RIKSDAGENS PROTOKOLL

1929. Andra kammaren. Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 11 innevarande januari förda
protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet Johansson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 8, angående
tilläggspension åt förre vaktkonstapeln i fångvården Sven Bengtsson Lilja
och pension åt mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt å Bona Adolf Fredrik
Andersson.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogs för remiss till utskott
statsverkets tillstånd och behov.

Därvid anförde:

Kungl. Maj:ts proposition, nr 1, angående

remiss av
statsverkspropositionen.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar. Den regering,
som möter 1929 års riksdag, är liksom sina närmaste föregångare en ren
parti- och minoritetsregering. Olikheterna mellan högerfärgad och socialdemokratisk
samhällssyn anvisa i förhållandet till denna regering oppositionsställningen
såsom den naturliga för det parti, som jag har äran att företräda.
Aven ledaren för det frisinnade partiet har anmält opposition. Förmodligen
kommer väl bondeförbundet att, åtminstone formellt, förbehålla sig en oberoende
ställning gentemot regeringen. Den borgerliga samlingen vid höstens val
visade sig icke ha ett fastare underlag än att den sprack i samma ögonblick,
den skulle infria de förhoppningar, som den ingivit en del av de svenska väljarna
och på vars uppfyllande ju herr Lindman också efter valet insisterade.
I vilken mån personliga motsättningar bidragit till att omöjliggöra tillkomsten
av en borgerlig koalitionsregering och en borgerlig samlingspolitik, har jag
ingen anledning att yttra mig om. Jag nöjer mig med att konstatera den borgerliga
splittringens faktum, vilket icke rubbas av det samarbete, som de borgerliga
partierna till ömsesidigt skydd etablerade vid valen av ständiga utskott.
...

Det är utifrån denna faktiska motsättning mellan de borgerliga partierna,
som den sittande regeringens möjligheter i första hand få bedömas. Visserligen
borde det, enligt min mening, icke finnas några oöverkomliga hinder för
ett visst samarbete mellan en i anda och sanning samhällsvårdande konservatism
och socialdemokratisk iver att bereda trygghet och välstånd för alla.

Andra hammarens protoholl 1929. Nr k. 1

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Korta.)

Men vi veta, att det åtminstone för närvarande icke finnes någon egentlig utsikt
att göra en sådan tanke praktiskt fruktbärande. Den svenska högern är
mera privilegievårdande än samhällsvårdande, dess vid lägliga tillfällen utbasunerade
reformvillighet når sällan eller aldrig handlingens moment. Statsverksproposition
och trontal tyda på, att den sittande regeringen endast kommer
att bekräfta denna erfarenhet. Därmed är vår ställning till denna regering
given. Förmodligen tänkte icke heller herr Lindman så mycket på oss,
när han i den första regeringsförklaringen utlovade eu politik, »som kan utlösa
så stor samverkan som möjligt». Trots alla bittra erfarenheter var det
nog till herr Ekman hans vädjan närmast var riktad; om herr Olssons i Kullenbergstorp
upphöjelse, visste man då intet, och inte vet jag, huruvida denna
ökat herr Lindmans förtröstan.

Förmodligen kommer man från det frisinnade partiets sida att i dag upprepa
sina tidigare gjorda försäkringar, att partiets opposition är saklig och att
något stöd för en högerpolitik icke kan förväntas från dess sida. Kommer en
sådan försäkran att uppfyllas, saknar uppenbarligen regeringen alla möjligheter
att förverkliga sitt partis löften till viiljarna. Vad vi fått är alltså en
högerregering, som icke kan föra högerpolitik, en regering som, om den vill
leva, måste taga större hänsyn till meningarna i riksdagen än till sitt eget partis
program, en regering som måste inrikta sig mera på att expediera än att
leda. På så sätt komma de män och det parti, som mera och högljuddare än någon
annan ropat på starka regeringar, att inför landet demonstrera den ohjälpliga
svagheten i varje regerings ställning, så länge icke väljarna behaga decidera
sig och skapa verkliga förutsättningar för en kraftfull styrelse.

Kanske bör jag tillägga, att jag alls icke betraktar det som ett fel om en
regering försöker att i största möjliga mån anpassa sig efter det faktiska parlamentariska
maktläget. Under en demokratisk ordning måste ett gott samarbete
mellan regering och riksdag eftersträvas, och ingen regering kan i vårt
land uppenb.art trotsa riksdagen. När herr Lindman väljer anspassningspolitiken,
så gör han heller icke någonting annat än vad hans närmaste företrädare
varit nödgade till även de. Om därvid högerns regeringspolitik skulle konima
i motsättning till högerns oppositions- och valpolitik, så är det icke regeringspolitiken
som bör klandras, utan valpolitiken. Ett stort och ansvarskännande
parti måste lära sig, att i oppositionsställning ständigt ha regeringsansvaret för
ögonen och att icke som opposition förfara så, att det måste i regeringsställning
förneka sitt närmaste föregående. Förvandlingskonster av det slag, som
de båda excellenserna i oktober visade, ilro till allvarligt men icke blott för
herrar Lindmans och Tryggers anseende, om vilket jag ju icke behöver bekymra
mig, utan även för tilltron till det politiska arbetet i allmänhet, en sida av
saken som måste intressera oss alla.

Härmed har jag kommit in på en svaghet hos den sittande regeringen, vilken
är ur vissa synpunkter nästan allvarligare än avsaknaden av ett bärande parlamentariskt
underlag. Denna svaghet har nämligen med heder och moral att
göra. Den bottnar i de förhållanden, under vilka regeringen tillkommit. Den
framgång, som högern vann vid de senaste valen till andra kammaren och som
förde fram dess män till konseljen, var icke ett uttryck för växande tillit till
högerns politik. Framgången vanns i stället i övervägande grad genom ocker
på stora folklagers politiska okunnighet, på hets och skrämsel, på förvrängning
och osannfärdighet. Slikt är ett dåligt underlag för en regering. Jag förstår,
herr talman, att det på vissa håll kommer att väcka förtrytelse, när jag här
påminner om vad som förekom under höstens stora valstrid. Men det är
ganska omoraliskt att betrakta valpolitiken såsom någonting riksdagen och
regerings- eller riksdagspolitiken ovidkommande. Det bör icke få passera
oanmärkt från denna plats, om ett parti försöker förstärka sitt inflytande i

Torsdagen den 17 januari f. m.

3 Nr 4.

riksdagen genom uppenbart förkastliga metoder. Den åtrådda nyorienteringen Vid
inom svensk politik bör i första hand sikta till mera saklighet, varav också
måste följa större uppriktighet och sanningsansvar. Det finns anledning att ^opositiorien_
erinra även herrarna på regeringsbänken härom. . . (Forts.)

Det är icke någon lust att hålla moralpredikningar, som kommit mig att
taga upp detta ämne. Det är heller icke något försök, att få mitt eget parti
att framstå så mycket bättre mot bakgrunden av välgrundat klander av andra.

Det ena partiet bör i regel icke försöka att mästra andra för deras metoder.

Alla ha vi skulder, alla gå vi någon gång under stridens hetta till överdrift,
inom alla partier finns det personer, vilkas sinne för det anständiga och tillåtliga
icke är tillräckligt utvecklat. Men det finns gränser, som icke kunna få
överskridas, utan att bestämda protester avgivas. Det förekom under den senaste
valrörelsen ting, som visa hän på en fara för urartning i det politiska
umgänget. Det är i allas intresse att denna fara mötes i tid.

Det skulle vara en verklig olycka för vårt land och ett hot mot dess bestånd,
om landets största politiska parti, det parti, som bakom sig har 874,000 aktiva
väljare, skulle bestå av tjuvar och banditer. Men så presenterades faktiskt av
högeragitatorer det socialdemokratiska partiet för folket ute i bygderna. Bestrides
detta, finns därpå ingen annan förklaring än att en del människor i valstridens
hetta inte vetat vad de gjort. Men åtskilligt tyder på kall planläggning
och metodiskt genomförande. Redan på våren började den skrämseltrafik,
som kulminerade i september. Från högerns riksorganisation sändes då
ut de första ryssbilderna. Jag erinrar särskilt om en, där kosacken åter kommit
till heders i svensk politisk propaganda. Man ser en idyll, ett varmt cell
gott svenskt hem, där far och mor och unge sonen förnöjt syssla med val sitt.

Men på rutan framträder en otäck och hotfull bild: kosacken med knutpiskan.

Skall han krossa idyllen, frågas det. Närmast riktade sig propagandan mot
nedrustarna. Kosacken kom emellertid igen och då fick han göra tjänst mera
direkt mot socialdemokratin. Jag har hur ett aktstycke med fyra bilder. Tyvärr
kan det icke klicheras i protokollet, och jag får nöja mig med att beskriva
bilderna. Den ene visar de framstormande kosackerna och är försedd med
texten: »Envar som röstar på Arbetarpartiet röstar på Moskva.» Redan den

är osannfärdig. Den nästa illustrerar plundringen av ett lanthem. Texten är:

»Den som röstar på Arbetarpartiet, röstar på beslagtagande av enskild egendom,
den blir av med sina sparade slantar.» Här blomstrar lögnen ännu fräckare.
Men nästa bild når dock längre. Den visar en rusig soldatesk, som
kontrakterar för sig våra kvinnor. Texten lyder: »Sveriges kvinnor. Envar

som nu röstar på Arbetarpartiet, röstar för familjebandens upplösning, barnens
förvildning och sedernas förfall.» År icke sådant skändligt, ers excellens?

Kanske skall man komma med den invändnigen, att bilderna egentligen rikta
sig mot bolsjevikerna och att högerledningen icke har något ansvar för deras
utsändande i valagitationen. Även om de riktat sig blott mot kommunisterna,
hade de varit oförsynta, ty, vad man än annars kan klandra kommunisterna
för, icke finns det anledning utmåla dem såsom boskapstjuvar och kvinnoskändare.
Men det är alldeles uppenbart, att det var på socialdemokratin man siktade.
Man visste mycket väl, att kommunisterna voro dömda till att bli en
betydelselös klick i andra kammaren även efter valet; det var en förstärkt socialdemokratisk
representation man fruktade och det var för att hindra denna
som man tillgrep även rena skändligheter. För övrigt äro dessa skamliga
affischer och plakat ingenting annat än en följdriktig fortsättning av den hetspropaganda
mot socialdemokratin, som redan från början gav valrörelsen dess
karaktär och i vilken åtskilliga av den nu sittande regeringens medlemmar flitigt
deltogo. Det var en rationellt organiserad propaganda, varunder varje
folkgrupp angreps på sin svaga punkt — de små spararna skrämdes med förlus -

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

<.en av små sparpenningar, egnahemsägaren hotades med förlust av sin stuga,
bonden ställdes inför faran att drivas från gård och grund osv. — ja, det påstås
t. o. in. att barnmorskorna i en viss landsända drevos fram att rösta med
högern för att slippa legaliserat tvåbarnssystem under socialistregim!

Från den tnbun, som erbjuder den svenska folkrepresentanten möjlighet att
tala till alla politiskt intresserade medborgare, protesterar jag såsom talesman
för det socialdemokratiska partiet mot att vi framställas såsom hemskövlare,
sedefördärvare och landsförrädare. Det finns ingenting i vad vi sagt eller
gjort, krävt eller föreslagit, som kan motivera sådana beskyllningar. Vår motion
i fjol rörande omläggning av arvskatten i egendomsutjämnande syfte, vilken
på ett minst sagt fördomsfritt sätt utnyttjades under valstriden, syftade
till ett allmännare ägande och alls icke till konfiskationspolitik. Och hela vår
strävan gar ju ut pa att giva åt alla inom vart folk goda hem, där goda seder
kunna blomstra och där kärleken till vart fria och självständiga Sverige kan
växa sig allt starkare. I detta syfte kräva vi utveckling och förstärkning av
den sociala omvårdnaden, i detta syfte kräva vi en ekonomisk demokrati, som
tager till vara alla goda krafter för ett rikare produktivt liv och medför en rättvisare
fördelning av arbetets frukter. Våra avsikter ha vi aldrig sökt förhemliga
och de måste vid det här laget vara kända även av våra motståndare.
Häri borde ligga en garanti mot allsköns förvrängning och vantolkning. Vi
borde ha kommit så långt i politisk kultur, att ockret på okunnigheten och dumheten
kunde upphöra och meningsbrytningarna präglas av den gamla svenska
hederligheten. Tycker icke ni detsamma, herr statsminister och högerledare V
I så fall ha vi åtminstone en gemensam utgångspunkt, men också ett gemensamt
intresse att försöka förhindra ett upprepande av sådana ting, som onödigt
förgiftade 1928 års valrörelse och som, om de upprepas, komma att fullständigt
förgifta hela den politiska atmosfären och förstöra alla möjligheter till samarbete.

Att även där åsikter och intressen stå starkt emot varandra man kan åstadkomma
förhandling och samverkan, därpå har den nuvarande regeringen skaffat
oss ett praktiskt exempel genom sitt initiativ till den s. k. arbetsfredskonferensen,
ett initiativ som nästan allmänt hälsades med uppriktig glädje. Redan vid fjolårets
remissdebatt förde jag fram tanken på ett regeringsinitiativ till samförståndsdiskussion
mellan företagare och arbetare. Det hade varit en av de naturligaste
saker i världen, om den regering, som då satt och som representerade just
de partier, från vilkas sida det predikas mest om social fred, tagit upp tanken
och förverkligat densamma. Men herr Ekman och hans män behärskades alltför
mycket av falska prestigesynpunkter för att kunna lyssna till ett gott råd.
De drevo i stället fram den avtalslagstiftning, som alltjämt starkt irriterar
stämningen bland de organiserade arbetarna och som, trots den från fackföreningsrörelsen
visade lojaliteten, kan bli anledning till onödiga konflikter. Det
gläder mig uppriktigt, att i denna punkt regeringsskiftet tillfört landets styrelse
mera förstånd.

_ Regeringen och i första hand socialministern är att lyckönska till sitt initiativ.
Konferensen var en obestridlig framgång. Socialministern lyckades
åvägabringa det begränsade resultat, som ha.n åstundade. Om den närmaste
fortsättningen icke blir lika löftesrik, kan knappast socialministern lastas härför.
De anmärkningar, som kunna framställas mot sammansättningen av den
för fullföljande av konferensens arbete tillsatta delegationen, drabba icke honom.
Det bör emellertid sägas, att valet av arbetsgivarrepresentanter mycket
starkt minskat förhoppningarna, även hos de mest optimistiska, om positiva
resultat. Men även om för tillfället det praktiska resultatet blir ringa, minskas
därmed icke själva initiativets betydelse. Det är mycket vunnet redan
därmed att diskussionen verkligen kommit i gång. Det ligger klart i social -

Torsdagen den 17 januari f. m.

>r 4.

ministerns intresse att försöka uppehålla den i samma anda som den började
och försöka få ut av densamma någonting praktiskt. För övrigt sörjer nog
utvecklingen själv för en del av det önskvärda och nödvändiga på detta område.

Att jag sålunda oförbehållsamt uttalat min glädje över en av regeringens
första positiva åtgärder innebär ingalunda, att jag ens på detta särskilda område
anser denna regering äga förutsättningar för att åvägabringa en tillfredsställande
lösning. I själva verket har socialministern nöjt sig med endast ett
avsnitt av det stora hela. Den begränsning, som han försökte men icke alldeles
lyckades giva diskussionen här i denna sal, visar att han icke alls djärvs
tänka tanken om den industriella demokratin. Vad han vill uppnå är endast
undanröjandet av en del friktionsanledningar på arbetsplatsen, ett förtroligare
samråd om arbetsförhållanden och dylikt. Men så vitt jag fattat honom rätt.
vill han icke rubba någonting i själva det autokratiska systemet inom industrien,
icke släppa fram de arbetande inom företagen till verkligt inflytande på ledning
och skötsel. Naturligtvis är det gott och värdefullt i och för sig, om friktionerna
i det dagliga arbetet kunna minskas och tvister avvecklas genom förhandling,
men vill man komma fram till en verkligt ny ordning, då får man
radikalt gripa sig an med hela problemet. Den industriella demokratin förutsätter,
att alla i produktionen sysselsatta erhålla rimligt inflytande på företagets
skötsel och rättmätig andel i avkastningen.

Naturligtvis kan socialministern, om han vill, göra det påpekandet, att redan
hans begränsade program ställer så stora krav på vederbörande parters
goda vilja till samförstånd, att det skulle vara oklokt att ytterligare fresta
denna. Invändningen är tyvärr befogad. Men detta kan icke hindra oss. som
tro på den industriella demokratins välsignelser, att peka på det verkligen nödvändiga,
Den föreställningen bör icke få uppkomma, att någon bland de organiserade
arbetarna skulle anse allting vara gott och väl med endast en liten
utökning av verkstadsklubbarnas inflytande. All varaktig fred måste byggas
på likaberättigande och rättvisa. Så ock den industriella och sociala freden.
Hela föreställningen om den stora arbetande massan såsom enbart tjänande
under ett mindretal, som betraktar sig såsom ensamt skickat att äga och leda,
måste brytas. Först då kan man komma till verkligt betydelsefulla resultat
av samförståndssträvandet.

Medan jag talar om fred och lovvärt regeringsinitiativ vill jag taga tillfället
i akt att uttrycka min tillfredsställelse över att denna regering ärna.r utåt fortsätta
sina företrädares freds- och samförståndspolitik. Något annat hade icke
varit möjligt. Det övervägande flertalet av vårt folk betraktar det otvivelaktigt
såsom en förpliktelse för vårt land att positivt medverka till allt, som
kan vara ägnat att minska motsättningarna mellan nationerna och trygga freden.
Den partigränserna söndersprängande dyrkan, som ägnades Hjalmar
Branting, var i hög grad en hyllning till det oförtrutna och modiga fredsarbetets
man. Hans strävanden måste även herr Trygger på utrikesministerposten
fullfölja, De bebådade förslagen om Sveriges anslutning till Kelloggpakten och
till den av Nationernas förbunds församling förordade allmänna förlikningsoch
skiljedomstraktaten äro vittnesbörd härom. Det fortsatta arbetet på utbyggandet
av våra ekonomiska förbindelser med främmande länder ett annat.
Såsom ett tredje skulle jag vilja hälsa underlåtenheten att rubba på våra avtal
och förbindelser med Sovjet-Ryssland. Det är otvivelaktigt till båtnad för
ett gott förhållande även österut, att efter herr Tryggers övertagande av utrikesministerns
ansvar den irriterande hetsen mot Sovjet-Ryssland i högerpressen
upphörde. Det råder icke på vår kant mer än en mening därom, att det goda
förhållandet måste bygga på ömsesidigt gott uppförande och att varje försök
till missbruk av en främmande makts särskilda förmåner hos oss bör utan
tvekan stävjas. Men det räcker med en bestämd föresats härom. Ett ständigt

Vid

remiss av
■statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid gnat är icke något gott uppfostringsmedel. Varom naturligtvis icke excellen statsverks

sen -brygger behöver erinras, men varom han själv kanske någon gång kan be propositionen.

höva erinra oppositionsledaren Trygger och honom närstående tidningar.

(Forts.) Men vad jag sagt om initiativet till arbetsfredskonferensen och de utrikespolitiska
ärendena har jag. tyvärr, uttömt allt gott som jag här har att
säga om den sittande regeringen. Naturligtvis finns det ärenden av mindre
omfattning, som den handlagt på berömvärt sätt, och särskilt vid behandlingen
av ett uppmärksammat benådningsärende visades gott hjärta och human syn.
Å andra sidan har t. ex. regeringens utnämningspolitik lämnat rum för anmärkningar.
Utnämningen av chef för skolöverstyrelsen hade en stark smak
av partibelöning. Utan att bestrida den utnämndes förtjänster torde man dock
våga bestämt påstå, att han icke skulle ha segrat i konkurrensen, därest han
råkat välja ett annat politiskt hemvist än högerns. Det måste också väcka
betänkligheter, att den nya landshövdingen i Örebro togs från regeringsrätten.
Naturligtvis icke alls på grund av personvalet. Men det var säkerligen icke
riksdagens mening, när den gick att förstärka regeringsrätten, att genom regeringens
åtgärder tillströmningen av nya ledamöter skulle ytterligare ökas.
Men allt detta är saker som måhända hellre böra tagas upp i en dec.hargedebatt
än i dag. Jag återgår alltså till trontal och statsverksproposition.

Förgäves letar man där efter ett verkligt bevis på reformintresse och framstegsvilja
hos regeringen. Särskilt magert är det på de sociala omsorgernas
område. Det enda tecknet i trontalet på att regeringen har någon aning om
ett socialt reformbehov, är bebådandet av förslag i syfte att bereda lantarbetare
ökade möjligheter att arrendera jord. Otvivelaktigt utgöra lantarbetarna
en av de grupper, som allra bäst behöva lättnader i betrycket, och ur den
synpunkten får man vara glad åt att regeringen åtminstone observerat, att de
finnas och kunna behöva hjälp. Den kännedom, man hittills kan äga om vad
regeringen kommer att föreslå, gör emellertid att det icke är med någon synnerligen
glad förväntan man motser förslaget. Något krafttag för att förhjälpa
lantarbetarna till en dräglig och fri tillvaro är det icke fråga om, och
det är tvivelaktigt om åtgärden över huvud får någon praktisk betydelse. Det
blir, när allt kommer omkring, kanske blott en gest, liksom över huvud regeringens
låtsade intresse för social reform.

Det är med särskild beklämning man konstaterar, att även i år lösningen
av det länge aktuella spörsmålet om en arbetslöshetsförsäkring kommer att
undanskjutas. Socialministern hänvisar till att alla yttranden över arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas
förslag ännu icke inkommit, trots det att de begärts
till den 1 oktober 1928. Att svenska arbetsgivarföreningen drar ut på
tiden, är kanske förklarligt, men att tvenne ämbetsverk, socialstyrelsen och
kommerskollegium, icke blivit färdiga, tyder val ändeck på att i socialdepartementet
icke funnits något verkligt intresse av att få saken klar för regeringsoch
riksdagsbehandling. Sitter den nuvarande socialministern kvar till nästa
riksdag kan han emellertid icke gärna längre krypa bakom fördröjda remisssvar.
Men alltid finns det väl en annan undanflykt. Högern har ju ständigt
dokumenterat sin ovilja att i denna sak göra någonting annat än att säga nej.
Vårt lands efterblivenhet på området tycks rent av för högern vara en tillfredsställelse.
Jag kan dock icke underlåta att erinra om att obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
redan är införd i Bulgarien, England, Italien, Polen,
Tyskland och Österrike samt frivillig försäkring i Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Holland, Norge, Schweiz, Spanien och Tjeckoslovakien. Bland de
gamla nationerna i Europa stå vi alltså i denna punkt ganska isolerade och
isolerade på ett allt annat än hedrande sätt. Det kunde tyckas, som om en i
mångt och mycket så klarsynt man som den nuvarande socialministern skulle
förstå, att denna isolering är i längden ohållbar. Något ord, som tyder härpå,

Torsdagen den 17 januari f. m.

Sr 4.

liar han emellertid icke velat kosta på sig i propositionen. Förmodligen lider Qi.

han av den allmänna högerförstockningen i denna punkt. _ _ statsverte Med

hänsyn till riksdagens sammansättning borde emellertid en lösning kun- propositionen.
na åvägabringas, oberoende av hur regeringen ställer sig. De frisinnade ha här (Forts.;
ett näraliggande fält för att visa, om det finns någon kärna i den senaste
tidens deklarationer om social reformvilja från det hållet. Men ännu vet faktiskt
ingen utomstående och måhända icke ens de frisinnade själva, vad de
vilja i denna fråga. I fjol gjorde jag i riksdagen fruktlösa försök att få
ett besked från herr Ekman. Kanske har han sedan dess blivit mera meddelsam,
och jag använder tillfället i dag att upprepa fjolårets frågor om de frisinnades
ställning i arbetslöshetsfrågan. Jag gör det så mycket ivrigare _som
jag sedan förra riksdagen gjort en liten upptäckt. Jag fann nämligen i ett
upprop från de frisinnade, vilket jag som väljare fick mottaga i höstas, följande
programpunkt: »Arbetslöshetens bekämpande. Rationell lösning av frågan
om arbetsförmedling och försäkring mot oförvållad arbetslöshet.» På
detta program blev herr C. G. Ekman vald till andra kammaren, och min fråga
är nu, huruvida programmet gäller även efter valet. Blir svaret jakande borde
här kunna öppna sig möjligheter till en lösning av en fråga, som redan alltför
länge skjutits undan och som särskilt under de senaste åren vant ett ödesdigert
irritationsmoment i svensk politik.

Att frågan om förbättringen av pensionsförsäkringen icke kan tagas upp.
är klart. Den nya kommittén måste ju först medhinna sitt arbete. Däremot
kan man med skäl fråga, om det verkligen skall vara nödvändigt att ytterligare
utreda sjukkassefrågan. Det borde räcka med all den utredning som
finns och litet god vilja å ömse håll. Men något att vänta från regeringen ha
vi inte. Det värsta är, att man måste tvivla på att regeringen över huvud
vill göra något i dessa frågor. Den bör emellertid icke invagga sig i den föreställningen,
att man icke löper någon risk, då man ingenting gör. Det kan bil
nödvändigt att bryta även ett passivt motstånd. I all synnerhet om detta sker
under former, som tyda på lust att även för framtiden försvåra det sociala
reformarbetet. _

En sådan lust synes mig lysa fram ur sättet för budgetens uppgörande, binansministern
anser, att »när möjlighet till skattelindring yppar sig, bör denna
sorgfälligt tillvaratagas» och han tillägger: »Risken för ånyo ökad skattebörda
utgör det bästa skyddet mot nya icke oundgängligen nödvändiga anslagskrav».
Förmodligen tycka många, att detta är en synnerligen klok och riktig synpunkt.

Jag kan emellertid icke dela den. Detta innebär naturligtvis icke, att jag
anser att »onödiga» utgifter skola göras. Tvärtom gillar jag varmt all sund
sparsamhet och betraktar det som både regeringens och riksdagens skyldighet
att tillse, att ingenting förslösas och att medborgarna icke påläggas andra offer
till det allmänna än sådana, som äro väl motiverade. Men möjligheten till
skattelindring bör ses i förhållande icke blott till det närmaste budgetsarets
behov utan också till behov, som måste framdeles tillgodoses. Annars skapar
man svårigheter för vidtagandet av även sadant som är oundgängligen nödvändigt.
Om t. ex. en av de flesta som nödvändig erkänd förbättring av pensionsförsäkringen
skulle kräva 20 miljoner om året under de närmaste åren.
kan det då vara klokt och sunt att försvåra reformen genom att ställa det så.
att ökad skatt kanske behöver uttagas? Klokare är väl att just med hänsyn
till sådana nya behov iakttaga försiktighet vid minskning av statsinkomsterna.

Men kanske finansministern och regeringen mena, att det inte är oundgängligen
nödvändigt att giva en anständig försörjning åt de gamla, som gjort sitt livsverk
och icke längre förmå att tjäna sitt dagliga bröd? °

Det är lätt att förstå, att regeringen icke kunnat motstå frestelsen att skaffa
sig en billig popularitet genom skattelindringar. Det har varit så mycket lät -

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. in.

remiss av I''.3''1''6 |a^.a /ör frestelsen, som det ju icke krävts några ansträngningar att

statsverks- avei^ m.ecj sänkta skattesatser få det kommande årets budget att gå ihop. De
propositionen, ökade inkomsterna ha möjliggjort både tillgodoseendet av växande anslags(Forte.
) behov och önskningarna om lägre skatter. Budgetens slutsumma är den största
på sju år. Någon ovanlig återhållsamhet präglar icke densamma. Regeringens
ära är mycket måttlig.

Redan vid fjolårets riksdag opponerade sig den socialdemokratiska gruppen
mot en sänkning av inkomst- och förmögenhetsskatten och krävde, att hela
skattelindringen skulle läggas på .konsumtionsskatterna. Vi ha dubbel anledning
att i ar vidhalla var opposition. Medan den förra regeringen försökte åtminstone
jämnt fördela skattelindringen pa den direkta och indirekta skatten
sa lägger den nuvarande regeringen nästan hela lindringen på den direkta skaiten.
Detta innebär, att de som bäst behöva lindring i sitt betryck få ringa eller
ingen sådan. Det är för de gynnsammast ställda man i första hand sörjer, till
de fattiga kastar man ett ben eller skall jag kanske med tanke på frukttullarna
säga ett bananskal. Karakteristiskt för regeringens metoder att lindra
är för övrigt arrangemanget med slopad sockerskatt och höjd sockertull, där
man alltsa med ena handen omedelbart tar tillbaka från konsumenterna vad
man givit dem med den andra.

man närmare granskar inkomstsidan, finner man för övrigt, att det med
skäl kan pastas, att minskningen av den direkta skatten finansieras genom
ökad inkomst av tullar, d. v. s. av konsumtionsskatter. ."Lägger man vid sidan
av regeringens budgetförslag de två senaste av riksdagen fastställda statsbudgeterna
finner man, att inkomst- och förmögenhetsskatten beräknades ge
oon192,!^19^8, 14?, • milj0,ner kronor> för 1928—1929 142 miljoner och för
19o(J lob miljoner kronor, alltså en fortgående minskning på tillsammans
11 miljoner. Motsvarande siffror för inkomsten av tullmedel äro 124
miljoner, 139 miljoner och 157 miljoner kronor, d. v. s. en ökning med 33
miljoner kronor. Även om man minskar denna ökning med de 14lA miljoner
kronor, varmed inkomsten av sockerskatten gått ned, får man en ökad inkomst
av konsumtionsskatter på 18 miljoner kronor mot 11 miljoners minskning
pa, inkomstskatten. Lägger man tillsammans hela inkomsten av tullar
och acciser, får man vid jämförelse mellan budgeterna 1927 och 1929 en ökmng
av 27 miljoner kronor. Man finner härav att det är tullarna som sörja
tillgångar, varmed man kan finansiera skattesänkningarna. Detta är
iran vara synpunkter en abnorm utveckling. I stället för en jämnare fördelning
av skattetungan efter bärkraften lägger man på detta sätt en ständigt
större andel av tungan på de svagare. Det kan icke nog kraftigt reageras
häremot, och det skall bli av intresse att se, huruvida verkligen regeringen
skall kunna i riksdagen samla majoritet för sin allt annat än folkliga skattepolitik.

..pLL™3!1. fp! utgiftssidan är det främst två saker man stannar vid, anslaget
till tillfällig löneförbättring för lärare och fjärde huvudtitelns på nytt svällande
siffror. På grund av det beräkningssätt, som användes såväl inom försvai
srevisionen som 1925 vid jämförelserna mellan olika försvarsorganisatiokommer
försvarsbudgetens slutsumma under de närmaste åren att föreialla
ännu orimligare än den i sig själv är. Varje år glömmer man vid jämförelserna
mellan vad som föreslås och vad som 1925 ställdes i utsikt att taga
hansyn till övergångskostnader, dyrtidstillägg och sådant. Den nu föreliggande
budgeten upptar övergångskostnader till ett belopp av 91/* miljoner kronor
och dyrtidstillägg på 77* miljoner kronor. Lägger man därtill de fyra miljonerna
för flottbyggnader, blir den riktiga jämförelsesiffran med 1925 117
miljoner kronor i stället för 138 miljoner kronor. Men skillnaden mellan det

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 4.

beräknade och det, som nu begäres, är dock tillräckligt stor för att väcka de
allvarligaste betänkligheter. Om de äskade ökade anslagen avsett en anskaffning,
som mera tillfälligt belastat budgeten, kunde de ha tagits med större
ro än nu. Men det är uppenbart, att man vill leda oss in på en väg, som för
bort från 1925 icke minst beträffande kostnadsramen. Slutsumman för flygvapnet
vittnar högt härom och ännu högre vittna flygstyrelsens beräkningar
och krav.

Det är icke min avsikt att här i dag upptaga någon diskussion om de särskilda
anslagsäskandena och icke heller om avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna.
Men jag vill så kraftigt som möjligt understryka, att vid uppgörandet
av 1925 års förslag kostnadsminskningen spelade en mycket stor
roll. När från det socialdemokratiska partiets sida man kunde medverka till
bibehållande av militära anstalter av så pass stor omfattning som i 1925 års
försvarsordning, så var det emedan man ansåg sig ändock kunna komma till
mycket avsevärda kostnadsbesparingar, icke blott genom förhindrande av ökningar,
som, om 1914 års ram bibehållits, skulle bli ofrånkomliga, utan också
genom klar minskning av de verkligt utgående kostnaderna. Vad som redan
vunnits är visst icke att förakta, men det tillfredsställer icke. Hopa sig svårigheter
för vinnande av det 1925 avsedda resultatet, blir följden ett oemotståndligt
krav på en ny undersökning av vårt behov av militära försvarsanstalter,
ett krav, som inom vissa kretsar fått särskild näring genom den diskussion
om krigets nya former, som under ett par år pågått här hemma.

De riktlinjer, som den socialdemokratiska politiken i förvarsfrågan kommer
att följa, angåvos av fjolårets socialdemokratiska partikongress. Vid denna
konstaterades fullständig enighet såväl rörande slutmålet, den fullständiga avrustningen,
som ock beträffande de praktiska mål, på vilka partiet under den
närmaste tiden vill inrikta sina ansträngningar. Dessa komma i första hand
att gå ut på avvisande av alla försök till utökningar i 1925 års försvarsordning
och energiska ansträngningar att hålla kostnaderna inom den beräknade
summan. Samtidigt kommer partiet att fortsätta sitt arbete för fortsatt nedrustning.
»Utan meningsskiljaktighet kan det socialdemokratiska partiet», heter
det i vår kongress’ uttalande, »under de närmaste åren inrikta sina ansträngningar
på att vinna en övervägande folkmajoritet för sin uppfattning,
att de militära bördorna kunna ytterligare och väsentligt nedbringas. I fråga
om tidpunkten för ett sådant nytt steg och om formen för detsamma anser
sig kongressen icke böra lämna närmare direktiv. Kongressen finner emellertid,
att den moderna militärtekniska utvecklingen i luft- och gaskrigets tecken
skapar nya problem, om vilkas fruktansvärda perspektiv hela världen måste
göras medveten och som böra föranleda en snar förnyad omprövning om hela
vårt militärväsendes ändamålsenlighet.»

Detta är ett klart besked om bestämt motstånd från vårt håll mot de försök,
som nu börjat göras, att pressa kostnaderna i höjden. Men det är samtidigt
en deklaration om villighet att deltaga i en ny undersökning. På denna punkt
sammanfalla delvis de socialdemokratiska kraven med högerns. I högerns valprogram
ingick nämligen kravet på »ny utredning av vårt försvarsproblem».
Hittills har man emellertid icke spårat någon lust hos regeringen att förverkliga
sitt partis valprogram i detta stycke. Men kanske faller lusten på en dag och
vi få måhända tillfälle att hälsa ett beslut av regeringen med tillfredsställelse.
Detta är dock helt och hållet beroende på. hur utredningen anlägges.
Skulle regeringen lyssna till de dåliga råd, som den fått i sin partipress, att
göra endast en rent militär utredning, då är det bättre, att den icke gör något
alls. Med all respekt för den duglighet, som finns bland militärerna, så
kommer aldrig riksdagen eller allmänheten att låta sig nöja med en under -

Vtd

remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

sökning, varifrån utestängts de icke militära synpunkterna. Det måste bestämt
krävas, att en sådan ny undersökning blir allsidig. I avvaktan på den kan
riksdagen med gott samvete pruta på försvarsministerns äskanden.

Jag har redan karakteriserat regeringen såsom en högerregering, som icke
kan föra högerpolitik. Därmed är naturligtvis icke sagt, att den icke kommer
att försöka. Åtskilligt i den föreliggande statsverkspropositionen är små
högerpolitiska framstötar. Så t. ex. anordnandet av skattelindringarna, så ock
kraven på ökade militära anslag. Det vore missbruk av ord att kalla försöken
för utmanande. I förhållande till högerns framstötar i oppositionsställning är
det ju tvärtom nästan någonting blygt över försöken. Men de böra ändock icke
få lyckas. Majoriteten av vårt folk önskar icke högerpolitik, därom lämnade
även de senaste valen besked. Vi böra här i riksdagen bekräfta detta besked.

Herr Ekman: Herr talman! Innan jag ingår på frågan om innebörden av
det framlagda riksstatsförslaget och det nyss hållna trontalet, ber jag att
få säga några ord om de skiftande förhållanden, ur vilka ett riksstatsförslag
växer fram.

Om en regering, som är i färd med att utarbeta en budget, vill på förhand
göra sig underkunnig om, hur det ekonomiska läget egentligen ligger
till och med vilka förutsättningar den har att räkna, kan den företaga sina
undersökningar på olika sätt. En enkel — man kan kalla den primitiv —
men i alla fall ganska god metod användes under den tid jag hade anledning
att i regeringen deltaga i detta arbete.

Om man tar den löpande budgetens samlade utgiftssiffra, från denna siffra
räknar bort alla de anslag, som äro av mera temporär natur, och som man
vet komma att bortfalla i den nya budgeten, och så till den kvarstående siffran
lägger det man förutser får läggas till på grund av automatiska förhöjningar,
kommer man till ett inkomstbehov, som kan betraktas som ofrånkomligt
i den nya budgeten; man kommer fram till en siffra, som jag vill
beteckna som den nya budgetsperiodens normala behov, fixerat vid minimigränsen.

Å andra sidan för att vinna en uppfattning om, hur det förhåller sig med
inkomsterna, möter man, som känt, en presentation därav i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkningar. Väl kan det hända, att dessa beräkningar på
en eller annan punkt komma att underkastas jämkning eller att man på vissa
punkter drar andra slutsatser än dem, som myndigheten i fråga stannat för.
Men som grund för bedömandet av den tillgång man vid det nya budgetsförslagets
uppgörande har att räkna med är kalkylen alldeles givet användbar.
När man då konfronterar mot varandra de båda facit man erhållit på
de vägar jag angivit, så ser man ungefär på förhand — även om det departementala
arbetet icke fortskridit så långt — hur det hela ställer sig. Och
då kommer man att erfara, att i vissa fall täcka dessa båda belopp något
så när varandra. I något fall befinnes det, att inkomstberäkningens belopp
överstiger budgetsperiodens normalbehov. I andra åter befinnes det, att det
uppstår en brist, större eller mindre.

Nåja, det nu berörda förhållandet torde nog vara bekant för litet var.
Men vad kanske icke så många tänka på, är, att skillnaden vid den undersökningen
kan bli så oerhört stor, som fallet är. Jag skall, för att belysa
detta mitt sista påstående, taga upp till jämförelse det budgetsarbete, som pågick
hösten 1926, och det som pågick hösten 1928. Det finnes anledning
att taga dessa båda fall till jämförelse, därför att de ha flera likheter, bland
annat, att de uppgjordes av nytillträdande regeringar. Och dessutom var
den formella utgångspunkten i båda dessa fall mycket nära sammanfallande.
Riksstaten för 1926—1927, som fick användas som utgångspunkt av den då -

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 1.

varande regeringen, slutade på 745,800,000 kronor. Den riksstat, med vilken Vid
man i år haft vid budgetsarbetet att räkna, slutar på ett belopp av 744,800,000
kronor, i båda fallen i runda tal. De kalkyler, som jag nämnt, och som propogMone».
lika bra kunna appliceras på samma material, då detta oförändrat ännu i (Forts.)
dag föreligger, gåvo, enligt de kalkyler jag försökte uppställa, vid 1926 års
budgetsberedning ett inkomstbehov av 710 miljoner kronor. Däri ingingo då
också vissa överföringar mellan olika statens verk och myndigheter. Och
vid årets budgetsberäkning uppgick motsvarande summa till 720 miljoner
kronor. Sålunda, det faktiska behovet skilde sig, trots den icke större formella
olikheten i utgångspunkten, på 10 miljoner kronor. Av inkomstberäkningen
hade sålunda de båda årens finansministrar att hoppas på belopp av
710, respektive 720 miljoner kronor. Skulle dessa förhoppningar infrias,
vore särskilda svårigheter ej i någotdera fallet förbundna med budgetens uppgörande.

Vad mötte då dessa båda finansministrar sedermera i riksräkenskapsverkets
inkomstkalkyler? Jo finansministern av 1926 mötte en inkomstberäkning,
upptagande omkring 650 eller, närmare bestämt, 653 miljoner kronor, salunda
en tillgång, som med omkring 57 miljoner kronor understeg det faktiskt föreliggande
»normalbehovet». 1928 års finansminister ater mötte efter enahanda
bearbetning av det föreliggande materialet en inkomst på omkring 745 miljoner
kronor, eller 25 miljoner kronor mera än »normalbehovet» i detta fall
angav vara erforderligt.

Jag vill ej här närmare ingå på de olika arbetsuppgifter, som i dessa fall
sålunda förelädes de båda finansministrarna. Men det kunna vi vara överens
om, att hela den svårighet, som ligger i, bland annat, att avgöra, om
man nödgas räkna med ett mera bestående deficit, och alltså hur man bör
inrikta sig, när det gällde att skapa nya inkomster — vilket var fallet 1926
— då man måste söka skatteobjekt på lång sikt,. eller om det endast vore
fråga om en mera smidig anpassning efter övergående behov — hela detta
övervägande bortföll för den senare finansministern. Frågan hur man behövde
trycka ned utgifterna för att undgå nya. skatter, alltså, frågan huru
man skulle kunna lösa hela den svårighet, som ligger i att minska utgifterna
och öka inkomsterna existerade år 1928 icke. Med ett ord, de olika uppgifterna
kunna i korthet karakteriseras så, att den ena finansministern måste
bringa upp inkomsterna och sänka utgifterna, medan den andre kunde ägna
sig åt den mycket behagligare uppgiften att nedskriva inkomsterna och höja
utgifterna.

Jag ber herrarna observera, att i båda fallen ingendera regeringen kunnat
på förhand influera på inkomsterna, annat än i den mån regeringens ledamöter
tidigare deltagit i riksdagsarbetet och därigenom kunnat inverka på
riksdagens beslut i den ena eller den andra riktningen. Endast i det avseendet
hade de ägt tillfälle påverka inkomstläget. Som regeringsledamöter
betraktade stodo de ovidkommande inför de inkomstresultat, som mötte vid
budgetsberäkningen.

Det är sålunda endast då brist föreligger och det gäller att med omedelbara
insatser öka inkomsterna, som en nytillträdande regering kan utöva inflytande
på denna del av budgeten. Om brist ej. föreligger, komma visserligen
verkningar av inriktningen av budgetsarbetet icke att saknas. Men dessa
verkningar komma att göra sig gällande först vid den inkomstberäkning, som
riksräkenskapsverket har att avgiva två år senare. Verkningarna av det nuvarande
budgetsarbetet i nu berört avseende komma alltså att visa sig först
år 1930. Varför icke år 1929 kommer att influeras i detta avseende av de
vidtagna åtgärderna, beror därpå, att den budget vi nu ha att. fastställa,
och som träder i tillämpning den 1 juli i år, ej mer än två månader ägt

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid tillämpning, da riksräkenskapsverket på hösten 1929 har att uppgöra inkomststatsverks-
beräkningen för budgetåret 1930—1931. Verkningarna ha sålunda då icke
propositionen, hunnit mer än delvis göra sig kännbara. Först år 1930 blir det alltså, som
(Torts.) budgetsarbetets inriktning, ej återspeglad i siffror, kommer att taga sig uttryck
i en då uppgjord inkomstberäkning.

Jag har haft anledning att säga detta, därför att det förefaller, som om
man på vissa håll avsiktligt sökt fördölja det faktiska förhållande, som här
påvisats. Obestridligt är nämligen, att man emellanåt, när man haft att
bedöma budgeten, ej vidgått den verklighet, som här föreligger. När jag
exempelvis läste häromdagen i en tidning, att det »utmärkta ekonomiska inkomstflödet
vore ett resultat av skickliga insatser från den nuvarande regeringens
sida», förmodar jag, att den, som satt ut det som ett observandum
för sina läsare, icke varit fullt på det klara med, att om och i den mån det
nuvarande inkomstläget, utöver det ekonomiska livets egen utveckling, rönt
inflytande av någon regerings föranstaltningar, så hänför detta sig tyvärr
till dispositioner, vidtagna före den nuvarande regeringens tillkomst. Hade
vederbörande haft detta klart för sig, hade de nämligen ej heller kunnat undgå
att i samma mån tillgodoräkna det glädjande i läget en regim, som man annars
ofta påstår ha utmärkt sig för »oreda», »brist på framsynthet, företagsamhet,
målmedvetenhet och handlingskraft».

Sålunda, regeringen kan icke göras ansvarig för inkomstställningen på annat
sätt, än att den naturligen, liksom alla regeringar, haft att pröva riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning. Däremot har den fått ifrågasätta, om
på vissa punkter nedskärningar skulle kunna ske, till lättnad för budgeten.
Och uppenbart är, att där har man anledning undersöka, vad som från regeringens
sida i detta avseende åtgjorts.

Da vill jag första säga, att beträffande prövningen av hållbarheten i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning har jag endast på en enda punkt ett
frågetecken att^ sätta. Jag tror. att regeringen och finansministern gjort
klokt, när de så gott som undantagslöst följt riksräkenskapsverkets beräkningar
och lagt dem till grund för inkomsträkningen i budgetförslaget. Den
punkt, på vilken jag hyser en viss tvekan, är den stora uppräkning av tullarna,
som skett. Jag tvivlar visserligen ej på, att under vissa förhållanden
tullmedel kunna komma att uppgå till det beräknade beloppet, om nämligen
en misslyckad skörd erhålles eller om det inträffar, att vi i övrigt ha
goda konjunkturer hos oss, medan det råder mindre goda konjunkturer på andra
håll. _I det fall sålunda, att det alltjämt finnes förutsättningar för stor import
till landet, kan man nog komma till den siffra, med vilken propositionen
räknar. Men om man i stället utgår från andra förutsättningar, om man
tänker sig det ungefär motsatta, d. v. s. tänker på förhållandena sådana de
gestaltat sig i detta avseende under de senare åren, förefaller det mig, som
om siffran på tullinkomsten låge i överkanten. Men även om uppräkningen
ej kan betraktas som tillrådlig och hållbar, torde, med hänsyn till kalkylerna
i övrigt, någon större risk ej vara för handen. Jag har dock ej kunnat dölja
att jag för min del finner, att man på denna punkt kalkylerat på ett sätt,
som ej verkar fullt övertygande.

Går jag däremot över till det sätt, varpå i ett par fall nedskärningar i tillgängliga
inkomster skett och den lättnad som därigenom beretts skattedragarna
— framför allt genom sänkning av inkomst- och förmögenhetsskatten — så
förefaller det, som om man hade anledning sätta ett större frågetecken. Icke
därför att ej i och för sig en sänkning av jämväl de direkta skatterna skulle
vara önskvärd och för landet \ dess helhet gynnsam. Men därför att det synes
som om det denna gång varit lämpligt att upptaga till prövning ett anftat,
stort, och vida mera trängande skatteproblem — det egentligen olösta skatte -

Torsdagen den 17 januari £. in.

Nr i.

problemet, såsom jag ser saken. Genom föranstaltningar från statens sida
ha nämligen skatter i stor omfattning oupphörligen skjutits över på det kommunala
området. Och dessa skatter förekomma i så hög grad i de orter, där den
mindre skattekraften föreligger, att det förefaller mig, som om man denna gång
— i det ögonblick man fann sig ha att räkna med ett överskott att disponera
på något håll — bort upptaga till behandling frågan, huruvida man icke i
den föreliggande budgeten kunde genom en om också isolerad åtgärd komma de
pa nyss antytt sätt skatteträngda till hjälp. Ty vad vi än göra med inkomstoch
förmögenhetsskatten, så får folket i de bygder, där de svaga skatteobjekten
finnas, nästan orubbad behålla den i proportion till bärkraften svåraste
skattetyngden. Det är detta förhållande, som utövar en sådan förödande inverkan
på landets struktur i dess helhet. Det befordrar avfolkningen från dessa
bygder till de stora samhällen, där kapitalkoncentrationen sker. En på hela
samhällets bästa inriktad skattepolitik borde därför, synes det, i det ögonblick
man hade att räkna med ett övermål av inkomster av den omfattning, som förelegat
vid detta tillfälle, ha skyndat att upptaga den nämnda frågan till behandling.
Ty såsom jag ser saken möta vi här det överhängande, svåra och
stora skatteproblemet. Men av några insikter i det hänseendet förnimmer man
i den kungl. propositionen icke en aning. Jag går sedan över till de lättnader
i tullhänseende, som utöva inflytande på budgetens inkomstsiffror — jag
skall senare återkomma till det förslag om ökning av tullarna, som på ett
visst område gjorts, icke i syfte att åstadkomma stegrade inkomster utan som
haft ett speciellt ändamal och varom vi få tala i ett annat sammanhang. Jag
tänker däremot här på de tullnedsättningar, som äro av beskaffenhet att påverka
budgeten i inkomstminskande riktning. Jag ber då att i det hänseendet
få fråg;a: hur förhåller det sig i själva verket med högerns tulltro? Vid fjolarets
riksdag väcktes en motion med yrkande om höjning av denna tull jag
nu syftar på, frukttullen, ett yrkande som, såvitt jag erinrar mig, även tidigare
oavbrutet understötts från högerns sida. I denna motion läser man följande:
»Nu måste vi se till att inom Sveriges gränser hålla vårt näringsliv uppe och
bereda vårt folk utkomstmöjlighet, så att den levnadsstandard, till vilken vi
kommit, om möjligt hålles uppe. För att detta må kunna ske, måste vi som
andra större folk skydda oss själva från att bli överflyglade allt för mycket
av utländska produkter och varor, som trycka ned priserna för våra egna företagare
ända därhän, att denna näring icke alls bär sig. Även om en lämplig
skyddstull, som visar sig vara nödvändig, skulle höja den vara. som tullen
avser, några ören per dag eller vecka för köparna, så är detta dock billigt, om
Sveriges företagare därigenom beredas möjlighet att existera och utveckla sin
näring och svenskt arbete kan hållas uppe. Ty vad hjälper oss i längden att
utifrån kunna köpa det ena och det andra något billigare, om samtidigt svenskt
arbete och näringsliv försvagas och förtynar? Icke kunna vi i längden hålla
oss uppe med växande anslag till de växande arbetslösa. Om det som vi behöva
köpa måste köpas något dyrare här, så är detta en utgift för oss. Men
om Sveriges näringsliv och arbete därigenom kan hållas uppe, så att våra inkomster
icke sina, så är det i alla fall en vinning för oss, i stort sett.» — Jag
förmodar, att ers excellens känner igen tongångarna!

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta återge en liten erfarenhet jag
gjorde i höstas under valrörelsen. Jag kom till ett samhälle i södra Sverige0.
och där mötte mig en mindre jordbrukare, som kanske också kunde kalla sig
trädgårdsodlare. Han nämnde, att någon dag förut hade en av högerns kända
män vant där och talat men icke om politik i allmänhet utan egentligen om
frukttullen. Han hade skildrat de frisinnades ovilja mot svenskt jordbruk, något
som visade sig bl. a. i att de icke ville vara med om en höjning av frukttullen.
Och min man förklarade, att detta grep människorna i trakten så, att

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

det inte skulle hjälpa hur jag än resonerade om frågor på andra områden —
man komme att rösta med högern i alla fall. Ja, man röstade också med. högern!
Men nu får man av regeringen svaret på sin tilltro till högerns politik.

Det förefaller väl dock, att när det så sent som i fjol fanns i denna fråga
fyra reservanter från högerhåll här i kammaren (herrar Henrikson, Lithander
och två andra ledamöter), vilka påkallade högre tull på frukt, det kommer
att bli svårt för partiets djupa led att förstå, att frågan så förändrat läge sedan
fjolåret. I betfrågan kommer man ju också ännu med precis samma resonemang,
som framfördes i nämnda motion men som herrarna beträffande frukttullen
nu underkänna. Man får väl ändå göra klart för sig, att i längden måste
sådant vingleri — om också förhållandena äro något olika för olika fall —
demoralisera tron på att det skulle vara tullar, som stimulera, uppehålla och
skydda svenskt näringsliv.

Innan jag lämnar frågan om skattelättnader, ber jag till regeringen få
framställa spörsmålet, huruvida man tänker tillsätta den kommitté, som riksdagen
i fjol, när kommunalskattebeslutet fattades i skatteutjämningssyfte, begärde,
och huruvida man vid tillsättandet vill beakta, objektivt alla olika synpunkter,
så att även de för riksdagsmajoritetens mening intresserade bli i tillfälle
att i den utredningen med kraft hävda sin mening? Det rör sig också här,
såsom jag för en stund sedan antydde, obestridligen om en flik av det stora
skatteproblem, som för närvarande undanskjutits.

I statsverkspropositionen förekommer, som vi veta — saken är ju mycket
omstridd — ett förslag om att högre tull skall åsättas sockret, en operation
som ju sker i syfte att lämna hjälp åt betodlingen och betrygga dess fortvaro
här i landet. Tillika föreslår man sänkning av sockerskatten. Jag måste säga,
att detta försök till sammankoppling av frågan om sockerskatten och frågan om
sockertullen omöjligen kan anses vara sympatiskt. Sänkningen av sockerskatten
måste ju anses representera den del av den föreslagna skattelättnaden,
som skulle komma bärarna av de indirekta skatterna till del. Att i samma
ögonblick som man åstadkommer en sådan fördelning av lättnader på skatteområdet
— och liksom i skuggan härav — företaga en åtgärd, varigenom det
väsentliga av lättnaden för de indirekta skatternas bärare skulle falla bort
och dessa ensamma komme att såsom konsumenter få bära bördan av det mer
eller mindre provisoriska bidrag, som man vill lämna till ifrågavarande hanterings
skydd — det är en manipulation, som jag tycker icke är, vare sig lämplig
eller tilltalande. Det förefaller över huvud, som om den statskonst, som
för närvarande följes, egentligen består däri, att man i viss omfattning .pa
punkt efter punkt tar upp vad man tror att de med regeringen politiskt oliktänkande
vilja få genomfört, därvid man beräknar och. hoppas, att, under intrycket
av de sålunda från regeringens sida gjorda eftergifterna, det skall lyckas
denna att på andra punkter smussla igenom vad regeringen själv önskar.. Men
har man att göra med motståndare, som klarvaket acceptera det som regeringen
självvilligt erbjuder men som säga resolut nej på områden, där man så att säga
söker skaffa sig betalningen för tillmötesgåendet, hur blir det då? Jo — för
att hålla sig till frukterna — fruktfördelningen av en sådan statskonst blir
naturligtvis den, att herrarna i regeringen få de höga rubrikerna i tidningarna
och vi andra det reella resultatet. Och jag vill säga, att med den fördelningen
ha vi på vår sida anledning att känna oss tillfredsställda.

I sammanhang med frågan om det förslag till lösning av sockerspörsmålet,
som regeringen nu framlagt, skulle jag vilja fråga, huruvida regeringen^ själv
tror på sina uttalanden, exempelvis sådana som dessa: »Den föreslagna åtgärden
till sockerbetodlingens tryggande är av .tillfällig natur», enär »den
svenska sockernäringen bör kunna väl hävda sin ställning gentemot andra
länder, där betsockerproduktion bedrives.» Är detta ett omdöme, som rege -

Torsdagen den 17 januari f. in.

Sr 4,

ringen på detta sätt känner sig solidarisk med, att det uttrycker vad regeringen
förmenar motsvara det verkliga läget på området i detta ögonblick?
För min del — det måste jag bestämt säga, även om jag har den bestämdaste
önskan att främja den svenska sockerbetodlingen — skulle jag icke vilja ikläda
mig ansvar för ett sådant uttalande.

Ser man nu på den lösning av frågan, som föreslagits i den kungl. propositionen,
och söker man bedöma rättvisan i förslaget att låta konsumenterna
betala den insats som skall göras för att bistå betodlingen — under det alla
andra ekonomiska krafter skulle komma undan sådan förpliktelse — måste
jag säga, att en dylik anordning förefaller mig vara fullkomligt oantaglig.
Jag har visserligen meningsfränder — och särskilt sådana, som ha lokal kännedom
om vad hela denna näring betyder — vilka gärna önska att på något
sätt gå in för åtgärder på detta område. Men jag är övertygad om, att även
de finna den av regeringen föreslagna vägen vara den som sist bör ifrågakomma.

Jag skall nu, sedan jag sysslat med det föreliggande budgetförslagets inÄomsMörhållanden,
be att få gå över till åtskilligt, vilket sammanhänger med
den departementala behandlingen av budgeten och som i regel hänför sig till
utgiftssidan. Jag vill då i första hand rikta mig mot herr utrikesministern. Han
är ju icke här närvarande, men jag önskar i alla fall säga några ord om
ett ärende, som står i samband med hans ämbetsutövning. Den 9 september
förra året inlämnades till den förutvarande regeringen en framställning om att
åtgärder omedelbart måtte vidtagas för uppsägandet av det ryska handelsavtalet.
Man förklarade sig i framställningen vara representanter för många
förtvivlade människor som med oerhörd ängslan sågo, hurusom den dåvarande
regeringen underlät att på detta område tillgodose, tillvarataga och främja landets
intressen. Det fanns som bekant vid den tidpunkten många som instämde
i dessa synpunkter. Och i den offentliga diskussionen förekommo talrika
angrepp mot regeringen därför att den icke företog åtgärder som skulle föra
till uppsägning av det ryska handelsavtalet. Bland dem, som i detta avseende
gjorde positiva uttalanden, fanns den man, som nu bekläder utrikesministerposten.
Jag vill icke förebrå honom för att han senare icke vidtagit en
sådan åtgärd härvidlag — det kan icke falla mig in. Men det förefaller mig.
som om han borde känna behov av att inför landet klargöra, vilka förhållanden
det är, som föranlett honom till ett ställningstagande liknande det som han så
starkt på sin tid klandrade. Det synes mig, som om han borde ha behov av
att meddela antingen att de av honom själv hysta misstankarna mot delegationen
voro obefogade eller också att de åtgärder, som företagits av den
förutvarande regeringen — d. v. s. det aktgivande på förhållandena, som från
dess sida förekom — voro tillräckliga. Det förefaller, som om man på denna
punkt borde kunna vänta något uttalande, som förklarade, varför det i denna
fråga på en enda gång blivit så tyst, bl. a. i pressen, sedan den nuvarande
regeringen tillträtt. Ja, här ha vi verkligen ett utmärkt skolexempel på, varför
»en sådan oro» rådde i landet, så länge det satt en frisinnad regering, och
varför det blev ett sådant lugn och en sådan ro och varför man kände eu sådan
trygghet, sedan högerregeringen tillkommit.

Jag kan icke tänka mig att man vill invända, att detta är en sak. som icke
är lämplig att diskutera i riksdagen. Om det är lämpligt att kasta in frågan
i valstriden — om det är lämpligt att göra den till föremål för diskussion
inför stora i ärendet helt obevandrade valmansförsamlingar, som givetvis ha
mindre möjlighet än riksdagen att behandla ärendet sakligt — så måste det
även vara lämpligt, att frågan föres på tal och klarlägges inför den
senare.

Jag ber nu att få säga några ord om fjärde huvudtiteln och de förslag, som

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Sr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

i det hänseendet föreligga. Den föregående talaren anförde några siffror på
detta område, som jag också tänkt påvisa men som jag nu icke behöver åberopa.
Jag vill endast påpeka, hurusom de sista årens utgifter på det militära området
te sig på följande sätt: 1925—26 147,500,000 kronor (i runt tal), 1926
—27 140 miljoner kronor, 1927—28 138,042,000 kronor, 1928—29 133,800,000
kronor och nu i den framlagda propositionen 138,115,000 kronor. Att icke
denna senare siffra är ett uttryck för en konsekvent tillämpning av det beslut,
som fattades 1925 och som för nästa budgetår förutsätter åtminstone en successiv
minskning, jämförlig med den som de föregående årens statsverkspropositioner
återspegla, är en sak varom man icke behöver tvista. Det är uppenbart,
att förslaget utgör ett avbrott på denna punkt och att det representerar tendenser,
som icke sammanfalla med beslutet av år 1925.

.Tåg skall icke i detta sammanhang gå in på en detaljkritik av nämnda huvudtitel.
Jag skall endast tillåta mig några principiella anmärkningar. Beslutet
av år 1925 måste, såvitt jag förstår, uppfattas så, att det innebar uppdragandet
av en icke blott organisatorisk utan även en — i förhållande därtill
— ekonomisk ram. Kan man inom denna ram vinna ökad effekt genom
förändrad användning av de till buds stående medlen, förefaller det mig, att
ingen bör ha något däremot. Ty det är klart, att var och en önskar, att de medel,
som förbrukas, skola ge största möjliga försvarseffekt. Jag vill emellertid
tillägga, att går man utanför denna ram, då möter man jämväl oss såsom
motståndare. Såvitt jag förstår, har ingenting inträffat — trots att påståenden
i den riktningen ofta göras — som måste medföra, att de, som voro med
om 1925 års försvarsbeslut, icke alltjämt skulle vidhålla, att konsekvenserna
av detta beslut böra få gälla även i fortsättningen.

Nu kanske någon kommer och säger, att »vad får då försvaret för roll, vad
blir vårt försvarsväsendes uppgift?» Jag vill svara, att detta försvarsväsende
ger i fortsättningen ett klart uttryck för vår vilja att leva i fred och okränkt
frihet. Det ger enligt mitt förmenande också ett uttryck för att jämväl med
denna försvarsram en angripares offer måste — när bakom står ett folk, som
vill försvara sin frihet — bli så betydande att däri ligger ett verkligt frihetsoch
självständighetsskydd. Längre kunde vi för övrigt, mina herrar, icke nå.
Talet om att man med våra ekonomiska krafter skall kunna uppnå ett betryggande
försvar, det talet borde man, förefaller det mig, aldrig föra. Tyskland
i sin allra starkaste gestaltning kunde icke åstadkomma för sig en under alla
förhållanden betryggad ställning. Vi kunna det ännu mindre. _

Jag var nere i Danmark för några dagar sedan och åhörde i folketinget en
diskussion om Danmarks ställning till försvarsväsendet. Den militära sakkunskapen
därstädes ansåg, att om man finge räkna med ett 55-miljonersprogram
för försvarsväsendet, så innebar det ett resultat, som Danmarks försvarsvänner
betecknade såsom det för sig uppställda målet. Man tvistade i Danmark om ett
försvar på antingen 30, 37 eller 55 miljoner kronorsplanet. Det var där som
här ett relativt skydd, man ville ernå. Och längre kan man, som sagt, såvitt
jag förstår, icke komma. Det vill förefalla mig, som om man med den knapphet
i fråga om de ekonomiska resurserna, som — även om man för tillfället kan
ha det litet gynnsammare ställt — dock i fortsättningen förvisso även hos oss
kommer att göra sig gällande, därvid icke bör sträcka sig längre än vad försvarsbeslutet
av år 1925 innebär.

Herr Hansson yttrade, om jag uppfattade honom rätt, att han för sin del ansåg,
att den nuvarande högerministären och dess militära försvarsminister i
avseende å det internationella fredsarbetet representerade en klar fortsättning
av vad som hos oss därutinnan existerat under senare tid. Jag tror också — det
vill jag uppriktigt säga — att herrarna på regeringsbänken givetvis varmt ansluta
sig till fredstanken som princip. Men högerregeringens tillvaro är ett

Torsdagen den 17 januari f. m.

>''r 4.

uttryck för en tendens — det visar fjärde huvudtiteln sådan den föreligger —
rakt motsatt den, som det internationella fredsarbetet syftar till.

Jag övergår nu till att säga några ord i fråga om femte huvudtiteln. Departementschefen
har inledningsvis yttrat sig om den betydande ökning, som
också i år förekommer på denna huvudtitel. Det är rätt underligt att se, att,
under det att vid varje remissdebatt, så långt jag minns, hans excellens statsministern
alldeles särskilt reagerat emot de utgiftsökningar, som förekommit
på femte och åttonde huvudtitlarna, på den sociala och den ecklesiastika huvudtiteln,
så förete dessa båda huvudtitlar i år nästan en större ökning än vad som
eljest varit vanligt. Det kan ju sammanhänga med den rikligare tillgången
av medel — det vill jag visst icke bestrida — men jag har det oaktat så oerhört
svårt att kunna förena de tidigare uttalandena om, att det gått mycket för fort
med ökningen av utgifterna på dessa båda huvudtitlar, med den ökning, som
man nu själv föreslår. Kanske var det icke så alldeles helt med den opposition,
som herrarna tidigare förde gentemot den utveckling, som försiggick på
detta område. Någon annan slutsats kan jag knappast komma till, eftersom
jag naturligtvis icke vill dra den slutsatsen, att en »stark och målmedveten
regering» lägger fram förslag, som den själv icke i själ och hjärta skulle vilja
rekommendera och genomföra.

I herr socialministerns yttrande i femte huvudtitelns ingress förekommer
emellertid en liten passus, som jag skulle vilja återge. Efter det att han talat
om att den allmänna utgiftsstegringen under en viss tidsperiod utgjort 19 procent
och att socialbudgeten under samma tid uppvisat 38 procents ökning —
sålunda det dubbla •— för han ett resonemang, som jag förmodar skall utgöra
en tröstegrund närmast för hans egna meningsfränder. Han hävdar nämligen
där, att »individens självverksamhet och vilja att i det längsta sörja för sig
själv är — för det allmänna såväl som för den enskilde ■— en tillgång, som
icke får sättas på spel genom aldrig så välmenande statliga åtgärder». Jag
förmodar, att genom detta uttryckssätt blir herr socialministern på den punkten
för åtskilliga en fullkomligt ny bekantskap att göra. Det låter rätt så underligt,
när just han med satirisk biton talar om »välmenande» statliga åtgärder.

Eftersom ett spörsmål, som förut varit på tal och omnämnts även i trontalet,
kommit upp också här —■ herr Hansson var i sitt anförande tillika inne på de
frisinnades ställning till den saken -— finner jag anledning att nu säga några
ord även härom, ehuru jag hade tänkt gå förbi det i detta sammanhang. Under
den diskussion, som ägt rum om den samförståndskonferens, som nu i höst hållits
i Stockholm, har man på sina håll sökt göra gällande, att de frisinnade
skulle se dessa samförståndssträvanden utan förståelse och med ovilja. Jag
frågar: Varför skulle vi göra det? Finns det någon mening i att vi skulle

intaga en dylik ståndpunkt, vi som tidigare varit de ivrigaste anhängarna exempelvis
av förlikningsmannainstitutionens införande och — jag säger det fortfarande,
och erfarenheten, herr Hansson, kommer att bekräfta det — jämväl
av avtalslagens genomförande, som — det är min mening ■— kommer att en
dag bliva ett erkänt fredsinstrument i högre grad än man på vissa håll i detta
ögonblick vill medgiva? Vi ha ju hela tiden förutsatt, att både förlikningsmannainstitutionen
och avtalslagen skulle träda i funktion, först när försöken
att enskilt ena parterna och träffa direkta överenskommelser icke gått i lås.
Vi ha, såvitt jag förstår, aldrig fört fram något förslag, som icke räknat med
att de enskilda samförståndssträvandena på arbetsplatserna och i direkt förhandling
mellan de olika organisationerna skulle få ett fullkomligt obegränsat
utrymme att göra sig gällande. Vad vi ha velat är att skapa organ, som, när
de enskilda förhandlingarna parterna emellan och försöken att, utan hjälp
utifrån, träffa överenskommelser icke lyckats, skulle träda i funktion. Vad

Andra Tcammarens protokoll 1929. Nr -4. 2

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Ifr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

skulle vi exempelvis ur vår politiska synpunkt, om jag får yttra mig därom,
kunna ha något emot, om till exempel herr Thorberg skulle vilja avsvära all
delaktighet i herr Engbergs »utsugningsteorier» såsom ett uttryck för förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare? Det var ju en hemställan, som
vid konferensen gjordes från arbetsgivarsidan. Vi skulle väl knappast heller
kunna ha något emot, därest en förändring i arbetsgivarnas ställning till exempelvis
den bekanta § 23 kunde komma till stånd. Däremot förmodar jag, att
man på en del andra håll kommer att finna det underligt, att resultatet av valstriden
och många konservativa arbetsgivares oerhörda och energiska ansträngningar
i det sammanhanget skulle bliva, att vissa deras egna positioner, som
förut betecknats såsom orubbliga, nu skola under påtryckning från högerregeringen
i viss mån uppmjukas och övergivas; men icke kan det vara någon anledning
för oss frisinnade att särskilt reagera på den punkten.

Jag skulle därför vilja säga, att det icke för oss föreligger någon som helst
anledning annat än önska, att dessa strävanden, som ju angivas gå ut på att
åstadkomma bättre samförstånd redan på det första stadiet av förhandlingar
mellan arbetare och arbetsgivare, måtte få största möjliga framgång.

I ett avseende måste jag dock säga, att jag icke riktigt förstått det resonemang,
som förts. Man har nämligen på sina håll velat göra gällande, att denna
»samförståndskonferens» med vad därmed följer icke skulle innebära ett utvidgat
statligt ingripande i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare utan att
den tvärtom skulle representera en utveckling, där parterna själva skulle på ett
helt annat sätt än tidigare taga sina egna angelägenheter om hand. Jag kan
icke riktigt förstå detta. Eör mig ter det sig tvärtom så, att, när frågor sådana
som förhållandet mellan parterna under arbetet och på arbetsplatserna
och arbetsledarnas ställning m. m. göras till föremål för behandling i en statligt
ordnad och bekostad delegation, styrd och ledd av direktiv tillkomna under
medverkan från regeringens sida, innebär detta, såvitt jag kan se, att det statliga
regleringsintresset tränger in på ett nytt område, där staten förut icke varit
engagerad, men där den uppenbarligen nu vill söka utöva ett större inflytande
än förut.

Nu kan kanske herr socialministern svara, att det icke är meningen att påtvinga
parterna något beslut. De vore i det avseendet fullt fria, ty de kunde
själva bestämma vad de ville vara med om. Vad de icke ville godkänna komme
ingen att söka tvinga dem till. — Det är nog sant, att det förhåller sig så.
Men i vilken ställning kommer låt oss säga den arbetargrupp, som skulle vilja
uppträda mot ett förfaringssätt, som deras egna representanter i detta samarbete
godtagit såsom riktigt. Vilken ställning får den arbetsgivare, som förklarar,
att de riktlinjer som anbefallts av delegationen, vore för honom oantagliga?
Det tryck på parterna vilket jag förmodar blir ett resultat, som
kommer att kvarstå, sedan förhandlingen avslutats, och som otvivelaktigt ligger
i ett dylikt gemensamt ståndpunktstagande, kommer nog att göra sig gällande
med ungefär samma kraft, som om det varit formulerat i något slags
i paragrafer och beslut uppdelat dokument. Jag kan därför icke förstå det
resonemang om ökat oberoende, som i denna del föres från en del talesmän på
båda sidorna.

Jag tror emellertid tillika, att det i fortsättningen som hittills blir så, att
parterna var och en komma att söka taga ut för sig vad som är möjligt ur den
allmänna produktionsprocessen. Däri har säkerligen denna konferens icke
åstadkommit någon ändring. Om emellertid vid den dragkampen en sinnesstämning
kan skapas, som underlättar uppgörelser, är som sagt ingenting däremot
att erinra.

Jag ber så att få säga några ord om herr finansministerns departementala
insatser på ett par områden. Det är ju så, att man från vissa håll inom det

Torsdagen den 17 januari f. m.

Sr 4.

nuvarande regeringspartiet uppställt såsom riktlinje för regeringen, att den icke
skall »reformera utan endast regera». Jag får väl därför anse, att dessa departementala
ingripanden äro ett uttryck för just önskan att »regera». Herr
finansministern har som bekant vidtagit åtskilliga åtgärder på de statliga utredningarnas
område. Och dessa åtgärder ha på många håll blivit betecknade
dels såsom ett förbilligande av kommittéväsendet, dels också såsom innebärande
en förstärkning av detta utredningsarbete.

Jag måste säga, att jag har svårt att följa dessa omdömen på den punkten.
Jag tror tvärtom, att verkningarna av de vidtagna åtgärderna i längden icke
komma att innebära en gynnsam utveckling av det statliga utredningsarbetet.
Då herr Thorsson på sin tid föreläde en hel del utredningskommittéer, att de
skulle slutföra sitt arbete inom viss tid, vidtogs denna åtgärd dels med hänsyn
till nödvändigheten att då undanröja varje kostnad, som i det ögonblicket kunde
avlägsnas, dels också såsom ett uttryck för vissheten om. att de reformer,
som utredningarna i regel syftade till, i varje fall icke av hänsyn till kostnaderna
under den närmaste tiden kunde genomföras. Även om man fortsatte
utredningsarbetet, skulle, ansåg man, de olika omläggningar och reformer, som
utredningsarbetet siktade på, icke komma till stånd. Och detta var då uppenbarligen
det avgörande momentet.

Även om jag starkt senterar önskan om att åstadkomma sparsamhet i alla
möjliga avseenden, kan jag icke tänka mig, att detta senare moment i den
Thorssonska motivkretsen skulle kunna utgöra grunden för herr finansministerns
nu företagna åtgärd.

Jag måste vidare säga, att den del av förfaringssättet, som bestått däri, att
man frågat kommittéer på olika områden, inom vilken tid de trodde sig kunna
avsluta sina arbeten, och, sedan man fått veta detta, de erhållit ett föreläggande
att sluta inom denna tid, förefaller mig vara en. ceremoni, kanske i och
för sig rätt så oskadlig, men i alla fall icke erforderlig eller eljest så starkt
motiverad. Såvitt jag vet, gällde detta flertalet av de denna gång berörda kommittéerna.

Övriga kommittéer fingo av herr finansministern ett föreläggande att sluta
inom viss tid, ehuru de enligt deras egen mening med normal arbetstakt icke
beräknats bliva färdiga inom den utsatta tiden. Jag är mycket tveksam huruvida
dylika förelägganden, när man summerar det ena till det andra, egentligen
medföra någon ekonomisk besparing. De kunna naturligtvis icke innebära
någon garanti för ett bättre arbetsresultat. Och de medföra knappast
heller någon garanti för besparing. Ty ett forcerat arbete, exempelvis där,
trots att sekretariatet icke hinner noggrant utföra sitt arbete, kommittéledamöterna
likväl måste vara samlade för att pa allt sätt paskynda arbetet, blir
i längden knappast billigare än om man utan dylikt föreläggande söker påskynda
slutförandet. Jag kan icke heller tänka mig. att bakom åtgärden skulle
kunna ligga någon misstanke om att icke från kommittéernas sida skulle göras
gällande allt det intresse, som vore önskvärt. . När jag exempelvis laser om
att en kommitté, rörande Sveriges representation i Syd- och Mellanamerika,
där kommittéledamöterna utgjordes av herrar Wohlin och Nyländer, fått föreläggande
att avsluta sitt arbete, inom viss tid, kan det ju omöjligen vara ett
uttryck för misstro eller för en farhaga, att utan ett dylikt föreläggande arbetet
icke skulle komma att bedrivas på. det för staten lämpligaste sättet. Om
detta gäller för denna kommitté, har jag litet svart att första, hur ett annat
resonemang kan göras gällande för andra liknande kommittéer.

Dessutom är det ju så, att man även vad speciellt beträffar sammanhanget
mellan kommittéernas sammansättning och prisbillighet, nog kan sätta, ett frågetecken
för den åtgärd som i detta fall vidtagits. Jag talar här icke alls
för min sjuka mor, ty jag har ingen som helst egen kommitté under arbete.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.
.
(Forts.)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jag bär dock deltagit i rätt mycket utredningar, och jag tror, att mina kamrater
kunna vitsorda, att vi där sökt arbeta undan det fortast möjliga. När
man nu ser, att den utveckling, som man på sina håll trott innebära en besparing,
i flera fall består uti, att man ersätter exempelvis en vanlig tremannakommitté
med cn verkschef, som ensam skall utföra arbetet, måste jag fråga,
om man riktigt tänkt igenom de därmed förbundna följderna? Är det meningen
att denne verkschef skall utföra arbetet samtidigt med uppehållandet av sin
befattning som verkschef? Skall det ske med hjälp av ett särskilt anställt
sekretariat? Eller skall han, för att få fart och kraft i arbetet, tillfälligtvis
lämna sin chefsställning och uteslutande ägna sig åt detta utredningsarbete?
Eftersom i det senare fallet kommittéanslaget skall ersätta honom för hela den
löneförlust, han lider, blir resultatet, att den verkschef, som skall ägna sig åt
en sådan uppgift, kommer att ensam kosta ungefär 60 kronor om dagen, oberäknat
de utgifter för verket som vikariatsförordnanden kunna medföra. En
byråchef kommer på samma sätt att kosta ungefär 50 kronor om dagen och en
notarie 30 ä 35 kronor, under det att från annat håll tillkallade sakkunniga
enligt kommittébestämmelserna erhålla högst 18 kronor om dagen, alltså mindre
än en tredjedel av den kostnad, som utgår för en verkschef. Tror man vidare
verkligen, att man med enmanssystemet skall uppnå bättre resultat? Jag
tror det icke. Jag tror tvärtom, att erfarenheten skall visa, att vad man på
det området når kommer att bli en föga givande paus i det statliga utredningsarbetet,
men med ungefär samma kostnad som förut. Det är verkligen ingen
oväsentlig sak detta.

Man löser enligt min mening denna fråga bäst genom att uppställa för sig
följande principer: så få ledamöter som möjligt, men likaväl tillräckligt många
för frågans allsidiga belysning, och så de kunnigaste och arbetsdugligaste ledamöter,
som det är möjligt att få. Sådana får man sannerligen icke, därest de
finna sig vara misstänkta för att icke vilja i alla avseenden fullgöra sina
plikter. Redan nu föreligga vid kommittétillsättning de största svårigheter
att få de mest lämpade och kunniga, som man helst vill skola åtaga sig uppdraget.
Det är uppenbart, att denna omständighet på många håll försvårar
och försämrar kommittéarbetet. Jag tror, att vederbörlig hänsyn till dessa
förhållanden knappast tagits vid de nu gjorde dispositionerna.

Jag skulle i detta sammanhang — jag har hållit på tillräckligt länge och
har med hänsyn därtill varit nödsakad att hoppa över åtskilligt av vad jag
eljest tänkt säga -— vilja yttra några ord om socialiseringsnämnden och om
den uppgörelse, som angående denna träffats. Den tedde sig för mången som
en framgång, särskilt ur de synpunkter, som jag förmodar att herr finansministern
i ett dylikt fall kände sig företräda. Emellertid är det nu så, att
efter denna treårsperiods utgång den regering, som då sitter, är fullkomligt
oförhindrad att ge nämnden tillstånd att fortsätta sitt arbete antingen på samma
sätt som hittills — vilket dock är mindre troligt — eller också så, att den
styckevis får upptaga till behandling de olika ämnesområden, som nämnden
nu haft åt sig upplåtna för obegränsad behandling. Vad blir då resultatet
av ett dylikt förskottsavtal rörande nämndens arbete, vilket avtal, kan man
säga, i viss mån i vår praxis utgör en nyhet? Det innebär, såvitt jag förstår,
ingenting annat, än att socialiseringsnämnden fått tre års garanti för att den
icke skall oroas under denna tid, vare sig av diskussioner i tidningarna eller
av någon erinran från regering eller emot densamma kritiskt inställda riksdagspartier.
Därför kan jag icke se annat än att, om man — som högern
gjort — betraktar tillvaron av socialiseringsnämnden såsom stridande mot det
allmännas intresse, det är en ytterst tvetydig om ens någon vinst, som herr
finansministern inhöstat genom denna överenskommelse. Jag har haft anledning
att framhålla detta, därför att frågan om socialiseringsnämndens kvarstannan -

Torsdagen den 17 januari f. m.

21 Nr 4.

de eller icke på många håll utgjorde ett ofta nyttjat argument i valstriden,
därvid man gjorde gällande att vår mening, att nämnden borde få fortsätta så
länge den kunde påvisa att arbetet hade ett förnuftigt ändamål och att klart
fixerade uppgifter till viss del ännu voro obearbetade, skulle vara en ur det
belas synpunkt klandervärd hållning.

I fråga om herr ecklesiastikministerns huvudtitel skall jag icke stanna vid
detaljerna, ty de äro för många, och det finns tillfälle att senare återkomma
till dem. Jag skall icke heller gå in på den åtgärd, som utgör det mest markanta
när det gäller ökningen på denna huvudtitel, nämligen löftet om ett
provisoriskt lönetillskott åt olika läraregrupper. Det var ju uppenbart, att i
den situation, som nu föreligger, nämligen att det finns så rika överskottsmedel,
kunde det gamla skälet om mera dyrbara förslags outförbarhet på
grund av bristande tillgångar icke längre göras gällande. Men nog antar jag,
att man på många håll förvånar sig över, att på detta lönepolitiska område
regeringens intresse så klart ådagalagts. Man hade förut en motsatt uppfattning
om högerns ståndpunkt i denna fråga. Vad jag nu vill säga är blott,
att jag hoppas vårt förbättrade ekonomiska läge icke skall inverka förryckande
på den differentieringssynpunkt, som i denna lönefråga icke utan skäl gjorts
gällande.

Vidare måste jag beteckna det som en egendomlighet, att herr statsrådet i år
vidtagit den åtgärden att draga in ett anslag, som infördes i fjol, nämligen
anslaget till de s. k. skolstugorna. På den punkten gick man ju in för att
underlätta för de allra svagaste kommunerna deras skyldighet att åstadkomma
lokaler åt skolbarnen, en skyldighet, som till sina ekonomiska konsekvenser
var för de i detta fall åsyftade bygderna särdeles betungande. Att herr ecklesiastikministern
inriktat sin sparsamhet på denna punkt, måste jag anse
vara en malplacerad försiktighet. Och jag hoppas, att riksdagen i det avseendet
blir i tillfälle att korrigera vad som skett i ecklesiastikdepartementet.

Jag skall blott säga ett par ord om en sak, som jag sparat till sist. ehuru
den rätteligen borde ha tagits upp i samband med herr finansministerns åtgöranden
i övrigt. Det gäller nämligen det meddelande, som vi fått i dag
genom tidningarna, att utredningen om de båda monopolbolagen icke kommer
att föreläggas den nuvarande riksdagen. Jag måste säga, att det är förvånande,
att icke herr finansministern känt det angeläget att möjliggöra för
riksdagen att på så tidigt stadium som möjligt uttala sig om åtskilliga med
monopolufredningen förknippade omständigheter. Det förefaller mig, som
om det bort vara möjligt att hinna med detta även om — vilket jag icke vill
bestrida — det varit svårt att till denna riksdag slutföra behandlingen av
dessa ärenden. Jag tror, att det skulle varit både ytterligt^ önskvärt och ur
olika synpunkter riktigt, om en ansträngning hade gjorts sa, att årets riksdag
blivit satt i tillfälle att yttra sig om vad som i detta sammanhang bör
göras från statsmakternas sida.

Herr statsministern yttrade för en tid sedan, när han ville framkalla en
känsla av allmän solidaritet — en mycket erkännansvärd handling ■—: »Vi
sitta alla i samma båt.» Om också icke detta yttrande var så originellt och
nytt, innehöll det ostridigt en sanning. Vi sitta alla i samma båt, Och därför
är det naturligt, att vi alla inrikta våra intressen på, huru det kan tänkas
gå med den båtens fortsatta färd. Jag kan emellertid icke värja mig för
den känslan, att kommandot på båten tänker i första rummet på flaggspelet,
på nymålning och salut — ty det är ju ett bevärat fartyg, det gäller — kanske
också i viss mån på rangordningen ombord. Jag tror emellertid, att icke
mindre intresse bör ägnas åt maskineriets och rodrets hållbarhet och effektivitet
samt åt manskapets allmänna välbefinnande. Jag är övertygad om
att riksdagen icke kommer att sätta sistnämnda synpunkter i andra rummet.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort».)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort8.)

Och det är i den övertygelsen, som jag anbefaller statsverkspropositionen till
behandling hos vederbörande utskott.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Del iir eu erfarenhet, som

jag gjort åtskilliga gånger under min riksdagsmannatid, nämligen att remissdebatten
vid den första riksdagen efter varje nyval till andra kammaren har
en annan karaktär, än den får, sedan vi mer arbetat tillsammans och gnuggats
in i de gamla spåren. Redan de två första anförandena, som här hållits, visa
alltför tydligt, att så är förhållandet även denna gång. Det är tydligt, att åtskilligt
från valstriden lämnat minnen, kastat skugga, och då kan det icke undgås,
att dessa minnen något tagas upp i sammanhang med vad som yttras vid
remissdebatten. Jag skall försöka taga med så litet som möjligt av den varan,
men kan givetvis jag, som de andra, icke alldeles undgå att medtaga något.

Innan jag inlåter mig på de särskilda önskemål, som vi från vår grupp vilja
framföra till regeringen, vill jag blott framhålla en sak, en personlig sak i samband
med vad som anfördes av herr Hansson i Stockholm, då han talade om min
upphöjelse. Att jag blivit utsedd till ordförande i bondeförbundsgruppen det
har jag ansett innebära, att jag därigenom åtog mig en pliktuppfyllelse gent emot
mina kamrater och den samhällsgrupp, jag tillhör, men har icke alls sett det som
någon upphöjelse. Jag tror, att det kan bli ganska kinkigt för en ordförande,
om han tar det såsom en upphöjelse, ty då kan han råka på att få sitta såsom
en kyrktupp eller såsom en kringskuren kung. Detta beror emellertid kanske
på herr Hanssons och min olika personliga uppfattning i detta stycke.

Jag skall nu omedelbart övergå till några särskilda oss bondeförbundare mycket
intresserande saker, och sedan skall jag övergå till att uttala mig en smula
om statsverkspropositionen i allmänhet.

En fråga, som åstadkom tämligen mycket buller i fjol och särskilt drogs in
mycket i valstriden, var frågan om köttullen och bestämmelserna vid import av
kött. Jag skall då först taga upp den sista delen av frågan. Det inträffade,
när vi hade ärendet till behandling i kammaren, det rätt så ovanliga ■—- jag
kan säga, att jag minns nästan icke, att något liknande inträffat förut — att
alla partier och meningsriktningar förenade sig om ett uttalande i den näringsfrågan.
Det är sannerligen icke var dag så sker. Och de gjorde detta i form
av en skrivelse till Kung!. Maj:t. Nå, i tidens fullbordan tog Kungl. Maj:t upp
ärendet, men skar bort enligt min mening synnerligen viktiga delar av de av riksdagen
gemensamt uttalade önskemålen. Jag har icke kunnat begripa'' skälet
för att Kungl. Maj:t gått till väga på så sätt. År det ett uttryck för en särskild
parlamentarism, förstår jag det icke, men är det så, så är det väl en särskild
avart av svensk parlamentarism, då till och med det parti, som kallades
regeringspartiet, icke hade någon invändning att framföra mot det beslut, som
vi fattade här i kammaren och som gick igenom utan votering i första kammaren.
Det skulle vara mycket intressant att få höra det verkliga skälet till att
riksdagens beslut icke kunnat av Kungl. Maj :t i allo godkännas.

Ja, vi hade också i samband med denna fråga en annan, som delvis tangerar
denna på ett annat område, och det var frågan om tull på kött. Den frågan
har förekommit mycket i valstriden, och framför allt ha vi bondeförbundare, vilka.
på skäl, som vi angåvo i diskussionen, icke ansågo oss böra gå med på den
linjen, blivit särskilt hårt angripna. Ja, vi tåla nog stötarna. Jag har kanske
tagit fel, men om till äventyrs ställningen varit sådan i riksdagen, att tullen
på kött höjts och att riksdagen även tagit bestämmelserna om restriktioner vid
import, hade det då varit lättare att komma till rätta med Finland? Hade det

Torsdagen den 17 januari £. m.

23 Sr 4.

icke möjligen haft till följd, att svenska regeringen fått skicka två expeditioner, Vid
när den nu ansåg sig tvungen att skicka en expedition, fastän det blott gällde en re^^er^
blygsam bestämmelse, som till och med var magrare, än man hade i andra länder, p/opos-^^n_
som hade klara och tydliga bestämmelser i fråga om import av denna vara. (Forts.)

Jag vill nu framhålla och understryka, att vad som var anledningen till att
jag icke kunde godkänna eller reflektera på högerns motion om höjd köttull,
var just den skrivelse, som avläts till Kungl. Maj:t vid riksdagen året förut, med
begäran om att det skulle tillsättas en kommitté för utredning av tullarnas verkningar
på industri och jordbruk, detta på grund av det resultat, vartill tull- och
traktatkommittén kommit, och som jag här icke skall upprepa. Jag ser nu till
min tillfredsställelse, att denna nya tullkommitté icke hör till dem, som fingo
föreläggande att sluta genast. Vi hava sett mycket litet av denna kommittés
verksamhet, och det har stått tämligen oklart för oss, om den verkligen forcerat
sitt arbete. Jag vill därför rikta en vördsam vädjan till regeringen, att den
måtte tillse, att denna kommittés arbete i möjligaste mån påskyndas — det är
en mycket viktig sak, den har sig förelagd — så att vi kunna få visshet om^huru
det förhåller sig med tullskyddets verkningar på industri och hantverk, å ena
sidan, samt på jordbruket, å den andra. Jag har nämligen, såsom förhållandena
nu utvecklat sig på senare tid, börjat tro, att det ställer sig ogynnsammare för
jordbruket, än vad som framgår av tull- och traktatkommitténs betänkande. I
fall hans excellens statsministern skulle komma på den tanken att höja kötttullen,
kan hans excellens vara övertygad om, att vi icke komma att göra minsta
svårigheter därvidlag. Jag vill icke gå emot jordbrukarna på det sättet, men
om det på andra områden visar sig vara nödvändigt, att något göres för att få en
större jämnhet i tullbördan, har jag velat hålla dessa möjligheter öppna. Vi
få ju hjälpas åt att dra oss fram.

Jag har verkligen gjort en erfarenhet, som jag anser mig böra uttala inför
kammaren. Jag har tyckt det vara ganska egendomligt, att när det i vårt förhållande
till utländska makter gäller handelsutbyte och man kommer in på den
gren av handelsutbytet, som gäller jordens produkter, har jag funnit, att alla senare
tiders regeringar handlat nästan absolut lika. Jag kan icke göra någon
skillnad på dem. Vi bondeförbundare ha ju icke varit engagerade _i någon av
dessa regeringar, vi kunna därför se på dessa frågor alldeles objektivt. — Jag
kan peka på den tyska handelstraktaten, jag kan peka på den hemställan, som
jag gjorde till dåvarande handelsministern, när norrmännen höjde tullen på kött
från nominellt 25 till 30 öre, och jag fick det svaret: »Jag bär rådgjort med
oxperter på området, och de ha förklarat, att det betyder ingenting.» Om jag
icke är fel underrättad, utgår i Norge nu ett guldtillägg med 50 %, det blir således
faktiskt 45 öre i tull.

Huru skulle det vara, om den svenska regeringen försökte något liknande, som
Hinland och Tyskland försökt visavi Sverige? Jag bara frågar. Det är ju
möjligt, att ett sådant försök gentemot Tyskland voTe alldeles lönlöst. Jag undrar
ändå, om jag icke har en smula rätt i att göra det uttalandet, att så fort det
gäller handelsutbyte med utlandet, vare sig det gäller frågan om import eller
export av jordbruksprodukter, uppträda våra svenska statsmakter så älskvärda,
eleganta och förbindliga mot de utländska. Jag tror, att man i vanligt tal skulle
kunna säga, att det vittnar om en viss valhänthet på detta område. På industriens
fält ser jag tydligt, att man åstadkommer något, men så fort det gäller
jordbruket, är det alldeles, som om man icke kunde röra sig ur fläcken.

Den siste talaren var en liten smula inne på frågan om Kungl. Maj :ts förslag
om lärarnas tillfälliga löneförhöjning. Jag vill då först säga, att vi bondeförbundare
blevo rätt så överraskade över den förra regeringens beslut att tillsätta
en löneregleringskommitté — så tror jag man kan kalla den. Vi hade ju
denna fråga uppe vid fjolårets riksdag, och den var även före vid 1927 års riks -

Nr 4.

Torsdagen den IT januari f. m.

remiss av gångerna stannade riksdagen vid att den ansåg tiden icke vara

statsverks• inne för att komma fram med något förslag och för ögonblicket göra något. Och
•propositionen, varför? Jo, vi ansågo, att förhållandena på det ekonomiska området i vårt land
(Forts.) icke voro stabiliserade. Nu förvånar det mig visst icke, om den, som är bosatt
i Stockholm, överhuvud icke sysselsätter sig så mycket med förhållandena ute
på landsbygden utan tycker, att här är det tämligen stabilt och här flödar det
av rikedom. Här ser det icke farligt ut, menar man. Men så är det icke i hela
landet. ^Jag skall verkligen upprepa de ord, som jag yttrade i statsutskottet, att
är det så, att man med skäl kan säga, att förhållandena äro stabiliserade, så är
detta för de yngre jordbrukarna här i landet en ekonomisk dödsdom utan återvändo.
Sa illa ligger det till på detta område. Jag skall icke upprepa, hur indextalen
ligga till för oss, men laget är till ytterlighet förtvivlat för jordbrukarna,
för vilka indextalet står vid 100, när andra grupper fått sina inkomster
höjda till ett indextal av 200 och däröver. Detta system är helt enkelt ohållbart..

Men nu har denna apparat igångsatts. Jag förstår visserligen att den dåvarande
statsministern var utomordentligt intresserad av att saken kom till stånd.
Men vad som förvånar mig är, att den nu sittande regeringen — trots att eljest,
när en utredning igångsatts medelst tillsättande av en kommitté, det icke varit
brukligt, att innan utredningen slutförts, föreslå nya anslag och dylikt utan att
ett verkligt tvångsläge förefunnits — i alla fall kommit med detta förslag.
Som sagt, eljest är det ju det vanliga sättet, att medan en utredning pågår, så
gör man ingenting, innan utredningen är klar. Jag skall verkligen rikta den
frågan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet: Vad var det
egentligen för ett tvångsläge, som dikterade det förslag, som han annonserade,
innan utredningen kunnat vara klar på området? Jag skall icke gå in på frågorna
om löneställning eller dylikt utan blott på denna enda punkt fråga: Vad var
det, som nödvändiggjorde denna brådska?

Det har varit synnerligen glädjande att konstatera, att de olika partiernas
män kommit till en viss insikt om att förhållandena i fråga om jordbruket för
närvarande äro synnerligen tryckta. Till och med herr Hansson i Stockholm
var indirekt inne på denna sak, när han sade, att lantarbetarna hade det svårast.
Däri ger jag honom absolut rätt. Men skaffa fram den trollkarl, som
kan visa något sätt att åstadkomma förbättringar på detta område, då lantbruket
icke är bärigt. Därpå hava vi tusen exempel. Man har klara papper
på vad det verkligen avkastar. Det går icke att få förräntning på de
penningar, som man nödgats nedlägga däri.

Sålunda, frågan är: Vad skall man då göra? Jo, såvitt jag kan förstå, får
man naturligtvis se till, vad man kan göra för att hjälpa upp rnkomsterna.
Men det är även av stor betydelse, att man ser till, vad som från det allmännas
sida kan göras för att minska utgifterna. Det är således ett mycket omfattande
område. Jag menar icke, att det ej skulle vara till någon nytta att
sticka till med speciella anslag på exempelvis 100,000 kronor här och där,
fy ^ef Söt, gubevars, gott, där det träffar, men det verkar icke på näringens
bärighet i det hela. Det är i stället verkligen behövligt, att någonting åtgöres,
aå hela världen lider av överproduktion på livsmedel. Det är denna sak, som
vi ^tryckas av mest. Men vad man skall göra mot detta är verkligen mycket
svart att säga. Men naturligtvis får icke jordbruket tryckas av sådana saker,
som vi i någon mån kunna råda bot för.

, 1.^errama tycka nog, att det är litet trist och trivialt, om jag för ett ögonblick
tar upp kommunalskattefragan. Jag förmodar, att många hava för sig,
att denna är riktigt död och begraven efter alla bekymmer, vi hava haft med
densamma. Jag tror i alla fall icke, att frågan är slutligen löst. Jag vill
åtminstone erinra hans excellens herr statsministern därom, att vid riksdagens
avgörande av frågan i fjol följde en skrivelse. Nu har ju den nya regeringen

Torsdagen den 17 januari f. m.

25 Jfr 4.

redan satt i gång med åtskilliga utredningar, där det gäller de mest olika sa- Vid

ker, men jag har icke sett så mycket som ett spår av denna skrivelse. Är det
verkligen meningen att lägga den till handlingarna? Eller skall frågan tagas r/ropositior^n_
upp till ny behandling? Jag har vissa skäl att framställa denna fråga, då (Forte.)
hans excellens särskilt apostroferade mig, när jag vid debatten i fjol sade,
att denna skrivelse vore det bästa i majoritetens förslag. Så tycktes emellertid
icke hans excellens se saken.

Det är klart, att vi jordbrukare icke gärna kunna nöja oss med att säga,
att det är mycket väl beställt, såsom det verkligen blev. Det bör nog kunna
göras åtskilligt, som kan bringa lättnader för jordbruket. Jag behöver bara
påpeka det förhållandet, att exempelvis landstingsskatten utgår efter samma
grund som kommunalskatten. Även om jag skulle kunna acceptera herrarnas
skäl för att kommunalskatten skall utgå på det sätt, som sker, så behöver
icke rimligen landstingsskatten utgå på samma vis. Att landstingsskatten blivit
en allt allvarligare börda och befinner sig i starkt stigande, behöva vi
icke hysa något tvivel om. I det landsting, som jag har äran tillhöra, äro vi
på en mycket stark frammarsch mot en högre beskattning. Den majoritet, som
vi haft i vårt landsting, har på några få år orkat höja vår skuld med cirka
8,000,000 kronor, men vi hava ju motsvarande fina inrättningar, vilka dock
icke giva några inkomster åt landstinget. När man nu kan räkna ut, hur förhållandena
komma att gestalta sig, varför då icke söka få någon rätsida på
frågan, hur skatten skall läggas?

Nu har direktör Nanneson i Sveriges allmänna lantbrukssällskap klargjort,
att genomsnittsavkastningen, som han beräknar för ett jordbruk, kan sättas
till 3.7 procent om året. Med vissa avdrag, vartill han icke tagit hänsyn, anser
jag, att avkastningen i genomsnitt icke bör beräknas till högre än 3 procent
för år. Men, om vi på samma sätt taga förhållandena i genomsnitt under
några få år, få därunder jordbrukarna, åtminstone kollektivt sett. betala
skatt för minst den dubbla inkomsten. Jag tycker, att detta är verkligen en
sak, som man en gång borde tänka på, och att man borde försöka komma till
botten rörande dessa skatteförhållanden. Jag försäkrar herrarna, att vi inom
bondeförbundet komma alls icke att giva oss till tåls med de bestående förhållandena,
utan vi komma om och om igen att erinra herrarna om den saken.

Jag vill säga eder, att vi stå fullt eniga på den punkten, trots allt tal om
annat. Vi splittra oss kanske litet i fråga om metoderna men icke på denna
punkt.

Att jag ändå har en liten smula hopp om, att denna fråga skall tagas upp
av regeringen, är delvis beroende därpå, att på samma gång som vi, några
från bondeförbundet, väckte motion i kommunalskattefrågan 1927, så väcktes
även en motion i samma fråga av nuvarande herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet. Våra meningar skilde sig visserligen något i fråga om
den teoretiska läggningen, om jag får kalla det så, av kommunalskatten, men
de utmynnade båda i ett yrkande om avslag å den föreliggande propositionen
och en utredning, som ginge till djupet med frågan. Därför har jag, som sagt,
en liten smula hopp, att denna fråga tages upp till allvarligt övervägande av
den nu sittande regeringen.

Medan jag är inne på skattefrågor, kan jag övergå till vägskatten. Där
hava vi fört en jämn strid mot den ekonomiska vidskepelsen, bestående däri,
att man trodde, att vägunderhållet blev lekande lätt, så fort bara vägkassoma
övertoge vägarna till underhåll. Jag stred för att de skulle övertaga blott
huvudvägarna, men jag tappade givetvis. Det gjorde sig ju icke lika bra.

Jag kan säga, att i det väghållningsdistrikt, som jag tillhör, var det en kommunalstämma,
som strax före jul anmälde vägstyrelsen och dess vägentreprenör
till Konungens befallningshavande för olämpligt vägunderhåll. Det kan

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

vara en tidsbild så god som någon, men det lämnar jag åsido. Det hela beror
på, att det skett en revolution på detta område. Vi veta alla , att det är automobilerna,
som åstadkommit denna. Jag tycker då, att det är någonting så oerhört
konservativt, när man ställer sig så mycket man kan på den gamla grunden
från 1891, det vill säga, att de väghållningsskyldiga ytterst skola bära
vägtungan. Det är på dem, denna ytterst skall vila, och de få inom sig slåss
om hur man skall fördela en orättfärdig börda. Jag har hört icke så få uttalanden
från socialdemokratiskt håll, där man ansett den ändring orättfärdig,
som för två år sedan gjordes beträffande vägskattens utgående.

Ja, hur står det i verkligheten till med vägskatten och vägkostnadema? Jo,
det säges, att man får stora lindringar genom bilskattemedel. Det är. riktigt
så till vida, som staten har fått det lindrigare, i det den passat på att komma
undan med halva statsbidraget, så att dess verkliga bidrag numera är blott 15
procent. Det andra utgår av bilskattemedel.

Hur går det för övrigt med dessa medel? Jag följer noga med, hur det ställer
sig för de olika väghållningsdistrikten i Malmöhus län, vid deras vägstämmor.
Det är särskilt två väghållningsdistrikt, som jag fäst mig vid. Dessa
distrikts upptagna stater för vägunderhåll — märk väl, blott för vägunderhåll
— voro ungefär respektive 310,000 och 315.000 kronor. De voro alltså nästan
överensstämmande. Av dessa båda distrikts förslag till uppbörd av vägskatt
gick det ena till ett par, tre tusen kronor mer än hela vägunderhållet för detta
distrikt. I det andra distriktet upptog förslaget till uppbörd ett par, tre tusen
kronor mindre än vägunderhållet för samma distrikt. Hur skulle det ställa
sig, om man sloge ihop dessa vägdistrikt? Jo, vägskatten skulle bliva lika
hög som hela vägunderhållet. Faktiskt är, att de väghållningsskyldiga icke
fått ett öres lindring trots de 30 procent, som staten nominellt ger, och trots de
20 procenten av bilskattemedel. Ja, se herrarna, det är det konstiga. Men, säger
någon, det kan icke vara rätt. Jo, det är rätt. Det är just byggnadsfrågor
byggandet av bilvägarna med deras dyra vägbanor, som sluka så mycket
pengar, att den del, som väghållningsdistrikten skola betala, konsumerar hela
bidraget. Vidare är det amortering och räntebetalning, så att det hela blir
helt enkelt uppätet. När det är på det sättet, måste man säga, att det är icke
rimligt att längre hålla på de gamla linjerna i denna fråga, då faktiskt bara
själva underhållet är så ojämförligt mycket dyrare än under de förhållanden,
som rådde, då 1891 års lag antogs.

Man kan krypa bakom det där gamla talet: Gamla skatter äro goda skatter.
Men de skatter, som det nu gäller, hava visserligen de gamla namnen kvar
men hava i själva verket en helt annan innebörd. När nu viigska.tten håller på
att bliva vår största skatt, varför då i all rimlighets namn icke gå fram på ett
sådant sätt, att man verkligen lättar bördan för de väghållningsskyldiga? Det
är, när man nu ser, vad som synes komma, så, att man skulle hava 5 procent
högre lättnad, d. v. s. flytta upp procenttalet från 25 till 30. Nu är detta
också en orättvisa mot de väghållningsdistrikt, där vägunderhållet fullgöres
in natura, att de icke få bidrag, om de icke hava övertagit alla vägar till underhåll
medelst vägkassan. Det är en orättvisa mot dem, som icke övertagit
vägarna och sköta dem så, som herrarna vilja. Då nu regeringen synes ämna
föreslå 30 % bidrag av bilskattemedel till vägunderhållet undrar jag, om icke
herrarna äro litet grand för sena i vändningen, och vi få nog fordra betydligt
mer i fråga om underhållet, om det skall bliva lättnader, än herrarna förutsatt.
Man har sagt mig, att man sannolikt kan räkna med en ökning av bilskattemedlen
med 10 miljoner kronor på det sista året. Jag räknar det något lägre,
men det är säkert icke räknat för högt med 6 miljoner kronor, som utdelas till
väghållningsdistrikten. Det är jag absolut säker på. Nå, hur ställer det sig
då, om man ökar bidraget till de väghållningsskyldiga med 5 procent? Jo, så

Torsdagen den 17 januari f. m.

Jir 4.

vitt jag vet, gäller det 2 miljoner kronor. De andra 4 miljonerna gå natur- Vid
ligtvis till att iordningställa vägar som bilvägar. Det vanliga är, att väghållningsdistrikten
betala en tredjedel och att två tredjedelar täckas av bilskatte- proportionen.
medel. Man sökte ett tag pressa väghållarna så, att staten bara skulle betala (Forts.!
hälften, men det stannade av sig självt. Så långt hade icke något väghållningsdistrikt
kunnat pressas. Det förbjöd sig självt.

Men skola de 4 miljonerna förbrukas, få väghållningsdistrikten lägga till 2
miljoner. Då har man givit lättnader med den ena handen men indirekt tagit
2 miljoner kronor med den andra handen. Herrarna få allt öka på silfran betydligt
för detta underhåll. Det skulle vara glädjande, om det verkligen gjordes,
innan propositionen kommer. Ty striden här i fjol, då både grundlagarna
och mycket annat slungades oss väghållningsskyldiga i huvudet, har jag icke
lust att upprepa, om det icke är absolut nödvändigt.

Det är en liten detalj, som jag vill uppmana regeringen att taga itu med. Det
är alls icke någon stor sak. Här har varit en rätt stark strid vid våra andelsslakterier
om veterinärfrågan. De av kammarens ledamöter, som hava varit
här de två föregående åren, känna alltför väl till den där historien. Striden
slutade ju så, att riksdagen beslöt att skriva till Kungl. Maj :t, att Kungl.

Maj:t skulle klara upp saken själv och reglera denna fråga om dessa veterinärers
pensioner o. d. — vilka man tyckte hade huggits till alltför orimligt. Jag
har mig icke bekant, om så skett från Kungl. Maj :ts sida. Man har sagt mig,
att medicinalstyrelsen nu härjar med andelsslakteriema och deras veterinärers
löner och pensioner. Jag hoppas, att saken klaras upp tämligen fort och att
Kungl. Maj:t tar hand om denna fråga själv. Ty vi jordbrukare hysa just
icke så mycket förtroende för medicinalstyrelsens åtgärder. .

Det uttalades under den gångna tiden vid nästan varje riksdag åtskilligt i
vår jordfråga, d. v. s. hur vi skola lösa eller bäst tillgodose spörsmålet, hur vårt
fattiga folk skall hava möjligheter att få sig en liten jordbit att bruka och
även givetvis hur de, som bruka jorden nu, skola hava möjligheter att bliva
kvar vid jordbruket.

Det är icke den minsta tvekan om att vi alla äro intresserade av
att det skall finnas ett fritt jordbrukarstånd här i landet. Jag kan
icke misstaga mig härvidlag. Slår jag upp tidningarna, så finner
jag, att det i dessa dagar talas så mycket om jordbruket och. uttalas
så mycket intresse för jordbruket. Och under valtiden flödade givetvis
omtankarna om det svenska jordbruket i oerhört hög grad, och det uttalades
från rätt framskjutet håll, att bondeförbundet icke skötte sig, som
det borde, när det gällde att tillvarataga jordbrukets intressen, utan att de
andra partierna kunde göra det bättre. Jag försäkrar herrarna, att om ni
verkligen i gärning ville visa omtanke om jordbruket och om dem som stå
för jordbruket, skulle jag icke känna den minsta jalusi, om vi i bondeförbundet
komme en eller annan hästlängd efter herrarna. Jag tror att det
skulle vara nyttigt och enbart glädjande, om herrarna visade, att edra uttalanden
följdes av gärningar, och om ni på detta område verkligen gjorde
något, som hade betydelse, och icke endast sporadiskt komme med ett litet
anslag hit och ett litet anslag dit. Det heter, att tron utan gärningar är
död. Jag skulle vilja säga, om jag vågar tillåta mig en sådan jämförelse,
att tal utan motsvarande gärningar är -— jag vill icke säga död, och jag skall
icke använda det ord, som det förtjänar, ty jag är rädd för talmannens
klubba. Herrarna få själva tillägga det. När nu jordbruket efter valstriden
att döma har så många betydande vänner, fränder och kämpar, så tycker
jag, att det skulle vara ett synnerligen stort nöje att samarbeta med herrarna,
vilket parti, ni än tillhöra. Jag har icke försvurit mig vare sig hit eller
dit. Sakligt kan jag samarbeta med alla. Men det skall vara allvar. Her -

Nr 4.

Torsdagen don 17 januari f. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

rarna skola sätta handling bakom ordet. Då först erkänner jag, att ni kanske
äro bättre än bondeförbundet, annars icke.

Under en lång tid ägnade jag mitt arbete och min tanke åt en sak, som
mest_ runnit bort i sanden. Det var under de bortåt fyra år, jag hade äran
att tillhöra jordkommissionen. Denna kommission eller kommitté, vilket man
vill kalla den, tillsattes, när alla förhoppningar voro mycket spända och mycket
gick i det blå och allt var oro. Det är solklart, att själva tidsintrycket
och allt verkade så, att åtminstone de radikala medlemmarna i denna kommission
gingo rätt mycket i det blå med sina förslag, och vi andra, som icke
kunde se det så i rosenrött, blevo då betydligt efter. När jag sedermera
följt ledamöternas inom denna kommission verksamhet, har jag funnit, att
såvitt jag kan förstå, är det endast borgmästare Lindhagen och jag själv, som
var och en på sitt håll konsekvent stått på den ståndpunkt — om än i det
mesta diametralt motsatt mot varandra — vi i denna kommitté intogo, eller
åtminstone bra nära följt den. Jag har funnit, att de andra ändrat sig synnerligen
mycket. Men kanske det är mera skenbart än verkligt, och kanske
en ärad kamrat, som jag hade där, i verkligheten icke står så förskräckligt
långt ifrån den ståndpunkt, han intog i jordkommissionen.

Bland det lilla som kan sägas verkligen ha fallit som en frukt av denna
kommissions verksamhet finnas några lagar, som icke; betyda så mycket. Var
och en vet, att t. ex. med arrendelagen är det icke mycket bevänt. Men en
lag blev någorlunda i stort sett sådan, som man avsåg, att den skulle vara.
Det är den s. k. bulvanlagen. Denna lag avsåg ju att förhindra, att jord
genom bulvaner skulle komma över i deras händer, som icke ha rätt att
köpa den, d. v. s. bolag och vissa ekonomiska föreningar. Inom jordkommissionen
stod jag alltid en smula tveksam om huruvida man verkligen kunde
nå målet. Jag var dock beträffande själva sakförhållandet fullt enig med
mina ärade kamrater i kommissionen. När denna lag äntligen togs, jag tror
1925, då lades, initiativet för att hålla denna lag uppe i länsstyrelsernas händer.
Det ansågs nämligen, att det icke kunde lämnas till vanliga åklagare.
Det är klart, att jag också instämde i detta. Jag tyckte, att det var mycket
bra gjort.

Nu är det uppenbart, att när man sysselsatt sig så mycket med en sak,
som jag i detta fall gjort, så har man med intresse följt, hur det ställt sig
med verkningarna av själva lagen. Jag har då kommit underfund med att
i. ett län verkligen något åtgjorts, där har man försökt något i denna lags
riktning; men i ett annat län har man icke gjort någonting alls, icke det
minsta, oaktat det är fullkomligt klart, att i detta län finnes tillräckligt med
objekt, lika mycket som i det andra länet. Det är naturligtvis icke riktigt
lämpligt, att länsgränsen är avgörande för hur en lag skall tillämpas. Det är
det första. Och för det andra är det alltid en mycket tråkig och för rättskänslan
otrevlig historia, när en lag blott blir en lag på papperet, och för
oss jordbrukare blir det i dubbel måtto tråkigt. Denna lag skulle ju vara
en skyddslag för oss bönder gentemot bolagen. Om man nu blundar för att
bondejorden^ går bort till bolag bulvanvägen, då reagera vi däremot. Vi se,
att även små ansatser gjorts i andra län för inköp av jord genom bulvaner, förutom
i de norrländska.

Jag skulle, nu vördsamt vilja rikta en uppmaning till regeringen att verkligen,
söka på lämpligaste sätt verka för att lagen göres så effektiv som möjligt
inom alla län. Det lämpar sig icke att tala om, på vad sätt det skall
ske, men jag vet alltför väl, att om en regering vill en sak, finner den alltid
ett sätt, på vilket den kan gå tillväga. Handlar regeringen, så gör den
verkligen oss en tjänst, och det tillmötesgående, som visas mot bondetanken,
det bliva vi herrarna tacksamma för.

Torsdagen den 17 januari f. m.

29 Sr 4.

Jag vågar icke längre upptaga tiden utan vill nu blott uttala mig något
om budgeten i allmänhet. Jag har lagt märke till, att det blivit ett överskott.

Jag vill icke rikta någon kritik mot det sätt, varpå detta överskott kommit propositionen.
till. Jag har ingen personlig ära däri, jag tar det endast som ett enkelt (Forts )
faktum.

Den ekonomiska ställningen för staten, vad inkomster och utgifter beträffar,
är lysande. Då man har det bra ställt med ekonomien och har portmonnän
fylld, är det klart, att man reflekterar över, vad man skall göra
med pengarna. Så har man, om jag icke minns fel, reflekterat inom föregående
regering, och med undantag av talarna från fjolårets regeringsparti
var jag då den ende, som ställde mig bakom de principer, enligt vilka fjolårets
regering ville använda pengarna, nämligen till att lätta litet på de direkta
skatterna och litet på de indirekta skatterna. Detta sätt fann icke nåd
vare sig hos herr Hansson i Stockholm eller hos nuvarande statsministern.

De ville ha lättnaderna på annat sätt. Jag befinner mig i det lyckliga läget,
att vad jag tyckte var bra i fjol, det tycker jag är bra i år, och herr Hansson
är också i det lyckliga läget, att vad han tyckte var dåligt i fjol, det
säger han är dåligt i år. Det enda som inträffat är, att hans excellens är
i det olyckliga läget, att det, han tyckte var dåligt i fjol, det säger han är
litet bättre i år. Det är möjligt, att det är så med svensk parlamentarism,
att man som riksdagsman ser frågorna ur en annan synvinkel än när man är
statsråd. Det ha nog alla politiker gjort, som blivit statsråd under hela
den tid, jag varit riksdagsman, och det är fåfängt att tro på bättring på
detta område. Jag har åtminstone mycket svårt för att tro det. Här gäller
just att iakttaga återhållsamhet, mina herrar, så att man icke ger så
stora löften i valstridens hetta och går så långt, blott för att man skall visa
sig vara den bäste och stå främst i konkurrensen.

På ett område har jag en viss fruktan för herrarna i de andra partierna,
och det gäller förestående löneökningar. Jag fruktar nämligen en kapplöpning
mellan de tre partierna i fråga om vilket parti som kan bjuda mest.

Det är kanske en onödig fruktan. Jag tror emellertid, att om herrarna ville
taga litet mindre för sig, när det gäller val eller strid, så vore det nog
bättre för det hela, och man kunde då behålla samma mening som statsråd
som man hade som blott riksdagsman. Jag förstår mycket väl, att det är
lättare för mig att uttala den meningen, ty det är ingen fara för att någon
bondeförbundare blir statsråd.

Om jag nu uttalar mitt gillande av den fördelning av detta överskott, som
man verkställt, så har jag därmed icke velat godkänna varje punkt för sig
utan blott själva idén. Det är egentligen bara en punkt, som jag icke kan
godkänna, men jag skall icke uppehålla tiden därmed nu. Däremot är det
en annan punkt, som jag verkligen godkänner, nämligen avskaffandet av lastpengarna.
Det var en gammal skatt av precis samma olyckliga beskaffenhet
för sjöfartsnäringen som grundskatterna för oss jordbrukare. Det var
en gammal god skatt helt enkelt, som det heter. Men jag kallar den en gammal
dum skatt.

Jag vill göra ännu en liten anmärkning. Jag tror, att finansministern och
regeringen ha varit litet väl optimistiska. Det är nämligen så, att goda
och dåliga tider omväxla. Pör den enskilde är det under de goda åren en
mycket betänklig sak att binda sig vid en ökad levnadsstandard, och vad som
gäller för den enskildes levnadsstandard, det gäller för statens utgiftsstandard.

Det är icke så länge sedan vi mot riksdagens slut fingo votera en höjning av
kaffetullen på 38 öre per kilogram, för att ämbetsmännen skulle få sina dyrtidstillägg.
Det kan hända, att om herrarna binda utgifterna, och inkomsterna
sedan gå tillbaka, ni lätt kunna komma än en gång i ett dylikt läge, och

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

det är mycket obehagligt. Jag tror, att det varit önskvärt, att herrarna hållit
sig litet mera på den säkra sidan, än ni gjort i den kungl. propositionen.
Jag vill säga, att hade jag själv som bonde gått fram på detta sätt och
skaffat mig stora utgifter under goda tider, hade det gått ekonomiskt galet
för mig för länge sedan. Jag kan icke hjälpa, att mitt omdöme är, att
denna budget är väl optimistisk, om man ser på framtiden, och det skulle
vara mig mycket kärt, om vederbörande utskott såge på samma sätt som jag
och gjorde en liten rättelse i fråga om den väl stora optimismen. Det är
den allmänna uppfattning jag fått om budgetförslaget.

Det är så för oss alla, att vi söka sträva framåt både för vår enskilda
person, för den grupp som vi tillhöra och för hela landet. Vi mötas ändå
alla på den punkten. Nu ha alla, åtminstone indirekt, medgivit, att den näring,
jag representerar, har det förskräckligt svårt, att den blivit efter genom
världsprisförhållandena och åtskilligt annat. Jag vill icke säga, att herrarnas
direkta åtgöranden, men herrarnas underlåtenhet att vidtaga åtgärder har
gjort, att vi kommit långt på efterkälken. Jag har svårt att se någon utväg,
om inte herrarna vilja hjälpa till litet grand med en utjämning. Det
behöver icke från min sida vara egoism, det vågar jag påstå, och för herrarna
behöver det icke vara stora uppoffringar. Vi jordbrukare äro emellertid
så många i vårt land, att om nu det hela skall gå framåt, så kommer
det i alla fall att bliva en betänkligt stor skara, som blir efter, och
därigenom blir herrarnas frammarsch högst avsevärt förhindrad. Detta gör,
att jag har något hopp, då jag påkallar herrarnas uppmärksamhet och uttalar
den önskan, att herrarna måtte litet mer än blott platoniskt ägna sig
åt frågan, hur vårt jordbruk och den jordbrukande befolkningen skall få sin
ekonomi ordnad litet mer i överensstämmelse med vad som är förhållandet
med andra näringar. Vi vilja verka, vi jordbrukare, för framåtskridande
för landet, för dess ära och välfärd. Man må kalla oss egoister så mycket
som helst, men vi vilja, varhelst vårt lands ekonomiska livsintressen påkalla
det, göra vår plikt till det allra yttersta.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman! Jag tror icke, att jag

gör mig skyldig till någon överdrift, om jag säger, att det föreliggande budgetförslaget
har mottagits med stor tillfredsställelse över hela landet. Att
det likväl under remissdebatten blir föremål för kritik, är ganska naturligt.
Det är naturligt redan på den grund, att partierna bedöma det från så olika
utgångspunkter. Till stor del ligger förklaringen till kritiken häri. Det största
oppositionspartiets strävan går ju ut på att i största möjliga utsträckning
tillgodose de sociala kraven. Om nu regeringen anser, att en viss begränsning
i kostnaden bör göras även på detta område, så att icke skattedragarna
alltför mycket belastas, så uppstår härigenom en motsättning. Det är dylika
motsättningar, som göra, att det icke är möjligt för någon regering — den
må ha stöd från vilket parti som helst — att uppgöra ett budgetförslag, som
undgår kritik av oppositionen. Jag har icke för avsikt att ingå på någon
detaljdiskussion om det föreliggande budgetförslaget. I den mån de framförda
erinringarna mot detsamma kräva svar är jag säker på, att sådant kommer att
lämnas från regeringsbänken på ett mycket vederhäftigare sätt, än vad jag
skulle kunna göra. Men det är vissa allmänpolitiska uttalanden, som jag
skall be att i allra största korthet få snudda vid.

Jag fäste mig då först vid några ord, som yttrades av herr Hansson i Stockholm,
däruti han gjorde gällande, att ifrån det parti, som jag tillhör, skulle
man under valstriden hava begagnat sig av olämpliga agitationsmetoder. Här -

Torsdagen den 17 januari f. m.

31 Nr 4.

till vill jag endast svara, att vilket parti som helst kan göra sig skyldigt till
överord, och i det hänseendet äro vi icke bättre än andra. Men jag vill till- Itatsverkslika
uttala den bestämda uppfattningen, att vi icke heller gjort oss skyldiga propositionen.
till större synder än andra politiska partier. Med avseende på det klander, (Forts.)
herr Hansson anförde emot de s. k. valaffischerna, har jag icke anledning därom
yttra annat, än vad jag känner till, och det är, att i det län, som jag har
äran representera och vilket jag genomreste kors och tvärs under valstriden,
såg jag icke uppsatt någon enda av de av herr Hansson påtalade valaffischerna.
Jag tror därför att de icke haft någon vidare spridning. Jag skulle av
den iakttagelse jag gjort vilja dra den slutsatsen, att spridningen varit rätt så
obetydlig. För övrigt får jag för min personliga del säga att jag anser detta
sätt att agitera icke vara sympatiskt; det vill jag gärna medge. Emellertid
tror jag, att vad som har föranlett herr Hansson att nu upptaga kritik på denna
punkt torde vara den omständigheten, att resultatet av valstriden för herr
Hanssons och hans partis vidkommande icke blev det väntade och önskade.

Hade så blivit, förmodar jag, att herr Hansson knappast aktat nödigt att taga
upp denna sak i remissdebatten. Emellertid: valstriden är slut, och det vore
icke lämpligt, om vi fortsatte den här i kammaren.

Med avseende på den mycket beryktade motionen om arvsskatten behövde
den visst icke på något sätt förvanskas. Själva det föga genomtänkta innehållet
i densamma var alldeles tillräckligt för att valmännen skulle reagera
mot den.

Herr Hansson uttalade ett klander emot regeringen därför att den föreslagit
skattelindring och gjorde gällande, att detta steg icke vore välbetänkt.

Jag har i det avseendet en alldeles diametralt motsatt mening. Om det finns
förutsättningar för att åvägabringa en sådan skattelindring som den nu bebådade,
tycker jag, att det är fullkomligt riktigt, att den också kommer till
genomförande. Jag har nämligen den uppfattningen, att om det icke sker,
så komma dessa 25 miljoner att plottras bort på mer eller mindre onödiga uppgifter.
Det finns både i denna kammare och i medkammaren så många uppfinningsrika
hjärnor, att de nog skulle finna utvägar, varigenom dessa miljoner
säkerligen kunde föras bort. Om det i stället kan ordnas så, att skattebetalarna
beredas en lättnad i sina pålagor, tycker jag, att det är en åtgärd, som
regeringen är förtjänt av att få ett erkännande för. Jag vill alltså säga, att
jag icke kan dela den ärade talarens uppfattning i berörda avseende.

Den nästföljande talaren, herr Ekman, uppehöll sig vid budgetens tekniska
sida, och jag förutsätter, som jag redan nämnt, att det svar, som kräves med
anledning av hans erinringar i det avseendet, kommer att givas från statsrådsbänken.
Men herr Ekman gjorde även vissa uttalanden med anledning av
innehållet i den kungliga propositionen angående upprätthållande av betodlingen,
uttalanden, som jag måste säga på mig gjorde ett ganska beklämmande
intryck. Jag kunde icke riktigt uppfatta, om herr Ekman uttalade sin egen
mening, eller om det var ett citat av någon annans uppfattning han anförde,
då han sade, att den av regeringen föreslagna utvägen till sockerfrågans lösning
är den, som sist borde ifrågakomma. Men jag kan ju förstå, att detta
uttalande står i överensstämmelse med herr Ekmans egen uppfattning i denna
sak. Jag beklagar emellertid, om detta skulle vara av definitiv karaktär.

För sakens egen skull vill jag hoppas, att så icke är förhållandet. För egen
del har jag icke ämnat att, åtminstone för närvarande, gå in på skälen för
och emot den kungl. propositionen.

Jag ber nu i stället att med några ord få vända mig till min ärade vän och
yrkesbröder, herr Olsson i Kullenbergstorp. Herr Olsson säger, att egentligen
finns det ingen skillnad på regeringarna; från vilket parti de än härleda
sig, äro de likadana. Och han yttrade, att de i vissa fall göra sig skyldiga

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

till valhänthet; han använde just detta uttryck. Jag vill med avseende på
detta yttrande ändå i all vänlighet erinra herr Olof Olsson, att det i höstas
gjordes ett erbjudande till hans parti liksom till de övriga borgerliga partierna
att medverka till lösningen av regeringsfrågan. Om han då icke hade tillbakavisat
den framsträckta handen, kunde ju nu till äventyrs han själv eller någon
annan framstående ledamot av bondeförbundet suttit såsom jordbrukets talesman
vid Konungens rådsbord och framfört de önskningar och behov för jordbrukets
vidkommande, som han funnit behövliga. Ehuru herr Olof Olsson tillbakavisade
den utsträckta handen, så bär han icke desto mindre ansvar, ty han
kunde ju, som sagt, om han mottagit den, därigenom givit en annan karaktär
åt den regering, som nu sitter, en karaktär, som han för sin del synes finna
önskvärd. Jag tycker därför, att herr Olof Olssons klander under sådana förhållanden
knappast är befogat.

Herr talman! När jag för några dagar sedan lät anteckna mig på talarlistan,
var det icke för att säga detta — jag visste ju icke då, vad som kunde
komma att sägas av föregående talare — utan det var för att beröra ett par
punkter i den föreliggande statsverkspropositionen. Jag skall också tillåta
mig att göra detta. Men jag ber att först få göra några reflexioner av mera
allmänpolitisk innebörd.

De förra hösten till denna kammare förrättade valen medförde en förskjutning
i kammarens partipolitiska sammansättning. De borgerliga partierna
gingo, som vi veta, förstärkta ut ur valstriden, och de flesta vinsterna tillföllo
högern, det parti, som enligt min mening mest konsekvent företräder de borgerliga
väljarnas grundåskådning. Det är sant och riktigt, att det förefinnes
skiljaktigheter mellan de olika borgerliga partiernas uppfattning. Men därutinnan
äro dock dessa partier ense, att vår samhälleliga utveckling måste grundas
på respekt för den enskilda äganderätten och på den fria företagsamheten. Vi
skulle på högersidan gärna se, att vi vore i stånd att i alla detaljer förverkliga
vårt program. Men vi förbise och underskatta ingalunda viirdet av samverkan
mellan alla bärande och gagnande samhällsintressen, som äro förenade genom
en väsentligt likartad samhällsåskådning. Ja, vi anse det önskvärt, att
denna samverkan utsträckes så långt det är möjligt och i varje fall så långt
icke principiella motsatser i själva grundåskådningen uppresa oöverstigliga
hinder härför. Det hade därför efter vår uppfattning varit naturligt, att ur
valen i höstas framgått en borgerlig regering med stöd av samtliga borgerliga
partier. Då en sådan lösning av regeringsfrågan, sedan den frisinnade regeringen
ställt sina platser till förfogande, icke visade sig vara möjlig att ernå,
åtog sig ledaren för lantmanna- och borgarepartiet i andra kammaren uppdraget
att bilda den nya regeringen.

Bland dem, som på närmare håll följt tillkomsten av denna regering, kan
omöjligen hysas någon misstanke, att den nye regeringschefen skulle ha lidit
av någon oemotståndlig åtrå efter makten. Man kan nog säga, att denna misstanke
är raka motsatsen till verkligheten. De uppgifter av motsatt innebörd,
som härom atergivits i pressen, äro utan grund. Det var först sedan det visat
sig, att möjligheten att bilda en borgerlig samlingsregering var utesluten och
bondeförbundet vägrat att medverka i en borgerlig regering, som icke ägde
anslutning från samtliga borgerliga partier, som ledaren för det parti, som
vid valen vunnit den största ökningen i röster och mandat, åtog sig att bliva
regeringschef.

Partiställningen i riksdagen liksom valresultatet anvisar emellertid regeringen
att söka föra en borgerlig samlingspolitik. Det är min förvissning, att
fegeringen kommer att lösa sin uppgift genom en samlande praktisk politik,
genom att söka främja ett gott och förtroendefullt samarbete mellan alla goda
samhällskrafter både inom och utom riksdagen. En god början till en sådan

Torsdagen den 17 januari f. in.

>’r 4.

samlande praktisk politik synes mig regeringen ha gjort genom den i höstas
hållna arbetsfredskonferensen. Den gav på ett lyckligt sätt uttryck för den
samlingssträvan, som det påtagligen är regeringens avsikt att främja. Det
är att hoppas, att detta behjärtansvärda initiativ skall utgöra inledningen till
ett fortsatt framgångsrikt och fruktbärande arbete i samma syfte. De avtalsuppgörelser,
som träffats mellan arbetsgivare och arbetare före årsskiftet, synas
mig visa, att det på båda sidor finnes en god vilja att undvika dyrbara,
uppslitande strider och att jämna vägen för en praktisk samverkan, som kan
lända både parterna och samhället till gagn.

Med uppriktig glädje ha vi tagit del av den nu föreliggande statsverkspropositionen.
Vi äro förvissade om att denna glädje delas av det stora flertalet
ute bland folket. Inkomstberäkningarna, som förefalla vara uppgjorda med
vederhäftigt och kritiskt omdöme, vittna om ett högre mått av stadga och styrka
i vårt ekonomiska liv, än vi tidigare vågat räkna med. Att en regering kunnat
föreslå att med icke mindre än 25 miljoner kronor lätta de pålagor, som
tynga medborgarna, är åtminstone i min riksdagsmannaerfarenhet en enastående
händelse. Olika meningar kunna råda om lämpligheten av uppdelningen
av dessa lättnader. I stort sett synes den dock vara väl avvägd och lyckligt
funnen. Alldeles särskilt välkommen är sänkningen av skatteprocenten. Det
är att hoppas och önska, att dessa lättnader i pålagorna skola verksamt bidraga
till att främja företagsamheten och därigenom mildra den arbetslöshet,
som beklagligen alltjämt råder här i landet.

Det är vår uppfattning, att man .endast genom att skapa sådana villkor för
företagsamheten, att den blir i stånd att i största möjliga utsträckning bereda arbete
för den övertaliga arbetskraften, kan ännu mer reducera arbetslösheten, än
som förlidet år blev fallet. Av så mycket större vikt är det därför, att statsmakterna
ägna uppmärksamhet åt det allvarliga och svåra betryck, vari vår
jordbruksnäring nu befinner sig, ett betryck, som framträder icke mindre beklagligt
mot bakgrunden av de förbättrade konjunkturerna i övrigt i vårt ekonomiska
liv. Vårt jordbruk är alltjämt modernäringen, som icke kan undvaras.
Och skulle utvecklingen inom industrien genom fortsatt rationalisering leda till
det resultat, att industrien för framtiden visar sig oförmögen att sysselsätta hela
den övertaliga arbetskraften, så torde icke någon annan utväg finnas för lösandet
av arbetslöshetsproblemet än att söka bereda ökat utrymme för den uppväxande
arbetarungdomen vid vårt jordbruk. Men under sådana förhållanden
bli våra jordbruksfrågor icke allenast ekonomiska frågor av stor betydelse för
jordbruksnäringens nuvarande utövare utan också riksintressen av utomordentlig
nationalekonomisk och social innebörd för hela vårt folk.

Men är det riktigt, att vi för framtiden sannolikt måste inrikta oss på att
öka arbetstillfällena vid jordbruket, så bör det vara en icke mindre riktig strävan,
att vi söka bevara de arbetstillfällen, som jordbruket redan är i stånd att bereda.
Det är ur denna synpunkt vi med varm tacksamhet hälsa regeringens
snabba och beslutsamma ingripande för tryggande av betodlingen. Denna fråga
giver ett belysande exempel på hur nära jordbruksfrågorna och de sociala frågorna
äro inbördes förbundna. Som den av regeringen tillkallade kommissionen
för betodlingsfrågans utredning framhåller, skulle en avsevärt nedsatt sockerbetsodling
mera kännbart drabba arbetarna på betfälten och vid sockerfabrikerna
än odlarna och sockerbolagen. Då regeringen lagt sitt förslag till skydd så,
att det i realiteten icke medför någon ökning i sockerpriset för konsumenterna,
som alltjämt få sitt socker till mycket billigt pris, så synes det mig. som om
klokhet och billighet skulle tala för ett bifall till regeringens förslag. Det parti,
som kallar sig böndernas eget, torde icke vägra sitt stöd för lösningen av denna
viktiga jordbruksfråga. Men det vill synas mig åtminstone, som om även arbetarepartiet
borde lämna sin medverkan till lösningen av denna fråga. Ty det

Andra kammarens protokoll 1920. Nr Jh 3

Vid

remiss
statsverk-^ -propos it iotif it.
(Forts.:

Sr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort».)

är dock, såsom i propositionen framhållits, mera en arbetarfråga än en fråga, som
gäller jordbruket. Den har mycket större betydelse för de vid industrin sysselsatta
arbetarskarorna, än den har för jordens brukare, som ju givetvis kunna, om
det befinnes av ekonomiska skäl nödvändigt, genom ändring i sin cirkulation
utesluta betorna ur densamma.

Jag skall nu endast i förbigående beröra statsverkspropositionens utgiftssida.
Det är ju naturligt, att meningarna skola bryta sig på många punkter. Men
det är min förhoppning, att budgeten skall framgå ur riksdagens granskning i
ett sådant skick, att den fast sammanfogade byggnaden i regeringsförslaget icke
rubbas. Bland de förhöjda utgifterna märkas förslag till höjning av folkskollärarnas
löner. Jag vill beträffande detta förslag allenast göra den erinran,
att regeringen därmed i själva verket endast infriar ett av riksdagen tidigare givet
löfte, att denna löntagargrupp skulle erhålla förbättring, så snart statsfinanserna
tilläte det. Löneförbättringen för folkskollärarna betecknas som tillfällig.
Jag förmodar, att den tillfälliga karaktären sammanhänger med den omständigheten,
att denna fråga är föremål för prövning av 1928 års stora lönekommitté.
Det torde vara anledning förvänta, att denna kommittés utredning i
ärendet skall leda till att riksdagen må kunna fastställa den föreslagna tillfälliga
löneförbättringen som slutgiltig.

Herr talman! Jag vill till sist uttala den förhoppning, att det av regeringen
framlagda budgetförslaget skall kunna bli grundvalen för ett nyttigt och gagnande
arbete under innevarande års riksdag. Samtidigt tillåter jag mig vädja till
de övriga partierna att icke vägra sitt stöd åt det förslag till stärkande av vårt
försvar, som regeringen framlagt, och som håller sig inom ramen av 1925 års
försvarsordning.

Det kan hända, att partierna kunna bli nödsakade att jämka på sina särkrav.
Sådana jämkningar kunna bli en nödvändig följd av att intet parti ensamt har
majoriteten och sålunda är i stånd att helt förverkliga sina egna speciella önskemål.
Vi ha fått väljarnas förtroende för att driva en politik, som kan lända land
och folk till gagn. Meningarna om den politik, som är bäst ägnad att förverkliga
detta syfte, äro ofta skiljaktiga. Men jag tror, att om vi ledas av ett gott
och ärligt uppsåt att gagna och en redlig vilja att förstå varandra och gå varandra
till mötes för att främja allas väl, då föreligga förvisso möjligheter att
uppnå goda och nyttiga resultat. Det parlamentariska läget hänvisar partierna
till samverkan. Vi kunna omöjligen uträtta något, om vi endast bita oss fast
vid gamla ståndpunkter och motsättningar. Men om man släpper detta, tror
jag, att det föreligger möjligheter att åstadkomma ett gott resultat. Jag vill
därför uttala, att vi böra söka jämna vägen för en god lösning av föreliggande
spörsmål, så att ett fritt och självständigt Sverige kan bereda möjlighet att ge
arbete och bärgning åt alla sina arbetsvilliga söner och döttrar. För en medverkan
att vinna detta höga mål skall andra kammarens lantmanna- och borgareparti
alltid vara redo.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Nu hava le darna

för oppositionspartierna haft ordet, och det kan ju då vara lämpligt, att
det från regeringsbänken säges ett ord med anledning av vad som har förekommit
i deras anföranden.

Jag har i dessa yttranden funnit både; gott och ont, om jag så får säga. Åtskilliga
välvilliga saker riktades mot regeringen, men naturligen också, vilket
är obligatoriskt i en remissdebatt från oppositionens sida, åtskilligt, som var av
något skarpaTe innebörd, mer eller mindre beroende kanske på de olika talarnas
naturell och den uppfattning, som de hava om den situationen, i vilken de befinna
sig såsom varande oppositionspartier.

Herr Hansson på Stockholmsbänken sade, att olikheten mellan borgerlig och

Torsdagen den 17 januari f. m.

Nr 4.

socialdemokratisk samhällssyn består och kommer att bestå, och han fällde ett
yttrande om att majoriteten av Sveriges folk vill icke hava högerpolitik. — Vad
vill då majoriteten av Sveriges folk hava för politik? Vill den hava socialdemokratisk
eller vill den hava frisinnad? Eller vill den hava borgerlig politik
i egentlig mening, i motsats till socialdemokratisk? — Jag kan icke finna annat,
herr talman, än att det gångna årets valrörelse, som den tett sig för mig, ganska
starkt visar hän på, att majoriteten av det svenska folket har uttalat sig genom
röstsedlarna, att det skall föras en borgerlig politik för närvarande. Det har
åtminstone icke givit något stöd för den uppfattningen, att man vill ändra på
den bestående samhällsordningen i riktning mot en socialdemokratisk. Man vill
icke utbyta den, i varje fall icke för det närvarande. Är det icke med andra
ord sålunda rätt påfallande, att vi som tala för den borgerliga samhällsordningen
hava stöd hos väljarna — jag menar då naturligen för den grundsyn som de
borgerliga partierna hava på de föreliggande samhällsspörsmålen, med frånseende
naturligtvis från olika detaljsynpunkter, som alltid göra sig gällande mellan
olika partier, vilka tillhöra eu gemensam huvudriktning, och som också understundom
kunna göra sig gällande inom ett och samma parti.

Denna utgång av valet har varit och är det grundläggande faktum, efter vilket
regeringen har inriktat sitt handlande, och i den kommuniké som utfärdades
vid regeringens tillträde framhölls också som en bjudande nödvändighet samförstånd
mellan alla dem, som ville upprätthålla den nuvarande samhällsordningen.
Enligt mitt sätt att se hade det varit en ganska naturlig sak, om därvid
hade kunnat åstadkommas en borgerlig samlingsregering, jag säger det rent ut,
och jag tänkte mig att möjlighet skulle hava förefunnits att åstadkomma en
sådan. Men de bemödanden, som gjordes i denna riktning, visade sig som bekant
fruktlösa.

Under sådana förhållanden har regeringen ansett sig böra föra en politik,
som kunde utlösa den största möjliga samverkan i de angivna syftena, och den
har därvid satt som en av sina förnämsta uppgifter att arbeta för näringslivets
främjande och för underlättandet av den produktiva verksamheten. Denna tanke
genomgår och uppbär vad regeringen hittills har åstadkommit, och den ligger
som grund för den föreliggande statsverkspropositionen och Kungl. Maj:ts
tal vid riksdagens öppnande.

Vi äro sålunda fullt på det klara med, att det är en mycket angelägen sak att
söka lätta näringslivets bördor. På denna väg kan man ju åstadkomma icke
så litet. I främsta rummet ter sig för mig det nuvarande läget så, att man bör
lätta på de skattebördor, som åvila olika näringsgrenar, och detta har varit anledningen
till att man har iakttagit en verklig sparsamhet med statens utgifter.
Vi hava nämligen ansett, att det varit påkallat i allra högsta grad, och
det har iakttagits vid uppgörandet av budgeten och vid genomgåendet av alla
dessa utgiftstitlar, som förekomma på de olika departementen. När man vid
de förberedande arbetena för budgetens uppgörande i den del, som avser bestämmandet
av utgifterna, går igenom denna oändliga mängd av anslag, som förekomma
på de olika departementen, frapperas man naturligen därav att det är
en hel mängd anslag, som man finner vara så angelägna och kunna vara så nyttiga
och så befogade, att man tycker, att dem skulle man så gärna vilja vara med
om. Men när man sedan börjar på att addera och lägga tillsammans siffrorna,
så finner man, att om man vill göra verklighet av ordet sparsamhet, så måste
man ålägga sig moderation. Det finnes ingen möjlighet att undvika, att man
måste stryka ett streck över en hel del av dessa kanske många gånger ganska
berättigade anslagskrav, som komma från olika håll. Det är helt enkelt nödvändigt
att göra på det sättet. Och om man tar i betraktande vad som här är
gjort, så undrar jag om man icke skulle vilja giva det erkännandet, att man
verkligen iakttagit sparsamhet. Det måste därvid tagas i betraktande, att man

remiss av
statsverkspropositioner,
.
(Forts.)

Bil 4.

Torsdagen ilen 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

här haft att dragas med en ganska tung barlast på ett visst sätt, nämligen de
ofta omtalade automatiska anslagsökningarna, automatiska ökningar av förslagsanslag
på åtskilliga miljoner kronor. Och jag kan icke hjälpa, att jag kommer
in på detta, som jag många gånger uttalat mig om i oppositionsställning, nämligen
den fruktan man måste hysa för ansvällning av budgeten på grund av den
automatiska anslagsökningen. Ty om det icke lyckas att verkligen göra något
på det området, så komma blivande budgeter att få dragas med anslagsökningar
undan för undan, år för år, som komma att lägga det allra största hinder i vägen
för möjligheten att åstadkomma anslag för annars behövliga utgifter och
ändamål.

De anslagsberäkningar, som gjorts beträffande utgifterna, vågar jag säga
äro försiktigt hållna, och jag vågar tillägga, att anslagen också böra kunna
anses vara riktigt upptagna. Ty på förslagsanslagen hava uppräkningar verkställts,
som stå i överensstämmelse med vad utgifterna verkligen gå till. Utan
att på något sätt uttala något klander mot dem, som äro mina företrädare på
denna plats, skulle jag dock vilja säga, att jag tror, att aldrig har upptagandet
av förslagsanslagen gjorts så säkert som i den föreliggande budgeten. Därmed
menar jag, att man sökt sörja för att utgifterna på de årliga anslagen
icke skola behöva överskridas.

Då jag sedan kommer till frågan om inkomsterna, har jag den uppfattningen,
som jag hörde att herr Ekman också i stort sett delade, att inkomstberäkningarna
böra vara betryggande. Det är en strävan i varje budget att söka
se till, att om utgifterna äro rätt räknade, så skola inkomsterna också vara
det, så att överraskningar så vitt möjligt förebyggas, att inkomsterna icke
bliva mindre, än man tänkt, och utgifterna icke större.

Herr Olsson i Kullenbergstorp sade, att budgeten var optimistisk. Jag har
icke den uppfattningen. Jag tror icke den är optimistisk. Jag tror, att budgeten
är det sannast möjliga uttrycket beträffande inkomster och utgifter.
Naturligtvis kan ingen människa i det fallet vara ofelbar, när man har att
bedöma framtiden, d. v. s. förhållandena under ett år som börjar den 1 juli
1929 och slutar ett år senare; det är alldeles uppenbart, överraskningar kunna
komma, händelser kunna inträffa, som man icke kan förutse, men såvitt
det står i mänsklig makt att bedöma, tror jag, att man måste medge, att dessa
inkomster och utgifter iiro riktiga.

Sedan nu detta har blivit gjort, har man fått fram ett överskott, och det är en
synnerligen angelägen sak beträffande överskottet att använda det på det förnuftigaste
och bästa sättet. Jag hörde, att herr Ekman uttalade, att den regering
som nu sitter har icke kunnat inverka något på den gynnsamma ställningen,
och det är alldeles riktigt, jag har aldrig pretenderat detta beträffande
de inkomstberäkningar som gjorts för kommande budgetår. Herr Ekman menade,
att i den mån någon inverkan kunnat ske, så bör den tillskrivas den
förutvarande regeringen. Jag skall icke uttala mig därom, men jag tyckte
nästan det lät så, att herr Ekman ville liksom framhålla, att har det varit
något i den vägen, så är det herr Ekman, som vi hava att tacka för det goda
ekonomiska läget i den föreliggande budgeten, och jag skall då till honom
framföra mitt varmaste tack, och jag är övertygad om, att om jag någon
gång kan tala på hela svenska folkets vägnar, så har jag det med mig i framförandet
av detta tack.

Beträffande användningen av överskottet hava vi, i full överensstämmelse
med den uppfattning jag givit uttryck åt, nämligen att man skulle söka lätta
bördorna för det produktiva arbetet och näringslivet, sett det så, att vi borde
åstadkomma skattelindringar, och därvid hava vi följt höga föredömen både
från frisinnade och socialdemokratiska regeringar att sätta ned inkomst- och
förmögenhetsskattetalet. Vi hava satt ned det, som synes, med 10 enheter.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Sr 4.

Herr Hansson sade nu, att vi. genom att använda överskottet så hava, som
han uttryckte sig, skaffat oss en billig popularitet. — Ja, är det populärt, det
vi komma med, så är det väl bra, och då bör väl också herr Hansson vara
nöjd. Ty det är ju mycket glädjande, om det man kommer med blir uppskattat
av den stora allmänheten. Men herr Hansson tyckte dock icke om nedsättningen
i den direkta skatten.

Herr Ekman åter uttalade om skattenedsättningen, att den är i och för sig
bra, men den borde i stället använts så, att den kommit fattiga, kommuner
till del, och att man borde hava tagit hänsyn till den saken. Jag vill beträffande
den frågan säga, för att nu sticka emellan med det, att herr Ekmans finansminister,
herr Lyberg, satte, vill jag minnas, för budgetåret 1928—1929 ned
denna skatt, men jag minns icke, om han därvid gjorde något särskilt uttalande
om, att han gjorde det i trots av att denna fråga väl låg regeringen om hjärtat,
nämligen att kunna åstadkomma en skatteutjämning. — Detta kommunala
skatteproblem kan icke, herr talman, en regering lägga upp på några få månader,
och med det hänger förresten ihop den kommunala självstyrelsens problem.
Om jag icke missminner mig, satte också herr Wigforss som finansminister
ned denna skatt. Då vet jag icke, varför vi skola uppbära klander,
för att vi fortsätta på samma väg.

För övrigt vill jag om nedsättningen av inkomst- och förmögenhetsskatten
säga, att huru vi vända på problemet, kommer nedsättningen av denna skatt
folket direkt eller indirekt till godo. Det går icke an att säga, att det är en
lindring bara för den förmögne och rike, det är en lindring för näringslivet,
och en lindring för näringslivet kommer alla till godo i en eller annan form,
utom det att denna direkta skatt drabbar ganska långt i de breda samhällslagren.

Sedan kommer jag till de andra skattenedsättningama, de indirekta. Det
gäller bl. a. sockret. Jag skall be att få uppskjuta detta. Jag skall ta det
något mera ingående i ett senare sammanhang, ty det har talats åtskilligt
därom, och det förtjänar att få sitt eget kapitel i detta anförande. Men beträffande
de andra nedsättningarna som man berört, frukttullen och tullen på
torkad frukt o. s. v., så fäste jag mig vid, att herr Ekman gjorde sig mycket
lustig över denna sak och fick skrattarna på sin sida — vilket visar, att även
om man har orätt, kan man få skrattarna med sig, bara man lägger upp det
så, att det blir lustigt och trevligt. Han talade om, att det från högerhåll motionerats
om höjda frukttullar och förstod rakt icke, huru detta kunde stå i
sammanhang med att man nu föreslår borttagande av frukttullen under en viss
period av året, från årets början och till 1 augusti. Men detta är helt naturligt,
ty det betyder ingenting om man tager bort frukttullen under denna tid.
Regeringen har gjort den noggrannaste undersökning med den mest framstående
experten på detta område, och vi ha kommit till den alldeles bestämda
uppfattningen, att det ingenting gör att på detta sätt borttaga frukttullen
viss del av året. Då skall jag väl icke vara så dogmatisk i min uppfattning,
att jag icke är med att taga bort denna tullsats, då detta kan verka till nytta
för stora, breda folklager, och då dess bibehållande icke gör något gagn föT
den svenska fruktodlingen.

Vi ha beträffande vår svenska fruktodling andra tankar om hur man möjligen
skall kunna hjälpa densamma och göra detta på ett bättre sätt, t. ex.
genom fraktlindringar och andra åtgärder för att åstadkomma eu bättre försäljning
av frukten. Ty däri ligger den allra största svårigheten för fruktodlarna
i vårt land, att de icke ha möjlighet att få någon spridning av sin
frukt under höstmånaderna till olika delar av landet.

Detta om den saken. Jag har, herr talman, den uppfattningen, att vad som
är gjort i detta fall, beträffande såväl de direkta som de indirekta skattelind -

Yid

remiss ar
statsverképro
positionen.
(Forts.)

Nr 4. 38

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

ringarna, det kommer att verka mer eller mindre men alltid dock att verka
så, att det främjar och stimulerar företagsamheten och ökar tillförsikten hos
dem, som arbeta i det svenska näringslivet. Det kommer, om jag så får säga,
att stegra deras verksamhetslust, och det är uppenbart, att verksamhetslusten
på näringslivets område — det må gälla industrien eller jordbruket — måste
stegras i vårt land, om man skall komma ifrån arbetslösheten. Och alla dessa
skattelindringar verka därhän att mer eller mindre öka välståndet, höja köpkraften
och därmed komma landet till nytta.

Sedan ha vi utöver detta kommit med en del andra förslag. Det är bland
annat järnvägstaxornas nedsättning. Det är icke något nytt i och för sig.
Det har föregående regering varit inne på, fast den av omständigheter, som
voro oöverkomliga, icke då kunde realiseras. Nu ha vi emellertid sett oss
i stånd att kunna åstadkomma detta. Man kan tyvärr icke göra det förrän
vid den tidpunkt, som är utlovad i den kungl. propositionen. Det beror helt
enkelt på tekniska utredningsspörsmål beträffande frakttaxornas nedsättning.
Man kan som sagt icke göra det förr, men vi hoppas, att det skall kunna
ske vid den tiden. Det kommer naturligtvis också att verka i nu antydd
riktning och vara välgörande för näringslivet. På samma sätt förhåller det sig
med lastpenningamas avskaffande.

Slutligen vill jag påpeka ännu en omständighet i denna budget, som ju
kan betraktas som en skattelättnad, om man så vill, d. v. s. en skattelättnad
åtminstone för vissa. Det är förslaget om höjning av bidraget till vägunderhållet
med 5 % upp till de 30 %, om vilka vi talade i fjol. Detta bör ju också
bliva till nytta för landet.

Allt detta, som jag talat om, står emellertid i klar överensstämmelse med
den åskådning, som regeringen hyser. Man kunde ju, om man ville vara
fullständig, tillägga ganska mycket. Vi skulle kunna tillägga de ökade anslagen,
som komma att utgå för nyodlingar och utdikning av skogsmark
o. s. v., men jag endast nämner dem i förbigående. Jag vill dock påpeka,
och detta riktat då särskilt till ledaren av bondeförbundet, herr Olsson i Kullenbergstorp,
att regeringen har sin uppmärksamhet starkt fästad på näringslivets
gagnande. Det är, som jag sagt, nödvändigt, att näringslivets utövare
få känna på sig, att de av statsmakterna få röna omhuldande och icke motsatsen,
ty det bidrager till att stärka dem i deras landsgagnande verksamhet.
Och jag vill tillägga, att socialt sett verka alla dessa åtgärder till nytta.
De bliva till hjälp vid arbetet på att förminska arbetslösheten. Det lärer
man väl icke kunna komma ifrån, att det enda möjliga sättet att i längden få
bort arbetslösheten, det är att skapa ökad produktion, det må vara jordbrukets
område, på det industriella området eller på något annat. Det gäller
att få folk sysselsatta i verkligt produktivt arbete och icke i nödhjälpsarbete
eller såsom uppbärare av arbetslöshetsunderstöd.

Nu får jag säga, att när herr Hansson i Stockholm talar om, att regeringen
mer är en privilegievårdande än en samhällsvårdande regering, står
det i strid med de intentioner regeringen har, intentioner, som äro framlagda
i de dokument, som riksdagen har att taga ställning till och nu har att behandla.

Herr Hansson fällde ett yttrande om att ett gott samarbete skulle etableras,
och det vill jag säga, att han skall från mig få ett ärligt handslag,
om vi kunna åstadkomma ett dylikt samarbete. Det skall icke fattas tillmötesgående
i det fallet. Under valpolitiken i somras ha vågorna gått höga,
det kan icke förnekas. Men när herr Hansson klagar så bittert över det, skall
herr Hansson vara vänlig att ock taga hänsyn till, att det parti, för vilket
han står såsom ledare och ordförande, dock hade vidtagit ett par åtgärder,
som i synnerlig hög grad bidragit till att det blev en storm på valhavet i

Torsdagen den 17 januari f. in.

39 Nr. 4.

somras. Det var nämligen socialdemokraternas arvsindragningsmotion som remiss al.
ju väckte en mycket stor ängslan i stora breda lager av borgerligt folk för statsverksatt
icke säga även bland socialdemokrater. Och det var vidare samgåendet propositionen.
mellan det socialdemokratiska och det kommunistiska partiet. Jag vågar (Forts.)
säga herr Hansson, att så länge det ordet står kvar, att herr Hansson hellre
vill se en kommunist vald i riksdagens andra kammare än en högerman, sa
länge kommer det att bliva storm på valhavet vid alla de tillfällen vi gå
till val. Det kan icke hjälpas. Ty vår inriktning, vår högeruppfattning,
säger oss, att vi icke kunna vara med utan att på det kraftigaste reagera
emot och bekämpa den riktning, som företrädes av det kommunistiska partiet.
Det blir strid, och det kan icke hjälpas. Men oberoende av detta böra
vi nu, sedan valstridens vågor lagt sig, kunna samarbeta. Och jag tager
gärna fasta på den tankegång, som herr Hansson utvecklade därutinnan.

Att regeringen icke skulle ha något socialt intresse, som herr Hansson yttrade,
är icke riktigt. Jag skulle kunna här omtala åtskilliga saker, utöver
vad jag redan sagt, som visa, att så ingalunda är förhållandet. Men jag
skall be att få överlåta detta till min kollega, statsrådet och chefen för
socialdepartementet, som säkerligen är angelägen att få yttra sig på detta
hans speciella område. Och det tjänar ju ingenting till att två upprepa samma
sak efter varandra från statsrådsbänken.

Herr Olsson i Kullenbergstorp ordade om jordbrukets betryckta läge. Nu
har jag alltid haft den uppfattningen, att när oppositionen talar i remissdebatten,
talar den till regeringen. Men jag kan icke taga åt mig herr Olssons
ord i detta fall, utan jag har förstått honom så, att han talade till oppositionspartierna
i övrigt; allt detta klander över att ingenting göres för jordbruket,
det riktade han emot våra gemensamma motståndare, emot socialdemokraterna
med herr Hansson och emot de frisinnade med herr Ekman, mot de
senare i något mindre mån, men dock i alla fall. Men varför han skulle
framställa denna anmärkning till mig, det förstår jag icke. Att jordbruket
har det svårt, att jordbruket befinner sig i ett betryckt läge, det vet jag
lika väl som herr Olsson i Kullenbergstorp, och jag kommer att göra lika
mycket som herr Olsson för att hindra en utveckling i skadlig, riktning.

Jag ber honom att vara övertygad därom. Och om vi i detta fall inom lantmanna-
och borgarepartiet och inom bondeförbundet kunde etablera en fruktbärande
samverkan, tror jag icke alls det skulle skada. Jag tror tvärtom,
att båda partierna skulle ha den allra största nytta av detta, ty där finnes
möjlighet för en sådan samverkan. Huruvida vi även kunna övertyga de
andra politiska meningsriktningarna i kammaren att följa oss, det blir en
annan sak, om vilken jag icke yttrar mig i detta sammanhang.

Inom parentes vill jag nämna till herr Olsson i Kullenbergstorp. eftersom
han talade om bulvansystemet, att detta system har .ingen vän i mig.

Vad som kan göras för att motarbeta detsamma, det är riktigt.. Att man icke
följer en lag, som är stiftad av statsmakterna, det är förkastligt, och därför
har hela detta bulvansystem varit något obehagligt och oriktigt.

Herr Olsson i Kullenbergstorp var inne på frågan om köttet. Han frågade,
varför man icke vid traktatförhandlingar tagit mera hänsyn till jordbrukets
förhållanden. Jag har, när dessa frågor varit före, t. ex. vid de tyska
traktatförhandlingarna sagt alldeles detsamma som han. Jag har varit
av alldeles samma mening. Men om herr Olsson i Kullenbergstorp
skulle vilja vara vänlig att vid tillfälle göra en resa och avlägga
besök hos de finska agrarerna och hos lantbrukarna i Preussen, skulle
herr Olsson finna, att det icke är lätt att åstadkomma någonting gentemot
dessa. Han säger, att ingenting göres. Men jag kan svara, att det har
under höstens lopp gjorts kraftiga ansträngningar både beträffande Norge

Nr 4. 40

Torsdagen den 17 januari f. in.

remiss av lyskland, fast de! icke är lätt att åstadkomma något på den grund, att

istatsverks- i de länderna finnas precis samma intressen, som hos jordbrukarna här i
propositionen. Sverige. Det är naturligtvis beklagligt, att det finnes en överproduktion av
(Forte.) animaliska produkter, men i detta fall söka andra länder att skydda sig på
samma sätt, som vi vilja skydda oss. Härutinnan skall man naturligtvis söka
vinna förbättring, såvitt det står i människomakt att kunna åstadkomma något.
Men man har icke rätt att uttala klander över att det icke är gjort någonting
för att hjälpa. Jag vill blott nämna för honom, att det har man verkligen
gjort.

Jag går härifrån över till den omtalade sockerpropositionen, som regeringen
naturligtvis väntat skulle komma att bliva en stötesten och en förargelseklippa
i riksdagen på en del håll. Det var ju intet annat att vänta, men vad jag icke
kan första, det är, när herr Ekman klandrar sammanställningen mellan sockertullen
och nedsättningen av sockerskatten sasom något, som icke skulle vara
riktigt fint gjort, icke riktigt gentlemanlike, om jag så får säga. Jag vill
säga herr Ekman, att jag tycker alldeles tvärtom. Jag tycker det är den
naturligaste sak i världen, att man, samtidigt som man av viss anledning
anser sig böra framlägga förslag om tullförhöjning, gör en skattelättnad, som
verkar i motsatt riktning för konsumenterna. Det synes mig vara den naturligaste
sak i världen, så att det klandret bär jag med yttersta jämnmod.

Men nu vill det förefalla, som om herr Ekman, och därmed kanske eu stor
del av hans parti, skulle anse, att det är oantagligt, detta förslag till lösning av
frågan, som regeringen i sin proposition lämnat. Han uttalar, att den av regeringen
föreslagna vägen är den, som sist kan komma i fråga. Nåja, det
kanske icke är värt^att i remissdebatten upptaga tiden med att orda om denna
speciella fråga angående sockertullen. Den kommer nog att stötas och blötas
i bevillningsutskottet, innan den ånyo hamnar på kammarens bord. Min uppfattning
om saken är, att den väg, som regeringen beträtt, är den, som på det
lättaste, lindrigaste och lyckligaste sättet leder till målet, och det målet är att
skapa möjlighet till att upprätthålla betodlingen i full utsträckning. Och jag
kan icke för^min del förstå dem, som klandra, att man vill göra någonting för
att upprätthålla denna odling. Jag känner så väl till detta tal om att det är
det feta Skåne, som skall ha förtjänsten, och det fattiga Norrland och MellanSverige,
som skall betala fiolerna. Men det är icke på det sättet. Det är ett
landsintresse, att sockerbetsodlingen upprätthålles, ur många synpunkter, och
såsom denna kungl. proposition blivit lagd, trodde jag verkligen att den skulle
kunna passera igenom i riksdagen, och jag vågar hysa det hoppet alltjämt,
sedan man väl börjat närmare studera frågan. Vi skola komma ihåg att betodlingen
hjälper betodlarna att hålla sin odling uppe. Det är sant, att det är
en hjälp, men det pris, som här bestämts, kommer icke att bereda betodlarna
en sadan förtjänst, att de komma att skära några pipor i vassen. Den förtjänst,
som de fa,, den är skuren järns efter ryggen och är lagd uteslutande
pa den del av odlingen, för vilken de icke äro kontraktsenligt bundna. Den
berör icke den första hälften av arealen, utan endast den andra, där de av
sockerbolaget erhalla garanti för priset. Sockerbolaget kommer aldrig att
förtjäna någonting genom detta förslag. Sockerbolaget skall av den tull, som
är asatt, inleverera alltsammans. Sockerbolaget åtager sig däremot garanti
för att betala detta högre pris, och detta även om sockerpriset skulle komma
att falla under det år, som det gäller.

Vad innebär då förslaget? Det innebär, att man skall åsätta en tull, vilken
kommer att under fyra manader av nu löpande budgetår höja sockerpriset med
3 öre, .men innebär vidare, att man efter budgetårets utgång, nämligen efter
den 1 juli 1929 sju månader framåt, kommer att få en nedsättning av sockerpriset
med fyra öre genom sockeraccisens bortfallande och en höjning av det -

Torsdagen den 17 januari f. in.

Nr 4.

samma med tre öre genom tullen, alltså en lindring av ett öre. Och det kom mer

att betyda, att om tullen helt bortfaller efter den tiden, blir det en lind- staUverks ring

i sockerpriset på 4 öre. propositionen.

Summerar man ihop alltsammans kommer det att betyda — om jag räknar , lorts.)
med en sockerkonsumtion av 200,000 ton, vilket i stort sett torde vara riktigt
— att för innevarande år konsumenterna på sockerpriset förlora 2 miljoner
kronor men på kommande budgetår vinna 4- x/2 miljon kronor. Om under etl
helt år skatten vore borttagen och tullen icke funnes, skulle det betyda 8 V
miljoner kronors förlust för staten och motsvarande vinst för konsumenterna.

Men enligt min mening kommer man här in på en social fråga av det mest betydande
slag. Man kommer in på arbetslöshetsproblemet, som är så oupplösligt
förbundet med hela sockerbetsodlingen, man kommer in på frågan om
användandet av dessa till 30,000 beräknade arbetare som få sysselsättning på
betfälten. De komma från fattiga bygder i Småland och delar av Kristianstads
län för att få arbete och uppbära för detta arbetslöner på tillsammans 5
miljoner kronor. Problemet hänger tillsammans med driften vid råsockerfabrikerna,
där man kan säga såsom ganska bestämt, att ett inställande av driften
till hälften skulle betyda en förlorad arbetsförtjänst på 3 miljoner kronor.

Det hänger tillsammans med järnvägarnas verksamhet. Fraktinkomsterna beräknas
för dessa järnvägar, som i stor omfattning byggts och baserats på
sockerproduktionen, till 2 miljoner kronor. Och så kommer jag till det, som
jag anser vara från vår synpunkt viktigast av allt. Det är, att man icke
går och kastar bort ifrån sig möjligheten till produktion av en vara inom vårt
land, därför att man nere på Java, långt nere i södern, med användande av
infödingar såsom arbetskraft — vilka naturligtvis utföra sitt arbete till oerhört
mycket billigare pris, därför att alla deras förnödenheter, kläder, födoämnen
och allting erhållas till ett lågt pris — kan framställa socker så billigt.
Därför att de kunna framställa det billigare, skola vi väl icke onödigtvis
offra vår industri. Jag förstår icke den tankegången och kan icke vara
med om den. Uppehållandet av sockerproduktionen i vårt land står för mig
såsom en utomordentligt viktig sak, vilken jag menar, att en norrlänning eller
»mellansvensk» skulle kunna vara med om, på sätt, som är föreslaget i den
kungl. propositionen. Jag har emellertid, herr talman, icke något att tillägga
i denna sak.

Jag skall be att få övergå till en annan fråga, som föranlett en del anmärkningar
mot den kungl. propositionen, nämligen försvarsfrågan. Jag var på
förhand övertygad om att oppositionen skulle komma med kritik i denna fråga.

Både herr Hansson i Stockholm och herr Ekman ha varit inne på den saken.
För herr Hansson spelar beträffande 1925 års förslag kostnadsfrågan
huvudrollen. Det avgörande är vad det kostar. Själva organisationen får
man pruta av på. ökas kostnaden för anskaffande av materiel eller annat,
så är det bara att draga in på själva organisationen. Jag har för min del haft
den uppfattningen -—- att vänsterpartierna, när de löste försvarsfrågan 1925.
verkligen menade — att den organisation, som då åstadkoms, var en organisation,
som de åtminstone ville stå för och garantera att den skulle bliva beståndande.
Jag hade ingenting att göra med och har icke haft något inflytande på de
prisberäkningar, som företogos av den socialdemokratiska regeringen, och som
lågo till grund för denna regerings proposition. Vi hade problemet om dessa
beräkningars hållbarhet uppe till bedömande vid förra riksdagen, och jag tillät
mig då påvisa, att beräkningarna voro felaktiga. Jag har ingen anledning att
taga tillbaka, vad jag då yttrade, men jag vill framhålla, att går man den
väg, som herr Hansson nu antytt, kommer man naturligtvis att slita sönder
den organisation, som man 1925 beslöt, detta emedan priserna på en del förnödenheter
och materiel stigit.

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forfa.)

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att, när denna regering tillkom i början
av oktober, tvingades den av omständigheternas makt att inrätta sig företrädesvis
på vissa arbeten. När en regering tillträder på hösten — vilket jag
inom parentes skulle vilja tillråda blivande regeringsbildare att undvika, ty det
är mycket bättre att tillträda på våren (jag ger det rådet till herr Olsson i
Kullenbergstorp, som ännu icke varit i regeringen och som följaktligen icke har
några vallöften att i denna egenskap infria) — har var och en händerna fulla
med arbete. Där ligger ett otal med framställningar, där ligger alla myndigheternas
förslag, där ligger löpande ärenden i stor utsträckning! Allt detta skall
behandlas. Företrädesvis måste man då koncentrera sig dels på detta och dels
på den statsverksproposition, som skall föreläggas den kommande riksdagen,
samt på hela budgetfrågan. Tyvärr iir det så, att tiden går ganska fort, och
jag vågar säga herrarna, att tre månader är inte så värst lång tid. Därför ha vi
ansett oss nödsakade göra så, att vi beträffande vår utredning i försvarsfrågan
koncentrerat oss på det som skulle fram till riksdagen. Man stötte då i första
hand på den stora frågan om den högsta ledningen av försvaret, som vi ansågo
skulle upptagas, och för vilket ändamål i departementet tillkallade sakkunniga
varit sysselsatta. Högern har för sin del icke gått ifrån det program, som
högern har i försvarsfrågan. Detta program går ut på utredning och effektivitet
»inom ramen». Effektiviteten »inom ramen» ha vi ansett oss kunna
åstadkomma till en viss grad med det förslag, som föreligger i statsverkspropositionen,
och om herrarna vilja studera det, så skola ni finna, att det går ut på
tre väsentliga saker, nämligen: Ett bättre ordnande av handräckningstjänsten
— med andra ord ett bättre uttagande av »linjetjänstarnes» övningstid; vidare
på luftförsvaret, där det är uppenbart, att kostnaderna, om man överhuvud taget
skall kunna hålla sig till den materiel, som 1925 års proposition förutsatte,
komma att bli betydligt högre än som då förutsattes; slutligen på undersökningar
beträffande fältartillerimaterielen. Vad den sistnämnda frågan beträffar
vill jag säga — vi talade om det här i kammaren i fjol — att den iir av sådan
betydelse, att ingen regering kan komma ifrån att göra en undersökning, huruvida
vårt gamla fältartilleri måste ersättas med nytt eller om det kan moderniseras.
För utredning om den saken begära vi ett anslag, och det vore underligt
om det skulle resas motstånd häremot.

Men, herr talman, om man granskar fjärde huvudtiteln i statsverkspropositionen,
skall man visserligen finna, att en ökning ägt rum, rent siffermässigt sett,
men därvid måste man taga hänsyn till åtskilliga omständigheter. Först får
man då observera att en uppräkning av förslagsanslagen ägt rum. Denna ökning
rår jag icke för. Förslagsanslagen ha varit otillfredsställande beräknade
under de gångna åren. Vidare måste man taga hänsyn till i vad mån den föregående
försvarsministern hade tillgång till reservationer, och granskar man den
saken, skall man finna, att han hade tillgång till ganska betydande sådana.
Men framför allt ligger det på luftförsvaret, där anskaffningen av materiel
kommer att kräva väsentligt ökade kostnader. Det är ofrånkomligt, om man
verkligen vill ha materiel till det nyuppsatta luftförsvaret. Det har varit regeringens
mening ända från första början att sedan man först koncentrerat sitt
arbete på det, som jag nu talat om, skulle man inrikta sig på den andra delen
av problemet, nämligen utredningsfrågan. Vår tanke har varit att först tillgodose
effektivitetens höjande hos nuvarande försvarsanstalter för att därefter
taga upp utredningsfrågan och därvid med biträde av sakkunniga i departementet
ingå på de organisatoriska spörsmålen. För att på ett riktigt sätt kunna bedöma
dessa är det enligt min mening oundgängligt att frågorna ses mot bakgrunden
av vårt försvarsväsendes uppgift i stort och de krav, som vid olika
krigsfall eller olika politiska lägen ställas på våra, stridskrafter. En sådan
utredning är desto nödvändigare som det politiska läget kring Östersjön efter

Torsdagen den 17 januari f. in.

>''r 4.

kriget ju undergått väsentliga förändringar, vilka nu kunna säkraTe överskådas
än vid förarbetena till 1925 års försvarsorganisation, varförutom flygvapnets rgtai^r^.
utveckling ävenledes måste betinga ändringar i tidigare planer. Herr Ekman propositionen.
bär nu ansett det fullkomligt uppenbart, att siffrorna i fjärde huvudtiteln icke (Forts.)
representera de tendenser, som uppburos av 1925 års beslut. Jag skall bedja
herr Ekman vara så vänlig att ägna ett grundligt studium åt det, som jag här
har talat om, och göra en noggrann jämförelse med sitt eget verk i fjol. Herr
Ekman uttalade även han, att 1925 års förslag var icke bara en organisatorisk
anordning utan även en ekonomisk, och kan man, säger han, inom dess ram vinna
förbättringar, så har han ingenting däremot. Om man skall behålla 1925 års
organisationsram, så måste jag säga till både herr Hansson och herr Ekman,
att det kan icke ske inom den nuvarande kostnadsramen, om man nämligen vill,
att det skall finnas materiel, och om det skall vara något allvar med de ord,
som uttalades, att man ville ha en effektiv försvarsordning. Och hur är det,
frågar jag den av herrarna, herr Ekman, som talade om effektiviteten inom ramen,
är det mening, följaktligen, att man skall låta bli att anskaffa den flygmateriel,
de flygmaskiner med motorer, som förutsattes i härordningen, och är
det meningen, att man skall åsidosätta även annan materielanskaffning?

Jag fäste mig slutligen vid ett yttrande av herr Ekman, som jag inte kan
underlåta att uppehålla mig vid ett ögonblick. Herr Ekman vände sig helt
patetiskt mot mig och mina kolleger på statsrådsbänken och sade, att vår tillvaro
innebär en tendens mot det internationella fredsarbetet. Ja, nog använder
herr Ekman ofta i sina tal mycket konstiga uttryck, men något mera underligt
och konstbesynnerligt än detta har jag icke hört honom fälla, och jag vill icke
taga åt mig någonting av det. Jag låter det stå för herr Ekmans räkning.

Herr Ekman kan icke med fog påstå, att den nuvarande regeringen brister i
fredsvilja och följaktligen icke heller, att vår blotta tillvaro skulle strida mot
några fredstendenser.

Nu, herr talman — jag höll på att säga »till sist», men det är litet farligt
att göra det, ty det händer, att det hamnar sig — måste jag återkomma till en
fråga, som jag kanske skulle ha talat om förut, och det är frågan om »vallöftena».

Herr Olsson i Kullenbergstorp har ju, som jag nämnde, den fördelen, att_ han
kan kasta kardborrar på regeringen, därför att han har icke varit_ i regeringsställning
själv, men kanske herr Olsson kommer i regeringsställning själv en
gång, och då skall herr Olsson i Kullenbergstorp få se, att även han kan bil
utsatt för detta. För min del har jag nu fått uppbära förebråelser från de båda
oppositionsledarna, från herr Hansson och herr Ekman. Ja, jag tillåter mig att
ge herrarna litet igen i det fallet. Det är ju möjligt, att jag skulle kunna ur
mitt minne leta fram ett och annat, som gör att edra anmärkningar icke väga
så förfärligt tungt. Jag erinrar mig t. ex. hur socialdemokraterna en gång i
oppositionsställning — det var vid 1924 års riksdag — lade fram ett lagförslag

— icke en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning utan ett formulerat
lagförslag — om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Året därpå satt
det en socialdemokratisk regering — och man hörde aldrig ett dugg. om hela
saken! Det var nu bara ett enda exempel. Jag vill icke upptaga tiden med
att taga fram flera, även om jag skulle kunna göra det. Jag skall även ge herr
Ekman ett, som ju kan vara av ett visst intresse. Jag tror, att man även där
skulle kunna leta fram flera. Det var ett frisinnat parti, som gärna ville ha
en ändring i bestämmelserna om val till riksdagens andra kammare. Det tillsattes
en utredning, och man fick ett sakkunnigbetänkande, som innehöll vissa
förslag om huru det skulle ordnas. Så kom den frisinnade regeringen till stånd

— och man hörde icke en smul av det. Jo, man hörde visserligen ett eko av
regeringen: herr Mosesson på stockholmsbänken motionerade, men den som
skulle ha stött i basun, nämligen herr Ekman, hördes icke alls av!

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

Jag liar kommit till slutet av mitt anförande, herr talman, och jag skall icke
uppehålla kammarens tid längre. Herr Hansson talade, som jag sade redan i
början, om möjligheten av en viss samförståndspolitik. Jag läste ett litet yttrande
av herr Hansson, som han skrivit i sin tidning därnere i Göteborg, uti vilket
han talade om, att »partierna böra reformera och tukta sig själva» och att det
gäller att lära dem att »förena tjänandet av särskilda intressen med hänsyn till
ett allmänt samhällsgagnande». Det har min fulla anslutning detta yttrande.
Ett sådant program är jag fullkomligt med på, och jag skulle vilja åberopa
ännu ett citat — ett citat av mig själv — i något så när samma riktning. Det
är hämtat från den förkättrade valrörelsen i somras. Jag yttrade: »Skulle det
icke vara en naturligare sak, att man sökte skapa samförstånd mellan olika intressen
i stället för att egga upp dem mot varandra, att man undersökte vad
som kan åstadkommas och hur det skall ske.» Det synes mig vara en god politik,
och jag tror, att man därmed skulle kunna åstadkomma en viss avspänning mellan
partierna. Om man ville samverka framförallt till sådana åtgärder för
näringslivets och produktionens främjande, som jag talade om i början av mitt
anförande, så kunde måhända även en högerregering, låt vara att den sitter på
ett minoritetsunderlag i riksdagen, vara till gagn i svensk politik.

Herr förste vice talmannen Hamilton: Herr talman, jag skall icke inlåta
mig på storpolitik, utan tillåta mig föra in debatten på mera praktiska spörsmål
och även beröra några av de spörsmål, som statsministern varit inne
på. Herr andre vice talmannen framhöll, att regeringens förslag till budget
emottogs av landet med den allra största tillfredsställelse. Jag vågar bestrida
detta uttalande, ty jag är övertygad om att landsbygdens folk ser
med rätt stor besvikelse på detta budgetförslag, som visar, att regeringen
har bra litet förståelse för dess intressen. Det viktigaste spörsmålet för
landsbygden i närvarande stund är att få lättnader i det skattetryck, under
vilket landsbygden dignar, och det sätt, varpå regeringen här använder
överskottsmedlen, tillgodoser endast i ringa mån landsbygdens folk. Lantbrukarna
. äro ju rätt så nära förenade med landsbygden i sin helhet, och
det kan icke väcka annat än förvåning att se en regering, utgången från
ett parti, som på sin partibeteckning sätter »lantmän och borgare», ha så liten
förståelse för vår landsbygd.

Varje skattelindring mottages ju alltid med den största tillfredsställelse,
den är alltid välkommen. Men av den som hyllar den grundsatsen, att skatterna
skola läggas efter vars och ens förmåga att bära desamma, kan det
ifrågasättas, huruvida icke herr finansministern är inne på avvägar, då han
föreslår en lindring i inkomst- och förmögenhetsskatten. Härtill kanske man
svarar mig, att er egen regering var inne på samma linjer. Jag vill erinra
herrarna, att jag opponerade mig även då. Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
innebär ju en lindring för de stora förmögenheterna och de stora inkomsterna,
men lättar ingalunda bördan för de ekonomiskt svaga skattebetalarna.
Statsministern yttrade, att denna lindring sträcker sig långt ned i de djupa
leden. Nej, herr statsminister, för en inkomst av 2,000 kr. kan den föreslagna
skattelindringen räknas i några öre, och för en inkomst av 4,000 kronor
i blott ett fåtal kronor. Men däremot, när man kommer upp till sådana inkomster,
som kunna räknas med 6-siffriga tal, då är skattelindringen av stor
betydelse. De 70 % av Sveriges folk, som bebo vår landsbygd erhålla av de
9 miljoner kronor, som skattelindringen avser, icke mer än ungefär 20 % men
däremot de 8 % därav, huvudsakligen de förmögna i vår huvudstad — således
en ringa del av vår befolkning kan man säga — de få mer än 40 %
därav. Man frågar sig då: skulle icke herr finansministern kunna med överskottet
av inkomsterna lätta skattebördan, där den trycker hårdast. Jag ber

Torsdagen den IT januari f. in.

Nr 4.

att få erinra herrarna om att enligt en utredning, som bilades en i kam- .
maren väckt motion förlidet år, skatten på vår landsbygd i medeltal utgjorde staisverfa_
— inkomst- och förmögenhetsskatt undantagen — 13 % och i vissa län, t. ex. proposition*
Blekinge län, 17 %, under det att huvudstadens folk icke hade större mot- (Forts,
svarande direkta skatter än 6 %.

Hade det då icke varit skäl att lyfta av dessa skatter för dem som digna
under dem, småfolket, de små inkomsttagarna, i stället för att lindra skatterna
för miljonärerna, som kunna bära dem?

Riksdagen har begärt en utredning rörande en skatteutjämning på det kommunala
området, men utredningen har icke kommit till stånd. Men varför
har den icke kommit till stånd? Det är en vital fråga, den bör icke åsidosättas;
och jag förmodar att herr finansministern icke kommer att underlåta
att ställa sig riksdagens önskningar till efterrättelse att få denna utredning
snarast möjligt. Orättvis beskattning skall man söka häva så fort
möjlighet därtill finnes.

Regeringen föreslår också en tullnedsättning. Men är det också någonting
att komma med, en tullnedsättning på frukt. Hur många av de små inkomsttagarna
äta denna utländska frukt? Ja, möjligen sker det här i huvudstaden.

Men för dem, som vilja verka för att våra arbetarbostäder på landet omgivas
av ett område av några tusen kvadratmeter, varå arbetaren och hans
familj under lediga stunder skulle kunna idka trädgårdsskötsel även till försäljning,
för dem är icke detta förslag välkommet. Nu kan man från regeringsbänken
svara, att tullnedsättningen gäller blott vissa vintermånader.

Ack, i allmänhet är den frukt som odlas i vårt land vinterfrukt, och den
är färdig och kommer i marknaden från våra småbrukare först vid den tid. då
tullnedsättningen skulle gälla.

Jag håller herr kommunikationsministern räkning för att han höjt det anslag
av bilskattemedel, som avses för vägunderhållet. Men om bilskatten
skall kunna fylla sin uppgift att hindra den stegring i vägunderhållet, som
hittills varit rådande, så räcker det icke längre med dessa 30 procent. År
1919 beräknades i dåvarande budgeten vägunderhållet till 9 miljoner kronor,
i år beräknas detta vägunderhåll till 36 miljoner kronor, däri jämväl vinterunderhållet
är inberäknat. Hittills ha bilskattemedlen icke bidragit till att
nedbringa dessa kostnader, ty den del av bilskattemedlen, som anslagits för
underhållet, den har åtgått för att täcka den tredjedel, som staten fordrar
för att de två andra tredjedelarna skola komma till vägdistriktens förfogande
för vägbyggnader. Sålunda har riksdagens tanke, att bilskatten skulle lindra
vägunderhållet, icke gått i fullbordan, utan hittills har det genom biltrafiken
ökade underhållet, som fyrdubblats, i det närmaste eller i åtskilliga vägdistrikt
uteslutande burits av de skattskyldiga.

Det är upprörande att tänka sig, att då 50 procent av landets bilar äro
städernas bilar — huvudsakligen de förmögnas —, dess befolkning skall gå
fullständigt fri från vägunderhållsbördan, då man ser vilken vägskatt t. ex.
ett hembiträde på landsbygden får betala. Två sådana ha visat mig sina
kronodebetsedlar. Det ena bade en vägskatt på 18 kronor och det andra på
20 kronor, då miljonärerna inte ha någonting. En lantarbetare hade på sin
debetsedel vägskatten uppförd med 40 kronor, en småbrukare hade en dylik
skatt på 100 kronor. Kan sådant i längden få fortgå? Nej, bilskattemedlen
böra uteslutande tagas till vägunderhållet, och vägförbättringarna böra läggas
på landet i dess helhet, de förmögna böra bidraga därtill och medlen lämnas
av statsanslag.

Jag tillåter mig också med ett par ord vända mig till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet. Till regeringens förfogande stå mellan 5 å
6 miljoner kronor av de s. k. lotterimedlen att användas till kulturella ända -

Xr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

mål. Hittills ha dessa medel nära nog uteslutande stannat hos storstäderna;
men jag kan försäkra herrarna, att landsorten, och dit bör ju räknas landsortens
städer, hungrar efter kulturföda, och de ha samma rätt som storstäderna
att få del av dessa medel. Nu erkänner jag, att den sista utdelningen av
lotterimedel även kommit landsorten till godo. Men jag vill bara erinra om att
landsortens befolkning utgör ungefär 85 procent av hela landets folk, och dessa
85 procent ha rätt till 85 procent av lotterimedlen; men det dröjer nog länge, innan
man kommer dithän.

Jag beklagar, att regeringen i sitt budgetförslag visat så ringa förståelse
för landsbygdens intressen. Och det hjälper föga, om hans excellens statsministern
betygar, att högern är det parti, som framför allt vill främja lantmännens
intressen; och jag förmodar, att däri ligger inbegripet hela landsbygdens.
Det hjälper dock föga med vackra ord, det hjälper endast med
handling.

Herr Flyg: Herr talman! Om man vill göra en sammanfattning av den

debatt, till vilken vi i dag lyssnat här i kammaren, så kan man dra den slutsatsen,
att den starkaste oppositionen mot den nu sittande regeringen företrätts
av de folkfrisinnade, utav herr Carl Gustaf Ekman. Herr Per Albin Hanssons
opposition fick enligt min uppfattning något av kraft och indignation i sig
först då det rörde sig om några valaffischer, alltså en av detaljerna ifrån sommarens
valstrid. Herr Ekman däremot gick till hårda angrepp och anmälde
energiskt en avvikande mening.

Varför vill jag här i dag inledningsvis ägna min uppmärksamhet häråt? Jo,
av det enkla skälet, att jag tror, att denna uppdelning, denna gradering så att
säga av oppositionen, i viss mån avspeglar det nuvarande läget, i viss mån visar
oss, hurudan situationen ter sig bakom orden, då det gäller de verkliga förhållandena
och de verkliga fakta.

Utgående därifrån vill jag för mitt vidkommande fästa uppmärksamheten
på tvenne eller kanske trenne olika problem — avsnitt av den föreliggande
statsverkspropositionen samt i viss mån också av årets trontal.

Såväl i trontalet som i statsverkspropositionen, i den del av densamma, som
heter allmänna förutsättningar, ett i fråga om formuleringsskieklighet rätt så
intressant dokument, uttalar man sin glädje och tillfredsställelse först och
främst över den s. k. arbetsfredskonferensen, den nuvarande regeringens första
stora positiva insats, skulle jag vilja säga. Och i trontalet säger man bland
annat följande: »Med glädje har jag därför hälsat det allmänna intresset för
de strävanden, som inletts med den nyligen hållna arbetsfredskonferensen.» I
statsverkspropositionen går man vidare på samma linje. Man säger, att det är
glädjande med den senaste tidens samförståndsvilja, vars första praktiska utslag,
d. v. s. arbetsfredskonferensens första praktiska resultat, är de långa avtalsperioderna
för järn- och metallarbetarna samt sågverksarbetarna. Detta
har nu givit regeringen vissa förhoppningar om en liknande fortsättning för
framtiden.

Jag skulle tro, att man, utan att göra sig skyldig till någon felbedömning
eller felsägning, kan påstå, att sådana uttalanden ifrån den nu sittande regeringen
borde göra de arbetare, vilka den dag som är tro att man på samarbetets
väg kan komma till positiva resultat, alltså stå sympatiserande och avvaktande
inför den politik, som man slagit in på, mycket betänksamma. Och detta
så väl mot initiativtagarna till arbetsfredskonferensen och mot den samförstånds-
och samarbetspolitik överhuvud taget, som man här vill föra fram, som
ock mot de män inom arbetarleden, mot de ledande representanterna för socialdemokratien
både på det fackliga och politiska området, som t. o. m. här i dag
uttalat sin tillfredsställelse med och välsignelse över denna politik. Ty de

Torsdagen den 17 januari £. m.

Xr 4.

herrar, som i dag äro initiativtagare på detta område, de herrar, som sitta i
den nuvarande regeringen, de äro samma män, som tidigare framförde en helt
annorlunda beskaffad politik, tidigare talade ett helt annat språk. Samma
män, som klistrade upp de mycket omtalade affischer, över vilka herr Per Albin
Hansson var så uppretad, eller som i varje fall sågo till att de utarbetades
och blevo spridda, samma män är det, som i dag uppträda eller anse det klokt
att uppträda med arbetarvänlig mask och avgiva denna förkunnelse, som vi
hittills hört en hel del uttryck av under den hittills förda debatten.

Det är på sin plats och icke ett ögonblick för tidigt att säga, att dessa initiativtagare
till arbetsfredskonferensen, dessa herrar på regeringsbänken i dag
med herr socialminister Lybeck i spetsen, i samma moment som de upptäcka,
att de på den vägen icke komma fram till det positiva resultat, som de vill
vinna, i samma moment som de komma underfund med att den vägen icke är
framkomlig, så komma de att utan tvekan kasta denna mask och de vackra
orden samt åter använda ett språk, som man på det hållet tidigare använt sig av.

Varför har icke den frågan framställts tidigare här i dag: vart vill man
komma? Vad är programmet? Man talar om samförstånd och att man skall
försöka gå samförståndsvägen. Det är mycket vackert, men vart vill man
komma? Finnes det icke något resultat, några positiva uppgifter, som man
vill ernå? Den frågan förtjänar framställas. Jag har tänkt mig följande mjrcket
elementära, mycket gamla och mycket berättigade arbetarkrav. Vill man
på samförståndets väg verka för och sätta in sin kraft såsom regering för att
få dessa berättigade krav genomförda i arbetsfredens tecken? Jag tar såsom
exempel — trots att jag vet att den saken varit före till behandling på arbetsfredskonferensen
—- slopandet av § 23, ett gammalt berättigat och allmänt arbetarkrav.
Vill man på arbetsfredens väg föra bort detta ur stridslinjen? Vill
man gå in för att i arbetsfredens tecken få en tillfredsställande lösning av arbetstidslagstiftningen,
en lösning av den, som gör, att den kommer att omfatta
arbetargrupper, som i dag äro lämnade utanför densamma? Vill man på arbetsfredens
väg gå in för en förkortning av arbetstiden för gruvarbetarna,
d. v. s. de människor, som året om äro sysselsatta med och utföra sitt tunga
arbete nere i gruvhålen, ett synnerligen hälsofarligt arbete? Vill man gå in
för en förkortning av arbetstiden för ungdomen inom industrien och även för
arbetare inom de hälsofarliga yrkena? Som man finner är detta berättigade
spörsmål, berättigade frågor? Vill man genom samarbetspolitiken förhindra
att rationaliseringens verkningar ej i framtiden kommer att gå ut över arbetarna
i form av arbetslöshet och i form av ökad utsugning av dem, som stå kvar
på arbetsplatserna? Jag tror icke det skall vara många av dem, som här stigit
upp och uttalat sin tillfredsställelse med denna form av politik, som vilja säga:
detta är vår mening, så tänka vi, och vi vilja uppnå resultatet just på denna
väg. Man kan vara på det klara med, att vad initiativtagarna ämna förverkliga,
vad man här i samförståndets tecken ämnar genomföra är ingenting nytt,
det är endast arbetsgivarnas, arbetsköparnas gamla program. Det är programmet
från valrörelsen, det program, som herrarna på regeringsbänken voro ute
och förkunnade. Det gällde kravet på utsträckt arbetstid. Den svenska industrien,
sade man, kan icke bestå med den nuvarande begränsade arbetstiden.
Det är nödvändigt att utsträcka den. Man har också redan kringgått lagen genom
att begagna sig av möjlighet till övertid — siffror, som publicerades härom
dagen i detta fall tala sitt tydliga språk. Man håller icke blott på att
åttatimmarslagen skall vara provisorisk, utan man vill annullera den för en
tid framåt. Det kommer man på samarbetspolitikens väg att vilja genomföra.
Man vill få arbetarna att förstå, att de i fosterlandets och industriens intresse
böra gå med på lägre löner o. s. v. Hela detta vackra program, detta klara

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

: Forts.!

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari i m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

klassprogram är det, som man bakom den vackra masken, bakom de vackra
fraserna vill genomföra och förverkliga. Den saken kan icke överskylas och
skjutas å sido genom aldrig så vackra fraser från den konferens, som här hölls,
det är tomma ord och ingenting annat. Detsamma gäller vad som yttrades vid
sammankomsten och samvaron på Gillet. Den roll, som herrar socialdemokrater
härvidlag spelat, är ingalunda vacker. Det iir icke heller nödvändigt att
offra ord på att söka bedöma den; det ger sig sjiilvt, om man ser saken på det
sätt jag härmed gjort.

Jag har saknat såväl i statsverkspropositionen som i debatten här i dag ett
enda ord om grundorsakerna till denna mondistiska politik. För varje reflekterande
människa står den fråga öppen, det är spörsmålet, som möter oss
i dag, då vi komma till tals med arbetarna ute i landet, nämligen hur skall man
förstå denna politiks uppkomst? Varför kommer den nu? Härrör den ifrån
ett nytt sinnelag och hur då förklara detsamma? Jag ber att få erinra om
att denna mondistiska politik eller denna samarbetspolitik, som den kallas här
i Sverige, den har under senare år uppstått i ett land, där den kapitalistiska
utvecklingen gått väsentligen längre och nått till skarpare former än som
skett här i landet, nämligen England. Det är visserligen riktigt att i denna
samarbetspolitik kan man spåra de revisionistiska teoriernas grundlinjer, deras
förverkligande, deras yttersta konsekvenser och frukter. Men det förtjänar
pekas på, under vilka förhållanden de första trevande praktiska försöken till
denna politik gjorts. Det var endast för några år sedan, omedelbart efter
den väldiga kraftmätning inom engelskt samhällsliv, som tog sig form av
den generalstrejk, vilken proklamerades i och med den stora kolstrejkens utbrott.
Omedelbart efter det denna strid avblåsts finner man, hur från de
revisionistiska och reformistiska fackföreningsledarnas sida ett första trevande
försök tages till en dylik samarbetspolitik. Detta är ingenting annat än ett
uttryck för att dessa herrar kommit underfund med, att man vid den tidpunkten
hunnit så långt i England, i detta speciella avsnitt av den kapitalistiska
världen, att man uppnått en sådan skärpning av motsatserna mellan klasserna,
att det framstår såsom ett antingen-eller, d. v. s. en avgörande kraftmätning
mellan arbetarklassen och dess berättigade intressen å ena sidan och
den borgerliga klassen med dess reaktionära regering och klassintressen å den
andra sidan. Det var detta, som generalstrejken visade. Hade denna fortsatt
ytterligare ett par veckor, hade den lett fram till synnerligen våldsamma sammanstötningar.
I samma moment den avblåstes tog man alltså från de reformistiska
ledarnas sida de första trevande försöken till samarbetspolitik, en
politik, som sedan utvecklat sig i olika skeden fram till dagens mondism,
ett namn, som denna rörelse fått av den man, som framför andra trädde i förgrunden,
nämligen sir Mond, vilken betecknande nog är en ledande man för
Englands största krigsindustrikoncern.

Nu vill jag inte alls ha sagt, att vi här i Sverige nått fram iill en liknande
skärpning i klassmotsatserna, att vi här ha samma utgångspunkt för den
samarbetspolitik, som man slagit in på. Jag vill tvärtom klart ha sagt ut
från denna plats, att den svenska arbetarklassen i jämförelse med arbetarna i
andra länder har det relativt gott — därmed har jag icke påstått att den har
det gott och bra. Jag skulle också kunna förklara varför det är så och belysa,
hurusom vi dels i landets neutralitet under krigsåren, dels i det förhållandet
att den kapitalistiska utvecklingen nått hit på ett senare stadium kunna
söka förklaringsgrunderna härtill — plus en hel del andra omständigheter.
Och jag vill erinra om det läge, vari vissa stora och betydelsefulla arbetargrupper
dock befinna sig. Jag fäster först uppmärksamheten på skogsarbetarna,
som enligt den officiella statistiken — statistisk årsbok för år 1926 —■
hade en mindre reallön nämnda år än 1913. Jag tänker också på lantarbetar -

Torsdagen den IT januari f. in.

Nr 4.

nas ställning. Det, har talats så mycket om jordbrukets svåra läge bär i dag,
och jag vill då rikta uppmärksamheten på den jordbruksarbetande befolkningens
synnerliga bekymmersamma förhållanden. Jag ber att få erinra om de
fakta, som blottades i en del av landet, i Skåne, av den grupp unga Clartéstudenter,
som under den senaste valrörelsen voro ute och arbetade för det socialdemokratiska
partiet och som i tidningen »Arbetet» i Malmö gåvo en blixtbelysning
av den jordbruksarbetande befolkningens läge där nere. Jag ber
också att få erinra om de bilder i text och teckningar, som beträffande samma
arbetargrupps levnadsförhållanden lämnades här i Stockholm av bland annat
»Socialdemokraten», såsom ett led i valpropagandan från detta håll.

Så ha vi vidare den ställning, som vissa industrigrupper inom textil- och
tändsticksindustriema — märk väl Kreugerkoncernens arbetare — intaga, för
att icke tala om den stora järn- och metallarbetarkåren. överallt möter man
ekonomiska förhållanden, som sannerligen icke ge anledning att påstå, att
dessa arbetargrupper äro för högt avlönade, de stå icke på någon hög lönenivå
utan befinna sig i synnerligen svåra förhållanden. Jag har velat understryka
detta., därför att det visar att även i detta land, trots vad jag tidigare
sade om skillnaden med t. ex. England, framträder som en självklar utgångspunkt
för samarbetspolitiken och för arbetsfredskonferensen det svåra läget
för det arbetande folket. Därmed äro de skärpta klassmotsatserna givna som
bakgrund för den arbetsfredspolitik, som man från regeringens sida slagit
in på.

Jag kan dessutom i detta sammanhang erinra om att det socialdemokratiska
partiets huvudorgan endast för någon tid sedan — helt säkert av opportunistiska
skäl — fann sig ha anledning att påminna om klasskampens existens,
men hurusom samma huvudorgan och dess redaktör sedan fick den rätt nonchalanta
tillrättavisningen av partiordföranden, att. »någon» behagat erinra
om klasskampen. Om den saken hade man icke ett ord på arbetsfredskonferensen.

Herr Per Albin Hansson sökte indirekt finna en motsättning mellan samarbetspolitiken
och den av föregående års riksdag så mycket diskuterade och
antagna s. k. tvångslagen. Detta är nog något felaktigt. Ja, det är icke bara
något felaktigt utan fullständigt felaktigt att söka en motsättning mellan dessa
två slag av politik. Jag tror, att båda arterna åsyfta att komplettera varandra.
Och herrar socialdemokraters vilja, till motstånd mot nämnda lag få
vi tillfälle att pröva närmare under riksdagens fortsättning, då det väl ges
möjlighet att taga ställning till förslag om lagens upphävande. En ledande
socialdemokratisk fackföreningsmän, nämligen förtroendeman Ekman i järnoch
metallarbetareförbundet, talade nyligen om för sina partivänner och förbundskamrater
på en plats ute i landet, att om de i dag vore motståndare till
denna tvångslag, så vore det därför att de icke förstode sig på densamma!
Om två år skulle de komma att älska lagen! Jag vet icke, varför partiets
ordförande skall behöva rikta någon bannstråle mot initiativtagarna till en lag.
som arbetarna om två år komma att älska, och varför man måste sätta den i
motsättning till den samförståndspolitik, som begynt och som ingenting annat
är än eu komplettering av nämnda lagstiftning.

I själva verket sysslar regeringen i sin proposition icke med annat än företeelser
i periferien; den sysslar icke med själva sakläget, med kärnfrågan, med
bakgrunden till arbetsfredspolitiken. Samma sätt att argumentera, samma
fraser eller ord i det blå med uppgift att skyla över fakta som man icke kan
undgå att tala om, konstaterar jag då det gäller det utrikespolitiska läget och
dess inverkan på förhållandena här i landet. Jag f ii ster herrarnas uppmärksamhet
på vad som säges i statsverkspropositionens allmänna inledning på
sidan 4 i andra stycket beträffande Förenta Staterna. Man är bekymrad över

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 4

Vid

remiss av
■''■talsverkspropositionen.

Kort».''

Kr 4.

Torsdagen d«u 17 .januari f. in.

Vid

remiss ar
statsverkspropositionen
.
(Fort*.)

att börsspekulationerna drivas för långt och säger att en fara för ett kraftigt
bakslag föreligger, men bortsett härifrån tyckas förhållandena, förklarar man,
äga den sundhet och styrka, att det hela kan väntas fortsätta i samma lyckliga
ntvecklingsbana som under de senare åren. Utan att vara alltför stor expert
på förhållandena i andra länder går jag ut ifrån att den man, som formulerat
dessa satser, skrivit mot bättre vetande. Om han icke gjort detta, så är det
betänkligt illa ställt med regeringens sakkunskap på området. Det är riktigt
som man säger, att förhållandena i nämnda land i viss mån äro utslagsgivande
för läget i Sverige. Men oavsett om man kallar sig högerman eller bols.jevik,
måste man i det hänseendet komma till en annan uppfattning, än den som man
bär givit uttryck åt. I samma avsnitt yttrar man för övrigt något om vad
man kallat skadeståndsfrågan. Man säger, att den omständigheten, att ett
försök nu göres att komma till en effektiv lösning av skadeståndsfrågan måste i
och för sig anses som ett mycket tillfredsställande moment. Även i detta avseende
anser jag emellertid, att man rör sig med ord, som icke röra det verkliga
sakförhållandet. Här finns icke i sammanhang med talet om Förenta staterna
eller om skadeståndsfrågan ett ord nämnt om något som heter krigsfara
och som i dag är ett av de mest aktuella problemen fiir dem som vilja på allvar
syssla med icke blott svensk politik utan politik över huvud. Jag förmodar,
att man nu icke längre vill avfärda denna sak med sådana slagord, som herr
Engberg använde för några månader sedan då han sade, att vi kommunister
behöva en krigsfara för att få till stånd vår efterlängtade revolution! 1 dag
vill man väl icke längre resonera så lättvindigt om detta problem; man har
ju på åtskilliga håll i olika pressorgan här hemma med mycket allvar uttalat
sig om dessa förhållanden, som utan någon som helst överdrift kunna betecknas
som inneslutande en reell krigsfara. Jag erinrar som hastigast om det
kraftiga språket från ledande kretsar i Amerika, omedelbart efter det senaste
presidentvalet, Och jag erinrar om vad detta presidentval självt och dragkampen
mellan de två konkurrerande kandidaterna innebar. Jag påminner om avslutandet
av den hemliga överenskommelsen mellan England och Frankrike,
som riktade sin spets dels mot den stora makten på andra sidan Atlanten och
dels mot Sovjetunionen. Jag tror att vi här ha så att säga de pilar, som peka
på två stora problem, två avsnitt av vad vi kalla krigsfara: å ena sidan motsättningen
mellan Amerika och England, å. andra sidan motsättning mellan
England och Frankrike samt Sovjetunionen. Jag kan inte förstå, att statsverkspropositionens
författare i detta sammanhang kan totalt glömma bort
dessa förhållanden. Ty om det är så — och det är riktigt— att de utrikespolitiska
förhållandena inverka på det inrikespolitiska läget, så fattar jag
sannerligen icke, att herrarna så fullständigt kunna bortse ifrån nämnda allvarliga
företeelse och icke syssla med den på något sätt.

Man har rätt att ställa den frågan: känna herrarna på regeringsbänken icke
till dessa spörsmål? Har man ingen aning om att det existerar dylika allvarliga
motsättningar? Förnekar man detta — all right — då är saken klar
på sitt sätt. Men regeringen kan icke vara okunnig härvidlag. Yi ha en
hel rad intressanta exempel här i landet, som visa att man på detta håll. från
regeringens sida, är fullt medveten om de allvarliga företeelser, som jag här
i allra största korthet ansett mig böra peka på. De ökade anslag till militära
ändamål, som såväl herr Per Albin Hansson som herr Ekman varit upprörda
över, ge vid handen, att man säkert är medveten om det allvarliga läget. Jag
förmodar att vad herrarna på högerkanten sade under sommarens valrörelse
icke bara var slagord utan uttryck för en allvarlig uppfattning. Ett annat
uttryck för samma sak är den skärpta och energiska ton, som ledande militärer
just i dagarna använda mot den av oss kommunister inom armén bedrivna
antimilitaristiska propagandan. De mycket bestämda om också typiskt

Torsdagen den 17 januari f. in.

>''r i.

militärt enfaldiga — uttalanden, som i det hänseendet göras, liro ett uttryck
för att man är på det klara med vad frågan gäller. jateverks Jag

kan också peka på något som ligger före denna regerings tillkomst ^oposUione».
och som försiggått under de senare åren och som haft sitt bestämda syfte. Jag (Förta.)
tänker här på de. visiter och växelvisiter, som förekommit från statsöverhuvudenas
sida mellan de s. k. randstaterna och vårt land liksom motsvarande företeelser
i andra länder. Detta är icke endast några oskyldiga artighetsvisiter
— det veta vi allihop. Det gäller här icke bara vackra ord, utan syftet har
klart utsagts, och det är att knyta Sverige fast i det block av stater, som i
närvarande stund hålla på att organiseras och mobiliseras för den förestående
kampen mot Sovjetunionen. Jag fäster herrarnas uppmärksamhet på den
propaganda, som bedrivits och just nu bedrives i så gott som hela den borgerliga
pressen för Polen, samtidigt som diskussionen pågår mellan den polska
regeringen och sovjetregeringen med anledning av den senares fredsförslag.

Samtidigt som man från Polens sida söker med fraser och maskerade ord
slingra sig undan ifrån nämnda praktiska och påtagliga fredsförslag, samtidigt
pågår eu säkerligen icke tillfällig utan väl organiserad presspropaganda här
i landet för Polen, en propaganda som är avsedd att verka för att det svenska
folket skall få sina sympatier på den rätta sidan. Jag erinrar i detta sammanhang
om herr Järtes bestämda proklamationer i det fallet på högerns valmöte
i somras. Detta hör till saken i dag. Herr Järte tillhör visserligen icke
regeringen, men han tillhör den reaktionära reserv, som ligger i bakgrunden
och väntar sin tid. Ingen skall kunna påstå, att detta var lösa ord från herr
Järtes sida. Och än i dag har något avståndstagande från högerns ledande
män icke tagits till denna allvarliga deklaration, som kom som ett resultat av
en förberedd interpellation på ett officiellt och öppet valmöte, arrangerat av
högerpartiet i Stockholm. Jag erinrar om hans älskvärda ord, att man borde
röka ut den rävlya, som den ryska handelsdelegationen är, och jag erinrar om
vad herr Järte behagade utlova, nämligen att om det svenska folket följer högern,
så skulle den veta att med kraft och klokhet tillvarataga Sveriges ära.

I detta sammanhang behöver man icke på något sätt missförstå herr Järte.

Med den roll, som den mannen spelar i det politiska livet, måste den av honom
uttalade positiva uppfattningen vara av stor betydelse. Den har naturligt
nog dock icke på något sätt kommit till uttryck i det dokument, som här föreligger.
. , . „

Även jag vill erinra om de valaffischer, som tidigare vant pa tal här i dag.

Avsikten med dessa affischer var nog inte bara att skrämma fram folk till
valurnorna. Vid sidan härav hade affischerna tydligen till uppgift att i likhet
med de texter och bilder i samma stil. som förekommit under senare ar.
ideologiskt förbereda massorna här i landet på de aktioner, de väpnade aktioner,
som man mycket målmedvetet förberett och alltjämt förbereder mot Sovjetunionen.

Alltså, om detta, som ger oss anledning till att tala om eu krigsfara, saknar
man fullständigt varje som helst uttryck. Ingen har överhuvud taget sysslat
med dessa allvarliga problem. I stället kommer man med följande oskuldsfulla
sats i det för övrigt i sin helhet mycket magra trontalet. »Jag bär för
avsikt att förelägga Eder förslag om Sveriges anslutning till den i Paris avslutade
allmänna traktaten om avstående från krig såsom verktyg i den nationella
politikens tjänst ävensom till den av Nationernas förbunds sista församling
förordade allmänna förliknings- och skiljedomstraktaten.»

Jag skulle tro, att den behandling, som denna Kelloggpakt har fått från de
ledande makternas sida under den tid pakten varit föremål för diskussioner
och dryftanden, icke just har förhöjt dess värde och knappast torde kunna anföras
som något skäl varför Sveriges riksdag skulle för vårt lands vidkom -

Jir 4.

SL''

Torsdagen den 17 januari f. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

mande gå med på att skänka sin anslutning till pakten. Just i dessa dagar,
eller det trontalet hållits och statsverkspropositionen tryckts, liar detta dokument
— jag åsyftar Kelloggpakten — behandlats i amerikanska senaten, och
jag ber att få rikta herrarnas uppmärksamhet på den behandling, som det där
liar fått. Även i det land, vars utrikesminister är paktens initiativtagare, har
man förbehållit sig rätten till vissa undantag för sitt eget lands vidkommande,
d. v. s. pakten som sådan skulle icke gälla det land, som sätter sitt namn under
dokumentet, men möjligen de övriga länderna. För övrigt har England
gjort anspråk på samma undantag för sin del och Frankrike har gjort detsamma.
Bägge de länder, som spela de ledande rollerna i Nationernas förbund.
ha tecknat under, javisst, men med den reservationen att pakten icke
skulle gälla för vederbörande länder själva.

Nu har det meddelats oss vid denna riksdags öppnande, att vi skulle få det
där värdefulla dokumentet oss förelagt till undertecknande och dessutom ett
annat dokument från Nationernas förbunds rådsförsamling. Jag måste säga.
att var det detta herr P. A. Hansson avsåg, då han uttalade sin glädje över att
man från den nuvarande regeringens sida ämnade fortsätta den förut förda
fredspolitiken, då är det verkligen icke mycket att uttala sin glädje över. Mycket
mera glädjande hade det varit, om man haft mera av fakta att hålla sig till.
men det var ju inte att vänta från dessa män, från denna regering, som i närvarande
stund sitter här i landet. Jag skulle tro, att det är i det svenska
folkets intresse och i varje fall ett de svenska arbetarnas intresse, att denna
Kelloggpnkt icke undertecknas eller att om så skulle ske, den avslöjas till sitt
rätta värde, till ett papper avsett att dölja initiativtagarens krigsförberedelser.
Jag skulle också tro, att det är på tiden, att man med större allvar tränger
in i och diskuterar dessa saker och att man också i handling och gärning går
in för att bryta förbindelserna med den organisation, som kallar sig Nationernas
förbund. Jag förmodar, att det i dag icke är någon, som på allvar vill
påstå, att detta förbund såsom sådant är en fredsorganisation av någon som
helst betydelse. Det är icke ens till namnet en fredsorganisation, utan en organisation,
vars vanmakt just i detta avseende framträtt klart och tydligt
gång på gång, en organisation, som fastmera visat sig vara en organisation
för krigets organiserande och för att spinna vissa planer och intriger än eu
organisation, som på något sätt skulle kunna vara eif värn för freden och. garantera
densamma.

Innan jag går att avsluta mitt anförande, vill jag till sist fästa uppmärksamheten
på en åtgärd, som i all sin obetydlighet dock är ett uttryck för den
nuvarande regeringens kynne och karaktär. Vad är det för en åtgärd? Jo, det
gjordes för några månader sedan en framställning om afl en rysk teatertrupp,
känd under namnet »Blå blusen», skulle få tillstånd att resa hit för att här i
landet giva några uppvisningar på vissa i förväg bestämda platser. Denna
trupp, »Blå blusen», har fått de mest entusiastiska lovord av teatermän —-alltså av kännare och experter på området — i de för övrigt mest olikartade
tidskrifter. »Blå blusen» har haft inresetillstånd till Japan, Amerika och
andra länder, men när truppen ville till kulturlandet Sverige, då sade man
nej. Den nuvarande regeringen stängde dörren för den farliga »Blå blusen»,
och man upplyste oss, för all del mycket älskvärt, om att »man kan ju icke
veta, det kan ju vara propaganda». Man har verkligen, det måste .jag säga,
ett högst olika sätt att uppträda vrid olika tillfällen, då det gäller inresetillstånd.
Jag vill erinra om — den nuvarande regeringen är oskyldig i det fallet
— att det var en herre, som för några år sedan reste här i direkt politiskt propagandasyfte,
en herre vid namn Tseretelli. Han fick inresetillstånd, men när
en trupp arbetareskådespelare, representerande en helt ny konstart och med det
neutrala och beskedliga namnet »Blå blusen», vill komma hit, då stänges porten.

Torsdagen den 17 januari f. in.

Nr 4.

Jag tror, att denna handling i all sin enkelhet är belysande för det verkliga l
kynne, som döljer sig bakom det vackra talet om samförstånd och arbetsfred.

Herr Per Albin Hansson formade mot slutet av sitt anförande den satsen. t,ropo*it;onen.
att vi ha en högerregering, som icke kan föra högerpolitik. Det är ganska för- ,F0rto
klarligt att han säger så, ty det talesättet kan i viss mån användas såsom
en sköld för honom mot envisa arbetare, som komma och fråga honom om hans
inställning till denna regering, men mer är det icke. Den nuvarande regeringen
har visat prov på att den kan på ett mycket skickligt sätt under arbetarvänlig
mask — och regeringen kommer också i fortsättningen att göra det —
föra en mycket klok högerpolitik och en mycket konsekvent klasspolitik. Det
hittills synliga uppträdandet från representanterna för det socialdemokratiska
partiet är därför mycket bestyrkande för vårt påstående om socialdemokratin
som ett borgerligt arbetarparti.

Hans excellens statsministern yttrade till herr Per Albin Hansson i anledning
av att denne hade klagat över den obarmhärtiga behandling i affischer
och annat, som socialdemokraterna fått röna under valrörelsen, att den behandlingen
ha ni, herr Hansson, fått, tack vare att ni voro ute i sällskap med kommunisterna.
Herr Lindman begärde till yttermera visso, att herr Hansson inför
andra kammarens forum skulle taga tillbaka påståendet att han hellre sågen
kommunist vald än en högerman. Jag tycker, att denna framställning från
herr Lindmans sida är obarmhärtig. Har man icke från det socialdemokratiska
partiets sida efter valens slut och även under desamma gång på gånggivit
uttryck åt ett ur högerns synpunkt sett mycket rättrådigt sinnelag? Har
man icke just i utskottsvalen härom dagen klart demonstrerat sin isolering
från de farliga kommunisterna? Har man icke uppe i Norrbotten vid de nyligen
förrättade kommunala valen gått in för gemensam partibeteckning med
herr Lindmans parti för att utestänga kommunisterna från de poster i det kommunala,
varom ifrågavarande val rörde sig? Då man på detta sätt i handling
deklarerat sin ståndpunkt i detta avseende, varför då efterlysa och kräva
muntligt avsvärjande av ett kanske i förhastande fällt uttalande? Jag anser
det, som sagt, obarmhärtigt gjort. Vad oss kommunister beträffar, så se vi
i herr Lindmans deklaration i detta fall endast en ära. Så vilja vi betraktas
från den svenska högerns sida, från bolagsföreträdarnas sida, från bankintressenas
företrädare, och så länge man har den synen på oss, ha vi där det
bästa beviset för att vi förstå att tala för och tillvarataga arbetarklassens intressen.
Dessa intressen är det väsentliga och främsta för oss.

Hans excellens herr statsministern kunde gärna litet grand ha exemplifierat
sitt uttalande. Han kunde gärna ha erinrat om — jag förmodar, att man
har kvar klichéerna och matriserna — uttryck sådana som »Moskvas lakejer»
och »fosterlandslösa sällar» och allt det andra vackra, som man använder
i den offentliga propagandan. Det är för all del inte bara högern, inte
bara regeringspartiet, som bedriver dylik propaganda. Även på andra håll
till och med inom arbetarrörelsen använder man precis samma fraser. Nåja.
jag vill säga, att alla de där kraftorden bekymra oss föga. Jag vill erinra
om en man, vars dödsdag arbetarna fira just i dagarna, den man, som kämpade
en tapper kamp för vår sak i Tyskland under de första krigsåren, nämligen
Liebknecht, som sade till sina domare, då han stod anklagad för landsförräderi,
att en internationell socialist har intet fosterland, som han kan förråda,
han har en fiende, och det är den internationella bourgeoisien, och den bekämpar
han inom det egna landet i samförstånd och solidaritet med den internationella
arbetarklassen. Edra anklagelser bekymra oss alltså inte alls.

Till sist vill jag säga, att herr Lindmans parti icke skall göra sig till palenterad
innehavare av beteckningen fosterlandsvän, detta parti, som representerar
storbolagens och bankernas intressen, i vars praktiska verksamhets spår

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari f. m.

remiss av %&er tusende skövlade gårdar, som arbetsamma och mödosamt knogande
statsverks- människor drivits från, detta parti, som har den största skulden till den ar''propositionen.
betslöshet, som härjar och rasar i vårt land, och till fattigdomen bland arbetar(Fort*.
) na i övrigt, ni herrar, representanter för det partiet böra icke taga patent på
namnet: fosterlandsvän. Fastmer tror jag, att vi kommunister med större rätt
skola kunna anamma den benämningen såsom representanter för de fattiga massornas
kamp mot er.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Björkman m. fl., nr 28, om anslag till understödjande av skididrotten
bland ungdomen;

herr Andersson i Igelboda m. fl., nr 29, om vissa ändringar i kungörelsen angående
statsbidrag åt sjukkassor;

herr Brännberg m. fl., nr 30, angående skyddshemsinspektörens arvode;

herr Hedvall m. fl., nr 31, om avslag å Kungl. Maj:ts förslag rörande inrättande
av en ny professur vid tekniska högskolan;

herr Herou m. fl., nr 32, om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 7, angående
åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande;

herr Mårtensson, nr 33, om pension eller årligt understöd åt förre soldaten
och handräckningskarlen Johan Albin Wadmau; och

herr Weijne m. fl., nr 34, angående rätt för skoldistrikt att under viss förutsättning
medgiva befrielse från fortsättningsskolans undervisning.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.31 e. in.

In fidem
Per C ronvall.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Xr 4.

Torsdagen den 17 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts proposition, renJd^ot.
nr 1. angående statsverkets tillstånd och behov nu komme att fortsättas; och ''Ultsverke_
lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till propositionen..

(Forts.)

Herr Wigforss, som anförde: Herr talman! När kammarens ledamöter

fingo denna statsverksproposition i händerna och samtidigt fingo läsa en del
uttalanden i pressen så — det kan jag mycket väl föreställa mig grepos de
av en ganska stor nyfikenhet. För att få fram en statsverksproposition och
en budget, som av anhängarna i pressen kallas för skattebetalarnas budget
men om vilken å andra sidan säges, att den strör guld med fulla händer åt girigt
väntande människor, för att i den ena tidningen få höra, att det är en
sund budget, och i den andra-, att den är ett konststycke, så är det ganska
naturligt, om man undrar hur detta barn kan se ut. Jag kan icke förneka
att det var med ganska stor nyfikenhet jag gick till studiet av denna statsverksproposition.
Resultatet av detta studium är, kan man säga, inte så alldeles
överraskande. Det hade varit överraskande om denna budget kunnat
se mycket annorlunda ut än tidigare års budgeter. Det gör den i grund och
botten inte heller. Man kan säga, att det starkaste intryck man har, när man
har gått igenom, visserligen ganska flyktigt, hela denna statsverksproposition.
såväl vad rör inkomster som utgifter, är, att den ansluter sig kanske i förvånande
grad till de tidigare budgeter som blivit framlagda under de sista uppgångsåren.
Ty det är alldeles riktigt som den nuvarande statsministern yttrade
vid remissdebatten 1926, att vi tyckas med åren 1924—1925 ha kommit
till en vändpunkt i vårt budgetsarbete. Förut, sade han, försökte man ständigt
och jämt skära ned och spara, men från och med 1924—1925. då vi fingo
den sista socialdemokratiska regeringen, var det liksom en omvänd hand. Det
var inte längre tal om att skära ned; det var i stället tal om att gå upptör.
d v s. i herr Lindmans dåvarande språkbruk detsamma som att gå utför. Den
vägen utför fortsattes 1927—1928 och 1928—1929 av den då sittande frisinnade
regeringen och dess finansminister. Det man med viss nyfikenhet väntade
på, då denna budget blev framlagd, var naturligtvis, om den nya högerregeringen
verkligen skulle ha förmåga att vända om i den kursen uppför eller utför
i fråga om utgifterna, eller om den skulle taga konsekvenserna av det förbättrade
ekonomiska läget och följa med strömmen. Utan allt tvivel har den
nuvarande finansministern följt med strömmen. Jag säger detta inte alls i någon
dålig bemärkelse. Jag skulle tro, att om han i detta givna läge. med de
möjligheter till inkomster som finnas och med de i många hänseenden trängande
utgiftskrav som finnas, om han i detta ögonblick hade försökt och satt
som sin ärelystnad att efterlikna de finansministrar, som hade att göra upp utgifterna
1922—1923, 1923—1924 och 1924—1925, så skulle han säkerligen ha

Xr 4.

Torsdagen den 17 januari e.

in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

missuppfattat läget. Det kunde man inte med kännedom om herr Wohlins
person misstänka att han skulle göra, men att han i så stor utsträckning skulle
ha, jag skulle vilja säga, frigjort sig från allt det gamla högertalet om sparsamhetens
nödvändighet och skulle, om jag så får säga, så fritt och öppet ställt
sig på den intagna ståndpunkten, gentemot allt det myckna populära talet
o®, att högern är sparsammare än alla andra partier, hade man kanske inte
väntat sig. Jag vill uttala mitt oförbehållsamma erkännande åt herr Wohlin
för att han icke i denna budget försökt ge sig sken av att vidmakthålla dessa
populära föreställningar om en högerregering som sparsam på ett helt annat
sätt än tidigare regeringar.

Herr Wohlin har råkat ut för den olycka, som vi litet var äro utsatta för,
när vi äro partimän och ha goda vänner och fränder i pressen, nämligen att
bil så mycket berömd, att en del av dem, som stå på en annan ståndpunkt,
tycka, att det är skäligt att blanda litet malört i glädjebägaren. Det är alldeles
uppenbart, att herr Wohlin själv helst skulle ha sett, att lovorden från
egna meningsfränder icke varit fullt så blomstrande som de nu varit, något som
han ju inte rår för, fast jag inte tvivlar på att herr Wohlin i själ och hjärta
tycker, att det är en ganska bra budget. Jag skulle vilja säga att i inånga
hänseenden är den också det.

o Jag skall nu börja en liten teknisk granskning, som inte skall bli alltför
lång, med den sida av saken, där jag tror att finansministern har kanske ådagalagt
sitt mest energiska och mest framgångsrika arbete, nämligen uppräknandet
av utgifterna till de riktiga beloppen. Jag hade icke behövt säga någonting
mer i det sammanhanget, om icke herr statsministern i förmiddags
hade försökt att även på den punkten ändock vidmakthålla föreställningen, att
denna regering och dess finansminister är av en annan kaliber än de tidigare.
Han ville nämligen pastå, att i det fallet denna budgets uppräkningsarbete
hade skett både säkrare och kraftigare än tidigare budgeters. Jag skall inte
gå längre tillbaka än till budgeten 1927—1928 och budgeten 1928—1929, d. v. s.
de två senaste. Om man går igenom de siffror för uppräkningarna, som där
finnas, kan man inte märka någon skillnad mellan dem och de nu framlagda,
men att de siffror, som herr Wohlin nu framlägger i fråga om utgifterna, sannolikt
eller kanske säkert komma att visa bättre överensstämmelse med de verkliga
utgifterna än de tidigare årens budgeter, tror jag inte heller man kan
tvivla på, helt enkelt därför att han kommit ett stycke närmare målet, d. v. s.
någorlunda exakta beräkningar.

Jag har vid en hastig genomgång av vissa kritiska utgiftsposter endast på
ett par punkter kunnat sätta frågetecken.

Det gäller först anslaget till den fria rättegången, vilket kommer att vara
beroende på åtgärder från regeringens sida för att faktiskt nedbringa utgifterna.
Det är annars uppenbart, att det anslaget, på 300,000 kronor, som överskridits
tidigare med mer än 200,000 kronor, skulle vara otillräckligt, om det
bibehölles, som nu skett, vid beloppet 300,000.

. På nionde huvudtiteln finns det ett besvärligt anslag nämligen i fråga om
bidrag till utflyttning vid jorddelning. Jag misstänker, att det anslaget fortfarande
icke är tillräckligt uppräknat. Fastän jag icke vågar uttala mig med
någon som^helst bestämdhet, kan jag inte dölja en misstanke, att det besvärliga
anslaget på fjärde huvudtiteln rörande inskrivnings-, mönstrings- och färdkostnader,
som nu hålles nere vid samma siffra som i fjol och som i sista budgetsredovisningen
visade ett överskridande på en halv miljon kronor, trots den reducering
av armén och därmed följande reducering av omkostnaderna som
skett, kanske även i denna budget blir överskridet.

Det är i grund och botten småsaker. Som bevis för hur grundligt herr finansministern
gått till väga, när han skrivit upp och räknat upp förslagsan sia -

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

g-en, kan jag nämna, att lotsstyrelsen, som visserligen alltid visat tendens att
vara sparsam, nämligen på papperet, fått sina egna beräkningar korrigerade
av finansministern, som räknat anslaget högre än verket självt. Det är, kan
man säga, ett sådant utslag av en verklig och målmedveten vilja att komma till
de riktiga siffrorna, som man inte kan låta bli att skänka sitt erkännande åt.
när man vet, hur frestande det är att, när man har formell täckning av ett
officiellt verk, inte bry sig om att gå längre.

För övrigt om man skall hålla sig till utgiftssidan, så är det mycket svårt
att få ett intryck av hur pass sparsamt en regering verkligen har gått fram.
Det är icke möjligt att gå igenom den ena posten efter den andra och säga: Är
det riktigt, att denna blivit höjd? Är det oriktigt? — Man får nöja sig där
med ett allmänt intryck, man får jämföra de olika huvudtitlarna. Jag kan
inte se i stort sett annat iln att sådana nya utgifter kommit med. som väl antagligen
vilken regering som helst, vilken hade suttit, skulle ha känt sig föranlåten
att komma med. Det finns ingen möjlighet att bara titta på huvudtitlarna
och säga: här är det sänkt med så och så många tiotusen, hundratusen eller
t. o. in. en halv miljon; men här har det stigit med så många tiotusen eller
hundratusen — och att därav draga slutsatser angående regeringens sparsamhet.

Om man t. ex. ser på en huvudtitel, en liten, den tredje huvudtiteln, så finner
man, att 26/27-budgeten var 7—800,000 kronor högre än 27/28, 28/29 och
29/30, som råkat bli lika höga. Det var tydligt, säger någon kanske, att den
socialdemokratiska regeringen hade icke förmåga att spara på tredje huvudtiteln.
Då behöver man bara se efter och finna, att det då var ett stort anslag
på 350,000 kronor, rent tillfälligt, till svenskar som förlorat egendom i Ryssland.
Det fanns det året; det kunde icke följa sedan. Det var nödvändigt att
taga upp det; sedan försvann det. Det var också ett anslag till beskickningshus
å 470,000 kronor; det var helt naturligt att det togs upp. När förra årets
budget hade ett anslag till beskickningshus i Briissel på 150.000 kronor men
regeringen i år inte behövt räkna med mer än 30,000 till motsvarande ändamål
i Köpenhamn, så är det ju sådana saker, över vilka en regering icke kan bestämma,
där den får finna sig i omständigheterna, där den alltså kan få utseende
av att vara sparsam eller slösaktig utan egen förskyllan.

Om jag efter en hastig genomläsning skulle kunna peka på någon enda punkt,
där det verkligen förefaller som om sparsamheten i den nu föreliggande budgeten
är något större än i en tidigare, så skulle det antagligen vara under sjätte
huvudtiteln och gälla en del byggnadsanslag. Det förefaller som om en del
av, jag höll på att säga landshövdingarna hade fått mindre i denna budget till
sina bostäder och dylikt än de fingo under det förflutna året. Den sjätte huvudtiteln
har regeringen ju faktiskt i realiteten fått ned, fastän den på papperet
stigit så starkt genom utsvällningen av bilmedlen. Jag kan inte i hela denna
fråga upptaga tiden med mer än ett litet exempel, för att i alla händelser
erinra om eller försöka visa, att det icke är några andra sparsamhetsprinciper
som tagit sig uttryck i denna regeringens budget mot tidigare budgeter. Jagskall
anknyta till den stora aktion för besparingar, som finansministern har
företagit i fråga om kommittéväsendet. Jag vill icke på något sätt vare sig
uttala råd eller försöka säga något personligt. Om emellertid hela denna aktion
med föreläggande av tid, då dessa kommittéer skola sluta, om allt detta
hade skett fullständigt i tysthet, vilket utan tvivel hade kunnat ske, så hade
man inte funnit ringaste anledning att här yttra sig om saken. Men det kan
inte hjälpas, att man utåt fått det intrycket, att på denna punkt har den nuvarande
regeringen och dess finansminister gjort en verkligt betydande insats.
Nu har man huggit det andra huvudet av den kommittéhydra, som herr
Thorsson lyckades kapa det första huvudet av. Jag vill återigen erinra om.

Vid

remiss av
■statsverkspro
post i ionen.
i Fori*.

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid

remiss av
statsverks''jyroposition
en.
(Forts.)

att den nuvarande finansministern icke på något vis liar något ansvar för vad
folk skriver till hans beröm i pressen, men när man efter allt det beröm, som
förekommit i pressen, ser efter hur mycket som sparats på kommittéanslaget
och finner, om jag inte adderat fel, att från förra årets 1,075,000 kronor
man kommit ned till 1,055,000 kronor, alltså åstadkommit en besparing på
hela 20,000 kronor, så tycker man ju inte, att det är alldeles överväldigande.
Anledningarna till att besparingarna inte kunnat bli större äro naturligtvis
uppenbara. Det har nämligen väsentligen varit så. att man sagt: så och så
lång tid får den och den kommittén hålla på, därefter skall den sluta. Men
herr finansministern försöker sig på en annan förklaring, som jag tror inte
innehåller riktigt hela sanningen, när han säger: »Anledningen till att en

större nedskärning ej kunnat genomföras ligger dels däri, att. mot vad tidigare
varit fallet, några mera betydande reservationer ej kunnat beräknas förefintliga
å kommittéanslagen vid innevarande budgetårs utgång, dels ock i det
förhållandet, att vissa stora kommittéer, som draga betydande kostnader, beräknas
kvarstå under hela eller åtminstone avsevärd del av nästkommande budgetår.
» — Ja, det är alldeles klart, om man slagit ihjäl komittéerna på det sättet
att de inte sluta utan fortsätta sin verksamhet. Det är en alldeles tillräcklig
förklaring, men den andra, att här skulle varit mindre medel tillgängliga
från reservationer än vid föregående budgetårs ingång, det förefaller icke
vara riktigt överensstämmande med verkligheten.

Jag skulle nästan kunna säga, att finansdepartementet har gjort sig skyldigt
till ett visst förbiseende vid genomgången av de övriga huvudtitlarna och yttrandena
där. Helt oskyldigt säger nämligen chefen för ecklesiastikdepartementet,
när han kommer till sitt kommittéanslag, som han lyckats sänka från

175.000 till 150,000 kronor: Detta har lyckats tack vare att det fanns så stor
reservation kvar vid föregående budgetårs början, annars hade det helt enkelt
inte varit möjligt. Även på sjätte huvudtiteln har man lyckats pressa ned med

10.000 kronor. Det förefaller som anledningen väsentligen varit, att det fanns
ungefär så mycket över vid detta budgetårs ingång. När justitieministern mycket
kort och knappt säger, att han föreslår att anslaget sänkes från 200,000
till 170,000 kronor, så visar det sig. om man ser efter i årets budgetredovisning,
att det fanns där en betydande reservation, vilken helt och hållet kan förklara
möjligheten att sänka det anslaget. Sålunda, går man igenom reservationerna
på de gamla kommittéanslagen, sä finner man, alt det budgetår, som nu löper,
vid sin början icke hade att räkna med några större överskott utan i vissa fall
t. o. m. brister, utom på dessa ställen jag nu omnämnt, men när man då t. ex.
ser, att jordbruksministern, som på flera ställen talar om vilket betydelsefullt
verksamhetsområde han har framför sig, säger att det, för att det skall kunna
skötas, är nödvändigt att få öka ut kommittéanslaget med 15,000 kronor, så
har man ju intet ont att säga därom, men det står knappast i överensstämmelse
med den föreställningen, att regeringen skulle kraftigt ha hindrat utökningen
av dessa anslag. Det antyddes också, att man tidigare bär kunnat reda sig
därför att, när dessa kommittéanslag blivit otillräckliga, man hade kunnat tillgripa
penningar som funnos på anslaget för extra utgifter. Det är alldeles
riktigt, det har man nog gjort, men det förefaller ju som om en regering, om
den verkligen hade velat tillämpa en mycket stark sparsamhet, kanske just
skulle ha sett till att dessa extra utgifter hölle sig inom litet trängre gränser.
Man får ändå komma ihåg, att dessa extra utgifter, som stå till departementschefens
förfogande, äro ungefär vad man i eu familj skulle kunna kalla för
familjemedlemmarnas fickpengar. Om det inträffar ett ögonblick, då man känner
sig vara skyldig att genomföra en sträng sparsamhet, så förefaller det som
om man just på den punkten skulle kunna kapa av ganska väsentligt. Det få
vi viil ändå anse. att de utgifter, som inte tagas upp i riksstaten för resten

Torsdagen den 17 januari e. in.

Nr 4.

utan som få vara beroende helt och hållet på det enskilda statsrådets fria prövning,
inte äro av den viktiga natur som de andra. Då möter man emellertid
till sin förvåning det faktum, att denna mycket sparsamma regering lyckats projxisitionen.
öka ut anslaget för dessa utgifter med ungefär 150.000 kronor. Jag skulle (Forts.)

tro, att aldrig ha anslagen till extra utgifter, d. v. s. till statsrådens fickpengar,
varit så rikliga som detta år. Man ser sålunda, att det har sina sidor med sparsamhet.
Jag vill inte sluta detta, tal om sparsamheten utan att framhäva,
att detta har jag sagt endast för att så kraftigt som möjligt understryka, att
hela det där talet, om att det är klok politik att bara kapa ned, är en alldeles
för enkel syn på saken, och likaså för att understryka, att man kunde kanske
vara framme vid den tidpunkt, då man från högerhåll i detta land upphörde att
tala om högerpartiet såsom mera sparsamt än något annat parti, t. o. m.
mera sparsamt än den frisinnade vänstern och naturligtvis mycket mer sparsamt
än de som bekant ytterst slösaktiga socialdemokraterna. Jag tror. att
hela diskussionen om vår budget, våra utgifter, skulle föras på ett litet högre
plan, om vi komme ifrån cletta, jag skulle nästan vilja säga hycklande talesätt.

För att belysa det skall jag taga ett anslag, som finansministern har på sin
egen huvudtitel och som han funnit skäligt höja med icke mindre än, jag skulle
tro, en halv miljon kronor, nämligen anslaget till taxeringsutgifter. Det har rört
sig under förflutna år om 3 miljoner kronor. Det sänktes dock, jag tror förra
året, till 2.8 miljoner. Man hade snarast förhoppning om att det skulle kunna
nedsättas ytterligare genom att. om jag så får säga, man pressade på taxeringsnämndernas
ordförande och på länsstyrelserna att inte betala så mycket till folk
som utförde detta taxeringsarbete. Nu har inträffat något nytt genom den nya
kommunalskatten, genom överförandet av vissa uppgifter till dessa myndigheter,
men under alla förhållanden, om herr finansministern resonerat så. att detta
är ett anslag, där man inte kan skära ned, därför att det är möjligt att jag får
in många miljoner just därigenom att jag ger ut bara några hundra tusen till
folk som granska deklarationerna, så är det ett sunt ekonomiskt resonemang.

Jag skulle bara önska, att man på högerhåll ville tillämpa det resonemanget
oftare, när det gäller utgifter till människor i samhället, som. om de kunna få eu
viss hjälp av samhället, kunna bli mycket mer effektiva i sitt arbete än annars
är fallet. Jag vill erinra t. ex. om dessa ständiga strider om hur man skall
hjälpa de arbetslösa, om arbetslöshetsförsäkringen. Om man på högerhåll kunde
tillämpa samma grundsats, vore det mycket möjligt att man skulle få igen mer
än man giver ut, om man läte de arbetslösa hållas litet mer över vattnet, så att
deras arbetsförmåga icke förfores. Om vi ville tillämpa samma sunda grundsats,
som finansministern tillämpar, då han säger att det icke är värt att spara
på taxeringsanslaget. så skulle vi återigen kanske komma bättre till tals med
varandra. Det var egentligen vad jag hade att säga om utgiftssidan.

Sedan är man över på inkomstsidan. Nu ha vi hans excellens herr statsministern
här närvarande. Jag undrar egentligen med vilka känslor han satt och
hörde herr Olsson i Kullenbergstorp tala i dag. Herr Olsson i Kullenbergstorp
var det enda kvardröjande ekot av allt det som brukat sägas från högern i oppositionsställning,
åtminstone gentemot socialdemokraterna, nämligen »denna brist
på sparsamhet». »Det finns inte ett spår av en målmedveten sparsamhet», som
herr Lindman sade 1926. Jag har inte något nöje av att upprepa sådana gamla
historier, men det är beklagligt, som just herr Lindman antydde, att inte också
herr Olsson i Kullenbergstorp skulle kunna komma i den ställningen, att han
en gång skall få göra upp en budget och se. att det kanske inte är lika lätt i den
ställningen att hålla igen på alla utgifter, som han trott.

Det var som ett minne ur det förflutna, när jag hörde hans excellens herr
statsministern tala med tydlig övertygelse i rösten om den verkligen bestämda
sparsamhetsvilja, som utmärkte denna regering. Det är alldeles riktigt. När

>''r 4.

Torsdagen den IT januari c. m.

Vid

remiss av

statsverks propositionen.

(Forts.)

man kommit i den ställningen att man liar framför sig eller emot sig denna
ström av anslagskrav, som kommer, och man inte gör någonting annat än hugger
av grenar här och där, då lar man en oerhört stark subjektiv känsla av sparsamhet.
Det är denna subjektiva känsla som utmärker varenda regering och
som gör, att man med viss förvåning och viss ovilja hör denna ovetande opposition,
som sedan kommer och talar om att man inte har lyckats spara. Jag tror,
att fastän det fanns litet kvar av de tongångarna i hans excellens yttrande, även
han själv under denna sin sejour vid regeringsbordet kanske kommer att inhämta
så mycket, att han i en kommande oppositionsställning en liten smula modererar
de tonfallen av järnhård beslutsamhet att skära ned utgifter, som vi äro vana
vid att höra från hans läppar.

Herr Olssons i Kullenbergstorp anförande var också eu återklang av en gammal
kritik. Han vågade yttra, att det fanns verklig optimism. Det finns ingenting
som är värre för eu man i regeringsställning än att visa optimism. Det säges
visserligen inom affärslivet, att det är en nödvändighet, att människor äro
optimistiska, och att den optimistiska stämningen inom affärslivet faktiskt föder
goda tider. Därmed må vara hur som helst. Det har emellertid på många håll
ansetts, att det finns ingen svårare beskyllning att rikta emot en finansminister
än den, att han varit för optimistisk i sin beräkning av t. ex. inkomsterna.
Optimism är ungefär detsamma som naivism. Dess förekomst vittnar om kortsynthet,
vittnar om att man inte kan klart och nyktert bedöma möjligheterna
för framtiden. Säkert är, att om denna budget med dess inkomstberäkningar,
eller rättade sagt, om dessa inkomstberäkningar blivit framlagda låt mig säga
t. ex. 1926, så hade kritiken för denna, lättsinniga optimism säkerligen varit lika
stark som den var då. Jag vill för min del inte säga, att jag finner någonting
direkt befogat i den. Finansministern har räknat upp inkomsterna på ett sätt
som väsentligt överensstämmer med vad ämbetsverken och särskilt riksräkenskapsverket
funnit rimligt. Man kan visserligen säga, som herr Ekman, att
det är osäkert hur det kan gå med tullarna, det är alldeles riktigt. Den enda
invändning jag skulle vilja rikta mot finansministern i fråga om inkomstberäkningarna
är en helt generell invändning, den invändningen att han bedömer hela
det nuvarande ekonomiska läget och det nuvarande, låt mig säga under de sista
åren försiggångna ekonomiska utvecklingen, genom att kalla det uttrycket för
ett normalt framskridande folkhushålls inkomst. Ja. när .jag läste det uttrycket
— det kommer igen på flera ställen i denna budget och på finansplanen
— så kunde jag inte låta bli att erinra mig en svensk mycket känd och för
övrigt långt utanför Sveriges gränser känd nationalekonom, som nog inte är
herr Wohlin obekant, nämligen professor Cassel, vilken ständigt och jämt brukar
tala om denna vissa procent som uttryck för ett. folkhushålls allmänt fortskridande
utveckling. Om den utveckling vi upplevat under de sista åren och
som vi hoppas få se fortsatt under de närmaste, vore just ett uttryck för en sådan
normalt fortskridande utveckling, så är säkerligen ingenting att säga om finansministerns
inkomstberäkningar. De torde ge vad han beräknat. Men här finns
den möjligheten — man kan inte dölja den för sig —* att denna utveckling, låt
mig säga från 23/24 och 24/25 upp till nu, som skett, man kan nästan säga
språngvis i fråga om en hel del inkomsttitlar, möjligen eller kanske sannolikt är
i stället för att vara denna sekulära långsamma utveckling av folkhushållet den
uppåtskridande grenen på en konjunkturkurva. Hur lång den uppåtskridande
grenen och konjunkturkurvan kan bli, när den kommer att plattas till och eventuellt
vänder ned, därom veta vi i detta ögonblick intet.

Om det skulle visa sig, att det är en sådan konjunkturkurva, så är det inte
alls omöjligt, att en del av finansministerns inkomster komma att slå fel. Jag
vill inte säga med bestämdhet, att man måste räkna med det eller att man borde
ha räknat med det. Men där ligger i varje fall, såvitt jag kan finna, en verklig

Torsdagen den IT januari e. in.

Nr 4.

Öl

risk i fråga om dessa inkomstberäkningar. Om det no. inte finns någon annan.
Det finns naturligtvis en hel del. Utanför de vanliga konjunkturerna falla, såsom
vi veta, jordbrukskonjunkturerna. Om vi skulle, vilket också herr Wohlin
säkerligen hoppas, få en glänsande skörd i höst, så är det tämligen visst, att
tullinkomsterna komma att minska med ett par tre miljoner kronor. Om det
skulle bli en liten avmattning på vissa områden, där det nu är stark import, så
kunna tullinkomsterna ganska lätt bli ett par tre miljoner kronor lägre. Jag
förmodar, att herr Wohlin inte önskar, att svenska folket skall dricka så mycket
kaffe, som här förutsattes. Han har ju nämligen satt inkomsterna av kaffetullen
till 19 miljoner kronor, alltså högre än de varit något föregående år. I alla
händelser finns det på denna punkt en hel del osäkerhet. Och på samma sätt, om
det skulle inträffa en viss avmattning, en vändning i den ekonomiska konjunkturen,
så är det mycket möjligt, att järnvägarna inte komma att ge det stora
överskott, som här förutsättes. Det är ändå litet oroande, att så många tidigare
finansministrar blivit lurade på järnvägsinkomsterna. Jag erinrar om att i den
budget, som riksdagen fastställde, då herr Beskow var finansminister, järnvägsinkomsterna
upptogos till 36 miljoner kronor, men överskottet uppgick i
själva verket inte till mer än litet över 30 miljoner kronor. När herr Lybergräknade
med 34 miljoner kronor, så fick han bara 30.7 miljoner kronor. Och
när jag följde järnvägsstyrelsen och satte siffran till 39.4 miljoner kronor, så
fick jag inte mer än 31.2 miljoner kronor, d. v. s. hela 8 miljoner kronor mindre.
Om nu herr Wohlin, som räknat med 40.5 miljoner kronor, ehuru sedan 3.5 miljoner
kronor åtgå till taxe,sänkningen, skulle bli lurad på bara hälften så mycket
som jag, så betyder det en ganska väsentlig rubbning i beräkningarna. Vidare
är det domänverkets inkomster, som äro ytterligt känsliga för träprisernas
fluktuationer. Det kan ofantligt lätt där bli en avvikelse på ett par miljoner
kronor åt ena eller andra sidan. Nu är det alldeles riktigt, att det är mycket
försiktigt räknat, när dessa inkomster upptagas till 12 miljoner kronor, då den
sista budgeten gav 14 miljoner kronor. Men i vilket fall som helst råder också
där en viss osäkerhet. Beträffande riksbanksvinsten så kom nog den saken för
de flesta, som inte kände till förhållandena, högst överraskande. Där råder ju
icke den ringaste osäkerhet vad den nu framlagda budgeten beträffar, men för
framtiden kommer den saken att vara oklar. Stämpelmedlen skulle man kanske
också kunna säga några ord om. Där har herr Wohlin för en gångs skull gått
ifrån även riksräkenskapsverket, som ju under sin nye chef tydligen försöker
räkna utan säkerhetsmarginal i den riktiga föreställningen att man skall försöka
räkna med så mycket, som man tror att det skall bli. Riksräkenskapsverket
har icke upptagit stämpelmedlen till mer än 56 miljoner kronor, men herr
Wohlin har höjt siffran till 58 miljoner kronor. Det är mycket möjligt, att
det är rätt, och jag tror, att om den saken gäller detsamma, som jag sagt rörande
konjunkturerna över huvud. Det är bara en liten modifikation. Och det är det
förhållandet att, såsonr herr Wohlin känner lika bra som jag, så bruka, när det
blir en vändning i konjunkturen, aktievärdena ofta dala tidigare än många andra
kurvor, som man ritar upp för konjunkturutvecklingen. Alltså, även om näringslivet
i övrigt hålles i gång i tämligen oförändrad eller t. o. m. stigande
omfattning, så är det inte omöjligt att förhållandena på börsen ställa sig annorlunda,
att det där blir en stagnation och att alltså en kraftig minskning i inkomsterna
av stämpelmedel skulle kunna inträda. Detta är som sagt vad man
kan säga om inkomsterna. Det hänger i grund och botten helt och hållet tillsammans
med det som påpekades av herr Olsson i Kullenbergstorp, när han
sade, att här räknar man med en jämnt framskridande utveckling, men vi äro
vana att räkna med ibland goda år och ibland dåliga år. Han räknar ju med
jordbruket, som svänger fram och tillbaka från det ena året till det andra. Det
tror jag nu inte man har skäl att göra när det gäller statens inkomster. Men

Vid

remiss av
statsverkspro
positionen.
(Forts.)

Nr 4.

C 2

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

re mitts a v
statsverkspropositionen.

I Korts.)

där måste man ju dock räkna med dessa konjunkturväxlingar, om vilka vi efter
den stora krisen i själva verket veta ytterst litet.

Om man sålunda kan lia viss anledning att på denna punkt vara något osäker.
så kan man göra en liten sammanräkning av vad som skulle kunna hända,
om olyckan voro framme, när herr Wolilin nästa gång skall göra upp budgeten.
Först och främst skall han skaffa 5 miljoner kronor till taxesänkningen vid
järnvägarna utöver de 3.5 miljoner kronor, som nu upptagits, och vilka ju endast
äro en del av de 8.5 miljoner kronor, med vilka taxorna vid järnvägarna
skola sänkas. Vidare har han nu en inkomst på 5 miljoner kronor i tobaksskatt,
som han inte kan påräkna följande år. Den inkomsten har han ju skaffat
sig genom att räkna med 13 månader på året. Han har i det fallet följt
många föregångare, och det finns intet ont att säga därom. Emellertid antyder
herr Wohlin, att de pengarna också användas till en rent tillfällig utgift, nämligen
till att täcka bristen i kreditkassan. Ja, det är riktigt och det är t. o. in.
riktigt, att han tagit upp 5 miljoner kronor, fastän kreditkassans styrelse sagt,
att den inte konstaterat en så stor förlust som 5 miljoner kronor. Men det voTe
nog utan tvivel alltför optimistiskt att tro, att kreditkassan inte ett följande
år skall uppvisa nya förluster. Jag tror, att det skulle vara eu överdriven optimism
att hoppas, att med de nu gjorda avsättningarna alla framtida förluster
där skulle vara täckta. Kanhända behöver man räkna med ytterligare 10 miljoner
kronor, i varje fall mycket väl med 5 miljoner. Åtminstone ett ar till får
man i alla händelser utan tvivel räkna med att skaffa fram 5 miljoner kronor
till detta ändamål. Då ha vi alltså tillsammans 10 miljoner kronor, som herr
Wohlin får skaffa nästa gång från något håll, som han inte i detta ögonblick
kan ange. Så är det den tillfälliga inkomsten av sockertullen på 1.6 miljoner
kronor som faller bort. Det kan hända, att, riksbanksvinsten kan bli någon
miljon lägre. Det kan hända, att tullarna bli. låt mig säga, 5 miljoner kronor
mindre ett följande år. Det kan hända, att man också i fråga om en del andra
poster får räkna med. låt mig säga. ytterligare 5 miljoner kronor. Det är inte
någon svårighet att komma fram till en summa på 25 miljoner kronor, som
finns i denna budget och som inte med säkerhet kan påräknas i en följande.
Nu skulle kanske någon i oppositionsställning vilja säga, att det får väl herr
Wohlins efterträdare skaffa rätt på och att den nuvarande finansministern bär
räknat, som om han inte mycket bekymrade sig om hur det gar för efterträdaren.
Men jag är för min del övertygad om att herr Wohlin räknar med att
själv få göra upp även nästa års budget, och jag tror säkerligen att han då
också räknat med att han skall kunna klara det kommande årets utgifter pa ett
eller annat sätt.

Om detta vore allt, som vore att säga om den nu föreliggande budgeten, så,
skulle i grund och botten kritiken inte kunna vara synnerligen stark. ^ Det
skulle tvärtom inte vara mycket annat att göra än att lyckönska herr W ohlin
till att ha haft så pass goda konjunkturer att handskas med, och man skulle
gärna vilja tillägga, att det är inte så mycket lättare att röra sig med mycket
pengar än att ha litet att röra sig med. Man måste visa lika stort ekonomiskt
förstånd, när man har rikliga tillgångar som när man har knappa. ^ Detta gäller
kanske inte alltid för den enskilde, men det gäller utan tvivel, då man skall
göra upp eu riksbudget. Jag tror inte, att det, är sa ofantligt mycket svårare,
när man har mindre tillgångar till sitt förfogande än när man har större.
Det är bara det att man i det förra fallet av den hårda nöden tvingas att låta
bli utgifter, som man annars inte skulle vilja låta bli.

Men det finns en sida som jag inte kan låta bli att beröra, fastän den redan
förut berörts, och det är själva användningen av dessa medel. ^ Jag tänker närmast
på användningen av medlen till skattesänkningar. I fråga om de medel,
som herr Wohlin använder till ökade utgifter — om jag bortser från fjärde

Torsdagen den 17 januari e. in.

Nr 4.

o:;

huvudtiteln, där säkerligen finansministern känner min ståndpunkt — liar jag
inga invändningar att göra. Jag skulle också i detta sammanhang gärna vilja
ge honom ett erkännande för de 6 miljoner kronornas höjning av lärarlönerna.
ly jag förmodar, att han därvidlag varit den drivande kraften, och i alla händelser
har ju förslaget tillkommit i fullt samförstånd med honom. Det är
en sak, som inte vilken finansminister som helst skulle gjort. Jag vill inte
säga, att det fordrades så ofantligt stort mod att komma med detta förslag.
Det skulle fordrats större mod, om det kommit från en socialdemokratisk regering,
ty då kunna vi vara övertygade om, att högerns jordbrukarrepresentanter
i denna kammare icke skulle ha mottagit det med samma, som det tycks, blida
eller likgiltiga min, som de nu gjort. Men även för en högerfinansminister
skulle jag vilja säga att det vittnar om eu viss djärvhet att på denna punkt
taga konsekvenser, som ändå förr eller senare måste tagas. Han har tydligen
i det fallet räknat med att själv få göra upp även nästa budget och inte handlat
som om han tänkte lämna den saken åt en efterträdare, och därför är han förtjänt
av ett oförbehållsamt erkännande.

Men sedan komma vi till användningen av medlen till skattesänkningar. Jagskall
inte här upprepa vad därom redan många gånger sagts. Det är en gammal
strid om fördelningen av skattesänkningarna mellan konsumtionsskatterna
och inkomstskatten. Men jag kan inte låta bli att bemöta det argument, som
i förmiddags framfördes av hans excellens statsministern. Ty hans excellemtycks
inte kunna fatta den kritik, som på denna punkt riktats mot budgeten
och där man antytt att regeringens förslag skulle verka — jag tror inte någon
sagt mindre gentlemanlike — men i alla fall en smula kortkonster. Han säger,
att det är val ingenting märkvärdigt att man, när man höjer sockertullen, samtidigt
säger, att nu skola ni inte behöva köpa sockret dyrare, och därför slopa vi
skatten. Det är väl inte annat än ett fullständigt öppet språk. Ja, det är alldeles
riktigt, om nämligen saken verkligen ligger till på det sättet, att regeringen
sett sig föranlåten att höja sockertullen för att hjälpa betodlingen och
för att göra denna sockertullhöjning någorlunda acceptabel för folket sagt. att
nu tar vi i stället bort sockerskatten. Men kammaren förstår, att detta innebär,
att om denna höjning av tullen på socker inte hade kommit, om sålunda
regeringen inte funnit sig föranlåten att föreslå denna förhöjning av sockertullen,
så antyder således hans excellens, att det aldrig skulle blivit något slopande
av sockerskatten. Annars är argumentet ingenting värt. Om han säger,
att vi i alla händelser skulle slopat sockerskatten, då står ju kritiken kvar. då
äro dessa 3 öres sockertull en ny pålaga, som annars inte varit att räkna med.
Och vi ha verkligen utgått från, att när den nuvarande regeringen i så
stor utsträckning anpassat sig efter de parlamentariska förhållandena, som i
andra fall skett, den även i fråga om fördelningen av direkta och indirekta
skatter skulle ha följt de linjer, som de föregående riksdagarna följt och som
visserligen ej helt tillfredsställa oss socialdemokrater, men som tyckas ha majoritet
inom riksdagen, så att icke endast inkomstskatten sänkts utan även sockerskatten.
Om det är så, kvarstår kritiken mot den höjning av sockertullen, som
propositionen innebär. Jag skall icke alls bli långvarig på den punkten, men
jag vill klara upp ett missförstånd, som på många håll tycks föreligga.

Det är, som om man på vissa håll trodde, att den motvilja mot sänkning av
inkomstskatten och den förkärlek för sänkning av konsumtionsskatterna, som
särskilt socialdemokraterna lägga i dagen, skulle hänga samman med någon
förkärlek för en viss skatteform och bero på, att den ena tages ut i form av direkt
och den andra i form av indirekt skatt, att vi vilja bli kvitt den ena sorten
och ha kvar den andra. Det är icke fallet. Om man kunde finna en form, genom
vilken konsumtionsskatterna kunde tagas ut på samma sätt som inkomstskatten
nu tages ut med progressiv skala, då skulle vi socialdemokrater ej ha
något att invända mot konsumtionsskatter eller indirekta skatter överhuvud

Vi-i

remiss av
''totsverl^-propositionen.
[ Fort>.)

Sr 4.

tv!

Torsdagen den IT januari e. in.

Vid

remiss a v
statsverkspropositionen.

(Forte.)

taget, utan det är endast det förhållandet, att konsumtionsskatterua hårdare
drabba de mindre bemedlade än dem, som äro bättre ställda, det är det, som gör,
att vi vilja behålla inkomstskatten och sänka på konsumtionsskatterna. Det är
ett argument, som nu framförts i propositionen, att det är nyttigt att sänka
medborgarnas skattebördor, så snart man kan det, både för de enskilda och för
näringslivet. Ja, om det gäller de enskilda, är det någon människa här, som
skulle kunna svara på den frågan: varför gagnas de enskilda mera av att man
sänker inkomstskatten, än att man sänker exempelvis sockerskatten eller kaffetullen
eller dylikt? De enskilda få ju i varje fall sina miljoner kvar i fickorna,
vare sig de få en sänkning på det ena eller det andra sättet. Hur kan näringslivet
gagnas mera på den ena vägen än på den andra? Jo, man sänker ju också
för bolagen. De få sänkt inkomstskatt. Jag undrar, om herr Lindman, niahan
talar om näringslivet, verkligen tänkt på vad denna sänkning betyder för
bolagen. Om man sänker med 9 miljoner kronor, betyder det, att litet mer än
eu fjärdedel faller på bolagen, något över 2 miljoner kronor. Vad det kan
betyda för företagsamheten inom bolagen är svårt att förstå. Att det skulle
hava någon betydelse för bolagens möjlighet att samla reserver och att konsolidera
sig. är svårt att förstå. Om ett bolag har 100,000 kronor i vinst och
betalar 7,500 kronor i skatt, hur stor minskning skulle det få? Jo, eu femtondel,
d. v. s. 500 kronor. Vad äro 500 kronor för ett sådant bolag? Och eti
bolag med en vinst på en miljon kronor får låt oss säga 5,000 kronor, är del
någon, som tror, att detta har någon egentlig betydelse för näringslivet? Detta
är icke fallet ens om man räknar med de lindringar på inalles 30 enheter, som
skett under de sista åren. Man har kommit in i en tvångsföreställning om vad
dessa skatter betyda för det svenska näringslivet. Om man vill nyktert se
vad det kan betyda för möjligheterna att spara, blir man närmast häpen över,
huru litet det innebär. Nu sade hans excellens: Ja, men den socialdemokratiska
regeringen föreslog en sänkning och den frisinnade har föreslagit en sänkning,
och det finnes ej något att invända mot att även en högerregering föreslår
detsamma. Naturligtvis icke. Men låt mig säga: här gäller det ju att göra distinktioner.
Och jag tror, att herr Lindman förstår, att man kan föreslå en
sänkning till 160 från 170 utan att man därför behöver föreslå en sänkning
till 140 från 150. Jag är säker på. att sådana distinktioner skulle herr Lindman
i andra fall vara den förste att göra.

Får jag säga ett enda litet ord till om dessa konsumtionsskatter. Det hatgjorts
många beräkningar, som många av de närvarande äro skeptiska emot.
Men en sänkning med 10 enheter av inkomstskatten betyder för en inkomsttagare,
som har ett par tusen kronor i inkomst, under vissa förhållanden 50 öre
och om man går upp till inkomsttagare på 4,000 kronor, endast 4 kronor;
det är ett faktum. Men det förefaller mig vara ett lika obestridligt faktum,
att om man sänker sockerskatten med vissa ören, kan man räkna ut vad
det betyder för ett hushåll. Och även om man sänker kaffetullen med 9 miljoner
eller till hälften av den nu utgående, så tror jag, att man någorlunda
kan räkna ut, vad det betyder för ett svenskt hushåll. En lantarbetare kan,
om han får denna sänkning på kaffetullen, få en utgiftsminskning på 5 kronor,
men får han en sänkning på inkomstskatten, så betyder det för honom
intet, därför att han icke betalar någon inkomstskatt. Om det alltså gäller
att välja mellan de båda olika sänkningarna, så är det ju rimligt, att stora
folklager anse det bättre, att det sänkes på konsumtionsskatterna. Man kan
fråga: vad betyda dessa 5 kronor? Det kan hända, att lantarbetaren icke
kunnat hålla sig med en tidning, men att, om han finge den där femman,
han kan hålla sig med en tidning. Jag undrar, om ej även finansministern
måste anse, att det finnes vissa skäl att sänka på den punkten och ej på andra.
När det här så ofta och med sådan bestämdhet talas om, att den verkligen

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

nödställda och fattiga delen av svenska folket för närvarande är landsbygdens ^
stora jordbrukarbefolkning, så hade det ändå varit ganska naturligt, att man statsverhsfrån
den nuvarande regeringens sida — om den verkligen, som den säger, har propositionen.
ett stort intresse för denna stora jordbrukande befolkning — tänkt på möjlig- (Forts.)
heten att just genom denna sänkning av skatten kunna bereda lättnad i främsta
rummet för den jordbrukande befolkningen. Vi veta, att man talar om,
att den svenska industriarbetarklassen snart är en medelklass, som det ej är
mycket att sympatisera för. Om en svensk, mycket väl betalad industriarbetare
kan förtjäna 4 eller 5 tusen kronor i enstaka fall, är denna arbetare redan]
på den gräns, där han kan säga, att han har lika stor nytta av en högerregering,
som sänker inkomstskatten, som av en frisinnad eller socialdemokratisk
regering. Men alla de, som ligga där nedanför — och finansministern
betvivlar väl ej, att den övervägande delen av de svenska jordbrukarna
icke ha den inkomsten, deklarerad och taxerad, på 4 eller 5 tusen kronor •—•
alltså den övervägande delen av den svenska jordbrukande befolkningen, vare
sig den består av självägande eller av lantarbetare, har större fördel av konsumtionsskatternas
sänkning än av att inkomstskatten sänkes. Och är det
även icke så, att dessa utgöra delar av det svenska näringslivet? Är det så,
att det svenska näringslivet väsentligen representeras av industrien och dess
relativt väl betalade tjänstemän och arbetare och även i motsvarande grad
dit skall räknas handeln, så är det även så, att den stora jordbrukande befolkningen
får räknas till det svenska näringslivet. Och ingen kan påstå, att
den jordbrukande befolkningen har något direkt intresse av att inkomstskatten
sänkes. Man kan säga, att dessa ha intresse av att näringarna blomstra och
att industrien blomstrar. Då är man tillbaka där. Tror verkligen den
nuvarande regeringen eller är den någorlunda säker på, att om man minskar
på inkomstskatten med 9 miljoner kronor, en stor del av dessa 9 miljoner
komma näringslivet till godo i form av sparade medel, i form av kapitalbildning,
att dessa inkomsttagare, som få skatten minskad med dessa enheter,
verkligen komma att lägga undan någon väsentlig del av dessa 9 miljoner?
För en stor del eller den stora massan av svenska folket skulle det betyda
så litet, om det finge denna minskning av inkomsten, att jag är tveksam,
om det är rimligt att på den punkten tillmötesgå regeringen.

Jag vill ej här gå in på allmänna politiska diskussioner. I anknytning
emellertid till denna skattefråga skall jag be att med några slutord få peka
på, att när det gäller frågan om skatterna och fördelningen av lättnader i
skattebördan, har man ej från samma regerings sida visat sådant intresse
som när det gäller industrien och förhållandet mellan dess arbetare och dess
arbetsgivare. Det stora problemet är icke att övertyga arbetarna eller övertyga
industriens övriga folk om, att det är av produktionen vi leva. När hans excellens
talar så varmt för produktionens utveckling, för näringslivets utveckling precis
som om han talade till en församling som ej förstode detta, så gör han sig
onödigt bekymmer. Yi känna detta och erkänna det. Och på samma sätt ha arbetarna
inom industrien klart för sig, att det är av industriens avkastning som de
leva och få sina löner. Men striden kommer, när man nu lyckats höja avkastningen,
att stå om vinstens fördelning. Men på samma sätt, som när statens
affärer visa bättre ställning man kan lindra på skatterna genom att en del
av denna avkastning går därtill, blir frågan, hur skall man fördela dem,
och det är där intressena skära varandra. Och om man icke från högerhåll,
från den nuvarande regeringens sida vill förstå, att man där måste gå de breda
folklagren till mötes mera än hittills, tror jag ej, att regeringen kommer att
lyckas med sin samförståndspolitik. Den samförståndspolitiken är jag eu bestämd
anhängare av, men jag har ej något intryck av, att denna budget utgör
ett steg framåt för den utan tvärtom ett steg tillbaka.

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 4. 5

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid Vidare yttrade:

remiss av

stcitsv&v ks propositionen.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wohlin: Herr talman, mina
(Torts.) herrar! Jag har i dag före middagen i första kammaren utvecklat en del synpunkter
på det framlagda budgetförslaget och därvid rätt utförligt uppehållit
mig vid vissa budgettekniska frågor, som i år blivit särskilt aktuella. Dessa
hava emellertid icke blivit berörda under debatten i denna kammare, och jag
kan därför nu uraktlåta att upprepa vad jag härom yttrat i första kammaren.

Jag går i stället omedelbart över till det ämne, som här varit föremål för åtskilliga
talares erinringar, nämligen inkomst- och utgiftsberäkningarna samt
det framlagda förslaget till taxe- och skattelättnader. En ärad talare framhöll
under förmiddagens debatt de svårigheter, som för två år sedan mötte den dåvarande
finansministern vid budgetarbetet, och han jämförde härmed de relativt
gynnsamma förhållanden, varunder budgetsarbetet denna gång kunnat bedrivas.
Med anledning av denna hans jämförelse får jag anföra, att jag har
försökt kontrollera de siffror han nämnde, och jag kan ej förstå annat, än att
han jämförde de båda budgeternas totala omslutningssiffror med varandra, vilket
uppenbart ej är rättvisande, eftersom budgeten sammansättes av en skattebudget
och en lånebudget och jämförelsen mellan budgeternas slutbelopp sålunda
ingenting visar i fråga om svårigheterna att få skattebudgeten att gå ihop.
Det må emellertid förhålla sig huru som helst med de anförda siffrorna, det är
rätt likgiltigt. Jag skall gärna erkänna, att vad herr Ekman påpekade äger
sm riktighet, ty för två år sedan var budgetsarbetet obestridligen betydligt
svårare än denna gången och det bl. a. av den anledningen, att den finansminister,
som hade uppgjort den budget, som föregick den, om vilken herr Ekman
talade, nämligen den nästföregående talaren nu i debatten, hade finansierat
sin budget med ianspråktagande av medel ur kassafonden till mycket betydande
belopp, en finanspolitik, som jag i likhet med min närmaste företrädare
icke velat fullfölja. Jag har i stället tillämpat samma principer i detta avseende
som den sistnämnde. För övrigt vill jag säga, att det ej alls är min mening
att göra en jämförelse mellan olika finansministrars större eller mindre
kapacitet att utarbeta ett budgetsförslag. Jag svarar därför herr Ekman, att
jag för min del till fullo uppskattar min närmaste företrädares arbete vid de
två sista budgeternas uppgörande, så mycket mera som jag har haft tillfälle att
se de goda initiativ, som herr Lyberg tagit, både då det gällt budgetens formella
förbättring och då det gällt ett sunt budgetarbete i allmänhet.

Med avseende å inkomstberäkningarna i det föreliggande budgetförslaget
har jag i likhet med varje annan, som sysslat med sådant arbete, måst utgå
från en viss allmän uppfattning om konjunkturläget och konjunkturernas utveckling.
Det har väl ej från något håll bestritts, att man vid en budgets uppgörande
måste ha en sådan allmän utgångspunkt. Jag får då erinra om. hurusom
jag efter diskussion av åtskilliga företeelser inom det internationella ekonomiska
livet, såsom ställningen på New York-börsen, skadeståndsfrågans läge
m. m., kommit till den slutsatsen, att man under den tid, varom mr är fråga,
även med iakttagande av nödig försiktighet bör kunna räkna med en i huvudsak
normal utveckling av den svenska folkhushållningen. Herr Wigforss utvecklade
nu i sitt anförande åtskilliga synpunkter, som enligt hans mening skulle
vara ägnade att ställa denna min allmänna uppfattning i en något annan dager.
Han framkastade möjligheten av en konjunkturförsämring, som skulle kunna
reducera inkomstbeloppen på ett sätt, som jag ej förutsett. Sålunda talade han
t. ex. om att taxereduktionen senare kommer att reducera statsbanornas överskott
med hela 8.5 miljoner ete. Jag får då framhålla, att herr Wigforss, såvitt
jag förstår, sammanblandade det budgetår, med vilket vi nu ha att göra, med
det, som följer därefter. Mina beräkningar hänföra sig ju till det, som nu före -

Torsdagen den IT januari e. m.

Xr 4.

står, medan jag rörande det därefter följande försiktigtvis icke gjort några uttalanden.
Det skulle ju också vara ganska ovanligt och icke fullt överensstämmande
med vid budgetsbehandling tillämpad praxis, om man inläte sig i mer
eller mindre bestämda omdömen om konjunkturutvecklingen längre fram i tiden
än det budgetår, varmed man har att räkna. Men det oaktat skall jag senare
nämna även några ord om denna fråga.

Vad nu de inkomstberäkningar angår, som jag lagt till grund för den framlagda
budgeten, får jag hävda, att dessa inkomstberäkningar ha verkställts
med iakttagande av försiktighet, och att jag anser dessa beräkningar hållbara.

Med avseende å inkomst- och förmögenhetsskatten är ju dennas avkastning
under nästkommande budgetår beroende på konjunkturerna under sistförflutet
år 1928. Alla i denna kammare känna, med vilken förfinad matematisk precision
vi numera kunna beräkna inkomstskattens sannolika utfall. Det är förunderligt
att se, huru nära siffrorna i de sista årens budgetredovisningar sammanfallit
med dem som beräknats. Genom det sätt, på vilket vi här i landet
uppgöra beräkningarna för inkomst- och förmögenhetsskatten, komma vi längre
i noggrannhet än vad i många andra länder brukar vara fallet. Inkomst- och
förmögenhetsskatten kan redan under löpande budgetår beräknas komma att
inbringa ett belopp av 146.7 miljoner kronor, försåvitt icke genom regeringsrättens
utslag i malet mellan Svenska handelsbanken och kronan och kammarrättens
väntade utslag i restitutionsmålen vissa stora restitutioner äro att förvänta,
som torde, medföra en avbränning å det löpande årets inkomst- och förmögenhetsskatt
å 2.3 miljoner kronor. Men denna speciella omständighet är
föranledd av förhållanden flera år tidigare och har intet samband med konjunkturläget.
Man kan därför säga, att jag för nästkommande budgetår räknat med
ungefär samma utfall av inkomst- och förmögenhetsskatten som för det löpande,
och detta kan med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen icke anses
vara oförsiktigt kalkylerat.

Det är icke heller på den punkten, som anmärkningar framställts, utan dessa
ha företrädesvis gällt stämpelmedlen, som herr Wigforss berörde, och tullmedlen,
vilka såväl ^herr Ekman som herr Wigforss stannade vid. Med avseende å
tullmedlen förhåller det sig emellertid så, att generaltullstyrelsen tidigare brukat
uppskatta tullmedlen utan någon närmare motivering och — enligt vad
budgetredovisningarna giva vid handen — brukat uppskatta dem för lågt, under
det att styrelsen nu för första gången kommit med en ingående motivering
för sin beräkning av denna inkomstpost. I denna beräkning har styrelsen specificerad
de, större och viktigare posterna i vår import och efter diskussion av
varje särskild post kommit till siffror, som jag funnit hållbara. Att tullmedlen
äro riktigt beräknade är så mycket mera sannolikt, som dessa medel redan
under löpande budgetår torde komma att stiga vida utöver det i riksstaten upptagna
beloppet „av 145 miljoner kronor. Under de fem första månaderna av
löpande budgetår ha ■— efter avdrag för restitutioner — sammanlagt influtit
66.4 miljoner kronor i tullmedel, mot 62.5 miljoner under motsvarande månader
nästföregående budgetår; det är sålunda en ökning på nära 4 miljoner under fem
manader. Även om man endast skulle räkna med denna ökning, komme man
vid en jämförelse med budgetåret 1927/1928 upp till 156 miljoner, ty tullinkomsterna
efter avdrag för restitutioner utgjorde under sistnämnda budgetår
152.5 miljoner. Det föreligger sålunda den största sannolikhet för att tullinkomsterna
redan under löpande budgetår skola komma att närma sig den av
mig för nästkommande budgetår beräknade siffran. 160 miljoner. Med avseende
å stämpelmedlen har jag verkligen gjort en ändring i riksräkenskapsverkets
beräkning,, i det jag funnit att tillbakagången i stämpelmedel under senare
delen av 1928, jämfört med senare delen av 1927, icke är större än som motsvaras
av den differens, som föranletts av vissa extraordinära stämpelinkomster

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

under det tidigare budgetåret. Räknar jag med den så att säga normala uppbörden,
torde det hava influtit ungefär lika mycket under båda åren. Med hänsyn
ytterligare till lotterivinstskatten, som beräknats inbringa 1.6 miljoner,
har jag, under förutsättning av oförändrade stämpelavgifter, ansett mig kunna
uppräkna stämpelmedlen till 58 miljoner.

Beträffande de övriga inkomstposterna — utom riksbanksvinsten och reservationerna,
där siffrorna ii ro klara — kan jag i korthet sammanfatta saken så,
att verkens egna inkomstberäkningar blivit i huvudsak följda redan av riksräkenskapsverket,
och att, där så icke skett, allenast obetydliga höjningar i
dessa beräkningar företagits av detta för sin försiktighet kända ämbetsverk.
Jag liar här följt riksräkenskapsverkets beräkningar. Jag får i fråga om statens
järnvägar särskilt anmärka, att järnvägsstyrelsen nu anser sig kunna beräkna
inkomstöverskottet för år 1928 för den del av järnvägstrafiken, som icke
har samband med malmtrafiken, till 27.5 miljoner. Styrelsen utgår sedan för
år 1929 från en ökning i denna siffra med allenast några hundratal tusen kronor,
nämligen till 27.8 miljoner. Med avseende å malmtrafiken håller sig styrelsen
på ganska säker mark, eftersom den kan beräkna inkomsterna av denna
trafik på grund av den plan för utfrågning av malm, som lämnats av malmbolaget.
Överskottet för denna trafik uppskattas till 12.7 miljoner kronor. Lägges
denna siffra till 27.8 miljoner kronor, så blir det 40.5 miljoner kronor. Slutligen
räknar styrelsen icke med någon konjunkturförbättring under det första
halvåret 1930 jämfört med första halvåret 1929 utan stannar vid 40.5 miljoner
kronor såsom beräknad inkomst för nästkommande budgetår. Jag tror, att om
man med objektivitet vill granska de inkomstberäkningar, som jag godtagit,
man skall som allmänt slutomdöme kunna säga, att inkomsterna äro försiktigt
beräknade, ehuru de så vitt möjligt uppräknats i överensstämmelse med de inkomster,
som verkligen kunna antagas komma att inflyta. Ehuru kassafonden
är ganska stor och vid ingången av nästkommande budgetår kan beräknas
vara ännu större, har jag icke tagit någon hänsyn till denna omständighet vid
inkomsternas fastställande. Jag vågar sålunda göra gällande, att budgeten
beträffande inkomstsiffrorna är en hållfast budget.

Den enda post bland inkomsterna, på vilken jag själv i detta sammanhang
vill fästa uppmärksamheten, är den engångsinkomst på 5 miljoner kronor i tobaksskatt,
som detta år stått till förfogande på grund av de ändrade leveransterminer
för tobaksskatten, som monopolet förklarat sig villigt genomföra. Jag
betonar, att denna engångsinkomst — den enda egentliga engångsinkomst, med
vilken det föreliggande budgetförslaget räknar —■ rätteligen icke bör användas
för löpande utgifter utan för kapitalökningsändamål eller för avskrivning av
förluster. I överensstämmelse härmed har jag föreslagit en avsättning av 5
miljoner till fonden för mötande av förluster vid kreditkassans verksamhet,
ehuruväl kassans styrelse på senhösten förklarat sig kunna för nästkommande
budgetår åtnöjas med 3.6 miljoner kronor. Nu kan det hända, att någon invänder:
men varför icke gå ännu längre, varför icke till samma fond avsätta •—
utöver de 3.6 miljoner, som kreditkassan begärt — ytterligare de 5 miljonerna
engångsinkomst från tobaken, och sålunda till ifrågavarande fond avsätta 8.6
miljoner? Ja, hade det varit ett enskilt företag och hade man varit bestämmande
över budgeten och statsregleringen, så hade måhända cn dylik väsentligt
större avsättning kunnat vara motiverad. Men så väl känner man riksdagen,
att den icke brukar under visst budgetår för en dylik fond avsätta nämnvärt
mera än som faktiskt under samma budgetår behöves. Med exemplet för ett
par år tillbaka för ögonen, då riksdagen på vårsidan nedsatte ett av Ivungl.
Maj:t föreslaget anslag till samma fond med 2 miljoner kronor hade jag kunnat
i hög grad riskera, att riksdagen tagit bort igen de 5 miljoner, som jag skulle
lagt till de 3.6, och använt dem för syften, som måhända icke varit i allo tillta -

Torsdagen den 17 januari e. m.

> r 4.

lande. Med andra ord: jag tror jag gått så långt i konsoliderande riktning ap

med avseende å denna engångsinkomst, som möjligt varit. _ statsverks Går

jag därefter till utgiftssidan, har den siste ärade talaren erkänt min propositionen.
strävan att även få utgiftsberäkningarna i det föreliggande budgetförslaget (Forts.)
så rättvisande som möjligt. Jag har redan förut i första kammaren framhållit,
huru detta allenast innebär ett fullföljande av de ansträngningar de föregående
finansministrarna gjort under de gångna åren. De ha nämligen alla
försökt få förslagsanslagen uppräknade så, att alltför stora° merbelastningar
på kassafonden måtte kunna undvikas. Redan herr Beskow på sin tid uppräknade
förslagsanslagen, herr Wigforss fortsatte och herr Lyberg gjorde häromåret
en verklig kraftansträngning, då han till stor nytta för den budget, han då
framlade, mycket kraftigt uppräknade förslagsanslagen. Att jag gått vidare
på samma väg är självklart, och jag har haft så mycket större anledning att
göra detta som jag befunnit mig i ett jämförelsevis gynnsamt läge. eftersom
jag haft ett relativt stort inkomstöverskott att röra mig med. För att för kammaren
klargöra, huru pass mycket jag ansträngt mig att göra jämväl budgetens
utgiftssida möjligast rättvisande, vill jag meddela, att sedan finansberedningarna
för de olika departementen avslutats, order utgick till statssekreterarna
i samtliga departement att inkomma med nya uppgifter angående de
belopp, till vilka de olika förslagsanslagen borde uppräknas för att enligt respektive
statssekreterares mening mera avsevärda merbelastningar skulle kunna
undvikas. Genom denna efter de egentliga finansberedningarnas slut vidtagna
åtgärd ökades utgiftssidan med ytterligare 2 ä 3 miljoner kronor, fördelade
på de olika departementen, allt i syfte att göra budgeten hållfastJämväl
beträffande utgifterna. Herr Wigforss gjorde några reflexioner på enstaka
punkter och satte därvid i fråga, huruvida uppräkningen av förslagsanslagen
likväl blivit tillräckligt omfattande. Särskilt beträffande ett anslag
under fjärde huvudtiteln undrade han om icke detta anslag skulle komma
att visa en merbelastning. Detta ger mig anledning säga, att han så till vida
torde ha rätt, att i fråga om en del anslag under fjärde huvudtiteln, trots vad
som åtgjorts, åtskilligt återstår för att få utgifterna rättvisande. Det har beträffande
fjärde huvudtiteln varit mycket svårt att i lika hög grad som på
andra huvudtitlar fullfölja det tillämpade förfarandet. Vi befinna oss ju i en
övergångsfas till en ny härordning, och de militära experterna ha i många fall
svårt att säga, huruvida en viss iakttagen merbelastning på ett anslag under
fjärde huvudtiteln är beroende på en automatisk utgiftsökning eller har sin
grund i särskilda, med övergången till den nya härordningen sammanhängande
omständigheter. Detta gör, att beträffande en del anslag på fjärde huvudtiteln
beräknar jag alltjämt en merbelastning. För att emellertid antyda, att
jag även på fjärde huvudtiteln sökt så gott sig göra låter tillämpa den angivna
principen kan jag nämna, att de stora avlöningsanslagen till lant- och
sjöförsvaret denna gång blivit förhöjda till följd av de merbelastningar, som
iakttagits vid den sista budgetredovisningen. Man har sålunda från^ regeringens
sida — ehuru man varit beredd på den misstämning, som från stora
grupper inom riksdagen var att vänta på grund av den ökade totala utgiftssumman
på fjärde huvudtiteln — ändock velat i rättvisans och uppriktighetens
intresse söka beräkna förslagsanslagen jämväl på denna huvudtitel någorlunda
rättvisande.

Sammanfattar jag det sagda tror jag man skall erkänna, att det^ framlagda
budgetförslaget såväl beträffande inkomsterna som utgifterna är hallbart, jag
vågar t. o. m. säga, att det är ganska starkt. Vad herr Wigforss uttryckte sin
oro över hänför sig egentligen till ett därefter följande budgetår, rörande ''silket
jag i slutet av mitt anförande skall säga några ord.

Dessförinnan vill jag emellertid redovisa det sätt, på vilket jag använt det

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

inkom stöverskott, som detta år stått till förfogande. .Tåg behöver väl icke då
för kammarens ledamöter framhålla, att en jämförelse mellan den föreliggande
budgetens och den löpande budgetens totala slutsummor självfallet icke säger
någonting, eftersom denna slutsumma sammansättes av skattebudgetens
och lånebudgetens slutsummor. När man alltså finner, att det föreliggande
budgetförslagets slutsumma med 28.2 miljoner överstiger det löpande budgetarets
motsvarande siffra, sa beror detta pa att skattebudgeten visar en ökning
av 43.1 miljoner kronor, medan lånebudgeten visar en minskning av 14.9 miljoner.
Det är uppenbart, att resultaten av dylika förändringar icke ger någon
som helst vägledning för omdömet. För att i stället ange en siffra, som bereder
kammarens ledamöter den största klarheten, ber jag att få nämna, huru
mycket inkomstberäkningarna för det kommande budgetåret under förutsättning
av oförändrade taxor vid statens järnvägar och oförändrade skattesatser
överstiga nu löpande budgetårs riksstatssiffra. Det är en siffra, som uppgår till
68.2 miljoner kronor. Med 68.2 miljoner överstiga sålunda den av mig framlagda
budgetens inkomster det nu löpande budgetårets riksstatssiffra. Jag
har nu sett i några tidningar under de gångna dagarna, hurusom man trott,
att hela detta överskott av 68.2 miljoner stått till disposition för ökade eller
nya utgifter samt för skatte- och taxesänkningar. Men jag behöver väl icke
för kammaren utveckla, varför detta är en grundlig missuppfattning. I dessa
68.2 miljoner ingå ju nämligen vissa inkomstposter, som äro bundna på grund
av gällande författningar eller andra bestämmelser. Först och främst får man
erinra sig att automobilskattemedlen för nästkommande budgetår beräknas till
42 miljoner jämfört med 30 miljoner i löpande riksstat. Denna merinkomst av
bilskattemedel på 12 miljoner går ju direkt till vägväsendet och står alltså
icke till disposition för de ändamål, varom här är fråga. Ytterligare bör erinras
om att inkomsterna av rusdryckshanteringen beräknas 3 miljoner högre än
siffran i löpande riksstat. Men än vidare skall man enligt gällande bestämmelser
för dessa^medel därifrån draga 2 miljoner, som icke tillföras budgeten, utan
som skola ga till statsskuldens amortering. Sålunda skola sammanlagt 5 miljoner
kronor i rusdrycksmedel dragas ifrån de 68.2 miljoner, om vilka jag nyss
talade. Ytterligare skola från samma belopp dragas 1.8 miljoner, utgörande
den del av statens inkomst från Luossavara—Kirunavara Aktiebolag, som enligt.
mitt förslag skall gå till amortering å statsskulden. Slutligen tillkommer
en liten post på 0.6 miljoner. Adderar jag dessa olika bundna merinkomster får
jag en siffra av 19.4 miljoner, som skall dragas från de 68.2 miljonerna, och
skillnaden är 48.8 miljoner, vilken är den siffra, som man skall hålla sig till,
när man skall bedöma det sätt, på vilket jag föreslagit att inkomstöverskottet
skall disponeras.

^Med 48,8 miljoners inkomstöverskott har jag alltså haft att räkna. Utan att
någon oresonlig sparsamhet förekommit — vilket icke hade varit lyckligt eller
lämpligt — vill jag dock framhålla att vid utgiftsanslagens fastställande stor
återhållsamhet iakttagits över hela linjen beträffande de olika departementen.
Med stor återhållsamhet kan man ju mena något olika, allt efter sin läggning,
men för min del menar jag härmed en sparsamhetspolitik, som från budgeten avför
en hel rad av de krav på stegrade eller nya utgifter, som framställas under
höstarna, som gallrar bland dessa krav på ett kraftigt sätt, och som på de olika
huvudtitlarna endast släpper fram det, som man anser vara mest pressant och
till det största gagnet för landet i dess helhet. Följande denna princip har jag
emellertid icke kunnat undgå att räkna med omkring 11 miljoner kronors automatiska
utgiftsökningar på förslagsanslagen. Beräkningen av detta belopp
överensstämmer icke fullt med den av min företrädare i ämbetet föranstaltade
beräkningen av de automatiska utgiftsökningarna. Medan han gjorde ett försök
att beräkna dessa utgiftsökningar på såväl förslags- som reservationsan -

Torsdagen den 17 januari e. in.

71 Sr 4.

slagen, ha mina experter ansett det nödigt att begränsa beräkningarna till alle- Vtd
nast förslagsanslagen, emedan det är ytterst svårt, för att icke säga omöjligt, ™auverksatt
med någon säkerhet bedöma vad som är automatisk ökning på ett reserva- propositionen.
tionsanslag. Utöver ifrågavarande miljoner ha så på de olika huvudtitlarna (Forts.)
tagits upp en hel del önskemål och krav, allt med iakttagande av den sparsamhet,
varom jag nyss talade, och jag kom därmed till en början upp till en siffra
av omkring 17.3 miljoner kronor, som alltså representerade ökningen av utgifterna,
jämfört med den löpande riksstaten. Om man drar detta belopp av 17.3
miljoner kronor från 48.8 miljoner kronor, återstår ett belopp av omkring 31.5
miljoner kronor. Man hade då, för att nu så att säga fullfölja den historiska
gången av budgetsarbetet, att överväga, om detta sålunda återstående belopp
helt och hållet borde användas för skattesänkningar och taxelindringar. Detta
ansågs av olika skäl icke klokt, och därav kom sig att regeringen gick in för
den provisoriska löneförhöjning för vissa lärarekategorier, som kostar 6.3 miljoner
och som väckt en viss uppmärksamhet. Såsom framhålles i finansplanen
anser jag mig hava stärkt utgångsläget vid kommande statsregleringars uppgörande
genom att nu i budgeten upptaga denna utgift. Efter denna ytterligare
utgift har ett belopp av omkring 25 miljoner kronor stått till förfogande för
taxe- och skattelättnader.

Jag har under förmiddagen fått höra olika uppfattningar om i vilken omfattning
man rimligen bör föreslå och skrida till skattesänkningar och taxelindringar.
Från somliga håll och senast från den siste ärade talarens sida,
om jag förstod honom rätt, har det sagts, att skattenedsättningar icke ha den
betydelse, som man å vår sida anser och som jag tror, att han själv under sin
finansministertid också tycktes anse. Han förmenade nu, att i varje fall det
förslag, som här framlagts till sänkning av den direkta skatten, icke har någon
större betydelse för de svenska skattedragarna. Jag har för min del i
det fallet resonerat som så, att den direkta beskattningens nedbringande här
i landet,, oavsett vad herr Wigforss uttalat, av naturliga skäl är ett önskemål
för hela det produktiva näringslivet inklusive den stora grupp av medborgare,
som ha sin näringsutövning inom jordbruket. Jag tror mig av föregående års
behandling av denna fråga våga draga den slutsatsen, att jordbrukarnas egna
representanter i riksdagen varit intresserade för den direkta beskattningens
nedbringande, så mycket mera som de positivt medverkat härtill, och att denna
min iakttagelse väger mera än herr Wigforss spekulationer över vad lantbefolkningen
skulle föredraga i valet mellan å ena sidan en sänkning av den
direkta beskattningen och å den andra ett lättande av konsumtionsskatterna.

Jag har endast fullföljt herr Lybergs och herr Wigforss eget tidigare förslag,
när jag nu föreslagit en nedsättning av det procenttal, efter vilket inkomst-och
förmögenhetsskatten utgår, med tio enheter. Till ytterligare stöd för det
lämpliga i denna åtgärd kan jag, om så skulle anses nödigt, åberopa en finansminister,
som nog herr Wigforss liksom för övrigt alla andra hade stort
förtroende för, nämligen herr Thorsson. Denne utvecklade på sin tid ungefär
den synpunkten, att den direkta beskattningen är att betrakta såsom en utdebitering,
som man höjer, när så är nödvändigt, men som man också bör sänka,
när så befinnes möjligt. Man bör alltså försöka att rätta utdebiteringen efter
omständigheterna, och när nu omständigheterna möjliggöra en lägre utdebitering,
så står det i överensstämmelse med herr Thorssons gamla goda sats, att
man tillvaratar denna möjlighet.

Det är väl också så, att den direkta beskattningen för alla dem, som icke på
grund av de skattefria avdragen ha ringa känning av densamma, spelar en viss
roll, och att denna roll ökas allteftersom man kommer till inkomsttagare och
företag, som känna beskattningstrycket svårt och hårt. Det är väl ganska naturligt,
att det svenska näringslivet, vilket som alla veta i stor omfattning be -

> r 4.

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid drives i form av stora företag, behöver eu dylik lättnad för att få luft under
statsverks- vingarna och för att med större förtröstan kunna se mot framtiden. Det förpropositionen.
håller sig val också så, att möjligheten att tillgodose sparandets synpunkter,
(Forts.) att lägga åsido vinst för startande av nya företagsamhetsgrenar och nya uppgifter,
ökas i den mån det rådande mycket höga skattetrycket minskas. Det
normala direkta skattetrycket mätes med procenttalet 100, och procenttalet
140, som här föTeslås, befinner sig alltså alltjämt ganska långt ovanför den
normala siffran. Det kan icke anses orimligt att, när man alltjämt befinner
sig så högt över den normala siffran, gå vidare på den väg, som redan har beträtts
av herr Thorsson på sin tid, av herr Wigforss själv på sin tid och senast
av herr Lyberg. Jag har mycket svårt att förstå den distinktion, som herr
Wigforss ville göra, då han talade om att en dylik skattesänkning har betydelse,
när man går från 170 till 100, men icke samma betydelse eller ens någon
nämnvärd betydelse, när man rör sig från 150 till 140. Denna distinktion
var väl ändå rätt svagt grundad.

För att även eljest fullfölja riksdagens förfaringssätt att fördela skattelindringarna
på den direkta beskattningen och konsumtionsskatterna har jag -—
utan att vilja upptaga någon principiell strid om den direkta och den »indirekta»
beskattningens lämpligaste inbördes avvägning — jämväl föreslagit nedsättning
av vissa konsumtionsskatter. Därvidlag har jag, som naturligt är,
liksom, skett under tidigare år, i första hand tänkt på sockerskatten, varav
efter tidigare gjorda reduktioner alltjämt återstår 4 öre, och föreslagit denna
skatts totala avskaffande. Detta förslag innebär, att sockerskatten, som beräknas
till 8.5 miljoner kronor per år, för framtiden skall komma att fullständigt
bortfalla, och denna skattesänkning skall framdeles helt och hållet komHia^konsumenterna
av socker till godo. Då emellertid under det första budgetåret,
när sockerskatten är avskaffad, en viss del inflyter i efteruppbörd,
kan man beräkna, att 1.6 miljoner likväl komma att inflyta i sockerskatt, och
därför stannar inkomstminskningen för staten för detta budgetårs vidkommande
vid G.O eller i runt tal 7 miljoner kronor. Nu säger man: samtidigt med
förslaget om sockerskattens borttagande har det framlagts en tullproposition
i sockerfrågan, som. tager tillbaka den fördel, som sockerskattens upphävande
beräknas medföra för konsumenterna. Ja, därom förhåller sig på följande
sätt, som jag tror, att herr statsministern redan tidigare i dag utvecklat. Om
jag utgår från det år, under vilket tullförhöjningen enligt regeringsförslaget
skulle komma att bestå — under exempelvis tiden 1 mars i år till 1 mars nästa
år — då är det riktigt, att sockcrtullens höjning med 3 öre ungefär kompenserar
skattelättnaden, så att resultatet blir ungefär plus minus noll för konsumenterna.
Om jag däremot håller mig till nästa budgetår, som börjar den
1 juli 1929, förhåller det sig så: under månaderna fr. o. m. juli 1929 t. o. m.
februari 1930 förbilligas sockret genom sockerskattens avskaffande med 4 öre
men fördyras genom den högre tullen med 3 öre och förbilligas sålunda i realiteten
med allenast 1 öre; under de därefter följande månaderna mars—juni
av samma budgetår kommer däremot sockerskattens avskaffande att verka
tullt med 4 öre; lägger man tillsammans blir det ett genomsnittligt förbilligande
med 2 1/4 öre, motsvarande ett belopp av omkring 4.5 miljoner kronor.
Jag erkänner gärna, att herrarna, som efter vad dagens diskussion tycks ha
antytt äro motståndare till den föreslagna tullförhöjningen, kunna vara berättigade
att räkna med det år, under vilket den höjda sockertullen föreslagits
att utgå, och^ jag har ju också klart sagt ifrån, hur jämförelsen då utfaller.
Räknar man åter med nästkommande budgetår, vilket man i en finansplan rimligtvis
bör göra, betyda i alla fall de föreslagna åtgärderna tillsammans omkring
4.5^miljoner kronors lindring i denna konsumtionsskatt för svenska folket,
alltså, ungefär hälften av vad sockerskattens avskaffande skulle ge, ifall
tullpropositionen icke bifalles.

Torsdagen den 17 januari e. ro.

>’r 4.

För att emellertid ytterligare se till att en rimlig balans upprätthålles mel- yid
lan sänkningen i den direkta skatten och sänkningen av konsumtionsskatterna ^Usverkshar
jag föreslagit, att vissa frukttullar skulle borttagas, innebärande en tull- propositionen.
minskning av omkring 3 miljoner kronor. Tillsammans med de 4.5 miljonerna (Forts.)
blir detta 7.5 miljoner kronor. Skulle tullpropositionen icke vinna riksdagens
bifall, komme det med avseende å skattelättnaden att uppstå en betydande
övervikt för konsumtionsskatterna i förhållande till den direkta beskattningen.
Att jag valt den färska och torkade frukten är därför, att man gärna vill
se till att skattelindringarna beröra sådana varor, som lia verklig betydelse
för folknäringen och folkhälsan, och att man mindre gärna rör vid artiklar,
som icke ha samma betydelse, särskilt för det uppväxande släktet. Nu har
det under budgetberedningen av en framstående expert berättats, hurusom
konsumtionen av frukt under de sista åren oerhört vuxit även inom de fattigare
befolkningslagren. Ofta förekommer att arbetare på väg till fabriken
på morgonen gå in i en butik och köpa en påse äpplen. Fruktkonsumtionen
har m. a. o. blivit allt allmännare bland de breda lagren, vilket kan vara värt
att notera, när man bedömer, varför jag valt artiklar som de ifrågavarande. Yad
den torkade frukten angår, har även den numera blivit en stor och viktig artikel
i de vanliga svenska hushållen. Borttagandet av tullen på torkade plommon
och sviskon, liksom borttagandet av tullen på färsk frukt under de sju
första månaderna av året, kommer att betyda en viss lättnad för hushållsbudgeten,
även då det gäller de mindre bemedlade i vårt land. Till kammarens
jordbruksintresserade ledamöter och representanterna för den svenska
fruktodlingen behöver jag väl icke säga, att det mest sorgfälliga övervägande
föregått förslaget om frukttullens suspension under de sju första månaderna
av året. Den nyssnämnda experten, tillika en stor entusiast för svensk^ fruktodling,
har inför regeringen bestämt förklarat, att tullsatsen under ifrågavarande
sju månader icke spelar någon som helst roll för den svenska fruktodlingen,
utan att det endast är under månaderna augusti—december, som tullen
under goda fruktår fyller en roll såsom skyddstull. Då herr Ekman här
satiriserade över de nuvarande regeringsledamöternas förment olika uppträdande
vid tidigare tillfällen, så var detta hans resonemang felaktigt. Han
nämnde icke ens, att frukttullen enligt vårt förslag skall suspenderas endast
under den tid av året, då den icke verkar såsom skyddstull utan praktiskt
taget allenast såsom finanstull. Herr Ekmans satir hade därför kunnat sparas
till någon annan punkt, där den varit lämpligare placerad.

Må det härefter tillåtas mig att säga några ord om ett förslag, som den Ekmanska
regeringen för två år sedan framförde, och som jag då, så gott jag
kunde, försökte förmå mina meningsfränder att stödja. Jag syftar på _nedsättningen
av den abnormt höga fondbörsstämpeln. Man tror måhända inom
vissa kretsar av riksdagen, att fondbörsstämpeln allenast har betydelse för jobberi
och spekulationer på börsen. Det skulle dock vara en bra naiv finansminister,
som ville gå in för en lättnad för sådana former av verksamhet. Förhållandet
är ju, att den höga fondbörsstämpeln i Sverige utgör ett allvarligt
hinder för de lojala aktietransaktioner på fondbörsen, genom vilka kapital tillföres
det svenska näringslivet vid sidan om storbankerna. Den höga fondbörsstämpeln
har enligt vad jag erfarit i många fall medfört, att dylik kapitaltillförsel
till det svenska näringslivet direkt från de svenska spararnas sida försvårats
eller förhindrats. Jag tror, att den Ekmanska regeringens här närvarande
ledamöter väl känna detta förhållande, då de ju själva för två år sedan
på mycket goda grunder föreslogo en åtgärd i liknande riktning.

Till sist har jag föreslagit avskaffandet av lastpenningama, en gammal på
sjöfarten vilande pålaga av irrationell natur, som sjöfartens män länge betrak -

Kr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tat såsom onyttig och skadlig, och som dessutom i någon man fördyrat sjöfrakterna
med åtföljande fördyring även av importvarorna.

Såsom det sista eller måhända första ledet i programmet -— jag borde kanske
i stället ha nämnt det först — ingår planen att skrida till nedsättning av
fraktsatserna på statens järnvägar. Den innebär ju intet nytt utan endast ett
fullföljande av den föregående regeringens tankegång. Att man nu stannat
vid siffran 8.5 miljoner och icke vid 10 miljoner beror ingalunda på någon ovilja
eller något bristande tillmötesgående från regeringens sida. I)et hade självfallet
varit mycket lätt att ställa 10 miljoner till förfogande för denna taxesänkning.
Att beloppet i alla fall stannat vid 8.5 miljoner beror på att järnvägsstyrelsen
själv förklarat, att det möter svårigheter att utarbeta den nya
samtrafikstaxan på basis av en inkomstminskning, överstigande 8.5 miljoner
kronor. Av järnvägstekniska skäl har siffran alltså satts till 8.5 miljoner,
och samma skäl förklara också, varför taxesänkningen till allas vår ledsnad
kan träda i kraft först den 1 januari 1980.

Jag tror man icke kan säga, att ett taxe- och skattelindringsprogram, lagt
på det sätt, jag nu angivit, och som tager i anspråk allenast omkring hälften
av det överskott, som stått till förfogande, har gått för långt. Jag tror man
måste medgiva, att regeringen här sökt skipa rimlig rättvisa mellan å ena sidan
kraven på nya eller stegrade utgifter och å andra sidan de lika berättigade
och mycket viktiga kraven på skattesänkningar och taxelindringar för det
svenska näringslivet och för det svenska folket överhuvud taget.

Till sist. mina herrar, skall jag be att få tillägga följande. Herr Per Albin
Hansson på förmiddagen, herr Wigforss nu på kvällen liksom även herr Möller
i första kammaren ha, utan att egentligen kunna sätta säkerheten av mina
inkomstberäkningar i fråga, mindre oroat sig för den nu framlagda budgeten
än för vad som kan komma därefter, alltså budgeten för året 1930/81 och för
ännu längre fram i tiden liggande budgetår. Herr Wigforss’ anförande nu senast
gav egentligen, som jag inledningsvis anmärkte, uttryck för en viss oro
för hur det skall komma att ställa sig under budgetåret 1930/31.

Jag får då anföra, att det väl icke brukat vara en ledande grundsats i
statlig finanspolitik att underlåta att föreslå möjliga skattesänkningar och
taxelättnader under ett budgetår, då detta är möjligt, sedan man såväl på inkomst-
som på utgiftssidan sökt att uppgöra en så hållbar budget som möjligt.
Man har väl icke velat avstå från sådana för näringslivet och för folkhushållet
i dess helhet gagneliga åtgärder, när man haft tillfälle därtill, på
den grund att man under ett därefter följande budgetår eventuellt icke tror
sig kunna räkna med att göra en lika stor fortsatt aktion i samma riktning eller
överhuvud taget någon fortsatt aktion alls. En sund statlig finanspolitik bör
väl gå ut på att såvitt möjligt söka begränsa statens utgifter, så att man får
tillfälle till skattesänkningar, d. v. s. att uppgöra en budget med hänsyn till
skattedragarnas intresse. Det kan väl icke vara riktigt att uppgöra en budget,
som bygger på tankegången, att man utan nödig hänsyn till de skattedragande
skall samla mera i statens lador än som är behövligt för upprätthållandet av
en betryggande säkerhetsmarginal. Då jag nu bär framför mig en kassafond,
som är uppe i 43 miljoner kronor och som efter allt att döma vid innevarande
budgetårs utgång kommer att ha ytterligare ökats, då skulle det väl ha varit
en felaktig finanspolitik att innevarande år avstå från eller reducera de skattesänkningar
och taxelindringar, som här ha föreslagits, inför oron att man under
ett därpå följande år möjligen icke kommer att kunna gå vidare på samma väg.

Det synes emellertid vara en annan farhåga, som mest behärskar de ärade
talare, mot vilka jag nu vänder mig, nämligen att de föreslagna skattesänkningarna
skulle kunna komma att hindra upptagandet i kommande budgeter
av nödiga utgiftsanslag, därför att erforderligt utrymme för utgiftsökningar

Torsdagen den IT januari e. in.

>''r 4.

icke längre skulle förefinnas. Om jag förstod herr Hansson liksom även herr
Möller i första kammaren rätt, menade de, att om en socialdemokratisk regering
eller låt oss säga vilken regering som helst ett kommande år finner
nödigt att för tillgodoseendet av vissa sociala syften öka socialbudgetens slutsumma
med ett visst antal miljoner, skulle de nu föreslagna skattesänkningarna
och taxelindringarna lägga hinder i vägen eller i varje fall försvåra en
dylik utgiftsökning. Det var därför som de nu ville varna för att nu gå med
på för stora skattesänkningar. Jag skulle vilja fråga, hur herrarna tro. att
man rent formellt sett skulle kunna tillgodose ett sådant önskemål. Skall
man av det överskott, som nu står till förfogande, lägga av en del och fondera
densamma för något bestämt syfte? Skall man överföra den till kassafonden?
Skall man kanske bilda en särskild fond för mötande av nya sociala utgifter?
Nej, alla dylika operationer hade säkerligen, om de blivit föreslagna,
stämplats såsom både kortsynta och oriktiga. Man kan icke förfara på det
sättet. Därtill kommer emellertid enligt min mening, att dessa skattelättnader
bereda det svenska näringslivet vissa förmåner och bereda de konsumerande
folklagren vissa förmåner. Även om dessa förmåner icke äro så stora, utgöra
de likväl förmåner. Detta medför i sin tur en stimulans för det produktiva
arbetet av alla slag här i landet, möjliggörande i fortsättningen en ökad
avkastning av det svenska näringslivet och som följd härutav stegrade statsinkomster.
En finanspolitiks uppgift bör ju vara att genom skattereduktioner
och taxelättnader av olika slag stimulera näringslivet till ökad framryckning
och ökad vinstavkastning, så att staten därigenom under de följande budgetåren
också får ökade inkomster. Jag hyser för min del — utan att förfalla
till någon lättsinnig optimism, som ingalunda ligger för mitt lynne, men
utan att heller förfalla till någon svart pessimism, som icke har sin grund i
verkliga förhållanden — den övertygelsen, att därest inga stora kalamiteter
inträffa i världen i form av krigiska förvecklingar eller dylikt, det skall vara
möjligt att så utveckla den svenska folkhushållningen, att den förmår ge en
allt mera ökad avkastning och därmed också tillföra staten de ökade inkomster,
som staten behöver för oundgängliga utgifters tillgodoseende. Vad
man sedan menar med oundgängliga utgifter, det blir ju alltid föremål för
olika uppfattningar. Jag tror emellertid, att man icke behöver hysa alltför stora
bekymmer av denna natur. Det svenska näringslivet är ganska sunt. Den
svenska statens finanser äro dess bättre ganska goda, och det är ett resultat,
icke av olika regeringars eller finansministrars arbete med de olika årens budgeter
utan självfallet djupare sett ett resultat av alla produktiva krafters gemensamma
samverkan i detta land för det svenska folkhushållets och den svenska
nationalhushållningens utveckling.

Lägger man fram en budget som den föreliggande, har man ingalunda någon
anledning att räkna sig själv något därav till förtjänst. Bakom det relativt
gynnsamma resultatet ligger allenast, att den svenska nationen, trots politiska
meningsskiljaktigheter och trots mycket som söndrar, likväl i stort sett
är ett arbetsdugligt folk, som under en fredlig politik och under en av alla
regeringar av skilda färger systematiskt fortsatt sund finanspolitik kommit
upp på det jämförelsevis höga plan, där den nu befinner sig. Under erkännande
av alla mina företrädares insatser, tror jag, att man kan acceptera det
föreliggande budgetförslaget med dess utgiftsökningar och dess skatte- och
taxelindringar utan någon befogad oro för vad därefter skall följa.

Herr Hallén: Herr talman, mina herrar! Envar med det politiska livet

förtrogen riksdagsman vet, med vilka svårigheter den får gå till sitt arbete,
som skall försöka att vinna kammarens öra, sedan den nu under två timmars
tid med spänd uppmärksamhet lyssnat till anföranden sådana som de två sista.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 4. 76

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Må det emellertid tillåtas mig, herr talman, att rent inledningsvis få säga, att
det kan väl icke anses otillbörligt att vid en riksdag, som man gärna åstundar
att kalla en samförståndets, få uttala, att när man bär lyssnat till såväl
herr Wigforss’ lika koncilianta som vederhäftiga kritik av budgetförslaget
som till det nyss presterade försvaret för detta förslag, får man helt säkert
en känsla utav, att såväl den föregående finansministern, herr Wigforss, som
den nuvarande båda lagt i dagen en samvetsgrann noggrannhet, och att en
känsla av trygghet och säkerhet förmedlar sig därför åt åhörarna från ganska
olika politiska läger. Om jag skulle våga fälla ytterligare ett omdöme, skulle
det vara detta, att det sätt, varpå såväl försvaret som kritiken hittills ha
skötts i fråga om det föreliggande budgetförslaget, vittnar säkerligen icke ofördelaktigt
om det svenska parlamentets allmänna nivå.

Då jag, herr talman, dristat mig till att här i dag taga till orda, är det
naturligtvis icke för att ytterligare rikta debatten med några synpunkter angående
budgeten och dess uppställning, utan för att i stället begagna mig av
den hävdvunna rätten att säga några ord i anknytning till hela den politiska
karaktär, varom en föreliggande statsverksproposition alltid bär vittne. Det
är klart, att jag därvid såsom en enkel man i ledet självfallet avstår ifrån att
deltaga i exempelvis kannstöperierna om partiernas dragkamp och möjliga
kombinationer, en sak, som det ju bör tillkomma ledande partimän att ömsom
hotande eller gåtfulla som augurer, ömsom lockande med sirentoner ombestyra.
Jag skulle i stället vilja upptaga till skärskådande den omständigheten, att
representanterna för de medborgare, som ha en socialistisk samhällssyn, ha
gått formellt slagna ur den stora folkdrabbning, som man kallar valstriden,
och återvända hit såsom en ganska avsevärt reducerad skara.

Vi erinra oss, att man kommenterade vårt så kallade valnederlag i en del
av pressen därmed, att här hade man att konstatera ett märkligt varsel om
att nu lmde den stolta socialistiska furan nått höjdpunkten av sin växtkraft.
Ja, det saknades ju icke heller röster, som förmenade, att folkvreden emot den
utländska propagandan för inbördes krig hade vuxit sig så stark, att den nu
slet bort många grenar ur det socialistiska trädet.

Jag vill, herr talman, i detta ögonblick icke ett ögonblick sälla mig till
dem, som söka spela den kränkta oskuldens roll. Det var, det må ju erkännas,
säkerligen icke blott den tekniska valsamverkan, som etablerades mellan de
borgerliga partierna, som decimerade den socialistiska riksdagsrepresentationen.
Icke heller var det väl uteslutande effekten av de gemena och lågsinnade
valaffischer, som här i dag ha påtalats, och för vilka glädjande nog hittills
icke en skymt av försvar har sökt presteras. Det må i stället gärna erkännas,
att intet parti går fritt från valtaktiska missgrepp av allvarlig art eller fritt
från brist på förmåga att kunna förstå vissa folkgruppers mentalitet. Det
skulle säkerligen vara verklighetsfrämmande att förneka, att till dylika försyndelser
har också det socialdemokratiska partiet lika väl som alla andra partier
gjort sig skyldigt. Det må gärna också sägas, att den nuvarande statsministern,
her Lindman, har så pass länge för högern i vårt land varit den,
som spelat rollen av härfördärvaren Gallas, att denna gång förmodligen konstförfarnare
händer än hans skött korten med den framgång, som är allmänt
känd. Det må också erkännas, att missgrepp, var de än begås, straffa sig. Det
få vi alla erfara.

I bredd med detta dagspolitiska faktum, som man särskilt inför remissdebatten
och den förminskade socialistiska uppsättningen vill föra i minne, finns
det emellertid också ett annat faktum, som jag tror, herr talman, att det
nyttar både land och folk att en smula erinra om, nämligen att de socialistiska
kolonner, som rycka an till kamp mot den bestående ekonomiska strukturen
av vårt svenska samhälle, äro i oavbrutet växande. Trots vår minskade nu -

Torsdagen den 17 januari e. m.

> r i.

merär i andra kammaren ha vi med cirka 150,000 man ökat våra kadrer ute Tid
bland valmanskåren. Jag vill dessutom säga, att om man skalar av de svenska
kommunisterna deras revolutionära dräkt och deras teatermässiga revolu- propositionen.
tionsåskor och räknar dem såsom åtminstone socialistiskt tänkande medbor- (F0rfe.)
gare, då sväller dessa skaror ut till en miljonarmé, som är på framryckning,
märk väl icke en i striderna hopsmält utan i striderna vid varje val växande
jättearmé. Jag kan gärna erkänna, att bilden av en framträngande miljonarmé
lätt skapar suggestionen av en barbarsvärm, som hotar kulturen med
ödeläggelse, och vi kunde ju i stället, om det gjorde större nytta, använda en
annan bild: en miljonhövdad skara, som är i full fart med arbete över hela
vårt land för omläggning av den ekonomiska grunden för liela vårt samhällsskick.

Hur kommer det sig — den frågan kan väl vara värd att i en remissdebatt
stanna ett ögonblick inför -— att på det sättet skaran av de svenska medborgare,
som sluta sig till denna socialistiska inriktning, är i oavbrutet
växande? Har det månne sin grund uteslutande i ett materialistiskt lystet
tänkande eller är det en skicklig och utomordentligt vältalig agitation, som
gör, att ingen kan i vårt land så samla massorna som just den socialistiska
förkunnelsen? Nej, det är helt säkert en annan omständighet, och jag begagnar
tillfället att vid denna remissdebatt stryka under den saken. Det är den
omständigheten, ärade kammarledamöter, att en stor del, snart kanske den
större delen av den svenska nationen, har en stark förnimmelse av att vi bygga,
trots allt som kan sägas om vårt näringslivs blomstring, på en moraliskt
orättfärdig grund. Åsynen av den ekonomiskt orättfärdiga tingens ordning,
i vilken vi alla leva, utlöser de idealitetens källsprång, som i skiftande former
under seklerna ha skänkt helgd och höghet åt svenskens liv. Vi socialdemokrater
höra ingalunda till dem, som ringakta våra hädangångna fäder. Vi
veta mycket väl, att dessa vördade fäder, som på sitt sätt drömt om ett himmelskt
Jerusalem, och de moderna samhällsbyggare, som draga upp grundlinjerna
för ett rättfärdighetens samhälle, äro allesammans i skiftande dräkt barn
av samma svenska anda. De ha allesammans stått i samma helgade lunder
och sträckt blickarna upp emot de tysta stjärnor, vilkas ljus ha fött deras längtan
efter en fullkomlig värld. Det går icke an att underskatta den djupa
ideella ström, som bär upp denna rättfärdighetslängtan hos den svenska socilismen.
Jag menar, att man har icke rätt att svartmåla och säga, att det
bara är en grupp av landsmän, som äro gripna av ett socialt patos och som
blivit blinda för vad som verkligen sker och uträttas i detta rike. Visst icke!

Det erkännes gärna, herr talman, att det vore orättrådigt att förneka, att
vårt folk i jämförelse med andra kan glädja sig åt ett högre välstånd, och
att ett komplex av andliga, moraliska och gärna även av den moderna tekniken
framskapade krafter samverka framgångsrikt för folkets höjande. Man
har icke heller rätt att ens hos den politiska motståndaren förneka den ärliga
viljan till allas väl. Jag kan i detta fall med dessa erkännanden stödja mig
på ett sådant erkännande, som i dag från det kommunistiska partiets vikarierande
ordförande, herr Flyg, kom fram kanske helt oförhappandes, då han
sade, att vårt lands befolkning har i jämförelse med andra länders arbetare
och andra inbyggare det relativt bättre. Huruvida ett sådant erkännande av
att icke ens Rysslands arbetare och bönder kunna mäta sig med Sveriges
rimmar sig med ett medlemskap i kommunistiska partiet, är ju en sak, som får
bli den talarens ensak.

Trots dessa erkännanden av vad som verkligen sker både kulturellt och
socialt i vårt land vill jag alltjämt stryka under detta, att den djupaste orsaken
till att vi nu äga över en miljon medborgare, som underkänna den ekonomiska
ordningen för det nuvarande samhället och kräva en annan, är den, att de anse

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

alldeles klart och tydligt denna ordning ekonomiskt orättfärdig och att de
därför måste gå till kamp emot den.

Jag skall söka helt kort och summariskt, bara i ett par tre punkter, angiva
vad det är för en väsensskillnad mellan vår och de borgerligas åskådning.
Hur leva vi nu icke mitt uppe i en period av rationalisering icke blott inom
industrien utan inom näringslivet överhuvud taget! Yi uppleva också en konsolidering
av vårt näringsliv. Finansministern talade nyss några ord om de
mäktiga ekonomiska associationerna, som finnas i vårt land. De äro i sanning
mäktiga. Jag skulle vilja uttala den till synes kanske kätterska och
paradoxala satsen, att det finnes en viss utveckling av näringslivet i kartellens,
trustens eller syndikatets form, som vi på sätt och vis ingalunda hälsa
ovälkommen. Ty det är klart, att en systematisk organisation av en näringsgren
betecknar alltid ett rationellt framsteg i stället för kaos och planlöshet,
varmed en sådan näringsgren ofta och hittilldags kunnat arbeta.. Men på
samma gång är det alldeles uppenbart, att genom den förtrustning, som håller
på att karakterisera snart sagt hela näringslivet i vårt land, uppstår en konflikt,
en. svårartad situation, mellan stora befolkningslager å ena sidan och å
andra sidan dessa, som behärska de genom förtrustningen snart allenarådande
stora produktiva företagen. Det är alltså icke blott en arbetarfara. Även Sveriges
bonde- och allmogebefolkning börjar känna samma allvarliga företeelse
rycka sig in på livet. De skapa sig egna organ för att skaffa konstgödning
och för att göra sig oberoende av mellanhandssystemet vid avyttring av sina
produkter. Detta är alltså ingenting annat än en försvarskamp från stora
samhällslagers sida mot dessa, som med monopolställningen eller trusten vilja
behärska marknaden och brandskatta stora delar av den svenska nationen.
Den nuvarande finansministern har vid tidigare? tillfällen gjort värdefulla insatser
i fråga om att komma till livs den privata monopol- och trustbildningen
i landet. Det är förunderligt, att man varken i statsverkspropositionen eller
annorstädes från något av de borgerliga lägren hör något om en samhällelig
aktion mot denna förtrustning, som drabbar bönder, arbetare och löntagare,
vilka det än må vara, lika farligt och ödesdigert. Jag menar, att
detta är en naturlig utvecklingsfas i det kapitalistiska samhället. Man
kommer till att de skiftande företagen anse det orimligt och ekonomiskt
irrationellt att splittra sin verksamhet; först gör man gemensamma prislistor,
och sedan skapar man en fastare konsolidering av företagen genom att
gemensamt köpa råvaror, då man ernår större kapitalrabatt och annat. Vidare
gör man sig av med onödiga verksamhetsformer, standardiserar driften,
sänker driftskostnaderna ocli rationaliserar sina företag i övrigt. Ja, ur samhällelig
synpunkt är det en vinst. Men vi se samtidigt, att tendensen är, att
när konkurrensen är borta på marknaden, befäster den allenarådande ställningen
på ett sätt, som hotar den enskilde löntagarens och andras ekonomi.
Yi se också hur inför en sådan samhällsfara de olika medborgargrupperna
sammansluta sig till gemensamt värn. Jag vill bara erinra om hur i höstas
kooperativa förbundet riktade sin framställning till regeringen, visserligen
icke den nu sittande regeringen, att med hjälp av den mycket blygsamma antitrustlag,
som vi hava, observera, hur exempelvis den svenska linoleumtrusten
far fram på marknaden, vilka vinster den tillägnar sig. hur den faktiskt tvingar
allmänheten att betala det pris, den själv vill åsätta, och hur liknande
monopolistiska tendenser förefinnas på snart sagt alla områden inom näringslivet.
Jag skulle vilja uttala, att det är gott och väl med samarbete mellan
arbetare och företagare. Det kan man icke annat än önska all lycka till.
Jag tror icke att man behöver direkt hemfalla åt en av våra nationalekonomers
yttrande för eu tid sedan, att det kan bli för mycket av samförstånd mellan
arbetare och företagare. Men det vore på tiden att också rikta uppmärksam -

Torsdagen den 17 januari e. in.

>r 4.

heten på en annan företeelse. Det är den kapitalistiska monopoliserande tendens,
som hotar att klavbinda icke blott våra industriarbetare utan varenda
svensk jordbrukare eller överhuvud taget alla människor i små ekonomiska förhållanden
i landet. Ett initiativ från det ena eller andra statsrådet i den riktningen
skulle hälsas av landets övervägande flertal på samma sympatiska sätt
som socialministerns allbekanta initiativ.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag säga ett ord om en annan sida av det
nuvarande ekonomiska samhällsskicket, som motiverar den växande omfattning,
med vilken våra medborgare slutit sig till den socialistiska grundsynen. Det
är det, att vi hava^ trots allt i övrigt berättigat tal om ett växande ekonomiskt
och socialt välstånd dock i alla fall massor av oförvitliga och hederliga
medborgare, som trots vilja till flit och arbete icke kunna bereda sig en
människovärdig existens. För tre veckor sedan samtalade jag med en fattig
skogsarbetare från Älgå socken i Värmland, vars uppgifter jag själv verifierat.
Den mannen hade sistlidna vinter fått gå i två, tre månader en våglängd genom
oländiga skogsmarker av c:a 6 kilometer för att utföra huggningsarbeten. Han
hade trots kunnighet och flit aldrig kommit över en dagsinkomst av 4 kronor
60 öre. Han skulle för denna dagsinkomst både hyra en torftig bostad och skaffa
bränsle, mat, skodon och kläder åt hustru och fyra eller fem små barn. Det
vill säga, han var dömd att lita till den allmänna fattigvården och barmhärtighetsinrättningar
av olika slag. Han kände för nästan hela livet den oförtjänta
fattigdomen, som förbittrade tillvaron. Han förklarade för mig att han hade
röstat kommunistiskt. Det förvånar mig icke. Jag förstår, att hade det funnits
ett parti några kilometer till vänster om kommunisterna, hade han naturligtvis
röstat med detta parti. Det är naturligt, om dylika människor i hopplöshet
och förtvivlan låta locka sig att rösta med ett parti, som med en enkel revolutionär
kupp erbjuder sig att lösa alla sociala problem. Det finns tiotusentals
människor, som trots flit och vilja till arbete leva i ständigt nödtillstånd. Jag
talade för en fjorton dagar sedan med en kommunalarbetare i en mindre svensk
stad. Han hade hustru och 6 barn. Han lade icke ned ett öre på onyttigheter.
Tre av hans barn hade under en veckas tid icke kunnat lämna bostaden, ty de
hade icke nagra skodon att sätta på fotterna. Den mannen är icke ensam. Tusen
och ater tusen få leva på samma sätt. Jag skall be att ur min egen personliga
erfarenhet få anföra några andra exempel, som visa upp, att vårt tal om den
orättfärdiga ekonomiska grunden är ingalunda demagogiska fraser eller tal, som
icke har med nykter realistisk verklighet att skaffa. Jag passerade i somras en
kyrka ! den mellansvenska landsbygden, där efter gudstjänsten det skulle hållas
medaljutdelning till 30 ä 40 arbetare vid en medelstor sulfatfabrik. De erhöllo
guld- eller silvermedaljer för lång och trogen tjänst. Det hör till historien att
detta bruk ägdes av en familj. Det var alltså ett familjebolag. Familjens
överhuvud var god för många miljoner kronor. När han fyllde sjuttio år, donerade
han-till en fond för nygiftas bosättning och understöd åt gamla på ålderdomen
5,000 kronor. Dessa människor erhöllo efter livslångt arbete medaljer
av skiftande värde. Det hör också till historien, att detta företag hade under de
goda konjunkturåren gjort utomordentliga vinster och kunnat betala större delen
av sina inteckningar samt placera sina pengar i de bästa värdepapper. Det
hade som sagt gjort utomordentliga vinster. När sedan orderstocken på massan
krympte liksom i många andra företag, så stängdes fabriken, för att man skulle
slippa tillverka påtager. Man ville icke lägga ut kapital i onödan, som icke
förräntade sig. Då kallade man på staten. Då fick dyrtidsanslaget. som vi
minnas från 1916 till 1918, och sedermera arbetslöshetsanslaget anlitas. Då hette
det inte längre, att statens kalla hand lades på näringen. Då var det en varmhjärtad
handtryckning från statens sida, som familjebolaget uppskattade. Nu
frågar jag: Är det orättfärdigt, okristligt och ur allmän ekonomisk synpunkt

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr i.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

äventyrligt att kräva en lagstiftning, som ålägger i den ena eller andra formen
ett sådan produktivt företag att handla under ansvar mot de där anställda, så
att på det ena eller andra sättet man finge fondera de goda årens rikedom icke
blott, såsom affärsmännen önska, till utvidgningar av de industriella företagen
och annat sådant utan också till arbetslöshetsförsäkring, så att man icke en vacker
dag vräker dessa människor, såsom skett i detta fall, och kastar dem på fattigvårdsstyrelsen
i socknen, som fått taga hand om några hundra sulfatarbetare.
Jag menar, att om vi sålunda kräva en lagstiftning som tvingar ledarna av produktiva
företag att, när de yttre möjligheterna så betinga, också känna ansvaret
för de där anställda och dela med sig av vinsten, så nog kan detta ske samtidigt
som man ger ett praktiskt erkännande åt den principen, att den, som satt in
sitt kapital i ett företag, är berättigad till skälig vinst. Men det kastas oss
alltid i ansiktet, att en sådan social ansvarighetslagstiftning skulle skrämma
bort ägarna av det produktiva kapitalet från att göra insatser i företaget, om
han icke får hållas och oansvarigt härja med dessa vinster, som han bäst vill.
Jag menar: är det inte i stället en lika kristlig, moralisk och förnuftig princip,
att människor skola vara ansvariga för det sätt, varpå de använda de värden,
som skapats icke blott av industriledarnas goda huvud utan lika mycket av
arbetarnas flit och omsorg. Det är samhällets ekonomiska och tekniska utveckling,
som möjliggör sådana vinster, när de över huvud komma. Jag menar att
vårt krav på att arbetets frukter skola återbäras till dem, som skapat dem, har
sin grund i en fullt moralisk, förnuftig och rättfärdig åskådning, och det finns
väl ingen som betvivlar, att icke detta också en dag skall bryta igenom.

Jag skall sluta, herr talman, med att säga, att det finns en ytterligare anledning,
varför kampen för den socialistiska omvandlingen av vårt näringsliv och
alltså av hela den ekonomiska strukturen av vårt land är i högsta grad nödvändig.
Det är det, som gör, att jag, trots den samhälleliga uppgift, jag i det borgerliga
livet har, både bekänner mig till socialismen och finner det vara en angelägenhet
av största vikt, att den också på rätt sätt kan förverkligas. Det
är nämligen så, att socialdemokratien av i dag föresvävar ingalunda ett samhällsideal,
där staten vårdar den enskilde från vaggan till graven eller otaliga byråkrater
driva oekonomisk statsdrift eller där den enskildes initiativ och flit icke
kunna sporras av möjligheterna till högre ersättning. Men vi komma planmässigt
att arbeta vidare för en ekonomisk ordning, som berövar den enskilde icke
hans sparade slantar eller skäliga lön för mödan, men möjligheterna att tillgodogöra
sig en oskälig vinst av andras arbete. Lusten efter arbetsfria inkomster
växer i vårt samhälle. Hela den nuvarande ekonomiska organisationen demoraliserar
det moraliska tänkesättet, och det inom alla lager. Man talar ibland om
vissa fackföreningsfaror och betänkligheterna av fackföreningsmonopol. Hur
ofta har det t. ex. icke talats om murarna, som icke voro nöjda med 96 kronor
om dagen utan vilja förtjäna 112 kronor om dagen för putsning av en skolfasad
i Stockholm. Jag lämnar uppgiften åt sitt värde. Men var dessa tendenser
än framträda, det må vara hos arbetare eller hos spekulanter på börsen, så äro
de alla vuxna ur samma rot. Mammonismen är den, som färgar åskådningen
och demoraliserar det allmänna tänkandet. Jag vågar påståendet, när man talar
om avkristningen i landet, att denna näppeligen har något effektivare redskap
än hela denna mammonism, som influerar tänkandet och som den kapitalistiska
ordningen helt naturligt främjar. Ty det hör till sakens natur. Det borde alla
ha uppfattat, att vi glidit in i en samhällsordning, där människorna förlorat sin
förtröstan på att flit. sanning och redbarhet äro tillräckliga garantier för ett
bekymmersfritt liv. Det vill säga, tron och förtröstan på det goda i livet rubbas,
och man frestas att bygga förtröstan, trygghet och förtroende på innehavet av
mammon i dess skiftande gestalter. Att sålunda en alltmer mammonistisk färgad
kultur får demoralisera och ödelägga vårt tänkande, är alldeles uppenbart. Det

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

är mot dessa faror, vi gå till kamp och det är genom att vi anknyta till klara
ideella motiv, som vi finna förklaringen till, att vi trots vår numerära minskning
i kammaren kunna mönstra alltjämt växande skaror.

Jag slutar med att säga, att det är vår orubbliga tro, att så tänkt och så omformad
i vardagens gärning skrider socialismen sin väg framåt oberörd av tillfälliga
hinder, och ser ur sitt samhällsbyggande en värld av ordning, förnuft
och inbördes tjänande sakta men säkert växa fram genom stridernas dagar och år.

Vid

remiss ar
statsverks -''proposition f v.
(Forts.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman: Det är med en viss tvekan man
tager till orda, då det gäller att behandla finansplanen, ty vanligen gör man
den erfarenheten för varje år, att den, som har hand om nycklarna så att säga,
år också i stånd att låsa om sig så, att man ingenting kan göra åt det resultat
i stort, vartill vederbörande kommit vid uppgörandet av finansplanen. Men då
jag det oaktat dristat mig begära ordet, är det därför, att jag kan icke riktigt
förlika mig med den innanläsningskonst, som jag tycker, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har lagt i dagen, då han gått att ordna med
två saker, dels nedsättningen av taxorna vid statens järnvägar och dels användningen
av malmpengarna. Dessa båda saker hänga enligt min mening ihop,
och för att det skall bli i någon mån klart, vart jag vill komma, är det kanhända
nödvändigt att bringa i erinran, att 1927, då det nya malmavtalet kom
till stånd, klagades från järnvägsstyrelsens sida över allt för litet tillmötesgående
från förhandlarna emot järnvägsstyrelsens krav på en enligt styrelsens
uppfattning rimlig ersättning för det utförda malmtransportarbetet vid riksgränsbanan.
Det visade sig nu, att denna järnvägsstyrelsens uppfattning fick
stöd av såväl statskontoret som, om jag icke minns fel, också kommerskollegium.
I riksdagen befanns sedan, att den majoritet, som slutligen drev igenom
avtalet, hade tagit så starkt intryck av vad som förekommit i yttrandena
från de ämbetsverk, som jag här nämnt, nämligen järnvägsstyrelsen, statskontoret
och kommerskollegium, att det ansågs nödvändigt att skriva på det sätt,
som återfinnes på sid. 62 i statsutskottets utlåtande nr 157 vid 1927 års riksdag.
Där säges det ifrån på följande sätt: »I detta sammanhang har utskottet
funnit det böra tagas under övervägande, huruvida icke någon del av statens
blivande inkomst från malmbolaget bör -—• utöver de garanterade fraktavgifterna
— i någon form komma statens järnvägar till godo. Utskottet vill
erinra om att utskottet i sitt utlåtande nr 9 vid 1926 års riksdag funnit det
framstå såsom en angelägen uppgift att söka åvägabringa en ökad amortering
av det i statens affärsverk nedlagda lånekapitalet. Med beaktande av denna
synpunkt skulle det enligt utskottets mening vara önskligt, att en avsevärd del
av statens inkomster från malmbolaget årligen bleve använd till avbetalning
av oräntabla delar av det lånekapital, som är nedlagt i statens järnvägsanläggningar.
» Det var alltså statsutskottets — och blev riksdagens — uppfattning.
Det var helt enkelt meningen, att man skulle på detta sätt använda en avsevärd
del av malminkomsterna, eller inkomsterna på grund av malmavtalet med bolaget
kanske man för riktighetens skull bör uttrycka det. Men det var icke
meningen från den majoritets sida i statsutskottet, som gjorde denna formulering,
att det skulle delas upp på det sätt, som nu skett, Jag tror, att man möter
denna nya tolkning första gången i riksräkenskapsverkets yttrande över en
av järnvägsstyrelsen i detta syfte hösten 1928 gjord framställning, och det
kommer åter fram i det uttalande av herr finansministern, som återfinnes i häftet
över utgifter för kapitalökning, sådant det framlagts för 1929 års riksdag.
Det var icke meningen att taga hänsyn till något annat än den ökade inkomst
Andra kammarens protokoll 1020. Nr It.

Nr 4. 82

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

utöver den, som fanns vid det tillfälle, då avtalet ingicks. Det tror jag mig
kunna garantera, därför att jag råkade vara med som en ibland tyst åhörare
men också som en som ville vara med och debattera sakläget i hela denna stora
fråga. Jag måste då för att verifiera min uppfattning också citera, vnd en
ärad kammarledamot sade vid det tillfälle, då frågan avgjordes i riksdagen.
Det är att märka, att det icke var någon av den s. k. vänstern utan att det var
en fortfarande mycket rättrogen och aktad högerman, som fäste uppmärksamheten
på vad jag just citerat ur statsutskottets utlåtande nr 157. Jag kan gärna
säga, att det är min gode vän och kamrat i statsutskottet, herr Persson i
Fritorp, som jag ber att i detta fall få citera. Jag ber också att få säga, att
vad han gav uttryck åt, det var, vad jag vet att den stora majoriteten vid detta
tillfälle ansåg vara riktigt.

Sedan herr Persson dragit fram en del synpunkter på avtalet, som enligt
hans mening borde anläggas, säger han till slut följande:

»Det är av ingen bestritt, att genom ett bifall till det förslag, som här föreligger
från utskottets sida, staten kommer att ganska snart erhålla ökade inkomster.
Och jag vill i detta sammanhang bedja herrarna att, om ni ha betänkandet
framme, läsa på sidan 62 andra stycket, där utskottsmajoriteten uttalar
önskemålet, att man icke skall utan vidare använda dessa pengar för budgetsändamål
utan för amortering av det i statens affärsverk nedlagda lånekapitalet.
Jag skall icke trötta kammaren med att läsa upp stycket, utan endast i
korthet erinra om att vad som där sagts är att man icke skall för löpande utgifter
använda dessa medel, utan använda dem på nyss anfört sätt. Det är ju
rrppenbart, att 1927 års riksdag icke kan föreskriva, hur kommande riksdagar
skola förvalta statens finanser. Jag vill endast här uttala för min ringa del den
förhoppningen, att 1927 års statsutskottsmajoritets önskemål i detta avseende
måtte beaktas och följas av dem, som under den närmaste framtiden ha att i
detta hus avgöra rikets öden. Ty, mina herrar, den tid kan komma, då dessa
inkomster icke längre i samma omfattning stå till statsmakternas förfogande,
och då det vore en riksolycka, om statsbudgeten skulle för en längre eller kortare
tid baseras på denna inkomstkälla.»

Vi finna av detta citat, som jag tillåtit mig läsa upp, hurudan uppfattningen
var hos dessa, som lag skrev, som man brukar uttrycka det, och dessa, som avfattade
utskottsmajoritetens mening och som skulle motivera och för riksdagens
del uppgöra malmavtalet, vi finna, säger jag, hur dessa män såg saken,
och det är uppenbart, att det därvidlag icke var fråga om att det skulle hänföra
sig till ökade malmkvantiteter, utan det gällde endast att använda så stor del
som möjligt av vinsten för framtida produktiva ändamål. Det vill jag vid detta
tillfälle slå fast. Det är hög tid att taga upp samma sunda syn på tingen, som
kom till uttryck i detta utskottets uttalande, som riksdagen sedan gjorde till
sitt.

Jag förstår, att det kommer att sägas från herr statsrådets och chefens för
finansdepartementet sida, att formuleringen i 1928 års riksdagsskrivelse, för
vilken också utskottsmajoriteten står, den kan ge rum för en annan tydning,
men jag får lov att säga, att nog får man anstränga sig ganska duktigt för att
mot bakgrunden av vad som förekom vid 1927 års riksdag kunna konstruera
fram, att det skall hänföra sig till den ökade vinsten på grund av den ökade
malmbrytningen, och därigenom, om jag får begagna det uttrycket, slingra sigifrån
de klara verba, som sades från utskottets och riksdagens sida vid malmavtalets
antagande av riksdagen. Detta är min uppfattning, och vad som är
alldeles säkert, det är, att man icke kan läsa ut. att det finnes den ringaste anledning
till den tanken, att man, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tycks ifrågasätta, kan vänta med hela denna sak till år 1947, därför
att då skall mellanhavandet mellan statsbanorna och malmbolaget ånyo regle -

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

ras. Jag får säga, att hade de, som stodo för motiveringen 1927, kunnat tänka
sig, att det skulle taga så lång tid, innan man verkligen skulle få praktisera,
vad som sagts från riksdagens sida, då hade de kommit att uttrycka det på ett
helt annat sätt, icke endast i form av en motivering, utan det hade nog jämväl
tagits in i klämmen, d. v. s. i en särskild eftersats efter huvudklämmen, där
man av Kungl. Maj:t begärt direkta förslag, som skulle tillgodose dessa synpunkter.

Nu skall jag icke säga så värst mycket mer. Jag vill bara be att få framhålla,
att jag icke på något sätt är att räkna som fiende till eu nedsättning av
taxorna, utan alldeles tvärtom. Jag, som för övrigt råkar att ha min hemvist
i så att säga det inre av landet, jag inser mer än väl, att särskilt för dessa trakter,
d. v. s. de västra delarna av vårt land och Mellansverige, är det absolut
nödvändigt att få så låga transporttaxor till havet som möjligt, ty i annat fall
riskerar Mellansverige att få det så ordnat, att alla större företag flytta till
kusten, och det skulle enligt min mening vara mycket olyckligt. Men trots att
jag har den uppfattningen, kan jag icke komma ifrån att göra den reflexionen,
att järnvägsstyrelsen har rätt i detta fall, bl. a. därför att järnvägsstyrelsen
hela tiden understötts av andra myndigheter, sakkunniga myndigheter vågar
jag säga, i sin begäran att få en avskrivning verkställd på en gång, så att därmed
en rationell utgångspunkt för järnvägsstyrelsens taxepolitik erhålles. Det
är icke så att det har begärts för mycket, såvitt jag kan förstå, ty man har nu
hållit på imder 3 ä 4 år att verka för en dylik lösning.

Jag har här ett papper, som jag som ledamot av statsutskottet fått och som
jag med den samlarmani, jag i vissa fall har, gömt undan. Härav framgår, vilka
bandelar man närmast åsyftat, och det är ingen konst för den, som känner
till ämnet något, att räkna upp de ytterligare skäl, som tala för att man bör
göra denna operation, som flera av myndigheterna förklarat vara rent bokföringsmässig.
Frågan har i år avancerat så pass långt från järnvägsstyrelsens
sida, att den gjort en ny framställning till Kungl. Maj:t. Denna har remitterats,
ut till bl. a. även riksgäldskontoret, och jag vill säga, att den tolkning av
motiveringen, som statsutskottet och riksdagen ha givit år 1927 och 1928, den
har accepterats av riksgäldsfullmäktiges samtliga ledamöter utan en enda reservation.
Jag. tror, jag vågar säga, att riksgäldsfullmäktige få lov att anses
ha åtminstone lika stor känning med vad riksdagen menat i sådant fall som clet
ena eller andra ämbetsverket, som på avstånd och med ledning enbart av en
kanske mindre lycklig formulering i 1928 års skrivelse lyckats konstruera fram
den motsättning, som här kommit till synes.

Jag vill sluta med att säga, att jag hoppas, att det skall finnas utvägar att
ordna saken pa ett rationellt sätt. Om det icke blir på den kungsväg, som föreslagits
av riksgäldskontoret, så är det möjligt man kan finna en annan väg, som
är lika rationell och som för till lika gott resultat. Jag vill säga. att skall det
vara rationellt, sa maste järnvägsstyrelsen ha en nedskrivning av lånekapitalet.
så att den kan^få en rationell utgångspunkt för sina taxeberäkningar, men det
får icke vara så, att den därigenom slipper ifrån kravet på förräntning i någon
man även av det_ övriga kapitalet. Vi skola försöka hjälpas åt att få ordning
på det, och jag för min del tror, att även herr finansministern skall nödgas erkänna,
och det har förresten herr finansministern redan gjort, att det ligger någonting
riktigt i järnvägsstyrelsens framställning liksom i riksgäldskontorets,
statskontorets och kommerkollegii uppfattning, sådan den förut uttalats. Det
torde därför måhända vara att förvänta ett återupptagande av frågan men icke
med det sätt att läsa, som tagit sig uttryck i årets statsverksproposition,

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Liibcck: Herr förste vice

talman! Enligt uttalande i pressen på sista tiden och här i riksdagen vid ett

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 84

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

par tillfällen under dagen skulle det sociala reformarbetet i landet hava dämts
upp, som man uttryckt det, av den nuvarande regeringen. Detta uttalande kan
ju förefalla rätt egendomligt, i betraktande av att den sociala budgeten i år i
jämförelse med förra året uppvisar en ökning från 102 till 107 miljoner kronor,
en ökning som föranlett till och med herr Ekman att till regeringen rikta
en liten förebråelse för att man från dess sida i strid mot tidigare uttalanden
gått in för en miljonrullning på det sociala området, ett uttalande som i förbigående
sagt var något oklart, då herr Ekman, som läst inledningen till femte
huvudtiteln, där kan konstatera, att de anslag till nya ändamål, som man funnit
sig kunna inrymma i denna del av budgeten, blott uppgå till något mer än
80,000 kronor. Det övriga avser, som herr Ekman väl vet, utgifter bundna av
tidigare riksdagsbeslut.

Men jag skall gärna, som gammal dammbyggare till yrket, i viss man acceptera
liknelsen att en uppdämning ägt rum. och då vill jag be att få erinra kammaren
om, att dammbyggnader och uppdämningsåtgärder är något, som man
vidtager icke i negativt utan i positivt syfte. De ha nämligen den viktiga uppgiften
att reglera flöden, i detta fall att på ett lämpligt sätt reglera de medel,
som man finner sig kunna anvisa för tillgodoseende av sociala ändamål. Just
nu tala alldeles särskilda skäl för att man bör taga en andhämtning efter det
sociala reformarbete, som pågått de senare åren, och se till, att man bringar
verklig ordning och reda i alla de sociala åtgärder, som vidtagits, de må gälla
vårdverksamhet eller hjälpverksamhet av olika slag. Det är då icke min mening
att med mina ord träffa någon särskild som föreslagit åtgärder, vilka jag
betecknat med ett uttryck, som herr Ekman i dag fäst sig vid, nämligen välmenande.
I varje fall vill jag icke säga, att de åtgärder, som herr Ekman föreslagit,
skulle vara välmenande, i den mening han tog det, nämligen världsfrämmande,
ty herr Ekman är en praktisk man, som vill stå på fast mark, när
han framlägger ett förslag. Jag menar, såsom utförligt redogjorts i huvudtiteln,
att statens sjukvårdande verksamhet nu tydligen behöver on avvägning,
och det har riksdagen själv uttalat i fråga om avgränsningen till det arbete på
motsvarande områden, som utföres av landstingen och primärkommunerna. I
vad angår hjälpverksamhet av skilda slag måste man bringa det därhän, att
de hjälpbehövande bättre veta, vart de kunna vända sig, och att de olika hjälporganen
lära känna varandra bättre, så att den ena handen vet, vad den andra
gör. Jag tror, att denna form av socialt reformarbete bör betraktas som en reform
av nog så betydande värde.

Emellertid vill jag göra gällande, att uppfattningen om en uppdämning av
det sociala reformarbetet, som man velat antyda, och därom att något nytt av
socialt värde icke förekommer i budgeten, att den uppfattningen icke är riktig.
Det är dock icke så, att jag hyser den slags ambition, som i en tidning häromdagen
prisades, att man i varje budget från olika regeringar kommit med något
nytt, år för år. Det kan ju hända ett eller annat år, att man icke behöver
föra fram något nytt, som kanske förorsakar nya, betydande utgifter. Men jag
skall nu redovisa några punkter, där regeringens positiva intresse för den
sociala utvecklingen torde bliva något belyst.

Jag skall därmed först svara på en fråga som riktats till mig i denna kammare
av herr Per Albin Hansson, då han efterlyste regeringens intresse för
sjukförsäkringen. På den punkten svaras, att regeringen hyser ett positivt intresse
för ett bättre ordnande av sjukförsäkringen, än vad för närvarande är
fallet, och att den har för avsikt att redan nästa vecka inleda^ vissa överläggningar
med närmast intresserade parter för att sedan skrida till vidare beredning
av denna fråga. Det är icke regeringens avsikt att låta sjukförsäkringen
ligga på hyllan, tills pensionsförsäkringskommitténs förslag kommit fram, med
vilket förslag ju sjukförsäkringen hänger nära tillsammans, så till vida som

Torsdagen den 17 januari e. m.

85 Sr 4-

sjukförsäkringen måste samordnas med åtskilligt av det sociala försäkringsarbete,
som pensionsförsäkringskommittén har att taga ställning till. Men det ^afceeribfinns
anledning att hoppas, att den grundläggande uppläggningen av sjuk- ''propositionen.
försäkringsfrågan, som är nödvändig för att pensionsförsäkringskommittén i (Forts.)
sin ordning skall kunna taga ställning till samorganisationen med andra försäkringsgrenar,
att denna uppläggning skall kunna fullföljas parallellt med
pensionsförsäkringskommitténs arbete.

Vidare kan den3 som uppmärksamt har läst igenom femte huvudtiteln, finna
åtskilligt annat, som kanske icke kostar så mycket pengar men som dock kan
vara av betydande värde. Jag tänker då särskilt på det intresse, som regeringen
anser att man i fortsättningen i vidare omfattning bör ägna åt förebyggande
åtgärder av skilda slag på det sociala området. Pensionsstyrelsen har ju,
som kammaren vet, vissa sjukvårdande uppgifter, och det är utan tvivel angeläget
att bygga ut detta system även på andra områden. Ett exempel är folktandvården,
för vilken jag för min del hyser stort intresse, ty i den ser jag en
folkhygienisk uppgift av mycket betydande art. Den frågan kommer under
närmaste tiden att bliva föremål för övervägande av landstingsförbundet för
att man där må kunna pröva vilket samarbete som för uppgiftens fyllande
skulle kunna etableras. Vidare föreslås åtgärder för att få bättre ordning på
ett nog så viktigt område, nämligen det som rör spädbarnsvård och kontroll
över s. k. fosterbarnshem, där man på sista tiden fått några nog så drastiska
exempel på missförhållanden. Jag kan i detta sammanhang nämna den utredning
som pågår om moderskapsunderstöd, ett förslag som jag för min del finner
principiellt mycket behjärtansvärt, och jag hoppas att det må kunna givas
en sådan form att det kan leda till någon positiv åtgärd. I sammanhang med
detta må också nämnas den mycket betydelsefulla institution för barnavård i
landet, som heter Allmänna Barnhuset. Det är att hoppas, att detta under närmaste
tiden skall kunna få en i viss mån ändrad organisation för att kunna på
mera rationellt sätt främja barnavården i landet. Slutligen må nämnas de åtgärder,
som av riksdagen redan äro förutsedda för sinnessjukvården i förebyggande
syfte genom upprättande av hjälpverksamhet och hemvård i anslutning
till hospitalen, försöksvis först tre sådana och sedan kanske en vidare utbyggnad
av detta i och för sig sannolikt nog så lämpliga system. På tal om sinnessjukvården
och fullföljande av föregående riksdags beslut, som nu förestår i
fråga om hospitalsbyggnader, erinrar jag också om det förslag till sinnessjuklagstiftning,
som i år har bebådats.

Jag tror, mina damer och herrar, att denna lista icke bör förefalla alltför
mager, om man ser till vad som därav kan följa i fortsättningen, även om det
icke blir så omedelbara verkningar.

En annan fråga, som efterlysts i dag, är den om arbetslöshetsförsäkringen.

Det är icke någon förevändning från regeringens sida i syfte att komma ifrån
ett övervägande av de viktiga spörsmål, som sammanhänga med ett mera varaktigt
avhjälpande av arbetslösheten i landet, när man i statsverkspropositionen
har anfört, att det för närvarande föreligger allvarliga skäl för att icke
omedelbart framkomma med förslag på detta område. De remisser, som gjorts
på det föreliggande förslaget, hava delvis ännu icke besvarats. Först i senare
delen av december månad kom yttrande in från landsorganisationen, från kommerskollegium
och socialstyrelsen hava yttranden ännu icke inkommit, och när
det framhålles att man skulle kunna raska på dessa, vill jag säga, att det dock
är en nog så viktig och allvarlig fråga att överväga, så att en forcering av yttrandena
icke synes angelägen. Yad socialstyrelsen angår har det ansetts önskligt
att denna när den avger sitt yttrande hade tillgång till mest möjligt av
det material, som framkommit i yttranden från skilda håll. Vidare må hänvisas
till att arbetslöshetsförsäkringskommittén själv ansåg angeläget att få en

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

grundlig utredning om arbetslöshetens orsaker, en utredning som ännu pågår
och kommer att pågå under hela detta år. Slutligen är det sambandet mellan
propositionen, arbetslöshetsförsäkringstanken och den sociala försäkringen i andra grenar,
(Ports.) som man har att taga hänsyn till. Allt som allt är det åtskilliga motiv, som
göra att man har anledning att icke brådstörtat föra fram denna fråga. Det
innebär icke, att man från regeringens sida kommer att gå till prövningen med
förutfattad mening, men jag anser mig dock pliktig framhålla, att arbetslöshetsfrågan
ligger i eu särklass, när det gäller socialförsäkringsverksamhet. Det
får icke anses att jag icke behjärtar den utomordentligt stora vikten av att;
finna former för att söka avhjälpa de missförhållanden, som sammanhänga
med arbetslösheten, men jag menar, att det är ytterst angeläget att pröva de
olika vägar, som därvidlag kunna tänkas, och där hava vi i Sverige skaffat oss
en erfarenhet av alldeles särskilt slag.

På arbetslöshetspolitiken, som någon i dag berört, skall jag nu icke närmare
ingå, då denna fråga blir föremål för särskild proposition senare, och det torde
vara lämpligare, att frågan i det sammanhanget får diskuteras. Jag skall här
endast nämna ett par nog så glädjande siffror, som jag just fått i min hand utvisande,
att antalet hjälpsökande den 31 december 1928 beräknades till 17,748
emot 24,200 i december 1927. De av slat och kommuner på ena eller andra sättet
understödda utgjorde 6,748 eller 38 % emot 9,310 eller likaledes 38 % förra
året. Jag skall för övrigt i detta sammanhang säga, att jag i hög grad behjärtar
de bekymmer, som man på en del håll hyser i samband med arbetslöshetskommissionens
verksamhet i vissa delar. Man undrar om icke brytandet eller
i varje fall försvagandet av kontakten mellan de arbetslösa och de arbetstillfällen,
som möjligen kunna erbjudas på den öppna marknaden eller i hemorterna,
innebära en olägenhet av sådan art, att man måste så snart sig göra låter
söka finna medel att förstärka den kontakten. Det var otvivelaktigt något av
denna farhåga som tog sig uttryck då man under den studieresa av riksdagsmän,
som nyligen gjordes till arbetslöshet skom in issionens arbetsplatser, ovanför
en av förläggningarna fann inskriptionen: »I som här inträden, låten hoppet
fara.» Det är ett bekymmer, som jag tror att vi litet var hava anledning
att dela och söka finna utväg att komma ifrån.

Jag skall till slut endast säga några ord om den s. k. samförståndsfrågan,
åtgärderna för ökad arbetsfred, som nyligen varit föremål för övervägande,
för vilka herr Flyg i sitt anförande här i dag i så glädjande hög grad har bekymrat
sig. Jag ser nämligen däri en viss borgen för att denna samförståndstanke
skall vinna fortsatt anklang från alla de håll, där man är intresserad för
framgången av detta lands produktiva utveckling. Herr Ekman gjorde vissa
uttalanden om samförståndskonferensen och vittnade därvid om att man från
honom och hans parti givetvis hade att påräkna ett välvilligt intresse för dessa
strävanden. Jag ber för min personliga del att få betyga, att jag aldrig tänkt
något annat och jag hoppas, att herr Ekman icke haft någon föreställning av
annan innebörd. Då herr Ekman nämnde, jag vet icke om det var avsett som
kritik eller ej, att det gällde ett statligt ingripande på detta område, vill jag
säga, att initiativet visserligen innebär ett statligt ingripande, därför att man,
såsom förhållandena lågo, ansåg, att det var den rätta vägen att på ett effektivt
sätt fästa uppmärksamheten vid de många obrukade möjligheter, som föreligga
på detta område. Men det har icke varit regeringens mening, att detta
statliga ingripande skulle fortsätta längre än att man kunde anse det strängt
taget nödvändigt, d. v. s. så långt att de positiva syften, som konferensen skulle
främja, av de båda huvudparterna i frågan och andra anammats på sådant
sätt, att de själva kunde taga hand om fortsättningen. Denna synpunkt har
senast kommit till uttryck i det protokoll, som avfattats i samband med dele -

Vid.

remis» av

ainijinrotr 7» o _

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

gationens tillsättande. Direktiven för delegationen, som nu skall taga frå- ren]^ al.
gan vidare om hand, äro konferensens egna och icke regeringens. statsverk*-

Nu har här i dag frågats, vad man egentligen vill med denna arbetsfreds- propositionen.
konferens. Jag skall i allra största korthet erinra om, att en av de viktigaste (Forts.)
frågorna är just den redan berörda rationaliseringen inom ^näringslivet, vars
uppgift har snedvridits på många sätt och även utmålats såsom skapande arbetslöshet.
Jag skall icke uppehålla mig vid detta, det står för mig fullkomligt
klart, att nödvändiga rationaliseringsåtgärder icke äro i längden ägnade
att skapa någon arbetslöshet utan tvärtom åtgärder, som skapa arbetstillfällen
i så hög grad som det överhuvud taget är möjligt att skapa sådana. Herr
Flyg, som här i dag gav tillkänna att han icke är någon expert på förhållandena
i utlandet. — ett uttalande för övrigt nog så egendomligt av en person
med så internationell läggning — herr Flyg borde verkligen försöka studera
sig in i förhållandena i utlandet och vad man där gör i rationaliseringssyfte.

Han torde då kanske komma till ändrad uppfattning om vad som för vårt näringsliv
är nödvändigt för att icke sacka efter. Gör näringslivet det så torde
varje eftertanke klargöra, att det är något som går ut över alla i produktionen
sysselsatta och över svenska folket i dess helhet.

En annan uppgift, som jag räknar med att delegationen skall kunna främja,
är stärkandet av goda och förtroendefulla personliga förhållanden ute på de
olika arbetsplatserna, så att de föredömliga exempel, som på många håll vuxit
fram, vinna efterföljd i allt vidare utsträckning. Grunden är därvid, kan man
säga, den ökade styrka som fackföreningarna vunnit men också den ömsesidiga
respekt, som alltmera framträder mellan de stora parterna ute på arbetsmarknaden.
För mig framstår det också som en både nödvändig och synnerligen
mänsklig åtgärd, att man i detta avseende söker vinna vad vinnas kan. Sist
men icke. minst kräves för ändamålet, att man allvarligt ägnar uppmärksamhet
åt det problem som heter ökad upplysning överhuvud taget angående de olika
företagens betingelser, deras framtidsutsikter o. s. v., så att när man kommer
till tals med varandra man gör det med ömsesidigt vidgad kunskap om de betingelser
under vilka företagen och deras anställda arbeta.

Herr Per Albin Hansson gjorde i dag det uttalandet, att regeringen icke
djärves tänka tanken på industriell demokrati. Jag skall på det be att få svara,
att den djärvheten har nog regeringen att tänka på den industriella demokratin,
men det synes regeringen vara angelägnast att först klara upp vad som
menas därmed, och jag tror icke att någon i denna kammare i denna stund, kan
ge ett uttömmande svar därpå. Jag tror, att svaret lättare kan ges, sedan arbetsfredsdelegationen
sökt omsätta i handling den tanke, som ligger i den nyligen
hållna konferensen. Under tiden skall jag be att få ge min fulla anslutning
till det uttalande som herr Hansson därpå gjorde, att det är nödvändigt
gripa sig an med hela problemet på sådant sätt, att man skapar rimligt inflytande
och skälig andel av avkastningen åt dem som arbeta i företagen, liksom
även uttala min anslutning till vad herr Hallén gav uttryck åt, då han nämnde
nödvändigheten av att känna ansvar för de i företagen anställda.

Herr talman! Jag har med detta velat beröra något av det som rört sig inom
socialdepartementet under de senaste tre månaderna och med detta också velat
betyga, att något avsiktligt stillestånd i socialt framstegsarbete icke ingår i
den nuvarande regeringens avsikter. Intresse och god vilja för att gagna vad
som tillhör en sund socialpolitik finnas inom regeringen. Man kan ju arbeta
på olika vägar och hysa olika uppfattningar om medlen. Varje socialminister
kan icke hinna med allt som står på en riksdags önskelista, gudskelov, och det
måste finnas något kvar för efterträdaren att behandla också. Jag vill emellertid
säga såsom ur min synpunkt av största vikt, att jämsides med de sär -

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

skilda åtgärder, som i ena eller andra fallet förberedas, har det synts mig angeläget
att söka skapa en fast grund, ekonomiskt och organisatoriskt, för det
sociala framstegsarbetet, en grund på vilken man med förtroende kan bygga
vidare.

Herr Ström: Herr talman! Det allmänna intryck, som denna statsverks proposition

gör, är, att den klart och tydligt återspeglar de framgångar, som
högern gjorde under fjolårets val med tillhjälp av de metoder, som herr Hansson
redan har påvisat, och vilka metoder voro allt annat än smakliga. Herr Nilsson
i Bonarp har visserligen sedan för sin del tagit avstånd från dessa högerns
affischer, men det gjorde också unghögern hemma i Göteborg, man nekade till
att ha tagit någon befattning med dem, men trots detta distribuerade man ut
dem till allmänheten. Men det är ju ändock en lovande utsikt för framtiden,
att man skäms för hanteringen i fråga.

Det är klart och tydligt, att detta segerrus har satt sina spår i den statsverksproposition
som nu föreligger, åtminstone har det funnits vid tiden för
utformandet av denna. Högern har icke glömt sitt gamla jag, även om talesättet
är annorlunda och maskeringskonsten utvecklats. Men offren frambäras
ännu till de gamla högera vgudarna. Av de 68 miljoner kronor, varmed inkomsterna,
ökats och av vilka många plågats ut av folket genom tullar, går mycket
litet till sociala välfärdsåtgärder, och i de fall där detta förekommit är det
fråga om rent automatiska höjningar. Det har hävdats av herr statsrådet
Liibeck, att hans huvudtitel ökats med omkring 5 miljoner kronor, men då är
det också att hänvisa till just det sakförhållande, som återfinnes i inledningen
till nämnda huvudtitel, att det är fråga om rent automatiska förhöjningar. De
flesta av dessa miljoner gå till andra ändamål, de gå till ökade militära rustningar
m. in. Man förvånar sig över att man i dessa tider kan komma med
sådana krav på folket som ökade militära rustningar. Visserligen har herr
Winberg i första kammaren i dag spått om ett nytt världskrig, och Nya Dagligt
Allehanda har tackat och tagit hand om spådomen och bestått den med
stora rubriker i tidningen, och det är också möjligt att hans excellens herr
statsministern Lindman, när fjärde huvudtiteln kommer att behandlas, har
ansat och vårdat denna spådom, så att den kommer att utgöra ett acceptabelt
argument i den diskussion, som då kommer att föras, men det torde ändock
vara så, att den allmänna uppfattningen bland det svenska folket är, att det
behövs lättnader i utgifterna till de militära rustningarna i stället för ökade
sådana, och det försvarsbeslut som fattades år 1925 innebar ju, att utgifterna
till försvaret skulle stanna vid omkring 110 miljoner kronor. Det synes i stället
som om man nu vore på väg att gå upp igen, och det är då tid att säga
stopp i det avseendet, så att man icke får de militära utgifter, som man önskar
från visst håll.

Visserligen gör man sedan en stor gest genom att föreslå sockerskattens avskrivande,
men det goda intrycket av denna åtgärd försvinner helt i och med
regeringens förslag om höjning av sockertullen för att på så sätt giva statsunderstöd
— ja, när det gäller att hjälpa de arbetslösa brukar man på borgerligt
håll tala om fattigunderstöd, kanske det ordet är riktigare att tillämpa beträffande
understödet till de rika godsägarna i Skåne, som bruka den bästa
och bördigaste svenska jorden. Kostnaderna för detta skulle således betalas av
arbetare, tjänstemän och de jordbrukare, som bruka den sämsta jorden, i form
av högre sockerpris än som vore behövligt, om icke tullen höjdes. Visserligen
har man sagt, att detta endast är en tillfällig åtgärd; den skall avskrivas sedan,
när det ändrade läget gör det möjligt. Men den där visan känner man
igen. När kaffetullen höjdes år 1922, sade man precis på samma sätt, nämligen
att detta bara vore en åtgärd för att tillfälligtvis skaffa staten pengar,

Torsdagen den 17 januari e. in.

89 Nr 4.

och när det finansiella läget förändrats, så att man icke behövde densamma, Vid
skulle den försvinna. Men vi ha den kvar ännu i dag trots det gynnsamma finansiella
läge, som nu föreligger, och det är förvånansvärt, att man icke infriat propositionen.
det löfte, som då gavs, att kaffetullen skulle slopas, när sådan finansiell^ situa- (Forts.)
tion inträtt, att man kunde slopa densamma. Visserligen har man också föreslagit
frukttullens avskaffande under en del av året. Hans excellens herr
statsministern ansåg, att det icke gjorde ett dugg skada, om man tog bort denna
tull under den tid regeringen föreslagit. Och det är sant. Men det är endast
7/12 av sanningen. De övriga 5/]2 är, att det icke skulle göra ett dugg skada,
om man tog bort hela frukttullen. Detta är nog ett önskemål, som är rätt
allmänt. Men som man ser, tycks det icke infrias av regeringen. Att detta
försummande av reformarbetet icke torde vara rätta sättet att skapa samförstånd
och god samhällsanda är tydligt och klart för var och en. I valrörelsen
talades allt emellanåt om högern som folkpartiet. Den markeringen synes numera
vara överflödig, varför den avlagts, varom åven dessa förslag vittna.

För att undvika onödiga arbetskonflikter sammankallades ju förra året en
arbetsfredskonferens, som fått beröm från skilda håll utom från herr Flyg,
vilken ansåg, att den endast innebar, att arbetarledarna skulle binda sig för
åttatimmarslagstiftningens avskaffande och för bibehållande av § 23 m. fl. sådana
saker. Jag måste säga, att det är oförsynt att komma med dylika påståenden,
när man vet, vilken kamp, som förts från fackföreningsrörelsen och
från arbetarnas sida överhuvud taget både för att avskaffa dessa paragrafer
och för att värna sin ställning i andra avseenden. Men vid denna samförståndskonferens,
som då sammankallades, och som skulle behandla i första hand
frågan om de båda parternas ställning till den rationalisering inom det industriella
livet i vårt land, som nu pågår, berördes också i diskussionen frågan
om de offer, som rationaliseringen kräver i form av arbetslöshet, låt vara att
den, som herr Liibeck anförde, möjligen är av tillfällig natur. Det borde väl
vara ett samhällsintresse framför andra att, om man vill ha båda parternas
medverkan vid denna rationaliseringsprocess, även taga hand om och hjälpa
de arbetslösa. Men trots de ökade inkomstmiljonerna, trots det att antalet arbetslösa
sjunkit så, som herr Liibeck nyss anförde, att det nu icke längre är
möjligt att påstå, att staten icke orkar med bättre hjälp, därför att arbetslösheten
är så stor, trots allt detta synes statsmakternas hjälp i stället för att
förbättras, som vore naturligt med de förutsättningar, som finnas, bliva mindre
och sämre. Fortfarande tillämpas arbetslöshetsdirektiven i deras brutalaste
form, fortfarande ödslas miljoner på nyanläggningar och andra arbeten, som
icke kunna försvaras i rationaliseringens tidevarv, ja, som överhuvud taget
äro att betrakta som oförnuftigt slöseri med penningar och arbetskraft. Jag
behöver som bevis för detta endast hänvisa till riksdagens revisorers uttalanden
angående arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten vid Gullbergs kronopark,
väganläggningen Harsprånget—Jokkmokk, Ejratalsvägen in. fl. Jag
vill icke upptaga kammarens tid med att uppläsa stycket i fråga, men de, som
läst dessa uttalanden, förstå förval, att det är rena ekonomiska oförnuftet att
använda statens pengar på ett sådant sätt, för att nu icke nämna det sista
stora arbetet, som är arbetslöshetskommissionens gefundenes Fressen, nämligen
Ulricehamnsbanan. Dessutom utföras arbeten, som borde och komma att utföras
i öppna marknaden, om icke staten genom sina understöd för arbetenas
utförande lade dem under arbetslöshetskommissionen. Tiden är nu bättre än
förut lämpad för avskrivning av hela detta arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbetselände,
och man hade väntat sig någon insats från regeringens sida
i den vägen. Men det spårar man icke i den statsverksproposition, som nu föreligger.
Jag kan i det fallet instämma med en skribent i tidningen Arbetet,
som behandlar frågan om dessa nödhjälpsarbeten, och som skriver:

Nr i.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

»Varje människa, som försöker bilda sig en objektiv, på sakliga, samhällsekonomiska
synpunkter grundad uppfattning om vårt s. k. arbetssystem, måste
väl slutligen inse, att ingenting kan vara ekonomiskt oförnuftigare än att
med ljus och lykta leta efter mer och mindre onödiga arbetsobjekt för de arbetslösa.
Sunda förnuftet säger, att motsatsen är det ur samhällsekonomisk
synpunkt enda riktiga, d. v. s. att om det allmänna, staten eller kommunerna,
skall bereda de arbetslösa arbetstillfällen, så böra i första hand nödvändiga
arbeten komma i åtanke. Ju nödvändigare ett arbete är, desto större skäl
finnas för att det skall utföras. Men självklart är, att sådana arbeten böra
ställas till den öppna arbetsmarknadens förfogande till för respektive orter
gällande avtalsenliga löner.»

Ingen kan påstå annat, än att detta uttalande är riktigt och borde vara
vägledande för regeringens göranden och låtanden beträffande de arbetslösa.
Men man spårar ingen som helst förändring i detta avseende. Det är nu
större möjligheter än förr, tack vare den goda budgetställningen, för statsmakterna
att hjälpa de arbetslösa genom kontant understödsverksamhet. Och
vill man pröva arbetsvilligheten, som ju varit det egentliga motivet för införandet
av dessa nödhjälpsarbeten, kan man göra det genom statsverkens försorg,
exempelvis genom att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ordna statliga
reservarbeten, vid vilka arbetslönerna böra sättas i överensstämmelse med
de avtalsenliga lönerna för dylikt arbete, så att fattigvården icke behöver betala
en del av de arbetslösas underhåll.

Det finnes således många vägar att gå och stora möjligheter att hjälpa,
men det synes, som om viljan fattades hos regeringen. I årets statsverksproposition
angives, att hjälpverksamheten skall ordnas efter samma grunder som
förut, och dessa grunder äro både kända och ökända. Dessa grunder äro som
bekant fotade på de s. k. arbetslöshetsdirektiven, som ju denna kammare har
godkänt. Men man måste säga, att det är en skam för svenskt samhällsliv, att
dessa fortfarande finnas. I fråga om anslaget för de arbetslösas hjälp har
detta belopp sänkts, och därom vore icke mycket att säga, när det skall gå
genom arbetslöshetskommissionen, ifall andra anslag hade beviljats för att
hjälpa de arbetslösa på annat sätt. Men det finns icke vare sig i den föreliggande
propositionen eller i trontalet någon hoppets stråle i detta avseende. Arbetslöshetens
offer skola fortfarande som hittills plågas.

En annan fråga, som sammanhänger just med uppdämningen av den sociala
välfärdsverksamheten och som på senaste tiden ganska flitigt har diskuterats
och väckt åtskillig uppmärksamhet, icke minst i min hemtrakt Göteborg, är
det sätt, varpå arbetareskyddslagstiftningen m. fl. lagar övervakas. Det är
icke nog med att stifta lagar, låt vara aldrig så goda, utan det är lika viktigt
att vaka över tillämpningen av dessa och se till, att de efterlevas. Yrkesinspektionsmyndigheterna,
som ha att vaka över tillämpningen och efterlevnaden
av lagen om yrkesskydd, arbetstidslagen, bagerilagen in. fl., ha vid
klagomål från fackföreningens i Göteborg sida över den slappa kontrollen
meddelat, att deras tid icke medger ett övervakande av arbetstidslagen eller
bagerilagen, ja knappast yrkesskyddslagarna. Värdet av denna lagstiftning
för arbetarna reduceras därmed betydligt, varför en ändring i detta förhållande
snarast möjligt bör företagas. Om vi se på propositionen och vilka anslag,
som där äro upptagna, finna vi, att någon höjning av anslaget för denna
verksamhet icke är ifrågasatt, därför att de ökade utgifterna uppvägas av de
vakanser, som finnas på denna avdelning. Så finnas ju vakanser, efter de
uppgifter jag erhållit, för chefen för andra byrån, för en yrkesinspektör och
två assistenter o. s. v. Det är så stora vakanser, att man verkligen kan förvåna
sig däröver. Och dessutom är det väl på det sättet, att när man utbygger
denna del av arbetareskyddslagstiftningen, så borde man också se till att

Torsdagen den 17 januari e. in.

>r 4.

utbygga de verk, som hava hand om övervakandet och tillsynen av dessa lagars
efterlevnad. Vidare föreligger det enligt en uppgift, som jag erhållit, ett
reviderat yrkesskyddslagstiftningsförslag. Det var färdigt redan år 1925,
och det har meddelats mig, att den förre socialministern hade funderat på att
framlägga detsamma. Men trots att man icke kan hänvisa till att någon utredning
pågår på detta område, ser man ingenting om denna förbättring av
yrkesskyddslagstiftningen vare sig i trontalet eller i propositionen. Det är
ju klart, att det är på dessa områden man har företagit uppdämningar. Det
har skett en sådan här, som givetvis blir till skada för arbetarklassen, och det
är icke vidare uppmuntrande att se, att samförståndets regering börjar sin
verksamhet på det sociala området med att på detta sätt dämma upp just
det, som skulle vara till arbetarnas fördel.

Man saknar därjämte i regeringens uttalanden utom de saker, som jag nu
påpekat, samt de, som tidigare under debatten efterfrågats, många av de sociala
reformer, som borde vara mogna för lösning. Men med den allmänna
tendens, som återfinnes i regeringens förslag, torde varie hopp om sociala välfärdsåtgärders
vidtagande från den nu sittande regeringens sida vara försvunnet.
Frågan är nu blott, om denna högerns reformovilja och sociala hjärtlöshet
skall godkännas och befinnas vara lämplig grund för en fortsatt borgerlig
samling. I så fall kommer det naturligtvis att innebära för arbetareklassens
vidkommande en tid, när de reformer, som skulle vara till värde för
densamma, komma att åsidosättas. Man kommer i stället att använda statens
pengar för andra ändamål, exempelvis ökade militära utgifter, som endast
kunna skapa olust i landet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Borell: Herr

förste vice talman! Som kammaren finner under sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen,
bebådas en ändring i förordningen om fördelningen av automobilskattemedlen,
gående ut därpå, att den fastställda procentsatsen för
landsbygdens vägunderhåll, nu 25 %, skall höjas till 30 %, detta motiverat av den
tunga börda, som nu vilar på de väghållningsskyldiga, och med hänsyn tagen
till den betydande ökningen av automobilskattemedlen. vilka ju för nästkommande
budgetår beräknas giva icke mindre än 42 miljoner kronor. Ett par
talare hava under dagens debatt varit inne på denna fråga. Herr Olsson i
Kullenbergstorp betonade skarpt det svåra betryck, som nu vilar på de väghållningsskyldiga,
och framhöll som sin mening, att den ökning av underhållsprocenten,
som är bebådad, icke är tillräcklig, utan att man bör gå längre.
Och han uppmanade regeringen att justera sin uppfattning i denna riktning,
innan propositionen kommer fram. Herr förste vice talmannen hade samma
grunduppfattning, men, om jag fattade honom rätt, gick han betydligt längre.
Han ansåg, att hela automobilskatten borde användas till vägunderhållet och —
fortfarande om jag fattade honom rätt — att medlen för den förbättring av
vägarna, som betingas av den nuvarande och växande automobiltrafiken, skulle
anskaffas genom vanlig utdebitering på budgeten.

Man torde väl emellertid knappast kunna antaga, att riksdagen utöver de
anslag, som utgå till nybyggnader av vanliga vägar, enkla bygdevägar, ödebygdsvägar
och andra vägar, skulle vara villig lägga på budgeten utgifterna
för de arbeten för rätande och förbättrande av vägar, vilka föranledas av den
växande automobiltrafiken och nu bekostas av automobilskattemedel. Är detta
riktigt, så gäller det ju nu endast att behandla frågan, om huru mycket man
bör taga av automobilskattemedlen till vägförbättringar, och huru mycket man
bör disponera till underhållet. För närvarande utgå av automobilskattemedel
synnerligen betydande belopp till vägunderhållet, belopp, som äro större, än

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

man kanske i allmänhet har reda på. Av de 42 miljoner kronor, som för det
kommande budgetåret beräknas inflyta i automobilskattemedel skulle först
och främst utgå 5,400,000 kronor utgörande hälften av anslaget till vägunderhåll
enligt 60 § väglagen. Den andra hälften utgår ju av vanliga skattemedel.
När man tagit undan detta, så återstå 66,600.000 av automobilskattemedlen.
Därav avgå då först städernas 20 %, och sedan den delen är fråndragen, återstå
av automobilskattemedlen 20,280,000 kronor, som utgöra landsbygdens andel.
Därav skall först avsättas till utjämningsandel 15 % med 4,392,000 kronor, och
återstoden fördelas så, att till distrikten i ersättning för det verkliga vägunderhållet,
vilket nu beräknas uppgå till 36,000,000 kronor, skall utgå — under
förutsättning att riksdagen godtager procenttalet 30 — nämnda procenttal därav
eller 10,800,000 kronor. Återstoden, som direkt utdelas på de särskilda vägfonderna
i förhållande till i varje län inflytande automobilskatt, utgör alltså

14.088.000 kronor. Sammanställer jag nu dessa siffror, så finner jag, att under
nästkommande budgetår till vägunderhållet på landsbygden skulle av automobilskattemedel
utgå dels 5,400,000 kronor enligt 60 § väglagen, och dels

10.800.000 kronor, eller tillsammans 16,200,000 kronor. Därtill kommer ju, att
av vanliga skattemedel utgå ytterligare 5,400,000 kronor till vägunderhållet,
eller alltså tillsammans 21,600,000 kronor. Till förbättringar och omläggningar
av vägar skulle utgå dels utjämningsanslaget 4,392,000 kronor —• jag förbiser
här, att en liten del, en halv procent, utgår till vetenskapliga undersökningar
och forskningar — och dels länsfondernas medel 14,088,000 kronor eller
sammanlagt 18,480,000 kronor. Det blir sålunda till underhållet 16,200,000
kronor och till vägförbättringar i runt tal 18.500,000 kronor.

Nu är det emellertid så, att i själva verket utgår ännu större belopp till vägunderhållet.
Som herrarna veta får, enligt § 4 i kungörelsen om automobilskattemedlens
fördelning, av dessa medel utgå bidrag till underhåll av sådana
av vederbörande vägkassa underhållna vägar och broar, som särskilt äro utsatta
för slitning genom automobiltra fiken och har häri ansetts inbegripet även
bidrag till kostnaden för anskaffning av för underhållsarbetet erforderliga
maskiner. Jag räknar, att på grund av denna bestämmelse kommer att från
det belopp, som står till förfogande för vägförbättring, överflyttas i runt tal
2 miljoner kronor, och då kommer jag till den slutsiffran, att utav bilskattemedel
för nästkommande budgetår kommer det att till underhåll användas

18.200.000 kronor, och hos vägfonderna finnas disponibla för vägförbättringar.
rätning av vägar, borttagande av backar och ombyggande av broar i runt tal
16.5 miljoner kronor. Skulle jag nu öka det belopp, som utgår till vägunderhållet,
exempelvis med 5 %, så ökas de 18.2 miljonerna med 1,800,000 kronor.
Då kommer man upp till ett underhållsbelopp av 20 miljoner kronor och
sänkes det belopp, som står till förfogande för vägförbättringar, med motsvarande
summa till 14,480,000 kronor. Jag tänker mig. att de herrar, som vilja
ha en förhöjning, vilja åtminstone ha den med 5 %. Aven med det belopp, som
jag räknat med, således med 30 %, skulle det som av vad förut sagts framgår
icke finnas till verkliga vägförbättringar mer än cirka 16.5 miljoner kronor.
Detta är mindre än som stått till förfogande under löpande budgetår. I själva
verket kan detta belopp fördelat på de olika länen och med tanke på de stora
arbeten, som pågå och förestå, och som äro nödvändiga för att vi inom en icke
alltför avlägsen framtid skola få våra vägar i sådant skick, att de hålla den
stora och tunga biltrafiken, icke betecknas såsom rikligt, och skär man ned det
beloppet alltför mycket till förmån för underhållet, så förlänger man den förnyelseperiod,
som vi nu äro inne i på vägväsendets område. Ser man saken på
litet längre sikt, är, såvitt jag förstår, det bästa sättet att lätta vägunderhållet
att så fort ske kan sätta vägarna i sådant skick, att de bära den nuvarande och
alltjämt växande trafiken, ty att lägga ned underhåll på dåliga vägar, som

Torsdagen den 17 januari e. m.

N r 4.

man ständigt och jämt får reparera och som icke hålla ändå, kan ju icke vara
ekonomiskt. Man bör enligt min mening lägga ganska stor vikt vid denna syn- staisverhspunkt,
då det gäller att bedöma, hur mycket man bör taga till underhållet och propositionen.
hur mycket man bör taga till vägförbättringar, därvid man naturligtvis icke (Forts.)
får förbise, att man icke får belasta väghållarna över hövan. Nu vill jag erinra
herrarna om att från början var det icke förutsatt-, att man av bilskattemedel
skulle till vägförbättringar ge större understöd än högst två tredjedelar
av kostnaden. Emellertid har det visat sig, att många vägdistrikt med långa
vägar och dyrbara broanläggningar icke ha kunnat komma ut med dessa arbeten
med så ringa bidrag som två tredjedelar, utan bidragen ha måst ökas till
75 ja i vissa fall till 90 %. Då emellertid tillgängliga medel icke medgivit så
höga bidrag i någon större omfattning, har följden blivit, att åtskilliga vägdistrikt
måst ådraga sig betydande skulder. Beskär man ytterligare det belopp,
som finns till förfogande för vägförbättringar till förmån för underhållet,
är det givet, att man i ännu mindre utsträckning än för närvarande sker
kan lämna högre bidrag till vägförbättringsarbeten än som motsvarar två tredjedelar
av kostnaden. Då vägförbättringsarbetena icke i någon större omfattning
kunna inskränkas — trafiken tränger på och den processen måste ha sin
gång — medför en beskärning av tillgängliga medel givetvis ökad skuldsättning
för väghållningsdistrikten, och det kommer igen på debetsedlarna. Genom
överflyttning av för stora belopp till vägunderhållet kommer man således
in i en cirkel, som för till samma resultat: stor ökad tunga för vägunderhållarna
med ökad skuldsättning, och därtill kommer, att man mer än skäligt är
förlänger den nydaningsprocess, jag talade om. Att man icke går för långt
i angivna hänseende är ett särskilt stort intresse för de distrikt, som ha mycket
stora väganläggningar och brobyggnader förestående, och alldeles särskilt är
det av intresse för Norrland, där vägförbättringsarbetena och i anslutning därtill
arbetena med ombyggnad av broar äro synnerligen omfattande och dyrbara.

Man måste därför enligt min mening med ganska stor försiktighet avväga fördelningen
mellan vägunderhåll och vägförbättringsmedel, och jag tror för min
del, att det förslag i detta hänseende, som regeringen tänkt framlägga, är efter
nuvarande förhållanden försiktigt och väl avvägt emellan de båda kostnadsposterna,
särskilt med hänsyn tagen till att man icke på sätt förut antytts allt
för mycket skall flytta fram. den tid, då vi en gång kunna få vårt vägväsende
något så när i ordning och sålunda få ett minskat vägunderhåll. Det är ju
mycket möjligt, att, om bilskattemedlen fortfarande växa på samma sätt, som
de gjort hittills, man till nästa år kan taga ytterligare ett steg till förmån för
underhållet och så vidare framdeles. När man bedömer denna fråga, får man
icke helt bortse från, att, om man får ett mycket stort bidrag till vägunderhållet
-—- det blir ju i själva verket om Kungl. Maj:ts förslag godtages 60 %
av verkliga kostnaden, 36 miljoner kronor, plus de belopp man får enligt 4 §
bilskatteförordningen — blir det en ganska stor frestelse för väghållningsdistrikten
att icke iakttaga nödig sparsamhet. Den frestelsen är större beträffande
underhållet än beträffande vägförbättringsarbetena, ty de sistnämnda
utföras enligt fastställda planer under helt annan kontroll än vägunderhållsarbetena.
När man bedömer den här saken, får man ej heller helt bortse
från vad som var förutsättningen, när bilskatten infördes. Man får således ej
helt förbise, att de, som betala bilskatten, ha ett berättigat anspråk på att en
skälig del av därav inflytande belopp användes för att sätta vägarna i stånd, så
att de därigenom kunna nå den av dem avsedda besparing i bensin och slitningskostnader,
som varit ett av de skäl, vilka gjort, att de med jämnmod funnit
sig i denna beskattning.

Jag har således den uppfattningen, att man bör vidhålla det förslag för nästa
budgetår, som nu är bebådat i statsverkspropositionen.

Xr 4. 94

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forte.)

Herr Andersson i Stockholm: Herr förste vice talman! Då jag, ehuru nykommen
i denna kammare, tillåter mig att i remissdebatten taga kammarens
tid i anspråk, så är det närmast för att påtala några ur arbetarklassens synpunkt
viktiga frågor.

Innan jag går in på de speciella saker, som jag tänkt påtala här i debatten,
skall jag emellertid uppehålla mig ett par ögonblick vid ett replikskifte, som
växlats mellan herr Per Albin Hansson och hans excellens statsministern, med
anledning av herr Hanssons påtalande av den valpropaganda, som förts från
högerpartiet här under valrörelsen och de valaffischer, som herr Hansson här
uppvisade för kammaren. I anledning av dessa valaffischer, å vilka arbetarklassen
här i landet — de väljare, som röstade under arbetarpartiets beteckning
-—- betecknats såsom kvinnoskändare och boskapstjuvar, avgav herr statsministern
från regeringsbänken en förklaring, och denna förklaring innebar,
att man hade inrymt det socialdemokratiska partiet, de socialdemokratiska
väljarna, under denna beteckning, därför att det socialdemokratiska partiet
gick fram under gemensam partibeteckning med kommunisterna. Herr statsministern
uttalade sålunda att, om så icke hade varit fallet, så skulle givetvis
de socialdemokratiska väljarna icke ha inrymts under den beteckning högerns
valaffischer upptog, men beträffande kommunisterna skulle alltså enligt
detta uttalande från regeringsbänken dessa beteckningar vara riktiga. Jag
tillåter mig att till regeringens representanter ställa den frågan: finns det i
regeringens hand sådana dokument, att man har anledning att på regeringsbänken
förklara, att sådana uttalanden i valrörelsen beträffande de 150,000
väljare här i landet, som röstade med det kommunistiska partiet, kunna anses
vara riktiga? Jag tillåter mig att ställa den frågan. Vi ha från vårt håll
i valrörelsen i de politiska debatterna tillåtit oss att hävda, att man i en hel
del fall från de speciella bolagsrepresentanternas sida vidtagit åtgärder, som
väl skett under legala former men i alla fall ofta medfört sådana verkningar,
att arbetare och torpare drivits från hemman, som de under möda ha knogat
sig fram på. Vi ha tillåtit oss att göra dessa påståenden, och jag tillåter
mig att rikta kammarens uppmärksamhet på att då vid den s. k. arbetsfredskonferensen
disponenten Storjohann stod här i kammaren och talade om samförstånd,
så var det en ödets ironi, att ungefär samtidigt höll man på att
vräka arbetare på de domäner, över vilka han regerade i Värmland. Jag vill
icke här sätta benämning eller beteckning på sådana åtgärder. Jag överlåter
åt herr Lindman, som tillåtit sig tillkännage, att han icke har något emot
denna benämning på det kommunistiska partiet, och de, som röstat med detsamma
här i landet, att fälla domen om sådana åtgärder. Det är möjligt att
omdömet då blir mildare, än om jag skulle tillåtit mig att fälla det.

Herr Hallén sade här i sitt anförande, att, om man skalade av kommunisterna
deras revolutionsromantik, så skulle man sedan kunna inrangera dem tillsammans
med de socialdemokratiska väljarna och därmed åstadkomma en miljonarmé
av väljare, som hade en annan åskådning om samhällsproblemen än
de borgerliga samhällsgrupperna. Jag skall icke ge mig in på någon förklaring
om huruvida revolutionsromantik existerar eller icke •— det överlåter jag
åt herr Hallén att bedöma själv — men jag vill säga. att beträffande avskalandet
av det kommunistiska partiet, så förefaller det ju rent av, som om valutgången
gav vid handen att, om några förändringar skett här i landet av det,
kommunistiska partiets storlek, så har det icke varit i den riktning, som herr
Hallén talade om och troligen önskade.

Regeringen tog här för några månader sedan initiativ till en s. k. arbetsfredskonferens,
som det ju liar talats om här i debatten åtskilligt. Man har
i svaren på trontalet hälsat detta initiativ från regeringens sida med tillfredsställelse.
Det hälsades med tillfredsställelse av ordföranden i det socialdemo -

Torsdagen den 17 januari e. m.

Xr 4.

kratiska partiet. Det har sålunda hälsats med tillfredsställelse i rätt vida
kretsar. Då vi från det kommunistiska partiets sida tillåtit oss att rikta
kritik mot detta initiativ — att rikta uppmärksamheten på vad initiativet innebär
— så skulle jag vilja säga, att det ligger för det första i sakens natur,
att det parti och det partis ledande män, som för endast några månader sedan
tillät sig att beteckna arbetarväljarna såsom boskapstjuvar och kvinnoskändare,
givetvis få hålla till godo med, om det ibland arbetarna finns misstro
— och naturlig misstro till och med — mot initiativ tagna ifrån det hållet.
Vi ha nämligen den uppfattningen, att vi icke ha så mycket gott att vänta
från de ledande männen i tändstickstrusten eller andra bolagsrepresentanter i
detta land, när det gäller arbetarklassens speciella intressen.

Herr socialministern framhöll med anledning av ett uttalande av Flyg i denna
debatt, att alla de, som voro intresserade för en framgångsrik utveckling
av näringslivet i detta land, hälsat konferensen med tillfredsställelse. Ja, jag
måste säga, att för mig är det intet nytt. Det har alltid varit så, att högerpartiet,
att de borgerliga grupperna överhuvud taget, ha betraktat sina intressen
och detta lands intressen såsom varande precis samma sak, och några andra
intressen, som höra samman med detta land, har det enligt deras mening icke
funnits. Det är alltså icke förvånansvärt, att en socialminister gör detta
uttalande, och det kan väl icke betraktas som något särskilt nytt. För dem,
som i det dagliga livet komma i kontakt med dem, som representera staten
som arbetsköpare i detta land, för dem måste jag säga, att det förefaller en
smula lustigt, då regeringen tar initiativ för skapande av samförstånd på andra
områden än sådana, där staten bedriver sin speciella verksamhet. Det framställdes
redan för ett tjugutal år sedan yrkande hos statsmakterna om att man
för de arbetsanställda skulle införa en förhandlingsordning, som medgåve dem
att inför de personer, som representera staten såsom arbetsköpare, framställa
sina yrkanden och, på sätt som man genom fackorganisationerna har pressat
sig till på den enskilda marknaden, förhandla om de villkor, som skola gälla
för ersättning för det arbete, som utföres åt staten. Riksdagen beslutade, såvitt
jag inte missminner mig, en skrivelse till Kungl. Maj:t i denna fråga och
detta för ungefär ett tjugutal år sedan. Det verkställdes en utredning av socialstyrelsen,
som blev färdig år 1920, och det har sedan vid otaliga tillfällen
framställts anspråk från de statsanställda och deras organisationer, att
det skulle göras något för denna frågas lösande. Under tiden sedan riksdagsskrivelsen
blev till, under tiden sedan socialstyrelsens utredning blev färdig,
har det suttit regeringar av olika partifärg, från socialdemokraterna till högern.
Fn del ha underlåtit att göra något, andra ha bestämt vägrat att göra
något för att åstadkomma införande av en sådan rättsordning, som finnes på
den enskilda marknaden, att gälla även för de statsanställda.

När man då framträder och talar om att skapa samförstånd på den enskilda
arbetsmarknaden parterna emellan, men icke annars bekymrar sig så mycket
om de domäner, där man själv bestämmer, att man ordnar så pess enkla och
naturliga saker, tillåter jag mig säga, att det förefaller mig, som om det låge
närmare till hands, att staten ordnade för dem, som äro i statstjänst, innan staten
ger sig in på andra områden, och områden, där det visat sig, att man har
möjlighet att ordna sina förhållanden utan statsingripande, och där statsingripande
icke alltid visat sig vara till fördel. Det uppträdande gentemot arbetarorganisationernas
representationer, som förekommer på den statliga verksamhetens
område, ger sannerligen icke anledning till påståendet, att staten
här skulle vara inställd till skapande av någon samförståndsanda parterna
emellan i allmänhet. Jag har varit i tillfälle att på ett område, där kanske
den mest utpräglade arbefarfientligheten kommer till uttryck, men i alla fall
på ett område, där staten driver en omfattande verksamhet, syssla med dessa

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Ur 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

angelägenheter, och jag säger, att jag där träffat på sådana tilldragelser, som
att när representanter för arbetarorganisationen kommit till vederbörande statsrepresentant
för att framföra de yrkanden, som arbetarna framställt, statsrepresentanten
bett dem fara — ja, herr talman, jag skall icke citera ordagrant,
därför att jag då skulle nödgas använda ett högst oparlamentariskt uttryck,
och vilket även skulle bevisa, att det påstående, som framställts i en regeringen
närstående Stockholmstidning här om dagen, att man har som regel att
icke svära vid flottan, är en sanning med stor modifikation. När man emellertid
konstaterar, att sådana förhållanden existera inom de verksamhetsgrenar,
som staten själv har, då är det ganska naturligt, att man drager den
slutsatsen, att vore det verkligen så, att det här menades, att man skulle skapa
samförstånd parterna emellan, när det gäller utförande av arbete, borde man
givetvis se till, att den samförståndsandan åtminstone i första hand korame att
framträda hos dem, som företräda staten såsom arbetsköpare.

Det har här av socialministern talats om, att det speciella temat på aTbetsfredskonferensen,
som den allmänt kallas, eller Mondkonferensen, som vi tillåta
oss benämna den, var rationaliseringen. När jag tillåter mig tala om denna
arbetsfredskonferens såsom en tilldragelse icke ägnad att gagna arbetarklassens
intresse, så gör jag det av skäl, som tidigare belysts i denna debatt, och jag skall
tillåta mig att göra några korta erinringar beträffande rationaliseringens verkningar.
Jag läste en artikel i Dagens Nyheter för några månader sedan, en
artikel, skriven av industriförbundets rationaliseringsexpert, jag förmodar sålunda
skriven av en sakkunnig. Han redogjorde för vad man här syftar till med
rationaliseringen och dess genomförande. Det sades på arbetsfredskonferensen,
att man måste räkna med arbetarnas medverkan, då det gäller genomförande
av rationalisering och ett effektivt genomförande av densamma. Detta uttalades
av några av fackorganisationernas representationer på konferensen. Men när det
gäller minskande av råvarulagret, som är en av detaljerna i rationaliseringens
genomförande, i syfte att minska företagets ränteutgifter, är det ju en sak, för
vilken man icke behöver arbetarnas medverkan. När det gäller placering av
material inom de industriella företagen, så att man undviker onödig transport,
är det ju också något, för vilket man icke behöver arbetarnas speciella medverkan.
Men den tredje detaljen, som det sysslades med i den av mig omtalade
artikeln, gällde ackordsättningen, och då behöver man arbetarnas speciella medverkan.
Ackorden skola sättas, tiden skall kontrolleras med tidtagarur, och
man kan sålunda få fram den kortast möjliga tid, som behöves för ett arbetes
utförande. Och då kan man beräkna den högsta tillåtna tiden, och så sätter
man ackordspriset med hänsyn till denna.

Rationaliseringsexperten ger då exempel på att man med denna metod för
rationaliseringens genomförande i regel kan åstadkomma en uppressning av arbetsprestationen
med en tredjedel. Han ger exempel på att man i ett icke rationaliserat
företag har ett ackordspris på 1: 50 kronor, under det att ackordspriset
i ett rationaliserat företag kan bliva en krona för samma arbete, utan att dock
medföra minskad inkomst för arbetaren.

Men jag tillåter mig det tankeexperimentet, att det skulle vara möjligt att
genomföra den rationalisering, som industriförbundets expert talar om inom den
mekaniska verkstadsindustrien, att man där skulle kunna pressa upp produktionskapaciteten
med en tredjedel. Finnes det då möjligheter att vinna ökad
avsättning i samma grad för den rationaliserade industriens produkter? Jag
har hittills icke hört någon, som haft möjlighet att i dessa debatter visa på att
sådana förutsättningar skulle finnas. De flesta, som talat om problemet på
Mondkonferensen, förklara, att det kommer att leda till arbetslöshet, och några
sade, att det är samhällets skyldighet att sörja för de arbetslösa. Skulle ma»
lyckas genomföra rationaliseringen på detta sätt, så skulle det givetvis komma

Torsdagen den 17 januari e. m.

97 Nr 4.

att bliva 15,000 å 20,000 arbetare arbetslösa inom den mekaniska industrien bär
i landet, som ju sysselsätter i runt tal 50,000 å 60,000 personer.

Då vi förutse, att rationaliseringen utan vidare kommer att medföra verkningar
i denna riktning, så ha vi den uppfattningen, att rationaliseringen icke
utan vidare är till arbetarklassens fördel. Men den är en ny linje, en ny väg —
visserligen enskilt begagnad tidigare, men nu offentligt och officiellt propagerad
— på vilken man skaffar sig ökade utsugningsmöjligheter.

När man talar om att samhället skall sörja, för de arbetslösa, så är det ju en
sak, vilken jag saknar anledning att bestrida. Jag skulle emellertid vilja tilllägga,
att jag har den uppfattningen, att det också är arbetsköparna, de som
taga vinsten, den direkta vinsten på rationaliseringen och den ökade arbetsprestationen,
som skola bära detta. Det är även deras skyldighet att sörja för dem,
som kastas ut i arbetslöshet. Att dessa icke fullgöra sin plikt mot de arbetslösa
är en sak, som ofta är omvittnad, och jag skall tillåta mig att uppehålla mig
vid huru samhället sörjer för de arbetslösa.

Jag anser mig kunna göra det så mycket hellre, som jag för några månader
sedan på inbjudan av arbetslöshetskommissionen var i tillfälle att se på några
av de nödhjälpsanläggningar, som finnas i landet. Resan, som riksdagsmännen
på inbjudan av nämnda kommission deltogo i, företogs på en ur kommissionens
synpunkt mycket gynnsam tid. Man hade då i nödhjälpsarbetena sysselsatta
ungefär 1,000 man, under det siffran, då den var som högst, föregående vinter
eller vår, var uppe i 5,000, vill jag minnas. Det är ganska naturligt att intrycket
av nödhjälpsarbetena, då man ser 3—4 man här och 3—4 man där och
en mängd förläggningar stå tomma, icke blir fullt så klart, som om man blir
i tillfälle att se hela apparaten i verksamhet. Men det intryck, jag fick från
nödhjälpsarbetena, skall jag här i hast rikta kammarens uppmärksamhet på.
Jag skall då icke upptaga tiden med en redogörelse för de löner nödhjälpsarbetarna
tjäna. Det är en sak, som är omvittnad i så stor utsträckning, att det
icke finnes någon anledning till det. Jag skall icke heller ge mig in på frågan,
hurudana anläggningarna äro, huru nödhjälpsarbetenas läge är o. s. v. Men vid
de arbetsplatser jag besökte, arbetsanläggningarna på Hornsö och Kosta kronoparker,
där man gjorde väganläggningar, förklarade jägmästaren, att man åtminstone
på barrskogsområdet kunde räkna med att skogens avkastning skulle
ökas med 50 procent. Man räknar sålunda med att det är ett särdeles räntabelt
företag detta arbete på Hornsö kronopark. Men det skall trots arbetets karaktär
utföras som nödhjälpsarbete.

På Kosta kronopark hade man, då besöket gjordes där, upptagit icke mindre
än 20 mil diken för att åstadkomma högre skogskultur. Det sades även där,
att skogen skulle medge betydligt högre avkastning genom dessa arbetens utförande.
Och trots att man har möjlighet att fÖTutsäga, att det här är för
staten räntabla arbeten, skola de i allt fall utföras såsom nödhjälpsarbeten. Och
dessa stackars människor, som oförskyllt kommit ut i arbetslöshet, skola alltså
sälja sitt arbete för billigare pris för att framskapa de väTden, som man åstadkommer
genom de arbeten, som där bedrivas på kronoparkerna.

Huruvida Kallingevägen i Blekinge är ett räntabelt företag, det har jag icke
möjlighet att uttala mig om. Men jag fick det intrycket, att det var en för bygden
synnerligen nödvändig väganläggning och alltså ett arbete, som måste utföras
inom allra närmaste tiden. Det förefaller också orimligt, att det skall
göras såsom nödhjälpsarbete. Och flygfältet på Ljungbyhed, varför det nu
skall bedrivas som nödhjälpsarbete, det är åtminstone för mig oförklarligt, då
man samtidigt bedriver arbete på flygfältet vid Karlsborg med den öppna arbetsmarknadens
löner. Vad är det för skillnad på behovet av flygfält vid
Ljungbyhed och vid Karlsborg? Det förefaller ju, som om båda dessa arbetsföretag
måste utföras, om bägge dessa militära förläggningar skola finnas, och

Andra hammarens protokoll 1929. Nr 4. 7

Vid

remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Kr 4. 98

Torsdagen den IT januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

varför skall man då utföra arbetet på Ljungbyhed såsom nödhjälpsarbete? Naturligtvis
därför, att man kan betala dessa arbetslösa en lägre lön än om man
utförde arbetet på normalt och naturligt sätt.

Järnvägsbygget vid Hällefors bruk var nästa arbetsplats, som besöktes. Där
lämnades åtminstone mig den uppgiften, att då järnvägen blir färdig, skall man
för den järnvägsanläggningen få ett minskat fraktutlägg på 60,000 kronor per
år med nuvarande järnvägsdrift. Även detta arbete bedrives som nödhjälpsarbete,
och det gavs den förklaringen härtill, att staten är engagerad i stor utsträckning
med penningar i bolaget och äger en betydande del av aktiekapitalet.
Men det kan val icke utgöra, något skäl, varför arbetet skall bedrivas som nödhjälpsarbete.
Är det ett nödvändigt och räntabelt arbete, som behöver utföras,
skall det väl även, enligt de synpunkter, som man lägger till grund för sitt
resonemang i borgerliga läger, icke vara nödhjälpsarbete utan ett arbete i öppna
marknaden.

Ett annat arbete, som nu bedrives som nödhjälpsarbete, är ju järnvägsbygget
Ulricehamn—Jönköping. Det är ett nödhjälpsarbete, som i dessa dagar är aktuellt,
på grund av den konflikt, som föreligger vid detta järnvägsbygge. Järnvägen
skulle ju byggas dels såsom ett nödhjälpsarbete och dels såsom ett arbete
i öppna marknaden. När man då bedriver ett arbete och ett, såsom jag kan förstå,
nödvändigt sådant under sådana förhållanden, förefaller det ju, som om man
utan överdrift skulle ha anledning att säga, att det är ett ockrande på den arbetslöse
och den nöd som råder på detta område. Det är ett ockrande på den
arbetslöse från samhällets sida, då man bedriver arbeten såsom detta och sådana
som de övriga jag talat om såsom nödhjälpsarbeten. De strider, som förekomma
vid nödhjälpsarbetena. där nere, ha tydligen ganska länge förutsetts av åtminstone
någon av kammarens ledamöter. Jag tillät mig titta i protokollet över
remissdebatten föregående år, och jag fann där, att herr P. A. Hansson beträffande
järnvägsbygget Ulricehamn—Jönköping hade sagt bland annat följande:
»Jag kan emellertid icke underlåta att här fästa uppmärksamheten vid en utvidgning
av området för nödhjälpsarbetet, som ur olika synpunkter är ägnad
att framkalla betänksamhet. Jag syftar på beslutet att ställa arbetslöshetsmedel
till förfogande för utförande av en betydande del av arbetet på järnvägen
Ulricehamn—Jönköping. Det måste anses högst betänkligt att på detta sätt
lägga under nödhjälpsarbetet områden, som uppenbarligen höra till den öppna
arbetsmarknaden och där alltså den öppna arbetsmarknadens villkor böra tilllämpas.
Ett fortsättande på den linjen skulle leda till orimligheter och måste
föra till ur alla synpunkter beklagliga och obehagliga konflikter.»

Alltså, redan i remissdebatten föregående år förutsåg herr P. A. Hansson,
att det skulle komma att bliva konflikt vid detta järnvägsbygge, för den händelse
att det skulle bedrivas som nödhjälpsarbete. Nu ligger det emellertid
tydligen till på något annat sätt genom att arbetarna där nere ha tagit den
strid, som förutsågs vid remissdebatten föregående år. Det är här tydligen
fråga om att samhället med staten och kommunerna skola taga sin hand ifrån
alla de arbetslösa, som icke vilja resa ner till Småland och bliva blockadbrytare
och utföra järnvägsbygget mellan Ulricehamn och Jönköping såsom nödhjälpsarbete.
Det ligger nu faktiskt till på det sättet, att ungkarlarna i det socialdemokratiskt
styrda Stockholm jagas ut från härbärgena ut på gatorna i vinternatten,
därför att de icke vilja fara ned till Ulricehamn eller Jönköping och
bliva blockadbrytare. En sådan arbetslöshetspolitik påminner, herr talman,
icke om att vi skulle leva i ett omskrutet demokratiskt samhälle, den påminner
i stället om en arbetsköparediktatur, och en sådan av vådligaste slag. Ty det
torde vara klart för alla, att vad som förekommer på detta område är något,
som icke står i överensstämmelse med arbetarklassens intresse. Men de intressen,
som man här konsekvent för kamp för äro arbetsköparintressena. Det är

Torsdagen den 17 januari e. m.

Sr 4.

dessa intressen, jag påstår, att man företräder från samhällets sida, speciellt
då det gäller nödhjälpsarbetena, och samma intressen framträda i de åtgärder
regeringen vidtagit med sitt initiativ till Mondkonferensen. Detta sammanhänger
med arbetslöshetsproblemet på ett intimt sätt, och då det icke har signalerats
några andra åtgärder, någon annan politik i arbetslöshetsfrågan än denna,
måste jag säga mig, att här finnas icke några andra avsikter än att konsekvent
med nya medel genomföra, vad man tidigare signalerat och vad man tidigare
strävat till.

Vi läsa nu i tidningen Socialdemokraten under rubriken »Bryt blockaden»
tillfredsställelse över att det lyckats arbetslöshetskommittén här i staden att —
på grund av den nöd som råder bland de arbetslösa och på grund av det hot, som
vilar över dem -—- pressa en eller annan att resa ned till Jönköping eller Ulricehamn
och bliva blockadbrytare, resa ned och bryta emot principer, som jag tilllåter
mig påstå i alla fall varit bärande inom arbetarrörelsen här i landet tidigare,
principer, som jag vill påstå varit de, som fört den svenska arbetarklassen fram
till de positioner den för närvarande intager i fackligt och politiskt avseende.
Jag tillåter mig säga, och jag tillåter mig säga det från denna plats, att det
förefaller mig, som om det vore en betänklig tendens, som framträder på detta
område. Jag tillåter mig också påstå, att det icke skulle varit möjligt att behandla
de arbetslösa på det sätt som nu förekommer, för den händelse det inte
också inträffat, att man lyckats förmå en eller annan grupp av arbetare, som
under en längre tid haft en någorlunda fast anställning på sin arbetsplats, att
stödja de aktioner, som här förekomma från samhällets sida gentemot de arbetslösa.

När det gäller, nödhjälpsarbetena och kostnaderna för desamma, har man beträffande
denna järnväg talat om att det icke bär sig att utföra den såsom arbete
i öppna marknaden. Men statsrevisorerna ha riktat uppmärksamheten på,
att när arbetslöshetskommissionen bygger vägar kostar det 27 kronor per längdmeter,
medan samma arbete, om det utföres i den öppna marknaden, endast
kostar 10 kronor per längdmeter. Och det förefaller mig, som om järnvägen i
Jönköping skulle ha de största förutsättningar att bära sig, om man tillsåge
att arbetslöshetskommissionen icke finge med den att göra. Ty att den får hand
om saken tyder ju icke — om statsrevisorerna ha rätt — på att den kommer
att bära sig så, som om den komme att byggas under normala förhållanden.

Den lönepolitik, som bedrives vid statens nödhjälpsarbeten — jag intresserade
mig alldeles särskilt för den, då vi tittade på dessa arbetsplatser, som jag talade
om — den ligger ju till på det sättet, att man har fastställt någon slags ideallön,
som arbetaren skall kunna få komma till. Det mest idealiska, för arbetslöshetskommissionens
vidkommande är, att arbetarna icke på ackordsarbete nå
upp till den arbetslönen. Men om de komma något över och nämnvärt över dessa
fastställda nödhjälpslöner, då kommer som en bestämd följd av detta, att
ackordspriset regleras nedåt. Om det i statens nödhjälpsarbeten kommer ut
ett duktigt lag rallare, som har möjligheter att även på de långt under det normala
liggande ackordspriserna med stor ansträngning pressa sig upp till en
förtjänst, som skulle kunna ge dem möjlighet att någorlunda försörja sig och
betala kostnaderna för livets uppehälle, medför det, att man sänker de ackordspris,
man sålunda satt. för den beräknade slutinkomsten, ner till den nivå, som
man tänkt som naturlig för nödhjälpsarbeten. Jag måste säga, att en sådan
lönepolitik, om den kan vara ägnad att medföra annat än direkt ekonomisk verkan,
måste demoralisera varje människa, som är sysselsatt i arbete under sådana
villkor.

Det förefaller mig, som om man icke ur samhällets synpunkt, även om det är
fråga om nödhjälpsarbete, borde pressa folk att låta bli att arbeta, för den händelse
de fått ett arbete, som de kunna tjäna en någorlunda inkomst på. Det är

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 100

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

emellertid den lönepolitik, som bedrives vid statens nödhjälpsarbeten, och jag
måste säga, att för mig förefalla de uppgifter, som statsrevisorerna lämnat,,
varken omöjliga eller oförklarliga, ty med den stora apparat, som finnes över
dessa nödhjälpsarbeten, måste det verkliga resultatet bliva sådant det här talas
om, även om det ligger så till, att de arbetare, som äro sysselsatta i nödhjälpsarbetena,
få svälta trots stora ansträngningar.

Nu är det ju icke enbart vid nödhjälpsarbetena, som staten sätter löner, som
äro orimliga. iä.ven eljest har man ofta anledning att fundera, huruvida det
är allvarligt menat att på detta sätt avlöna i statens tjänst anställda befattningshavare.
Det kan måhända anses oriktigt att taga kammarens tid i anspråk
med att beröra läget för en och annan liten arbetargrupp, men jag anför
det som exempel för att bestyrka mitt påstående, att staten icke avlönar
personer på ett sätt, som vore den värdigt för den händelse det vore allvar
med det tal om samförstånd, som numera förekommer så allmänt. Jag åsyftar
de befattningshavare, som äro sysselsatta vid garnisonssjukhuset här i
Stockholm. De hade förut i kostpengar 2 kronor om dagen, men på förslag
av förre försvarsminister Rosén beslöt man sig för att draga in dessa och i
stället ge dem portioner in natura. De fingo då vanliga manskapsportioner,
värda 80 öre. Sedan begärde de — vilket var naturligt, då dessa kostpengar
voro en direkt löneförmån och de i alla fall icke kommo upp till mer än sammanlagt
100 kronor i månaden -—- skillnaden mellan vad detta kostade staten
och vad de tidigare haft i ersättning. Det gjordes två sådana framställningar
till regeringen, men båda avslogos. Man uttog då vid Stockholms rådhusrätt
stämning på Kungl. Maj:t och Kronan för att få ut sin rätt, och rådhusrätten
fällde för en tid sedan den domen, att de skulle få skillnaden mellan
vad portionerna kostade och vad de haft i portionsersättning. Ungefär samtidigt
fick man emellertid se, att Kungl. Maj:t — alltså den senaste regeringen
— hade fastställt nya bestämmelser, enligt vilka inga kostpengar skulle
utgå annat än i särskilda fall och att vederbörande icke skulle vara berättigade
till dyrare portioner än vanliga manskapsportioner. Därmed blir det alltså
på det sättet, att de berättigade få vad rådhusrätten tillerkänt dem ifrån den
tid, då kogtpenningarna drogos in och intill dess Konungen utfärdade nya bestämmelser;
sedermera få de emellertid nöja sig med vad som därefter blev
bestämt. Detta sätt att behandla i statens tjänst anställda löntagare tyder
icke på att man menar allvar med de åtgärder och initiativ till samförstånd
mellan parterna på arbetsmarknaden, som man här talar om.

Det har skrivits i borgerliga tidningar i landet om åtgärder mot samhällsfarliga
strejker. Och skulle dessa stackars kvinnor, som nu få arbeta vid
garnisonssjukhuset i Stockholm för en sammanlagd lön av mellan 80 och 100
kronor i månaden att försörja sig på, här i staden lämna sitt arbete och förklara
arbetet vid ett av stadens sjukhus i blockad, skulle detta naturligen helt
allmänt i samhället betraktas som en vådlig och samhällsfarlig åtgärd. Man
tillgriper naturligen icke heller i det allra första taget sådana åtgärder på ett
sådant område som sjukhus, men då samhället behandlar löntagarna på det
sätt som jag här återgivit, är det nog ändå ganska frestande att tillgripa utomordentliga
åtgärder för att vinna den rätt, som man icke på andra vägar lyckats
åstadkomma.

Detta var några exempel på den behandling av statsanställda som förekonimer.
Lönepolitiken vid nödhjälpsarbetena och den ståndpunkt, som staten intager
när det gäller förhandlingsordning för de statsanställda, liksom uppträdandet
av dem som företräda staten som arbetsköpare, allt detta verkar så,
att man icke från samhällets sida blir inställd på att på något sätt gagna eller
tillgodose arbetarklassens intressen. Man är i själva verket, såsom det tidigare
under debatten sagts, ute i helt andra ärenden, och man använder detta

Torsdagen den 17 januari e. m.

101

Nr 4.

tal om samförstånd som beteckning för de åtgärder i helt annan riktning, som op

man syftar till att genomföra. statsverks Jag

har sålunda tillåtit mig påstå, att klassandan präglar i alldeles sär- propositionen.
skild grad det samhälle som vi leva i och som en hel del folk betecknar som (ports.)
ytterst demokratiskt. Jag fäster här kammarens uppmärksamhet på en händelse
under våren och sommaren, som jag tror vi alla känna till, därför att
den betraktades som en speciellt god insats från medlemmar i det svenska
samhället. Jag syftar då på den expedition, som skickades från Sverige till
Nordpolen för att medverka till räddandet av Italiamännen. Jag tror, att vi
allmänt kände tillfredsställelse över vad dessa män lyckades uträtta, men vad
som störde denna tillfredsställelse var de meddelanden, som sipprade ut om den
tredjeklassbehandling, som tillkom dem som icke befunno sig i officerares och
militär ställning såsom deltagare i denna expedition. Det har berättats mig,
att när man kom hem från Nordpolen efter förrättat värv buros officerarna i
gullstol, under det att underofficerarna och de civila som deltagit fingo taga
sitt gepäck under armen och i all tysthet vandra bort och knalla hem. Jag
skulle tro, att de icke gjorde anspråk på att bli uppvaktade på något sätt, men
jag nämner detta som ett exempel på, att var det förekommer någon tilldragelse
i landet, som är ägnad att draga uppmärksamhet åt sig, så är det hela
alltid präglat av den speciella klassanda, som kommer till uttryck, då militärerna
ha någonting med saken att göra.

Då jag tillåtit mig taga kammarens tid i anspråk för att rikta uppmärksamheten
på de saker, som jag nu talat om, har jag gjort det därför att jag betraktar
dem som ur arbetarklassens synpunkt viktiga frågor. Jag har velat lämna en
förklaring till vår ståndpunkt, vår inställning till Mondkonferensen. Jag har
velat visa, att vi ha ur arbetarklassens synpunkt naturliga skäl, då vi förklara
oss icke sätta tilltro till det välmenande mot arbetarna i det initiativ, som den
nuvarande regeringen tagit. Vi tro nämligen icke, att herr Lindman, från
att i september ha varit med om och fört en intensiv kamp mot arbetarklassen
i valrörelsen, nu undergått en sinnesändring. Vi tro icke, att det var någon
tillfälligt påkommen anda hos herr Lindman under valrörelsen. Vi äro förvissade
om att vad som då förekom, var ett uppvisande av det öppna visiret
och att det var ett tillkännagivande av det syfte och det program man hade.

Då man nu efteråt förklarar sig vara arbetarvänlig, ha vi icke — i motsats
till socialdemokraterna — möjlighet att taga detta besked för gott. Vi tro
icke, att några gamla stockkonservativa herrar under tre fyra veckor ändrat
ståndpunkt, så att de, som man sade under konferensen och sammankomsten
på Gillet, äro beredda att taga arbetarna i samma båt som de själva äro i och
försöka åstadkomma det bästa möjliga för arbetarklassens vidkommande. Vi
tro icke, att detta är ärligt menat, vi anse att syftet är något helt annat och
att man har anledning att bekämpa det initiativ, som här tagits. Jag har alltså
tillåtit mig att taga kammarens tid i anspråk för att rikta uppmärksamheten
på vad syftet i själva verket är med de åtgärder, som företagits från
regeringens sida.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Järte: Herr talman! Kammaren längtar nog nu till slutreplikerna i
denna debatt, som artat sig till en för t. o. m. remissdebatter ganska ovanlig
långrotning. Det må emellertid vara mig tillåtet att kasta en blick tillbaka på
vad som sig i kammaren här i dag tilldragit.

De första anföranden vi hörde inneburo ingen överraskning för den
som läst de tal, varmed herr Per Albin Hansson och herr Ekman hälsade sina

Nr 4.

102

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

respektive partier vid riksdagens början. Jag tror icke heller, att regeringen
och dess parti väntade sig några västanfläktar eller kärleksförklaringar från
dessa håll. Men det kan dock konstateras, att man icke blåste stridsfanfarer
i en förnyad vänstersamlings tecken. Ty läget är ju det, som herr Hansson
med tillfredsställelse slog fast i förmiddags, att den borgerliga splittringen
fortsätter — tyvärr! Å andra sidan vet envar, att den klyfta mellan socialdemokrater
och frisinnade, som varit det utmärkande för de två sista årens svenska
politik, alltjämt finnes. Den borgerliga söndringen är socialdemokraternas
styrka, och ur kylan mellan de gamla kompanjonerna i deras förutvarande
»fruktbärande samverkan» kan högern och regeringen hämta motsvarande
fördel. Sådant är läget — och vid sidan stå alltjämt bondeförbundarna som
teckenförbidande neutrer.

Men, herr talman, hans excellens herr statsministern erinrade bondeförbundarna
om vilka likartade utgångspunkter, vilken gemensam grund som
förenar dem med den svenska högern. De äro ett konservativt parti; de ha
liksom den svenska högerns folkparti en stark förankring hos våra lantmän.
Samma erinran gjorde herr andre vice talmannen till de övriga brogerliga partierna,
då han påminde dem om att det var för gemensamma borgerliga ideal,
som man drog ut i valrörelsen. En appell har sålunda utgått, som manar de
borgerliga partierna att försöka i sin mån efterlikna den övning i samförstånd,
som skedde på detta rum i december månad mellan de två parter på arbetsmarknaden,
vilka eljest äro vana att befinna sig i ständigt krigstillstånd. Det
skulle lända hela vårt land till motsvarande fördel, om de borgerliga partierna
också kunde öva sig i samverkan och samförstånd.

Från en sådan gemenskap äro socialdemokraterna, trots fjolårets valstrid,
ingalunda på förhand uteslutna. Vad som förlänade årets valrörelse sin särskilda
häftighet var, att. de borgerliga måste förena sig för att avslå en offensiv
av socialdemokrater och kommunister i syfte att erövra majoriteten här i
kammaren. Denna defensiv från de borgerligas sida lyckades. Men hade så icke
skett, utan hade vi nu här mött en majoritet från arbetarpartierna, är jag säker
på att all veklagan över valrörelsens förlopp uteblivit från herr Hansson i
Stockholm. Då hade förvisso hans orlovsseclel över det svenska folket utfallit
på ett helt annat sätt: det hade varit ett moget och ansvarsmedvetet folk, som
röstat på sätt som skett. Men nu röstade det på annat vis, och då påstår herr
Hansson, att det var högerns fel, beroende på att dess valrörelse var så skickligt
lagd, att en massa okunnigt folk skrämdes in i högerns valfållor och därigenom
svek socialdemokraternas förväntningar på folkviljans rätta innebörd.
Ja, herr Hansson i Stockholm, jag tror verkligen också, att högerns intensiva
upplysningsarbete avsatte denna valfrukt. Högern vill numera »ljus över
landet», och det synes lända de konservativa idéerna till nytta, att tack vare
vår förbättrade folkundervisning den enklaste medborgare nu har möjlighet
att läsa och reflektera och genomskåda, att de gamla radikala slagorden inte
ha någon motsvarighet i verkligheten. Man börjar komma underfund med vad
som också är förklaringen till högerpartiets utväxande till ett stort folkparti
att den svenska högern är realiteternas parti, som syftar till menige mans bästa
och att det icke bara är »privilegievårdande». Jo, så till vida är högern privilegievårdande,
att den håller på den urgamla svenska friheten utåt som
inåt — denna det svenska folkets urgamla privilegium — samt håller lika
hårt på den enskilda äganderätten såsom själva motorn i den välståndsutveckling,
som vi på ett så glädjande sätt bevittna.

Man kan emellertid förstå, att valrörelsens utgång innebar en stor och
smärtsam överraskning för socialdemokraterna. Det är ju också märkvärdigt
att tänka sig, att tio år efter en författningsrevision, som man trodde skulle
öppna vägen för det svenska folket, d. v. s. vänstern, att »bli herre i eget hus»,

Torsdagen den 17 januari e. m.

103

Nr 4.

valutgången skall visa, att man tagit grundligt fel, då man inbillat sig. att reJ^ av
de konservativa idéerna behövde stöd av censusrösträttens krs''cka. Det har statsverksi
stället visat sig, att högern kan, under tecknet av den mest demokratiska propositionen.
valordning, med framgång vädja till valmännen och att partiet växer år efter (Forts.)
år. Detta är ett nytt och stort faktum i vårt politiska liv, vilket icke kan
bortförklaras, herr Hansson, med talet om mer eller mindre lyckligt illustrerade
valplakat. Dessa affischer — det är ju en smaksak hur man skall bedöma
dem — tyckte jag för min del voro något överdrivna, men det var ett
privat initiativ, som förelåg, och det riktade sig icke, herr Hansson, mot socialdemokraterna.
Det riktade sig icke ens, såsom den föregående talaren
trodde, mot de svenska kommunisterna, utan mot bolsjevikerna i Ryssland.
Affischerna ville säga: så bära bolsjevikerna sig åt i sitt hemland: vill ni ha
sådana metoder här också? Det kunde framhållas med full rätt. emedan valkampen
hade sin prägel av alliansen mellan socialdemokrater och kommunister.
Det var ju så, som jag minns var andemeningen i ett valtal av herr Ekman,
att den som vid valet gav sin röst åt socialdemokraterna kunde giva
sin röst även åt Moskva. Det var detta, som det var meningen att illustrera,
och man kunde mycket väl använt affischerna som bildmaterial vid det anförande
mot kommunisterna, som t. ex. herr Engberg höll på Auditorium strax
före valet och som innehöll en karakteristik i mustigaste stil av bundsförvanterna.
_ _ . .

För övrigt bör man icke frå.n socialdemokratiskt hall beklaga sig sa mycket
över att högern utvecklat en amerikansk intensitet och amerikanska metoder
i sitt valarbete. Ty den har gått i socialdemokraternas skola. Det är de,
som började med den moderna valreklamen i landet, med affischer o. s. v. Men
det är klart, att man sagt sig på högerhåll. att om man vill lägga manken till,
kan man i fråga om både organisation och kapacitet sköta den saken lika bra
som socialdemokraterna. Och detta skedde också vid höstens val. Det kan
nu hända, att herr Hansson behöver dessa affischer som plåster för valsåren.
men det är helt och hållet konvalescentens ensak, och jag tycker icke vi böra
förlänga valstriden genom att draga in sadana bagateller i remissdebatten.

Det var icke heller uteslutande högerns fel eller förtjänst, att valstriden slutade
som den gjorde. Socialdemokraternas politik hade också sin dryga andel
däri. Strax efter resultatens bekantgörande fick man också i arbetaretidningarna
läsa mycket beaktansvärda symtom på självbesinning efter de föregående
årens maktberusning. Man framstammade ett »pater peccavi», som föreföll
uppriktigt och tilltalande. Och man sade i dessa syndabekännelser, att det
naturligtvis var alliansen med kommunisterna, som vållat det största avbräcket.
Detta är även riktigt. Det var på den punkten, som det svenska ioiket
skarpast reagerade. Men det finns ett mycket bra sätt att förebygga ett upprepande,
nämligen att socialdemokraterna i andlig måtto ville lägga samma Hottenhav
mellan sig och kommunisterna, som i österled skiljer det västerländska
Finland från Bolsjevikien, och att man aktar sig för att alltför livligt främja
trafiken över den lilla Systerbäck, som för närvarande _i symbolisk mening tj -värr är gränsen mellan socialdemokrater och kommunister här i landet. -Nej,
upprätta som ni nyss gjorde vid utskottsvalen, en egen. patenterad partibeteckning
med privat äganderätt, som icke kan exproprieras Da ha in ett
brohuvud, som ni kunna förskansa er bakom mot övergrepp från kommunisternas
sida. Om så sker, kommer en hälsosam förbättring att äga rum i vart
politiska klimat. Möjligheter finnas också för att socialdemokraterna har i
Sverige, som till sin kärna numera äro ett borgerligt parti ty proletarmarket
är borta för längesedan — småningom kunna kasta den gamla marxismen
över bord och utveckla sig till ett radikalt folkparti, som i allt väsentligt star
på samma grund som de andra borgerliga partierna. Då är förutsättningen

Nr 4. 104

Torsdagen den 17 januari e. m.

„„ &iven för ett verkligt fruktbärande samarbete mellan de stora politiska par sZZerZ

tlerna här 1 landet‘

propositionen. j^-en d®nna utveckling, som jag tror varje ärlig svensk med glädje skulle
(Forts.) hälsa, främjas också av vår nuvarande lyckosamma ekonomiska utveckling.

föreliggande förslag till riksstat framgår visserligen, hur bra vi ha det
ställt. Men de stora genomgripande förändringarna ha vi nu levande mycket
svart att själva konstatera. Vi kunna visserligen komma ihåg från vår barndom,
huru man då var klädd, huru folkskolebarnen sågo ut och huru det allmänna
livet tedde sig. Men man glömmer sådant så lätt. Man ser icke skogen
för idel träd. Förvisso finns det i den svenska skogen åtskilligt att bättra
ty det fmns ingenting mänskligt, som icke kan bliva bättre. Det finns möjligheter
^ och skyldigheter att sörja för mera luft och för mera sol, och vi se
också på femte och åttonde huvudtitlarna, vilka jättesummor svenska folket
numera årligen anvisar för dessa uppgifter. Men tro mig, herr talman, för
en djupare blick, som skådar tillbaka, för en historieskrivare eller för en utländsk
betraktare ter sig den svenska skogen på ett enhetligare, ståtligare och
starkare sätt^än vi själva märka, som bo mitt uti den. Det är den utvecklingen,
som sa småningom kommer att mildra de gamla partimotsättningarna.
Det är denna starka expansion, som kommer sa småningom att låta varje svensk
med alla sitt väsens fibrer växa fast i vårt fosterland.

Det s\ enska högerpartiet strävar att främja denna glädjande utveckling,
och regeringens finansplan får härav sin prägel. Herr Hansson sade riktigt
i förmiddags, att det fmns den överensstämmelse mellan högeråskådningen
och socialistisk samhällssyn, att man vill främja den enskildes väl. Man vill
att hela svenska folket skall få det bättre. Javisst, det målet förenar alla de
partier, som sta pa laglighetens grund. Det är bara i fråga om vägen och
metoderna, som man skiljer sig åt. Men då vill jag fråga, om icke härvidlag
de borgerliga partierna, enkannerligen högern, stå på en mycket fastare realiteternas
grund, då man konstaterar, att just den nuvarande produktionsordningen,
när den får ohämmad utveckla sin rikedomsskapande kraft, medför,
att det allmänna välståndet allt starkare förbättras. Socialismen har icke
samma möjlighet. Tvärtom, det har visat sig i Ryssland till vilka olyckor den
ytterst leder. Det är denna den borgerliga politikens samklang med de ekonomiskt
värdeskapande faktorerna, som jag tror småningom går upp för våra
arbetare och som gör, att de alltmer som privatmänniskor känna sig såsom
borgerliga.

Att skapa förutsättningar för en sådan välståndspolitik är givetvis den
svenska statskonstens främsta uppgift, då det gäller inrikespolitiken. Men
med ökat välstånd följer också nödvändigheten av stegrad värnkraft. Jag är
övertygad om — och det veta alla Sveriges försvarsvänner — att på denna
punkt kan man lita på att den nuvarande regeringen gör det bästa möjliga. Med
stor tillfredsställelse erfor man också i dag hans excellens herr statsministerns
uttalande på den punkten.

Herr talman, jag vill bara till sist säga, att remissdebatten i vårt politiska
liv är mera en fältmanöver, där det icke gäller livet utan där det skjutes med
lösa skott. I en sådan manöver är det lätt för vardera parten att tillskriva
sig segern. Men jag är övertygad om, att om det funnes ett objektivt stridsdomarekvarter,
skulle det slutomdömet fällas om denna remissdebatt, att såväl
statsverkspropositionen som regeringen hittills gått oskadda ur dagens beskjutning.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Den siste ärade talaren sjöng
ju en sådan lovsång för högerpartiet, att varje ledamot av detta parti väl fick
klart för sig, att det enbart är högern, som kan lösa de stora frågorna. Man

Torsdagen don 17 januari e. m.

105

>’r 4.

fick det intrycket, när man hörde herr Järte, att han menade: därefter rätter
och packer eder! Det är bara vi, menade herr Järte, som regera här i landet,
och därefter få ni andra inställa eder.

Vad angår den statsverksproposition, som här i dag diskuterats, är det egentligen
på två punkter, där åsikterna skilt sig åt. Å ena sidan gäller det finansministerns
sätt att beräkna budgeten, å andra sidan frågan om huru det överskott
som uppkommit skall tillgodoföras den svenska nationen. Tidigare har
man som bekant gått in för att dels sänka den direkta inkomstskatten, dels också
sänka konsumtionsskatterna. Nu har finansministern i år dels föreslagit en
sänkning av inkomstskatten med 10 skatteenheter och dels föreslagit en sänkning
av konsumtionsskatterna med borttagande av sockerskatten med 4 öre.
Men samtidigt har regeringen påyrkat en höjning av sockertullen, något som
i själva verket innebär, att en egentlig sänkning av konsumtionsskatterna icke
äger rum.

Det bär diskuterats under dagens lopp, vilken skattesänkning som är den viktigaste.
Herr statsministern har med mycken styrka hävdat, att det är- utomordentligt
betydelsefullt för näringslivet att sänka de direkta skatterna. Jag
skulle däremot anse det rättvisast, att det bör sörjas för att det uppkomna överskottet
kommer hela folket till godo — i detta avseende håller väl regeringen
och finansministern formellt med mig. Men detta kommer i själva verket icke
att inträda, om blott inkomst- och förmögenhetsskatten sänkes. Endast de större
inkomsttagarna skulle då få en, låt vara obetydlig, förbättring, under det att
den stora delen av det svenska folket icke skulle få någon nytta av sänkningen.
Herr finansministern har särskilt anfört, att man ute bland de svenska jordbrukarna
allmänt är av den uppfattningen, att tullsystemet- bör man överhuvud
icke rucka på och att skattesänkningen bör avse den direkta inkomstskatten.
Men just då herr finansministern talade, fällde en representant av bondeförbundet,
som satt bredvid mig, ett yttrande, som visade att han hade en helt annan
mening. Jag tror överhuvud icke man skulle få någon majoritet av jordbrukarna
att skriva under, att de hade fördel av en sänkning av inkomstskatten i
stället för en sänkning av konsumtionsskatterna. Därpå ger för övrigt tulloch
traktatkommitténs utredning 1924 ytterligare belägg. Jordbrukare i mellersta
Sverige, som ha upp till 8 hektar odlad jord, åtnjuta ingen som helst fördel
av vårt tullsystem, och kommer man längre upp i landet måste arealen vara
än större, för att någon nytta skall föreligga. Bland de stora jordbrukarna i
landet kan man naturligtvis resonera som herr finansministern, att jordbruket
har intresse och fördel av tullsystemet. Ökningen av sockertullen från 10 till
13 öre skulle ju ske för att stödja jordbruket och betodlingen. Men de jordbrukare.
som stödjas på detta sätt äro de som ha den feta och bördiga jorden i södra
Sverige. När det talas om åtgärder i subventionistisk riktning hör man alltid
från protektionistiskt håll, att det är jordbrukare nedåt landet, som äro särskilt
betryckta. Men för småbrukare på landsbygden liksom för lantarbetare, skogsoch
flottningsarbetare o. s. v. skulle en sådan skatteförhöjning — om den också
icke är mer än 3 öre per kg. — direkt betraktas som en ytterligare beskattning
i en form, som man anser osympatisk och orättfärdig: denna beskattning träffar
icke efter inkomsten utan efter huvudtal.

När jag reste upp hit till riksdagen, kommo några bönder till mig — som
icke. alls tillhörde det socialdemokratiska partiet — och frågade: kan man
aldrig någonsin få en revision av tulltaxan, så att man slipper dessa förödande
tullar? Jag svarade, att det hela ligger alltjämt under utredning, men jag tilllade,
att när vi fått en så duktig och klok karl som professor Wohlin till finansminister
kunde det tänkas, att han skyndade på utredningen, så att man finge
taga ställning till frågan om revision av tulltaxan, innan utredningen av år
1924 anses för gammal.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

10G

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

Vid fördelningen av överskottet av de ökade statsinkomsterna har detta överskott
disponerats på det sättet, att man givit ökade anslag på fjärde huvudtiteln.
Regeringen anför som skäl för en sådan disposition, att när försvarsrevisionen
genomfördes, förutsågs icke att materialkostnaderna skulle stiga i så
hög grad. Jag kan dock icke förstå annat än att försvarsministern varit synnerligen
rundhänt och finansministern mer än lovligt släpphänt, när det gällt
fjärde huvudtiteln, under det att finansministern beträffande viktiga krav i den
sociala budgeten knäppt till pungen.

I dagens debatt har tidigare av socialdemokratiska talare påpekats den konstanta
arbetslösheten i landet. Och denna sträcker sig icke bara till industriarbetarna
utan långt in i bondefamiljerna. Man har i regel däruppe alltför
små jordbruk. Man har icke möjlighet till utkomst på dem; man måste ha
biinkomster. Om sådana icke finnas, ha jordbrukarna icke existensmöjlighet.

De antydda jordbruken äro för små att nöjaktigt existera på, men så pass
stora, att man med hårt arbete icke svälter ihjäl på dem. Det finns många
hundratusentals människor med för små jordbruk, och det vore av en utomordentlig
vikt, om man kunde genomföra en reform, som möjliggjorde inrättandet
av nya och tillräckligt stora småbruk genom att tillägga behövlig jord
från angränsande för stora jordbruk. Nu förstår jag mycket val, att därest
man skulle gå in för en sådan sak, så skulle man stöta på oövervinneliga svårigheter;
det bleve kanske nödvändigt att gå expropriationsvägen, och det vill
icke den svenska riksdagen vara med om. Vill riksdagen genomföra lagar som
leda till praktiska resultatet i berörda syfte undgår man icke expropriationslagstiftning.

Ett förslag, som torde mottagas med sympati i landet, är det som går ut
på att bereda möjlighet till större bidrag för vägändamål, något som
möjliggjorts på grund av att bilskattemedlen numera inbringa betydligt mera
än förut. Men ändå tacksammare skulle man naturligtvis vara, om det ordinarie
väganslaget finge utgå med större bidrag än som föreslagits i statsverkspropositionen.

I stora delar av landet äro avstånden ofta mycket stora och kommunikationerna
dåliga. Detta innebär givetvis, att man icke kan utnyttja de möjligheter
av olika slag, som finnas där uppe, på samma sätt som om det funnes ordentliga
vägar och kommunikationer. Man kunde kanske tänka sig, att dessa
landsändar, som äro så hårt betungade till följd av höga skatter och dåliga
vägar, finge mera bidrag av bilskattemedlen. Härigenom skulle man också
uppnå, att arbetslösheten kunde minskas åtminstone i viss mån, och jordbruket
skulle få ett handtag, så att de små jordbrukarna, som leva i bygderna här och
var där uppe, finge större förutsättningar att existera än de nu ha.

Herr Järte, som talade här före mig, ordade om staten och den där utmärkta
regimen, som man skulle få, när staten ordnade allting pa ett så utmärkt sätt.
Nåväl, det är en fråga, som i många tusende svenska hem, där man vill, men
icke kan bli jordbrukare, alltid rullas upp, när tankarna falla just på staten.
Den lantarbetare vi nu för tiden ha här i landet, syftar naturligtvis längre
än till att gå som dagkarl i all sin tid. Han tänker: Skall jag icke någon
gång bli i tillfälle att få mitt eget lilla jordbruk och ha min utkomst därav?
Vill herr Järte och den svenska högern allvarligt gå in för skapande av sådana
lantarbetarehem eller hjälpa arrendatorer att få egna jordbruk? Den utökade
egnahemsorganisationen är här otillräcklig.

Här påtalade problem ligger säkerligen icke för regeringens röst, den kanske
fastmer finner onödigt att diskutera det. Men en regering kommer icke
ifrån att förr eller senare taga ställning till detta allvarliga spörsmål. Vill den
svenska riksdagen lindra skatterna för dem som hårdast känna skattetrycket,
nämligen de små inkomsttagarna och de fattiga, då bör sänkningen vidtagas
endast å konsumtionsskatterna genom tullsänkningar o. d.

Torsdagen den IT januari e. in.

107

Nr 4.

Herr Hage: Herr talman! Jag har egentligen begärt ordet för att yttra

mig om en kommunikationsfråga, som berör min hembygd. Herr kommunikationsministern
har i den frågan anslutit sig till en ståndpunkt, som väckt mycket
stort uppseende i orten.

Innan jag kommer fram till den saken, skall jag emellertid be att få en liten
smula uppehålla mig även vid en del andra frågor, som icke blivit berörda
i denna remissdebatt.

Jag skall då be att få börja med att berätta en liten historia, som lär vara
sann. Det var en gång — det är en del år sedan nu — en tämligen nyvald
riksdagsman, som väckte motion om en utredning i en social fråga. Frågan
var inte av de största, men den gällde en social skyddslag för de arbetande klasserna,
och den där mannen lyckades verkligen få igenom en riksdagsskrivelse
i frågan. Så gick det ett år, och så gick det två år, och så gick det tre år.
och så gick det fyra och så gick det fem år, men intet hördes av om saken.
Det kom inte ens ett yttrande från det verk, som skulle utreda frågan. Då
gick mannen upp i det där ämbetsverket och började höra sig för, hur saken
låg till, om det inte var något åtgjort i frågan och om inte ämbetsverket
snart vore färdigt med ett utlåtande. Han träffade på den tjänsteman, som
hade utredningen om hand, och denne gick i sin tur in till byråchefen, som
frågade tjänstemannen: »När var det vi fick den här frågan för att yttra oss i
den?» »Jo, det är fem år sedan», svarade tjänstemannen. »Vad bråkar riksdagsmannen
då för», sade byråchefen, »inte äro vi vana att expediera saker
så där fort.» Nu vill jag för min del säga, att jag visst inte vill påstå, att
utredningstakten och takten vid avgivande av yttranden i de utredande ämbetsverken
nu för tiden är sådan som i denna historia. Men jag vill dock
säga, att man alltjämt kan få belägg för, att det går fruktansvärt sakta med
utredningar och utarbetanden samt framläggande för riksdagen av förslag här
i landet.

Jag har i min hand en redogörelse, som jag tycker mycket bra om att läsa
och som jag läser vart år, nämligen justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
I slutet av denna berättelse finnes en förteckning över de ännu ej expedierade
riksdagsskrivelser, som riksdagen avlåtit, och dessas öden. Det är inte mindre
än 33 sidor med sådana skrivelser, som J. O. redogör för. Där finnas upptagna
en hel rad frågor, om vilka riksdagen begärt utredning och eventuellt
lagförslag, men som man ännu icke slutexpedierat. En del av dessa riksdagsskrivelser
äro från början av detta århundrade. Jag har många gånger tänkt
att en liten smula fästa uppmärksamheten på denna sak. Det kan nämligen,
enligt mitt förmenande, finnas skäl till att peka på det faktiska förhållandet,
att det går oerhört sakta med utredningar och med lagstiftning i det här landet.

Jag skall taga några exempel ur den här boken, men skall då icke uppehålla
mig vid sådana riksdagsskrivelser, som avlätos så sent som under 1928,
dock med ett enda undantag. Vi ha här en skrivelse från i fjol, där riksdagen
begärde, att man skulle undersöka möjligheterna att åstadkomma fritt fiske
främst för yrkesfiskare även på ostkusten efter ungefär samma grunder, som
vid 1928 års riksdag beslutades för vissa delar av västkusten. Såvitt jag förstår
av J. 0:s berättelse, är denna fråga icke ens upptagen till behandling
av den nu sittande regeringen. Frågan gäller dock en samhällsklass, som för
närvarande kämpar med mycket svåra förhållanden på grund av ändrade konjunkturer
och sådant. I det sammanhanget vill jag nämna, att det kunde
nog finnas skäl för att mycket hastigt taga upp denna fråga till behandling
och vidare utredning.

Jag skall emellertid som sagt icke vidare uppehålla mig vid riksdagsskrivelser,
som avgivits år 1928. Däremot skall jag uppehålla mig litet vid
en del skrivelser, som avlåtits före 1928, men skall icke heller beträffande des -

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

108

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

sa bli långrandig. Jag skall heller icke så mycket fästa mig vid en riksdagsfråga,
i vilken skrivelse avläts 1905 och som gällde åtgärder för inskränkning
i kungörelsers uppläsande i kyrkorna. Den frågan har nu utretts i 24 år.
Man tycker verkligen, att den saken skulle vara ganska enkel att expediera
och att det knappast skulle behövas 24 år för att utreda densamma. Jag skall
icke heller fästa mig vid, att regeringen alldeles avfört från dagordningen
en riksdagsskrivelse av 1919, som gick ut på att förhindra, att kringströvande,
okynnes hund gav sig in på betesmarker och fördärvade får, som funnes på
dessa. Det kan ju hända, att motionen om okynneshunden också var en okynnesmotion,
och eftersom frågan avskrivits, skall jag icke yttra mig vidare
om saken; det var kanske lika bra, att det gick som det gick med den skrivelsen.

Däremot skall jag uppehålla mig vid några andra riksdagsskrivelser, som
röra sociala frågor. — Nu vill jag inom parentes säga, att denna förteckning
upptar ungefär 200 riksdagsskrivelser, som ännu icke äro slutexpedierade.
— Vad nu angår de sociala frågorna, så möter jag på sid. 343 en skrivelse
av den 23 maj 1917 om utredning för genomförandet av en allmän arbetarsemester
i vårt land. Det har gått nära 12 år sedan den skrivelsen avläts,
men den är ännu icke slutexpedierad. Jag möter vidare en riksdagsskrivelse,
som avläts 1925, således för snart 4 år sedan och som gällde åstadkommande
av förhöjning av livräntor, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen. Om
detta ärende heter det i berättelsen, att det är »beroende på Kungl. Maj:ts
prövning». Såvitt jag kan förstå, har det hittills icke gjorts någon som helst
utredning i denna sak.

Jag har velat peka på några av dessa saker, därför att man från den nu
sittande regeringens sida eller åtminstone från de tidningar, soin representera
denna regering, har sagt, att det går alldeles för fort med lagstiftningsarbetet
här i landet och att det bör göras ett litet uppehåll och inträda en smula
lugn i detta arbete. Herr socialministern har ju själv givit uttryck åt den
saken, visserligen på ett sympatiskt sätt, då han nämnde, att han tänkte sig,
att vissa utredningar i alla fall skulle fullföljas, men också tilläde, att nu
skulle det dock bli fråga om någon liten uppdämning av det där lagstiftningsarbetet.

Jag vill då i det sammanhanget påpeka, att det ju lätt kan hända vid uppdämningar,
att människor rent av bli dränkta, ty sådant förekommer verkligen
ibland, och för övrigt kan det hända, att en uppdämning från de utgångspunkter,
som den nuvarande regeringen fört fram, leder till, att de fattigaste
icke få någon glädje av de fördelar, som uppdämningen skulle föra med sig,
under det däremot denna uppdämning antagligen kommer att medföra vissa
fördelar för storkapitalet och dess ägare.

Men jag skall efter denna lilla avvikning från ämnet gå vidare i texten och
beröra några andra saker, som äro omnämnda i denna bok. Här finnes t. ex.
på sid. 348 en riksdagsskrivelse av den 7 maj 1924, som gäller åstadkommande
av viss ändring i rösträtten vid vägstämma. Det är alltså i det närmaste
5 år, som man sysslat med den saken. Saken påtalades för övrigt för två år
sedan, alltså 1927, och det gjordes då ett uttalande från riksdagen om att den
saken nu borde kunna klaras. Jag tror för min del att det kunde finnas skäl
att nu slutligen framföra den frågan till avgörande. Det är ju faktiskt på det
sättet, att den rösträtt, som finnes vid vägstämma, är en kvarleva från den
gamla graderade röstskalans tid, och då nu denna röstskala försvunnit på en
massa områden, som beröras av kommunalförfattningarna, så lär det väl vara
riktigt att taga bort den även på detta område.

Men jag skall gå vidare och taga ytterligare några exempel. Jag har då
fäst mig vid ett uttalande, som finnes på sid. 351 och 352 i berättelsen, där

Torsdagen den 17 januari e. m.

109

>''r 4.

några riksdagsskrivelser av 1920 och 1923 äro omnämnda. Sålunda talas där
om en riksdagsskrivelse av 1920, som jag för övrigt själv var med om att
genomföra. Jag väckte nämligen en motion med hemställan om beredande av
rätt till pension åt sådana änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu
gällande bestämmelser ej erhålla pension. Senare —• år 1923 — avläts en
riksdagsskrivelse angående åstadkommande av förbättrad pension eller nytillskapande
av pensionsrätt för en del statstjänstemän, d. v. s. tjänstepension.
Om bägge dessa pensionsfrågor gjordes erinringar vid 1928 års riksdag, och
bankoutskottet framförde då krav på att dessa frågor skulle fortast möjligt
tagas upp till behandling. Men icke förty finna vi nu av årets statsverksproposition,
att Kungl. Maj:t förklarar, att dessa två frågor få vila, intill dess
vi fått en lönereglering för ifrågavarande statstjänare. En sådan lönereglering
kommer, såvitt man kan se, säkerligen att draga tid. Det tar väl alltid
två år, innan kommittéförslaget kommer fram, och så blir det då så småningom
lönereglering. Först vid påföljande års riksdag — d. v. s. året efter
det, då löneregleringen beslutats —• kunna vi antagligen övergå till reglerande
av tjänst.epensionsfrågan, och först sedan vi reglerat tjänstepensionsfrågan.
kunna vi -—- man kan åtminstone befara, att arbetstakten blir denna — övergå
till . att bestämma om änke- och pupillpensionsfrågan. Nu tröstar oss
emellertid vederbörande statsråd med, att det icke är så farligt med de bär
sakerna, ty en del av dessa befattningshavare hava redan pensionsrätt, och
detta är naturligtvis riktigt. Men jag vill också erinra om, att det finnes en
hel del tjänstemän och arbetare, för vilka pensionsfrågan icke är löst och
som alltså icke alls ha någon pension, exempelvis den stora gruppen vid statens
järnvägar, som utgöres av banarbetarna. För min del får jag säga, att
jag tycker det vore rimligt, om regeringen, oavsett den blivande löneregleringen,
hade försökt sig på att åstadkomma åtminstone en provisorisk pensionsanordning
för sådana befattningshavare, som icke alls ha någon pension. Det
finnes, som sagt, ett stort antal sådana.

Ja, efter detta skall jag endast taga några få exempel på icke slutexpedierade
ärenden, vilka beröra åttonde huvudtiteln. Här finnas vissa utredningsskrivelser
sedan flera år tillbaka — sedan år 1923 och däromkring — vilka
gå ut på att lätta landstingens skattebördor. Detta skulle ske bland annat
därigenom, att dövstumsundervisningen övertoges av staten och vidare därigenom
att de s. k. landstingssmåskoleseminarierna också helt övertoges av staten.
Vi finna emellertid när vi se på dessa frågor, att den nu sittande regeringen
förklarar, att dessa saker kunna vi icke taga upp nu. När det gäller
den ena av dessa frågor heter det f. ö., att det måste bli en n5^ utredning, trots
att utredning nu har pågått i ungefär sju år.

Jag^måste säga, att sådant måste väcka en viss förvåning, och särskilt vill
jag, då jag representerar det landsting, som har den högsta landstingsskatten
bär i landet, framhålla, att vi däruppe bestämt förväntat, att — efter de ständiga
påstötningar, som gjorts år från år — dessa frågor skulle lösas. För
varje gång, då jag påpekat saken i kammaren, har jag fått en lugnande förklaring
från vederbörande statsråd, att den frågan skulle man taga upp och
lösa nästa gång. Men för varje gång har den skjutits undan. Och så är det
ock med en mängd viktiga spörsmål, som blivit föremål för dessa evighetsutredningar,
som aldrig taga slut.

Ja, detta är några saker, som jag ansett mig böra påpeka i detta sammanhang,
_ därför att det är ytterst sällan — såvitt jag kan erinra mig — som
man i en remissdebatt har ägnat uppmärksamhet åt denna sida av lagstiftningsarbetet.
Utrednings- och lagstiftningsarbeten gå så oerhört sakta framåt
även i de fall, då riksdagens båda kamrar har begärt, att det skulle bli en
lagstiftning av den ena eller andra arten.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Utöver detta skall jag nu be att få något litet uppehålla mig vid två andra
saker, som jag dock skall expediera ganska fort.

Den ena frågan berör, antar jag, både försvarsministern och kommunikationsministern.
Nu kanske någon säger, när jag talar om, vad det gäller, att denna
fråga är för liten att dragas upp i en remissdebatt. Men jag ser icke saken
på det sättet. Alltså! Det har berättats för mig uppifrån det län, som
jag representerar, särskilt från Boden, att det finns vissa bestämmelser angående
flyttningsersättning och angående vissa semesterresor för befattningshavare
inom militärväsendet. Nu ha dessa förordningar och bestämmelser blivit
så utformade, då de gälla både officerare och underofficerare, att, trots
att t. ex. fänrikar och fanjunkare nu för tiden stå ungefär i någorlunda jämbördig
ställning, så ha bestämmelserna rörande dessa semester- och flyttningsresor
blivit sådana, att den gamle fanjunkaren, som ju har en lång tjänstetid,
får enligt bestämmelserna resa i 3:e klass med sin familj, och den unge
fänriken skall resa i 2:a klass. Jag vet inte, vad som kan ligga bakom detta.
Jag vet inte, om det möjligen kan vara ett utslag av samma anda. som berördes
av en föregående talare då han kom in på vad som inträffat vid det
där äventyret uppe vid nordpolen och den behandling, som officerarna därvid
fingo åtnjuta och den behandling, som kom andra människor till del.
Jag vet inte heller, om det möjligen kan vara ett utslag av en uppfattning,
som finns på en del officershåll, där man gör gällande ungefärligen så här,
att först kommer yngste officeren, och så kommer ingenting, och så kommer
ingenting, och så kommer äldste fanjunkaren. Som sagt, jag vet inte, om detta
kan vara orsaken. Men jag måste för min del säga, att jag tycker, att vid en
sådan författnings tillkomst borde man taga hänsyn till, att man icke påbörjar
ett brytande av den lagstiftning, som genom majoritetsbeslut i riksdagen
genomdrivits och som i viss mån resulterat i, att underofficerskårens
sociala ställning höjts något i jämförelse med vad som förut varit fallet. Man
frestas sannerligen, efter vad som inträffat, att tro, att bakom tillkomsten
av en sådan förordning som denna, ligger en sådan officersmentalitet, som
den jag förut pekat på. Skulle det inte vara så, är jag glad härför, men nog
ser det i alla fall ganska misstänkt ut.

Detta är en sak, som jag velat påpeka i detta sammanhang, ty jag tycker,
att denna sak har en viss principiell sida, även om den kanske i övrigt vid
första påseende inte ser ut att vara så stor.

Sedan skall jag slutligen komma till den kommunikationsfråga, som egentligen
gjorde, att jag begärde ordet. Nu förstår naturligtvis kommunikationsministern
mycket väl, vad jag tänker klämma honom för. Det är naturligtvis
därför, att han intagit en ståndpunkt, när det gäller utvecklingen av kommunikationerna
i Tornedalen, som i mycket hög grad upprört opinionen där uppe.
Nu tror kanske någon, att en sådan sak som denna är en lokalirkga. Jag kan
emellertid inte betrakta saken så på grund av vissa förhållanden. Nej, jag
betraktar denna fråga som en rifcsfråga på grund av de särskilda omständigheter,
som man måste taga hänsyn till vid bedömandet av denna fråga.

Som sagt, vad jag nu vill slå ned på är, att kommunikationsministern i
propositionen framlagt ett förslag om att åstadkomma en bilbusslinje — icke
en järnvägslinje — från Övertorneå till Pajala. Nu kom detta förslag mycket
oväntat, icke minst efter högerpartiets valagitation i Norrbotten. Ty jag vill
inom parentes säga, att det var nog litet agitation där uppe i Tornedalen
för att man skulle rösta med högern, icke minst med hänsyn till järnvägsfrågan.
Ty, sade man, högern är ju ett nationellt parti, och för ett nationellt
parti äro nationella synpunkter mycket avgörande, och alltså ligger det mycket
nära till hands att tro, att man också skulle anlägga nationella synpunkter
på denna kommunikationsfråga, och om högern komme till makten, skulle det

Torsdagen den 17 januari e. in.

111 >’r 4.

alltså helt säkert bli en järnväg. Ty det gällde ju ur nationella synpunkter
att konkurrera med den finska sidan och visa, att man inte var sämre på den
svenska. Nu se vi emellertid, att det föreliggande budgetförslaget går ut på
att åstadkomma en kommunikationslinje med bilbussar. För min del vill jag
säga bestämt, att jag tror, att man tämligen klart kan deklarera, att klimatet
där uppe icke lämpar sig för en bilbusskommunikation av denna art. Om det
är möjligt att här nere anlägga och driva kommunikationer efter dessa riktlinjer,
vågar jag icke yttra mig om, men det skulle jag möjligen tro, om det
gäller trakter med mindre godstrafik. Skulle det emellertid där uppe i dessa
bygder bli fråga om en verklig kommunikationsled, som kunde åstadkomma
utveckling av bygden och dess jordbruk, som skulle kunna föra fram särskilt
stora godsmängder och grövre varor, då är jag övertygad om, att vi icke ha
någon annan väg att gå än att anlägga en järnväg. Den uppfattningen hade
nog också i stor utsträckning den förut sittande regeringen, som avgav en
deklaration i denna fråga. Och slutligen kunde man se, att det statsutskottsutlåtande,
som avgavs och som vann majoritet i riksdagen förra året, visserligen
icke gick ut därpå, att det däruppe skulle åstadkommas en järnväg, men
det var i alla fall skrivet på ett sådant sätt -— kan man bestämt våga påstå
— att det. pekade mera på tillkomsten av en järnväg än på tillkomsten av
en bilbusslinje. Sedan vill jag förresten säga, att jag tror i detta fall, att man
har anledning att utöver denna synpunkt lägga nationella synpunkter på saken.

Jag var för något år sedan uppe i dessa bygder, och jag åkte då på landsvägen
en bit ovanför Övertorneå. Nu är att märka, att den finska järnvägen
går en bit ovanför den plats, där den svenska järnvägen slutar. Nu är det
naturligtvis på det sättet, att jag inte är sa hypernationell eller nationalistisk.
Men likväl gjorde det i alla fall ett mycket pinsamt intryck på 111ig att se
över älven, hurusom där på finska sidan gingo tåg, medan vi på den svenska
sidan bara hade landsvägen. Där skola vi möjligtvis få insatt bilbusskommunikation,
men på den finska sidan finnes redan byggd en järnväg en längre
bit ovanför Övertorneå, och där kommer man även antagligen, så vitt man kan
se, att fortsätta detta jämvägsbyggande. Jag skulle verkligen önska, att herr
kommunikationsministern och herr Lindman vore bosatta där uppe på den
svenska stranden. Med den uppfattning, jag har om herr statsministern och
herr kommunikationsministern, är jag övertygad om, att de skulle känt precis
på samma sätt som jag. De skulle ha känt det litet egendomligt, att vi
i ett land som vårt, där vi dock ha en någorlunda god ekonomi — det visar
väl ändå den budget, som vi nu behandla — skulle tvingas till att inskränka
oss till anordnandet av en bilbusslinje, medan man i Finland, som alldeles
säkert har sämre ekonomi än vi, där anstränger man sig, och där genomför
man och kommer att genomföra byggandet av en järnväg. Jag tror, att konstaterandet
av ett sadant förhallande kommer att träda 1 ögonen på en massa
folk däruppe. Och jag tror därför för mm del, att det lyckligaste regeringen
kan göra under denna riksdag är, att om det nu kommer att väckas en motion
i denna fråga,, regeringen inte alltför hårt håller på sin ståndpunkt, om riksdagens
majoritet skulle komma att — vilket jag livligt hoppas — i stället gå in
för ett jämvägsbyggande i Tornedalen.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Borell: Herr talman!
Jag är övertygad om att kammaren skall tillgiva mig, om jag vid
denna sena timma uppehåller mig vid denna fråga endast med ett par korta
ord, och jag hoppas att den siste ärade talaren skall göra detsamma.

Han anförde, att. statsutskottets utlåtande förra året var lagt på ett sätt,
som pekade på en järnväg som den bästa lösningen av Tornedalens kommunikationsfråga.
Jag erinrar mig, när jag i protokollet läste förra årets remiss -

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4. 112

Torsdagen den 17 januari e. in.

Vid

remiss av
statsverks;propositionen.

(Forts.)

debatt, att två av statsutskottets ledamöter, herr Olsson i Kullenbergstorp och
herr Anderson i Råstock, uttalade sig i frågan. Herr Olsson, som tillhörde
reservanterna, uttalade sig mot skrivelse till Kungl. Maj :t. Herr Anderson
i Råstock, som tillhörde utskottets majoritet, förklarade, att statsutskottsutlåtandet
kommit till som en kompromiss, och att han hade den uppfattningen,
att statsutskottet icke velat taga någon ställning till frågan om järnväg
eller icke järnväg utan endast velat framhålla, att denna kommunikationsfråga
vore av den allmänna vikt, att den krävde en snar lösning, varför man i
skrivelse till Kungl. Maj:t begärde detta. Nu vill jag ge den siste ärade talaren
alldeles rätt, när han säger, att det är inte bara ett samfärdselsintresse
för denna ort, utan det är även ett riksintresse, att kommunikationerna där
uppe ordnas. Det är en bygd med stora utvecklingsmöjligheter, särskilt på
jordbrukets område, och med eu växande befolkning. Det är givetvis ett nationellt
intresse, att denna gränsbygd med huvudsakligen finsk befolkning knytes
nära till det övriga länet och därmed till moderlandet.

Det har särskilt framhållits som ett mycket starkt motiv för byggandet av
en järnväg från Övertornen, där den svenska järnvägen nu slutar, till Pajala,
att vi i fråga om järnvägsbyggandet inte komma efter finnarna, som,
enligt vad jag förstod på den siste ärade talaren, enligt hans mening skulle
i viss mån ha gått före oss i detta avseende. Så är emellertid, såvitt jag är
riktigt underrättad, inte fallet. Järnvägen på den svenska sidan kom till tidigare
än järnvägen på den finska, och de båda slutpunkterna för den svenska
och finska järnvägen -— den svenska slutar, som jag sade, vid övertorneå,
den finska vid Kauliranta — ligga praktiskt taget lika nordligt. Det skiljer
endast 6 km. Den finska järnvägen går nämligen ungefär G km. längre norr
ut än den svenska.

Vad beträffar fortsättningen av järnvägsbyggandet på den finska sidan, så
har jag senast i dag genom telegram fått den upplysningen från Finland, att
man där gör upp 5-års planer för järnvägsbyggandet. samt att den finska
Tomeåbanan med all säkerhet icke kommer att fortsättas under nuvarande
byggnadsperiod, som omfattar jämväl år 1930, ävensom, att det kan anses
så gott som säkert, att den icke heller kommer upp på nästa 5-årsplan. Det
är således icke så, att Finland nu går före oss med avseende på jämvägsbyggandet.

Det kan förtjäna nämnas, att som fortsättning på järnvägen pa den svenska
sidan finnes en utmärkt väg mellan Haparanda och Pajala, under det att motsvarande
landsväg på den finska sidan är av betydligt sämre beskaffenhet.
Jag tror också, att den automobiIkommunikation, som nu av postverket är anordnad
från övertorneå till Pajala, är överlägsen den kommunikation, som på
finska sidan är anordnad för postbefordran.

Utgångspunkten är gemensam för regeringen och för dom, som önska en
järnväg. Enighet råder alltså om, att kommunikationsintressena böra tillgodoses
både ur nationell synpunkt och för att befordra utvecklingen i denna landsända,
men man har olika meningar, om man skall förbättra kommunikationerna
genom anordnandet av en autoinobillinje eller genom att bygga en järnväg.
Jag har för min del vid övervägandet av detta ärende inte kunnat komma
till annan uppfattning, än att det åtminstone för närvarande ur ekonomiska
och övriga synpunkter, även med behörig hänsyn tagen till de nationella, är
fördelaktigare att inrätta en automobillinje. Jag tror nämligen,^ att en automobillinje,
anordnad i samtrafik med statens järnvägar och för så väl personsom
godstrafik, kan komma att på tillf redsställande. sätt fylla samfärdselns
behov på denna 11 mil långa sträcka. Det synes mig, att man har en viss
övertro på järnvägens allena saliggörande betydelse. Det är samfärdsmöjligheterna,
som äro avgörande.

Torsdagen den 17 januari e. m.

113

>''r 4.

Med den starka utveckling, som automobilismen tagit i vårt land. måste
man, när man står inför en trafikfråga, överväga i varje särskilt fall, huruvida
det är möjligt att ombesörja trafiken på ett billigare sätt än genom byggandet
av järnväg.

För en tid sedan var en deputation från Övertorneå här i Stockholm och,
såvitt jag förstod deltagarna däri rätt, hade även de den uppfattningen, att
genom en automobillinje såväl jordbrukets trafikbehov som personbefordringen
skulle kunna tillfyllestgörande tillgodoses. Någon tyngre trafik av större omfattning
torde för närvarande ej vara att räkna med. Det synes mig sålunda,
att man bör se till, om man inte kan fylla behovet genom en rationell och
väl anordnad automobillinje, driven, som jag sade, i samtrafik med statens järnvägar.
Man kan på detta sätt få flera turer dagligen än man inom rimliga
ekonomiska gränser kunde få genom en järnvägslinje.

Jag skall icke trötta med några siffror. Herrarna ha säkert sett av handlingarna,
huru stor skillnad det är mellan en automobillinje och en järnvägslinje
beträffande de ekonomiska förutsättningarna. En järnväg kostar ungefär
11,400,000 kronor. Att anordna en automobillinje kostar ungefär 600.000
kronor, därav ungefär 250,000 kronor för fasta anläggningar och 350,000 kronor
för rullande material.

Jag vågar ha den förhoppningen, att, om den ifrågasatta automobillinjen
anordnas på rationellt och lämpligt sätt, befolkningen i orten, när den får erfarenhet
av, hur stor nytta man kan ha av en automobillinje, skall komma
att finna, att den tillfredsställer behovet för närvarande. Om trafikbehovet
ökas än vidare, exempelvis till följd av att malmfyndigheterna vid Pajala
komma att exploateras, får man givetvis vid sådan tid taga järnvägsfrågan
i övervägande. För närvarande kan jag icke se, att det är av behovet påkallat.

Herr Allmän: Ehuru jag närmast har begärt ordet för att beröra ett par

detaljer i årets statsverksproposition och trontal, kan jag dock icke uraktlåta
att som helhet karakterisera statsverkspropositionen som ett aktstycke, där
den besittande klassens intressen klart och öppet tillvaratagas på det arbetande
folkets bekostnad. Man tycks ha tillämpat den gamla bibliska satsen, »att den,
som mycket har, honom skall varda givet, och den, som litet har, från honom
skall ock tagas det han har».

Den bebådade skattesänkningen på 25 miljoner kronor kommer således att
helt och obeskuret komma de stora inkomsttagarna till godo, under det att de
små inkomsttagarna fortfarande skola tryckas genom i förhållande till bärkraften
hårda direkta och indirekta skatter. Och något annat var det ju heller inte
att vänta av den nu sittande regeringen. Den är ett lydigt instrument för det
kapitalistiska samhällssystemet och storfinansens intressen.

Under det att man i trontalet bebådar löneförhöjning till statskyrkans präster,
går man å andra sidan, som tidigare under debatten i kammaren framhållits
av mina partikamrater, in för en sänkning av anslaget till de arbetslösa.
Detta måste betecknas som en utmaning inte endast mot de tusentals
arbetslösa, som under fåfängt sökande efter arbete jagas på gator och landsvägar
av poliser och landsfiskaler, utan också mot allt socialt vett. Jag har
mig bekant, att prästerskapets löner ingalunda ligga på en sådan låg nivå, att
de hotas av ekonomisk ruin. De stå sig nog i allmänhet ganska gott; ehuru
de enligt mitt förmenande tillhöra den kategori av befattningshavare, som fortast
möjligt bör ställas på avskrivning. Av alla de skattepålagor, som påläggas
det svenska folket, torde det knappast finnas någon skatt som är osmakligare
än prästskatten. Den tvingar stora grupper av samhällsmedborgare att

Andra kammarens protokoll 1929. Nr 4. 8

Vid

remiss av
statsverks■''propositionen.

(Forts.)

Nr 4.

114

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

bidraga till upprätthållande av en institution, som sannerligen i vår tid borde
ha överlevt sig själv.

Men det parti, som närmast bär upp den Lindmanska regeringen, vann ju
under förra årets valrörelse sina framgångar närmast i anledning av det andliga
mörker och den okunnighet i sociala och politiska frågor, som tyvärr ännu
är till finnandes i de längst avlägsna bygderna i »folkhemmet Sverige». När
man då vet, att prästerskapets förnämsta uppgift är att sprida andlig dimbildning
och hålla folket nere i okunnighet och slaveri, under väntan på den
himmelska härligheten, då förstår man också, att det är ett viktigt intresse
för den nu sittande regeringen och dess uppdragsgivare att slå vakt om prästerskapet.
Det är ett viktigt led i kampen för att hålla folket nere på en
nivå, där det motståndslöst skall foga sig i allsköns förtryck. Men trots
allt motstånd börjar dock den stora massan av arbetarklassen att återfinna sig
själv och bereder sig på att på ett bättre och kraftigare sätt än hitintills slå
vakt om sina klassintressen, och då skall också den kvarleva från medeltiden,
som heter statskyrka och prästerskap, försvinna. Jag vill i varje fall till
kammarens protokoll ha antecknat min bestämda protest mot den bebådade premieringen
av svartrocksväldet, under det att tusentals arbetslösa med familjer
utlämnas åt svält och nöd.

Liksom det synes vara regeringen en kär plikt att hålla sin skyddande hand
över reaktionens hjälptrupper inom kyrkan, har man icke heller underlåtit
vidtaga och förebåda åtgärder för stärkandet av de militära maktmedlen. Sålunda
ha anslagskraven till militära ändamål höjts med 4 miljoner kronor.
Därtill får man i trontalet upplysning om, att vissa åtgärder förberedas för
anskaffande av krigsmateriel och ett bättre utnyttjande av de värnpliktigas
utbildningstid. Beträffande frågan om anskaffandet av krigsmateriel så måste
ju detta tolkas som en åtgärd för stärkandet av krigsberedskapen och låter förmoda,
att Sverige hade någon fientligt sinnad makt, mot vilken det rustas.
Detta står dock i uppenbar strid mot trontalets försäkran, att »Sveriges förhållande
till främmande makter är gott». Men kanhända det förhåller sig så,
att Sveriges utrikespolitiska förbindelser och medlemskap i Nationernas förbund
o. s. v. äro av den art, att det kan dragas in i krigiska förvecklingar utan
att vara på något sätt hotat utifrån, ett förhållande som jag här icke närmare
skall ingå på.

Vissa händelser under det gångna året tyda emellertid på att det är mot
den s. k. inre fienden, som man rustar, mot den revolutionära och klassmedvetna
delen av arbetarklassen. Det sätt, varpå t. ex. det frivilliga landstormsförbundet
arbetar, visar, att man inom vissa kretsar rustar sig för den kamp
mot Sveriges arbetare, som man väntar skola bli nödvändig förr eller senare.
Ett verksamt medel i denna kamp har man tydligen funnit kulsprutegevären
vara. Sålunda ha vederbörande genom frivilliga insamlingar hopbragt medel
för inköp av sammanlagt 143 kulsprutegevär, som man sedan placerat ut över
landet. Stockholm har för sin del fått 26 stycken, det län, där jag hör hemma,
har erhållit 13, Sundsvall har fått 3 o. s. v. Dessutom har man för inköp
av utrustning och ammunition samt för utbildning i kulsprutegevärens skötsel
och användning utdelat till landstormsförbund och föreningar anslag på tillsammans
omkring 14,000 kronor. Landstormens ungdomsavdelningar runt om
i landet ha fått löjtnanter i aktiv tjänstgöring som instruktörer med biträde av
kunnigt och intresserat befäl. Vid höstens övningar har varje ungdomsavdelning
varit uppdelad i 3 övningsklasser, där man fullt militärt fackmässigt har
utbildats och övat sig i vapnens bruk. Av vad jag här anfört framgår, att
borgarklassens ungdom erhåller en fackmässig militär utbildning vid sidan av
den som gives vid de militära förläggningarna. Och vad man skall ha dessa
landstormsföreningar och militära rustningar till, det delgavs också av ledaren

Torsdagen den 17 januari e. m.

115

>r i.

för Stockholms ungdomsbataljon inom landstormsförbundet i höstas vid en av .
deras övningar, när han talade om hur duktiga landstormspojkarna voro och statsverksatt
arbetarna skulle komma att mejas ned av deras kulspruteeld. Det är klara propositionen.
verba, som inte böra missförstås av den svenska arbetarklassen. Det enda (Forts.)
riktiga svaret, som från arbetarnas sida kan ges, är att skärpa propagandan,
så att vi så småningom erövra både armén och marinen inifrån. Då vi nått så
långt, så blir segern vår, alla landstormens kulsprutor och krigiska övningar
till trots.

Samtidigt med att borgarklassens krigsövningar i öppet uttalat syfte att
bereda sig för att med tillhjälp av kulsprutegevär meja ned arbetarna opåtalt
få fortgå, behandlas unga arbetarpojkar som kriminella förbrytare av militärbefäl
och polismakt, när de söka komma i förbindelse med sina klasskamrater
vid de militära förläggningarna i syfte att för dem klargöra deras skyldigheter
mot sin klass i egenskap av soldater i den borgerliga statens armé. Såsom
ett belysande exempel på hur långt officerskamarillan utan invändning från
det högre militärbefälet eller regeringen kan gå, vill jag i detta sammanhang
erinra om det brutala överfall och den råa behandling fyra arbetarpojkar blevo
utsatta för under Hallandsmanövern sistlidna höst. Ynglingarna i fråga hade
försedda med Manskapsbladet och annan litteratur, vars innehåll icke stod i
strid med gällande tryckfrihetsförordning, begivit sig till militärförläggningen
för att bland de värnpliktiga utdela den medförda litteraturen. Enligt till
pressen lämnad redogörelse för händelseförloppet hade ynglingarna hållit på en
stund med litteraturutdelningen, då någon av militärbefälet råkade få syn på
dem och fann sig föranlåten att uppmana dem att gå sin väg. en befallning
som också åtlyddes. Men då ynglingarna kommit ett stycke på väg, fick befälet
tydligen något anfall av krigsvanvett och satte efter dem. Pojkarna
nekade att stanna, men en av militärbefälet drog då sin armérevolver och hotade
dem. Sedan bar det i väg till högkvarteret, där de blevo avtvingade namn
och adresser. -Efter förhör fördes de ut från högkvarteret. De blevo bekikade
från alla håll och kanter. Man tog dem under hakan och drog fram dem i
lyktljuset för att noga kunna studera deras utseende. Signalement på brottslingarna
måste ju finnas. Ja, man lär t. o. m. ha använt våld, i det att man
slagit pojkarna med käppar. Sedan blevo de under sträng bevakning förda
till arresten, som visade sig vara ett gammalt fallfärdigt uthus, ett snuskigt
kyffe, där de fingo vistas i flera timmar. Fram på morgonkvisten blevo de
utsläppta och bundna med rep på en halv meters avstånd från varandra och
sedan fingo de med bakbundna händer gående efter en häst och med militärer
som vaktare begiva sig till regementsstaben. Det var visst herr Järte, som här
talade om de partier, som stå på laglighetens grund, och jag förmodar, att det
parti, som herr Järte tillhör, räknar sig till att i första hand uppfylla förpliktelserna
i fråga om laglighet. Men den lilla skildring, som jag här lämnat
av det sätt, varpå man behandlat fyra arbetarpojkar, som inte gjort sig skyldiga
till något som helst brottsligt förfarande, illustrerar klart och tydligt den
laglighet, som herr Järte och hans parti anse vara eftersträvansvärd. Jag har
med vad jag här anfört velat fästa uppmärksamheten vid hur långt reaktionen
kommit även i det »idylliska» Sverige, när arbetarklassens fiender tillåtas
att utan något som helst ingripande från myndigheternas sida inköpa vapen
och öva sig i vapnens bruk i öppet uttalat syfte att mörda arbetarna, under
det att arbetarpojkar, som söka komma i förbindelse med sina klasskamrater
vid de militära förläggningarna, behandlas som förbrytare. Jag är också övertygad
■— allting talar därför — att övergreppen mot arbetarklassen komma
att ökas under den period vi gå till mötes. Det gäller därför för den svenska
arbetarklassen att i tid få upp ögonen för detta och vidtaga nödvändiga åtgärder.

Nr 4.

116

Torsdagen den 17 januari e. m.

remiss av Den från regeringen i trontalet bebådade åtgärden, som syftar till ett effekstatsverks-
tivare utnyttjande av de värnpliktigas övningstid, avser väl att man även bepropositionen.
träffande de värnpliktigas utbildning skall införa någon sorts rationalisering.

(Forts.) Huruvida denna rationalisering kommer att, liksom man på borgerligt och reformistiskt
håll hoppas skall bliva fallet inom industrien, genomföras i samförståndets
tecken, torde man på goda grunder kunna starkt betvivla. Mig
synes det i varje fall. som borde det vara mera angeläget, i alla händelser ur
arbetarklassens synpunkt, att man i stället för att införa en ännu effektivare
utbildning och en ännu brutalare behandling av arbetarungdomen ute vid de
militära förläggningarna, ginge in för att genomföra några mänskliga frioch
rättigheter för militärmanskapet. Det är ju faktiskt på det sättet, att
militärmanskapet i vårt land saknar alla de rättigheter, för vilka arbetarklassen
under årtionden energiskt kämpat. De sakna föreningsrätt, en mycket
elementär rättighet, de sakna rättighet att deltaga i arbetarorganisationernas
möten och organisationer. De ha inte rätt att vägra utföra blockerat arbete.
De ha icke rätt att söka tillvarataga sina ekonomiska intressen. Mot alla de
övergrepp, som, såsom var och en känner till, nästan dagligen ske vid de militära
förläggningsplatserna, saknar således militärmanskapet varje som helst
möjlighet att försvara sig. Individuellt kan man icke göra något och organisation
är förbjuden. En annan rätt, som väl med lika stort skäl kan kallas elementär,
är rätten att deltaga i arbetarnas möten och demonstrationer. Att
militärmanskapet icke har några som helst rättigheter _ i det avseendet, det
bevisa ju bl. a. de händelser, som vi läste om i dagens tidningar. Jag syftar
på förhållandena i Karlskrona, där ju den kommenderande amiralen har för
bjudit de värnpliktiga vid de kronans fartyg, som äro förlagda i Karlskrona,
att besöka ett möte, anordnat av en arbetarorganisation, i detta fall den kommunistiska
arbetarkommunen på platsen. Enligt nu gällande förordningar är
det straffbart om en värnpliktig deltar i en förstamajdemonstration. Bevistandet
av politiska möten, anordnade av arbetarorganisationer är förbjudet. _ Men
under värnpliktstiden äro de värnpliktiga pojkarna utsatta för en intensiv politisk
propaganda från befälets sida. Vid alla möjliga tillfällen skola de
åhöra gudstjänster, nationalistiska föredrag o. s. v. utan att ha motsvarande
rättighet att bevista tillställningar, där inte Gud, kungen och militarismen förhärligas
utan där arbetarklassens egna problem och livsfrågor behandlas. I
stället för att ännu ytterligare rationalisera utbildningen av de värnpliktiga
och deras tjänstgöring bör alltså kravet resas på att militärmanskapet bör erhålla
samma fri- och rättigheter under sin tjänstetid, som andra medborgare ha.
Det är i nuvarande läge ett vitalt arbetarintresse, att kampen föres på detta
område i syfte att åt de värnpliktiga ge vad jag skulle vilja kalla full medborgarrätt.
Vi äro medvetna om att det kommer att resas motstånd häremot.
Vi äro medvetna om att man ännu hårdare kommer att gå in för att förhindra,
att de värnpliktiga komma i kontakt med sina klasskamrater under den tid, de
äro ute vid militärförläggningarna. Men vi äro också å andra sidan fullt
övertygade om, att man inte i längden kan förhindra var antimilitära propaganda.
Den kommer att tränga igenom alla hinder. Och man kan heller inte
— ty man saknar medel och resurser därtill — förhindra småbonde- och arbetarungdomarna
vid de militära förläggningarna att tänka och känna ^med sin
klass och att — det är min fasta övertygelse — när så kräves, också handla
såsom medlemmar av den klass, varur de kommit.

Herr Sköld: Herr talman! När jag i början av remissdebatten begärde

ordet, så var det för att yttra några ord i ett par jordbruksfrågor. Jag har varit
mycket betänkt på att med hänsyn till den sena timmen låta stryka nug
från talarlistan. Men det var ett uttalande av hans excellens statsministern,

Torsdagen den 17 januari e. m.

117

>''r 4.

som gjorde, att jag ändå ansåg skäligt att här besvära kammaren med några
ord.

Hans excellens yttrade i en replik till herr Olsson i Kullenbergstorp, att högern
är ett mycket jordbruksvänligt parti. Bondeförbundet är också ett jordbruksvänligt
parti. Dessa båda partier kunna taga varandra i famn, de kunna
hjälpas åt för att få reson på de jordbruksfientliga partierna, den borgerliga
vänstern något mindre men det socialdemokratiska partiet litet mer. Jag skulle
för min del vilja säga, att denna gradering av de olika partiernas sinnesstämning
gentemot Sveriges jordbruksnäring är icke bara orättvis. Den är
även skadlig. Det kan icke vara till annat än skada för den svenska jordbruksnäringen,
om man försöker göra dess intressen till partipolitiska monopol,
om man försöker i onödan riva upp strid omkring frågor, som beröra
denna närings intressen.

Här föreligger på riksdagens bord en proposition om ett visst stöd åt sockerbetsodlingen.
Det har från regeringen och dess parti sagts till oss socialdemokrater,
att där måste ni vara med och hjälpa till, ty här gäller det ett
arbetarintresse. Det gäller att rädda en massa fattigt folk i rikets södra provinser
från nöd och umbäranden, från ekonomisk misär. Det är klart, att
dessa ord väcka en viss genklang hos oss. Men å andra sidan kunna vi icke
neka till att vi gjort en viss iakttagelse, nämligen den, att man icke brukar
finna något intresse för arbetargruppers nöd och svårigheter hos högerpartiet
och dess representanter, såvida icke intresset för arbetarnas förhållande är förenat
med andra samhällsgruppers intressen. Jag frågar: när har man t. ex.
på högerpartiets sida tänkt på att göra något för de många arbetare, som nu
bringas på bar backe genom det skånska stenkolsbolagets driftsomläggning?
Jag frågar: när har man på högerhåll ett ögonblick tänkt vidtaga några åtgärder
för att hjälpa skogsarbetarna under år med dåliga konjunkturer å trävarumarknaden,
då avverkningarna i skogarna äro små? Vi ha av trontalet
t. ex. funnit, att regeringen i år har ett visst intresse för att bidraga till jordbruksnybildningen,
till att skaffa obemedlade personer tillfälle att få en bit
jord. Men är det icke signifikativt, att när regeringen visar detta intresse,
så tar regeringen ut ett litet avsnitt av frågan och ett avsnitt, där man kan
räkna med att arbetarnas intressen motsvaras av ett visst intresse från arbetsgivarnas
sida. När det t. ex. under förra året var mycket rop i högerpressen
om åtgärder till stöd för järnbruksnäringen, var det då bara för arbetarnas
skull? Var det inte även i det fallet så, att det fanns i den frågan ett kapitalintresse,
som det låg högern om hjärtat att stödja? Skola vi inte också kunna
komma överens om, att det nog inte hade varit samma värme omkring de skånska
betarbetarnas intresse på högerpartiets sida, om icke detta intresse hade
varit sammanknutet med sockerindustriens och betodlarnas intressen?

Nu vill jag för min del säga, att på vår sida kommer icke prövningen av den
föreliggande frågan att påverkas av den omständigheten, huruvida det är den
ena eller andra samhällsgruppen, som hade det större eller mindre intresset.
Det socialdemokratiska partiet intager icke den ståndpunkten, att man aldrig
från statens sida bör göra någonting för att stödja en näring. Vi inse till
fullo, och vi vilja i handling visa det, att om det inträffar ett tillfälle, då en
näring råkar i en tillfällig svårighet, som det kan vara svårt att med egen
kraft övervinna, att det då kan vara ett intresse att från statens sida ge den
näringen ett stöd. Men vi vilja från vår sida understryka, att det skall vara
en tillfällig situation, en tillfällig svårighet, där det finns utsikter för att man
skall kunna komma till ett bättre resultat, där det finns utsikter för att näringen
skall kunna bestå och ge ett tillskott till folkhushållet i framtiden.
Man måste då, när man betraktar den föreliggande sockerpropositionen, fråga
sig: Är den svenska sockerindustrien i en tillfällig svårighet? Gäller det att

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

118

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Torts.)

ge den ett handtag, som skall föra den över dessa svårigheter till bättre tider?
— Jag måste för min del påstå, att den kungl. propositionen icke ger något
svar på den frågan. Vi finna visserligen ifrån kommissionens sida det uttalandet,
att man kan räkna med att i en framtid sockerkonsumtionen skall så
ha stigit i yttersta Östern, att Javas sockerproduktion inte kommer att tillföras
den europeiska marknaden. Det säges vidare, att man kan vänta att
med nuvarande priser på sockermarknaderna de sämst ställda fabrikerna på
Kuba komma att gå omkull. Måste vi inte säga, att detta är väl ändå ganska
vaga uttalanden att bygga ett omdöme om krisens tillfälliga natur på. Det
finns i den kungl. propositionen en annan sak, som gör att man blir ytterligt
tveksam rörande den tillfälliga naturen hos krisen. Det finns en uppgift, att
just nu är råsockerpriset på New Yorks börs inte högre än 17 öre per kilogram.
Det är möjligt, att detta pris kanske motsvarar för raffinerat socker 20 öre.
Den kungl. propositionen säger, att Javas sockerindustri är i stånd att producera
socker till detta pris. Nu räknar den kungl. propositionen med ett
sockerpris av 25 öre. För att komma till en lyckad sockerbetsodling begär
man 3 öres tull. Vad är det som hindrar, att när ett år har gått, den tropiska
sockerproduktionen lyckats skaffa fram så stora partier i marknaden, att
det lägre priset av 20 öre vunnit burskap? Kan då sockerproduktionen i vårt
land bestå med 3 öres tull? Det finns ingen möjlighet. Vi måste då räkna
med att lägga på 3 öres tull till. Vi komma då till den situationen, att vi
få en tull av 16 öre per kilogram, under det att produktionspriset kanske är
20 öre. Läget har blivit ändå värre. Det är ytterligt svårt att veta, om detta
läge är sådant, att det kan komma att någonsin övervinnas.

Nu förmodar jag, att den saken inte intresserar hans excellens herr statsministern.
I sitt anförande i denna kammare i dag har han tydligt uttalat,
att bara den omständigheten, att en näring producerar, ger ett tillskott till
vårt lands produktion, är tillräcklig för att vidtaga åtgärder för att bibehålla
en sådan industri. Jag skall icke byta ord med hans excellens i den punkten.
Vi ha bytt ord förr i samma ämne, och jag vet, att vi äro av så olika generationer,
att det inte finns någon möjlighet för oss att i det avseendet komma till samförstånd.
Jag vill dock understryka, att den meningen delas tydligen icke av
herr jordbruksministern, ty jordbruksministern har i sin proposition gått ut
ifrån, att detta skall vara en tillfällig hjälp. Finansministern uttalade år
1926 den meningen, att om man hjälper, så skall det vara för att komma över
ett tillfälligt läge. Ett permanent läge, vari sockerproduktionen i vårt land
icke kan existera, ansåg herr finansministern den gången vara av natur, att
man fick överväga produktionens upphörande. Vi skola också observera, att
under dagens debatt herr finansministern gång på gång har försäkrat, att när
nästa budgetår är till ända, de 3 öre, som höjningen av sockertullen tog bort
från skattelindringen från konsumenternas sida, skola på nytt komma konsumenterna
till godo. Herr finansministern förutsätter alltså, att detta skall
vara en tillfällig hjälp. Är det möjligt att tro, att man med en tillfällig hjälp
kommer över detta krisläge, eller skall man räkna med att det är permanent?
Skulle jag döma efter den kungl. propositionen hade jag måst förklara, att
det finns ytterligt små utsikter, men personligen hyser jag den uppfattningen,
att det finns kanske ändå ett par omständigheter, som behöva närmare begrundas,
innan man definitivt tar steget fullt ut och resolut går in för att den
svenska sockerproduktionen skall upphöra. Den ena omständigheten är den,
att det har ändå, trots allt vad som talats, skrivits och utretts i sockerfrågan,
icke hittills gjorts allvarliga försök att komma till klarhet med problemet,
huruvida det kan genomföras en rationalisering av vår sockerindustri, som
kan föra industrien och betodlingen på bättre fötter. Jag skulle också vilja
säga, att jag står fortfarande oviss inför den frågan, huruvida icke den nu -

Torsdagen den 17 januari e. in.

110 Nr 4.

varande situationen på världsmarknaden ändå skall leda dithän, att det blir
nu som förr en gång en konvention eller överenskommelse, som lägger till rätta
ett nödläge ocli gör det möjligt för en sockerproduktion att även i framtiden
bestå i vårt land.

Utifrån dessa synpunkter byser jag personligen den meningen, att det kan
vara riktigast att från statens sida vidtaga åtgärder för att ge sockerbetsodlingen
och sockerindustrien ett rådrum och göra det möjligt att bida tiden.
Men det skall vara under den enda förutsättningen, att man från statens sida
går in för att vidtaga de nödvändiga utredningarna för att klara upp läget,
d. v. s. att man försöker komma till botten med frågan om sockerproduktionens
rationalisering och organisation, och att man söker komma till en överblick,
en allvarlig överblick över det faktiska läget för sockerproduktionen i världen.

Om jag alltså intager denna, låt mig säga positiva ståndpunkt till föreliggande
fråga, måste jag dock säga mig, att jag ej kan gå in för en lösning
av denna fråga i den form, som regeringen föreslagit. Jag kan med ett ord
sagt icke vara med om tullförhöjning. Vad som leder mig till den meningen
är inte bara, att denna tullförhöjning, det offer som folkbushållet skall göra
för att stödja sockerproduktionen, kanske är bara en orättfärdig grund, utan
det är fastmer den omständigheten, att jag förmenar, att varje åtgärd, som från
samhällets sida vidtages för att stödja en näring, måste vara åtföljd av ett allvarligt
och noggrant övervägande. Man måste ha fria händer för att från tid
till tid kunna överväga dessa åtgärders räckvidd. Det kan man inte med en
tull. Tullen går in i priset. Tullen blir någonting, som hänger samman med
hela produktionen och hela marknadsläget. Tullen är det oerhört svårt att
avskaffa igen, om den får den rent formella läggning av tillfällig natur, som
här är föreslagen. Ur denna synpunkt måste man säga, att den direkta statssubventionen
är mera lämplig, därför att statssubventionen icke går in i priset.
Den räknas av ingen som en del i produktionen. Den kommer dessutom att
bli en post i budgeten och att från år till år göra de svenska statsmakterna
underkunniga om, vilka offer det är, som från samhällets sida göras för att
hjälpa den industri det är fråga om.

Herr andre vice talmannen yttrade i sitt anförande några berömmande ord
om regeringen för den snabbhet, med vilken regeringen har skyndat det betryckta
jordbruket till hjälp genom denna sockerproposition. Jag har från min riksdagstid
den erfarenheten, att högern alltid ådagalägger en beundransvärd snabbhet,
när det gäller att komma jordbruksnäringen till hjälp rörande sådana av jordbrukets
produktionsgrenar, som kunna tullskyddas, vilkas varuslag det icke produceras
så mycket av, att det täcker vårt behov, varigenom det blir möjligt att
genom tullskydd på konsumenternas bekostnad höja priserna. Högern är
rapp att komma med förslag till betodlingens stödjande. Högern är rapp att
komma med spannmålstullar och utförselbevis, men jag frågar: är det någon som
vill tro, att den stora massan av Sveriges jordbrukare lever på att odla sockerbetor
och odla vete — är det inte så, att det finns andra produktionsgrenar av
jordbruket, som äro av mycket större och mera dominerande betydelse än dessa
grenar? Vi ha till exempel den animaliska produktionen, som för vissa delar av
vårt land är den hart när enda, som förekommer och som för alla jordbrukare i
hela landet är av stor betydelse. Jag frågar: vad gör man nu från regeringens
sida, jag skulle vilja säga från de boTgerliga partiernas sida för att komma till
bättre förhållanden inom den animaliska produktionens område? Tillåt mig här
taga upp i en stunds belysning frågan om en så viktig del av svenska jordbrukets
produktion som mjölken. Vad betyder ett höjt pris på mjölken för de svenska
jordbrukarna? Oerhört mycket mer än vad utförselbevis och sockertullhöjning
kan betyda, därför att det gäller så mycket större delar av landet och så mycket

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Korts.)

Nr 4.

120

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid flera jordbrukare. Vi känna till det förhållandet, att sedan åratal har Sveriges

statsverks- lantbrukskonsulent i London, på sistone understödd av Sveriges minister i Lon ;propositionen.

don, kommit med allvarliga uppmaningar till den svenska smörproduktionen och
(Forts.) de svenska smörexportörerna att organisera exporten av och handeln med smöret
på England så, att det skall bli möjligt för oss att där borta få ett pris, som
motsvarar det svenska smörets kvalitet. Vad har blivit gjort och vad göres däråt?
Det hölls under sommarens lopp ett möte på officiellt initiativ i Malmö för att
reda upp den saken. Till det mötet var inbjuden till en början bl. a. styrelsen
för Skånska smörexportföreningen, den största smörexportören i vårt land och
den enda mera betydande av kooperativ natur; men innan sammanträdet hade
hunnit öppnas, blev det återbud. Styrelsen fick icke komma, men styrelsens ordförande
kunde komma tillstädes mera som privatman. De enskilda smörexportörerna
ha icke samma intresse av smörprisen som vad fallet är med producenterna,
jordbrukarna och andelsmejerierna. Det sättes en notering i Malmö, som notoriskt
ligger mera än 10 öre under det verkliga priset. Man kan t. ex. av smörexportföreningens
årsslut se, hurusom föreningen återbetalat till sina andelsmejerier
11, ja 14 %, trots att man vid första avräkningen betalt efter första
noteringen. Detta har en oerhörd betydelse för svenska jordbrukare, därför att
det finns många mejerier, som sälja sitt smör till enskilda smörexportörer, till
de enskilda smörexportörernas fromma men till de svenska jordbrukarnas nackdel,
och dessa smörnoteringar ligga i händerna på de enskilda exportörerna. Trots
att dessa smörexportörer bildat en sammanslutning kan det därför sägas, att
frågan om svenska smörmarknadens ordnande icke tagit ett steg närmare sin
lösning, trots den omständigheten att riksdagen förra året skrev till Kungl.
Maj:t och begärde en skyndsam utredning på området. Var har denna riksdagsskrivelse
hamnat? Vad har blivit resultatet? Jo, samtidigt avlät riksdagen
även en skrivelse om en allmän utredning rörande det svenska lantbrukets
läge och åtgärder för svårigheternas avhjälpande. Nu finner man, att
den _ Ekmanska regeringen, som under det gångna året drev en mycket underlig
kommittétillsättningspolitik, vilken jag icke närmare skall gå in på —
ty den är allmänt bekant — i juni månad beslöt tillsätta en kommitté för att
utreda jordbrukets allmänna läge och avge förslag till de åtgärder, som kunde
behövas. I denna, utredning, vartill som sagt direktiv gåvos i juni månad, stoppades
smörutredningen in. Sedan gjordes ingenting; den Ekmanska regeringen
tillsatte aldrig sakkunniga. Detta överlämnades i förevarande som i andra fall
till den nuvarande regeringen, som vidtog åtgärd i december månad. Vad
betyder detta? Var och en, som har något förstånd om ekonomiska utredningar,
begriper att om nu en kommitté skall gripa sig an med en allmän utredning
om det svenska jordbrukets läge och om man skall avvakta resultatet därav,
innan man kan gå till åtgärder för svårigheternas avhjälpande härvidlag, betyder
detta, att vår smörfråga skjutits på framtiden. Man kan säga, att medan
gräset växer, dör kon. Jag undrar, om vi kunna låta oss nöja med att alla
sådana frågor, om vilkas snara lösning vi i allmänhet äro eniga, böra stoppas
in i en sådan stor utredningssäck och skjutas på framtiden. Vore det icke mera
rimligt, att man separat griper sig an med sådana frågor, där vi äro klart medvetna
om att någonting bör göras, och låter den allmänna utredningen omfatta
de områden, där vi ännu stå och famla, där vi icke veta vad som skall göras?

Jag kommer också för min del att vid årets riksdag lägga fram en motion
rörande en annan av jordbrukets produktionsgrenar, en motion som berör marknadsläget
för den svenska slaktboskapen. Vi veta, hurusom efter förra riksdagens
skrivelse det infördes vissa restriktiva bestämmelser, som visserligen gåvos
skenet av att vara. hygieniska föreskrifter men som i grund och botten skulle
betyda en avstängning av den utländska importen av kött, en avsikt som också
lyckades. Men denna avsikt ledde knappast till någon förbättring av läget på

Torsdagen den 17 januari e. in.

121 Nr 4.

slaktboskapsmarknaden. Och varför? Jo därför, alt överskottet i vårt land
kommer från de södra provinserna. Det söker sig då sällan hit till Stockholm
utan ut till den tyska marknaden. Men vi sakna varje förnuftig organisation
för ett omhändertagande av exporten med det resultat, att trots det överflöd av
slaktboskap, som finnes i vårt land, exporten under år 1928 omfattat G,000 ä
7,000 kreatur, under det att Danmark exporterade upp till 200,000. Nu har
staten vidtagit åtgärder för att i stor utsträckning genomföra en modern beteskultur.
Måste vi då icke räkna med att ett allmänt genomförande av en sådan
kultur leder till ökad kreatursskötsel och ett ytterligare överskott av slaktboskap?
Kunna vi då ge oss till tåls med att vänta på åtgärder till förbättring
av läget inom denna produktionsgren, till dess kommittén är färdig med
sin allmänna utredning. Jag kommer som sagt att i riksdagen frambära eu
motion, där jag vill göra vad göras kan för att bryta den ordning, som genom
nämnda beslut i juni förra året åvägabragts.

Men det är icke bara fråga om att man skall vidtaga de bästa möjliga åtgärder
för att förbättra jordbrukets ekonomiska läge, fastän jag erkänner att
denna sida av saken givetvis är den viktigaste. Den svenska riksdagen har
under de senaste åren vid en mångfald tillfällen fattat beslut om åtgärder för
att öka den sociala tryggheten och den sociala trivseln vid jordbruket, åtgärder
för att hjälpa de sämst ställda inom jordbruksnäringen. Jag påminner om
hurusom vi för några år sedan beslöto en arrendelag, som syftade till att ge
arrendatorerna stöd. Jag vet ju, att den nuvarande regeringschefen var emot
den saken, men detta kan icke ändra sakläget. Nu kommer det från skilda
delar av landet klagomål över att bolagen kringgå denna lag och genom påtryckningar
tvinga arrendatorerna att hos länsstyrelserna medgiva dispens för
arrendetidens nedsättande. Det kommer klagomål över att bolagen genom en
otillständig försäljningspolitik gentemot arrendatorerna försöka att göra denna
lag ineffektiv. Regeringen må vara emot lagen, det rör icke saken. I och
med att regeringens medlemmar tillträtt sitt ämbete, måste de också därmed
ha förbundit sig, på grund av sitt chefskap över administrationen, att se till
att lagarna följas av myndigheterna och att de bli tillämpade icke bara precis
efter bokstaven utan även i den anda, som från riksdagens sida avsetts. Riksdagen
har ytterligare vidtagit vissa åtgärder för att man skall hjälpa sådana
innehavare av jordbruk, som nu icke kunna försörja sig på sin jordbit, till tillfällen
att utöka sin areal. När riksdagen gick in för dessa åtgärder, förutsatte
man, att man till en början och så länge det var möjligt skulle försöka
skaffa jorden på frivillig väg. Nu efter mycket kort tid av tillämpning kommer
det klagomål från Norrland och från mellersta Sverige, där man säger:
vad tjänar det till att riksdagen, att statsmakterna skaffat möjlighet för oss att
få statshjälp för att köpa jord? Det finns ingen jord att köpa! På detta sätt
blir det omöjligt att genomföra de intentioner, som riksdagen fullföljt. Och på
dessa intentioner vilar dock så mycket, när man betänker, att dylika åtgärder
mer än några andra skulle vara ägnade att råda bot på den trängande arbetsbrist,
som nu finnes runt om på den svenska landsbygden.

Jag fäster även till sist uppmärksamheten på att under förra året genomfördes
av statsmakterna en omorganisation av egnahemsverksamheten. Denna
omorganisation var icke till vår belåtenhet. Men det fanns dock vissa ting
i den, som gjorde, att vi socialdemokrater sågo den med sympatiska blickar. En
av kardinalpunkterna var, att man nu skulle i egnahemsorganisationen söka
få in representanter för den jord- och lånesökande allmänheten. Man ville
få den jord- och lånesökande allmänhetens intressen representerade för att därigenom
vinna en ökad effektivitet över egnahemsverksamheten.

Nu har Kungl. Maj :t nyligen utsett representanter för statens räkning i
egnahemsstyrelserna. Man kan väl säga, att det blivit någon ändring, men

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

122

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

i stort sett är det samma surdeg som förut. Det är godsägarna, storbönderna
och tjänstemännen, som dominera i dessa nämnder, och dock står det i den
kungl. kungörelsen, att det skall ses till, att det i enlighet med riksdagens
beslut i dessa nämnder blir representanter för den jord- och lånesökande allmänheten.
I de flesta fall kan man väl säga, att regeringen åtminstone formellt
har försökt att följa detta riksdagens beslut, men det finnes flock fall
—- jag har inte närmare kontrollerat alla — där man inte med de skarpaste
ögon och den mest formella tolkning kan upptäcka någon representant för den
jord- och lånesökande allmänheten i egnahemsnämnderna i Södermanland,
Östergötland, Blekinge och Malmöhus län, för att taga de mest flagranta
exemplen. Jag menar för min del, att mycket av det, som riksdagen avsåg
med sin omorganisation av egnahemsverksamheten, härigenom har kommit på
skam.

Jag menar givetvis icke med vad jag här nu sagt, att regeringen skall i
dag taga ståndpunkt till alla de ting, som jag här lagt fram. Det skall ifrån
vår sida sörjas för att tillfällen under innevarande riksdag beredas regeringen
att ge sin mening tillkänna i olika former i de frågor, som jag här nu påtalat,
och jag vill sluta med att säga, att när en ärad ledamot av högerpartiet i
denna kammare vid denna regerings tillkomst myntade det uttrycket, att denna
regering kan klara sig bra, om den låter bli att reformera och bara regerar,
tror jag, att det kan vara sant. Jag tror, att den svenska riksdagen skall
få lov att ge sig till tåls rätt länge med en regering, som inte reformerar
utan bara regerar. Men så mycket torde vara säkert, att om den sittande regeringen
försöker föra en politik, som går stick i stäv mot riksdagens önskningar
och emot fattade riksdagsbeslut, kommer det att bli en ofrånkomlig plikt
för riksdagens majoritet att se till, att denna regering också slipper att regera.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Johansson: Herr talman!
Jag måste beklaga, att detta herr Skölds anförande kommit att hållas så sent
på natten, att ett utförligt bemötande från min sida av vad den ärade talaren
hade att anföra inte kan ske, då det nämligen skulle taga för mycket på
tålamodet hos kammarens ledamöter.

Jag skall börja med det ärende, som den siste ärade talaren slutade med,
nämligen tillsättandet av ledamöter i egnahemsnämnderna. Som kammarens
ledamöter torde erinra sig, innehöll förra årets kungl. proposition förslag om
att de två ledamöter, som nu tillsättas av Kungl. Maj:t, skulle tillsättas av
statens egnahemsstyrelse. På motion av herr Lindhagen ändrade riksdagen
detta förslag därhän, att dessa två ledamöter jämte suppleanter skulle tillsättas
av Kungl. Maj:t. I motiveringen heter det: »Tillsättandet av dessa
ledamöter lärer nämligen vara en funktion av den art, att den icke lämpligen
bör delegeras åt särskild ämbetsmyndighet utan förbehållas Kungl. Maj:t, som
för övrigt torde ha större möjligheter att, efter inhämtande av erforderliga förslag
och övervägande av ärendet ur allmänna synpunkter, utvälja de för uppdraget
mest lämpliga personer.»

Den föregående regeringen hade sedermera utfärdat kungl. kungörelse i ämnet,
och § 5 i densamma innehåller, att till ledamöter böra utses för uppdraget
lämpliga och sakkunniga personer inom sällskapets område, företrädande
den jordbrukande befolkningens, den jord- och lånesökande allmänhetens
intressen, de statligt administrativa synpunkterna samt förtrogenhet med
områdets olikartade bygdeförhållanden. Vidare innehåller den, att tre av dessa

Torsdagen den 17 januari c*, in.

123 Nr 4.

ledamöter skola väljas av hushållningssällskapens förvaltningsutskott och två
ledamöter, vilka det särskilt åligger att bevaka statens intressen med avseende
å egnahemsnämndens verksamhet, ävensom suppleanter för nämnda ledamöter,
utses av Kungl. Maj:t.

Det är sålunda två olika institutioner, som skola utse ledamöter, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott tre och Kungl. Maj:t två. Detta försvårar
naturligtvis uppgiften att tillgodose de olika kvalifikationer, som fordras av
dessa sistnämnda ledamöter. Det fordras ju, som jag nämnde, att de statligt
administrativa synpunkterna skola tillgodoses. Jag har fattat detta så,
att det lärer väl inte vara någon annan än Kungl. Maj :t, som har att tillgodose,
att de statligt administrativa synpunkterna bliva tillgodosedda, och jag
fäster särskilt uppmärksamheten på detta understrykande i § 5 i författningen,
som säger, att två ledamöter, vilka det särskilt åligger att bevaka
statens intressen med avseende på egnahemsverksamheten, alltså de av Kungl.
Maj :t utsedda ledamöterna, skola just bevaka statens intressen med avseende på
egnahemsverksamhetens bedrivande.

Det rådde emellertid delade meningar inom jordbruksutskottet förra året,
och det hade avgivits en reservation, vari uttalades som ändamålsenligt att
knyta den lokala organisationen även vid landstingen. När jag hade att bereda
detta ärende, vände jag mig till det håll, där man i första hand måste
förutsätta, att när det gäller person förhållandena i länet, man har den bästa
kännedomen om de för uppdraget mest lämpliga, och jag vände mig därför
till vederbörande länsstyrelser med hemställan, att dessa skulle inkomma med
förslag. Men med hänsyn till ärendets föregående behandling och de intressen,
som förefunnos, anmodade jag också länsstyrelserna att inhämta vederbörande
landstings förvaltningsutskotts yttrande, och sedan dessa förslag inkommit,
överlämnade jag handlingarna till statens egnahemsstyrelse, som även hade att
yttra sig i ärendet. Därmed ansåg jag mig vid beredandet av ärendet ha tillgodosett
alla de synpunkter, som framkommit under den tidigare behandlingen.

Beträffande sju av de tillsatta nämnderna — det är 26 stycken — hade samstämmighet
rått mellan landsting, länsstyrelse och egnahemsstyrelse, och där
har Kungl. Maj:t i dessa fall följt förslagen. Beträffande sex nämnder har
Kungl. Maj:t följt egnahemsstyrelsen i vad styrelsen skilt sig från landstingen
och länsstyrelserna. Beträffande två nämnder har egnahemsstyrelsen
anslutit sig till länsstyrelsen, i vad länsstyrelsen skilde sig från landstingets
förvaltningsutskott, och jämväl här har Kungl. Maj:t följt länsstyrelsen och
egnahemsstyrelsen. I de fall, då personvalet gått emot egnahemsstyrelsen,
■så skulle jag ju kunna lämna en motivering för dessa fall, men det skulle föra
för långt, om jag närmare skulle gå in härpå. Jag vill minnas, att den ärade
talaren nämnde Södermanlands län, och jag kan beträffande ifrågavarande
egnahemsnämnd säga, att där hade landstingets förvaltningsutskott och länsstyrelsen
såsom statens ledamot föreslagit hushållningssällskapets sekreterare.
Egnahemsstyrelsen föreslog i sitt yttrande i stället för denne en riksdagsman,
och efter konferens med länsstyrelsen tog Kungl. Maj:t en överlantmätare.
Det är då att märka, att bland hushållningssällskapets medlemmar i nämnden
finnes en lämplig representant för småbrukarna, som valts av sällskapets förvaltningsutskott.
Men däremot fanns inte i nämnden de statligt administrativa
synpunkterna på något sätt representerade, och det var denna lucka, som
Kungl. Maj :t ansåg sig fylla genom att biträda detta förnyade förslag från
länsstyrelsen.

Jag skulle på detta sätt kunna referera län efter län, men jag är övertygad
om, att kammarens ledamöter inte fordra det. Jag skall i stället erbjuda
mig att låta de, som äro intresserade, taga del av de förslag, som upp -

Vid

remiss av
statsverkspropositionen
.
(For ta.)

Nr 4,

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

124 Torsdagen den 17 januari e. m.

gjorts. Jag kan försäkra, att det har tagits vederbörlig hänsyn till olika
önskemål, och det är att märka, att i de fall, där Kungl. Maj:ts förslag inte
upptar en representant för den jord- och lånesökande allmänheten, ha dessa
intressen blivit tillgodosedda genom förvaltningsutskottets val. Man kan, som
jag nämnde i början, inte tillgodose alla intressen, när man inte har mer än två
personer att utnämna.

Sedan yttrade sig herr Sköld rörande de animala produkterna och efterlyste,
vad som i detta avseende kunde åtgöras. Jag hörde, att på förmiddagen
herr Olsson i Kullenbergstorp var inne på samma ämne, men han hade för
sin del ingen annan anvisning att ge, än att regeringen skulle försöka påskynda.
den tullkommitté, som tillsatts och som har att utreda en riktigare
avvägning av tullförhållandena mellan jordbruket och industrien, en synpunkt
som även framfördes förra året, då frågan om höjning av köttullen behandlades.
Herr Sköld kritiserade skarpt de oordnade förhållanden, som enligt
hans mening rådde beträffande smörexporten. Även jag anser att i fråga om
smörexporten har det rått en desorganisation. Det har inte varit den samverkan
mellan exportorganisationerna, som hade varit önskvärd, men — och
det nämnde ju också herr Sköld — lantbruksstj^relsen tog i början av oktober
månad initiativ till ett sammanträde, som hölls i Malmö med dessa exportföreningar,
och förhandlingarna ledde till, att en kommitté tillsattes, och denna
kommitté har också ytterligare utformat ett bättre ordnat samarbete.

Jag kan i detta avseende lämna det meddelandet, att för några dagar sedan,
då vår lantbruksattaché i Berlin var uppe hos mig, berättade han, att han
tydligt hade märkt den goda verkan, som denna åtgärd redan hade åstadkommit
beträffande vår smörexport till Tyskland. Det var nämligen tidigare
på det sättet, att det slungades ut partier än till England, än till Tyskland,
allt eftersom priserna stego i det ena eller andra landet. Det hölls ingen jämn
tillförsel, och man beaktade icke tillräckligt kundernas intressen. Den har
emellertid nu blivit jämnare och bättre, meddelade han, och han kunde tilllika
lämna den upplysningen, att det svenska smöret stigit i kvalitet så pass,
att det numera anses likvärdigt eller åtminstone i det närmaste likvärdigt med
det danska, och han hade tydligt kunnat skönja god verkan av det initiativ,
som lantbruksstyrelsen tagit i fråga om ett bättre ordnande av smörexporten.
Att denna fråga om smörexportens ordnande upptagits i det gemensamma utredningsarbetet,
som ingick i den stora utredningen rörande jordbrukets ekonomiska
läge m. m., är ju inte mitt fel, ty direktiv för denna kommitté voro
uppgjorda av min företrädare i ämbetet redan den 18 juli 1928, fastän kommittén
icke tillsatts förrän mycket senare. Om det varit till fördel eller icke,
skall jag icke yttra mig om. Men jag tror, att i visst avseende kan det vara
till fördel, att denna fråga också upptagits i hela sitt sammanhang men det
ekonomiska föreningsväsendet och övriga på lantbrukets område inverkande
omständigheter. Men i varje fall har, som jag nämnde, ett alldeles särskilt
och fristående initiativ tagits av lanbruksstyrelsen med till synes god verkan,
och vi hava sålunda redan kommit ett stycke på väg i ordnandet av denna
fråga.

Det är klart, och det känna vi alla, att jordbrukets ekonomiska läge just nu
är synnerligen bekymmersamt, men herr Olsson i Kullenbergstorp yttrade också
själv tidigare i dag, att det är inte så lätt att finna den trollkarl, som på en
gång kan ge anvisning på hur man kan komma ut ur svårigheterna. Det får
gå steg för steg. ÅT ha för inte så länge sedan fått vissa lättnader ifråga
om vår export till Norge, och vi ha åtskilliga andra omständigheter, som verkat
och kunna komma att verka gynnsamt på jordbruksnäringen. Det finnes
också i 9 :e huvudtiteln upptaget åtskilligt, som säkerligen skall sätta goda
frukter efter sig till jordbrukets fromma. Jag skall icke taga upp tiden med

Torsdagen den 17 januari c. in.

125

Nr 4.

att uppräkna dessa saker. De komma så småningom, Jag hoppas och tror,
att den skattesänkning och den ökning av bidraget från automobilskatteme- atoterfodel
till väghållningsdistrikten, som regeringen föreslagit, skall i sin mån bi- propositionen.
draga till att lätta det tryck, som nu vilar (iver jordbruket. Jag vill också (Forts.)
hoppas, att den allmänna konjunkturförbättring, som finansministern i sin
finansplan bebådat och som också säkerligen förefinnes, skall sträcka sina
verkningar även till jordbruket, så att iikad efterfrågan och höjda priser därigenom
skola inträda.

Det är ju klart, att efter 3 1j2 månaders tjänstgöring som chef för jordbruksdepartementet
kan jag inte framträda med några anspråk på att kunnat utföra
så mycket, men jag har en ärlig vilja och avsikt att begagna alla de tillfällen
och alla de möjligheter, som yppa sig för att utvinna något till jordbruket
och dess binäringar och för att få en bättre ekonomisk möjlighet för
dess utövare. Att lyfta jordbruksnäringens ekonomi på ett högre plan är en
förutsättning, för att både näringens utövare och alla de i jordbruksnäringen
anställda skola kunna beredas en bättre och tryggare ställning. För detta vill
jag arbeta, och jag vet, att jag har alla kollegerna i regeringen med mig i detta
syfte och däri jag nu utbeder mig att jag måtte mötas av förståelse även från
riksdagens sida.

Jag skall inte uppehålla mig vid den del av herr Skölds anförande, som
rörde sockerfrågan allt för mycket, ty denna fråga kommer ju åter en gång,
när den har passerat bevillningsutskottet. Men jag vill bara erinra om, att
sockerfrågan ligger i ett sådant läge i alla Europas sockerbetsodlande länder,
att dessa ha funnit alldeles särskilda åtgärder nödvändiga just nu för att
uppehålla respektive länders sockerbetsodling, och det har skett genom betydande
tullförhöjningar. Jag tror, att det sagts en gång i dag, om det var i
första eller andra kammaren, kan jag icke nu påminna mig, att sockerbetsodlingen
här i Sverige ej har några naturliga förutsättningar. Vårt land
har inga naturliga förutsättningar, när det gäller sockerbetsodlingen,
att tävla med andra länder söderut. Jag vill då lämna några uppgifter,
som jag fått av sockerkommissionen, angående hektarskörden och
som jag tror icke återfinnas i propositionen. Det har sitt intresse att av 18
europeiska sockerbetsodlande länder kommer Sverige som n:r 6 ifråga om
antalet deciton per hektar. Danmark kommer främst med 330, Nederländerna
med 322, Schweiz med 319, Italien med 287, Belgien med 286 och Sverige
med ''277. Först därefter kommer Tjeckoslovakiet, vilket som bekant är ett
av våra största europeiska sockerproducerande länder, men som dock ifråga om
antalet deciton per hektar kommer efter Sverige eller med 258 deciton pr
hektar.

Detta visar emellertid, att det finnes förutsättningar för sockerbetsodling
här i landet, och man bör inte inför en, som jag hoppas och tror, tillfällig kris
tappa modet på en gång, utan ge näringen och de därvid anställda denna tillfälliga
hjälp, under det att man avvaktar utvecklingen. Gör man detta, bidrager
man också säkerligen till en minskning av arbetslösheten och de svårigheter,
som eljest skulle uppstå, på ett sätt, som synes mig vara riktigt och praktiskt
och minst störande.

Jag vill anbefalla dem, som ha intresse för frågan — och den har ju mottagits
med oerhört stort intresse fast med olika synpunkter — att allvarligt
överväga de möjligheter, som finnas i Kungl. Maj:ts förslag att övervinna
denna prekära situation, i vilken vår sockerindustri och vår sockerbetsodling
kommit. När bevillningsutskottets utlåtande en gång kommer, må vi då lidelsefritt
och fritt från partipolitiska spekulationer göra vårt ställningstagande
på ett sådant sätt, att vi kunna säga, att vi givit denna näring ett handtag
under en svår övergångstid.

Nr i.

126

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Herr talmannen återtog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Den sena timmen och den all männa

tröttheten tvinga mig att begränsa min replik mer än jag annars skulle
velat göra. Det skulle ju varit ganska frestande att spinna vidare på det även
av statsministern berörda ämnet, vad det svenska folket väntar för politik av
regering och riksdag. Det är också lockande att tala litet ytterligare om oppositionspolitik
och regeringspolitik, men allt detta får vara till ett lämpligare
tillfälle. På tre punkter måste jag emellertid replikera, nämligen ifråga om
valaffischerna, samförståndet och militärbudgeten.

Ifråga om den första konstaterar jag den bestämda olikheten emellan å ena
sidan herr Nilssons i Bonarp och herr statsministerns förklaring och å andra
sidan herr Järtes. De förstnämnda sökte undkomma ansvaret. Det lyckas
icke. Högerpartiet var direkt engagerat i den skamliga trafiken genom att
större delen av dess tidningar distribuerade till sina läsare den ifrågavarande
smutslitteraturen. Härigenom blev också detta någonting annat än ett privat
initiativ, såsom herr Järte kallade det. Det skall för resten naglas fast, att
herr Järte ville avfärda det hela som bagateller och som en smaksak. Uppenbarligen
ha smutsalstren inte generat herr Järte, varmed hans smak är karakteriserad,
honom till skam. Därmed kunde jag känna mig befriad från att
vidare i denna punkt syssla med herr Järte. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på det rent löjliga i herr Järtes påstående, att affischerna rikta
sig mot de ryska bolsjevikerna. Vad ha vi med de ryska bolsjevikerna att
göra i en svensk valrörelse? För övrigt angåvo texterna tydligt nog, att det
var mot arbetarpartiet man riktade sig. Det var framgången för i första hand
socialdemokratin, som man utmålade som en fara för hemmets förödande, barnens
förvildning, sedernas fördärvande o. s. v. Detta kan icke bortförklaras.
Aktstycket är nu införlivat med kammarens protokoll, och det skall stå där till
evärdeliga tider såsom tecken på hur den svenska högern förnedrade sig hösten
1928.

Talet om den s. k. bolsjevikalliansen skall jag här icke närmare beröra. Jag
nöjer mig med att konstatera det faktum, att ingen allians ingåtts mellan
socialister och kommunister. Intet förslag om en sådan hade framställts, inga
förhandlingar hade förts och inga överenskommelser träffats. De uttalade
önskningarna om att vi skola behandla och betrakta kommunisterna nästan
som spetälske kunna icke tillmötesgås. Icke ens de borgerliga i riksdagen
behandlade kommunisterna på detta sätt. Senast i fjol voro de med om att
rösta in samtliga kammarens fyra kommunister i tillfälliga utskott, vilket
ju är ganska belysande för äktheten i deras indignation.

I fråga om samförståndet vill jag gentemot herr Edoff Andersson framhålla,
att vi socialdemokrater icke alls tro, att herrar Lindman och Liibeck eller högermän
och arbetsgivarna i allmänhet i en hast gripits av en oemotståndlig
drift att göra väl mot arbetarna. Vi äro fullkomligt medvetna om de motsättningar,
som alltjämt bestå och som komma att bestå så länge klassamhället
existerar. Men vi se i den industriella demokratien en väg till större inflytande
för arbetarna inom produktionen och större andel i dess avkastning. Om
därigenom klassmotsatserna minskas, så är detta endast fullständigt i linje
med hela^vårt strävande fram till en klasslös samhällsordning. Det är långt
till det målet, och arbetarklassen får säkerligen kämpa ännu många hårda strider
för sin rätt och ett rikligare bröd. Men vi föra icke striden för dess egen
skull. Om vi kunna främja våra syften på fredligare vägar, vore det dår-l
aktigt att icke försöka dem.

I detta sammanhang vill jag gentemot herr Järtes skönmålning av det välstånd,
som den nuvarande ekonomiska ordningen förmått skapa, särskilt un -

Torsdagen den 17 januari c. in.

127

Nr 4.

der den senaste tiden, erinra om huru arbetarna fått kämpa för sin ringa andel
av välståndet,. Det senaste årtiondet har varit fyllt av hårda arbctsstrider, i
mycket stor utsträckning lockouter i syfte att tvinga arbetarna tillbaka till en
lägre levnadsstandard. Betecknande är, att under åren 1922, 1923, 1925 och
1927 fackorganisationerna utbetalat i strejkunderstöd 9 miljoner kronor men i
understöd åt lockoutade 13 Va miljoner. Det är siffror som tala.

Beträffande försvarsfrågan har från statsministerns sida, såsom brukligt är
under remissdebatter, erinrats om ansvaret för 1925 års försvarsordning, och
man har undrat, om icke de partier, som genomdrivit denna försvarsordning,
äro förpliktade att se till, att densamma upprätthålles. -lag har för min del
varit mycket intresserad av en ordning, enligt vilken man kunde för en ganska
avsevärd tid avföra försvarsfrågan såsom en stridsfråga i svensk politik. Jag
trodde, att 1925 års försvarsordning skulle ge oss denna möjlighet. När jag
medverkade i flottkommittén till en lösning av flottbyggnadsfrågan, skedde
det alltjämt med en förhoppning, att man till sist skulle komma fram till en
ordning, varigenom det åtminstone skulle bli ett stillestånd. Högern har emellertid
icke ett ögonblick reflekterat härpå. Högern har icke försummat något
tillfälle att ställa till tvist om 1925 års försvarsbeslut. Högern har upprepade
gånger förklarat, att den kommer att sätta in all sin kraft på att bryta
sönder 1925 års försvarsordning. Under sådana förhållanden, herr statsminister,
är det ganska meningslöst av Eder, att vädja till oss att uppehålla denna
försvarsordning. När vi socialdemokrater medverkade till densamma, skedde
det med betydande eftergifter gentemot en annan meningsgrupp. Hela vår
utgångspunkt var, att man kunde gå väsentligt längre i nedsättningen av våra
militära anstalter. Den utgångspunkten ha vi fortfarande, och vi ha ingen
anledning åt frånträda den. Det är en naturlig replik till högerns försvarspolitik,
när socialdemokraterna taga upp sina tidigare förslag och säga: vi
ställa mot högerns ökade anslagskrav krav på ytterligare minskning. Yi ha
— jag har framfört tanken förut — den naturliga utvägen ur tvisten, att
man på nytt låter undersöka hela problemet. Och jag upprepar vad jag sade
i förmiddags, att en sådan undersökning måste bliva allsidig. Det duger icke
att bara göra en militär undersökning om vårt försvarsbehov, en undersökning
som jag uppriktigt sagt icke vet huru den skulle se ut. Jag vet visserligen
att herrarna i generalstaben anse sig kunna räkna ut vilken fiende Sverige skall
möta, huru stor fienden är och på vad sätt den skall komma. Men jag har
svårt att tänka mig, att man kan få en verkligt tillförlitlig utredning om vårt
försvarsbehov på sådana grunder. I varje fall: om denna än kan göras militärt,
så måste ändå så många icke militära omständigheter tagas i betraktande, att
under alla förhållanden även de civila synpunkterna måste ha utrymme i en
försvarsutredning.

Så till sist: vad är intrycket av debatten? Det tillhör de små lustiga påhitten
hos oss att söka sammanfatta och inkassera vinsterna av en debatt. Vi kunna
ju tryggt överlåta detta åt vår partipress. Högermännen komma att vid
läsningen av Svenska Dagbladet och Stockholms Dagblad fröjdas över den
härliga viktoria, som herr Lindman och hans män vunnit i kampen mot socialdemokrater
och frisinnade. Svenska Morgonbladet kommer att överflöda av
stolthet över herr Ekmans bravader, och jag förmodar, att jag själv får några
goda ord i Social-Demokraten. Jag tror emellertid, att man kan våga sig på
det omdömet om denna debatt, att den hållit sig kring vissa stora linjer i svensk
politik och att den förts på ett sätt, som är värdigt denna kammare. Och jag
skall gärna i denna sena timme gratulera regeringen och oss till det goda
humör, som nu finnes på regeringsbänken.

Det är emellertid en annan sak, som behöver konstateras. Här ha gjorts
olika försök att samla in den ena gruppen för den andras politik. Herr stats -

Vul

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

128

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

ministern försökte, sedan han först karakterisat bondeförbundet som oppositionsparti,
att på jordbrukets grund ändå till sist få herr Olsson i Kullenbergstorp
i sina armar. Herr Järte gjorde ett försök att fånga in även herr Ekman,
och herr Flyg gjorde ju det våldsamma försöket att placera socialdemokraterna
någonstans vid högerns sida. Jag tror icke det tjänar så mycket
till med sådana spekulationer. Vi ha vissa fakta att hålla oss till. Det är ett
faktum, som jag konstaterade redan i mitt första tal, att det råder ännu mellan
de borgerliga en bestämd motsättning, och denna motsättning leder för närvarande
till det resultatet, att den sittande högerregeringen icke kan föra högerpolitik.

Herr Lindman talade något om borgerlig samförståndspolitik, och herr Nilsson
i Bonarp var inne på samma kapitel. Jag är tämligen övertygad om att
de orden kommo ifrån hjärtat. Herr Lindman ansåg sig visserligen i sin
nuvarande ställning böra tillägga, att naturligtvis kan man tänka sig ett samarbete
även med socialdemokraterna. Jag hänger mig emellertid icke åt några
drömmar om ett politiskt samförstånd, som skulle kunna göra ett slut på den
politiska striden. Det kommer på grund av den olika åskådningen mellan de
båda grupperna inom det borgerliga lägret att stå strid dem emellan, och kampen
mellan borgerlig uppfattning och socialdemokratisk kommer att fortgå.
Det enda vi kunna uppnå är att föra denna kamp på ett förnuftigt sätt samt med
uppriktiga och hederliga metoder. Redan därmed skapar man en möjlighet
till samarbete, som kan leda till positiva resultat så långt överhuvud de gemensamma
intressena kunna möjliggöra det. Redan med detta är ganska mycket
vunnet. Redan det, att man kan få in sakligheten i vår politik, kommer
säkerligen att ge goda resultat av riksdagsarbetet. Och skulle dessutom den
anda, som talade ur socialministerns anförande, ytterligare utvecklas inom den
svenska högern, skulle verkligen socialministern till sist bli en representant
för svensk höger i socialpolitisk vidsyn, är jag övertygad om att detta skulle
skapa ytterligare möjligheter, icke till att komma till ett fullt samförstånd men
för att gemensamt kunna undanröja de allra värsta missförhållandena och göra
det drägligt för stora lager av det svenska folket, som ha det trångt. Om remissdebatten
i dag kan föra oss ett litet steg närmare detta, är onekligen en del
vunnet.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wolilin: Endast några

korta ord!

Herr Anderson i Råstock har, sedan jag sist hade ordet, haft ett anförande,
däri han berört förslaget om avsättning av viss del av de s. k. malminkomsterna
för amorteringsändamål. Tiden är nu för knapp för att ingå på detta ämne,
och jag får därför inskränka mig till att säga, att jag tror, att herr Anderson
i Råstock vid närmare begrundande svårligen skall finna annat än att den
uppdelningsgrund, som jag föreslagit, är den mest hållbara och mest rationella.
Jag förstår mycket väl att åtskilliga måste känna sig i viss mån besvikna
över att en så pass liten del av dessa inkomster nu föreslås till avsättning
för amorteringsändamål, och särskilt hade nog herr Anderson i Råstock
hoppats på att kunna se cn större del av dessa inkomster avsatta till amortering
av det oräntabla lånekapitalet i statens järnvägar. Det är emellertid ofta
så här i världen, att riksdagen uttrycker en önskan och en intention, och då
söker man att utföra och göra det bästa av riksdagens tankegång. Det kan
emellertid hända, att utredningen visar, att den tankegången icke kan realiseras
i samma utsträckning eller under samma former, som riksdagen möjligen
tänkt sig. Jag vill blott hava sagt, innan debatten slutar här i dag, att
jag tror att det blir svårt för någon att finna en annan lösning av problemet
än den, som jag föreslagit.

Torsdagen (len 17 januari e. in. 129 Nr 4.

Till herr Ekman hade jag tänkt att rikta en del repliker med anledning av Vid

lians anmärkningar rörande mina åtgöranden ilråga om kommittéväsendet och rJ^tn>erkibesparingsarbotet.
Alen tiden är iör knapp, och jag lar däriöi mskiänka inig .propositionen.
till att säga. att man nog bör avvakta utfallet av försöket till en omläggning (ports.)
av besparingsarbotet, innan man fäller någon dom över den nya anordning, som
jag tänkt mig. .Tåg har i samband med omläggningen sagt, att den innebär
»ett försök att pröva sig fram efter nya linjer», och att »vissa förhoppningar»
kunna hysas om att man skall komma fram till eif bättre resultat. Dessa försiktiga
ordvändningar i statsrådsprotokollet uttrycka vad var och en vet, nämligen,
att man när det gäller en så svår sak som besparingsarbetet inom administrationen
icke på förhand bör göra sig några stora och överdrivna förhoppningar.
Man får söka sig fram till bättre arbetsformer och man bör avvakta
vad dessa nya anordningar under det kommande året kunna komma att ge.

Slutligen vill jag allenast säga följande i en annan fråga, som herr Ekman
berörde. Han ansåg det vara en brist i det framlagda budgetförslaget, att en
så trängande fråga som frågan om de ekonomiska mellanhavandena mellan
staten och kommunerna icke blivit i statsverkspropositionen upptagen eller omnämnd.
Jag förstår verkligen icke, i vilket sammanhang detta spörsmål lämpligen
bort ha upptagits i statsverkspropositionen. Men jag vill gärna nämna,
att jag sedan gammalt hyser ett stort intresse för frågan om en lämplig rågångsreglering
mellan å ena sidan statens och å andra sidan primärkommunernas
uppgifter och samtidigt en rågångsreglering dem emellan i ekonomiskt avseende.
Det är emellertid ett komplicerat spörsmål, ej minst därför att det
leder in på frågan, i vad mån den kommunala självstyrelsen skall bibehållas
som nu eller eventuellt omgestaltas efter nya principer. Detta ämne har varit
föremål för vissa förberedande undersökningar och kommer nog i sinom tid att
leda till en stor utredning — en utredning, som jämväl torde komma att omfatta
en del av de spörsmål, som herr Olsson i Kullenbergstorp berörde, nämligen
det interkommunala skatteutjämningsproblemet jämte vissa andra i riksdagens
fjolårsskrivelse upptagna önskemål i fråga om den kommunala beskattningens
ordnande. Det är icke möjligt att på stående fot säga, när detta stora
ärende kan ligga färdigberett för en utredning, men jag hyser förhoppningen
att så skall vara fallet inom en icke alltför långt avlägsen framtid.

Herr Ekman: Mina repliker skola också bli mycket korta, men tyvärr äro
de ett flertal, därför att så många erinringar gjorts mot mitt förra anförande.

Herr Hansson framställde till mig i sitt första anförande den frågan, huru
jag och mina meningsfränder ställde oss till arbetslöshetsförsäkringsproblemet.

Jag ville icke svara därpå genast, därför att jag ville först undersöka innebörden
i den motion, som socialdemokraterna väckte vid 1924 års riksdag. Sedan
jag nu haft tillfälle göra detta vill jag i korthet säga, att jag står alltjämt
på den ståndpunkten, att arbetslöshetsförsäkringen är ett problem, som
ett modernt samhälle måste bemästra. Hittills har dock icke hos oss förelegat
något förslag av den beskaffenhet, att det varit möjligt för mig att^ biträda
detsamma. Under den tid, jag tillhörde regeringen, låg denna fråga på socialdemokraternas
eget föranstaltande hos en kommitté för utredning och revision.

Till herr Sköld, som uttryckte sin förvåning över att det dröjt med tillsättande
av den stora kommitté som skulle undersöka jordbrukets ställning m. m.,
vill jag säga, att skälet till dröjsmålet var just det. som jag antydde^tidigare,
nämligen de stora svårigheter i utredningsarbetet att man icke kan få de män
man vill ha. Vi sökte i två ä tre månader i tur och ordning dem vi ansågo såsom
de lämpligaste ledarna för den enligt vår mening utomordentligt svåra utredningen.
Vi förstodo mycket väl, att eftersom det skulle vara åtskilliga politici
med i kommittén, arbetet icke kunde börja, förrän valrörelsen var avslutad.

Andra hammarens protokoll 1929. Nr lt. 9

Nr 4.

130

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid Man efter man, som tillfrågades, begärde betänketid för att slutligen avsäga

Ttatsverks s*g'' ^ag tror’ °m ^lerr Wohlin kommer att sitta länge i regeringen han nog
propositionen. s^all finna, att det svåraste vid en kommittéutredning är att få den ordnad så,
(Forts.) a.tt: de bästa och skickligaste männen, som kunna arbeta både fort och väl, befinnas
hågade, åtaga sig uppgiften.

Herr Olsson i Kullenbergstorp, vill .jag minnas, gjorde två anmärkningar
mot den regering, jag tillhörde. Han anmärkte på att denna regering tillsatt
en kommitté för lönefrågans upptagande d. v. s. dels en lönereglering för hittills
oreglerade befattningshavaregrupner och dels inarbetande i de fasta lönerna
av det nuvarande dyrtidtillägget. Jag har en gammal räkning ouppgjord
med herr Olsson i Kullenbergstorp rörande vem som bäst sökt främja sparsamheten
på detta område. Jag vill fortfarande erinra om, att när den förutvarande
regeringen vid 1927 års riksdag föreslog en fixering av indextalet till
168, vilken fixering skulle utgöra en övergång till andra löneförhållanden än
de nuvarande, då var herr Olsson i Kullenbergstorp jämte åtskilliga andra
motståndare härtill. Detta motstånd, som började i statsutskottet och sedermera
fullföljdes i riksdagen, föranledde till att i stället för detta fixa indextal
man sedermera alltjämt haft löner efter rörligt indextal med det resultatet
att kostnaderna för varje år blevo väsentligt högre, än som eljest skulle blivit
fallet. Därvid bör beaktas, att den omständigheten att tjänstemännen skulle
få fasta löner ansågs av dem i stor omfattning innebära en sådan fördel, att
de utan större självövervinnelse kunde acceptera de lönegrunder, som år 1927
föreslogos.

Frågorna om köttullen och importkontrollen berördes också i någon mån av
herr Olsson i Kullenbergstorp, och jag tror, att jag får lov att säga några ord
om båda dessa saker. Beträffande kontrollbestämmelserna rörande köttimporten
var det ju på det sättet att riksdagen skrev till regeringen och begärde sådana.
Den förutvarande regeringen utfärdade bestämmelser, i väsentliga avseenden
överensstämmande med riksdagens hemställan. Man hade emellertid redan
då efter de underhandlingar, som förts, fått känning av. att man inte
skulle kunna gå så långt, som riksdagen begärde. Efter bestämmelsernas utfärdande
har sedermera från finsk sida en synnerligen stark opposition rests
och underhandlingar ha bedrivits om lättnader för Finlands vidkommande.
Ärendet lär ligga till så, att en viss överenskommelse i dagarna träffats och
att en kungörelse snart utfärdas, i vilken den nuvarande regeringen i viss mån
lättat på de kontrollbestämmelser, som den förutvarande regeringen utfärdade.
Herr jordbruksministern Johansson, som var motionär på detta område, och som
i egenskap av riksdagsman framställde mycket positiva och bestämda anspråk,
har själv fått vara med om att göra dessa kontrollbestämmelser ur svensk
synpunkt mindre fördelaktiga, än vad de voro enligt den förutvarande regeringens
förslag.

I fråga om köttullen har jag speciellt ingen anledning att gå in på den saken.
Jag vill blott, när herr Lindman gentemot herr Olsson i Kullenbergstorp
tyckte, att det var skada, att denne inte kommit in i en regering, därför latt
då blir man resonligare, när man sedan kommer i oppositionsläget, säga, att
detta gäller åtminstone icke alla, som varit i regeringsställning. Herr Lindman
har, såvitt jag minns rätt, tillhört tre regeringar. Beträffande köttullen
fann han sig dock vid föregående års riksdag kunna föra följande språk: »Jag
tycker, att detta är så underligt, herr talman, när här i riksdagen sitter en’
stor samling folk, som väl var och en skulle kunna anse sig för praktiskt folk.
Här sitta representanter för alla möjliga näringsgrenar och andra yrkesutövare.
Man tycker, att det skulle vara i eminent mening praktiska människor,
som kunde säga: nog borde väl vi vara karlar att bedöma, om vi skola göra
en liten tullförhöjning på kött eller icke.» Så lät det i andra kammaren vid

Torsdagen den 17 januari e. in.

Nr 4.

förra årets riksdag i denna fråga från herr Lindmans mun. Nu yttrade han
nyss. att man, d. v. s. den nuvarande regeringen, hade försökt propagera tullintresset
både i Tyskland och Finland men lorgåves. Nu vet man, att försöket
i Finland gått ut på att slippa göra ändring i köttkontrollbestämmelserna. Vi
finna, att icke ens det går, utan vi få nöja oss med vad man förut kommit till.

Herr Lindman har, sedan jag förra gången yttrade mig, varit uppe och
gjort en del erinringar. Han gled undan helt och hållet en del av de spörsmål,
som jag framställde till honom. Ltt par av dessa berördes i all korthet
av finansministern. Jag frågade exempelvis, huruvida han ville stå för uttalandet
rörande den rena tillfälligheten i de anordningar, som skulle göras
på den inhemska sockerproduktionens område. A7oro herrarna ense därom och
ville herrarna bära ansvar för det sagda? Ja, herr Lindman yttrade i sitt
första anförande, sedan han talat om de fördelar, som voro förenade med betodlingen
och sockerproduktionen, att alla dessa fördelar, arbetarnas anställning
m. m. dock äro en bisak i förhållande till uppgiften att »bevara denna
produktion för svenskt näringsliv». Det är huvudsynpunkten, säger herr Lindman,
under det att, såsom en talare nyss påpekade, herr Wohlin gång på gång,
när han skulle övertyga om sin tullförhöjning, betecknade denna behöva föranleda
endast en kort-tids-utgift, som efter några månader skulle bortfalla.
Herr Wohlin räknar sålunda uppenbarligen med en tid, som omöjligen kan
innebära vad av statsministern härvidlag anges såsom huvudskälet för denna
reform, nämligen att »denna produktion skall bevaras åt svenskt näringsliv».
Herrarna inom regeringen förefalla att vara på fullkomligt olika linjer och
sakna överensstämmelse i syn på denna fråga.

Jag sporde också förra gången, huruvida regeringen tänkte tillsätta någon
kommitté i enlighet med riksdagens begäran i samband med kommunalskattelagstiftningens
genomförande. Jag vet icke, om herr finansministerns nu sist
deklarerade intresse för den frågan skulle utgöra svar på mitt spörsmål. Det
var något obestämt, som vilade över deklarationen. Jaså, finansministern angiver
nu att hans antydningar får uppfattas som ett löfte om kommittétillsättning.
Nå, då har åtminstone något vunnits.

Mitt spörsmål, huruvida det icke skulle vara möjligt att erhålla förklaring
över, varför ett utrikespolitiskt ärende behandlats i valstriden på sätt som
skett — under det att sedermera följer en fullständig och obruten tystnad och
brist på förklaring rörande detta, vilket förefaller mig i detta sammanhang
synnerligen egendomligt •— står fortfarande obesvarat kvar.

_ Jag skulle vidare vilja taga upp vilka möjligheter som funnos för en regering
som vid sitt tillträde sitter med ett sådant inkomstöverskott som den nuvarande
regeringen vid årets budgetsreglering. Frågan gäller, huruvida icke
vissa isolerade åtgärder kunnat vidtagas på sådana skatteområden, som i alldeles
särskild grad tynga på de svagaste skatteobjekten —- åtgärder, som varken
komme i strid med den kommunala självbestämmanderätten eller i övrigt
vore av den. beskaffenhet att böra upptagas endast i sammanhang med hela
det stora utjämningsspörsmålet. Jag skall emellertid icke gå närmare in på
den frågan nu. Jag vill endast konstatera, att denna synpunkt icke synes ha
varit uppe inom regeringen. Och jag vill tillägga, att visserligen finns det
här i landet många inflytelserika män med en nationalekonomisk och allmänt
finansiell åskådning, som går ut på, att varje stöd åt kapitalkoncentrationen
är den förnämsta vägen för oss till lycka och välgång. Man resonerar så därför,
att på det sättet kan kapitalet mera effektivt utnyttjas. Man kan på
den vägen, menar man, skaffa sig större valuta av kapitalets användning. Därför
må, argumenterar man, det hela ordnas på det sättet, att man försöker så
mycket som möjligt förstärka kapitalkoncentrationen. Sedan få människor i
allmänhet i sin tur komma i åtnjutande av fördelarna med kapitalkoncentra -

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

132

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

tionens verkningar. Jag förmodar, att den nuvarande finansministern står
den åsikten ganska nära. Men är det icke ändå så, att när man behandlar
skatteproblemet får man icke göra detta blott med hänsyn till den effekt,
som en viss skattelättnad kan medföra? Man måste väl också taga hänsyn
till huruvida mellan de olika skatteobjekt, som kunna komma i fråga, det ena
redan förut tynges ojämförligt mycket mera än det andra, och även lägga
rättvisesynpunkter på behandling av dylika spörsmål. Men den synpunkten
har jag hört bra litet om i dag från herrarnas sida, när det gällt skattelättnaderna.
Jag vill dock göra gällande, att det är nödvändigt, att sistnämnda
synpunkt icke skjutes åt sidan, på sätt som i detta fall obestridligen skett.

Herr Lindman försvarade sig gentemot mig och herr Wigforss med att
»herr Ekmans finansminister nedsatte också inkomstskatten» och att herr
Wigforss var som finansminister också med om den saken. Ja, det är riktigt
att så varit fallet. Men herrarna få komma ihåg, att vi beträffande inkomst-
och förmögenhetsskatten marscherat rätt så raskt under senare tiden,
samt att den kommunalskattereform, som genomfördes i fjol, efter det dåvarande
regeringen därom framlagt förslag, också medför åt i varje fall det kapital,
som arbetar under formen av aktiebolag, väsentliga lättnader, som säkert
komma till kännbara uttryck i nu förestående taxeringar. När en så
rask mildring av skattetrycket har skett på detta håll, må det väl vara rimligt
och riktigt, att man icke endast åberopar, som herrarna i regeringen göra, att
föregående finansministrar varit med om liknande sänkningar. Man har, synes
det, också anledning fråga sig, om det icke finns andra skattedragargrupper,
som på ett helt annat sätt än de, som man nu främst vill mildra beskattningen
för, tyngas av skatter så, att därigenom en verklig förödelse äger rum. Jag vill
erinra om de svårigheter, som man på grund av avfolkning har i skatteavseende
i stora bygder, och som redan i och för sig göra tillvaron hård och tung
för dem, som leva kvar där. I dessa trakter skulle vi, om skatteförhållandena
vore annorlunda än nu är fallet, kunnat placera många av våra arbetslösa. Det
gäller här problem om befolkningens i dess helhet välbefinnande av sådan innebörd,
att man icke bör taga upp den saken först när man anser sig ha tid med
det, utan bör det säkerligen nu ske i första rummet. Särskilt måste detta
gälla för en regering, vilken erhållit medel till sitt förfogande i den utsträckning,
som fallet varit för årets regering.

Jag skulle kunna ytterligare säga några ord om den temporära nedsättning
av frukttullen, som nu föreslagits, men jag skall icke göra det nu. I detta
sammanhang var det emellertid, som herr Lindman fällde orden om socialdemokraterna
och »i viss mån» de frisinnade såsom »motståndare till jordbrukets
intressen». Det var därvidlag icke fråga om partier, som hyste med herr
Lindman skilda åsikter om vad som gagnar jordbrukets intressen, utan det
sagda utgjorde en kategorisk förklaring, att de och de partierna kunna betecknas
såsom »motståndare till jordbrukets intressen». Jag ber då att få fråga
herr Lindman, på vilket område och i vilket avseende han vill motivera och
exemplifiera detta sitt påstående. Syftar herr Lindman på tullområdet, ■—
och jag förmodar, att så var fallet — vill jag säga, att jag hyser den meningen,
att om vi sätta tullvagnen i gång först på det ena och sedan på allt flera
områden, blir det just jordbrukarna och enkannerligen de mindre bland dem,
som i sista hand och mer än någon annan grupp här i landet få betala det
nöjet. Jag står icke ensam om den meningen. Världens för närvarande skickligaste
och skarpsinnigaste lantmän, de danska jordbrukarna, äro enhälliga, eller
i varje fall nära enhälliga på den punkten, att det danska jordbruket har allt
intresse av att ställa sig på en klart frihandelsvänlig ståndpunkt. Det finns
också hos oss många skarpsynta jordbrukare, som kommit till samma resultat,
när de pröva ställningen för sig såsom klass betraktad. Att en och annan

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

i :J3

jordbrukare och särskilt de stora jordbrukarna ha möjligheter att under vissa
förhållanden dra fördel av tullar är något, som jag icke vill bestrida, men det gtatmerkagäller
icke flertalet. propositionen.

Om jag emellertid frånser den omstridda tullfrågan, ber jag att få spörja (Korts.)
herr Lindman, på vilket område han syftar, när han tillåter sig att beteckna
andra partier såsom »motståndare till jordbrukets intressen», under det att han
angiver sig själv och sina meningsfränder såsom detta intresses anhängare och
vänner. Det skall väl också vara ett uttryck för regeringens samförståndsanda,
att dess chef på det sättet fortsätter att argumentera enligt de metoder,
som följdes under valstriden.

Om försvarsfrågan vill jag endast yttra ett par ord. Herr Lindman ville
göra gällande, att ökningen av fjärde huvudtiteln i viss mån är beroende på att
man måst räkna upp vissa anslag, och att denna uppräkning i sin tur hade föranletts
därav, att kostnadsberäkningarna i 1925 års försvarsordning voro ohållbara.
Jag vill i det avseendet endast erinra därom, att kostnadsberäkningarna
i allt väsentligt vid denna försvarsordnings godkännande voro desamma, som
användes i 1924 års förslag, utarbetat av den då sittande höger regeringen.

Samma kostnadsberäkningar som i sistnämnda förslag följdes i tillämpliga delar
även vid det senare fattade beslutet. Det förefaller sålunda, som om man på
den sida, där man har att svaTa för vad som skedde år 1925, hade rätt så goda
grunder att använda de kostnadsberäkningar, som året förut med all möjlig
expertis blivit utarbetade. Det har ju senare framgått, att beräkningarna voro
för låga. Men det gällde nog då, som så ofta varit fallet, när det gällt militära
frågor här i landet, att man kalkylerat med kostnader, som från början varit
för låga, och att vederbörande hoppats, att framtiden får bota de brister i kalkylerna,
som ursprungligen förelegat.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja fästa uppmärksamheten på
en sak, som jag ofta tänkt på under de sista åren, nämligen att eftersom anslagen
alldeles särskilt på det militära området visat sig — trots oupphörliga
uppräkningar — vara för låga och att stora överskridanden ständigt äga
rum, det funnes anledning undersöka, huruvida användningen står i full överensstämmelse
med de uppgifter, som respektive anslag äga. Det är icke rimligt
med dessa ständiga brister, trots en fortgående uppräkning. Försvacrsminister
efter försvarsminister har uttalat, att nu måste anslagen räcka, nu
har jag gjort så stora tillägg, att man bör vara trygg mot överskridanden.

Men det oaktat ha i alla fall gång på gång sådana överskridanden kommit
till. Jag skulle vilja rekommendera för det försvarsintresse, som finns i regeringen,
att verkligen ge akt på denna sak, ty jag tror, att här möter en av de
omständigheter, som i viss mån skapar misstroende till och motvilja för försvaret.

Jag vill för övrigt, när jag nu är inne på försvarsfrågan, inför de antydningar,
som förekommo i herr Hanssons sista anförande, verkligen fråga herrarna
i regeringen, om de icke i de ögonblicken fingo en viss förnimmelse utav,
att det är ett högt spel, som igångsattes när försvarsfrågan ånyo föres upp och
göres till aktuell stridsfråga? Ty så har faktiskt skett genom den nya regeringens
tillträde och dess behandling av detta spörsmål. Slutresultatet, mina
herrar, kan bli raka motsatsen till det, som herrarna förklara sig eftersträva.

Jag tror, att det finns god anledning för regeringen att överväga, hur härmed
i själva verket förhåller sig.

Jag måste hoppa över åtskilligt av vad jag tänkt säga, ty jag har redan
trots den sena timmen blivit rätt så omständlig. Jag skall därför inskränka
mig till en replik till herr socialministern. Han sade, att han uppfattade det
så, som om jag hade talat om en igångsatt miljonrullning och att jag hade
uppträtt emot ökningarna på den huvudtitel, som herr socialministern före -

>''r 4.

134

Torsdagen den 47 januari e. m.

Vid träder. Jag tror icke. att ordet miljonrullning eller ens en tanke, som skulle

IZtZrZ kunna, uttryckas genom detta ord, återfinnes i mitt tidigare anförande. Det

propositionen. fullständigt ojusterat och står till herr socialministerns förfogande. Jag
(Forts.) ?r bestämt övertygad om att ett sådant uttalande icke förekom där. Däremot
ironiserade^ jag en smula över att, efter det jag ute i landet gång på gång mött
herrarna såsom kritici av det slöseri på femte och åttonde huvudtitlarna, till
vilket vi frisinnade varit medskyldiga, och som herrarna påkallat väljarnas bistånd
för att i fortsättningen avvärja, jag nu påträffar en statsverksproposition,
som herrarna själva utarbetat och framlagt, i vilken de båda huvudtitlarnas
anslagssummor höjts delvis i större omfattning än vad som tidigare före kommit.

Det var detta, som jag fann egendomligt, och som hos mig framkallat
det intrycket, att man för en politik, som åtminstone icke står i god
överensstämmelse med de ståndpunkter, som man tidigare intagit.

Jag skall nu sluta, ehuru åtskilligt mera funnes att tillägga. Jag vill i
korthet säga, att när herr Järte kanske på ett något väl tidigt stadium av debatten
sökte sammanfatta, vad som förekommit i dag däri, att regeringen »går
mycket oskadad. ur striden», så förbisåg han anledningen därtill. Ty det
beror tydligen på, att regeringen tillägnat sig harens egenskap att skydda sig.
Den byter ju färg allt efter årstiderna. Något av detta förfaringssätt ligger
över huvudföremålet under dagens debatt, och däri har man uppenbart att söka
anledningen till, att regeringen gått så pass oskadad ur denna strid som skett.

Herr Olsson i Kull enbergs torp: Herr talman! Jag skall försöka vara något
mera kortfattad än den siste ärade talaren och jag hoppas, att herrarna då
icke skola börja sjunga för snart.

Som jag lättast kommer ihåg vad den siste ärade talaren hade att anföra mot
mig, skall jag börja med honom. Han tog upp mina anmärkningar mot den
förra regeringen för den kungörelse, som utfärdades angående köttkontrollen,
men han halkade så förskräckligt lätt över den saken och sade, att kungörelsen
stöd i väsentlig överensstämmelse med riksdagens skrivelse. Ja, hade det varit
skilda meningar i riksdagen, kunde det ha varit ett rimligt svar, men nu voro
vi ju alldeles ovanligt eniga. Denna enighet här i riksdagen inverkade emellertid
icke på herr Ekman, och jag fick icke något svar på vad det var för intresse,
som fick gå före vår gemensamt uttryckta önskan.

Herr Ekman hade vidare en betraktelse över den där indexhistorien, som vi
debatterade för två år sedan. Jag kunde förstå, att den saken skulle komma
upp, ty den har också varit på tal i valstriden. Jag vill då göra honom uppmärksam
på att jag var den förste i statsutskottet, som gick in på den linjen
med fast indextal. Jag understödde nämligen dåvarande finansminister Beskows
förslag och sökte påverka herr Ekman allt vad jag kunde att gå med på
detta, men vad gjorde herr Ekman? Jo, han brydde sig icke om att följa den
vägen. Jag vill icke säga, att han gjorde som haren, men han vände i alla fall
på omeletten. Jag vet nog vad anledningen till hans uppträdande då var. Det
var nämligen, att man från socialdemokratiskt håll bestämt önskade, att vi
skulle lägga om det efter helt andra linjer. Jag har icke nu tid att utveckla
saken närmare. Utskottet samlades då på status quo helt enkelt, och så har
det fortsatt som förut hela tiden. Detta var också anledningen till att det
fasta indextalet icke heller togs år 1927. Man ville icke riva upp någon strid
i utskottet. Jag vill också säga, att tillsättandet av denna löneregleringskomlmtté
icke stod i överensstämmelse med riksdagens uttalade önskan, absolut
icke,, men det kan ju hända, att det är den verkligt parlamentariska politiken
här i landet.

Herr Skölds anförande var i åtskilliga delar synnerligen intressant. Framför
allt gällde detta, när han var inne på kapitlet om att man skulle framlägga

Torsdagen den 17 januari e. in.

Nr 4.

135

förslag till förbättring av slaktd,jursmarknaden. Kan herr Sköld göra det,
tror jag vi jordbrukare skulle subskribera till en synnerligen fin hedersgåva till statsverkshonom.
Ingen av den senaste tidens regeringar har vågat gå fram på den propositionen.
vägen i förhållande till utlandet. Jag måste emellertid oekså avstå från att (Forts.)
gå närmare in på den saken.

Det förvånade mig mycket, när herr Wigforss sade, att skatter betyda icke
så mycket, fastän jag därav kan förstå åtskilligt av vad man från det hållet
har åtgjort. Det förefaller mig emellertid synnerligen märkvärdigt, att en
f. d. finansminister och sannolikt blivande finansminister kan fälla ett sådant
yttrande, som att skatter icke betyda så mycket. Jag har sannerligen aldrig
hört någon i min yrkesgrupp fälla samma omdöme. Man kan kanske på.konstgjord
väg försöka ge en del befrielser Irån åtskilligt, men det går icke i längden.
Någon måste till slut ändå betala. Jag vidhåller vad jag uttalade i fjol
och också sagt i år, att jag är mycket tacksam mot den finansminister, som
sänker skatterna, men jag vill givetvis ha nedsättning både av de direkta och
de indirekta skatterna.

Sedan sade herr Wigforss också, att man skall ha ekonomiskt förstånd,
när man har mycket pengar. Ja, det är riktigt sant, och man skall också ha
det förståndet, att man begriper, att det kan komma en dag, när man. har litet
pengar. Det var just den saken, som jag särskilt ville, trycka på i mitt första
anförande i dag, då jag sade, att jag ansåg den föreliggande budgeten något
väl optimistisk. Herr Wigforss översatte det ordet med att vara naiv. Så
vill icke jag översätta det, utan jag anser att optimism betyder att ha .mycket
goda förhoppningar på framtiden och pessimism att ha en mycket dålig^ tro
på framtiden. Nu är det alldeles riktigt, att går man, som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet gjorde i sitt svar, ut ifrån, att det blott
gäller att bedöma budgetförslaget för nästkommande finansår, kan man ingenting
säga om saken, ty då tycker också jag, att budgeten ser stark ut.

Hela mitt förra anförande visade emellertid tydligt, att jag även tänkte på
tiden efter detta budgetår. Jag tror icke, att en god finanspolitik kan föras
vare sig i en kommun eller i en stat utan att man tänker bra
långt framåt. Visserligen vet jag, att våra kommunallagar formellt
lägga hinder i vägen för att tänka på framtiden, men jag har
också många gånger sagt, att man borde ändra på detta, så att även en
kommun kunde rangera sig, och det gäller givetvis i än högre grad om
staten. Om man under tider av riklig penningtillgång för staten binder
sig för stora fasta utgifter, står man där, när de dåliga tiderna komma eller
när man icke utan stora besvärligheter kan höja förut nedsatta skatter. För
att man med säkerhet skall kunna binda sig för stora permanenta fasta, utgifter
finns det ingen annan hållbar grund än nationalförmögenhetens, ökning.

Man talar visserligen om att arbetsinkomsten stiger, men det är ingenting hållbart
på samma sätt, som när nationalförmögenheten stiger. Det kan icke vara
tal om att Sveriges nationalförmögenhet stigit så mycket på ett år, att det
kan motsvara de stora ökningarna i årets budgetförslag. Den saken tror jag
således jag gott kan stå för.

Herr Wigforss framställde till mig den frågan, vad jag skulle göra, om jag
hade att uppgöra en budget, och hans excellens statsministern va,r också delvis
inne på samma tema. Jag tror nu icke, att det kommer att inträffa, och
jag förstår icke, att så framstående män kunna sysselsätta sig med sådana
fantasifoster. Om jag emellertid gör det tankeexperimentet, vill jag säga, att
jag skulle slå in ungefär på samma väg, som beträddes av den som jag tycker
främste finansminister, vi haft i Sverige under modern tid, nämligen herr
Beskow. Han kallades emellertid för mordängeln, och den sökte ni i er tur
slå ihjäl som finansminister. Jag kan därför icke reflektera på att uppgöra en

Nr 4.

136

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

budget, ty då skulle jag naturligtvis få samma namn och också bli ihjälslagen.

Till de ärade talare, som sysselsatt sig med bondeförbundets ställning, vill
jag säga, att vi äro icke något oppositionsparti och ha aldrig varit det under
någon regering, och så länge, jag har äran att vara ordförande för denna grupp,
bli vi det icke heller. Herrarna äro så inbundna i sina partiförhållanden, att
ni kunna icke tänka er, att det verkligen finns folk, som icke anse sig ha
till uppgift att vilja stödja ministärer eller vara opposition. Vi göra ingendera.
Vi bedöma frågorna sakligt sådana de föreligga, så långt vi förstå,
men göra icke ansprak pa att icke kunna taga fel. Inom övriga partier tar
man ju aldrig fel. Frågan om opposition eller icke opposition, den kunna
herrarna lägga åt sidan, åtminstone vad beträffar bondeförbundet.

Ja, så bad hans excellens, att jag skulle fara till Ostpreussen, så finge jag
höra på agrarerna. Ja, det tror jag nog. Det tvivlar jag icke alls på. Nå,
men vad bevisar det, ers excellens? Jo, att den tyska regeringen har verkligen
arbetat betydligt mer för de där ostpreussiska agrarerna än någon svensk regering
brytt sig om att arbeta för de svenska jordbrukarna. Det är hela
historien. Och när det gäller vare sig import eller export av svenska lantbruksprodukter,
så säges det, att det är alldeles tvunget att göra på ett visst
sätt, ty annars kan icke traktaten avslutas. Varför? Naturligtvis i industriens
intresse. Men jordbruket? Det har man icke ansett sig böra under alla
förhållanden tillgodose. Har det gått, så har det gått, och har det icke gått,
så har man tagit ^det så lugnt som möjligt. Det vill jag nämna för hans excellens,
att jag ansåg den tyska handelstraktaten vara så ytterligt ofördelaktig
för det svenska jordbruket, att jag både i utrikesnämnden och i kammaren
blankt gick in för avslag därpå.

Nu är det ett ord, som jag skulle säga till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet. Det måtte vara en egendomlighet för innehavarna
av detta statsrådsämbete, att de icke tyckas förstå de skånska bönderna.
Så var det med det föregående statsrådet, efter vad jag tyckt mig
märka och med det nuvarande statsrådet tycks det om möjligt bli ännu be°-svärligare. Det är klart, att gör man som herr statsrådet och även det föregående
statsrådet gjort, eller gar ut från att vägarna skola göras automobilmässiga
så fort ske kan, så uppställer sig frågan: Vem skall betala det?
Det tycks emellertid icke röra våra statsråd. Det skola de väghållningsskyldiga
betala. De skola taga riskerna. Hur gjorde staten, när detta stora
problem skulle ordnas? Jo, herr statsråd, staten passade på att krypa undan
med halva bidraget och förklarade, att här bleve så mycket automobilskattemedel,
att man kunde täppa till en del av behovet med sådana medel. Sålunda
kryper staten undan med halva bidraget. Eljest, heter det, blir det så dyrt
och så mycket för staten.

Men hur det gått för de väghållningsskyldiga, har staten icke brytt sig om
det allra minsta. Hade det däremot gällt, att staten och de väghållningsskyldiga
skulle hava fått draga bördan i hop, hade vi funnit oss i det utan några
större anmärkningar. Men det hörde jag icke, att herr statsrådet talade ett
ord om. Han sade tvärtom, att staten skulle betala de 15 procenten men icke
mer. Det viktigaste var tydligen, att staten skulle draga sig undan med dessa
15 procent. Då vill jag säga, att det skulle bliva en faslig olycka för de väghållningsskyldiga,
om bilskattemedlen bleve mycket större. Då bleve skatterna
så oerhört mycket större just genom att de väghållningsskyldiga skola
bidraga med hälften av bilskattemedlen för att bygga bilvägar. Vi bleve
rent ruinerade, om, såsom vi kunna tänka oss, bilskattemedlen stege med 20
eller 30 miljoner kronor efter herr statsrådets metod. Jag skulle vilja säga
en sak, men tiden medger det icke riktigt. Emellertid, man vet, att om man

Torsdagen den 17 januari e. in.

Nr 4.

137

vill göra en bilväg med fast beläggning, kommer man upp till en kostnad av eu
miljon kronor för 12--20 kilometer. Med den oerhört svällande floden av
bilar är den väg, som för tio år sedan icke var mycket begagnad och som för
fem år sedan var någorlunda hårt begagnad, i dag färdig att förses med fast beläggning.
Ett annat år kommer det att gälla en annan väg i samma väghållningsdistrikt.
Det är en inbillning, att man kommer undan så oerhört mycket
för framtiden, om man vågar denna oerhört stora kostnad nu. Den kryper
undan, ty man måste snart taga itu med nästa vägarbete. Jag är visst ingen
fiende till att goda vägar skola finnas och att bilarna skola ha bra vägar.
Men, den som vållar kostnaderna, skall betala kostnaderna. Och i fråga om
vägskatten är det så ställt, att det är en ren skatt för oss väghållningsskyldiga,
ty vi ha ingen motsvarande fördel av de oss åsamkade kostnaderna på vägarna.
Vi få lov att se till, att vi icke rent förstöras av skatter på detta område.
Detta gäller speciellt de smärre jordbrukarna. De ha det allra värst relativt
sett. Jag vill emellertid göra herr statsrådet uppmärksam på hur mycket
en vägskatt av 30 öre per vägfyrk betyder för mindre jordbruk. Vi taga ett
mindre jordbruk som är uppskattat så högt man kan i förhållande till försäljningspris
och avkastning. Vi ha svart på vitt på att avkastningen är
3 procent, men skatten räknas efter 6 procent avkastning och 30 öre per vägfyrk.
Då är det fem kronor per gammal bevillningskrona. Med tre procents
avkastning är det 10 kronor. Om man jämför det med en sänkning av skattetalet
från 150 till 140 så gör denna senare oändligt litet. Men det andra gör
oändligt mycket. Jag vågar påstå, att det tål att allvarligt tänka på saken, så
att vi icke fördärva de väghållningsskyldiga medelst skatt, som utgår efter
den allra orättfärdigaste grund som någon skatt utgår efter här i Sverige.
Det står jag för.

Jag skulle vilja svara på åtskilligt annat, men tiden tvingar mig att sluta.
Jag hoppas dock, att vi, såsom den siste talaren i remissdebatten, som vi
hållit i dag, sade, måtte bidraga till att klara ställningen. Jag tycker, att
om man vill tala om samarbete, så bör man icke vara alltför flinthård på
alla kanter gentemot andra utan naturligtvis söka tillmötesgå varandra så mycket
som möjligt. Då försäkrar jag, att bondeförbundet skall gärna samarbeta
med alla och envar, som vill framgå på denna det sakliga samarbetets
väg.

Vid

remiss av
statsverkspr
opositionen.
(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Om jag hade
tagit ordet efter herr Hanssons i Stockholm yttrande, så hade jag tänkt uttala
om debatten i dag, att den varit i det hela rätt fridfull. Det blev visserligen
litet nattligt larm på slutet, när herr Ekman började slå på stora
trumman. Men det är egentligen ganska uppiggande på nattkröken, när kammaren
börjar tröttna, när det kommer sådana kraftyttringar som från herr
Ekman här i talarstolen.

Det var försvarsfrågan, förstås, som i hög grad upprörde honom liksom herr
Hansson. Men jag förstår inte herrarna och i synnerhet icke herr Ekman,
som mest talade om det, hur det kan läggas mig till last, att 1925 års försvarskompromiss
räknat med pris på flygmaskiner, som icke kunnat vidhållas.
Jag rår icke för den saken, så icke behöver herr Ekman tala om, att vi skola
akta oss för högt spel genom att begära vissa anslag, som skulle föranleda,
att herr Ekman och herr Hansson skulle slå hela spelet i stycken. Det förstår
jag icke.

Herrarna minnas, att för flygmateriel anvisades i 1925 års försvarsordning
18 miljoner kronor. Av dessa 18 miljoner kronor betalades 4 miljoner kronor
ut genast, och det återstod alltså 14 miljoner kronor, som skulle utgå under
ett visst antal år. Av dessa 14 miljoner kronor har sedermera tagits något

Nr 4.

138

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen
.
(Torts.)

mer än 6 miljoner kronor, och följaktligen återstå 8 miljoner kronor. Men
antalet krigs dugliga flygplan beräknas i en militär tidskrift, som jag här håller
i min hand, för närvarande uppgå till en tiondedel av den styrka, vilken
1925 räknades som behövlig. 1928 års riksdag uttalade i sin skrivelse i denna
fråga, att riksdagen icke tagit någon ståndpunkt till frågan om för flygmateriel
behövliga medel eller vad som ytterligare kunde behöva anvisas under
den återstående tidsperioden för detta ändamål. Jag undrar, om icke detta
uttalande, som tillkom i samband med en proposition av herr Ekmans försvarsminister,
tyder på, att man ansåg, att här kunde komma i fråga, att flygmaterielen
komme att kosta mera.

Så skulle jag vilja göra en fråga: Mena herr Ekman och herr Hansson, att
när den nuvarande regeringen har — med beaktande av att flygmaterielen icke
blivit tillgodosedd så som 1925 års försvarsordning förutsett -—• krävt mera
medel^ för ändamålet, än som då ansågs nödvändigt, menar ni, att regeringen
bort låta bli detta och låtsa om ingenting? Eller vilja herrarna, att man skall
göra något? ^ Att detta skulle vara högt spel förstår icke jag.

Jag övergår från detta krigiska ämne till ett mera fridfullt, nämligen till
—• köttkvarnen, som herrarna vevat så flitigt på i dag. Jag vill säga herr
Ekman, att mitt yttrande på förmiddagen avsåg huruvida man skulle kunna
underlätta den svenska köttexporten till främmande länder. Jag talade om
de^ stora svårigheterna härvidlag. Det har under hösten visat sig möta stora
svårigheter att åstadkomma något utöver det, som man vunnit i Norge och
som nyss angavs av min kollega jordbruksministern.

Vad vidare handelstraktaten med Tyskland beträffar, som herr Olsson i
Kullenbergstorp talade om, så skall inte herr Olsson i Kullenbergstorp vända
sig mot mig när han talar om detta. Jag har icke gjort upp traktaten med
Tyskland. Herr Olsson och jag ha stått på samma linje — jag ser att herr
Olsson viftar med handen; herr Olsson har viftat med handen en gång förut,
men fick lov att sluta, när jag läste upp protokollet. Den tyska handelstraktaten
har jag icke haft med att göra mer än herr Olsson i Kullenbergstorp. Vi
sutto i utrikesnämnden och talade om den. Herr Olsson sade, att han hade
voterat i utrikesnämnden. Det har jag icke gjort, ty det förekommer icke
några voteringar i utrikesnämnden. Men vi ha varit mot traktaten, både herr
Olsson och jag.

o Sedan var det fråga om sockret, där herr Ekman var mycket enträgen att
få svar på en fråga och ovillkorligen ville ha fram att det skulle finnas en
liten spricka mellan finansministern och mig. Jag har bett finansministern sätta,
sig här bredvid för att markera, att det icke finns någon sådan spricka.
Vi tänka oss en tullförhöjning till den 1 februari 1930. Vi hoppas, att det
nuvarande tillståndet skall vara övergående, men anse att man icke skall underlåta.
om man har denna förhoppning, att göra någonting för att hjälpa en
så viktig sak som den svenska sockerhanteringen.

Så var herr Ekman upprörd därför att han menade, att jag skulle ha sagt,
att de frisinnade vore fiender till jordbruket. I denna sena timme vill jag
bara erinra om en enda sak. Hur var det, herr Ekman, med utförselbevisen?
Nog vill jag minnas, att herr Ekman fick krypa till korset och lägga fram
proposition i denna fråga. Men hur var det dessförinnan? Jag har läst ett
yttrande av herr Ekman i ett protokoll i första kammaren och rekommenderar
åt herr Ekman att läsa vad han yttrade om utförselbevisen.

Sedan kommer en annan sak. Herr Ekman efterlyste något, som stod i samband
med den ryska handelstraktaten. Utrikesministern är tyvärr icke här,
men jag vill säga herr Ekman beträffande detta, att herr Ekman vet bättre än
någon annan —- kanske med undantag för hans egen utrikesminister — huruvida
den regering, herrarna tillhörde, åtgjort något med anledning av vissa

Torsdagen den 17 januari e. m.

Nr 4.

189

ryska åtgärder. Om ni gjort detta förstår jag icke, att ni kan fråga den nuvarande
regeringen, om den vidtagit åtgärder. Man tager icke upp en och sam- IZimerksma
sak med främmande makt två gånger, även om det kommit en ny regering propositionen.
i Sverige. (Forts.)

Beträffande skattefrågan vill jag säga något till herr Wigforss. Minns
icke herr Wigforss från 192G, hur jag stod där borta i min bänk och anmärk1e
mot honom för precis samma sak som han nu anmärkt mot finansministern.

Han sade, att finansministern tagit 5 miljoner kronor som engångsmedel och
använt dem till kreditkassan. Men denna hade begärt endast 3.6 miljoner kronor,
vilka måst tagas av befintliga medel. Finansministern anslår emellertid
5 miljoner för ändamålet, eller 1.4 milj. mera. Då anser uppenbarligen herr
Wigforss, att den del av tobaksinkomsten, som överskjuter detta belopp, såsom
varande engångskostnad, icke bort användas för löpande budgetändamål. Men
hur gjorde herr Wigforss själv 1926? Han tog 3.5 miljoner besparingar, som
uppkommit under en följd av år. Han tog av telegrafverkets kassaförlag 3
miljoner kronor. Det var en engångsinkomst. Av postverkets inlevereringsmedel
tog han 3 miljoner kronor. Det var alltså en engångsinkomst. Av brännvinstillverkningsskatten
tog han 2 miljoner kronor, o. s. v. Summan blev 12
miljoner kronor. Därjämte gjorde herr Wigforss ett väldigt grepp i kassafonden,
19 miljoner kronor, som visserligen användes för kreditkassan och
spannmål slagerhusen, men varav dock en del användes för budgetändamål. Herr
Wigforss minns kanske, hur inkomstberäkningen höjdes på olika poster. Oaktat
detta kom herr Wigforss till att sänka den direkta skatten från 170 till
!60.

Nu vill jag säga beträffande denna sänkning av den direkta skatten, att jag
har den uppfattningen, att sänkningen av den direkta skatten kommer mycket
stora och breda lager i vårt folk till godo, både direkt och indirekt. Jag minns
ett yttrande av finansminister Thorsson en gång, när det var fråga om kaffetullen,
som han fick lov att gå in för. Han fällde ett yttrande, att när man
kommit till 5.25 eller 5.75 per 100 kronor i direkt skatt, började det bli ett
räkneproblem om den direkta skatten vore smakligare än den indirekta. Det
normala för den direkta skatten var enligt det första förslaget talet 100. Jag
kan icke förstå den fina gradskillnad, som herr Wigforss kommer med då han
talar om att sänkningen från 170 till 160 är något helt annat än då det gäller
150 och 140. Det erinrar rätt mycket om det gamla ordet: När jag super är
det rätt. Men icke när någon annan gör det!

För övrigt, herr talman, har jag icke rätt att hålla på längre med detta.

Därför vill jag sluta med ett par ord till herr Hansson. Herr Hansson och
jag ha talat många gånger om den motståndareställning, i vilken högern och
socialdemokraterna självfallet stå till varandra. Vi hava också sagt varandra
vid ett par tillfällen, att vi i alla fall måste ge varandra det erkännandet, att
vi äro öppna och ärliga motståndare. Jag förstår, att en sådan ställning kommer
man icke ifrån. Men jag delar fullständigt herr Hanssons mening, att
man kan föra kampen på ett förnuftigt sätt; och vill man göra det, kan man
naturligtvis vinna åtskilligt för vissa frågor, som herr Hansson yttrade. Men
då måste man också begära, att det skall visas hänsyn från båda sidor, icke
blott från den ena sidan utan också från den andra.

Herr Wigforss: Jag har endast begärt ordet för att klara upp några alldeles
onödiga missförstånd. Herr Olsson i Kullenbergstorp var nyss inne på
samma sak som tidigare herr finansministern, nämligen att jag skulle ha sagt
något om att skatter överhuvud taget spela en obetydlig roll. Jag förvånar
mig icke alls över att herr Olsson i Kullenbergstorp häpnade över ett sådant
yttrande. Jag behöver icke alls hänvisa till vare sig min egen verksamhet för

Nr 4.

140

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

att få till stånd sänkta skatter eller socialdemokratiska partiets krav på sänkning
av en hel rad skatter, utan jag kan inskränka mig till att åberopa en mera
allmänmänsklig egenskap, nämligen min egenskap av skattebetalare, som i alldeles
tillräckligt bög grad måste ha kommit mig att förstå, att skatter betyda
något. Yad jag talade om och som blivit missförstått var emellertid skillnaden
för medborgarna och för näringslivet, om man sänkte inkomstskatten i stället
för att sänka konsumtionsskatterna. Jag sade härom, att jag trodde, att man
kunde hysa mycket delade meningar om skillnaden egentligen för det svenska
näringslivet hade någon betydelse.

Den andra punkten gällde beräkningarna för framtiden. Det vore frestande
att här gå in på vad hans excellens statsministern yttrade nu senast, men jag
skall icke göra det. Det är nämligen så, att om man skall gräva upp yttranden
från alla föregående debatter, skulle vi lätt komma att säga varandra ganska
obehagliga sanningar. Jag vill endast hänvisa till att jag bar ett litet
plus å min sida, nämligen att mina år 1926 företagna beräkningar, som ansågos
vara så ^utomordentligt optimistiska, som ansågos vara alldeles ohållbara och
som ansågos komma att sätta icke blott den då framlagda budgeten i ett ohållbart.
läge utan även de närmast följande finansministrarna i en obehaglig situation,
visade sig i alla fall hålla streck. Tyvärr visade sig beräkningarna såtillvida
vara felaktiga, att inkomsterna i själva verket blevo ofantligt mycket
högre än jag i min optimism hade beräknat dem till. Ja, då invänder man,
att då är det ju skäl att icke upprepa samma sak nu och tala om alltför stor
optimism, när samma princip blivit följd nu som då. Ja. det är riktigt, men
jag försökte belysa saken, icke därför att jag ville kritisera, utan endast därför
att jag tyckte mig märka — jag tror, att de, som åhörde herr Wohlins anförande,
också lade märke därtill — att den nu framlagda finansplanen utmärkes
av, för att använda ett något grovt uttryck, en viss tvärsäkerhet rörande
inkomstberäkningarnas hållbarhet, som jag tror drivits ett litet stycke för långt.
Skillnaden i läget i början av år 1926 och nu är nämligen det, att då hade vi
varit nere i en vågdal och började så småningom komma ett stycke upp på vägen
mot bättre tider, och att det därför var sannolikare, att man kunde räkna
med ett antal bättre år i framtiden, än det är nu, när vi haft ytterligare ett
par, tre år av denna framåtskridande rörelse. Detta är i grund och botten hela
min invändning mot det resonemang, som herr finansministern har fört.

Jag har icke sammanblandat den nu framlagda budgeten med den närmast
därpå följande. Mina eventuella farhågor för ett omslag eller åtminstone ett
avsaktande av den gynnsamma konjunkturen gällde faktiskt nästa budgetår,
och då herr Wohlin erkände, att för året därefter vill han icke göra något mera
bestämt påstående, så vågar jag till sist säga, att jag tror, att det vore nyttigt,
om man även för det budgetår, som börjar den 1 juli 1929 och räcker till den
30 juni 1930, ville erkänna, att det är omöjligt att uttala sig med den stora
bestämdhet, som herr Wohlin har gjort. Jag tror, att det är omöjligt att bedöma
konjunkturerna ens ett år i förväg, icke blott för herr Wohlin utan även
för hans mycket omtalade experter.

Herr Flyg: Endast ett par korta repliker, den första till herr statsrådet

och chefen för socialdepartementet. När herr Liibeck rekommenderade mig att
studera förhållandena utomlands och särskilt rationaliseringen, tackar jag för
rådet, men jag tillåter mig djärvheten föreslå, att vi företaga dessa studier gemensamt,
ty jag vet, att det finnes en hel rad av stora och betydelsefulla industrier
i olika länder, där man genom rationalisering i närvarande stund har
nedbringat arbetsstyrkan med en tredjedel eller ännu mera. Jag ber vidare att
få fästa herr Liibecks uppmärksamhet vid den rationalisering, som företagits
här i landet på järnhanteringens område. Man behöver bara fara några mil

Torsdagen den 17 januari in.

141

Nr 4.

norrut från Stockholm för att finna en plats i Stockholms län, som heter Skebo- Vid
bruk, som i dag ligger död tack vare rationaliseringen av järnbruksindustrien.

Liknande förhållanden finnas på en hel mängd andra platser. Icke vill val p^pogitione„_
herr Liibeck påstå, att man exempelvis i Fagersta, en av de platser, diaman (Fort8.)
koncentrerat driften, i dag skulle ha flera arbetare, utan det är tvärtom så, att
man producerar oändligt mycket mera med samma eller med ett begränsat antal
arbetare. Jag kan också peka på statens järnvägar, där man har begränsat
arbetarstyrkan genom rationalisering. Yi ha en råd sådana exempel, som bestyrka.
riktigheten av den uppfattning, jag gjort mig till talesman för i dag,
men som icke bestyrka herr Ltibecks uppfattning.

Min andra replik gäller herr kyrkoherde Hallén. Han sade, att jag oförhappandes
skulle ha erkänt, att den svenska arbetarklassen befinner sig på en relativt
god lönenivå jämfört med arbetarna i andra länder. Jag vill till herr Hallén
och eventuellt flera, som ha samma uppfattning som han, säga, att den
uppfattningen har jag under senare år i en rad av föreläsningar givit uttryck
åt. därför att det är en uppfattning, som stämmer överens med det faktiska
och verkliga förhållandet här i landet. Jag ber emellertid till herr Hallén få
säga, att när man gör jämförelse mellan Sveriges och Sovjetrysslands arbetare,
som jag förstår herr Hallén har ett visst intresse för, måste man göra den jämförelsen
på det sättet, att man frågar sig vad den ryske arbetarens ställning
var exempelvis år 1913 och vad den svenske arbetarens ställning var vid. samma
tidpunkt och sedan undersöka motsvarande arbetargruppers ställning i dag.

Då gör man, herr kyrkoherde Hallen, jämförelsen pa ett rättfärdigt sätt. Det
är ju ett uttryck, som herr Hallén borde förstå.

1 övrigt skall jag bara säga till honom, att det är onödigt av honom att öka
sina offentligt kända bekymmer med omsorgen och oron för att mina åskådningar
eventuellt icke skulle ge mig hemortsrätt i det svenska kommunistiska
partiet. Den saken skall jag själv sköta om.

För det tredje skulle jag vilja säga ett par ord till herr Järte. Herr Järte,
som för några timmar sedan stod här, skulle jag vilja kalla för representanten
för den svenska högerns själ. Det är knappast någon vare sig fysiskt eller
andligt vacker själ, men det har icke jag med att göra. Det var emellertid högerns
verkliga sinnelag, som framträdde i det yttrande, han här hade. När
han emellertid förklarade den svenska högerns framgångar under valrörelsen
med hänvisning till att folk läste så mycket tidningar och böcker, måste jag
verkligen draga på munnen. Jag tror, att om man skulle undersöka de stora
reserver, som mönstrade upp bakom den svenska högern i valrörelsen, skall man
finna att det var folk, som ytterst litet läser tidningar och böcker.

Vidare skall jag be att bestämt få protestera och tillbakavisa uttalandet
om att dessa affischer, som man talat så mycket om, skulle gälla de ryska
bolsjevikerna, därför att »så bär de sig åt», för att citera herr Järte. Jag
skall icke gå in på detta för ögonblicket, men jag anser, att det var ett nagot
val bestämt formulerat påstående av en ledande man för ett av de största
partierna i landet, ett påstående, som sannerligen icke har den ringaste overensstämmelse
med verkligheten, men väl står i samklang med den lilla P^dliga
affisch, som herr Järtes parti spred på, min hemort,, såsom »Nutidsbild
från Ryssland», och som visar en fotografi av tva trasiga, smutsiga barn,
vilket fotografi senare befanns vara taget i en ateljé på Götgatan pa 1890-talet. Jag undrar för övrigt, om icke den »privatperson», man talat om, kan
återfinnas i herr Järtes gestalt.

Till sist ett par ord till herr Per Albin Hansson. Han deklarerade ^— jag
hoppas, att vederbörande, som bett om deklarationen, äro nöjda,^ det får man
väl hoppas för herr Hanssons skull — att det icke. förekom någon överenskommelse,
att det icke var någon allians mellan socialdemokraterna och vårt

Sr 4.

142

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid parti, och att det alltså icke fanns någon som helst grund för en anklagelse.

Tkd^erh!- 0m .man ?u sa nogSrant betonar, att man skiljer sig från det kommunistiska
propositionen. Partiet, då skulle jag vilja säga, att den enkla konsekvensen, herr Hansson,
(Torts.) vad ändå är den, _ att de fem eller sex socialdemokratiska riksdagsmän, som
sitta på kommunistiska röster, också återlämna sina mandat till dem, som
de rätteligen tillhöra. Ja, herr Hansson invänder, att det strider mot grundlagen,
men förmodligen kan det finnas någon möjlighet att även i detta fall
kringgå grundlagen, så att det ömtåliga samvetet på något sätt blir lättat.

Jag vill sluta med att säga, att den karakteristik, som jag förut gjorde
av denna debatt, har jag funnit bestyrkt av dess fortsättning. De skarpaste
och hårdaste huggen ha växlats mellan herr Ekman och herr Lindman, och
det låt oss säga ökade tempot i herr Hanssons sista anförande förändrar ingenting
av det sakförhållandet, att meningsskiljaktigheterna ha stått om detaljfrågor,
medan man i verkligheten har fäktat, såsom hans excellens statsministern
nyss sade, gentilt, d. v. s. man har hållit varandra om halsen och gett varandra
små lekfulla puffar i maggropen. Jag ber att få erinra om att statsrådet
Liibeck slutade sitt anförande med en uppmaning till anslutning till
de synpunkter, som herr Hansson hade framfört, och att herr Järte slutade
med att uppmana socialdemokraterna att kasla den marxistiska bråten, som de
fortfarande ginge och släpade på, men icke längre använde, ty då skulle allt
bli bra. Det är alltså samförstånd, och allt tyder på att man förstår varandra
utmärkt väl. Jag vill upprepa vad jag sade förra gången jag var uppe, att
detta för dagen är beklagligt ur arbetarklassens synpunkt. Men denna politik
kommer mycket snabbt att leda till den svenska socialdemokratiens tillbakamarsch.
Därigenom blir den för framtiden till gagn, ty de missnöjda arbetarna
komma att marschera över åt vänster och fylka sig än en gång på den
väg, där vi alla tidigare en gång stått samlade.

Herr Sköld: Fastän jag ingalunda är tillfreds med de förklaringar, som

herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet här har gett med anledning
av mitt anförande, skall jag i alla fall begränsa min replik till honom
till en enda punkt, nämligen frågan om sammansättningen av egnahemsnämnderna.
Herr jordbruksministern försökte krypa bakom ett litet tillägg, som
den Ekmanska regeringen, jag vet ej av vad anledning, gjorde i kungörelsen
om egnahemsverksamheten. Det står ju numera där, att statens representanter
skola särskilt tillvarataga statens intressen. Det stod icke i det kungörelseförslag,
som förelädes riksdagen, och det stod icke heller i den skrivelse, som
gick från riksdagen till Kungl. Maj:t. Ändringen står knappast heller i
överensstämmelse med riksdagens beslut. Jag skulle likväl vilja säga, att
den saken är av mycket liten betydelse, ty om det står i författningen, att
det skall tillses, att det finns representanter för tre kategorier, den jordbrukande
befolkningen, den jord- och lånesökande allmänheten och de statligt
administrativa synpunkterna, går det icke som herr jordbruksministern att
säga, att det är hushållningssällskapen, som skola se till detta, att staten icke
har någon kontroll över vad för slags människor, som hushållningssällskapen
välja till egnahemsnämnderna, och att det icke finns någon klagorätt från
hushållningssällskapens val. Då kan det väl i all rimlighets namn icke finnas
annan tolkning av kungörelsen än den, att i den mån hushållningssällskapen
icke ha tillgodosett de intressen, som enligt förordningen skola tillgodoses,
är det Kungl. Maj ris sak att tillse, att det blir representanter för dessa tre
kategorier. Är det nu så, att hushållningssällskapen alltid ha väl tillgodosett
den jordbrukande befolkningens intressen i egnahemsnämnderna och
Kungl. Maj:t har rätt att välja två ledamöter av varje nämnd, då finns det

Torsdagen den 17 januari e. m.

143

Nr 4.

väl utrymme för Kungl. Ma,j:t att tillgodose såväl den jord- och lånesökande
allmänhetens intressen som också de statligt administrativa synpunkterna.

Det är möjligt att jag tog miste i fråga om Södermanlands län. Del är ju
omöjligt för mig att kunna kontrollera hushållningssällskapens val i alla fall,
men i ett fall vet jag dock hur det är, nämligen i fråga om Malmöhus läns
egnahemsnämnd. Där sitta, valda av hushållningssällskapet, dess sekreterare
juris kandidat Bengt Lanke, riksdagsmannen Jöns Jönsson i Slätåker och
landstingsmannen Anders Henriksen på Nöbbelövs boställe. Kan någon vilja
påstå, att någon av dessa ens formellt skulle kunna representera den jord- och
lånesökande allmänheten? Kungl. Maj:t har valt professor E. Sommarin och
länsbokhållaren Gynnerstedt. Är det någon, som bland dessa kan finna en
representant för den jord- och lånesökande allmänheten? Det är omöjligt.
Detta är dock icke det enda exemplet.

Jag kan icke komma ifrån den bestämda uppfattningen, att Kungl. Maj:t
icke har gjort sin plikt med hänsyn till riksdagens beslut om bestämmandet av
sammansättningen i egnahemsnämnderna.

Herr Anderson i Storegården: Ett par gånger, herr talman, har under dagens
debatt berörts dels frågan om köttullen vid förra årets riksdag, dels frågan om
den finska handelskonflikten. Jag ber att få betona, att dessa båda saker
icke ägde något som helst samband. Frågan om köttullens höjning vid fjolårets
riksdag förelåg till behandling här i riksdagen, innan det finska handelsavtalet
av riksdagen godkändes. Frågan avgjordes sålunda fullständigt
oberoende av det avtal, som sedermera träffades, och i vilket den bekanta köttklausulen
band oss i berörda avseende. Vad som orsakade den handelskonflikt
med Finland som sedermera uppstod var, att riksdagen omedelbart efter att
ha godkänt den svensk-finska handelstraktaten vidtog åtgärder, som Finland
ansåg strida mot handelstraktatens innebörd och kanske än mera mot de noter,
som den dåvarande utrikesministern hade utväxlat med finska regeringen.

Jag ber att få betona, att en aktiv tullpolitik, såvitt jag vet, icke strider mot
traktaterna i allmänhet, och jag skulle vilja rekommendera herr Ekman att
studera de finska tullförhållandena och den finska tulltaxan. Det är enligt
min mening den tulltaxa, som bäst av alla europeiska tulltaxor tillgodoser en
aktiv tullpolitik, d. y. s. den ger möjlighet att föra en aktiv politik genom sina
dubbeltariffer, av vilka den ena, den lägre, avser länder med mest gynnad
nations behandling och den andra övriga länder. Vid ett handelskrig och då
det gäller att vid förhandlingar tillskansa sig fördelar i tullavseende, har man
i denna tulltaxa ett utmärkt medel att utöva påtryckning på motparten. Det
är sålunda värt något att gent emot dom ha mest gynnad nations ställning, då
detta ökar exportmöjligheterna till Finland. Finland har sålunda i sin tulltaxa
ett starkt och effektivt vapen, då det gäller att träffa förmånliga handelsavtal
med främmande länder. Jag tror, att det också för Sverige och för det
svenska jordbruket skulle varit till stor och betydande nytta, om vi hade haft
en sådan tulltaxa, då vi t. ex. skulle avsluta den tyska eller den finska handelstraktaten,
liksom det även vid kommande traktatförhandlingar skulle vara av
stort värde att ha den. Det är beklagligt nog ändå så, att man visserligen vid
de ekonomiska konferenserna i Geneve avger frihandelsdeklarationer, men när
man kommer hem igen. till sina resp. länder, så försöker man rusta sig och
värna om sina handels- och avsättningsområden. De upprepade tullförhöjningar,
som ha ägt rum i så gott som alla länder efter världskriget, ha i hög grad
försvårat möjligheten att finna avsättning för svenska varor i utlandet. Då
det gäller att gynna det svenska jordbruket och det svenska näringslivet, måste
man ge akt på dels att man så långt det är möjligt skyddar hemmamarknaden,

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 4.

144

Torsdagen den 17 januari e. m.

Vid

remiss av
statsverkspropositionen.

iTorts.)

Herr Ekman: Herr talman! Jag konstaterar endast — och konstaterar med
tillfredsställelse — att innebörden av herr Lindmans upplysningar beträffande
den ryska handelsdelegationen måste anses vara, att den nuvarande regeringen
vid sitt tillträde fann de gjorda angreppen såväl i tal som skrift emot den förutvarande
regeringen oberättigade.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades, såvitt den anginge
sockerbeskattningen till bevillningsutskottet, i vad den rörde pensionsoch
indragningsstaterna till bankoutskottet, såvitt propositionen avsåge jordbruksärenden
till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

dels också att man sköter sin handelspolitik på ett sådant sätt, att man kan
gynnsammare avsättningsmöjligheter i utlandet.

Jag har velat nämna detta för att sätta in denna sak i sitt rätta sammanhang.
Det är sålunda icke riktigt, att tullmotionerna förra året på något sätt voro
till hinder ur traktatsynpunkt. Man hade icke då någon som helst handelskonflikt.
Det kan hända, att handelsavtalet, i händelse tullförhöjningen godkänts,
icke hade godtagits av Finland; men vi voro icke på något sätt bundna, utan
vi hade möjlighet att höja tullen utan att detta innebar någon kränkning, i vad
vi i avslutade traktater förbundit oss till.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 7, angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens
uppehållande.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till bankoutskottet motionerna:

nr 18 av herr Höglund i Göteborg; och

nr 19 och 20 av herr Magnusson i Skövde;

till behandling av lagutskott motionen nr 21 av herr Nygren m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 22 av herr Magnusson i Skövde m. fl.;

nr 23 av herr Johansson i Uppmälby;

nr 24 av herr Aronson; och

nr 25 av herrar Magnusson i Kalmar och Heiding; samt
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 26 av herr Nyländer; och
nr 27 av herr Herou nt. fl.

§ 4.

Härefter föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

Torsdagen den 17 januari e. in.

145 Nr 4.

§ 5.

Herr Fast avlämnade två av honom och herr Andersson i Löbbo undertecknade
motioner, nämligen:

nr 35, om årligt understöd åt förre soldaten Johan Emil Fridén; och
nr 36, om årligt understöd åt stationskarlsänkan Anna Maria Karlsson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Eurén under 5 dagar fr. o. m. den 18 jan.,

» Lilliecreutz > 3 » » > 19 i

» Jönsson i Boa » 4 » » 1 19 »

» Sjögren » 5 > » » 18 »

» Magnusson i Skövde » 5 » » * 19 > .

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 på natten.

In fidem
Per C ronvall.

Andra hammarens protokoll 1929. Nr i

Nr 4. 146

Fredagen den 18 januari.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 8, angående tilläggspension åt förre vaktkonstapeln
i fångvården Sven Bengtsson Lilja och pension åt mjölnaren vid statens uppfostringsanstalt
å Bona Adolf Fredrik Andersson.

§ 3.

VidaTe föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 28 av herr Björkman m. fl.;

nr 29 av herr Andersson i Igelboda m. fl.;

nr 30 av herr Brännberg m. fl.; och

nr 31 av herr Hedvall m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 32 av herr Herou m. fl.;
till bankoutskottet nr 33 av herr Mårtensson;
till statsutskottet motionen nr 34 av herr Weijne m. fl.; samt
till bankoutskottet motionerna nr 35 och 36 av herrar Fast och Andersson
i Löbbo.

§ 4.

Härefter föredrogos vart för sig och lades till handlingarna bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Björnberg, nr 37, om förhöjning vid viss längre tjänstgöring av värnpliktige
tillkommande penningbidrag;

herr Andersson i Ovanmyra, nr 38, om anslag till restaurering av Ore församlings
kyrka;

Fredagen den IS januari.

147 Nr 4.

herr Mårtensson m. fl., nr 39, om höjning av det utav Kungl. Maj:t begärda
anslaget till byggande av enkla bygdevägar;

herr Mosessmi m. fl., nr 40, angående förbättring av de lokala förhållandena
vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda;

herrar Karlsson i Vadstena och Blomquist, nr 41, om uppförande å ordinarie
stat av vissa befattningar vid statens hospital och asyler;
herr Höglund i Göteborg:

nr 42, om årligt understöd åt änkan Hulda Martina Forsberg, född Sjögren,
samt hennes minderårige son Stig Karl Vilhelm; och

nr 43, om årligt understöd åt omlastaren Axel Johansson-Rydbergs änka;
herrar Borg gren och andre vice talmannen Nilsson, nr 44, om årligt understöd
åt skräddaremästaren Olof Svenssons änka;

herr B or g gr en, nr 45, om årligt understöd åt lokreparatören Olof Svenssons
änka;

herr Jonsson i Eskilstuna, nr 46, om årligt understöd åt förre soldaten Olof
Öijvall;

herr Andersson i Katrineholm, nr 47, om pension åt extra vagn- och stallkarlen
A. W. Thornbergs änka;

herr Karlsson i Vadstena, nr 48, om pension åt förra sköterskan vid Vadstena
hospital och asyl Augusta Matilda Andersson;
herr Andersson i Stockholm:

nr 49, om pension åt skomakaren Fredrik Magnus Nilssons änka;
nr 50, om pension åt förre skräddaren Julius Hedlund; och
nr Öl, om pension åt förmannen Johan Viktor Åkerlund;
herr Johanson i Huskvarna, m. fl.:

nr 52, om pensionsunderstöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten
Johan August Freij; och

nr 53, om pensionsunderstöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten
August Malkolm Gren;

herr Spångberg m. fl., nr 54, angående lagstiftning om arbetslöshetsförsäkring; herr

Heiding, nr 55, angående statsanslag för premiering av välskötta mindre
jordbruk; samt

herr Ström m. fl., nr 56, angående fortsatt eller annan lämplig anställning
för vissa telegrambärare vid telegrafverkets stationer i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Björhman under 3 dagar fr. o. m. denna dag och

» Olsson i Göteborg » 3 » » den 19 jan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.12 e. m.

In fidem
Per C ronvall.

Nr 4. 148

Lördagen den 19 januari.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta
mannen.

sammanträde av herr förste vice tal -

§ 1.

Föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande motionerna; och
remitterades därvid
till statsutskottet motionerna :
nr 37 av herr Björnberg;
nr 38 av herr Andersson i Ovanmyra;
nr 39 av herr Mårtensson m. fl.;
nr 40 av herr Mosesson ro. fl.;
nr 41 av herrar Karlsson i Vadstena och Blomquist;
till bankoutskottet motionerna :
nr 42 och 43 av herr Höglund i Göteborg;
nr 44 av herrar Borggren och andre vice talmannen Nilsson;
nr 45 av herr Borg gren;
nr 46 av herr Jonsson i Eskilstuna;
nr 47 av herr Andersson i Katrineholm;
nr 48 av herr Karlsson i Vadstena;
nr 49—51 av herr Andersson i Stockholm; och
nr 52 och 53 av herr Johanson i Huskvarna ro. fl.;
till tillfälligt utskott motionen nr 54 av herr Spångberg ro. fl.;
till jordbruksutskottet motionen nr 55 av herr Heiding; samt
till tillfälligt utskott motionen nr 56 av herr Ström m. fl.

§ 2-

Herr statsrådet Borell avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 10, angående ersättning till civilstatens änke- och pupillkassa för särskilda
kostnader för beredande av förhöjd pension åt vissa posttjänstemäns efterlevande
;

nr 11, angående förhöjning för år 1929 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare
och lantbrevbärare utgående understöd; och

nr 12, angående räntefri försträckning åt telegraftjänstemännens skatteinbetalningskassa
i Stockholm.

Dessa propositioner bordlädes.

Lördagen den 19 januari.

149 Nr 4.

§ 3.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Törnkvist i Karlskrona, nr 57, angående löneställning m. in. för två
konstaplar vid flottans poliskår i Karlskrona;

herr Holmgren, nr 58, om beredande av viss förmån i befordringsavseende
åt kaptenen 6. A. Holtz;

herr Bengtsson i Norup m. fl., nr 59, om vissa anslag till nykterhetens främjande
;

herr Borggren, nr 60, om anslag till ett omformareaggregat vid Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium i Barkåkra;

herr Svensson i Betingetorp, nr 61, om ersättning till Nottebäcks med Granhults
kommun för förskingrade kommunalutskylder och pensionsavgifter;
herr Olsson i Ram sta m. fl.:

nr 62, om uppförande å ordinarie stat av samtliga arbetsledarebefattningar
vid arméns truppförband m. m. samt flygvapnets verkstäder; och

nr 63, om ändring i förordningen angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligen skattetyngda kommuner;

herr Björck i Kristianstad m. fl., nr 64, om höjning av bibliotekariernas vid
de allmänna läroverken arvode;

herr Engberg, nr 65, om anslag till Arbetarnas bildningsförbunds organisations-
och administrationskostnader;

herr Engberg m. fl., nr 66, om bidrag till kostnaderna för riksdagens interparlamentariska
grupp;

herr Laurén, nr 67, om medgivande att till förvaltaren vid intendenturkåren
C. J. Bodin må utbetalas vissa belopp, utgörande dels uppburet men återbetalat,
dels ock ej utbetalat dyrtidstillägg;

herrar Nyländer och Vrytz, nr 68, om bidrag till uppehållande av den industriella
standardiseringsverksamheten;

herr Danielsson m. fl., nr 69, om höjning av det utav automobilskattemedel
utgående bidraget till förbättring av vissa vägar å landsbygden;

herr Gustafson i Kasenberg m. fl., nr 70, om anslag till byggande av enklare
bygdevägar;

herr Olsson i Broberg m. fl., nr 71, om anslag för statsunderstödda fiskehamnar; herrar

Brännberg och Osberg, nr 72, om anslag till hamnbyggnad vid Ramsö
fiskläge;

herr Bengtsson i Norup, nr 73, om anslag till sockerbetodlingens säkerställande
m. m.;

herr Wikström, nr 74, om upphävande av tullen å apelsiner, torkade äpplen,
päron, aprikoser och persikor;

herr Västberg, nr 75, om upphävande av förordningen angående nöjesskatt;
herr Lundquist i Rotebro:

nr 76, om årligt understöd åt ritaren Carl Axel Lillieskölds änka; och
nr 77, om årliga understöd åt ritaren Hjalmar Styrbjörn Floderus änka och
barn;

herr Bäcklund:

nr 78, om pension åt städerskan Augusta Pettersson;

nr 79, om pension åt förre eldaren och gymnastikvaktmästaren Alexander
Nilsson; och

Nr 4. 150

Lördagen den 19 januari.

nr 80, om pension åt förre extra stationskarlen Per Johan Källmans änka;
herrar Norsell och Hallén, nr 81, om förhöjning av f. d. läroverksadjunkten
Per Idstedts pension;

herr Holmström, nr 82, om årligt understöd åt förre eldaren Carl Erikssons
änka;

herr Sävström, nr 83, om årligt understöd åt förre schaktmästaren Johannes
Andersson;

herr Andersson i Dunker m. fl., nr 84, om viss ändring i 65 § utsökningslagen; herr

Öhman m. fl., nr 85, om vissa ändringar i lagen om polisväsendet i riket; herr

Holmgren m. fl., nr 86, om vissa ändringar i 20 och 73 §§ sjömanslagen;
herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund, nr 87, om ändring i fattigvårdslagens
bestämmelser rörande skyldigheten för vistelsekommun att själv
vidkännas vissa kostnader;

herr Carlsson i Solberga m. fl., nr 88, om åvägabringande av utredning och
förslag angående vissa ändringar i vattenlagen;

herr Andersson i Stockholm m. fl., nr 89, om upphävande av lagarna om kollektivavtal
och om arbetsdomstol;

herr Osberg, nr 90, angående ändring i gällande bestämmelser om ersättning
till expropriationsnämnder;

herr Holmgren m. fl., nr 91, om anslag till understödjande av rektorn J.
Henrikssons verksamhet för insamling och odling av medicinalväxter;

herr Andersson i Dunker m. fl., nr 92, angående anordnande av konsulentverksamhet
för jordbrukslcooperationen;

herr Strindlund m. fl., nr 93, angående inrättande av en fast försöksgård för
jordbruket i mellersta Norrland;

herr Grapenson m. fl., nr 94, om ändrad fridlysningstid för ripa inom Karesuando
socken;

herr Bengtsson i Norup, nr 95, angående omläggning av fängelsers och andra
interneringsanstalters arbetsdrift och ledning;

herr Anderson i Linköping, nr 96, angående vidtagande av åtgärder mot arbetslöshet
hland läroverksläraraspiranter m. m.;

herr Lindmark, nr 97, angående tillsättande av trafikpoliser i de olika länen; herr

Persson i Trången, nr 98, om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till kungörelsen angående boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor;
samt

herr Västberg, nr 99, om återgivande genom s. k. rundradio av andra kammarens
förhandlingar.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående dyrtidstillägg åt den hos riksdagen tillfälligt anställda
personalen.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Lördagen den 19 januari.

151 Nr 4.

§ G.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Borgqren under 3 dagar fr. o. m.

» Olsson i Ramsta » 2 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.21 e. in.

den 21 jan. och
» 20 » .

In fidem
Per Cronvall.