den 3 januari

Interpellation 2005/06:182 av Mikael Oscarsson (kd) till statsrådet Lena Hallengren (s)

Regeringen och föräldraupproret

När man pratar med föräldrar som har litet större barn, önskar många att de hade ägnat mer tid åt barnen när de var små. Ingen önskar motsatsen.

Alingsås, Arvika, Bjuv, Boden, Bollnäs, Borlänge, Borås, Botkyrka, Boxholm, Båstad, Eda, Ekerö, Eksjö, Emmaboda, Enköping, Eskilstuna, Falun, Flen, Gagnef, Gislaved, Gävle, Haninge, Hedemora, Helsingborg, Hultsfred, Härnösand, Jönköping, Kalix, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kil, Kinda, Kristianstad, Kungsbacka, Laxå, Leksand, Linköping, Leksand, Lessebo, Lycksele, Ludvika, Luleå, Malmö, Mark, Mellerud, Mullsjö, Munkedal, Mölndal, Nordanstig, Norrköping, Norrtälje, Nykvarn, Nässjö, Orsa, Oskarshamn, Partille, Rättvik, Salem, Skellefteå, Solna, Stockholm, Storuman, Surahammar, Söderhamn, Söderköping, Torsås, Trosa, Täby, Uddevalla, Ulricehamn, Umeå, Uppsala, Upplands Väsby, Uppvidinge, Vaggeryd, Vansbro, Varberg, Vetlanda, Vimmerby, Vännäs, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Öckerö, Ödeshög, Örebro, Örkelljunga, Österåker och Östra Göinge.

Samtliga dessa 93 kommuner är på något sätt berörda av föräldraupproret för större valfrihet i barnomsorgen @ med det uttalade målet att barn och föräldrar ska få mer tid tillsammans. Flera av kommunerna har siktet inställt på att hålla lokala folkomröstningar vid valet 2006. I tre av kommunerna har det redan hållits folkomröstningar i frågan: Karlstad, Uppvidinge och Örkelljunga. I dessa tre blev det en klar majoritet för ökad valfrihet.

Det så kallade föräldraupproret, med krav på möjligheten att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag för småbarnsföräldrar, sprider sig nu raskt över Sverige. Intressant är att detta sker på folkrörelsenivå utan nationell samordning, stora organisationsbudgetar från statsapparaten eller någon större massmedial uppbackning. Nödläget och maktlösheten på området uppfattas lika av föräldrarna oavsett var de bor. Föräldraupproret är en av Sveriges nyaste @ och samtidigt kraftigast växande @ gräsrotsrörelser, med potential att förändra den framtida politiken i Sverige.

De tre kommuner som har hållit folkomröstningar i frågan och vänt sig till regeringen för att kunna införa ett kommunalt vårdnadsbidrag har trots detta fått avslag. Detsamma gäller det stora antalet kommuner som har vänt sig till regeringen utifrån beslut i respektive kommunfullmäktige. I stort har avslagen kommit utan någon direkt motivering från regeringens sida.

Redan i dag pusslar många familjer med att den ene eller båda föräldrarna drar ned på arbetstiden för att tiden tillsammans med barnen ska bli längre. Ensamstående föräldrar som har delad vårdnad arbetar mer den vecka barnet är hos den andre föräldern för att få mer tid under vårdnadsveckan. Andra familjer väljer medvetet att dra ned på den materiella standarden för att tiden med barnen värderas högre än de senaste tekniska innovationerna. Allt detta med målet att få mer tid med barnen.

37 svenska kommuner har dessutom infört möjligheten för föräldrar att få ersättning för egna barn när de arbetar som dagbarnvårdare. De praktiska lösningarna kan se olika ut, men Nacka och Sollentuna väckte nyligen stor uppmärksamhet när de ville ge föräldrar möjlighet att få kommunal ersättning utan att de samtidigt vårdade andras barn.

Det stora flertalet familjer saknar dock tillgången till dessa lösningar. Kanske är det just därför föräldraupproret har fått en så omfattande spridning på så kort tid. När fler och fler föräldrar ser att det går att få mer tid med barnen förändras människors tänkande. Plötsligt blir det åter legitimt att vara hemarbetande mamma eller pappa, trots påbud uppifrån att alla småbarnsföräldrar ska arbeta heltid utanför hemmet och att alla barn ska vara på förskola från ettårsåldern.

Säkert minns många fortfarande Göran Perssons och Bosse Ringholms uttalanden om att den som hemma vårdar sina barn inte gör någon samhällsinsats. Det gör endast den som borta vårdar andras barn. Självklart reagerar moderna föräldrar i Sverige på denna fyrkantiga, förlegade och maktfullkomliga inställning.

Denna inställning existerar dessvärre än i dag hos den socialdemokratiska regeringen, trots att vi i dag vet att det finns barn som inte borde börja förskola förrän vid omkring tre års ålder. I en debattartikel i DN den 25 februari 2005 sammanfattar Per Kågesson:

"Det finns tydliga tecken på att stress och psykiska problem hos barn och ungdomar ökar. En stor majoritet bland daghems- och skolpersonalen uppger i olika enkäter att problemen vuxit snabbt under de senaste tio åren. Depressioner har blivit vanliga hos barn och förskrivningen av antidepressiva medel till dem har mångdubblats på några få år. Det är knappast troligt att orsaken till problemen bara står att finna inom skolans väggar. Föräldrarna stressar mer än tidigare och deras tid med förskolebarnen har minskat markant.

Den aktuella litteraturen visar att det finns underlag för att med säkerhet konstatera att en tidig dagisdebut ökar risken för infektionssjukdomar och sannolikheten för att antibiotika ska behöva användas under småbarnsåren. Frekvensen av vanligt förekommande infektionssjukdomar är tre till fyra gånger större hos dagisbarn än hos hemmabarn. För de mest känsliga barnen kan det röra sig om hundra extra sjukdagar jämfört med om de i stället varit hemma. Skulle vuxna acceptera att själva vara sjuka så många dagar per år om en stor del av sjukligheten kunde undvikas?

Sannolikt försämrar en tidig dagisdebut de mest känsliga barnens möjligheter att anknyta till föräldrarna och möjligen påverkas även övriga barn negativt. Risken förefaller vara störst före 18 till 24 månaders ålder, men många barn är känsliga ända upp till tre års ålder. En forskarrapport betecknar de minsta barnens anpassning till dagis som ett flera månader långt sorgearbete.

Det saknas stöd i den vetenskapliga litteraturen för att en tidig dagisdebut skulle ha någon positiv betydelse för barnens utveckling som inte uppkommer i samma utsträckning om barnet börjar på dagis något senare. Dagis från omkring tre års ålder har sannolikt positiva effekter förutsatt att pedagogiken är väl genomtänkt."

Den socialdemokratiska regeringen tar på sig ett stort ansvar när den säger att alla barn mår bäst av att börja förskolan i ettårsåldern och då helst på heltid.

Det ligger också i strid med det beslut Sveriges riksdag fattat om att regeringen ska öppna upp för större valfrihet i barnomsorgen, med "en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn", enligt utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU09. Detta har regeringen emellertid tolkat bort, som om det inte vore riksdagen som fattar de beslut som regeringen ska implementera. Riksdagens beslut lyder:

"Vi anser att det är viktigt med mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Det som passar den ena familjen passar inte den andra. Därför skall föräldrar ha rätt att fritt välja barnomsorg. Barnomsorgen måste vara väl utbyggd, med olika alternativ. Vi är positiva till olika sorters barnomsorg med olika inriktning, i såväl kommunal som privat eller kooperativ regi. Valfrihet innebär också en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn. Kommunerna måste kunna erbjuda likvärdiga villkor för alla godkända barnomsorgs- och förskoleverksamheter. Med en mångfald av barnomsorgsformer kan olika verksamheter stimulera varandra och bidra till en utveckling av hela barnomsorgen."

Svensk lagstiftning kan inte tolkas på något annat sätt än att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra hur tillsynen av barnen ska ske. Att då genom ekonomiska styrmedel begränsa föräldrarnas valmöjligheter är tvivelaktigt.

Enligt föräldrabalken (1949:381) har föräldrarna ansvaret att se till att barnets behov av "omvårdnad, trygghet och en god fostran" tillgodoses, och fortsätter: "Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas."

Enligt FN:s barnkonvention är familjen @ inte staten @ "den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för särskilt barnens utveckling". Genom att skriva under konventionen är Sverige skyldigt att ge familjen "nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället". Konventionen säger också att "barnet, för att kunna uppnå en fullständig harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse".

Barn är olika. Föräldrar och familjesituationer är olika och det är svårt att med en modell möta alla behov. Alla vill inte ha sina barn på förskola, och det passar inte alla barn och inte alla familjer. Ändå tvingas föräldrar i dag lämna sina barn från ettårsåldern på kommunala förskolor. De flesta föräldrar har ingen realistisk möjlighet att välja andra alternativ, varken ekonomiskt eller praktiskt. Andra alternativ @ som dagbarnvårdare, kooperativa förskolor, privata förskolor och omsorg i hemmet @ blir allt ovanligare former av barnomsorg.

I dag subventioneras varje heltidsplats på förskolan med ca 120 000 kr per år av stat och kommun, medan den som väljer att lösa barnomsorgen i till exempel hemmet inte får något stöd alls. Kommunerna borde, genom att ekonomiskt stödja olika former av barnomsorg, ge föräldrarna det handlingsutrymme de har rätt till. Under den period under 1990-talets början som den borgerliga regeringen införde ett vårdnadsbidrag valde 60 % av de berättigade att använda sig av det. Enligt en Sifoundersökning år 2000 vill 79 % av svenska folket att man med skattepengar ska ge föräldrar möjlighet att vara hemma tills barnet är fyra år. Våra nordiska grannländer har i dag olika praktiska lösningar för att erbjuda denna valmöjlighet, som svar på familjers behov i en modern välfärdsstat.

Både barnen, familjerna och samhället vinner på att familjerna kan utforma barnomsorgen efter sina egna behov. Att dessa behov inte tillgodoses med dagens likriktande system, är inte minst synligt i det faktum att mer än en tredjedel av Sveriges kommuner hittills berörs av föräldraupproret.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Lena Hallengren:

1. Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit för att bereda riksdagens beslut om att större valfrihet i barnomsorgen även ska inkludera "en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn"?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att folkets uttryckliga vilja att på försök införa kommunala vårdnadsbidrag ska respekteras?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stödja och hjälpa de barn som tvingas börja förskolan redan i ettårsåldern på grund av föräldrarnas begränsade ekonomiska resurser, trots att de skulle må bäst av att börja förskolan först i treårsåldern?