RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949 ANDRA KAMMAREN Nr 15

30 april—4 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 maj.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. tillämpningen av lagen om till ståndstvång

för byggnadsarbete.......................... 14

Fröken Vinge ang. förfarandet i fråga om val av nämnder och

styrelser, då en kommun erhåller stadsrättigheter.......... 30

Herr Edström ang. vissa av tjänsteman inom priskontrollnämnden
mot näringsgren eller icke namngivna företag inom näringsgrenen
i pressen riktade beskyllningar................ 33

Herr Hjalmarson ang. redogörelse för de bemyndiganden, som
ligga till grund för monopoliseringen av den svenska fiskexporten,
m. m....................................... 34

Herr Håstad ang. krisförvaltningens succesiva avveckling m. in. 46

Onsdagen den 4 maj fm.

Svar på interpellation av herr Hansson i Skediga ang. ökad användning
av vissa läkemedel mot tuberkulösa sjukdomar...... 58

Upphävande av bestämmelserna om visst avstånd mellan halmstack
och byggnad...................................... Cl

Utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen
............................................ 73

Ersättning av statsmedel åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag

av år 1941» i Överluleå socken............................ 76

Ändringar i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets

yttre och inre rationalisering m. m......................... 78

Effektiva åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning m. m..... 84

Direktiven för priskontrollnämnden .......................... 88

1—Andra kammarens protokoll f.91,9. Nr 15.

Nr 15.

Innehåll.

Sid.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid

stadsfullmäktigeval...................................... 92

Utredning om valmetoder medförande större proportionell rättvisa

vid mandatfördelningen mellan partierna.................... 100

Sänkning av valbarhetsåldern till riksdagens första kammare .... 103

Avlöningar vid statens sinnessjukhus m. m................... 106

Övergångsbestämmelser om befordringsgången för vissa biträden
vid statens järnvägar.................................... Hg

Onsdagen den 4 maj em.

Beskattningen av inkomst av icke frivillig avverkning av skog .. 126

Främjande av det frivilliga enskilda sparandet ................ 126

Utredning om statsmonopol för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker
m. m........................................... 128

Kontroll av den offentliga partipropagandan.................. 134

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 4 maj fm.

Val av valmän och suppleanter för utseende av riksdagens fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret med suppleanter . . 57

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. upphävande av bestämmelserna
ang. visst avstånd mellan halmstack och byggnad .. 61

— nr 26, ang. bestämmelser till förhindrande av vissa skenäktenskap
................................................ 73

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrad lydelse av förordningen
om moderskapspenning ........................ 73

— nr 17, ang. utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten hörande

skyddslagstiftningen.................................... 73

— nr 18, ang. komplettering av lagen om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet ............................ 76

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. ersättning av statsmedel åt

delägare i »Svartbyns dikningsföretag av år 1941» i Överluleå socken 76

— nr 16, ang. en mera produktiv fiskodling i Kalix älv .......... 78

— nr 17, ang. ändringar i kungörelsen ang. statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m................... 78

— nr 18, ang. statlig kreditgaranti för lån till förvärv av fiskefartyg 84

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, ang. effektiva
åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning m. m......... 84

— nr 6, ang. effektiv personalvård inom den statliga administrationen 88

— nr 7, ang. direktiven för priskontrollnämnden................ 88

Innehåll.

Nr 15.

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, ang. upphävande av bestämmelsen
om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval .. 92

— nr 20, ang. valmetoder medf. större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.......................... 100

— nr 21, ang. sänkning av valbarhetsåldern till riksdagens första

kammare ............................................ 103

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. byggnadsfrågor m. m. (ecklesiastikdepartementet)
...................................... 106

—• nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. verksamheten

vid statsunderstödda privatläroverk........................ 106

— nr 91, ang. avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus

och statens anstalt för fallandesjuka m. m................... 106

— nr 92, ang. anslag till statens skol- och yrkeshem på Salbohed

och i Vänersborg m. m................................... 116

— nr 93, ang. anslag till Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa

gossar: Ombyggnad av rättarbostad m. m................... 116

— nr 94, ang. anslag till landsfiskalerna m. fl................... 116

— nr 95, ang. avtal mellan staten och Stockholms stad rörande mark

i Stockholm m. m....................................... 116

— nr 96, ang. överlåtelse av fastigheter m. m................... 116

— nr 97, ang. broförbindelse mellan Resarö och fastlandet........ 116

— nr 98, ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård
................................................ 116

•—• nr 99, ang. övergångsbestämmelser om befordringsgången för vissa

biträden vid statens järnvägar............................ 116

— nr 100, ang. vissa vattenfallsstyrelsens arbetares tjänstårsberäk ning

för pension........................................ 118

— nr 101, ang. livränta åt A. I. Ståhlberg .................... 118

— nr 102, med allmänna synpunkter på tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1948/49 .................................. 118

— nr 103, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
.....,........................................ 118

— nr 104, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.............................................. 118

— nr 105, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)
.............................................. 118

— nr 106, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
........................................ 118

.— nr 107, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
.............................................. 118

— nr 108, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
.......................................... 119

— nr 109, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.............................................. 119

— nr 110, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
.............................................. 119

— nr 111, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (folkhushållnings departementet)

........................................ 119

— nr 112, ang. ersättning till G. I. Lager...................... 119

— nr 113, ang. anslag till fångvårdsstyrelsen in. in............... 119

Nr 15.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. anslag till centraldepån för blindas
arbeten......................................... 119

— nr 115, ang. ersättningar för läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
m. m....................................... 119

— nr 116, ang. anslag till sinnessjuknämnden för budgetåret 1949/50 119

•—- nr 117, ang. fortsatt disposition av anslaget till en byggnad för

blinda i Stockholm...................................... 119

—- nr 118, ang. förebyggande av återkommande oroligheter, skydd
och säkerhet i tjänstgöringen för personalen vid fångvårdsanstalterna
................................................ 119

Onsdagen den 4 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, ang. siloanläggningars jämställande
i taxeringshänseende med fasta maskiner .............. 126

— nr 28, ang. beskattningen av inkomst av ofrivillig avverkning av

skog i vissa fall........................................ 126

— nr 29, ang. åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda

sparandet ............................................ 126

— nr 30, ang. utredning rörande statsmonopol eller annan jämförlig

företagsform för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker .... 128

Bankoutskottets memorial nr 29, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut om pension åt K. J. Hedberg (voteringsproposition
godkänd) ............................................ 134

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av lotteriförordningen
............................................ 134

— nr 28, ang. kontroll av den offentliga partipropagandan samt bok förings-

och redovisningsplikt för dem som bedriva politisk propaganda
.............................................. 134

Lördagen den 30 april 1949.

Nr 15.

Lördagen den 30 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. skyldigheten
att anordna och iordningställa skyddsrum.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Sköldin till mig riktat följande
fråga:

Anser statsrådet det nödvändigt, att
de av civilförsvarsstyrelsen utfärdade
skärpta bestämmelserna beträffande
skyldigheten att anordna och iordningställa
skyddsrum allt fortfarande
böra vara gällande?

Till svar vill jag framhålla följande.

Skyddsrumsfrågan behandlades senast
av föregående års riksdag. I propositionen
nr 81 den 20 februari 1948
förekom en utförlig redogörelse över situationen
i allmänhet på detta område.
I detta sammanhang berördes även de
provisoriska inskränkningar i civilförsvarslagens
bestämmelser om skyddsrumsbyggande,
som i samband med det
andra världskrigets upphörande meddelats
av civilförsvarsstyrelsen i september
1945 och sedermera godkänts av
Kungl. Maj:t i februari 1946. Genom
dessa bestämmelser medgavs anstånd
med vissa åtgärder vid anordnande av
nya skyddsrum, nämligen anskaffning
och insättning av dörrar och luckor,
uppförande av inre begränsningsväggar
för gasfång vid ingångar och reservutgångar
samt anskaffning och insättning
av luftrenare jämte viss annan utrustning.
Detta innebar att skyddsrum i

samband med nybyggnader skulle utbyggas
partiellt, i den mån av tekniska
skäl icke kunde anstå med utförandet
till ett senare tillfälle.

I propositionen lämnades vidare en
redogörelse för 1945 års civilförsvarsutrednings
förslag angående det framtida
skyddsrumsbyggandet. Dessa förslag
inneburo att byggandet av skyddsrum
i stort sett skulle fullföljas enligt
gällande regler, varvid skyddsrummen
borde helt färdigställas. Dessutom förordade
utredningen att man på större
orter skulle bygga friliggande fullträffsäkra
skyddsrum i viss utsträckning.

För egen del framhöll jag, att jag vore
i princip ense med utredningen om att
skyddsrum borde byggas även i fortsättningen.
Vissa spörsmål borde emellertid
närmare utredas genom särskilda
sakkunniga, innan man tog slutlig
ståndpunkt till skyddsrumsfrågan i dess
hela omfattning. I avvaktan på resultatet
av de sakkunnigas förslag borde de
tidigare inskränkningarna gälla.

På grund av den tid, som skulle krävas
för att fullt iordningställa skyddsrummen,
inneburo dessa inskränkningar
bestämda olägenheter ur beredskapssynpunkt.
Den skärpning av det
utrikespolitiska läget, som inträdde under
våren 1948, föranledde eu viss omprövning
av medelsanvisningen till såväl
det militära försvaret som civilförsvaret.
För civilförsvarets del ansågs
det i detta sammanhang nödvändigt att
revidera den tidigare intagna ståndpunkten
beträffande skyddsrummens
färdigställande. I propositionen nr 233,
dagtecknad den 30 april, begärdes även
medel för en central anskaffning genom
statens försorg av sådan materiel,
som fordrades för att färdigställa enskilda
skyddsrum, vilka anordnats enligt
civilförsvarslagens föreskrifter men
som enligt anståndsbestämmelserna ut -

Nr 15.

Lördagen den 30 april 1949.

Svar på interpellation ang. skyldigheten att anordna och iordningställa skyddsrum.

byggts endast partiellt. Denna materiel
skulle mot full ersättning tillhandahållas
fastighetsägarna. 1 anslutning till
detta förslag framhöll jag, att enskilda
skyddsrum, som framdeles komme att
byggas, borde helt färdigställas från
början.

Riksdagen, som i enlighet med propositionen
anvisade ett anslag av 7,r>
miljoner kronor för budgetåret 1948/49
till den första hälften av denna materialanskaffning
(den ansågs böra fördelas
på två år) gjorde ingen erinran mot
vad jag anfört på denna punkt. I överensstämmelse
härmed upphävde civilförsvarsstyrelsen
den 18 oktober 1948
enligt av Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande
de tidigare gällande anståndsbestämmelserna.
För närvarande gäller
alltså att skyddsrum i nybyggnader
skola fullt färdigställas, bortsett från
viss lättanskaffad utrustning. (Jag vill
inom parentes påpeka, att skyldigheten
att inrätta skyddsrum i huvudsak är
begränsad till tätorter samt endast gäller
byggnader av viss storlek eller betydelse.
)

Enligt min mening kan en sådan förändring
i läget icke anses ha inträtt, att
skyddsrumsbestämmelserna, som i sin
nuvarande utformning endast ha varit
gällande under ungefär ett halvt år, nu
böra underkastas en omarbetning.

Interpellanten har även berört frågan
om materialåtgången för skyddsrumsbyggandet
och uppgivit, att en del av
den plåt, som användes till dörrar i
skyddsrummen, tillhör de mest svåranskaffade
materialslagen och att vi
nödgas importera denna plåt från hårdvalutaländer.
Det förhåller sig tyvärr
så, att de flesta åtgärder både på det
militära och på det civila försvarets område
förutsätta att viss materiel tages i
anspråk. Enligt till mig lämnade upplysningar
kan sådan plåt tillverkas inom
landet. Då vi för vårt totala behov av
sådant material delvis äro hänvisade till
import, påverkas emellertid även importbehovet
av de krav, som skvdds -

rumsbyggandet ställer. Importen sker
enligt uppgift huvudsakligen från Bizonien
och Belgien. I detta sammanhang
må nämnas ett par siffror angående materialåtgången
i övrigt för skyddsrummen.
Enligt av civilförsvarsstvrelsen
och den dåvarande statens byggnadslånebyrå
i slutet av 1947 gemensamt
gjorda beräkningar av åtgången under
år 1948 av cement och armeringsjärn
för skyddsrumsbyggandet uppskattades
cementåtgången till 6 % av hela åtgången
för bostadsbyggnader och till
3,r> c/c av den totala åtgången för samtliga
byggnadsändamål. Motsvarande
siffror för armeringsjärn beräknades
till 8,3 resp. 4 %.

De anförda siffrorna, vilka alltjämt i
huvudsak torde äga giltighet, äro enligt
min uppfattning icke av den storleksordning,
att de kunna motivera att man
ytterligare eftersätter den, förhållandevis
begränsade beredskapen på detta
område av vårt civilförsvar.

Beträffande den under innevarande
budgetår påbörjade engångsanskaffningen
av kompletteringsmateriel, som
från början avsågs fördelad på två budgetår,
vill jag i detta sammanhang erinra
om att jag i årets statsverksproposition
uttalat, att med hänsyn till rådande
statsfinansiella läge upphandlingen
av återstående materiel borde
fördelas på flera budgetår. I enlighet
härmed ha för budgetåret 1949/50 äskats
endast 2 250 000 kronor för ändamålet
— en av ekonomiska hänsyn nödvändig
men ur beredskapssynpunkt föga
önskvärd åtgärd. Genom denna uppdelning
kommer en viss lättnad att vinnas
beträffande anspråken på material.

Interpellanten har slutligen påtalat
den ekonomiska belastning, som de nuvarande
skyddsrumsbestämmelserna
medföra, samt menat, att de nu befintliga
dispensmöjligheterna i särskilda
fall, t. ex. beträffande skyldigheten att
anordna inre begränsningsväggar av betong,
saknade ekonomisk betydelse. Jag
vill i anledning härav meddela, att

Lördagen den 30 april 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. skyldigheten att anordna och iordningställa skyddsrum.

skyddsrumskostnaderna enligt beräkningar,
som gjorts av civilförsvarsstyrelsen,
normalt torde uppgå till omkring
eu procent av byggnadskostnaderna
för bostadsfastigheter. De dispensmöjligheter.
som för närvarande
finnas i exempelvis det av interpellanten
berörda fallet, äro i första hand
motiverade icke av ekonomiska skäl
utan för att möjliggöra en ökad fredstidsanvändning
av lokalerna. Värdet
därav torde väl uppväga de ökade kostnader,
som kunna vara förenade med
att senare komplettera en sådan detalj.

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att
med hänsyn till beredskapsliiget inom
civilförsvaret någon uppmjukning av
nu gällande bestämmelser i fråga om
skyldigheten att bygga och iordningställa
skyddsrum icke bör komma i
fråga.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag interpellationen besvarad.

Vidare anförde:

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Jag vill
framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet för
det svar jag erhållit på min interpellation.

•lag vill medgiva att jag med hänsyn
till de beslut rörande vårt civilförsvar,
som riksdagen fattat under åren 1945
—1948 och till vilka herr statsrådet genomgående
varit förslagsställare, icke
hyste någon större förhoppning om att
herr statsrådet i dagens läge skulle ansluta
sig till de synpunkter jag i interpellationen
framhållit. Då jag ändock
framställde interpellationen, gjorde jag
det mot bakgrunden av de ytterligare
skärpningar på investeringarnas område
som kommit till stånd efter det att
Kungl. Maj:t bemyndigat civilförsvarsstyrelsen
att upphäva lättnaderna beträffande
skyddsrummens iordningställande,
och denna synpunkt underströk
jag också i interpellationen.

I.tt ställningstagande till ifrågava -

rande problem är icke lätt, ty det förutsätter
en avvägning mellan å ena sidan
nödvändigheten att vidtaga beredskapsåtgärder
med hänsyn till det nuvarande
utrikespolitiska läget och å andra sidan
angelägenheten av att av statsfinansiella
skäl begränsa investeringarna i största
möjliga mån. Statsrådet har för sin del
i sammanfattningen av interpellationssvaret
uttalat, att med hänsyn till beredskapsläget
inom civilförsvaret någon
uppmjukning av ifrågavarande bestämmelser
rörande skyldigheten att bygga
och iordningställa skyddsrum icke bör
komma i fråga. Jag tillåter mig tolka
herr statsrådets interpellationssvar så,
att om en ljusning skulle inträda i det
utrikespolitiska läget, detta skulle medföra
att herr statsrådet kunde giva sin
anslutning till de synpunkter, som jag
framlagt i interpellationen, och sålunda
åter uppmjuka bestämmelserna i fråga
om iordningställande av skyddsrum.

Med hänsyn till den uppmärksamhet
som civilförsvarsstyrelsens beslut rönt
bland de människor som äro sysselsatta
inom byggnadsindustrien har jag ansett
det önskvärt att herr statsrådet sattes i
tillfälle att framlägga sina synpunkter
på denna fråga. Jag vill framhålla, att
även om huvudskälet för begränsningarna
av byggnadsverksamheten varit av
rent ekonomisk natur, har dock materialbristen
på vissa områden varit en
bidragande faktor till åtstramningen
inom byggnadsindustrien. Det gäller
bland annat armeringsjärn och plåt,
vilka — som jag framhållit i min interpellation
— förbrukas i avsevärd utsträckning
vid iordningställandet av
skyddsrum. När man nödgas vänta i
minst sex månader på att erhålla radiatorer
på grund av brist på plåt, är det
inte så underligt om det finns de som
anse, att man kan ifrågasätta lämpligheten
av att förbruka våra knappa tillgångar
av nämnda material för våra
skyddsrum.

Herr statsrådet har i sitt svar anfört
några procentsiffror över åtgången av

8 Nr 15.

Svar på interpellation ang. skyldigheten

cement och armeringsjärn. Dessa siffror
kunna i och för sig förefalla obetydliga,
men mot bakgrunden av den faktiska
åtgången torde de representera icke
obetydliga kvantiteter. Jag har inte tillgång
till de siffror, som legat till grund
för uträknandet av de förut nämnda
procenttalen, men jag vill hänvisa till
årets proposition nr 153, där socialministern
föreslår införande av tilläggslån
just för här berörda kostnader vid
byggande av skyddsrum i bostadsfastigheter
och där bostadsstyrelsen gör en
beräkning av kostnaderna under kommande
budgetår, vilken slutar på en
summa av 2 490 000 kronor. Man torde
kunna påstå, att det med hänsyn till
det nu rådande statsfinansiella läget här
inte är fråga om obetydliga belopp.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Det
är alldeles riktigt som herr Sköldin säger,
att det här som i alla andra frågor
som röra försvaret gäller att göra en avvägning
mellan beredskapskraven och
nödvändigheten att iaktta ekonomisk
återhållsamhet. Vi hoppas väl alla att,
om det skulle inträda en mera bestående
lättnad i det utrikespolitiska läget i
världen, det skall bli möjligt att sänka
försvarskostnaderna, inte bara för det
civila, utan även för det militära försvaret,
under den höga nivå, på vilken
vi för närvarande hålla dem.

Det är klart att det kostar pengar att
bygga skyddsrum, men man bör akta
sig för att överdriva storleken av dessa
kostnader. Enligt den ur civilförsvarets
synpunkt mest ofördelaktiga beräkningen,
d. v. s. den som räknar med de
högsta kostnaderna, uppgå kostnaderna
för skyddsrummen med nuvarande omfattning
av bostadsbyggandet i tätorter
till ungefär 10 miljoner kronor om året.
Det är inte ett större belopp saken gäller.
Om det nu skulle ske en återgång
till den ordning, som tillämpades under
åren 1945—1948, då man vid uppföran -

och iordningställa skyddsrum.

det av bostadsfastigheter byggde så att
säga den bärande konstruktionen i
skyddsrummen — alltså den del som
icke kan byggas annat än samtidigt med
att själva fastigheten uppföres — men
lät resten vara, så skulle vi göra en besparing
på i runt tal 3,5 miljoner kronor
årligen. Man frågar sig emellertid,
om det som vi skulle vinna i ekonomiskt
avseende genom en sådan åtgärd
står i rimlig proportion till vad som
skulle förloras ur beredskapssynpunkt.

Jag vill upplysa om att dessa halvfärdiga
skyddsrum äro oanvändbara,
när det gäller att bereda människor
skydd under ett bombanfall. Skyddsrummen
måste alltså byggas färdiga för
att kunna fylla sitt ändamål. Mellan år
1945 och 1948 tillkom det ungefär 5 000
halvfärdiga skyddsrum i nybyggda bostadsfastigheter
i städer och tätorter,
och med nuvarande takt inom bostadsbyggandet
skulle detta antal ha ökats
med inemot 2 000 varje år. När man på
våren 1948 satte i gång en undersökning
om hur snabbt dessa halvfärdiga
skyddsrum skulle kunna iordningsättas,
därest någonting skulle hända, så visade
det sig, att utan speciell prioritet vid
leveranserna skulle bara anskaffningen
av behövlig materiel ta en tid av tolv
månader, och sedan skulle materielen
inmonteras i skyddsrummen. Och även
om man på grund av lägets allvar skulle
ha fått en ordentlig prioritet för dessa
leveranser, skulle man ändå inte ha
kommit ned under en tid av sex månader,
innan materielen varit anskaffad
och skyddsrummen kompletterade. Gör
man icke skyddsrummen färdiga, kommer
för varje år som går tiden för iordningställandet
av dem att öka, eftersom
det årligen tillkommer ytterligare ett
antal skyddsrum.

Med hänsyn till att världsläget är sådant,
att Sveriges folk och Sveriges riksdag
äro beredda att satsa mellan 800
och 900 miljoner kronor om året på
försvarsberedskapsåtgärder av olika
slag, hyser jag den uppfattningen, att

Lördagen den 30 april 1949.

att anordna

Lördagen den 30 april 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. skyldigheten att anordna och iordningställa skyddsrum.

beredskapsåtgärderna även på det civila
området böra hållas uppe på en
skälig nivå.

Jag har därför i nuvarande situation
inte kunnat komma till annan slutsats
än att vi beträffande skyddsrummen
böra fullfölja det program som uppställts.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 382 av herrar Birke och Nilsson i
Svalöv;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 383 av herr Hedlund i Rådom
in. fl. och

nr 384 av herr Utbult m. fl.;
till bankoutskottet motionerna:
nr 385 av herr Johnsson i Stockholm,
nr 386 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,
nr 387 av herr Norup m. fl. och
nr 388 av herr Olsson i Mellerud
in. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

389 av herr Dahlgren m. fl.,
nr 390 av herr Hansson i Skegrie
in. fl. och

nr 391 av herr Spångberg m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Mosesson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående vissa spörsmål rörande
den italienska kolonien Eritrea.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hansson i
Skediga vid kammarens nästföregående

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Sköld angående
vissa spörsmål i samband med
byggnadsregleringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr von Seth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av den ökande
föroreningen av våra sjöar och vattendrag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

212, angående åtgärder i prisreglerande
syfle på jordbrukets område;
och

nr 213, angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan, att
till utskottet den 29 innevarande april
inkommit framställning från delegerade
för riksdagens verk med förslag till
vissa ändringar i 1947 års tjänste- och
pensionsreglementen för riksdagens
verk m. m.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av gällande
bestämmelse om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval;

It)

Nr 15.

Lördagen den 30 april 1949.

nr 20, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att åvägabringa
valmetoder medförande större
proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om sänkning av valbarhetsåldern
vid val till riksdagens första kammare;

statsutskottets utlåtanden:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt anslag
för budgetåret 1949/50 till verksamheten
vid statsunderstödda privatläroverk;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed
och i Vänersborg in. in.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till Statens uppfostringsanstalt
för sinnesslöa gossar: Ombyggnad av
rättarbostad m. in.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till landsfiskalerna
in. fl.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm in. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av
vissa fastigheter in. in.;

nr 97, i anledning av väckt motion
angående en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet;

nr 98, i anledning av väckta motioner
angående förbättring av kommunikationerna
i Stockholms skärgård;

nr 99, i anledning av väckt motion
angående särskilda övergångsbestämmelser
i fråga om befordringsgången för
vissa biträden vid statens järnvägar;

nr 100, i anledning av väckt motion
angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberäkning
för pension;

nr 101, i anledning av väckt motion
om livränta åt f. d. stationskarlen A. I.
Ståhlberg i anledning av skada till följd
av olycksfall i arbete;

nr 102, med vissa allmänna synpunkter
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksam -

Lördagen den 30 april 1949.

Nr 15.

hetsområde jämte i ämnet väckt motion; nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

109, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

110, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till G. I. Lager för skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fångvårdsstyrelsen
m. in. jämte i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till ersättningar för vissa
läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
in. in.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till
uppförande i Stockholm av en byggnad
för blinda; och

nr 118, i anledning av väckt motion
om åtgärder i syfte att förebygga åter -

kommande oroligheter och bereda personalen
vid fångvårdsanstalterna skydd
och säkerhet i tjänstgöringen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av väckta motioner
om siloanläggningars jämställande
i taxeringshänseende med fasta maskiner; nr

28, i anledning av väckta motioner
om utredning angående beskattningen
av inkomst, som uppstår på
grund av ofrivillig avverkning av skog
i vissa fall;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för främjande av det
frivillliga enskilda sparandet; och
nr 30, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statsmonopol
eller annan jämbördig företagsform
för tillverkning av skattepliktiga maltdrycker; bankoutskottets

memorial nr 29, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 23 i anledning av väckta
motioner om pension åt assistenten hos
riksdagens revisorer K. J. Hedberg;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av den offentliga
partipropagandan samt angående
bokförings- och redovisningsplikt för
sammanslutningar och andra, som bedriva
politisk propaganda; och

nr 29, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder till skydd för barn och ungdom
mot sexualförbrytare, dels angående
tvångskastrering av sedlighetsförbrytare,
dels ock med förslag till lag om
ändrad lydelse av 41 § sinnessjuklagen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Nr 15.

Lördagen den 30 april 1949.

angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut,
m. m.; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 g 2:o), 4:o)
och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt; andra

kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion om åtgärder för underlättande
av orientering i gällande lagar
och författningar;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8, över motion om
utredning rörande principerna och metoderna
för nya former av samarbete
mellan arbetsmarknadens parter; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion om upphävande av bestämmelserna
rörande slaktgodemän.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

getåret 1949/50 till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten:
Projekterings- och konstruktionskostnader; nr

156, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. in.;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen; nr

160, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1949/50 till understöd för utomprocessuell
rättshjälp jämte i ämnet väckta
motioner m. in.;

nr 161, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till den halvöppna
barnavården m. in.;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till vanföreanstalter;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till barnmorskeläroanstalterna; nr

164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i
Lund m. m.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ersättningar

Lördagen den 30 april 1949.

Nr 15.

av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Erik Ask;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1949/50 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och
avlopp jämte i ämnet väckta motioner;

från första lagutskottet:
nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m.;
och

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 167, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 169, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer
sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning
för utbetalning av folkpension, som tillkommer
å allmän sjukvårdsanstalt intagen
pensionstagare;

nr 170, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 171, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.27 em.

In fidem
Gunnar Britlh.

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Tisdagen den 3 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 26
och 27 nästlidna april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att ledamoten av andra kammaren
Carl Christenson, Malmö, på grund
av febersjukdom (Polyarthrit. ac.) är
oförmögen till arbete tills vidare, intygas.

Malmö 2 maj 1949.

Erik Sundberg.

Kammaren beviljade herr Christenson
i Malmö ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 2 innevarande
maj tills vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
riktat två frågor till mig. Den ena
går ut på om jag är villig att lämna riksdagen
en redogörelse för de tillämpningsföreskrifter,
som gjort det möjligt
att förvandla lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete till ett jordbrukspolitiskt
tvångsinstrument. Den andra
frågan gäller, om sådana åtgärder kunna
motses från min sida, att statsmakternas
försäkringar om att jordbrukets
yttre rationalisering skall bedrivas i
frivilliga former helt och fullt komma
till uttryck vid beslutets genomförande.

I motiveringen för interpellationen
har herr Svensson hänvisat till de beslut
angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken, som fattades av
1947 års riksdag, och de uttalanden,
som vid frågans behandling gjordes av
dåvarande departementschefen. Det
framhålles i interpellationen, att dessa
beslut och uttalanden syntes ge rimlig
garanti för att den jordbrukare, som
satt kvar på sin gård utan att begära
någon hjälp, skulle vara helt befriad
från att antastas av samhällets organ.
Lantbruksnämnden skulle ha möjlighet
att ingripa endast då samhällets hjälp
påkallades av de nuvarande brukarna
eller då ägarskifte inträffade.

Nu menar tydligen herr Svensson, att
man vid tillämpningen börjat åsidosätta
dessa principer. Han har i motiveringen
särskilt nämnt två fall, där man
enligt hans mening skulle ha gått fram
i direkt strid mot innebörden av dåvarande
departementschefens uttalanden
och riksdagens beslut. Dessa fall äro väl
avsedda att särskilt väl illustrera de
tvångsmetoder, som enligt interpellanten
förekomma. Jag skall därför tillåta
mig att uppehålla mig vid dessa något
innan jag ger mig in på frågans mera
principiella sida.

Det första fallet gäller frågan om tillstånd
till laga skifte å en sämjedelad
jordbruksfastighet i Älvsborgs län. Ägodelningsrätten
hade lämnat tillstånd till
laga skifte, men dess utslag hade överklagats
av lantbruksnämnden. I interpellationen
framhålles nu, att det här
gäller jordbruk, som i flera årtionden
i realiteten varit självständiga brukningsdelar,
som redan äro bebyggda
och som innehas av jordbrukare, vilka
önska fortsätta att hämta sin bärgning
ur desamma. Herr Svensson säger, att
det enligt hans mening är ren formalism
att använda jorddelningslagstift -

Tisdagen den 3 maj 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

ningen för att hindra dylika jordbrukare
att få laga form för en ordning
som redan är för handen. Han gör också
gällande, att tillvägagångssättet strider
emot andemeningen i riksdagens
beslut.

Båda dessa påståenden äro enligt min
uppfattning i grund felaktiga. Jag förmenar
nämligen, att det inte alls är
någon formalism, att samhället utövar
kontroll över fastighetsbildningen, även
när det gäller förut sämjedelade lotter.
Och vidare förhåller det sig ju så, att
riksdagen år 1947 genom ändringar
i jorddelningslagen uttryckligen gav
lantbruksnämnderna i uppgift att medverka
just vid den jordpolitiska kontrollen
över fastighetsbildningen.

Vad angår den första frågan, d. v. s.
tillåtligheten av ett skifte å en sämjedelad
fastighet, ber jag få erinra kammarens
ledamöter om att — enligt nu
gällande jorddelningslag av år 1926 —
tillstånd till laga skifte får lämnas endast
om de fastigheter, som skulle bildas
genom skiftet, uppfylla vissa fordringar
på fullständighet och ändamålsenlighet.
Frågor om laga skifte av
sämjedelade lotter ha i åtskilliga fall
prövats av domstolarna. Det har därvid
långt innan jordbruksreformen genomfördes
flera gånger förekommit, att man
inte ansett sig kunna medge skifte på
en sämjedelad fastighet, även om
sämjedelningen tillkommit före den
nya jorddelningslagens ikraftträdande
och lotterna varit bebyggda.

I det fall, som herr Svensson nu berört,
ha redan förrättningsmännen,
d. v. s. lantmätaren och gode männen,
haft delade meningar om skiftets tilllåtlighet.
Gode männen meddelade tillstånd
till skiftet, medan lantmätaren ansåg
förutsättningar för skifte icke föreligga.
Förrättningsmännens utlåtande
underställdes ägodelningsrätten. Denna
meddelade tillstånd till skiftet. Även här
voro emellertid meningarna delade. Utslaget
dikterades av ägodelningsnämn -

demiinnen, medan ägodelningsdomaren
var skiljaktig och ansåg tillstånd till
skifte icke kunna meddelas. Ägodelningsrättens
utslag överklagades dels
av överlantmätaren i Älvsborgs län den
4 december 1948, dels av lantbruksnämnden
den 10 december 1948. Målet
har nyligen avgjorts av Göta hovrätt.
Hovrätten biföll besvären och undanröjde
tillståndet till skiftet. Enligt uttalanden
i pressen kommer hovrättens
utslag att överklagas.

Det kan tydligen inte här diskuteras,
om skifte enligt nu gällande lag bör
tillåtas i det av herr Svensson berörda
fallet eller ej, eftersom frågan ligger
under domstols prövning. Herr Svenssons
påstående, att en sakprövning av
frågan om skiftets tillåtlighet skulle
vara ett utslag av ren formalism får
väl anses tillräckligt belyst av vad jag
redan anfört.

I interpellationen har också gjorts
gällande, att det skulle strida mot andemeningen
i beslutet om riktlinjerna
för rationaliseringsverksamheten, att
lantbruksnämnden blandar sig i frågan,
om laga skifte i ett visst fall bör tilllåtas
eller ej. Jag vill då påpeka att
lantbruksnämnderna, som jag redan antytt,
genom en särskild lagändring just
vid 1947 års riksdag tillerkändes rätt
att anföra besvär i fastighetsbildningsärenden.
I den proposition, som låg till
grund för denna lagändring (nr 232/47)
och som framlades av chefen för justitiedepartementet,
framhölls att lantbruksnämnderna
komme att få ett direkt
intresse av att inte vid fastighetsbildningen
de ur allmän synpunkt uppställda
villkoren för jorddelning åsidosattes
eller fastighetsbildningen skedde
på ett sätt, som kunde förhindra eller
fördröja verksamheten för åstadkommande
av en mera ändamålsenlig fastighetsindelning.
Någon erinran häremot
gjordes icke av riksdagen.

Jag vill alltså fastslå, att det är lantbruksnämndens
både riitt och skyldig -

16 Nr 15. Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete.

het att ingripa genom överklagande, om
den anser att ett beslut i ett jorddelningsärende
står i strid mot de principer
som uppställts i jorddelningslagen.

Det andra fall, som herr Svensson
särskilt nämnt, avser behandlingen av
ett ärende om byggnadstillstånd i Torsby
socken i Bohuslän. Detta fall skall
tydligen illustrera påståendet att lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete
skulle användas som ett jordbrukspolitiskt
tvångsinstrument. Jag skall även
här först nämna några fakta. Fallet
avser en småbrukare, som sökte byggnadstillstånd
hos länsarbetsnämnden
för att uppföra en ny ladugård. Länsarbetsnämnden
remitterade ansökningen
till lantbruksnämnden för yttrande.
En av lantbruksnämndens tjänstemän
besiktigade fastigheten den 3 december
1948. Enligt hans uppgift förklarade
ägaren då, att han måste sälja gården,
om han inte fick tillstånd att bygga ny
ladugård. Tjänstemannen ansåg att
byggnadstillstånd borde beviljas. För
att fullständigt utreda ärendet ansåg
han sig dock pliktig att höra efter, om
en granne, som hade en fastighet på
omkring 8 hektar åker, ville köpa mera
jord. Denne granne förklarade emellertid,
att han inte ville utöka sin fastighet.
Ärendet föredrogs i lantbruksnämnden
den 14 december, och nämnden
beslöt då tillstyrka ansökan om
byggnadstillstånd. Beslulet expedierades
nästa dag, den 15 december. Jag
vill gärna särskilt framhålla, att detta
skedde åtskilliga dagar innan saken
började uppmärksammas i tidningspressen.
Presskritiken mot lantbruksnämnden
är i detta fall fullkomligt obefogad.

Vad som förekommit i detta speciella
fall tarvar enligt min mening kommentarer
endast i ett avseende. Tjänstemannens
åtgärd att fråga grannen, om
denne ville köpa sökandens fastighet,
har varit både onödig med hänsyn till
den sakliga behandlingen av ärendet
och också olämplig, eftersom inte sö -

kanden direkt sagt sig vilja sälja sin
fastighet. Åtgärden får emellertid en
förklaring av sökandens yttranden.

De två fall, som nämnts i interpellationen,
utgöra alltså enligt min mening
ett mycket klent underlag för herr
Svenssons påståenden, att lagen om tillståndstvång
skulle användas som ett
jordbrukspolitiskt tvångsinstrument eller
att man på annat sätt skulle åsidosätta
de beslut om medlen för den yttre
rationaliseringen, som fattats av 1947
års riksdag. Det är emellertid inte bara
i interpellationen som dylika påståenden
gjorts. Det har i en del av tidningspressen
under senare tid förekommit en
rad inlägg, däri lantbruksnämndernas
verksamhet klandrats eller misstänkliggjorts.
De två fall, som nämnts i interpellationen,
ha gått nära nog land och
rike runt, och även andra fall ha dragits
fram. Jag är därför glad över tillfället
att här angiva min uppfattning om hur
rationaliseringsarbetet skall bedrivas.

Egentligen skulle jag kunna inskränka
mig till att deklarera, att jag helt
står fast vid den ståndpunkt i fråga om
sättet för genomförande av den yttre
rationaliseringen, som intogs av 1947
års riksdag och vars innebörd utvecklats
bland annat i propositionen och
särskilda utskottets utlåtande samt i uttalanden
av statsrådet Sköld under riksdagsdebatten.
Eftersom särskilt byggnadsregleringen
varit på tal, skall jag
emellertid något närmare utveckla min
uppfattning härvidlag.

Jag måste då först förklara att jag
inte, som herr Svensson begär, kan
lämna någon redogörelse för de tillämpningsföreskrifter,
som gjort det möjligt
att förvandla lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete till ett jordbrukspolitiskt
tvångsinstrument. Anledningen
härtill är helt enkelt den, att några
sådana tillämpningsföreskrifter inte
finnas och att det mig veterligt inte
heller förekommit att lagen använts på
det sätt, som herr Svensson anger.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen

arbete.

Att en lantbruksnämnd skall bedöma
lämpligheten av ett byggnadsföretag på
en jordbruksfastighet ur bland annat
yttre rationaliseringssynpunkt, ifall lån
eller framför allt bidrag av statsmedel
sökes för ändamålet, är ju i och för sig
ganska självklart och framhölls också
både av departementschefen och särskilda
utskottet vid 1947 års riksdag. Att
man skulle använda sig av de nu rådande
byggnadsrestriktionerna som ett medel
för att genomföra den yttre rationaliseringen
var däremot ingalunda avsett
och bör enligt min mening inte heller
komma i fråga. Syftet med byggnadsregleringen
är endast och allenast att,
såsom det anges i lagen om tillståndstvång
till byggnadsarbete, bidraga till
att upprätthålla ett fast penningvärde
och främja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft.
Den begränsning av byggnadsverksamheten,
som ur dessa synpunkter är nödvändig,
drabbar praktiskt taget alla områden
av näringslivet. Den innebär, att
en mängd projekt, som kunna vara vällovliga
eller till och med synnerligen
önskvärda ur det allmännas synpunkt,
måste ställas på framtiden, utan att man
därför har rätt att säga, att samhället
vill motverka dem. På samma sätt förhåller
det sig också inom jordbruket.
Även här måste byggnadsverksamheten
begränsas högst avsevärt, och det måste
då ske en gallring bland de planerade
företagen.

I arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär
nr B 11 (1948) med allmänna föreskrifter
angående tillämpning av författningarna
om tillståndstvång för byggnadsarbete
har under hänvisning till
syftet med lagstiftningen angivits, att
byggnadstillstånd kan ifrågakomma endast
för sådana byggnadsarbeten, som
under rådande förhållanden kunna anses
ur allmän synpunkt angelägna. Det
är med denna utgångspunkt som jordbrukets
byggnadsfrågor likaväl som

av lagen om tillståndstvång för byggnads byggnadsfrågorna

på andra områden
av näringslivet måste bedömas.

Det skall inte fördöljas att det kan
vara utomordentligt svårt att avgöra,
vilka företag som böra komma till utförande
framför andra. I det praktiska
livet äro förhållandena så skiftande, att
det är omöjligt att uppdraga några generella
linjer. Rent allmänt kanske man
emellertid kan säga, att det i första
hand är de gamla byggnadernas nedslitningsgrad,
eller alltså det omedelbara
behovet av byggnadsföretaget, som bör
vara avgörande. Skulle ur denna synpunkt
flera företag vara i ungefärligen
samma klass, måste förnuftsmässigt företräde
ges de byggnadsföretag, som ha
den största betydelsen för produktion
och jordbruksdrift. Att tala om att man
i så fall använder byggnadsregleringen
för att främja den yttre rationaliseringen
förefaller mig emellertid fullständigt
obefogat.

Med det nu sagda vill jag alltså ha
avvisat påståendena om att Kungl. Maj :t
eller rationaliseringsorganen genom en
av riksdagen icke avsedd användning
av byggnadsregleringen eller på annat
sätt skulle ha avvikit från den ståndpunkt
i fråga om sättet för genomförande
av den yttre rationaliseringen,
som låg till grund för 1947 års riksdagsbeslut.
Jag vill vidare till slut än en
gång understryka, att jag anser det
ytterst angeläget att detta arbete skall
fullföljas i den anda, i vilken besluten
fattades.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka chefen för
jordbruksdepartementet för att han svarat
på min interpellation. Innan jag försöker
kommentera de konkreta fall som
varit på tal här vill jag emellertid framföra
ett par allmänna synpunkter.

Vi veta allesammans, som varit med

2 — Andra kammarens protokoll 1:949. Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

om förberedelserna till de lagar, varom
här är fråga, att det icke går att lämna
preciserade föreskrifter om vad som
skall göras eller inte göras i de enskilda
fallen. Den skrivning som finnes och
som måste finnas lämnar en ganska
bred marginal för ett allmänt bedömande,
en praktisk prövning av hur
man skall handla i det ena eller andra
fallet. Det är alltså icke alltid möjligt
att i fråga om visst fall säga att det är
lagens bestämda föreskrift eller i enlighet
med lagens skrivning att man handlar
så eller så. Om den saken hoppas
jag vi äro överens. Man har emellertid
på den ena punkten efter den andra
sagt ifrån, att man i den praktiska tilllämpningen
bör gå försiktigt fram. Det
heter bland annat på s. 212 i proposition
nr 75 till 1947 års riksdag följande:
»Vad angår de riktlinjer efter
vilka denna verksamhet bör bedrivas
må först understrykas, att det här givetvis
aldrig får bliva fråga om att tilllämpa
schematiska regler, utan att avgörandena
måste träffas med hänsyn till
vad som efter en prövning av förhållandena
i det enskilda fallet framstår såsom
mest ändamålsenligt.» På ett annat
ställe i samma proposition heter det:
»När det åter gäller att avgöra vilka
brukningsdelar, som böra anses vara i
behov av yttre rationalisering, och
hur eventuella rationaliseringsåtgärder
skola ske, är det givetvis ej brukningsdelens
storlek i och för sig utan den
faktiska lönsamheten hos jordbruket
samt faktiska försörjningsmöjligheterna
för brukningsdelens innehavare, som
böra vara avgörande.»

Liknande formuleringar och synpunkter
finnas i olika sammanhang och
strökos starkt under av det särskilda
utskott som behandlade frågan vid 1947
års riksdag. Jag citerar ett typiskt
stycke ur detta utskottsutlåtande; det
heter där: »Vad som skall anses såsom
en med hänsyn till ortens förhållanden
lämplig typ av ett bärkraftigt jordbruk

kan givetvis ej angivas med några för
hela riket gällande arealsiffror utan
måste i mycket stor utsträckning bliva
beroende på förhållandena i varje särskild
trakt. I enlighet härmed bör man
också i strävandena att förvandla övergångssmåbruk
till bärkraftiga brukningsdelar
beakta förhållandena i varje särskild
bygd och utforma åtgärderna med
ledning av praktiska erfarenheter om
vad som i orten utgör en lämplig jordbrukstyp.
» I samma utskottsutlåtande
säges det att »det är angeläget, att
rationaliseringsåtgärderna skola utformas
i intim kontakt ej blott — såsom
naturligt är — med jordbrukarna utan
även med näringslivet och befolkningen
i övrigt i orten».

Som jag nämnt i motiveringen till
min interpellation underströkos dessa
synpunkter även i en motion från folkpartiets
sida, där det heter: »Det är enligt
vår mening av stor vikt, att man
så långt möjligt respekterar de människors
uppfattning, som i varje särskilt
fall äro part i målet, samt att man bemödar
sig om att skapa klara gränser
för den enskilde medborgarens rätt. Endast
genom att inskränka laga tvång och
ekonomisk påtryckning till det minsta
möjliga kan talet om att rationaliseringen
skall vara en jordbrukarnas egen
verksamhet bliva en levande realitet
och endast då kan man acceptera en
beskrivning av den yttre rationaliseringen,
som i så hög grad gör det hela
till en tillämpningsfråga som fallet är
med statsrådets skrivsätt.» Det ströks
också under i många olika sammanhang,
icke minst ifrån regeringens sida,
att man skall ta stor hänsyn till jordbrukarna;
det och det skall ske i samförstånd
med jordbrukarna. Jag vill
upprepa vad jag citerat i min interpellation
om vad dåvarande jordbruksministern
yttrade i debatten här i kammaren.
Han sade bland annat följande:
»Det allmännas organ få inte sätta sig
på några höga hästar och diktera ut -

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen

arbete.

vecklingen. Det allmännas organ ha att
verka så, att den enskilde jordbrukaren
vill göra någonting själv. De böra stå
till hans tjänst men kunna icke påbjuda
någonting.» Det heter avslutningsvis i
detta avsnitt vidare: »Vi ha valt frihetens
väg. Vi försöka inte genomföra det
som här skall ske med lagbud och
tvång.»

Jag skall icke taga fram flera sådana
uttalanden, fastän jag kunde plocka
fram litet mera, men jag tror att vad
som är sagt i alla fall utgör en liten påminnelse
om hur resonemanget var i
propositionen, i utskottet och i debatten
här i kammaren.

Vad beträffar fallet i Ljungsarp, så
gäller det ju där två gårdar om vardera
fyra hektar åker, ungefär fyra hektar
beten och 30 hektar skog. Därvidlag kan
man naturligtvis icke tala om något
idealiskt jordbruk. Som jag nämnt i min
interpellation är det fullt naturligt att
man säger nej till nybildning av sådana
jordbruk. Men vi ha i vårt land
hundratusentals sådana gårdar, vilkas
innehavare vilja sitta kvar. Vad som
krånglat till det är att innehavarna sitta
på sämjedelade gårdar, men så har ju
fallet varit i hundra år. Enligt uppgifter
i pressen förhåller det sig beträffande
den ene av dessa lantbrukare,
Oskar Högberg, så, att han köpte gården
1931 och startade med 700 kronor
i kontanter och 5 300 i skulder. Sedan
dess har han inte bara betalat sin skuld
utan därjämte sparat ungefär lika mycket
till på banken, rustat upp hela gården,
elektrifierat bostäder och ladugård,
dragit in avlopp och vattenledning, köpt
motor, kvarn och tröskverk, byggt till
kokhus och magasin, renoverat hela sitt
hus, köpt möbler till det, täckdikat hela
sin åkerjord, nyhrutit ett hektar åkerjord
och två hektar betesmarker. En
broder som är hemma där på gården
och som är trädskötare i två socknar
har anlagt plantskola med både fruktoch
prydnadsträd. Herr Högberg säger

av lagen om tillståndstvång för byggnads själv,

när han visar fram sina deklarationer
för en tidning, att det finns många
jordbrukare med flera gånger större
odlad jord som icke ha större inkomster
på sin fastighet.

Den andre lantbrukaren, Gottfrid Johansson,
som alltså har en gård av motsvarande
storlek, har försörjt fem barn.
Han har sparat pengar så att han har
kunnat bygga till sitt bostadshus och
har virke liggande för att uppföra ett
nytt sådant, om han får tillstånd till det.

Vi diskuterade för litet sedan de ekonomiska
förhållandena här i Stockholm.
Man slog då fast att 6 000 kronor per år
icke räcka till att leva på för en familj
med tre barn utan fattigvårdsbidrag. De
här småbrukarna ha kanske haft mindre
inkomster i pengar räknat, men de ha
klarat sig, och de vilja klara sig. De begära
inte annat än att få fortsätta. Om
de nu vilja få förhållandena inom de
gamla gränserna uppordnade, tycker
man att de böra kunna få det. En folkskollärare
där nere i Ljungsarp har sagt,
att i socknen finnas bara tre gårdar
över 10 hektar åker. En tillämpning av
bestämmelserna, motsvarande den i de
åberopade fallen, skulle alltså betyda
att socknens halva befolkning finge avflytta
eller lämna jordbruket. Detta är
ju omständigheter som man kan behöva
taga hänsyn till, om man verkligen vill
bedöma en sådan här fråga med hänsyn
till förhållandena i trakten. Handlingarna
i målet, både i interpellationssvaret
och de som kommit fram i pressen,
visa, att man här varit av delade meningar
beträffande lagens tillämpning.
Nämndemännen ha ansett, att jorddelningslagen
icke kräver att man skall
säga nej till ett sådant här laga skifte.
Lantmätaren däremot och lantbruksdirektörcn
ha ansett, att man borde
säga nej. Lantbruksdirektören säger, att
frågan har bedömts olika på nämndemanna-
och ämbetsmannahåll, och det
tycker jag är en rätt typisk formulering.
Vad de domstolar, som ha med sa -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

ken att göra, skola fatta för formella
beslut, bär jag ingen anledning att uttala
mig om. Men. när lantbruksnämnden
skall begagna sin rätt att här ingripa
och säga sin mening — vilket väl
inte borde ske ifrån en mera strängt juridisk
eller formell synpunkt utan från
en mer praktisk jordbrukspolitisk synpunkt,
låt mig säga också från en mer
mänsklig synpunkt med hänsyn till hur
de människor ha det och vilja ha det
som redan bo på ifrågavarande gårdar
— då tycker jag det finns mycket goda
skäl för lantbruksnämnden att framhålla
de speciella synpunkter som tala
för att laga skifte i dessa fall beviljas.
Lantbruksdirektören säger att det måste
bli av så stort värde med ett prejudikat.
Jag vet inte vari det stora värdet ligger
utan tycker det hade blivit ett större
värde om man försökt hålla vägen öppen
för en frivillig bedömning i den
praktiska tillämpningen.

Nu valde lantbruksnämnden den hårdare,
mer juridiska, mer formalistiska,
byråkratiska linjen, och statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet ställer
sig bakom och gillar denna hållning.
Då är endast att konstatera att så är
förhållandet, och detta komma nog Sveriges
lantbrukare också att notera och
i den mån de kunna rätta sig efter.

Den andra fråga det här gäller är
byggnadsregleringen och dess inkoppling
i detta sammanhang. Statsrådet säger,
att det är ett mycket klent underlag
för de synpunkter jag för fram i interpellationen.
Det ha vi ganska olika
uppfattning om. Jag vill emellertid säga
att redan i somras, på eftersommaren
och långt innan dessa frågor på något
sätt varit påtalade i pressen, ringde
mig en tjänsteman i en lantbruksnämnd
och var upprörd över att jordbrukspolitiska
synpunkter nu skulle anläggas
på frågan om byggnadstillstånd även
när en jordbrukare vill bygga för sina
egna pengar. Observera, herr statsråd,
att denna anmärkning framfördes långt

innan det sagts något i pressen om
saken.

Statsrådet säger att honom veterligt
liar lagen om tillståndstvång vid byggnadsarbeten
aldrig använts på det sätt
jag antyder. Men den tjänsteman som
undersökte Torsbyfallet hade instruktion
att behandla frågan om byggnadstillstånd
på samma sätt som om lån
eller bidrag sökts! Om denna instruktion
var protokollförd i lantbruksnämnden
och beslutad där in pleno eller givits
av någon annan tjänsteman kan jag
inte uttala mig om. När saken förts på
tal i pressen kom frågan upp i lantbruksnämnden,
och då ändrades signalerna.
Det kan således kanske finnas ett
och annat på detta område som statsrådet
ännu inte hunnit få reda på.

I interpellationssvaret noterar statsrådet
att länsarbetsnämnden remitterat
ärendet till lantbruksnämnden. Men vad
i alla tider skall det hos lantbruksnämnden
att göra, om man inte skall anlägga
jordbrukspolitiska synpunkter? Om det
här är fråga om ett byggnadstillstånd
och vederbörande vill bygga för egna
pengar, har ärendet inte i lantbruksnämnden
att göra. Och kommer det till
lantbruksnämnden måste det naturligtvis
vara förfärligt svårt att hålla de
jordbrukspolitiska synpunkterna borta.

Nu söker man bygga upp ett försvar
på det faktum att Berntsson i Torsby
fick byggnadstillstånd. Detta är ju fullkomligt
ovidkommande när man resonerar
principiellt. Ty om man från
rent jordbrukspolitisk synpunkt undersöker,
om dessa småbrukare skola få
bygga eller inte, är det självklart att
man i vissa fall rekommenderar byggnadstillstånd
och i andra fall avslår.
Men vilket som händer i ena eller andra
fallet berör inte principen, utan frågan
är om man över huvud taget skall anlägga
några jordbrukspolitiska synpunkter
på den saken.

Det finns också ett annat fall i detta
sammanhang, och det gäller denne Gott -

Tisdagen den 3 maj 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

frid Johansson i Ljungsarp. Som småbrukare
hade han sökt byggnadstillstånd
för ett bostadshus, men detta avvisades
av lantbruksnämnden med hänsyn
till att detta inte kunde vara lämpligt,
då han inte hade mera jord. Vad
är detta, om inte en inkoppling av byggnadsregleringen
som ett jordbrukspolitiskt
instrument? Här har man alltså
angripit ifrån två håll, dels genom att
överklaga ägodelningsrättens beslut att
bevilja laga skifte och dels, såvitt jag
kan se, genom att avstyrka byggnadstillstånd.

Huruvida det finns några centrala direktiv
ifrån lantbruksstyrelsen eller arbetsmarknadskommissionen
som animerat
lantbruksnämnden att handla på
detta sätt eller det är en uppkommen
olika praxis på olika håll, det vet inte
jag — det var det som jag frågade om.
Statsrådet säger, att det finns inte några
sådana centrala direktiv. Jag vill
gärna stryka under och även uttala min
tacksamhet för vad statsrådet säger på
sidan 7 i interpellationssvaret: »Att

man skulle använda sig av de nu rådande
bvggnadsrestriktionerna som ett
medel för att genomföra den yttre ransoneringen
var däremot ingalunda avsett
och bör enligt min mening inte heller
komma i fråga.» Där äro vi alltså
överens. Däremot är det felaktigt ifall
statsrådet tror att detta inte har förekommit,
ty det har det gjort. Där finns
således en fullgod anledning att göra
klart för lantbruksnämnderna, att några
jordbrukspolitiska synpunkter skola
icke kopplas in i detta sammanhang.

På följande sida i interpellationssvaret
heter det att det enda som skall bedömas,
när det inte är fråga om lån
eller bidrag, är »de gamla byggnadernas
ncdslitningsgrad», alltså behovet av
byggnader i och för sig. Det iir min
uppfattning också. Men statsrådet erkänner
samtidigt att det är utomordentligt
svårt att i vissa fall säga var gränsen
här går. Därför vore väl det rikti -

gaste att man här lät bli att remittera
frågor om byggnadstillstånd till lantbruksnämnderna
i de fall, då det inte
är frågan om att stödja med lån eller
bidrag.

Skola nu lantbruksnämndens tjänstemän
behandla alla sådana där ansökningar
om byggnadstillstånd ena gången
som om jordbrukspolitiska synpunkter
inte funnos, men från jordbrukspolitik
synpunkt så fort det är fråga om
lån eller bidrag, blir det sannerligen
inte lätt för dem att tillämpa objektivitet
och i ena fallet agera utan jordbrukspolitiska
synpunkter och nästan
helt utifrån dessa synpunkter i det andra
fallet. Det blir sannerligen inte lätt.
Jag tror därför att det riktigaste här
vore att man helt enkelt lät bli att
koppla in lantbruksnämnderna på saken
när det inte gäller lån och bidrag.

Denna krislagstiftning i fråga om
byggnadsregleringen skola ju lantbruksnämnderna
bli kvitt, hoppas vi,
när vi kommit ett eller annat år framåt
i tiden. Den hör inte alls till den apparat
som vi skola syssla med, och varför
skola vi då syssla med den just nu?
Varför kan man inte nu få arbeta med
de bestämmelser och förordningar som
man skall arbeta med, när krisförvaltningen
är avskaffad?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
•lag vill bara bemöta herr Waldemar
Svensson på ett par punkter.

Det är väl klart för alla och jag tror
inte det är några delade meningar därom
i riksdagen, att det är ett ganska
halvt arbete, om riksdagen enar sig om
vissa riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken
och i dessa riktlinjer
även skisserar en lämplig storleksordning
utav de jordbruk man strävar efter,
men inte samtidigt skaffar garantier
för att man inte bakvägen får in

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen

arbete.

brukningsdelar, som äro långt ifrån av
den typ vi önska utan kanske snarare
av den typ vi inte önska. Därför är
detta problem dels ett problem om nybildning
av fastigheter, dels ett problem
om delning av de gamla fastigheterna.
Redan 1926 var man på det klara med
att man var tvingad att kontrollera fastighetsbildningen
i samband med jorddelningen.
Det säges i jorddelningslagen,
att vid ett laga skifte får man se
till, att till varje delägare kan utläggas
en ägolott, som i avseende å storlek och
beskaffenhet samt med hänsyn jämväl
till övriga föreliggande förhållanden
prövas kunna på varaktigt sätt erhålla
en ändamålsenlig användning såsom en
särskild fastighet. Genom en komplettering,
som gjordes 1947, gav man lantbruksnämnden
icke blott rättighet utan
skyldighet att bevaka jorddelningsinstitutet,
så att man icke finge en del nya
fastigheter av en icke önskad struktur
och storlekstyp.

Nu är det riktigt, att bedömningen av
om en fastighet är fullvärdig, så att innehavaren
kan försörja sig därpå, är
en svår och besvärlig sak. Det går icke
att klara denna bedömning enbart genom
att se efter hur stor fastigheten är.
Som alla veta är det så många andra
faktorer som spela in. Därför kan det
icke givas några absoluta, generella linjer,
utan det får bli en individuell prövning.
Därest det är olika uppfattningar
om huruvida delning skall ske, får man
göra en bedömning och pröva denna
sak i de instanser som finnas för ändamålet.
Så har skett här.

Nu vill jag icke giva mig in på att
diskutera det anförda Ljungsarpsfallet,
detta av naturliga skäl. Ärendet har ju
ännu icke genomlöpt alla juridiska instanser.
Det har sagts, att hovrättens utslag
kommer att överklagas i högsta
domstolen. Eftersom varken herr Svensson
i Ljungskile eller jag tittat på fastigheten
utan vi hara ha andras hörsägner
att rätta oss efter, är det ur flera syn -

av lagen om tillståndstvång för byggnads punkter

olämpligt att diskutera detta
speciella fall.

Men jag slår ändå fast, att här var
man oense. För det första var lantmätaren
av en uppfattning och gode männen
av en annan. Vidare var ägodelningsdomaren
av en uppfattning men
ägodelningsnämndemännen av motsatt
uppfattning. I detta läge reste hovrätten
ut och tittade på fastigheten samt har
därefter fällt sin dom, som går ut på att
man icke skall tillåta ett laga skifte. Så
långt har det följaktligen avancerat
domstolsmässigt. Jag nöjer mig med att
konstatera detta.

Sedan må man naturligtvis som herr
Svensson i Ljungskile säga, att denne
Oskar Högberg har en alldeles överraskande
god ekonomisk ställning. Det är
glädjande att höra, att även småbrukare
på s. k. ofullständiga fastigheter, som
ju i den vanliga jordbrukspolitiska debatten
gärna presenteras såsom ett klientel,
som har det alldeles utomordentligt
dåligt ställt, ändå i vissa speciella undantagsfall
kunna ha en ganska lysande
ekonomi. Jag fick nästan detta intryck
av herr Svenssons presentation av denne
mans ekonomiska förhållanden. Men
det kan ändå hända, att Högberg själv
åtminstone någon gång funderat över
om det ej vore lämpligare att ha en
större fastighet. Det säges i lantbruksnämndens
yttrande: »Vid av nämndens
direktör företaget besök på platsen har
sökanden Högberg dels för rimligt pris
salubjudit sin sämjelott till ägaren av
den andra lotten, Johansson, dels förklarat
sig tillsammans med en broder
vara spekulant på Johanssons lott.» Jag
menar, att det är ett ganska klart uttryck
för att även hos Högberg förelegat
vissa tvivelsmål, om den fastighet
han har och brukar som sämjedelad
fastighet är ur storlekssynpunkt en
idealfastighet. Jag tycker, att denna
Högbergs reflexion i och för sig ger en
ganska god förklaring till att man sedermera
vid prövningen kommit till

Tisdagen den 3 maj 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

olika uppfattningar om huruvida denna
sämjedelade fastighet skall få juridisk
karaktär av en laglig fastighet eller ej.

När sedermera herr Svensson kom in
på de mera principiella frågorna, fäste
jag mig vid att herr Svensson icke ägnade
så mycket utrymme av sin tid till
att diskutera Torsbyfallet i Bohuslän.
Jag är glad över det. Jag tycker nog
att man liksom gjort en stor och präktig
höna av en liten fjäder, när man
blåst upp detta. Kvar står i varje fall,
att vederbörande fick sitt byggnadstillstånd;
detta beslutade lantbruksnämnden.
Efter det lantbruksnämnden fattat
beslut fick pressen fatt på det lilla mellanspelet,
nämligen att vederbörande
tjänsteman frågat en granne: »Har du
intresse att köpa denne mans jord, eftersom
han säger att lian måste sälja,
om han ej får byggnadstillstånd?» Denna
händelse har sedermera, efter det
lantbruksnämnden givit vederbörande
byggnadstillstånd, i pressen blåsts upp
till en riksomfattande politisk historia.
Jag är glad över att herr Svensson
själv icke tycktes lägga alltför stor vikt
vid denna händelse. Men herr Svensson
sade vid ett tillfälle, att han hade sig
bekant, att vederbörande tjänsteman
reste ut till egendomen med alldeles
speciella direktiv, nämligen direktiv om
att byggnadstillståndsgivningen skulle
användas såsom en faktor i jordbrukspolitiken
vid jordbruksrationaliseringsarbetet.
Det är en fullkomlig nyhet för
mig. Det har icke framkommit i remissyttrandena
eller i de diskussioner som
vi haft med vederbörande lantbruksnämnd.
Jag är mycket tacksam, om herr
Svensson ville något närmare precisera
detta påstående. Det är önskvärt ur
(ten synpunkten, att man från centralt
håll kan tala om för vederbörande lantbruksnämnd,
att detta är icke i överensstämmelse
med riktlinjerna. Jag
hoppas att herr Svensson är beredd
att lämna detta besked, eftersom han

säkert icke säger någonting om han
icke har underlag för det.

När herr Svensson kommer in på
byggnadstillståndsgivningen ur allmänna
principiella synpunkter, drar han
slutsatsen: Varför skall man över huvud
taget använda lantbruksnämnden
som remissinstans och därmed få in ett
jordbrukspolitiskt bedömande vid själva
byggnadstillståndsgivningen? Jag
tror att förklaringen är utomordentligt
enkel. Det är helt enkelt så, att lantbruksnämnden
har byggnadsteknisk
sakkunskap till sitt förfogande, när det
gäller att bedöma behovet av nya ekonomibyggnader.
Sådan byggnadsteknisk
sakkunskap finnes icke hos länsarbetsnämnden
eller på något annat håll. När
vi nu kommit in i ett läge, där vi icke
kunna tillfredsställa alla de önskemål
om byggnation, som föreligga på olika
områden, är det ej så överraskande om
man säger, att den byggnadstekniska
sakkunskapen skall ha tillfälle att se på
ärendena och, såsom jag bland annat
sagt, bedöma nedslitningsgraden, innan
man är färdig att besluta om byggnadstillstånd
skall meddelas eller ej.

Även om vederbörande egendoms
nedslitningsgrad är den faktor, som i
första hand blir avgörande för om
byggnadstillstånd skall medgivas eller
icke, kommer man ju i många fall till
en sådan situation, där man har likvärdig
nedslitningsgrad men där man
bär en viss byggnadskvot som ej medgiver
eu byggnation på alla de egendomar,
som skulle ur olika synpunkter
behöva ett nytt byggnadsbestånd. Då är
det väl ändå eu klok politik att göra en
värdering och säga som så: Den här
egendomen har större behov; om man
ser det produktionsmässigt och jordbruksmässigt
är det nationalekonomiskt
riktigare att satsa vår byggnadskvot på
den och låta de andra vänta. Det behöver
icke vara något jordbrukspolitiskt
ståndpunktstagande, utan det är

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

helt enkelt en vanlig sund och klok bedömning
som jag tror att varje lantbruksnämnd,
oavsett vad det är för
folk som sitter i den, ändå gör, när den
skall väga de knappa byggnadstillstånden
mot ett stort byggnadsbehov. Om
denna kloka synpunkt sammanfaller
med vad som enligt riksdagens uttalande
skall vara en riktig jordbrukspolitisk
framgångslinje, så är det väl ändå intet
ont i det.

Nu fick jag närmast det intrycket att
herr Svensson i Ljungskile menar, att
för att icke riskera att denna kloka och
förståndiga bedömning skall sammanfalla
med ett jordbrukspolitik! ställningstagande,
skall man icke göra någonting
alls. Jag förstår inte denna argumentering.
Jag tycker att man icke
skall avsäga sig sitt sunda förnuft, när
det gäller att hushålla med byggnadskvoterna.
Om en sådan hushållning visar
sig gå parallellt med ett jordbrukspolitik
bedömande kan jag icke begripa,
att det är något ont i detta.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Det finnes ju efter den debatt
som redan pågått ingen större anledning
att vara mångordig, men jag skall
ändå be att få knyta några reflexioner
till det interpellationssvar som vi nyss
ha hört.

Jag har med största intresse lyssnat
till herr statsrådets svar, ett svar som
klarlagt vissa förut dunkla punkter men
ett svar som ändå i vissa avseenden
kvarlämnat en rad frågetecken.

Vad jag först med intresse noterat
är uttalandet, att arbetet på jordbruksrationaliseringen
skall fullföljas i den
anda vari beslutet fattades. Jag gläder
mig mycket åt denna försäkran, som
jag hoppas är allvarligt menad. Jag gläder
mig så mycket mera åt den, som,
om jag inte minns fel, den dåvarande
jordbruksministern, statsrådet Sköld,
förklarade, att det nära nog viktigaste

i fråga om den nya reformen vore att
denna nya reform i praktiken genomfördes
i gott samförstånd med jordbrukets
målsmän och företrädare.

Förutsättningen av denna anda i arbetet,
när 1947 års beslut fattades, anser
jag vara en av de allra viktigaste
punkterna i det beslutet. Det är nu allenast
att konstatera, att vad som i Ljungsarps-fallet
kommit att bli lantbruksnämndens
beslut beslöts mot en, såvitt
jag vet, enhällig uppfattning bland jordbrukets
målsmän i orten, både skiftesgodemännen,
ledamöterna i lantbruksnämnden
och de edsvurna domarna i
ägodelningsrätten, som där handhade
sin uppgift under domaransvar.

Eftersom detta ärende alltjämt är
föremål för domstols prövning skall
jag icke göra någon annan reflexion i
sakfrågan än den, att det kanske inte
varit ur vägen, att lantbruksnämndens
majoritet i sin medverkan i den jordpolitiska
kontrollen i detta fall fäst något
avseende vid vad en mycket enig
jordbruksrepresentation ansett vara en
jorddelning i överensstämmelse med lagens
anda.

I vad gäller ärendet nr 2, Torsbyfallet,
vill jag uttala min tillfredsställelse
med att statsrådet bestämt tagit
avstånd från det som man måhända
kan kalla för tjänstemannens ovisa nit.
Det är bara att hoppas, att detta avståndstagande
från statsrådets sida observeras
ute i de lantbruksnämnder, där
verksamhetslusten är, kanske man kan
säga, åtminstone en aning större än vad
lag och författning avser. Detta gäller
icke bara det speciella område som vi
diskutera i dag.

Jag säger detta i klart medvetande
om att förhållandena i de olika lantbruksnämnderna
äro mycket skiftande.
Jag vill så mycket hellre giva uttryck
åt detta som jag själv bor i ett län,
där en klok lantbruksdirektör och hans
medarbetare i ett förtroendefullt samarbete
med jordbrukarna lyckats, såvitt

Tisdagen den 3 maj 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

jag vet, undgå alla dessa utslag av en
för långt driven verksamhetslust.

Till sist ett par ord om den refererade
formuleringen av arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulär, att byggnadstillstånd
allenast skall beviljas till byggnadsföretag
som äro ur allmän synpunkt
angelägna. Jag vill hoppas, att
denna administrativa regel icke kommer
till användning så, att befogade
anmärkningar kunna komma att framställas.
Skulle det visa sig, att dugliga
småbrukare, som äro så olyckliga, åt!
de varken äga tillräckligt litet av den
svenska jorden eller tillräckligt mycket
av denna svenska jord för att passa in
i de fållor, som ordnats med stöd av
1947 års beslut, skulle komma att med
den motiveringen, att jordinnehavet
icke passar in i ritningarna, avstängas
från möjlighet att hålla sina byggnader
i stånd, då kommer det helt visst att
resas eu mycket stark opposition mot
ett sådant administrativt förfarande.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är två ting som jag fäst mig vid i
interpellationen och i diskussionen. Det
första är att man här vill göra 1947
års jordbruksreform ansvarig för företeelser,
som i grund och botten ingenting
ha med denna reform att skaffa.
Vi ha detta Ljungsarpsfallet. Det är uppenbart,
att här gäller det en tillämpning
av 1926 års lag, alltså en lag som
kommit till 21 år innan riksdagen fattade
sitt beslut om jordbruksreformen.
Denna lag har icke sedan dess ändrats.
Det bar påvisats, att den dom som nu
fällts av Göta hovrätt icke står i strid
mot tidigare praxis i sådana mål. I själva
verket är det så, att även om det ej
funnits någon lantbruksdirektör, så
skulle ju ärendet ha blivit behandlat på
alldeles samma sätt. Då är det ju ganska
meningslöst att sätta en klick på jordbruksreformen
och lantbruksnämnden,
eftersom man här bar att röra sig med

ett sakförhållande som bottnar i en helt
annan och mycket äldre lagstiftning.
Om det funnes någon logik hos interpellanten
och även herr Nilson i Spånstad,
så skulle man väl i stället framställa
det önskemålet, att 1926 års lag
bleve föremål för reformering. Det kommer
den nog också att bli. För egen
del vill jag ingalunda förneka, att problemet
med sämjedelningen är stort,
vilket ju också framgår av det förslag
till ny jordabalk, som lagberedningen
häromåret framlade.

Man får väl ändå slå fast, att denna
sak har ingenting med jordbruksreformen
att göra. Den enda lilla hake man
kan använda är ju att 1947, i samband
med ändring av avstyckningsbestämmelserna
i jorddelningslagen, rätt tillerkändes
lantbruksnämnden att överklaga beslut
i jorddelningsfrågor. Det må ju vara
interpellantens sak att t. ex. nästa år,
om han så vill, kräva afl denna rättighet
skall upphöra. Men jag förstår icke
vad Ljungsarpsfallet i sak har med jordbruksreformen
att skaffa.

Det andra fallet är ju alldeles likartat.
Här är det icke fråga om hur
lantbruksnämnden tillämpat det av
1947 års riksdag fattade beslutet, utan
här i detta andra fall gäller det en
principfråga, som egentligen kan koncentreras
dithän: Skola dessa lant bruksnämnder,

som ha tillkommit för
ett annat ändamål, även få användas
som utredningsorgan vid handhavandet
av byggnadsregleringen? Jordbruksministern
har ju här ställt den frågan,
och den våga väl alla ställa. Är det
verkligen olämpligt, att, när staten i
varje län bär ett organ, som är utrustat
med både
nadsteknisk sakkunskap, nämligen lantbruksnämnden,
man då också får lov
att anlita detta organ för utredningar
av byggnadsfrågor som tillhöra jordbruket? Det

är ju icke så, herr Nilson i Spånstad,
att denna bestämmelse, alt endast

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

byggnadsföretag, som ur allmän synpunkt
äro angelägna, få utföras, är en
bestämmelse av grundläggande art. Det
grundläggande är ju detta, att vi ha en
begränsning av byggnadsverksamheten.
Centralt har Kungl. Maj:t fastställt en
kvot, inom vilken byggandet av jordbrukets
ekonomibyggnader för ett år
får hålla sig. Denna kvot är sedan uppdelad
på de olika länen, och då blir
det ju länsarbetsnämndernas uppgift
att avgöra vilka byggnadsföretag som
ur jordbruksekonomisk synpunkt skola
rymmas inom kvoten och vilka som
skola stå utanför densamma. Detta
är som sagt en mycket svår uppgift,
som fordrar all den utredning, som kan
ske. Enligt min mening kan det knappast
vara lämpligt att det mest sakkunniga
organ, som finns på detta område
i ett län, inte skall få användas som
utredningsapparat därför att detta organ
skulle kunna komma att sammanblanda
jordbrukspolitiska och byggnadspolitiska
synpunkter. Den risken
kan väl inte vara så stor, att man fördenskull
skall avstå från denna praktiska
anordning. Men är det inte i verkligheten
så, att denna diskussion rör
sig om en jorddelningslagstiftning, som
kom till redan 1926, och en byggnadsreglering,
som vi i en senare tid som
en krisåtgärd fått vidta och där man
ger 1947 års jordbruksreform, som är
alldeles oskyldig, skulden till de förhållanden,
som man här kritiserar?

Herr NILSON i Spånstad (kort genmäle):
Herr talman! Jag är angelägen
framhålla, att vad jag har sagt om
tvånget på byggnadsverksamhetens område
allenast gått ut på att oppositionen
med vaksamhet kommer att följa
hur man behandlar de olyckliga människor,
som ha antingen för mycket eller
för litet jord. Jag har på den punkten
avstått från att för ögonblicket ge
uttryck åt någon bestämd mening, ty

jag menar, att man därvidlag bör avvakta
och se hur sakkunskapen kommer
att handla, innan man fäller ett
bestämt omdöme.

Vad sedan beträffar Ljungsarpsfallet
vill jag, eftersom det i statsrådets anförande
skymtade något av tvivel på
logiken i mitt tänkande, säga, att jag
inte klandrat myndigheternas handlingssätt
på annat sätt än att jag förmenat,
att lantbruksnämnden visat
ovist nit. Eftersom statsrådet Sköld
här förklarar, att enligt 1927 års lag
ärendet utan lantbruksnämndens ingripande
skulle ha blivit föremål för
den prövning i den högre instans, där
ärendet nu ligger, undrar jag, om det
kan vara brist på logiskt tänkande att
anse att lantbruksnämnden i detta fall
handlat i ovist nit. Om lantbruksnämnden
läst statsrådets uttalande
från tidigare år, hade det varit rätt naturligt
att nämnden sagt sig, att eftersom
ärendet i vart fall skulle komma
under högre myndighets prövning borde,
med hänsyn till ett förtroendefullt
samarbete med jordbrukarna i och för
den rationalisering på jordbrukets område,
som vi väl alla äro överens om
är nödvändig, det bästa vara, att nämnden
inte blandar sig i en sak som denna.
Jag tror således inte, att det är ologiskt
att i detta fall tala om ovist nit
från lantbruksnämndens sida.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Frågan om lantbruksnämndernas
verksamhet och räckvidden av dessa
nämnders befogenhet diskuteras för
närvarande ganska allmänt ute i bygderna,
och man bör kanhända inte
förvåna sig över, att allmänheten känner
sig ganska osäker inför åtskilligt
av det, som faktiskt sker i lantbruksnämndernas
namn.

Ett av de fall, som berörts här av såväl
interpellanten som herr statsrådet,
känner jag för min del ganska väl till,

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen
arbete.

eftersom händelsen timat i mitt hemlän
och jag på ort och ställe fått upplysningar
om densamma, nämligen fallet
i Torsby socken i Bohuslän. Interpellanten
har redogjort för fallet, och
statsrådet har också berört det, och
jag skall därför inte komma med någon
redogörelse för själva händelseförloppet
utan med hänsyn till den långa tid
debatten pågått fatta mig mycket kort.
Den jordbrukare, som det härvidlag
var fråga om, sökte tillstånd att få bygga
om sin ladugård. Han ämnade göra
det för egna pengar och sökte varken
lån eller bidrag. Man frågar sig då, om
det verkligen fanns anledning för en
tjänsteman i lantbruksnämnden att
över huvud taget ifrågasätta om, med
hänsynstagande till gårdens areal,
byggnadstillstånd skulle beviljas. Den
omständigheten, att gårdens areal inte
fyller anspråket på fullständigt jordbruk,
borde enligt min mening i förevarande
fall inte vara avgörande. Att
jordbrukaren vidare förklarade, att
han i händelse han inte fick byggnadstillstånd
var tvungen att sälja gården,
är ju ganska naturligt, och det motiverar
väl inte på något sätt denne tjänstemans
åtgärd att helt enkelt utan att
fråga ägaren om han ville sälja, salubjuda
gården åt grannen. Men det var
ju faktiskt vad som hände. Att en ladugård
måste finnas på en gård, om jordbruk
skall kunna drivas, är självklart,
och det var säkerligen inte någon nyhet
för denne tjänsteman, som tidigare
varit jordbrukskonsulent och senare
egnahemsdirektör. Jag ifrågasätter
verkligen om denne man är byggnadstekniskt
utbildad, vilket statsrådet föreföll
förutsätta att han var. Frågan om
byggnadstillstånd blev ju i detta fall
ordnad, men det kan inte hjälpas att
händelsen väckt pinsam uppmärksamhet
i vida kretsar. Det kan naturligtvis
sägas, att det var fråga om ett misstag
av en alltför nitisk tjänsteman, men
jag vill ifrågasätta, om sådana misstag

av lagen om tillståndstvång för byggnads över

huvud taget få begås, om man vill
bevara allmänhetens förtroende för
lantbruksnämnderna. Ett sådant handlingssätt
från en institution, som är
satt inte bara att kontrollera utan också
att stå jordbruket till tjänst med råd
och hjälp, väcker den största misstro
och kan lätt leda till att folk drar sig
för att anlita detta hjälporgan. Vi äro
alla medvetna om att det inte är statsmakternas
avsikt att småbruken skola
bortrationaliseras med hjälp av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbeten,
vilket riksdagen rätt nyligen understrukit,
när denna lag behandlades
här. Jag skulle vilja vädja till herr
statsrådet, att han ville göra den saken
klar både för lantbruksnämnderna och
för allmänheten, så att händelser av
det slag, som här påtalats, inte komma
att upprepas i fortsättningen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag skall be att få säga några
ord med anledning av vad som här förekommit.
Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet säger, att
den fastighet i Ljungsarp, som Högberg
äger, väl inte kan vara idealisk.
Nej, det kunna vi vara överens om. Jag
har sagt redan i motiveringen till interpellationen,
att det är tämligen självklart
att jorddelningslagen skall förhindra
nybildning av sådana fastigheter;
därom råder det inte några delade
meningar. Men när en fastighet funnits
i närmare hundra år och det där sitter
en brukare, som vill ha den utbruten,
bör man väl i rimlighetens namn kompromissa
mellan det jordbrukspolitiska
idealet och nödig hänsyn till den människa,
som sitter på fastigheten. Vi
leva väl ändå i ett demokratiskt land,
där man handlar liil människornas
hästa och med eu smula hänsynstagande
till deras egen fria vilja. Vill man
göra det, går det inte atl komma ifrån
att i ett fall som detta ta hänsyn till

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

den människa, som sitter där. Om
statsrådet vill säga, att man inte skall
göra detta, är det mycket att beklaga,
att sådana toner komma från statsrådsbänken
i Sveriges riksdag.

Sedan säger statsrådet, att om statsmakterna
gått in för en lämplig storleksordning
på våra jordbruk, så kan
det inte tillåtas, att man bakvägen får
fram juridiskt fastställda brukningsdelar,
som inte passa. Ja, men det är ju
ingen som påstår, att man inte skall
ta hänsyn till den sämjedelning som
sker, utan alla mena väl, att man skall
ta hänsyn till gammal sämjedelning.
Man kan alltså inte bakvägen få fram
andra brukningsdelar än dem, som redan
nu finnas, om vederbörande varit
förutseende nog att skaffa sig laga skifte
före 1926. Men en gård, som redan
då funnits i hundra år, borde vara likställd
med alla andra. Jag tror att det
iir fullt befogat att man i ett fall som
detta tar mänsklig hänsyn. I fråga om
Torsbyfallet tycks statsrådet, efter vad
han sade, vara nöjd med att jag inte
lade upp det på samma sätt som vissa
tidningar gjort. Ja, jag har tagit fram
den principiella sidan av Torsbyfallet,
nämligen att man kopplat in jordbrukspolitiska
synpunkter, när en småbrukare
vill bygga en ladugård för egna
pengar på sin egen mark i detta fria
land. Det har riksdagen, som statsrådet
medgav, aldrig beslutat att man
skall göra. För övrigt går statsrådet
helt enkelt förbi frågan om byggnaderna
i Torsbyfallet. När det gäller
denne andre lantbrukare där, tyckas
också jordbrukspolitiska synpunkter
ha kopplats in, fastän statsrådet i sitt
svar säger, att han inte vet att så skett.
Jag har inte sagt, att vederbörande
tjänsteman reste till Torsby med några
speciella direktiv för det fallet, jag har
sagt att vederbörande tjänsteman hade
direktiv att behandla byggnadsfrågorna
som om vederbörande sökt byggnadsbidrag
eller lån. Det gäller inte

bara Torsbyfallet utan hans agerande
över huvud taget i det sammanhanget.
Jag sade vidare redan i mitt första anförande,
att jag inte vet om detta grundar
sig på protokollfört beslut i lantbruksnämnden
eller tjänstemannen eljest
fått några direktiv. Jag sade vidare
att sedan saken påtalats i pressen kom
den upp i lantbruksnämnden och att
direktiven ändrades. Det hela är alltså
så specificerat i mitt första anförande
som det kan vara. Jag har för övrigt
fem och en halv tätskrivna sidor om
hela gången av Torsbyfallet, men dem
tänker jag inte lämna ifrån mig. Jag
tror inte att det finns någon anledning
att här klandra den tjänsteman, som
råkat handlägga saken. Det vill jag i
vart fall inte göra, utan vad det här är
fråga om är, hur lantbruksnämnden
skall uppträda i ett fall som detta. Här
går nu statsrådet den balansgång mellan
det produktionsmässigt önskvärda
och det jordbrukspolitiskt lämpliga,
som jag tror i praktiken kommer att
leda till att byggnadsregleringen blir
ett jordbrukspolitiskt instrument. Jag
beklagar att statsrådet inte här vill föra
ett så klart och tydligt språk, att vi
komma ifrån detta, som statsrådet själv
erkänner att det förekommit, nämligen
att byggnadsregleringen inkopplas i
sammanhanget.

För min del har jag ingen lust att
avsäga mig bruket av det lilla förnuft
jag eventuellt fått, och det böra vi väl
vara överens om att man inte skall
göra. Statsrådet Sköld säger, att här
diskuterade man, när 1947 års beslut
fattades, riktlinjerna för jordbrukspolitiken,
medan denna sak egentligen
gäller helt andra ting. Ja, vad vi diskutera
är ju lantbruksnämndernas sätt
att agera i Ljungsarpsfallet, i Torsbyfallet
och andra fall och de principiella
konsekvenser detta kan ha, och det
har förvisso med jordbruksreformen
att göra. När nu en utredning pågått
från 1942 till 1946, en massa remiss -

Tisdagen den 3 maj 1949. Nr 15.

Svar på interpellation ang. tillämpningen av lagen om tillståndstvång för byggnads arbete.

myndigheter sedan sysslat med frågorna,
vi behandlat dem vid två riksdagar,
beslutet satts i kraft den 1 juli
1948 och praxis ute i landet blivit
vacklande, vilket i och för sig inte är
så märkvärdigt — det vore tvärtom
märkvärdigt, om det inte bleve på det
sättet — är det givet att man är intresserad
av hur praxis utformas för dessa
nya organ, som trätt i funktion. Jag
tror inte, att det är något fel på logiken
i det resonemanget, utan att det är
fullt befogat. Statsrådet Sköld säger
också, och det noteras tacksamt, att de
sämjedelade fastigheterna äro ett problem,
och att det är möjligt att det är
ett problem, som bör tagas upp särskilt
för sig. Men förvisso är det ett delproblem
inom jordbruksreformen, även om
andra lagar äro inkopplade i sammanhanget.

Herr RYBERG: Herr talman! Då denna
debatt i stor utsträckning kommit att
röra sig om Askåkersfallet och jag representerar
just denna landsdel och
känner förhållandena där mycket bra,
har jag ansett mig skyldig ta till orda
här.

Jag ger statsrådet rätt i att detta
problem kommit till inte på grund
av rationaliseringslagens bestämmelser
utan i anledning av jorddelningslagens.
Jag hade också tänkt att gå den väg
statsrådet Sköld rekommenderade,
nämligen att när dom fallit, som gått
klagandena emot, sätta in en stöt mot
jorddelningslagen. Ty man kan ju inte
säga, att det är eu tillfredsställande anordning,
att ett par sådana gamla sämjedelade
fastigheter, som det härvidlag
är fråga om, inte skola kunna få skiftas
för att man skall få en bättre arrondering
av jorden och bättre brukningsförhållanden
å densamma. Vad som
gjort att fallet väckt en sådan uppmärksamhet
är den iver, varmed lantbruksnämnden
i Älvsborgs läns södra
landstingsområde skyndat sig att över -

klaga den dom, som ägodelningsrätten
meddelat, varigenom dessa jordbrukare
förhindras att på sina sämjedelade fastigheter
få vanligt laga skifte. Denna
åtgärd har väckt mycken uppmärksamhet
bland jordbrukarna i trakten.

Dessa gårdar ha bestått, jag kan inte
säga i hur lång tid, men i vart fall äro
de mycket, mycket gamla. Där bo två
jordbrukare som båda ha rett sig utmärkt
på sina gårdar och som fått en
ordnad ekonomi. Ingen kan tvinga den
ene av dessa att sälja sin jord till den
andre, men myndigheterna kunna förhindra
att det företages laga skifte och
att de få en bättre arrondering på jorden.
så att de lättare kunna bruka densamma.
Statsrådet Sträng sade att Högberg
skulle ha velat antingen sälja sin
fastighet eller köpa den andra. Jag förstår
så väl att han kan vara begiven
på att sälja sitt jordbruk hellre än att
bruka det som det nu är, uppdelat i
många ägolotter.

Nu ha vi ju våra särskilda jordförhållanden
i Älvsborgs södra med många
små jordbruk. Det hade nog varit bäst
om lantbruksnämnden och jordbrukarna
där nere kommit på god fot med
varandra redan från början. Så synes
emellertid inte lia skett, den diskussion
som förekommit på tidningarnas insändaravdelningar
vittnar därom. Helt
nyligen bär det varit folk uppe hos
lantbruksstyrelsen med ett överklagande
i ett annat ärende, som avgjorts av
lantbruksnämnden, som jag inte skall
beröra i dag, och i samband därmed
bar lantbruksstyrelsen enligt vad jag
sett i tidningarna lovat att resa ned
och se på våra jordförhållanden, och
jag hälsar lantbruksstyrelsen välkommen.
Det går inte i Älvsborgs södra att
säga, att varje gård normalt skall innehålla
så och så många hektar. Man får
där försöka rätta sig efter de speciella
förhållandena. Där finns en idog småbrukarbefolkning
med välskötta och
välbebyggda gårdar. Med lijälp av ut -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. förfarandet i fråga om val av nämnder och styrelser,

då en kommun erhåller stadsrättigheter.

komst från andra håll ha de skaffat sig
bärgning i tider som gått, och de komma
säkerligen att göra det i tider som
komma. Jag anser att vi böra akta oss
för att riva alltför mycket i detta.

Det är bara detta jag har velat säga
för att lägga Askåkersfallet litet till
rätta. Jag beklagar att inte ett skifte
kan komma till stånd, och jag beklagar
att lantbruksnämnden så tidigt tog
ställning och försökte förhindra detta
skifte.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. förfarandet i
fråga om val av nämnder och styrelser,
då en kommun erhåller stadsrättigheter.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fröken Vinge frågat mig, om jag
vore villig medverka till lösning av
spörsmålet hur det skall förfaras i fråga
om val av nämnder och styrelser, då
en kommun erhåller stadsrättigheter, i
enlighet med vad i interpellationen anförts.
Interpellanten har härutinnan
framhållit att frågan borde klarläggas
genom uttryckliga lagbestämmelser men
att det i avvaktan härpå syntes önskvärt
att Kungl. Maj :t i samband med
förordnandet om stadsrättigheter lämnade
fullständiga föreskrifter i varje
särskilt fall av innebörd att nyval över
hela linjen skall äga rum.

Till svar får jag anföra följande.

I interpellationen åsyftas det fall att
en landskommun eller köping utan att
kommunens område ändras erhåller
stadsrättigheter. Som exempel på dylika
fall under de senaste åren kunna nämnas
Kiruna, Nacka och Flen. I intet av
dessa fall har det uppstått en ny kommun
i vanlig mening. Vad som skett är

att en bestående kommun förlänats vissa
rättigheter. Härmed blir lagen om kommunalstyrelse
i stad i stället för lagen
om kommunalstyrelse på landet tillämplig
på kommunens verksamhet. Val av
stadsfullmäktige skall äga rum — förordnande
härom meddelas regelmässigt
i beslutet om stadsbildningen — och
drätselkammare måste utses. Enligt 51 §
lagen om kommunalstyrelse i stad skall
nämligen i varje stad finnas en drätselkammare.
Den träder i stället för kommunalnämnden.
I fråga om de nämnder
och styrelser, för vilkas sammansättning
samma regler gälla för stad och land
— t. ex. fattigvårdsstyrelsen och folkskolestyrelsen
— finnas däremot inga
bestämmelser, som tydligt visa att nyval
skall ske i samband med ett stadsblivande
av denna art. Såsom fröken
Vinge påpekat ha också skilda meningar
framförts hur det rätteligen skall
förfaras, och även praxis har varit skiftande.
Ostridigt är endast att det icke
föreligger någon lagstadgad skyldighet
för staden att utse nya ledamöter och
suppleanter i dessa nämnder och styrelser.

Skulle en sådan skyldighet införas genom
uttryckliga lagbestämmelser borde
dessa upptagas i den lagstiftning som
för närvarande reglerar förfarandet vid
kommunala indelningsändringar och det
första organiserandet av nybildade kommuner,
lagen den 13 juni 1919 om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning. Denna
lag är, enligt vad som framkommit
vid utarbetandet av propositionen nr
191 till årets riksdag med förslag till
lagstiftning för genomförande av kommunindelningsreformen,
i trängande behov
av översyn. En sådan bör därför
komma till stånd, och härvid bör även
det i interpellationen berörda spörsmålet
omprövas. Då 1919 års lag ansluter
sig till kommunallagarnas allmänna
bestämmelser om den kommunala
verksamheten, bör emellertid översyn

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. förfarandet i fråga om val av nämnder och styrelser,

då en kommun erhåller stadsrättigheter.

av denna lag lämpligen icke verkställas
förrän kommunallagskommitténs arbete
med omarbetning i olika hänseenden av
kommunallagstiftningen avslutats. Först
vid denna tidpunkt bör alltså enligt min
mening frågan om införandet av bestämmelser
i lag om organiserandet av
nya städer upptagas till behandling.
Frågan kan icke anses vara av sådan
vikt, att den bör omprövas utan samband
med de likartade spörsmål som
regleras i 1919 års lag.

Interpellanten har vidare funnit det
önskvärt, att innan en lagändring skett
av sådan innebörd, Kungl. Maj :t vid
varje tillfälle, då en hel kommun får
stadsrättigheter, föreskriver att nya ledamöter
skola utses i kommunala nämnder
och styrelser. Hon förutsätter härvid,
att Kungl. Maj:t är berättigad att
meddela en sådan föreskrift. Emellertid
har Kungl. Maj:t, såvitt jag kunnat utröna,
icke i något tidigare fall ansett
sig böra uppställa ett dylikt villkor i
samband med förlänande av stadsprivilegier.
Det torde också vara tveksamt
om Kungl. Maj:t verkligen har befogenhet
härtill. Med visst fog synes det kunna
göras gällande, att om ledamöter i
en kommunal nämnd utsetts för viss i
lagen bestämd tid, bör Kungl. Maj:t icke
utan uttryckligt stöd i lag kunna föreskriva
att deras mandat skall upphöra
före denna tids utgång, i varje fall icke
så länge kommunen består i oförändrad
omfattning och en dylik nämnd skall
finnas i kommunen. Fröken Vinge har
hävdat att det ur demokratisk synpunkt
skulle vara oriktigt, att efter ett nyval
av kommunalrepresentation endast vissa
av de verkställande organen nyväljas
medan andra kvarstå i oförändrad sammansättning.
Härtill vill jag endast
knyta den reflexionen alt ett studium
av kommunallagarna knappast ger belägg
för att dessa skulle bygga på eu
sådan ståndpunkt. Vissa kommunala
nämnder med samma mandattid som
fullmäktige utses sålunda först i slutet

av året efter det då allmänt fullmäktigeval
ägt rum. Under ett helt år tjänstgör
sålunda en nämnd, som utsetts av den
gamla representationen, oaktat den nya
kanske har en helt annan sammansättning.
Vidare må framhållas att proportionella
val av ledamöter i kommunala
organ endast får ske i vissa särskilt angivna
fall.

Någon ändring av Kungl. Maj:ts hittillsvarande
praxis i det hänseendet som
berörts i interpellationen bör enligt
min mening ej nu komma till stånd.

Återstår spörsmålet huruvida kommunen
har befogenhet att själv besluta
att nyval skall äga rum till samtliga
eller vissa kommunala nämnder och
styrelser. Frågan hur härmed förhåller
sig torde emellertid icke böra upptagas
i detta sammanhang. Det är en ren rättsfråga,
som efter anförda besvär kan
komma att prövas av Kungl. Maj:t i
regeringsrätten. Något prejudicerande
avgörande i högsta instans torde icke
föreligga.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag interpellationen besvarad.

Vidare anförde

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet för det intressanta
svaret på min interpellation.
Statsrådet delar tydligen min uppfattning,
att det problem, som berörts i interpellationen,
är oklart och behöver
utredas.

Enligt herr statsrådets uppfattning är
en nybliven stad tydligen inte att betrakta
som nybildad kommun i de fall,
då hela kommunen får stadsrättigheter
och det alltså inte sker någon områdesreglering.
Detta skulle innebära, att 18 §
kommunala indelningslagen inte skulle
vara tillämplig i sådana fall. .lag observerar
statsrådets uttalande med intresse,
emedan jag just konstaterat, att någon
egentlig definition av begreppet nybil -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. förfarandet i fråga om val av nämnder och styrelser,

då en kommun erhåller stadsrättigheter.

dad kommun inte förekommer i proposition
nr 191, som nu ligger på riksdagens
bord.

Jag vill inte ge mig in på en diskussion
av det invecklade problemet om
innebörden av begreppet nybildad
kommun eller frågan, huruvida indelningslagen
analogivis bör tillämpas i
dessa fall. Jag vill i stället lägga den
enkle kommunalmannens praktiska syn
på saken och säga, att det är nödvändigt
att få fram sådana förtydliganden
i lagen, alt man i de olika kommunerna
inte behöver vara villrådig om hur man
skall förfara. En sådan villrådighet kan
onekligen skapa en del irritation. Nu
har statsrådet i sitt svar på interpellationen
ställt i utsikt, att detta spörsmål
skall omprövas i samband med en allmän
översyn av indelningslagen, och
jag noterar detta med tacksamhet. Det
innebär att huvudsyftet med min interpellation
uppnås, även om det tyvärr
tycks dröja länge innan den behövliga
utredningen kommer till stånd.

Den utredningen får väl då ta ställning
till frågan om lämpligheten av att
låta den nyblivna stadens nyvalda
stadsfullmäktige omedelbart förrätta
nyval av samtliga nämnder och styrelser.
Enligt den åsikt jag tillät mig uttala
i interpellationen bör sådant nyval ske
över hela linjen och inte bara i de fall
då skyldighet att förrätta sådana val
enligt nuvarande lagbestämmelser ostridigt
föreligger, och jag vill uttala den
förhoppningen, att utredningen kommer
till samma uppfattning och låter
den komma till uttryck i sitt förslag till
lagtext.

Man är väl tämligen överens om att
även om det formella avgörandet i anslagsfrågor
och andra större frågor ligger
hos fullmäktige, sker ändå det mesta
kommunala arbetet i de olika nämnderna
och styrelserna. Det måste då anses
rimligt att den mening, som uttalats av
folket i val, får inflytande över sammansättningen
inte bara av stadsfull -

mäktige utan också av de olika nämnderna
och styrelserna, och så sker ju
alltid annars. Herr statsrådets anmärkning,
att proportionella val inte få ske
annat än i vissa särskilt angivna fall,
synes mig inte ha relevans i detta sammanhang,
eftersom resultaten av de val,
som förrättas, ju under alla omständigheter
måste bli beroende av den väljande
församlingens sammansättning.

Då herr statsrådet vidare berör frågan
om tidpunkten för valet, vill jag
säga, att det inte är tidpunkten som är
det väsentliga utan att fullmäktige över
huvud taget få förrätta dessa val. I
normala fall förrättar man ju, som statsrådet
framhåller, de flesta valen ett år
efter fullmäktigevalet. Så föreskrivs ju
uttryckligen beträffande folkskolestyrelse.
Men då är att märka, att det valet
sedan gäller för en fyraårsperiod och
att under alla förhållanden en nyvald
fullmäktigeförsamling förr eller senare
får tillfälle att välja dessa förtroendemän,
något som däremot den första
stadsfullmäktigeuppsättningen i den
nyblivna staden inte alls skulle få göra
utom i det speciella fall, då stadsblivandet
sker vid en sådan tidpunkt, att det
särskilda stadsfullmäktigevalet förrättas
samma år som allmänna kommunalval
hållas i riket.

Man måste räkna med, att det också
i fortsättningen kommer att resas krav
på nyval av förtroendemännen från
grupper som vid stadsfullmäktigevalet
se sitt väljarunderlag starkt ökat, såvida
det inte tydligt och klart framgår av
lagen att så inte skall ske.

Om de grupperna vinna majoritet i
fullmäktige, kunna de genomdriva ett
beslut om sådana nyval som det här är
fråga om. De som äro missnöjda med
beslutet kunna då besvärsvägen få dess
laglighet prövad hos regeringsrätten,
som statsrådet ju framhåller. Om däremot
de som önska nyval utgöra en minoritet,
kunna de knappast komma till
rätta med problemet besvärsvägen, ef -

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. vissa av tjänsteman
ringsgren eller icke namngivna företag inom
beskyllningar.

tersom lagligheten av ett beslut att inte
förrätta dessa val knappast kan ifrågasättas.

Då nu herr statsrådet inte anser sig
kunna förorda, att Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall utfärdar föreskrifter om
hur man ska förfara, kommer tydligen
den rådande osäkerheten att bestå tills
den av herr statsrådet i utsikt ställda
utredningen blir färdig. I förhoppning
att detta inte skall dröja alltför många
år ber jag, herr talman, att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för detta
interpellationssvar och det löfte om utredning,
som svaret innehåller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. vissa av
tjänsteman inom priskontrollnämnden
mot näringsgren eller icke namngivna
företag inom näringsgrenen i pressen
riktade beskyllningar.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Edström
till mig riktat följande frågor,
nämligen

1) om jag anser, att offentligen obestyrkta
beskyllningar, som av tjänsteman
inom priskontrollnämnden i pressen
riktas mot näringsgren eller icke
namngivna företag inom näringsgrenen
stå i överensstämmelse med punkt 8 i
priskontroll nämndens direktiv,

2) om jag är beredd att vidtaga åtgärder
i avsikt att i fortsättningen
hindra dylika uttalanden.

Interpellanten har framhållit, att uttalanden,
som på senare tid gjorts i
pressen av till priskontrollnämnden
knutna tjänstemän, framstode såsom anmärkningsvärda
mot bakgrunden av an 3

— Andra kammarens protokoll 1949.

inom priskontrollnämnden mot nänäringsgrenen
i pressen riktade

dan i punkt 8 i de för den prisreglerande
verksamheten gällande provisoriska
direktiven. Enligt denna punkt i
direktiven böra myndigheterna låta sig
angeläget vara att på lämpligt sätt upprätthålla
god kontakt med näringslivet
och dess organisationer. Som exempel
nämner interpellanten ett uttalande i
början av mars i år av en tjänsteman
inom priskontrollnämnden till en
kvällstidning i Stockholm med anledning
av nämndens skärpta övervakning
av restauranger och matserveringar, i
vilket uttalande vederbörande velat
göra gällande, att man inom restaurangnäringen
medvetet skulle ha sänkt kvaliteten
på maträtterna i syfte att kringgå
priskontrollen.

Till besvarande av den framställda
interpellationen får jag anföra följande.

Jag är helt ense med interpellanten
om att obestyrkta uttalanden av den
art interpellanten påpekat äro olämpliga.
Jag vill understryka, att det ifrågavarande
uttalandet av en underordnad
tjänsteman inom priskontrollnämnden
helt får stå för hans egen räkning och
icke kan uppfattas såsom ett utryck för
myndighetens mening i frågan. Ifrågavarande
tjänsteman har nämligen ej ägt
befogenhet att uttala sig å nämndens
vägnar. Sådan befogenhet tillkommer
enligt vad som upplysts mig endast ordföranden,
vice ordförandena, nämndledamöter
samt vissa avdelningschefer.

Med hänsyn härtill torde några särskilda
åtgärder ej vara erforderliga för
att i fortsättningen hindra uttalanden
av det slag, som interpellanten anmärkt
på.

Vidare anförde

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
skall be att få uttrycka min stora tacksamhet
till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdcpartementet för det
lämnade svaret, och jag understryker

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

gärna min stora tillfredsställelse över
att i den väsentliga frågan ha fått en så
klar och entydig formulering.

Jag är fullt medveten om att det från
pressens synpunkt kan synas ganska
stelbent att hålla på den begränsning,
som ligger i att uttalanden endast få
göras av dessa ansvariga personer, och
att det för en tidningsman är mycket
irriterande att mötas av svaret »Jag får
inte säga någonting» kanske av den som
sitter inne med nyheten och kan lämna
det bästa svaret. Principiellt är jag inte
någon motståndare .till all den öppenhet
kan man begära och som rimligen
kan åstadkommas, och jag anser att den
bör tillämpas i de offentliga institutionernas
umgänge med pressen.

I detta sammanhang bör man inte försöka
dölja att pressen själv —• jag tänker
på ett särskilt slags press — bär
en dryg del av ansvaret för att restriktioner
av detta slag måste tillämpas.
Uppmjukningen på den punkten bör
pressen själv kunna gynna genom att
offra litet på sensationsmomentet till
förmån för större saklighet.

Den starka utveckling av statens inflytande
över enskilda personers och
företags väl och ve, som ägt rum under
de senaste åren, har skärpt kraven på
omdöme i offentliga uttalanden i tjänstefrågor
från krisorganens sida. Detta
gäller naturligtvis särskilt krisförvaltningen,
vars göranden och låtanden fått
vittgående ekonomiska följder för enskilda
medborgare. Man måste också
beakta, att rekryteringen till dessa organ
tyvärr inte alltid kunnat hållas på
en så hög nivå som skulle vara motiverad.

Det skulle enligt mitt förmenande
vara olyckligt om den känsla av rättsosäkerhet,
som allmänheten med eller
utan orsak känner i umgänget med krisorganen,
ytterligare skulle understrykas
genom risken att omdömeslösa uttalanden
göras i pressen från icke ansvariga
befattningshavare. Den auktoritet, som

statsmakterna sedan gammalt åtnjuta
inför opinionen i vårt land, lider skada
av uttalanden av denna art, och det är
inte lätt att vinna rättelse.

Vad det aktuella fallet beträffar vill
jag än en gång uttala min tillfredsställelse
över statsrådets klara besked. Vi
äro ju eniga i det fallet. Den ordning
för kontakten med pressen, som statsrådet
skisserade och som tillämpas
inom priskontrollnämnden, borde enligt
min mening vara betryggande.
Dessutom tror jag att denna lilla debatt
som belyst frågan kommer att ha
den inverkan, att ett upprepande av
sådana olämpliga uttalanden från tjänstemän
i krisorganen kommer att undvikas.

Jag ber att ytterligare få understryka
min tacksamhet gentemot statsrådet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för de bemyndiganden, som ligga till
grund för monopoliseringen av den
svenska fiskexporten, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Hjalmarson till mig
riktat följande frågor.

1. Är statsrådet beredd att lämna en
redogörelse för de bemyndiganden, som
ligga till grund för den monopolisering
av den svenska fiskexporten, som på
senare tid tillskapats?

2. Vilka omedelbara åtgärder är
statsrådet beredd att vidtaga för att
återställa och trygga den enskilda företagsamhetens
möjligheter till fri näringsutövning
på detta område?

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

Beträffande exporten från Sverige av
fisk till länder, där importen handhaves
av privata importörer, ha alla exportörer
möjlighet att fritt sluta kontrakt
samt att inom ramen för exportregleringen
och de bilaterala avtalen få sina
ansökningar om exportlicens prövade.

Vad angår marknader, där importen
är centraliserad, d. v. s. handhaves antingen
av de statliga myndigheterna
eller ett av dessa auktoriserat monopolorgan,
har den svenska exporten ställts
inför relativt svårbemästrade problem.
För det första har vid flera tillfällen från
dylika länder uttalats, att man endast
önskade förhandla med en enda svensk
säljare. Vidare har det förekommit, att
enskilda exportörer erbjudit och erhållit
kontrakt för export av fisk till priser som
sedan icke kunnat accepteras av fiskarena,
varför några leveranser från dem
ej kommit till stånd. De importlicenser,
som det utländska monopolorganet efter
kontraktets ingående erhållit i det egna
landet, ha därefter i motsvarande mån
blockerat fiskkontingenten i vederbörande
handelsavtal. Samtidigt har man
kanske å svensk sida i tron att dessa
licenser komme att resultera i svensk
export lämnat importlicenser för vissa
andra varor, för vilkas betalning sålunda
i realiteten icke förelegat täckning.
Risk har härvid uppstått att man
å svensk sida skulle bliva nödsakad att
betala ifrågavarande import i guld eller
fria valutor.

Framför allt på grund av de från utländsk
sida framkomna önskemålen tillkom
för export från västkusten på livsmedelskommissionens
initiativ redan år
1946 Svensk exportfisk, förening u. p. a.,
i vilken såväl importörer som fiskare
ingingo som medlemmar. På sistone ha
dessutom förberedelser träffats för att
bilda ett motsvarande organ för sydkusten.
Avsikten har därvid varit att samtliga
berörda parter skulle beredas möjlighet
att deltaga i exporten. Sedan det
emellertid visat sig att detta syfte icke

nåtts på ett i allo tillfredsställande sätt
har livsmedelskommissionen erhållit i
uppdrag att inkomma med utredning
och förslag rörande de lämpliga formerna
för exportens organisation. I utredningsuppdraget
har därvid understrukits
att särskild uppmärksamhet
borde ägnas spörsmålet under vilka betingelser
och i vilka former inom branschen
verksamma företag kunde beredas
möjlighet att deltaga i ifrågavarande
export. I avvaktan på resultatet av
denna utredning komma myndigheterna
att meddela föreskrifter som göra det
möjligt för tidigare exportörer att i
lämpliga former erhålla tillfälle att fortsätta
sin verksamhet.

Vidare anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet för svaret
och även för statsrådets vänliga
tillmötesgående att uppskjuta dess avgivande
till i dag från förra tisdagen,
då jag hade svårt att komma tillstädes.

Statsrådets svar var från många synpunkter
intressant, men tyvärr måste
jag säga, att det främst var intressant
med hänsyn till vad som inte återfanns
där. Min första fråga till statsrådet gällde
den rättsliga grunden för monopolisering
av den svenska fiskexporten.
Denna centrala fråga har statsrådet icke
alls besvarat. Jag vill i anledning härav
framhålla följande.

Det är ostridigt att myndigheterna ha
velat tillerkänna en privat sammanslutning
ställningen som monopolföretag
på fiskexportens område därigenom
att myndigheterna under hand förklarat
sig inte komma att medge andra näringsidkare
exportlicenser till s. k.
centraliserade marknader. Fn skriftlig
bekräftelse härpå föreligger för övrigt
i ett brev från statens livsmedelskommission
till en privat firma av den 8
december 1948 rörande leveranser av
fiirsk vintcrsill och färsk sill till tyska
östzonen.

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar pa interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

Sakens rättsliga sida har behandlats
i ett utlåtande, som är dagtecknat den
31 januari 1949 och författat av två
framstående förvaltningsjurister, nämligen
professor Halvar Sundberg och
docent Stig Jägerskiöld. Jag förmodar
att detta utlåtande är bekant för statsrådet,
och jag skall därför inte gå närmare
in på detsamma. Konklusionen i
utlåtandet har följande lydelse:

»I föreliggande fall synes varken livsmedelskommissionen
eller handelskommissionen
äga bemyndigande att anlita
endast en näringssammanslutning såsom
exportorgan för utförsel av fisk.
Icke någon föreskrift i den för livsmedelskommissionen
den 27 oktober
1939 utfärdade instruktionen berättigar
härtill, lika litet som instruktionen den
10 november 1939 för handelskommissionen.
Icke heller 1941 års författning
angående exportförbud möjliggör dylik
privilegiering. Sådan befogenhet kan ej
heller härledas ur några allmänna normer.
Den sammanslutning, varom här
är fråga, Svensk exportfisk, är slutligen
icke uppbyggd på sådant sätt, att
samtliga inom branschen verksamma
svenska företag och personer äga fritt
ansluta sig till organisationen. Om så
varit fallet, skulle man åtminstone kunnat
göra gällande, att icke någon svensk
företagare berövats sitt hittills utövade
näringsfång. Medlemskap i Svensk exportfisk
förening u. p. a. står enligt föreningens
stadgar icke öppet för envar
inom denna exportgren verksam företagare.
Tvärtom stadgas i § 4, att till
medlemmar i föreningen antagas Fiskexportörernas
förening u. p. a. i Göteborg,
Svenska västkustfiskarenas centralorganisation
och Svensk andelsfiskförening
u. p. a. samt de fysiska eller
juridiska personer, som enligt samstämmigt
beslut av nyss nämnda organisationer
kunna beviljas medlemskap. Icke
något offentligrättsligt moment, vare sig
kontroll- eller besvärsrätt, omnämnes i
föreningens stadgar. Då således livs -

medels- och handelskommissionerna
torde sakna bemyndigande att förbehålla
Svensk exportfisk rätten till viss
export och då denna sammanslutning
icke består av alla intresserade näringsidkare,
kan åtgärden från dessa kommissioners
sida att med uteslutande av
i utlåtandet angiven privat firma endast
medge Svensk exportfisk licenser icke
anses stå i överensstämmelse med gällande
svensk rätt.»

Herr talman! Jag nödgas alltjämt
vördsamt efterlysa statsrådets besked
om den lagliga grunden för monopolåtgärderna
på fiskexportens område.

Jag kommer så över till det materiella
spörsmålet. När jag hörde statsrådets
redogörelse för alla de lidanden
och vedermödor, som handeln med
statsmonopol i andra länder för med
sig, kunde jag inte låta bli — statsrådet
får överse med mig härför — att
erinra mig, att dessa länder strängt
taget endast ha ordnat sina utlandsaffärer
efter de riktlinjer, som rekommenderas
även för vårt lands vidkommande
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
i punkt 19. Det heter där, att vi
måste ha en enhetlig statlig ledning av
vår utrikeshandel. Dessutom heter det
i fortsättningen, att staten bör övertaga
de delar av importhandeln, där ett dylikt
övertagande medför särskilda fördelar,
t. ex. då gynnsammare importvillkor
kunna erhållas i och med att
landets inköpsbehov samlas på en
hand eller att mellanhandsvinster kunna
minskas eller handeln rationaliseras
och förbilligas. Vi ha alltså nu, ehuru
som objekt, fått uppleva tillämpningen
av detta förträffliga system. Det är också
verkligen mycket lärorikt att från
denna synpunkt studera de otaliga aktstyckena
i detta ärende. Är det något,
som med överväldigande klarhet framgår
ur dessa aktstycken, är det att
effekten av det statliga importmonopolet
blir rakt motsatt den avsedda. De
motåtgärder importmonopolet utlöser i

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

andra länder driva priserna i höjden,
hindra en livgivande konkurrens och
försämra varuutbytet mellan folken. Jag
känner mig för min del inte som någon
ekonomisk doktrinär, och vi ha ju
inom högern varit med om en och
annan protektionistisk avvikelse från
den rena frihandelsläran, men de kortsynta
och snävt egoistiska synpunkter,
som i flera fall ha präglat de svenska
myndigheternas behandling av fiskexportfrågorna,
äro djupt främmande
för en sund affärsverksamhet, som vill
skapa något inte bara för stunden utan
även för framtiden. Jag skall be att
få lägga fram ett exempel härpå, kring
vilket det varit åtskilligt rabalder.

I Frankrike är importen av fisk visserligen
inte monopoliserad i vanlig
mening, men den bedrivs under viss
statlig medverkan. En större exportfirma
i vårt land, som står utanför det
svenska monopolet, avtalade i höstas
om leverans av ett parti torsk om 500
ton till ett par franska importörer. Den
svenska firman har väl inarbetade förbindelser
och förfogar över förstklassiga
anläggningar. Vid den aktuella
tidpunkten var det norska priset för
lofotentorsk fritt Boulogne 87 öre per
kilogram, medan den svenska firman
kontrakterat ett pris av 90 öre fritt
ombord svensk hamn. Lägger man nu
härtill frakten, blir priset fritt Boulogne
i varje fall inte understigande 1
krona per kilogram. Den svenska firman
betalade de svenska inhemska producenterna
över de fastställda minimipriscrna.
Producenterna hade förklarat
sig nöjda härmed och förklarade
sig önska åtaga sig leveranserna, men
den svenska firmans licensansökan avslogs
under hänvisning till att priset
enligt monopolorganets uppfattning borde
vara 5 öre mer per kilogram.

I förbigående vill jag säga, att den
omständigheten, att en privat firma här
hade slunkit förbi monopolet, uppenbarligen
framkallade en stark indigna -

tion hos myndigheterna. Denna indignation
kan, såvitt jag förstår, endast
jämföras med den tillfredsställelse, som
man här i landet skulle ha känt, om vi
själva hade fått ett liknande anbud utifrån.
Hur oändligt fjärran är inte den
affärsetik, som framdrives i regleringspolitikens
hägn, ifrån allt vad vi bruka
lägga in i begreppet god köpmannaanda,
den anda, som växer fram på de
områden, där det råder en fri tävlan
på lika villkor mellan olika företag och
företagsformer!

Omkring månadsskiftet januari—februari
1949 anförde den här berörda
privata firman besvär hos Kungl. Maj :t.
Den sedvanliga utredningskvarnen sattes
i gång. Efter tidsödande skriverier
fick firman äntligen i mitten av mars
månad sin licens beviljad. Men vad
blev resultatet av dröjsmålet? Jo, förutom
avsevärt fördyrade lagringskostnader
att firman tvingades annullera
inte mindre än 280 ton av den avtalade
exportkvantiteten på grund av försenad
leverans.

De motåtgärder i form av monopolisering,
som ett importmonopol i ett land
framkallar i exportländerna, bli i själva
verket på längre sikt till skada även
för näringslivet i exportländerna själva.
Konkurrensen försvinner, företagsamheten
byråkratiseras och utvecklingen
hämmas. Sett från den internationella
handelns gemensamma synvinkel
betyder uppenbarligen statsdirigerad
utrikeshandel sänkt effektivitet
inom hela den ekonomiska processen.

Jag övergår härefter till några detaljfrågor
i svaret. Det sägs att de utländska
importmonopolen ofta önskat förhandla
endast med en svensk försäljare.
Det är möjligt, men varför då inte
också tala om, att i den nyss refererade
franska affären importören uttryckligen
velat förhandla allenast med
sin gamla svenska förbindelse?

Det heter vidare, att privata exportörer
velat kontraktera leveranser till

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj i843.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

priser, som sedan icke ha kunnat accepteras
av fiskarena. Jag vill självfallet
inte alls bestrida denna uppgift, men
onekligen förefaller det egendomligt,
när man vet att man sedan länge tilllämpar
s. k. riktpriser på den inhemska
marknaden. För min egen del har jag,
trots ett ganska ivrigt letande i handlingarna,
bara träffat på ett enda fall
av leveranserbjudande till underpris
men denna gång med livsmedelskommissionens
egen medverkan. Däremot
har det visat sig, att enskilda exportörer
med tillgång till egna kylvagnar ha
kunnat betala ett bättre pris till producenterna
och ändå offerera till samma
pris som monopolorganet, detta tack
vare förbilligade transporter.

Statsrådets besked bör även kompletteras
med uppgiften att enskilda exportörer
uppenbarligen ha kunnat kontraktera
leveranser till högre priser än
monopolorganet men förhindrats avsluta
affärer. Jag skall bara anföra två
exempel.

Den 22 november 1948 begärde en
enskild firma licens för export av färsk
sill till ty ska östzonen. Den 8 december
avslogs ansökan med motivering, att
producenterna inte kunde åtaga sig ytterligare
leveranser för närvarande.
Detta hindrade emellertid inte att en
av myndigheterna utsedd delegation avreste
till Berlin och tecknade avtal för
7,0 miljoner kronor men till lägre pris
än vad den enskilda firman kontrakterat.
Leveransen skulle fullgöras av det
svenska monopolorganet.

Samma enskilda firma fick den 25
november 1948 ett telegram från Bizonien,
vari man talade om att man
önskade köpa sill till ett sammanlagt
belopp av 2 miljoner dollar. Som förhandlingsbas
angavs ett pris av 100 dollar
per ton. Vid samma tidpunkt erhöll
Danmark 105 dollar för likvärdig vara.
Vad skedde? Jo, den enskilda svenska
firman fördes åt sidan av myndigheter -

na, och i stället inkopplades monopolorganet,
men importören i Bizonien var
tydligen icke intresserad av att förhandla
med ett monopol här i Sverige.
Trots att de svenska representanterna
sänkte sitt anbud enligt uppgift till 88
dollar, blev det inte någon affär, och
vi fingo stå där 2 miljoner dollar fattigare.

Statsrådet framhåller, att meningen
med monopolorganet varit att bereda
samtliga intresserade parter möjlighet
att deltaga i exporten. Jag vill då göra
en fråga. Statsrådet har ju varit mycket
intresserad av den statliga övervakningen
av monopolistiska tendenser inom
det privata näringslivet. Antag att man
där träffade på en sammanslutning, i
vars stadgar det föreskrives att nya
medlemmar endast kunna komma med
efter enhälligt beslut av de gamla medlemmarna.
Antag vidare att en representant
för sammanslutningen förklarade
för statsrådet Kock, att syftet med
denna bestämmelse varit att göra det
möjligt för alla intressenter att komma
med. Jag frågar: Skulle statsrådet Kock
då ha kunnat sätta tro till en sådan
uppgift? Ånej, förhistorien till fiskexportmonopolet
visar ganska tydligt, att
det inte minst har inspirerats av tillskyndarna
av den övriga regleringspolitiken
inom denna näringsgren. Det är
den gamla vanliga visan överallt, där
den statliga regleringspolitiken trampar
fram. Där växer det upp nya små
monopolblommor i fotspåren.

Statsrådet medger, att syftet med fiskexportmonopolet
inte nåtts på ett i allo
tillfredsställande sätt. Ja, med förlov
sagt, det kan man kalla en förskönande
omskrivning av det förhållandet, att
enskilda, väl kvalificerade företagare
på detta område skola behöva inge otaliga
inlagor till myndigheterna, springa
på ändlösa uppvaktningar i alla möjliga
instanser inom överheten, anlita
framstående jurister o. s. v. Varför? Jo,

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

helt enkelt för att inte fråntagas möjligheten
att utöva sitt lagliga näringsfång.

Det är självfallet, att jag med tillfredsställelse
hälsar statsrådets meddelande,
att frågan nu skall utredas på
nytt i syfte att få till stånd en bättre
sakernas ordning. Det är tre önskemål,
som jag då skulle vilja framföra. Det
första är att utredningen verkligen blir
allsidig, att med andra ord även kritikerna
få tillfälle att framföra sina
synpunkter, att dessa bli realdiskuterade
och att man är beredd att taga
erforderlig hänsyn till dem. Det andra
är att utredningen leder till att samtliga
inom branschen verksamma företag
på rättvisa villkor få deltaga i exportaffärerna.
Det tredje är att företagens
rörelsefrihet begränsas i minsta möjliga
mån.

Om man till äventyrs på något håll
har reflekterat på att inskränka företagens
uppgift till att rätt och slätt
effektuera fiskförpackningar inom en
given kvot, bör det redan nu sägas ut,
att det är inte detta som man väntar
sig av den nya utredningen. Jag är
fullt medveten om att det kan vara nödvändigt
med en viss samverkan, när
det gäller affärer med importmonopol
utomlands, men man måste här liksom
i all annan kommersiell verksamhet
ändå sträva efter att skapa utrymme
för den konkurrens som är ett livsvillkor
för effektivitet och framåtskridande.

Hela den här historien, herr talman,
har i mitt tycke varit utomordentligt
olustig. Det framgår väl för övrigt i
någon mån, om än indirekt, även av
statsrådets mycket försiktiga formulering.
Att denna sak kunnat klargöras
har i icke ringa grad berott på att
speciellt en privat företagare inom
branschen har vågat att taga bladet
från munnen och lägga alla papper på
hordet. Man har härigenom fått en in -

blick i regleringsekonomiens metodik
med alla dessa underhandsbesked och
försiktigt kamouflerade påtryckningar.
Efter allt vad som skett i denna sak
måste man från myndigheternas sida,
vilkas goda vilja jag självfallet inte ett
ögonblick betvivlar, vara medveten om
att händelsernas vidare utveckling kommer
att följas med största uppmärksamhet.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Interpellanten anklagade mig för
att inte ha besvarat den första frågan
angående det bemyndigande, som ligger
till grund för en monopolisering av
den svenska fiskexporten. Jag vill här
understryka, att syftet med denna samverkan
på fiskexportens område inte
har varit en monopolisering, som skulle
utesluta andra inom branschen verksamma
företag från att komma med. Det
har varit en samverkan, som vid de
förhållanden jag har angivit i mitt svar
varit nödvändig för att vi över huvud
taget skulle kunna få rätsida på en del
av de problem som följa med nuvarande
uppläggning av handelsavtalen och
organisationen av importen på den andra
sidan. Den paragraf i exportorganisationens
stadgar, som här citerats, är
riktigt återgiven. Om emellertid organisationen
skulle velat förhindra inom
branschen verksamma företag att komma
med, så har det ändå inte varit någonting
som hindrat dessa företag från
att få exportlicens. Denna organisation
är nämligen från myndigheternas sida
inte avsedd att vara ett monopol med
uteslutande av företag som äro verkliga
exportörer. Det är också på grund
av detta förhållande som'' vi ha tagit
upp frågan om en revision av stadgarna,
ty om man syftar till detta, bör
det även komma till uttryck i föreningens
stadgar. Det är inte lämp -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

ligt — det vill jag ge interpellanten
rätt i — att det förekommer en sådan
monopolistisk formulering i stadgarna,
utan stadgarna böra ge uttryck för att
företag, som äro exportörer, skola ha
rätt att komma med i denna organisation
på samma villkor som andra exportörer.

Därmed har jag också angivit min
ståndpunkt till interpellantens andra
krav i fråga om utredningen. Detta var
ju, att utredningen skulle ta sikte på
att en organisation av detta slag skulle
stå öppen för alla, att alltså en samverkan
på detta område skulle omfatta
samtliga exportörer. Jag vill erinra om
att jag i mitt svar särskilt har framhållit,
att vid utredningsuppdragets fullgörande
särskild uppmärksamhet borde
ägnas spörsmålet under vilka betingelser
och i vilka former inom branschen
verksamma företag kunde beredas möjlighet
att deltaga i ifrågavarande export.
Därmed syftas direkt på nu nämnda
förhållande. När jag talade om att
jag funnit att syftet med denna organisation
av exporten inte fullföljts på
ett tillfredsställande sätt, avsåg jag just
detta förhållande.

Med anledning av interpellantens övriga
krav på utredningen vill jag säga,
att jag förutsätter, att utredningen skall
vara allsidig. Det bruka vi i allmänhet
anse, att utredningar skola vara. Det
skall sålunda bli en allsidig utredning
av förhållandena, och den skall bli öppen
för kritik. Svenska utredningar utsättas
ju många gånger för mycket
stark kritik. Vi bruka inte underlåta att
höra de parter, som kunna vara intresserade
av saken, för att kunna ta hänsyn
till de önskemål, som därvid kunna
framföras och som inte kunnat komma
fram under utredningens gång. Vad typen
på företagen beträffar skall jag
inte här ta upp diskussion om en sådan
detalj. Den ingår ju i hela frågan
om de former och betingelser, på vilka
dessa exportföretag skola komma in i

organisationen, så att syftet, att man
inte monopoliserar exporten för vissa
företag, blir tillgodosett.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
sätter självfallet mycket stort värde på
de försäkringar, som statsrådet, särskilt
i slutet av sitt inlägg, gav om de goda
avsikter, som från statsrådets sida äro
förknippade med denna utredning, och
jag är för min del fullkomligt övertygad
om att statsrådet också önskar att på
allt sätt se till att dessa intentioner bli
beaktade vid den fortsatta utredningen.
Det är emellertid med hänsyn till vad
som här förut passerat rätt naturligt,
om de önskemål framställas, som jag
här gjort mig till tolk för. Utredningen
har ju ändå anförtrotts åt den myndighet
ensam, som tidigare främst har
skött saken. Jag är självfallet också
övertygad om att man från denna myndighets
sida vill göra sitt bästa. Emellertid
har man kanske inom denna
myndighet tidigare inte velat skänka
tillräckligt beaktande åt synpunkter,
som framförts från utomstående företag.
Det är därför mycket värdefullt,
att det genom statsrådets understrykande
därav blivit klarlagt, att man här
hör sträva efter att få utredningen så
allsidig som möjligt.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet framför allt med hänsyn till vad
statsrådet yttrade inledningsvis. Det
gällde frågan: Vilken är den lagliga
grunden för den faktiska monopolisering,
som har vidtagits på fiskexportens
område? På den frågan svarar
statsrådet, att syftet med de åtgärder,
som vidtagits, inte varit att genomföra
en monopolisering, trots att det klart
framgår av stadgarna för denna organisation,
att den har monopolistisk karaktär,
och trots att myndigheterna ha
tillämpat den genomförda ordningen

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

på ett sätt, som man inte kan karakterisera
annat än som den rena monopolismen.
Jag skall, herr talman, för
att belysa detta endast be att få läsa
upp några rader i den skrivelse, som
statens livsmedelskommission den 8 december
1948 tillställde en privat firma,
som var intresserad av att exportera
fisk till den tyska östzonen. Det heter
där i slutet av denna skrivelse — märk
väl, att firman tidigare fått avslag på
sin ansökan — följande: »Slutligen vill
kommissionen beträffande eventuella
ytterligare leveranser av färsk vintersill
och fisk till östzonen, därest dylika
vid berlinförhandlingarna skulle överenskommas,
hänvisa Eder till Svensk
exportfisk, som enligt överenskommelse
med kommissionen kommer att i samarbete
med eventuella kompensatörer
svara för ifrågavarande leveranser till
bland annat östzonen.» Detta är ju ett
fullkomligt otvetydigt besked om att
här är det detta organ, som skall ha
monopolställning på detta område. Har
regeringens syfte varit något annat, vilket
jag efter statsrådets besked inte
betvivlar, vill jag bara säga, att detta
syfte inte har blivit tillgodosett. Tills
motsatsen bevisas, vågar jag påstå, att
de åtgärder, som vidtagits från myndigheternas
sida för en faktisk monopolisering
av fiskexporten, inte stå i
överensstämmelse med gällande svensk
lag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det var ett par synpunkter i herr
Hjalmarsons anförande, som föranledde
mig att begära ordet.

Iierr Hjalmarson har efterlyst rättsgrunden
i detta, som herr Hjalmarson
kallar en monopolisering åt fiskarenas
producentsammanslutningar i fråga om
exporten av fisk. Jag tror att man inte
kan klara ut detta problem med mindre
än alt man ser det litet grand i silt

historiska sammanhang. Under efterkrigsåren
dök det upp en rad av, jag
vågar säga, mindre seriösa fiskexportfirmor,
som gjorde avslut med olika
länder i Europa men som inte hade något
bakom sina avslut, varför vi på
diplomatisk väg fingo allvarliga föreställningar
från dessa europeiska
köpare. Dessa sade, att om de över
huvud taget skulle ha några affärsförbindelser
på fiskets område med Sverige,
måste de ha klara garantier för
att de privata firmor, som ginge ut och
offererade leveranser, också hade något
att komma med. Nu är det ett utomordentligt
intresse, sett ur den svenska
fiskarbefolkningens synpunkt, att man
håller en export på Europa, som får
förtroende bakom sig. Om jag erinrar
om att värdet av den exporterade svenska
fisken år 1948 belöpte sig på en 40
miljoner kronor, förstår man, att fiskets
framtid står och faller med att vi få ett
gott namn om oss som fiskexportörer.

Det går således inte att föra detta
mera teoretiskt betonade resonemang,
att man till varje pris skall avhålla sig
från att ingripa reglerande. Jag förmenar,
att det är nödvändigt att ingripa
med vissa regleringar, om man därmed
räddar värden av samhällelig valör.
Med anledning av nämnda diplomatiska
framställningar, att vi måste
skaffa oss ett exportorgan som gjorde
det möjligt för oss att svara för att affärerna
verkligen dreves honnett och seriöst,
bildades på initiativ av livsmedelskommissionen
Svensk exportfisk, i
vilken producentorganisationerna och
Svensk andelsfisk gingo in, liksom även
de privata fiskhandlarna, nämligen sådana
privata firmor, om vilka man vet
att de äro hederliga och rejäla. Nu kan
herr Hjalmarson säga, att det kan också
dyka upp nya firmor, som äro hederliga
och rejäla, och fråga: Skola de då
ställas utanför möjligheterna att vara
med om exporten? Nej, det skola de
inte. Detta exportorgan är inte allena -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

rådande. Dess exportlicenser granskas
av livsmedelskommissionen, och i den
mån en privat firma, som är honnett och
seriös och som man vet inte förstör det
svenska exportnamnet på den europeiska
kontinenten, vill vara med, kommer
den att få medlemskap i detta, som
herr Hjalmarson kallar monopolistiska
exportorgan.

Herr Hjalmarson har i sitt anförande
inte nämnt några namn och sålunda
inte direkt utpekat någon speciell firma.
Av hela hans beskrivning vet jag
emellertid mycket väl vilken firma han
främst åsyftar. Denna firmas representanter
ha varit uppe och talat både med
folkhushållningsministern och med mig,
och jag har sagt till dem, att de naturligtvis
skola vara med i detta exportorgan
och vara med om att exportera,
tv vi ha den uppfattningen, att den firman
inte kommer att skämma ut de
svenska exportörerna. Firman har fått
samma besked från livsmedelskommissionen,
men firman har vägrat att begära
sin anslutning till detta s. k. monopolistiska
exportorgan. Så sent som
för tio dagar sedan kallades de olika
intressenterna till överläggning med
livsmedelskommissionen för att diskutera
dessa frågor och för att denna firma
skulle få möjlighet att bli med och
för att livsmedelskommissionen skulle
i diskussion med exportorganet göra
klart, att det är önskvärt, att denna
firma också är med och får sin kvot.
Alla inbjudna kommo till sammanträdet,
men den firma, som tydligen givit
materialet till herr Hjalmarsons interpellation,
behagade hålla sig utanför
diskussionen. Det är kanske lämpligt att
säga detta, eftersom en sådan deklaration
kanske kan medföra, att firman,
om livsmedelskommissionen för tredje
gången ber firman komma, behagar infinna
sig. Jag tycker, att det skulle vara
av ett visst värde.

Herr Hjalmarson kom in på mera politiska
spekulationer med utgångspunkt

från det centrala arrangemanget i inköpsländerna
och gav sig från den
ståndpunkten in på 27-punktsprogrammet
och skisserade upp den ledsamma
framtid vi skulle ha att emotse, därest
vi även i vårt land skulle få ett liknande
centraldirigerat förhållande. Jag skulle
då vilja göra klart för herr Hjalmarson,
att de lidanden herr Hjalmarson talade
om, vilket är en ganska fri tolkning av
vad folkhushållningsministern sagt i sitt
svar, dessa lidanden kunna vi utomordentligt
elegant och enkelt komma
ifrån, om vi följa 27-punktsprogrammet
och verkligt effektivt centralisera hela
vår exporthandel på fiskets område. Det
är nämligen så, att de nuvarande administrativa
besvären ha föranletts av att
köparen sitter och agerar på eu hand,
men säljaren, d. v. s. Sverige, agerar på
flera händer. Vi kunna komma ifrån
dessa besvär, herr Hjalmarson, genom
att se till att även säljaren agerar på en
hand. Är det bara lidandena man vill
komma ifrån så är det en mycket enkel
operation att komma dithän. Jag vill
också säga, att den svenska exporten på
fiskets område har att brottas med konkurrens
från den danska och den
norska exporten. Den danska och den
norska exporten äro nog administrativt
och förhandlingsmässigt i ett förhandsläge,
ty där har man faktiskt centraliserat
utbuden i långt större utsträckning
än man gjort i vårt land. Det är
följaktligen nyanseringen i detta problem
som man inte får se bort ifrån.

Jag vill, som jag sade inledningsvis,
säga litet om den historiska bakgrunden
till detta. När herr Hjalmarson talar sig
varm om den fria konkurrensens fördelar
i samband med fiskhandeln, ber jag
att få erinra honom om vad den fria
konkurrensen på fiskets område innebar
i början av 1930-talet och rätt långt in
på mitten av 1930-talet. Det var en situation,
där medelinkomsten för de svenska
fiskarena låg under 1 000 kronor per
år, och jag vet inte, om detta är så pris -

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

värt. Man får inte genom att begrava
sig i en teoretiskt betonad diskussion
om den fria konkurrensens välsignelsebringande
verkan se bort från vad det
systemet för med sig på andra områden.
Vi ha tvingats att för jordbrukets del
se bort ifrån den fria konkurrensen. Vi
diskutera inte, att världsmarknadspriserna
skola vara bestämmande för det
svenska jordbrukets prisläge. Alla äro
överens om att vi måste ha en mycket
noggrann reglering av den svenska
jordbruksnäringen; t. o. m. herr Hjalmarsons
partivänner, i varje fall hans
partiledare, äro fullt på det klara därmed.
Samma synpunkter ha legat bakom
den här diskuterade framgångslinjen
i fråga om fiskerinäringen, en diskussion
som fördes under fjolåret. Då
hade jag tillfredsställelsen att lägga
fram en proposition inför riksdagen,
där man sagt klart ifrån, att fisket har
en betydelse ur beredslcapssynpunkt,
som är så pass stark, att man får se till
att man via statliga ingripanden och
regleringar bevarar det svenska fisket
och den svenska fiskarbefolkningens
levnadsstandard. Av den anledningen
infördes en fullständig prisreglering
inom det svenska fisket. Då infördes
rätt för försörjningsmyndigheterna att
lägga en speciell importavgift på utifrån
importerad fisk, färsk, saltad eller
beredd eller vad det än var. För att
klara den svenska fiskerinäringens problem
skulle man ha alla dessa möjligheter.

Nu är emellertid den svenska fiskerinäringens
problem icke bara en fråga
om avsättning inom landet utan, som
jag nyss sade, en fråga om i vad mån
den kan hävda sig på exportmarknaden.
Det är möjligt — och det kan herr
Hjalmarson naturligtvis göra gällande
— att en enskild firma, som är beredd
att bjuda producenterna ett pris, som
iir likvärdigt med vad producenternas
egen organisation kan ge och dessutom
siiljer i konkurrens med producenternas

organisationer, icke har någon negativ
verkan för fiskarena som företagare.
Detta kan man säga, om man ser det
hela kortsiktigt. Men jag är icke överens
med dem som mena, att det är fördelaktigt
att en enskild firma överbetalar
producenterna och säljer i konkurrens
med deras organisationer för att så att
säga komma i ett gott läge för framtiden
—- med kanhända den spekulationen
bakom att man skall göra det svårt
för företagarnas egna organisationer att
göra sig gällande — och alltså räkna
med en återgång till den gamla frihet
man hade på detta område på 1930-talet.

Herr Hjalmarson säger, att tillskyndarna
till den statliga regleringspolitiken
ligga bakom. Om jag försäkrar herr
Hjalmarson, att dessa tillskyndare äro
de fiskare, som råka vara socialdemokrater,
de fiskare som råka vara bondeförbundare,
de fiskare som råka vara
folkpartister och kanske t. o. m. de
fiskare som råka vara högermän, kanske
han får en annan uppfattning. Jag
är övertygad om att om man driver den
fria konkurrensens idé i den utsträckning
herr Hjalmarson gjorde, att döma
av hans anförande, då ha vi en garanti
för en återgång till det gamla systemet.
Då äro vi tillbaka i 1930-talets tillstånd,
då vi hade fattiga fiskare och rika fiskhandlare.
Jag tror att herr Hjalmarson
är ganska ensam om att mena, att en
sådan utveckling är den riktiga.

Herr HJALMARSON: Herr talman! .lag
måste säga, att statsrådet verkligen lyckades
föra över diskussionen till att
gälla saker som jag icke trodde att vi
skulle behöva diskutera. Det var många
frågetecken i statsrådets anförande. Jag
skall be att få bemöta en del av vad han
sade.

Det har ju framhållits, att syftet med
denna organisation som tillskapats icke
varit att genomföra ett monopol. Samtidigt
talar statsrådet Sträng om att nya

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

firmor efter prövning skola kunna vinna
inträde i sammanslutningen. Det
tycks då vara så, i varje fall enligt statsrådets
mening, att man icke bör få utöva
ifrågavarande exportverksamhet,
om man icke är med i monopolorganisationen.
I annat fall är det ju ingen
mening i vad statsrådet sade.

Statsrådet nämnde, att det speciellt
var en firma, som han hade i åtanke.
Denna hade inbjudits till medlemskap
i monopolorganisationen men tydligen
icke velat acceptera inbjudan. I och
med att firman går med är saken klar
för firmans del, menade statsrådet. I
anledning härav skulle jag vilja be statsrådet
allvarligt överväga frågan: om
firman icke går med i exportmonopolet,
på vilken laglig grund anser då statsrådet
att firman kan förvägras att deltaga
i exportaffärerna? Det är detta saken
gäller.

Statsrådet Sträng nämnde, att jag tilllåtit
mig karakterisera förhistorien till
denna sak som en serie lidanden och
vedermödor. Ja, herr talman, jag skulle
vilja hänvisa till livsmedelskommissionens
redogörelse av den 25 februari
1949. Om man läser den handlingen
utan att efteråt säga sig, att det varit en
serie lidanden i samband med handläggningen
av hela denna affär, vet jag
icke hur man är funtad inombords.
Statsrådets replik är mycket betecknande
för socialdemokratiska utgångspunkter.
Statsrådet säger att det finns ett
mycket enkelt sätt att lösa frågan. Det
är bara att centralisera hela exporthandeln.
Då avlägsnar man alla lidanden.
Detta säger statsrådet ögonblicket efter
det att statsrådet Kock konstaterat, att
den centralisering, som man hittills försökt
sig på, sannerligen icke lämnat
något tillfredsställande resultat.

Jag erkänner gärna, herr talman, att
jag är övertygad om värdet av en så fri
konkurrens som möjligt. De beredskapssynpunkter
statsrådet Sträng talade om
står jag fördenskull icke främmande

för. När emellertid statsrådet Sträng så
vältaligt utvecklade nödvändigheten av
en mycket strongt organiserad dirigering
av handeln med fisk, är det bara
en fråga som återstår att besvara för
honom, och det är den: Varför vill man
då icke ha centralisering av fiskhandeln
även i förhållande till de länder,
som icke ha importmonopol? Statsrådet
Kock har konstaterat — och jag förmodar
att det var menat som uttryck
för tillfredsställelse — att man icke behövt
i förhållande till dessa länder genomföra
centralisering av fiskexporten.
Det måste väl tolkas så, att i den mån
man har med en motpart att göra, som
har fri privat handel, är det en stor
fördel även för den svenska handeln
att slippa genomföra en centralisering.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
understryka, att i de exempel jag anförde
på hur vissa företag fått sina
licensansökningar behandlade, var det
icke i något enda fall fråga om en firma,
vars leveranskapacitet man kan draga
i tvivelsmål.

Statsrådet Sträng framhöll, att när
man talar om de rättsliga synpunkterna,
är man inne på det mera teoretiskt betonade
planet. Vad är det man gjort
här? frågar statsrådet. Jo, man har gjort
vissa ingripanden som man ansett nödvändiga
för att rädda samhälleliga värden
av utomordentlig betydelse — jag
tror det var ungefär så hans ord föllo.
Jag vill, herr talman, sluta med att säga,
att enligt min uppfattning det i varje
fall icke finns något värde som är
större i detta land än värdet av att den
svenska lagen hålles i helgd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag kunde till min glädje konstatera, att
herr Hjalmarson i sitt sista anförande

— av vilka skäl vill jag låta vara osagt

— tycktes ha en helt annan uppfattning
om detta problem, sett ur fiskarkårens

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de bemyndiganden, som ligga till grund

för monopoliseringen av den svenska fiskexporten, m. m.

och producenternas synpunkt, än han
hade i sitt första anförande, och det är
naturligtvis ett framsteg, som jag för
min del är mycket glad över.

Herr Hjalmarson frågar: Om nu denna
firma icke vill gå med i exportorganet,
på vilken rättslig grund skall man neka
den export? Ja, jag har tillåtit mig tro,
att firman skulle kunna gå med vid en
tredje inbjudan och taga sin kvot av exporten
på samma sätt som andra firmor
taga sin. Om den insisterar på att
sitta på sin lilla speciella topp och säga,
att den icke vill finna sig i att vara
med bland de andra exportörerna och
behandlas på samma sätt som de, anser
då herr Hjalmarson att firman skall ha
särskilda favörer framför övriga exportörer? Vad

sedan gäller frågan om på vilken
rättsgrund man över huvud taget kan
våga sig på att lägga sig i fiskexporten,
trodde jag att jag hade klarat ut den
saken i mitt anförande, när jag redovisade
för vad riksdagen beslutat för
åtgärder till fiskerinäringens stöd med
hänsyn till det grundläggande, att
fiskarkåren skall ha en tillfredsställande
och hygglig bärgning, varvid de övriga
åtgärderna få lämpas därefter, och
för att — som jag vågade säga avslutningsvis
— vi icke skola ha ett system
som vi prövat en gång på 1930-talet till
stor förskräckelse för de svenska fiskarna.

Jag vill till slut bara bemöta ytterligare
en av herr Hjalmarsons synpunkter.
Han sade, att det var eu socialdemokratisk
syn på det hela att säga,
att om man vill komma ifrån besvärligheterna
skall man centraldirigera. Nu
var väl detta snarast eu folktalarargumentering,
om jag så får säga — utan
att därmed yttra mig nedsättande om
folktalarargumentcringar i övrigt. Ty
märk vid hur mina ord föllo! .lag slog
fast, att när herr Hjalmarson beskrev
vilka lidanden, som den centrala importregleringcn
i de kontinentala län -

derna föranledde, tog han detta som
belägg och utgångspunkt för ett angrepp
mot socialdemokratiens 27-punktsprogram
och skisserade upp en skrämmande
utveckling, därest vi komme dithän.
Nu ha vi förklarat, att på de icke centraliserade
marknaderna får privathandeln
agera, men att på den centrala
marknaden skola vi ha ett centralt utbud.
Detta föranleder vissa besvärligheter,
eftersom vi ha en privat exportörkår
i detta land. Men vill man komma
ifrån detta, så är det enkelt: då är det
bara att i detalj centralisera här. Då
slipper man ifrån de lidanden och besvärligheter,
som äro föranledda av att
man gjort en centralisering nere i Europa.
Att från den utgångspunkten hävda,
att man här ser socialdemokratiens syn
på centraliseringsproblemet är ett hopp,
som kanske är litet längre än herr Hjalmarsons
ben räcka till för.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jagskall
icke förlänga debatten utan ber
bara att få besvara statsrådets fråga.
När jag undrade, vilken laglig grund
statsrådet kunde åberopa för att utestänga
en exportfirma, som icke är med
i monopolet, från att deltaga i exporten,
använde statsrådet — jag vill icke begagna
uttrycket: på folktalarmaner; det
är något som jag tror att han icke ett
ögonblick reflekterar på att falla för —
en metod som stundom förekommer för
att kringgå en ömtålig sak, nämligen att
rikta en motfråga, som för in debatten
på ett sidospår. Jag vill bara konstatera
detta, samtidigt som jag besvarar statsrådets
fråga. Statsrådet undrade, om jag
tyckte att eu utomstående firma, som
icke var med i monopolet, skulle ha
några speciella favörer i förhållande till
de andra, jag förmodar enligt statsrådets
uppfattning lojala firmor, som låtit
sig enrolleras i monopolorganisationen.
Jag vill svara genom all endast hänvisa
till de önskemål, som jag tilliit mig

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. krisförvaitningens successiva avveckling m. m.

framställa beträffande den nytillsatta
utredningen, nämligen att man skall
kunna komina fram till en ordning, varigenom
alla de i branschen intresserade
företagarna på så rättvisa villkor som
möjligt få deltaga i exportaffärerna. I
och med att jag säger detta ligger självfallet
däri, att jag icke vill, att vare sig
det ena eller det andra företaget skall
beredas någon speciell företrädesrätt.
Alla skola behandlas lika och efter så
objektiva grunder som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens
successiva avveckling m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkliushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Håstad till mig riktat följande
frågor, nämligen

1) om jag är i tillfälle att meddela de
planer eller beräkningar, som regeringen
kan ha uppgjort angående gången
och tidpunkten för krisförvaltningens
successiva avveckling,

2) om regeringen har för avsikt att
vidtaga åtgärder för att i all skälig omfattning
bereda de i kristidsförvaltningen
anställda, som inte kunna erhålla arbete
på den enskilda arbetsmarknaden,
och i synnerhet dem, som ha bakom sig
en långvarig anställning under krisen
eller en väl vitsordad tjänst, företräde
till annan liknande tjänst i statsförvaltningen
eller på annat sätt underlätta deras
övergång till annat förvärvsarbete,
och

3) om det utfärdats några enhetliga
direktiv eller riktlinjer för krisorganen
att tillämpas vid uppsägning eller avskedande
av sådan personal.

Då jag nu går att besvara denna interpellation,
vill jag till att börja med

erinra om att densamma framställdes
redan i början av februari månad. Att
jag dröjt så länge med svaret beror på
att läget i fråga om ett flertal regleringsåtgärder
vid denna tid var mycket
ovisst och att det därför var svårt
att uttala några mera bestämda meningar
beträffande den första av herr Håstads
tre frågor, nämligen om gången
av och tidpunkten för krisförvaltningens
successiva avveckling. Sedan dess
har bilden emellertid i vissa hänseenden
klarnat. Vissa krisregleringar
ha kunnat avvecklas, och beträffande
andra — särskilt inom bränslekommissionens
område — synes så vitt
man nu kan bedöma en avveckling möjlig
inom en relativt nära framtid. Hur
de hittills vidtagna eller planerade åtgärderna
inverka på krisorganisationen
och kostnaderna för denna framgår dels
av propositionen rörande anslag till statens
livsmedelskommission, dels av en
inom folkhushållningsdepartementet utarbetad
promemoria med reviderad beräkning
av anslagen till krisförvaltningen
under tolfte huvudtiteln för budgetåret
1949/50, vilken under hand överlämnats
till statsutskottet. Utan att ingå
på några detaljer beträffande de olika
kommissionerna vill jag nämna ett par
sammanfattande siffror. Under innevarande
budgetår har till de krisorgan,
som tillhöra folkliushållningsdepartementets
verksamhetsområde, anvisats
ett belopp av sammanlagt 25 322 000
kronor. 1 statsverkspropositionen äskades,
inkl. ett beräknat belopp för livsmedelskommissionen,
21 440 000 kronor.
De reviderade beräkningarna sluta
på ett belopp av 16 095 000 kronor, innebärande
en minskning i förhållande
till det i år anvisade beloppet med
9 227 000 kronor.

Vid bedömandet av denna kostnadsminskning
bör det beaktas, att den beräknade
nedskärningen av krisförvaltningen
endast kan ske successivt, varför
kostnaderna per månad komma att
bli betydligt mindre i slutet av budget -

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling m. m.

äret 1949/50 än vid början av samma
budgetår.

Vad jag nu anfört torde visa, att avvecklingen
av krisförvaltningen i själva
verket redan är ett gott stycke på väg.
Beträffande den fortsatta avvecklingen
är det svårt att göra några alltför bestämda
uttalanden. Det förefaller emellertid
ganska klart att den kommer att
fortskrida snabbast beträffande bränslekommissionen.
Dennas arbetsuppgifter
ha redan i betydande grad reducerats,
och en fortsatt avveckling av regleringarna
inom dess verksamhetsområde torde
kunna väntas, varmed även följer en
minskning av personalbehovet. Under
förutsättning av en god skörd 1949 synes
mig även en fortsatt avveckling av
regleringarna på livsmedelsområdet
möjlig, varför man torde kunna räkna
med en ytterligare sammankrympning
av den, del av livsmedelskommissionen,
som har att administrera de egentliga
krisfrågorna. I samband härmed torde
också avvecklingen av den lokala krisförvaltningen
fortsätta. För livsmedelskommissionens
del får jag emellertid
erinra om att denna, utöver ransoneringar
och dylika regleringar, handhar
den prisreglerande verksamheten på
jordbrukets område och att så måste
bli fallet, till dess en mera stadigvarande
organisation för dessa uppgifter skapats
i anslutning till 1947 års principbeslut
om riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken. En minskning av
personalbehovet inom priskontrollnämnden
torde vidare kunna påräknas
i samband med en förenkling och begränsning
av priskontrollen.

Beträffande krisförvaltningen i övrigt
äro utsikterna mera ovissa. Handelskommissionens
verksamhet får givetvis
upprätthållas, så länge importregleringen
behövs. Industrikommissionens verksamhet
har efter hand i växande omfattning
kommit att betingas av importregleringen
och får beräknas fortsätta,
så länge denna är nödvändig. Ett icke
ringa antal regleringar ha dock kunnat

hävas inom industrikommissionens arbetsfält,
och det synes ej uteslutet att på
vissa områden en ytterligare avveckling
kan ske. I detta sammanhang vill
jag också erinra om att en särskild kommitté
— krisförvaltningens effektiviseringskommitté
— för närvarande är sysselsatt
med att undersöka bland annat
samordningen av handels- och industrikommissionernas
arbete. Jag hoppas, att
det härvid skall visa sig möjligt att genomföra
vissa förenklingar, som skola
kunna leda till en minskning av personalbehovet
utan att effektiviteten åsidosättes.
Vad slutligen angår trafikkommissionen,
är dess fortsatta verksamhet
i hög grad beroende av bensinransoneringen.

I samband med avvecklingen av
regleringssystemet och den successiva
minskningen, av personalen inom kommissionerna
uppkommer också frågan
om själva krisorganisationen. När en
kommission fått sina arbetsuppgifter i
mera avsevärd grad reducerade, bör
den enligt min mening avvecklas och
eventuellt kvarstående arbetsuppgifter
överföras till annat lämpligt organ. Som
exempel kan jag nämna bränslekommissionen.

Frågan om omplacering av den i krisförvaltningen
anställda personalen har
länge varit föremål för regeringens uppmärksamhet.
I cirkulär till statsmyndigheterna
den 29 juni 1945 och den 18 januari
1946, vilket senare förnyats från
år till år, har Kungl. Maj:t lämnat anvisningar
angående vissa avvecklingsåtgärder
inom krisförvaltningen i samband
med övergången till fredsförhållanden
och därvid bland annat anbefallt
myndigheterna att, med vissa undantag,
till arbetsförmedlingen anmäla
såväl tillämnad personalantagning som
avgång av personal. I anslutning till
dessa cirkulär har ett samarbete etablerats
mellan krisorganen och arbetsförmedlingen
i syfte att underlätta en övergång
av krisförvaltningens personal till
annan verksamhet.

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling m. m.

Denna övergång underlättas givetvis,
om avvecklingen av krisförvaltningen
sker successivt och mera begränsade
personalgrupper undan för undan entledigas.
1 samband med den avveckling
av vissa regleringar, som ägt rum under
det senaste året, har också stor vikt
lagts vid att så snabbt som möjligt anpassa
kommissionernas personalstyrka
efter de ändrade förhållandena, detta
bland annat i syfte att få till stånd en
önskvärd utspridning av personalavgången
över en längre tidsperiod. Såväl
kommissionerna själva som överrevisionen
för krisförvaltningen ha medverkat
härtill. Som exempel kan jag
nämna att bränslekommissionen till den
1 juli uppsagt 38 personer, vilka anmälts
såsom arbetssökande hos tjänstemannaförmedlingen
i Stockholm, varvid
kommissionen för var och en av
dessa lämnat för förmedlingsarbetet erforderliga
noggranna uppgifter. Kommissionen
räknar med att under andra
halvåret entlediga ytterligare omkring
50 personer och kommer även beträffande
dessa att lämna sådana uppgifter,
som arbetsförmedlingen behöver.
Vidare har kristidsnämnden i Stockholm
uppsagt sammanlagt 73 personer
till 1 juli eller 1 oktober. Även dessa ha
anmälts som arbetssökande, och utförliga
uppgifter ha lämnats beträffande
samtliga. Tjänstemannaförmedlingen har
börjat anvisa de uppsagda lämpligt arbete
i den mån sådant anmälts till förmedlingen
eller på annat sätt kunnat
anskaffas. För att underlätta omplaceringen
har sådan sökande, som omedelbart
kunnat beredas ny anställning, fått
lämna sitt arbete oavsett föreskriven
uppsägningstid.

Enligt vad jag inhämtat bedömer arbetsmarknadsstyrelsen
möjligheterna att
i öppna arbetsmarknaden utplacera
större delen av den hittills entledigade
personalen såsom relativt gynnsamma.
För en mindre grupp, bestående av
äldre personer med tämligen svag utbildning
och i vissa fall även mindre

god hälsa, väntas dock placeringssvårigheter
uppkomma.

Möjligheterna att bereda den från
krisorganen friställda personalen anställning
i annan statlig tjänst ha däremot
visat sig vara mycket begränsade.
Interpellanten har i detta sammanhang
ifrågasatt, om icke den från krisförvaltningen
entledigade personalen skulle
kunna beredas företrädesrätt till annan
statlig tjänst, vilket skulle gälla speciellt
dem, som ha bakom sig en långvarig
anställning under krisen eller eu
väl vitsordad tjänst. Det förefaller mig
som om herr Håstad underskattar svårigheterna
härvidlag och kanske också
i viss mån felbedömer problemets räckvidd
och karaktär. Det förhåller sig
inte på det sättet att någon särskilt stor
del av krisförvaltningens personal varit
med under hela tiden eller ens under
den tid av 5—8 år, som herr Håstad
nämner på ett ställe i interpellationen.
Omsättningen av personal har
tvärtom varit mycket stor, och i allmänhet
har större delen av den nu befintliga
personalen anställts efter krigets
slut. En så lång anställningstid som 8
år ha i industrikommissionen cirka 30
personer av sammanlagt 271 anställda
(jag bortser nu från den tillfälligt anställda
personalen). Motsvarande siffra
är i priskontrollnämnden 13 av 220, i
trafikkommissionen 2 av 78 och i
bränslekommissionen 25 av 229. En stor
del av dessa personer med mycket lång
anställningstid tillhöra antingen någon
av de högsta lönegrupperna i den för
krisorganen gällande löneskalan eller
ha av Kungl. Maj:t bestämd ersättning,
d. v. s. tillhöra chefstjänstemännens kategori.
För de flesta av dessa torde omplaceringen
icke erbjuda större svårigheter.
En del av dem ha annan statstjänst
eller enskild tjänst att falla tillbaka
på, andra torde utan större svårighet
kunna erhålla statlig eller enskild
tjänst.

Beträffande biträdespersonalen vill
jag understryka, att det länge rått och

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling m. m.

alltjämt råder påtagliga svårigheter för
krisorganen att tillgodose behovet av
skrivpersonal och att dessa svårigheter
icke tyckas minska i samband med de
pågående uppsägningarna av personal.
Den mera rutinerade personalen med
någorlunda god utbildning i maskinskrivning
och stenografi söker sig gärna
till det enskilda näringslivet, där lönerna
för dylik personal i regel äro
högre än inom krisförvaltningen och
den egentliga statstjänsten.

Vad beträffar interpellantens fråga
huruvida de i krisförvaltningen anställda
kunna beredas företräde till annan
liknande tjänst i statsförvaltningen ber
jag blott få hänvisa till att grundlagens
bestämmelser om förtjänst och skicklighet
såsom de enda befordringsgrunderna
i statstjänst måste följas. Självfallet
bör emellertid väl vitsordad tjänstgöring
i krisförvaltningen betraktas som
en merit vid konkurrensen om befattningar
i statstjänst.

Jag är angelägen understryka, att vad
jag nu sagt icke får uppfattas så att jag
förbiser eller underskattar de svårigheter,
som i vissa fall kunna uppkomma
i samband med avvecklingen av
krisförvaltningen. Jag är tvärtom fullt
på det klara med att sådana svårigheter
kunna inträffa och jag ämnar
noga följa utvecklingen. Speciella hjälpåtgärder
kunna måhända visa sig erforderliga
beträffande en begränsad
grupp av personal. Jag syftar härvid på
den tidigare omnämnda kategorien
äldre personer med svag utbildning
m. m., för vilken särskilda placeringssvårigheter
torde föreligga. Jag anser
mig emellertid ha skäl att hoppas att
problemet icke skall få särskilt stora
dimensioner.

Att nu utfärda generella direktiv beträffande
uppsägningen av personal utöver
de anvisningar, som redan lämnats,
torde knappast heller vara nödvändigt
med hänsyn till den nära kontakt,
som kommissionerna i dessa frågor
hålla med såväl departementet som

4 —- Andra kammarens protokoll f.949.

arbetsmarknadsstyrelsen och överrevisionen
för krisförvaltningen. Det mest
angelägna i detta sammanhang är enligt
min mening att avvecklingen sker successivt,
vilket bl. a. innebär, att möjliga
personalindragningar icke böra
uppskjutas så länge att man på en gång
får ett stort utbud av friställd personal.
Vidare böra nyanställningar undvikas
och uppkommande vakanser, i
den mån så kan ske, fyllas genom omflyttningar
av personal. För att främja
en successiv avveckling bör vidare ett
samarbete mellan kommissionerna äga
rum, så att, i varje fall i viss utsträckning,
överflyttning av personal från ett
krisorgan till ett annat kan äga rum.
Framför allt är ett nära samarbete mellan
krisorganen och arbetsförmedlingen
angeläget.

Vidare anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag ber
att få framföra mitt tack till statsrådet
Kock för svaret på min interpellation
och för dess utförlighet. Jag har också
full förståelse för att statsrådet har
dröjt med detta, med hänsyn till den
ovissa utvecklingen på kommissionsfronten.

Jag vill dock inledningsvis och alldeles
bortsett från denna debatt endast
framhålla, att vi nyligen antogo en ordningsstadga
för denna kammare; där
heter det att »svar å framställd interpellation
må omedelbart före avgivandet
i tryckt eller stencilerad form utdelas
till kammarens ledamöter». Som
en av ledamöterna i den kommitté, som
hade att förbereda denna reform, vill
jag framhålla, att det verkligen var ett
allmänt önskemål att så vitt möjligt
interpellationssvar utdelades i kammaren.
Men jag har inte kunnat se här
i dag, att i något av de fem förekommande
fallen en dylik utdelning bär
skett.

För att sedan återgå till själva interpellationcn
ställde jag till en början

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling m. m.

den frågan till statsrådet, om statsrådet
var i tillfälle att meddela de planer
eller beräkningar, som regeringen kan
ha uppgjort angående gången och tidpunkten
för krisförvaltningens successiva
avveckling. I svaret har statsrådet
lämnat en tidtabell i konturer över denna
avveckling. Därav framgår ju tydligt,
såsom vi även kunnat förstå under
den sista tiden av många uttalanden
ifrån regeringsmedlemmar, att krisregleringen
börjar på att sjunga på sista
versen, och alla i denna kammare se
väl däri både ett hälso- och ett fredstecken.
Bränslekommissionen, industrikommissionen,
livsmedelskommissionen
och den lokala krisförvaltningen stå
uppenbarligen närmast till att avvecklas
eller inskränkas, eventuellt även
trafikkommissionen, medan priskontrollnämnden
och särskilt handelskommissionen
ännu komma att leva kvar,
liksom utlänningskommissionen och hyresrådet
med deras speciella uppgifter.
Uppenbart är väl dock att själva avvecklingen
i vissa fall kommer att ställa
särskilt stora krav även på personalen,
och därför kommer att fordra sin tid.

Jag skall emellertid inte gå in på
dessa frågor nu. Huvudsyftet med min
interpellation var att få fram upplysningar
och uttalanden ifrån statsrådet
om personalens ställning. Jag tror att
vi alla här i riksdagen vilja förstå de
bekymmer, som många tjänstemän inom
krisförvaltningar nu känna. Staten har
här en skyldighet — det har ju sagts
många gånger tidigare — att uppträda
som mönsterarbetsgivare. Jag tänker
då särskilt på äldre tjänstemän, liksom
på dem som varit anställda länge, vilka
visat duglighet i sitt arbete. Nu har
statsrådet Kock anfört vissa statistiska
uppgifter rörande längden av tjänstgöringstiden
och har därvid hållit sig
till åtta år eller längre tjänstgöringstid
inom kommissionerna. Som framgick
av interpellationssvaret var antalet av
dem som haft en så lång anställning
inte särdeles stort. Det avgörande är

emellertid inte detta utan den stora
anhopningen av personal i tjänstgöringsåldern
mellan åtta och fyra eller
fem år. Jag betvivlar att det är alldeles
riktigt vad statsrådet här sagt,
att den större delen av personalen anställts
efter krigets slut, i varje fall om
man utesluter handelskommissionen
ifrån denna beräkning. Jag har i min
hand en uppgift uppgjord på tjänstemannahåll,
enligt vilken för 3 300 tjänstemän,
som voro i verksamhet den 1
mars 1949, tjänstgöringsåldern i genomsnitt
skulle utgöra ungefär 3V2 år. Staten
har ingen formell men väl en moralisk
skyldighet att skänka dessa äldre
tjänstemän all den hjälp staten nu vid
en nödvändig omplacering är mäktig.

Statsrådet hänvisar sedan till myndigheterna
och säger, att man inom arbetsmarknadskommissionen
bedömer
»möjligheterna att i öppna arbetsmarknaden
utplacera större delen av den
hittills entledigade personalen såsom
relativt gynnsamma». Statsrådet gör
dock undantag för en grupp »äldre
personer med tämligen svag utbildning
och i vissa fall även mindre god hälsa»,
för att citera direkt ur interpellationssvaret.
Jag undrar verkligen om denna
ljusa tavla är fullt berättigad. Enligt
de uppgifter som jag har försökt skaffa
— jag har härvid haft kontakt med vissa
av de berörda tjänstemännen — förhåller
det sig så, att det är lätt för
yngre damer, som äro stenografer eller
kunniga i maskinskrivning, att få nytt
arbete. Det ställer sig relativt gynnsamt
även för män under 28 år. Men de stora
svårigheterna börja redan vid 30-årsåldern,
framför allt för män men även
för kvinnor, och läget blir rent av prekärt
och inger de största bekymmer
särskilt för männen över 40 år. Och
statsrådets uppgifter gälla ju, som uttryckligen
framhölls, blott de hittills
entledigade, alltså en relativt begränsad
grupp. Hur skall det gå med den övriga
personalen som nu säges upp, helst om
avvecklingen i vissa fall kommer att

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling in. m.

forceras, vilket väl är ganska troligt
dels att döma av interpellationssvaret
och dels av vad man i övrigt kan tänka
sig? Jag tänker då särskilt på bränslekommissionen.
Då måste läget genast
bli betydligt svårare för de berörda
tjänstemännen. Jag kan därför inte
värja mig för det bestämda intrycket,
att läget alls inte är så ljust som statsrådets
svar ger vid handen.

Å andra sidan vill jag självfallet vara
angelägen att bär betyga tacksamhet
för de många tacknämliga löften som
statsrådet genom sitt svar eller annorledes
givit den berörda personalen.
Statsrådet ansluter sig såvitt jag förstått
i huvudsak till de uttalanden, som riksdagen
nyligen gjorde i sammanhang
med behandlingen av den motion, som
bland andra fröken Vinge väckte. Starkare
än vad statsrådet här gjort underströk
dock riksdagen behovet av stödåtgärder
i de skäliga fallen. Bland dessa
åtgärder bar ju både i statsrådets svar
och ifrån riksdagens sida pekats på
kurser och kompletterande utbildning,
eventuellt även stipendier, såsom ordföranden
i bränslekommissionen har
föreslagit. Vidare har statsrådet i dag
understrukit angelägenheten av nära
samarbete med arbetsförmedlingen och
en automatisk anmälan till förmedlingsorganen
av de uppsagda. Så vitt jag
bar mig bekant har dock denna obligatoriska
anmälan kommit till stånd först
på sistone efter framställning ifrån
personalorganisationerna.

Slutligen är det fråga om huruvida
för denna personal i någon utsträckning
plats kan beredas i statsförvaltningen.
Statsrådet yttrar att jag nog
missförstått problemet. Jag tror knappast
det. Vad jag sagt sammanfaller i
stort sett med vad riksdagen, låt vara
mycket koncentrerat, genom vederbörande
utskott för ett par veckor sedan
uttalade. Självfallet kan härvid ett överförande
till andra statliga verk leda till
komplikationer med hänsyn till den
personal, som redan finns. Såsom också

TCO nyligen har framhållit skulle intrång
kunna komma att göras på befordringsgången.
Å andra sidan kan
man väl ändå knappast betrakta staten
som en så segmenterad organism, att
det skulle ha rests nästan oöverstigliga
staket emellan olika verk eller institutioner.
Naturligt måste i detta fall
vara, att ett samarbete skall komma till
stånd, och jag kan inte finna annat än
att det i vissa fall kan vara skäligt att
ge företräde för viss personal. Statsrådet
har ju också själv framhållit, att
personal från de i avveckling stadda
kommissionerna kan få plats i andra
kommissioner, där plats kan ha blivit
ledig.

I detta sammanhang skulle jag verkligen
vilja fråga, om det är riktigt som
det har uppgivits, att nyanställningar
för närvarande göras i handelskommissionen
med förbigående av personal
från andra kommissioner, som skulle
kunna vara kvalificerad för dessa uppgifter.
Skulle denna uppgift vara riktig
och om det inte rör sig om någon alldeles
speciell tjänst, fordrande speciella
kvalifikationer, så synes mig detta
knappast vara en klok åtgärd nu.

Vidares ges det skäl för att vid rekryteringen
till en del statliga organ
även tänka på kommissionstjänstemännen.
Dessa borde kunna fylla likartade
uppgifter särskilt i sådana statliga verk
eller institutioner, som äro under uppbyggnad
eller ha varit under uppbyggnad.
Jag tänker då på vad som nu har
organiserats upp inom jordbrukets område,
på bostadsstyrelsen, delvis också
på arbetarslcyddsstyrelsen och andra
liknande nya verk. Dessutom förefaller
det mig inte omöjligt att vissa andra
statliga organ med närbesläktade uppgifter
skulle kunna i skäliga fall öppna
sina dörrar för dessa tjänstemän. Jag
tänker exempelvis på länsstyrelserna,
på deras skatteavdelningar, och på vissa
militära verk. I detta sammanhang
skulle jag också vilja ställa den undrande
frågan, hur det verkligen för -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Svar pa interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling m. m.

håller sig med länsstyrelsernas beredvillighet
härvidlag. Det har uppgivits
för mig — jag har dock inte kunnat få
denna sak bekräftad — att länsstyrelserna
skulle ställa sig ovilliga att ta
in lämplig personal ifrån kommissionerna.

Yad slutligen avvecklingen beträffar
ställer jag även den frågan: förhåller
det sig inte så, att det fortfarande behövs
för de ofta mycket krävande avvecklingsåtgärderna
en viss expertis?
Många tjänstemän torde ju ha stannat
kvar för denna avvecklingstid, mer
eller mindre direkt uppmanade därtill
ifrån kommissionsledningarna. Det kan
föreligga en viss fara för att kommissionerna
under denna sista period ställas
utan kvalificerad personal. Skulle
det förhålla sig så, att vissa tjänstemän
ha uppmanats att stanna med hänsyn
till statens intresse, böra garantier i
någon form lämnas för fortsatt anställning.

Jag förstår så väl, att det finns många
intressen som skola vägas och motvägas
i denna fråga. Jag har främst talat för
— jag upprepar det ännu en gång — de
dugande, för dem som tjänat länge och
dem som kommissionsledningarna ha
varit angelägna om att så länge som
möjligt behålla. Yar och en av dessa
har i sin stad medverkat till att kommissionsväsendet
under det andra
världskriget i huvudsak fungerat effektivt.
Detta ger mig, herr talman, ytterligare
fog för att vädja till statsrådet
att göra allt vad skäligen kan göras för
att underlätta den berörda personalens
inplacering i förvärvslivet under och
efter avvecklingen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag tror, att jag har skäl för mitt
antagande att de personer i kommissionerna,
som ha varit anställda längre
än 4 å 5 år, d. v. s. de som anställts
före år 1945, utgöra en mindre de! av

personalen. I priskontrollnämnden ha
t. ex. 172 personer av 220 anställts år
1945 eller därefter, i bränslekommissionen
— där jag tror att problemet
med den äldre personalen är störst —
156 av 229, i trafikkommissionen 48 av
78 och i industrikommissionen 185 av
271. Därtill kommer, som jag framhöll
i mitt svar, att bland den personal,
som varit med längst, befinna sig
de mest kvalificerade tjänstemännen,
bland vilka även finnas sådana, som
ha en statlig eller enskild tjänst att
falla tillbaka på. Jag vågar därför anta,
att problemet för den äldsta personalen
inte är av den storleksordning som
man kanske, utan att ha tillgång till
dessa siffror, kan antaga.

Men jag har inte stuckit under stol
med att här komma att uppstå problem,
som måste behandlas från fall
till fall och där hänsyn måste tagas till
de anställdas tjänstetid i kommissionerna,
till deras kvalifikationer och till
möjligheterna att flytta över dem till
enskild eller statlig tjänst. Vi ha alldeles
nyligen haft överläggningar med arbetsmarknadsstyrelsen
om detta, varunder
vi ha diskuterat igenom problemen
och kommit fram till det resultatet,
att arbetsmarknadsstyrelsen, som
ju tidigare haft kontakt med kommissionerna,
skulle ännu mera ingående
studera dessa frågor och med arbetsförmedlingarnas
hjälp följa utvecklingen
i kommissionerna. Det gäller ju här
inte bara förhållandena i Stockholm
utan även för kristidsstyrelser och vissa
större kristidsnämnder ute i landet
att åtgärderna effektiviseras. Herr Håstad
nämnde omskolningskurser. Arbetsmarknadsstyrelsen
har möjligheter
redan nu att ordna kurser. Vi behöva
icke i dag vidtaga några speciella åtgärder
eller anordningar, om behov av
dylika kurser uppstår och om personalen
själv önskar sådana.

Vad beträffar möjligheterna att överflytta
ifrågavarande personal till statstjänst
så kan jag förstå att herr Håstad

Tisdagen den 3 maj 1949.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. krisförvaltningens successiva avveckling in. m.

är ense med mig om att de olika verken
måste ha frihet att bedöma sådana
sökande på samma sätt som man bedömer
andra sökande, med skälig hänsyn
tagen till deras tjänstgöringstid i kommissionerna.
Jag känner inte till om
man i handelskommissionen nu anställer
personal utan att först höra sig för
om det finns annan kommissionspersonal
att tillgå. Handelskommissionen
ligger visserligen inte under mitt departement,
men jag har inte försport
något sådant därifrån. Jag vågar dock
inte uttala mig därom. Men jag kan
bara som exempel nämna, att när departementet
behövde en kvinnlig arbetskraft,
så ringde man runt till alla
kommissionerna och frågade om det
där fanns någon uppsagd personal som
inte var placerad, men det fanns icke
någon sådan arbetskraft att få därifrån.
Jag har också i mitt svar särskilt framhållit
att denna typ av arbetskraft,
t. ex. kvalificerade stenografer, ha
kommissionerna mycket stor brist på,
och man är där bekymrad när någon
av denna kategori slutar och går över
till enskild tjänst. Sådan arbetskraft
behöver man in i det sista.

I fråga om länsstyrelserna känner
jag inte heller till att man där skulle
ha uttryckt någon önskan om att icke
få personal, som har varit anställd i
kommissionerna. Att man skulle betrakta
det som icke meriterande att ha
varit anställd i någon av kommissionerna
har jag svårt att förstå. Utan undersökning
vågar jag emellertid inte
uttala mig om huruvida någonting i
den riktning som herr Håstad säger
kan ha förekommit, nämligen att lämplig
personal från den grupp det här är
fråga om, sedan den — antagligen via
arbetsförmedlingarna — erbjudits länsstyrelserna,
har avvisats av dem.

Herr Håstad pekade på en kanske
allvarligare svårighet för kommissionerna,
nämligen att under avvecklingsstadiet
få behålla en för resp. kommissioner
tillräcklig personal. Jag vet inte

om det i herr Håstads uttalande var
underförstått att kommissionerna gå
för bryskt tillväga med sina uppsägningar.
Det är ganska ovanligt att få
höra att man anser att kommissionerna
avskeda personal i för rask takt.
Kritiken brukar annars sätta in på den
punkten, att kommissionerna dra ut på
avvecklingen, därför att personalen
därstädes anser sig ha någon sorts löfte
att få vara kvar, eller att man försöker
hålla sig kvar i det längsta.

Jag kan dela herr Håstads uppfattning
om att det kan uppstå vissa svårigheter
för kommissionerna att behålla
den kvalificerade personalen, när
denna ser att en avveckling är förestående.
För den personal, som har lätt
att få platser på annat håll, eller som
har andra platser att vända tillbaka
till, behövs det någon slags säkerhet.
Därför ha vi också genom riksdagsbeslut
fått möjligheter att tillsätta vissa
extra ordinarie befattningar i byrådirektörs-
och byråchefsgrader. Dessa ha
varit en viss garanti för en del av den
mera kvalificerade personalen och det
har gjort det möjligt för kommissionerna
att behålla vissa tjänstemän, som i
annat fall kanske skulle sökt sig till
andra tjänster.

Jag vill, som jag har sagt tidigare,
inte på något sätt förringa detta problem.
Vi följa det med uppmärksamhet,
och om det visar sig nödvändigt
med speciella åtgärder, som kräva
riksdagens medverkan, få vi komma
tillbaka till riksdagen med förslag härom.
I nuvarande stund har jag icke
någon översikt över vad som kan vara
eller kan bli nödvändigt. Det kommer
fram som resultat av de undersökningar
som göras. Jag tror att man här
måste vara försiktig med att utfärda någon
sorts allmänna regler för hur ifrågavarande
personal skall behandlas.
Man får lita till alt staten hör känner
sitt ansvar som exemplarisk arbetsgivare,
som herr Håstad uttryckte det,
och att man inte går för bryskt fram

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

Interpellation ang. decentralisering inom statens biltrafäknämnds verksamhetsområde.

annars kanske lättare än många andra

utan tar hänsyn till de svårigheter, som
i enskilda fall kunna uppstå för sådan
personal, som länge tjänstgjort i kommissionerna.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
bara säga ett par ord med anledning
av statsrådets senaste uttalanden, mot
vilka jag, allmänt taget, inte alls har
någon invändning att göra.

När jag tog upp frågan om personalens
ålder här, så ville jag bara framhålla
— och det vidhåller jag alltjämt,
även om jag inte har haft tillgång till
statsrådets siffror — att det är något
fler än vad som framgått av departementschefens
svar, som äro att betrakta
såsom äldre tjänstemän. Det säger ändå
något, att för dessa tre tusen anställda
den genomsnittliga tjänstetiden, enligt
personalens egna beräkningar, är ungefär
tre och ett halvt år. Jag tror också
att det, åtminstone i vissa kommissioner,
inte uteslutande är vad man skulle
kunna kalla chefstjänstemän, som ha
innehaft sina anställningar så länge
som 4 å 5 år utan det gäller nog också
för åtskilliga tjänstemän i graderna
därunder.

Slutligen, herr talman, för att inte
något missförstånd skall uppstå, vill
jag klargöra att jag icke har den uppfattningen,
att kommissionerna ha gått
för bryskt tillväga vid uppsägningarna.
Jag har inte material för att fälla ett
sådant omdöme, och jag tror inte heller
att det vore riktigt. Tvärtom förefaller
det mig ha varit ett ganska gott
samarbete mellan kommissionerna och
personalen i avvecklingsfrågan, och
ledningen i kommissionerna har visat
mycket stor förståelse för personalens
synpunkter. Vad jag ville säga var endast
— det är möjligt att jag uttryckte
mig litet oklart — att i den mån det
kan anses vara ur statens synpunkt
önskligt, att kommissionerna under den
viktiga avvecklingstiden bibehålla några
av sina ledande tjänstemän, vilka

nu skulle kunna beredas anställning i
den enskilda arbetsmarknaden, så kan
detta inte gärna ske utan vissa utfästelser
från statens sida att på det ena
eller andra sättet trygga eller underlätta
deras fortsatta förvärvsverksamhet.

Det är bara detta jag velat säga i
detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner: nr

212, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område;
och

nr 213, angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal.

§ 9.

Foredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 19—
21, statsutskottets utlåtanden nr 89—
118, bevillningsutskottets betänkanden
nr 27—30, bankoutskottets memorial nr
29, första lagutskottets utlåtanden nr
27—29, andra lagutskottets utlåtanden
nr 19—21, andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 8 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 10.

Interpellation ang. decentralisering inom
statens biltrafiknämnds verksamhetsområde.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSON i Spånstad, som yttrade:
Herr talman! Den 27 januari 1948 avlämnade
decentraliseringsutredningen

Tisdagen den 3 maj 1949. Nr 15.

Interpellation ang. decentralisering inom statens biltrafiknämnds verksamhetsområde.

en promemoria angående yrkesmässig
automobiltrafik. I denna promemoria
förordade utredningen en omfattande
överflyttning av arbetsuppgifter från
statens biltrafiknämnd till länsstyrelserna
ävensom en del andra åtgärder i
syfte att förenkla det i gällande förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. reglerade förfarandet.
Frågan om omfattningen av biltrafiknämndens
arbetsuppgifter har
även behandlats av två andra kommittéer,
nämligen av biltrafiknämndsutredningen
i dess den 26 januari 1948
dagtecknade betänkande och av 1944
års trafikutredning i dess betänkande
med förslag rörande vissa frågor avseende
det inrikes trafikväsendet den
27 november 1947.

Vid anmälan av frågan angående anslag
till statens biltrafiknämnd för budgetåret
1948/49 anförde chefen för
kommunikationsdepartementet, statsrådet
Nilsson, till statsrådsprotokollet för
den 8 maj 1948 (prop. 260/1948) bl. a.
att de tre kommittéförslagen sinsemellan
företedde betydande olikheter med
avseende på de föreslagna decentraliseringsåtgärdernas
räckvidd. Med hänsyn
till den oklarhet rörande decentraliseringens
lämpliga omfattning, som
kommit till uttryck redan genom skiljaktigheterna
i kommittéernas uppfattning
och i ännu högre grad återspeglades
i avgivna remissyttranden över
förslagen, förklarade statsrådet sig ha
funnit övervägande skäl tala för att
hela denna fråga måtte få mogna ytterligare
något, innan den upptoges till
slutligt avgörande.

I årets statsverksproposition har frågan
icke berörts. Då de antydda decentraliseringsfrågorna
synas mig vara
av stor praktisk och principiell betydelse,
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att

upptaga frågan om decentralisering
inom statens biltrafiknämnds verksamhetsområde
till förnyat övervägande,
och om så är, när kan i så fall förslag
i ämnet väntas bli förelagt riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11-

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker;

nr 177, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer; nr

178, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.; och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m.

§ 12.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen i riksdagens
andra kammare och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 3 maj 1949.

Beviljades stenografen hos kammaren,
jur. kand., e. o. hovrättsassessorn
Per G. Bergsten ledighet på grund av
offentligt uppdrag från stenografbcfattningen
under tiden från och med
den 1 maj intill slutet av innevarande
vårsession; och förordnades till steno -

Nr 15.

Tisdagen den 3 maj 1949.

graf under nämnda tid kanslisten hos
kammaren Knut Nilson och till kanslist
i hans ställe fil. kand., jur. stud. Carl
Gunnar Lidbom.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 13.

Anmäldes att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till talmannen,
nämligen

nr 392 av herr Skoglund i Umeå
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 188, med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att
förordna om restitution i vissa fall av
tilläggskatt å bensin, som användes vid
jordbrukets drift;

nr 393, av fröken Höjer m. fl.;
nr 394, av herr Bergstrand;
nr 395, av fröken Ager m. fl.; och
nr 396, av herr Hagård m. fl., de fyra
sistnämnda i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 200, med förslag
rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga
befattningshavare, m. m.;

nr 397, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m.;

nr 398, av herrar Hagberg i Malmö
och Edström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 208, med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning, m. m.;

nr 399, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 192,
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända
arbetslöshetskassor;

nr 400, av herr Johansson i Mysinge,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m.;

nr 401, av herr Hallén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 199, angående nya grunder för
kyrkomusikerorganisationen m. m.;

nr 402, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 199;

nr 403, av herr von Seth, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 201,
med förslag till lag om pantlånerörelse;
nr 404, av herr Olsson i Mora m. fl.;
nr 405, av herr Hallén m. fl.;
nr 406, av herr Rubbestad;
nr 407, av herr Hallén m. fl.; och
nr 408, av herr Hoppe m. fl., de fem
sistnämnda i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 204, angående
nya grunder för avlöningen av präster
m. m.;

nr 409, av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 207, med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303);

nr 410, av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 209, med förslag
till lag angående fortsatt tillämpning
av lagen den 23 april 1948 (nr 175)
med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel;

nr 411, av herr Onsjö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
210, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1, 15 och 27 §§ allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr
293) samt om fortsatt giltighet av
samma lag; och

nr 412, av herr Håstad, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 210.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.34 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen.

Ehuru mitt uppdrag som fullmäktig
i riksbanken upphör först år 1950, anhåller
jag under åberopande av åldersskäl
att bliva entledigad från detsamma
för tiden efter det val av fullmäktige
under innevarande år ägt rum.

Stockholm den 4 maj 1949.

Edv. Björnsson.

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt, att val av en fullmäktig i riksbanken
efter herr Björnsson skulle i
föreskriven ordning anställas.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den
27 nästlidna april fattade beslut skulle
nu företagas val av ej mindre tjugofyra
valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än även
sex suppleanter för dessa valmän; och
lämnades, då till en början val av valmännen
skulle äga rum, på begäran
ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Under åberopande
av § 75 riksdagsordningen i
dess nya lydelse ber jag att för detta
val få framlämna en gemensam lista,
upptagande namnen å 24 ledamöter av
kammaren. Denna lista har godkänts
av de av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

herr Andersson i Löbbo,

» förste vice talmannen Carlström,

» Andersson i Munkaljungby,

» Svensson i Grönvik,

» Bergström,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Eriksson i Sandby,

» von Seth,

fru Johansson i Norrköping,
herr Malmborg i Skövde,

» Mårtensson i Uddevalla,

» Persson i Norrby,

» Nilsson i Landskrona,

» Stjärne,
fru Nordgren,
herr W iberg,

» Olsson i Gävle,

» Mosesson,

» Olsson i Mellerud,

» Nilson i Spånstad,

» Severin,
fru Sandström,
herr Skoglund i Umeå och
» Fröderberg.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd, och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan, utsedda
till valmän.

§ 3.

Företogs val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll därvid på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Även för detta val
her jag att få framlämna en gemensam
lista, som godkänts av kammarens leda -

Nr 15.

Onsdagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder för

tuberkulösa sjukdomar.

möter i talmanskonferensen. Listan upptar
sex namn.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

herr Andersson i Surahammar,

» Äqvist,

» Gustafson i Dädesjö,

» Johansson i Norrfors,

» Jacobson i Vilhelmina och
» andre vice talmannen Skoglund.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd, och förklarades de å
listan upptagna personerna utsedda till
valmanssuppleanter.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 2 och 3 omförmälda valen.

§ 5.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
ökad användning av vissa läkemedel mot
tuberkulösa sjukdomar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hansson i Skediga frågat mig,
om jag är villig att, med hänsyn till de
framgångsrika resultat, som hittills uppnåtts
vid behandling av tuberkulösa
sjukdomar med läkemedlen PAS och
streptomycin, låta vidtaga åtgärder, varigenom
användningen av dessa läkemedel
förbilligas, förslagsvis genom att
taga i anspråk medel ur fonden för
reglering av läkemedelsprisen.

4 maj 1949 fm.

ökad användning av vissa läkemedel mot

Som svar får jag anföra följande.

Enligt vad medicinalstyrelsen meddelat
mig ha de båda av interpellanten
omnämnda läkemedlen PAS och streptomycin
hittills kommit till användning
huvudsakligen vid vissa former av tuberkulos,
på vilka de visat sig ha en
gynnsam effekt. Dessa representera
emellertid en i förhållande till det totala
antalet tuberkulossjuka ringa del
av tuberkulosfallen. I stort sett befinner
sig behandlingen med dessa preparat
på försöksstadiet, och medicinalstyrelsen
anser det ännu vara för tidigt att
fälla något omdöme om vilken betydelse
läkemedlen kunna komma att få
vid behandlingen av de vanligare formerna
av lungtuberkulos. Behandling
med PAS och streptomycin insättes vidare
i allmänhet blott vid relativt akuta
former av tuberkulos. Den kräver noggrann
observation av patienten och brukar
oftast kombineras med annan behandling.
De fall, det här gäller, anses
därför som regel böra vårdas på sjukhus,
medan behandling med läkemedlen
ännu ej anses böra förekomma i
öppen vård annat än i rena undantagsfall.
Läkemedlen komma sålunda till
största delen till användning på sjukvårdsanstalter,
där vårdkostnaderna till
huvudsaklig del bestridas av stat eller
landsting, medan de fall, där kostnaderna
för läkemedlen direkt falla på
den enskilde, äro att betrakta som undantag.

Priserna på PAS och streptomycin ha
hittills varit i ständigt sjunkande. Priset
för 100 gram PAS har sålunda från december
1947 till februari i år gått ned
från 38 kronor 50 öre till 25 kronor 5
öre, medan priset för en ampull streptomycin
om ett gram sjunkit från omkring
14 kronor 40 öre i juli 1947 till
omkring 5 kronor i april i år. Enligt
medicinalstyrelsens uppfattning tyda
vissa omständigheter på att en ytterligare
prissänkning är att motse inom
en nära framtid.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

åtgärder för ökad användning av vissa läkemedel mot

Svar på interpellation ang.
tuberkulösa sjukdomar.

Av vad jag sagt framgår alltså, att
kostnaderna för behandling med PAS
och streptomycin endast i undantagsfall
direkt drabba den enskilde. En
sänkning av priserna på dessa preparat
skulle alltså till allra största delen komma
sjukhusens huvudmän tillgodo. Då
kostnaderna för dessa läkemedel alltfort
måste anses höga — medicinalstyrelsen
har uppskattat dagskostnaden i
normaldoser för streptomycin till omkring
5 kronor och för PAS till 3 å 4
kronor per patient — kan det givetvis
ifrågasättas, om icke åtgärder borde
vidtagas för att göra användningen av
läkemedlen billigare för sjukhusens huvudmän,
eventuellt genom att ta i anspråk
medel ur fonden för reglering av
läkcmedelsprisen. Jag vill då erinra
om att medicinalstyrelsen den 26 juni
1948 erhållit i uppdrag av Kungl. Maj:t
att utreda frågan, på vad sätt en ytterligare
tillväxt av denna fond kan förhindras.
Förutom en eventuell ändring
av för närvarande gällande grunder för
läkemedels taxering på apotek har styrelsen
därvid att närmare överväga
även en sänkning av priserna på vissa
särskilt dyrbara läkemedel och ett nedbringande
av läkemedelskostnaderna
för vissa grupper av sjuka. Den av interpellanten
berörda frågan är alltså
redan under utredning i ett större sammanhang.
Resultatet av denna utredning
är enligt vad jag inhämtat att vänta
inom kort. Med hänsyn härtill synas
för närvarande några ytterligare åtgärder
från min sida ej vara påkallade.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare yttrade

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att få tacka herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag erhållit.

Det kan ju undras, varför jag tagit
upp en medicinsk fråga här i riksdagen.

Orsaken är att jag är med i styrelsen
för ett sanatorium, där bara unga människor
behandlas. Läkaren på det sjukhuset
berättade, att den nya medicinen
på detta område verkligen gjort stor
nytta och varit synnerligen effektiv.
Denna medicin har emellertid ställt sig
mycket dyrbar. Jag tänkte då för min
del att det vore skäl för det allmänna
att ingripa på detta område. Jag har
därför vänt mig till en professor här i
Stockholm, som är specialist på denna
sjukdom. Jag skall be att för kammaren
få redogöra för det utlåtande, som han
lämnat om just de nya medicinska medlen,
som finnas på detta område.

De nya medlen mot tuberkulos —
framför allt streptomycin men även i
viss utsträckning PAS — ha visat sig
effektiva vid alla former av tuberkulos.
Även mot den allvarligaste formen —
tuberkulos hjärnhinneinflammation —
har man upplevat en ändring, i det att
fall med denna sjukdom ha blivit botade.
Denna sjukdom ansågs för ett par
år sedan såsom en dödlig sjukdom, för
vilken ingen bot fanns. Vid alla former
av lungtuberkulos, vid njurtuberkulos,
struptuberkulos och luftrörstuberkulos
in. fl. yttringar av tuberkulos art kan
man konstatera den mest förbluffande
förbättring. Därtill kommer att dessa
sjuka, som förut ha varit smittförande,
genom behandlingen bli smittfria och
alltså ej utgöra någon fara för sin omgivning.
Det är av största vikt, att dessa
läkemedel komma till användning i så
stor utsträckning som möjligt. Och lika
viktigt är, att denna tillgång, som
mänskligheten väntat på i flera tusen
år, nu ofördröjligen kommer till allmänt
bruk på rätt sätt och i tillräckliga
doser. En annan och viktig fördel med
dessa läkemedels användning är att genom
dem en förkortning av sjukhusvistelserna
kan åstadkommas. Härigenom
ökas kapaciteten av redan befintliga
tubcrkulossjukvårdsanstalter. Väntetiderna
förkortas, och de sjuka kun -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.
åtgärder för ökad användning av vissa läkemedel mot

Svar på interpellation ang.

tuberkulösa sjukdomar.

na komma under behandling på ett tidigt
stadium, vilket för åstadkommandet
av ett gott resultat är av betydligt
värde.

Det har visat sig att vissa restriktioner
mot användningen av medlen äro
för handen på ej så få sjukvårdsanstalter
för tuberkulos. Detta kan vara förståeligt
ur kostnadssynpunkt. Men det
är ej försvarligt ur sjukvårdssynpunkt
och ur humanitär synpunkt. Det må här
vara platsen att statligt ingripa med all
makt och bringa til! användning fonder,
som efter vad det vill synas för
närvarande ligga till ingen nytta — jag
tänker då på fonden för reglering av
läkemedelspriserna.

Att frågan är under utredning är tacknämligt.
Men tidpunkten för dylik utrednings
färdigställande kan ej nu angivas,
och det är enligt mitt förmenande
fara i dröjsmål.

För att något beröra denna fråga ur
landsbygdens synpunkt vill jag här
framhålla, att vi lantbrukare lagt ned
stora kostnader på att försöka få bort
en av smittohärdarna för denna sjukdom.
Vi veta ju alla, att lantbrukarna
gjort betydande ekonomiska uppoffringar
för att få tuberkelfria djur. I min
hemtrakt ha vi nästan lyckats med den
frågan. Det är sannerligen inte små insatser,
som gjorts för att försöka få en
förbättring till stånd på landsbygden.

När det nu framkommit läkemedel på
detta område, som enligt det utlåtande,
som denne professor vid ett av de större
sjukhusen i Stockholm avgivit, verkligen
äro effektiva, vore det synnerligen
önskvärt, om statsmakterna ville
träda emellan. Det finns desto större
anledning härtill, som medel redan äro
tillgängliga. Finansministern kan under
sådana förhållanden inte ha några invändningar.

Statsrådet Mossberg förklarade, att
kostnaderna för dessa läkemedel komma
att bestridas av det allmänna genom
sjukvårdsanstalterna. Statsrådet Moss -

berg känner väl emellertid till att sjukvårdsanstalterna
äro mycket försiktiga
och restriktiva i dessa fall. Därigenom
få de sjuka finna sig i en onödigt lång
sjukhusvistelse. Under alla förhållanden
uppstår det ett dröjsmål i tillfrisknandet,
som hade kunnat undvikas. Särskilt
med hänsyn till att det är så många
unga, som angripas av denna sjukdom,
är det för vårt land och det allmänna
fullgoda skäl att här ingripa på ett
effektivt sätt. Jag hoppas, att statsrådet
Mossberg, som i andra avseenden visat
sig vilja tillmötesgå gjorda framställningar,
verkligen skall medverka till att
hjälpen till de sjuka på detta område
blir effektiv.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att än en gång få tacka för svaret
på min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
392 av herr Skoglund i Umeå m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr 393 av fröken Höjer m. fl.,
nr 394 av herr Bergstrand,
nr 395 av fröken Ager m. fl.,
nr 396 av herr Hagård m. fl.,
nr 397 av herr Edström m. fl. och
nr 398 av herrar Hagberg i Malmö
och Edström; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

399 av herr Edström,
nr 400 av herr Johansson i Mysinge,
nr 401 av herr Hallén m. fl.,
nr 402 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 403 av herr von Seth,

nr 404 av herr Olsson i Mora m. fl.,

nr 405 av herr Hallén m. fl.,

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

nr 406 av herr Rubbestad,
nr 407 av herr Hallén in. fl.,
nr 408 av herr Iioppe m. fl.,
nr 409 och 410 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl.,

nr 411 av herr Onsjö in. fl. och
nr 412 av herr Håstad.

§ 7.

Föredrogs den av herr Nilson i Spånstad
vid kammarens föregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående decentralisering
inom statens biltrafiknämnds
verksamhetsområde.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan
halmstack och byggnad.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om upphävande av gällande bestämmelser
angående visst avstånd mellan
halmstack och byggnad.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
17 i första kammaren av herr Isaksson
m. fl. och nr 12 i andra kammaren av
herr Dickson m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära att det bringas till länsstyrelsernas
kännedom, att bestämmelserna
i normalbrandordningarna beträffande
visst minimiavstånd mellan halmstack
och byggnad skola utgå».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 17 och II: 12, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Nilzon och Pellersson i Ersbacken,
vilka ansett, att utskottet hort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:17 och 11:12, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville låta bringa till länsstyrelsernas
kännedom vad reservanterna
anfört i frågan om upptagande av
bestämmelser om avstånd mellan stack
och byggnad i brandordningarna för
landskommuner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON: Herr talman! Första
kammaren har för sin del, visserligen
icke enhälligt men med ganska stor
majoritet, avslagit den föreliggande motionen.
Det kan därför tyckas besynnerligt,
att man nu upptar andra kammarens
dyrbara tid med att ytterligare
diskutera denna fråga.

Det förhåller sig emellertid så, att
andra kammarens majoritet förra året
ställde sig positiv i detta ärende. I
verkligheten har även första kammaren
börjat luta åt samma håll. Jag är
dock för min del ledsen över att första
kammaren med dess mycket stora socialdemokratiska,
konservativa inslag
inte hunnit längre än den gjort, utan
ställt sig i vägen för en lösning redan
nu av denna fråga. Man får väl trösta
sig med att spörsmålet fallit framåt,
och vi få väl taga upp frågan igen
nästa år.

Vad det här gäller är inte någon obetydlighet
utan ett ärende av mycket
stor principiell betydelse. Jag skall försöka
förklara varför.

Jag kan inte våga hoppas, att kammarens
ledamöter ha läst motionen. .lag
är väl heller inte alldeles säker på att
alla ledamöterna läst utskottsutlåtandet.
Frågan gäller helt enkelt, om lantbrukarna
skola få ha en halmstack liggande
på mindre avstånd än tolv meter
från närmaste ekonomibyggnad. Principfrågan
gäller för övrigt, om riksdagen
skall lägga sig i var lantbrukarna
skola placera sina halmstackar. Syftet
med riksdagens ingripande är naturligtvis
det allra bästa. Riksdagen
vill undvika brandfara.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

Enligt min uppfattning utgör emellertid
detta ett av de områden, där
riksdagen skall hålla sig borta och där
myndigheterna över huvud taget icke
skola lägga sig i saken. Även första
lagutskottet kommer egentligen till det
resultatet i sitt utlåtande. Jag har för
min del velat hävda, att detta är ett
spörsmål, som försäkringsbolag och enskilda
skola klara upp som parter sinsemellan.
Första lagutskottet skriver
också mycket riktigt i slutet av utlåtandet,
att det kommer att bli en massa
med lagbrott och svårigheter på detta
område, men dessa saker torde enligt
utskottet kunna lösas genom ett samarbete
mellan parterna. Ja, det är just
dit jag vill ha saken. Om vi på den
punkten kunna komma överens, är hela
frågan löst.

.1 verkligheten komma de svenska
lantbrukarna inte att låta sig tvingas
att lyda den ifrågavarande lagbestämmelsen.
Jag kan berätta för kammaren,
att jag för kort tid sedan reste på en
landsväg i en trakt, vars belägenhet
jag av kriminaltekniska skäl inte här
skall yppa. Under en timmes resa passerade
jag 27 gårdar, som hade halmstackar
utanför sina ekonomibyggnader.
Av dessa 27 halmstackar var det
endast en, som låg på ett så långt avstånd
som tolv meter från närmaste
ekonomibyggnad. Inte heller den halmstacken
hade säkerligen legat på rätt
avstånd, om inte mellan denna stack
och ladugårdsväggen hade legat två andra
halmstackar. Den landsväg, som jag
färdades på, är en stor landsväg, som
landsfiskalen ideligen måste begagna
sig av. Landsfiskalen beivrar emellertid
inte saken, och lagen blir på detta
sätt nonchalerad av medborgarna. Det
är just den punkten, som enligt min
mening utgör sakens kärna.

Visst skola vi ha lagar i samhället,
som reglera samvaron människor emellan.
Men det får inte vara sådana lagar,
som medborgarna inte förstå varför de
äro till. Sådana lagar komma alltid att

nonchaleras. Sveriges riksdag och Sveriges
regering måste se till att de utfärdade
lagarna efterlevas. Det är obestridligt,
att den gällande lagen på
detta område icke efterleves.

Resultatet av det nuvarande tillståndet
blir lätt att människorna dela upp
lagarna i kloka lagar och mindre kloka
lagar, om jag nu får använda ett smickrande
uttryck. De kloka lagarna skola
efterlevas, men de andra lagarna behöva
inte medborgarna bry sig om.
Inte heller myndigheterna se till att
lagarna efterlevas. Detta kan inte vara
ett riktigt sakernas tillstånd, och jag
vill därför för egen del, att man skall
taga bort dessa onödiga lagar, genom
vilka myndigheterna riskera sin auktoritet,
vilket leder till att medborgarna
förlora aktning för lag och rätt.

Det är från dessa utgångspunkter,
som jag väckt denna motion. Jag har
denna gång haft flera kamrater med
mig. Andra kammaren tyckte på samma
sätt som jag förra året. Visserligen är
kammarens sammansättning nu en annan
än förra året. Men jag föreställer
mig, att även de nya element, som nu
kommit in i andra kammaren, må
kunna ställa sig förstående för de synpunkter,
som framförts i motionen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Det förhåller sig inte på det
sättet, som herr Dickson här ville göra
gällande, att första lagutskottet förutsätter
en massa lagbrott. Utskottet har
i stället i denna punkt sagt, att man
»lärer böra räkna med att överträdelser
av bestämmelserna ske i viss utsträckning».
Det är en betydlig skillnad
mellan detta uttalande och vad herr
Dickson här sagt, att utskottet skulle
ha uttalat.

I verkligheten är denna s. k. tolvmetersregel
inte ovillkorlig, utan det

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

finns möjlighet att få dispens från denna
regel. Denna dispensmöjlighet har
föranletts av det uttalande, som riksdagen
gjorde 1947 på förslag av första
lagutskottet. Kungl. Maj:t gjorde sedan
genom en skrivelse från riksbrandinspektören
länsstyrelserna uppmärksamma
på att det fanns en möjlighet
att medge lättnader i fråga om tillämpningen
av tolvmetersregeln. Man har
således öppnat möjlighet att frångå
denna regel. Jag vill här också erinra
om att Kungl. Maj :t i resolution i ett
besvärsärende ytterligare utvidgat möjligheterna
för jordbrukarna att undgå
denna tolvmetersgräns på så sätt att
en stack med otröskad gröda kan placeras
på ett mindre avstånd än tolv
meter ända ned till sex meter från
närmaste ekonomibyggnad.

Herr Dickson har ju här yrkat bifall
til! den föreliggande reservationen.
Under sådana förhållanden finns det
anledning att något beröra innebörden
av reservationen. — Reservanterna ha
liksom herr Dickson den uppfattningen,
att denna tolvmetersregel skulle vara
ovillkorlig. Jag vill då erinra om att
det finns möjligheter i tre olika hänseenden
att undgå denna regel. Först
och främst kan, såsom jag nyss sade,
stack av otröskad gröda placeras intill
sex meter från byggnad. För det andra
kan brandsynenämnden medge att avståndet
minskas till nio meter, där
mark- eller byggnadsförhållanden eller
andra särskilda omständigheter därtill
föranleda. För det tredje kan länsstyrelsen
medge ännu kortare avstånd, då
särskilda skäl härtill föreligga.

I verkligheten förhåller det sig på
det viset, att de förslag till normalbrandordningar
som uppgjorts endast
innebära en rekommendation till kommunerna
och länsstyrelserna. Kommunerna
ha således möjlighet att framlägga
förslag till ändringar i brandordningarna
i de fall, då dylika ändringar
ännu inte genomförts i enlighet med
det uttalande, som riksdagen och Kungl.

Maj:t gjort i detta hänseende. På det
sättet har man i stort sett undanröjt
de svårigheter, som jordbrukarna här
anfört klagomål emot. Fn del kommuner
ha emellertid själva inte önskat
genomföra någon ändring i sina brandordningar,
utan de ha fortfarande hållit
fast vid att bestämmelsen om tolvmetersavståndet
skall gälla. I sådana kommuner
har dock varje enskild jordbrukare
möjlighet att söka dispens från
bestämmelsen i fråga.

Nu mena reservanterna, att detta föranleder
ett omständligt ansökningsförfarande.
Man kan naturligtvis mycket
väl säga, att i de fall, då brandsynenämnden
har möjlighet att dispensera,
så behöver frågan inte bli föremål för
något omständligt ansökningsförfarande.
I många fall sitta ju även lantbrukare
i brandsynenämnderna, och man
får väl utgå ifrån att dessa lantbrukare
gentemot sina grannar inte komma att
handla på det byråkratiska sätt, som
reservanterna här velat göra gällande.
Det finns därför otvivelaktigt möjligheter
att handla på ett praktiskt sätt
i denna angelägenhet utan att därmed
betunga lantbrukarna med något omständligt
ansökningsförfarande.

Det är visserligen helt naturligt, att
en framställning till länsstyrelsen i
denna fråga medför vissa besvärligheter.
Jag anser emellertid, att lantbrukarna
i de fall, då de ha ett bestämt
intresse att få sin halmstack placerad
närmare än tolv meter från närmaste
byggnad, ha goda möjligheter att inkomma
med en framställning härom
till länsstyrelsen. Jag förutsätter då, att
om motiven för framställningen äro tillräckligt
starka, så kommer länsstyrelsen
att lämna den begärda dispensen.

Herr Dickson och även reservanterna
vilja göra gällande, att det i detta fall gäller
ett intresse, som bör kunna tillgodoses
genom .samarbete enbart mellan försäkringstagaren-lantbrukaren
samt lörsäkringsgivaren-försäkringsbolagct.
Jag
delar inte denna uppfattning, utan här

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

gäller det ett mycket stort samhälleligt
intresse, nämligen ett nationalekonomiskt
intresse att bevara de tillgångar,
som vi ha här i landet, och undgå riskerna
för att dessa skola utsättas för
bränder.

Reservanterna ha förklarat, att motparten
överskattat den brandfara, som
kan uppkomma genom halmstack. Man
kan verkligen med fog ställa sig tvivlande
till om detta påstående är riktigt.
Vi ha under de allra senaste dagarna
fått påminnelser om att brandriskerna
genom halmstack äro mycket
stora. I måndags var det två gårdar,
som brunno ned på grund av att barn
lekte med tändstickor vid halmstackar.
Värden för omkring 1/2 milj. kronor
gingo därigenom till spillo. Jag kan i
detta sammanhang tillägga, att enligt
en uppgift i en av gårdagens aftontidningar
en liknande brand hade uppkommit
i Västergötland. Även där hade
barn lekt med tändstickor vid en halmstack,
vilket förorsakat en brand med
åtföljande värdeförlust på omkring
80 000 kronor.

Enligt min uppfattning har man från
utskottets sida således icke överskattat
brandfaran genom halmstackar. Det är
i stället en bister realitet, som ligger
bakom utskottets uppfattning. Det finns
verkligen anledning att såvitt möjligt
utan alltför stora besvärligheter söka
bevara de värden vi ha här i landet.
Jag tycker också, att jordbrukarna ha
fullgoda skäl att fylka sig omkring den
uppfattningen. I övrigt vill jag bara
tillägga, att de myndigheter, från vilka
utskottet här inhämtat yttrande, samtliga
haft den uppfattningen, att det inte
är lämpligt att nu vidtaga någon ändring
i gällande bestämmelser.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Herr Andersson i Mölndal bru -

kar alltid tala med entusiasm och övertygelse,
när han gör sig till talesman
för en sak. Men denna gång var han
ganska lam. Jag förmodar, att detta beror
på att han själv besväras av sitt
eget utskottsutlåtande om att efterlevnaden
av dessa bestämmelser skulle nås
genom samarbete mellan parterna på
just det sätt, som jag här pläderat för.

Jag vill ännu en gång understryka
risken av att lagstifta in i det minutiösaste.
Jag anser, att man skall göra allt
för att försöka komma ifrån ett sådant
lagstiftande. Jag tror för övrigt, att vi
alla äro ense om att lagstiftningen inte
bör ske på det sättet. Myndigheterna betrakta
alltid så att säga ex officio den
enskilde med misstro. Myndigheterna
vilja genom bestämmelser av olika slag
se till att det finns regler för alla livets
skiften. Vi måste emellertid komma
ifrån denna mentalitet och överlämna
åtminstone något litet att avgöras efter
den enskildes omdöme och på hans ansvar.
Annars mista medborgarna förmågan
av ett sunt omdöme och av att
taga på sig ansvar.

Jag är övertygad om att så länge här
ifrågavarande tvångsbestämmelse är i
kraft, så kommer den icke att efterlevas.
Även om jag i princip är laglydig, så
måste jag erkänna, att jag gläder mig åt
den reaktion, som härvidlag uppkommit
bland de svenska jordbrukarna. Detta
visar, att det ännu lever kvar ett visst
kurage här i landet trots alla försök
att göra medborgarna till större eller
mindre mähän i statens och myndigheternas
hand.

Den medborgare, som tidigare varit
privatman men plötsligt blir myndighetsperson,
förvandlas ögonblickligen
till sin karaktär och blir helt annorlunda.
Myndighetspersonen ser med
misstro på de enskilda medborgarna,
och han blir som sagt en helt annan
människa. Vi få inte glömma att det
dock är de enskilda medborgarna, som
äro det primära, under det att myndigheterna
äro det sekundära här i sam -

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

hället. Myndigheterna borde därför
rätta sig något mera efter hur de enskilda
medborgarna vilja ha förhållandena.

Om vi lagstiftningsvägen skola lyckas
med att få någon laglydnad i detta
fall, så finns det enligt min uppfattning
för all del en lösning, nämligen att
skaffa halmstacksgodemän. Jag tror
emellertid inte, att det finns någon som
vill vara med om en sådan anordning.

Herr talman! Herr Andersson i Mölndal
yrkade bifall till utskottets förslag,
och han gjorde detta, som jag nämnde,
utan entusiasm. Om kammaren nu
skulle vilja förfara på samma sätt som
andra kammaren förra året, nämligen
att som en demonstration — det kan tyvärr
inte bli något annat — gå på reservationslinjen,
så har den folkvalda
kammaren i alla fall visat ett omdöme,
som kanske ändå övergår första lagutskottets
förstånd.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Denna
fråga har ju varit föremål för diskussion
många gånger tidigare, sedan denna
regel infördes. I utskottsutlåtandet
framhålles, vilket utskottets talesman
även underströk, att vederbörande kunna
söka dispens för förläggning av en
halmstack, bestående av antingen tröskad
halm eller otröskad gröda. Detta
är alldeles riktigt. Jag vill emellertid
ifrågasätta, varför man över huvud taget
skall skapa sådana här bestämmelser,
som medföra att man ovillkorligen
nödgas begära dispens för varje sådant
fall, då en halmstack inte kan placeras
inom författningsenligt avstånd från
gårdens hus.

Låt oss i detta fall försöka sätta oss
in i småbrukarnas förhållanden. Jag
är övertygad om att en småbrukare är
absolut nödsakad att lägga sin halmstack
på ett avstånd från gårdens hus,
som inte överensstämmer med författningens
bokstav. Även om det inte tar
någon tid att söka en dispens, kommer

en småbrukare sig inte för med att begära
en sådan dispens, och detta helt
enkelt av det skälet att han är arbetare
och inte skrivbordsmänniska. Vi måste
taga hänsyn till detta förhållande, när
vi bedöma denna fråga.

Många gånger kan den odlade jorden
ligga alldeles intill en gårds ekonomibyggnader.
Nu har man från statsmakternas
sida beviljat betydande medel
för att jordbrukarna skola spränga
hort sten ur åkrarna. Jag tycker emellertid,
att det förefaller vara ganska
meningslöst att spränga bort sten ur åkrarna
för att i stället sätta dit en halmstack.
Ty om jag får välja mellan dessa
alternativ, har jag hellre stenen kvar
än att jag nödgas lägga en halmstack
på en åker.

Herr Andersson i Mölndal sade, att
det i detta fall rörde en nationalekonomisk
fråga. Personligen anser även jag,
att så är förhållandet men på ett annat
sätt. På de stora gårdarna har man
nu börjat använda sig av skördetröskor,
och man bränner upp halmen ute på
fälten. Det blir följaktligen de mindre
jordbrukarna, som inte ha dessa mekaniska
hjälpmedel, vilka få spara halmen
för framtida behov. Om man nu
genom dessa rigorösa bestämmelser
skulle tvinga även de mindre jordbrukarna
att bränna upp halmen, då har
man från statsmakternas sida i stället
bidragit till att dessa nationalekonomiska
synpunkter inte vunnit beaktande.

Herr Andersson i Mölndal berörde
även en annan sak. Jag var förvånad
över att han inte förrän i slutet av sitt
anförande kom in på eldsvådan häromdagen
utanför Norrtälje. Det är ju som
bekant föreskrivet i författningen, att
halmstackar skola förläggas på ett avstånd
av minst tolv meter från närmaste
gårdsbyggnader. Enligt den notis, som
stått att läsa om denna eldsvåda utanför
Norrtälje, fanns det på gården ett
pumphus, som stod ca 200 meter från
brandhärden. Detta pumphus antändes

5 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

och brann ned till grunden. Jag vill då
fråga herr Andersson i Mölndal, om
han anser att det under olyckliga omständigheter
medför någon skillnad, om
halmstackarna äro placerade tolv meter
eller mindre från vederbörande
byggnader. Under gynnsamma förhållanden
kan man säkert hindra eldens
spridning till ett hus, som är beläget
på endast två meters avstånd från en
brinnande halmstack. Men under olyckliga
omständigheter kan huset antändas,
även om halmstacken är belägen på ett
avstånd av 150 meter från huset. Följaktligen
medför denna tolvmetersregel
inte det skydd, som man här tycks kalkylera
med.

I samband med att denna fråga förra
gången behandlades i riksdagen, gick
jag igenom olika försäkringshandlingar
i Västmanlands nya brandstodsbolag.
Det visade sig då, att under en 20-årsperiod
hade försäkrade värden till
55 000 kronor förstörts med anledning
av bränder i halmstackar. I anledning
av brand i halm inomhus däremot hade
försäkringsvärden till det 20-dubbla beloppet
blivit förstörda. Man måste under
sådana förhållanden medge, att
brandrisken för halm inomhus är väsentligt
mycket större än de risker,
som kunna uppkomma genom halmstackar
utomhus. Halmstackarna ha
emellertid i detta fall kommit att framstå
såsom den största faran. Detta beror
naturligtvis därpå att de resande
inspektörerna kunnat lättare upptäcka
halmstackarna, under det att de aldrig
upptäckt halmen inomhus. På det sättet
ha vederbörande aldrig kommit att
tänka på de faror, som uppkomma i
sistnämnda hänseende. Halm inomhus
är emellertid som sagt den verkliga
brandfaran. Fn gammal lagrad halmstack
däremot brinner i verkligheten
inte, utan den kolar endast. Man brukar
ibland få ganska god tid på sig för
att släcka den eld, som uppkommit i en
gammal halmstack.

Herr talman! Med utgångspunkt från

vad jag här andragit ber även jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (kort
genmäle): Herr talman! Man har till
mig ställt frågan om jag har den uppfattningen,
att husen äro skyddade, om
de ligga på ett avstånd av 12 meter
från halmstack. Varken jag eller utskottet
har den uppfattningen, men vi hävda,
att ju längre en byggnad ligger från
en halmstack, desto större möjlighet
bär man att rädda byggnaden vid eventuell
brand i halmstacken. Jag vill
för övrigt erinra om att Södermanlands
läns brandförsäkringsbolag uppgivit, att
bolaget på grund av att avståndet mellan
halmstack och byggnad i ett flertal
angivna fall varit 12 meter eller däröver
undgått att utbetala brandförsäkring
för till följd av eld i halmstack
hotad egendom till ett värde av 1800 000
kronor. Härtill vill jag lägga, att herr
von Stockenström å Berga säteri har
uttalat, att på grund av att halmstackarna
vid detta säteri ligga på ett avstånd
av 13 meter ifrån byggnaderna, finns
det möjlighet att få tillräcklig tidsfrist
för att kunna vidta åtgärder för att förhindra
brand i byggnaderna. Jag tror,
att vad som här sagts ifrån dessa sakkunniga
talar på ett tydligt sätt för att
det finns anledning att upprätthålla ett
visst avstånd mellan stack och byggnad.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Andersson i Mölndal redogjorde
i sitt första anförande rätt ingående
för hur många möjligheter det
finns för en enskild lantbrukare att få
dispens ifrån den här bestämmelsen.
Det är klart, att om man vill påtaga sig
allt det besvär, som följer med detta
dispensförfarande, finns det sådana
möjligheter. Men en halmstack är väl
lika eldfarlig, om den ligger nära ett
hus efter ett dispensförfarande som om
den ligger nära ett hus utan ett sådant
dispensförfarande. Att motivera bibe -

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

hållandet av bestämmelser om minimiavstånd
mellan halmstack och byggnad
med att det finns en massa kryphål så
till vida att man kan få dispens att
flytta halmstack närmare byggnad är
ju ganska egendomligt. Om den möjligheten
utnyttjas i större utsträckning,
blir ju effekten av bestämmelsen ur
brandsäkerhetssynpunkt inte så särdeles
stor.

Hemma i Bohuslän finns det gott om
små gårdar, och där är det många
gånger trångt om utrymmet med berg
på ena sidan och en grannes tomt på
andra sidan och husen mycket nära
varandra. I ett mycket stort antal fall
är bebyggelsen sådan, att det över huvud
taget inte finns någon möjlighet
att lägga en halmstack 12 m från huset.
Skall man nödgas söka dispens för att
man inte lägger en halmstack, där den
över huvud taget inte kan ligga och
där man inte har rätt att lägga den,
ifall man inte skall hänga upp den i
luften, vilket man väl inte heller får,
då väl grannen äger luftutrymmet över
sin gård?

Det har sagts, att man skall ta nationalekonomiska
hänsyn. Ja, det är naturligtvis
inte lätt att räkna ut vad som
är mest värt: de minskade brandriskerna
eller det ökade arbete, som förorsakas
av att man skall lägga halmstackarna
12 meter ifrån byggnaderna. Det kan i
vissa fall orsaka ett betydande merarbete
att lägga en halmstack längre
bort, även om det finns utrymme härför.
På större gårdar spelar det kanske
inte så stor roll, därför att man där
har sådana tekniska anordningar, att
det inte är så besvärligt att flytta halmen,
men på mindre gårdar kan merarbetet
bli betydande, och det är som
hekant inte särskilt gott om arbetskraft
på landsbygden nu för tiden. Skall man
summera ihop vad allt detta merarbete
är värt å ena sidan och väga det mot
de minskade brandriskerna å andra
sidan, tror jag för min del inte att
man gör någon nationalekonomisk be -

sparing med dessa bestämmelser, vilket
även här vittnats om att man inte gör.
Utskottets talesman bär som sagt påpekat
hur många möjligheter det finns att
medelst dispensförfarande komma ifrån
bestämmelsen.

Min personliga uppfattning om denna
sak är, att det inte finns många bestämmelser
i svensk lagstiftning, som äro så
dumma som denna, och det vill inte
säga litet. Det är något alldeles fruktansvärt,
att man skall behöva ge sig
in på sådana här saker. Nog skulle vi
väl i denna folkvalda kammare kunna
tillmäta sunt bondförnuft en liten smula
betydelse vid sidan av remissmyndigheternas
yttranden. Att brandförsäkringsbolagen
med tacksamhet ta varje
minskning av riskerna är alldeles självklart,
men här finnas ju även andra
parter att ta hänsyn till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Stjärne.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Det var roligt att höra, att utskottets
talesman ställde i utsikt, att
man i mycket stor utsträckning skulle
få dispens att lägga halmstack närmare.
Menar utskottets talesman, att eldfaran
är avvärjd genom en sådan dispens?
Jag kan inte förstå, att det kan förhålla
sig på det sättet.

Det förefaller mig som om det vore
svårt för utskottets talesmän att ge belägg
för att halmstackar äro eldfarligare
än halm inomhus, när de, såvitt
jag kan förstå, inte ha någon kalkyl
över hur många eldsvådor som inträffat
på grund av att eld uppkommit i
halm inomhus. Eu sådan kalkyl förekommer
inte i utskottsutlåtandet. Vi ha
skaffat en del uppgifter härom och funnit
att eldfaran när halm ligger inomhus
är väsentligt större än när det finns
halmstackar utomhus, och under sådana
förhållanden anse vi oss kunna inta
den ståndpunkt vi gjort här.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skulle egentligen inte behövt
begära ordet, sedan herr Vigelsbo yttrat
sig. Men jag har ansett mig böra
framhålla, att jag tror, att riksdagen, om
den bifaller utskottets hemställan, går
in för en anordning, som skulle skapa
en kår av lagbrytare. Ett iakttagande av
dessa bestämmelser om tolvmetersgränsen
kan medföra, att jordbrukarna tvingas
bränna upp halmen. Vi böra i detta
sammanhang komma ihåg, att 1941 och
1942 var det många som körde hem
granris till djuren för att stilla deras
hunger. Då skrek man efter cellulosafoder
åt djuren, men det fanns inte sådant
heller i tillräcklig mängd. Jag tycker
att riksdagens andra kammare borde
ha litet mera praktisk syn på livet
än att gå med på sådana lagbestämmelser,
som tvinga folk att bli lagbrytare.

Nu säger utskottet, att lantbrukarna
inte begagna sig av rättigheten att begära
dispens. Men som herr Vigelsbo
sade, blir ju inte brandrisken mindre
därigenom att licens lämnas på att få
ha en halmstack närmare en byggnad
an 12 m. Det medför bara, att myndigheterna
få skriva litet om det. Jag tycker,
att det är fullkomligt löjligt att
hålla på en sådan bestämmelse som
denna. Det finns byar, där det är fullkomligt
omöjligt för en jordbrukare att
placera eu halmstack på ett sådant
sätt, att han inte blir lagbrytare. Jag
skulle med tanke på att så många eldsvådor
uppkomma vilja fråga utskottets
talesmän: Vad skylla ni på, när det inte
finns någon halmstack? En olycka är en
olycka, och när den kommer, blir den
ej mindre, om en halmstack ligger i närheten.
Ert ståndpunktstagande innebär
ett underkännande av jordbrukarna och
ni sätta därmed en prick på dem. Tro
ni inte, att varenda jordbrukare är så
försiktig och rädd om både halmstack
och gård, att vi inte kan behöva gå in
för sådana lagar? Jag hemställer, att
andra kammaren biträder reservationen
och därmed ger ett ordentligt be -

halmstack och byggnad.

sked, så att vi inte mera behöva debattera
sådant här i riksdagen. Det är
tredje gången vi i denna kammare diskutera
den orimliga bestämmelse, som
det här gäller.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Den nu gällande brandlagstiftningen
kom till under brinnande världskrig.
Det var 1944. Vissa intryck från
de krigförande länderna blevo därför
bestämmande för lagens avfattning. Man
hade i dessa länder, främst i Finland,
gjort den erfarenheten, att öppna upplag
av brandfarliga ämnen voro riskabla
vid fällning av brandbomber. Den kommitté,
som utarbetade förslaget till
brandlag, sökte omplantera erfarenheterna
från Finland hos oss. I Finland
bestämde man visst också, att öppna
upplag vid industrier, som voro viktiga
ur folkförsörjningssynpunkt, skulle
skyddas bättre än som tidigare skett.
I stil med detta skrev man 11 § i nu
gällande brandlag. Där heter det bl. a.
ungefär sålunda, »ägare av byggnad
eller upplag är skyldig att vidtaga sådana
säkerhetsåtgärder, som äro nödvändiga».
Om man den gången också
menade, att man skulle omplantera
dessa bestämmelser att gälla vid jordbruk,
kan däremot diskuteras. Jag har
den uppfattningen, att man har gjort en
onödig skärpning av vad man den gången
ville ha skrivet. Jag ifrågasätter nämligen
starkt, huruvida det var lagstiftarens
mening, att man skulle skriva så
bestämda regler som man här har gjort.

Som alla känna till var ju vid det tillfället,
alltså 1944, den nuvarande landshövdingen
i Kopparbergs län kommunikationsminister.
Det var alltså han som
skrev denna lag och lade fram lagförslaget.
Det är därför intressant att se,
hur han själv i sitt län tillämpar dessa
bestämmelser. Det framgår av utlåtandet,
att i Kopparbergs län äro nu fastställda
36 brandordningar och att 12-metersavståndet är angivet i 19 av dessa

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

men saknas i 17. Sålunda har han som
skrivit lagen, inte menat, att den skulle
tillämpas på det sätt, som länsstyrelserna
i allmänhet tillämpa den, då de praktiskt
taget inte medgiva några undantag.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
i anledning av ett yttrande av herr
Andersson i Mölndal. Han sade ungefär
så här: det är all anledning för jordbrukarna
att fylka sig kring gällande
brandskyddsbestämmelser. Det motstånd
som reses från jordbrukarhåll
mot dessa bestämmelser, är inte dikterat
av någon vårdslöshet eller liknöjdhet
för gällande brandföreskrifter, utan
detta motstånd är tillkommet, därför att
man på jordbrukarhåll vet med sig, att
man många gånger inte har praktiska
möjligheter att följa lagens bestämmelser,
och att man många gånger mot sin
egen vilja tvingas att bli lagbrytare. Det
är den rent principiella inställningen,
som jag gärna håller med herr Dickson
om att man inte kan godkänna.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag har precis samma uppfattning
som den ärade motionären här,
nämligen att det inte är nödvändigt att
lagfästa en sådan bestämmelse som
denna. Den kommer i alla fall att tilllämpas
i den utsträckning det går att
tillämpa den genom att försäkringsbolagen
i möjligaste mån gå in för den i
sina mellanhavanden med försäkringstagarna.
.Tåg tror bestämt att försäkringsbolagen
bättre förstå att handhava
dessa rent praktiska angelägenheter och
att ta hänsyn till jordbrukarnas intressen.

Jag ber. herr talman, att få yrka hifall
till reservationen.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag begärde ordet bara för att
beröra den. formella sidan av denna
fråga.

Jag delar herr Dicksons uppfattning,
att frågan om halmstackarnas placering
är cn sak som riksdagen numera strängt

taget inte har med att skaffa. Men varför
drar då herr Dickson själv frågan
inför riksdagen?

Nu gällande brandstadga ålägger
kommunerna att anta den brandordning,
som bäst passar varje kommun.
Ni ha alltså alla i edra respektive kommuner
— herr Dickson i sin kommun,
herr Svensson i Ljungskile i sin kommun
osv. — varit med om att antaga
en brandordning, som ni sedan upptäckt
vara till förfång för er själva. Men
riksdagen kan givetvis inte nu gå till
kommunerna och säga: »Den där brandordningen,
vilken ni själva fått rätt att
antaga, får inte ha det innehåll som den
nu har, utan ni måste stryka bestämmelsen
om ett visst avstånd mellan halmstack
och byggnad.» Det kan knappast
riksdagen göra, utan kommunerna måste
ha kvar sin självbestämmanderätt, i
all synnerhet som de under senare år
lagt ner stora pengar på att ordna sitt
brandväsende för att skydda sig mot
brandolyckor. Kommunerna kunna ju
inte då godkänna en ordning, som lämnar
envar invånare frihet att handskas
med ur brandskyddssynpunkt farliga
ting så som det passar dem själva.

Jag vet inte om avståndet 12 meter
eller 10 meter eller 6 meter är det rätta,
men instinkten säger mig, att ju längre
från byggnad en halmstack är belägen,
desto större är också brandsäkerheten
— det framgår också av den redogörelse,
som i utskottets utlåtande lämnas
för vissa cldsolyckor med angivande av
avståndet mellan halmstack och byggnad.
Det är emellertid ett faktum att
det i en del fall inte går att hålla ett
avstånd på 12 meter mellan halmstack
och byggnad — herr Olsson i Mora har
under hand talat om för mig, hur omöjligt
det är på vissa gårdar i Dalarna,
och jag inser att det måste vara så. Men
riksdagen har ju år 1947 — jag förstår
dock inte att riksdagen ville lägga sig i
kommunala angelägenheter så som den då
gjorde — via Kungl. Maj:t sagt till länsstyrelserna,
att om det är omöjligt att

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan

lägga en halmstack 12 meter från bebyggelse,
så må länsstyrelsen lämna dispens
från bestämmelsen, när framställning
därom göres. Kungl. Maj :t har tillställt
alla länsstyrelser ett sådant cirkulär,
och i en hel del kommuner har
man också begagnat sig av rätten att få
dispens.

Jag blir emellertid något överraskad,
när man här talar om detta dispensförfarande
som en sådan tunga för vederbörande,
att man inte kan finna sig i
att det bibehålies. Är det verkligen så
besvärligt att till länsstyrelsen skicka en
skrivelse av ungefär följande innehåll:
»Min gård är så belägen och tomtförhållandena
äro sådana, att jag, när jag
tröskar, inte kan lägga min halmstack
12 meter från närmaste byggnad. Jag
anhåller därför om tillstånd att få lägga
halmstacken 6 meter från närmaste
byggnad.» — »Nej», kanske man svarar,
»det är inte besväret det gäller, men vi
bönder äro så tafatta när det gäller att
skriva.» Ja, jag har ju aldrig märkt, att
bönderna äro så tafatta att skriva — åtminstone
äro de det inte när det är
fråga om att skriva motioner här i riksdagen
— utan jag tror nog att varje lantbrukare,
som förfogar över ett tröskverk,
också kan uppsätta en skrivelse
till länsstyrelsen om dispens.

Då det enligt min uppfattning är formellt
oriktigt att riksdagen säger till
kommunerna, att de brandordningar,
som dessa antagit, måste ändras, så att
bestämmelsen om 12 meters avstånd för
halmstack tages bort, så ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Det har redan påpekats att den
roll riksdagen bär spelat är den, att
riksdagen har utfärdat en rekommendation
-— eu rekommendation som ju
fortfarande står kvar. Nu har man emellertid
på många håll —■ jag tror på de
flesta håll i denna kammare — funnit

halmstack och byggnad.

att denna rekommendation i närvarande
stund inte är ändamålsenlig, och jag
kan inte få i min skalle att man, om man
ser att man har gjort ett felsteg, som ärlig
karl har något annat att göra än att
försöka ställa det hela till rätta, så att
allting blir gott igen.

Sedan blir det ju kommunernas sak
att undan för undan fatta beslut om huruvida
bestämmelsen skall finnas i
brandstadgan eller ej, dvs. om det nu
verkligen finns någon kommunal självbestämmanderätt
härvidlag, herr Hedlund,
och det inte bara är fråga om en
av de där chimärerna. Kommunerna
skola ju visserligen kunna sitta och besluta
om hur de vilja ha det, men sedan
skola de skicka brandordningen till
länsstyrelsen, som har att godkänna
eller förkasta densamma, och på det sättet
får man hålla på ända tills länsstyrelsen
är nöjd. Om det skall kallas för
kommunal självbestämmanderätt, så är
det i varje fall inte vad jag menar med
den saken.

Herr Hedlund i Östersund är ju en
av riksdagens och, efter vad jag förstår,
även en av Sveriges mest självständiga
män, och han borde, även om han inte
själv är lantbrukare, kunna inse att det
bjuder en emot att sätta sig ned och
skriva till länsstyrelsen, i en sak, där
man väl så bra som den länsnotarie,
som skall behandla ärendet, begriper
hurudan den praktiska lösningen bör
vara. Det måste verka nedsättande på
det egna människovärdet — om jag
skall gripa till ett så starkt ord — att på
detta sätt ha ett tvång över sig. Det är
därför som jag vill —• och jag tror att
herr Hedlund i grund och botten också
gärna vill det — ha bort de här tvångsbestämmelserna.
Människorna skola
lämnas att handla efter eget omdöme
och ansvar. Ju mindre bestämmelser vi
ha, desto bättre. Ju flera bestämmelser
som finnas, desto sämre kunna människorna
klara detta egna ansvar och omdöme,
och de bli till slut bara robotar.
Och då äro vi framme vid myrstacks -

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

eller bisamhället, där medborgarna bara
handla efter myndigheternas anvisningar
och inte bry sig om att tänka, därför
att det är farligt och opraktiskt att
tänka.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! I anledning av vad
herr Hedlund här sagt om möjligheterna
att erhålla dispens vill jag framhålla,
att det många gånger nog inte
går att i rätt tid få fram eu sådan
dispens. Herr Hedlund kan ju tänka
sig litet in i det fallet, att man på en
gård har satt i gång med tröskning och
kanske sysselsätter ett tiotal personer
därmed, men man rätt vad det är märker,
att man inte kan placera all halm
inomhus, utan måste flytta ut en del
utomhus. Skall man då stanna tröskverket,
avskeda de tio anställda och
låta hela tröskningen ligga nere, till
dess vederbörande på länsstyrelsen
hunnit utfärda en licens? Så går det
inte till i det praktiska livet, och man
har knappast heller rätt att handla på
det sättet med hänsyn främst till dem,
som äro anställda för att utföra arbetet.

Vad kommunernas självbestämmanderätt
beträffar, så kan man naturligtvis
ha olika uppfattningar om vad
som rymmes i detta begrepp. Jag känner
till kommuner, där man ända till
tre gånger har skickat in ett förslag till
brandordning till länsstyrelsen men
fått det tillbaka överkorsat med två
röda streck och med del beskedet, att
så länge inte bestämmelsen om 12 meters
avstånd funnes med, så kunde inte
länsstyrelsen godkänna brandordningen.
Om detta skall vara kommunal
självbestämmanderätt, så har nog det
begreppet nu blivit riitt väsentligt uttänjt.
För min del kan jag inte kalla
det för kommunal självbestämmanderätt,
att en kommun tvingas göra sin
brandordning sådan som länsstyrelsen
vill ha den, då länsstyrelsen i annat
fall inte godkänner brandordningen.

Herr HANSSON i Skediga (kort genmäle):
Herr talman! »Ni bönder äro
ju så duktiga att motionera här i riksdagen»,
sade herr Hedlund, »så nog
kunna ni skriva till länsstyrelsen och
anhålla om dispens.» Men det blir,
herr Hedlund, kanske inte bara halmstackarna
det gäller. Det finns många
hus i Sverige, som äro försedda med
halmtak, och det finns också många
hus med spåntak. Om vi se på statistiken,
så är det inte halmtaken, utan
spåntaken som äro de mest eldfarliga.
Jag tror att om vi nu gå in för att behålla
lagstiftningen om halmstackarna,
så kanske nästa lag blir av det innehållet
att varken spåntak eller halmtak få
finnas på hus, och sedan vet man inte
var det hela slutar.

Jag tror att det enda raka och riktiga
är att här bifalla reservationen, så
att vi kunna få slut på det myckna diskuterandet
om halmstackarna. Det kan
nog också än en gång komma dagar,
då det kan vara gott för Sverige att det
finns litet halmstackar här och där.
Det är inte sagt att det jämt blir så
goda skördeår, utan det kan också bli
mindre goda. Jag är så gammal att jag
minns flera tillfällen, då man fått taga
vara på halmtaken för att kunna stilla
djuren — år 1905, då jag kom till
Flosta, fingo vi lov att göra det.

Jag tror inte att riksdagen bör ge sig
in på detta område. Frågan om halmstackarna
har gjorts större än den är,
ty det finns inte sådana risker som
man här velat göra gällande.

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Jag har inom utskottet deltagit
i behandlingen av denna fråga och
därvid anmält en reservation. Jag hade
från början inte tänkt yttra mig i den
debatt, som här förts och som ju hörjar
bli långdragen, men det är ett par
saker som jag inte kan underlåta att
påtala.

.lag vill visst inte underkänna bety -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Bestämmelserna ang. avståndet mellan halmstack och byggnad.

delsen av 12-metersregeln, ty det kan
säkert vara förenat med fara att ha
halmstackar liggande för nära en byggnad,
men jag är å andra sidan inte
övertygad om att man genom en bestämmelse
om ett avstånd på 12 meter
eller därutöver undgår faran. Vad som
har varit avgörande för mig, när jag
skrev reservationen — och jag tror att
min medreservant var av samma åsikt
—• har varit den tendens mot byråkratisering
och kontrollerande som alltmer
göra sig gällande. Vi ha velat reagera
mot detta system med en mängd
kontrollanter, som resa landsbygden
runt med väska och tumstock. Det går
lätt att få kontrollanter, men det ser ut
som om man sedan aldrig skulle bli av
med dem.

Det är nu rätt länge sedan vi avskaffade
brödsädesregleringen, men det
finns än i dag kontrollanter, som resa
runt i bygderna och kontrollera att
ingen mal för mycket. Jag hörde ett
rykte om att det i förra veckan hade
varit två kontrollanter på besök vid en
liten kvarn hemma i min trakt. Jag
trodde först att ryktet var felaktigt,
men när jag tog närmare reda på saken,
befanns det vara rena sanningen.
Två kontrollanter hade under två dagar
sysslat med att gå igenom listor
och förmalningsjournaler hos denna
lilla kvarn. De hade i två fall gjort anmärkningar
med resultat att vederbörande,
som malt mjöl, blivit dragna inför
Pontius Pilatus. Vid en närmare
undersökning kunde jag emellertid
konstatera, att det var fråga om rent
Iöjeväckande saker. Att en lantbrukare,
som nyss sålt sin gård, hade tagit
kvar en påse vete för att mala och ha
för kommande dagar, kan väl inte sägas
vara något fel. Det andra fallet
gällde en hemmansägare, som nyligen
flyttat ned till Dalarna från Vilhelmina
i Norrland. Kontrollanterna tyckte
att han hade malt alldeles för mycket
vete, men han förklarade att han hade
tolv barn i familjen och därför måste

mala en säck i taget, om det skulle förslå
någonting åt denna stora barnskara.

Man tycker verkligen att det är för
mycket att två kontrollanter skola behöva
komma resande och arbeta i två
dagar för att leta fram sådana här
småsaker.

Det är mot tendenser av detta slag,
som jag och min medreservant främst
ha vänt oss, och vi ha med utgångspunkt
därifrån ansett att bestämmelsen
om 12 meters avstånd för halmstack
bör tagas bort ur brandordningarna. I
Kopparbergs län, där man har en praktisk
landshövding och länsstyrelse, ha
ju kommunernas brandordningar blivit
godkända, även om bestämmelsen
är borttagen, och jag tror att det gott
kunde ske överallt i landet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifad
till reservationen.

Herr OLSSON i Mora: Herr talman!
Jag begärde huvudsakligen ordet för
att omnämna en enda sak.

Herr Hedlund har velat fästa kammarens
uppmärksamhet på att kommunerna
ha rätt att i sina brandordningar
införa den bestämmelse rörande avståndet
mellan halmstack och byggnad
som synes mest lämplig. Det föranleder
mig att tala om för kammaren, att i den
kommun, där jag är bosatt, vägrade vi
två gånger att i brandordningen införa
12-metersregeln, därför att det för oss
var uppenbart att den i många fall inte
kunde tillämpas. Brandordningen återremitterades
två gånger från länsstyrelsen
och till sist tvingades kommunen
att böja sig.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅHMAN: Vad herr Olsson i Mora
här anfört överensstämmer precis med
mina erfarenheter, och jag skall därför,
herr talman, avstå från att gå närmare
in på saken.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Mölndal begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
den reservation, som fogats vid första
lagutskottets förevarande utlåtande nr
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan i nämnda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
110 ja och 76 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av väckt motion angående
bestämmelser till förhindrande av vissa
skenäktenskap; och

andra lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen

den 11 juni 1937 (nr 338) om moderskapspenning.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten
hörande skyddslagstiftningen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående utsträckt tillämpning av
den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr STÅHL: Herr talman! Då motionären,
herr Cliristenson, på grund av
sjukdom tyvärr är förhindrad att närvara
här i dag, har jag, eftersom jag
tidigare haft anledning att något syssla
med den ganska svåra fråga, som
här föreliggande motion avser, känt
det som en förpliktelse att säga några
ord i anslutning till motionen. Och
jag gör det desto hellre som jag tror att
de synpunkter, som jag vill anföra, i
det väsentliga överensstämma med vad
motionären själv skulle ha velat framhålla
i frågan.

Jag skulle till en början vilja uttala
min glädje över att utskottet så allvarligt
som fallet är har tagit på det spörsmål
som här föreligger. Utskottet gör
också två mycket viktiga medgivanden.
För det första säger utskottet, att den
skillnad, som förefinnes mellan de
båda grupper av anställda, som det är
fråga om, är svår att precisera och att
detta i sin tur skapar en oklarhet, som
kan vålla oreda när det gäller lagstiftningen
för de olika kategorierna av anställda.
För det andra framhåller utskottet
att det är önskvärt att den
grupp av anställda, som motionen tar
sikte på, nämligen de s. k. beroende
uppdragstagarna — de äro ju inte anställda
i vanlig mening, utan kunna i

/4 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

viss mån betraktas som fria företagare
— också böra erhålla de förmåner som
tillkomma andra anställda, främst då
semesterförmånen.

Man tycker ju att utskottet av dessa
konstateranden borde ha dragit den
slutsatsen, att det vore riktigt och rimligt
att en utredning företoges för att
klarlägga de beroende uppdragstagarnas
förhållande till arbetsgivaren. I
stället gör utskottet helt om och säger,
att utskottet vill icke vara med om att
det sker någon utredning. För denna
ståndpunkt anför utskottet följande tre
skäl: för det första att det pågår utredningar
på området, för det andra att
gränsen mellan de beroende uppdragstagarna
och de självständiga företagarna
är, såsom jag nyss framhöll, rätt
flytande, samt för det tredje att den
grupp av anställda, som det här gäller,
bör liksom alla andra grupper kunna
ordna saken genom avtal med arbetsgivarna.

Vad det första skälet beträffar, är
det naturligtvis riktigt att det pågår
vissa utredningar — det anfördes också
år 1945, när en liknande propå avvisades
här i riksdagen. Men det pågår
praktiskt taget alltid, speciellt när
det gäller olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
en översyn och i viss mån
även utredningar, och skall man vänta
på att det därvidlag uppnås något slags
stillestånd, innan man gör undersökningar
om utvidgning av lagen, får
man nog vänta mycket länge.

Utskottet framhåller vidare, att det
inom justitiedepartementet pågår en
utredning rörande förmånsrättsordningen
och att slutförandet av denna
utredning först bör avvaktas. Detta förefaller
egendomligt, ty den utredning,
som pågår inom justitiedepartementet,
skall uttryckligen taga sikte på förhållandena
inom ramen för byggnadsborgenärsutredningen,
och det kan ju inte
på något sätt gälla den grupp av anställda
som det nu är fråga om.

Jag kommer så till det andra skälet,

som utskottet åberopar, nämligen den
flytande gränsen mellan vanliga självständiga
företagare och de beroende
uppdragstagarna. Det är givet att denna
gräns är mycket vag och att det
naturligtvis skapar en viss rättsosäkerhet
och ovisshet om hur bestämmelserna
skola tillämpas. Men det är ju just
för att få den gränsen klarlagd som en
utredning skulle komma till stånd. Det
är inte möjligt för enskilda eller kårer
av beroende uppdragstagare att själva
åstadkomma en sådan klarläggning.
Speciellt inom handelsresandekåren
har man länge hållit på med dessa frågor,
men det har visat sig omöjligt att
komma till något resultat, om det inte
från auktoritativt håll fastslås, vilka
som äro att hänföra till den ena och
andra gruppen och vilka förmåner som
i så fall skola komma vederbörande
till godo.

Som ett tredje och sista skäl har utskottet
pekat på möjligheten att gå avtalsvägen.
Det förhåller sig emellertid
nog inte alldeles så som utskottet därvidlag
antyder, nämligen att flertalet
beroende uppdragstagare under de senaste
åren kunnat flytta fram sin position
genom att begagna sig av avtalsvägen.
Den största av de grupper det
här är fråga om, handelsresandena, intar
en egendomlig mellanställning. De
avtal, som ha träffats mellan arbetsgivarna
och TCO, avse icke den typ av
handelsresande, som är att hänföra till
beroende uppdragstagare, utan de handelsresande,
som äro att betrakta som
anställda, vilket är någonting annat.
Man skulle kunna jämföra dessa beroende
uppdragstagare med kommissionsföretagare,
som visserligen driva företag
med egen vinst, men som icke
desto mindre äro beroende av den arbetsgivare,
vilkens varor de sälja.

Nu har den största av dessa gruppers
organisationer, Sveriges aktiva handelsresande,
träffat en uppgörelse med
Svenska arbetsgivareföreningen om en
vägledning vid uppgörande av anställ -

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15. 75

Utsträckt tillämpning av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

ningskontrakt. Man skulle kunna kalla
det ett slags normalkontrakt, men arbetsgivarparten
har hållit styvt på att
vägledningen endast gäller anställda
resande, detta begrepp taget i sin snävt
civilrättsliga mening. Däremot finns
det fortfarande ingen möjlighet att få
en rimlig uppgörelse till stånd för dem
som stå utanför kåren av egentliga anställda,
nämligen de s. k. beroende
uppdragstagarna.

Jag måste alltså, som jag tror att
också motionären skulle ha gjort om
han varit närvarande, beklaga att utskottet
faktiskt icke har observerat de
speciella svårigheter, som gälla för
denna grupp. Jag skall, herr talman,
inte yrka bifall till motionen, men jag
vill uttala den förvissningen, att då
denna grupp av anställda är så stor
och deras rättsfrågor så flytande, det
i längden blir omöjligt för statsmakterna
att komma ifrån en kartläggning
av detta område. Jag förutskickar att
en sådan utredning blir svår — så
mycket har jag sysslat med denna fråga
— men jag tror icke desto mindre
att det småningom blir nödvändigt att
gripa sig verket an.

Jag hoppas alltså att motionären inte
skall låta avskräcka sig av utskottets
avslagsyrkande. Jag vill också uttala
den förhoppningen, att opinionen inom
utskottet skall vända sig, så att vi småningom
få den utredning, som i så hög
grad är av behovet påkallad för att
skänka trygghet åt en stor och för vårt
näringsliv mycket betydelsefull grupp
av yrkesutövare.

Jag har, herr talman, som sagt intet
yrkande.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Herr Ståhl har mycket riktigt påpekat,
att det är mycket svårt att lösa
den fråga, som tagits upp i den föreliggande
motionen. Andra lagutskottet
har, såsom framgår av dess utlåtande i
ärendet, observerat dessa svårigheter

och kommit till att man för närvarande
inte kan ange några hållpunkter för hur
utredningsarbetet skall bedrivas för att
man skall komma till rätta med åtskilliga
missförhållanden här.

Det är huvudsakligast på tre punkter
motionären har inriktat sig: det i viss
mån bristande olycksfallsförsäkringsskyddet,
semesterfrågan och frågan om
förmånsrätt för innestående provisioner
och dylikt.

Beträffande olycksfallsförsäkringsfrågan
har utskottet framhållit, att denna
är föremål för en allmän översyn av
socialvårdskommittén. Man får väl då
ändå förutsätta, att kommittén kommer
att ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande
spörsmål, och utskottet har med
anledning av detta förhållande inte ansett
sig böra avlämna något förslag i
ärendet.

Frågan om semester för de beroende
uppdragstagarna har naturligtvis en
stor social betydelse och är som jag
nyss framhöll mycket svårlöst. Man kan
inte tillförsäkra de beroende uppdragstagarna
en viss semestertid, alldenstund
de själva bestämma över sin arbetstid,
och det skulle i så fall bli fråga om en
kontant semesterersättning. Till detta
kommer också, såsom herr Ståhl påpekade,
att det är svårt att dra gränsen
mellan vad man skall betrakta som egna
företagare och beroende företagare.
Man kommer till det resultatet, att det
i många fall måste bero på en skälighetsprövning.
De ändringar i arbetsfredslagstiftningen,
som riksdagen genomförde
1945, ha dock givit dessa beroende
uppdragstagare möjlighet till ett
kollektivt uppträdande gent emot sina
uppdragsgivare, och det har också visat
sig, att utformningen av arbetsfredslagstiftningen
har givit resultat i hithörande
fall. Jag vill visst inte bestrida
att det, som herr Ståhl har sagt, finns
åtskilligt fall, där man inte har lyckats,
men möjligheter finnas alltså att gå
fram på den vägen, och dem har man
också som sagt utnyttjat i åtskilliga fall.

Nr 15.

Onsdagen den

Ersättning av statsmedel åt delägare i

Överluleå socken.

Med hänsyn till att man inte har kunnat
avgränsa ett område och slå fast
vad som är det ena eller det andra har
utskottet emellertid inte ansett sig
kunna tillstyrka en utredning. Det vidhåller
dock den ståndpunkt, som det
uttalade redan 1945, nämligen att Kungi.
Maj:t bör ha sin uppmärksamhet riktad
på förhållandet i fråga och föreslå åtgärder
i den händelse det skulle visa
sig, att det är större grupper som inte
kunna få sin semesterfråga ordnad avtalsvägen.

Den tredje punkten slutligen, de föreslagna
ändringarna i 17 kap. 4 § handelsbalken,
är föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. Det är riktigt
som herr Ståhl säger, att undersökningen
gäller fastighetskrediten, men
de dolda förbehåll av olika slag som
finnas komma ju i de flesta fall att beröra
just fastighetskrediternas ställning,
och man måste därför vara försiktig
innan man beslutar att vidga föremålen
för dessa dolda undantag.

Med hänvisning till vad jag här har
framhållit tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till andra lagutskottets
förslag i detta ärende.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående viss komplettering av
lagen om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Ersättning av statsmedel åt delägare i
»Svartbyns dikningsföretag av år 1941»
i Överluleå socken.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss ersättning av stats -

4 maj 1949 fm.

»Svartbyns dikningsföretag av år 1941» i

medel åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag
av år 1941» i överluleå
socken.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr LÖFROTH: Herr talman! I utskottsutlåtandet
säges det, att riksdagen
tidigare intagit en principiell ståndpunkt
till frågan om ersättning av den
art, som yrkas i motionen, och att utskottet
inte vill frångå denna intagna
ståndpunkt. När man studerar de olika
fall, varpå utskottet stöder sig, tycker
man emellertid att det vore på tiden att
den principiella ställningen omprövades.

Av rättviseskäl borde markägarna,
vilka av Kungl. Maj:t och kronan förhindrats
att utveckla och förbättra sina
marker, på lämpligt sätt kompenseras.
I detta fall har till och med en del militära
chefer, vilka på ort och ställe studerat
dikningsföretaget, i sina yttranden
vitsordat det berättigade i att markägarna
erhålla ersättning enligt de krav
de framställt. En av de militära cheferna
har till och med skisserat hur en
dylik ersättning borde utgå, och länsstyrelsen
i Luleå, vars chef denna kammare
väl känner, har också på utskottets
begäran yttrat sig och därvid förklarat
sig anse, att delägarna i dikningsföretaget
böra erhålla full ersättning för
den skada och förlust som tillfogats
dem genom att militära dispositioner
lägga hinder i vägen för företaget.

Det kanske bör upplysas om att Svartbyn
ligger några kilometer utanför Bodens
stad. Svartbyn är en verklig jordbrukarbygd,
där befolkningen sedan
gammalt så gott som helt och hållet haft
sin utkomst av jordbruk och skogsbruk.
Genom att ett flertal fastigheter inom
Svartbyn under de senare åren för militärt
ändamål varit nödsakade att avträda
relativt stora skogsområden,
måste en förskjutning mot ökad jordbruksdrift
inom fastigheterna äga rum

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15. 77

Ersättning av statsmedel åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag av år 1941» i
Överluleå socken.

för att de skola kunna bestå som självständiga
jordbruk. Förhindrandet av
torrläggningsföretaget lägger emellertid
hinder i vägen för en sådan naturlig utveckling.
Det bestående förhållandet
inom fastigheterna har sålunda rubbats,
och kompensation genom ökad jordbruksdrift
har i detta fall icke kunnat
åstadkommas. Man kan därför enligt
min mening inte bortresonera att det
uppstått skador, och jag anser att staten
bör gottgöra jordbrukarna för dessa
skador.

Jag förstår att det inte är någon mening
att ställa något särskilt yrkande
mot ett enhälligt utskott, men, herr talman,
jag har dock velat anföra dessa
synpunkter i anslutning till min motion.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag hade kanske inte behövt begära
ordet vid det förhållandet att herr
Löfroth inte ställde något yrkande, men
jag gjorde det likväl emedan herr Löfroth
gjorde gällande, att det vore anledning
att ompröva de principer, vilka
riksdagen tidigare följt i hithörande
hänseende.

Jag skall be att med några ord få redogöra
för denna frågas innebörd. Motionärerna,
herr Löfroth i denna kammare
och en medmotionär i första kammaren,
föreslå ersättningar av två skilda
slag till jordägarna: dels ersättning''
för lidna skador, dels ersättning för utrednings-
och processkostnader. Liknande
frågor voro föremål för riksdagens
behandling år 1942. I det utlåtande,
som då avlämnades av jordbruksutskottet,
framhölls det, att man borde
skilja mellan de två saker, som jag nyss
antydde och som den förevarande motionen
omfattar. Man skall skilja mellan
de fall, då ingripandet riktar sig mot
någon redan bestående rätt, och de fall,
då så icke är förhållandet.

I en vid samma års riksdag väckt
motion upptogs ett specialfall, nämligen

Horssjöns torrläggningsföretag i Småland.
Man krävde där ersättning dels
för de förluster vederbörande lidit genom
att de icke fingo sänka ifrågavarande
område, dels för de utredningsoch
rättegångskostnader vederbörande
lagt ned för undersökningarna. Utskottet
gjorde då ett uttalande, vilket bifölls
av riksdagen, att det vore billigt
och rimligt att det allmänna bestrede
undersöknings- och rättegångskostnaderna
och ersatte sakägarna för dessa.
Däremot ansåg utskottet att det inte
föreligger någon ovillkorlig rätt för en
markägare att göra vad som helst med
sin jord.

Jag kan ta ett analogt fall till det avdikningsföretag,
varom herr Löfroth nu
har motionerat. Vi ha i Östergötland en
förnäm fågelsjö, Tåkern. Jag hoppas att
Tåkern icke blir sänkt, men det finns
intressen för att så sker. Säkerligen
skulle det medföra betydande fördelar
för dem som äga stränderna och vattenrätten
till Tåkern, men det vore väl
ändå orimligt om dessa strandägare
skulle kunna resa anspråk på ersättning
av statsverket för att de inte få
förverkliga ett avdikningsprojekt, som,
om det komme till utförande, skulle
medföra betydande olägenheter ur naturskyddssynpunkt.

I herr Löfroths fall ligger det något
annorlunda till. Där är det försvaret som
kommit emellan och förhindrat att avdikningsföretaget
kommer till stånd. Vi
ha behandlat denna sak mycket grundligt
i jordbruksutskottets andra avdelning,
och jag kan sluta med att nämna,
att herr Löfroths medmotionär i första
kammaren har undertecknat utskottsutlåtandet.
Han kom underfund med att
man inte kunde komma längre än till
den motivering och det yrkande, som
utskottet föreslår. Det hör till saken att
utskottet i motiveringen har uttalat, att
intressenterna i Svartbyns dikningsföretag
säkerligen äga rätt enligt gällande
bestämmelser att erhålla ersättning

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Ändringar i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering m. m.

för de undersökningskostnader de lagt
ned. Den saken kunna vi alltså avföra
från diskussionen. Jag skulle tro, herr
talman, att herr Löfroth, om han haft
tillfälle att vara med vid den grundliga
behandlingen av ärendet i utskottet,
skulle ha kommit till samma ståndpunkt
som hans medmotionär i första
kammaren.

Jag ber att med detta, herr talman,
få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16 i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en mera produktiv
fiskodling i Kalix älv.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Ändringar i kungörelsen angående statligt
stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i kungörelsen
angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NORUP: Herr talman! Som motionär
skall jag be att få säga några
ord i denna fråga.

Utskottet har i sitt utlåtande behandlat
den förevarande motionen välvilligt,
och jag har kanske därför på ett sätt
ingen anledning att ta till orda. Sedan
utskottet behandlade frågan har det
emellertid inträffat någonting. Den 20
april gick det en fruktansvärd storm
över vissa delar av vårt land och speciellt
över Skåne, där sandområdena

voro utsatta för en oerhört stor förstörelse.

Då andra avdelningen i utskottet hade
så stora sympatier för motionen, som
framgår av skrivningen, gav jag med
mig och sade, att jag inte skulle ställa
något annat yrkande än det som föreslagits
på avdelningen och som sedan utskottet
antog. Efter det stormen dragit
fram över Skåne har jag emellertid
kommit till en annan uppfattning. Den
stormen var en av de svåraste på många
år. Att beräkna skadorna är oerhört
svårt, men jag är övertygad om att de
uppgå till flera miljoner kronor. Stormen
har väl inte åstadkommit så stor
skada för någon jordbrukare, att han
måst gå från hus och hem, men när
man reser över området, finner man
att skadorna äro sådana, att den som
inte har sett det inte kan föreställa sig
att sand kan åstadkomma sådan skada
på ett dygn.

Jordbruksministern uttalade genast
sitt intresse för att man skulle avhjälpa
de skador som uppstått, och han anmodade
lantbruksnämnden i Kristianstads
län att göra vissa undersökningar.
Men det stannade inte vid det. Lantbruksstyrelsen
hade observerat skadorna
och sände ned representanter, som
skulle undersöka hur illa det låg till.
Följaktligen reste såväl överdirektör
Ytterborn som byråchefen Granström
ned tillsammans med sekreteraren i
Kristianstads läns hushållningssällskap
och jordbrukskonsulent Björklund för
att se hur det låg till.

Tillsammans med lantbruksdirektören
företog jag samma dag en resa,
under vilken vi genomkammade två härader,
där stormen gått över ganska
ordentligt. De skador som uppstått på
höstsäden, rågen och på rapsfälten voro
fruktansvärda. Hela tunnland voro översållade
av sand. Man kunde inte se
annat än lite grand av topparna på rågen,
och på en del håll voro de gröna
delarna av den raps som icke var igen -

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Ändringar i kungörelsen angående statligt

rationalisering m. m.

yrd av sand sönderpiskade av de fina
sandkornen. Det såg fruktansvärt ut.

På statens försöksgård i Ugerup hade
man någon vecka innan stormen kom
sått lupin. Man hade med den erfarenhet
man förvärvat av sandstormar myllat
fröna ganska djupt, cirka 4 cm. Den
besådda arealen var cirka 12 tunnland.
Stormen hade fullkomligt fört bort matjorden
till 4 cm djup, och lupinfröna,
som voro randsådda, lågo alldeles bara.
Stormen hade sådan kraft att den fört
med sig lupinärterna från raderna. I
stället för att lupinerna voro randsådda
lågo de nu bredsådda över hela fältet.

Det är klart att utsädet var förspillt,
men ej nog därmed. Det matjordslager
som var bortfört hade fått konstgödning
av olika slag, och när matjorden
fördes bort, kom därmed också den
utströdda konstgödningen bort. Stormen
kommer att föra med sig skador ej
bara för innevarande år, utan säkerligen
kommer denna storms verkningar
att göra sig gällande under år som
komma.

Hur pass illa sandstormen farit fram
kan jag lämna ett exempel på. På en
väg strax söder om Åhus mätte jag upp
en sanddriva. Den var 180 cm bred
och 60 cm djup och sträckte sig 600
meter längs utefter vägen. Det var
emellertid inte något enastående, utan
sådana drivor — givetvis icke av den
längden — kunde man finna på flera
fält, där det fanns gärdesgårdar eller
annat skydd.

När jag på vägarna kunde mäta upp
sådana drivor, kunna kammarens ledamöter
förstå, att sandstormarna under
år som gått och under innevarande år
medfört ovanligt stora kostnader, icke
minst för vägförvaltningen, där man
dagarna efter stormen måste forsla bort
sanden på lastbilar. Man kan fråga sig:
Vad skall man göra för att i någon mån
lindra de skador som uppstått? Ja, för
de jordbrukare som blivit utsatta för
stormens skador, ligger det nära till

Nr 15.

stöd till jordbrukets yttre och inre

hands att tro, att de drabbats av katastrof
och att det allmänna bör hjälpa
till att lindra skadorna. För min del
tycker jag att det finns mycket fog
därför. Även om man icke gått så långt,
att man beslutat ersätta skadorna, så
har livsmedelskommissionen glädjande
nog dock visat sig så förstående att
jordbrukarna fått ökade möjligheter att
köpa konstgödning.

För kommande tider är det rätt viktigt
att det göres någonting, och då är
skydds- och läplantering en av de åtgärder
som hör vidtagas. Man har varit
inne på det spörsmålet tidigare. Från
statsmakternas sida bär det anvisats
vissa anslag och öppnats vissa låneformer
för en del jordbrukare, som därigenom
bli i tillfälle företaga dylik läplantering.
Sålunda finnes det möjlighet
för jordbrukare som bruka jord
under 20 hektars storlek att få såväl
lån som bidrag. Men dessa möjligheter
täcka ingalunda de krav man kan ställa
i detta sammanhang.

Enligt min och min medmotionärs
mening — motion är väckt även i första
kammaren — är det felaktigt att
dessa åtgärder, som finansieras genom
lån och bidrag, skola begränsas till
jordbruk upp till 20 hektars storlek.
Om dessa åtgärder skola få någon verkan,
i varje fall göra någon större nytta,
är det nämligen nödvändigt, att man
ser till att så många jordbrukare som
möjligt företaga skydds- och läplantering.
Det finnes ett område i Kristianstads
län, omfattande Villands och
Gärds härader på cirka 3 mils längd
och eu halv mils hredd, där det är
ganska nödvändigt, att det företages
sådana här skyddsplanteringar. Men
det gäller att åstadkomma eu dylik
plantering så snabbt som möjligt. I vår
motion ha vi föreslagit, att möjligheterna
för att få bidrag och lån vidgas,
att arealbegränsningen bör tas bort och
framför allt alt man bör se till att jordbrukarnas
föreningar få hand om sa -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Ändringar i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering m. m.

ken och fa stöd och bidrag. Det vore
det allra verksammaste medlet.

Man var i viss utsträckning med på
den här saken i utskottet, men man
ville icke dar att ett beslut skulle få
generell verkan, utan ville att varje fall
skulle underställas Kungl. Maj:t. Jag
utgår ifrån — även om utskottets mening
här skulle segra — att Kungl.
Maj :t kommer att gå vederbörande jordbrukare
till mötes, i varje fall då det
begäres. Jag tror dock att ett beslut
som verkade generellt skulle ge jordbrukarna
större trygghet för att bidrag
komma att utbetalas, och det skulle
komma att medföra större intresse för
dem det här gäller att sätta i gång.

Så som nuvarande bestämmelser
verka kan staten sålunda giva anslag
till de mindre jordbruken. Men vi
kunna länka oss t. ex. att en jordbrukare,
som brukar jord under 20 hektars
storlek, företar sig sådana här läplanteringar.
Så bor det en jordbrukare
med stor areal bredvid, vilken jordbrukare
av en eller annan anledning icke
företar någon sådan läplantering, trots
att han kanske har stora öppna fält.
Vad händer då? Jo, när stormen kommer
börjar sanden — just på sådana där
öppna fält — att virvla omkring och
åstadkommer då skada även på de
skyddsplanteringar som den mindre
jordbrukaren åstadkommit med statens
stöd i form av lån eller bidrag. Mot
bakgrunden av de omfattande skador,
som åstadkommits av den senaste stormen,
vore det helt naturligt, att man i
detta fall ginge med på de synpunkter
som framförts från motionärernas sida.

I övrigt är man enligt min mening
något mera ljum här i vårt land än i
Danmark, när det gäller att mildra
verkningarna av sandstormars framfart.
Jag medger, att det där rör sig om områden
av annan storlek. Där anslår man
dock från statsmakternas sida cirka 2
miljoner kronor årligen för bekämpandet
av sandstormarnas verkan. Det är

nödvändigt, att man här går in för att
i större utsträckning än hittills vidtaga
åtgärder som förebygga skador där
stormen far fram.

Jag besökte vid ett tillfälle en mycket
stor gård, där man på en areal av cirka
50 tunnland på hälften av arealen satt
vårråg och på hälften havre och korn
eller någon sorts blandsäd. Där var
brodden uppkommen — den var några
centimeter hög — men där hade sandstormen
fullständigt sönderpiskat alla
de gröna delarna och omsådd måste
företagas.

Det vore förvisso värt att göra en
särskild översyn beträffande dessa förhållanden
och söka på olika sätt animera
jordbrukarna att vidtaga lämpliga
åtgärder. Det skulle vara till gagn.

Jag hoppas att jordbruksministern
för det år som är inne, dels vill ta i
förnyat övervägande snabba åtgärder
för läskyddsplantering, dels vill undersöka
om icke de skador som inträffat
äro av den storleksordningen, att jordbrukarna
i viss mån böra få någon ersättning
för de lidna skadorna.

Även om således utskottet har behandlat
motionen mycket välvilligt —
jag har givit min anslutning till utskottets
mening när ärendet diskuterades
på andra avdelningen — ha, som
jag sade i början av mitt anförande,
en del saker inträffat, vilket i dag gör,
att jag måste yrka bifall till min motion.

Herr NETZÉN: Herr talman! Alldenstund
motionären är nöjd med det enhälliga
utskottsutlåtande som föreligger,
är det kanske förmätet av mig
att anföra ytterligare synpunkter. Det
förefaller emellertid mig personligen
som om både motionärerna och utskottet
i viss mån bagatelliserat den
här frågans betydelse i vårt land. Det
är en känd sak att vind- och vattenerosionen
höra till de internationellt
sett allra mest debatterade frågorna

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Ändringar i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering m. m.

just nu. Enligt vad som försports kommer
FN:s generalförsamling på sitt
augustimöte att taga upp erosionsproblemet
som ett huvudämne. Problemet
bar aktualiserats med hänsyn till försörjningskrisen
ute i världen, där man
vidtagit en kartläggning över de väldiga
arealer i både nya och gamla
världen som ödelagts genom vind- och
vattenerosion.

Det är riktigt som herr Norup sade
för en stund sedan och som utskottet
betonar, att problemet här i landet
icke alls har så stor omfattning som
på åtskilliga andra håll i världen eller
ens i Danmark. Men jag undrar dock
om man ej har undervärderat frågans
betydelse för oss. Visserligen kan man
ganska exakt säga, att det rör sig om
cirka 28 000 tunnland direkt ödelagd
jord i de båda skånelänen, men situationen
blir ännu mer dramatisk om
man säger, att i vissa socknar 90 procent
av den odlade åkerarealen direkt
förstörts, medan det i en del andra
stannat vid 75 procent. Jag tror att det
är ett misstag att föreställa sig, att det
bara är sandstormarna som åstadkomma
skador. Personligen tycker jag för
övrigt att begreppet sandstorm är oriktigt,
ty det blir sand först när det
kommer ner. Det är egentligen regelrätt
jordflykt det är fråga om på de
lättflyktiga jordarna i sydöstra Skåne,
i nordvästra hörnet av Kristianstads
län och på Vombsjö-slättområdena.

Jag var under sandstormen ute på
en reportageresa för min tidnings räkning,
och det visade sig då nästan
omöjligt alt ta sig fram på vissa av
vägarna. Det som blev begravet under
sanden var visserligen skadat allvarligt
nog, men de skador som åstadkommos
på de områden där jorden flög sin väg,
torde icke vara mindre än på de håll,
där stormen kom att föröda de odlade
arealerna. Vi kunna icke här i vårt
land förbise de erfarenheter man gjort
på alla andra håll. Man har t. ex. så

(i — Andra kammarens i>rolokoll 1949.

långt det varit möjligt registrerat väldiga
jord- och försörjningsområden i
Nordafrika, mellan Eufrat och Tigris,
i Grekland, Spanien och Portugal, vilka
numera representera oändliga, sterila
ökenområden där ingenting växer. Det
är på samma sätt i Amerika. Man räknar
med att icke mindre än 40 miljoner
hektar odlad jord totalt förstörts
genom vind- och vattenerosion där. Anledningarna
härtill äro flera, icke bara
den, att det blåser, utan också själva
produktionsplaneringen, vid vilken
man icke torde ha tagit hänsyn till att
en intensiv drift med tiden måste göra
även tunga jordar lättflyktiga. Jag tycker
själv, att det är ett tillräckligt ödesdigert
problem att veta att inom ett
lättjordsområde i Skåne numera endast
skorstensstockar och grundstenar stå
kvar vid hemman efter hemman, där
på en generation jorden blåst bort eller
runnit bort.

Totalt förbisedd såväl i motionen
som i utskottsutlåtandet är den mindre
synliga men icke mindre effektfulla
förstörelse som vattenerosionen genom
grundvattenssänkningen, genom kalhuggning,
rensning av åar och bäckar
och diken åstadkommer. Det är en förödelse
på mycket lång sikt. Ingen kan
säga hur lång tid det tar innan ännu
större delar av Skåne äro ödelagda, såvida
icke motåtgärder vidtagas. Vad
som här borde ske är kanske icke anslag
i och för sig. Med statsmakterna i
spetsen borde det skapas ett propagandainstitut,
som gav upplysning till
jordbrukarna beträffande åtgärder som
böra vidtagas. Dessa åtgärder böra synkroniseras,
allt för att förhindra fortsatt
jordflykt. Lä- och skyddsplanteringar
men också rådgivning i fråga
om produktionsplanering bör åstadkommas.
Men det behövs eu serie av
åtgärder inte bara i fråga om skvddsplanteringar.
Det behövs också t. ex.
lämplig gröda med höstsådd i omväxlande
skiften på lättflyktiga jordar för

Nr 19.

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Ändringar i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering m. m.

att möjliggöra bindning av jorden vid
den tidpunkt då vårstormarna komma.
Jag har med mig en rad löpsedlar, som
synts i pressen under de senaste åren.
Det heter t. ex. på en från februari
1947: »Skånska slätten blåser ut i Öresund»,
och på en annan: »Stormen driver
upp jordpelare till 600 meters
höjd.» Det var alltså ingen nyhet med
vårstormen den 20 april 1949. Sådana
inträffa varje år och komma också att
inträffa i fortsättningen varje år. över
hela världen vidtagas f. n. motåtgärder
mot jordflykten, och i Amerika exempelvis
ha alla tänkbara resurser samlats
inom ett speciellt ämbetsverk, som
ägnar sig åt uppgiften att i fortsättningen
hindra jordflykten. Mot bakgrunden
härav äro de åtgärder som
man vidtagit här i landet utomordentligt
blygsamma.

Det enda som egentligen åtgjorts är
startandet av försöksgården Ugerup i
Gärds Köpinge. Det är en mycket vällovlig
åtgärd. Men denna försöksgård
torde ha för små resurser för att kunna
få den betydelse en försöksgård rätteligen
bör ha. Därtill kommer det som utskottet
nu vill justera. Det synes mig vara
ett steg, eller i varje fall ett tuppfjät framåt.
Egentligen borde icke enskilda jordbrukare
få planteringsbidrag under annan
förutsättning än att de äro organiserade
i planteringsföreningar. På
denna punkt ansluter jag mig till herr
Norup. Det är nödvändigt att dessa
skyddsåtgärder ske inom ett bestämt
område. Det är totalt meningslöst, att
en enskild jordbrukare, som är mera
avancerad, köper plantor och anlägger
skyddshäckar, om de kringboende jordbrukarna
underlåta att göra detta. Då
är hans område likväl riskerat.

Vad som bör ske ligger kanske mera
på det plan som har att göra med propaganda
och upplysning om de åtgärder
som behöva vidtagas. I detta stycke
hoppas jag, att utskottets välvilliga utlåtande
skall sporra jordbruksministern

till att giva större resurser åt den försöksverksamhet,
som bedrives framför
allt vid Ugerup.

Herr talman! Med detta har jag icke
avsett att ställa något som helst yrkande,
alldenstund utskottets utlåtande är
enhälligt och motionären är nöjd, utan
jag har bara velat komplettera diskussionen
med de anförda synpunkterna.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag hade icke väntat någon debatt
vid detta utlåtande. Orsaken till att
jag hyste en sådan förhoppning var att
motionären, herr Norup, var närvarande
vid den förberedande behandlingen
på avdelningen och därvid uttalade
belåtenhet med att utskottet intog
en så positiv ställning som utskottet
gjorde. Jag vill för kammarens ledamöter
påpeka, att skillnaden mellan herr
Norups motion och utskottets förslag är
icke så värst stor. Herr Norup vill direkt
i förordningen ha införda bestämmelser
i det syfte som närmare angives
i motionen. Utskottet har nöjt sig med
att bemyndiga Kungl. Maj:t att i förordningen
införa dessa bestämmelser.

Utskottet har trott att det var lämpligare
att gå den vägen. Utskottet var nämligen
ej berett att utan någon föregående
utredning direkt föreslå dessa
ändringar i förordningen. Men för att
vinna tid och för att hastigt kunna
komma till ett beslut stannade utskottet
för att giva Kungl. Maj :t ett bemyndigande.
Jag har förut vid flera tillfällen
funnit, att herr Norup varit mycket angenämt
berörd av det tillmötesgående
som utskottet visat gentemot hans
motion.

Emellertid kom nu denna sista jordoch
sandflykt för någon tid sedan alldeles
som på beställning för herr Norups
del. Nu tycker han sig ha anledning
att yrka bifall till sin motion in
extenso.

Jag tror icke att det finnes anledning

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Ändringar i kungörelsen angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering m. m.

för kammaren att alltför länge upptaga
tiden med denna sak, ty skillnaden mellan
herr Norups ståndpunktstagande i
dag och utskottets förslag är icke så
värst stor.

De hänvändelser, som herr Norup
gjorde till regeringen om ytterligare åtgärder
för jord- och sandflyktens bekämpande,
är något som jag för min
del icke har den ringaste anledning att
lägga mig i. Jag har icke något behov
av att polemisera mot herr Norup
därom.

Herr talman! Med det sålunda anförda
yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORUP: Herr talman! Utskottets
ärade vice ordförande säger, att det
icke är så stor skillnad mellan utskottets
utlåtande och motionens yrkande.
Det är det inte heller. När det är så
liten skillnad och naturkatastrofer ha
inträffat, som tydligt visa hän på att de
åtgärder som böra företagas ligga betydligt
närmare motionens yrkande än
utskottets förslag, tycker jag att det kan
tillåtas mig att vidhålla motionen, trots
att jag, såsom jag sade i mitt förra anförande,
vid behandlingen på avdelningen
kände mig tillfredsställd och
benägen att gå med på vad utskottet
skrivit. Men det är, som herr Andersson
i Löbbo säger, så, att sedan dess
har det inträffat något. Även om det
varit mig till hjälp i denna fråga, beklagar
jag det verkligen: det har dock
varit oerhört många jordbrukare till sådan
skada, att man har anledning att
aktualisera detta fall. .Tåg kan säga, att
om jag före utskottsbehandlingen hade
sett den förödelse, som jag såg den 20
april, hade jag nog icke känt mig så
tillfredsställd med utskottets skrivning.

•lag skulle gärna ha velat göra det
yrkandet att man, i likhet med vad herr
Netzén framhållit, bör bilda föreningar
och att bestämmelserna böra vara så av -

fattade, att när lån och statsbidrag utgå
må, i likhet med vad förhållandet är i
fråga om avdikningar, ingen jordägare
ha rätt att draga sig undan, utan när
det är till gagn för det allmänna böra
alla vara skyldiga att gå med. Jag förde
fram den tankegången vid behandlingen
på avdelningen, men man ansåg,
att det för tillfället icke gick att få den
igenom. Jag har heller icke ställt detta
yrkande, även om jag får säga att det
ligger så oerhört mycket i att detta blir
genomfört. Jag hoppas, att det icke
skall dröja lång tid förrän den saken
är klar.

Herr Netzén var inne på jordbruksplaneringen.
Jag har haft tillfälle att se
hur olika jordbrukare vidtagit åtgärder.
Dessa sandstormar komma i regel antingen
från väster, som är det vanligaste,
eller från öster. Hos de jordbrukare,
som försökt planera sina odlingar
så, att de lagt skiftena i riktningen
norr—söder, visade sig faktiskt
skadeverkningarna vara betydligt
mindre än när skiftena voro lagda i
riktningen öst—väst. Därtill kommer att
de senaste årens större användning av
traktorer och traktorredskap, som bearbeta
jorden till större djup, gör att
stormens skadeverkningar bli så mycket
svårare.

Jag skall icke mera plädera för detta.
Men jag vädjar till kammarens ledamöter,
att när det, som utskottets vice ordförande
säger, är så liten skillnad mellan
vad motionärerna begärt och vad
utskottet skrivit, att kammaren måtte gå
motionärerna till mötes. Därmed åstadkommes
i varje fall litet bättre stöd till
den sandstormskadade jorden än vad
utskottet vill giva.

.Tåg vidhåller mitt yrkande om bifall
till motionen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
.Tåg vill bara påpeka en sak, herr
Norup. Första kammaren har för några

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Effektiva åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning m. m.

dagar sedan enhälligt bifallit utskottets
förslag. Om kamrarna nu skulle stanna
i skiljaktiga beslut, vet jag inte vad
detta kommer att medföra. Det är möjligt
att en sammanjämkning kan åstadkommas.
Men om det går för sig är en
sak som jag icke är beredd att på rak
arm avgöra. Detta förefaller mig utgöra
ytterligare ett motiv för att kammaren
följer utskottet.

Herr NORUP: Herr talman! Det som
vice ordföranden i utskottet nu anförde
är ett skäl som jag böjer mig för. Jag
tar därför tillbaka mitt yrkande om bifall
till motionen och instämmer i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.
Jag skall nästa år komma tillbaka
till denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående statlig kreditgaranti
för lån till förvärv av fiskefartyg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Effektiva åtgärder mot monopolistisk
prisuppskörtning m. m.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, över
motion angående effektiva åtgärder
mot monopolistisk prisuppskörtning
m. m.

I motionen II: 134, vilken hänvisats
till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herr Karlsson i Stuvsta
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om att effektiva åtgärder mot
monopolistisk prisuppskörtning och

för att pressa ner oskäliga priser snarast
måtte underställas riksdagen för
prövning.

Utskottet hemställde, att motion
II: 134 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Bland de många sensationerna i
pressen om mer eller mindre viktiga
in- och utrikespolitiska händelser och
spörsmål kommer ibland innehållet i ett
eller annat kartellavtal, registrerat av
monopolutredningsbyrån i kommerskollegium.
Dessa registrerade avtal avslöja
oftast mycket intressanta ting. Det
gäller höga återförsäljaravanser, som
göra att det ofta kostar nära nog lika
mycket att sälja en vara som att tillverka
den. Företagens vinstmarginaler
angivas givetvis icke i de publicerade
avtalen, men var och en vet ju, att dessa
kartellavtal tillkommit åtminstone i de
flesta fall enkom för att företagens vinster
skola bli så höga som möjligt. Med
anledning av de publicerade avtalen gör
väl en eller annan medborgare ibland
den reflexionen: Vad kostar i verkligheten
en vara i faktisk produktionskostnad?
Vad är den faktiska tillverkningskostnaden?
Hur stor del är den faktiska
tillverkningskostnaden av det gällande
priset?

Hur allmänheten i allmänhet reagerar
inför de upplysningar man får är ju
svårt att säga. Gallupinstitutet har ju icke
intresserat sig för reaktionen härvidlag
bland allmänheten.

Att kartellmedlemmarna tillmäta avtalen
stor ekonomisk betydelse och att
de fastställda priserna innebära väsentliga
avsteg från vad som skulle gälla vid
fri konkurrens bevisas väl av dessa avtals
ofta mycket rigorösa bötes- och
andra straffbestämmelser mot osolidariska.

Monopolutredningsbyrån har ju i hög

Onsdagen den 1 maj 1949 fin.

Nr 15.

Effektiva åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning m. m.

grad sysslat med kartellpriser i fråga
om byggnadsmaterial och jordbruksförnödenheter,
i senare fallet särskilt beträffande
maskiner och redskap. I såväl
det ena som det andra fallet gäller det
mycket viktiga områden av det ekonomiska
livet. Såväl de höga byggnadskostnaderna
som jordbrukets produktionskostnader
ha ju blivit viktiga samhällsekonomiska
problem. Jag har icke
haft tid och möjlighet att nu studera
igenom årets jordbrukskalkyl i detalj,
men det synes som om vissa stegrade
kostnader för förnödenheter varit en
icke oväsentlig orsak till att man på
jordbrukarhåll ånyo ställt frågan om
viss prisjustering på jordbruksprodukter.

Om byggnadsproduktionen skall jag
icke orda. Det är ju så, att vi här varje
år diskutera och besluta om olika åtgärder
för att göra det möjligt för fattiga
människor att hyra de bostäder
som byggas.

Jag skall emellertid, herr talman, icke
orda mera om frågans vikt och betydelse.
Det är nog så, att man allmänt erkänner,
att denna fråga har en mycket
stor betydelse för vårt ekonomiska liv.
Den är ju självfallet en kardinalfråga i
vår nuvarande samhällsekonomiska
struktur. Monopolismen har blivit förhärskande
inom viktiga delar av näringslivet.
Dess konsekvenser för allmänheten,
såväl arbetare som tjänstemän
och jordbrukare, äro uppenbara,
och frågan om folkets levnadsstandard
i allmänhet är enligt mitt sätt att se
mycket intimt förbunden med spörsmålet
om monopolismen inom näringslivet.

Föreliggande motion sysslar ju med
spörsmålet om de åtgärder som från
samhällets sida böra vidtagas mot monopolistisk
prisuppskörtning. Vi ha på
vårt håll vid flera tidigare riksdagar
aktualiserat detta spörsmål och därvid
förordat eu eller annan form av statlig
priskontroll över monopolprissättningen.
De flesta remissinstanser och riks -

dagens tillfälliga utskott ha varit skeptiska
mot tanken att man med priskontrollens
hjälp skulle kunna bemästra
den monopolistiska prisuppskörtningens
följder för samhället. Denna gamla
diskussion, som vi fört här vid flera
riksdagar, skall jag icke bidraga till
att upprepa. Ingen torde väl här kunna
övertyga den andre.

Jag vill emellertid här passa på tillfället
att klarlägga ett par saker, som
kanske kunna avlägsna en del missförstånd.
Vi ha på kommunistiskt håll aldrig
hävdat, att man enbart med priskontrollens
hjälp skulle kunna bryta
monopolismen inom näringslivet. I den
i år föreliggande motionen finns det ett
litet citat från en kommunistisk priskontrollmotion
1946, där det tydligt
sägs, att monopolismen ej kan brytas
annat än genom en ny, socialistisk
struktur i vårt samhällsekonomiska liv.
Vi se emellertid i en statlig priskontroll
ett medel för att bekämpa verkningarna
av monopolismen.

För det andra äro vi helt överens
med dem som så fort det låter sig göra
vilja avskaffa den nuvarande generella
priskontrollen. Den skall väl icke, hoppas
vi, behöva bli evig. Vi ha emellertid
tidigare krävt utredning av frågan
om en ny form av priskontroll som ett
medel i kampen mot monopolistisk
prissättning. Men om man nu icke vill
gå priskontrollens väg i kampen mot
monopolistisk prissättning, måste något
annat göras. Att något måste göras äro
de flesta — även utskottet — eniga om,
ehuru givetvis icke alla. Under flera år
har man ju hängivit sig åt tron på att
enbart monopolutredningsbyråns registreringsverksamhet
skulle i allt väsentligt
räcka till som kampmedel mot monopolismen.
Vid byråns tillkomst räknade
man med att blott och bart publiciteten
skulle vara ett i allt väsentligt
tillräckligt verkande medel för att upplösa
kartellerna; endast i undantagsfall
skulle ingripanden av annat slag kunna
tänkas bli behövliga,

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Effektiva åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning m. m.

Vi ha alltid varit mycket skeptiska
på denna punkt. Vi röstade givetvis
för byråns tillkomst, och vi anse att
den utfört en gagnande verksamhet.
Men vi ha icke trott, att enbart publiciteten
vore tillräcklig, och vi kunna
väl anse oss ha fått rätt. Av utskottets
utlåtande, där de olika remissyttrandena
icke äro refererade så utförligt,
framgår emellertid, att kommerskollegium
upplyser om att endast 7 procent
av i kartellregistret införda överenskommelser
upphävts sedan registreringen
infördes. Samtidigt ifrågasätter kollegium
kontroll av huruvida samarbetet
även i dessa fall fortsättes i andra former.
I 93 procent av fallen har alltså
ingenting inträffat. Samtidigt meddelas
också den intressanta upplysningen, att
blott 15 procent av de allmänna tidningarna
publicerat byråns material.
Detta är kanske inte så överraskande,
eftersom ju åtminstone en del tidningar
ligas av just sådana personer och kretsar
här i landet, som inte kunna vara
så särskilt intresserade av att förhållandena
på dessa områden klarläggas
för allmänheten. Det är emellertid uppenbart,
att numera inte alla äro nöjda
med att få vänta och se registreringsverksamhetens
verkan. I samband med
behandlingen av vår motion har ju från
olika institutioner och sammanslutningar
framkommit en rad förslag. Kommerskollegium
ifrågasätter sålunda, om
man inte borde tillskapa ett permanent
förhandlingsorgan med lagstadgad befogenhet
att förhandla med parterna.
Denna idé har ju tidigare varit uppe
i diskussionen. Både priskontrollnämnden
och Kooperativa förbundet uttala
sig ju för att priskontrollen bör avvecklas
så fort som möjligt, men efter
vad jag fått ut av deras remissvar synes
det dock som om de förutsätta, att den
blir kvar i en eller annan form för den
monopolistiska prissättningen, i vart
fall i brist på annat. Det är bland annat
detta spörsmål som nu dryftas
inom priskontrollnämnden. Vidare har

man hänvisat till nyetableringssakkunnigas
utredning om det enskilda näringslivet
och dess uppdrag att utreda
frågan om eventuell komplettering av
monopolkontrollen, såsom i fråga om
nyetableringskontroll, exklusivavtal, leveransspärrar
in. m. För egen del vågar
ju utskottet inte ha någon bestämd mening
om vad som bör företagas men
antyder till sist, att eu utbyggnad och
komplettering av monopolutredningsbyrån
kanske vore det lämpligaste. Alla
och särskilt utskottet mena, att skyndsamma
åtgärder äro behövliga, och man
hoppas att den pågående utredningen
snart skall bli färdig.

Vi ha i vår motion i år inte bundit
oss genom att rekommendera en viss
åtgärd. Vi ha i stället föreslagit att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär åtgärder. Alla anse ju åtgärder
behövliga och förvänta, att regeringen
skall komma med ett förslag till sådana
åtgärder, och då kanske man med litet
god vilja kan tolka utskottets utlåtande
som ett bifall till motionen i sak. Jag
vill självfallet passa på tillfället att
tacka utskottet för att det låtit sända
ut motionen på remiss till olika myndigheter
och att man sålunda ägnat motionen
en omsorgsfull behandling, detta
för att nu sträcka mig så långt som
hövligheten bjuder. Men utskottet säger,
att det inte funnit sig kunna begära ny
utredning innan resultatet av den pågående
utredningen föreligger. Jag vill
här påpeka, att vi inte begärt någon ny
utredning, utan att vi ha begärt förslag
till åtgärder och därvid sagt, att om de
av oss tidigare framlagda förslagen inte
ansetts lämpliga, böra andra framläggas.
Jag förmenar, att det skulle vara
riktigt och lämpligt att riksdagen här
genom att bifalla motionens yrkande
om en hemställan till Kungl. Maj:t om
förslag till åtgärder såsom sin mening
uttalar, att detta är ett viktigt .spörsmål
och att förslag till åtgärder böra
framläggas. Det tycker jag inte skulle
vara någon överloppsgärning utan fullt

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

Effektiva åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning m. m.

motiverat, och med hänsyn härtill, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
motionen.

Herr SEHLSTEDT: Ilerr talman! Efter
det ganska beskedliga anförandet mot
monopolismen av herr Karlsson i Stuvsta
kanske det inte kan vara så mycket
att tillägga från utskottets sida. Men
eftersom herr Karlsson i Stuvsta har
framlagt en hd del av remissorganens
material på ett sådant sätt, att han
egentligen trasslat till det hela för sig
själv, tror jag att det är nödvändigt
att åtminstone i korthet gå igenom de
synpunkter som varit vägledande för
utskottet.

Monopolutredningsbyrån har under
ungefär halvtannat år registrerat ett
stort antal konkurrensbegränsande avtal
inom skilda branscher. Vid tiden
för utskottsremisserna voro inte mindre
än 362 kartellavtal registrerade med
uppgifter innefattande dels registrering
av de konkurrensbegränsande avtalen,
dels vissa specialundersökningar som
gjorts, dels en allmän analys av verksamheten
och dels den publicering, som
skett, låt vara i mindre utsträckning.
Avsikten med alltsammans är att åstadkomma
en översikt över konkurrensbegränsningarna.
Detta är alltså vad byrån
kan göra. Däremot har den ingen
rätt att vidta exekutiva åtgärder och
inte heller att värdera de rent samhällsekonomiska
verkningarna av de undersökta
företeelserna. Det är väl det sista
som gjort, att motionärerna äro angelägna
att understryka, att det egentligen
inte blivit så mycket av denna
monopolövervakning, .lag erinrar om
att remissorganen ha något olika meningar
om de resultat man kommit till.
Kommerskollegium vitsordar visserligen,
att byråns material inte nått någon
överväldigande publicitet, men det noterar
dock, att erfarenheterna av byråns
arbete äro ägnade alt åstadkom -

ma, som man säger, vissa förbättringar.
Som herr Karlsson i Stuvsta nämnde ha
också sju procent av dessa uppgörelser
eller överenskommelser, som införts
i kartellregistret, upphävts. Man säger
emellertid, att man inte med säkerhet
kan konstatera, huruvida parterna genom
muntliga eller s. k. tysta överenskommelser
fortsätta med de konkurrensbegränsande
bestämmelserna. Emellertid
har offentlighetsförfarandet haft
en förebyggande betydelse, ehuru det
är svårt att mäta hur pass stor den varit.
Inte ens Kooperativa förbundet, som
väl ändå har lite mera näsa för detta
än andra remissorgan, delar motionärernas
uppfattning, att ingenting skett.
Även där tycks man mena, att byråns
verksamhet varit av viss betydelse.

I propositionen förutsattes, att monopolutredningsbyrån
skulle bearbeta materialet
och framlägga förslag till dess
bedömande. Befogenheten att avgöra,
om ingripanden skola ske eller inte, tillkommer
närmast Kungl. Maj:t, varvid
— det sades också i propositionen —
i vissa fall riksdagens medverkan kan
erfordras. Frågor av denna karaktär
ansågos nämligen vara av så stor vikt
i vår ekonomiska politik, att ingripandena
borde göras av statsmakterna och
inte av några underordnade myndigheter.
Enligt kommerskollegium finns
det anledning att överväga kompletterande
metoder, och ämbetsverket säger,
att ett organ med lagstadgad befogenhet
att direkt förhandla med parterna, då
man befarar skadliga verkningar av
konkurrensbegränsningen, skulle kunna
medföra påtagliga fördelar, men man
tillägger, att ett sådant organ kan inrättas
utan någon principiell ändring i
gällande lagstiftning. I fråga om nyetableringskontrollen,
de s. k. exklusivavtalen,
leveransspärrarna o. d. ha
för övrigt lagstiftningsåtgärder som bekant
ifrågasatts genom det utredningsuppdrag,
som nyctableringssakkunniga
fått av Kungl. Maj:t. Utöver detta har
Kooperativa förbundet hemställt om yl -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Direktiven för priskontrollnämnden.

terligare lagstiftning och därvid föreslagit,
att domstol inte skulle få användas
för att indriva i kartellavtalen föreskrivna
böter. Även den frågan har gått
till nyetableringssakkunniga. Enligt
statsrådsprotokollet den 12 november
1948 uppdrogs också åt de sakkunniga
att besvara spörsmålet, huruvida inte
kartellavtal eller vissa bestämmelser till
kartellavtal, vilka efter utredning framstå
som övervägande skadliga, borde
kunna förklaras helt ogiltiga. Den utredning
som sitter har sålunda nu att
överväga lämpliga åtgärder över huvud
taget. Så vitt utskottet förstår är
syftet att i första hand förhindra konkurrensbegränsning,
som leder till ur
samhällets synpunkt skadliga verkningar.
Med hänsyn härtill kan nämnas, att
priskontrollnämnden anser, att den
med en förlängd prisregleringslag har
möjlighet att vid behov ingripa mot
prisuppdrivande och prisuppehållande
aktioner inom näringslivet samt att bedriva
en aktiv prissänkningspolitik. En
skärpt prisövervakning anses emellertid
nödvändig, därest priskontrollen
eventuellt skulle avvecklas, och priskontrollnämnden
överväger nu själv de
omständigheter, som kunna vara värda
beaktande i samband med dess hädanfärd,
som man tydligen förutser. Nämnden
kommer i samband därmed att studera
arten av de risker, som konsumenterna
äro utsatta för genom konkurrensbegränsning.
Nämnden kontaktar
i sin tur i detta utredningsarbete
nyetableringssakkunniga. Allt det material
utskottet fått från remissorganen
pekar hän på att man på olika håll
är sysselsatt med undersökningar för
att kunna åstadkomma den konkurrensbegränsning,
som är nödvändig. Alla
remissorgan ha också med hänvisning
till vad som sker hemställt, att denna
motion inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talman! För mitt vidkommande
ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav proposioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, över
motion om åstadkommande av en effektiv
personalvård inom den statliga
administrationen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Direktiven för priskontrollnämnden.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7, över
motion angående direktiven för priskontrollnämnden.

I motionen II: 229, vilken hänvisats
till andra kammarens andra tillfälliga
utskott, hade herrar Staxäng och Edström
hemställt, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att vid det fortsatta utformandet
av direktiv för priskontrollnämndens
verksamhet hänsyn måtte tagas
till av motionärerna framförda synpunkter.

Utskottet hemställde, att motion
II: 229 icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag
trodde faktiskt, att frågan om de direktiv,
som priskontrollnämnden skall
arbeta efter, var en fråga av vikt och
betydelse. Åtminstone ser hela näringslivet
så på saken, men när man läser
utskottsutlåtandet över herr Staxängs
och min motion börjar man tvivla på
att detta verkligen är någon så viktig
sak. Men jag ger mig ändå inte rik -

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

tigt. Jag framhärdar i min övertygelse,
att det sätt, varpå priskontrollen
ingriper i vårt lands näringsliv, är av
mycket stor betydelse. Jag har också
kommit till den övertygelsen, och den
delas med mig av många inom näringslivet,
att priskontrollnämndens nuvarande
direktiv äro olyckliga. Det har
åstadkommit stor skada för näringslivet;
den saken har omvittnats från så
många håll, att det kan vara onödigt
att här gå in på några detaljer, men
jag måste ändå erinra om de digra klagoskrifterna
om priskontrollnämndens
funktionssätt. Jag erinrar om att det
inte är emot priskontrollnämnden som
sådan utan mot dess funktionssätt som
olika näringsidkare och deras organisationer
gång efter annan haft välgrundad
anledning göra anmärkning. Närmast
vill jag då också erinra om de
remissvar, som tillkommit med anledning
av förevarande motion.

Jag tar ett av remissvaren i högen
och ser på Göteborgs handelskammares
yttrande. Där finner man en uppräkning
av varor, som i nuvarande
läge äro nästan omöjliga eller i vart
fall svåra att få tag i ute i handeln,
därför att säljarna enligt de nuvarande
direktiven inte få full täckning för
sina kostnader. Jag skall inte trötta
kammaren med att läsa upp listan, men
det hela har sin tillämpning i flera
branscher, pappersbranschen, textilbranschen,
järn- och manufakturbranschen.
Både Industriförbundet och
Köpmannaförbundet ha dessutom kunnat
lägga fram kalla siffror, som visa
att en successiv avveckling av priskontrollen
skulle omedelbart kunna inledas
utan någon som helst risk för
prishöjningar. Och dessa två förbund,
Industriförbundet och Köpmannaförbundet,
veta vad de säga. Deras yttranden
äro nämligen resultatet av en
grundlig utredning — jag skall om en
stund återkomma till övriga remisssvar.

Nu vill jag först titta litet grand på

Direktiven för priskontrollnämnden.

detta utskottsutlåtande. Jag kan inte
finna att det ger intryck av att vara
byggt på någon verklig utredning i frågan.
Man spårar förgäves ett försök
att tränga litet djupare in i problemet
än de vanliga, rent självklara fraserna
tillåta. Sättet att skriva utlåtandet vill
jag närmast se som en väg att besvara
den gjorda frågeställningen med: Jaså.
Enligt min mening borde utskottssekreteraren
verkligen ha kunnat bespara
sig mödan att skriva ner så självklara
saker som: »Utskottet delar uppfattningen,
att en allmän, statlig priskontroll
icke bör bibehållas längre än behov
föreligger.» Men frågan gäller väl
närmast: När föreligger detta behov?
Det är väl därom diskussionen rör sig
och inte om den skall bibehållas, när
behov inte föreligger. Jag är mycket
angelägen att ännu en gång betona vikten
av denna fråga, och jag gör det i
medvetande om att ha en enhällig expertis
och sakkunskap bakom mig.
Hela utskottsutlåtandet i en sådan här
viktig fråga upptar två och en halv
sidor i tryck, men utskottet självt har
inte brytt sig om att skriva mer än sex
å sju rader. Resten är remissyttranden,
och de äro ganska hårt sammandragna.
Till sist återgivas de för den
i december 1948 tillkallade förhandlingsdelegationen
utfärdade direktiven,
som också voro motionärerna bekanta,
när motionen skrevs.

Granskar man nu dessa sex å sju
rader utskottet förmått prestera, kan
man inte annat än stämpla detta utskottsutlåtande
såsom minst sagt magert.
Jag har med verkligt god vilja
försökt finna vad utskottsutlåtandet
skulle innebära, men jag har bara funnit,
att de där fyra sista raderna, som
kunna anses som utskottets motivering,
skulle kunna vara det som ligger
bakom yrkandet om avslag på motionen.
Kanske är det litet intellektuell
snobbism att begära eu grundlig motivering
för ett utskotts ställningstagande
i den svenska riksdagen, men jag

Nr 15.

Onsdagen den 1 maj 1919 fm.

Direktiven för priskontrollnämnden.

tycker verkligen att man kan ha rätt
att begära lite mera än det här. I vilket
fall som helst kan jag inte förstå den
motivering som utskottet serverar: »Utskottet
har av delegationens ordförande
inhämtat, att vid överläggningarna
de i motionen berörda problemen jämväl
kunna behandlas, vilket ock förefaller
utskottet rimligt.»

Först när jag läste detta, trodde jag
att det var ett tryckfel, tv som det nu
står finns det knappast någon mening
i yttrandet. Vad är det som förefaller
utskottet rimligt? Jo, att en delegation
vid sina överläggningar kan behandla
problem, som komma fram i motionen.
Det är väl ingen som tänkt sig någonting
annat, men vad har det med utskottets
uppfattning om vad som är
rimligt att göra?

Enligt mitt sätt att se hade det varit
mera rimligt om utskottet förvissat sig
om att delegationen skulle komma att
behandla detta problem och inte bara
detaljer. Det hade varit ännu mycket
bättre om utskottet verkligen försäkrat
sig om och helst fått en garanti för att
den behandling vi avse sker i den anda,
i vilken motionärerna sett på problemet.

Jag ställer mig den frågan, huruvida
riksdagen när det gäller ett så brän7
nande problem som detta verkligen
skall nöja sig med att man erinrar om
1948 års delegation och hoppas att den
skall ta hänsyn till vad motionärerna
begärt. Man tycker nog att till och med
en så arbetsfylld riksdag som denna
borde inse, att tiden går fort och att
det gäller att hinna med. Verkningarna
av en olyckligt fungerande priskontroll
skola väl inte få hindra det
svenska näringslivet att medverka till
den stora exportökning och därmed
välståndsökning, som vi alla hoppas
på. Inom handel och industri förändras
läget snabbt, och samhällets regleringsåtgärder
hindra näringslivet att
anpassa sig efter nya situationer. Jag
medger att en priskontroll är nödvän -

dig under ett krig, då man har att
vänta sig prisstegringar och inflation,
men just nu ligger saken till på ett annat
sätt. Man måste ha klart för sig
att det finns en tendens att vi gå från
säljarens marknad till köparens marknad,
och man måste ha klart för sig
att priserna på råvaror till en hel del
konsumtionsvaror hålla på att sjunka.
Under sådana förhållanden motverkar
en stelbent priskontroll sitt eget syfte.
Den kan låsa fast ett alltför högt prisläge.

Jag kan inte underlåta att på denna
punkt citera första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 7. Det
heter där: »En allmän statlig priskontroll
torde tvärtom i vissa lägen kunna
medföra att prissänkningen hejdas.»
Det är alltså ett motsatt resultat mot
vad som åsyftas. Det utskottet har tydligtvis
en annan uppfattning än andra
kammarens andra tillfälliga utskott.

En samfälld önskan inom näringslivet
är att priskontrollen avskaffas. Det
är klart att det fordras en viss försiktighet
när man går att reformera priskontrollen,
men försiktigheten får inte
drivas in absurdum. Blir man inte djärvare
och smidigare, kunna löntagarna
och konsumenterna en dag få anledning
att beklaga att vi ha varit överdrivet
försiktiga.

Det avgörande argumentet för åsikten
att priskontrollens direktiv böra
ändras är produktionens snedvridning
på grund av felaktig prissättning. Jag
talade nyss om industriprodukter som
saknas i marknaden. Det kommer tydligt
till uttryck i kommerskollegiums
yttrande i anledning av vår motion.
Kommerskollegium ser saken klart när
det påpekar, att produktionen visat sig
söka sig bort från hårt kontrollerade
nödvändighetsvaror till mindre hårt
kontrollerade varor. Kommerskollegium
instämmer sålunda i kritiken beträffande
lönsamhetsprincipen.

Priskontrollnämnden själv är mycket
försiktig, och den har hela tiden

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

ängslan om sin egen existens lindad
kring varje ord. I vad mån lönsamhetsprincipen
kan ha medverkat till en
snedvridning av produktionen kan, säger
nämnden, icke avgöras utan en
djupgående utredning. Priskontrollnämnden,
som trots sina direktiv på
den punkten inte förmått uppnå ett
gott förhållande till näringslivet, är
nog litet för misstänksam gentemot de
omdömen, som näringslivets män ha
fällt om lönsamhetsprincipen, ty annars
skulle nämnden inse, att det knappast
behövs några ytterligare tidsödande
utredningar på denna punkt. Jag
rekommenderar priskontrollnämnden
att studera det remissvar som kommerskollegium
har avgivit i fråga om
lönsamhetsprincipen.

För alla som inte ha hemfallit åt den
farliga sjukan regleringsmani är det
självklart att en prispolitik i lönsamhetsprincipens
anda är omöjlig att
upprätthålla i en konkurrenshushållning
av svensk typ men att det däremot
går ganska bra för sig i en helt
statsdirigerad samhällsekonomi. Det
ligger i företagandets natur att försöka
undvika förlust, ty förlust utgör ett hot
mot verksamhetens konsolidering, ja,
mot hela dess existens. När priskontrollmyndigheterna
ålägga ett företag
direkt förlustbringande verksamhet,
kommer företaget givetvis av ren självbevarelsedrift
att begränsa den verksamheten
till det minsta möjliga.

Herr talman! Detta ämne är nästan
outtömligt. Vi kunna hålla på länge att
diskutera det, i synnerhet sedan utskottet
så blygt och försiktigt nöjt sig med
att svara jaså på problemställningen.
.lag vill emellertid inskränka mig till
vad jag har sagt och hänvisa till de ingående
remissyttranden, som flertalet
instanser har avgivit över motionen.

Jag skall försöka summera vad jag
har sagt: Frågan om direktiven för
priskontrollnämnden är oerhört viktig.
Hela Sveriges näringsliv väntar på ett
svar. Andra kammarens andra tillfiil -

Direktiven för priskontrollnämnden.

liga utskott har tydligen inte insett frågans
vikt. Utskottet undviker att ta
ställning till flera intressanta påpekanden
i remissvaren. Utskottet nöjer sig
med självklara fraser och motiverar
sitt avslagsyrkande med en banal och
självklar sanning.

Riksdagen bör enligt min mening
inte låta sig nöja med en sakligt sett
så torftig motivering för sitt ställningstagande.
Hade utskottet fått någon garanti
för att delegationen vid utformandet
av nya direktiv för priskontrollnämnden
kommer att behandla vad
som anföres i motionen och remissvaren,
hade saken kommit i ett annat
läge. Som det nu ligger till finner jag
att riksdagen inte kan göra någonting
annat än bifalla motionen, och jag ber
att få yrka bifall till densamma.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Efter
dessa utomordentligt aggressiva omdömen
om utskottets skrivsätt skall jag
tillåta mig att erinra kammaren och i
synnerhet motionären, som haft svårt
att svälja historien, om att det ändå
finns eu delegation, som är sysselsatt
med att utarbeta nya direktiv för priskontrollnämnden
och att den delegationen
skall närmare undersöka vissa
angivna områden. I övrigt heter det
dock, att överläggningarna inom delegationen
inte böra begränsas till behandling
av de särskilt angivna problemen
utan omfatta hela fältet av frågor,
som sammanhänga med metoderna för
prisregleringen.

Om motionären tycker att den förklaringen
innebär att utskottet svarar
jaså, behövs det tydligen ännu kraftigare
bevisning för att övertyga honom
om att saken verkligen är under gång.
Vi ha gjort en förfrågan hos delegationens
ordförande om vilka priskontrollfrågor
delegationen kan tänkas ta
upp, och vi ha fått det beskedet, att
även de i motionen berörda problemen
kunna behandlas inom delegationen.

Nr 15.

Onsdagen den 1 maj 1949 fin.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktige
val.

Det är väl då förklarligt att utskottet
inte slagit fast att de komma att behandlas.
Vi ha faktiskt den föreställningen,
att det bör finnas så mycket
råg i ryggen på de herrar, med vilka
motionärerna umgås och som sitta i
delegationen, att de av egen kraft skulle
kunna få fram både lönsamhetsprincipen
och övriga i motionen berörda problem
till behandling inom delegationen.

Jag skall inte ta upp någon mera detaljerad
diskussion om dessa ting. Det
får väl bli så att ärendet får komma
tillbaka när det föreligger mera omfattande
material. Eftersom det har sagts
av motionärerna och även i många
andra sammanhang att priskontrollen
genom sin prissättning snedvrider produktionen
kanske jag dock kan få
erinra motionärerna om att Sveriges
industriförbund förklarat, att det saknas
fasta, enhetliga och kända normer
för utförande av lönsamhetsberäkningar.
På den punkten äro tydligen
motionärerna och åtskilliga andra betydligt
säkrare i sina omdömen än vad
Industriförbundet är.

Jag tror inte det är nödvändigt att
man från utskottets sida fördjupar sig
i någon diskussion med motionärerna,
då ju, såsom utskottet erinrar om i sitt
utlåtande, hela fältet av dessa frågor
kommer att behandlas av den delegation
som är tillsatt. Det borde faktiskt
räcka som ett svar även åt herr Edström.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag tar
fasta på det sista utskottets ärade ordförande
sade, att frågorna komma att
behandlas. Om så sker är jag nöjd, men
att de kunna behandlas är inte tillräckligt.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Om
herr Edström är så angelägen att få
dessa saker behandlade, är det val inte

för mycket begärt att han överlämnar
ett exemplar av sin motion till sina
meningsfränder inom delegationen. Är
det överflödigt eller otillständigt att begära
en sådan åtgärd?

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Upphävande av bestämmelsen om stads
indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av gällande
bestämmelse om stads indelning
i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna, nr 52 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 53 i andra kammaren av herr
Swedberg m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta upphäva nu
gällande -lagbestämmelse om att stad
vid stadsfullmäktigeval skall indelas i
valkretsar».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning av frågan om revision av
de i 15 § lagen om kommunalstyrelse i
stad meddelade bestämmelserna om
stads indelning i valkretsar.

Reservation hade avgivits av herrar
Hällgren, Sandberg, Thun, Damström,
Georg Pettersson, Fast, Norén och fru
Svedberg, som inom utskottet yrkat, att
utskottet måtte avstyrka de föreliggande
motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid;

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktige
val.

Herr FAST: Herr talman! Detta tillhör
ju inte de stora revolutionerande
frågorna, och med den respekt jag hyser
för kammarens arbetsbörda skall
jag inte uppehålla mig alltför länge vid
denna sak. Den är dock av sådan principiell
innebörd, att jag inte kan låta
den gå förbi utan att något motivera
reservanternas ståndpunkt.

Den fråga, som nu ligger på riksdagens
bord, är ingalunda ny. Den har
varit föremål för riksdagens behandling
1930, 1935, 1936 och 1948. Vid samtliga
dessa tillfällen ha motionerna avstyrkts
av konstitutionsutskottet och avslagits
av riksdagen, och det har rått relativt
stor enighet härom.

Konstitutionsutskottet skulle även i
år ha avstyrkt motionen om inte den
malören inträffat, att en av utskottets
ledamöter som befann sig på avslagslinjen
var tvungen att lämna sammanträdet
och någon suppleant inte kunde
uppletas vid det tillfället. Det är sålunda
en ren tillfällighet att det har
blivit majoritet för bifall till motionen.

År 1930, den gången då utskottet
gjorde en mera fyllig motivering för
sitt avslagsyrkande, framhöll utskottet,
att det inte kunde vara lämpligt att
upphäva bestämmelserna om den obligatoriska
valkretsindelningen. Utskottet
ansåg att indelningen var ägnad att
ge vissa garantier för att olika lokala
intressen skulle bli tillgodosedda och
få representation i fullmäktigeförsamlingarna.

Jag ber kammarens ledamöter att se
vad utskottet har skrivit på denna punkt
i år. Utskottet har tydligen funnit, alt
detta är en anmärkning, som man inte
utan vidare kan gå förbi, och liar därför
försökt bemöta anmärkningen med
att skriva: »Givetvis iir det angeläget,
att, om i stad lokala intressen förefinnas,
möjlighet gives för desamma att
göra sig gällande vid valen. Sådan möjlighet
kan åvägabringas genom begagnande
av valsedlar, som helt eller del -

vis upptaga namn på personer från
ifrågavarande del av kommunen.»

Ja, herr talman, detta är såvitt jag
vet första gången som ett utskott har
uppmanat till användning av lokala
bygdelistor, ty det är ju ingenting annat
som ligger bakom dessa ord. Jag vet
att en del partier älska att komma med
många listor — man gör inte bara
grupplistor, utan också kvarterslistor
o. s. v. — men jag hade knappast räknat
med att ett riksdagsutskott skulle
rekommendera detta förfarande.

Sedan vi nu gått till arbetet med
kommunsammanslagningen och i det
sammanhanget tillfört en del städer
rätt stora landsbygdsområden, hela
socknar, ja, i några fall till och med
flera socknar, har jag för min del funnit
det rätt angeläget att dessa socknar
införlivas med den valkrets, med vilken
den närmast haft samarbete. Om en
stad är uppdelad i flera valkretsar, utgöra
i regel förorterna en valkrets. Om
en socken införlivas med en sådan
stad, är det naturligt att socknen har
den största samhörigheten med ytterområdena,
som kanske en gång tillhört
moderkommunen. Man kan inte utan
vidare se bort från betydelsen härav.

Efter 1930 har utskottet alltid bara
anfört, att motionärerna inte förebragt
några nya skäl och att man därför avstyrkt
motionerna. Inte heller nu ha
några nya skäl förebragts, och man kan
fråga sig vad det är som inträffat när
man nu så hastigt kommit att kasta
om helt och hållet. Man kan säga att
det har inträffat, att konstitutionsutskottet
i nästföljande ärende givit med
sig och tillstyrkt en förutsättningslös
utredning angående den proportionella
valmetodens tillämpning vid andrakammarvalen.
Men observera att man i
nästa utlåtande klart sagt ifrån, icke
blott i motiveringen utan även i klämmen,
att man avser andrakammarvalen.
Där har man sagt, att en av utvägarna
kan vara atl förstora de mindre val -

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Upphävande av bestämmelsen om stads

val.

kretsarna, men märk väl att de mindre
valkretsarna vid andrakammarval välja
4 å 5 ledamöter. Hur långt tänker man
driva den proportionella rättvisan i de
valkretsar det är fråga om i detta
ärende?

Jag vill erinra om att en stad med
över 10 000 invånare har rätt att tillsätta
40 fullmäktige, och i regel tar man
ut hela detta antal. Om en sådan stad
delas upp i två valkretsar, kommer vardera
att få välja 20 ledamöter i stadsfullmäktige.
Nu frågar jag var man
egentligen tänker stanna. Jag undrar
om man inte är inne på att vilja göra
den proportionella rättvisan till självändamål,
och det skulle så småningom
förstöra hela det proportionella valsystemet.
Jag har alltid varit anhängare
av detta valsystem, men jag måste
bekänna, att ju längre man driver millimeterrättvisan,
desto ljummare anhängare
av proportionalismen blir jag.

Sedan vill jag framhålla ytterligare
ett par saker. Jag har inte förbisett
att man i motionen har stannat vid två
utredningslinjer: den ena innebär att
man skall upphäva de nuvarande bestämmelserna
och sålunda inte ha någon
valkretsindelning, och den andra
innebär att indelningen får bli fakultativ,
d. v. s. städerna skola själva få
avgöra, huruvida de skola indelas i
valkretsar eller ej. Nu vill jag fråga:
Tror någon att det är vare sig möjligt
eller lyckosamt att man i en angelägenhet
sådan som denna tillämpar ett fakultativt
förfarande? Jag tror att det
skulle bli en alltför brokig karta. Jag
erinrar om att man vid tidigare undersökningar
kommit till det bestämda resultatet,
att det bör finnas klara bestämmelser.
Det är ju inte mera befogat
att här slopa de bestämda gränserna
än i fråga om t. ex. landstingsmannavalkretsarna.
Jag tror knappast någon
skulle komma på den idén, utan man
vill ha klara bestämda gränser, och
sådana finnas ju i landstingslagen. Jag

indelning i valkretsar vid stadsfullmäktige tror

sålunda att denna fakultativa väg
inte är tänkbar, och det kommer säkerligen,
om det blir en utredning, att
visa sig att den vägen är oframkomlig.

Då är den andra frågan: Är den nuvarande
gränsdragningen riktig? På
detta vill jag gärna, försiktig som jag
i allmänhet brukar vara, säga att alla
befolkningsgränser liksom också siffergränser
äro ju mer eller mindre godtyckliga.
Jag vill ingalunda bestrida
att t. ex. gränsen för valkretsindelningen,
som nu går vid 10 000, kan tänkas
lika väl gå vid 12 000 eller 15 000,
men vad jag är livligt övertygad om
är att denna gräns måste finnas någonstans
däromkring. Om man sålunda
bara vill höja denna gräns — och jag
tror det legat den ene av motionärerna
närmast om hjärtat — behöver man ju
inte kasta ut den här saken i en utredning.
Då kan man ju fixera en siffra,
och man kan i utskotttet göra en
undersökning av den och se, huruvida
den kan te sig rimligare än den nuvarande.

Jag tror det skulle vara även ur andra
synpunkter rätt olägligt med upphävande
av denna valkretsindelning. Vi
skola komma ihåg en sak, nämligen att
när det skall väljas t. ex. 40 fullmäktigeledamöter,
är ju en sådan lista i och
för sig ganska otymplig. Men det är
en sak till, som man också bör komma
ihåg, och det är att i städerna ha vi
oftast våra partiorganisationer utbyggda
med hänsyn till valkretsarna. Vi ha
gjort detta för att ge åt de olika stadsdelarna
möjlighet att få ett inflytande,
som de annars inte få. Detta problem
vet jag att man brottats med på flera
politiska håll i de stora städerna, och
jag kan inte neka till att jag haft vissa
sympatier för tanken, hur man skulle
ännu bättre än vad nu är fallet kunna
länka in medborgarna i de kommunala
angelägenheterna och de kommunala
intressena. Men det är klart att om jag
skall gå denna väg, är det att gå efter

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

motsatta linjer mot vad utskottet bär
föreslår. Man får här tänka sig, att om
man skall ha en omröstning om en valsedel,
som upptar t. ex. 40 namn, så
betyder ju detta att man i regel får
ha inemot dubbla antalet namn. Det
blir då alldeles för mycket för vederbörande
att sitta och stryka övertaliga
namn, och det blir mer eller mindre
ett fiasko att med sådana listor gå till
omröstning. Då säger man kanske på
borgerligt håll: Den som bibehåller

detta omröstningsförfarande får stå sitt
kast. Vi ha för längesedan övergivit
det, i den mån vi haft det. Men inom
det socialdemokratiska partiet hålla vi
åtminstone i vissa landsdelar ganska
hårt på möjligheten att kunna ha omröstning
även i fråga om de kommunala
fullmäktigekandidaterna, och man
anser t. o. m. att det är en tillgång för
demokratien. Det är klart att detta inte
underlättas genom att man får dessa
fruktansvärt stora vallistor.

När jag ser på den motivering, som
utskottet har anfört — och därmed skall
jag sluta, herr talman — har det inte
framförts något annat skäl än att man
anser att proportionalismen borde komma
bättre till sin rätt. Om man, såsom
det i detta fall är fråga om, inte anser
att den proportionella rättvisan kan
godtagas, när man har att välja 18 eller
20 ledamöter, vad har man då för anspråk
över huvud taget på proportionell
rättvisa? Jag måste säga, att om
detta skulle vara den enda motivering
som är till finnandes — det är den
enda framförda — så verkar det skrämmande
med hänsyn till det ärende som
kommer närmast på dagordningen, där
jag varit med och medverkat till den
kompromiss, som ligger i det utskottsutlåtandet.
Men tiden får väl ha sin
gång, och vi få se hur det blir. Jag
är övertygad om att de som vilja medverka
till ett rimligt resultat skola inte
driva den proportionella millimeterrättvisan
så långt atl vi slutligen

spränga ramen över huvud taget för
hela proportionalismen.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets
hemställan och motionen och bifall till
reservationen.

Häruti instämde herr Lundberg.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Det
är som alltid med största intresse och
uppmärksamhet som jag har lyssnat till
den ärade representanten för utskottets
reservanter. Jag lyssnar alltid till honom
med det största intresse. Han synes
mig vara en av de mest talangfulla
och charmerande förespråkarna för de
bestående samhällsförhållandena i denna
kammare.

Herr Fast åberopade i sitt anförande
såsom en motivering för bibehållandet
av den nuvarande anordningen med
stads uppdelande i valkretsar, att de lokala
intressena i staden, eljest icke tillbörligen
skulle kunna beaktas. Man
skulle få för långa och stora valsedlar,
och genom att inte en central valorganisation
handlade dessa ärenden, skulle
vissa speciella intressen — det må vara
stadsdelsintressen eller yrkesintressen
— icke bli tillbörligen tillgodosedda.
Nu har utskottet, som också herr Fast
påpekat, anvisat den väg man kan gå
för att tillgodose dessa synpunkter, och
det är genom användandet av olika listor,
där man just framhäver den ena
eller andra personen. Jag ger gärna herr
Fast rätt i att detta månglistsystem är
en frukt av det proportionella valsystemet,
som naturligtvis kan ha sina sidor,
och det har otvivelaktigt i varje fall
vid riksdagsmannaval många gånger
gått litet för långt i fråga om antalet
listor, genom vilka man har vädjat till
allmänheten. Men jag måste påpeka för
herr Fast, som jag vågar tro är en lika
litet övertygelsetrogen anhängare av det
proportionalistiska systemet som jag
själv är, att detta i alla fall är den enda

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Upphävande av bestämmelsen om stads

val.

möjlighet, som man har att inom proportionalismens
ram tillgodose personintresset.
Om man alltså vill motverka
det som ligger i proportionalismens väsen,
att rösta uteslutande på partibeteckningar,
är man för närvarande hänvisad
till detta system med olika listor.
Om detta av valorganisationerna, som
ju numera böra ha en ganska betydande
erfarenhet på detta område, hålls
inom rimliga gränser, tror jag att man
kan tillgodose just de lokala synpunkter,
som den ärade reservanten ville slå
vakt om.

Det förefaller mig emellertid som om
detta, om det vore en olägenhet, vägde
mycket litet gent emot de fördelar, som
man kan vinna genom en annan anordning:
att helt enkelt det här påbudet
försvinner. Och här återkommer jag till
det som herr Fast inte fäste så stort avseende
vid, nämligen rättvisesynpunkten.
Man behöver inte alls laborera med
några konstruerade siffror för att visa,
att man med den nuvarande ordningen
i vissa avseenden kommer till ganska
absurda resultat. Motionärerna i denna
fråga, vilkas motion ligger till grund för
utskottets beslut, ha just pekat på valutgången
i ett samhälle, som herr Fast
säkerligen känner till betydligt bättre
än vad jag gör av lätt insedda skäl, där
det förelåg en sådan här uppdelning av
valkretsarna. Där fanns det en partigrupp
som hade, jag tror det var 42 röster
mera i staden i dess helhet än en
annan partigrupp, men den partigrupp,
som hade det större röstetalet, fick nöja
sig med en lägre representation än den
meningsriktning, som hade det lägre
röstetalet. Det ena partiet, som hade det
lägre röstetalet, fick 6 mandat, och det
andra, som hade det högre, fick nöja sig
med 5 mandat. Jag tycker att när man
från den faktiska verkligheten kan peka
på sådana uppenbara missförhållanden,
bör det vara tillräckligt för att påyrka
en ändring.

Konstitutionsutskottet har för sin del

indelning i valkretsar vid stadsfullmäktige anvisat

olika möjligheter för eu eventuellt
kommande utredning, och jag kan
inte finna det vara annat än i sin ordning
att man får pröva dessa olika möjligheter.
Huvudsaken är att utskottsmajoriteten
är övertygad om att den nuvarande
anordningen icke ger ett tillfredsställande
utslag. Första kammaren
har för sin del beslutat tillstyrka en utredning
i denna fråga, och jag tycker
det skulle vara glädjande om även andra
kammaren ville gå samma väg. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Jag vill bara
säga till herr von FYiesen, att han bevisade
litet för mycket, åtminstone i första
delen av sitt anförande. Han lät ganska
tydligt förstå, att dessa s. k. månglistor
och de listor, som utskottet talar om,
äro frammanade av det proportionella
valsystemet självt, och kanske det ligger
någonting i detta. Men då ställer jag
ögonblickligen den frågan: Kan under
sådana förhållanden, om man erkänner
att detta är en olägenhet, det vara rimligt
att man lägger till rätta det proportionella
valsystemet så att en ändring
blir ännu mera erforderlig? Jag måste
säga, herr talman, att det är ganska underligt
om riksdagen skulle så att säga
ge sin sanktion åt det månglistsystem,
som har börjat florera i detta land vid
olika val.

Sedan vill jag bara säga en sak till,
nämligen att när man nu vill skapa denna
rättvisa i städerna, vad skall man
då göra på landsbygden? Vi ha haft ett
förfärligt kraftigt motstånd mot att förstora
kommunerna, varigenom vi ha
fått större antal fullmäktigeledamöter i
dessa kommuner. Jag har varit med om
att inom kommunindelningskommittén
— och riksdagen har sedan godtagit
detta — höja mandatantalet för att man
på detta sätt skulle få större rättvisa,
men i stort sett komma stadsvalkretsarna

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktige
val.

att svara mot de medelstora landskommunerna.
Är den nuvarande proportionella
rättvisan sålunda godtagbar ute
på landet, borde den kunna vara det
jämväl i städerna.

Herr von FR1ESEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall endast svara på
det första, som herr Fast yttrade sig
om, nämligen månglistsystemet. Jag gav
herr Fast rätt uti att månglistsystemet
kan ha sina olägenheter. Det kan gå för
långt. Det finns exempel på att man i
valkretsar laborerat med alltför många
listor för att det skall se riktigt trevligt
ut. Ett sådant system skulle jag inte
kunna godtaga, men jag kan heller inte
se att det kan bli nödvändigt att använda
sig av så många listor som har praktiserats
i synnerhet vid riksdagsmannaval
vid sådana här tillfällen. Två, tre
eller fyra sådana separata listor tycker
inte jag är någon allvarlig olägenhet.
Det är först när man kommer upp till
kanske tvåsiffriga tal, vilket många
gånger förekommit, som man med rätta
kan påstå att systemet har urartat.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag lyssnade
med stort intresse till herr Fasts
anförande. Det föreföll som om han fäste
en ganska stor vikt vid att riksdagen
på rekommendation från konstitutionsutskottet
tidigare har avslagit liknande
motioner. Såvitt jag förstår är herr Fast
i dag i en relativt svag ställning, när
han vill åberopa detta tidigare ståndpunktstagande,
tv vi behöva inte gå
längre fram än till behandlingen av
nästa ärende för att finna att herr Fast
då, förmodar jag, kommer att rekommendera
riksdagen att intaga en annan
ståndpunkt än den riksdagen tidigare
har intagit. Vad är det som inträffat
som har gjort, att konstitutionsutskottet,
när det gäller nästa ärende, har en annan
inställning än tidigare? Jag skall
inte närmare diskutera det — det kunna
vi återkomma till under nästa punkt på

dagordningen, om det behövs — men
kan man inte säga att det vuxit fram en
starkare känsla för att det är angeläget
att man i en demokrati försöker att få
en så rättvis mandatfördelning som möjligt,
därest detta inte, som utskottet säger,
åsidosätter andra viktiga intressen?
Fn röst bör, såvitt jag förstår, ha samma
chans att vinna representation i den
beslutande församlingen, vare sig denna
röst tillhör ett stort, medelstort eller
ett något mindre parti. Det är denna
större respekt för angelägenheten av alt
låta en mera rättvis mandatfördelning
väga tungt i vågskålen, som jag med
stor glädje ser framträda både i konstitutionsutskottets
nästa utlåtande och i
den offentliga debatten. Nu undrar jag,
herr talman, om man inte när det gäller
behandlingen av denna fråga har
samma anledning att säga, att vi böra
eftersträva en så rättvis representation
som vi kunna åstadkomma, om det inte
finns andra vägande skäl däremot.

Nu har herr von Friesen redan påvisat
— och det veta ju alla — att såsom
det för närvarande är ordnat vid
dessa val blir det inte en rättvis fördelning.
Vi veta också att detta — låt vara
att det inte gäller mer än ett mindre
antal av städerna — i vissa fall kan ha
inflytande på första kammarens sammansättning.
Jag skall inte närmare ingå
på den saken, det är inte någon huvudsynpunkt
här.

Nu säger herr Fast: Men det räcker
väl i alla fall om man kan välja 20 representanter
för en och samma valkrets!
Får jag erinra om att man har
inte alls någon trygghet för att det blir
20 i en och samma valkrets. Del finns
stadsfullmäktige som ha mindre än 40
ledamöter, och beträffande en stad, som
är herr Fast väl bekant, nämligen Nässjö,
har det berättats mig — herr Fast
kan ju korrigera mig, om jag har fel
att bland andra herr Fast och hans vänner
verkat för att man skulle ha tre valkretsar
för att man inte skulle få så

7 — Andra kammarens protokoll 19ri9. Nr 15.

98 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

många ledamöter i varje krets. Det finns
naturligtvis inte något hinder för det.
Alltså, man kan mycket väl, om ingenting
sker, komma att behålla valkretsar
som inte äro så stora att de ge rättvisa.

Nu måste jag, herr talman, taga upp
ett argument, som finns i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20 utan att på
något sätt vilja föregripa debatten om
detta utlåtande. Där står att anledning
saknas att ifrågasätta tilläggsmandatssystemets
tillämpning på andra val än
andrakammarval. Alltså, när det gäller
de kommunala valen skall man inte ha
tilläggsmandat. Då är det ju så mycket
viktigare att man där har valkretsar av
sådan storlek, att man i alla fall även
utan tilläggsmandat kan få en rättvis
mandatfördelning.

Nu säger herr Fast, att de lokala intressena
böra tillgodoses. Men det finns
ingenting som hindrar att de tillgodoses
även utan flerlistsystem, herr Fast,
genom att man ser till att kandidaterna
representera olika delar av staden.
Jag skall gå så långt att jag skulle vilja
säga att det parti, som är så oklokt att
det gör en mycket ensidig sammansättning
av sin kandidatlista, säkerligen
kommer att få se konsekvenserna därav
i röstsiffror för den försummade stadsdelen
på sådant sätt att det inte är någon
större risk för att det gör om försöket.
Jag tror därför att man här skall
lita till de demokratiska instansernas
sunda förnuft utan att i detta fall behöva
ha något statligt tvång.

Nu säger vidare herr Fast, att 80
namn på en lista är bra mycket. Jag
föreställer mig, att herr Fast i alla fall
icke tänker vare sig i Nässjö eller annorstädes
besätta samtliga platser med
socialdemokrater, och det går då mycket
bra att reda sig för alla praktiska
ändamål med ett väsentligt mindre antal
kandidater.

Herr Fast vill heller icke rekommendera
den av utskottet antydda utvägen
med en fakultativ ordning. För min del

vill jag erkänna, att det kan finnas
vissa skäl mot en sådan. Men å andra
sidan är det väl icke så klart, att det
skall vara ordnat precis efter samma
linjer i alla städer i Sveriges land. Det
är en liten smula av likriktningstankegång
i att det skulle vara så stor olägenhet
förenad med att i en stad med
20 000 invånare ha två kretsar och i en
annan stad med samma invånarantal
ha en krets. Antag, herr Fast, att vi fick
en höjning av gränsen till 15 000 invånare
och att resultatet bleve att av
två ungefär lika stora städer den ena
utgjorde en valkrets och den andra två
valkretsar. Skulle detta verkligen vara
en stor olägenhet? Jag kan för min del
icke se detta.

Herr talman! Det väsentliga jag skulle
vilja understryka är, att herr Fast medgav,
att en gräns vid 10 000 invånare
kanske icke är den riktiga gränsen,
men att det ändå icke behövde utredas,
var den högre gränsen eventuellt skulle
ligga, eftersom detta kunde bestämmas
ändå. Detta är en ganska överraskande
ståndpunkt. En utredning behöver icke
vara en så stor affär. Varför skulle
man just i detta fall motsätta sig en
begränsad utredning och säga, att det
är en sak som utskottet kan sköta om.
Det måste bakom detta ståndpunktstagande
ligga en ängslan, att om man
släpper ut frågan till utredning, vet
man icke var den hamnar. Det måste
vara en fruktan för att de bästa skälen
i alla fall finnas på den sidan, som verkligen
vill ha en höjning av gränsen
eller ett fakultativt system. Jag är på
det klara med att det gäller en avvägning:
å ena sidan de starka skälen för
en mera rättvis mandatfördelning, å
andra sidan får man icke ordna det så,
att det blir stora praktisk-politiska olägenheter
av reformen. Av de skäl som
anförts av utskottet och herr von Friesen
liksom i någon mån av mig själv
tror jag att det finns goda skäl för en
utredning. Det är klart att ett system

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Upphävande av bestämmelsen om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.

med smärre valkretsar gynnar det
största partiet — det gynnar det socialdemokratiska
partiet. Vi undra om icke
den omständigheten skulle vara ett ytterligare
skäl för medlemmarna av detta
parti i kammaren att säga, att de icke
motsätta sig en utredning, då de icke
vilja utsättas för misstanken att i minsta
mån påverkas av en sådan sak. Jag tror
att det borde vara anledning för åtskilliga
medlemmar av regeringspartiet
att när det finns ett så livligt intresse
för saken på andra håll och när
de icke kunna bestrida, att läget icke är
tillfredsställande som det är, gå med
på en utredning, även om de naturligtvis
måste förbehålla sig sitt ställningstagande,
tills utredningen är färdig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Herr Ohlin
försöker nu att göra mig ångerköpt med
hänsyn till min ställning till nästa
ärende på föredragningslistan. Jag tror
emellertid att det för argumenteringen i
detta ärende icke är så mycket att
hämta från detta utskottsutlåtande. Här
talas om valkretsarnas förstoring och
valkretsar med fyra eller fem mandat.
Men jag fäster uppmärksamheten vid
att i lagen om städernas valkretsindelning
dock föreskrives att det icke får
vara eu sådan valkretsindelning, att det
blir mindre än tio mandat i en krets.
Det kanske avslöjar något av vad man
vill, när man anser att detta minimum
är helt otillfredsställande ur rättvisesynpunkt.
Och man kan icke vederlägga
vad här sagts om att den proportionella
rättvisa man vill skapa för städerna
icke kan åstadkommas för landsbygdens
del. Där måste vi nöja oss
med vad som är.

I nästa ärende är det icke så att vi
rekommenderat vissa vägar, utan vi ge
anvisningar om vilka vägar som kunna
länkas vara möjliga. Var och eu förstår

att de icke kunna tillämpas på samma
gång. Sedan får herr Ohlin tro vad han
vill om min ställning och benägenhet
att se allt ur partipolitisk synpunkt.
Jag är övertygad om att herr Ohlin
gjort minst lika många partispekulationer
som jag gjort i min dag. Om jag
verkligen vore partispekulant, skulle jag
icke ha varit med om att skriva under
utlåtandet i nästa ärende. Det tror jag
att herr Ohlin medgiver. Men vi gagna
icke utredningen i detta med att blanda
in nu förevarande fråga. Det är angeläget
att skilja ut den som en alldeles
fristående utredning. Detta var också
förutsättningen för att kunna nå det
samförstånd som nåddes i den saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Fast
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst om -

100

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Utredning om valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.

röstningsapparat anställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 99 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20.

Utredning om valmetoder medförande
större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta
motioner om utredning i syfte att åvägabringa
valmetoder medförande större
proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
dels de likalydande motionerna nr 51
i första kammaren av herr Elon Andersson
m. fl. och nr 52 i andra kammaren
av herr förste vice talmannen
Carlström m. fl., dels ock de ävenledes
likalydande motionerna nr 190 i första
kammaren av herr Wahlund m. fl. och
nr 238 i andra kammaren av herrar
Ericsson i Näs och Jonsson i Skedsbygd.

I motionerna 1:51 och 11:52 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en
skyndsam och förutsättningslös utredning
av möjligheterna att tillförsäkra
de olika partierna mandat i förhållande
till deras samlade rösttal såväl vid
val till riksdagen som vid kommunalval,
ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, till vilka utredningen kunde
föranleda.

I motionerna 1:190 och 11:238 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
i syfte att åvägabringa ändamålsenliga
valmetoder.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning,
i anslutning till av utskottet angivna
riktlinjer, av frågan om reformering
av det proportionella valsystemet
vid andrakammarval samt om
framläggande för riksdagen av de förslag
till vilka utredningen kunde föranleda;
samt

2) att motionerna

a) 1:51 och 11:52, i den mån de ej
redan besvarats genom vad utskottet
hemställt i sitt tidigare utlåtande nr
19; och

b) 1:190 och 11:238

måtte anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Karl August Johanson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Då
det vill synas som om ingen annan opponerar
sig mot utskottsutlåtandet har
jag måst begära ordet. Jag erkänner, att
jag skulle kunna begränsa mig till att
bara hänvisa till den föregående diskussionen
och herr Fasts anförande och
därmed också kunna yrka avslag på utskottets
hemställan. För mig är det
emellertid så, att denna fråga är minst
lika viktig ur principiell synpunkt som
den föregående. Det gäller att väga mot
vartannat om det skall kunna bli en
matematisk rättvisa eller om vi skola
kunna ordna det så alt vi få ett parlamentariskt
underlag för en handlingsduglig
regering och framför allt så att
vi få till stånd en arbetsduglig politik
i vårt land. Jag har den uppfattningen,
att demokratiens livskraft ligger i att
den är arbetsduglig och har förmåga
att kunna skapa resultat under olika
förhållanden. Denna fråga är för mig

Nr 15.

101

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.
valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid mandat

Utredning om

fördelningen mellan partierna.

viktigare än om vi få matematisk rättvisa
för de små minoriteterna.

Jag vill erinra om den kanske mörkaste
tiden under de senare årtiondena,
nämligen 1920-talet med sin vågmästarpolitik.
Den var till skada icke blott
för Sverige utan även för de demokratiska
principerna. Om vi i riksdagen få
en sådan sammansättning, att varken
regering eller riksdag kan genomföra
några viktigare reformer och om vi
skola vara hänvisade till vågmästeriet,
komma vi att nöta sönder intresset både
för valen och för riksdagen, ja, jag är
rädd för att vi nöta sönder hela demokratien.

Denna fråga har varit uppe till diskussion
förut. År 1932 yttrade utskottet
bl. a., att den proportionella exaktheten
icke finge genomföras så långt att den
utövade en skadlig inverkan på andra
värden inom det politiska livet. »Det
synes utskottet uppenbart», heter det,
»att en sådan utformning av valsättet
att det gynnar uppkomsten av ett flertal
småpartier, hindrar uppbyggandet
av en parlamentariskt stark regeringsmakt.
» Jag måste erkänna, herr talman,
att jag delar denna uppfattning även
i dag. Herr Ohlin talade nyss om den
socialdemokratiska majoriteten och menade,
att det skulle vara den som dikterade
vår inställning i detta sammmanhang.
Men vid den tidpunkt, då utskottet
gjorde detta uttalande, fanns ingen
socialdemokratisk majoritet i riksdagen.
Utskottet har även förordat större
valkretsar, och man har talat om att
man eventuellt skulle gå utöver länsgränserna.
Jag är icke redo att i dag
acceptera en sådan väg. Jag tror att
om man skall vidtaga någon förändring
i detta avseende, bör man kanske t. ex.
överväga en sammanläggning av två län.
Men så länge som vi behålla de nuvarande
länsgränserna är det säkerligen
ur olika synpunkter angeläget att icke
vidtaga ändringar på denna punkt.

Man brukar motivera sin ståndpunkt

med att säga att en utredning kan man
alltid kosta på sig. Ja, för all del, visst
kan man kosta på sig en hel del i olika
sammanhang. Men då jag har den uppfattningen,
att en utredning icke kan
ha någon praktisk nytta, och då jag
av erfarenhet vet, att många utredningar
kosta mycket pengar, kan jag
icke se att man här bara för utredningens
egen skull skall gå på bifall till
konstitutionsutskottets förslag.

Jag har med detta, herr talman, velat
säga ifrån, att jag anser att parlamentarismens
styrka ligger i att det kan skapas
en majoritet som dels kan taga ansvar
och dels blir arbetsduglig. Då jag
anser att vi icke kunna gagna detta
syfte genom att godtaga utskottets förslag,
ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på detsamma.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag erkänner
gärna, att det ligger något beaktansvärt
i vad herr Lundberg hade
att säga om angelägenheten av att demokratien
alltid har starka regeringar
och starkt regeringsunderlag till sitt
förfogande i folkrepresentationen. Hur
angeläget detta är framgår ju av exempel,
inte minst från utlandet. Vi minnas
ju hurusom, innan Hitler kom till makten,
den tyska riksdagen var ganska
vanmäktig på grund av att det uppkommit
ett otal små partier. Det är det som
herr Lundberg befarar nu skall ske.

Jag tror emellertid, att hans farhågor
äro fullständigt obefogade. Vi eftersträva
inte alls att, som herr Lundberg
upprepade gånger sade i sitt anförande,
genomföra någon fullt matematisk rättvisa,
som det heter. Vi ha förr talat
om millimeterrättvisa. Om kammaren
läser vad utskottet skrivit, skall man
finna att vi överallt undvikit sådana
uttryck. Vi ha talat om att gällande
system inte skänker en tillfredsställande

102 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Utredning om valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.

proportionell rättvisa, vi säga, att man
skall eftersträva större proportionell
rättvisa, och vi säga till slut, att det
skall vara en sådan reform, att valsystemet
skall giva ett ur rättvisesynpunkt
tillfredsställande resultat. Vi ha,
herr talman, med full avsikt använt
dessa uttryck, därför att vi inte alls
eftersträva en sådan i minsta detalj
genomförd proportionalism, som skulle
kunna få otjänliga verkningar. Men vi
kunna å andra sidan i rättvisans namn
inte neka till, att det nuvarande systemet
gynnar de stora partierna och det
bör helst inte gynna något parti. Vi
vilja ha slut på kartellsystemet, som
de andra partierna anse sig behöva tillgripa.
De ha kanske inte alltid gjort det
av tekniska skäl, utan det har stundom
fått karaktären av en nationell samling
mot det största partiet. Vi förutsätta,
att i utredningsuppdraget skall ingå, att
man helt och definitivt avskaffar hela
kartellsystemet.

Jag vill också, herr talman, säga, att
här är det också fråga om en sak, som
inte är så direkt lockande och som vårt
parti åtminstone har ställt sig mycket
tveksamt inför, nämligen frågan om ett
utjämningsförfarande genom tilläggsmandat.
Vi ha först och främst resolut
avvisat tanken på riksmandat. Vi ha
ansett, enligt min mening med all rätt,
att vi kritiserat ihjäl den linjen. Vi ha
emellertid erinrat om att vi kunna pröva
frågan om tilläggsmandat. Det behöver
inte innebära, att en blivande
kommitté går in för detta definitivt. Vi
ha tänkt oss, att det är möjligt att, där
man utan alltför stora olägenheter kan
göra det, sammanslå vissa valkretsar,
och att man genom en sådan omändring
av valkretsar kan uppnå större proportionell
rättvisa. Det kanske då kommer
att visa sig, att man inte behöver gå
in för något utjämningsförfarande. Men
om ett sådant ändå skulle anses erforderligt,
ha vi klart och tydligt sagt
ifrån, att under inga förhållanden skall

ett parti, som inte fått någon representant
invald den vanliga vägen, kunna
liksom ligga och fiska upp stänkröster
i hela landet och plocka ihop
dem, så att det får ett eller två tillläggsmandat.
Man måste som villkor för
tilläggsmandat åt ett parti kräva, att
partiet ordentligt manifesterat sig ha
fäste och representation ute i landet,
hur stort och i vilken omfattning får
utredningen söka komma underfund
med. Det är alltså dessa intentioner och
uppslag i begränsande syfte vi ha velat
framföra. Jag tycker -— det skall jag
inte neka till — att det ligger en gärd
av rättvisa i att man försöker justera
valsystemet på sådant sätt, att inte något
parti får en otillbörlig favör genom
detsamma. Det är alltså frågan om ett
försök att gå olika meningar och önskemål
till mötes.

Jag ber att med dessa ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
nied övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Nr 15.

103

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens första kammare.

verkställdes omröstning medelst uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 21.

Sänkning av valbarhetsåldern vid val till
riksdagens första kammare.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om sänkning av valbarhetsåldern
vid val till riksdagens första
kammare.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang föreliaft
dels de likalydande motionerna nr 72
i första kammaren av herr Johannesson
in. fl. och nr 90 i andra kammaren
av herr Edenman m. fl., dels ock de
ävenledes likalydande motionerna nr

192 i första kammaren av herrar Öhman
och Norling och nr 239 i andra
kammaren av herrar Holmberg och
Hagberg i Luleå.

I motionerna 1:72 och II: 90 hade
hemställts, att riksdagen såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga i motionerna infört
förslag till ändrad lydelse av riksdagsordningens
§ 9.

I motionerna I: 192 och II: 239 hade
hemställts, att riksdagen såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
måtte besluta sådan ändring av
riksdagsordningens § 9 att valbarhetsåldern
bleve densamma för riksdagens
båda kamrar.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen, med bifall till motionerna
1:72 och II: 90, ville såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 9
(Nuvarande lydelse.)

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren
kunna endast väljas i kommunernas
allmänna angelägenheter röstberättigade
män och kvinnor, som uppnått 35
års ålder. Kommer riksdagsman, efter
det han blivit vald, i den ställning, att
han ej längre skulle varit valbar till
ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.

2) att motionerna 1: 192 och II: 239
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlilz, Björkman och Nolin, som inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte avstyrka
de föreliggande motionerna.

riksdagsordningen.

(Föreslagen lydelse.)

§ 9-

Till ledamöter i första kammaren
kunna endast väljas i kommunernas
allmänna angelägenheter röstberättigade
män och kvinnor, som uppnått 23
års ålder. Kommer riksdagsman, efter
det han blivit vald, i den ställning, att
han ej längre skulle varit valbar till
ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NOLIN: Herr talman! Jag har
vid detta utlåtande tillsammans med
ett par andra av utskottets ledamöter
anmält en reservation. .Tåg vill därför

104

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Sänkning av valbarhetsåldern vid val till

med några ord klargöra min ställning
till denna fråga.

Kammarens ledamöter skola inte tro,
att jag på något sätt har någon som
helst avog inställning mot ungdomens
möjligheter att komma fram och göra
sig gällande i de beslutande församlingarna,
speciellt i detta fall i riksdagen.
Men jag har den uppfattningen, att
då det gäller ändring av grundlagarna
skall man inte göra sådana i så oträngt
mål, som det här är fråga om.

Det gäller ju här att sänka valbarhetsåldern
för riksdagens första kammare
ifrån nuvarande 35 år till 23 år. Man
kan väl tryggt säga, att valkorporationerna
hitintills inte utnyttjat de möjligheter
som nu finnas att föryngra
första kammaren, utan som regel komma
ju representanterna in i första kammaren
vid betydligt senare ålder än
35 år. Om jag nu bara ser på första
kammarens nuvarande sammansättning
så tror jag, att de yngsta ledamöterna
där äro omkring 40 år. Då förefaller
det ganska egendomligt att göra en så
radikal förändring som att sänka valbarhetsåldern
till 23 år. Det är ju klart,
att man kan tycka, att den nuvarande
åldersgränsen är relativt hög, och jag
skulle inte ha haft något att erinra mot
förslaget, om man hade stannat vid omkring
30 år eller 27 år eller något dylikt.
Hade en sådan åldersgräns fastställts,
skulle man i alla fall kunnat tro,
att det skulle finnas någon möjlighet att
få in en kandidat i första kammaren
vid den åldern eller åtminstone att få
upp en sådan kandidat på en vallista.
Att detta låter sig göra, om åldersgränsen
fastställes till 23 år, skulle jag knappast
tro. Det är visserligen en åldersgräns
som gäller för andra kammaren
och som gäller för de kommunala valen,
numera även landstingen, men i
regel väljas ju första kammarens ledamöter
inom valkorporationerna, där de
nog fått sitta några år, innan de få äran
att bli placerade på en lista till första
kammaren. Följaktligen kommer jag till

riksdagens första kammare.

det resultatet, att denna lagstiftning blir
mera en gest och inte kommer att få
någon verklig betydelse i det avseende
man åsyftar. Under sådana förhållanden
har jag den uppfattningen att man
inte bör lagstifta i detta ärende.

Jag vill erinra om att såväl utskottet
som riksdagen tidigare avvisat förslag
i denna riktning, men i samtliga de förslag,
som tidigare ha framförts, har man
begränsat sig till 30 år. Jag tror att det
är åtta olika gånger sedan år 1907, som
dylika framställningar varit uppe i riksdagen
och blivit avvisade av såväl konstitutionsutskottet
som riksdagen. Det
är ju rätt egendomligt, att konstitutionsutskottet
i så stor utsträckning som
skett ändrat ståndpunkt, sedan frågan
senast, jag tror det var 1946, var uppe
i riksdagen, då den avvisades av både
utskottet och riksdagens kamrar.

Jag har nog den uppfattningen att
ungdomen mera än som har skett hittills
skulle kunna göra sig gällande i
de beslutande organen, och jag har
också arbetat för detta i de institutioner,
där jag haft tillfälle att verka hitintills.
Jag måste emellertid säga, att
det inte har framkommit tillräckligt
intresse i det avseendet ifrån ungdomen
själv. Jag har nästan på känn, att ungdomar
i stort sel t inte gärna gå och
binda sig för ett mandat vid 23 års ålder,
därför att de vid den åldern säkerligen
ha andra intressen att tillvarata
än att bita sig fast vid det politiska
livet, som ändå tar så mycken tid i anspråk.
Det skulle väl vara egendomligt,
om ungdomar i denna ålder accepterade
ett riksdagsmandat och bunde sig
fast för så gott som hela sin mest verksamma
tid. Jag anser visserligen inte
att frågan är av någon större betydelse,
och jag vill inte draga upp någon större
debatt om den, men jag har velat klargöra
denna min syn på saken inför
kammaren.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets framställning.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Nr 15.

105

Sänkning av valbarhetsåldern vid val till riksdagens första kammare.

Herr EDENMAN: Herr talman! l)å jag
är motionär i denna fråga, kan det kanske
tillåtas mig att yttra några ord.

Jag vill då först avge den allmänna
principiella deklarationen på motionärernas
vägnar, att, om man över huvud
taget skall ha ett tvåkammarsystem, det
är angeläget, att man uppnår en karaktärsskillnad
mellan kamrarna på ett
eller annat sätt. Däremot kan det inte
vara likgiltigt, hur man söker konstruera
en sådan karaktärsskillnad. Det
är oss alla bekant, att det ekonomiska
valbarhetsstreck, som grundlagsstiftarna
1866 i så hög grad satte sin lit till, är
avskaffat. Samhällets fortgående demokratisering
har också medfört, att den
.sociala skillnaden mellan första och
andra kammaren är praktiskt taget obefintlig.
Men även en karaktärsskillnad,
som skulle ligga i åldern, måste anses
vara en mycket egendomlig grund att
bygga upp en särprägel för första kammaren
på. Det är desto egendomligare
som vi nyligen ha sänkt rösträttsåldern
till 21 år. Vi ha vidare en valbarhetsålder
på 23 år till denna kammare, till
landstingen och till de flesta kommunala
uppdrag, och det verkar som om
vi tänka sänka värnpliktsåldern ytterligare.
Det är därför inte heller någon
tillfällighet, att de politiska ungdomsorganisationerna
i mycket stor utsträckning
ha ställt sig bakom framställningarna
om en sänkning av valbarhetsåldern
även till första kammaren.

Nu säger herr Nolin, och det sades
tidigare i dag på förmiddagen i första
kammaren, att ungdomen sätter säkerligen
oändligt litet värde på en grundlagsändring
i den här riktningen. Ja,
det är givetvis inte så att politiskt intresserade
ungdomar gå omkring med
en brinnande lust att bli senatorer vid
23 års ålder. Men det faktum, att man
över huvud taget räknar med åldcrsstreck,
i detta fall för valbarhet till
första kammaren, är en källa till irritation,
om man samtidigt betänker, att
det just nu från alla partiers sida väd -

jas till ungdomen att den skall ta sin
andel av det politiska ansvaret och att
den skall deltaga aktivt i det politiska
livet.

De acceptabla karaktärsskillnaderna
mellan kamrarna måste sägas ligga i
valsättet, i avsaknaden av bostadsband
och i längre mandattid, och jag kan
inte förstå annat än att den successiva
förnyelsen av första kammaren och den
åttaåriga mandattiden äro tillräckligt
stabiliserande faktorer, om man anser,
att sådana stabiliserande faktorer äro
önskvärda i vårt politiska liv. Därtill
kommer att avsaknaden av bostadsband
och de indirekta valen i vissa fall medföra
en större frihet vid kandidatnomineringen
till första kammaren. Det är
där jag anser att den väsentliga skillnaden
mellan de båda kamrarna ligger.

Nu säger herr Nolin, och i allmänhet
hör man detta argument, att detta
är en fråga utan praktisk betydelse. Det
kan förefalla så, om man ser på den
nuvarande första kammarens sammansättning.
Jag har ett blad ur bondeförbundets
tidskrift framför mig, där en
författare pekar på att inte mindre än
52 % av den nuvarande första kammarens
ledamöter ha en ålder av 56—62
år. Det är endast två, som ha den oerhört
låga åldern av 39 år, och endast
25 äro under 50 år. Medelåldern är
58,2 år. Man kan också, om man tror
sig med sådana argument kunna slå
ihjäl motionen, säga, att endast två av
ledamöterna ha inträtt i första kammaren
under samma år som de uppnått
valbarhetsåldern, 35 år, och det lär ha
hänt för 30 år sedan. Jag vill inte här
yttra mig om de politiska konsekvenser,
som en sådan ålderssammansättning
kan få för första kammaren. Det
kanske kan göras vid andra tillfällen.

Jag vill emellertid, herr talman, till
sist understryka, att även vissa praktiska
skäl tala för en sänkning av valbarhetsåldern.
Det blotta faktum att
man har 35 år som valbarhetsålder
måste, enligt vad jag kan förstå, av rent

106 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fal
landesjuka m. m.

psykologiska skäl i praktiken ofta verka
på det sättet, att den reala valbarhetsåldern
skjuts i höjden ytterligare en
bit över 40 år. Om man sedan betänker,
att man har så långa tidsintervaller
mellan valen som åtta år, så gör detta,
att man i vissa fall — det har hänt, och
det kommer säkert att hända — över
huvud taget inte kan kandidera till
första kammaren, förrän man nått
några år över 40.

Till sist säger herr Nolin, att det hade
varit rimligt, om man nöjt sig med att
sänka valbarhetsåldern till 30 eller 27
år. Det kan förefalla så, men eftersom
det är de principiella skälen — på den
punkten ger jag herr Nolin rätt — som
äro de väsentliga i detta sammanhang,
måste man också välja en ålder, nämligen
den gemensamma allmänna valbarhetsåldern,
för att över huvud taget
få en bärig principiell motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 22.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 23.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående särskilt anslag för

budgetåret 1949/50 till verksamheten
vid statsunderstödda privatläroverk.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Avlöningar och omkostnader vid statens
sinnessjukhus och statens anstalt för
fallandesjuka m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. in.
jämte i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
123, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 11 mars 1949, föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj d att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för statens sinnessjukhus och
för statens anstalt för fallandesjuka,
som påkallades av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
sinnessjukhus, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50,

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
anstalt för fallandesjuka, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1949/50,
dels ock för budgetåret 1949/50 under
elfte huvudtiteln anvisa till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 49 800 000 kronor, till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader ett för slagsanslag

av 23 200 000 kronor, till Utrustning
av nya sinnessjukhus ett reservationsanslag
av 1 220 000 kronor, till
Statens anstalt för fallandesjuka: Avlöningar
ett förslagsanslag av 670 000 kronor
samt till Statens anstalt för fallandesjuka:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 250 000 kronor.

Nr 15.

107

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Avlöningar och omkostnader vid statens

landesjuka m. m.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Ståhl
/ti. fl. väckt motion (II: 326), vari hemställts,
att riksdagen ville besluta genomförande
av vissa löneförbättringar
för den statliga sinnessjukvårdens läkare,
som föreslagits av sinnessjukvårdsberedningen.

Utskottet hemställde,

A. att motionen II: 326 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

B. att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för statens sinnessjukhus och för statens
anstalt för fallandesjuka, som påkallades
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den It mars 1949 förordat;

II. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1949/50;

III. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens anstalt
för fallandesjuka, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50;

IV. för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln anvisa

a) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
ett förslagsanslag av 49 800 000
kronor;

b) till Statens sinnessjukhus: Omkostnader
ett förslagsanslag av 23 200 000
kronor;

c) till Utrustning av nya sinnessjukhus
ett reservationsanslag av 1 220 000
kronor;

d) till Statens anstalt för fallandesjuka:
Avlöningar ett förslagsanslag av
670 000 kronor;

e) till Statens anstalt för fallandesjuka:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 250 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
vttrade:

sinnessjukhus och statens anstalt för fal Herr

STÅHL: Herr talman! Att jag tilllåtit
mig att begära ordet på denna
punkt beror inte i första rummet på
den motion, som herr Hedlund i Östersund,
herr von Friesen och jag ha
väckt i denna fråga. Min avsikt har
varit att fästa kammarens uppmärksamhet
på den ytterst märkliga skrivning,
som utskottet har gjort på s. 9
i sitt utlåtande, där utskottet konstaterar
att denna fråga inger de allvarligaste
bekymmer. Sedan fortsätter utskottet:
»Utvecklingen i fråga om rekrytering
av läkarpersonal inom sinnessjukvården
synes komma att ytterligare
skärpa svårigheterna att förvärva
kompetenta läkare, vilket i sin tur
medför allvarlig risk för en sänkning
av vårdstandarden.» Och så säger utskottet
i sista meningen av samma
stycke: »Ehuru utskottet till fullo delar
de synpunkter, som i denna fråga
kommit till uttryck i motionen, är utskottet
sålunda icke för närvarande berett
tillstyrka motionärernas hemställan.
» Denna ståndpunkt motiverar utskottet
med budgetfinansiella skäl.

Läget inom sinnessjukvården skall
jag här icke alltför mycket orda om.
Men jag vill erinra kammaren om det
förhållandet, att det förslag till en förbättring
av sinnessjukläkarnas löner,
som innefattas i vår motion, icke emanerar
ifrån oss utan ifrån den sinnessjukvårdsberedning,
som har arbetat
med dessa problem och kommit underfund
med att sinnessjukvården här i
landet bokstavligt talat, herr talman,
går emot ett hastigt sammanbrott. Läget
är faktiskt det — och det tror jag
ledamöterna av beredningen kunna intyga
— att rekryteringen till sinnessjukläkarkåren
har totalt stoppat upp.
Vi ha för närvarande — jag har tagit
reda på siffran för dagen — 40 procent
av läkartjänsterna inom sinnessjukvården
valcanta, och vi ha under
de senaste åren inte haft någon nämnvärd
nyrekrytering.

108 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka
m. m.

Vad beror det då på att denna sjukvård,
för vilken staten är huvudman,
över huvud taget kan fortsätta under
sådana betingelser? Jo, på att den kategori
av sjuka, som är föremål för
denna vård, sitter avstängd från yttervärlden,
jag höll på att säga i dubbel
mening, dels på grund av sin sjukdom,
dels på grund av vårdförhållandena.
De kunna icke komma i kontakt med
yttervärlden och upplysa om de förhållanden,
under vilka de måste leva.
En dylik situation på kroppssjukvårdens
område hade, herr talman, blivit
olidlig för oss alla, och den kunde icke
ha fått fortsätta år efter år som i detta
fall har skett. Vi ha nu ett läge, i vilket
vid en mängd av våra stora sinnessjukhus
ett fåtal svenska läkare äro
i verksamhet, medan däremot flertalet
eller i varje fall ett stort antal av
tjänsterna innehas av flyktingar eller
andra utlänningar, som kunna ge en
nödtorftig men naturligtvis ingalunda
tillfredsställande vård.

Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten
på att ingen framställning
har gjorts ifrån sinnessjukläkarna om
löneförbättring. Det är inte det som
frågan i första hand gäller, utan det är
frågan om att vidtaga åtgärder, så att
icke läkarna dragas bort ifrån sinnessjukhusen
till andra, bättre avlönade
befattningar, som stå till buds. Jag kan
konstatera, herr talman, att strömmen
går icke bara till kroppssjukhusen. Den
går kanske i första hand mot privatpraktik
men i andra hand också till de
kommunala sinnessjukhusen, där lönesättningen
är en helt annan än vid den
statliga sinnessjukvården.

Även på ett annat område gör sig
samma förhållande märkbart, nämligen
inom rättspsykiatrin. De läkare, som
ha till uppgift att företaga rättspsykiatriska
undersökningar, äro också
alltför fåtaliga, vilket har haft till följd
att man — jag tvekar inte att säga det
— i strid med sinnessjuklagens mening

har genom ett kungligt brev ålagt de
läkare, som skola ha hand om undersökningar
av på fri fot försatta personer,
att även ta hand om de häktade,
vilket har medfört, att vi ha fått mångdubbla
köer av sådana som stå och
vänta på sinnesundersökning. Resultatet
härav blir att tvångsinterneringar
företagas av människor på obestämd
tid genom statens försorg, men att dessa
människor icke sedan genom statens
försorg få den vård, som de ha
rätt att göra anspråk på. Jag kan inte
förstå annat än att detta framför allt
ur humanitär synpunkt men även, herr
talman, ur ren rättssäkerhetssynpunkt
är — jag måste använda det ordet —
upprörande. Det är ett tillstånd, som
icke kan lämna någon, som vet hur det
verkligen står till på detta område,
oberörd.

Det måste dessutom sägas vara ett
slöseri med statens medel att ha stora
sjukvårdsinrättningar för sinnessjukvården
men inte ge patienterna den
vård, som de behöva och som dessutom
skulle sätta dem i stånd att på ett helt
annat sätt än för närvarande komma
ut i arbetslivet igen, att göra dem till
friska och produktiva medborgare. Det
hetalar sig sannerligen ingalunda att
söka inbespara den lilla summa det här
gäller. Ty hur mycket pengar är det
fråga om? Jo, det gäller ett belopp på
sammanlagt 641 500 kronor. Det är
klart att det är ett allvarligt steg att ta
även mycket små belopp ur det stora
budgetöverskott, som vi måste ha ur
balanssynpunkt, men å andra sidan få
vi väl ändå inte driva återhållsamheten
så långt, att vi riskera så stora värden
som det i detta fall gäller. Vi böra
inte heller stirra oss blinda på detta
belopp, eftersom riksdagen har skött
sig så bra som den hittills har gjort
och tagit så litet ur detta överskott som
den faktiskt har.

Jag skulle emellertid innan jag slutar
vilja uttala min erkänsla och min

109

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fal -

landesjuka m. m.

tacksamhet till utskottet för det sätt,
på vilket utskottet har skrivit i detta
utlåtande. .lag föreställer mig, att även
om vi nu i år icke kunna få ett positivt
beslut till stånd, så måste denna
skrivning innebära, att detta är sista
året, som det nuvarande oefterrättliga
tillståndet vid sinnessjukvården kan
fortsätta. Utlåtandet måste ha till följd,
att inrikesministern nästa år tar mod
till sig och gentemot finansministern
för sinnessjukvårdens talan på ett sådant
sätt, att han får det erforderliga
beloppet för den upprustning av läkarvården,
som är av nöden vid sinnessjukhusen
om den inte skall råka fullständigt
i lägervall. Jag är övertygad
om att inrikesministern behjärtar denna
sjukvårds intressen lika mycket som
någon annan. Men jag måste beklaga,
att han icke har lyckats vinna gehör
inom regeringen även för det lilla men
oerhört betydelsefulla anslag, som det
här är fråga om.

Jag skulle naturligtvis, herr talman,
ur den synpunkten känna mig frestad
att för dagen inte ställa något yrkande.
Men jag står inte till svars härmed.
Jag tycker att det innebär ett fruktansvärt
ansvar att låta det fortsätta som
det nu gör, då vi veta att ingen nyrekrytering
sker av denna läkarkår och
att läget efter ett år är ofantligt mycket
värre än vad det är för dagen.

Jag ber därför, herr talman, att få
sluta med att yrka bifall till den av
herr Hedlund i Östersund, herr von
Friesen och mig väckta motionen.

I detta anförande instämde herrar
Hedlund i Östersund, Gunnarsson, von
Friesen, Hseggblom, Schmidt, Antbg,
Gustafsson i Borås, Wedén och Sjölin.

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag kan inte underlåta att ta
till orda i denna fråga, detta delvis
därför att den mycket berör min tjänstgöring
inom alkoholistvården. De svå -

righeter, som vi inom alkoholistvården
ha att kämpa med, då vi behöva plats
på sinnessjukhus för vårdtagare som
drabbats av psykiska sjukdomar, äro
nämligen utomordentligt stora.

I utskottsutlåtandet har man såvitt
jag kan finna bara pekat på en av anledningarna
till den hotande risken för
en verklig katastrof inom sinnessjukvården,
nämligen rekryteringssvårigheterna
i fråga om läkartjänsterna. Jag
undrar om man i utskottet vid bedömningen
av denna personalfråga tillräckligt
har besinnat, att vissa andra
faror för en katastrof på detta område
föreligga, faror som det givetvis finns
anledning att i detta sammanhang uppmärksamma.

Det är ju icke blott underbemanningen
av läkartjänsterna vid sinnessjukhusen
— d. v. s. att det finnes för få
läkare per patient — som utgör en
fara, ulan också att kompetensen hos
de läkare, som dock tjänstgöra, hotar
att sjunka till följd av den nuvarande
lönesättningen och den därav följande
minskningen av de sökande till dessa
tjänster. Var och en inser väl, att detta
betyder ett minskat förtroende för
sinnessjukvården och att svårigheterna
bli stora att återvinna detta förtroende,
även om en förbättrad rekrytering
längre fram kommer till stånd, vilket
vi få hoppas skall bli möjligt.

Slutligen bör man komma ihåg ännu
en anledning till katastrofsituationen
inom sinnessjukvården, nämligen den
enorma platsbristen. Alla sjuka som
behöva vård kunna inte få det. Jag
kan som jag sade i början av mitt anförande
av personlig erfarenhet vittna
om vilka utomordentliga svårigheter,
för att använda ett milt uttryck, andra
vårdgrenar ha att kämpa med, när man
behöver föra över en klient till sinnessjukvården,
t. ex. från alkoholistvärden
eller barna- och ungdomsvården,
vilka vårdgrenar självklart sakna resurser
att ta hand om sinnessjuka. Så -

Nr 15.

Avlöningar och omkostnader vid statens

landesjuka m. m.

dana överföringar behöva ske ganska
ofta och därtill naturligtvis mycket
snabbt för att man skall kunna dämpa
den oro, som annars kan bli allmän på
vederbörande anstalt.

Vi skola kanske inte i det bär sammanhanget
tala om vilket värde det
kunde ha, om man på de psykiatriska
sjukhusen skulle kunna på vissa fall
inom socialvårdsklientelet få begagna
de nya, aktiva terapeutiska metoderna,
vilka nu på grund av platsbristen inte
äro möjliga att använda. Jag tänker
alltså icke på dessa fall utan främst på
de fall, där det är fråga om verkliga
psykoser bland detta klientel.

Läget är alltså det, att de alltför fåtaliga
platserna på sinnessjukhusen
inte äro besatta med tillräckligt många
läkare, vartill kommer att den nu verksamma
läkarpersonalens kompetens
tenderar att sjunka genom den minskade
rekryteringen. Verkan av rekryteringssvårigheterna
blir då så mycket
större.

Jag skall be att få anföra ytterligare
en synpunkt på denna fråga. Landstingen
börja nu på att erbjuda psykiaterna
bättre avlönade befattningar
som länspsykiater och locka därmed i
ökad omfattning till sig flera sådana
läkare.

Det föreligger alltså mångdubbel anledning
att tala om katastrof inom sinnessjukvården.
Detta inse nu också
departementschefen och statsutskottet,
och så långt kan man givetvis som herr
Stålil sade vara tillfredsställd och nöjd.
Men när man sedan kommer till konklusionen,
blir man ganska överraskad.
Man tycks vilja vänta tills katastrofen
är över oss. Har man då verkligen
ingen självbevarelsedrift? Det är ju
rena självutplåningen att resonera som
man har gjort i utskottsutlåtandet. Vid
denna riksdags början fattade riksdagen
ett beslut, som gav vissa ledande
fångvårdsmän förhoppning om löne -

4 maj 1949 fm.

sinnessjukhus och statens anstalt för falförbättringar,
som skulle kunna ske efter
den 1 januari 1950, alltså efter den
tidpunkt då lönestoppsöverenskommelsen
upphör att gälla. Det gick alltså
att göra något åt en liknande lönefråga
även vid den här riksdagen. Jag tilllåter
mig, herr talman, att citera något
ur det utskottsutlåtande, som vi då
hade att behandla. Det heter där: »Åtskilliga
frågor om genomförande av
löneregleringar inom olika områden av
statsförvaltningen ha i det nuvarande
läget som en följd av bl. a. den allmänna
anslutningen till lönestabiliseringen
måst ställas på framtiden, även om behovet
av reglering ur sakliga synpunkter
varit fullt klarlagt. Ett avsteg från
denna allmänna princip skulle i detta
fall — även om styresmän och assistenter
vid fångvårdsanstalterna kunna anses
tillhöra dem, som i första hand
böra komma i fråga till löneförbättring
— i vissa hänseenden kunna medföra
betänkliga konsekvenser. Då den allmänna
anslutningen till lönestabiliseringen
i första hand tar sikte på det
löpande kalenderåret, förordar utskottet,
att löneförbättringen för ifrågavarande
personalkategori uppskjutes till
efter utgången av år 1949. Med hänsyn
till de särskilda skäl, som föreligga,
vill utskottet dock icke motsätta sig att,
i den mån förhållandena så medgiva,
löneförbättringen genomföres senare
under budgetåret. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj :t att fatta beslut,
huruvida och från vilken tidpunkt efter
utgången av år 1949 de särskilda
lönetilläggen skola utgå.»

Kunde man möjligen inte ha sträckt
sig till ungefär en sådan skrivning i
statsutskottets utlåtande rörande det
nu föreliggande ärendet? Det är i alla
fall som herr Ståhl anförde fråga om
en relativt liten grupp och ett relativt
litet belopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionärernas förslag.

Nr 15.

111

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fal -

landesjuka m. m.

I-Ierr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Utskottet inser till fullo de
svårigheter, som äro rådande, ha varit
rådande en längre tid och som troligtvis
komma att förbli rådande under en
viss tid framåt inom sinnessjukvården.
Det kan ifrågasättas om det finnes
någon möjlighet att bemästra dessa
svårigheter på ett något så när tillfredsställande
sätt annat än genom att
företaga en omprövning av de inom
sinnessjukvården sysselsatta läkarnas
ekonomiska ställning, så att de i stort
sett komma i samma löneläge som läkarna
inom andra sjukvårdsområden.
Men orsaken till att utskottet inte har
kunnat tillmötesgå motionärernas förslag
är i främsta rummet den ganska
omfattande återhållsamhet, som numera
iakttages i synnerhet när det gäller
ökning av olika befattningshavares
löner. Man måste göra sig den frågan:
Hur skulle det komma att uppfattas
inom andra stora befattningshavargrupper,
om denna återhållsamhet i
lönepolitiken inte tillämpades när det
gäller läkarna? Man kan frukta att det
skulle komma att förorsaka ett avsevärt
missnöje, ett missnöje, som kunde medföra
att hela den nuvarande stabiliseringspolitiken
komme att rivas upp.
Det är detta, som utskottet inte har
velat medverka till.

Det förslag, som har framlagts ifrån
sinnessjukvårdsberedningen, är samma
förslag som herr Ståhl har upptagit i
sin motion. Detta förslag går ut på att
överläkarna vid sinnessjukhusen, som
nu delvis äro placerade i 31 lönegraden,
skulle flyttas upp i 32 lönegraden. Även
underläkarna skulle genom detta förslag
erhålla uppflyttning på löneskalan.
Men därtill kommer att samtliga
överläkare, som äro styresmän, skulle
tillerkännas ett .särskilt arvode på 1 200
kronor om året och därutöver erhålla
avlöningsförstärkning med 5 000 kronor
om året. Även underläkarna och de

övriga biträdande läkarna skulle komma
i åtnjutande av ett tilläggsarvode
på respektive 4 000 och 3 000 kronor
om året. Detta förslag skulle i verkligheten
innebära att en överläkare, om
man medräknar samtliga tillägg, även
detta styresmannaarvode på 1 200 kronor,
skulle komma upp till en begynnelselön
i ortsgrupp 3 på 21 848 kronor
och en slutlön på 23 360 kronor.

Under sådana förhållanden är det
ganska naturligt, att man inte har vågat
ta risken att tillstyrka detta förslag
utan ansett att det bör bli föremål för
närmare prövning och jämförelser med
andra löntagargrupper. Men som jag
förut framhållit och som även understrukits
av herr Ståhl har utskottet
skrivit på ett mycket välvilligt sätt.
Jag förutsätter att Kungl. Maj:t efter
denna skrivning inte kan underlåta
att upptaga denna fråga till en allvarlig
prövning. Man kan väl därför
förutsätta, att det inte kommer att
dröja så synnerligen länge, förrän
Kungl. Maj:t kommer att förelägga riksdagen
ett förslag, som innebär en bättre
ekonomisk ställning för läkarna inom
sinnessjukvården.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag tar
med tacksamhet fasta på den senare
delen av herr Mårtenssons i Uddevalla
anförande, där han sade att även han
förutsätter, att Kungl. Maj:t snarast
möjligt skall återkomma med förslag
i detta ärende.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att ta upp den
fråga, som herr Mårtensson i Uddevalla
framställde i mitten av sitt anförande:
»Hur skulle det uppfattas inom de löntagargrupper,
för vilka lönestopp råder,
om detta lönestopp icke skulle tilläm -

Nr 15.

Avlöningar och omkostnader vid statens

landesjuka m. m.

pas på läkarna?» Jag ber då att få påpeka,
vad herr Mårtensson i Uddevalla
också vet, att det här gäller en mycket
liten del av samtliga läkare i landet.
Han räknade visserligen in styresmannaarvodet
för överläkarna, vilket måste
sägas vara litet oegentligt, eftersom
det finns flera överläkare på varje sinnessjukhus
men bara en styresman, men
även om man tar den av herr Mårtensson
nämnda begynnelselönen för sinnessjukläkarna,
21 800 å 21 900 kronor,
och slutlönen 23 300 ä 23 400 kronor om
året, så förstår väl var och en i denna
kammare, som vet vad t. ex. överläkarna
på våra kroppslasarett förtjäna, hur
oerhört lågt sinnessjukläkarnas löner
ligga, även efter den förbättring, som
sinnessjukvårdsberedningen har föreslagit.
Var och en med litet erfarenhet
av läkarlöner måste nämligen säga sig,
att denna årslön är låg, och det är detta
faktum som gör att situationen blivit
så katastrofal som fallet är.

Jag saknade en väsentlig passus i
herr Mårtenssons i Uddevalla anförande.
Jag vill inte provocera honom att ta
upp den nu, utan jag konstaterar bara
att svar uteblivit på frågan: Vad tänker
utskottet om rekryteringen under det
år som förestår, och hur tänker man
klara av den katastrof, som med stora
steg närmar sig både inom den egentliga
sinnessjukvården och vid de rättspsykiatriska
undersökningsstationerna,
när man nu skjuter denna reform på
framtiden?

Jag vill, herr talman, till sist betona,
att det icke är de här ifrågavarande
små läkargrupperna, som begära att
lönestoppet för deras del skall sättas
ur kraft, utan det är hänsynen till sinnessjukvården,
som har gjort att förslaget
förts fram av sinnessjukvårdsberedningen.
Det är alltså inte framfört
som ett Iöneintresse för kårens befattningshavargrupp.
Detta är ändå
två vitt skilda saker. Jag måste också
säga, att när förslaget kommer från en

4 maj 1949 fm.

sinnessjukhus och statens anstalt för falså
objektiv instans som sinnessjukvårdsberedningen,
så måste dess omdöme i
detta fall sägas väga mycket tungt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
vill inte låta denna debatt gå till ända
utan att jag här i kammaren har fått
tillfälle att till statsutskottets talesmän
betyga min utomordentliga tillfredsställelse
med det utlåtande, som utskottet
har avgivit i anledning av den proposition,
som vi nu behandla. Jag måste
säga, att jag sällan har läst ett utskottsutlåtande
med sådan glädje och tillfredsställelse
som jag kände, när jag
studerade det nu föreliggande utlåtandet.

Den fråga, som nu står i centrum
i debatten, är frågan om sinnessjukhusläkarnas
löner. Men innan jag nämner
några ord om den saken vill jag här i
kammaren säga, att med det utskottsutlåtande
som nu föreligger tas det
faktiskt ett riktigt ordentligt tag, när
det gäller att höja vår sinnessjukvårds
standard. Detta utskottsutlåtande innebär,
att just i en tid, då den allmänna
politiken har som målsättning att i stabiliseringens
intresse icke gå med på
några lönehöjningar och icke inrätta
några nya tjänster, går riksdagen likväl
med på att inrätta icke mindre än 313
nya tjänster i sinnessjukvården. När
man ser den siffran, skall man också
ställa den i belysning av det förhållandet,
att förra årets riksdag gick med
på att inrätta 242 nya tjänster inom
sinnessjukvården. Under de två sista,
ekonomiskt snäva och återhållsamma
åren har det alltså, då det gäller personalen
inom sinnessjukvården, företagits
en upprustning, som icke förut
har ägt rum under den tid, då vi ha
haft en modern sinnessjukvård.

Årets statsutskottsutlåtande innebär
också att utskottet tillstyrker en medelsanvisning,
som gör det möjligt för oss

113

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka
m. m.

att ta ett ordentligt tag för att höja
standarden när det gäller den allmänna
utrustningen inom sjukhusen: inventarier,
sängkläder, linne o. s. v. Även där
äro kraftiga åtgärder högeligen påkallade,
eftersom slitaget faktiskt har fört
ned sinnessjukhusutrustningen till ett
bottenläge.

Så skall jag säga några ord om sinnessjukläkarna.
Herr Ståhl och herr
Wiklund i Stockholm ha här i kammaren
lämnat eu ganska ordentlig svartmålning
av läget på detta område. Jag
är ledsen att behöva erkänna, att jag
icke kan bestrida riktigheten av den
skildring, som de ha lämnat. Kammarens
ledamöter skola ha klart för sig,
att sinnessjukvården, jag höll på att
säga i snart sagt alla hänseenden, befinner
sig i en mycket prekär situation.
Men för att nu hålla oss till läkarna, så
ha vi från början haft ett alldeles för
litet antal läkartjänster vid våra sinnessjukhus.
Jag skall för att belysa detta
bara nämna ett par siffror.

År 1944 hade vi i genomsnitt 169 patienter
per läkare vid sinnessjukhusen,
och det fanns sjukhus, där antalet patienter
per läkare uppgick till 200. Om
man ser på förhållandena i Danmark,
så är motsvarande medeltal där 95 patienter
per läkare. Se vi sedan på vårdresultatet
vid de svenska och de danska
sjukhusen — det kan man mäta genom
att se efter hur stor den procentuella
utskrivningssiffran från sjukhusen är
i förhållande till hela patientantalet —
så finner man att denna procentsiffra
ligger väsentligt högre i Danmark än
i Sverige. Man har alltså i Danmark
genom en effektivare terapi fått till
stånd en större omsättning på sjukhusen.
Detta betyder att människor i Danmark,
som drabbas av sinnessjukdom,
bli friska i större utsträckning än vad
fallet är i Sverige. Mäter man sinnessjukvårdens
standard på detta sätt, så
befinner sig Sverige sannerligen inte

på någon tätplats på sinnessjukvårdens
område.

Detta är alltså bakgrunden. Nu befinna
vi oss i det läget, att vi kunna
konstatera hur rekryteringssvårigheterna
till sinnessjukvården öka. Det se vi
därav, att antalet vakanta tjänster vid
sinnessjukhusen har ökat år från år.
Så illa som herr Ståhl sade är det dock
icke ställt. Jag förmodar att det var en
felsägning, som jag då bara ville rätta,
när han sade att 40 procent av sinnessjukläkartjänsterna
äro vakanta. Det är
40 procent av underläkartjänsterna som
äro vakanta, och det är ju i botten
som rekryteringssvårigheterna snabbast
göra sig gällande. Se vi på hela platsantalet,
så är det 25 procent av alla
våra läkartjänster vid sinnessjukhusen
som äro vakanta.

Nu är jag fullt medveten om det verkligt
bekymmersamma läge, som håller
på alt utveckla sig på detta område.
Denna min insikt har tagit sig uttryck
i att jag har utverkat Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla den sinnessjukvårdsberedning,
som nu håller på
att undersöka vad som erfordras för
att lyfta upp vår sinnessjukvård till en
högre standard. Sinnessjukvårdsberedningen
har i en promemoria tagit upp
rekryteringssvårigheterna till läkartjänsterna
och föreslagit en väsentlig
löneförbättring för dessa läkare. Jag
vill för kammarens ledamöter nämna,
att jag själv deltog i sinnessjukvårdsberedningens
arbete, när denna promemoria
utarbetades, och jag står alltså
helt bakom den uppfattning, som där
kommer till synes beträffande behovet
av snabba åtgärder för att förbättra sinnessjukläkarnas
löneläge. En undersökning
ger nämligen vid handen — vilket
också herr Ståhl var inne på — att
sinnessjukläkarna, när det gäller inkomster,
stå i en särklass, om man jämför
dem med andra läkargrupper. Jag
kan t. ex. nämna, att en undersökning

8 — Andra kammarens />rotukoll 1949. Nr 15.

Nr 15.

Avlöningar och omkostnader vid statens

landesjuka m. ni.

för några år sedan visade, att en lasarettsläkare
vid delat lasarett i medeltal
deklarerade en nettoinkomst av läkarverksamhet
på 35 400 kronor om året,
när samtidigt medelinkomsten för sinnessjukläkarna
låg mellan 15 000 och
16 000 kronor per år. Då är att märka,
att i detta medeltal både överordnade
och underordnade befattningshavare vid
sinnessjukhusen äro inräknade. Om
man ser på överläkarna vid sinnessjukhusen,
så visade deras deklarationer
en genomsnittsinkomst på 17 100 kronor
om året, när lasarettsläkarna samtidigt
hade mer än det dubbla. Det är
givet, att i en tid då det föreligger allmän
brist på läkare och då det råder
stor efterfrågan från kroppssjukvården,
detta leder till att läkarna gå dit, där
de ha de bästa utsikterna att få bra
betalt.

En annan svårighet som vi för närvarande
kämpar med är att storstäderna,
som driva sin sinnessjukvård i kommunal
regi, ha möjligheter att bjuda
sina sinnessjukhusläkare väsentligt
bättre möjligheter än vad staten kan
göra. Vidare kunna också sjukhusen i
storstäderna ge läkarna större möjligheter
till inkomster av privatpraktik.
Vi ha, framför allt på sista tiden, sett
hur detta leder till att just de bästa
krafterna, de som ha förmåga att bedriva
den effektivaste terapien på våra
statliga sinnessjukhus, gå över till de
kommunala sjukhusen. Om jag bara
går tillbaka sex månader i tiden, så
har den statliga sinnessjukvården under
denna tid förlorat tre av sina bästa
iäkarkrafter på detta sätt. Det är naturligtvis
även det ett sätt, på vilket
den statliga sinnessjukvården utarmas.

Ja, detta är alltså den bakgrund, mot
vilken sinnessjukvårdsberedningen lagt
fram sitt förslag. Jag ansåg detta förslag
så pass viktigt, att det borde refereras
i den proposition, som lades fram
för riksdagen. Men jag var också fullt
på det klara med att nu, vid en tid -

4 maj 1949 fm.

sinnessjukhus och statens anstalt för falpunkt
då en absolut återhållsamhet beträffande
utgiftsökningar måste iakttagas,
och då det sagts ifrån att vi måste
bromsa upp och hålla igen ett år för
att få utvecklingen att vända sig, statsmakterna
icke kunde komma med förslag
om eu så kraftig löneförbättring
för en grupp statstjänstemän, som det
här skulle bli fråga om.

Jag är dock fullt införstådd med att
detta är en fråga, som tränger sig på
och som måste lösas mycket snart. Därför
är jag utomordentligt tacksam för
utskottets positiva skrivning på denna
punkt. Den inger förhoppning om att
riksdagen, därest denna fråga kommer
upp ett annat år, skall behjärta det svåra
läge, i vilket sinnessjukvården befinner
sig.

Till sist vill jag säga, att om det skall
bli en bättre standard på vår svenska
sinnessjukvård, så att den bättre motsvarar
de fordringar, som medborgarna
ha rätt att ställa på sjukvården i vår
tid, så räcker det sannerligen inte med
ett relativt begränsat anslag till höjda
läkarlöner. Om sinnessjukvården skall
kunna förbättras, så får riksdagen vara
villig att under en följd av år taga verkligt
djupa tag i statens pung. Detta gäller
framför allt beträffande sjukhusbyggnaderna.
Det är riktigt som herr
Wiklund i Stockholm sade, att vi för
närvarande ha en oerhörd platsbrist vid
sinnessjukhusen. Detta tar sig uttryck
däri, att vi ha ett par, tre tusen expektanter
till våra sinnessjukhus, som vänta
på att få komma in. Men det värsta
är, att på grund av att de sjuka få vänta
så pass länge som fallet är, så går för
många av dem den tid förlorad, då möjligheterna
att sätta in en effektiv terapi
förefinnas, dvs. i sjukdomens första
skede. På grund av platsbristen komma
patienterna in på sjukhusen först när
sjukdomen börjar anta en mera kronisk
karaktär, då man har mindre möjligheter
att angripa den med de moderna terapeutiska
resurser, som nu finnas.

115

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fah
landesjuka m. m.

Härtill kommer, att även på de sjukhus
som vi nu ha är byggnadsstandarden
ganska dålig. Jag vill erinra kammaren
om att en mycket kraftig omsvängning
i uppfattningarna har inträffat
beträffande de psykiska sjukdomarna
och de sjukas vård. Vi behöva inte
gå längre tillbaka än till åren 1930 och
1931 för att finna, att det då ansågs
vara fullt tillfredsställande att ta gamla
uttjänta militärkaserner och göra dem
till sinnessjukhus. Sådana sinnessjukhus
äro i drift ännu i den dag som är.
Denna hänvisning till hur man tidigare
handlat visar, att här har på några år
skett en mycket glädjande omsvängning
i den allmänna opinionen. Denna omsvängning
är i sin tur betingad av att
det just är under de senaste två decennierna,
som läkarvetenskapen har fått
möjligheter i sin hand att verkligen
sätta in en terapi som ger resultat —
förutsatt att den får sättas in på ett tidigt
stadium.

Eftersom denna debatt inte endast
rört sig om läkarlönerna utan av herr
Wiklund i Stockholm även förts in jjå
ett mera principiellt plan om sinnessjukvårdens
läge i stort, så har jag velat
begagna detta tillfälle för att för
kammarens ledamöter redovisa min syn
på denna fråga. Jag betygar att jag är
fullt medveten om att allt inte är bra
som det är på detta område.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Herr Ståhl ville göra gällande,
att andra löntagargrupper inte skulle
fästa något särskilt avseende vid om
t. ex. läkarna vid sinnessjukhusen fingo
betydande löneförbättringar. Jag är inte
lika övertygad som herr Ståhl på den
punkten. Det är endast några veckor sedan
vi fingo bevittna, hur stora löntagargrupper
satte i gång en ganska
omfattande aktion för att försöka få till

stånd löneförbättringar. Visserligen lyckades
man åstadkomma en överenskommelse,
som gick ut på att de för tillfället
skulle taga tillbaka sina krav på löneförbättringar,
men om riksdagen går
och genomför betydande sådana för
vissa andra grupper, är jag rädd för att
denna aktion kunde upprepas och få en
större omfattning än den hade vid ovannämnda
tillfälle.

Sedan gjorde herr Ståhl en jämförelse
mellan de löner jag talade om i mitt anförande
och de löner, som utgå till överläkarna
vid kroppssjukhusen. Jag vet
inte om det går att jämföra förhållandena
för läkarna vid kroppssjukhusen
och läkarna vid sinnessjukhusen. Jag
vågar inte uttala mig med någon bestämdhet
på den punkten, men jag tror
att jämförelsen i någon mån är haltande.

Herr Ståhl var även bekymrad över
läkarrekryteringen till sinnessjukhusen
under det kommande budgetåret. Ja,
enligt de uttalanden jag har hört tror
man sig kunna övervinna och bemästra
dessa svårigheter genom den positiva
skrivning, som utskottet har gjort på
denna punkt.

Slutligen skulle jag vilja fästa Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på en liten sak.
Det är inte enbart på grund av löneförhållandena,
som det är svårt att få läkare
till sinnessjukhusen. I lika stor utsträckning
är detta beroende på att det
råder en allmän läkarbrist här i landet.
Jag skulle därför vilja hemställa till
Kungl. Maj :t att taga upp frågan om
en ökad utbildning av läkare i en snar
framtid till noggrant övervägande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som följde av bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

116 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Övergångsbestämmelser i fråga om befordringsgången för vissa biträden vid statens
järnvägar.

§ 25.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och
i Vänersborg in. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949
/SO till Statens uppfostringsanstalt för
sinnesslöa gossar: Ombyggnad av rättarbostad
in. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm m. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa fastigheter m. m.;

nr 97, i anledning av väckt motion
angående en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet; och

nr 98, i anledning av väckta motioner
angående förbättring av kommunikationerna
i Stockholms skärgård.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 26.

Övergångsbestämmelser i fråga om befordringsgången
för vissa biträden vid
statens järnvägar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av väckt motion angående
särskilda övergångsbestämmelser
i fråga om befordringsgången för
vissa biträden vid statens järnvägar.

I en inom andra kammaren av herr
von Friesen väckt motion (II: 66) hade

hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utfärdande
av sådana övergångsbestämmelser för
skriv- och kontorsbiträden jämte kanslibiträden
vid statens järnvägar, att de,
som anställts som extra ordinarie inom
en tid av fem år före de nya kvalifikationsbestämmelsernas
ikraftträdande
(den 1 juli 1947), efter endast fem års
sammanlagd tjänstgöringstid skulle
kunna förordnas som ordinarie.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 66 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Kollberg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
har avlämnat en motion, som har behandlats
av statsutskottet och som jag
nu skall be att få säga några ord om.
Ärendet gäller vissa kvinnliga befattningshavare
vid statens järnvägar, företrädesvis
anställda vid resebyråerna.

Enligt tidigare bestämmelser för statens
järnvägar utgjorde en tjänstgöringstid
av fem år för ifrågavarande befattningshavare
en tillräcklig kvalifikation
för att de skulle få ordinarie anställning.
Med anledning av beslut av statsmakterna
har sedermera denna kvalifikationstid
ändrats så till vida, att den
för dessa befattningshavare — jämte en
hel rad andra befattningshavare i verket
— har förlängts till sammanlagt sju
år. I den av mig avlämnade motionen
föreslås nu inte, att man skall ändra på
kvalifikationstiden och åter sätta den
till den kortare tiden. Jag föreslår endast
att övergångsbestämmelser skulle
stipuleras för de anställda, som ha anställts
i verkets tjänst som extra ordinarie
inom en tid av fem år före de nya
bestämmelsernas ikraftträdande. Det
får väl betraktas som en gammal rättsregel,
att de anställningsvillkor för fram -

117

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

Övergångsbestämmelser i fråga om befordringsgången för vissa biträden vid statens
järnvägar.

tiden skola gälla, som rådde då personen
i fråga sökte anställningen. De anställda
skola inte godtyckligt utsättas
för fortlöpande förändring, i detta fallet
innebärande försämring av anställningsvillkoren.
Jag menar således, att
om dessa flickor, som togo anställning
i verket, hade räknat med en kvalifikationstid
på fem år, så skola dessa bestämmelser
även gälla för dem oberoende
av de bestämmelser, som komma
att gälla för de senare nyanställda.

Lönenämnden, som har hörts i denna
fråga, säger, att frågan i själva verket
inte har så stor betydelse, eftersom löneförmånerna
äro desamma i båda fallen.
Det kan emellertid inte bortresoneras,
att det är den ordinarie befattningens
anställningstrygghet, som hägrar för
de anställda. Om kvalifikationstiden
blir längre kan även en inträffad sjukdom
—• kanske inte alltför allvarlig —
göra det svårt för de anställda att erhålla
det friskintyg, som erfordras för
anställning som ordinarie tjänsteman.
Som jag framhållit i motionen hade en
av dessa befattningshavare varit anställd
i fem år och fått meddelande om
att hon skulle flyttas upp som ordinarie
och till och med redan skaffat sig läkarintyg,
men när de nya bestämmelserna
kommo fick hon veta att hon under ytterligare
två år måste stå kvar i sin extra
ordinarie befattning.

Jag har här närmast syftat på de
kvinnliga befattningshavarna. Man är
här också frestad att framhålla, att deras
löneställning är något sämre än löneställningen
för motsvarande manliga befattningshavare.
De kvinnliga befattningshavarna
placeras vid anställandet
i lönegrad Cf 4 såsom skrivbiträdesaspiranter.
För att ernå ordinarie befattning,
dvs. lönegrad Ca 8, fordras numera
sju års tjänstetid efter fyllda 17 år,
som utgör den tidigaste intagningsåldern.
De unga män, som anställas som
kontorsvaktcr vid statens järnvägars byråer
och kontor, erhålla oberoende av

anställningstidens längd vid uppnådda
17 år samma avlöningsförmåner som
tillkomma aspiranter i lönegrad Cf 7.
Dessa kontorsvakter, vilkas arbetsuppgifter
huvudsakligen bestå i budskickning
inom och utom verket, enklare sortering
av handlingar o. d., erhålla alltså
vid fyllda 17 år avlöningsförmåner,
som ligga tre lönegrader högre än en
nyantagen kvinnlig befattningshavare
med avsevärt mera kvalificerade arbetsuppgifter,
exempelvis maskinskrivning,
stenografering, upplysnings- och
resebyråtjänst osv. De anställda jag närmast
syftar på befinna sig således redan
förut i ett sämre läge i jämförelse
med de manliga befattningshavarna.

Jag tycker att utskottet skulle ha kunnat
tillmötesgå kungl. järnvägsstyrelsen,
som närmast är benägen att tillstyrka
motionen. Statsutskottet går i stället på
lönenämndens avslagslinje; där föreligger
dock en reservation, som avser bifall.

Efter denna korta motivering vill
även jag, herr talman, yrka bifall till
motionen.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
När vi ha behandlat denna motion,
ha vi som vi vanligen bruka göra
inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen
och lönenämnden. Det är klart, att
vi fästa mycket stort avseende vid vad
lönenämnden säger i detta fall. Lönenämnden
är ju den institution, som skall
ha den samlade överblicken över statstjänarnas
löneförhållanden. Det kan inte
vara lämpligt att besluta om en reglering
på ett område, när konsekvenserna
härav inte kunna överblickas för andra
områden. Den föreliggande frågan gäller
ju inte endast statens järnvägar, utan
den får, som lönenämnden framhåller,
konsekvenser även inom andra delar av
statsförvaltningen.

Det är riktigt, och det har även framhållits
här, att det här inte gäller någon

118 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

lönefråga. Utifrån dessa synpunkter har
ju detta ärende för vederbörande själva
måhända inte någon större praktisk betydelse.
Det är dock här fråga om ett
rätt stort antal befattningshavare enbart
inom statens järnvägar. Järnvägsstyrelsen
räknar upp nära 500 personer,
som beröras. Utskottet säger, att
det icke är berett att på föreliggande utredningsmaterial
förorda en generell
övergångsanordning för samtliga berörda
verk inom statsförvaltningen. Vi ha
nämligen inom utskottet ansett, att detta
skulle bli konsekvensen för den händelse
riksdagen bifaller motionen.

Av detta skäl ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 27.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 100, i anledning av väckt motion
angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberäkning
för pension;

nr 101, i anledning av väckt motion
om livränta åt f. d. stationskarlen A. I.
Ståhlberg i anledning av skada till följd
av olycksfall i arbete;

nr 102, med vissa allmänna synpunkter
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49; och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 28.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 29.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 30.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 31.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

Nr 15.

119

Onsdagen den 1

Interpellation ang. ändring av lagen om

nr 108, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen

avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till G. I. Lager för skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fångvårdsstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till ersättningar för vissa
läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
m. in.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till sinncssjuknämnden
för budgetåret 1949/50;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till
uppförande i Stockholm av en byggnad
för blinda; och

nr 118, i anledning av väckt motion

maj 1949 fm.
förlängning av tiden för vissa servitut.

om åtgärder i syfte att förebygga återkommande
oroligheter och bereda personalen
vid fångvårdsanstalterna skydd
och säkerhet i tjänstgöringen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 32.

Interpellation ang. ändring av lagen om
förlängning av tiden för vissa servitut.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JACOBSON i Vilhelmina, som
anförde: Herr talman! Lagen den 6
december 1946 om förlängning av tiden
för vissa servitut tillkom i syfte att åt
ägare av fastigheter i Norrland med
tidsbegränsade skogsservitut trygga behovet
av de nyttigheter, servituten avse,
då giltighetstiden för dessa utgått.
Skogsfångs- eller mulbetesservitut i
Norrland, som är begränsat till minst
15 år eller till fastighetsägarens livstid
och vars giltighetstid utgår före den 1
januari 1960, skall sålunda enligt berörda
lag bestå intill nämnda dag. Lagen
trädde i kraft den 1 januari 1947
men inbegriper även servitut, vilka då
formellt redan upphört, under förutsättning
att giltighetstiden utgått tidigast
den 1 januari 1940 och att den med
servitutet avsedda rättigheten utövats
ännu vid 1946 års utgång.

Under förarbetena till ifrågavarande
lagstiftning voro meningarna delade,
huruvida och i vilken utsträckning ersättning
borde utgå för det tvångsingrepp,
som en förlängning av de tidsbegränsade
servituten innebure för de
tjänande fastigheternas ägare .

120

Nr 15.

Onsdagen den 1 maj 1949 fm.

Interpellation ang. ändring av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut.

Enligt ett av norrlandskommittén
framlagt förslag — innebärande att
skogsfångs- eller mulbetesservitut i
Norrland, som vore begränsat till minst
20 år eller till fastighetsägarens livstid
och vars giltighetstid utginge före den
1 januari 1955, skulle bestå intill nämnda
tidpunkt — skulle i regel någon ersättning
i angivna hänseende ej utgå.
Kommittén framhöll att, om förlängningen
sålunda begränsades till tiden,
densamma i regel komme att bli föga
kännbar för den servitutsbelastade fastigheten.
Begränsning av tiden för ett
servitut hade i allmänhet ej skett med
tanke på att förhållandena just vid
denna tids utgång skulle göra servitutet
mindre behövligt för den härskande
fastigheten eller mera betungande för
den tjänande fastigheten, utan som uttryck
för obenägenheten hos ägaren till
denna senare fastighet att för all framtid
avstå från möjligheten att disponera
över den ifrågavarande skogsmarken. Det
vore därför icke sannolikt, att vid upplåtelsen
av servitutet större vikt tillmätts,
om servitutet bestämts för några år kortare
eller längre tid, eller att denna omständighet
i nämnvärd mån skulle ha
påverkat storleken av eventuell ersättning
för servitutet. Med hänsyn till vad
kommittén sålunda anfört och till önskvärdheten
att kunna anordna en provisorisk
förlängning av de tidsbegränsade
servituten på ett så enkelt och praktiskt
sätt som möjligt hade kommittén funnit
sig — trots vissa principiella betänkligheter
— böra uttala sig för att förlängningen
skulle ske utan att särskild ersättning
utginge till de servitutsbelastade
fastigheternas ägare. I en del fall,
när en fastighet tyngdes av servitut i
sådan omfattning, att tillgången på skog
för eget behov äventyrades därav, eller
eljest särskilda förhållanden vore för
handen, syntes dock möjlighet böra finnas
för fastighetens ägare att erhålla
skäligt understöd av statsmedel med
hänsyn till de svårigheter, som även en

kort tids förlängning av servituten
kunde föranleda.

Över norrlandskommitténs förslag avgåvos
efter remiss yttranden av ett flertal
myndigheter och sammanslutningar.
Sveriges skogsägareförbund anförde
därvid i avgivet yttrande, att förbundet
endast med tvekan ansett sig kunna tillstyrka
förslaget om att servitutsförlängning
skulle ske utan vederlag till de belastade
fastigheterna. Principiellt vore
ett sådant förfarande helt förkastligt.
Då emellertid beräknandet och fastställandet
av ersättningarnas storlek
ävensom utdelningen av ersättningsbeloppen
skulle bli ett mycket arbetskrävande
och tidsödande förfarande, som
maste fordra en stor och dyrbar apparat,
ville förbundet av praktiska lämplighetsskäl
godtaga förslaget.

Ett inom jordbruksdepartementet
upprättat lagförslag, över vilket lagrådets
utlåtande inhämtades, innehöll beträffande
förutsättningarna för ifrågasatt
servitutsförlängning enahanda bestämmelser
som de i lagen sedermera
upptagna stadgandena. Berörda lagförslag
innehöll även en bestämmelse av
innebörd att, därest genom förlängningen
av servitutstiden märklig olägenhet
tillskyndades den av servitutet besvärade
fastigheten, dennas ägare skulle
vara berättigad till ersättning därför.
Vid remissen till lagrådet av nämnda
lagförslag erinrade departementschefen
om att enligt norrlandskommitténs förslag
ersättning icke skulle utgå för förlust
eller skada, som tillskyndades ägaren
av den tjänande fastigheten i anledning
av servitutsförlängningen, samt
anförde att en bestämmelse av dylik
innebörd givetvis kunde ingiva principiella
betänkligheter med hänsyn till
hittills gällande regler för liknande fall.
Departementschefen ansåge sig emellertid
i betraktande av vad i ärendet förekommit
kunna förorda en begränsning
av rätten för den tjänande fastighetens
ägare till ersättning till att avse de fall,

121

Onsdagen den

Interpellation ang. ändring av lagen om

då förlängningen medförde märklig
olägenhet för hans fastighet. Eftersom
den servitutsberättigade fastighetens
ägare i regel kunde antagas icke vara
i stånd att av egna medel gälda berörda
ersättning, syntes möjlighet böra stå honom
till buds att erhålla statsbidrag för
bestridande av denna utgift.

Lagrådet anmärkte i sitt utlåtande,
att det remitterade förslaget beträffande
ersättningsfrågan avveke från de principer,
vilka plägade läggas till grund,
då genom civilrättslig lagstiftning
tvångsvis gjordes ingrepp i bestående
rättigheter. Av gällande rättsgrundsatser
ansåges nämligen följa, att av sådant
ingrepp orsakad förmögenhetsförlust
skulle ersättas. Den långtgående begränsning
av rätten till gottgörelse, som
förslaget stadgade, motiverades i remissen
endast med en hänvisning till vad
i ärendet förekommit, varmed närmast
åsyftades det förhållandet, att Sveriges
skogsägareförbund i avgivet yttrande
förklarat sig — änskönt förfarandet
vore principiellt förkastligt — kunna,
om ock allenast med tvekan, tillstyrka
norrlandskommitténs förslag, vilket
innebar att servitutsförlängning skulle
ske utan vederlag. Yäl finge detta uttalande
anses representativt för de till
förbundet anslutna stora skogs- och
trävarubolagen. Och enligt vad utredningen
i lagstiftningsärendet visade,
vore det till större delen å dem tillhörig
mark, som ifrågavarande servitut upplåtits.
Nämnda förslag var emellertid i
vissa hänseenden mindre ingripande än
det till lagrådet remitterade. Vidare
framginge, att fastigheter, vilka besvärades
utav servitut av hithörande slag,
i ej obetydlig omfattning tillhörde
mindre bolag och enskilda. Även om det
på grund av förbundets uttalande borde
antagas, att från de stora bolagens sida
erinran ej gjordes mot den lösning, som
i förslaget givits åt ersättningsproblemet,
kunde näppeligen något motsvarande
medgivande presumeras beträf -

maj 1949 fm. Nr 15.

förlängning av tiden för vissa servitut.

fande omförmälda mindre bolag och
enskilda fastighetsägare, inom vilkas
krets tvivelsutan funnes jämväl personer
i knappa ekonomiska villkor. Tillräcklig
grund för att här frångå vad
som i allmänhet tillämpades beträffande
rätt till ersättning syntes följaktligen
icke vara för handen. Med hänsyn till
det anförda hemställde lagrådet, att åt
ifrågavarande bestämmelse gåves det
innehåll att, om genom förlängningen av
servitutstiden förlust uppstode för den av
servitutet besvärade fastigheten, dennas
ägare skulle vara berättigad till ersättning
därför av ägaren till den fastighet,
till vars förmån servitutet gällde. Lagrådet
tilläde, att det icke syntes behöva befaras,
att i följd av denna avfattning av
ersättningsstadgandet det allmännas utgifter
— i form av de uti remissen omnämnda
statsbidragen — skulle komma
att ökas i sådan utsträckning, att lagstiftningens
genomförande bleve alltför
kostsamt. Tvärtom borde man kunna
räkna med att även under de av lagrådet
föreslagna betingelserna åtminstone
de större skogsbolagen icke skulle göra
gällande anspråk på gottgörelse.

I anledning av vad lagrådet sålunda
anfört erhöll i det lagförslag, som genom
proposition förelädes riksdagen, ifrågavarande
stadgande om ersättning det
innehåll att, därest genom förlängningen
av servitutstiden olägenhet av
någon betydelse tillskyndades den av
servitutet besvärade fastigheten, dennas
ägare skulle vara berättigad till ersättning
därför av ägaren av den fastighet,
till vars förmån servitutet gällde.
Då propositionen bifölls av riksdagen,
kom berörda ersättningsstadgande även
att inflyta i den sedermera utfärdade
lagen i ämnet. Vid propositionens avlåtande
till riksdagen framhöll departementschefen,
att lagrådets hemställan
om ändrade bestämmelser rörande frågan
om ersättning i anledning av sådan
servitutsförlängning, som avsåges med
del remitterade lagförslaget, syntes ha

122

Nr 15.

Onsdagen den 1 maj 1949 fm.

Interpellation ang. ändring av lagen om

tillkommit närmast med tanke på de
fall, då den servitutsbelastade fastigheten
ägdes av ett mindre bolag eller en
enskild person i knappa ekonomiska
villkor. Enligt departementschefens mening
skulle emellertid även med den
lösning, ersättningsfrågan erhållit i det
remitterade förslaget, en dylik fastighetsägares
intresse bli i huvudsak tillgodosett.
I de flesta fall syntes nämligen
en fastighetsägare icke ha betraktat
ett å hans fastighet vilande servitut
av ifrågavarande slag som någon tunga
för fastigheten, och ur hans synpunkt
hade i allmänhet rättigheten icke ansetts
ha något penningvärde. Det syntes
under sådana förhållanden knappast
rimligt, att i dylika fall fastighetsägaren
skulle kunna påkalla ersättning för rättighetens
utövande i fortsättningen och
samtidigt därmed måhända betunga
statsverket med kostnader för ersättningens
bestämmande, vilka icke kunde
anses stå i skälig proportion till den
ersättning, som kunde komma att fastställas.
I anslutning till lagrådets yttrande
hade departementschefen dock
ansett sig böra förorda, att en mindre
jämkning i det remitterade förslaget
företoges, så att ersättningsrätten gjordes
beroende av om förlängningen tillskyndade
den tjänande fastigheten
olägenhet av någon betydelse.

Sedan propositionen hänskjutits till
behandling av sammansatt andra lagoch
jordbruksutskott, erinrade utskottet
i sitt utlåtande om de meningsmotsättningar,
som under förarbetena till propositionen
förekommit beträffande frågan,
huruvida och i vilken utsträckning
ersättning borde utgå för det
tvångsingrepp, som den förordade servitutsförlängningen
innebure för de
tjänande fastigheternas ägare, samt anförde
att en återspegling därav förekommit
inom utskottet, som likväl icke
funnit tillräcklig anledning föreligga
att föreslå någon jämkning av den
ståndpunkt, som intagits av departementschefen
vid lagförslagets slutliga

förlängning av tiden för vissa servitut.

utformning, nämligen att den servitutsbesvärade
fastighetens ägare skulle
vara berättigad till ersättning för olägenhet
av någon betydelse. Utskottet
uttalade härjämte, att det på grund av
vad Sveriges skogsägareförbund anfört
i sitt remissyttrande syntes kunna förväntas,
att från de större skogsägarna
i sagda förbund icke koinme att framställas
anspråk på vederlag ävensom
att övriga skogsägare i anslutning härtill
skulle visa sådan förståelse för lagstiftningens
sociala innebörd, att gottgörelser
behövde ifrågakomma allenast
i tämligen begränsat antal fall.

Ersättningsfrågor skola enligt förevarande
lag prövas av särskild nämnd,
bestående av tre ledamöter. Det har i
lagen tillagts Kungl. Maj:t befogenhet
att utse dessa ledamöter ävensom att
bestämma, för vilka områden sådan
nämnd skall tillsättas. Med stöd av denna
befogenhet har Kungl. Maj:t tillsatt
tre dylika nämnder, nämligen en för
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län, en för Västerbottens län och
en för Norrbottens län.

Av den redogörelse, som nu lämnats
rörande tillkomsten av ersättningsstadgandet
i lagen om förlängning av tiden
för vissa servitut, framgår att nämnda
stadgande erhöll sin slutliga avfattning
med föranledande av lagrådets
hemställan om en utvidgning av den
rätt till ersättning, som var medgiven
i det till lagrådet remitterade förslaget.
Såsom departementschefen vid propositionens
avlåtande till riksdagen framhöll,
synes lagrådets berörda hemställan
ha tillkommit närmast med tanke
på de fall, då den servitutsberättigade
fastigheten ägdes av ett mindre bolag
eller en enskild person i knappa ekonomiska
villkor. Lagrådet förklarade ju
också uttryckligen, att man borde kunna
räkna med att även under de av
lagrådet föreslagna betingelserna åtminstone
de större skogsbolagen icke

123

Onsdagen den 4 maj 1949 fm. Nr 15.

av viss försöksundervisning i ämnet samhälls

Interpellation ang. anordnande
kunskap

skulle göra gällande anspråk på gottgörelse.
I dylik riktning uttalade sig
jämväl sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottet, då utskottet i sitt
utlåtande yttrade, att det på grund av
vad Sveriges skogsägareförbund anfört
i sitt remissyttrande syntes kunna förväntas,
att från de större skogsägarna
i sagda förbund icke komme att framställas
anspråk på vederlag ävensom att
övriga skogsägare i anslutning härtill
skulle visa sådan förståelse för lagstiftningens
sociala innebörd, att gottgörelser
behövde ifrågakomma allenast i
tämligen begränsat antal fall.

Erfarenheten under den tid, som hittills
förflutit från det lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut
trädde i kraft, har icke givit vid handen,
att de större skogsbolagen skulle
vara benägna att avstå från rätt till
sådan gottgörelse, som avses i nämnda
lag. I varje fall inom Västerbottens län
ha sålunda flera av de större, till Sveriges
skogsägareförbund anslutna skogsbolagen
till den för sagda län tillsatta
nämnden för prövning av ersättningsfrågor
inkommit med ett icke obetydligt
antal framställningar om bestämmande
av dylik gottgörelse, och enligt
uppgift kunna ifrågavarande bolag väntas
inkomma med ytterligare ett stort
antal framställningar om ersättning. Då
ägarna av de fastigheter, beträffande
vilka förlängning av servitutstiden kan
komma i fråga, vanligen befinna sig i
synnerligen knappa ekonomiska omständigheter
och på grund därav äro i
behov av statsbidrag till gäldande av
ersättning i anledning av servitutstidens
förlängning, torde följaktligen det allmännas
utgifter i form av dylika statsbidrag
kunna väntas stiga till avsevärt
mycket större belopp än man vid lagens
tillkomst trodde sig ha anledning att
räkna med.

Eftersom de förutsättningar, under
vilka ersättningsstadgandet i lagen om
förlängning av tiden för vissa servitut

erhöll sin slutliga avfattning, sålunda
få anses ha brustit, synes det böra tagas
under övervägande, huruvida icke en
ändring av berörda stadgande kan vara
av behovet påkallad. Lämpligt torde
härvid vara att återgå till den ståndpunkt,
som intogs av departementschefen
vid remissen till lagrådet, nämligen
att rätten för den tjänande fastighetens
ägare till ersättning bör begränsas till
att avse de fall, då servitutsförlängningen
medför märklig olägenhet för
lians fastighet. Beträffande de i lagrådets
utlåtande åsyftade fallen, då den
servitutsbelastade fastigheten äges av
ett mindre bolag eller en enskild person
i knappa ekonomiska villkor, skulle,
såsom departementschefen vid propositionens
avlåtande till riksdagen framhöll,
även med en sådan lösning av ersättningsfrågan
en dylik fastighetsägares
intresse bli i huvudsak tillgodosett.

Under åberopande av det anförda får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande spörsmål:

Anser icke herr statsrådet en sådan
ändring av bestämmelserna enligt lagen
om förlängning av tiden för vissa servitut
önskvärd, så att endast mindre
bolag och enskilda fastighetsägare i
knappa ekonomiska villkor kunna komma
i åtnjutande av gottgörelse? Kan
i så fall förslag härom förväntas till
nästa års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 33.

Interpellation ang. anordnande av viss
försöksundervisning i ämnet samhällskunskap.

Herr WIDÉN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I den sedan
någon tid tillbaka pågående debatten
om vårt skolväsen och dess framtida
utformning har kritik särskilt riktats
mot den bristfälliga undervisning i

124

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Interpellation ang. anordnande av viss

kunskap.

samhällskunskap, som meddelas enligt
nu gällande undervisningsplaner. En
vidgad undervisning i detta ämne har
framstått såsom ett allmänt önskemål.

I sitt förra året framlagda betänkande
med förslag till riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling instämmer
1946 års skolkommission i
denna kritik och redovisar de enligt
dess mening rådande bristerna. Skolkommissionen
föreslår ävenledes en väsentligt
stärkt ställning för undervisningen
i det berörda ämnet. Enligt det
framlagda förslaget skulle denna undervisning
utbyggas inom skolväsendets
alla stadier, från folkskolan till gymnasiet.

Här förevarande framställning kommer
endast att beröra samhällskunskapens
ställning i det framtida gymnasiet,
speciellt dess ställning till ämnet historia,
samt frågan vilka kompetensfordringar,
som böra ställas på lärarna i
ämnet.

Skolkommissionen uttalar här ingen
slutlig ståndpunkt, utan framhåller att
»de båda ämnenas ställning till varandra
måste underkastas ytterligare prövning,
sedan universitetsreformen förts
i hamn och lärarutbildningsfrågorna
slutgiltigt utretts». Skolkommissionen
föreslår emellertid i annat sammanhang
att historia och samhällskunskap blir
den s. k. allmänna linjens huvudämnen,
att samhällskunskap tillsammans med
historia får ett stort utrymme på denna
linje samt att samhällskunskapen beredes
en stärkt ställning även på övriga
linjer. Beträffande kompetenskravet på
läraren uttalar skolkommissionen å ena
sidan att ett samarbete mellan skolämnena
historia och samhällskunskap alltid
är att rekommendera, å andra sidan
att i vissa fall annan lärare än historieläraren
torde vara den lämplige att leda
elevernas samhällsorientering och att
därför pol. mag.-examen eller därmed
jämförlig kompetens kan tänkas som
grundval för undervisning i samhällskunskap.
Även denna fråga bör enligt

försöksupdervisning i ämnet samliälls kommissionen

underkastas ytterligare
prövning.

I en skrivelse av den 20 december
1948 till Kungl. Maj:t framlägger skolöverstyrelsen
förslag till viss försöksundervisning
vid ett begränsat antal
läroverk i ämnet samhällskunskap. Skrivelsen
utgör remissvar över en framställning
av Statsvetenskapliga intresseförbundet,
vari hemställts dels om utredning
angående en fristående obligatorisk
försöksundervisning i samhällskunskap,
dels om behörighet för dem,
som avlagt statsvetenskaplig examen,
till lärarbefattning, varmed är förenad
sådan undervisning. I sitt yttrande
framhåller skolöverstyrelsen, att »man

måste---under alla förhållanden

inom våra skolor förutse ett så starkt
ökat studium av vårt moderna samhälle,
att det kan betraktas såsom något tämligen
nytt och oprövat, och i den omfattning
det avses få på den nya tredje
gymnasielinjen kan det närmast betraktas
som ett nytt ämne». Skolöverstyrelsen
anser därför, att en försöksundervisning
skulle kunna lämna värdefulla
erfarenheter till ledning för det
slutgiltiga avgörandet av denna fråga,
såväl vad gäller ämnets utrymme på undervisningsschemat
som undervisningsmetoderna
och lärarutbildningen. Enligt
överstyrelsens förslag skulle samhällskunskapen
upptagas som tillvalsämne
i vissa ämneskombinationer och
som tilläggsämne i gymnasiets bägge
högsta ringar samt upptagas till ett timantal
av högst tre i vardera ringen. Antalet
läroverk skulle vara högst sex.
Kostnaden beräknar skolöverstyrelsen
till 13 000 kronor. Till den särskilda
frågan om lärarkompetensen för den
föreslagna försöksundervisningen påpekar
skolöverstyrelsen, att denna närmast
avser timlärartjänst, samt erinrar
om att för sådan tjänst inga behörighetsvillkor
finnas fastställda, varför
inga hinder torde föreligga för att även
personer med statsvetenskaplig examen
här kunna förekomma. Överstyrelsen

Nr 15.

125

Onsdagen den 4 maj 1949 fm.

Interpellation ang. anordnande av viss

kunskap.

finner vidare skäligt, att »med hänsyn
till den särskilda garanti för lämplig
vetenskaplig utbildning, som statsvetenskaplig
examen utgör beträffande den
föreslagna försöksundervisningen, timlärare
med denna utbildning i befattning,
varmed är förenad skyldighet att
meddela här avsedd undervisning, avlönas
i likhet med den som är behörig
till anställning såsom extra adjunkt».

Sedan skolöverstyrelsen framlämnat
sitt förslag har Historielärarnas förenings
riksorganisation beretts tillfälle
att yttra sig i ärendet. I sitt den 18 febr.
1949 daterade yttrande hemställer även
denna riksorganisation om anordnande
av här omnämnd försöksundervisning,
fast utformad på annat sätt än den av
skolöverstyrelsen föreslagna. Framför
allt understryker nämnda riksorganisation
angelägenheten av att försöksundervisningen
omhänderhaves av pedagogiskt
utbildade och erfarna lärare,
samt att undervisningen anknytes till
ämnet historia.

I årets statsverksproposition liksom i
den särskilda propositionen, nr 55, om
anslag för budgetåret 1949/50 till avlöningar
vid de allmänna läroverken har
skolöverstyrelsens här anförda skrivelse
icke upptagits. Med hänsyn till
den delvis centrala ställning, som undervisningen
i samhällskunskap avses
få inom vårt skolväsen, och till den jämförelsevis
ringa kostnad den föreslagna
försöksundervisningen skulle förorsaka,
är detta att beklaga. Som skolöverstyrelsen
framhåller synes det vara av
stort värde för det slutliga avgörandet,
att man medelst praktiska försök här
prövar sig fram. Av givet värde torde
vara, att dessa försök insättas snarast
möjligt, så att desto större erfarenhetsmaterial
hinner insamlas. Det förefaller
även som om med hänsyn till den

försöksundervisning i ämnet samhälls utformning,

som ämnet samhällskunskap
föreslagits få — med införande av
undervisning även i samhällsekonomi
— kompetensfordringarna för lärarna
böra underkastas omprövning i jämförelse
med vad som är fallet för dem som
nu undervisa i motsvarande ämne. En
förskjutning från kunskaper i historia
till egentlig samhällsvetenskaplig utbildning
torde här bliva oundgänglig. Men
såsom av ovan lämnade redogörelse för
de i ärendet avgivna yttrandena framgår,
gå uppfattningarna i detta stycke
isär, en omständighet som emellertid
understryker angelägenheten av en försöksundervisning.

Slutligen må även erinras om den försöksundervisning,
som planeras att anordnas
i ett mindre antal kommuner inför
den förestående skolreformen. Denna
försöksverksamhet, vilken endast berör
den framtida medborgarskolan,
upptar bl. a. vidgad undervisning i samhällskunskap.
Det synes vara lämpligt
att denna försöksverksamhet kompletteras
med den försöksundervisning beträffande
gymnasiet, som skolöverstyrelsen
föreslagit.

Med stöd av det ovan anförda får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
sådan försöksundervisning i ämnet samhällskunskap,
som i ovan omförmälda
skrivelse från skolöverstyrelsen föreslagits,
och när anser statsrådet dylik försöksundervisning
i så fall böra och kunna
anordnas?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.

126 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Beskattningen av inkomst, som uppstår på grund av ofrivillig avverkning av skog.
— Främjande av det frivilliga enskilda sparandet.

Onsdagen den 4 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta
motioner om siloanläggningars jämställande
i taxeringshänseende med fasta
maskiner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Beskattningen av inkomst, som uppstår
på grund av ofrivillig avverkning av
skog.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om utredning angående beskattningen
av inkomst, som uppstår
på grund av ofrivillig avverkning av
skog i vissa fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Även om jag förstår att det för
ögonblicket icke är möjligt att komma
längre än till vad utskottet föreslagit,
vill jag passa på tillfället säga några
ord med hänsyn till att vi få allt fler
och fler kraftledningar i landet. Många
skogsägare nödgas därigenom företaga
tvångsavverkningar, som stundom bli
av rätt omfattande beskaffenhet. Jag
har själv sett ett par fall, där icke
mindre än 5 resp. 6 hektar skog fick
lov att kalhuggas. När den nuvarande
lagstiftningen säger, att inkomsterna av

en sådan skogsavverkning äro likställda
med vanlig inkomst, få skogsägarna på
det sättet fram kanske under ett år en
i förhållande till gårdarnas storlek måhända
alltför stor skattepliktig inkomst.

Jag har med intresse läst utskottets
utlåtande, och jag är tacksam för att
utskottet skrivit så positivt som det
gjort. Jag har, herr talman, med detta
endast velat säga, att jag hoppas att den
utredning som pågår snart måtte komma
till stånd, så att vi få en ändring
av beskattningsbestämmelserna på detta
område, detta närmast som sagt med
hänsyn till att det planeras mycket
stora kraftledningar. Det torde därför
icke dröja länge förrän allt fler och
fler komma i denna belägenhet.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Gent emot den siste ärade talaren vill
jag säga att det förslag som 1944 års
allmänna skattekommitté avlämnat —
jag tror det var i februari månad —
innebär en lösning av det problem som
herr Jansson i Aspeboda fört på tal.
Detta förslag är nu ute på remiss och
vi skola väl hoppas, att man eventuellt
under nästa riksdag har att emotse
en proposition i detta ämne.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Främjande av det frivilliga enskilda
sparandet.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för främjande av
det frivilliga enskilda sparandet.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

127

Främjande av det frivilliga enskilda sparandet.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort.

Bevillningsutskottet har behandlat
föreliggande motion på ett mycket välvilligt
sätt. Utskottet understryker, att
det även enligt utskottets mening är
synnerligen önskvärt att en ökning av
det frivilliga sparandet äger rum. Utskottet
fäster i detta sammanhang uppmärksamheten
på att en ökning av sparandet
utgör en av förutsättningarna
för att vi skola kunna arbeta oss ut
ur de alltjämt bestående krisregleringarna.
Utskottet framhåller, att det bl. a.
måste vara en uppgift för den nya
skatteutredningen att söka finna nya
lämpliga vägar till lösning av detta
problem.

Att utvecklingen på sparfronten inte
har varit tillfredsställande de sista åren
tror jag måste vara uppenbart för alla.
Jag har här några siffror som belysa
den saken. Dessa siffror redovisa
ökningen av det synliga penningsparandet
i olika institutioner, dels i affärsbankerna
beträffande allmänhetens inlåning,
dels i sparbankerna och i postsparbanken
beträffande insättarens behållning;
de lämna vidare uppgifter om
ökningen av sparandet i Kooperativa
förbundet och i Centralkassan för jordbrukskredit.
Dessa siffror visa, att den
sammanlagda ökningen av penningsparandet
i de olika här namngivna institutionerna
var under 1945: 1 162 miljoner
kronor; under 1946 916 miljoner
kronor; under 1947 865 miljoner kronor
och under 1948 613 miljoner kronor.
Till dessa siffror bör självfallet
rätteligen läggas det s. k. försäkringssparande!,
som för närvarande torde
uppgå till omkring 400 miljoner kronor
årligen. Nu är jag fullt medveten om
att det synliga sparandet icke på långt
när sammanfaller med det totala sparandet
i samhållet. Men man ser ju av
denna sifferserie i varje fall att kurvan

för en mycket viktig del av sparandet
befunnit sig i sjunkande under de senaste
åren. Jag tror icke, att man kan
komma ifrån att siffrorna visa att sparviljan
under dessa år befunnit sig i
sjunkande hos stora medborgargrupper
och även att sparandet hos dessa grupper
är otillräckligt i den aktuella situationen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
uttala den förhoppningen att den nya
skatteutredningen verkligen kommer att
lägga fram förslag, som skola kunna
på ett effektivt sätt bidraga till en lösning
av denna viktiga samhällsfråga.

Jag har, herr talman, icke något yrkande
att framställa.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Vad den nya skatteöversynen kan komma
att göra i det här fallet, skall jag
icke ett ögonblick söka uttala mig om.
Såväl i det majoritetsbetänkande, som
kammaren godkände, som i de olika
reservationerna, som voro fogade till
detta betänkande, har ju starkt understrukits
sparsamhetens betydelse. Ett
problem i detta sammanhang, som jag
skulle vilja fästa uppmärksamheten på
och som utskottet här pekar på, är
ungdomskommitténs framställning till
Kungl. Maj :t om ungdomssparandet. Det
är möjligt att man kan komma fram
där också. Ty även om man genom
skatteöversynen skulle lyckas anvisa
möjligheter till ökat sparande, är jag
rädd för att man inte får det bästa resultatet,
om sparandet inte också kommer
att omfatta ungdomsåldrarna. Där
hör man verkligen försöka sätta in lite
större kraft.

Utskottet har genom att peka dels på
vad som ligger under Kungl. Maj ds
prövning, dels på skatteöversynen ännu
en gång understrukit den betydelse som
sparsamheten bär i det läge i vilket vi
nu befinna oss.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Nr 15.

128

Onsdagen (ien 4 maj 1949 em.

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform
för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande statsmonopol
eller annan jämbördig företagsform
för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 106 av herr Birger
Andersson m. fl. och II: 153 av herr
Gavelin m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande möjligheten att
vinna ökad folknykterhet och ekonomisk
rationalisering genom införande
av statsmonopol eller därmed ur nu
angivna synpunkter jämbördig företagsform
för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 106 av herr Birger
Andersson in. fl. och II: 153 av
herr Gavelin m. fl. om utredning rörande
statsmonopol eller annan jämbördig
företagsform för tillverkning av
skattepliktiga maltdrycker icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Sandberg, som yrkat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande möjligheten
att vinna ökad folknykterhet genom
införande av statsmonopol eller därmed
ur nykterhetssynpunkt jämbördig
företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SANDBERG: Herr talman! I de
föreliggande motionerna har man yrkat

»att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande möjligheten
att vinna ökad folknykterhet och
ekonomisk rationalisering genom införande
av statsmonopol eller därmed ur
nu angivna synpunkter jämbördig företagsform
för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker». Utskottet har emellertid
med åberopande av att frågan
redan är föremål för Kungl. Maj ds uppmärksamhet
avstyrkt motionerna. Utskottet
bär därmed givetvis icke tagit
någon som helst ställning till frågan om
själva företagsformen, då det gäller
tillverkningen av de här ifrågavarande
dryckerna. Utskottet betonar emellertid,
att motionen gäller ett spörsmål av
stor vikt. Jag vill med tacksamhet notera
detta utskottets betonande av att
det här är fråga om en sak av icke
ringa betydelse, ty så är det säkerligen.
Det är en fråga som nog tyvärr ej heller
är så lätt att lösa, så att man når
ett tillfredsställande resultat.

Frågan om de skattepliktiga maltdryckerna,
deras tillverkning och försäljning,
faller givetvis inom ramen för
den nu arbetande nykterhetskommitténs
uppdrag. Framställningar i denna
sak ha också av finansministern överlämnats
till kommittén. Sådana framställningar
om en skyndsam utredning
av förevarande spörsmål ha nämligen i
skrivelse till Kungl. Maj:t gjorts av
bland annat Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund och Nykterhetsfolkets
sextonde landsmöte. När det nu
förhåller sig så som jag här angivit,
att frågan kan anses falla inom nykterhetskommitténs
arbetsområde och vissa
framställningar redan översänts till
Kungl. Maj :t, kan man fråga, varför
man icke låter sig nöja med den saken
och väntar på vad kommittén möjligen
kan komma att föreslå. Jag har stor
respekt för den ordning som vi här i
riksdagen bruka hålla oss till: riksdagen
brukar inte skriva till Kungl. Maj:t
i en fråga, som redan är föremål för

Onsdagen den 4 maj 1949 em. Nr 15. 129

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

utredning eller i alla händelser ligger
inom en arbetande kommittés verksamhetsområde.
Men, herr talman, det kan
ju ändå finnas omständigheter som
göra, att man ibland finner sig böjd att
frångå nyssnämnda eljest i och för sig
riktiga ordning och gör sig påmint
genom en skrivelse till Kungl. Maj :t.

I detta fall beror den framstöt som
här gjorts på att man fått den uppfattningen,
att det är ovisst om nykterhetskommittén
kommer att framlägga
något förslag i denna fråga. Kommittén
har som sagt givetvis att syssla även
med pilsnerdryckslagstiftningen. Om
den har någon i direktiven grundad
skyldighet att framlägga förslag i detta
ärende, kan ju emellertid vara mycket
ovisst. Enligt vad som under hand
försports — jag hoppas att det icke
är på något sätt olämpligt att jag yttrar
mig därom — torde det vara tveksamt
om kommittén kommer att upptaga
hela det ifrågavarande stora problemkomplexet
till utredning. Kommittén
har ju redan hållit på en avsevärd
tid med sin stora arbetsuppgift,
och det är ju i och för sig icke något
att säga om att den svåra fråga kommittén
arbetar med tar sin rundliga tid.
Den stora fråga som det här ytterligare
skulle gälla kommer givetvis också att
kräva sin avsevärda tid. I alla händelser
förefaller det efter den uppfattning
man fått på olika sätt, att det åtminstone
icke är troligt att kommittén kommer
med förslag i den riktning som i
motionerna begärts, nämligen om ett
förstatligande av denna näring eller någon
annan därmed i nyktcrhetshänscende
jämförlig driftform.

Detta är alltså anledningen till att
man från nykterhetsfolkets sida aktualiserat
denna fråga. Man fruktar för
att om ingenting göres, kommer frågan
att ytterligare fördröjas.

Problemet om en reviderad pilsnerlagstiftning
är ju gammalt. .lag erinrar
om att ett förslag från 1934 icke har

9 — Andra kammarens protokoll 19ri9.

föranlett någon åtgärd. Det är sålunda
en gammal fråga som väntar på sin
lösning, och det är ej underligt om man
så att säga vill använda tillfället till
att i någon mån skynda på denna sak.
Från vårt lands organiserade nykterhetsfolks
sida har man länge och bestämt
yrkat på en sådan ordning i frågan,
att det enskilda vinstintresset
skulle avkopplas vid tillverkningen och
försäljningen av de skattepliktiga maltdryckerna
liksom när det gäller spritdryckerna.
Vi tro, att det skulle vara
till gagn ur nykterhetssynpunkt om så
skedde.

Om icke särskild anledning därtill
gives, ämnar jag ej gå närmare in på
olägenheterna av nuvarande ordning
och om de fördelar man beräknar skulle
vara att vinna genom en annan ordning.
Den saken beröres för övrigt i ifrågavarande
motioner. Jag har med detta
endast velat något motivera varför vi,
trots de förhållanden som berörts, likväl
mena att vi skola skriva till Kungl.
Maj:t i detta ärende. Ett beslut i riksdagen
i motionens syfte skulle innebära
en betydelsefull opinionsyttring i denna
fråga och påskynda dess lösning.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr HAMMAR: Herr talman! Även de
här motionerna kunna glädja sig åt en
mycket välvillig skrivning från utskottets
sida, men det är tyvärr så i denna
vränga värld, att det icke är skrivningen
det till sist beror på, utan på den
hemställan som gjorts. Faller frågan kan
man säga, att den nog kommer att falla
framåt, och jag tycker att motionärerna
med mycket stor tillförsikt kunna våga
sig på att komma tillbaka till ärendet
ett kommande år.

Efter att till eu början ba redogjort
för bestämmelserna om koncessionstvång
går utskottet in på de skäl som

Jr i 5.

130 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

motionärerna andragit till förmån för
sin hemställan om utredning, och så
återgivas, mycket utförligt förresten, till
utskottet inkomna skrivelser från Kopparbergs
läns allmänna nykterhetsförbund
och från Sveriges storloges av
I. O. G. T. verkställande råd. Redovisningen
är så utförlig och så positivt hållen
att utskottets eget omdöme om motionerna,
att det gäller spörsmål av mycket
stor vikt, tycks ligga fullt i linje med
hela uppläggningen av utskottets betänkande.
Det är ej att undra över att man
blir en smula förbryllad, när man kommer
fram till betänkandets kläm, som
innebär direkt avslag å motionen.

Givetvis har utskottet skäl för sitt avslagsyrkande.
Reservanten har gått in
på den saken. Det har uppvisats att
framställningar i motionens syfte redan
överlämnats till nykterhetskommittén.
Utskottet menar då, att det icke kan finnas
skäl att för närvarande förorda skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan
om utredning i ämnet. Skäl finnas sålunda
för utskottets ståndpunkt, men för
min del tycker jag ej att de äro tillräckligt
starka. Av det som kommit till allmän
kännedom om 1944 års nykterhetskommittés
arbete — det har varit strödda
notiser och mycket motstridiga uppgifter
— framgår emellertid att bemästrandet
av nykterhetsfrågan i hela dess
vidd visat sig vara en mycket svår uppgift.
Det ligger givetvis i hela det stora
problemkomplexets karaktär, men framgår
också av de skilda uppfattningar
som nykterhetskommitténs ledamöter
själva givit uttryck för. Att kommitténs
arbete fördenskull drar ut på tiden är
helt naturligt, fastän man som utomstående
tycker att dröjsmålet är i det allra
längsta laget.

Den fråga åter som motionären tagit
upp är helt annorlunda beskaffad. Några
större meningsskiljaktigheter torde
icke råda om fördelarna, ur nykterhetssynpunkt,
av ett undanröjande av det
enskilda profitintresset på rusdrycks -

lianteringens område, i varje fall icke
inom den organiserade nykterhetsrörelsen.
Utskottet har redovisat uttalanden
från Kopparbergs läns allmänna nykterhetsförbund
och I. O. G. T:s verkställande
råd. I själva verket har styrelsen i
samtliga de stora nvkterhetsorganisationerna
I. O. G. T., N. T. O., N. O. V., Sveriges
Blåbandistförening och arbetsutskottet
i D. K. S. U. vid nyligen hållna
sammanträden uttalat sin anslutning till
motionens tankegång. Här står Sveriges
nykterhetsfolk i stort sett enigt. Om
framkomstvägarna och arbetsmetoderna
kunna eljest divergerande uppfattningar
vara rådande. Men när det gäller
denna fråga är man som sagt i stort sett
enig. Ytterligare en sak som inte far
glömmas är, att motionärerna för sin
hemställan om utredning för att få ökad
folknykterhet och ekonomisk rationalisering
genom införande av statsmonopol
eller dylikt för tillverkning av
skattepliktiga maltdrycker faktiskt ha
en viss erfarenhet att bygga på. Jag avser
de relativt stränga restriktionerna
och frånvaron av enskilt vinstintresse
som kännetecknar sprithandeln. Mot
detta kontrastera tämligen oförmedlat
de relativt fria försäljningsformerna och
det starka privatintresset inom maltdryckshandeln.
Att denna handel såsom
den för närvarande är ordnad i
vårt land med obeskuret privatvinstintresse
såväl beträffande tillverkningen
som försäljningen innebär allvarliga vådor
i både socialt och moraliskt avseende
är uppenbart. Och då vi under
många årtionden prövat fördelarna av
ett eliminerande av det privata vinstintresset
i fråga om försäljningen av spritdrycker
och vin tala alla skäl för att
liknande former även böra övervägas i
fråga om de skattepliktiga maltdryckerna.
Jag ser givetvis dessa spörsmål
helt ur praktisk synvinkel och uteslutande
med hänsyn till hanteringens socialt
skadliga konsekvenser. En skrivelse
till Kungl. Maj:t om utredning på

Onsdagen den 4 maj 1949 em. Nr 15. 131

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

denna speciella punkt, i fråga om detta
strängt begränsade område, där Sveriges
nykterhetsfolk står så enigt och där
divergerande åsikter inte gjort sig gällande,
kan knappast tänkas fördröja den
nu sedan fyra, fem år fungerande nykterhetskommitténs
arbete. Som jag ser
saken torde det väl snarast påskynda
kommitténs arbete, om kommittén får
bort detta komplex av frågor. Det är av
den anledningen, herr talman, jag för
min del tillåter mig att yrka bifall till
den av herr Sandberg avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är ju en ödets ironi för den som har
ägnat så mycket intresse åt denna speciella
fråga som jag, att jag i dag skall
behöva ta upp en diskussion med folkpartister
om bryggeriindustriens socialisering
och att det är jag som i det fallet
skall avråda. Men, mina damer och
herrar, frågan ligger ju inte alls på det
planet. Innebär det ingenting, att herr
Sandberg står ensam för denna reservation
och att alla hans folkpartistiska
bröder i bevillningsutskottet ha övergivit
honom? Vad det innebär förstår väl
herr Sandberg själv. Allt som det här
iir fråga om är hur postgången mellan
Kungl. Maj:t och riksdagen skall skötas.
Om man har skrivit en gång till Kungl.
Maj:t från olika håll och Kungl. Maj:t
har tillsatt en utredningskommitté, till
vilken alla framställningar i detta ämne
ha överlämnats, så betyder det, att kommittén
har att ge ett svar på dessa framställningar,
och det är ju rimligt, att
man under den tid som detta arbete
verkställes inte skriver på nytt och talar
om att man har ungefär samma uppfattning
som förut.

■lag skulle vilja säga, och det medger
väl även herr Sandberg, att det finns
mer än en representant för nykterhetsintresset
i bevillningsutskottet. Det är
bara en reservant! Herr Sandberg talar

om nykterhetsfolkets intresse i detta sammanhang.
Jag tycker inte vi skola tala
så förfärligt högt om det. Det finns de
som ha lika stort intresse principiellt på
denna punkt. Tillåt mig säga, att 1936,
således för 13 år sedan, avgav jag i 1934
års maltdryckskommitté en reservation,
om vilken jag blev ensam. Den ståndpunkt
jag intog var jag ensam om i
många herrans år, men så småningom
växte skaran av dem som ville göra något
på detta område. Då fanns det inget
intresse för saken, och jag är inte alldeles
övertygad om att den siste ärade
talaren har rätt, när han säger, att detta
är en fråga, där vi alla äro eniga. Jag
skulle tvärtom vilja säga, att det är nog
en fråga, som ju närmare man granskar
den, desto tydligare kommer det att visa
sig, att den frågan blir en av de största
stridsfrågor, som kunna tänkas föreligga
i detta land. Det är ju därför nödvändigt
att få den klarlagd.

1934 års maltdryckskommitté gjorde
ett försök att få dessa spörsmål klarlagda.
Undersökningen kostade något
över 100 000 kronor. Den är i dag så
pass föråldrad, att den inte torde kunna
läggas till grund för ett överförande i
statens händer av hela denna verksamhet.
En ny undersökning, som jag skulle
tänka mig kommer att kosta i nuvarande
valuta kanske det dubbla beloppet,
torde bli erforderlig. När nu en kommitté
har alla dessa saker om hand, är
det då inte överensstämmande med god
praktisk ordning, sådan vi ha tillämpat
den, att vi först avvakta vad denna kommitté
kommer att göra? Om kommittén
säger: vi vill ingenting göra, då, herr
Sandberg, är tiden inne, och då skall jag
vara på samma linje som herr Sandberg,
att säga till Kungl. Maj:t: låt oss
få eu kommitté som gör en undersökning
av den art det här gäller.

Det är ingen liten fråga, det försäkrar
jag. Det här iir en fråga, som säkert
kommer att röra sig om ett belopp, som
jag inte skall försöka ange, men i det

132 Nr 15. Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

nuvarande läget skulle jag anse det vara
uteslutet för statsverket att skaffa fram
den summa, som är erforderlig för att
lösa problemet. Men det är en sak för
sig, och det hoppas vi väl få klarlagt så
småningom. Det är sålunda inte här fråga
om något principiellt ståndpunktstagande.
I sak är det nog ingenting som
skiljer herr Sandberg och mig. Jag har
samma uppfattning i dag, som jag hade
1936. Min uppfattning har inte på något
sätt förändrats. Skillnaden mellan situationen
då och situationen i dag är,
att en hel del människor ha fått ögonen
öppna för detta problem och kommit
underfund med att det är ett problem,
som förr eller senare måst komma till
en lösning. Men detta uppvaknande bör
ju inte föranleda, att man lämnar alla
gamla hävdvunna former, när det gäller
att utreda en sak. Ja, herr talman, jag
skall inte fortsätta tvisten i detta sammanhang.
Jag tror, att den sak, som man
vill gagna, gagnas bäst genom att kammaren
bifaller vad bevillningsutskottet
här har hemställt.

Herr SANDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr Olsson framhåller, att
det i själva sakfrågan inte torde finnas
någon större meningsskiljaktighet mellan
mig och honom och att det egentligen
rör sig om formerna om hur man
bär skall gå fram för att nå målet, bästa
möjliga resultat. Jag sökte i mitt tidigare
anförande i all korthet, så gott jag
kunde, motivera varför jag menade, att
man, trots att det förhållande föreligger,
som också jag erkände, nämligen
att en utredning pågick, likväl för att
påskynda denna frågas lösning borde
skriva till Kungl. Maj :t. Herr Olsson säger,
att det är rimligt, att man väntar
på ett svar från kommittén, som ändå
måste syssla med denna sak. Ja, det är
riktigt, men som jag antytt, har man
anledning förmoda, att frågan därmed

inte är löst utan att man får lov att ta
upp den igen till förnyad utredning, och
då kommer det att draga ut på tiden, så
att vi få vänta ytterligare.

Sedan bara ett enda ord till, herr talman.
Herr Olsson betonade med stor
styrka, att jag här stod alldeles ensam.
Jag tror nu inte att någon i denna kammare
låter sig påverkas av det förhållandet,
att man råkar vara ensam reservant.
Man kan ju ha rätt, även om man
är ensam. Jag befinner mig i mycket
gott sällskap i detta sammanhang. Utan
att uppta tid med att upprepa alltihop
vill jag erinra om att centrala organisationer
för Sveriges nykterhetsfolk stå
bakom motionens yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t om utredning. Jag känner
mig sålunda inte ensam, men även
om jag så vore, skulle jag inte vara så
ledsen för det.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag menade inte precis ensam
i det avseendet. Vad Sveriges nykterhetsrörelse
gör i denna fråga är en
sak. Den kan göra en opinionsyttring
för att påverka utredningen. Men vad
andra kammaren gör är en annan sak i
detta sammanhang. Jag skulle ha förstått
herr Sandberg och motionärerna om de
hade sagt: Vi måste nu skriva till Kungl.
Maj:t i denna fråga. Hur skola vi då
skriva? Jo, vi skola säga, att det är en
så viktig fråga, att det är det centrala
problemet i hela vår nykterhetslagstiftning,
så nu bör 1944 års nykterhetskomkommitté
lägga undan allt det andra,
motboken och hela det övriga eländet,
och bara ägna sig åt detta problem. Då
skulle jag ha förstått, att herrarna ville
skriva på nytt, men så är det ingen av
herrarna som vill skriva.

Herr GAVELIN: Herr talman! Efter
utskottsordförandens deklaration skulle
man ju kunna anse, att det är obehövligt
med någon ytterligare diskussion i
föreliggande fråga. Då jag i varje fall

Onsdagen den 4 maj 1949 em. Nr 15. 133

Statsmonopol eller annan jämbördig företagsform för tillverkning av skattepliktiga
maltdrycker.

står som motionär i frågan, ber jag
emellertid att få ta kammarens tid i anspråk
några minuter för att säga ett
par saker.

Jag vill först till fullo understryka
vad en föregående ärad talare, herr
Hammar, här sade om nykterhetsfolkets
intresse för att få denna fråga löst på
något sätt. Jag är trots ordförandens
deklaration lika skeptisk som reservanten
beträffande frågan om nykterhetskommittén
kan anses ha den fullmakt
som erfordras för att ta upp saken till
utredning. Det säges här, att de framställningar,
som ha gjorts, ha remitterats
till kommittén, men vad som för
mig är det väsentliga är, huruvida kommittén
anser sig därmed ha fått Kungl.
Maj:ts uppdrag att ta upp frågan på
det sätt som motionärerna här ha
önskat.

Jag skall inte gå in på frågan i hela
dess vidd, men det är ett par saker,
som jag vill passa på att säga, när nu
frågan har kommit upp och debatteras.
Motståndare till nykterhetsrörelsen
kasta ofta fram påståendet att man här
försöker göra det svårare för den enskilde
individen att få tillfälle att använda
pilsner som vanligt måltidsdricka.
Jag skulle för min personliga
del vilja deklarera, att jag har ingenting
emot att det finns möjlighet för den
som så önskar att använda pilsner på
vanligt sätt som måltidsdryck, men
vad jag känner en oro över är den utveckling
som ägt rum på detta område
den senare tiden, i det att man i allt
större utsräckning använder pilsnern
som berusningsmedel. Var och en som
här i staden går ut och tittar på de s. k.
ölkaféerna bör bli verkligt betänksam
när han ser hur massor av arbetare dag
ut och dag in sitta och pimpla pilsner.
.lag måste i det sammanhanget säga, att
jag finner det mänskligt, att bryggerihanteringen,
de enskilda företagarna,
inte har så stort intresse av att denna
förtäring minskas. Det är ju mänskligt,

att de söka få så stor förbrukning som
möjligt för att på det sättet tjäna så
mycket som möjligt.

Jag känner mig tacksam för att utskottets
skrivning ger ett litet hopp om
att frågan kan komma upp till realbehandling.
Emellertid är jag liksom reservanten
inte absolut övertygad om att
man kan utgå ifrån att så kommer att
ske. Därför har jag den uppfattningen
att det skulle ha varit till stort gagn
både för nykterhetskommittén och för
nykterhetsfolket i allmänhet, om man
hade kunnat få riksdagen att skriva till
Kungl. Maj:t och begära att frågan tas
upp till behandling. Ordföranden säger,
att han skulle ha kunnat förstå denna
sak, om man velat vara med på en
skrivning, som givit kommittén uppdrag
att taga upp enbart denna fråga,
därför att man ansett den vara så betydelsefull
att den behövde ställas i
förgrunden. Men det hindrar icke att
man från nykterhetshåll understryker
att man ansett denna sak vara så viktig,
att den bör komma i förgrunden,
när det gäller lagstiftning på detta
område.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
den reservation som är fogad vid utskottets
utlåtande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
På den direkta frågan till mig av lierr
Gavelin vill jag säga, att det kan icke
råda några delade meningar därom, att
om Kungl. Maj:t till en kommitté överlämnar
fyra eller fem olika framställningar,
såsom skett i detta ärende, är
denna kommitté tvingad att giva Kungl.
Maj :t ett svar. Härom böra således icke
råda några delade meningar. Jag skulle
ju tänka mig, att den nykterhetsrepresentation,
som finnes även i 1944 års
nykterhetskommitté, icke är så funtad,
att den underlåter att bevaka sina intressen.
Jag tror således att man kan ha
en smula förtroende för den.

134 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Nu vill jag säga, att'' det skulle vara
en egendomlig praxis, om man varje
gång som man komme på idén att vilja
påskynda en sak som ligger under utredning
skulle i riksdagen motionera
om att skriva till Kungl. Maj :t. Det
skulle bli en mycket utvecklad postgång
mellan detta hus och kanslihuset, något
som bevillningsutskottet för sin del icke
velat medverka till.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 29, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 23 i anledning av
väckta motioner om pension åt assistenten
hos riksdagens revisorer K. J.
Hedberg.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 6.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 mai 1939
(nr 207).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Kontroll av den offentliga partipropagandan
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av den offentliga
partipropagandan samt angående
bokförings- och redovisningsplikt för
sammanslutningar och andra, som bedriva
politisk propaganda.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft följande
fem till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
nr 2 i första kammaren av
herr Bergvall m. fl. samt nr 1 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., dels
motionen nr 51 i andra kammaren av
herrar Severin och Lindberg, dels ock
de likalydande motionerna nr 162 i
första kammaren av herr Lindström
m. fl. och nr 202 i andra kammaren av
herr Sehlstedt m. fl.

I motionerna I: 2 och II: 1 hade hemställts,
»att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla dels om en ingående utredning
av möjligheterna att åstadkomma
en rättvisande, realistisk och kontrollerbar
redovisning av omfattningen
och kostnaderna för publik partipropaganda
inför val och folkomröstningar,
dels om de förslag till lagstiftning rörande
sådan redovisning, vartill utredningen
kan giva grund».

I anslutning till detta yrkande hade
i motionen II: 51 hemställts, »att riksdagen,
därest beslut fattas att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
av valkostnaderna, också måtte besluta
att i samma skrivelse begära utredning
även om partiernas inkomstkällor».

I motionerna 1:162 och II: 202 hade
hemställts, »att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning
huruvida och under vilka förutsättningar
sammanslutningar och andra
som bedriva politisk propaganda böra
genom lag åläggas skyldighet att föra
böcker över sina inkomster och utgifter
samt att årligen avgiva offentlig
redovisning för sin propagandaverksamhet».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 2 och II: 1,
II: 51 samt I: 162 och II: 202 måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning av frågan, huruvida organisationer,
som bedreve politisk propa -

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

135

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

ganda, borde åläggas bokföringsskyldighet
samt förpliktas att offentligen
låta redovisa sina inkomster och utgifter.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Ivar Nilzon, fröken
Andersson samt herrar Pettersson
i Ersbacken och Fagerholm, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att de
förevarande motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har jämte fyra andra ledamöter
av första lagutskottet reserverat
mig mot det förslag till utredning i anledning
av de väckta motionerna som
utskottet gjort i förevarande ärende.
Jag gör liksom motionärerna, framför
allt i herr Sehlstedts m. fl. mycket välskrivna
motion, den frågan: Föreligger
behov av den lagstiftning motionärerna
begärt? Och, för det andra, är en sådan
lagstiftning genomförbar?

Herr Sehlstedts motion säger att det är
nödvändigt att först göra klart för sig,
huruvida behov av en utredning om en
lagstiftning föreligger, samt, i andra
hand, huruvida en lagstiftning är genomförbar.

Jag har själv gjort mig frågan: Vad
är det man vill vinna genom att lagstifta
om skyldighet för de politiska
partierna att föra böcker och offentligt
redovisa sina inkomster? Motionärerna
— alltjämt i herr Sehlstedts motion —
säga, att det ur demokratisk synpunkt
icke är förkastligt, att politiska partier
laga emot understöd för sin propagandaverksamhet
av fackföreningar, fackförbund
och industriföretag. Det är sålunda
av motionärerna själva erkänt,
att den politiska propaganda, som politiska
partier bedriva, mycket väl kan,
utan att man kommer i konflikt med
demokratiska principer, finansieras av
andra sammanslutningar än sådana

som bestå av det egna partiets medlemmar.

Om nu detta är riktigt, vilket det naturligtvis
är, varför skulle icke fackföreningsrörelsen
t. ex. ha lov att ekonomiskt
stödja det socialdemokratiska
partiet utan skyldighet för partiet att
offentligt redovisa understödsbeloppet?
Och varför skulle ej ett industriföretag,
som tror sig ha sina intressen bevakade
av de borgerliga partierna, ha lov att
under lagliga former understödja dessa
utan åläggande för stödmottagaren att
offentligt redovisa hjälpen? Jag utgår
alltjämt ifrån att varje understöd, som
sålunda lämnas till partierna, användes
i lojalt syfte och att givaren har lojalt
syfte med sina gåvor. Jag kan aldrig
föreställa mig, att det i detta land finnes
ett demokratiskt parti, som tar
emot pengar från ett industriföretag
eller en facklig organisation med löfte
att i strid mot partiets politiska program
stödja intressen som givaren vill
ha främjade.

Men, säger man, den demokratiska
renligheten kräver, att man får veta
vilka som äro givare och huru stora
belopp som lämnas. Ja, jag begriper
icke logiken i detta. Om man å ena
sidan fastslår, att demokratien icke har
något att erinra emot att de politiska
partierna taga subventioner ifrån vilken
lojal givare som helst, så förstår jag
ej, vad det kan vara för ett demokratiskt
renlighetskrav att få veta vilken
som är givare och med vilket belopp givaren
vill lämna sitt stöd till partiet.
Men jag ser naturligtvis gammalmodigt
på saken. Jag är politiskt uppfostrad
under den tid, då föreningslivet krävde
att leva sitt eget fria liv utan obehörig
inblandning i sin verksamhet. Det var
en gång inom det socialdemokratiska
partiet ett oeftergivligt krav, att vi fritt
skulle få i lagliga former propagera,
agitera och begagna våra pengar såsom
det passade oss utan att lägga fram någon
balansräkning för allmänheten och
utan att meddela vilka som lämnat oss

136 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

sitt stöd. Det är denna uppfostran jag
fått, och av denna är jag ännu påverkad.

Det är möjligt att min åskådning är
föråldrad. Men även om så är fallet och
det numera skulle vara ett demokratiskt
renlighetskrav att få vetskap, varifrån
de politiska partierna få sina pengar,
tror jag, att det är alldeles omöjligt att
skapa en lagstiftning, som effektivt
möjliggör detta. Utskottet självt radar
upp alla de svårigheter som upptornas
för att en sådan lagstiftning skall bliva
effektiv. I justitiedepartementet har
man gjort en förberedande utredning
om denna sak. En utredning som oförtydbart
visar, att en lagstiftning, som
skall leda till något positivt resultat, är
fullständigt utesluten. Vad skall det då
tjäna till att sätta i gång denna utredning?
Möjligen få vi till stånd en lagstiftning,
som kommer att ställa stora
administrativa krav på det politiska
partilivet utan att detta kommer att
tjäna något förnuftigt ändamål. Om det
skulle finnas den minsta misstanke, att
de demokratiska partierna skulle ha
smussel för sig genom att taga emot
mutor för att begå handlingar, som ej
harmoniera med ett demokratiskt samhälle,
då skulle jag förstå, att alla medel
måste tillgripas för att förhindra detta.
Men det är icke alls detta man talar
om. När man skall motivera vad man
vill, tar man bara till frasen om demokratiens
renlighetsintresse att få fram
vilka som äro givare och vilka penningbelopp
det gäller.

Man tornar upp svårigheterna, säges
det. Jag bestrider detta. Enbart följande
belyser svårigheten att göra kontrollen
effektiv. Om det väsentliga är att få veta
vilka givarna äro och vilka belopp som
lämnats, så begår icke ett politiskt
parti, som får redovisningsplikt, något
brott mot lagen, om det under beteckningen
»okända givare» redovisar allt,
som ramlar ned i kollekthatten på valmötena.
En givare, som vill vara anonym,
kan lämna 10 000 kronor i kol -

lekthatten på valmötet eller på annat
sätt bevara sin anonymitet. Tror någon
att samarbetet mellan partierna befrämjas
om 10 000 kronor redovisas
som kollektgåva från okänd givare? Nej,
det är smussel, svaras det. Då ha vi i
gång en agitation och ett valarbete, som
blir mera irriterande än det vi nu få
bevittna. Det är långt ifrån att skapa
samarbete partierna emellan att tillgripa
lagstiftning på detta område. Det
är så fjärran från detta att vi i stället
i största utsträckning öka de strider i
denna fråga som redan nu finnas.

Jag skall icke längre uppehålla mig
vid detta. Jag yrkar givetvis avslag på
denna mina partivänners motion.

Så har också en motion väckts som
är av något annan innebörd. Det är
folkpartiets motion, som icke önskar
veta varifrån partierna få sina inkomster
utan enbart se till hur partierna använda
pengarna. Även om man vill begränsa
valkostnaderna, tjänar det icke
heller här någonting till med en lagstiftning,
därför att den blir lika ineffektiv
som en lagstiftning om offentlig
redovisning av partiernas inkomster.
När börjar en valrörelse? När började
förra årets valrörelse? Den började
strax efter valet för fyra år sedan
och pågick i fyra år. Hur skall man
kunna få klart för sig, vad valkostnaden
för det sista årets andrakammarval
var? Var skola vi få fram alla dem,
som voro med i valrörelsen utan att de
bette politiska partier? Jag tänker på
hela den annonskampanj som fördes
icke av något ansvarigt politiskt parti
utan som dök upp än här och än där,
jag vet icke i hur många variationer,
som Wigforss var fotograferad och beskriven
som ett skrämmande exempel
på hur det svenska samhället vansköttes.
Vem skulle kunna räkna ut eller
tillförlitligen deklarera, vad en sådan
valrörelse kostar svenska folket? Det
är omöjligt.

Denna fråga har varit föremål för en
grundlig utredning i första lagutskottet.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15. 137

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Det har varit litet svårt för socialdemokraterna
och folkpartiet i första lagutskottet
att ena sig. Jag sade vid den
sista bordläggningen: Kunna folkpartiet
och socialdemokraterna enas i denna
fråga, då upphäves sanningen att eld
och vatten äro oförenliga. Nu ha vi betänkandet
här, och sanningen är alltjämt
den, att eld och vatten kunna ej
förenas. Den som läser betänkandet och
följer fortsatt debatt får bekräftelse på
detta.

Jag yrkar, herr talman, bifall till min
reservation, vilken går ut på avslag på
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Forsberg, Fröderberg och Svensson i
Stenkyrka.

Herr NETZÉN: Herr talman! Av mina
erfarenheter både från pressläktaren
förut och här i kammaren under en
mycket kort tid borde jag egentligen
ha avskräckts från att taga till orda så
omedelbart efter herr Hedlund i Östersund,
som visat sig vara en så utomordentligt
framgångsrik debattör — jag
törs väl icke säga domptör — de gånger
han gått vid sidan av utskottsmajoriteten.
Men som medansvarig för en av de
motioner, som väckts i denna fråga vid
årets riksdag, och därtill på grund av
att jag släppts fram från väggen till
bordet vid handläggningen av frågan i
utskottet, har jag ändå dristat mig att
taga risken.

Herr Hedlund frågade, om det föreligger
ett behov av en ifrågasatt lagstiftning.
Jag tror att denna fråga saknar
resonans i dag, därför att i dag är det
nog icke så många som tänka på om
det förelegat behov tidigare. Men jag
skulle tro, att ingen i denna kammare
eller annorstädes är obekant med det
förhållandet, att under en mycket lång
tid före slutspurten av fjolårets valrörelse
ingick som ett av de mest irriterande
och bedrövliga inslagen diskussionen
omkring partiernas finansiering.

Jag behöver icke säga, att denna diskussion
var i åtskilliga stycken överdriven
och missvisande. I den delen gjorde
man sig nog på alla håll skyldig till
åtskilliga överdrifter. I sin tur förde det
under alla förhållanden med sig, att den
allmänna opinionen piskades fram till
ett stämningsläge, som verkligen aktualiserade
behovet av att om möjligt finna
en form för ekonomisk insyn då det
gäller partiernas finansiering. Det är
ingen som ifrågasätter annat än att industriföretag,
fackföreningar eller vad
det är fråga om kunna ha politiska intressen
i överensstämmelse med ett politiskt
partis intressen samt också äro
beredda att satsa en slant för att få
dessa intressen tillgodosedda på bästa
sätt. Men det finnes ingen större risk
för att detta samband skall kunna missförstås
eller misstolkas än om det hela
skall smusslas på baksidan och det icke
föreligger någon offentlig redovisning.
Jag skulle gärna — delvis på grund av
vad herr Hedlund sade — önska säga
vad som också står i motionen, nämligen
att man vet mycket väl, att det
förekommer ekonomiska anslag till politiska
partier från olika intressegrupper,
men just därför att det icke sker någon
offentlig redovisning sipprar det fram
på andra vägar, icke alla gånger fullt
korrekt. Alla äro väl icke så politiskt
upplysta som vi ibland göra anspråk på
att vara i denna församling. I den allmänna
opinionen kan det lätt uppträda
tvivel om den demokratiska renligheten,
om en sådan diskussion, med de dimensioner
den hade i fjol, upprepas valrörelse
efter valrörelse. Är det icke en
fara för en av demokratiens finaste
egenskaper, den offentliga insynen i
statsförvaltningen och det politiska livet
på olika områden, att man på detta område
skall förhindra ett försök till undersökning,
om det kan finnas former
för en sådan insyn?

Herr Hedlund tyckte, att det var någonting
lika omöjligt som att förena
eld och vatten, när folkpartiet och so -

138 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

cialdemokraterna utom herr Hedlund
kunde ena sig på denna punkt. Jag medger
att det kan ligga något i detta. Måhända
ligger det i varje fall något mera
i det än det samband som framgår av
att en rad av högerns tidningar i dag
rekommenderar denna kammare att besinna,
att riksdagens anseende fordrar
att man följer herr Hedlunds råd. Man
kan kanske kvittera de ömsesidiga förbindelserna
på det sättet.

Jag skulle i själva sakfrågan vilja tillfoga
ett par synpunkter. Som herr Hedlund
anförde ha redan i motionen mycket
utförligt redovisats alla svårigheter
som en lagstiftning på detta område
skulle innebära. De flesta skäl, som anförts
mot tanken på lagstiftning, ha
också mycket utförligt redovisats i såväl
utskottets utlåtande som den motion
jag i detta fall syftar på. Dels gäller det
tvivel på om det kan vinnas klarhet
över partiernas finansiering utan att
valhemligheten äventyras. Det ifrågasättes
om det kan föreligga risk för politiska
trakasserier. Det antydes också de
svårigheter som bestå i möjligheterna
att kringgå en eventuell lagstiftning. Det
påpekas vidare risken för olika verkningar
för olika partier, och det yppas
vidare farhågor för att en ifrågasatt
lag, om den eventuellt skulle komma
till stånd, kan bli totalt verkningslös
mot de illojala men, såsom herr Hedlund
anförde, bli till mycket besvär för
de lojala. Slutligen har också åberopats
den invändningen, att en lagstiftning
skulle i sämsta fall till och med kunna
tänkas innebära kontroll över åsiktsbildningen.
Utskottet drar således fram
nästan exakt samma omständigheter,
som motionärerna och reservanterna
åberopat till stöd för sitt ståndpunktstagande.
Vi äro fullständigt ense om
att det finns svårigheter och vanskligheter,
men ändå ha vi kommit till olika
resultat. Våra meningar skilja sig i frågan,
om riksdagen skall avgöra saken
redan nu eller inte. I motsats till herr
Hedlund i Östersund skulle jag vilja

hävda den uppfattningen, att utskottsbehandlingen
inte kunnat bli så grundlig,
som man kan förutsätta att en direkt
utredning har möjlighet till. Och då blir
frågan, om riksdagen återigen på samma
sätt som tidigare skall avfärda saken
utan vidare spisning eller om man skall
tillgodose den allmänna opinionen åtminstone
så långt att man uppdrar åt en
utredning att titta närmare på alla dessa
problem och överväga dem mycket noga
för att man därefter så mycket säkrare
skall kunna ta ståndpunkt till frågan.
Och alldenstund problemet om partiernas
finansieringsplaner i valrörelse
efter valrörelse föranleder motioner i
riksdag efter riksdag tycker jag, att det
är ganska uppenbart, att de förhållanden
som för närvarande råda inte kunna
betraktas som tillfredsställande. Om en
utredning tittar närmare på problemet
och penetrerar det i minsta detalj och
kommer till ett positivt eller negativt
resultat så blir frågan avgjord — eller,
som herr Hedlund i Östersund önskar,
avlivad — för en längre tid än från den
ena riksdagen till den andra. Jag föreställer
mig, att det förhåller sig så att
man inte här i landet behöver riskera
medvetna överträdelser från de demokratiska
partierna, som samtliga mycket
öppet givit till känna, att de självfallet
lojalt vilja ställa till förfogande uppgifter
om det samband, som kan finnas
mellan pengar och idéer. Att det hela
skulle bli så oerhört komplicerat, som
herr Hedlund i Östersund gjorde gällande,
har jag för min del ganska svårt
att förstå, men jag skulle vilja tillfoga,
att det enligt min mening kommer att
bli lättare att bedöma frågan, sedan en
kvalificerad utredning hunnit titta på
saken.

Första kammaren har redan med 76
röster mot 42 beslutat utredning av
frågan, och jag skulle tro, att det näppeligen
kan vara någon skada för den
demokratiska renligheten, om denna
kammare följer medkammarens ståndpunktstagande
och bestämmer sig för

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

139

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

en utredning av frågan för att på grundval
av utredningens resultat kunna avgöra,
om en lagstiftning är möjlig, eller
om saken definitivt skall kunna avlivas.

Med vad jag sålunda anfört och i anslutning
till den motivering utskottet
redovisat ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Den
föreliggande frågan är ingalunda ny.
Den jämfördes förra gången den var
uppe, vill jag minnas, med galten Särimner,
ty den slaktas varje riksdag för att
riksdagen därpå komma upp igen.

Jag har inte tänkt att nu närmare gå
in på någon historik angående de omständigheter,
som gjort att riksdagen
tidigare avslagit utredningskravet, utan
bara dröja ett ögonblick vid det sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande år 1945. Detta utlåtande
utmynnade i ett klart och enhälligt
avstyrkande. Bakom utlåtandet
stod vår förre kollega herr Lindqvist i
Halmstad, där stod också den kanske
främste juridiske representant vi haft
under senare tid i riksdagen, nämligen
justitierådet Gärde. Sålunda två representanter
för samma meningsriktningar,
som nu vilja genomdriva utredningskravet.
Riksdagen konstaterade då, att
det inte fanns anledning att begära någon
utredning. Man frågar sig nu: Vad
liar hänt sedan dess, som ändrat situationen?
Vad är det som hänt? Jo, det
har inträffat dels att herr Molander
fantiserade om vissa sifferuppgifter och
dels att ett bokföringsbesked i Bolidenbolaget
kom på avvägar, ett bokföringsbesked,
som visade att folkpartiet mottagit
50 000 kronor, eller vad det nu var
för belopp. Det är detta som inträffat,
men detta kan väl inte i all rimlighets
namn vara av karaktär att motivera ett
ändrat ståndpunktstagande från riksdagens
sida. Vad då först angår det förhållandet
att en människa fantiserar så
är det ingenting att göra åt genom eu
utredning, och vad för det andra be -

träffar att Bolidenbolaget stöder folkpartiet
är det allmänt bekant, att de
större industriföretagen lämna sådana
bidrag. Vad skola vi utreda där? Ja,
när det gäller partifinanserna har det
visat sig, såvitt jag kunnat finna, att det
kommit en hel del känslotänkande med
i spelet. Jag skall därför besvära kammarens
ärade ledamöter med att försöka
systematisera frågeställningen litet
närmare, detta även om det kanske blir
litet torrt.

Den första, grundläggande frågeställningen
är: Vad är tillåtet och icke tilllåtet,
när det gäller partiernas finansiering?
Vad är lojalt och vad är illojalt?
Innan man klarlagt den frågeställningen
är det svårt att fatta ståndpunkt i själva
sakfrågan. Ja, illojalt är för det första,
om utländsk makt lämnar understöd —
om det sker i form av pengar eller billigt
levererade tryckpressar är sak samma.
Vidare är det lagstridigt och illojalt,
om man stöder omstörtningspartier,
som förbereda uppror eller på annat
sätt syfta att nedbryta den lagbundna
ordningen. Och slutligen anses det i
vart fall icke lojalt, om till bidrag knytes
förbehåll om visst ståndpunktstagande
i en konkret fråga. Det är detta som
är illojalt, därom äro utskottsmajoritet
och reservanter i stort sett överens. Men
dessa saker kommer man inte åt med
en kontrollagstiftning. Ingen föreställer
sig väl, att någon, som tänker begå förräderi
eller som tar utländska mutor,
bokför detta. Det är väl heller ingen
som föreställer sig, att ett omstörtningsparti
skulle skriva i böckerna vad det
fått för bidrag eller vad det använt dem
till. Tvärtom blir verkan av en sådan
här lagstiftning, om den kommer till
stånd, den att de illojala partierna kunna
åberopa formellt oklanderlig redovisning
eller t. o. in. en av samhället
auktoriserad redogörelse för att bland
dem inte finns något smussel. En sådan
anordning är ägnad att underlätta verksamheten
för de illojala partier, som
finnas eller kunna komma att finnas.

140 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.
Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Vi nödgas sålunda konstatera, att hela
frågeställningen gäller icke hur man
skall komma åt de illojala partierna
utan på vad sätt man skall kontrollera
de lojala partierna. Det råder hos oss
en rörande enighet om att det inte är
något illojalt att ett politiskt parti mottar
understöd från en fackföreningsorganisation
eller ett industriföretag. Men
det är inte så överallt. I Amerika äro
de politiska partierna förbjudna att
motta understöd av fackföreningar eller
sammanslutningar, men sådan är som
sagt frågeställningen inte hos oss. Man
har både vid tidigare debatter och i dag
ingående anfört skälen för och mot en
lagstiftning av nu ifrågavarande slag;
herr Hedlund i Östersund har redovisat
dem. Man talar om ett demokratiskt
renlighetskrav, och man har försökt
skildra vad det skulle vara för något.
Jag för min del vågar påstå, att det är
ett talesätt, som låter bra och som man
använder för att dölja den oklarhet,
som i själva verket vidlåder ens tankegång.
Det är en klyscha utan närmare
precisering; men låt gå för att det finns
ett demokratiskt renlighetskrav, som kan
förtjäna ett visst beaktande.

Vidare kommer folkpartiets nya melodi,
att man skall begränsa valkostnaderna.
Man frågar sig onekligen, om
folkpartiet överansträngde sin ekonomi
genom den dyrbara valkampanj partiet
hade i höstas, så att det nu måste lägga
upp ett ekonomiskt konsolideringsprogram,
och att detta skulle vara den synpunkt,
som behärskar partiets ståndpunktstagande
— detta sista sagt som
en liten elakhet. Men det är väl ingen
människa, som föreställer sig, att därför
att man redovisar omkostnaderna
på det ena eller det andra sättet, så
minskar man sina omkostnader; jag får
anledning att återkomma till folkpartiet
litet senare, när jag skall se på dess
ståndpunktstagande.

Det finns också ett tredje skäl för
en sådan här lagstiftning eller utredning,
men det är ett skäl, som ingen

talar offentligt om och ett skäl, det vill
jag uttryckligen understryka, som inte
bär upp herr Netzéns eller Olssons i
Mellerud och andras ståndpunktstagande
här i riksdagen. Det skälet är mycket
enkelt. Det är viljan att komma oppositionen
till livs, medvetenheten om att
man på detta sätt kan försvåra dess
finansiering, viljan att på detta sätt i
striden dra in ett nytt argument, nämligen
den rena maktutövningen. Jag
säger fortfarande, att vad vi här tala
om är de lojala politiska partierna, men
det är väl i alla fall fullt klart, att
följdverkan av en sådan här lagstiftning
kommer att bli svårigheter av nu
angivet slag. Jag förstår mycket av vad
herr Hedlund i Östersund sagt i dessa
frågor, men jag tycker, att det är ett
fattigdomsbevis ur det socialdemokratiska
partiets synpunkt att man tydligen
inte tror att man skall kunna möta
t. ex. den enligt min mening i vissa
stycken mycket överdrivna PHM-propagandan
med tyngden av sina egna
argument, utan man söker i stället indirekt
strypa förekomsten av en dylik
propaganda; jag tror att i många avseenden
har PHM-propagandan varit till
fördel för det socialdemokratiska partiet,
men det är en annan historia.

Skälen emot den offentliga redovisningen
eller offentliggörandet av bokföringen
äro egentligen av tre olika
huvudtyper. Det gäller, om jag får
gruppera dem i mera systematisk ordning,
de lagtekniska svårigheterna, det
gäller de praktiska svårigheterna, och
det gäller de konstitutionella eller principiella
betänkligheter, som följa med
en sådan anordning. Jag skulle vilja
fråga herr Netzén om en sak, men jag
tror inte att han kan svara på frågan.
Bedriver HSB politisk propaganda? Ja,
det beror på vad man menar med
politisk propaganda. HSB stöder hyresgästföreningarnas
sak, som stödja LO,
som stöder det socialdemokratiska partiet.
Är det politisk propaganda eller
inte, när hyresgäströrelsen i sitt organ

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

141

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

talar om vikten att rösta på något av
de politiska partier — därmed menar
man tydligen det socialdemokratiska
eller kommunistiska — som bedriva
aktiv bostadspolitik. Är det politisk
propaganda, om ett utredningsinstitut
inom näringslivet påvisar ohållbarheten
i den ekonomiska politik regeringen
för? Bedriva fackföreningarna politisk
propaganda, skola de in under den
offentliga redovisningen eller ej? Ja,
dessa frågor tror jag ingen kan svara
på, och det är en mycket allvarlig sak,
att ingen kan svara på dem, ty därom
komma de politiska motsättningarna att
röra sig. En lagstiftning, som är oklar
i de fall där man drabbar samman i
politisk strid, har förlorat all effekt och
berättigande; aktningen för lagen undergräves.
Vi ha vidare frågan om enskilda
personers ställning. Ingenting
hindrar, att enskilda personer emotta
bidrag för att utgiva en broschyr eller
driva en politisk verksamhet. Uppenbarligen
kunna de icke åläggas redovisning
härför.

.lag skulle slutligen vilja anknyta till
vad herr Hedlund i Östersund sade om
de anonyma givarnas bidrag. Efter
vad jag kan förstå måste den logiska
konsekvensen av herr Netzéns tanke bli
den, att anonyma bidrag skola förbjudas,
ty annars blir hela lagstiftningen
meningslös. Antag att ett antal bidragsgivare
tycka, att det är obehagligt att
behöva skylta i sammanhanget och att
de därför skicka in pengarna utan angivande
av namn och adress. Hur skola
pengarna redovisas? Som anonyma bidrag
och alltså okontrollerbara, eller
skola de konfiskeras och avsättas exempelvis
till riksdagshusets utsmyckning?
Det är också eu frågeställning, som man
härvidlag måste ha klar för sig. Gör
man en lag på detta område, går det
inte att uttala några allmänna förhoppningar
eller förväntningar om att så
och så skall det nog bli, utan då är det
nog bäst att se till realiteterna.

Vi ha vidare de praktiska svårighe -

terna med bokföring och redovisning.
Om lagstiftningen skall få någon effekt
måste den — därom är även utskottsmajoriteten
överens med oss •— gälla
alla politiska organisationer ned till
den minsta lokalavdelning. Det skulle
ju bli en oerhört stor apparat. Hur
skall det ämbetsverk, som skall granska
saken, kunna klara ut t. ex. det förhållandet,
att ett distrikt har en ombudsman
med en årslön på 2 000 å 3 000
kronor, som han naturligtvis inte kan
leva på utan därför är ombudsman
för t. ex. en lantmannaförening eller
en köpmannaförening med en viss lön.
Då uppkommer frågan, om denna senare
omständighet är att betrakta som ett
indirekt bidrag. Denna fråga måste
knäckas, när redovisningen skall läggas
fram. Eller låt mig ta ett annat fall,
t. ex. när folkpartiet hade ont om
pengar 1942, eller om det var 1944, och
tog emot bidrag av Filadelfia i form
av — jag tror det var kuvert — som
levererades till nedsatt pris. Skall detta
redovisas som bidrag? Själv förstår jag
inte, hur frågorna skola kunna redas
ut ur lagstiftningssynpunkt.

Vi komma så till de konstitutionella
eller principiella svårigheterna, och där
skulle jag vilja gå litet närmare in på
ämnet än herr Hedlund i Östersund
gjorde; jag anser dem nämligen väsentliga.
Vi ha här frågan om valhemligheten.
Jag vet inte, om jag missuppfattat
den demokratiska tanken om den
fria åsiktsbildningen, men nog skulle
jag, om jag inte vore riksdagsman eller
politiskt verksam och ville bidraga med
500 kronor eller 1 000 kronor till en
insamling åt ett politiskt parti, som
jag tyckte drev en riktig politik, anse
det vara min ensak. Om t. ex. en fackföreningsfunktionär
skulle ekonomiskt
stöda låt oss säga det kommunistiska
partiet eller folkpartiet, vilket kanske i
hans kamraters ögon är ungefär detsamma,
betyder detta att han är omöjliggjord.
Såvitt jag kan förstå är det
inte länkbart att en sådan man skulle

142

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.
Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

kunna fortsätta sin verksamhet som
facklig förtroendeman i arbetarrörelsen.
Det är väl då ett legitimt krav att
det skall iakttagas absolut diskretion
om vilket parti han ekonomiskt stödjer.

Det finns emellertid en ännu allvarligare
sida av saken. Vad leva vi i för
politiska förhållanden här i landet f. n.?
Det är utan tvekan tämligen idylliska
förhållanden, men om det skulle inträda
en förskjutning härvidlag och det
blir fråga om att upprätta t. ex. den
folkdemokratiska republiken Sverige —
ingen människa vet hur förhållandena
kunna utveckla sig under det internationella
trycket — äro då inte dessa i
den offentliga myndighetens förvar till
äventyrs befintliga redovisningshandlingar
en guldgruva för de patruller,
som skola sätta i gång exekutionen?
Jag tycker redan den omständigheten
gör att man inte på detta sätt bör prisge
valhemligheten.

Nu säger man, att vad vi ha rätt till
är att rösta i hemlighet, men vi ha inte
rätt att propagera i hemlighet. Vad är
det nu för skillnad?

Nästa invändning, och den tycker jag
är den allra allvarligaste, är att det
politiska livet i och med denna anordning
mer eller mindre, till en början
kanske mindre, kommer under administrativ
kontroll. Det kommer herr
Netzén att vifta bort med att säga, att
det inte är fråga om detta utan bara
om att man skall sända in vissa handlingar.
Se vi närmare på saken blir det
emellertid klart att om det föreskrivs
att de politiska partierna skola redovisa
vissa uppgifter och vara beredda
att överlämna sin bokföring för att bestyrka
detta, medför det med logisk
nödvändighet att det statliga organ, som
skall revidera eller kontrollera räkenskaperna,
också måste se efter, huruvida
räkenskaperna förefalla rimliga.
Antag att ett stort parti redovisar att
dess propaganda i Stockholm kostar
20 000 kronor. Kan det offentliga kontrollorganet
sätta sitt signum under

detta? Nej, det måste infordra utredning
om vad de olika kostnaderna ha
gått till, och därmed är man inne på
en administrativ kontroll av politiken.
Det kan börja så smått, men det kommer
att gå vidare, och efter varje valstrid
kommer det att vara en diskussion
om i vad män kontrollen varit fullständig.

Detta är således inte någon liten kortfristig
fråga som herr Netzén vill göra
den till, utan det är en fråga på lång
sikt. Den gäller inte bara att man skall
lugna en opinion för tillfället, utan den
har på lång sikt betydelse för under
vilka former vår demokrati skall arbeta.

Nu säger kanske någon, att detta är
svepskäl, som man suttit vid skrivbordet
och radat upp. Samtliga dessa skäl
ha dock under de senaste åren åberopats,
i vissa fall av en enhällig riksdag,
i vissa fall av ett enhälligt utskott och i
vissa fall med betydande majoritet. De
äro inte några fantasifoster från min
sida.

Jag ber Gud bevara oss för att om
ett antal år få en proposition från
Kungl. Maj :t om att den byrå på patent-
och registreringsverket, som mottar
dessa anmälningar, skall utbrytas
och bli ett särskilt ämbetsverk under
benämningen kungl. partikontrollstyrelsen.
Det kan naturligtvis utveckla
sig i den riktningen, om man som man
gjort på flera håll sätter skygglappar
för ögonen och inte ser verkligheten
sådan den är.

Jag kommer så till utskottets ståndpunktstagande.
Jag kan på ett sätt förstå
den socialdemokratiska inställningen
till denna fråga. Det är naturligtvis
besvärande med exempelvis den kolossalt
psykologiska affisch som folkpartiet
satt upp med en arbetare som bryter
sig ur solidariteten. Det är naturligtvis
också besvärande med dessa PHMannonser
i veckopressen, vilkas naivitet
ofta överskrider vad man trodde vara

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

143

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

möjligt, men det är väl inte för att
komma åt sådana ting som man gått
på utskottets linje? Jag vill säga till
herr Netzén, att om man har denna
utgångspunkt, kunde man likaväl bestämma,
att de politiska partierna icke
få understödjas av organisationer eller
företag, alltså gå på den amerikanska
linjen. Jag undrar vad herr Netzén
skulle säga, om man en annan dag med
annan maktställning i riksdagen ville
förbjuda fackföreningarna att lämna bidrag
till det socialdemokratiska partiet.
Det är en annan sida av saken, men
den ligger i någon mån på samma
plan.

Jag kommer så till folkpartiets ståndpunkt.
Herr Dickson har en gång fällt
ett känt uttalande, att han sett tre folkpartister
som bara haft två meningar,
och det noterades som en viktig händelse
i kammarens protokoll. Man kan
säga, att folkpartiet nu gått ett steg
längre. Det är nu tre folkpartister som
ha en mening. Jag vet inte hur jag
skall uttrycka det: så småningom ha
de fått en mening. Jag skall inte avslöja
några närmare detaljer om utskottsbehandlingen,
men jag tror man
utan vidare kan beteckna den folkpartistiska
anslutningen till majoritetens
åsikt som en, för att tala militärt språk,
typisk diversionsmanöver. Man talar
om någonting annat för att söka komma
ifrån någonting som är besvärligt.
Vad skulle det besvärliga vara? Att
folkpartiet får understöd från industrien?
År det något fel, något som man
bör skämmas för? Vi ha ju alla i korus
sagt att det är lojalt. För detta är folkpartiet
berett att sadla om på en gång
från den inställning det hade för några
år sedan, då dess främste expert på
detta område förkastade kontrollinjen
såsom olustig och stridande i viss mån
mot demokratien. Jag tycker det är en
väl hastig omsvängning. Det förvånar
mig särskilt att man inte på folkpartistiskt
håll har insett, att man här räcker
fingret åt en administrativ kontroll av

det politiska livet. Jag föreställer mig
att de gamla stora liberalerna skulle
vända sig i sina gravar, om de såge
sina efterföljare. Man är ju, för att ta
ett exempel från en helt annan fråga,
upprörd på folkpartihåll över att domaren
får lämna nämnden vissa upplysningar
i ett tryckfrihetsmål. Det säges
vara skadligt ur demokratisk synpunkt,
men här är man beredd att medverka
till en utredning sådan som den
föreslagna. Jag förstår inte hur detta
kan hänga ihop.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid dessa allmänna reflexioner. Nu kanske
man för fram det gamla argumentet,
som vi alla känna till, att det bara
är fråga om en utredning och att det
inte kan skada att frågan utredes och
att man alltid därigenom får någon
klarhet. Jag vill då säga till utskottsmajoritetens
talesmän, att denna fråga
redan är utredd. Efter Molanderaffären
tillsattes inom Kungl. Maj:ts kansli en
särskild utredningsman, hovrättsassessor
Björklund, som i en promemoria på
femtio sidor har gått igenom hela detta
ämne. Promemorian har sedan cirkulerat
bland alla regeringens ledamöter.
Såvitt jag har förstått har man konstaterat,
att det inte är någonting att
göra, detta trots att stämningen efter
valrörelsen var mycket uppjagad. Det
har sålunda redan genom en utredning
konstaterats, att det inte är lämpligt
med lagstiftning och att det inte går
att förverkliga motionernas krav.

Nu är det väl antagligt att denna
kammare på herr Netzéns och andras
rekommendationer kommer att följa
första kammaren, men jag har ändå
velat säga detta. Jag anser nämligen, att
man i sådana här frågor, som dock
gälla de former, i vilka vårt politiska
liv arbetar, skall vara mycket försiktig
att av taktiska skäl eller dimbildningsskiil
begära en utredning. Det är alltför
viktiga frågor det här rör sig om.

Herr talman 1 Jag her att med vad jag
anfört få yrka bifall till reservationen.

144 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Häruti instämde fru Ewerlöf.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Det spörsmål, som vi nu diskutera,
är ingalunda alldeles nytt. Vi ha
haft överläggningar om det här i kammaren
vid, om jag inte missminner mig,
fyra olika tillfällen. Det nya i ärendet
i dag är att det vid sidan om yrkandet,
att organisationer, som bedriva politisk
propaganda, skola åläggas bokföringsskyldighet
och förpliktas att offentligt
redovisa sina inkomster, föreligger ett
yrkande att redovisningsplikten skall
omfatta även utgifterna.

Framställningen bygger på tvenne
olika moment. Det ena momentet är
oron över de ständigt stigande valkostnaderna,
och det är framfört i folkpartimotionen.
Enligt min mening är
även detta problem värt allt beaktande.

I en annan motion kräver man insyn
i valpropagandans finansiering i stora
drag. Det är självklart, och det har
framgått dels av de diskussioner, som
förekommit här tidigare, och dels av
utskottets utlåtande, att man ingalunda
avser någon granskning i detalj. Vi avse
endast en översyn över de viktigaste
momenten i stora drag. Det blir väl
utredningens sak, om en sådan beslutas,
att åstadkomma den ram, inom vilken
redovisningen skall ske, men min privata
mening är, att man mycket väl kan
reda sig med bokförings- och redovisningsskyldighet
för de politiska rikspartierna
och för valkretsorganisationerna.
Längre ned har man såvitt jag
förstår inte någon rimlig anledning att
gå, om man inte vill någonting annat
än nå de syften, som motionärerna och
utskottet haft.

Bokföringsskyldigheten kan ju inte
gärna bli någon tung börda, då ju som
vi känna till varje politiskt parti för
närvarande för böcker över sina utgifter
och inkomster och det därför bara
gäller att finna en lämplig form för den

sammanställning, som skall ställas till
allmänhetens förfogande.

Jag tror inte heller att det skall behövas
ett ämbetsverk för att kontrollera
de inkomna framställningarna. Det
är en konstruktion, som herrar opponenter
frikostigt gjort ■—• vi känna ju
till att de äro flitiga att göra sådana
konstruktioner. Någonting sådant har
aldrig föresvävat vare sig utskottet eller
motionärerna. Den redovisning, som sålunda
bör bringas till offentlighetens
kännedom, kan såvitt jag förstår överlämnas
åt patent- och registreringsverket.
Den blir i och med det en offentlig
handling, som varje intresserad äger
rätt att ta del av.

Vad detta ämbetsverks kontroll över
huruvida uppgifterna äro riktiga eller
inte skulle tjäna till kan jag uppriktigt
sagt inte förstå. De som äro intresserade
—• och det finns givetvis sådana både
inom pressen och inom de olika valkorporationerna
— ha möjlighet att ta
del av det material som är överlämnat,
och det blir sedan deras sak att se efter
om där finns någonting som inte stämmer.

Jag tror för övrigt inte på den där
svartmålningen, att partierna skulle
pröva alla möjliga vägar att komma förbi
vad en eventuell lagstiftning på detta
område skulle föreskriva. Tror man att
våra politiska partier bestå av figurer,
som bara ängsligt försöka bedraga allmänheten?
Det finns ingen anledning
att tro någonting sådant. Om statsmakterna
säga ifrån, att de politiska partierna
äro skyldiga att avge en viss
sammanställning, då är det väl sannolikare
att partierna ställa sig en sådan
bestämmelse till efterrättelse? Till dess
herrarna på andra sidan kunna bevisa
någonting annat vägrar jag att tro, att
partierna skulle handla annorlunda.

Vill man saken, kan jag sålunda inte
förstå annat än att det skulle vara möjligt
att finna en lämplig och enkel metod
för en sådan redovisning. Att författaren
till den omtalade promemorian,

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

145

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

som vi faktiskt inte fingo del av vid
utskottsbehandlingen, mött sådana svårigheter,
beror väl på att han satt sig
andra uppgifter före än den utskottet
och motionärerna avse. Det bör rimligen
vara möjligt att åstadkomma en
sådan enkel redovisning i stora drag,
som utskottet och motionärerna tänkt
sig. Under alla förhållanden är det för
tidigt att innan utredningen givit sig
i kast med detta problem säga, att det
är omöjligt. För min del anser jag att
det beror på vilken målsättning man
har. Önskar man inte en reglering i detalj,
vilken såvitt jag förstår saknar allt
intresse, bör det inte möta några oöverstigliga
hinder. Det saknar sålunda intresse
att veta, om Andersson eller Pettersson
eller Svensson har skänkt femtio
eller hundra kronor till valrörelsen,
men av betydelse är däremot, att valmannen
genom en offentlig redovisning
får möjlighet att se om det eventuellt
finns dirigerande krafter bakom kulisserna,
som inte komma till synes i valpropagandan.
Det är detta vi haft i tankarna,
när vi talat om ett demokratiskt
renlighetskrav. Jag tror det var undertecknad
som myntade detta uttryck,
vilket opponenterna nu sökt gyckla
med. Jag vill för min del hävda som
min allvarliga mening, att det är ett demokratiskt
renlighetskrav att väljarna
skola ha möjlighet att se, om ett parti
stödes av en stor ekonomisk sammanslutning
eller inte.

Jag vill erinra om att det i historien
ingalunda saknas exempel på att en sådan
möjlighet att genomskåda sammanhangen
skulle kunna ha betytt ofantligt
mycket. Hur var det när nazismen slog
igenom i Tyskland? Det är känt att det
var magnaterna inom Ruhr-industrien
som försågo nazismen med de penningmedel,
över vilka den så rikligt förfogade.
Det var Ruhr-industriens stora
penningtillflöden som gjorde det möjligt
för nazismen att över huvud taget
slå igenom i Tyskland. Jag vill nu inte
påstå, att hos oss hotar en sådan fara.

Herr Fagerholm talade om att vi inte
veta vilka tider vi gå till mötes. Jag
tror emellertid inte att en sådan fara
för vårt vidkommande är aktuell, men
det anförda exemplet visar i alla fall
att historien kan berätta åtskilligt på
detta område, som ingalunda är utan
intresse, när man bedömer dessa frågor.
För att inte röra vid problem som
ligga närmare, kan jag ju gå tillbaka
någon tid här i vårt land. Vi känna till
att en stor ekonomisk koncern bakom
kulisserna försåg en partiledare med
betydande medel för den politiska propagandan.
Det är uppenbart, att om vi
haft en redovisningsskyldighet, skulle
ett sådant spel inte ha kunnat förekomma.

Med tanke på den bitterhet, som präglade
fjolårets valrörelse, tycker jag att
man ingalunda drar de riktiga slutsatserna
därav, om man inte söker att
på detta område sanera vad som går
att sanera och försöker att riva undan
grunden för onödig misstänksamhet.
.Tåg har ingenting emot en intensiv och
öppen kamp i valstriden mellan partierna,
men med blanka vapen och med
rent spel. I den mån som vi kunna
sanera de här träskmarkerna och rubba
grunderna för misstänksamheten tror
jag att vi lyfta upp valarbetet och valrörelsen
på ett högre plan.

Jag tror också att det ligger någonting
i folkpartimotionen på detta område,
när den vill ge en bild av valkostnadernas,
låt mig gärna säga våldsamma
stegring. Det är inte ett intresse för
oss att vi skola amerikanisera våra valrörelser
på ett sådant sätt, att den rikligaste
penningtillgången skall vara avgörande
vid en valrörelse. Det är enligt
mitt sätt att se ett viktigt demokratiskt
problem, och jag tror att vi gagna en
sund utveckling om vi söka fullfölja
denna tanke om utredning.

Jag skall villigt erkänna att det kan
tänkas att jag har fel i mitt bedömande
av svårigheterna och att det inte är
möjligt att komma till resultat, men så

10—•Andra kammarens jirolnkoll 19b9. Nr 19.

146

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

långt jag nu kan bedöma förefaller det
mig som om kritikerna ha ställt sig
andra mål före än dem som initiativtagarna
till motionen och utskottet ha
gjort.

Vinsten av en redovisning enligt förslaget
skulle sålunda vara att minska
misstänksamheten mellan partierna och
motverka den amerikanisering av valrörelsen
som faktiskt varit på väg under
senare tid. Den kritik som riktats emot
denna tanke har gått ut på alt genom
dess realiserande valhemligheten skulle
uppluckras. Vi äro lika angelägna som
reservanterna om att valhemligheten
skall skyddas. Just därför ha vi inte
någon anledning att gå till detaljer, när
det gäller den redovisning, som vi ha
krävt. Men jag vill å andra sidan säga,
att ett skyddande av valhemligheten är
inte detsamma som om man, på det sätt
som nu kan förekomma, medger stora
ekonomiska koncerner att bakom kulisserna
faktiskt vara med om att dirigera
valet. Det är detta vi vilja söka förekomma.

Man har vidare sagt, att en sådan här
lagstiftning skulle befordra politiskt
trakasseri. Det tror jag för min del inte
ett ögonblick på. Det är ingen människa
som ifrågasätter annat än att om någon
vill skänka medel till politisk verksamhet,
till ett politiskt parti, så är det den
mannens eller det företagets fulla rätt.
Det är också det politiska partiets fulla
rätt att taga emot dessa medel, men de
böra på något sätt redovisas. Det kan
ju inte strida på något sätt emot det
skydd, som den enskilde valmannen bör
ha för sin politiska åskådning och rätten
att utöva sin rösträtt.

Personliga bidrag till en valrörelse
ske ju i regel med relativt små belopp.
Det kan inte vara något som helst politiskt
intresse att genomföra en registrering
av desamma. Men jag vill ytterligare
påpeka, att en rimlig insyn på
detta område är en rätt, som bör tillkomma
den enskilde valmannen, och
om förslaget skulle fällas i dag, är det

min bestämda övertygelse att denna
fråga faller framåt. Den kommer igen,
och vi få syssla med den tills att vi på
något sätt få en lösning av densamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i denna punkt.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
har som vi alla veta förekommit tilldragelser
och det har funnits drag i
den politiska debatten som gjort det
ganska naturligt, att man åter kommit
tillbaka till den en gång väckta och
många gånger avvisade tanken på att
partierna skulle åläggas att offentligt
redovisa inkomster och utgifter i sin
verksamhet. Emellertid har detta problem
inte bara aktualiserats av sådana
händelser och drag i debatten, utan
också framför allt av det förhållandet,
att partiernas kostnader i samband
med de allmänna valen visat en oavbruten
tendens att stiga. Jag tror, att
man allmänt är ense om att något bör
göras också åt den saken. Folkpartiet
har, då det i år varierat det gamla temat
något, slagit in på den linjen, om
man inte i stället för att välja att ålägga
partierna skyldighet att redovisa inkomster,
mot vilken utväg åberopats
många och starka skäl i de många tidigare
debatterna, skulle välja den vägen,
att man skulle försöka att förebygga
missbruk och misstänkliggöranden
genom att få en redovisning av
valkostnaderna. En sådan väg blir inte
utsatt för en hel de] av de skäl mot,
som man har kunnat åberopa mot de
tidigare förslagen. Man skulle på detta
sätt säkerligen motverka en orimlig ansvällning
av propagandaansträngningarna
och även få ett visst skydd mot
vilseledande beskyllningar partierna
emellan. Det synes så mycket mera angeläget
att kunna vinna något på denna
väg, om den av riksdagen begärda
utredningen om ett effektiviserat folkomröstningsinstitut
skulle leda till resultat.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

147

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Det finns alltså skäl, synes det mig,
för att göra ett försök att skapa ett re(iovisningstvång
i fråga om omfattningen
av propagandan just för val och
folkomröstningar. En sådan reglering
behövde inte inkräkta på det anonymitetsskydd,
som man med all rätt ansett
hotat genom de förslag som tidigare ha
framlagts, och inte heller skulle man
med denna reglering behöva en så
komplicerad apparat som detta skydd
måhända eljest nödvändiggjorde. Det
vill synas som om man skulle kunna
genom sammanställningar, gjorda på
partikanslierna, få fram i huvudsak
allt det material som skulle behövas.
En förutsättning för att gå denna väg
är givetvis, att begreppet valpropaganda
kan definieras på ett ändamålsenligt
sätt. Häri ligger naturligtvis en
svårighet. Jag skall inte nu närmare
gå in på vad man kan vinna i detta
avseende, och det är kanske tveksamt
om några större resultat kunna vinnas
ens på denna väg. Ett försök synes
mig emellertid böra göras att gå denna
väg. Det är inte heller någon ny
upptäckt, som herr Fagerholm vill göra
gällande. Det är i själva verket en
ganska gammal och redan beprövad
väg som här föreslås. Den förekommer
ju i England ända sedan 1853, och det
är väl troligt att inte resultatet har varit
alltför dåligt, även om man i England
måhända är konservativ i detta
hänseende.

.lag har inte gjort någon hemlighet
av att jag själv har varit mycket tveksam,
hur jag skulle ställa mig till den
fråga som vi nu avhandla. .lag anser
emellertid att det av folkpartiet resta
utredningskravet är förtjänt av beaktande
och att en utredning bör komma
till stånd. Om en sådan utredning
skulle komma till stånd, finner jag att
det är all anledning att man också utreder
de gamla spörsmål, som gång på
gång ända sedan 1934 ha aktualiserats.

•lag inser väl, att de skäl, som ha
anförts emot en redovisning av in -

komsterna, äro synnerligen starka, och
vid ett första betraktande kan det synas
som om det skulle vara omöjligt
att komma tillrätta med dessa problem.
Men jag kan inte anse det tillfredsställande,
att en sådan fråga som denna
utredes av en än så klok hovrättsassessor,
som sitter ensam vid sitt skrivbord
i departementet och som rimligen inte
kan veta så förfärligt mycket om de
bittra fejder, som utkämpas mellan partierna,
och om alla de svårigheter som
sammanhänga med de problem, varom
här är fråga. Jag tycker, att utredningen
borde bedrivas under medverkan av
företrädare för de olika politiska partierna.
Det är möjligt att man under en
sådan utredning, om den kommer till
stånd, inte kan komma fram till något
resultat. I så fall tror jag att det i år
är sista gången vi i riksdagen behöva
diskutera detta problem. Jag tror att
vi, som nu tala för en utredning, då
skola låta oss nöja med att det är omöjligt,
men det har ju också hänt att en
kungl. kommitté har kunnat finna en
lösning även där meningarna varit
mycket delade och där mycket stora
svårigheter ha framdragits. Hur utgången
än blir, anser jag, att en utredning
nu bör komma till stånd, och
skulle utredningen utmynna i att det
inte blir något resultat, så må väl denna
fråga vara av den vikt och betydelse,
att den kan vara värd en sådan
mera högtidlig begravning, varom en
kungl. kommitté väl också någon gång
kan föranstalta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SEVERIN: Herr talman! Ehuru
jag är motionär i frågan befinner jag
mig i den bekväma situationen att jag
kan rösta ungefär hur jag vill. Den motion,
som jag tillsammans med min
bänkkamrat väckt, har nämligen karaktären
av ett komplement till motionen
om utredning rörande redovisning
av valkostnader, och yrkandet iir gjort

148

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

villkorligt, på det sättet nämligen att
om riksdagen bifaller motionen om redovisning
av valkostnaderna, så är mitt
yrkande, att riksdagen också skall skriva
om en utredning rörande partiernas
inkomstkällor. Nu har utskottet slagit
båda yrkandena samman och framställt
förslag om skrivelse till Kungl. Maj :t
om utredning rörande partiernas valkostnader
och inkomstkällor. Vare sig
riksdagen bifaller eller avslår utskottets
hemställan kan sålunda min motion sägas
bli bifallen.

I och för sig är jag inte särdeles intresserad
av en dylik utredning, det
skall jag deklarera omedelbart. Jag
tvivlar på att det skulle vinnas något
egentligt med en sådan redovisning av
valkostnaderna, som från folkpartihåll
har föreslagits. Visserligen anser jag
det inte så omöjligt som herr Hedlund
i Östersund på grund därav alltså, att
kostnaderna för ett val inte kunna fastställas.
Det är i grund och botten inte
kostnaderna för valet som här föreslås
bli utredda, utan det är partiernas inkomster
och utgifter. Med detta måste
förstås inkomster och utgifter inte allenast
för ett val utan inkomster och
utgifter över huvud taget varje år, inte
allenast valår. Men trots detta tvivlar
jag på att en sådan redovisning med
säkerhet kan sägas vara fullständig.
Jag vill inte göra någon insinuation att
partierna skulle begå underslev och
draga undan den ena eller andra inkomsten
eller den ena eller andra utgiften
för ett val. Det är inte det jag
vill säga. Vad jag ville säga var, att
man har ingen annan garanti för riktigheten
av de givna uppgifterna än
partiets egna. Skulle man nämligen ha
en garanti från myndigheterna, skulle
någon myndighet, polismyndighet eller
annan, utfärda ett vederhäftighetsintyg
för en sådan redovisning, då föreställer
jag mig att det skulle fordras en
ofantlig apparat för att man skulle
verkligen känna sig säker på att intyget
var tillräckligt starkt. Kostnaderna

för en sådan apparat skulle också bli
ofantliga. Jag vill erinra om att det beräknas
att mellan två och tre miljarder
deklarationspliktig inkomst i detta
land faller bort vid deklarationerna.
Till taxeringsmyndigheternas förfogande
står en oerhörd apparat. Det finns
väl knappast någon som har större
möjlighet att snoka i enskilda personers
och företags inkomster än taxeringsmyndigheterna
ha. De äro utrustade
med stora rättigheter, och ändå
går detta ofantliga belopp förlorat för
dem. De kunna inte hitta det och veta
inte vart det tar vägen. Skulle någon
myndighet verkligen kunna utföra en
sådan kontroll rörande ett politiskt
partis inkomster och utgifter bättre
och noggrannare än taxeringsmyndigheterna
kunna följa enskilda personers
eller företags inkomster? Jag tror det
inte.

Så kommer frågan, vilka fördelar en
sådan redovisning av partiernas valkostnader
egentligen skulle skänka. Antar
man att partierna inför den offentliga
redovisningen av kostnaderna
skulle skämmas och på grund därav
nedskriva dem? Om så vore fallet, om
man verkligen hoppades på att partierna
skulle gripas av skamkänsla inför
de väldiga utgifter, som ett val drar,
så tycker jag att det skulle vara mycket
enklare att partierna komme överens
om att spara en smula på utgifterna.
En sådan överenskommelse träffas
ju ibland. Överenskommelser träffas
exempelvis här i Stockholm nästan vid
varje val, att viss propaganda skola
vi inställa därför att den är för dyr,
och viss propaganda skola vi begränsa
därför att den är för dyr. Om
partierna verkligen äro besjälade av
den meningen, att kostnaderna äro alldeles
för höga, skulle överenskommelse
om begränsning kunna träffas.
En sådan begränsning måste givetvis
vila på en överenskommelse, ty så snart
en fri konkurrens mellan partierna
skulle råda, kunde ett parti inte be -

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

149

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

gränsa sin propaganda, om ett annat
parti så att säga droge på för fullt. Har
man för övrigt inte anledning att frukta,
att om partierna verkligen skämdes
för de stora vaikostnaderna, de hellre
sökte att dölja några utgifter än de försökte
att nedpressa dem? Jag är faktiskt
rädd för det. Man förutsätter naturligtvis
inte att staten tvångsvis skall
nedbringa kostnaderna. Det har i varje
fall inte sagts. Det skulle naturligtvis
kunna bli effektivt ändå, förutsatt att
man verkligen kunde konstatera kostnaderna.
Men om man verkligen skulle
sätta i gång en lagstiftning för redovisning
av partiernas valkostnader, och
man sedan skulle få göra sig allt detta
besvär, sätta i gång denna väldiga apparat,
nedlägga dessa kostnader, medge
polis eller annan myndighet att gå
igenom partiernas räkenskaper och
konstatera deras kostnader, då kunde
man, ansåg jag, lika gärna konstatera
deras inkomstkällor och redovisa dem
offentligt, tv det har i grund och botten
större intresse än kostnaderna.
Kostnaderna kunna i själva verket
ändå inte göras hemliga. De gamla tränade
partibossarna ha mycket stora
förutsättningar att beräkna ett annat
partis valkostnader, visserligen inte på
kronan, inte på 10 000 kronor och kanske
inte på 50 000 kronor heller, men
om det slår fel på 50 000 eller 100 000
kronor så spelar det inte så stor roll,
då man vet, att kostnaderna för ett val
för ett parti går på flera miljoner. Man
kan tämligen säkert fastställa, att det
partiet måste ha haft valkostnader som
hålla sig vid omkring 3 miljoner kronor.
Det kan man göra utan någon redovisning.
Kostnaderna ha sålunda inte
så stort intresse, men skall man göra
sig allt detta besvär, kan man, som jag
sade, lika gärna redovisa inkomstkällorna,
ty det har onekligen ett visst intresse.
.lag vill visst inte säga, att något
parti, om det får 50 000 kronor från
något håll, erhåller dessa 50 000 kronor
mot en utfästelse att föra den eller den

politiken i riksdagen. Det tror jag inte,
att något svenskt parti gör sig skyldigt
till. Men det ligger ju ändå nära till
hands att förmoda, att den som stöder
ett parti med penningmedel, större eller
mindre belopp, antar, att detta
parti befrämjar hans, skola vi säga
idéer och intressen eller intressen och
idéer. Det spelar nog i grund och botten
inte stor roll i vilken ordning man
tar det, ty det är i själva verket omöjligt
att verkligen härvidlag skilja på
familjerna. Där sker alltid en förblandning
mellan idéer och intressen. Ibland
är den för all del omedveten, men det
ligger ändå en mycket stor sanning i
vad Marx yttrade, och jag citerar Marx
utan att vara någon rättrogen marxist

— det gör jag inte anspråk på att vara

— men i detta fall har han säkert sagt
en sanning: »Idéerna blamera sig alltid,
när de uppträda skilda från de intressen,
i vilka de egentligen äro förankrade.
» Därför kan man antaga, att
om någon stöder ett parti, antager han,
att detta parti skall förfäkta eller befrämja
hans intressen, och det kan ha
ett visst intresse att veta vems intressen
ett parti förfäktar. Jag vill säga,
att när vi veta, att fackföreningsrörelsen
stöder det socialdemokratiska partiet,
äger man rätt att därav draga den
slutsatsen, att det socialdemokratiska
partiet befrämjar fackföreningsrörelsens
intresse, och det har det socialdemokratiska
partiet aldrig gjort någon
hemlighet av. Det kallar sig ju inte för
inte socialdemokratiska arbetarpartiet.
Det är sålunda inte någon ärerörig insinuation
mot andra partier, om jag
antar, att de befinna sig i samma ställning,
och därför kan en sådan redovisning,
om vi i alla fall skola göra oss
besvär, ha sitt intresse. Men om vi
inte göra oss besvär med att redovisa
valkostnaderna, förfaller också mitt intresse
för att redovisa inkomstkällorna,
och så som yrkandet här är skrivet,
kan jag alltså, trots den motion
jag väckt i frågan, med lugnt samvete

150

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

och utan att motsäga mig själv rösta
för reservationen, och det kommer jag
också att göra.

Herr MOSESSON: Herr talman! När i
folkpartiet förslag kom upp om att
väcka den motion, som ligger på kammarens
bord, talade jag emot det förslaget,
och jag vägrade givetvis att tillsammans
med förtroenderådets ledamöter
underteckna en motion, som jag
inte ansåg skulle väckas. Med anledning
av den ståndpunkt jag sålunda intagit
skulle jag be att få säga några ord här.

Jag har kanske inte så rik erfarenhet
som många andra här i kammaren av
valarbete, eftersom jag ju blott varit
ordförande och kassör i ett enda valkretsförbund,
men jag har varit det
mellan 20 och 25 år. Jag har den uppfattningen,
att varje enskild man och
varje förtroendeman bör handla så, att
han skall vara redo att, om det påfordras,
svara för sina gärningar och låta
allt komma i dagen, och det gör, att jag
har ingen som helst hund begravd som
jag behöver dölja. Vem som helst, motståndare
eller meningsfränder, kan få
granska de räkenskaper som jag har
fört. Ibland har det inträffat, att när jag
i min fattigdom varit ute för att samla
penningar, någon sagt: Detta vill jag
skall redovisas som givet av en onämnd.
Det har emellertid hänt bara i enstaka
fall. I de flesta fall ha de öppet sagt
vilka de äro. Deras namn stå där. Det
har ofta varit bekymmersamt. När valstriden
har varit över, har jag mycket
ofta befunnit mig i den ställningen, att
jag har fått ödmjukt gå till tidningsredaktioner
och säga: Nu kan jag inte betala
mer än så och så mycket på den
skuld valkretsförbundet har. Vill Ni vara
så vänlig efterskänka eller låta mig få
betala så mycket jag kan få ihop genom
insamling bland vänner eller på annat
sätt? Och de ha varit vänliga; om det
nu berott på att de trott, att de inte
kunde få något mer genom hårdhet, el -

ler det varit av andra skäl, vet jag inte.
Det har i alla fall knallat och gått, och
jag skulle tro, att många här, som ha
haft hand om arbetet i valkretsarna,
gjort ungefär samma erfarenheter som

jag Låt

mig, herr talman, säga, alt jag
öppet sätter denna för mig lilla fråga i
det större sammanhanget, nämligen det
sammanhanget, huruvida en utredning
eller en eventuell lagstiftning i detta
hänseende skulle komma att öka aktningen,
respekten och förtroendet de
olika partierna, deras förtroendemän,
emellan. Enär jag fruktar, att så inte
blir fallet, så menar jag, att jag inte vill
med min röst vara med om att någon
sådan utredning eller någon sådan lagstiftning
skall komma till stånd. Vi ha
— det har sagts här i debatten — allesammans
den uppfattningen, att det är
för varje enskild person lovligt att ge
av de pengar, som han äger och förfogar
över, till vem han vill. Vi ha väl
också den uppfattningen, att förtroendemän
i ett bolag ha rättighet att göra
detta. Det är ju bolagets revisorer och
skattemyndigheterna som ha att ge akt
på det, granska det. Jag har aldrig kunnat
förstå, att människor kunnat göra
erinran mot att fackföreningsfolk, av
vilka väl den överväldigande majoriteten
anser, att det socialdemokratiska
partiet främjar deras intressen, bidrager
till partiets valkostnader. Jag anser
inte att det är någon anledning att
klandra andra sammanslutningar som
handla på ett likartat sätt. Vi söka ju
allesammans efter bästa förmåga främja
det, som vi anse för vårt gamla land
och för vårt folk vara nyttigt, och böra
möta varandra ridderligt och med förtroende.
Hur det är i andra länder kommer
oss inte vid i detta sammanhang.
Vi känna ju förhållandena i vårt land
och böra handla därefter.

Det är, som herr Severin sade, ett intimt
samband mellan frågan om utgifterna
och inkomsterna. Det säger sig
självt. Man kan enligt min mening inte

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 13.

151

Kontroll av

ta upp den ena frågan och lämna den
andra åt sidan. Om jag skulle få sluta
dessa få ord med en elakhet skulle jag
vilja säga, att jag tror att om sådan här
lagstiftning kommer till stånd, så blir
effekten ett ämne mer för kaffekonseljer
än det är för Kungl. Majrts konselj.
Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Det
är ju onekligen ganska intressant att
lägga märke till att både de, som tala
för bifall till utskottsförslaget, och de,
som tala för bifall till reservationen, utgå
ifrån ungefär samma begrepp om ridderlighet
i valrörelsen, men jag förutsätter,
att det måste vara fel på någon
sida, ty bägge kunna ju inte använda
samma motiveringar. Jag har fäst mig
vid att själva svårighetsgraden vid tillkomsten
av en sådan här lag eller bara
av själva utredningen fått spela en så
avgörande roll. Jag hade ju faktiskt för
mig, så grön som jag är i kammaren, att
det är varken det utskott som sysslar
med motionerna eller kammaren som
skall göra en utredning, som är fullt
tillfredsställande, utan det resultatet
skall man väl försöka nå genom att få
hela området lagt under en allmän utredning.

Jag ber dessutom att få erinra om att
det faktiskt inträffat någonting under den
senaste valrörelsen, som ändå är väsentligt.
Tidigare har diskussionen om understöd
till de politiska partierna varit
ganska ensidigt inriktad. Den har
varit riktad mot det socialdemokratiska
partiet, som fått uppbära klander, för att
inte säga förolämpningar, för att det tagit
emot pengar från fackföreningsrörelsen.
Man har funnit det osympatiskt
med en viss intresseidentifikation mellan
det socialdemokratiska partiet och
fackföreningsrörelsen. Jag erinrar kammaren
om att det är en diskussion som
pågått i detta land praktiskt taget ända
sedan socialdemokratien och fackföreningsrörelsen
började allmänt fram -

den offentliga partipropagandan m. m.

träda. Det kanske inte förvånar någon,
att dessa ganska ensidigt inriktade diskussioner
gentemot socialdemokratien
så småningom också framkallat ett behov
på den kanten att försöka utreda i
vilken mån man på den andra kanten
toge emot pengar ifrån sådana, som
hade sina intressen förenade med dessa
partier, och man gör sig väl inte skyldig
till något misstag, om man konstaterar,
att det under de senaste valrörelserna
i stigande grad har blivit så, att
själva frågan om valets finansiering och
pengarnas ursprung kommit att bli en
ganska väsentlig del av själva valrörelsen.

Eftersom motionärerna djärvts använda
begreppet demokratiskt renlighetskrav,
tillåter jag mig verkligen fråga
kammaren, om det kan anses vara demokratiskt
renligare att låta ett sådant
tillstånd få fortsätta eller om det inte
bör vara en gemensam partiangelägenhet
att försöka undersöka, om man kan
liksom mönstra ut detta ifrån den allmänna
valdiskussionen. Folk måste
nämligen ändå få en ganska underlig
uppfattning om partisystemet och dess
verkningar under sådana här förhållanden.
Det är ur den synpunkten jag betraktar
det som en renlighetsåtgärd att
försöka få bort ur den allmänna diskussionen
under valrörelsen frågan om de
politiska partiernas finansiering. Eftersom
Molanderhistorien har apostroferats
i debatten, går jag faktiskt så långt, att
jag vågar hävda, att om vi hade varit så
pass förutseende, att vi hade fått en sådan
här utredning, möjligen en lagstiftning
eller ett embryo till lagstiftning, så
skulle Molanderhistorien över huvud taget
inte ha inträffat. Den har inträffat
därför att hela propagandaverksamheten
och diskussionen i valrörelsen ha
kommit att veckla in sig på sådana här
områden.

Till herr Hedlund i Östersund, som
med sedvanlig grandezza avrättar alla
meningsmotståndare i diskussionerna,
skulle jag vilja säga ett par ord. Han

152

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

frågade, vad man egentligen vill veta
genom denna utredning. Han anser det
fastslaget, att det är självklart, att både
socialdemokratien och de borgerliga
partierna äga rätt att, utan att klandras,
ta emot pengar ifrån sådana, som vilja
lämna pengar till dem, därför att de anse,
att det gagnar deras intressen. Han
tycker, att all diskussion är liksom avsågad
därför att man på alla håll erkänner,
att man kan gå till väga på det
sättet.

Man skall komma ihåg, att det egentligen,
såvitt jag kan erinra mig, är först
under den senaste valrörelsen och tiden
efter den som man på verkligt allvar
har börjat få klart för sig, att man också
på borgerligt håll tar emot pengar.
Bolidenpengarna ha spökat i denna diskussion.
Jag uppmärksammade, att herr
Fagerholm med utsökt insinuant ton talade
om att folkpartiet hade fått 50 000
kronor från Boliden, men jag hörde honom
inte i ärlighetens namn inför kammaren
säga, att högern hade fått 62 000
kronor. När man alltså i själva diskussionen
är beredd att utnyttja penningfrågan
på sätt som skedde i herr Fagerholms
anförande, tycker jag att det är
ett utmärkt belägg för att det faktiskt
måste bli en utredning på detta område.
Vi ha kommit så långt, att vi börjat
erkänna för varandra — och det är
utan tvivel ett framsteg — att vi ta emot
pengar från olika håll för att finansiera
valrörelsen. Det ha vi gjort på vårt håll
sedan mycket länge, och det gör man
nu också på borgerligt håll.

Herr Hedlund skall emellertid inte
betrakta saken som avsågad ur den allmänna
opinionens synpunkt därför att
man nu även på borgerligt håll vidgår,
att man tar emot pengar. Ty för en stor
del av väljaropinionen är själva penningströmmens
källa och uppkomst
ganska avgörande för bedömningen av
den politiska halt som partiet representerar.
Detta har sagts i motionen, och
jag tycker, att det mycket väl kan sägas
också här i kammaren. Herr Hed -

lund i Östersund och jag — och jag förmodar
även herr Netzén och herr Edberg,
som är medmotionär — kunna säkerligen
driva valrörelserna på det gamla
hederliga sättet, dvs. vi vilja ha rätt
att fritt förfoga över de pengar vi få. Det
är ingen som ifrågasatt den rätten. Jag
bara noterar, att herr Hedlund i Östersund
genom att använda de synpunkter,
som motionärerna framfört i sin
motivering, med en glidande bevisföring
försöker komma fram till slutsatser,
som skulle avrätta motionen. Att
tala om den utan tvivel mycket märkliga
situation, som skulle kunna inträffa
enligt herr Hedlund, nämligen att okända
givare uppträda ute på valmötena
och lägga 10 000 kronor i närmaste hatt,
är väl ändå att använda större våld än
nöden kräver i uppgörelsen med motionärerna.
Jag förutsätter, att om det går
till på det sättet, så kan det ju också
tänkas, att andra få checker och inkomster
på ungefär samma sätt, men vi
som skrivit motionen ha ju ändå utgått
ifrån, att de politiska partierna skola
finna det angeläget att uppträda så hederligt
som möjligt även i de ekonomiska
sammanhangen.

Beträffande herr Fagerholms anförande
skall jag bara tillåta mig att säga
ett par ord. Jag har redan berört den
insinuanta tonen beträffande pengarna
från Boliden. När herr Fagerholm förutsätter,
att motionärerna på socialdemokratiskt
håll här närmast ge uttryck
för någon underförstådd vilja att komma
oppositionen till livs, så frågar jag
mig själv, om det inte är så, att herr Fagerholm
känner marken skälva under
fotterna, eftersom han är rädd för att
det skall ske någonting, därest det kommer
till en utredning och en lagstiftning.
Är det inte i så fall bättre att erkänna,
att man helt enkelt inte vill ha
en lagstiftning eller en utredning därför
att man tror, att väsentliga ekonomiska
intressen äro hotade. Om man på socialdemokratiskt
håll under den senaste
valrörelsen hade att göra med den här

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

153

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. in.

berörda PHM-propagandan, så har jag
nog en känsla av att socialdemokratien
inte stod så särskilt handfallen inför
den. Jag tror att det är riktigare att notera,
att den väsentligare delen av den
propagandan var en utmärkt propaganda
till förmån för socialdemokratien.
Jag hoppas att man på den kanten
har lärt sig en del av tvånget att uppträda
anständigt även i propagandan
under valrörelserna.

Till slut äro de många frågor herr Fagerholm
ställde i och för sig mycket
försåtliga frågor i en diskussion som
denna. Frågan om HSB är att betrakta
som ett politiskt organ, som utövar propaganda,
frågan om företagsutredningar,
som fälla omdömen om regeringspolitiken,
äro att betrakta som politisk
verksamhet och skola falla under
redovisningsskyldigheten, frågan om
fackföreningsrörelsens omdömen gentemot
sina motståndare också äro av den
beskaffenheten att de falla under en
lagstiftning — dessa och en lång rad
andra frågor äro väl ändå av den karaktären,
att de knappast kunna besvaras
här i kammaren, lika litet som de
ha besvarats av den profet, förlåt det
justitieråd eller vad det var, som i
justitiedepartementet har genomfört en
utredning på detta område. Jag har
själv haft nöjet att läsa utredningen.
Jag har ingalunda blivit övertygad om
att den på alla punkter avfärdar de
önskemål man kan ha om en utredning
på detta område. Jag tror det vore
ganska fatalt, om kammaren för sitt
vidkommande föll för frestelsen att
betrakta en inom departementet utarbetad
promemoria som tillfyllest för kammarens
avgörande. Jag känner inte till
vad herr Fagerholm har för kanaler
tvärsöver till regeringsbänken, men det
skulle vara ganska underligt, höll jag
på att säga, om det skulle ha undgått
motionärerna, att regeringen eventuellt
för sitt vidkommande med stöd av departementsutredningen
skickat ärendet

under bordet. Personligen tror jag i alla
fall inte att det ligger till på det sättet.

Jag skall inte förlänga diskussionen
utöver detta. Det är självfallet, att det
är varje människas ensak att lämna bidrag
till en valrörelse. Man har i det
sammanhanget anfört att genom att
man ger offentlighet åt namn på dem,
som eventuellt lämna anslag under en
valrörelse, har man förgripit sig på
själva valhemligheten. Jag tror att det
är viktigt att göra en bestämd boskillnad
mellan medborgarens rätt att lägga
sin röstsedel bakom skärmen vid ett val
å ena sidan och å andra sidan medborgarens
lika självklara rätt att lämna
penningbidrag till en valrörelse, men
då skola vi komma ihåg, att det inte är
fråga om hans egen person och hans
egen uppfattning utan att han lägger
pengarna till tjänst hos ett parti, som
skall övertyga andra människor om att
de skola rösta för det partiet. Jag tycker
att det är en väsentlig skillnad, och
man bör nog göra en viss boskillnad
mellan dessa två omständigheter i diskussionen.
Jag har för mitt vidkommande
varit med om att skriva motionen,
inte med några insinuanta avsikter
med hänsyn till de borgerliga partierna
utan uteslutande av den bevekelsegrunden,
att det är angeläget och att
det är ett demokratiskt renlighetskrav,
att vi försöka föra undan ur diskussionen
frågan om partiernas finansiering.
Det målet kunna vi kanske nå genom en
utredning och kanske ännu effektivare,
om vi eventuellt få en lagstiftning på
området. Jag medger dock, att det kan
vara svårt att åstadkomma en sådan
lagstiftning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Ilerr OHLIN: Herr talman! Herr Hedlund
i Östersund och kanske även någon
annan talare har här i debatten
framfört den uppfattningen, att det i

154 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

praktiken är omöjligt att tillämpa det
förslag, som presenteras i den från folkpartihåll
väckta motionen om en redovisning
av omfattningen av den väsentliga
valpropagandan. När jag lyssnade
till hem Hedlund noterade jag, att han
nöjde sig med en enkel hänvisning till
att man inte kunde precisera för vilken
period redovisningen skulle gälla och
hur stor den totala valkostnaden var
för varje parti. Låt mig svara herr Hedlund:
Det möter väl inte någon väsentlig
svårighet att redovisa t. ex. hur
många valaffischer de olika partierna
ha tryckt och vad de kostat under året
mellan valen eller under valåret. Det kan
inte vara så svårt att redovisa hur många
broschyrer man tryckt och distribuerat
t. ex. under dessa båda år, hur många
annonser man satt in, hur många filmer
man producerat, hur många kopior
därav man sänt ut för visning. Även
om det inte skulle bli en fullständigt
hundraprocentig redovisning, skulle en
redogörelse för allt detta ge en ganska
god överblick rörande omfattningen av
de olika partiernas propaganda.

När hem Severin säger, att det inte
är av något större intresse att veta
detta, skulle jag vilja svara honom, att
det har det allra största intresse att
veta, och det av två olika skäl. Det
första — vilket också behandlats i utskottet
— är att jag tror, att det är av
ett visst intresse för varje parti att inte
skylta som det som använder de största
och dyrbaraste medlen i valkampanjen.
Jag tror att man åtminstone på vårt håll
skulle vara angelägen om att inte vinna
i den konkurrensen. Vid tvekan om
man skulle trycka en broschyr eller
inte, skulle man nog taga någon hänsyn
till det.

Det finns emellertid ett annat skäl,
som såvitt jag förstått behandlats varken
i utskottets utlåtande eller tidigare
i dagens debatt, och det är att en sådan
redovisning rörande omfattningen av
partiernas propaganda skulle omöjliggöra
den propaganda, som spelade en

så stor roll under fjolårets valkampanj,
en propaganda byggd på oriktiga och
osanna uppgifter om de konkurrerande
partiernas valpropaganda. Märk väl,
herr talman, att när man t. ex. påstod,
att folkpartiet gick storfinansens ärenden,
kunde man inte dokumentera det.
Man kunde inte hänvisa till vår ståndpunkt
i räntefrågan, i frågan om omsättningsskatten,
i frågan om folkpensionernas
dyrtidstillägg och allt detta.
Man skulle över huvud taget inte ha
kunnat göra ett försök med storfinanspropagandan,
om man inte samtidigt
hade kunnat påstå det man utan grund
påstod dag efter dag i den socialdemokratiska
pressen: Folkpartiet har sina
miljoner och därför överflödar dess
propaganda av filmer och trycksaker,
o. s. v.

Läget hade varit ett annat om det
funnits uppgifter tillgängliga om att
den socialdemokratiska propagandan i
fråga om filmer och dessa andra ting
var större än folkpartiets. Sådana uppgifter
behövde man inte vänta med till
valkampanjens slut; de kunde i viss
mån redovisas efter hand; det skulle i
varje fall —• om uppgiftsskyldighet
fanns gällande kampanjen i dess helhet
— vara svårt för ett parti att vägra
lämna vägledande upplysningar i en
offentlig debatt. Då skulle hela denna
kampanj mot folkpartiet ha fått läggas
ned. Det finns därför ett samband
mellan de osanna påståendena om våra
finansiella resurser och de oriktiga påståendena
att vår propaganda var kvantitativt
större. Därför vill jag säga till
herr Severin och andra, att det är av
ett mycket stort intresse, om vi kunna
få en ordentlig redovisning, som omöjliggör
sådana osanna beskyllningar och
påståenden.

Sedan vill jag säga, att jag delar den
uppfattning som framförts från olika
håll och som innebär, att det måste
vara mycket svårt att få en redovisning
rörande partiernas inkomster, som respekterar
det anonymitetsskydd, som

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

155

Kontroll av den offentliga partipropagandan in. m.

jag verkligen trodde vi alla voro överens
om bör respekteras. Jag blev därför
en liten smula överraskad, när jag
hörde herr Sehlstedt säga, att man skall
respektera intresset att få rösta anonymt
men att det däremot inte är lika
klart, att man skall få ge bidrag till ett
parti anonymt.

Följer man herr Sehlstedts tankegång
till dess slut blir resultatet, att de medborgargrupper,
som tycka, att de gärna
kunna tala om hur de rösta, ha möjlighet
att understödja sitt partis verksamhet,
medan den möjligheten skulle berövas
dem, som av vissa skäl — vilka
kunna vara mycket goda — inte vilja
tala om sin politiska åsikt. Nej, herr
Sehlstedt, vi måste nog hålla på anonymitetsskyddet
både när det gäller rätten
att rösta och rätten att ge bidrag till
partierna. Genom offentliga uppgifter
om den senare saken angripes anonymitetsskyddet
i fråga om det politiska
ställningstagandet. Det är ju detta man
vill ge anonymitetsskydd, inte bara
själva valhandlingen.

Jag kan inte heller följa herr Severins
och andras tankegång, när de säga,
att eftersom den som stödjer ett parti
gör det för att han vill befrämja partiets
verksamhet, så kan man genom
att studera vilka som stödja partiet och
vilka deras intressen äro få klart för sig
vilka intressen partiet vill främja.
Detta är med förlov sagt, herr talman,
en slutsats som är alldeles oriktig. Jag
kan tala om, för att taga ett konkret
exempel, att åtskilliga människor ha
sagt till mig: Vi ogilla folkpartiets politik
på nästan alla punkter. Vi äro emot
er i räntefrågan, i frågan om omsättningsskatten,
i frågan om hyresregleringen
och i frågan om folkpensionerna,
men vi anse det viktigt, att de
partier som försvara näringsfriheten
skola kunna verka här i landet med
ungefär lika stora ekonomiska resurser
som de partier, vilka vilja arbeta för
socialisering, och därför skola vi ge er
bidrag i alla fall. Jag måste säga: Att

genom ett studium av de givarnas politiska
åsikter kunna draga några slutsatser
rörande folkpartiets politik, det
måste ju alla inse vara alldeles omöjligt.
Man kan endast konstatera en sak,
nämligen att folkpartiet försvarar näringsfriheten,
vilket vi ju inte gjort någon
hemlighet av, lika litet som socialdemokraterna
gjort någon hemlighet av
sin socialistiska inställning.

Partierna böra bedömas efter sina
program och sina handlingar. Det har i
dag som så många gånger förut kommit
fram försök — det har varit ett av skälen
för mig att över huvud taga till orda
i denna debatt — att hävda att partierna
skola bedömas inte efter sina
program och sina handlingar utan med
ledning av något studium av åsikterna
hos det konglomerat av personer som
eventuellt ge dem ekonomisk hjälp. Om
den ståndpunkten måste man väl säga:
Det vore ett i högsta grad demokratiskt
intresse att den kunde skrinläggas. Det
är en fara för demokratien, om vi icke
hålla fast vid principen att bedöma partierna
efter deras program och deras
handlingar och avstå från andra försök
att tolka deras verksamhet. Det är dock
för handlingarna partiet skall svara.

Jag lyssnade med intresse till herr
Sehlstedts anförande, men det var en
tankegång däri som jag vill invända
mot. Han sade, att ett skäl till att han
anser, att man skall kontrollera även
utgifterna, var, att det annars kan sippra
fram uppgifter som inte äro fullt
korrekta, och då kan det vara bra att
ha de korrekta tillgängliga. Skola vi
undgå missbruk genom spridande av
oriktiga uppgifter, sådant som förekom
under fjolårets valkampanj, finns det
emellertid en enklare metod, som kan
tillämpas utan någon utredning och
därför ge omedelbar effekt: Man kan
vara litet mera kritisk mot sina uppgiftskällor
än vad det socialdemokratiska
partiet var i Molander-affärcn,
som herr Sehlstedt talade om. Och man
får inte. som det socialdemokratiska

15G

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan ro. m.

huvudorganet gjorde, vägra att låta
uppgiften omedelbart kontrolleras. Det
hade på den vägen varit mycket lätt att
undgå de olägenheter som utan tvivel
uppstodo. Med detta har jag bemött
herr Sehlstedts anmärkning på den
punkten.

Herr talman! Jag skall inte taga upp
herr Fagerholms långa anförande till
bemötande. Frånsett hans allmänna
skepsis i fråga om vissa delar av utredningen,
vilken jag förklarar mig i
många avseenden dela, var det en sak
som gick igenom hela anförandet. Det
var att herr Fagerholm försökte suggerera
fram det intrycket, att folkpartirepresentanterna
genom att gå med på
en utredning över hela området redan
nu ha accepterat att denna skall leda
till ett positivt resultat, vilket herr Fagerholm
konkretiserade med tal om
»partikontrollstyrelsen». Herr Fagerholm
visade sig inte kunna göra en
distinktion mellan å ena sidan att man
accepterat, att en utredning får en
större omfattning än många av oss tro
kan ge ett positivt resultat, och å andra
sidan att man accepterar de resultat av
utredningen som herr Fagerholm skisserade
upp.

Det är klart, att sett ur mina synpunkter
är inte utskottets utlåtande
idealiskt, men det är ju många gånger
så här i kammaren, att bakom ställningstagandet
till utskottet ligger i viss
mån en kompromiss. Om man är av den
uppfattningen, att en del av problemet
bör kunna utredas med ett gott positivt
resultat, och är skeptisk på andra
punkter, men det på andra håll finns
ett intresse av och en önskan att problemet
skall utredas i större omfattning,
kan det finnas starka psykologiska
skäl till att man accepterar den
utredningen. Det tycker jag även herr
Fagerholm skulle kunna förstå så att
han inte skulle behöva försöka suggerera
fram ett annat intryck. Jag vet
inte om hans framställning berodde på

tanklöshet eller bristande distinktionsförmåga,
men överraskande var den.

Herr talman! Från denna utgångspunkt
kommer jag, med allt betonande
av skepsis i fråga om resultatet på vissa
punkter, till den uppfattningen, att det
finns anledning att, när en fråga har
spelat så stor roll i debatten som denna,
verkligen försöka göra en auktoritativ
utredning, som kan accepteras på alla
håll i högre grad än en av en hovrättsassessor
i och för sig mycket skickligt
gjord sådan. Jag tror att det vore av en
viss betydelse att få en sådan auktoritativ
utredning, så att i framtiden valkampanjerna
kunna fördelaktigt skilja
sig från 1948 års och komma att gälla
partiernas program och gärningar och
inte sådant som här i debatten berörts.

Det kan väl anses vara ett demokratiskt
intresse att partierna kunna säga,
att vi ha giort allt som göras kan för
att få ljus över detta problemkomplex,
så att vi i framtiden kunna få en mera
saklig valdebatt än den vi hade i fjol.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SEKLSTEDT (kort genmäle):
Herr talman! Det borde räcka att de
som tänka följa utskottet och de som
tänka följa reservationen äro oeniga i
kammaren, och det är kanske onödigt
att vi, som tänka rösta för bifall till utskottets
förslag, också gräla inbördes.
Men jag måste tillstå, att vissa delar av
herr Ohlins anförande voro sådana, att
till och med motionärerna nästan började
fundera på att rösta på reservationen,
och det är ju ändå inte meningen.
Jag tänker inte göra det, men
jag säger det för att påpeka, att det mitt
i all enighet tydligen finns påtagliga
divergenser i uppfattningen.

Jag begärde ordet närmast i anledning
av herr Ohlins anmärkning beträffande
mina påpekanden om den
s. k. valhemlighetens bevarande. Jag

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

157

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

skall nöja mig med att läsa upp en mening
ur motionen. Där står: »Med hänsyn
till de farhågor, som yppats rörande
valhemligheten, finna vi det angeläget
att i vår tid en bestämd boskillnad
göres mellan å ena sidan rätten
till hemlig röstning och å andra
sidan kravet att under anonymitetens
skydd utöva ett ibland kanske avgörande
inflytande på opinionsbildningen.»
Det är framför allt det sistnämnda jag
vill betona. Det är frågan om att använda
de pengar man har, vare sig det
är ett större eller mindre belopp, till
att via ett parti utöva inflytande på
opinionsbildningen hos en massa andra
människor inom samhället, och
det kan väl ändå varken formellt eller
reellt ha något med själva valhemligheten
att göra. Jag förutsätter, att de som
äro angelägna att lämna stora summor
även vilja stå för vad de göra.

Beträffande herr Ohlins anmärkning,
att de socialdemokratiska tidningarna
bort vara litet mer kritiska mot sina
uppgiftslämnare, tillåter jag mig hänvisa
till att en socialdemokratisk tidningsman
lika väl som andra lätt faller
för risken att tro på en riksdagsman.
Det ligger nämligen i yrkets natur, att
man skall hysa god tro mot dem som
styra det svenska landet.

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Då jag har deltagit i behandlingen
av detta ärende i första lagutskottet
och därvid anslutit mig till reservationen,
skall jag be att få säga ett
par ord. Det har talats så mycket både
för och emot i denna fråga, att det väl
kan vara en överflödsgärning att anföra
flera sakskäl för sin ståndpunkt.

Av herr Ohlins yttrande föreföll det
som om bokföringen av de olika poster
det här gäller vore oerhört enkel.
Men jag tror ändå inte, herr Ohlin, att
det kommer att bli så enkelt som det
är att säga det här i kammaren. Det blir
nog en synnerligen komplicerad sak.

Den partigrupp, som jag tillhör, har
ingen anledning att dölja någonting, så
det är inte för den skull som jag har anslutit
mig till reservanterna. Det är
tvärtom så att vi ha små resurser, mycket
mindre än andra partier. Vi kunna
inte alls jämföra oss med dem. Det vore
nästan genant att tala om hur litet vi
förfoga över.

När man ser på de oerhörda kostnader,
som ett val kräver, och vilka ansträngningar
som göras under ett sådant,
kan man hålla med motionärerna
om att det vore önskvärt att man kunde
bringa ned valkostnaderna. Jag tror
dock inte att man kan komma dithän
genom några utredningar. Från olika
håll har ju berörts vilka svårigheter
man vid en sådan utredning skulle
stöta på.

Om man tänker sig att en utredning
och ett därefter följande beslut om
redovisningsskyldighet skulle omöjliggöra
subsidier till de politiska organisationerna,
är det ingenting som hindrar
att subsidierna givas direkt till en
person inom ett visst parti och på så
sätt komma partiet till godo. Vi kunna
i detta sammanhang erinra oss hur det
gick till under frihetstiden, hur den
svenska riksdagen översvämmades av
franska och Tyska agenter, vilka understödde
sina respektive män med rikliga
subsidier. Det rådde intet idealtillstånd
i den svenska riksdagen då, och jag
tror inte det skulle bli det nu heller,
om vi på nytt skulle komma i samma
belägenhet. Det bleve nog raka motsatsen.
Jag tror att en lagstiftning på
det här området skulle leda till ofrihet
och tvång, och jag vill för min del
inte vara med om något sådant. Ty friheten
är ju det bästa ting som finns.

Vad jag nu anfört är emellertid inte,
herr talman, den huvudsakliga orsaken
till att jag anslutit mig till reservationen.
Vad som för mig har varit det avgörande
skälet är att jag i princip är
emot utredningar. Jag tycker att vi ha
kommit så långt på den vägen, att vi

158

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

böra akta oss för att inlåta oss på några
nya utredningar. Det finns val numera
knappast någon riksdagsman disponibel
för att gå in i en sakkunnigkommitté.
De flesta riksdagsmän sitta väl i kommittéer,
och en riksdagsman med något
anseende skall sitta i flera kommittéer.
Riksdagsarbetet blir då en andrahandsuppgift,
och det blir svårt att hinna
med detsamma. Riksdagsarbetet bör väl
i alla fall gå före kommittéarbetet.

I egenskap av kommunalman hemma
i Dalarna vet jag av erfarenhet, att man
varje vecka blir överhopad av blanketter
och cirkulär av alla slag. En övervägande
del av dessa utgör cirkulär
från utredningar. Som exempel kan
nämnas att nu senast kom det ett cirkulär
från folkbadsutredningen. Denna utredning
skulle ha svar på en massa frågor.
Jag tog mig före att räkna samman
frågorna i cirkuläret. Det var 166 frågor,
som skulle besvaras, frågor om allting
som rörde folkbad och folkhälsa.
Man skulle redogöra för hur många badhus
som fanns i kommunen, hur långa,
breda och höga dessa voro, hur många
som badade där om dagen och vilka
åldrar som voro representerade. Man
skulle vidare lämna uppgift på hur
många simhallar som funnos i närheten
och hur långa, breda och höga dessa
voro o. s. v. Då jag kom till frågan om
simhallar — jag nämner detta bara som
exempel på hur våra utredningar kunna
urarta — kunde jag inte erinra mig att
vi hade en enda simhall inom Kopparbergs
län. Jag visste däremot att det i
Arästmanlands län finnes en simhall vid
Tärna folkhögskola. Den är emellertid
i första hand byggd såsom branddamm
för folkhögskolan och har endast i
andra hand till uppgift att tjäna som
simhall. Jag tycker att sådana där frågor
äro litet enkla och att det är onödigt
att belasta våra kommunalmän med
dylika ting.

Jag vill som sagt på det bestämdaste
varna för att vi inlåta oss på några nya
utredningar. Jag tror inte, herr talman,

att vi på den vägen kunna hindra sådana
företeelser som man här talat om.
Jag tror att det är bäst att följa reservanternas
förslag, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
begär ordet för att polemisera en liten
smula mot herr Hedlund i Östersund
och hans historieskrivning rörande hela
det här ärendet. Först kanske jag bör
säga att det har blivit ett förfärligt väsen,
för att inte säga ett oändligt väsen,
om denna fråga.

Herr Hedlund i Östersund frågar patetiskt,
om inte fackföreningarna i fortsättningen
skulle ha rättighet att anslå
medel till det socialdemokratiska partiet
och om meningen vore att också
en sådan sak skulle förbjudas. Jag
måste då fråga herr Hedlund: Var står
det skrivet att man skulle förbjuda det?
Det är ju bara fråga om att få reda på
varifrån ett politiskt parti får sina
pengar. Det är inte fråga om att förbjuda
några människor i Sverige att
skicka pengar till ett parti för dess valrörelse.
Det skulle helt enkelt vara
omöjligt för något politiskt parti att
driva en valrörelse i fortsättningen, om
det inte skulle få ta emot pengar ifrån
något håll.

Vad nu gäller den fackliga rörelsen
borde väl också herr Hedlund, som anser
sig själv vara ganska föråldrad och
ha en föråldrad uppfattning i dessa frågor,
nogsamt känna till hurusom striden
har stått om just fackföreningsrörelsens
gåvor till det socialdemokratiska partiet.
Så länge jag kan komma ihåg har
det i alla fall från andra partiers sida
klandrats alldeles våldsamt att fackföreningsrörelsen
har vågat sig på att
skänka pengar till det socialdemokratiska
partiet. Man har ju också insinuerat,
att samtliga som ha enrollerats
i den fackliga verksamheten på samma
gång ha varit inskrivna i det social -

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

159

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

demokratiska partiet. Det hjälper inte
att det socialdemokratiska partiet varje
år redovisar sin medlemssiffra, som är
ungefär hälften av den fackliga rörelsens.
Det spelar ingen roll. Det påstås i
alla fall, att samtliga fackföreningsmedlemmar
äro politiskt organiserade i det
socialdemokratiska partiet. Herr Hedlund
måste mycket väl känna till hur
dessa diskussioner ha förts under årens
lopp. Men för honom är det väl angelägnare
att ta emot blommor ifrån högerns
förnämsta applådknipare här i
kammaren än att göra klart för sig hur
frågorna i verkligheten ligga till.

För det socialdemokratiska partiets
vidkommande torde det inte föreligga
någon risk, om en utredning eller till
och med en lagstiftning kommer till
stånd på det här området, därför att allt
som gives till det socialdemokratiska
partiet redovisas offentligt. Om en fackförening
anslår 25 öre eller 50 öre till
det socialdemokratiska partiets valfond,
så står ju detta dagen efter i tidningarna.
Och om landsorganisationen
anslår ett stort belopp, har man till
och med ibland signalerat detta i tidningspressen
innan beslutet fattats. Varifrån
man då har fått uppgiften vet inte
jag. Men i varje fall förekomma inga
försök ifrån landsorganisationens och
fackföreningsrörelsens sida att vara
anonyma. Jag vet inte vad det skulle
finnas för behov, herr Hedlund, att gå
omkring och vara anonym, om man nu
vill skänka 1 000 kronor eller 10 000
kronor till ett parti. Det kanhända föreligger
ett behov för herr Hedlund att
vara anonym, men för oss andra är
detta inte förhållandet. Vi kunna klara
oss ändå. .lag brukar i mån av fattig
förmåga bidraga till valrörelsen, men
inte skulle jag ha någonting emot att mitt
namn publicerades i det sammanhanget.
Jag har ju visserligen inte tänkt skänka
några pengar vare sig till folkpartiet,
högern eller kommunisterna, men det
spelar väl ingen roll till vilket parti
man ger. Om jag ger till det socialde -

mokratiska partiet, bör partiet om det
så vill, kunna annonsera den saken i
tidningarna. Det gör inte mig någonting.
De argument som anförts ha sålunda
inte så värst mycket med de här
frågorna att göra.

Mot herr Fagerholm och hela hans
argumentering mot en sådan här utredning
skulle jag bara vilja åberopa satsen,
att den som bevisar för mycket bevisar
strängt taget ingenting alls. Och
det är just vad herr Fagerholm har
gjort sig skyldig till. Det var visst herr
Severin som talade om att skattemyndigheterna
med de stora möjligheter de
ha att kontrollera folks inkomster ändå
inte kunna få fram cirka 2 miljarder
skattepliktiga pengar. Ja, det är väl troligtvis
på det sättet. Men därför har
väl ingen människa funderat på att avskaffa
skattemyndigheterna eller att avskriva
alla skatter. Om det nu, därest
en sådan här lagstiftning kommer till
stånd, i något enstaka fall skulle hända
att någon kommer på den idén att försöka
dra myndigheterna och andra vid
näsan, skulle man då säga, att eftersom
den och den inte har fyllt sin redovisningsskyldighet,
så skall hela lagstiftningen
slopas.

Jag skall, herr talman, trots att jag
är medmotionär till herr Severin, kort
och gott be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr FAST: Herr talman! Vid de tidigare
tillfällen, då denna fråga varit
föremål för behandling i riksdagen,
har jag röstat emot den ifrågasatta utredningen.
I dag kommer jag inte att
motsätta mig en utredning. Jag skall
ange några skäl till att jag inte kommer
att göra detta.

Det har ju i denna fråga drivits en
livlig agitation från mycket olika utgångspunkter.
Här föreligga så många
olika meningar om vad man egentligen
avser att nå fram till och få klarhet i,
att vi enligt min mening inte få något

100

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

slut på det hela, förrän vi få en utredning
till stånd, få se resultatet därav
och få klarhet i vilka svårigheter som
föreligga när det gäller partiernas redovisning
av såväl inkomster som utgifter.

Men sedan jag har avgivit denna deklaration,
herr talman, vill jag gärna
medge att detta i och för sig inte är
något skäl att gå med på en utredning.
Men situationen kan bli sådan, atmosfären
så förtätad, att det rent av blir
nödvändigt att det sker någonting som
liksom friskar upp luften. Jag måste
säga, herr talman, att jag inte minst
när jag hörde herr Ohlin hade en
känsla av att det inte skadade att man
öppnade en liten smula på fönstret
och läte litet frisk luft komma in. Men
när jag sagt detta vill jag gärna erkänna,
att jag inte tror mycket på att man
kan komma fram till något resultat, vilket
man åtminstone från en del håll
tror vara möjligt.

För det första ha förespråkarna för
förslaget inte kunnat ange vad det är
de vilja ha redovisat. Är det huvudorganisationernas
pengar, inkomster och
utgifter, som de vilja ha redovisade?
Eller skall man också sträcka sig ned
till kretsorganisationerna eller till de
lokala organisationerna? Det är en
mycket avgörande punkt. Ty det parti
som så vili kan ju helt och hållet lägga
sin verksamhet på ett sådant sätt, att
det ena täcker det andra. Om man vill
veta någonting som är värt att veta,
blir det därför nödvändigt att sträcka
sig över hela fältet. Denna redovisning
är en mycket vidlyftig affär. Den saken
är tämligen klar.

Vidare får man tänka på alla dessa
till de politiska partierna angränsande
organisationer, vilkas gränser äro mycket
svåra att angiva. Man kan ta t. ex.
PHM. Inte är det något av de borgerliga
partierna som vill vidkännas denna
organisation. Men vi veta i varje
fall, att organisationen i fråga täcker
en del av den borgerliga propagandan

när det gäller att bekämpa socialdemokratien.
Det är ingen tvekan om den
saken. Jag tror att man på detta område
möter en hel råd av problem, som
äro svårlösta, såvida man inte helt enkelt
vill sätta de politiska partierna under
förmynderskap och gå ganska långt
i sin fordran på redovisning. Men
ingen har ju här såvitt jag förstår tänkt
att man skulle stadga någon straffpåföljd
på något sätt, och då blir ju det
hela till sist en förtroendesak. I vårt
demokratiska samhälle, där utvecklingen
har framskridit så långt som den
har gjort och där vi umgås med varandra,
i regel åtminstone, på ett sådant
sätt, att vi stå för både vad vi komma
överens om och för vad vi säga, skulle
man nästan kunna nå ungefärligen lika
långt genom överenskommelser.

Jag har nu försökt antyda skälen till
att jag inte nu kommer att motsätta
mig denna utredning. Jag tror som
sagt att vi inte komma att få något
lugn och någon klarhet i denna sak
förrän en utredning har kommit till
stånd.

Sedan skulle jag vilja yttra ett par
ord med anledning av herr Ohlins anförande.
Först måste jag säga, att herr
Ohlin måste ha en mycket brokig samling
av bidragsgivare, som nästan på
alla punkter äro motståndare till folkpartiets
idéer och politik men ändå
understödja detta parti ekonomiskt. Ja,
jag har precis trott att det ligger till
på det sättet. Ty vi ha alltid vetat om
att vad som binder alla de borgerliga
samman med varandra, trots allt tal om
meningsskiljaktigheter, är rädslan för
socialdemokratien och över huvud taget
rädslan för att det skall bli något
av socialism i samhället. Herr Ohlin
medgav ju också, att det förhöll sig på
det sättet. Det var i alla fall intressant
att få detta konstaterat. Jag vet mycket
väl, herr Ohlin, att det är på det
sättet. Det ingår också i ett av dessa
moment i denna fråga, för vilka jag
sätter ett frågetecken.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

101

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Man får i detta sammanhang beakta
även en annan sak. Då människor
skänka pengar till något ändamål göra
de det på ett mycket irrationellt sätt.
Jag tror inte att deras handlande grundar
sig på några rationella tänkesätt
eller något särskiljande av dem som de
ge bidrag till. Det finns en hel del
människor, som ge nästan åt alla håll,
helt enkelt för att de skola få vara i
fred. Om folk ger och hur mycket de
ge beror till stor del också på vem som
går med bidragslistan. Vi ha haft en
verklig stortiggare här i landet. Det
var den sympatiske tiggare, som hette
P. P. Waldenström. Honom var det,
som det sades, totalt omöjligt att komma
undan.

Vidare har Molanderaffären spelat
en viss roll i denna diskussion. Jag
förvånar mig över att man tagit upp
den på det sätt som här har skett. Jag
vill erinra om att när det blev tämligen
klart att man hade misstagit sig i
fråga om de uppgifter som lämnats,
skyndade sig statsministern i egenskap
av ordförande för det socialdemokratiska
partiet att omedelbart se till, att
detta förhållande blev klarlagt. När
detta har skett, tycker jag verkligen att
man också borde medge att i varje fall
partiet härvidlag har handlat på ett
fullt just sätt. En olycka kan alltid inträffa.
Sådana ha inträffat för andra
partier. Jag har aldrig haft någon lust
att kasta sten i sådant sammanhang.
Olyckan drabbar den ene då och den
andre en annan gång.

.lag tycker ändå att man i det borgerliga
lägret inte skall tala alltför högljutt
om Molanderaffären. Ty den blev
oss i verkligheten en sådan black om
foten under de sista dagarnas valrörelse,
att jag kände mig verkligt besvärad.
.lag har för mitt vidkommande
icke haft behov av att utnyttja vetskapen
om var andra partier ha fatt pengar
ifrån, .lag förstår inte att man har
lid med detta, när vi ha så mycket annat
att tala med varandra om i valrö 11

—Andra kammarens protokoll 194-9.

relsen. På den punkten delar jag sålunda
i huvudsak herr Ohlins mening.
Idéerna och gärningarna böra därvidlag
spela huvudrollen. Detta har varit
vårt partis styrka. Vi ha kunnat peka
på partiets gärningar under gångna tider.
Jag har några gånger här i kammaren.
som herr Ohlin vet, fått uppbära
förebråelser för att jag har erinrat
om de tidigare gärningarna både
vad det gäller vårt eget parti och herr
Ohlins parti. Det har emellertid inte
passat. Ja, det må vara. Jag vet inte
vilken tidsgräns man skall sätta för att
man skall kunna säga, att därefter får
ett partis handlingar inte granskas. Det
må emellertid vara en smaksak. Men
faktum är, herr Ohlin, att denna affär
åstadkom sannerligen inte bara en obehaglig
känsla utan medförde också
mandatförluster för det socialdemokratiska
partiet. Man har sålunda sannerligen
ingen anledning att här uppträda
såsom den alldeles särskilt förfördelade
i detta sammanhang.

När jag hörde herr Ohlins anförande
föll mig i minnet vad jag vid ett
annat tillfälle sagt om denna fråga.
Man vill, sade jag, så långt det nu låter
sig göra med enkla metoder, ha en uppgift
om vad ett val har kostat ett parti.
Sedan skulle man i valrörelsen tala om,
att det och det partiets valrörelse har
varit så och så många hundratusen
kronor dyrare än det egna partiets valrörelse
o. s. v., till vilken även fattigt
folk har varit med om att satsa pengarna.
Det var ungefärligen vad jag
trodde skulle ske, och det har varit en
anledning till att jag tidigare motsatt
mig en sådan här utredning.

Man kan givetvis inte komma förbi
att en eventuellt kommande utredning
måste omfatta både utgiftssidan och inkomstsidan.
Tv här finnas mycket stora
möjligheter att i fråga om utgiftssidan
låta andra iin partiet bära en del av
kostnaderna. Det finns folk som gärna
bär dem frivilligt utan att på något
sätt behöva synas. Men verkningarna

År 15.

162

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

i propagandahänseende bli precis desamma.
När man vet detta, tror jag
inte det tjänar mycket till att, som herr
Ohlin gjorde, fästa alltför stort avseende
vid huruvida ett parti har högre
eller lägre valkostnader. Det är för
mig ingen väsentlig sak. Det är mycket
möjligt att det socialdemokratiska
partiets valkostnader äro högre än något
av de andra partiernas. Jag tror
att så måhända är förhållandet. Men
är detta i så fall så underligt, när vi
skola slåss med tre borgerliga partier
och dessutom hålla stången emot kommunisterna
i det här landet? Att ett
partis valkostnader äro högre än ett
annat partis säger sålunda ingenting.
Man måste ta hänsyn till vad slags propaganda
ett parti skall föra och vad
denna propaganda i detta sammanhang
avser att täcka.

Herr talman! Jag har haft behov av
att framföra dessa synpunkter. Jag har
haft anledning att uttala min verkliga
skepsis gentemot resultatet av denna
utredning. Men jag vill sluta med att
understryka, att vi ha kommit in i ett
sådant läge, att det i renlighetens
namn är bäst att utredningen nu får
komma till stånd, så att man får se
vilka svårigheter som i detta sammanhang
äro att övervinna. Vi få då verkligen
överväga, huruvida vi äro beredda
att betala det pris som ett verkligt
uppgiftslämnande från partiernas sida
kan komma att medföra. Och då tror
jag det blir åtskilliga som komma att
vägra i vändningen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Det är mycket av det som herr
Fast sade, och den anda i vilken han
sade det, som jag finner sympatiskt.
Jag vill bara, för att det inte skall
uppstå någon mytbildning, säga en sak.
Jag tänker inte alls ta upp någon debatt
om den s. k. Molander-affären, som
andra talare före mig här ha berört.
Jag vill bara konstatera, för att inte

herr Fasts yttrande skall vilseleda någon,
att de oriktiga uppgifterna om
folkpartiets tillgångar publicerades två
veckor före valet, att utredningen beslöts
först elva dagar därefter och
igångsattes den tolfte dagen men inte
hann bli färdig då förrän så sent på
kvällen, att en del av de tidningar,
som sista gången före valet kommo ut
den trettonde dagen, lördagen, icke
hunno få in uppgifterna om utredningens
resultat. I vissa landsdelar svävade
man därför ännu på valdagen i okunnighet
om sanningen. Detta sagt endast
som en belysning av herr Fasts uppgifter
på denna punkt.

Sedan vill jag endast tillägga en sak.
Herr Fast sade: »Det är väl bara ganska
naturligt att vår valkampanj är
större och mera omfattande än oppositionens.
» Ja, jag har inte alls sagt att
det inte är naturligt att socialdemokraterna
ha en större valkampanj. Jag
tycker bara att det skulle ha varit värdefullt
om detta hade klargjorts för folket,
så att de oriktiga påståenden som
den socialdemokratiska pressen överflödat
av, att just folkpartiet hade en
så stor valkampanj, icke hade kunnat
framställas.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
När herr Ohlin talar om att det
fanns en del platser, som inte fingo
reda på utredningens resultat före valet,
så vill jag säga, att så långt jag
hade möjlighet att kontrollera det underlät
man då inte från folkpartiets
sida att utnyttja varje tillgänglig plats
för affischering — där man sannerligen
inte drog sig för att klistra över
både egna och andras affischer — och
där man gjorde utläggningar om hur
det förhöll sig med denna sak. Jag
tycker att herr Ohlin skall vara glad åt
den chans som han där fick att klarlägga
situationen före valet. Vi däremot
hade ingen möjlighet att lägga
saker och ting till rätta i denna sak.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

103

Kontroll av

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag hade inte
tiinkt lägga mig i denna diskussion.
Det gäller ju här ett eventuellt skrivelseförslag
till Kungl. Maj :t, och det är
kanske inte så vanligt att man ger råd
åt riksdagen vad den skall skriva till
Kungl. Maj:t, när man själv, mer eller
mindre tillfälligt, representerar denna
Kungl. Maj:t.

Jag hade inte tänkt ta till orda ens
efter herr Ohlins första, enligt min
mening mycket provocerande anförande,
i vilket han faktiskt lade upp saken
som om en väsentlig del av fjolårets
valrörelse hade rört sig om de oriktiga
uppgifterna att folkpartiet här i
Stockholm vid en viss tidpunkt skulle
ha disponerat över tre och en halv miljoner
kronor. Herr Ohlin tycks ha glömt
att det som var det väsentliga i det
socialdemokratiska partiets resonemang
omkring valkostnaderna var något helt
annat, nämligen uppgiften alt ett visst
stort industriföretag hade ansett det
vara med sina intressen förenligt att
finansiera folkpartiets propaganda. Det
var det s. k. guldet från Boliden som
kom att dominera en del av agitationen
— och denna uppgift, herr Ohlin,
var ju sann! Det fanns ingen möjlighet
att bestrida den! Vid sidan av den uppgiften,
som har ett betydande intresse,
kom det sedan fram uppgifter om att
folkpartiet vid en viss tidpunkt disponerade
över en viss summa pengar i
en bank i Stockholm — en uppgift
som, uppriktigt sagt, inte gärna kunde
ha något större intresse. Det uppstod
dock diskussion om den saken. Jag
kunde då inte tänka mig att en aktad
ledamot av denna kammare, dessutom
revisor i en bank, kunde lämna oriktiga
uppgifter. Det föreföll mig fullkomligt
groteskt, och jag föreställer
mig att vilken tidningsman som helst
skulle ha betraktat det som fullkomligt
uteslutet. Men inför det bestämda förnekande
som gjordes från likaledes
mycket aktade män ansåg jag »let vara

den offentliga partipropagandan m. m.

nödvändigt att själv resonera med uppgiftslämnaren.
Och, herr Ohlin, samma
dag som jag hade haft detta samtal
och förstått, att det i varje fall fanns
anledning att göra en undersökning,
lät jag inte en timma gå innan denna
undersökning kom till stånd! Jag försökte
på alla sätt att komma i kontakt
med herr Ohlin och herr Bergvall, och
jag vågar påstå, att det sätt på vilket
denna affär handlades icke vittnade
om något annat än om en uppriktig
vilja hos det socialdemokratiska partiets
ledning att så fort som möjligt
lägga papperen på bordet. Det hade
varit mera ridderligt om herr Ohlin
hade givit ett erkännande åt denna hållning
än att begagna sig av affären på
sådant sätt som har skett här i dag.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
När statsministern överraskade
med att säga att Molander-affären icke
spelade någon väsentlig roll i valrörelsen
måste jag konstatera, att statsministern
tydligen inte läste tidningarna då,
i varje fall inte sitt eget partis huvudorgan.
Jag vill därför uppmana honom
att någon gång läsa de nummer av
Morgon-Tidningen, som utkommo under
de ifrågavarande veckorna.

Statsministern säger, att frågan om
folkpartiets tillgångar inte kunde vara
av något intresse. Det var synd att
Morgon-Tidningens chefredaktör inte
hade samma mening om den frågan.
Om vi nu skola diskutera detta, fastän
jag erkänner att det kunde vara lika
naturligt att inte närmare ingå på den
saken i dag, och jag har verkligen försökt
att inte ta upp några detaljer, men
då statsministern tydligen så önskar
får jag erinra om, att under en vecka,
inte den sista före valet utan veckan
dessförinnan, försökte vi från vårt håll
hela tiden att få uppgifterna kontrollerade.
Ingenting skedde. Morgon-Tidningen
fortsatte bara att skriva. Man
ville diir icke ta upp frågan lill prov -

164

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.
Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

ning. På måndagen före valet träffade
jag på tåget nuvarande statsrådet Sven
Andersson och sade då till honom: »Ni
bli tvungna att medge kontroll av denna
uppgift.» Men först på onsdagens eftermiddag,
på utrikesnämndens sammanträde,
meddelade statsministern, att han
ville tala vid mig, dock utan att nämna
vad saken gällde. När jag då trots stora
svårigheter stannade för några timmar,
vilket jag annars inte hade tänkt göra,
fick jag veta, att statsministern var
villig att verka för att saken blev utredd.
Denna utredning kom så i gång
under fredagen.

Jag har inte här riktat några beskyllningar
mot statsministern. Jag har heller
inte givit honom några sådana
komplimanger som herr Fast tycktes
efterlysa, utan jag har endast velat
konstatera vad som var det samlade
resultatet av de socialdemokratiska
krafter, som tillsammans influerade på
detta ärende. Ett samlat resultat av
dessa handlingar blev att uppgiften i
fråga lämnades 14 dagar före valet, och
först en kvart över elva på fredagkvällen
före valet var utredningen klar
för publicering — och då använde utredningen
ändå inte mer än några timmar.
Jag upprepar, herr talman, att
jag inte säger detta för att rikta någon
beskyllning mot statsministern för dröjsmålet
— statsministern hade många
andra saker att tänka på — men jag
har velat klarlägga detta för att herr
Fasts ord om att vi skulle vara skyldiga
att komma med några komplimanger
icke skola stå oemotsagda.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag begärde
inte några komplimanger. Jag begärde
bara att man inte skulle dra upp denna
affär på det sätt som herr Ohlin gjorde
i sitt första anförande. Vad övriga talare
ha yttrat om Molanderaffären kan jag
inte uttala mig om. Jag har inte hört
någon annan än herr Ohlin beröra

den mera ingående. Och det vill jag
säga, att den skildring som jag lämnat
här är exakt riktig. Det finns inte
något som helst spår från det samtal
som uppenbarligen, enligt vad jag nu
vet, ägde rum mellan statsrådet Andersson
och herr Ohlin och till den överläggning,
som jag hade med herr Molander
på tisdagen, och med herr Ohlin
och herr Bergvall under onsdagen, så
fort jag kunde få tag på dem. Det var
ett initiativ från partiledningens sida
i det ögonblick man började tvivla på
uppgiften. Om jag hade velat låta denna
affär glida över valet, så hade jag väl
inte handlat på det sätt, som jag gjorde.
Det tycker jag verkligen att vi skulle
kunna respektera varandra för och inte
nu ta upp denna affärs handläggning
som ett belägg för nödvändigheten av
en lagstiftning på detta område.

Sedan vill jag säga, att jag tycker
det vore utmärkt om denna utredning
kunde komma till stånd. Jag tror kanske
inte så mycket på möjligheterna att
komma fram på den vägen, eftersom jag
vet vilka svårigheter som en sådan redovisning
är behäftad med, men jag
tror att det skulle vara utomordentligt
bra om det vädrades ut en del av den
unkenhet, av vilken det tyvärr har varit
mycket kvar i denna debatt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Statsministern har inte övervarit
hela debatten och har därför inte klart
för sig vad som förevarit. När denna
sak togs upp från olika håll, framhöll
jag, som kommentar till vad herr Netzén
sagt om pressens uppgifter, att det
finns möjligheter att undvika de olägenheter,
som han och andra talat om,
genom att vara mera kritisk mot sina
källor och underkasta dem kontroll
i tid. Jag har alltså icke riktat några
beskyllningar mot statsministern men
väl mot det pressorgan, som drev dessa
uppgifter och som hela tiden vägrade
att låta undersöka saken.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

165

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

Sedan måste jag också konstatera, att
när det gick så lång tid som till sent
på kvällen den tolfte dagen innan rättelse
vanns, så var samspelet mellan de
olika socialdemokratiska krafterna här
icke vad man skulle ha önskat.

Så jag vill gärna tillägga, att jag icke
antytt eller tänkt eller velat antyda att
statsministern haft någon avsikt att dra
ut på denna fråga för att få avslöjandet
uppskjutet till efter valet. Om jag har
varit något kritisk, så är det för att
statsministern rätt länge intresserade
sig för litet för vad hans eget partis
huvudorgan hade för sig, och den kritiken
tror jag att jag måste vidhålla.

Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Endast ett par ord. Jag vet inte
varifrån herr Ohlin har fått att jag
skulle ha bett om komplimanger för
statsministerns del för hans ingripande.
Herr Ohlin fällde detta yttrande
två gånger i den näst sista repliken. Vad
jag ifrågasatte var bara, om det inte
hade varit lämpligt att herr Ohlin, när
han väl lämnat den redogörelse som
lian gjorde, också hade givit ett erkännande
åt de ingripanden, som verkligen
gjordes från partiledningen och
partiordföranden. Detta är inte detsamma
som att tigga om komplimanger.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
kunde i och för sig vara mycket intressant
att få ta del av herr Ohlins strikt
inrutade dagsscliema i samband med
Molander-affären ocli det som hände de
dagarna. Jag skall dock inte gå in på
den frågan här. Den är för länge sedan
avförd från dagordningen. I varje fall
har den inte något med den lagstiftning
att göra, som vi nu diskutera. Jag skall
i stället gå in på herr Ohlins första anförande.
Jag misstänkte att herr Ohlin
skulle lägga upp sitt anförande på det
siitt som skedde, men jag var inte riktigt
säker på det.

Hur vore det, herr Ohlin, om vi under
några ögonblick gjorde ett par distink -

tioner? Här ha vi nu två frågor. Dels
ha vi utredningen av partiernas finansiering
— vilket är den oändligt mycket
större frågan — och dels ha vi en förhållandevis
liten fråga, nämligen den
om redovisningen av utgiftssidan. Herr
Ohlin anser, att det inte är någon mening
med en utredning beträffande den
första frågan. Däremot anser han att
den andra frågan behöver utredas, och
därför går folkpartiet på den linjen att
man begär utredning av det hela, i stället
för att nöja sig med att endast begära
utredning av det som man vill ha
utrett. Nu är det sålunda klarlagt att
folkpartiets ståndpunkt är, att man icke
önskar utreda den första men väl den
andra frågan, och då kunde denna
uppfattning också ha redovisats här i
utskottsutlåtandet.

Så skulle jag vilja säga några ord till
herr Sehlstedt. Han ifrågasatte om jag
inte kände marken gunga under mina
fötter. Nej, herr Sehlstedt, jag är artillerist.
Det behövs större kanoner för att
jag skall känna marken gunga under
mina fötter! Annars var herr Sehlstedts
anförande något ganska intressant —
om jag får ta kammarens tid i anspråk
med den saken. Det framlades däri en
ny definition på begreppet demokratiska
renlighetsåtgärder. Jag trodde att
herr Olssons i Mellerud definition, att
man skulle se efter vilka krafter som
finnas bakom kulisserna, var vad man
menade med renlighetsåtgärder. Herr
Sehlstedt däremot tog upp frågan om
hur vi skola få bort gnabbet och grälet
ur valstriden. Det är en skillnad som
natt och dag mellan dessa två saker.
Tror verkligen herr Sehlstedt att man
under valrörelsen skulle kunna få bort
striden om partiernas finansiering genom
att man — som det har sagts från
utskottsmajoritetens sida — skickar in
en klumpredovisning på vissa huvudposter
till patent- och registreringsverket?
Resultatet blir naturligtvis det motsatta,
därför att då kommer man i stället
att resonera om vad posterna inne -

166 Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

bära. Man kommer att fråga: »Var komma
de sju olika posterna ifrån, och vad
döljer sig under dem?» Skall man i valrörelsen
komma bort från grälet om
finansieringen, så är den vägen omöjlig
alt gå fram på. Man måste då gå över
till en fullständig kontrollverksamhet —
en tanke som herr Severin snuddade
vid — med undersökningar av taxeringsmyndigheterna
och med vederhäftighetsintyg
därifrån. I så fall blir det
annorlunda, men därmed är även den
offentliga kontrollen av partierna ett
faktum.

Mitt förra anförande sägs av herr
Sehlstedt ha varit ett typiskt exempel
på hur det insinuanta beljugandet av
de övriga partierna tränger in även i
riksdagsdebatten. .lag omnämnde nämligen
att folkpartiet hade mottagit vissa
bidrag, men jag sade inte samtidigt att
också högern mottagit bidrag. Men, Herre
Gud, det är väl ingen människa som
har förnekat den saken! Har det någonsin
i något enda sammanhang från högerhåll
eller från dess press gjorts någon
affär av detta? Vi äro väl alla överens
om att bidrag från lojala företag till
lojala partier äro all right. Då är väl
detta inte något uttryck för ett försök
att här vilseleda kammaren genom insinuanta
yttranden. Jag tycker ändå att
det skall finnas vissa proportioner, herr
Sehlstedt, mellan de slutsatser man vill
dra och det man grundar dem på.

Till slut vill jag komma till själva
realiteterna. Jag gjorde här vissa allmänna
reflexioner. Varför? Jo, därför
att jag menar och därför att jag alltid
för min del har trott — tydligen i motsats
till herr Sehlstedt — att innan riksdagen
begär en utredning, och alldeles
särskilt innan första lagutskottet begär
en utredning, bör man väl försöka att
göra klart för sig vad det hela gäller
och vart en utredning skall kunna leda.
Då är det väl ganska förklarligt, att jag
ställer vissa frågor. Jag konstaterar nu,
att herr Sehlstedt inte på en enda punkt
gjorde något som helst försök att gå in

på de konkreta frågeställningarna. Herr
Sehlstedt kom i stället in på allmänna
talesätt i olika avseenden. Jag försökte
hålla mitt första anförande så fritt som
möjligt från dylika allmänna talesätt.
Jag kan också konstatera, att den socialdemokratiska
riksdagsgruppens ordförande
här förklarat, att han för sin del
inte tror på resultatet av en utredning i
denna fråga. Han ville ändock inte motsätta
sig en utredning för att man därigenom
så att säga skulle få lugn på
torpet. Utskottets ordförande, herr Rvlander,
sade ungefär detsamma, d. v. s.
han utgick ifrån att det troligen inte
skulle bli något resultat av utredningen.
Även statsministern förklarade ungefär
detsamma.

Jag vill nu fråga: Skall verkligen den
psykos, som här tvcks ha utbrett sig
på grund av en tillspetsad situation under
valrörelsen, på detta sätt rycka med
sig kammaren att man sätter i gång en
utredning, trots att den ene efter den
andre av riksdagens tongivande ledamöter
säger ifrån att han inte tror på
något resultat av utredningen i fråga?
I så fall är det väl redigare, att man
direkt sätter sig ned och funderar över
frågan, om man skall låta verkställa
denna utredning eller ej.

Om det tillätes mig att vara något personlig
i denna fråga, vill jag vidare säga
ifrån att av alla dem som på majoritetssidan
yttrat sig här i kväll har herr
Olsson i Mellerud verkat mest övertygande
på mig. Jag kan visserligen inte
för egen del på grund av annan principiell
uppfattning ansluta mig till den
ståndpunkt, som herr Olsson i Mellerud
här intagit, men han företräder en klar
och genomtänkt linje. Man kan dock
peka på en del svagheter i hans resonemang.
Det verkar, som om han trodde,
att om man hade haft en lag av detta
slag i Tyskland, när nazismen trängde
fram, så hade man kunnat stoppa nazismen.
Ingen tror väl att industribaronerna
i Rhenlandet eller Ruhrområdet
skulle ha gått i den fällan att redovisa

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

1G7

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

sina miljoner till Hitlerrörelsen. .Tåg
tror inte heller, att herr Olsson i Mellerud
menade så. Men jag har velat beröra
detta som ett bevis på orimligheten med
en lagstiftning av detta slag.

Herr Olsson i Mellerud är den ende,
som närmare gått in på frågan om kontrollen
i samband med denna lagstiftning.
Jag högaktar herr Olsson för att
han berörde denna fråga, som ju är den
viktigaste i detta sammanhang, men
samtidigt också den känsligaste. Herr
Olsson i Mellerud sade, att man skulle
kunna skicka in redovisningshandlingarna
till patent- och registreringsverket.
Det är uppenbart, att ett sådant insändande
av redovisningshandlingar måste
hli föremål för någon sorts granskning
i patentverket; detta för att uppfylla de
villkor om redovisning, som kunna komma
att bli föreskrivna i lagen. Sådana
villkor kanske komma att bli ganska
lindriga till en början, men sedan skärpas
de säkert undan för undan. Man
är då inne på frågan om den offentliga
kontrollen.

Om det vore på det sättet, som tydligen
i varje fall vissa av folkpartiets
ledamöter — dock inte herr Ohlin —
och socialdemokraterna äro ense om,
nämligen att man av redovisningen
borde få klarhet i vem bidragsgivaren
är eller vilken grupp han tillhör, så
skulle ju vederbörande kunna ordna
detta genom att bara lägga fram redovisningshandlingarna.
På det sättet
skulle ju saken bli klar. Men på detta
enkla sätt lär det nog inte gå.

Jag tror, att det enda säkra sättet att
föra denna fråga till ett misslyckande
ur utskottsmajoritetens synpunkt är att
skjuta lagstiftningen och utredningen i
förgrunden i stället för att haka på den
andra linjen, som jag anser vara den
naturliga, nämligen att de politiska partierna
söka att sinsemellan få fram en
hederskodex beträffande hur de skola
ordna föreliggande problem. På det sättet
kommer man säkerligen mycket
längre än med försök til! lagstiftning,

som för stora grupper med rött eller
orätt — jag går inte närmare in härpå
nu — måste betraktas som en kränkning
av deras legitima intressen. Även
om det endast för några dagar skulle
finnas en uppgift i patentverket på vilka
som lämnat ett visst politiskt parti ett
bidrag — hur stort eller hur litet spelar
ingen roll; man kan ju icke spjälka
upp bokföringen — är det förkastligt
att statsmakterna på detta sätt få insyn
och möjlighet att göra ingrepp i de
krafter i samhället, som utgöras av de
lojala politiska partierna. I varje fall
för mitt demokratiska tänkesätt är detta
ytterst stötande.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mer att säga i denna fråga, men då
tiden är långt framskriden, får jag nöja
mig med vad jag nu anfört.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
När jag såg folkpartiets förslag i denna
fråga undrade jag, vart man egentligen
ville komma. En utredning om respektive
partiers propagandakostnader inför
ett val samt en eventuell lagstiftning
i anledning av en sådan utredning måste
ha något annat syfte än att endast klarlägga
själva kostnaderna. Om syftet
skulle vara det, att man ville främja
något slags likställighet mellan partierna
beträffande de ekonomiska resurserna,
så att de skulle bli jämställda i
konkurrensen, då skulle jag vilja fråga
om vederbörande verkligen menat allvar
med ett sådant förslag.

Själva bakgrunden till motionen är ju
tämligen klar. Det var tydligen litet genant
för folkpartiet att det avslöjades,
att Bolidenbolagen givit 50 000 kronor
till dess propaganda. Det var även mycket
genant för socialdemokraterna att
de misskötte propagandan i detta fall
och verkligen tillät hugg på sig, när de
i alla fall hade fullständigt riilt i sak.
Det var ju alldeles klarlagt att de borgerliga
partierna — i detta fall folkpartiet
— inte kunde stödja sin propaganda

168

Nr 15.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Kontroll av den offentliga partipropagandan m. m.

på ett allmänt ekonomiskt underlag
bland sina medlenisniassor och sympatisörer,
utan måste taga understöd från
en mycket begränsad klick — låt mig
kalla det den svenska storfinansen.
Detta faktum är nu klarlagt, och jag tycker
att det är ett framsteg när inan i
denna debatt öppet erkänner, att så
verkligen är förhållandet, och att så bör
det vara; de borgerliga partierna vill ha
rätt att taga emot ekonomiska understöd
från den svenska storfinansen —
så mycket de önska!

Jag kan nog förstå de borgerligas
ståndpunkt, som man här lägger upp
den. Jag kan emellertid inte förstå synpunkterna
från socialdemokratiskt håll
— jag tänker närmast på vad herr Hedlund
i Östersund sade. Man vill ju där
ibland beträffande skattefrågorna framställa
det som något allmänt intresse, att
företagen skola kunna driva sin verksamhet
så riintabelt som möjligt. Jag
kan då inte förstå hur man från socialdemokratiskt
håll kan hävda den meningen,
att de skola ha fullständig rättighet
att engagera sig och understödja
det parti, som de vilja gynna.

Vilken lagstiftning man än skulle utforma,
så skulle man inte kunna hindra
de borgerliga partierna från att taga
emot pengar från den svenska storfinansen.
Även om någon gång en majoritet
här i riksdagen skulle komma till den
slutsatsen, att det är omoraliskt att enskilda
kapitalistiska sammanslutningar
på detta sätt skola kunna subsidiera
vissa politiska partigrupper för att dessa
skola befordra deras intressen, så tror
jag inte att man kommer att kunna begränsa
vederbörandes möjligheter att
»köpa upp» partier.

När jag tänker på hur missgynnad
den svenska arbetarklassen är när det
gäller politiska propagandaresurser, så
är det närmast skrattretande att taga
del av uppläggningen av dessa motioner.
Ännu efter 60 år förfoga de borgerliga
partierna över 85 ''/ — jag skulle
gissa den siffran — av pressen. Social -

grupp III, som omfattar de egentliga
lönearbetarna, tre femtedelar av folket,
förfogar över resten av pressen. Jag
måste ju räkna socialdemokratien inom
socialgrupp III, eftersom detta parti
uppbäres av denna folkgrupp. Tänk om
man skulle komma därhän — det borde
ju vara den enda förnuftiga konklusionen
av folkpartiets yrkande — att man
ville åstadkomma något slags likställighet
mellan partierna när det gäller att
disponera medel för propagandan. I)å
skulle de borgerliga partierna hastigt
och lustigt sopas bort från detta land.
Jag tänker mig bara hur förhållandena
skulle te sig om mitt parti hade 98,3 %
av pressen och de andra fyra partierna
1,3 7c. Jag föreställer mig, att dessa partier
då skulle få det mycket svårt att
gå ut i val och taga hem 250 000 röster
i detta land. Just på grund av att de
mäktiga kapitalintressena stått och stå
bakom de borgerliga partierna blir det
möjligt för dessa intressen att fortfarande
samla mycket stora folklager, vilkas
intressen egentligen inte kunna sammanfalla
med dessa partiers verksamhet.

De socialdemokratiska motioner som
tillkommit som ett svar på folkpartiets
framstöt, och där man kräver att man
även skall redovisa från vilket håll vederbörande
partier hämta sina pengar,
anser jag vara en logisk konsekvens och
i sin ordning. Om jag vore socialdemokrat
skulle jag emellertid akta mig för
att tala med brösttoner i denna fråga.
Jag tror nog att jag kan uppskatta antalet
kommunister och kommunistsvmpatisörcr
i den svenska fackföreningsrörelsen
till ett par hundra tusen. Av var
och eu av dessa tar man varje år utan
att blinka kr. 2: 40. Bara detta blir ju nära
en halv miljon kronor, för att nu inte
tala om allt man tar ut genom förbunden
och genom Landsorganisationen,
som man behärskar med anledning av
att man sörjer för att majoriteten skall
vara partitrogna socialdemokrater. Skall
man nu vara verkligt moralisk och ef -

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

169

Kontroll av den offentliga partipropagandan in. ni.

tersträva rättvisa i politiken på detta
område, då borde man känna att det är
något skevt, när man tvingar människor
med en annan politisk åskådning att antingen
betala till det egna partiet eller
ställa sig utanför den fackliga rörelsen
med alla de konsekvenser, som detta
kan medföra. Jag tror därför att man
kan avföra de moraliska argumenten
från denna debatt. Frågan har inte någonting
med moral att göra, utan den
har med politik att göra.

När vi för vår del tidigare understött
socialdemokratiska framstötar att få en
överblick över partiernas finansiering,
så ha vi bland annat haft den lilla baktanken
att på så sätt åstadkomma en
smula likställighet. Det parti jag representerar
är verkligen granskat. Fn gång
skickade man tusen poliser på oss. På
ett visst klockslag — som tydligen regeringen
själv bestämt — satte sig denna
polisarmé i gång. Man tog sig in i
alla våra partilokaler och på våra tidningar
samt hos alla kommunister, som
man kände till namnet. Man granskade
alla deras papper — även privata papper
och privat korrespondens — samt
behöll partiets böcker i månader. Man
gick igenom varenda inkomst- och utgiftspost
och kollade dem. Sedan man
gjort detta gjorde man ytterligare en
razzia. Detta var samtidigt som tyskarna
överföllo Sovjetunionen.

.lag vet mycket vid, att man hade två
syften med dessa razzior. Dels ville man
1m klarlagt, om Sveriges kommunistiska
parti verkligen engagerat sig i sabotagerörelsen
mot Hitler och nazismen. Detta
syfte erkändes ju sedan. Det andra syftet
framgick mycket klart av den noggrannhet,
varmed man kontrollerade
alla våra insamlingslistor och alla våra
postanvisningsblanketter. Man gick igenom
samtliga dessa papper, och när
man i vissa fall tyckte att något belopp
verkade stort, skickade man polisen för
att fråga vederbörande bidragsgivare,
om han verkligen givit detta belopp.
Det framgick således klart, att syftet

var att klarlägga vilka finansieringskällor
det kommunistiska partiet hade. Om
det hade funnits det allra minsta underlag
för den lömska propaganda, som
man bedrivit beträffande det kommunistiska
partiets finansieringskällor, så
finns det ingen tvekan om att detta —
under den allmänna hysterien och
skräcken för nazismen, som rådde efter
1941 — hade utnyttjats för att rikta ett
bedövande slag mot vårt parti.

Jag vill verkligen medge det, herr talman
— det kanske är en illusion från
min sida — att när jag och mina åsiktsfränder
nu rösta för utskottets förslag,
så göra vi detta med den liila baktanken.
att vi kanske kunna åstadkomma
en smula likställighet mellan partierna
i detta avseende. Jag önskar verkligen
att detta klarlägges. När nu folkpartiet,
tanklöst nog, föreslagit den svenska
riksdagen att man skall börja granska
detta, så tycker jag att man skall taga
folkpartiet på orden och genomföra en
verkligt allvarlig och nitisk granskning
för att undersöka, vilka krafter som finansiera
vederbörande partier.

Det har här givits många olika motiveringar
för och emot detta förslag. När
bondeförbundets talesman anförde bristen
på badlokaler i Dalarna som motivering
för att man inte skall genomföra
en sådan här undersökning, så tycker
jag tvärtom att denna brist lika gärna
kunde vara en motivering för att genomföra
detta; detta har ju nämligen,
så vitt jag förstår — åtminstone symboliskt
— med renlighet att göra.

Till mina vänner bondeförbundarna
må det tillåtas mig att säga en sak. Jag
tror inte detta parti får så mycket av
storfinansen, men jag ser ju eu del av
deras tidningar och annonser, och man
kan väl alltid lägga ihop två och två.
Även om herr Pettersson i Ersbacken
tycker att partiet har genant litet pengar
att röra sig med, så bar jag dock
kommit till den slutsatsen, att man inte
kan säga att bondeförbundet precis är
något styvbarn i politiken när det gäl -

Andra kammaren.s protokoll I!)''/!). Nr 15.

170

Nr 13.

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Interpellation ang. posttrafiken på landsbygden.

ler att ha ekonomiska resurser att röra
sig med.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fagerholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Fagerholm begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
121 ja och 62 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Interpellation ang. posttrafiken på
landsbygden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KYLING, som anförde: Herr talman!
Vid flera olika tillfällen ha stats -

makterna med all önskvärd tydlighet
uttalat som sin uppfattning, att främjandet
av kommunikationerna på landsbygden
måste betraktas såsom en av de
viktigaste uppgifterna, då det gäller att
bereda landsbygdens befolkning trivsel
och samma service som städernas innevånare.
Tyvärr ha i nuvarande ekonomiska
läge åtskilliga inskränkningar i
tidigare påbörjade förbättringsarbeten
visat sig oundvikliga. I motion nr 68 i
första kammaren och 86 i andra kammaren
till innevarande års riksdag —
vilken motion erhållit en välvillig skrivning
i andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 3 — har framhållits
betydelsen av att man redan nu
inom respektive statliga ämbetsverk
vidtager förberedelser för ett fortsatt
utbyggande och förbättrande av kommunikationsmedlen
på landsbygden —
icke minst i fråga om post och telefon.

Med en viss förvåning erfar man därför,
att postverket på vissa platser i landet,
bl. a. i Siggarud och Midskog, Skaraborgs
län, förbereder förändringar i
nu rådande förhållanden i den riktningen,
att man på dessa platser ämnar
indraga poststationerna och ersätta
dessa med s. k. postombud.

Åtgärden lär vara föranledd av att
omkostnaderna för poststationens upprätthållande
hittilldags finansierats under
medverkan av såväl postverket som
ett privatägt järnvägsbolag. Sedan emellertid
järnvägen i fråga numera övertagits
av staten och all persontrafik ombesörjes
medelst landsvägsbussar, har
sådan personalindragning vid järnvägsstationen
skett, att postverket i fortsättningen
måste påtaga sig hela kostnaden
för poststationen.

Givetvis måste man i ett fall som
detta noggrant väga mot varandra å
ena sidan kostnaderna för det allmänna
och å andra sidan de fördelar, som de
kringboende av naturliga skäl önska få
bibehålla i fråga om postservice. Med
tanke på att en övergång från poststa -

Onsdagen den 4 maj 1949 em.

Nr 15.

171

Interpellation ang. posttrafiken på landsbygden.

tion till postombud emellertid medför
försämringar i postservicen, måste kostnaderna
för ett bibehållande av ifrågavarande
poststationer uppgå till relativt
stort belopp, om man utifrån ren besparingssynpunkt
skall kunna motivera
en dylik försämring av postservicen.
Att denna försämring blir avsevärd
framgår bl. a. av 72 och 85 §§ i allmänna
poststadgan.

Då det torde äga stort intresse för
landsbygdens befolkning att få taga del
av kommunikationsministerns motiveringar
och synpunkter på spörsmål av
hithörande slag, har jag velat fästa
uppmärksamheten på de båda här omnämnda
aktuella fallen.

Enligt min uppfattning bör man i fall
som dessa gå mycket försiktigt fram,
då man i avsikt att förbilliga kommunikationsverkens
driftsomkostnader ser
sig tvingad att försämra kommunikationsförhållandena
i det ena eller andra
avseendet för den rena landsbygden.
Som ett led i kampen att hejda den alltjämt
pågående flykten från landsbygden
bör man inte underlåta att med alla
till buds stående medel söka upprätthålla
och — så snart möjligt är — förbättra
landsbygdens kommunikationer.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att lämna
eu redogörelse för de överväganden,
som ligga till grund för postverkets tilltänkta
inskränkningar och försäm -

ringar i posttrafiken på vissa håll på
landsbygden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 180, i anledning av väckta motioner
om siloanläggningars jämställande
i taxeringsliänseende med fasta maskiner;
och

från jordbruksutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.

§ 10.

Anmäldes, att följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation, in. m. under
sammanträdet avlämnats till talmannen,
nämligen:

nr 413 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl. och

nr 414 av herr Edenman m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.44 em.

In fidem
Gunnar Britth.