
på om man i departementet anser, att
65 000 kronor är en summa som kan
vara tillfredsställande när det gäller att
lämna hjälp åt de lärare, som har det
så ställt ekonomiskt, att de själva inte
kan svara för de kostnader, som eu utlandsresa
innebär.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 187—196.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.54 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 29 april.
Kl. 7.30 em.
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1.
Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel. (Forts.)
Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas.
Punkten 197.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
117
punkt 210, föreslagit riksdagen att dels
inedgiva att högst fyra ordinarie lektorstjänster
vid folkskoleseminarierna
finge tills vidare från och med budgetåret
1953/54 i enlighet med vad departementschefen
förordat utbytas mot
extra ordinarie tjänster, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1953/54,
vidtaga av departementschefen angiven
ändring i personalförteckningen för
folkskoleseminarierna, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för folkskoleseminarierna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54, dels ock till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 15 600 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bergh in. fl. (I: 237)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Kyling och Nilsson i Svalöv
(II: 138), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
att tills vidare bibehålla elevantalet i
folkskoleseminarierna per avdelning
vid 32 på studentlinjen och 30 på den
4-åriga linjen.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte
a) medgiva, att högst fyra ordinarie
lektorstjänster vid folkskoleseminarierna
finge tills vidare från och med budgetåret
1953/54 i enlighet med vad departementschefen
förordat utbytas mot
extra ordinarie tjänster;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat;
c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för folkskolseminarierna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
d) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 15 600 000 kronor;
II. att motionerna 1:237 och 11:138,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Bergh, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde och
Kyling, vilka ansett, att utskottet under
II bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 237 och
II: 138, såvitt här vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;
b) av fru Lindström, utan angivet
yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
KYLING (h): Herr talman! Under
denna punkt har jag i utskottsutlåtandet
en reservation.
Nu kan denna punkt knappast behandlas
isolerat, eftersom den har samband
med punkt 201, där jag också har
en reservation, och därför har jag fått
talmannens tillstånd att då jag tar upp
denna fråga debattera både punkten 197
och punkten 201, varefter jag sedan,
då punkten 201 påropas, kommer att
ställa ett yrkande också på den punkten.
Det är flera stora frågor som berörs
i dessa två punkter i utskottsutlåtandet,
framför allt examinationsbehovet vid våra
seminarier, såväl folkskoleseminarierna
som småskoleseminarierna. Jag
har anledning att understryka att det
är ytterligt vanskligt att ställa några
prognoser på vad som är lämpligt när
det gäller examinationens storlek. Jag
har en gång tidigare här i riksdagen,
någon gång under 1930-talet, varit med
om att diskutera och även fatta beslut
om vilken omfattning examinationen
av lärare för folk- och småskolor borde
ges. Det visade sig emellertid att vad
som då beslutades slog slint. Det visade
sig uppstå behov av en större examina
-
118
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
tion än riksdagen då hade fattat beslut
om. Därför måste man nog, herr talman,
säga att det är mycket vanskligt att
fatta beslut i denna fråga.
En sak, som rätt mycket kommer att
inverka på hur stor examinationen bör
göras, är hur den nya skolan en gång
skall få sin utformning. Visserligen har
riksdagen i princip beslutat hur skolan
skall utformas, men man har i dag inte
någon aning om i vilken takt denna
nya skola skall utbyggas, och inte heller
har man slutgiltigt beslut om den
nya skolans utformning.
Men så mycket kan man vara övertygad
om i dag, att det råder en brist
på lärare, inte minst en brist på akademiskt
utbildade lärare, sådana som är
avsedda för folkskolans högstadium i
den nioåriga skolan.
För att täcka denna brist på akademiskt
utbildade lärare har man menat,
att folkskollärarna skulle gå upp och
undervisa på det högre stadiet. Jag
har bär anledning att säga, herr talman,
att detta måste betraktas som eu
krisföreteelse. Det är ganska naturligt
att det är värdefullt att ha utexaminerade
lärare som kan sköta undervisningen,
men den utbildning som folkskollärarna
har är icke avsedd för undervisning
på den nioåriga skolans högstadium
utan den är avsedd för mellanstadiet.
Det är ganska naturligt att under en
tid med brist på lärare folkskollärarna
måste gå upp i högstadiet. Frågan är
då bara vad som kommer att ske den
dag då högstadiets behov av lärare är
fyllt. Man kan nu inte överskåda när det
blir, men man kan i alla fall ha rätt
att ställa den frågan. Jag tror emellertid
som sagt att man skall utgå ifrån att
vad som nu skall ske är en krisföreteelse.
Så kommer jag över till det ställningstagande,
som Kungl. Maj:t har
gjort i den proposition som vi nu behandlar.
Kungl. Maj :t säger nämligen
att man skall flytta upp småskolans
lärarinnor till undervisning i tredje
klassen. Här vill jag bara, herr talman,
påminna kammarens ledamöter om en
sak. När skolutskottets förslag om enhetsskolans
införande behandlades här
år 1950 var man visserligen i princip
överens om att undervisningen skulle
uppdelas på tre stadier, ett lågstadium,
där undervisningen skulle handhas av
småskolelärarinnor, ett mellanstadium
för folkskolans lärare och ett högstadium
för akademiskt utbildade lärare,
men man sade samtidigt den gången,
att småskolelärarinnornas utbildning i
dag icke är utformad på ett sådant sätt,
att man kan anse att de efter genomgånget
seminarium till alla delar är
kvalificerade för denna undervisning.
Småskolelärarinnorna har själv mycket
klart givit den saken till känna.
Skolutslcottet föreslog också, vilket
blev riksdagens beslut, att innan man
överförde småskolans lärare till tredje
klassen skulle en ytterligare, ettårig utbildning
komma till stånd. Det var det
enhälliga riksdagsbeslutet år 1950.
Nu har skolöverstyrelsen i år ansett,
att man skulle kunna börja att flytta
över småskolelärarinnorna redan nu
successivt, men man har från skolöverstyrelsens
sida samtidigt utsagt, att
man inte vill sätta riksdagens beslut
ur spel, utan man anser alltjämt att
det måste till en kompletterande utbildning,
som skall genomföras snarast
möjligt. Överstyrelsen räknar med att
denna kan påbörjas tidigast år 1954.
Men så kommer jag fram till hur
Kungl. Maj:t ser på denna fråga. Kungl.
Maj:t, i detta fall ecklesiastikministern,
har mycket riktigt i propositionen redogjort
för det beslut, som riksdagen
har fattat. Men sedan säger Kungl. Maj :t
d. v. s. ecklesiastikministern: »Det är
emellertid min övertygelse, att småskollärarna
även med nuvarande utbildning
på ett fullt tillfredsställande
sätt skall kunna ombesörja undervisningen
i tredje klassen i A-skolorna.»
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
119
Jag vill understryka: »på ett fullt tillfredsställande
sätt».
Ecklesiastikminister Persson, som var
ledamot av skolutskottet, skrev då under
detta utskottsutlåtande, där det sades,
»att den egentliga yrkesutbildningen för
småskollärare skall från tidpunk, som
senare bestämmes, tills vidare vara
grundad på en ettårig allmänbildande
kurs, baserad på ett kunskapsmått i
huvudsak motsvarande realexamen».
Detta har alltså herr Persson i Skabersjö
underskrivit som utskottsledamot,
men såsom statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
säger han nu, att
han finner den nuvarande kvalifikationen
fullt tillfredsställande. Jag måste
därför fråga mig, om det är meningen
att man skall gå en omväg för att
nu överföra småskolans personal till
tredje klassen utan att fullständiga utbildningen.
Jag vill, herr talman, klart säga ifrån,
att det numera väl är ganska klart,
att skolan kommer att indelas i tre stadier.
På den punkten är det tydligen
inte så mycket att argumentera om,
men att göra detta utan att samtidigt
följa den väg, som riksdagen har beslutat,
anser jag vara att ta rättigheter
som man egentligen inte skall göra.
Skolöverstyrelsen har, som jag sade,
nu föreslagit att man successivt skall
överföra småskolelärarinnor till tredje
klassen, men man vill göra detta under
en åttaårsperiod och man vill samtidigt
göra det under förutsättning att
småskolelärarinnorna får den högre utbildningen.
Kungl. Maj:t nöjer sig emellertid
inte med detta successiva överförande
utan säger: »För att den sålunda
föreslagna anordningen med småskollärarnas
successiva övertagande av undervisningen
i tredje klassen i A-skolorna
skall kunna användas på ett smidigt
sätt och kunna anpassas efter växlingar
i behov och brist, vilka nu ej kan
förutses eller överblickas, synes Kungl.
Maj:ts befogenheter vid utnyttjande av
denna regulator ej böra bindas till
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
överförande av visst, för den förutsatta
övergångsperioden på förhand
bestämt antal småskollärare årligen.»
Därmed har också Kungl. Maj:t sagt,
att man nu kan vara beredd att gå fortare
fram än med detta åttaåriga successiva
överförande.
Det ligger naturligtvis nära till hands
att småskolelärarinnor nu skall flyttas
över till tredje klassen, alldenstund man
säger att det är överflöd på småskolelärarinnor
och samtidigt blir underskott
på folkskollärarinnor, om dessa flyttar
upp till högstadiet.
Om det är brist på folkskollärare så
är det lika naturligt att en utexaminerad
småskolelärarinna flyttar upp i
folkskolestadiet som det är att en utexaminerad
folkskollärare flyttar upp
till högstadiet. Denna möjlighet finns
redan nu, därför att Kungl. Maj:t och
skolöverstyrelsen av riksdagen har fått
rätt att ordna det på det sättet, men att
generellt göra det, det har sina sidor.
Herr talman! Jag vill härefter säga
någonting om vad en sådan historia i
själva verket kommer att kosta. Man
har givetvis tänkt sig att det förhållandet,
att småskolans personal i lönehänseende
ligger i en lägre grad än
folkskolans, skulle kunna bringa ned
kostnaden för undervisningen. Men så
är faktiskt inte förhållandet. Det är
nämligen så, att i småskoleklasserna
är det — riktigt nog — ett mindre
antal barn än i folkskoleklasserna. Men
om småskolelärarinnor nu skall undervisa
även i tredje klassen, så är det
Kungl. Maj:ts liksom överstyrelsens mening,
att antalet barn i folkskolans
tredje klass icke skall bli lika stort som
det antal barn, som en utexaminerad
folkskollärare skall undervisa. Det behövs
därför, om man skall gå efter skolöverstyrelsens
förslag med en successiv
övergång, 325 småskollärare för att
täcka 260 folkskollärares arbete. Man
behöver med andra ord öka med 65 lärarkrafter.
Till detta kan jag lägga att meningen
120 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
är, att dessa småskollärare skall undervisa
i A-skolor. A-skolorna ligger emellertid
huvudsakligen i tätorter, och
tätorterna har ytterligt bekymmersamt
med lokalfrågan. Det skulle alltså behövas,
om man bara räknar med dessa
325 stycken, 65 nya klassrum. För hela
åttaårsperioden skulle det bli ungefär
500. Det kommer att medföra en
kostnad på åtskilliga miljoner kronor,
samtidigt som det finns ett skriande
behov av lokaler för den ordinarie undervisningen.
Jag tycker därför det vore lämpligare
att småskolelärarinnorna även i fortsättningen
med Kungl. Maj:ts och skolöverstyrelsens
tillåtelse får sköta undervisningen
som vikarier för folkskollärare,
som undervisar i högre skolor.
Men man skall inte a priori låsa fast
sig vid att denna undervisning skall
förläggas till tredje klassen. Naturligtvis
ligger det ändå nära till hands att
den kommer att förläggas dit.
Jag har med dessa ord bara velat
fästa kammarens uppmärksamhet på att
detta i själva verket är en ganska stor
och betydelsefull fråga.
Nu liar utskottet dess bättre varnat
för att helt följa Kungl. Maj:ts väg. Man
har pekat på att det kan uppstå byggnadsbehov
som blir övermäktiga, och
man betonar därför nödvändigheten av
att skynda långsamt och laga efter lägligheten.
Man kunde tycka att allting då
är gott och väl, men jag har reagerat
mot tillvägagångssättet. Om riksdagen
en gång har fattat beslut om att man
först skall bedriva försöksundervisning
för att sedermera lägga denna till grund
för den slutgiltiga utformningen av den
framtida skolan, tycker jag, herr talman,
att man inte bakvägen bör genomföra
ett nytt system.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att under punkt 197 få yrka bifall till
den av herr Bergh m. fl. avgivna reservationen.
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Liksom herr Kyling har jag den
uppfattningen, att det knappast går att
behandla punkten 197 skild från punkten
201. Jag föreställer mig därför, herr
talman, att jag i likhet med herr Kyling
får i mitt anförande beröra bägge
dessa punkter.
Herr Kyling var i sitt anförande inledningsvis
inne på hur svårt det i själva
verket är att göra några mera hållbara
beräkningar över det behov som
kan finnas av lärarkrafter inom folkskolan
och småskolan. Jag skall gärna
instämma däri. Under de 14 riksdagar
jag nu suttit med i statsutskottets andra
avdelning har det knappast funnits
några frågor, som har varit så svåra att
bedöma som just frågorna om behovet
av utbildning av folk- och småskollärare,
därför att de faktorer som man här
måste ta hänsyn till är så många och
så svåröverskådliga. Jag minns mycket
väl hur såsom grundval för diskussionerna
på denna punkt omkring 1940
förelåg sakkunnigutredningar, som
byggde på att den starka nativitetsminskningen
under 20-talet och 30-talets början skulle fortsätta. Man räknade
i dessa utredningar med att barnkullarna,
som i början av 30-talet uppgick
till ungefär 85 000 om året, ytterligare
skulle sjunka, så att vi i början
av 40-talet inte skulle kunna räkna med
större årskullar än på något mellan
60 000 och 70 000. Nu vet vi väl alla
att här har det — och man kan väl tilllägga
dess bättre — skett en omsvängning.
I början av 40-talet hade vi födelsesiffror,
som var dubbelt så höga
som de, som redovisades i de sakkunnigbetänkanden
som jag här har nämnt
om. Efter 1945 har vi haft en oavbruten
nedgång. I fjol föreföll det som om
denna nedgång skulle ha upphört. Men
är det en tillfällig stagnation, så att nedgången
efter något år på nytt kommer
att sätta in, eller har vi kanske kommit
fram till en vändpunkt, där det börjar
gå uppåt igen? Och hur stora blir barn
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
121
kullarna när de som är födda på slutet
av 30-talet och början av 40-talet om
ett eller annat årtionde kommer upp i
mogen ålder?
Det är sådana frågor som här inverkar,
men inte bara sådana frågor. I
propositionen och utskottsutlåtandet
redogörs för hur vi fått nya pensionsbestämmelser.
Ingen vet i dag närmare
hur de kommer att verka. Skolöverstyrelsen
har redovisat alternativa beräkningar.
Vi har vidare att räkna med en
lärarbrist i de högre skolorna, och vissa
krisåtgärder har beslutats i anledning
av denna brist. Man har beräknat att
ungefär 2 500 folkskollärare under en
period av tre, fyra år successivt skall
behöva anlitas för tjänstgöring i högre
skolor. Å andra sidan har vi ett överskott
på småskollärare, men hur stort
är detta överskott i verkligheten? På
papperet är det betydande, men hur
många småskollärare kan beräknas
träda i aktiv tjänstgöring, om så skulle
erfordras? En betydande grupp av
småskollärare måste ju också tagas i anspråk
för att ersätta de folkskollärare,
som övergår till undervisning på högre
stadier.
Med detta, herr talman, har jag i all
korthet velat ge en antydan om de problem
som här möter och om hur svårt
det vid alla försök att bedöma situationen
är att få ett fast grepp om det hela.
Under sådana förhållanden är det
ganska naturligt, att utskottet i sitt utlåtande
har ställt sig mycket tveksamt
till den minskning av folkskollärarutbildningen
som Kungl. Maj :t har föreslagit.
Å andra sidan är det uppenbart,
att utskottet inte har haft till sitt förfogande
annat material än det som har
redovisats av skolöverstyrelsen och
Kungl. Maj :t och som alltså har kommit
från det centrala ämbetsverket och
prövats i Kungl. Maj:ts kansli. Det är
ju inte gärna möjligt att ett utskott
självt skulle kunna prestera några beräkningar
i detta avseende. Utskottet
har därför godtagit Kungl. Maj :ts på
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
skolöverstyrelsens beräkningar byggda
förslag. Men utskottet har inte fördenskull
skjutit ansvaret ifrån sig, utan
utskottet har uttryckt önskemål om alt
det i fortsättningen skall lämnas en
kontinuerlig redogörelse för hur läget
utvecklar sig på detta område, så att
man därigenom kan få litet säkrare
grund för att bedöma den utveckling
som det kan vara fråga om.
Vad som därvid framför allt är viktigt
att ha i minnet är ju, att hela seminarieorganisationen
ges eu sådan
form, att det går att snabbt anpassa
den till de nya situationer som kan
uppstå. I det avseendet hyser utskottet
den uppfattningen att Kungl. Maj :ts
förslag, som innebär en nedskärning
av elevantalet i avdelningarna, är ett
smidigare förslag än om man skulle ha
sagt, att antalet klassavdelningar skulle
inskränkas. Med den föreslagna anordningen
bör det ju vara möjligt att, om
så skulle visa sig behövligt, snabbt återigen
öka utbildningstakten. Inom parentes
sagt är det väl också ur pedagogisk
synpunkt en vinst som man gör i
och med att elevantalet i seminarieklasserna
kan nedskäras.
Jag kommer sedan, herr talman, över
till frågan om småskollärarnas övertagande
av undervisning i tredje klassen
av A-skolorna. Vad som därvidlag föreslås
från Kungl. Maj :ts sida och som utskottet
har anslutit sig till innebär i
främsta rummet en anpassning efter
den utveckling, som under många år
har pågått i skilda delar av landet.
Skolöverstyrelsen har på denna punkt
sagt ifrån, att det förefaller rimligt och
rationellt att småskollärarna utnyttjas
för undervisning på ett åldersstadium,
för vilket de erhållit utbildning, låt
vara i otillräcklig omfattning, hellre än
att de planlöst placeras var som helst,
även i folkskolans högre klasser, för
vilken undervisning deras utbildning
är ännu mer otillräcklig. Det är alltså
här fråga om att få till stånd litet mer
ordnade förhållanden på området.
122
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
Det har förekommit en diskussion —
herr Kyling var i sitt anförande åtminstone
delvis inne därpå — om huruvida
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
står i överensstämmelse med 1950
års riksdagsbeslut i skolfrågan. Kungl.
Maj :t liksom skolöverstyrelsen hävdar
att så är fallet; motionärerna och väl
också reservanterna anser motsatsen.
Det skulle vara förmätet av mig att här
ge mig in på något försök att bedöma
vilkendera parten som har rätt. Jag
kan endast ge uttryck för hur jag själv
ser på frågan. Jag kan för min del inte
komma till annat resultat än att vad
som här föreslås från Kungl. Maj :ts och
utskottets sida icke står i någon motsättning
till 1950 års riksdagsbeslut. Om
jag går till de anföranden, som då hölls
i debatten kring skolreformen — det
gäller både utskottets vice ordförande
herr von Friesens anförande och herr
Kylings anförande — kan jag inte finna
att påståendet om att det föreligger en
motsättning mellan dagens förslag och
1950 års skolbeslut håller streck.
Departementschefen har i sitt uttalande
i propositionen sagt ifrån, att
småskollärarna med sin nuvarande utbildning
på ett fullt tillfredsställande
sätt kan ombesörja undervisning i
tredje klassen i A-skolorna. Utskottet
uttalar sig kanske inte fullt så kategoriskt
på den punkten. Yi är rädda för
att ta hela det steg som här föreslås.
Vi tror att de erfarenheter som gjorts
är tillräckliga för att man skall våga
göra ett försök, men vi säger samtidigt
ifrån, att riksdagen bör få en närmare
redogörelse för hur det igångsatta försöket
utfaller.
Vi väntar också att Kungl. Maj:t ägnar
frågan om småskollärarinnornas
vidareutbildning ingående uppmärksamhet
och framlägger förslag i ärendet
inför riksdagen snarast möjligt. Det
har ju inte varit möjligt att göra det
nu. Skolöverstyrelsen har inte blivit
färdig med sina tim- och kursplaner,
men man får väl anta att dessa förslag
skall bli färdiga i så god tid, att en
närmare redogörelse för hela läget och
förslag i ärendet i varje fall kan underställas
1954 års riksdag.
Herr Kyling pekade på en del praktiska
svårigheter, en del ekonomiska
konsekvenser som skulle komma i och
med ett bifall till Kungl. Maj :ts och
utskottets förslag. Jag vill säga att utskottet
för sin del så långt jag förstår
i allt väsentligt har observerat dessa
konsekvenser och även tydligt nog har
sagt ifrån, att möjligheterna här i flera
avseenden är begränsade. Det är så
många problem som här anmäler sig
och som man måste ta hänsyn till, och
det måste följaktligen bli en ingående
prövning från fall till fall. Utskottet
har emellertid inte tvekat att förorda
att man gör försöket i detta läge.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr KYLING (h): Herr talman! Jagvill
först och främst bara med några
ord understryka vad herr Wallentheim
sade om Kungl. Maj:ts förslag beträffande
sänkning av antalet elever i såväl
studentklasserna som i den fyraåriga
linjen i seminarierna. I den motion
jag varit med att avlämna hade
jag faktiskt begärt, afl man icke skulle
sänka elevantalet vid utbildningen av
folkskollärare i seminarierna* detta
helt enkelt därför att det tycktes föreligga
en brist på folkskollärare. Jag har
emellertid frånträtt denna mening i reservationen.
Däremot har jag på den
punkten i likhet med Kungl. Maj:t ansett,
att det finns möjligheter att snabbt
kunna utbilda folkskollärare genom en
ökad intagning på studentlinjen och
någon minskning på den fyraåriga linjen
om så skulle behövas. Därigenom
skulle man snabbt fylla behovet vid
brist.
Givetvis måste det vara en pedagogisk
vinst att komma fram till ett så
litet elevantal som möjligt. Här vill jag,
herr talman, understryka, att det för
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
123
den vanliga folkskolan liksom för övriga
skolor innebär ytterligt stora besvärligheter
— det är kanske för starkt
att säga att det leder till katastrof —
med de stora klasserna. Man bör sikta
på att en gång i framtiden få elevantalet
i våra klasser betydligt sänkt. Detta
är emellertid en sak, som vi inte kan
tänka på i den aktuella situationen,
utan det är endast någonting som man
vill uttala en förhoppning om för framtiden.
Sedan säger herr Wallentheim att
det råder ett stort överskott på småskollärare.
Jag vet inte vilka uppgifter
man skall fästa sig vid härvidlag. Vissa
utredningar säger åt* det råder ett stort
överskott på småskollärare; andra utredningar
säger att det föreligger ett
underskott. Vi har här i riksdagen uppvaktats
av skolledare från vissa större
skoldistrikt. Dessa säger att man för
tillfället helt enkelt inte kan uppbringa
eu småskollärare. Jag vet inte riktigt
vilken uppgift som är den riktiga i
detta fall, och jag tar därför inte någon
ställning till frågan just nu.
När emellertid sedan herr Wallentheim
säger att det jjå herr Kylings
anförande verkade, som om herr Kyling
märkt någon motsättning mellan
utskottets förslag nu och riksdagsbeslutet
av år 1950, så vill jag säga, att
jag mycket tydligt och klart underströk,
att jag icke yttrade mig på den
punkten utan jag frågade mig, huruvida
ecklesiastikminister Persson och
herr Persson i Skabersjö år 1950 hade
samma uppfattning. År 1950 intog man
den ställningen, att den egentliga yrkesutbildningen
för småskollärare från
tidpunkt som senare skulle bestämmas
tills vidare skall vara grundad på en
ettårig allmänbildande kurs, baserad
på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande
realexamen. I år läser jag i
den kungl. propositionen: »Dej är
emellertid min övertygelse, att småskollärarna
även med nuvarande utbildning
på ett fullt tillfredsställande
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
sätt skall kunna ombesörja undervisningen
i tredje klassen.» Jag måste då
fråga herr Wallentheim vad han inlägger
i uttrycket »fullt tillfredsställande».
Finns det någonting som ligger över
»fullt tillfredsställande»? Det är där
jag har sökt påvisa att det råder en
motsättning.
Nu kan denna sak klaras upp därigenom,
att man inte generellt fattar ett
beslut om att småskolelärarinnorna
skall undervisa i tredje klassen. Man
bör i stället nöja sig med det beslut
som finns, att i den mån det är brist
på folkskollärare skall småskolelärarinnorna
ges vikariat. Att undervisningen
sedan i huvudsak kommer att
förläggas till tredje klassen är bara till
fördel, men jag tror inte att det är
riktigt att generellt genomföra denna
sak. För min del måste jag dessutom
säga, att utskottet har justerat den
kungl. propositionen på ett sådant sätt,
att det säkerligen går lättare att fylla
de krav, som här behöver ställas, än
om man strikt skulle ha följt den
kungl. propositionen.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr EDENMAN (s): Herr talman!
Efter herr Wallentheims anförande kan
jag fatta mig kort. Jag skall endast göra
några randanteckningar till vad herr
Kyling sade och kanske också i någon
mån söka förklara, hur vi i departementet
har betraktat och behandlat
denna fråga.
Jag kan börja med att instämma med
herr Kyling när han säger, att det är
ytterligt vanskligt att ha någon bestämd
uppfattning på denna punkt. Det
finns al! anledning för debattörerna på
båda sidor att noga lyssna på de argument
som man här framför. Jag kan
försäkra herr Kyling, att vi i ecklesiastikdepartementet
i denna fråga inte
betraktar reservanterna som farliga opponenter
som skall slås ned, utan uteslutande
som bidragsgivare till den
124
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
analys av situationen som vi gemensamt
måste göra.
Vi har för vår del kommit fram till
en något annan uppfattning än reservanterna,
vilken uppfattning jag skall
försöka att i korthet skildra med förbigående
av vad herr Wallentheim redan
har framfört. Jag tror, att det då
är viktigt att man för diskussionens
skull först bortser ifrån dels den läroverkslärarbrist
som vi har i dag, dels
beslutet om enhetsskolan och inledningsvis
betraktar detta problem ur den
synpunkten, att vi skall försöka få tillräckligt
antal lärare till vår nuvarande
folkskola.
Jag skall inte här trötta med att citera
de siffror och prognoser, som är
redovisade i propositionen och utskottsutlåtandet,
men jag skall ändå,
herr talman, be att få nämna tre siffror.
Vi räknar med att examinationsbehovet
under budgetåret 1953/54 skall
vara 1 402 folkskollärare och 1957/58
— det är det märkliga år som alla de
som sysslar med skolfrågor inte kan
komma förbi, ty det är det år, då nativitetsvågen
så att säga går tillbaka
i skolan — 734 folkskollärare. Budgetåret
1961/62 är man nere i ett examinationsbehov
av 225 lärare. Det är
detta som gör att det finns anledning
att nu försöka förverkliga den pedagogiska
reform, som även herr Kyling i
sitt sista anförande anslöt sig till, nämligen
att få mindre klasser vid seminarierna,
en något vettigare ordning för
lärarutbildningen. Det finns tillfälle
till det nu och, som herr Wallentheim
har understrukit, är systemet så smidigt,
att skulle vi ha räknat fel, skulle
utvecklingen möjligen gå i en annan
riktning, är det ytterligt enkelt att göra
ett pådrag igen, ty vad som krympes
är ju inte organisationen utan bara antalet
elever i klasserna.
Det är emellertid självklart, att vi
också måste se på den nuvarande läroverkslärarkrisen,
och det är här som
småskollärarinnorna kommer in i
schemat. Om man, som skolöverstyrelsen,
departementschefen och även utskottet
anser, under de åtta närmast
kommande åren successivt låter småskollärare
överta undervisningen i
tredje klassen i A-skolorna, skulle med
sådana åtgärder ungefär 2 100 folkskollärare
frigöras för undervisning på ett
högre stadium, inom realskolan. Sedan
säger emellertid herr Kyling, att man
också — för att kunna diskutera och
taga ställning till denna fråga — måste
få in enhetsskolan i blickfånget, och han
stryker under, att folkskollärarnas utbildning
inte är avsedd för undervisning
på enhetsskolans högstadium. Det
vill jag varmt ansluta mig till, och jag
är ledsen över att herr Kyling inte med
samma auktoritet som tidigare kan tala
å folkskollärarkårens vägnar, ty vi är
fullständigt ense på den punkten.
Men, säger herr Kyling, departementschefen
har tydligen frångått sin
tidigare inställning till småskolelärarinnornas
kompetens. På det kan jag
endast svara, att jag inte tror det. Ser
man uteslutande på enhetsskolan —
och det var det vi gjorde 1950 — råder
det, efter vad jag kan förstå, ingen tvekan
om att ecklesiastikministern fortfarande
anser, att småskolelärarinnorna
bör få en bättre utbildning. Detta
gäller emellertid även folkskollärarna.
Vi har ju i blickfånget också lärarutbildningen
och de nya lärarhögskolorna,
som är en av oss alla önskad standardförbättring.
Det är självklart att
denna standardförbättring även skall
komma småskollärarna till del, men i
dagens läge, med vår nuvarande folkskola,
sägs det i departementschefsanförandet,
bör det inte råda någon tvekan
om att småskolelärarinnorna redan
med den nuvarande utbildningen skall
anses fullt kompetenta att på ett tillfredsställande
sätt ombesörja undervisningen
i tredje klassen. Ja, härom kan
man naturligtvis diskutera, men det är
klart att ett sådant påstående inte kastas
ut, om man inte vet att bakom det
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 125
står en ganska stor samlad expertis.
Jag är alldeles övertygad om att om
herr Kyling diskuterar med skolöverstyrelsen,
folkskolcinpektörerna och
andra så skall de i stort sett kunna gå
med på att man i nuvarande läge mycket
väl kan släppa upp småskolelärarinnorna
i tredje klass. Det torde dessutom
vara självklart, att barn i den
åldern bör — om jag får använda det
uttrycket — få sin fröken med sig
det tredje skolåret. Många föräldrar —
i varje fall om det är aktuellt som i
mitt fall, vilket jag dock inte vill åberopa
som speciell sakkunskap — har
gjort den erfarenheten, att barnen i
åtta-, nioårsåldern i allmänhet inte är
mogna att byta skolform, vilket det
ändå innebär när man lämnar småskolan
och övergår till den s. k. folkskolan.
Det är ju ett argument så att
säga alldeles på köpet.
Jag tror alltså inte att det nu är
fråga om ett frångående av det principbeslut,
som fattades 1950 och som
uteslutande gällde enhetsskolan. Herr
Wallentheim har redan varit inne på
lokalbehovet, och jag vill bara säga,
att utskottets skrivning är fullständigt
klargörande på den punkten: vi
kan bara göra vad som är möjligt.
Går det inte att lösa lokalfrågan i en
kommun eller i ett skoldistrikt, kan
vi inte göra ett sådant arrangemang,
och då har vi bara att konstatera det.
Till sist skulle jag vilja säga till
herr Wallentheim, att om det är någon
fråga som riksdagen har anledning att
varje år diskutera, är det prognoserna
rörande vårt framtida lärarbehov. Jag
kan över huvud taget icke tänka mig
en regering och en ecklesiastikminister,
som skulle underlåta att varje år
ingående behandla dessa frågor och utnyttja
varje tillfälle att redovisa för
riksdagen när en ny situation inträder.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
Herr KYLING (h): Herr talman! Det
verkar ju som om vi inte skulle behöva
stå så långt ifrån varandra i våra resonemang.
Det har lugnat mig rätt betydligt
att herr Edenman — jag utgår från att
han inte bara har talat som förälder utan
även som statssekreterare — så klart
och tydligt har sagt ifrån, att departementet
syftar till att öka utbildningen
för småskolans personal. Det är alltså
inte som jag från början befarade så,
att statsrådet Persson med uttalandet
om att utbildningen för närvarande är
fullt tillfredsställande på något vis vill
ha det fastslaget för framtiden, att man
med denna utbildning tänker lyfta upp
småskolans personal i tredje klassen.
Sedan tror jag inte att vi i dag bör
ta upp frågan, huruvida det är lämpligare
för en nioåring att undervisas
av en fröken som har småskolelärarinneexamen
än av en fröken som har folkskollärarexamen.
Jag fäste mig emellertid
vid den prognos statssekreterare
Edenman lämnade om den kommande
utexaminationen. Han sade att man nu
behöver 1 402 utexaminerade folkskollärare,
1957/58 skulle det vara 734
och 1961/62 skulle det behövas 225.
Jag tillåter mig i anslutning därtill
ställa en fråga. Om man nu utexaminerar
folkskollärare, som man i en krissituation
tänker skicka upp i högstadiet,
och dessa lärare sedan inte får
stanna kvar i högstadiet utan så småningom
får gå ned till mellanstadiet,
och om riksdagen nu på en bakväg
tar ifrån denna lärarkategori den tredje
årsklassen, så blir ju det arbetsområde
som dessa lärare får syssla med ytterligare
hopkrympt, och då kan det uppstå
arbetslöshet bland landets folkskollärare.
När jag har sagt, vilket herr Edenman
har instämt i, att Sveriges folkskollärare
inte har intresse av att komma
upp i högstadiet, är det riktigt som
herr Edenman säger, att jag inte i dag
talar i egenskap av lärare och företrädare
för Sveriges folkskollärare. Jag
126 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
vågar emellertid tro, att Sveriges folkskollärare
har samma uppfattning som
jag i det fallet. När Sveriges folkskollärare
i dag tar hand om undervisningen
på högstadiet, gör de det av
lojalitet mot samhället i en svår situation,
men man har inget intresse av
att göra det i annat fall. Om man tar
reda på hur mycket en folkskollärare
får i merlön på högstadiet, tror jag
dessutom att var och'' en får klart för
sig, att de inte gör det för pengarnas
skull, utan jag tror det är emedan man
vill visa lojalitet mot samhället i nuvarande
situation.
Det skulle ligga frestande nära, herr
Edenman, att säga någonting om den
situation lärarna för närvarande befinner
sig i genom att de inte har fått
en uppgörelse om sina lönevillkor, men
det är ju en fråga som står på dagordningen
längre fram under kvällen.
Jag menar alltså, att när riksdagen
fattade sitt beslut 1950 sade man ifrån,
att en försöksundervisning först skall
göras, och därefter skall man se huruvida
studieindelningen skall vara
3 + 3 + 3. Genom att nu gå bakvägen
och successivt överföra småskolans
personal, uppgående till över 2 000
stycken, gör man dem till ordinarie
lärare i tredje klassen innan försöksundervisningen
ens har ådagalagt, om
denna organisatoriska utformning av
den svenska folkskolan är den riktiga
utformningen. Det är på den punkten,
herr Edenman, jag har velat framföra
min bestämda kritik.
Herr EDENMAN (s): Herr talman! Jag
vill bara begagna tillfället att ta upp
den fråga, som herr Kyling ställde,
hur det skall bli med de folkskollärare,
som av lojalitet mot den svenska skolan
nu tjänstgör på ett högre stadium. Jag
tror att i detta humana samhälle kan
det bara ske en sak. Den lärarkategori,
som har skaffat sig vidareutbildning
— jag tänker exempelvis på de folkskollärare
som har ett, två eller tre
akademiska betyg — och som kommer
att få tjänstgöra under i varje fall en
7—8—9 år i realskolans lägre klasser,
kommer —• det är jag alldeles övertygad
om, herr Kyling —• att få vara
kvar där även i fortsättningen. Vi har
haft många exempel på att när man har
gjort reformer har de tjänstemannagrupper,
som inte varit utbildade på
samma sätt som den nya grupp som
släppts in på en bana, alltid fått vara
kvar. Det är enligt mitt sätt att se fullständigt
orimligt att man skulle säga
till folkskollärarna: »Nu har ni gjort
er plikt, nu kan ni försvinna igen till
det skolstadium där ni rätteligen hör
hemma.»
Jag tror det finns all anledning att
ideligen stryka under detta och inte
medverka i någon som helst propaganda
för att sprida skrämsel hos folkskollärarna,
att de när de gjort sin
plikt icke längre skulle behövas. Jag
tror att herr Kyling och jag bör försöka
gemensamt stärka dem i den
tron, att vill de utbilda sig, fortbilda
sig för ett högre stadium, även med en
bristfällig sådan utbildning, och de
gör sin tjänst under åratal — vi räknar
ju ändå med att läroverkslärarkrisen
skall vara minst fyra, fem år — så
får de också bli kvar där. Det är min
personliga uppfattning, och jag kommer,
herr talman, att ganska hänsynslöst i
alla sammanhang söka propagera för
den linjen.
Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag är mycket tacksam för att
statssekreterare Edenman så klart och
tydligt sagt detta. Sedan är det väl så,
herr Edenman, att vi kanske ser litet
olika på begreppet humant samhälle. Jag
är inte alldeles säker att när den dagen
kommer, då det humana samhället skall
visa vad det humana samhället tänker,
att samhället då kommer att visa så
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
127
stor humanitet, att det låter lärarna
stanna kvar där uppe. Ponera, herr
Edenman, att det blir ett tillräckligt
antal akademiskt utbildade lärare och
folkskollärarna upprätthåller dessa
tjänster som vikarier och extra ordinarie.
Är det då meningen att de akademiskt
utbildade lärarna skall få gå
arbetslösa för att man vill tillmötesgå
folkskollärarna och låta dem stanna
kvar på högstadiet?
Detta är frågeställningar som man
inte kan bortse från. När man nu talar
om de närmaste sju åren, är jag övertygad
om att det under dessa sju år
kommer att finnas tillräckligt med vakanser
på högstadiet, men om den
dagen kommer då dessa vakanser är
täckta av akademiskt utbildade lärare,
då kanske risken kommer för den
svenska folkskolans lärare.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorde hemställan dels ock på bifall
till den beträffande denna punkt av
herr Bergh m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kyling begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
197:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
■la;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den av herr
Bergh m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings
-
Småskoleseminarierna: Avlöningar.
propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.
Punkterna 198—200.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 201.
Småskoleseminarierna: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 214, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att från och
med budgetåret 1953/54 tills vidare förordna
om småskollärares övertagande
av undervisningen ; tredje klassen i
skolor av A-form i enlighet med vad
departementschefen förordat, dels fastställa
av departementschefen angiven
avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, dels ock till Småskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 4 200 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft de under punkten
197 omnämnda motionerna 1:237 och
II: 138, i vilka hemställts, såvitt här
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
dels att avslå Kungl. Maj:ts förslag
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att
från och med budgetåret 1953/54 tills
vidare förordna om småskollärares
övertagande av undervisningen i tredje
klassen i skolor av A-form i enlighet
med vad departementschefen förordat
och i stället bemyndiga Kungl. Maj:t
att utvidga tillämpningsområdet för
Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1951
rörande småskollärares tjänstgöring på
folkskolestadiet på sätt i motionerna
angivits, dels ock att bemyndiga Kungl.
Maj:t att för undvikande av ytterligare
överskott av småskollärare hösten 1953
128
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Bidrag till förskolor och skolhem för döva barn.
minska antalet intagningsavdelningar Sedan punkten föredragits, yttrade:
vid småskoleseminarierna utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit och företaga där- Herr WALLENTHEIM (s): Herr talav
betingade förändringar i respektive man! Jag ber få yrka bifall till utavlöningsstater.
skottets hemställan.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 237 och II: 138, i vad
de avsåge undervisning i tredje klassen
i skolor av A-form, bemyndiga Kungl.
Maj:t att, i enlighet med vad departementschefen
förordat och med iakttagande
av vad utskottet i motiveringen
uttalat, från och med budgetåret 1953/
54 tills vidare förordna om småskollärares
övertagande av nämnda undervisning;
II.
att riksdagen måtte
a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1953/54;
b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 4 200 000 kronor;
III. att motionerna I: 237 och II: 138,
såvitt här vore i fråga och i den mån
de icke behandlats under I., icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herr
Bergh, fru Lindström samt herrar Arrhén,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde och Kyling, vilka ansett, att
utskottet under I ocli III bort hemställa,
I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 237 och II: 138, i vad de
avsåge undervisning i tredje klassen i
skolor av A-form, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om bemyndigande att från och
med budgetåret 1953/54 förordna om
småskollärares övertagande av nämnda
undervisning;
III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 237 och II: 138, såvitt
här vore i fråga och i den mån de icke
behandlats under I., i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
i motiveringen anfört.
Herr KYLING (h): Herr talman! Jag
ber få yrka bifall till reservationen av
herr Bergh.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 202—258.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 259.
Bidrag till förskolor och skolhem för
döva barn.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
Fru
WALLIN (s): Herr talman! Det
skulle väl vara onödigt att ta till orda
i denna punkt, då man från alla håll
har strukit under hur angeläget det
är att dövskoleväsendet byggs ut med
förskolor. Även departementschefen har
ställt sig mycket positiv i denna fråga.
De döva barnen blir ju genom sitt lyte
isolerade. De har svårt att anpassa sig
i grupplivet, om de inte genom någon
form av .skolor får hjälp och vägledning.
Det är därför en viktig samhällelig
uppgift, att man får till stånd en utbyggd
statlig förskoleverksamhet för
de döva barnen eller en ökad bidragsgivning
för de redan existerande enskilda
förskolorna.
Jag har ingen anledning att ställa
något yrkande efter den välvilliga behandling
motionen fått av utskottet,
men jag vill uttala en förhoppning, att
den positiva inställningen från departe
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
129
Särskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag till textilinstitutet i Borås.
mentschefens och utskottets sida skall
ge synbara resultat vid nästa års riksdag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 260—286.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 287.
Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till textilinstitutet i Borås.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 308, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 88 200 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Magnusson m. fl.
(I: 134) och den andra inom andra
kammaren av herr Lundqvist in. fl.
(11:151), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Särskilda anstalter för
yrkesundervisning: Bidrag till textilinstitutet
i Borås för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 116 920 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
134 och II: 151, till Särskilda anstalter
för yrkesundervisning: Bidrag till textilinstitutet
i Borås för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 88 200
kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Hesselbom, Arrhén,.Magnusson och Kyling,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:134 och 11:151
till Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till textilinstitutet i
Borås för budgetåret 1953/54 anvisa ett
förslagsanslag av 116 900 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
LUNDQVIST (s): Herr talman!
Under denna punkt, nr 287, finns det
antecknat en reservation; några ledamöter
av riksdagen, bl. a. undertecknad,
har också väckt en motion i anslutning
till anslagsäskande i samma
ärende. Det gäller anslaget till textilinstitutet
i Borås.
Under gårdagen hörde vi, att textilindustrien
är en av de industrier, som
kan bli hårdast drabbade av den utländska
konkurrensen. Man var inne
på frågan om att man eventuellt kunde
behöva tullskydd. Det kan väl då ifrågasättas,
om man inte i stället bör gå
en annan väg, genom att försöka få till
stånd en bättre utbildning av den personal,
som är sysselsatt inom denna industri,
för att vi därigenom skall ha
möjlighet att hävda oss i den internationella
konkurrensen.
Detta institut har, såsom framgår av
motionen, gammal tradition. Föregångaren
var vävskolan i Borås, som redan
1868 fick statsanslag. Den bär sedermera
utvecklats till textilinstitutet, och
man har tidigare räknat med att statsbidraget
skulle motsvara två tredjedelar
och kommunala anslag en tredjedel.
Det har förändrats undan för undan,
och nu är vi i ett sådant läge, att textilinstitutet
har det ganska bekymmersamt.
Under senare år har det sålunda
uppstått förlust. Det beror i synnerhet
därpå att de produkter man tillverkar
har varit utsatta för konkurrens. Man
har inte fått de priser man tidigare
fick, och det har förorsakat, att den
ekonomiska ställningen blivit sämre
och sämre.
Jag finner i utlåtandet, att överstyrelsen
för yrkesutbildning har haft den
uppfattningen, att de anslag, som skulle
beviljas för nästa budgetår, borde höjas
från 77 500 kronor med 67 200 kronor
till 144 700 kronor. Vi motionärer
har begärt, att det skulle lämnas ett an
-
9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
130 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Särskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag till textilinstitutet i Borås.
slag på 116 920 kronor. Utskottet har i
sitt utlåtande liksom departementschefen
tillstyrkt, att det nuvarande anslaget
bör uppräknas med 10 700 kronor
till 88 200 kronor. Vidare förutsätter
utskottet liksom departementschefen,
att den förlust som tidigare har uppstått
skulle täckas, om riksdagen inte
har någonting att erinra däremot, med
ett anslag av 23 500 kronor. Det föreligger
alltså en skillnad mellan motionärernas
och utskottets förslag som belöper
sig till 28 720 kronor.
Utskottet understryker i sitt utlåtande,
att textilinstitutet i Borås otvivelaktigt
har en viktig uppgift att fylla på
yrkesutbildningens område. Utskottet
säger litet längre ned, att utskottet inte
nu är berett att tillstyrka en höjning av
förevarande anslag utöver vad Kungl.
Maj:t förordat. Enligt utskottets mening
torde institutet såväl för Älvsborgs
län och Borås stad som för industrien
vara av den betydelse, att ökade ekonomiska
insatser borde påräknas från
dessa håll för understödjande av institutets
verksamhet.
Ja, hur är det på den punkten? Borås
stad tillhandahåller lokaler och underhåller
desamma. Borås stad har nyligen
utfört ett nybygge och en ombyggnad
för institutet som kostar 1 375 000
kronor. Landstinget lämnar anslag årligen,
och det torde förra året, som vi
angivit i motionen, ha varit i runt tal
79 000 kronor. Budgetåret 1953/54 lämnade
landstinget ett anslag på 90 000
kronor och en del övriga bidrag, så att
totalt blir det för detta budgetår 105 000
kronor från Älvsborgs läns landsting.
Vi har nog den uppfattningen att här
borde statsmakterna kunna bidraga i
något större utsträckning än vad utskottet
föreslagit. Det är ju på det sättet
att den tyngsta bördan bäres av
Borås stad, icke enbart med det anslag
som staden ger, utan Borås stad lämnar
också en fjärdedel av den landstingsskatt,
som inflyter i Älvsborgs län. Jag
tror inte man kan belasta Borås stad
ytterligare för detta ändamål.
När det gäller övriga bidrag till apparatur,
maskiner, utrustning o. d. har
industrierna i Borås gjort goda insatser
och gör det fortfarande. Det är de
som fått träda emellan under dessa år,
då institutet gått med förlust. Det är
därför med en viss besvikelse som vi
ser att utskottet inte har kunnat följa
motionärerna och reservanterna i detta
stycke.
Jag vill vidare erinra om att när det
gäller huvudmannaskapet för detta
textilinstitut, så har landstinget redan
1949 förklarat sig villigt att träda i förhandlingar
med statsmakterna om att
överta huvudmannaskapet. Förvaltningsutskottet
är fortfarande villigt att
träda i förhandlingar på denna punkt,
och jag hoppas att man från vederbörande
myndigheters sida ställer sig välvillig
under det kommande året, så att
vi kan få kontakt med myndigheterna
och klara upp denna fråga. Tv det är
som jag sagt tidigare: detta institut har
en stor betydelse för utbildning av ingenjörer,
verkmästare och tekniker
o. d. för den svenska textilindustrien.
Det är inte enbart boråsare och folk
från Viskadalen, som där får sin utbildning,
utan det är ungdom från praktiskt
taget hela landet som söker sig
dit. Detta institut och denna ufbildningsanstalt
fyller alltså en stor uppgift.
Jag anser för min del att riksdagen
bör i detta fall följa reservanternas
förslag.
Med detta anförande ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
punkten 287 fogade reservationen av
herr Hesselbom m. fl., där man yrkar
på ett förslagsanslag av 116 900 kronor.
Häruti instämde herrar Sköldin (s),
Antby (fp), Hagård (h), Andersson i
Hyssna (s) och Gustafsson i Borås (fp).
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Jag tror inte man kan säga, om
131
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15.
Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m.
man studerar handlingarna i ärendet,
att statsmakterna har visat sig likgiltiga
för textilinstitutet i Borås. Jag vill
bara erinra om att i fjol höjdes anslaget
med 15 000 kronor, och i år är det en
ytterligare höjning med över 10 000
kronor. Det betyder att under de senaste
budgetåren har det blivit en höjning
med 25 000 kronor, vilket motsvarar
ungefär 40 procent av det belopp
som utgick bara för några år sedan.
Och därutöver föreslår utskottet att
riksdagen skall följa Kungl. Maj:ts hemställan
att få utbetala 23 500 kronor till
täckande av vissa förluster på verksamheten
under budgetåren 1950—52. Jag
tror att man mot bakgrunden av detta
kan säga, att statsmakterna visat positivt
intresse för textilindustrien.
Å andra sidan tycker vi från utskottssidan,
att det inte är orimligt att
man i detta fall kan ställa ökade krav
på den del av landet, som väl till största
delen bär nytta av detta textilinstitut.
Det finns väl knappast något län i detta
land, som är så starkt industrialiserat
som Älvsborgs län, och man kan väl
också säga att det finns inte många
landsting i detta land, som har större
ekonomiska förutsättningar för att träda
in hjälpande. Om jag inte minns fel
är Älvsborgs län det län som har den
lägsta landstingsskatten i hela riket,
och det är väl inte för mycket om man
från det håller träder in och hjälper
till om hjälp verkligen behövs.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Jag vill inte helt förneka vad herr Wallentheim
säger och vad utskottet sagt,
nämligen att man inte nu är beredd att
tillstyrka en höjning av anslaget. Jag
förutsätter att man därmed menar, att
det kan finnas anledning för statsmakterna
att sedermera gå vidare. Jag
uppskattar också att man får tillfälle att
täcka förlusterna, men då förlust har
uppstått förstår vi, att institutets affä
-
rer har försämrats under senare år. I
det avseendet säger herr Wallentheim,
att det där skall Älvsborgs läns landsting
klara upp. Jag sade förut att Borås
stad innevarande år fått uppföra en
byggnad som kostade 1 375 000 kronor.
Staden har tidigare hållit lokaler, och
staden betalar en fjärdedel av landstingsskatten.
Vad beträffar vår landstingsskatt ligger
det till på det sättet, liksom på
många andra ställen, att vi fått koncentrera
oss på att bygga sjukvårdsanstalter
o. d. Byggnadsregleringen har
gått hårt fram under senare år. Vi har
i detta län ingen central verkstadsskola
trots att vi beslutat bygga en sådan. Vi
hoppas nu att få byggnadstillstånd så
att vi skall kunna lösa denna fråga. Kari
vi klara våra vilande sjukvårdspläner
och våra sjukvårdsbyggnader och sjukvårdsproblem
över huvud taget samt
andra inrättningar såsom våra centrala
verkstadsskolor, tror jag inte att herr
Wallentheim skall behöva klaga på
landstingsskatten i Älvsborgs län. Jag
vill erinra om att vår finansavdelnings
ordförande förra året sade ifrån, att
det nästa år skulle bli ganska svårt att
knåpa ihop landstingsskatten. Jag kan
alltså trösta herr Wallentheim med att
även vi får våra ekonomiska bekymmer.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.
Punkterna 2SS—304.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 305.
Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet
m. m.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 326, föreslagit riksdagen att till
132 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m.
detta ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett reservationsanslag av 84 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft en inom andra
kammaren av herr Lundberg väckt motion
(II: 150), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för frivillig
instrumentell undervisning i folkskolan
anvisa ett förslagsanslag av 500 000
kronor, vilket anslag av skolöverstyrelsen
skulle fördelas enligt de principer
som i motionen anförts.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 150,
till Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet
m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 84 000 kronor.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Under denna punkt har utskottet bland
annat behandlat min motion om frivillig
musikundervisning i våra folkskolor,
och utskottet har yrkat avslag
på densamma under hänvisning till att
musikutredningens olika förslag inte
tagits upp till prövning av Kungl.
Maj :t.
Jag tror att vad beträffar musikundervisningen
i folkskolan är det angeläget
att man försöker knyta an till den
gamla folkkultur som vi har ute i bygderna
i fråga om musiken. Att jag tagit
upp denna fråga är kanske speciellt
beroende därpå att vi i Uppland har
en ganska rik folkmusik byggd på folkliga
grunder. Det är ju på det sättet
i fråga om undervisningen i musik att
man har för det frivilliga folkbildningsarbetet
ordnat det så att åldersgränsen
14 år tagits bort, och man har
möjlighet att i det frivilliga folkbildningsarbetet
ordna en viss undervisning
i musik för barn i skolåldern. Men
när det gäller folkskolorna är det så
att kommunerna inte har statsanslag
till denna verksamhet, och man tycker
att det är rimligt, att när man ger de
olika folkbildningsorganisationerna anslag
för en likartad verksamhet, skulle
kommunerna också få möjlighet att
ordna denna sak. Jag är medveten om
att en begäran om ett anslag på en
halv miljon kronor kan förefalla mycket,
men jag tror att när det gäller
denna undervisningsform är det angeläget
att man från riksdagens sida verkligen
uppmuntrar densamma. Vi har
ju haft en musikutredning sedan 1947,
och det är givet att de olika synpunkter
och förslag den kommit med i sina
betänkanden kan vara mycket bra, men
efter vad jag kan förstå har de hittilldags
i stort sett varit tillgängliga endast
i ecklesiastikdepartementets arkiv.
Det är givet att om musikutredningens
olika förslag skall kunna komma till
någon nytta måste de ut i det praktiska
livet. Jag har den uppfattningen att
man från riksdagens sida bör ge anslag
för att möjliggöra denna frivilliga
verksamhet, och vi behöver en viss
försöksverksamhet på detta område.
Jag skall därför, herr talman, be att få
yrka bifall till motionen II: 150, och
med detta vill jag ge uttryck åt den
uppfattningen att ett anslag på 500 000
kronor skall göra det möjligt att få till
stånd en rikare musikundervisning i
våra folkskolor.
Herr SUNDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag skulle inte ha begärt ordet endast
med anledning av herr Lundbergs senaste
anförande, men han har i sin
motion gjort ett uttalande om 1947 års
musikutredningsplaner på den folkliga
musikens utveckling, som gjort att jag
känt mig nödsakad att deltaga i denna
debatt. Det är en fullständig missuppfattning
herr Lundberg gjort sig skyldig
till, när han föreställt sig att det förslag
till förbättring av skolmusiken och
främjande av amatörmusiken, som utredningen
kommer att framlägga, skulle
bli så kostnadskrävande, »att det kom
-
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15. 133
Utbildning av studieledare för folkbildningsarbetet m. m.
mer att ställa planens förverkligande
på en oviss framtid». Tvärtom förhåller
det sig så, att utredningens förslag
just knyter an till de folkliga musiktraditioner,
som herr Lundberg här
omnämnde, och förslaget syftar till att
mobilisera alla de krafter som redan
finns och nyttiggöra dem på framför
allt den frivilliga skolmusikens och den
övriga amatörmusikens område. Jag
vill försäkra kammarens ledamöter, att
när utredningens förslag i sinom tid
kommer, skall det visa sig att de krav
musikutredningen ställer, i vilka det
förutsättes att kommunerna skall draga
det tyngsta lassetf kommer att dra betydligt
mindre kostnader — åtminstone
under de första 10—15 åren — än det
anslag herr Lundberg begärt på ett
bräde för detta ändamål, nämligen
500 000 kronor. Jag tror därför det
finns all anledning att vänta till dess
utredningens förslag föreligger. Då
kommer pengarna till god användning,
och det kommer inte att bli så stora
utgifter som herr Lundberg förutsätter.
Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
I anledning av herr Lundbergs
anförande vill jag understryka den
stora roll musikundervisningen spelar
framför allt för landets ungdom. Det
är ingen tvekan om att vi där har en
av de allra viktigaste uppgifterna i hela
folkbildningsarbetet. Men det vore väl
ändå ganska orimligt om riksdagen nu,
när en utredning pågår — vilken redan
har avlämnat vissa förslag och kan
väntas komma med flera •— skulle bevilja
ett belopp på en halv miljon kronor
utan att ha några fastställda grunder
för hur beloppet skall användas.
När det gäller anslag av detta slag, brukar
vi ju alltid här i riksdagen vara
angelägna om att ingående pröva grunderna
för hur bidragen skall utformas
i ena eller andra avseendet. Vidare
tillkommer den rent ekonomiska sidan
av saken, och den gör att det i nuvarande
läge är svårt att bevilja det anslag,
som här begäres. Jag skulle vilja
tillägga, att om kommunerna verkligen
vill göra en insats på detta område,
så har de möjligheter härtill genom att
knyta an till det frivilliga folkbildningsarbetet.
Där har man möjligheter
att bilda studiecirklar i musik, som
skulle kunna ge verkliga krafttag åt
musikundervisningen bland ungdomen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag vill uttala min glädje över vad herr
Sundström här sade om de kostnader,
som genomförandet av musikutredningens
förslag kommer att medföra. Jag
har måhända misstagit mig på den
punkten. De betänkanden jag snabbläste
innan jag väckte min motion var
emellertid sådana, att jag blev en smula
betänksam. Det säges nämligen däri
bl. a., att kraven på lärarens musiktekniska
kunnande bör vara sådana, att
undervisningen i största möjliga utsträckning
bör anförtros åt en facklärare,
som — i likhet med vad hittills
varit fallet beträffande lärarna vid
realskolor och gymnasier — bör ha avlagt
musiklärarexamen vid musikhögskolan.
Utredningen har vidare beträffande
musikundervisningen tagit upp
ett förslag om ändrad lydelse av stadgan
för folkskoleseminarierna och även
dragit upp riktlinjerna för en studieplan
i musik för musikhögskolan. De
förslag som musikutredningen hittills
lagt fram tyder inte på att musikundervisningen
skulle bli så billig som herr
Sundström ställde i utsikt, men om så
blir fallet, skall jag hälsa det med den
allra största tillfredsställelse.
Till herr Wallentheim ber jag få säga
att det förefaller en smula konstigt, om
vi skulle tänka oss att skolstyrelserna
skulle vända sig till de olika folkbildningsorganisationerna
och säga: Vi bildar
studiecirklar inom folkskolan. Och
134 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Bidrag till inköp av filmapparater för föreläsnings- och studielokaler.
sedan skulle då dessa studiecirklar anmälas
genom exempelvis ABF för att
därigenom få statsanslag i olika sammanhang.
Jag är inte kommunalman,
men det förefaller mig orimligt att
skolstyrelser skulle kunna förfara på
sådant sätt.
Nu har man visserligen ute i kommunerna
en viss frivillig verksamhet.
Men tiden går, och det är angeläget att
någonting göres på detta område. Den
som haft tillfälle att åhöra gamla tiders
folkmusik i hemmen vet, att de värden
den skänker bör man försöka rädda åt
framtiden. Jag är rädd för att musikutredningen,
om den skall fortsätta att arbeta
i samma takt som hittills, inte kommer
att prestera något resultat förrän värden,
som vi inte har råd att mista, har
försvunnit från de svenska bygderna.
Jag är medveten om att 500 000 kronor
är mycket pengar, men även om
jag inte kan få förståelse för denna
angelägenhet i kammaren i dag, skulle
jag ändå vilja uttala den förhoppningen,
att ecklesiastikministern skall ta denna
fråga under verklig omprövning och
söka få till stånd en god försöksverksamhet
ute i bygderna. Jag tror inte
att vi behöver alla möjliga skolor, utbildningskurser
och konsulenter för en
sådan verksamhet. Det är bättre att vi
gör den billigare och att vi kan nå
resultat i tid.
Herr SUNDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag kan instämma med herr Lundberg
i en sak, nämligen däri, att det är mycket
angeläget att denna fråga blir
skyndsamt ordnad och att musikutredningens
förslag på denna punkt förverkligas
inom så kort tidrymd som
möjligt. Jag tror emellertid att detta
syftemål skulle främjas bättre, om herr
Lundberg nedlade sin energi på att
litet grundligare studera det förslag
som är framlagt. Han skulle då finna
att de farhågor han hyser för att skolmusikens
reformering skulle komma
att ta alltför mycket pengar i anspråk
är ogrundade. Ty att facklärare vid
läroverk och realskolor skall undervisa
är något som redan förekommer, och
den kostnadsfördyring som till äventyrs
kommer att bli följden genom att
en eller annan facklärare även anlitas
i folkskolorna tror jag inte kommer att
bli av en storleksordning, som man
behöver rygga tillbaka för.
I övrigt finns det ingenting i utredningens
förslag på denna punkt som
på något sätt avviker från de stora
principiella linjer, man redan nu följer.
Det enda som är nytt är kursplaner och
en ändamålsenligare utbildning av de
musiklärare, som skall tjänstgöra på de
olika stadierna i enhetsskolan och i
gymnasiet.
Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag vill bara säga till herr Sundström,
att jag skulle vara tacksam om musikutredningen
gjorde ett ärligt försök
att ge till känna för allmänheten att
den existerar. När jag skulle försöka
sätta mig in i denna fråga hade jag
mycket stora svårigheter att få tag i
musikutredningens betänkande, men så
småningom hittade jag ett arkivexemplar,
en duplicerad upplaga, i kungl.
ecklesiastikdepartementet. Skall man
ute i bygderna ta del av de kunskaper,
som finns i detta betänkande, så är det
ganska svårt om man först skall behöva
leta i ecklesiastikdepartementets arkiv.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkten 306.
Bidrag till inköp av filmapparater för
föreläsnings- och studielokaler.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
Herr
HAMMAR (fp): Herr talman! I en
motion, II: 149, har fröken Elmén och
135
Onsdagen den 29 april 1953 em.
jag hemställt om ett anslag på 20 000
kronor för budgetåret 1953/54 att ställas
till skolöverstyrelsens förfogande
för inköp av smalfilmsapparater för föreläsnings-
och studielokaler. Utskottet
har avstyrkt motionen under hänvisning
till en viss ändring av grunderna
för statsunderstödet åt studiecirkelverksamheten,
innebärande bland annat att
statsbidrag till kostnaden för studiemateriel
skall kunna avse jämväl ljusbilder,
film och annan dylik materiel.
Vidare förutsätter utskottet, att i den
mån vederbörande kommuner förfogar
över filmapparater, dessa även utnyttjas
i folkbildningsarbetet.
Motionen avsåg egentligen, att skolöverstyrelsen
genom anslaget skulle beredas
tillfälle att hjälpa olika folkbildningsorganisationer
till inköp av filmprojektorer.
I sina anslagsäskanden har
överstyrelsen också kraftigt understrukit
värdet av att folkbildningsorganisationerna
verkligen får ökade möjligheter
att använda filmen i sin verksamhet.
För närvarande är möjligheterna
härtill starkt begränsade på grund
av de höga kostnader, som är förenade
med inköp av filmapparater. Utskottet
har hänvisat till de olika kommunernas
filmapparater och funnit att dessa
skall kunna utnyttjas i folkbildningsarbetet.
Hänvisningen och förutsättningen
är riktig, om det nu bara vore
så val, att alla kommuner verkligen
ägde filmprojektorer och om de alltid
stode till buds, när ifrågavarande folkbildningsorganisationers
ombudsmän
kommer till orten. I praktiken har det
visat sig vara förenat med stora svårigheter
att ordna en kanske länsomfattande
resplan på det sätt, som utskottet
anvisar, nämligen genom att
låna sig fram i de olika socknarna vid
behov av filmprojektorer.
Utskottet har vidare hänvisat till departementschefens
hemställan om ändrade
grunder för statsunderstödet åt
studiecirkelverksamheten. Går man till
departementschefens propå, finner
Nr 15.
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.
man, att han uttalat, att bidraget till
studiemateriel, till vilket nu skall räknas,
som jag nyss sade, grammofonskivor,
ljusbilder, film o. d., får utgå
med hälften av kostnaderna för studiematerielen,
dock högst med 7 kronor
för varje medlem av studiecirkeln.
Låt mig än en gång få betona, att
bidraget får utgå med hälften av kostnaderna
för materielen, dock högst
med 7 kronor för varje medlem av
studiecirkeln. Vidare värjer sig departementschefen
för befarade ökade kostnader
med följande mycket uttrycksfulla
ord: »Den utgiftsökning, som kan
följa genom den vidare innebörden av
begreppet studiemateriel, torde genom
bidragets maximering till visst högsta
belopp per medlem bli jämförelsevis
ringa.»
Plerr talman! När man läser detta
och närmare söker att begrunda innebörden
av vad departementschefen
verkligen har sagt och vad utskottet
i sin tur verkligen har strukit under
av det sagda, blir man mer än tvehågsen.
Jag vill emellertid, i avvaktan
på hur nyordningen praktiskt kommer
att verka under kommande år, avstå
från att denna gång ställa något särskilt
yrkande, och därför, herr talman,
låter jag det bero med utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkten 307.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 308.
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 328, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 45 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
Onsdagen den 29 april 1953 em.
136 Nr 15.
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.
kammaren av herr Göransson m. fl.
(I:143) och den andra inom andra
kammaren av herr Hallén m. fl.
(II: 306), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående
pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem dels ock att öka det för
budgetåret 1953/54 å åttonde huvudtiteln
uppförda anslaget Bidrag till
verksamheten vid hemgårdar från
45 000 kronor till 150 000 kronor.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 143 och II: 306, i vad
de avsåge anslagets storlek, till Bidrag
till verksamheten vid hemgårdar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag av
45 000 kronor;
II. att motionerna I: 143 och II: 306,
i vad de avsåge den i motionerna begärda
utredningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Arrhén, Malmborg
i Skövde, Svensson i Ljungskile,
Widén, Hoppe och fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottet hort hemställa,
I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 143 och II: 306, i vad
de avsåge anslagets storlek, till Bidrag
till verksamheten vid hemgårdar för
budgetåret 1953/54 anvisa ett anslag
av 150 000 kronor;
II. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 143 och II: 306, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående
pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Denna fråga har varit
föremål för meningsutbyte i kammaren
under åtminstone ett par tre år å rad.
Förra året förelåg motioner och en
reservation som gick ut på ett anslag
av 150 000 kronor i stället för de
35 000, som Kungl. Maj:t hade föreslagit.
Det förekommer i år motsvarande
motioner och en motsvarande reservation,
vilken jag för min del har
anslutit mig till.
Det finns bortåt ett fyrtiotal hemgårdar
i landet. De flesta av dem bedriver
en verksamhet av betydande
omfattning, och det är alldeles självklart
att ett anslag på 45 000 kronor,
som Kungl. Maj:t nu har föreslagit,
inte kan räcka till för att ge ett verksamt
stöd åt arbetet. Alla vet ju också
att ett sådant här arbete, som till stor
del har kunnat bedrivas genom ideellt
intresserade människors insatser och
mot ofta mycket låga ersättningar, är
synnerligen svårt att upprätthålla i
dessa tider, då det ju är nödvändigt
att i många fall höja löner och ersättningar.
Man får nog därför räkna med
att kostnaderna för en verksamhet av
detta slag stiger mera än vad som motsvarar
stegringen i levnadskostnader
eller storleken av penningvärdets försämring.
Det funnes därför mycket goda skäl
att här ge ett ökat bidrag. Nu vet jag
att man använder det standardargument,
som alltid finns till hands: Man
får ta hänsyn till det ekonomiska läget.
Det är klart att man alltid kan säga
det, men det är också sant, som här
har sagts förut i dag, att ett anslag
alltid är en avvägningsfråga och att
det rätt mycket beror på vad man i
kanslihuset verkligen intresserar sig
för. Jag skulle som exempel på detta
vilja erinra om vad som har hänt under
föregående punkt, nr 307, som på
ett sätt kanske är den punkt som är
mest värd att uppmärksamma i hela
åttonde huvudtiteln om man skall se
vad som har hänt under ett par år.
Det gäller bidraget till studieförbun
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
den för organisations- och administrationskostnader.
På den punkten var anslaget
för två år sedan 600 000 kronor.
I fjol föreslog Kungl. Maj:t en höjning
med 120 000 till 720 000 kronor. Utskottsmajoriteten
höjde med SO 000 till
800 000. Det förelåg emellertid en
motion med yrkande på 1,3 miljoner,
vilket var vad som behövdes för att
anslaget skulle motsvara vad riksdagen
en gång tidigare i princip hade beslutat
lämna till stöd för denna verksamhet.
Jag anslöt mig i fjol till en reservation
om 900 000 kronor, vilket alltså
innebar en ökning med 100 000 kronor,
och blev då tillrättavisad för att inte
ha vederbörligt ekonomiskt ansvar
när jag ställde sådana krav. Men sedan
har Kungl. Maj:t upptäckt att det på
denna punkt verkligen behöver göras
någonting och har i år lagt till ytterligare
en halv miljon, vilket nu passerar
här utan att någon människa, eller
i varje fall inte så värst många, observerar
det. Ja, jag förstår att statssekreteraren
i ecklesiastikdepartementet observerade
det. Nåja, jag är glad för
vad som har hänt på den punkten.
Men jag tror samtidigt att man kan
ta detta som ett exempel på att diskussionen
om vad som är den rätta avvägningen
inte alldeles behöver avlysas
här i kammaren, utan det kan kanske
vara skäl i att framhålla vad man anser
vara riktigt.
Det är ju tacknämligt att Kungl.
Maj :t i år har föreslagit ytterligare
10 000 kronor. Men skulle man fördela
dem jämnt på hemgårdarna blir
det ju inte mer än omkring 250 kronor
på varje. Alla förstår ju att det inte
räcker långt. Statsutskottets majoritet
bidrar med en rekommendation till
kommunerna att betala mera, och det
är ju ett vänligt råd som det är billigt
att ge. Men det föranleder kanske inte
så stor hjälp.
Herr talman! Jag skulle inte uppta
kammarens tid med att säga mera om
Nr 15. 137
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.
detta. Den reservation som här finns
har gått direkt på motionen, och den
innehåller två yrkanden, dels om en
höjning av bidraget till 150 000 kronor,
alltså en höjning med 105 000, och dels
förslag om en skrivelse till Kungl. Maj:t
angående hemgårdsföreståndarnas löner.
För att det skall bli lättare för andra
kammaren att bifalla reservationen
skall jag för min del be att få stryka
den sista punkten och alltså, herr
talman, yrka bifall till punkt 1 i reservationen,
alltså att punkt 1 i utskottets
utlåtande utbytes mot punkt 1 i reservationen.
Det andra yrkandet skall inte
medtagas. Jag ber, herr talman, att få
göra denna hemställan.
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Denna fråga har ju diskuterats
i många år varje gång vi har haft
åttonde huvudtiteln uppe till behandling.
Det har inte kunnat framföras
några nya argument för, och det kan
väl näppeligen heller framföras några
nya argument emot det yrkande som
ställes i motionen, och därför skall
jag i korthet yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr HOPPE (s): Herr talman! Det är
väl inte underligt om olika meningar
bryter sig i en församling som denna.
På en punkt föreställer jag mig att det
i det stora hela här råder fullkomlig
enighet, och det är att ungdomsproblemet
är ett av de allvarligaste och
mest svårlösta problem, som vi har att
brottas med. Den som sitter som medlem
eller ordförande i en barnavårdsnämnd
i en större kommun blir åtminstone
en gång i månaden påmind
om detta, då vid varje sammanträde
till ärendena hör en mängd frågor som
gäller ungdom som gått vilse — frågor
om åtalseftergift och liknande.
Jag tror alltså att vi allesammans väl
vet att ungdomsvårdsproblemet är ett
138 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar.
allvarligt problem, men jag är inte
säker på att vi alltid satt oss in i hur
allvarligt det är.
Nu har ju en hel del åtgärder tillgripits
för att komma till rätta med
detta problem. Personligen har jag,
herr talman, det intrycket, att statsmakterna
den dag som i dag är på ett
särskilt sätt har uppmärksamheten riktad
på de missanpassade, dem som
inte kan klara sig utan kommit på
kant med tillvaron och samhället, och
att statsmakterna gör någonting, ja rätt
mycket för dessa.
Jag har också, herr talman, den uppfattningen
att det är nödvändigt med
dessa åtgärder, även om de kräver mycket
pengar.
Men å andra sidan är jag lika övertygad
om att det är ännu nödvändigare
med det som jag skulle vilja kalla
förebyggande åtgärder. Dit räknar jag
åtgärder som går ut på att hjälpa unga
människor att hålla sig uppe, att ge
dem fritidslokaler och hjälp till fritidssysselsättning
o. s. v. Jag dristar
mig säga att det borde vara så, att alla
organisationer av vad slag och med vad
namn de vara må, som, drivna av en
ärlig åstundan att med beaktande av
ungdomens frihetsbegär och dess behov
av ledning på samma gång, utför en
gärning till ungdomens fromma, alla
dessa är värda ett understöd ifrån det
allmännas sida.
Här finns det, herr talman, anledning
att särskilt beakta den verksamhet för
och bland ungdomen som utförs av
hemgårdarna. Det hör verkligen till det
som jag finner alldeles särskilt beklagligt
i Sveriges riksdag att hemgårdarna
är föremål för så liten vänlig uppmärksamhet
och att statsmakterna genomgående
är så njugga när det gäller denna
mycket viktiga del av verksamheten
till förmån för barn och ungdomar. Jag
tror för min del att man skulle kunna
utan överdrift säga att de pengar som
läggs på hemgårdarna är mycket väl
använda pengar.
Vad är det då som sker där, och vad
är det för ungdomar man särskilt får
hand om? Det är ju inte bara den välartade
och hyggliga ungdomen som
kommer dit, utan det sägs från dem
som har ansvaret för dessa hemgårdar,
att där har man möjligheter att ta hand
om just vilsen ungdom. Det är inte
sällan, som gäng eller hela ligor kan
komma in till hemgårdarna och få
hjälp där och börja livet på nytt. Det
är rätt vanligt att hemgårdarna står i
förbindelse med barnavårdsnämnderna
och därifrån får anvisning på sådana
som har beviljats åtalseftergift eller på
ett eller annat sätt har kommit på kant
med livet.
Där finns i dag på våra hemgårdar
ungefär 20 000 unga svenskar som får
hjälp att leva ett bättre liv än de annars
skulle kunna leva.
Nu vet jag att man på sina håll säger,
att det där får kommunerna klara.
Jag fick för en liten stund sedan en
uppgift om vissa kostnader. Man räknar
med att kommunerna betalar inte
mindre än 950 000 kronor till hemgårdarna,
och staten kommer möjligen att
betala, om man följer utskottets och
Kungl. Maj ds förslag, 45 000 kronor,
en liten bråkdel av kommunbidraget.
När jag alltså, herr talman, tänker på
att här är en kamp om ungdomen, inte
minst en ifrån landsorten inflyttad, rotlös
ungdom, ungdom som inte har anknytning
till föreningar o. s. v., när
jag tänker på uppgiftens omfattning, då
tycker jag att man kan drista sig säga
att det vore riktigt att staten beviljade
väsentligt större bidrag än den hittills
har gjort.
Det är ju nämligen så att en del av de
ungdomar, som genom hemgårdar blir
räddade från att gå mörka vägar, blir
livsdugliga. Och så en annan sak: när
unga människor döms till ungdomsvårdsskola,
får de vistas där halvtannat år;
det kostar staten inte mindre än 14 000
kronor för varenda elev. Det vore,
tycker jag, mycket humanare och barm
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 139
härtigare att ge de unga ett stöd i rätt
tid, innan de har gått ohjälpligt vilse,
och jag tror att det också ur ekonomisk
synpunkt vore mycket klokare att betala
väsentligt mera pengar till denna
förebyggande ungdomsvård än man har
gjort hittills.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till det förslag som har
framställts av herr Svensson i Ljungskile.
I detta anförande instämde fru Johansson
i Norrköping (s) och fru Johansson
i Skövde (s).
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till det
av herr Svensson i Ljungskile under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
308 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som under överläggningen yrkats
av herr Svensson i Ljungskile.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och
Bidrag till Institutet Tessin i Paris.
72 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.
Punkterna 309—354.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 355.
Bidrag till Institutet Tessin i Paris.
Sedan punkten föredragits, yttrade
Herr EDBERG (s): Herr talman! Vi
är några motionärer ur olika partier
som har yrkat på att riksdagen skulle
bevilja anslag till Institut Tessin i Paris.
Vi har gjort det med utgångspunkt från
att det otvivelaktigt är ett betydande
intresse att detta institut kan fortsätta
sin verksamhet. Under de 20 år det har
arbetat har det betytt ganska mycket
för de svensk-franska kulturförbindelserna
genom att det har utgjort en central,
dit svenska konstnärer och andra
studerande i Paris har kunnat vända
sig, och genom att det har givit svenska
forskare möjlighet att fullfölja sina arbeten.
Institut Tessin har under åtskilliga
år haft stora ekonomiska svårigheter
att kämpa med. Det är helt ett verk av
en enda man, initiativtagaren fil. lic.
Gunnar W. Lundberg, som under de
senaste åren inte har åtnjutit någon som
helst lön för sitt arbete utan tvärtom
fått sätta in en del av sina privata medel
för att kunna hålla institutet gående.
De medel, som institutet under senare
år erhållit från Längmanska fonden och
Akademien för de fria konsterna, har
varit klart otillräckliga. De har möjliggjort
att institutet nödtorftigt kunnat
arbeta men icke att det kunnat utvidgas.
Det är uppenbart att institutet
nu befinner sig i riskzonen.
Statsutskottet har i sitt yttrande över
motionen hänvisat till att en framställning
om anslag till institutet nu är före
-
140 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Bidrag till Sveriges schackförbund.
mål för regeringens behandling. Med
anledning härav vill jag inte yrka bifall
till motionen, men jag hoppas att
regeringen skall pröva denna fråga i
positiv anda och inte nöja sig med en
halvmesyr eller en trekvartsmesyr utan
verkligen ge institutet möjlighet att i
fortsättningen bedriva sin verksamhet
som hittills i de svensk-franska kulturförbindelsernas
tjänst.
I detta anförande instämde herrar
Ståhl (fp), Gustafson i Göteborg (fp)
och Håstad (h).
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 356—359.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 360.
Bidrag till Sveriges schackförbund.
I en inom andra kammaren av herr
Holmberg väckt motion (II: 36) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1953/54 anvisa 30 000
kronor såsom anslag till Sveriges
schackförbund.
Utskottet hemställde, att motionen
II: 36 icke måtte av riksdagen bifallas.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Behandlingen av denna
motion kommer strax efter den med
stor publicitet omgivna schackturneringen
mellan riksdagen och Sveriges
schackförbund. Det är kanske alltså
här fråga om en revansch — när det
spelas om pengar tycks Sveriges schackförbund
förlora.
Vi har ofta påtalat att den fysiska
idrotten numera får rätt litet med av de
betydande tipsmedel som staten tar in,
men när det gäller schackspelet, som
väl får betecknas som en hjärntränande
andlig idrott, ger staten inte någon
-
ting alls. Med undantag för två bidrag
på 15 000 och 5 000 kronor vid två internationella
turneringar har det ofta
officiellt så högt reklamerade schackspelet
i Sverige uteslutande fått lita
till mecenater. Det började med en
grosshandlare, sedan var det en bryggeridirektör,
och numera är det en advokat.
När det gäller att välja styrelseledamöter
måste man vända sig till folk
som har pengar. Jag tycker att detta är
rätt förnedrande för en så betydande
andlig idrott, särskilt i jämförelse med,
såsom vi erinrat om i vår motion, vad
man i länder som exempelvis Sovjetunionen
och Finland ger i statliga anslag
till schackspelet.
Det medför rätt stora utgifter för spelets
utövare att delta i tävlingar. En
av folkpartiets tidningar, Aftonbladet,
påminde häromdagen om att Sveriges
schackförbund just nu har mycket stora
ekonomiska svårigheter därför att det i
Ziirich pågår en stormästarturnering för
kvalifikation till tävlan om världsmästerskapet,
i vilken Ståhlberg deltar.
Jämte förre världsmästaren från Holland
är Ståhlberg den ende från Västeuropa
som deltar och har någon chans
att hävda sig gentemot den stora ryska
överlägsenheten på detta område. Men
den försvarsfrågan intresserar ännu
inte svenska riksdagen. Vi tycker för
vår del att riksdagen borde ha visat
litet mera generositet.
Aftonbladet slutade sin artikel med
att säga, att det här är fråga om en
kommunistisk motion som verkligen
borde kunna vinna helhjärtat stöd från
alla håll. Jag vet nu inte, om det blir
fallet. Utskottet har utan någon som
helst motivering sagt nej till vårt förslag,
trots att det rör sig om en summa
som, för att åter citera den nämnda
tidningen, »knappast bör kunna ge några
bekymmer åt dem som sysslar med
den budgetära långtidsplaneringen».
Jag yrkar, herr talman, i korthet bifall
till motionen nr 36.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
141
Herr WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Punkterna 361—364.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 365.
Lades till handlingarna.
§ 2.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen m. m.;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 3.
Avlöningar och omkostnader vid
statens sinnessjukhus in. in.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
80, i anledning av Kungl. Maj :ts pro
-
Statens sinnessjukhus: Avlöningar.
position angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1.
Statens sinnessjukhus: Avlöningar.
Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
86, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 februari 1953, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för statens sinnessjukhus,
som föreslagits av departementschefen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statens sinnessjukhus, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54, dels
ock till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för nämnda budgetår under elfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
81 850 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet behandlat
tre motioner.
I en inom andra kammaren av herr
Nihlfors m. fl. väckt motion (II: 458)
hade föreslagits, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 86 måtte
dels besluta att enligt medicinalstyrelsens
förslag inrätta 2 förste läkartjänster
(Ca 31) och 1 ordinarie andre läkartjänst
(Ca 29) samt att indraga 1
extra ordinarie andre läkartjänst (Ce
29), dels att inrätta ytterligare 5 skrivbiträdestjänster
i Cf 4—Ce 8, dels ock
att härtill anvisa ett förslagsanslag av
50 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 372 och II: 457 samt II: 458,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, vilka
påkallades av vad departementschefen i
142
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Statens sinnessjukhus: Avlöningar.
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 februari 1953 förordat;
b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;
c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 81 850 000 kronor.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Ohlon, Svensson i
Ljungskile samt fröken Elmén och fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen II: 458 samt med avslag å
motionerna I: 372 och II: 457,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, vilka
påkallades av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 februari 1953 samt reservanterna
förordat;
b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;
c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 81 882 000 kronor;
b) av herr Hesselbom, utan angivet
yrkande.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Fröken ELMÉN (fp): Herr talman! Till
denna punkt är fogad en reservation,
och jag skall be att få säga några ord
i anledning av den.
Alla utskottets ledamöter är ju överens
om att behandlingen och vården
vid sinnessjukhusen behöver intensifieras.
Man är också på det klara med
att för att detta skall kunna ske måste
man få personalorganisationen utbyggd.
Framför allt måste man ha kvalificerad
personal. Den kvalificerade perso
-
nalen får alltså inte vara underdimensionerad.
Detta är som sagt alla överens
om. Nu räknar man ju med att en
läkare i allmänhet kan ha 100 å 125
patienter. Hur ser det då ut vid statens
sinnessjukhus? Där räknar man
med i genomsnitt en läkare på upp till
144 patienter. Detta är ett oerhört högt
tal, och man kan undra om man här
kan tala om en intensifierad behandling
och vård.
Nu har medicinalstyrelsen utrett att
det skulle behövas upp till 20 å 25 läkare
för att komma ned till antalet 100
å 125 patienter per läkare. Från medicinalstyrelsens
sida har man emellertid
begärt endast tre läkartjänster till, en
för den öppna vården och två för den
slutna. I propositionen har ytterligare
begärts endast en läkartjänst, som
skulle placeras i den öppna vården.
För den slutna vården har det inte begärts
någon utökning. I en motion har
man gått på medicinalstyrelsens förslag
om ytterligare tre läkare, och där
har man också begärt fem skrivbiträden
utöver propositionen för att avlasta
den kvalificerade personalen, läkare
in. fl., rutingöromål i form av
skrivarbete m. m.
Nu har utskottets majoritet gått på
propositionens förslag och alltså föreslagit
en läkartjänst till för den öppna
vården men ingen ytterligare tjänst för
den slutna. Reservanterna anser att vi
helt enkelt inte kan komma förbi de
enskilda fallen. Här finns det ett sjukhus
där det är en synnerligen stor
överbelastning och där personalorganisationen
är oerhört underdimensionerad.
Det är vid Restads sjukhus. Med
den överbeläggning man där dras med
har varje läkare upp till 170 patienter.
Här kan det iu knappast bli tal om någon
vård eller behandling i ordets
rätta mening. Man vet också att en läkare
blivit överansträngd och är sjukskriven
och att överläkaren, som samtidigt
är styresman för sjukhuset, inte
har tid att ägna sig åt själva sjukhuset
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
143
i den utsträckning han borde, därför
att patienterna påkallar hans vård natt
och dag, söndag och vardag. Därför
har vi i reservationen begärt ännu en
läkartjänst för Restads sjukhus. Vi har
också begärt dessa ytterligare fem
skrivbiträden för att förstärka hela organisationen.
Vi anser det nämligen
icke vara god ekonomi att läkare och
kvalificerad personal skall använda sin
dyrbara tid till rutinarbete och skrivgöromål.
Detta innebär en ökning med
32 000 kronor på det anslag, som lyder
på över 81 miljoner.
Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.
Fröken HÖJER (fp): Herr talman! Jag
hör till dem som varit med och motionerat
om att medicinalstyrelsens hemställan
om den kvalificerade personalen
till sinnessjukhusen helt skall bifallas.
Jag vill med några ord understryka
vad fröken Elmén här sagt, då
jag helt enkelt måste släppa motionens
krav och övergå till reservationen, som
har nöjt sig med att föreslå en underläkartjänst
och fem skrivbiträden, som
skulle avlasta den kvalificerade sjukvårdspersonalen
för att den i något
större utsträckning skulle kunna ägna
sig åt sin egentliga uppgift.
Medicinalstyrelsen säger i sitt anslagsäskande
för år 1953/54, att ett avstannande
av den påbörjade personella
upprustningen skulle äventyra redan
vunnen förbättring. Sedan understrykes,
att de äskanden man här kommer
med endast gäller det mest angelägna,
och det framhålles att det i alla fall
gäller en rad sjukhus med över 20 000
vårdplatser. Detta glömmer man så lätt
när man ser en mängd befattningar
och ser vad de kostar. Det är speciellt
förvillande att det här är fråga
om vissa befattningar i högre lönegrad.
Det gäller dock inte alls några
nya befattningar, utan det gäller bara
utbyte av olika anledningar, t. ex. beträffande
16 befattningar i Ca 19. Det
Statens sinnessjukhus: Avlöningar.
gäller endast en omändring av namnet
första personalföreståndarinna till
ett annat namn. På detta sätt är det
hela vägen ända tills man kommer ned
till 14 lönegraden. Där blir det verkligen
fråga om tre nya tjänster. Sedan
har vi en enda överläkartjänst i den
öppna sjukvården, som fröken Elmén
nyss talade om. Detta är den stora upprustning
som här har företagits. Alla
andra tjänster hör visserligen till personalförstärkningen
men inte till förstärkningen
av den kvalificerade personalen.
Om vi skall nöja oss med att låta sinnessjukhusen
tjänstgöra bara som förvaringsanstalter,
om vi endast skall
skydda den sjuke mot sig själv och den
sjukes omgivning mot honom, skulle
man kunna vara tillfredsställd med
förhållandena vid sinnessjukhusen sådana
de nu är. Har riksdagen klart för
sig, att förhållandena är sådana? Eller
tror riksdagen, att en överläkare och
några underläkare med upp till 170
patienter kan med hjälp av en liten
kvalificerad sjukvårdspersonal lära alla
de övriga tusentals anställda den moderna
sinnessjukvården, psykologi
m. m. vid sidan av arbetet med dessa
tusentals patienter? Det är väl inte
möjligt, att någon här i riksdagen tror,
att sådant kan ske, men år från år nöjer
man sig med att besluta endast en
mycket liten förstärkning, inte ens den
ringa förstärkning som man har möjligheter
att ge. Man kan inte här tänka
sig att ge anslag till ytterligare fem
kontorsbiträden så att man verkligen
finge de kunskaper, som finns, frigivna
till de sjuka. Det är möjligt att sådant
kan få ske allt under det vi avvaktar
det förslag till utbildning som personalen
på sinnessjukhusen längtar efter
och som vi trodde skulle komma i år
men som lär komma nästa år. Varför
inte göra det lilla vi kan medan vi
väntar?
Med dessa ord yrkar jag bifall till reservationen.
144
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Statens sinnessjukhus: Avlöningar.
Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Jag vill bara understryka, att
Kungl. Maj:t i sin proposition föreslagit
en kraftig upprustning på detta område.
Det förslag till ökning av personalen
som föreligger innebär en ökning
av medelsanvisningarna med i
runt tal 700 000 kronor. Hela anslaget
ökas till totalt 16 720 000 kronor. Motionärerna
har förut klargjort vad man
ytterligare önskar. Jag vill påpeka, att
utskottets majoritet har understrukit
att en intensifiering av vården på befintliga
sjukavdelningar bör eftersträvas
och att personalorganisationen,
speciellt vad gäller de kvalificerade befattningarna,
inte bör vara underdimensionerad.
Utskottet understryker
vidare angelägenheten av en snabbare
utbyggnad av sinnessjukvårdens personalorganisation
i den mån statsfinansiella
hänsyn så medger. Det är
helt enkelt så, att utskottsmajoriteten
inte har velat vara med om en ökning
av anslagen med ytterligare 32 000 kronor
utav det skäl som man i andra
sammanhang ofta anfört, nämligen att
man måste ta hänsyn till det statsfinansiella
läget.
Även om med hänsyn till det magra
arbetsprogram som föreligger för kammaren
här i kväll denna i det stora
sammanhanget ganska lilla detaljfråga
hade kunnat ytterligare diskuteras,
skall jag inskränka mig till vad jag
sagt och yrka bifall till utskottets förslag.
Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det är inte rätt att säga
att utskottet önskar, att personalorganisationen
speciellt i avseende på de
kvalificerade befattningshavarna icke
bör vara »underdimensionerad». Jag
kan knappast få det sista ordet i min
mun. När det gäller sinnessjukvården
råder en underdimensionering som man
knappast kan tänka sig. Jag har redan
sagt hur många kvalificerade befattningshavare
som finns. Jag har vidare
sagt, att det dock finns möjligheter att
med någon liten utbyggnad få en verklig
förbättring på detta område. Jag
tycker då att utskottet inte skulle ha
skrivit som det gjort, eftersom det inte
tagit till vara de möjligheter som finns.
Det är blott ord, ord, ord, men det finns
intet innehåll i orden.
Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag tänkte något beröra ett par likalydande
motioner som utskottet haft att
taga ställning till i detta utlåtande. Det
är en motion som väckts i första kammaren
av herrar Johannesson och Hesselbom
och i andra kammaren av mig.
Motionen berör tvättföreståndarna på
de statliga sinnessjukhusen och deras
löneställning. Dessa befattningshavare
fick sin lönefråga prövad förra året
i tjänsteförteckningsrevisionens första
etapp. Sedan inträffade det på landstingsområdet,
att motsvarande befattningshavare
strax efteråt fick en justering
av sina löner, som gick utöver vad
de statliga tvättföreståndarna hade fått
något tidigare. I tjänsteförteckningsrevisionens
andra etapp förelåg lönefrågan
för ekonomi- och sjukvårdspersonalen
vid sjukhusen till omprövning.
Då drev tjänsteförteckningsrevisionen
hårt den linjen, att man försökte anpassa
de statliga lönerna till de löner
som förelåg på landstingsområdet för
dessa personalgrupper.
I en proposition, nr 241, vid höstriksdagen
framhöll civilministern som sin
uppfattning — det förelåg vid förhandlingarna
ett särskilt uttalande från statstjänarekartellens
sida i denna fråga —
att den av tjänsteförteckningskommittén
eftersträvade anpassningen framstått
såsom nödvändig. Vi motionärer har då
ansett att det vore logiskt och helt i
överensstämmelse med den uppfattning,
som civilministern gav uttryck för i
höstas, att man toge upp till omprövning
löneställningen för tvättföreståndarna
vid de statliga sjukhusen, som
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 145
icke nu är i paritet med landstingens
sjukhus’ tvättföreståndare.
Utskottet har vid behandlingen av
motionen bland annat uttalat, att frågan
i första hand synes vara av natur att
den bör lösas efter förhandlingar, och
därför avstyrker det motionens yrkande.
Jag delar, måste jag säga, utskottets uppfattning
att det här är en fråga som bör
lösas efter förhandlingar. Men jag tror
inte jag avslöjar någon hemlighet om
jag säger, att personalrepresentanterna
har, ganska energiskt tror jag mig kunna
påstå, försökt få till stånd ytterligare
förhandlingar på grund av den snedvridning
som skett på detta område,
men det har tyvärr icke lyckats för dem
att få i gång sådana förhandlingar. Jag
hoppas nu att utskottets utlåtande på
denna punkt kan tas till intäkt för fortsatta
strävanden inom denna personalgrupp
att få sin lönefråga upp till prövning
inom vederbörande departement
och att man alltså kan räkna med att en
lösning också uppnås ganska snart.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Höjer begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 80, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.
10 — Andra kammarens protokoll 1953.
on åt professor emeritus K. B. Westman.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.
Punkterna 2—6.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 4.
Pension eller understöd åt vissa
personer.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
81, i anledning av väckta motioner om
pension eller understöd åt vissa personer.
Punkterna 1—6.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.
Pension åt professor emeritus K. B.
Westman.
I de likalydande motionerna 1:262
och II: 278, väckta den förra av herr
Lodenins m. fl. samt den senare av herr
Swedberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att statspension
skulle utgå till professor emeritus
K. B. Westman till det belopp utskottet
kunde anse skäligt.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:262 och 11:278 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Sundelin, Lodenius, Ståhl,
Rubbestad, Svensson i Ljungskile, Staxäng,
fröken Elmén och herr Svensson
i Stenkyrka, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 262 och II: 278
medgiva, att kostnaderna för den professor
emeritus K. B. Westman tillförNr
15.
146 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Pension åt professor emeritus K. B. Westman.
säkrade pensionen skulle från och med
den 1 juli 1953 överflyttas från svenska
kyrkans missionsstyrelse till statsverket
samt från samma tidpunkt bestridas
från anslaget till Diverse pensioner
och understöd m. m.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
SWEDBERG (fp): Herr talman!
Statsutskottet har avstyrkt de motioner,
vari hemställts om statspension för professor
K. B. Westman. Utskottet har därvid
följt de avstyrkande yttrandena av
statskontoret och universitetskanslern.
Det skall på en gång erkännas att om
den argumentering, som föres i dessa
yttranden och sedan i utskottets utlåtande,
är i och för sig inte mycket att
säga. Men saken har ju också andra
sidor, som kan förtjäna att uppmärksammas
i sammanhanget. För min del
skulle jag gärna vilja uttrycka saken så,
att det förefaller skäligt att riksdagen,
med bortseende i viss mån från formella
och traditionella synpunkter, i
detta fall tillerkänner professor Westman
den i motionerna begärda pensionen.
Jag bär väsentligen två skäl härför,
och jag vill, herr talman, tillåta mig att
i största korthet ange dem.
Dels är det ett faktum att världsmissionen,
som professor Westman hela sitt
liv har tjänat, alltmer allmänt betraktas
som en av de för världsfred och folkförbrödring
mest betydelsefulla faktorerna.
I vårt land har ju också den ökade
uppskattningen av den forskningsgren,
som det här är fråga om, fått uttryck
däri att ämnet missionshistoria
upptagits i den genom Kungl. Maj ds
beslut 1948 upprättade nya kyrkohistorieprofessuren
vid Uppsala universitet,
som nu innehas av professor Bengt
Sundkler.
Både remissinstanserna och utskottet
hävdar, att ingenting nytt har inträffat
som skulle kunna motivera ett bifall till
motionen. Jag tillåter mig ändå undra
om inte den nya statliga professuren är
någonting sådant nytt som i alla händelser
rimligen kan tillmätas en viss
betydelse. Jag måste nog anse att det
vore en rimlig konsekvens av att staten
på detta sätt så att säga övertagit ansvaret
för missionshistorieforskningen
och missionshistorieundervisningen vid
Uppsala universitet, att staten även övertoge
ansvaret för pensionen åt den man
som i utomordentlig grad har bidragit
till en ny och bättre uppskattning av
ifrågavarande forskningsgren och här i
landet utfört en banbrytande gärning på
detta område.
Mitt andra skäl är på visst sätt mera
personligt. Professor Westman har varit
och är en man med utomordentligt internationellt
anseende. Han har, vågar jag
hävda, mer än många av professorerna
i skilda discipliner vid våra universitet
och högskolor skapat kontakter ute i
den vida världen och genom sin gärning
och personlighet gjort det svenska
namnet känt och aktat i många länder
och i alla världsdelar; ja, det är säkert
ingen överdrift att säga, att han mer än
de flesta har hedrat vårt land och vårt
folk ute i världen.
Det finns även härför, tycker jag, god
anledning att riksdagen genom att ikläda
sig ansvaret för hans pension ger professor
Westman det officiella erkännande,
som han synnerligen väl har förtjänat.
Nu vet jag att man mot detta kan invända,
att det inte finns någon anledning
att överflytta ansvaret, som tidigare
uppburits av missionsfolket här i
landet, på det allmänna. Det är klart
att detta kan sägas. Mig förefaller emellertid
att det inte vore orimligt utifrån
vad jag här först anförde, att så skedde,
och de medel som i själva verket ursprungligen
givits för missionsändamål
och direkt missionsverksamhet ute i
världen på så sätt lösgjordes för sådan
mission. Frågan om att göra en insats
till hjälp och stöd för underutvecklade
länder och folk är ju för närvarande
aktuell även här i vårt land, och vi har
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
147
Pension åt professor emeritus K. B. Westman.
ju och kommer väl också att få vissa
engagemang i den saken. Jag vågar utan
tvekan hävda den meningen, att kristen
mission över huvud taget är en åtgärd
just av detta slag, en åtgärd som kanske
bör anses höra till allra första ordningen
i detta fall. Jag kan inte se att det
på något sätt vore olyckligt eller orimligt
utan snarare tvärtom, om staten sålunda
genom att överta ansvaret för
professor Westmans fortsatta pensionering
verkligen lösgjorde medel för direkt
missionsverksamhet, således för att
stödja och hjälpa underutvecklade folk
och över huvud taget göra en betydelsefull
kulturell insats där detta är synnerligen
påkallat.
Under hänvisning till dessa synpunkter
ber jag sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar
Rnbbestad (bf), Norrby (fp), Gustafsson
i Borås (fp), Hammar (fp), Ahlsten
(fp), Löfgren (fp) och Neländer (fp).
Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Då den professur inrättades för professor
Westman, i fråga om vilken nu föreligger
en motion, att staten skall överta
de med denna förenade pensionskostnaderna,
så ingicks det ju ett avtal mellan
staten å ena sidan och svenska kyrkans
missionsstyrelse å den andra. Enligt
detta avtal åtog sig svenska kyrkans
missionsstyrelse att svara för alla ekonomiska
förpliktelser i samband med
inrättandet av denna personliga professur.
Det är alltså, herr talman, inte bara
formella skäl, som utskottet bygger sitt
ställningstagande på, utan man kan väl
säga att det är ganska reella skäl då utskottet
menar, att en ingången överenskommelse
skall fullföljas av den part
som har begärt just denna överenskommelse.
Ty herr Swedberg bör observera
att det var icke svenska staten utan det
var svenska kyrkans missionsstyrelse
som anhöll att få ett sådant arrangemang.
Skulle man i dag bifalla motionen,
måste det i så fall skapa återverkningar
på andra områden, ty detta är icke den
enda personliga professur av denna art
som finns för närvarande. Vi har gjort
en liten undersökning och kommit fram
till att det är minst ytterligare femton
som kan komma i liknande belägenhet.
Och vart skulle det leda? Jo givetvis dithän
att staten skulle bli mycket försiktigare,
när det gäller att engagera sig
för sådana här saker i framtiden.
Då herr Swedberg såsom ett väsentligt
skäl för ett bifall till denna motion
framhåller, att den nya professuren i
kyrkohistoria i sitt ämnesområde jämväl
rymmer det ämne, som professor
Westman hade som sin specialitet, så
tycker jag för min personliga del att
herr Swedberg har tolkat detta på ett
ganska underligt sätt. Det var i alla fall
så, att svenska kyrkans missionsstyrelse
ursprungligen ville ha en professur av
denna art och ursprungligen var beredd
att själv bekosta alltsammans. Sedan har
staten varit så välvillig att den i en
ordinarie professur lagt in just dessa
ämnen, och då kan man väl ändå inte,
när staten har visat välvilja med hänsyn
till det som förevarit tidigare, ta
detta som ett argument för att staten
skulle ha skyldighet gentemot en tidigare
professor, om vilken man har träffat
en helt annan uppgörelse.
När utskottet har gjort detta ställningstagande
utgör det inte på något
sätt något underkännande av professor
Westmans mycket betydande insatser.
Tvärtom, jag tror att samtliga utskottsledamöter
är medvetna om att han har
gjort en mycket stor insats vad gäller
detta speciella område.
Här är det uteslutande fråga om att
man skall fullfölja ett avtal som har
träffats, och jag ber, herr talman, att
med stöd av det anförda få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr STÅHL (fp): Herr talman! Redan
under utskottsdebatten hade vi, som
148 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Pension åt professor emeritus K. B. Westman.
står som reservanter på denna punkt,
anledning att säga herr Lindholm, att
han ställer saken på huvudet, när han
framställer den så, att staten har visat
sig välvillig, när den tillät att den här
personliga professuren i missionshistoria
inrättades, och att statsmakterna
därför nu skulle liksom vara fritagna
från även en skälighetsförpliktelse att
understödja pensioneringen av professor
Westman. Ty vad var det som
skedde? Jo, det var ju så, att de svenska
missionssällskapen med svenska kyrkans
missionsstyrelse i spetsen erbjöd
en professur, ty det ansågs vara inte
bara ett teologiskt utan ett betydande
kulturintresse att en professur av denna
art inrättades.
Jag vill också göra en liten korrigering
till herr Lindholms historieskrivning,
när det gäller vad som senare
följde. När professor Westman avgick
hade det visat sig, att den här disciplinen
hade fått en sådan betydelse
för både forskningen och undervisningen,
att ämnet måste inrymmas i en
lärostol i kyrkohistoria. Alltså, nu har
staten erkänt att den teologiska fakulteten
är i behov även av en sådan här
professur. Det hade man inte förstått
tidigare, när missionsstyrelsen föreslog
denna lärostol.
Det är naturligtvis alldeles riktigt
som herr Lindholm säger och vilket
herr Swedberg tidigare understrukit,
att det är ingen diskussion om professor
Westmans pension. Han får den
under alla förhållanden, det har ju
missionssällskapen iklätt sig. Men vad
det här är fråga om, sedan missionssällskapen
har bekostat denna professur,
är huruvida det inte vore skäligt
att staten lämnade det bidraget till
denna värdefulla professur som består
däri, att staten överflyttade pensionskostnaderna,
i runt tal 16 000 kronor,
på sig. Herr Lindholm kan invända att
detta blir ett indirekt bidrag till missionssällskapen.
Det är alldeles riktigt
att det blir det, men jag tror att jag
kan lugna herr Lindholms farhågor
med att staten sannerligen har lämnat
anslag till sämre ändamål än detta.
Även på en annan punkt bör herr
Lindholm lugna sig. Han anför som
precedensfall, att femton andra personliga
professurer finns enligt hans egen
lilla privata undersökning. Jag tror inte
han behöver vara ängslig för att detta
fall på något sätt innebär någon förpliktelse
beträffande andra fall utan att
riksdagen får rätt att pröva varje sådan
här framställning ifrån den ena gången
till den andra.
Jag vill till sist bara understryka,
alt skäligheten i denna framställning
om att staten skulle ikläda sig kostnaderna
för pensioneringen belyses ytterligare
därav, att vi, när missionssällskapen
inrättade denna professur, hade
ett helt annat penningvärde än vi har
nu. Det kan väl inte skada att det säges
— jag representerar inte missionsstyrelsen
eller något av dessa missionssällskap,
eftersom jag inte är medlem
i något av dem — att varje försök till
objektiv bedömning måste leda till det
konstaterandet, att missionssällskapen
genom penningvärdets försämring har
fått betydande svårigheter, varför det
även ur den synpunkten finns anledning
att hjälpa till att avlasta dem från
nu ifrågavarande utgift. Alltid betyder
det något. Herr Lindholm vet, att vad
man här rör sig med är frivilliga bidrag
från offervilliga människor runt
om ute i landet. Om man i ett sådant
fall, där forskningen och undervisningen
vid ett statligt universitet har fått
hela nyttan av en gjord insats, visar sin
erkänsla genom att ikläda sig kostnaderna
för pensioneringen, tror jag, att
riksdagen har beslutat använda dessa
medel på ett mycket föredömligt och
riktigt sätt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Herr Ståhl säger, att man beviljat an
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
149
Pension åt professor emeritus K. B. Westman.
slag till sämre ändamål än detta. Men,
herr Ståhl, det är inte ändamålet vi
diskuterar, utan vad vi diskuterar är,
huruvida en ingången förpliktelse skall
iakttas eller inte. Och då herr Ståhl
säger, att jag ställt frågan på huvudet,
måste jag bekänna, att jag kan inte förstå
herr Ståhl, när han gör gällande,
att det skulle vara att ställa frågan på
huvudet, då man säger, att ett ingånget
avtal skall fullföljas. Det är det enda
jag har sagt, herr Ståhl.
Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Jag skall inte mycket förlänga debatten.
Bara ett par ord med anledning av
herr Lindholms första yttrande. Herr
Lindholm sade, att staten inte bör
klandras. Jag är mycket angelägen att
säga, att det i alla händelser inte varit
min avsikt att klandra staten. Det finns
ingen anledning att klandra staten i
detta fall, och något sådant klander har
inte förekommit och kan, som jag ser
det, inte komma i fråga i detta sammanhang.
Vidare säger herr Lindholm, att en
ingången överenskommelse bör hållas.
Därvidlag är vi fullt eniga. Det kan inte
bli tu tal om den saken, och jag vågar
med stor bestämdhet lugna herr Lindholm
med att om det nu här i kväll
går som jag fruktar, nämligen att riksdagen
avslår framställningen i motionerna,
så kommer denna överenskommelse
att obrottsligt hållas.
Slutligen sade herr Lindholm, att det
inte bör talas om någon skyldighet. Jag
är också i det hänseendet angelägen
att säga, att jag inte har talat om någon
skyldighet för staten. Vad jag har talat
om, liksom motionärerna över huvud
taget, är, såvitt jag kan erinra mig nu,
att det finns betydande billighetsskäl
för den vädjan som genom motionerna
har gjorts till riksdagen i denna angelägenhet.
Det är en vädjan, och jag vill
vidhålla den meningen, att denna vädjan
är så skälig, att det vore lyckligt,
om riksdagen bifölle den.
Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Herr Swedberg säger, att detta är intet
försök att komma ifrån en överenskommelse.
Varför har herrarna motionerat,
om det inte vore det? Motionen syftar
ju till befrielse från en överenskommelse
som man har ingått.
Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag skulle ändå vilja vädja till kammaren
att i detta speciella fall inte bara
se på det rättsliga förhållandet, statens
skyldighet och missionsstyrelsens skyldighet.
Det är ju självklart att här har
missionsstyrelsen förpliktat sig att betala.
Men vi får komma ihåg, att denna
överenskommelse ingicks i slutet av
1920-talet, då penningvärdet var ett
helt annat än det är nu. Missionsstyrelsen
lämnade då som säkerhet 274 000
kronor, varav avkastningen skulle ligga
till grund för lön och pension. Nu
har ju penningvärdet försämrats så att
denna summa långt ifrån förslår, varför
man måste anlita influtna gåvor.
Jag tycker för min del att när en
person skött denna av staten nu godkända
professur i mer än 20 år, är det
inte mer än rätt att staten, om inte ur
rättslig synpunkt så ur skälighetssynpunkt,
träder till. Vi vet att missionsstyrelsen
har sin verksamhet i främmande
världsdelar, där upplysningen
är ringa. Man har där skolor och undervisning
av olika slag, läkarstationer
o. d. Allt detta är synnerligen värdefullt
ur mänsklig synpunkt. När vi vet
att de medel, som missionsstyrelsen
behöver för dessa ändamål, erhålles i
form av gåvor och att i och med denna
utgift missionsstyrelsens möjligheter att
fullfölja denna gagnande verksamhet
minskas, tycker jag att det vore på sin
plats, att riksdagen ville lämna detta
anslag, som gäller, som vi nyss hörde,
omkring 16 000 kronor om året.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositio
-
150 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.
ner dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock
på bifall till den beträffande punkten
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Swedberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7 ro) i utskottets förevarande utlåtande
nr 81, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.
Punkterna 8—12.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 5.
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster
ni. in.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.
I propositionen nr 165 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 13 mars 1953, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de i
vid statsrådsprotokollet fogade bilagor
intagna förslagen angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in.,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet anförts vidtaga erforderliga
åtgärder för förslagens genomförande,
dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att för budgetåret 1953/54 medge
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter som kunde föranledas
av genomförandet av de av
1952 års riksdag godkända förslagen i
propositionerna nr 107, 241 och 251 till
nämnda års riksdag, dels ock till Täckning
av beräknade kostnader för ändrad
lönegradsplacering m. in. å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.
I två liktlydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Sjöström-Bengtsson (I: 396) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hammar och Jacobsson i Sala
(II: 504), hade yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att frågan om löneställningen
och tjänstebenämningen för
föreståndarna för statens skol- och yrkeshem
på Salbohed och i Vänersborg
måtte upptagas till förnyad prövning.
Utskottet hemställde,
1. att motionerna I: 423 och II: 554
icke måtte av riksdagen bifallas;
2. att motionen I: 421 icke måtte av
riksdagen bifallas;
3. att motionen II: 553 icke måtte av
riksdagen bifallas;
4. att motionerna I: 396 och II: 504
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
5. att motionen II: 503 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
6. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:422 och 11:555 samt med beaktande
av vad utskottet anfört,
a) godkänna de i bilagor till stats -
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
151
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.
rådsprotokollet över civilärenden för
den 13 mars 1953 intagna förslagen angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med det
i nämnda statsrådsprotokoll anförda
vidtaga erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;
c) bemyndiga Kungl. Maj :t att för
budgetåret 1953/54 medge de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter
som kunde föranledas av
genomförandet av de av 1952 års riksdag
godkända förslagen i propositionerna
nr 107, 241 och 251 till nämnda
års riksdag;
d) till Täckning av beräknade kostnader
för ändrad lönegradsplacering
m. m. för budgetåret 1953/54 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Andersson, herrar
Rubbestad, Svensson i Ljungskile,
Staxång och fröken Elmén.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Herr HAMMAR (fp): Herr talman! 1
motionen II: 504 har herr Jacobsson i
Sala och jag hemställt att frågan om
löneställning och tjänstebenämning för
föreståndarna för statens skol- och yrkeshem
på Salbohed och i Vänersborg
måtte upptagas till förnyad prövning.
Utskottet avstyrker motionen med den
motiveringen, att Kungl. Maj:t nog i
lämpligt sammanhang kommer att taga
under övervägande, i vad mån det föreliggande
förslaget angående föreståndartjänsterna
vid sinnesslöskolorna bör
medföra någon ändring beträffande
motsvarande tjänster vid anstalterna
på Salbohed och i Vänersborg.
Låt mig få påpeka, vad saken egentligen
gäller! I en proposition till årets
riksdag, nr 165, har bland annat föreslagits,
att föreståndarna för sinnesslö
-
och epileptikerskolorna i lönehänseende
skall fördelas på fyra lönegrupper
Ca 23, 25, 27 och 30, varjämte de
skall benämnas rektorer. Motionen understryker
i samband härmed, att det
är önskvärt, att även föreståndarna för
statens skol- och yrkeshem på Salbohed
och i Vänersborg erhåller lönereglering
och ändring av tjänstebenämning.
Frågan har tidigare väckts genom motion
nr 138T942, och statsutskottet har
i sitt utlåtande nr 5/1942 anfört, att
den av motionären åberopade jämförelsen
i löneställning med föreståndarna
för statens skolor tillhörande
barn- och ungdomsvården är värd beaktande.
Frågan har vidare behandlats
av 1948 års sinnesslövårdssakkunniga
i betänkande avgivet den 1 oktober
1951.
Herr talman! Kammaren håller mig
säkerligen räkning för att jag inte tar
tiden alltför mycket i anspråk. Så mycket
må väl ändå sägas att statsutskottets
undanskjutande av hela frågan verkar,
i vart fall på motionärerna, som en viss
likgiltighet för denna, som vi ser den,
klara rättvisesak. Med anledning härav
hemställer jag, herr talman, om bifall
till motionen II: 504, nämligen att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att frågan om löneställning
och tjänstebenämning för föreståndarna
för statens skol- och yrkeshem
på Salbohed och i Vänersborg
måtte upptagas till förnyad prövning.
Herr KYLING (h): Herr talman! Även
jag skall försöka fatta mig mycket kort,
eftersom tiden ju redan är långt framskriden.
Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på att när nu tredje
etappens tjänstemän skall få sina löner
reglerade genom tjänsteförteckningsrevisionen
så fattas det i denna
etapp en hel del befattningshavare. Vi
har redovisade 4 700 tjänstemän, som
nu får sina löner reglerade, men stora
grupper — folkskolans lärare och över
-
152 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. m.
lärare, folkhögskolans lärare samt facklärare
i olika ämnen, kvinnliga telefonister
och kontorsbiträdespersonal —
har icke kommit med i denna etapp.
De nu uppräknade grupperna, som icke
upptagits i den kungl. propositionen
och därför icke får sina krav framförda,
känner helt naturligt en viss oro
för vad detta kan innebära för framtiden.
Det har ju meddelats, att tjänsteförteckningsrevisionen
redan avslutat
sitt arbete, och man kan därför inte
påkalla någon förhandling för dessa
grupper mellan tjänsteförteckningsrevisionen
och berörda gruppers personalorganisationer.
Vi har säkerligen alla i tidningspressen
och annorstädes sett, att vissa av
dessa löntagargrupper, t. ex. folkskolans
lärare, har reagerat mot att förhandlingarna
avbrutits. Det har också
glunkats om att vissa stridsåtgärder
möjligen förberedes. Därom vet vi ingenting
för tillfället, och jag vill inte
i dag på något sätt ta ställning till en
sådan eventuell strid. Men skulle den
nuvarande oron i exempelvis lärarkretsar
öka ytterligare, måste detta
komma att återverka på det stora arbete,
som nu pågår med utformningen
av framtidens skola. Jag tycker det är
på sin plats att den saken understrykes
här i dag.
Nu är det endast Kungl. Maj:t som
kan ta initiativet till nya förhandlingar.
Det kan inte de olika personalorganisationerna
göra — jag vet för övrigt
inte om det föreligger någon önskan
härom från deras sida — men jag anser
det vara riktigt att här i riksdagen
klart säga ifrån, att man väntar att
Kungl. Maj :t skall ta ett sådant initiativ.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t icke skall underlåta
att göra detta utan försöker komma
fram till ett positivt resultat på detta
område.
Herr talman! Jag har intet yrkande.
Häruti instämde fröken Ager (fp).
Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Vi är nu inne i sista etappen av tjänsteförteckningsrevisionens
arbete, och
jag skall inte säga många ord om det.
Ett närmare studium av proposition
nr 165 och förevarande utlåtande från
statsutskottet säger oss, att man i huvudsak
har följt de riktlinjer som tilllämpats
för tidigare propositioner.
Från den utgångspunkten har utskottet
icke haft något att erinra mot
propositionens förslag.
I anledning av nämnda proposition
har det sedan avgivits en del motioner.
Herr Hammar talade nyss för en av
dessa, och jag vill reagera mot de överord
han gjorde sig skyldig till, när han
ville göra gällande att utskottet visat
sig likgiltigt för den fråga, som han
berört i motionen. Det är tvärtom så
att utskottet i sin skrivning i stort sett
har biträtt herr Hammars motion. Det
är mycket vanligt att utskottet skriver
på sätt som här skett, när utskottet
säger sig utgå ifrån att Kungl. Maj :t
i lämpligt sammanhang tar under övervägande
i vad mån det nu föreliggande
förslaget beträffande tjänsterna vid sinnesslöskolorna
bör föranleda någon
ändring beträffande de motsvarande
tjänsterna vid anstalterna på Salbohed
och i Vänersborg. Något annat har man
inte heller begärt i motionen. När då
utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
gör detta, så innebär det att utskottet
har strukit under att utskottet delar
motionärernas uppfattning, att Kungl.
Maj:t bör pröva denna fråga på sätt
som utskottet har nämnt.
Herr talman! Jag ber att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Det
kanske är på sin plats att jag lämnar
vissa upplysningar i en del av de frågor
som här har berörts. Herr Kyling
nämnde att tjänsteförteckningskommitténs
arbete får anses avslutat men att
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
153
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. in.
det återstår en hel del grupper, som
ännu inte har fått sin lönefråga löst
under förhandlingar med kommittén.
Det kan ju tänkas att riksdagen är intresserad
av att få någon orientering
rörande anledningen till att inte alla
frågor i detta sammanhang kunnat lösas.
Jag ber därför, herr talman, även
om tiden är långt framskriden, att i
korthet få lämna en redogörelse härför.
Det gäller framför allt vissa lärargrupper.
Jag kan börja med att nämna
hur det ligger till för folkhögskolans
lärare. De hade förhandlat med tjänsteförteckningskommittén
men inte kunnat
uppnå en överenskommelse. Tjänsteförteckningskommittén
hade erbjudit
en uppflyttning från 26 till 27 lönegraden
men icke kunnat bifalla kravet
på inrättandet av 29-gradstjänster vid
folkhögskolan. För att över huvud taget
bestämma detta erfordrades närmare
kännedom om vilka ämneskombinationer
man där skulle räkna med för att
få likställighet med läroverken.
Tjänsteförteckningskommitténs förslag
kom till civildepartementet den 5
mars. Den 6 mars uppvaktades regeringen
av folkhögskolans lärares förening.
Jag gav då dess representanter
ett löfte att ta med deras löneplacering
i propositionen under förutsättning att
vi kunde träffa en överenskommelse
om inplacering i 27 lönegraden och att
regeringen skulle ge ett löfte att närmare
undersöka förutsättningarna för
inrättande av 29-gradstjänster. Vi kunde
inte då avgöra, om det var möjligt
och efter vilka grunder det skulle kunna
ske, men vi lovade som sagt att undersöka
saken. Den 7 mars fick jag
emellertid ett skriftligt besked från deras
organisation, att man avböjde det
förslag jag hade lagt fram. Detta är
anledningen till att de inte kunnat
tagas med i denna proposition: man
avböjde från organisationens sida den
utväg som regeringen i sista hand erbjöd.
Beträffande folkskolans lärare vet jag
att möjligheten att tillgripa stridsåtgärder
har diskuterats och det kan ju
hända att sådana sättes i gång. Det är
emellertid för tidigt att yttra sig om
huruvida detta skall bli absolut nödvändigt.
Jag har i varje fall inte vägrat
att fortsätta överläggningarna med
deras organisationer i avsikt att undersöka,
huruvida man kan finna former
för att komma fram till en lösning utan
att riva upp löneläget för de grupper,
som man redan har träffat överenskommelse
med.
Jag vill erinra om att i början av
föregående år diskuterades småskollärarnas
löner. Från dessa lärares sida
åberopades att skillnaden mellan deras
och folkskollärarnas löner var för stor.
Medan begynnelselönen för folkskollärare
i 21 lönegraden på 3-ort utgör
12 120 kronor per år utgjorde lönen för
småskollärare i 13 lönegraden 8 604
kronor. Det var således en skillnad i årsinkomst
på 3 516 kronor.
För att minska denna klyfta krävde
småskollärarna uppflyttning till 17 lönegraden.
Uppgörelse träffades så småningom
om inplacering i 15 lönegraden.
Begynnelselönen för småskollärare
blev då 9 288 kronor per år, varigenom
skillnaden minskades från 3 516 kronor
till 2 832 kronor. Men i ett tillägg
till uppgörelsen förklarade lärarnas
förhandlare att även denna skillnad
måste anses vara för stor, och de förbehöll
sig rätten att kräva ytterligare
närmande till folkskollärarnas löner.
Under diskussionen om folkskollärarnas
löner har man från deras sida
bl. a. åberopat jämförelser med vissa
kategorier vid kommunikationsverken
och inom byråorganisationen. Genom
uppflyttning av exempelvis byråsekreterare
från 24 till 25 lönegraden utgör
nu deras begynnelselön på 3-ort 15 216
kronor per år. Den lönen överstiger
folkskollärarnas begynnelselön med
3 096 kronor per år.
Nu är det givetvis mycket svårt att
avgöra, vilken den rätta relationen
154 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.
skall vara mellan dessa grupper. All
diskussion som rör tjänsteinplacering
gäller ju bl. a. relationerna mellan olika
grupper. Men om man säger att det har
varit svårigheter för tjänsteförteckningskommittén
att komma fram till relationer,
som kunde anses vara godtagbara,
så kan man å andra sidan fråga sig:
Hurudant skulle läget ha blivit om
man helt hade bifallit det förslag
som huvudorganisationerna själva lade
fram? Jag säger inte detta som något
klander mot huvudorganisationerna.
De har försökt att göra en avvägning
mellan olika grupper så rättvis som
de ansåg sig kunna göra den.
I sitt förslag begärde man, som jag tidigare
nämnde, att småskollärarna skulle
placeras i 17 lönegraden med en begynnelselön
på 10 032 kronor per år, allt
räknat på 3-ort. Folkskollärarna skulle
placeras i lönegrad 23 med en begynnelselön
på 13 584 kronor och byråsekreterarna
i lönegrad 27, där begynnelselönen
är 17 028 kronor. Om man
bifallit detta hade det inneburit, att
nuvarande löneskillnad på 2 832 kronor
mellan små- och folkskollärarna
skulle stigit till 3 552 kronor eller till
högre belopp än skillnaden före uppflyttningen
av småskollärarna. Mellan
folkskollärarna och byråsekreterarna
skulle skillnaden ha blivit 3 444 kronor
per år mot nuvarande 3 096 kronor.
Organisationernas förslag innefattade
även vissa befordringstjänster över
23 lönegraden för folkskolans lärare,
men samtidigt krävde man också betydligt
förmånligare och högre placerade
befordringstjänster inom byråorganisationen.
Detta ger en liten bild av hur svårt
det är att kunna nå enighet om de relationer,
som bör gälla mellan olika
grupper. Det har varit svårigheter för
organisationerna, och hade deras förslag
bifallits skulle, som jag sade, de
oegentligheter som man nu pekar på
ha blivit ännu större. Det visar, att
skall man pröva dessa frågor — vilket
jag inte alls nekar att göra — måste
man försöka finna sådana former, att
man inte skapar nya problem för de
olika grupperna, som blir ännu svårare
att lösa än dem vi nu står inför.
Herr Kyling säger mycket bestämt
att det ankommer på Kungl. Maj :t att
ta initiativet till fortsatta förhandlingar.
Jag föreställer mig att finns det förhandlingsvilja
på båda sidor, så kan
man på ömse håll ta initiativ för att
förhandla sig fram till en uppgörelse,
och från Kungl. Maj:ts sida skall man
inte ställa sig avvisande. Jag kan förresten
säga, att det redan nu förefinns
vissa kontakter mellan de olika organisationerna
och Kungl. Maj:ts kansli.
Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i detta, men jag skulle kanske
vilja nämna även en annan grupp, eftersom
herr Kyling tog upp den, nämligen
kontorsbiträdena. Man talar så
mycket om lönegrader och om uppflyttning
en och två lönegrader, att det
ligger mycket nära till hands att bortse
från vad lönegraderna innebär och
vad de ger i pengar i förhållande till
andra grupper. Vi har hittills inte haft
någon statistik i fråga om inkomstläget
på det statliga området, men det är min
förhoppning att vi skall kunna få en
mera fullständig lönestatistik, så att
man kan visa hurudana inkomstförhållandena
är för olika grupper. Vi
gjorde i höstas en ganska fullständig
undersökning för vissa kategorier för
att få närmare jämförelse med den av
socialstyrelsen redovisade statistiken
för de anställda inom industrien. Socialstyrelsens
statistik redovisas i timförtjänster.
I den ingår olika slag av
löneförmåner, således utom fast lön
inkomst av ackordsvinst, övertids- och
skifttillägg o. s. v. Om man ser på statistiken
för november månad 1952
framgår det att den genomsnittliga
timförtjänsten på 3-ort för vuxen manlig
industriarbetare uppgick till 3 kronor
99 öre; då har man därvid inräknat
värdet av treveckorssemestern. För
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
155
Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.
kvinnlig industriarbetare uppgick timförtjänsten
till 2 kronor 74 öre.
Med användande av samma metod
som socialstyrelsen tillämpar för uträknandet
av denna statistik har månadslönerna
för vissa grupper av statsanställda
omräknats till timinkomster.
Dessa uträkningar bygger på fullständiga
uppgifter, vilka som jag nämnde
insamlats under september månad 1952.
Manliga industriarbetaren står som sagt
på 3 kronor 99 öre. För kontorsbiträden
i 8 lönegraden å 3-ort blir den
genomsnittliga timförtjänsten 3 kronor
78 öre och för kanslibiträden i 11 lönegraden
4 kronor 34 öre. Däri har då
inte inräknats ersättning för övertid
eller värdet av sjukvårds- och pensionsförmåner,
och den avkortade arbetstiden
under sommarmånaderna har
inte heller medräknats.
Om enbart värdet av pensionsförmånen
medräknas, som för de grupper
jag här nämnt kan uppskattas till 65 å
70 öre per timme, uppnås med 65 öre
en medeltimlön för kontorsbiträden i
8 lönegraden på 4 kronor 43 öre och
för kanslibiträden 4 kronor 99 öre. Det
är siffror som man inte helt kan bortse
från, när man skall göra jämförelser
med andra grupper och deras löneförhållanden.
Nu kanske man kan säga att det är
fel att räkna i timförtjänster och att
man skall räkna i månadslöner och
göra jämförelser med motsvarande
grupper inom den enskilda marknaden.
Men inte ens en sådan jämförelse
ger någon annan bild, ty även då kommer
de statsanställda med nuvarande
löneläge och med de förmåner som utgår
att ligga väsentligt över flertalet
motsvarande grupper på den enskilda
marknaden.
Herr talman! Eftersom dessa frågor
här har förts på tal har jag velat nämna
detta såsom ett exempel som visar
att det inte bara beror på ovilja
ifrån tjänsteförteckningskommitténs eller
Kungl. Maj :ts sida att man inte
utan vidare har nått fram till överenskommelse.
Men i den mån det finns
möjligheter att komma fram till överenskommelse
för dessa grupper skall
vi inte underlåta att göra försök i den
riktningen, även om vi får ta dessa
förhandlingar direkt i civildepartementet.
Herr HAMMAR (fp): Herr talman! Det
som uppkallat mig till några ord är
den lilla redogörelse som nyss lämnats
av herr statsrådet. Jag tillhör inte alls
den delegation, som förhandlat med
tjänsteförteckningskommittén för svenska
folkhögskolans räkning, och jag
känner således inte, vad som förehafts
i de inre cirklarna. Trots detta tror jag
mig ändå i någon mån känna deras resonemang.
Svenska folkhögskolans lärarförening
har fordrat, att den paritet med realskolans
lärare, som uppnåddes år 1951,
inte på nytt skulle förloras. Då varje
lärare i realskolan, som inte är uppenbart
olämplig, har utsikt att bli placerad
i 29 lönegraden, medan en lärare
i folkhögskolan aldrig kan erhålla någon
befordran inom lärarkarriären,
måste detta, enligt folkhögskolelärarföreningens
resonemang, leda till att
folkhögskolans standard sänkes. Det
var detta som lärarföreningens förhandlingsdelegation
inte kunde ta ansvar
för.
Ifrån svenska folkhögskolans lärarförening
var sista budet, att endast en
lärare skulle placeras i 29 lönegraden
vid varje folkhögskola, som har andra
årskurs. Denna kompromiss, som från
lärarföreningens sida ansågs vara mycket
rimlig, avvisades emellertid av
kommittén.
Jag tror, att jag vågar säga, att det
ifrån den svenska folkhögskolelärarföreningens
sida på det allvarligaste beklagas,
att folkhögskolan på detta sätt
hotas i en tid, när den har nått en
ställning som den vuxna ungdomens
medborgarskola. Man menar att kraven
156
Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Lönegradspiaceringen för vissa tjänster m. m.
inte varit orimliga, utan tvärtom varit
sakligt grundade.
I detta sammanhang tror jag också,
att jag vågar det yttrandet, att ifrån
den svenska folkhögskolelärarföreningens
sida varje försök att få en överenskommelse
kommer att mötas med uppriktighet.
Vi har fäst oss ganska mycket
vid ett uttalande, som ecklesiastikminister
Persson gjorde i Stora Tuna,
att folkhögskolan i framtiden skall ha
sin plats ovanför den nioåriga enhetsskolan.
Denna enhetsskola kommer att
få tjänster i Ca 29. Talet om att folkhögskolan
skall ligga ovanför den nioåriga
enhetsskolan har fäst sig i vårt
minne, och av den anledningen har
lärarföreningen nog tyckt, att det har
varit litet egendomligt att, samtidigt
som folkhögskolans arbete skall ligga
ovanför enhetsskolans, lärarnas löner
icke nå upp till enhetsskolelärarnas
nivå.
Som jag inledningsvis sade, är det
statsrådets redogörelse, som kommit
mig att nämna dessa saker. Jag är
utomordentligt illa förberedd, och det
kan därför hända att orden inte formats
med den smidighet som borde ha
varit för handen. Icke desto mindre
har jag velat lämna detta lilla meddelande.
Herr KYLING (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall bara med tillfredsställelse
konstatera att statsrådet Lingman
sade att förhandlingarna inte är
helt avbrutna utan att det fortfarande
pågår sådana.
När herr Lingman frågade mig varför
just Kungl. Maj:t eventuellt skulle
ta initiativet till att fortsätta förhandlingarna,
så utgick jag ifrån -— jag vet
inte om det är riktigt -—• att Kungl.
Maj:t helt har sagt nej till de krav, som
har framförts från den organisation
som närmast här var berörd. Under sådana
förhållanden ligger det väl i sakens
natur att om någon skall ta upp
förhandlingar, måste det vara den, som
hela tiden har sagt nej och inte kommit
med något bud.
Det kan väl inte vara på det sättet
att herr Lingman menar, att lärarna
skulle hålla lika hårt på sitt krav på
23 lönegraden som t. ex. statsmakterna
har gjort på att icke göra någonting.
Men, herr talman, eftersom det pågår
förhandlingar och de inte är brutna,
anser jag att det inte är rätt forum att
på något vis här i riksdagen diskutera
dessa saker. I mitt intresse har det
bara legat, herr statsråd, att understryka
behovet av att försöka komma
till en överenskommelse. Jag tror att
det ur alla parters synpunkt måste vara
till skada om en sådan överenskommelse
inte kan komma till stånd. Man
kan inte värja sig från, herr talman, att
den tredje etappens representanter har
kommit vid sidan om det hela, inte
minst på grund av att det statsfinansiella
läget har kärvat til! rätt betydligt.
Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag har en blank reservation fogad till
detta utskottsutlåtande. Den är ju på
sätt och vis avsedd som en motvikt till
alla de andra blanka reservationerna,
vilkas företrädare vill ha en ökning i
förhållande till det förslag som här föreligger.
Jag anser i motsats till dessa
att det är ett för högt lönetillägg, som
utgår för många av dessa 4 700 tjänstemän.
Denna diskussion visar hur
olycklig hela denna tjänsteförteckningsrevision
egentligen är. För varje
grupp man ger löneökning kommer ytterligare
krav från andra, som menar
att de är tillbakasatta och måste upp i
högre lönegrader.
När jag nu hörde civilministern säga
att förhandlingarna med skollärarna
inte är avslutade än och att han vill
nå en uppgörelse, så vill jag ändå säga
herr civilministern att det ju inte går
att komma till vilken uppgörelse som
helst, utan det får ju bli efter skälig
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
157
Förbättring av ersättningarna inom
het med hänsyn till vad som gäller på
andra områden och för andra grupper.
De siffror, som civilministern nämnde,
tycker jag är bevis för att det inte
vidare behövs några förhandlingar
med denna grupp, nämligen folkskollärarna.
De är enligt min mening redan
tidigare väl ställda i lönehänseende,
då de är placerade i 21 lönegraden.
Man får ju ta hänsyn till deras
relativt korta utbildningstid och även
tjänstgöringstid i förhållande till den
höga löneställningen. Jag vill därför
vädja till civilministern att han åtminstone
inte inbjuder till några förhandlingar
med sikte på högre löner
för dessa utan i stället iakttar återhållsamhet.
Folkskollärarna bör stå kvar
där de är.
Herr KYLING (h): Jag vill bara säga,
herr talman, om herr Rubbestads anförande,
alt jag skulle vara intresserad
av att gå in i närmare diskussion med
herr Rubbestad om det påstående, som
han framkastade. Men jag underlåter
att göra det med tanke på att förhandlingar
pågår mellan parterna.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till vad utskottet hemställt
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen II: 504;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 6.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av väckt motion om ersättning
till K. E. Engström för sjukdom,
som ådragits under militärtjänstgöring.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
84, i anledning av Kungl. Maj ds propo -
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. in.
sition angående vissa markförvärv för
försvaret m. m.
Punkterna 1—7.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8.
Lades till handlingarna.
§ 8.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och
nervösa barn in. m.; samt
nr 86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understödjande
av riksföreningen för kräftsjukdomarnas
bekämpande.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 9.
Förbättring av ersättningarna inom den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition
angående förbättring av ersättningarna
inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor; samt
2) förordning angående ändring i
förordningen den 15 juni 1934 (nr 265)
158 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen in. in.
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
dels
besluta, att statsverket skulle för
tiden 1 januari 1954—31 december
1959, under förutsättningar och på
villkor som i propositionen föreslagits,
lämna Sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
särskilda bidrag med ett sammanlagt
belopp av högst 2 000 000 kronor;
dels ock för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor anvisa ett
förslagsanslag av 20 000 000 kronor.
De i propositionen framlagda förslagen
inneburo vissa förbättringar av ersättningarna
inom den statsunderstödda
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Beträffande finansieringen av de föreslagna
förbättringarna hade föreslagits,
att statens insats skulle ökas främst genom
en förbättring av grundstatsbidraget.
Enligt det under 2) anmärkta förordningsförslaget
skulle 2 § i ifrågavarande
förordning erhålla följande lydelse.
2 §.
Grundstatsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan i andra stycket
sägs, för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits, med dels ett grundbelopp
av två kronor 25 öre vid en daghjälp
av fem kronor 50 öre, dels ock ett
tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel
krona, varmed daghjälpen överstiger
fem kronor 50 öre; dock må grundstatsbidraget
ej i något fall uppgå till
högre belopp än fem kronor för varje
understödsdag.
Har daghjälpen fastställts till lägre
belopp än fem kronor 50 öre, skall
grundstatsbidraget utgå med 40 procent
av det fastställda beloppet.
Daghjälpsbidrag utgår —--sär
skilda
bestämmelser.
Familj etilläggsbidrag utgår---
under året.
I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts fem motioner,
nämligen
inom första kammaren
nr 439 av herr Svärd m. fl. och
nr 440 av herr Norling m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 556 av herr Nilsson i Svalöv,
nr 557 av herr Senander och fru Nilsson
och
nr 558 av herrar Gustafson i Göteborg
och Lindberg.
Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag inom
första kammaren väckts motion, nr 44,
av herr Norling m. fl. angående försörjningen
av oförvållat arbetslösa.
I motionerna I: 440 och II: 557, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen med bifall till proposition
nr 166 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
nästa års riksdag till sådan förändring
av lagen om arbetslöshetsförsäkring,
att de försäkringsavgifter, som erlägges
av de försäkrade, slopas och att arbetsgivarbidrag
införes i deras ställe samt
att förordningen om karenstid slopas
och att daghjälp utgår från och med
den dag arbetslöshet inträder».
Propositionen hade, såvitt anginge
förordningsförslagen, hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.
Propositionen hade i övrigt hänvisats
till statsutskottet. Motionerna
hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. Efter överenskommelse
med statsutskottet hade
propositionen och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt statsoch
andra lagutskott.
Sammansatta utskottet hemställde,
A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 439 och II: 556, såvitt de
avsåge statsbidragsreglerna, antaga de
genom propositionen framlagda förslagen
till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,
samt
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15. 159
Förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
2) förordning angående ändring i
förordningen den 15 juni 1934 om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor;
B.
att riksdagen måtte besluta, att
statsverket skulle för tiden 1 januari
1954—31 december 1959, under de
förutsättningar och på de villkor som
i propositionen föreslagits, lämna Sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa särskilda
bidrag med ett sammanlagt belopp
av högst 2 000 000 kronor;
C. att riksdagen måtte för budgetåret
1953 54 under femte huvudtiteln till Bidrag
till erkända arbetslöshetskassor
anvisa ett förslagsanslag av 20 000 000
kronor;
D. att motionerna I: 439 och II: 556,
såvitt anginge understödstidens längd,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
E. att motionerna I: 440 och II: 557
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
F. att motionen I: 44 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
G. att motionen II: 558 måtte anses
besvarad genom vad utskottet i motiveringen
anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Bergh och Hagård, vilka ansett att
utskottet under A. bort hemställa, att
riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor,
samt
2) förordning angående ändring i
förordningen den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor
med den ändring att
dels 2 § erhölle följande lydelse:
Grundstatsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan i andra stycket
sägs, för varje dag, för vilken daghjälp
utgivits, med dels ett grundbelopp av
en krona 50 öre vid en daghjälp av
fem kronor, dels ock ett tilläggsbelopp
av 15 öre för varje hel krona, varmed
daghjälpen överstiger fem kronor; dock
må grundstatsbidraget ej i något fall
uppgå till högre belopp än tre kronor
30 öre för varje understödsdag.
Har daghjälpen fastställts till lägre
belopp än fem kronor, skall grundstatsbidraget
utgå med 30 procent av det
fastställda beloppet.
Daghjälpsbidrag utgår —---sär
skilda
bestämmelser.
Familjetilläggsbidrag utgår — ■— —
under året.
dels ock den som bilaga till förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor fogade
tabellen ändrades på sätt i reservationen
angivits.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid
Herr HAGÅRD (h): Herr talman! Föreliggande
ärende utgör väl en av de
viktigaste socialpolitiska frågorna vid
denna riksdag. Det hade varit väl motiverat
att ägna en liten stunds uppmärksamhet
åt denna viktiga gren av
socialförsäkring, sådan den här föreligger
i förslag. Jag vill emellertid kortfattat
framföra några synpunkter.
Får jag då först börja med att säga,
att det väl för alla är uppenbart och
klart vad det betyder för den enskilde
men även för samhället att vara oförvållat
arbetslös, att vilja arbeta och
kunna arbeta men inte få det. Det
innebär en verklig olycka för den det
gäller.
Det är betecknande att det dröjde
ganska länge innan det svenska samhället
vidtog några åtgärder för att
bekämpa arbetslöshet. Det är kanske
inte för alla känt att det var först 1914
den Hammarskjöldska regeringen beskärt
att här sätta in de tidigaste åtgärderna
från statsmakternas sida. Den
första kungörelsen i detta sammanhang
är kontrasignerad av civilministern i
den Hammarskjöldska ministären, Oscar
von Sydow. Denna gren av socialförsäkring
hör väl till de mera svår
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
160 Nr 15.
Förbättring av ersättningarna inom den
fattliga för menige man. Icke förty
tvingas vi här i riksdagen att då och
då befatta oss med detta ärende.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
sådan den ter sig i vårt
svenska samhälle, har varit och är givetvis
alltjämt av den största betydelse
men att det måhända hade varit lyckligast,
om vi kunnat göra arbetslöshetsförsäkringen
obligatorisk. Sådan den
nu är utformad, uteslutes stora grupper
av anställda, som alltså inte kan
få de förmåner som hänger samman
med hjälp och understöd vid oförvållad
arbetslöshet. Jag förmodar emellertid
att saken kommer att ligga till sig.
Även om det är ställt ganska långt på
framtiden, måste nog den dag komma,
då vi tar steget fullt ut och skapar en
mycket bättre försäkring, som gäller
alla anställda, oavsett om de är organiserade
eller inte.
Under de första åren efter den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringens tillkomst
var det påtagligt att försäkringen
fick mycket ringa anslutning. Det
dröjde ända fram på 1940-talet, innan
det togs några verkliga krafttag på
området, och först efter 1941 års riksdag,
då vi genom ett enigt förslag av
andra lagutskottet fick till stånd en
omarbetning av den då föreliggande
kungl. propositionen, blev det så ordnat
att man gav ett bättre statsbidrag
vid en större och mera omfattande arbetslöshet.
Det är denna tanke som
går igen i den motion som har behandlats
i anslutning till den nu förevarande
propositionen. Både vid 1941 års behandling
av frågan och i den föreliggande
motionen har sålunda utgångspunkten
varit att vid en ringa eller
mindre omfattande arbetslöshet bör det
ske en mindre investering av statsmedel,
medan statsbidraget bör ökas vid
en mera omfattande arbetslöshet. Jag
skall emellertid inte nu närmare utveckla
detta, men jag kanske kommer
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
tillbaka därtill i slutet av mitt anförande.
Det speciella utredningsorgan som
på detta område har skapats, nämligen
arbetslöshetsutredningen, har av departementschefen
erhållit det klara direktivet
att man skall se till att det vid
en mindre besvärande arbetslöshet utgår
ett mindre statsanslag, som sedan
ökas efter hand som arbetslösheten får
större omfattning. Detta direktiv har
inte, så vitt jag kan se, arbetslöshetsutredningen
till fullo kunnat följa. Departementschefen
har emellertid nöjt
sig med den utredning som förebragts,
fastän den inte täcker direktiven på
denna punkt.
Det finns i arbetslöshetsförsäkringen
detaljer, som man kanske hade velat
ha annorlunda, inte minst med hänsyn
till samordningen med andra grenar
av socialförsäkringen. Det ligger ju
närmast till hands att jämföra arbetslöshetsförsäkringen
med sjukförsäkringen.
Det finns emellertid i arbetslöshetsförsäkringen
exempelvis bestämmelser
om maketillägg, vilka saknas
i sjukförsäkringen. Det har under utskottsbehandlingen
erinrats om den
saken, men man har fått nöja sig med
den förklaringen att det under den
närmast följande tiden måhända inte
föreligger några större risker för överförsäkring
vilka risker annars skulle
vara ganska framträdande. Jag har för
ntin del velat erinra om saken, då det
ju ofta är så gott som ogörligt att återtaga
en förmån som en gång blivit införd.
I detta sammanhang bör det kanske
också sägas några ord om överförsäkringsreglerna.
Dessa har gjorts litet
bättre i det förslag som arbetslöshetsutredningen
framlagt, och detta har
departementschefen tagit fasta på. Men
både arbetslöshetsutredningen och departementschefen
liksom även utskottet
anser att det i fortsättningen måste
vara angeläget för arbetslöshetsutredningen
att se till, att det inte föreligger
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15. 161
Förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
risker för en fullt tydlig överförsäkring.
Det har alltså skett ett ytterligare understrykande
av denna viktiga del av
direktiven för arbetslöshetsutredningen.
Det kan inte vara tillfredsställande att
det utbetalas understöd som uppgår
till 80 procent av den inkomst som
vederbörande eljest har. Om man tar
i betraktande att detta understöd är
skattefritt, kan resultatet vara att en
person får samma inkomst genom försäkringen
som lian har från sin vanliga
anställning.
Det är uppenbart att genom det förslag,
som här föreligger och som nu
har vunnit utskottets stöd, blir det
fråga om en ymnigare bidragsgivning
från statens sida än tidigare. Det statsbidrag,
som kommer att utgå vid normal
arbetslöshet, kommer vida att överstiga
det som utgår enligt den vanliga
50-procentsregeln. Detta har som sagt
utskottsmajoriteten velat godtaga, medan
vi motionärer däremot anser att
man här måste tillämpa samma grundregel
som följdes vid 1941 års beslut,
nämligen att ge ett ökat statsbidrag i
den mån som arbetslösheten fortsätter
att breda ut sig, och att man därför
måste minska på beloppen för grundstatsbidragen.
Den skala, som därvidlag
närmast bör följas, har skisserats i
den reservation som fogats till utskottsutlåtandet.
En konsekvens av denna ymnigare
statsbidragsgivning måste vara att samhället
på ett annat sätt än förut får
insyn i kassornas verksamhet. För närvarande
är samhällets insyn därvidlag
ganska ringa. Samhället har möjlighet
att i varje kassastyrelse insätta en,
säger en ledamot, och det sätt, varpå
man därvid har gått till väga, har icke
varit anmärkningsfritt. Först på den
allra sista tiden har det i kassastyrelserna
kommit in personer som inte varit
alltför nära befryndade, så att säga,
med kassan själv.
Man har vidare en revision som företages
efteråt. Den förrättas numera
centralt, men tidigare hade varje kassa
sin revisor. Var och en som sysslat
med socialt arbete förstår, att det måste
vara så gott som omöjligt att en många
gånger lång tid efteråt kunna skaffa
sig en föreställning om de omständigheter
som rådde när hjälpen sattes in.
Det fordras en fortgående revision, som
följer arbetet så långt sig göra låter.
En sådan är mycket svår att genomföra,
men det måste man sträva efter.
Eftersom jag ser statsrådet och chefen
för socialdepartementet här i kammaren,
vill jag synnerligen kraftigt understryka,
att när man kommit fram
till större statsbidrag, måste man också
se till att den centrala ledningen av
denna verksamhet blir ordnad på ett
något annat sätt. I dag omfattar den
delegation inom arbetsmarknadsstyrelsen,
som sysslar med dessa ärenden,
fem ledamöter. Av dem är majoriteten
medlemmar av kassorna själva, och de
två övriga, generaldirektören och överdirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen,
är alltså i minoritet. Ökat statsbidrag
kräver bättre insyn från samhällets
sida; det måste vara ett oeftergivligt
villkor.
Utskottet har också förordat — vilket
man från vissa håll varit orolig för —
att det belopp som lämnas enligt hjälpkungörelsen,
där arbetsmarknadsstyrelsen
övervakar verksamheten, sätts så
lågt att det alltid skall vara fördelaktigare
för den enskilde att vara medlem
av en arbetslöshetskassa och där betala
avgifter än att få understöd enligt
hjälpkungörelsen. Det bör enligt utskottets
åsikt föreligga ett visst avstånd
mellan de understödsbelopp som i dessa
olika fall utgår.
Men å andra sidan får man inte
överdriva denna sak. Att tillhöra en
frivillig arbetslöshetskassa betyder, att
man i ett prisläge får understöd utan
någon som helst behovsprövning. Om
det däremot gäller understöd enligt
hjälpkungörelsen måste man underkasta
sig en behovsprövning, som kan vara
11 —Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.
162 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Förbättring av ersättningarna inom den
ganska ingående och givetvis inte alltid
förefaller så angenäm.
Jag skall, herr talman, slutligen bara
nämna några ord om själva reservationen.
Den innebär som sagt, att staten
vid längre och mera omfattande arbetslöshet
bör lämna kraftigare bistånd.
Detta står i fullkomlig överensstämmelse
med den uppfattning vi kom till vid
1941 års riksdag, då vi fick omlagda
statsbidragsgrunder i detta sammanhang,
vilket på sin lid förde med sig en
allmän upprustning på detta område.
Ingenting nytt har kommit till i reservationen
annat än att den skala,
som vi hade hoppats få utarbetad i utskottet,
intagits i reservationen. Den
visar att statsbidraget efter en ganska
kraftig stegring högst uppgår till 85
procent.
Herr talman, jag vet att det inte
tjänar mycket till att yrka bifall till
reservationen, men jag ber ändå att få
göra det, därför att den är principiellt
riktig.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Eftersom jag har tillhört den kommitté
som har verkställt den utredning, varpå
Kungl. Maj:ts proposition vilar, kanske
jag får säga några ord, särskilt
med anledning av den reservation som
är fogad till detta utskottsutlåtande.
Innan jag gör det, vill jag säga några
ord med anledning av herr Hagårds
anförande. Han var medlem av den
kommitté som en gång utarbetade två
alternativa förslag, det ena om obligatorisk
försäkring, det andra om fortsatt
frivillig försäkring.
Förslaget om obligatorisk försäkring
behandlades ju mycket ingående av arbetslöshetskassornas
representanter och
ute i fackorganisationerna. Man blev
nog ganska snart på det klara med
att detta förslag inte skulle vara till
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
någon större förmån för arbetarna i
det skick det då befann sig. Då man
nu till förmån för den obligatoriska
försäkringen åberopar att den skulle
medföra besparingar på detta område,
är detta alldeles felaktigt. Den obligatoriska
försäkringen skulle bli avsevärt
dyrare för staten, inte bara i fråga
om understödsbeloppet utan också i
andra hänseenden, än den frivilliga
försäkringen är. Vidare måste man väl
ändå erkänna, att det ligger ett oerhört
värde i att de försäkrade själva bidrar
till sitt understöd så kraftigt som med
den frivilliga försäkringen.
Herr Hagård talar om överförsäkringsgränserna.
Han sade att 80 procent
ligger bra nära eller för nära
den gräns som borde sättas. Han nämnde
emellertid inte var gränsen borde
gå. Han tog bara hänsyn till att understöden
är skattefria. De 80 procenten
gäller emellertid för familjeförsörjare.
För de ogifta gäller en överförsäkringsgräns
på 60 procent av bruttoinkomsten,
och bruttoinkomsterna
kommer sedermera att uträknas för
varje särskild kassa. Det är man också
i färd med för närvarande. Bruttoinkomsterna
kommer sedermera att uträknas
för varje särskild kassa, vilket
man också för närvarande är i färd
med.
Under diskussionerna i kommittén
■—■ åtminstone under de förberedande
diskussionerna —• var man nog på det
klara med att överförsäkringsgränsen
inte skulle ligga vid 80 procent utan
vid 82,5 procent för att gränsen skulle
dragas på ett riktigt sätt, men man ansåg,
att man inte kunde bestämma
sig för ett sådant tal utan stannade vid
80 procent för familjeförsörjare och
60 procent för övriga. När man talar
om dessa understöd o. s. v. bör man
också komma ihåg, att försäkringen
innefattar karenstider. Det är vidare så,
att en hel mängd arbetare inte får
understöd för hela den tid under vilken
de går arbetslösa. Jag tänker då
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 163
Förbättring av ersättningarna inom den
närmast på säsongarbetarna, som först
och främst har en karenstid om sex
dagar och som vidare har en begränsad
understödsrätt under säsongarbetslöshetstiden,
som varierar inom de olika
kassorna. Man kan nog säga, att denna
begränsade rätt uppgår till ungefär
halva den tid, under vilken man räknar
med att de skulle gå arbetslösa
på grund av säsonginskränkningarna.
Det föreligger vidare mycket stora
ojämnheter i understöden ifrån de olika
kassorna beroende på de avgifter som
medlemmarna själva betalar, beroende
på arbetslöshetsrisken o. s. v.
Nu säger herr Hagård, att insynen
i kassornas verksamhet måste bli mer
effektiv än den för närvarande är.
Det finns bara en representant från
staten i kassastyrelserna och så finns
det en revision. Ingenting av detta
skulle vara tillfredsställande. Så har
man delegationen som i sin tur handlägger
en del ärenden rörande kassorna.
Där är representationen inte den rätta,
förmodar jag, från arbetsgivarsidan
utan kassornas representanter är i
majoritet.
Jag vet inte på vilken grund man
anser att insynen för närvarande inte
är tillräcklig. Den insyn som de tillsatta
revisorerna har för de olika kassorna
begränsas inte bara till en revision
av de rent bokföringsmässiga siffrorna
utan omfattar också en granskning
av understödsutbetalningarna, en
granskning som visserligen bara företages
stickprovsvis av det skälet, att
skulle man granska utbetalningen av
varje understöd, skulle staten tvingas
anställa en granskningsman i varje
kassa och i en del av de större kassorna
med många understöd skulle säkerligen
både två och tre granskningsmän
behövas. Det skulle kosta så mycket,
att man inte bör ålägga staten
det.
Det har uttalats önskemål beträffande
vad styrelserepresentanterna borde
ha att göra. Det är klart att man kan
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. in.
kräva mer av dem än de för närvarande
gör, men jag tror att såsom det för
närvarande är ordnat är läget ganska
tillfredsställande. Emellertid är det
givet — utan att jag känner till något
fall från senare år — att det i en verksamhet
med 38 erkända arbetslöshetskassor
någon gång kan klicka.
Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen
eller försäkringsbyrån en insyn över
kassorna på det sättet, att varje styrelseprotokoll
skal! insändas till byrån
för granskning. Varje arbetsvägransfall
skall gå till försäkringsbyrån för
att granskas. En hel del andra ting
skall i regel underställas byrån innan
styrelsen fattar beslut. I en del andra
fall sker underställning efter det att
besluten har fattats. Nog föreligger det
alltså insyn och kontroll på detta område.
Vidare är en del av försäkringsbyråns
tjänstemän nästan ständigt ute
på resor i landet för att kontrollera
kassornas underavdelningars verksamhet.
Detta kan naturligtvis inte ske
vid varje enskild underavdelning men
det sker av och till.
Om man nu övergår till reservationen,
så bygger den på en motion som är
skriven på högerhåll. Motionen bygger
i sin tur till stora delar på den Wärnska
utredningen, enligt vilken man skulle
spara pengar genom att betala ut en
mindre andel under låg arbetslöshet
och en högre andel under större arbetslöshet.
I reservationen har man
räknat ut vad denna besparing skulle
kunna belöpa sig till — en sådan uträkning
har man inte gjort vare sig i
motionen eller i Arbetsgivareföreningens
yttrande över kommittébetänkandet
— och man har då kommit
fram till att 3 miljoner kronor skulle
kunna sparas genom att sänka grundstatsbidraget
från föreslagna 5 kronor
till kronor 3: 30, som är det högsta beloppet
enligt reservationen. Nu kan
emellertid den frågan ställas: Hur vet
reservanterna att det blir en besparing
164 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
på 3 miljoner kronor? Jo, det vet man
därför att i utredningen är det sagt, att
vid två understödda dagar per år och
medlem i kassorna skulle kostnaden
bli 9 miljoner kronor för staten. Genom
att spara in en tredjedel av grundstatsbidraget
skulle det bli 3 miljoner kronor
över.
Sett mot bakgrunden av denna beräkning
är detta naturligtvis riktigt,
men sedan kommer man till en annan
faktor i sammanhanget, som förrycker
hela denna beräkningsgrund, nämligen
den höjning av daghjälpsbidraget som
reservanterna föreslår. De har också
gjort sig mödan att räkna om den bilagetabell,
som är fogad till statsbidragsförordningen.
Därvid har man
räknat ut, alt vid 3,25 understödda
dagar per medlem och år skall statsbidraget
vara fyra procent, men det
är inte fyra procent enligt reservanternas
förslag enbart på den egendel
som kassan betalar ut utan fyra procent
på hela daghjälpsbidragets storlek.
Nu förstår jag att reservanterna låtit
förleda sig av statsbidragsbilagan därför,
att den inte är ändrad sedan grundstatsbidraget
infördes. Men det står i
2 § att det skall vara minus grundstatsbidraget,
och när man nu gör om
hela paragrafen borde man ha sett efter
vad det står i denna bilaga i de s. k.
huvudena. Där heter det nämligen:
»Daghjälpsbidragets storlek i procent
av hela kostnaden för understöd vid
olika antal understödda dagar per medlem».
Kommittén har inte alls granskat
denna bilaga, ty kommittén har inte
ansett sig kunna föreslå någon ändring
i denna tabell. För att göra denna ändring
krävs det nämligen en mycket noggrann
undersökning i varje särskild
klass och i varje kassa. Det blir en
omständlig historia att göra en sådan
undersökning, och man vet inte i dag
vad den procentuella höjning, som reservanterna
kommer med, kan betyda
i kostnader för staten. Det torde bli
åtskilliga miljoner kronor. I stället för
att man således från reservanternas
sida skulle åstadkomma en besparing
för staten har man alldeles säkert
åstadkommit en ännu högre utgift än
den kommittén och Kungl. Maj:t har
föreslagit.
Den försäkringsmatematiker, som
torde vara den ende i landet som kan
dessa saker ordentligt, har sagt att det
är en äventyrlig historia att räkna om
denna tabell. Detta skall man i det
längsta undvika att göra, eftersom det
kommer att medföra våldsamma konsekvenser.
Såvitt jag förstår är det således
på det sättet, att det man enligt
reservanternas mening sparar genom
minskat grundstatsbidrag det slänger
man ifrån sig genom de höjda daghjälpsbidrag,
som staten skall betala
och som börjar utgå vid 3,25 dagar per
medlem och år i kassorna.
Nu är också att märka, att man fått
dessa 3 miljoner kronors besparing vid
två understödda dagar per medlem och
år, under det att man från kommitténs
sida räknat med genomsnittligt fyra
understödsdagar per medlem och år —
jag tror även att denna beräkning var
riktig vid den tidpunkt beräkningen
skedde. Om man tänker på den understödsfrekvens,
som varit under senare
delen av 1952 och under första månaderna
av 1953, kommer vi säkerligen
upp till fem understödsdagar per medlem
och år — i vissa kassor kommer vi
naturligtvis väsentligt mycket högre.
Jag har velat säga detta, eftersom det
nog skulle vara en smula äventyrligt
av riksdagen att utan att ha några mera
fasta beräkningar i fråga om bilagan
med daghjälpsbidragen bifalla reservanternas
förslag. Jag ber i stället herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr HAGÅRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Det var en förgörande kritik
som arbetslöshetsförsäkringsutredningens
representant presterade. Han har
velat förklara att det skulle bli vida
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 165
Förbättring av ersättningarna inom den
dyrare med reservanternas förslag, och
det är alldeles riktigt. Reservanterna
menar att skulle det bli en mera omfattande
arbetslöshet, skall det bli dyrare.
Vi har velat animera de enskilda
kassorna och dess medlemmar att försöka
höja sina belopp i största möjliga
utsträckning, så att den överraskande
upptäckten har vi redan själva gjort.
Det är ingenting märkligt i och för sig.
Sedan vill jag lämna riktigheten av
herr Lindbergs betraktelser beträffande
skalans utseende o. s. v. därhän. Den
är inte avsedd att i och för sig vara
grundläggande. Den vill bara visa för
den som läser reservationen vad man
principiellt har velat syfta till. Det är
kort och gott att man velat animera
kassornas medlemmar att öka sina daghjälpsbelopp
för att vara säkrare vid
en inträdande arbetslöshet, särskilt om
det blir fråga om en mera omfattande
sådan. Det var således avsikten med
det hela.
Sedan var herr Lindberg även inne
på några andra synpunkter. Han nämnde
någonting om insynen och försökte
förklara att den inte behövdes. Ett sådant
kategoriskt omdöme kan man
emellertid inte fälla utan bevisning.
Jag har för min del velat säga, att i
den mån statsmedel i större utsträckning
inlemmas i denna verksamhet
måste man fordra — som man eljest
gör i dessa fall — att man från samhällets
sida åstadkommer en insyn i
de enskilda kassorna och framför allt
hela verksamhetens ledning. Denna insyn
skall göras från arbetsmarknadsstyrelsens
sida. Det är sådana saker
man anser vara självklara i all annan
verksamhet, till vilken man lämnar
statsbidrag. Man är så minutiös när det
gäller att draga upp linjer för sådan
kontroll, att det är förvånande att vi
så länge kunnat nöja oss med den anordning
vi för närvarande har.
Sedan har faktiskt arbetslöshetsförsäkringsutredningcn
gjort en tacknämlig
ändring beträffande huvudförsäk
-
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
ringsregeln. Man säger också i sitt utlåtande
i likhet med departementschefen,
att på denna punkt skall vi gå
vidare och försöka få allmängiltiga regler,
och detta har utskottet understrukit.
Här är alltså arbetet inte avslutat,
herr Lindberg, utan det skall fortsätta.
Sedan bara ett ord om den obligatoriska
försäkringen — det är kanske
onödigt att tala om den, eftersom det
inte föreligger något förslag just nu om
obligatorisk försäkring. Den blir visserligen
dyrare men ur rättvisesynpunkt
mera tilltalande och får med de stora
grupper, som i dag inte kan få stöd på
denna väg från samhället utan måste
lita till vanliga socialvårdande åtgär
der.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag vill först uttrycka
min stora tillfredsställelse över att vi
nu har möjlighet att få ett enhälligt
riksdagsbeslut om förbättring av de
försäkringsersättningar, som utgår från
de frivilliga arbetslöshetskassorna. De
ersättningar som har betalats hittills
har ju varit på tok för låga, och det
har i flera fall hänt att ersättningar,
som har utgått enligt hjälpkungörelsen
till icke försäkrade, har överstigit det
belopp som har gått ut till de försäkrade.
Det har med andra ord inte alls
lönat sig att vara försäkrad, och det
är ju uppenbart oriktigt.
Denna försäkring omfattar dock ett
betydande antal medlemmar. Praktiskt
taget alla LO-anslutna med någon
nämnvärd arbetslöshetsbrist, med ett
undantag, nämligen pappersarbetarna,
och, något som kanske inte är lika
Länt, ungefär 80 procent av samtliga
TCO-anslutna i enskild tjänst omfattas
av denna försäkring.
Om det nu råder enighet beträffande
höjningen av ersättningarnas storlek,
finns det dock olika meningar om hur
försäkringen skall finansieras, hur kostnaderna
skall fördelas mellan staten
och de försäkrade. Man menar att de
166 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Förbättring av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen m. m.
försäkrade får betala för liten del och
staten för stor del. Jag får dock säga,
att om man tar hänsyn till alla utgifterna
för försäkringens finansiering,
alltså såväl understödsbetalningen som
den ökning av fonderna som blir nödvändig,
kommer de försäkrade enligt
det nya förslaget att betala mellan
50 och 70 procent av det belopp som
behöver inflyta till kassorna, medan
staten alltså betalar mellan 30 och 50
procent, beroende på arbetslöshetsfrekvensen.
Jag tycker det är en skälig
avvägning. Om man därtill lägger att
avgifterna för de försäkrade enligt
den målsättning som vi inom kommittén
har satt upp, torde få ökas med
omkring 50 procent jämfört med vad
som gällde för 1951, måste det nog sägas
att man har kommit fram till en
tillfredsställande fördelning.
Beträffande den tabell som finns i
högerreservationen kan jag instämma
med vad herr Lindberg sade om att det
inte har förebragts någon bevisning för
att denna tabell skulle ge ett rättvist
resultat. Jag kan verifiera vad den försäkringsmatematiske
expert som vi anlitade
har sagt, nämligen att man inte
gör upp en sådan tabell på en eftermiddag.
Det krävs synnerligen noggranna
undersökningar och utredningar
för en ändring, och jag tycker att
det vore äventyrligt att utan närmare
utredning anta en sådan tabell som
föreslagits i högerns reservation.
Nu sade herr Hagård att det som är
viktigt för motionärerna är att animera
de försäkrade att höja daghjälpsbeloppen.
Det mest effektiva sättet att
göra detta är emellertid att följa departementschefens
förslag.
Det har sagts en del om att det skulle
vara felaktigt att staten skall behöva
bidraga med miljonbelopp till kassorna
även då vi har full sysselsättning. Man
har menat att detta skulle vara alldeles
onödigt. Man får då inte glömma att
vi ju tyvärr, även om det råder full
sysselsättning, inte kan undvika att det
uppstår tillfällig omställningsarbetslösliet
av lokal art. Det är klart att man
med alla arbetsmarknadspolitiska medel
som finns måste söka förkorta den
tid, som åtgår innan man kan skaffa
nytt arbete åt den som blir arbetslös,
men det blir alltid en period då han
står utan möjlighet till arbete. Om vi
nu säger att även i ett samhälle med
full sysselsättning en sådan omställningsarbetslöshet
inte kan undvikas,
så måste vi ju fråga: Är det då rimligt
att denna börda skall bäras uteslutande
av dem som har arbetslöshetsrisker?
Är det inte så, att det inte kan
vara skäligt att dessa, som så att säga
lider för det helas väl, skall bära en
alltför betydande del av den bördan?
Det är rimligt att den fördelas på hela
folket. Därför vill jag säga att med den
syn vi nu har på sysselsättningspolitiken
är det fullt motiverat att ge ett
ordentligt statsbidrag till försäkring mot
oförvållad arbetslöshet också vid full
sysselsättning.
Jag ber alltså med dessa ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Efter herr Lindbergs anförande
skall jag fatta mig mycket kort.
Han har ju i allt bemött vad herr Hagård
hade att invända mot detta förslag.
Jag vill bara säga, att jag tror att
jag kan försäkra, att utskottet var fullt
enigt om att med tillfredsställelse hälsa
detta förslag till en förbättring av arbetslöshetsförsäkringen.
I den motion, som har föranlett reservationen
till utskottsutlåtandet,
fanns inte alls den tabell medtagen,
som nu finns i reservationen, och därför
har heller inte utskottet kunnat realbehandla
den. Vad som var föremål
för överläggning i utskottet i någon
mån var den utökade tid, under vilken
daghjälp till försäkringstagarna skulle
utgå, om den skulle utsträckas från 156
dagar till 200 dagar. Men utskottet svarade
på den saken i likhet med vad
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
167
departementschefen har skrivit, att eftersom
utredningen inte har tagit ställning
till den frågan hade man inte anledning
att ta upp den, utan man borde
avvakta vad utredningen i fortsättningen
kommer med.
Jag vill med dessa korta ord bara
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SENANDER (k): Herr talman!
Jag tillhör inte dem som anser att kostnadsfördelningen
på de olika parterna
är väl avvägd, såsom herr Gustafson i
Göteborg framhöll. Tvärtom anser jag
att avvägningen är synnerligen misslyckad,
i det att man helt undantar en
part, nämligen arbetsgivarna, från att
delta i kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.
Vi har i en motion i
denna kammare, nr 557, yrkat »att riksdagen
med bifall till proposition nr 166
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till nästa års
riksdag till sådan ändring av lagen om
arbetslöshetsförsäkring, att de försäkringsavgifter,
som erlägges av de försäkrade,
slopas och att arbetsgivarbidrag
införes i deras ställe samt att förordningen
om karenstid slopas och att
daghjälp utgår från och med den dag
arbetslösheten inträder».
Det vore frestande att gå in på den
motivering, som utskottet presterar i all
korthet för att avvisa denna motion,
men jag skall inte göra det. Jag skall
bara fästa uppmärksamheten vid att
utskottet envisas med att upprepa den
argumentation, som man anförde då vi
krävde att man skulle slopa avgifterna
till folkpensioneringen, nämligen att
dessa avgifter hade en stor ekonomisk
betydelse för statskassan. Det är här
att märka att det vi föreslår inte alls
kan förorsaka något inkomstbortfall för
statskassans vidkommande, då vi ju
föreslår att de avgifter man nu tar upp
av de försäkrade i stället skall tas ut
av arbetsgivarna. Något bortfall av inkomster
kan sålunda inte ifrågakomma.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
Prisutjämningsavgift m. m.
att få yrka bifall till motionen nr 557
i denna kammare.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A, nämligens
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.
På därå framställd proposition biföll
kammaren vad utskottet i punkterna B
—D hemställt.
I fråga om punkten E gav herr förste
vice talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i punkten
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:557; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.
Slutligen biföll kammaren på därå
framställd proposition vad utskottet i
punkterna F och G hemställt.
§ 10.
Prisutjämningsavgift m. in.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande,
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 27 februari 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 80, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t
fortsatt bemyndigande för tiden till och
med den 30 juni 1954 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift samt att godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.
168 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 373
av herrar Boman och Björnberg samt
II: 463 av herrar von Seth och Kristensson
i Osby, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta återbäring av de
för tiden 1/2—25/5 1952 inbetalade prisutjämningsavgifterna
på trävaror enligt
samma grunder som gällt återbetalning
av konjunkturutjämningsavgiften
för tiden 1/1 1951—31/1 1952»;
2) de likalydande motionerna I: 374
av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg
samt II: 462 av herrar Hjalmarson och
förste vice talmannen Skoglund, vari
hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 80, i vad
densamma avser fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att för tiden t. o. m.
den 30 juni 1954 uttaga prisutjämningsavgift»;
samt
3) motionen II: 461 av herr Ståhl
in. fl., vari hemställts, »att Kungl. Maj :ts
begäran om fortsatt bemyndigande att
uttaga prisutjämningsavgift av riksdagen
måtte avslås».
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 80,
1) med avslag å de likalydande motionerna
I: 374 av herrar Ebbe Ohlsson
och Björnberg samt II: 462 av herrar
Hjalmarson och förste vice talmannen
Skoglund ävensom motionen 11:461 av
herr Ståhl m. fl. lämna Kungl. Maj :t
fortsatt bemyndigande för tiden till och
med den 30 juni 1954 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift; samt
2) med avslag å de likalydande motionerna
I: 373 av herrar Boman och
Björnberg samt 11:463 av herrar von
Seth och Kristensson i Osby godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.
Reservationer hade avgivits:
I) av herrar Spetz, Veländer, Söderquist,
Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte
1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 374 av herrar Ebbe Ohlsson
och Björnberg samt 11:462 av herrar
Hjalmarson och förste vice talmannen
Skoglund ävensom motionen II: 461 av
herr Ståhl in. fl. avslå förevarande proposition,
i vad densamma avsåge fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj :t att
för tiden t. o. m. den 30 juni 1954 meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt
2) med bifall till de likalydande motionerna
I: 373 av herrar Boman och
Björnberg samt 11:463 av herrar von
Seth och Kristensson i Osby besluta,
att återbäring av de prisutjämningsavgifter
som erlagts vid export av sågade
trävaror under tiden den 1 februari—
den 25 maj 1952 skulle ske enligt samma
grunder som gällt intill utgången
av januari 1952 för återbetalning av
konjunkturutjämningsavgifter samt i
övrigt godkänna vad i propositionen
föreslagits beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter;
II) av herrar Gustaf Elofsson, Patrick
Nilsson och Jansson i Aspeboda, utan
angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Som kammarens ledamöter säkert
väl känner till har Kungl. Maj:t
bemyndigande ända sedan den 1 juli
1945 att, som det heter, för stabilisering
av den inhemska prisnivån uttaga
prisutjämningsavgift vid export av varor.
Syftet med denna avgift är ju eller
har i varje fall angivits vara att förhindra
att höga utlandspriser på vissa
varor verkar prisstegrande inom landet.
Under den tid som detta bemyndigande
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
169
liar gällt har prisutjämningsavgifter uttagits
endast på skogsprodukter.
Hur har nu detta system fungerat?
Åtskilliga här erinrar sig säkert de debatter
vi hade i detta ämne i fjol, debatter
under vilka man hade anledning
att belysa det sätt, på vilket systemet
med prisutjämningsavgifter hade verkat.
Man nödgades då tyvärr från alla håll
konstatera ganska ogynnsamma reaktioner
inom åtskilliga avnämarländer
inför systemet. Man hade där — det
gäller ju alldeles särskilt Förenta staterna
— den bestämda uppfattningen,
att det här var fråga om ett slags exportpremier,
som köparen i Amerika
hade att betala. Denna uppfattning försökte
man från svenskt håll på olika
sätt att lägga till rätta genom inskridanden
av vår ambassad i Washington,
genom konsulaten och genom olika
liandelsrepresentanter, men tyvärr lyckades
man inte annat än i begränsad
utsträckning. Irritationen hos köparna
framför allt i Förenta staterna fanns
kvar och förorsakade de svenska exportörerna
ett betydande ohägn.
Nu förhåller det sig ju på det sättet,
att vårt land under de senaste åren
otvivelaktigt har förlorat en betydande
del av sin marknad för skogsprodukter
i Förenta staterna. Jag tror inte att jag
gör mig skyldig till någon överdrift
om jag gör gällande, att en icke oväsentligt
bidragande orsak härtill är den
irritation, som det svenska systemet
med prisutjämningsavgifter skapat hos
våra tidigare avnämare i Amerika.
Naturligtvis är det ett allmänt intresse
för oss att nu försöka återta dessa
marknader. Det skulle vi kunna göra,
tror jag, men en sådan aktion sammanhänger
inte minst med att prisutjämningsavgifterna
definitivt avskaffas.
Nu anhåller emellertid handelsministern
återigen, att riksdagen skall lämna
detta bemyndigande för ytterligare ett
år. Hur ter sig då situationen i ögonblicket?
Jo, under år 1952 har enligt
skilda av Kungl. Maj:t meddelade be
-
Prisutjämningsavgift m. m.
slut prisutjämningsavgifterna successivt
upphävts. För närvarande uttas alltså
icke någon prisutjämningsavgift. Till
yttermera visso upprepar departementschefen
själv, att något omedelbart behov
av ett fortsatt uttagande av prisutjämningsavgifter
i dagens läge icke föreligger.
Varför anhåller då handelsministern
om ett förnyat bemyndigande? Jo, han
ger uttryck åt den uppfattningen, att
de senaste årens erfarenheter ger vid
handen att tvära omkastningar i prisutvecklingen
kan inträffa, omkastningar
som kan få kännbara återverkningar
på vårt inhemska kostnadsläge. Men,
herr talman, är denna motivering verkligen
bärande, då man nu går att ånyo
anhålla om detta bemyndigande? Jag
kan näppeligen finna detta vara fallet.
Vi får dock inte glömma att det bemyndigande,
som handelsministern nu
har, räcker till och med den sista juni.
År det verkligen antagligt, att man inte
den sista juni med en ytterligt hög
grad av sannolikhet skulle kunna vara
i tillfälle att bilda sig en uppfattning
om hur utvecklingen kommer att gestalta
sig under de tre och en halv månader
som förflyter mellan den 30 juni
och låt oss säga den 15 oktober, då
riksdagen åter sammanträder? År det
verkligen antagligt, att en så utomordentligt
tvär omkastning av läget under
denna tid skulle inträffa, att den inte
skulle kasta en skugga framför sig låt
oss säga i slutet av juni? Jag för min
del har utomordentligt svårt att tro,
att något sådant skulle kunna äga rum,
men å la bonne heure, skulle en konjunkturförändring
möjligen komma på
nytt utan några som helst förebud och
skulle påtagliga inflationstendenser åter
göra sig gällande, så förhåller det sig
väl i alla fall på det sättet, att den inte
kommer snabbare än att riksdagen i
vanlig ordning skulle kunna ta ställning
till frågan, ty det tar ju dock en icke
oväsentlig tid innan en sådan konjunk
-
170 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
tursvängning speglar av sig i det svenska
kostnadsläget.
Yi hade anledning att i går lyssna
till en debatt, som delvis rörde dessa
ting. För egen del får jag säga att jag
med stort intresse följde de anföranden,
som såväl handelsministern som finansministern
då höll. Jag antar att kammarens
ledamöter observerade, att båda
statsråden starkt gjorde gällande att läget
är stabiliserat. Ett av statsråden använde,
om jag inte missminner mig,
det uttrycket att det är ingen fara på
taket. Det sades även, att vi hade all anledning
att ställa oss avvaktande.
Om man speciellt tar del av det svar,
som handelsministern gav på den interpellation
av herr Ohlin, som var anledningen
till debatten i går, finner man
att den teckning av läget, som departementschefen
där gör, går ut på att visa
en avsevärd stabilitet. Departementschefen
säger bl. a.: »Den toppkonjunktur
som Koreakrisen utlöste på världsmarknaden
har efterträtts av en allmän
nedgång i varuefterfrågan och priser,
en riklig varutillgång och en allt mera
skärpt konkurrens. Härtill kommer att
många länder på grund av valutabrist
sett sig nödsakade att återinföra vittgående
importrestriktioner. Vissa länder
har vidare, för att skydda eget näringsliv
mot utländsk konkurrens, under
senare år företagit tullhöjningar.
Det är givet att denna utveckling på
många håll lett till kännbara avsättningssvårigheter
för den svenska exporten.
» Jag har, det måste jag säga,
svårt att förstå, att departementschefen
mot bakgrunden av en sådan deklaration
kan anse nödigt att begära en
fullmakt av den beskaffenhet, som fullmakten
om prisutjämningsavgift innebär.
Utöver detta skulle jag emellertid,
herr talman, vilja knyta en kort reflexion
av mera skall jag säga konstitutionell
art. Jag kan inte finna, att
riksdagen har anledning att på detta
sätt slentrianmässigt år efter år för
-
länga än den ena, än den andra fullmakten
för Kungl. Maj:t. Detta fullmaktssystem
tillkom ju under kriget och
delvis omedelbart efter kriget. Det motiverades
med kriget och med av kriget
föranledda förhållanden, och man kan
till nöds förstå, att dessa fullmakter då
var behövliga. Det gällde att åt regeringen
skapa möjligheter att i en oväntad
situation handla snabbt. Men vi
hålla väl i alla fall på att i någon mån
glida tillbaka i något så när normala
förhållanden.
Härtill har kommit en omständighet,
som inte förelåg, när detta fullmaktssystem
kom till, och det är, att riksdagen
nu är samlad väsentligt längre
tid än på den tiden. Vi har ju fått en
höstsession, vilket vi då inte hade. Den
tid riksdagen inte är samlad utgör ju
blott tre och en halv månad. Då skulle
det vara under dessa tre och en halv
månader som dessa tvära omkastningar
i läget skulle kunna inträffa, vilka
skulle motivera fullmakten. Jag upprepar
vad jag sade, nämligen att jag inte
tror, att det över huvud taget är tänkbart
att sådana tvära omkastningar skulle
kunna inträffa utan att man skulle
vara i tillfälle att förutse detta åtminstone
i slutet av juni.
För att återgå till den mera principiella
sidan av saken vill jag säga, att
det kan dock icke vara något intresse
för riksdagen att på detta sätt avsäga
sig den makt och rätt att avgöra ärendena,
som riksdagen konstitutionellt är
tillagd. Jag tycker, att tiden nu skulle
vara inne för riksdagen att återtaga de
rättigheter i viktiga sammanhang, som
riksdagen enligt konstitutionen är i besittning
av.
Med dessa ord anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
av herr Spetz m. fl., som är knuten
till bevillingsutskottets betänkande.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
171
Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Med hänsyn till den sena timmen
skall jag nöja mig med att bara
göra några korta erinringar och för
övrigt hänvisa till vad bevillningsutskottet
säger i sitt utlåtande. Det är ju
alltid bra att vara tvärsäker men skall
man vara på den säkra sidan, får man
nog lära sig att vara så pass försiktig,
som kan fordras i olika situationer.
Här är klart och tydligt sagt, att nu
utgår inga prisutjämningsavgifter. Det
är också min tro, att såvitt man kan
bedöma blir inte läget sådant, att de
behövs. Men vad vet vi om hela denna
sak? Vi vet mycket litet, och därför
anser utskottet det vara rimligt i detta
avseende, att man fortsätter med denna
beredskapsfullmakt, så att det, om
någonting skulle inträffa, finns möjligheter
till ingripande.
Det är samma synpunkter som har
burit upp utskottets utlåtande i dag
som under alla de år denna lagstiftning
har gällt. Vi har ju tvistat om dem,
herr Hagberg å ena sidan och vi andra
på vår sida varje gång detta ärende har
förevarit. Jag tror inte vi kan övertyga
varandra, och det tjänar således inte
något till att hålla på att diskutera.
Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga, att en annan tvistepunkt,
som reservanterna här tar upp, är frågan
om ersättning skall utgå till dem,
som inte slöt något avtal med staten
för tiden från den 1 februari framåt
till maj i fjol. Nu föreslår reservanterna,
att dessa skall erhålla 70 procent,
under det att Kungl. Maj:t har ansett
att man skall stanna vid 50 procent.
Utskottet har anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag. Enligt hittills gällande
bestämmelser har, därest överenskommelse
mellan staten och parten icke
har träffats, icke någon som helst återbetalning
ägt rum. Handelsministern
sträcker sig således här längre än vad
vi gjort vid något föregående tillfälle,
när han föreslår, att man skall betala
Prisutjämningsavgift m. m.
tillbaka 50 procent av dessa prisutjämningsavgifter.
Jag skall med anförande av dessa
synpunkter, herr talman, hemställa om
bifall till utskottets förslag.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Då riksdagen 1945 beslöt att
lämna Kungl. Maj:t fullmakt att ta upp
prisutjämningsavgifter, skrev bevillningsutskottet
att avgifterna var av tillfällig
karaktär och betraktades som en
övergångsanordning. Nu skriver utskottet
något liknande och formulerar det
så, att man betraktar dem som en speciell
anordning, betingad av exceptionella
förhållanden.
Då frågan om prisutjämningsavgifterna
behandlades av vårriksdagen i
fjol, yrkade vi inom folkpartiet att de
då utgående avgifterna på grund av
den konjunkturavmattning som hade
ägt rum, skulle upphöra den 1 april
1952, men vi motsatte oss icke en förlängning
av fullmakten under ytterligare
ett år. Vid det tillfället skrev departementschefen
i propositionen, och
utskottets majoritet skrev detsamma i
sitt utlåtande, att man skulle kunna
använda prisutjämningsavgifterna för
att därmed bestämma inriktningen av
exporten. Man tänkte, att man skulle få
över exporten till viss del från de EPUanslutna
länderna till hårdvalutaländerna
genom prisutjämningsavgifter.
Jag konstaterar nu, att denna tanke
inte finns uttryckt i propositionen och
inte heller i utskottets skrivning. Detta
tyder väl på att man har kastat denna
tanke över bord, och det betraktar jag
som ett framsteg.
Sedan vi diskuterade dessa frågor
under vårriksdagen 1952 har det från
olika håll omvittnats att läget stabiliserats,
och vi är väl alla nu överens
om att prisutjämningsavgifterna inte
längre behövs. I stället gäller det att
hålla exporten uppe. Valutareserven tål
inte någon större åderlåtning. Den behöver
tvärtom förstärkas. Detta försvå
-
172 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
ras dock av att kostnadsläget i vårt
land är högt i förhållande till många
andra länder. Det är därför angeläget,
att regeringen inte vidtager åtgärder
som försvårar exporten. Det gäller i
stället att befrämja den.
Herr Hagberg i Malmö talade nyss
om att erfarenheterna från uttagningen
av prisutjämningsavgifter under fjolåret
visar, att man i andra länder vidtog
motåtgärder med anledning av desamma.
Jag tror att påpekandet är riktigt
och att erfarenheterna manar till
försiktighet. Motiveringen för att regeringen
vill ha fullmakten förlängd är
beredskapssynpunkten, och herr Olsson
i Gävle betonade också i sammanhanget,
att det råder osäkerhet i världen.
Men, herr Olsson, det råder alltid
osäkerhet i världen, och om man skall
ta det som motivering, så kan regeringen
alltid säga, att den av denna
anledning vill ha fullmakten förlängd.
Men någon gång skall väl ändå denna
fullmakt upphöra!
Man kan inte med säkerhet förutsäga
något om framtiden, men man kan
fråga sig vad som är sannolikt, och tendensen
på världsmarknaden går nu i
stort sett inte mot högre utan snarare
mot lägre priser.
Vad jag framför allt vill understryka
är emellertid, att riksdagen icke utan
starka skäl bör ge regeringen fullmakter
för ingripanden, och alldeles särskilt
bör vi akta oss för det, när det
gäller ett område, som närmar sig en
extrabeskattning på en speciell del av
näringslivet. Om sådana tider skulle
komma, att det blir motiverat att uttaga
prisutjämningsavgifter, har ju regeringen
möjligheter att gå till riksdagen,
som prövar frågan i det då aktuella
läget.
I samband med här ifrågavarande
proposition har herr von Seth och jag
väckt en motion i denna kammare, i
vilken vi yrkar att de prisutjämningsavgifter,
som utbetalats för sågade trävaror
under tiden 1 februari—25 maj
1952, skulle återbetalas till 70 procent.
Departementschefen och utskottsmajoriteten
finner det skäligt att man återbetalar
50 procent, och man grundar
denna skälighetsbedömning på det förhållandet,
att det icke träffats något
avtal mellan Svenska trävaruexportföreningen
och de statliga myndigheterna
för denna tid. Jag vill då framhålla den
synpunkten, att man bör ta hänsyn till
de förhållanden som rådde under
nämnda tid. Affärerna med trävaror
stod i stort sett stilla. Man väntade prisfall,
och ett prisfall på 30 procent kom
också under denna tid. De utländska
köparna ställde sig avvaktande. När vi
diskuterade dessa frågor i bevillningsutskottet
i mars månad i fjol, kom bondeförbundets
representanter i utskottet
— till vilka herr Jonsson i Skedsbygd
hörde — med en reservation, där de
förklarade att det inte längre förelåg
anledning att ta ut prisutjämningsavgifter
på sågade trävaror. Detta var deras
uppfattning, och samma mening
hade medlemmarna i trävaruexportföreningen.
Så här efteråt kan vi väl också
säga, att denna uppfattning var välmotiverad
och starkt grundad.
Om riksdagen nu följer propositionen
och går med på en återbetalning
av 50 procent, så betyder detta en
skärpning i förhållande till den återbetalning
som gällde på detta område
under den tid då avtal rådde, ty då
återbetalade man 70 procent. Jag kan
inte finna en sådan skärpning motiverad,
eftersom man inom branschen hade
goda skäl att inte sluta avtal för
nämnda tid.
Herr talman! Under åberopande av
dessa synpunkter yrkar jag bifall till
den reservation, som har avgivits av
herr Spetz m. fl.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! I
likhet med herr Olsson i Gävle ber jag
få säga, att det inte går att utvinna så
värst mycket mera av en utsträckt de
-
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
173
batt, men det har förekommit ett par
ting i anförandena från reservanternas
sida, som jag tycker att det finns skäl
att säga några ord om.
Först vill jag då erinra om att hela
denna proposition syftar till att åstadkomma
en viss beredskap. Vi kan inte
med absolut säkerhet säga att det kommer
att gå så eller så, men det kan inte
heller reservanterna göra. Jag har en
stark känsla rent personligt av den
snabbhet med vilken växlingar sker,
och att man många gånger ställs inför
situationer, då man har en känsla av
att man borde ha ingripit ännu snabbare
med hänsyn till angelägenheten av
att hindra ofördelaktiga genomslag i
det svenska prissystemet.
Nu har det i debatten i medkammaren
och även från herr Hagbergs i
Malmö sida hänvisats till den debatt,
som fördes under gårdagen beträffande
handelspolitiken, varvid herr Hagberg
i Malmö har refererat yttranden från
finansministerns och min sida. Men,
herr Hagberg i Malmö, vi syftade med
dessa anföranden till att ge en bild av
ett läge, där inte prisfallstendenserna
var genomgående, utan där det också
fanns tendenser, som pekade mot en
stabilisering och rent av höjda priser
på en del områden.
När nu herr Kristensson i Osby säger,
att det råder en marknad där priserna
ingalunda stiger utan tvärtom
faller, så tror jag att det är en felaktig
beskrivning. Det är ingalunda så att
prisfallet fortsätter t. ex. på skogens
produkter. Beträffande trävarorna har
det skett en markerad prisuppgång under
det senaste året från den lägsta
nivån, och för pappersmassan vågar
man väl säga att marknadspriserna stabiliserats
och att försäljningarna på
sista tiden varit •— så långt jag vet —
tillfredsställande. Situationen är alltså
den, att prisfallet stoppats upp och att
det ser rätt hyggligt ut. I fråga om trävarorna
blir efter allt att döma utvecklingen
den, att de prognoser som gjor
-
Prisutjämningsavgift m. m.
des i höstas inte kommer att stå sig,
utan att det kommer att bli en export
av trävaror som är betydligt större än
den då förutsedda.
Med det anförda vill jag ha sagt, att
det kan inträffa saker och ting, som
gör att det känns tryggt att ha möjligheter
att ingripa om något skulle inträffa.
I propositionen har också framhållits
att för närvarande finns det
ingen anledning att använda denna fullmakt.
Det var ett yttrande av herr Hagberg
i Malmö, som i allra högsta grad förvånar
mig. Jag har nämligen uppfattat
herr Hagbergs i Malmö anföranden i
denna kammare som väl genomtänkta
och övervägda, men nu fick jag till min
förvåning höra herr Hagberg i Malmö
stå i denna kammares talarstol och
göra det franka påståendet, att den
svenska massaindustrien förlorade
marknaden i USA på grund av att vi
hade prisutjämningsavgiften. De svenska
producenterna släppte den amerikanska
marknaden med hänsyn till att
de där inte kunde få ut samma utomordentligt
goda priser som de fick på
andra håll. Jag trodde att det var ett
så känt faktum, att ingen ville bestrida
det. Det kan ingalunda göras gällande,
att det berodde på att vi tillämpade en
prisutjämningsavgift, utan det hade
uppstått en prisskillnad mellan olika
marknader så markant, att företagen
gick ifrån den nordamerikanska marknaden
och sålde till Sydamerika och
England och andra länder. Man kan ju
ha olika åsikter om lämpligheten och
riktigheten av denna åtgärd, men det
hela är ändå ett faktum. Att det sedan
funnits en hel del producenter, som
kanske beklagade att de lämnade marknaden
i Förenta staterna så snabbt tror
jag mig veta, likaväl som att det just
nu görs stora ansträngningar för att
komma tillbaka på denna marknad; och
såvitt jag kan förstå är man på god väg
att lyckas.
Jag tyckte, herr talman, att det var
174 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
absolut nödvändigt att tillbakavisa det
påstående som herr Hagberg i Malmö
gjorde.
Beträffande den reservation som avser
fördelningen av influtna prisutjämningsavgifter
vill jag bara ha sagt, att
riksdagen tidigare har rekommenderat
regeringen att i första hand söka nå en
uppgörelse med vederbörande branschorganisationer
om dessa avgifter. Det
har vi också eftersträvat, men vi förmådde
inte få en uppgörelse med trävaruexportföreningen
i januari 1952 att
gälla för februari samma år, utan företagarna
förklarade helt frankt att de
inte komme att göra upp om något nytt
avtal. Då hade man förlängt det gamla
avtalet en månad. Vi gav erbjudandet
att förlänga det gamla avtalet ännu en
månad för att få klarhet om pris- och
marknadsutvecklingen. Om det bleve en
utveckling där priserna skulle falla
mera väsentligt, var vi beredda att diskutera
ett slopande av avgiften. Företagarna
förklarade sig inte villiga vara
med på detta, och därför tog vi ut dessa
avgifter.
Nu frågar jag kammaren: Om det nu
är så, att riksdagen har rekommenderat
regeringen att söka uppgörelse med
branschorganisationerna, då utgår man
väl ifrån att vederbörande exportörer
eller producenter skall få någon förmån
av denna uppgörelse? I regel har det ju
varit så, att man har kunnat komma
överens på ett sätt, som någorlunda har
tillfredsställt båda parterna. Om nu en
branschorganisation som tidigare haft
avtal helt enkelt vägrar göra upp på
nytt, skall då denna organisation få
precis samma förmåner som när man
delar ansvaret för en uppgörelse? Jag
kan inte finna det vara rimligt att man
får samma förmåner, om man vägrar
göra upp, som när man gör upp ett
avtal. Det är orsaken till att vi fått denna
skillnad.
Nu är det riktigt som herr Olsson i
Gävle påpekade, att vi tidigare inte har
betalat tillbaka någon del av de belopp,
som tagits ut i form av prisutjämningsavgifter.
Denna gång fann jag emellertid
billighetsskäl tala för att man kunde
betala tillbaka 50 procent. Men när man
kräver att det skall betalas tillbaka 70
procent kan jag inte förstå vad man
motiverar detta med, ty det skulle bli
fördelaktigare än de frivilliga uppgörelser
vi träffat med t. ex. massaindustrien,
och något sådant kan ju ändå
inte vara rimligt.
Jag hyser sålunda den meningen, herr
talman, att kammaren bör följa bevillningsutskottet
i dess förslag.
Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde ordet
i anledning av att såväl herr Kristensson
i Osby som herr Hagberg i Malmö
talade om att vi skulle göra slut på fullmaktslämnandet.
Jag vill nog i detta
fall hävda, att jag ingalunda tillhör dem
som är anhängare av ett fullmaktsväsen.
Jag vill inte avhända riksdagen
dess möjlighet till inflytande, men vi
må ju själva komma ihåg vad vi gör
då och då. Vi har en fullmakt som
kungen får varje år och som ingen
människa har sagt ett ont ord om —
jag känner igen den från det jag satte
min fot första gången i detta hus på
1920-talet —- och det är kamptullparagrafen.
Aldrig har jag hört någon som
opponerat sig mot att ge denna fullmakt,
och den har givits åt handelsministrar
vare sig de hetat Hansén eller
Ericsson eller Ohlin eller något annat.
Man får ju komma ihåg, herr talman,
att när det är fråga om ting på detta
område av det ekonomiska livet, där
det många gånger gäller att handla
snabbt, så skall inte demokratien arbeta
med tyngre medel än vad som är
oundgängligen nödvändigt.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Till herr Olsson
i Gävle vill jag säga att kamptullparagrafen
inte är jämförbar med prisutjämningsavgifterna.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 175
(Herr Olsson i Gävle: Det är fråga
om en fullmakt.)
Till handelsministern skulle jag vilja
säga att jag här framhållit, att jag anser
att prisutjämningsavgift inte borde
ha utgått på sågade trävaror under den
angivna tiden på våren 1952. Jag skulle
tro att handelsministern delar min uppfattning
att branschen hade goda skäl
att då inte träffa avtal och att man
inom branschen bedömde läget riktigt.
Om vi skulle kunna vara överens om
att prisutjämningsavgift inte borde ha
uttagits under denna tid borde vi ju
också kunna säga, att om företagen får
tillbaka 70 procent av vad de betalat,
så är detta inte särskilt generöst. Yi
har föreslagit en sådan återbetalning,
men handelsministern har ansett det
skäligt med 50 procent. Jag tror dock
att det finns goda grunder för reservationens
yrkande.
Handelsministern talar om den osäkerhet
som råder i fråga om framtiden,
och det är ju uppenbart att vi där rör
oss med vad som är sannolikt. Jag har
sagt att det inte är sannolikt att man
inom den tid som nu kan överblickas
möter stigande priser på världsmarknaden
i sådan utsträckning, att man kan
säga att prisutjämningsavgifter är motiverade.
Denna fullmakt skall väl inte
alltid bestå. Det gör att jag ställer den
frågan till handelsministern: När och
under vilka betingelser vill handelsministern
ha bort denna fullmakt?
Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Tyvärr nödgas jag säga, att
handelsministern nog inte citerade mig
alldeles riktigt. Jag förklarade inte, herr
statsråd, att det var på grund av prisutjämningsavgiften
som vi förlorade en
betydande del av vår marknad för
skogsprodukter i Förenta staterna. Jag
förklarade, att prisutjämningsavgiften
var till icke oväsentlig del en bidragande
orsak därtill, vilket torde vara
en väsentlig skillnad.
Nu minns jag mycket väl att herr
Prisutjämningsavgift in. m.
statsrådet hävdade samma uppfattning
som i dag i debatten i fjol. Men, herr
statsråd, det går väl i alla fall inte att
bestrida de påståenden som har gjorts
om den väsentliga irritation som förekommit
framför allt i Förenta staterna.
Om jag inte missminner mig, framhöll
herr statsrådet i fjol, att man med de
olika kanaler som står oss till förfogande
försökte att sprida upplysning
i dessa ting. Det är ju inte den främmande
köparen, som skall betala prisutjämningsavgift,
men tyvärr har man
fått den uppfattningen i Förenta staterna,
och detta har på ett ogynnsamt
sätt påverkat situationen för våra exportörer.
Jag skulle vilja rikta en direkt fråga
till herr statsrådet. Statsrådet påpekade
själv, att vi nu är i färd med att försöka
återvinna vår förlorade marknad där
borta, och det är riktigt. Jag skulle då
vilja fråga herr statsrådet: Skulle inte
ett undanröjande av prisutjämningsavgiften
kunna tänkas i ganska avsevärd
mån bidra till framgång för dessa strävanden?
Prisutjämningsavgiften uttages
ju inte för närvarande, och herr statsrådet
har själv meddelat, att, såvitt han
kan bedöma, föreligger inte något omedelbart
behov därav. Då nu en verksamhet
är i gång som syftar till ett återerövrande
av våra marknader i Förenta
staterna, har jag den bestämda
uppfattningen, att denna verksamhet
skulle på ett väsentligt sätt underbyggas
och befrämjas, därest avgiften toges
bort.
Herr statsrådet gjorde gällande att
prisfallet nu har hejdats och att man i
visst hänseende till och med kunde
förmärka någon uppgång av priserna.
Ja, allt detta är riktigt, och det skall
vi naturligtvis vara tillfredsställda med.
Men vi får inte glömma, herr statsråd,
att trävarupriserna under tiden januari
-—maj 1952 sjönk med omkring 30 procent,
d. v. s. i en omfattning som endast
förekommit en gång tidigare, nämligen
år 1921. Och det är ganska långt
176 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
kvar ännu, innan man kommer upp till
det läge som rådde, när prisutjämningsavgiften
sattes in. Det är väl detta,
som bör vara den fundamentala utgångspunkten,
när man försöker bedöma
dessa ting.
Prisutjämningsavgiften har kommit
till för att hindra höga utlandspriser
att slå igenom på den svenska marknaden.
Men inte ens herr statsrådet vill
väl göra gällande, att det föreligger
någon risk för någonting sådant för
ögonblicket, när prisläget är sådant
som det är, som jag här har tecknat
och som jag tror att statsrådet inte kan
bestrida riktigheten av.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! När
herr Hagberg i Malmö säger att priserna
på trävaror sjönk under vinterperioden
i fjol med ungefär 30 procent,
så vill jag inte bestrida detta.
Det var 30 procent av ett absolut rekordpris.
Men av dessa 30 procent har
väl hälften återvunnits, och det är därför
jag nu säger att prisläget är, så
långt jag kan bedöma, tillfredsställande.
Om herr Hagberg i Malmö nu ger en
annan version av sitt yttrande än den
jag hade uppfattat, skall jag inte diskutera
vad herr Hagberg sade nyss; det
vet herr Hagberg, föreställer jag mig,
bättre än jag kan veta det. Men inte
ens med den modifikation, som herr
Hagberg senast gav sitt yttrande, är
det riktigt, ty det kan inte på något
sätt göras gällande att den nordamerikanska
marknaden förlorades för oss
därför att vi hade prisutjämningsavgift.
Det var helt enkelt så, att när man fick
3 000 kronor eller kanske 3 500 kronor
för massan i Sydamerika — märk väl
kronor per ton — och man bara kunde
få 900 kronor eller möjligen 1 000 kronor
på den nordamerikanska marknaden,
då sålde man på Sydamerika. Finansministern
interfolierar här att det
närmast gällde Argentina, och det är
ju känt. Men då skall man inte nu i
efterhand komma och säga, att det var
statliga åtgärder som föranledde att
den nordamerikanska marknaden förlorades
för oss.
Jag känner också ett behov av att
säga till herr Kristensson i Osby, som
på nytt upprepade att exportörerna
hade goda skäl att inte sluta avtal, att
nog har vi väl haft tillfälle att höra
prognoser och uttalanden från företrädare
för det enskilda näringslivet, som
vi också tagit för gott. Men sedan har
vi upptäckt att dessa uttalanden var
alldeles missvisande. För att man gör
felaktiga prognoser en gång skall man
naturligtvis inte vägra att lyssna på
vederbörande senare. Men jag tar mig
friheten säga att sakkunskapen behöver
inte jämt och ständigt finnas enbart
på ett håll, nämligen hos dem som
företräder enskild företagsamhet.
Till herr Kristenssons begrundande
vill jag vidare lämna den upplysningen,
att när vi diskuterade dessa avgifter
gällde det leveranser enligt kontrakt,
som redan var avslutade, leveranser
som skeppades under vårmånadernas
lopp. De företagare som fick ut sina leveranser
under dessa vårmånader gjorde
säkerligen goda affärer. Den lilla
avgiften på 65 kronor per standard var
inte av den storleksordningen, att den
vid detta tillfälle på något sätt belastade
exportörerna. Jag vill tillägga att vi
kom överens om den tidpunkt, då avgiften
definitivt skulle bortfalla, nämligen
när priserna sjunkit med 30 procent,
som herr Hagberg nyss erinrade
om.
Beträffande slutligen frågan, när vi
skall upphöra att hegära denna fullmakt,
så vill jag bara säga att för närvarande,
under en situation med så
många osäkra faktorer för handen, har
regeringen på ett par områden begärt
förnyade fullmakter. Det gäller, som
jag tidigare sagt, en beredskap i nuet.
Det är klart att vi inte har något behov
att begära fullmakter om vi bedömer
läget så, att det inte lurar några
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 177
faror eller uppstår några risker för
bevarandet av en någorlunda god stabilitet
inom vår ekonomi. När vi bedömer
läget på sådant sätt kommer vi
inte heller att besvära riksdagen med
begäran om nya fullmakter.
Herr OHLIN (fp): Herr talman! Om
handelsministern var överraskad över
herr Hagbergs i Malmö yttrande, så kan
jag kanske få säga att jag har varit en
smula överraskad över handelsministerns
yttranden. Jag skall inte ta upp
dem alla, ty det är ju en sen timme,
men jag skall be att få bemöta ett av
dem.
Innan jag gör det skulle jag emellertid
vilja säga ett par ord till herr Adolv
Olsson, som påpekade att det kan gälla
att handla snabbt och att demokratierna
skall visa handlingskraft — se på detta
med kamptullparagrafen, sade han. Det
var det exemplet som han gav i samma
andedrag som han talade om att det
gällde att handla snabbt — ty det kan
ju inte vara så att vi skall handla söligt
när det gäller det ena och snabbt när det
gäller det andra, herr Adolv Olsson. Då
får jag säga, att om det var något som
framgick av handelsministerns och finansministerns
yttranden i går rörande
inskridandena mot utländsk dumping
o. s. v., där de efter tio månader ännu
håller på att fundera i det mest diskuterade
fallet, så var det att när det gäller
den saken handlar de i varje fall inte
snabbt.
Det var alltså litet otur med parallellen,
men dessutom ligger det nog rätt
annorlunda till i fråga om denna fullmakt
och i fråga om fullmakten att ta
ut exportavgifter. Jag tror att man har
grundad anledning — utan någon närmare
psykoanalys av de framstående
personer som sitter på regeringsbänken
— att anta att risken för en förhastad
användning av den ena fullmakten
kanske inte är så förfärligt stor, det verkar
inte så, men att detta med prisutjämningsavgifterna,
en direkt prisregie12
— Andra kammarens protokoll 1953.
Prisutjämningsavgift m. m.
ring, tycks vara någonting som ligger
nära vad som för en socialistisk mentalitet
är tilltalande. Vi hade ett exempel
år 1946 som gällde direkt prissättning
på produkter, efter devalveringen, då
bland andra herr statsrådet Sköld var
med om att vilja tvinga den svenska
industrien att sälja på världsmarknaden
till lägre pris än som svarade mot marknadsläget.
Herr handelsminister, sakkunskapen
är kanske inte alltid på elt håll, det vill
jag medge, men när det gäller sakkunskapen
i fråga om att bedöma marknaderna
för de svenska exportvarorna har
ju onekligen detta exempel visat att sakkunskapen
inte är alldeles pålitlig hos
herrarna på regeringsbänken. Ty det
kan vi väl ändå vara överens om, att det
var ett av de mera groteska misstagen
i den svenska handelspolitiken att ge
sig till att tvinga folk att i ett stigande
marknadsläge, där man borde kunna
räkna med att vi skulle behöva en valutareserv,
vi som andra länder, tvinga
folk att sälja till underpris och vägra
exporttillstånd om de inte ville göra
det. Nåja, regeringen föll ju till föga
efter relativt kort tid, men en del
skada var i alla fall gjord.
Jag tror att man mot bakgrunden av
sådana erfarenheter har anledning till
en viss skepsis när det gäller att ge regeringen
fullmakter i fråga om prisutjämningsavgifter
av denna typ. Det är
här problem som ligger varandra ganska
nära, och jag erkänner gärna, herr
talman, att min bestämda uppfattning
att kammaren i dag inte bör ge regeringen
denna fullmakt är grundad inte
bara på allmänt principella överväganden,
utan också på en bedömning av
det sätt på vilket regeringen har skött
problem av denna art tidigare.
Till handelsministern skulle jag vilja
säga några ord just om det som framkallade
min överraskning. Här har man
ansett att det var skäligt att beträffande
vissa avgifter på vissa villkor återbetala
så och så många procent när det
AV 15.
178 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
har träffats en överenskommelse. Sedan
blir det ett marknadsläge där priserna
är fallande och där alla förstår
att dessa exportavgifter är under avveckling.
Det är då uppenbart — och
har också visats av erfarenheten — att
när man väntar på avveckling av sådana
avgifter, herr handelsminister, har
detta ett mycket skadligt inflytande på
handeln. Vi såg på våren 1952 hur den
ena organisationen efter den andra betygade
att detta försvårade avslutandet
av nya kontrakt. Man hade en del äldre
kontrakt, och det var ju bra det, så att
det inte gick i stå alldeles, herr handelsminister.
I det läget önskade näringslivet
så snart som möjligt få slut
på dessa avgifter, vilket var, tycker jag,
ett önskemål för vilket man hade goda
skäl. Då säger handelsministern; Nej,
när de inte gick med på att skriva under
en frivillig överenskommelse, som
de kunde ha gjort, då skall de nu i efterhand
bestraffas på det sättet att de
inte skall få tillbaka vad regeringen
tidigare funnit skäligt att de skulle få
tillbaka, utan de skall få mindre. Ja,
det är innebörden, herr handelsminister.
Jag tror inte att detta lands regering
skall inta den ståndpunkten i förhållande
till en näringsgren. Jag tror
att den är mycket oklok och att det
vore mycket riktigare om regeringen
sade: Här har rått delade meningar
om huruvida detta avtal borde ha förlängts
eller inte. Vi måste medge att
läget var ett helt annat på våren 1952
än år 1951, när det blev ett frivilligt avtal.
Nu har det hela upphört. Låt oss
då välja den enkla och naturliga linjen
att vi för de båda månader som det här
gäller betalar tillbaka efter samma principer
som vi bär tillämpat tidigare! I
stället för att lägga in i regeringens
ståndpunktstagande ett element av att
när vederbörande inte skrev under skall
de — trots att de kunde hänvisa till att
förhållandena helt hade ändrats — bestraffas
genom att utsättas för en hårdare
behandling.
Jag behöver nog inte, herr talman,
närmare motivera varför jag tror att
detta är ett olämpligt förfaringssätt
från detta lands regerings sida.
Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag skulle vilja säga herr Ohlin,
att när han talar om vad regeringen har
gjort beträffande nylonstrumporna och
andra dumpinghistorier, så har ju det
inget sammanhang med vad jag talade
om i det fallet. Jag trodde inte att jag
skulle behöva tala om för en före detta
handelsminister i det här landet att
kamptullsparagrafen aldrig har använts
av någon regering vad den än har hetat,
och likväl har alla partier i detta
hus år efter år i över trettio år förnyat
denna fullmakt. Jag hoppas att den tid
kommer, då vi kan ta bort den. Är det
så att vi får regeringen Ohlin en gång,
då har han här inbjudit bevillningsutskottet
att plocka bort denna fullmakt.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD; Herr talman! Det
kunde ju vara frestande för mig att
följa herr Ohlins exempel och fördjupa
mig i gångna tider och mobilisera å
min sida de misstag, som herr Ohlin
kan ha begått — ty alldeles ofelbar är
han väl inte —• men jag tänker inte göra
det. Jag tänkte här bara säga en sak,
men det var dock något hos herr Ohlin
som gör att jag kanske skall syssla
med två ting.
För det första vill jag fästa uppmärksamheten
på att prisutjämningsavgifterna
är fiskaliska avgifter. När de läggs
på har staten ingen återbetalningsskyldighet
rörande avgifterna. En helt annan
sak är om det träffas ett avtal mellan
regeringen och företagarna om prisutjämningsavgiften;
i det fallet kan det
i avtalet stipuleras vad som bör återbetalas.
Vi fick avtal till stånd med cellulosaindustrien
och pappersindustrien, där
det var klart fixerat hur långt priset
skulle falla innan avgifterna försvann.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
179
Företagarna hade också gått med på att
betala avgifter tills priset nådde en viss
lägre nivå.
När vi tog upp förhandlingar med
sågverksindustrien om de sågade trävarorna,
begärdes det icke från regeringens
sida att några avgifter skulle gå ut
längre än till en nivå, som väl överensstämde
med vad som gällde för de andra
branscherna. Det var icke några som
helst orimliga anspråk, icke mera orimliga
gentemot denna näringsgren än
mot de båda andra. Att man sedan från
näringsgrenens sida betygade att prisutjämningsavgifterna
var till hinder vill
väl ändå inte herr Ohlin använda som
ett bevis för att så verkligen var fallet,
ty vad skulle det egentligen vara för
företagare, som inte vill slippa prisutjämningsavgift?
Jag
vill för det andra säga ett par ord
om kamptullsexemplet. Kamptullen är
onekligen en fullmakt, som gäller en
av riksdagens mest fundamentala rättigheter,
nämligen fastställande av bevillningar.
Där ger alltså riksdagen år från
år regeringen fullmakt att träda i riksdagens
ställe på denna heliga mark
utan någon diskussion. Jag blev mycket
förvånad när herr Kristensson sade att
detta är en helt annan sak och att det
inte går att jämföra. Jag undrade länge
på vad han menade, men så kom hans
partiledare, herr Ohlin, och gav mig
förklaringen. Såvitt jag kunde fatta rätt
var herr Ohlins förklaring den, att
kamptullsfullmakten kan regeringen
gärna få för den kommer den inte att
använda, men prisutjämningsfullmakten
vill vi inte ge för den kommer kanske
regeringen att använda. Det är
onekligen goda skäl, herr Ohlin, för
den ståndpunk som herr Ohlin och hans
meningsfränder här intager.
Herr OHLIN (fp): Herr talman! Finansministerns
eljest snabba fattningsförmåga
var kanske denna gång inte
riktigt ofelbar. Jag sade ju det, att jag
tror att risken för att en regering på
Prisutjämningsavgift m. m.
ett förhastat sätt begagnar sig av den
ena fullmakten har visat sig -—- härför
kan jag åberopa en trettioårig erfarenhet
— inte vara så stor. Men det ligger
tydligen i den socialistiska föreställningsvärlden
en viss förkärlek för användandet
av andra sorters medel.
Kanske kan man rentav när det gäller
den första fullmakten säga, att det finns
en viss hämning att använda den. Risken
att den tillgripes mycket snabbt
och i oträngt mål är då mindre. Direkta
prisregleringsåtgärder har däremot
tydligen en appell hos regeringen,
vilket jag tycker är ett skäl till att vara
mycket återhållsam med den sortens
fullmakter.
Jag kan inte tänka mig att det skulle
kunna ske några allvarligare olyckor
här i landet om man skulle neka, som
reservanterna vill, regeringen denna
fullmakt. Jag skall gärna ta upp till förnyat
övervägande frågan huruvida det
kan finnas skäl att upphöra även med
regeringens fullmakt i fråga om kamptuliparagrafen.
Den saken kan ju
diskuteras, lika väl som mycket annat.
Men att den saken kan diskuteras kan
inte vara något skäl varför man bör ge
regeringen fullmakt av den typ, som
vi nu här närmast diskuterar. Finansministern
säger vidare att han vill betona,
att staten inte har någon återbetalningsskyldighet.
Det är naturligtvis
riktigt i och för sig. Men, herr statsråd,
sviker mig mitt minne när jag tycker
mig komma i håg att det från regeringens
sida sagts att man inte hade
för avsikt att här ålägga näringarna
någon extra beskattning, vilket väl
måste innebära att statskassan inte
tänkte så att säga innehålla medel på
grund av önskemål att beröva dem som
betalade belopp som eljest skulle ha
tillkommit dem? Det var väl bland
annat därför man av handelspolitiska
skäl inte önskade att från utlandet få
höra att det var fråga om verkliga
exportavgifter. Nu kan ju kanske finansministern
svara t. ex. att även om
180 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Prisutjämningsavgift m. m.
man inte betalar tillbaka pengarna,
kommer de att tillföras de olika fonderna.
Jag skall inte föra debatten vidare
på dessa detaljer.
Herr finansministern sade till sist,
att avgifterna på 65 kronor, som regeringen
här bestämde, inte betydde att
man ställde orimligt större anspråk på
denna näringsgren än på de andra näringsgrenarna.
Men, herr finansministern,
jag har i detta sammanhang inte
alls påstått någonting om den saken.
Om regeringen anser att det var rimliga
avgifter man pålade denna näringsgren,
varför tillämpar man då inte
även för slutet av perioden samma
villkor? Tydligen som en bestraffningsåtgärd
ändrar man villkoren, för att
denna näringsgren vågade ha en annan
uppfattning om vilken politik som i det
sjunkande konjunkturläget var naturlig
för näringen.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
tänkte inte att jag skulle behöva vidare
utveckla de synpunkter som handelsministern
här framlagt om saken. Det
får väl anses helt naturligt att man
tillämpar lindrigare villkor för de
branscher, som går samhället till mötes
och träffar frivilliga avtal, än för branscher
som enligt vår mening utan starka
skäl motsatt sig en överenskommelse.
Reservationens förslag innebär lindrigare
villkor för den bransch som icke
ville teckna avtal än för dem som träffade
frivilliga avtal, ty för de senare
blir återbäringen inte mer än 66 procent.
Herr Ohlin kastar ofta fram påståenden
som han säkert inte själv tror
på. Han föreställer sig att prisutjämningsavgifter
är mera socialistiska än
tullar. Men herr Ohlin vet lika väl som
jag att varken i teori eller praktik har
tullfrågan betraktats som någon socialistisk
doktrin. Det finns nog lika mycket
socialistiska protektionister som
socialistiska frihandlare.
Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag tillät mig att rikta en fråga
till handelsministern. Jag fick inte något
svar på den och nödgas därför besvära
med att återkomma. Herr handelsministern
framhöll helt riktigt, att
vi nu är i färd med att söka återerövra
marknaden för våra skogsprodukter i
Förenta staterna. Då frågar jag, huruvida
inte statsrådet anser att borttagandet
av prisutjämningsavgifterna
skulle kunna utgöra ett ganska verksamt
medel till stöd för dessa ansträngningar.
Jag skulle kanske, herr talman, kunna
komplettera denna fråga med ytterligare
en. För närvarande övervägs ju
olika åtgärder att stimulera exporten
över huvud taget. Vi befinner oss i
detta hänseende i ett besvärligt läge.
När nu regeringen har tagit detta initiativ,
anser inte herr handelsministern,
att borttagandet av systemet med
prisutjämningsavgift på ett ganska naturligt
sätt skulle kunna inrangeras
bland de åtgärder, som är ägnade att
stimulera exporten?
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! På
herr Hagbergs fråga vill jag bara svara
kort och gott nej.
Herr OHLIN (fp): Herr talman! Herr
finansministern var förvånad över mina
argument. Det som herr Sköld sist anförde
var inte något argument alls.
Han säger, att det inte är något särskilt
socialistiskt med tullar. Jag har
inte sagt att tullarna är någon socialistisk
doktrin. Hela mitt anförande
gick ut på att det inte var så stor risk,
att regeringen i oträngt mål skulle använda
denna metod. Herr finansministern
tillägger, att det finns lika många
socialistiska protektionister som frihandlare.
Detta var en intressant upplysning
— det tycker nog exempelvis
herr Lundberg i Uppsala, med tanke
på hans yttrande i går, liksom även
många andra.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 181
Finansministerns huvudargument var
emellertid att ifrågavarande näringsgren
skulle få tillbaka, säges det, ett
par procent mer än de andra näringsgrenarna
— såsom massaindustrien —
som träffat frivilliga överenskommelser.
Är inte detta ett egendomligt argument?
Här har regeringen efter en avvägning
av omständigheterna — och dessa har
ju varit rätt olika för massa och trävaror,
då det ju har betalats mycket
högre överpriser för massa — funnit
att man bör gå med på en något högre
återbetalningsprocent för trävarornas
del. Då blir ju först och främst frågan
inte hur mycket man återbetalar för
andra produkter, utan om regeringen
har misstagit sig, när den gått med på
denna återbetalningsprocent för trävaror.
Detta har emellertid ingen påstått.
Den andra frågan blir då: Varför
skall man använda en annan återbetalningsprincip
för de sista månaderna?
Jag kan inte, trots allt resonemang
fram och tillbaka, komma till något
annat resultat än att skälet för att ändra
återbetalningsprincipen är att vederbörande
näringsgren har vägrat att
skriva under en s. k. frivillig överenskommelse.
Det verkar som om tankegången
var, att man skall lära sig att
när regeringen begär en frivillig överenskommelse
och man inte skriver under,
så blir man straffad.
Då uppställer sig emellertid den frågan:
Hade denna näringsgren rimliga
skäl för att säga, att marknaden var
fallande och att man befann sig i ett
annat läge än förut och att man därför
inte kunde, såsom man gjorde föregående
år, gå med på överenskommelsen?
Det kan naturligtvis råda olika
meningar om huruvida regeringen eller
näringsgrenen hade de bästa skälen för
sin ståndpunkt, men i varje fall är det
uppenbart att det fanns goda grunder
för att hävda att marknadsläget blivit
ett annat. Jag kan därför inte finna
annat än att det naturliga är att regeringen
säger, att de återbetalningsprin
-
Prisutjämningsavgift m. m.
ciper, som man har följt under de gynnsammare
marknadsförhållandena, är
hårda nog att tillämpas även under de
sista månadernas mindre gynnsamma
avsättningsförhållanden.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Vid
prisfallet tillämpades ju återbetalningsbestämmelserna
lika länge för de andra
branscherna som för de sågade trävarorna.
Det finns därför inte något
skäl att ge trävaruindustrien en favör.
Herr Ohlin envisas med att kalla
detta för en bestraffning, och det må
han ju gärna göra. I verkligheten är
läget följande. Riksdagen har ju givit
Kungl. Maj:t befogenhet att lägga på
prisutjämningsavgifter. Regeringen vill
inte göra detta utan tvingande skäl, och
vi har därför i stället försökt förhandla
med branscherna för att komma till ett
lämpligt resultat. Det är klart att när
branscherna går till dessa förhandlingar,
är de medvetna om att de genom en
överenskommelse har möjlighet att uppnå
lindrigare villkor än annars, tv om
de icke förhandlar, blir ju följden att
de utfärdade förordningarna kommer
att tillämpas — punkt och slut. En annan
sak är att regeringen sedan har ansett
att författningarna inte behövde
tillämpas i hela sin omfattning.
Det är alltså tvärtom ett mycket generöst
erbjudande som härvidlag har
gjorts.
Till sist vill jag säga herr Ohlin, att
herr Lundberg i Uppsala säkerligen vet
så mycket om socialismens historia och
dess ställning i olika länder, att han
på intet sätt kommer att biträda herr
Ohlin i den process som herr Ohlin här
tydligen vill öppna.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Jag vill bara fästa herr finansministerns
uppmärksamhet på att när
det gäller trävaror var prisutjämningsavgifterna
knutna till ett fast belopp,
nämligen 65 kronor per standard för
sågade trävaror, medan prisutjämnings
-
182 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
avgifterna för övriga produkter minskades
samtidigt som priserna föll.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Spetz
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 29,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och
70 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 11.
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om
särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 20 februari 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 83, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen biiagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
2) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor.
I propositionen hade föreslagits, att
skatterna på bensin och brännoljor
skulle höjas med 3 öre för liter från
och med den 1 juli 1953 samt att skatten
å motorsprit skulle sättas i kraft nämnda
dag och att därvid skulle tillämpas
en skattesats av 3 öre för liter.
Till utskottets behandling hade överlämnats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 83, antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
2) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15. 183
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor;
B) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:375
av herr Magnusson m. fl. och II: 465 av
herr Birke m. fl.,
2) motionen II: 464 av herr Christenson
i Malmö, samt
3) motionen II: 466 av herrar Carlsson
i Stockholm och Kollberg,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
sin motivering anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Veländer, Söderquist, Kristensson
i Osby, Hagberg i Malmö, Sjölin
och Kollberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,
I) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 83 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna I:
375 av herr Magnusson m. fl. och II: 465
av herr Birke m. fl., motionen II: 464
av herr Christenson i Malmö samt motionen
II: 466 av herrar Carlsson i
Stockholm och Kollberg, antaga de vid
propositionen fogade förslagen till
1) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit med det tillägget
att förordningen endast skulle gälla
till och med den 31 december 1953;
2) förordning om tillfällig skatt å
bensin, som finnes i riket den 1 juli
1953; samt
3) förordning om ändrad lydelse av
1 § förordningen den 3 maj 1935 (nr
142) angående skatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor
med det tillägget att förordningen endast
skulle gälla till och med den 31
december 1953, ävensom
II) att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna I: 375 av
herr Magnusson m. fl. och II: 465 av
herr Birke m. fl. hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte till innevarande års höstriksdag
framlägga förslag till mera definitiv
reglering av beskattningen av
motorfordonstrafiken.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Inom industriens utredningsinstitut
har man gjort undersökningar
som går ut på att belysa vårt transportväsende.
Man har därvid funnit,
att det under år 1950 var inte mindre
än omkring 72 procent av den totala
godsmängden som transporterades med
bilar, och detta motsvarade i fråga om
transportvärdet 65 procent. När man
såg till transportarbetet var järnvägarna
överlägsna, beroende på att medeltransportlängden
var betydligt större
än lastbilarnas. När det sedan gällde
persontrafiken visade det sig att nära
hälften av denna trafik, räknat i antalet
personkilometer, kom på bilismen och
att transportvärdet motsvarade 67 procent.
Detta visar, att motortrafiken
numera är en mycket nödvändig del av
vårt transportväsende, och jag vill särskilt
understryka, att den huvudsakliga
delen av motortrafiken är en nyttotrafik,
som är av stor betydelse för näringslivet
och vårt folk.
Samhällets sätt att behandla motortrafiken
betyder mycket för dess utveckling
och konkurrensförmåga. En
ökad beskattning medför en mindre
konkurrenskraft genom den kostnadsökning
som därigenom uppstår. I propositionen
angående höjning av bensinskatten
med 3 öre per liter säger finansministern
att sedan länge har den principen
tillämpats, att motorfordonstrafiken
skall genom särskild beskattning
gälda kostnaderna för vägväsendets behov.
Om detta skriver sedan bevillningsutskottet,
att det inte betraktar
detta som något principiellt uttalande
om motorbeskattningen på längre sikt.
Bevillningsutskottets skrivning är täm
-
184 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
ligen försiktig, men jag vill gärna tro,
att man därigenom vill ha sagt, att man
vidhåller den princip som riksdagen tidigare
beslutat, nämligen att motortrafiken
skall genom beskattning bära sin
andel av vägkostnaderna. Jag vill gärna
understryka, att detta står i överensstämmelse
med de direktiv som finansministern
gett till utredningsmannen, i
vilka det står att motortrafiken skall
genom särskild beskattning gälda den
kostnad som den orsakar vägväsendet.
I direktiven talas också om en avvägning
av motortrafikens tillbörliga andel
i de framtida vägkostnaderna, bl. a. i
förhållande till övriga trafikantgrupper.
Jag vill framhålla, att vägväsendet inte
bara är till nytta för motortrafiken. Vägarna
är ju nödvändiga för hela vårt
samhälle. En förbättring och utbyggnad
av vägarna kommer alltså hela samhället
till godo. Jag anser för min del, att
den princip som riksdagen på detta
område tidigare uttalat är riktig, och
jag vill beklaga de avvikelser, som enligt
min uppfattning gjorts från denna
princip, såsom när den dubbla fordonsskatten
beslöts 1951 och när bilaccisen
infördes på hösten 1951. Trots att en
utredning på detta område tillsattes den
6 mars 1951 har flera förändringar
gjorts under tiden därefter. Jag nämnde
den dubbla fordonsskatten, som senare
avskaffats, och bilaccisen, som beslöts
på hösten 1951. Därmed är det emellertid
inte slut på dessa provisoriska åtgärder.
Under fjolårets riksdag beslöts
en höjning av fordonsskatten. Nu är
det fråga om att höja bensinskatten med
tre öre. Jag skulle vilja säga, att denna
höjning av bensinskatten förefaller mig
knappast stå i god samklang med direktiven
till utredningsmannen där det
talas om att man skall flytta över en
del av skattebördan från bensinen till
fordonen; i varje fall skulle saken prövas
av utredningsmannen.
Det finns enligt min mening flera
skäl som gör att man känner sig tveksam
inför en höjning av bensinskatten.
Ett av dessa skäl är att denna fråga
äger samband med förlängningen av
bilaccisen, vilket finansministern föreslagit
i en annan proposition. För vår
del har vi från början varit motståndare
till bilaccisen. Vi vill, att den skall avskaffas
fortast möjligt, men skall den
ändå vidhållas, bör de medel som därigenom
inflyter gå till att täcka vägkostnaderna.
Men det finns också ett annat skäl
som inger viss tveksamhet, och det är
det förhållandet att det vid budgetårets
utgång finns 59 miljoner kronor i budgetutjämningsfonden
som utgöres av
bilskattemedel, d. v. s. bilskatter av ordinarie
slag som bilismen betalt men
som inte gått till vägarna. Jag grundar
detta uttalande om beloppets storlek på
vad som står i statsutskottets betänkande
nr 6. I propositionen står det om
denna sak att såvitt nu kan bedömas
torde denna fond vid utgången av innevarande
budgetår vara praktiskt taket
helt förbrukad. Denna bedömning
i proposititionen förefaller alltså vara
felaktig.
Jag har i samband med denna fråga
fäst mig vid att finansministern i propositionen
sökt begränsa behovet av en
höjning och endast tagit hänsyn till
medelsförbrukningen under budgetåret
1953/54. Han har icke tagit med i beräkningen
de 30 miljoner av denna förbrukning
som avser andra halvåret
1953/54. Detta innebär enligt hans uppfattning
endast en bokföringsfråga, inte
någon kassamässig underbalansering av
budgeten. Han har gjort det för att,
som han säger, i möjligaste mån begränsa
behovet av en höjning av bilbeskattningen
under den tid som kvarstår
innan en mer långsiktig lösning
hunnit genomföras. Nu skyndar utskottsmajoriteten
i väg och skriver, att
denna brist skall täckas ur budgetregleringsfonden,
ur de 59 miljoner kronor
som där finns i överskott av bilskattemedel
vid detta budgetårs utgång.
Utskottsmajoritetens uppfattning på
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15.
185
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
denna punkt står inte i överensstämmelse
med finansministerns ståndpunkt
i propositionen.
Det finns ytterligare ett skäl till tveksamhet,
och det är det förhållandet, att
motororganisationerna för sin del menat,
att inkomstberäkningen vore väl
försiktig, sålunda den inkomstberäkning
som ligger till grund för bristen.
Finansministern och riksräkenskapsverket
har räknat med 565 miljoner
kronor, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kommit till 580 miljoner
kronor i inkomster av de ordinarie
bilskatterna. Motororganisationerna
menar, att man kunde stanna vid 575
miljoner, och man hänvisar till det
överskott som under flera år — med något
undantag — uppkommit i förhållande
till de beräknade inkomsterna.
Detta överskott var budgetåret 1950/51
79,9 miljoner kronor och budgetåret
1951/52 51,2 miljoner kronor.
Jag har alltså sagt, att det här finns
skäl till tveksamhet. En bidragande orsak
till att vi trots detta gått med på
att uttaga denna ökning av bensinskatten
med tre öre under en viss tid nämligen
till detta kalenderårs slut är bl. a.
det förhållandet att finansministern har
sänkt sina anspråk från kravet i statsverkspropositionen,
där han talar om en
beskattning med fem öre, till dessa tre
öre. Vi menar emellertid, att utredningen
bör påskyndas så att proposition i
denna fråga kan föreläggas höstriksdagen
för att snarast möjligt få till stånd
en långsiktig lösning av dessa problem.
Det är nämligen angeläget att begränsa
giltighetstiden för provisoriska skatter,
och det är på tiden att man får en
varaktig lösning av denna fråga så att
bilismen vet vad den har att rätta sig
efter och kalkylera med. Detta osäkerhetstillstånd
för bilismen bör inte utsträckas
i onödan.
Med de anförda synpunkterna yrkar
jag, herr talman, bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Spetz
m. fl.
Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman:
Jag vill först vördsamt hemställa
till bevillningsutskottets vice ordförande
att han inte talar å utskottsmajoritetens
vägnar när han inte tillhör utskottsmajoriteten.
Vad majoriteten menar
med det och det är så klart utsagt,
att det inte torde vara erforderligt med
några tolkningar från reservanternas
sida i det fallet.
Jag skall inte, herr talman, diskutera
om något annat än det som hör till den
fråga som vi skall avgöra här i kväll.
.Tåg vill säga att det är ett sant nöje för
dem som under de sista fem—sex åren
har slagits om de indirekta skatterna
att konstatera, att bevillningsutskottet i
sak är fullkomligt enigt om de tre örena.
Såväl,utskottsmajoriteten som reservanterna
föreslår, att man från den 1 juli
skall ta ut tre öre mer i skatt per liter.
Sedan kan man naturligtvis beklaga
herr Kristensson i Osby — för allt i
världen, jag missunnar honom det inte
— att han förlorat slaget när det gäller
bilaccisen. Jag kan t. o. m. beklaga att
han har förlorat varje gång han har
försökt leverera batalj om vilka pengar
som skall gå till den allmänna statskassan
och vilka som skall gå till vägväsendet
o. s. v.
Men vad tjänar det till att diskutera
detta i kväll? Det kan vi diskutera när
vi kommer till de ting, där denna fråga
liör hemma. Striden står här om tidpunkten.
Reservanterna föreslår att
riksdagen skall sätta tiden från 1 juli
till utgången av december månad. Ja,
herr talman, om jag undantar de båda
högermännen som uppträder bland reservanterna
•— dessa har haft en särskild
ståndpunkt i denna fråga hela
tiden — så måste jag uttala min allvarliga
förvåning över att reservanterna
inte låter den ena näven veta vad den
andra gör.
När utredningsmannen i höstas lade
fram sitt förslag om restitution visade
han bevillningsutskottet sitt förslag. Det
är redovisat i den kungliga propositio
-
186 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
nen, och i anledning av detta konstaterade
bevillningsutskottet, att man skulle
begära ett förslag till en genomförd individuell
restitution för jordbruket under
de närmast kommande åren. Utredningsmannen
hade nämligen konstaterat,
att han först på hösten 1953 kunde
komma med ett förslag. Med undantag
av de två högermännen var utskottet enhälligt
i detta konstaterande.
När utskottet behandlade propositionen
om restitution i sitt betänkande nr
20, byggde utskottet på precis samma
förutsättningar, att utredningsmannen
skulle avlämna sitt förslag på hösten
1953, att det sedan skulle gå ut på remiss
och att Kungl. Maj:t skulle förelägga
1954 års riksdag förslaget.
Jag bortser alltjämt från de två högermännen,
ty de hade en särskild ställning,
men alla de övriga som nu har
reserverat sig var då eniga med utskottets
majoritet. Nu plötsligt har man
emellertid, herr talman, kommit underfund
med att allt detta som man var
med om förut var lögn, eller också har
man ångrat sig, ty nu säger man att
förslaget skall läggas fram i sådan tid,
att en slutlig lösning kan genomföras
till höstriksdagen. Ja, det kan ju påstås,
men den, som vill försöka tänka sig in
i vad det här är fråga om, måste säga
sig, att det är så orimligt, att man undrar
om det verkligen är allvar. Skall vi
ha ett halvfärdigt förslag? Det är möjligt
att vi kan pressa Kungl. Maj:t att
lägga fram ett förslag så tidigt, men
vad är det då som inträffar, ärade kammarledamöter?
Den lösning av denna
fråga, åtminstone för så lång tid som vi
kan överblicka, som vi alla eftersträvar,
når vi inte. Varför skall man hålla på
med sådant spegelfäkteri, ty det är ingenting
annat?
Ja, herr talman, det kan räcka med
att anföra dessa synpunkter, när vi är
överens i sak, om beloppet. Skillnaden
ligger i att reservanterna har framställt
ett orimligt förslag, och därför tycker
jag vi borde kunna ena oss om att bifalla
bevillningsutskottets hemställan.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill rikta
utskottets ärade ordförandes uppmärksamhet
på att det i det betänkande, som
bevillningsutskottet redan har lämnat
riksdagen beträffande restitution av
skatt å bensin som använts för jordbrukets
traktorer, såvitt jag förstår inte är
skrivet ut, att förutsättningen för förslaget
är att proposition beträffande motorbeskattningen
skall komm först till
vårriksdagen. Jag förstår emellertid herr
Olssons mening. Inom utskottet har vi
anslutit oss till majoritetens uppfattning,
att restitution skulle utgå för
både innevarande kalenderår och nästa.
Men, herr Olsson, det förhållandet, att
vi har gått med på ett visst restitutionsbelopp
för 1954, hindrar väl inte att
här kan företagas en ändring. Jag skulle
vilja påminna om ordspråket: Liten
tuva stjälper ofta stort lass. Låter man
denna fråga om restitution till jordbrukets
traktorer stjälpa den större frågan
om en varaktig lösning, tror jag
inte man handlar klokt.
Så säger herr Olsson, att utredningen
inte kan bli färdig i sådan tid, att en
proposition kan föreligga på riksdagens
bord till hösten. Denna utredning tillsattes
i mars 1951. I riksdagsberättelsen
för samma år stod det, att den
skulle bli färdig 1952. Nu skriver vi
1953, och i årets riksdagsberättelse står
det, att denna utredning skall bli färdig
till hösten. Finns det då inte någon
möjlighet att påskynda utredningen så
att en proposition kan föreläggas höstriksdagen?
Enligt min mening är det
angeläget att man inte utsträcker provisoriet
längre än nödvändigt. De ständiga
ändringarna av bilbeskattningen
verkar irriterande. Vi måste ändå komma
ihåg att bilbeskattningen är hög.
Jag vet att grunden är de höga vägkostnaderna,
mot vilka vi inte gör några
invändningar, men bara det förhållan
-
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15. 187
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
det, att vi har en hög beskattning på
motortrafiken gör det angeläget att man
här söker snarast möjligt nå en varaktig
lösning.
Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kristensson
och jag tycks tala om två olika saker.
Herr Kristensson har dock varit med i
utskottet både när vi i fjol höst enhälligt
föreslog en skrivelse till Kungl.
Maj:t och när vi nu i vår behandlade
restitutionsfrågan. I höstas byggde vi
helt på bondeförbundsmotionerna, och
herr Kristensson var på våren i fjol
angelägen om att förhindra att dessa
bordlädes från våren till hösten. Det
var en liten parentes i sammanhanget.
Vi grundade vårt ståndpunktstagande
i dessa ting på en promemoria från utredningsmannen.
Jag hoppas att herr
Kristensson inte har glömt den. Där
finns angiven en tidtabell för utredningsarbetet,
enligt vilken detta skulle
vara färdigt på hösten 1952. Det fanns
inte en människa som suckade på den
punkten mer än de båda högermännen,
och det var egentligen inte på den
punkten det nya förslaget skulle komma
utan i ett annat avseende. Men vi
visste således alla utan hänsyn till partiuppdelning,
att utredningsmannen redan
på hösten 1952 förklarat att han,
enligt den tidtabell som var uppgjord,
inte kunde lägga fram ett förslag förrän
på hösten 1953. En följd härav är att
finansministern i propositionen förklarar,
att han avser att lägga fram en proposition
till riksdagen 1954. Då måste
jag säga, att nog är det litet underligt,
att man inför dessa sakuppgifter, som
ingen kan rucka på, säger att vi skall
ha ett förslag i höst. Den metoden tror
jag inte, herr talman, går i längden.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
fråga som skall avgöras i kväll — jag
menar nu inte allt det som herr Kristensson
strör omkring sig, utan själva
sakfrågan — är ju ytterligt enkel. Hela
utskottet, även reservanterna, har enat
sig om att bensinskatten bör höjas med
tre öre per liter. Skillnaden mellan majoriteten
och reservanterna är den, att
majoriteten föreslår att denna förhöjning
skall gälla hela budgetåret medan
reservanterna föreslår, att den skall
gälla till den 1 januari. Reservanternas
motiv för begränsning i tiden är den,
att de vill att det skall läggas fram ett
förslag till en permanent skatteordning
för motorfordonen och drivmedlen till
höstriksdagen, och vid höstriksdagen
skall man då besluta hur det skall bli
efter den 1 januari. Hela möjligheten
för att reservationen skall ha någon
betydelse är alltså att det kan läggas
fram ett förslag till höstriksdagen. Det
kan det inte, det är ingenting att resonera
om. Utredningsmannen har icke
sölat. Man skall komma ihåg att hans
uppgift är att ge ett förslag till omvärderingar
för motorfordonen i fråga om
beskattningen på grund av att motorfordonsbeståndet
ju har förändrats till den
grad sedan denna sak förra gången
prövades. Det pågår nu försök att utröna
vad dessa allt tyngre bilar har
för inverkan på vägarna i jämförelse
med de lättare, samtidigt som man måste
ta hänsyn till vad den ökade hastigheten
vid bilarnas framförande spelar
för roll. Dessa försök kan inte vara slutförda
i sådan tid, att det kan komma
ett betänkande tidigare än till hösten.
Det finns ingen möjlighet för mig att
sedan jag fått det betänkandet, fått det
utremitterat och fått en proposition
skriven, få den framlagd till höstriksdagen
och beslut fattat där. Jag kan
säga att så är det.
Vad skulle d° följden bli av bifall till
reservationen? Jo, att jag skulle få gå
till höstriksdagen och säga: Nu har
riksdagen beslutat tre öres förhöjning
till den 1 januari. Var nu så snälla och
förläng det beslutet ytterligare ett halvår.
Man får väl ändå säga att en sådan
procedur är fullständigt onödig, och jag
188 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m.
kan inte tycka annat än att reservationen
inte har något egentligt skäl för sig.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag skulle vilja
säga till finansministern att det går ju
många gånger att forcera en utredning
om man vill, och det är detta vi önskar
skall ske på detta område.
Jag vill erinra om att finansministern
här i kammaren den 14 maj 1952,
då vi diskuterade dessa ting, uttalade
den förhoppningen, att denna utredning
skulle kunna föreligga före nästa
statsverksproposition, alltså praktisk
taget före utgången av 1952. Jag vet
inte vad finansministern grundade den
förhoppningen på. Men är finansministerns
uppfattning här i dag riktig, var
ju den förhoppningen svagt grundad.
Jag vill vidhålla att det finns möjligheter,
om man riktigt vill, att på detta
område få en lösning till stånd genom
en proposition till höstriksdagen och så
en varaktig ordning till nästa år.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
försäkra kammarens ledamöter, att jag
har icke varit tilltalad av att lägga
fram den proposition som nu behandlas.
Om det hade funnits någon möjlighet
för mig att i stället lägga fram
förslag till mera definitiv ordning, hade
ingenting varit mig kärare, men jag har
inte kunnat det.
Jag måste medge att den förhoppning
jag hade 1952 var svagt grundad, då
det har visat sig att det icke gick att
hålla den tidtabellen. Det berodde antagligen
mycket på att vi ännu vid den
tiden icke hade fått riktigt klart för
oss vad som behövde göras för att få
en överblick över den tekniska utveckling,
som hade skett inom bilismen.
Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Man har sagt mig, att om
man får en motion besvarad med en
välvillig skrivning från det utskott,
som haft att behandla motionen, så är
det vad man i bästa fall kan räkna med,
hur välmotiverad framställningen än
är. Jag skulle alltså ha all anledning
att känna mig tacksam och då dessutom
utskottet är det mäktiga bevillningsutskottet,
bör vi motionärer alltså
ha ännu större anledning att vara
tillfredsställda vad beträffar den del
av motionen, som gäller principerna för
finansiering av vägarna. När vi i motionen
II: 466 tog upp dessa principer,
närmast ur synpunkten om det är riktigt,
att bilismen ensam skall bekosta
underhåll och nyanläggningar av vägarna
och om detta skall bekostas under
löpande budgetår eller kan slås
ut på längre sikt för att få en bättre
avvägning, säger utskottet: »Detta är
en fråga som riksdagen torde få taga
ställning till i samband med prövningen
av de förslag, som framkommer såsom
resultat av den nu pågående utredningen.
» Vidare säger utskottet: »Utskottet
vill emellertid i anslutning härtill
framhålla angelägenheten av att
Kungl. Maj:t ägnar förevarande spörsmål
sådan uppmärksamhet att, när
riksdagen förelägges förslag rörande
automobilbeskattningens slutliga utformning,
utredningsmaterial skall finnas
tillgängligt, på vilket en allsidig bedömning
av det genom motionen
II: 466 i förevarande del aktualiserade
spörsmålet kan grundas.»
Jag tar fasta på detta utskottets uttalande
och är nog optimistisk att tro,
att om dessa frågor kommer under
utredning med alla de aspekter som
finns på detta problem, så blir sakskälen
för de synpunkter som framträtt
i motionen så vägande, att man
icke kan avvisa förslaget. Ty detta är
ett problem som statsmakterna måste
taga ställning till, och jag skall med
ytterligare några få ord belysa problemet.
I propositionen finns på sid. 8 en
tabell, som visar hur bilbeskattningen
höjts med 40 procent från och med
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 189
Andrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och niotorsprit, m. m.
1943. Den visar ytterligare hur skatten
på bensin har hoppat från 6 öre till
12, 37 och 45 öre och nu är nere i
25 öre.
Det kan icke vara riktigt med dessa
varierande skatter Det irriterar handeln
och orsakar onödiga kostnader.
Bilaccisens och bilskattens växlande
storlek, jämte alla de andra tillfälliga
skatterna under årens lopp, gör att
bilförsäljningen, förutom att den även
i övrigt är konjunkturbetonad, blir ännu
mera ojämn, vilket i sin tur inverkar
så, att bilhandeln måste hålla större
försäljningspersonal än vad annars
skulle bli fallet och även i övrigt får
större kostnader. Och vad värre är, den
köpande allmänheten kan icke på lång
sikt kalkylera en bils verkliga kostnader.
Här kommer bensinskatten framför
allt in i bilden med styrka och orsakar
många bekymmer. För transportföretagen,
vilkas kalkyler är pressade
till det yttersta, kan ett par öres höjning
av bensinskatten betyda omkalkyleringar
och taxehöjningar, vilket
blir kostnadsfördyrande och i sin tur
drabbar konsumenterna.
Men vi har i motionen även tagit
upp problemet om vägarnas underhåll
och om det är riktigt, att bilismen ensam
skall svara för detta och nyanläggningar
av vägarna. Vi har därvid påvisat
hurusom då järnvägarna byggdes
dessa finansierades med lån, och jag
tror det är nödvändigt för åstadkommande
av en jämn beskattning för bilismen,
att en del av nyinvesteringarna
i vägarna bekostas över kapitalbudgeten.
Arbetskrafts- och materieltillgång
såväl som behovet av nyanläggningar
kan ju skifta avsevärt från år till år
och för att då få fram jämnhet i beskattningen
är det, synes det mig, ytterst
önskvärt, att man lägger toppbelastningen
på kapitalbudgeten. Vi har
läst i tidningarna i dag om de stora
skador som har drabbat hela det norrländska
vägnätet, och vi hörde ytterligare
efter 7-nyheterna i dag, hur be
-
tydande dessa skador är. Det är alldeles
givet att sådana exceptionella
förhållanden orsakar kostnader av den
storleksordningen, att det är orimligt,
att de skall betalas under löpande budgetår.
Utredningen om motorfordonens
beskattningsproblem bör därför enligt
mitt förmenande överväga dessa frågor
och klarlägga — det har vi ju fått löfte
om i kväll — hur stor del av vägkostnaderna
som bör hänföras till bilismen
under löpande budgetår och
hur stor del som skall finansieras på
annat sätt. Jag är därför, det vill jag
betona ännu en gång, tacksam för att
utskottet har framhållit angelägenheten
av att åt dessa problem ägnas sådan
uppmärksamhet, att det finns utredningsmaterial
tillgängligt, då riksdagen
skall ta ställning till dessa spörsmål.
Jag skall inte ytterligare förlänga debatten.
Jag ber bara att få instämma
i vad herr Kristensson i Osby har sagt
och yrkar bifall till den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen.
Herr HAGBERG i Malmö (li): Herr
talman! Jag skall be att ytterligt kort
få säga några ord om en sida av detta
problem, som, såvitt jag kan finna, inte
har berörts hittills i debatten i kväll.
Det är ju, herr talman, högst betydande
medel som det här är fråga om.
Bilskattemedlen i årets statförslag är
upptagna till 640 miljoner, därav 200
miljoner i fordonsskatt och 440 miljoner
i bensinskatt. Jag bortser då ifrån
bilaccisen, som för nästa budgetår är
beräknad ge 65 miljoner kronor.
År vi alla här i kammaren verkligen
övertygade om att dessa mycket avsevärda
medel, som vi ställer till förfogande,
kommer till den bästa och mest
ändamålsenliga användning? Jag tror
inte, att man vågar svara ett obetingat
ja på den frågan. Härtill kommer dessutom
det förhållandet, att ju större
omfattning verksamheten på vägväsendets
område får desto större blir behovet
av en noggrann teknisk-ekono
-
190 Nr 15. Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrad lydelse av 1 § förordningen om särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m„
misk planering både översiktligt och
i detalj. Jag föreställer mig, att kammarens
ledamöter med stort intresse
tog del av de upplysningar, som i tidningarna
häromdagen lämnades om den
uppvaktning, som Svenska vägföreningens
styrelse hade för regeringen
med statsministern i spetsen. De påpekanden,
som där gjordes, finner jag
så pass uppseendeväckande — jag tror
jag vågar använda det uttrycket —• att
de bör kunna motivera ett omnämnande
även i detta sammanhang.
Företrädarna för denna auktoritativa
sammanslutning, Svenska vägföreningen
alltså, underströk att bristen på fasta
normer redan i alltför många fall leder
till skiftande standard på olika
delar av en och samma väg, utan att
trafik- och terrängförhållandena motiverar
detta. Redan detta påpekande är
ju ganska märkligt. Men vägföreningens
styrelse fortsätter: »I avsaknad av tillfredsställande
översiktlig planläggning
kan det vidare inträffa att icke föraktliga
belopp nedlägges på ombyggnad av
mindre viktiga vägar, medan riksvägar
inom samma område befinner sig i dåligt
skick. Det torde vidare ur ekonomisk
synpunkt vara ogynnsamt att man
hittills icke annat än i undantagsfall
utfört planläggningen så, att större
sammanhängande objekt kunnat skapas.
» Och så tillägger vägföreningens
styrelse: »Större företag kommer med
nutida maskinella resurser att giva
bättre ekonomiskt resultat, än om vägbyggnadsarbetena
delas ut i små portioner.
»
Man måste av detta påpekande från
vägföreningens styrelse få det bestämda
intrycket, att allt icke är som det borde
vara, när vederbörande skall ta hand
om dessa väldiga belopp, som riksdagen
år efter år ställer till förfogande.
Svenska vägföreningen framhöll vid
sin uppvaktning för regeringen, att enligt
dess uppfattning det vore synnerligen
angeläget att det snarast möjligt
framlades, som man sade, ett välgrun
-
dat program för bilskattemedlens riktiga
utnyttjande, och man förordade
desslikes att vägväsendets planläggningsfrågor
snabbast möjligt löstes genom
tillsättande av en utredningsman
med tillhörande råd och utredningskontor.
Herr talman! Jag är inte någon vän
av ständigt nya utredningar — jag menar
nog att vårt utredningsmaskineri
redan nu är hårt belastat — men jag
för min del skulle vilja göra ett undantag
i detta fall. Jag anser nämligen att
Svenska vägföreningens framställning
inför regeringen är så utomordentligt
starkt motiverad, att man ingalunda
kan förbigå den. Det måste dock, herr
talman, innebära en otillfredsställande
ordning att riksdagen, när den går att
votera dessa ansenliga belopp, inte
alltid kan känna sig helt övertygad om
att de kommer till användning på det
mest ändamålsenliga sätt. Det måste
vara angeläget att skapa så pass stor
visshet i detta sammanhang som över
huvud taget är möjligt.
Jag har, herr talman, inte ansett det
opåkallat att i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på den framställning,
som styrelsen för Svenska vägföreningen
har gjort till regeringen. Hade
liden inte varit så långt framskriden,
skulle jag velat ytterligare fördjupa mig
i detta problem. Nu inskränker jag mig
till att yrka bifall till den reservation,
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.
Häruti instämde herr Birke (h).
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖRD: Herr talman! Den
framställning från Svenska vägföreningen,
som herr Hagberg här omnämnde,
har ju alldeles nyligen kommit
regeringen till handa. Den är remitterad
till väg- och vattenbyggnadsslvrelsen,
som har att däröver avge
yttrande. Det vore kanske, herr Hagberg,
skäl att man väntade med sina
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Nr 15. 191
Utredningen för småföretagens lokalfrågor.
omdömen till dess att även den andra
parten i målet har blivit hörd.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 31,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ
des.
Därvid avgåvos 99 ja och 72 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 12.
Föredrogos vartefter annat bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från nöjesskatt;
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:„ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker, m. m.;
och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående portofrihet i den
inrikes posttjänsten för försändelser
från och till krigsfångar och civilinternerade.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.
§ 13.
Utredningen för småföretagens lokalfrågor.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om återupptagande av utredningen för
småföretagens lokalfrågor.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Anledningen till att jag
fogat en blank reservation till detta utskottsutlåtande
är, att jag helst skulle
sett att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hade understrukit vikten av att
frågan om småföretagens lokalbehov utretts
så snabbt som möjligt. Den frågan
är ju faktiskt mera aktuell nu än då den
numera nedlagda utredningen på sin tid
tillsattes. Jag skall emellertid inte ställa
något yrkande, utan vill bara inskränka
mig till att uttrycka den förhoppningen,
att den utredning som nu pågår inom
handelsdepartementet om småföretagens
verksamhetsproblem över huvud taget
påskyndas och att denna viktiga fråga
där får det beaktande den förtjänar.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 14.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 15, i anledning av väckta motioner
192 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrade grunder för bidrag från landsting in. fl. till bestridande av kostnaderna
för vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
angående utredning om finansieringsproblemen
inom hantverk och småindustri.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 15.
Ändrade grunder för bidrag från landsting
m. fl. till bestridande av kostnaderna
för vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 23, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1
och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937
(nr 655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, dels ock
i ämnet väckta motioner.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag har till föreliggande memorial anmält
en blank reservation. Orsaken härtill
är att jag anser att utskottet skulle
ha vidhållit den uppfattning som kom
till synes i andra lagutskottets utlåtande
nr 17 och gick ut på bifall till Kungl.
Maj:ts proposition. I dag kan jag inte
ställa något yrkande mot utskottets förslag,
men jag vill deklarera att jag anser
det olämpligt, att riksdagen först
beslutar rikssjukhus under den förutsättningen
att man skall försöka där
ordna en god undervisning och se till
att läkarutbildningen kan ske i lämplig
utsträckning men sedan, när åtgärder i
sådant syfte vidtagits, vid rikssjukhusen,
försöker försvåra remiss av de un
-
dervisningsfall som är nödvändiga för
läkarutbildningen.
Jag vill bara erinra om att medicinalstyrelsens
nye chef upplyser, att av 84
läkartjänster inom sinnessjukvården 60
är vakanta, och att i 27 provinsialläkardistrikt
tjänsterna är obesatta, ävensom
att inom tbc-vården en lång rad läkarplatser
är lediga. Jag vill påpeka att
läkarutbildningen tar åtta år. Jag tror
att om vi över huvud taget tänker på
möjligheten att få en ordnad sjukvård i
detta land, måste vi även se till att de
utbildningssjulchus vi har verkligen kan
ordna en ordentlig utbildning. Jag är
medveten om att man inom landstingen
ser mera lokalt på frågan. Denna trångsynthet
på detta område medför, att
sjuka människor hindras från att få den
vård de behöver. Jag vill även säga att
det inte är rimligt, att sjuka människor
här ytterst skall sitta emellan och att
sjukvården måste utövas av medicine
kandidater och av läkare som importeras
från utlandet. Jag har velat säga
detta därför att jag tycker, att utvecklingen
är allvarlig, och jag vädjar till
kammaren att i fortsättningen söka förstå,
att om vi skall ha en god läkarvård
i detta land och tillgång till läkare,
måste vi se till att utbildningen skötes
på ett rimligt och riktigt sätt, ty annars
får vi bara s. k. homeopatiska läkare
här i landet och inte läkare av den
kvalitet, som man bör ha rätt att räkna
med. Det vore en icke lycklig utveckling.
Herr talman! Jag har velat göra denna
deklaration därför att jag inte kan
dela den uppfattning som kommit till
synes i detta memorial, men jag har givetvis
ingen möjlighet att ställa något
yrkande.
Herr FAST (s): Herr talman! Herr
Lundbergs deklaration här är, måste
jag säga, mycket märklig. Han sammankopplar
frågan att ordna en god läkar
-
Nr 15. 193
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrade grunder för bidrag från landsting m. fl. till bestridande av kostnaderna
för vård å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
uiDHuning med den träga som här föreligger,
men de båda sakerna har inte
med varandra att göra. Vad vi här behandlar
är endast ett memorial från
andra lagutskottet, utgörande en sammanjämkning
mellan kamrarnas olika
ståndpunkter.
När denna fråga förra gången behandlades
i kammaren, gick nära nog
en dubbel majoritet emot utskottets förslag,
men nu menar herr Lundberg, att
vi inte skall ta någon hänsyn till det,
utan nu skall vi så att säga se på frågan
från dess utgångspunkter. Är det för
övrigt så ställt, att Stockholm med omgivning
och landet i övrigt icke kan
täcka rikssjukhusens behov av för läkarutbildningen
nödvändiga fall — när
man överallt i landet har ont om platser
för specialistvård? I så fall måste
jag säga att det är underligt ställt! Men
även om så skulle vara, är det en helt
annan fråga än den här förevarande.
I så fall gäller det att överenskomma
med landstingen om att berörda sjukhus
ställer vissa platser till förfogande
för patienter från landsorten.
Det kan dock icke vara rimligt och
riktigt att, som herr Lundberg säger,
provinsialläkartjänsterna många gånger
är besatta med medicine kandidater,
dessa skall avgöra huruvida patienternas
sjukdomar är av sådan art, att de
sjuka bör remitteras till rikssjukhusen
i Stockholm. Dessa kandidater har kanske
inte ens någon kännedom om de
resurser som landstingen härvidlag har.
bit sådant förhållande måste vara orimligt.
Den kompromiss som här gjorts är
ganska otillfredsställande, men vi får
ändå försöka komma till rätta med problemen
på detta område, och jag tror
vi bär möjligheter att lyckas med det.
Då vi är överens om att läkare, som
inte har tillräckliga resurser för att
göra en ordentlig undersökning på en
patient, skall stå i förbindelse med en
13 — Andra kammarens protokoll 1953. .
lasarettsläkare, är det groteskt att den
förstnämnde läkaren inte vågar skriva
på remisshandlingen att han haft sådan
kontakt. I förevarande utskottsutlåtande
finns nu denna goda regel fastslagen,
som sannerligen inte bara borde stå på
papperet, att läkare i den öppna och i
den slutna sjukvården skall samarbeta.
Det har man sagt här i utlåtandet, herr
Lundberg, även om man inte dragit de
nödvändiga konsekvenserna härav.
Om tiden hade medgivit det, skulle
jag gärna ha tagit upp denna fråga till
förlängd debatt, men som det nu är,
nöjer jag mig med att yrka bifall till
den kompromiss, som här gjorts, även
om den ur sakliga och andra synpunkter
är otillfredsställande.
Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag vill erinra om att de sjukhus, varom
här är fråga, är rikssjukhus, och att
de har tillkommit med riksdagens godkännande,
för att man där skulle ordna
med en ordentlig sjukvård. Sådana sjukdomsfall,
som är av stor betydelse för
läkarutbildningen, skall remitteras till
rikssjukhusen från övriga delar av lan
det.
Den saken tror jag inte är främmande
för herr Fast.
Sedan vill jag fråga: Hur tror herr
Fast att vi skall kunna få en bättre provinsialläkarkår
i Sverige, om vi fortsätter
med den inskränkta politik som
nu föres, när det gäller läkarutbildningen?
Jag tänker här på herr Fasts
uttalande förra gången denna fråga debatterades
här i kammaren, nämligen
att vi skulle få ett antal platser lediga
på övriga sjukhus, om detta remissförfarande
tillämpades. Det har icke förcbragts
några bevis för att våra läkare
missbrukat remissrätten. Tvärtom skulle
man i många fall önska, att en patient
blivit remitterad till centralsjukbus
för ordentlig vård. Vi har också
ett undervisningssjukhus i Uppsala, och
jag önskar att herr Fast kunde få se
r 15.
194 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
Ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen m. m.
en patient där, som hållits kvar för
länge på ett visst sjukhus här i landet.
Jag undrar om det inte ändå oftast
är så, att man håller patienterna på
sjukstugor för länge, innan man skickar
dem till specialistvård. Om vi skall
få bra läkare här i landet, måste vi
göra det möjligt för dem att få den
undervisning som är nödvändig. Men
jag medger att så länge vi fortsätter
med denna politik, kommer vi att få
ha medicine kandidater och utländska
läkare även på provinsialläkartjänsterna.
Samarbetet mellan en provinsialläkare
och ett lasarett — ja, visst är det
nödvändigt. Men jag vill fråga herr
Fast: Om en provinsialläkare ringer
från en sjukstuga till ett sjukhus och
frågar, om ett visst sjukdomsfall skall
remitteras till Stockholm, är det då
någon mening med att sjukhusläkaren
svarar: Ni skall göra så eller så? Innebär
detta någon garanti för att man
förfar på riktigt sätt? Om en läkare
skall kunna utfärda en remiss, bör patienten
egentligen först resa till lasarettet
i fråga, innan han remitteras till
Stockholm. Eller menar herr Fast att
om en läkare på ett landsortssjukhus
säger ifrån, att man inte får remittera
en patient, då skall man låta sig nöja
därmed? Då skulle med andra ord den
lille lasarettsläkaren få experimentera
med människor ungefär som han finner
för gott.
Herr FAST (s): Herr talman! Herr
Lundberg glömmer totalt bort att vårt
sjukhusväsende är uppbyggt på sådant
sätt, att de specialavdelningar vi har
vid våra landsortslasarett är ganska
likvärdiga med dem som finns vid de
lasarett det här är fråga om, även om
det i Stockholm kanske finns flera specialiteter.
Jag vet vad jag talar om,
jag råkar vara ordförande i det utskott
som har att göra med lösande
av tvister mellan landstingen och storstäderna.
Jag känner till fall där man
på grund av bristande samarbete utan
vidare skickat i väg patienter från
landsorten, alltså utan att något samarbete
förekommit med sådana läkare,
som kunnat ge ett sakkunnigt råd.
En annan viktig sak, herr Lundberg,
är att det har visat sig ganska svårt
att få in remisspatienter både i Stockholm
och Göteborg. Det är framför allt
på dessa båda platser som man vid
underhandlingar har rekommenderat
denna inskränkta remissrätt, och detta
inte minst av det skälet, att när de
verkligt hjälpbehövande patienterna
kommer för att få specialistvård, är
platserna ofta upptagna av sådana,
som med hänsyn till sin sjukdom icke
behövde vårdas där. Det är också något
att ta hänsyn till. Detta har ingenting
med läkarutbildningen att göra.
Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Jag
skall, herr talman, inskränka mig till
att instämma i herr Fasts yrkande om
bifall till andra lagutskottets förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 16.
Ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
m. m.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande,
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen
den 2 juni
1950 (nr 261) in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr NIIILFORS (fp): Herr talman!
Jag ber om ursäkt att jag måste uppehålla
kammaren några minuter.
Andra lagutskottet har givit det betyget
åt regeringens förslag till uppräkning
av livräntebeloppen till beredskapsinvalider,
att det är väl motiverat
och har fått en god avvägning. Nu är
Onsdagen den 29 april 1953 em. Nr 15. 195
Ändrad lydelse av 9 § militärersättningsförordningen m. m.
det emellertid så, att vi förra året motionerade
från folkpartihåll i denna
sak och lade fram ett konkret förslag,
som faktiskt i stort sett har visat sig
hålla under målningen i den utredningskvarn
man haft i gång under det
senaste året. Motionen tillstyrktes emellertid
inte då av andra lagutskottet, enär
utskottet ansåg att frågan borde utredas
ordentligt. Man brydde sig därför från
utskottets sida inte om att sända förslaget
på snabbremiss till de sakkunniga
instanser, som kunde ha haft möjligheter
att komma med ett yttrande.
Det är mot denna bakgrund som jag
och några andra i kammaren har ansett,
att man skulle kunna retroaktivt
från den 1 januari i år ge ett visst begränsat
belopp till de beredskapsinvalider,
som ännu den 1 juli i år innehar
ersättningsrätt. Det hade varit en ringa
gärd av rättvisa att dessa människor,
som drabbats särskilt hårt under beredskapstiden,
skulle få litet extra kompensation
för dyrtiden.
Utskottet har sagt, att det finns så
många andra grupper som har fått lida
på grund av inflationen och att man
därför inte speciellt kan föra fram
denna grupp och ge den eu retroaktiv
ersättning, hur liten den än skulle vara.
Mot det kan man säga, att just på de
militärskadade får man väl lägga vissa
speciella synpunkter. Man får ta deras
prekära situation som speciellt ömmande,
och av den anledningen tycker
jag nog att utskottet kunde ha sträckt
sig litet längre. Men när nu utskottet
inte velat göra detta och eftersom det
inte finns någon reservation med ett
annat yrkande än utskottets, har jag
inte möjligheter, anser jag, att ställa
något yrkande i motionens syfte.
Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Det kanske inte är nödvändigt
att svara herr Nihlfors, eftersom
han inte ställde något yrkande. Men jag
skulle bara vilja lämna den upplysningen,
att det är så — och det har
kanske inte förbigått herr Nihlfors —
att ersättningsfyllnad kan utgå till alla
dessa omregleringsfall. Det är inte
mindre än 2 000 som sökt ersättningsfyllnad,
och en mycket stor procent
liar också fått sådan. Det går till på
det sättet, att man ger dem ersättningsfyllnad
för en viss tid och sedan prövar,
om de fortfarande behöver någon
fyllnad. Gör de det får de åter ersättningsfyllnad
för att deras inkomst inte
skall bli för starkt minskad.
Det har också givits ersättningsfyllnad
i fall, där invaliditetsprocenten varit
så liten som 25. Man har hört sig
för hos länsarbetsnämnderna, om det
inte funnes möjlighet att placera de
sökande i den allmänna marknaden,
och när länsarbetsnämnderna sagt, att
det är svårt och kanske omöjligt att
placera dem, har de kunnat få ersättningsfyllnad
trots att de har endast
25 procents invaliditetsgrad.
Skulle man nu ge 25 procents ersättning
utöver vad som föreslås i propositionen
från den 1 januari i år, skulle
det ju betyda, att man fick behandla
alla de 2 000 fallen en gång till för att
se efter, om vederbörande möjligtvis
skulle kunna få ut någonting mera i
ersättningsfyllnad. Det skulle vara ganska
svårt att genomföra för försvarets
socialbyrå.
Jag tror att vi kan ta utskottets förslag
utan några större samvetsbetänkligheter,
och jag skall be att med vad
jag nu sagt få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.
§ 17.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.;
nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
196 Nr 15.
Onsdagen den 29 april 1953 em.
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m.;
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från nöjesskatt;
nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker,
m. m.; och
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående portofrihet i den
inrikes posttjänsten för försändelser
från och till krigsfångar och civilinternerade.
Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag I il 1 riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 148, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa naturskyddsändamål;
nr
149, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
m. in.;
nr 150, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier;
nr 151, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försäljning
av en Vadstena krigsmanshuskassa
tillhörig fastighet;
nr 152, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående utbild
-
ningskurser för viss lantmäteripersonal
m. fl.; och
nr 153, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. m.
§ 18.
Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 229, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år
1952 vid dess fjärde ordinarie möte
samt år 1953 vid dess extraordinarie
möte fattade beslut tillställts kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 19.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Undertecknade får härmed anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 5 maj till och med
den 18 maj för att deltaga i Europarådets
vårsession 1953.
Stockholm den 29 april 1953.
Walter Sundström.
Adolf Wallentheim.
Tore Bengtsson.
James I. A. Dickson.
Gunnel Olsson.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 20.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.27 på natten.
In fidem
Gunnar Britth.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
316352