Näringsutskottets betänkande

1989/90:NU6

Oljeutvinning i Östersjön

1989/90

NU6

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner om oljeprospektering i
Östersjön; i två av motionerna krävs förbud mot och i den tredje höga
miljökrav vid sådan verksamhet.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker de tre motionerna (m; mp). Enligt utskottets mening
är det önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter som finns på
den svenska kontinentalsockeln. Med hänsyn till att Östersjön är starkt
förorenad anser utskottet att oljeprospektering i detta hav kan tillåtas
endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och
strikta säkerhetsbestämmelser. Utskottet förutsätter att regeringen vid
sin tillståndsprövning beaktar den allvarliga föroreningssituationen i
Östersjön och detta innanhavs speciella känslighet för utsläpp och att
säkerhetskraven utformas i enlighet härmed. 1 en reservation (vpk,
mp) yrkas på förbud mot prospektering efter och utvinning av olja
och gas i Östersjön.

I två av motionerna (m; mp) begärs också att regeringen skall
kontakta övriga Östersjöstater i saken. Dessa yrkanden avstyrks av
utskottet med hänvisning till arbetet inom ramen för den s.k. Helsingforskonventionen,
som syftar till att alla former av havsföroreningar i
Östersjöområdet skall förhindras. Också i denna fråga har en reservation
(vpk, mp) avgivits.

1 Riksdagen 1989190.17sami. Nr 6

Motionerna

1989/90 :NU6

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N343 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen 1.

som sin mening ger regeringen till känna att oljeprospektering
inom svenskt vatten i Östersjön ej får ske,

2. ger regeringen i uppdrag att uppta förhandlingar med övriga
Östersjöstater om avtal att inte utvinna olja i Östersjön.

1988/89:N371 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari — med motivering i
motion 1988/89:Jo968 — yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att oljeborrning och prospektering inte bör
tillåtas i Östersjön.

1988/89:N456 av Jens Eriksson (m) och Hans Dau (m) vari yrkas att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att, om oljeutvinning skall förekomma i svensk zon i Östersjön,
det skall ställas höga krav på säkerhet,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att kontakt skall tas med övriga Östersjöstater för gemensamma
bestämmelser och kontroll.

Motivering

Man har inte kunnat undgå att märka vad oljeutvinningen i Nordsjön
har betytt för havsmiljön, anförs det i motion 1988/89:N456 (m). Det
finns stora områden med sterila bottnar, där oljeavfall tar bort möjligheterna
för fiskreproduktion och där livsbetingelserna för bottenlevande
fiskar har förstörts. Därför finns det all anledning att tänka sig för
både en och två gånger innan man påbörjar oljeutvinning i Östersjön,
menar motionärerna. De framhåller att intresset för sådan verksamhet
har ökat genom uppgörelsen med Sovjetunionen om gränsdragningen i
den s.k. vita zonen. Oljeutvinning till havs är dock alltid riskabel; en
olycka får katastrofala följder. Stränder och öar blir förstörda för lång
tid och kan inte utnyttjas för fritid och rekreation. Fisket slås ut. Om
oljeborrning skall tillåtas, sägs det i motionen, måste säkerhetsbestämmelserna
vara omfattande och kontrollen effektiv. Övriga Östersjöstater
borde kontaktas med syfte att det i dessa stater skall uppställas
liknande regler. Det ligger i alla berörda länders intresse att Östersjön
bevaras som ett levande hav, påpekar motionärerna avslutningsvis.

Liknande resonemang ligger till grund för kraven i motionerna 1989/90:NU6
1988/89:N371 (mp) och 1988/89:N343 (mp) på att oljeprospektering
och oljeutvinning inte skall tillåtas i Östersjön. Motionärerna bakom
förstnämnda motion framhåller att Östersjön är speciellt känslig för
oljeutsläpp då den är ett innanhav med begränsat vattenutbyte med
Atlanten. Östersjön är redan drabbat av miljöskador och tål inte
ytterligare påfrestning, hävdas det i motion 1988/89:N343 (mp). Från
miljösynpunkt är det därför olämpligt med oljeutvinning i detta hav.

En fortsatt oljeexploatering skulle vidare enligt motionärerna försena
satsningen på alternativa energikällor och bidra till den s.k. växthuseffekten.
I framtidens samhälle, anförs det, måste oljan som bränsle vara
avvecklad.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Meddelade tillstånd för prospektering efter olja och
gas

För prospektering efter och utvinning av olja och gas på den svenska
kontinentalsockeln krävs tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
Tillstånd meddelas av regeringen. I samband med tillståndsprövningen
inhämtas regelmässigt yttranden från bl.a. fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut samt berörda länsstyrelser
och kommuner.

Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd till prospektering
efter olja och gas på kontinentalsockeln i Östersjön eller dess närhet.

De fem tillstånden innehas för närvarande av följande företag:

1. Oljeprospektering AB och Amoco Sweden Petroleum Company,

2. Oljeprospektering AB och Swedish Exploration Consortium AB,

3. Oljeprospektering AB, Shell Litorina AB och Svenska Statoil AB,

4. Swedish Exploration Consortium AB, International Petroleum
Corporation och Sydkraft AB,

5. Satellite Exploration AB, Gotlandsolja AB och International
Petroleum Limited.

De fyra första tillstånden omfattar undersökningar genom geofysiska
och andra mätningar och gäller i två eller tre år. Påvisas under denna
period borrvärda indikationer, som tillståndshavarna avser att undersöka
genom borrning, förlängs efter anmälan tillståndstiden med två år.

Tillstånd nr 5 omfattar enbart geofysiska och andra mätningar och
gäller i två år. Företagen i fråga har att följa de säkerhetsföreskrifter
som Sveriges geologiska undersökning i samråd med andra berörda
myndigheter meddelar för verksamheten.

1* Riksdagen 1989190.17sami. Nr 6

I de fyra undersökningstillstånd som ger möjlighet till borrning 1989/90:
föreskrivs att fast eller flytande anläggning för borrning i havsbottnen
inte får inrättas på kontinentalsockeln utan att regeringen efter framställan
från tillståndshavarna har lämnat särskilt medgivande därtill.

Helsingforskonventionen

Sverige och övriga Östersjöstater undertecknade år 1974 i Helsingfors
konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö — den s.k.
Helsingforskonventionen. År 1980 trädde konventionen i kraft sedan
den hade ratificerats av de berörda staterna. Konventionen omfattar
Östersjön, Bottniska viken, Finska viken, Öresund, Stora och Lilla
Bält samt Kattegatt upp till en linje mellan Skagen och Göteborg.

Syftet med konventionen är att alla former av havsföroreningar i
Östersjöområdet skall förhindras. Det gäller utsläpp från landbaserade
källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall, dumpning samt föroreningar
som orsakas av att havsbottnen utforskas och/eller exploateras.

De fördragsslutande parterna har i konventionen åtagit sig bl.a. (artikel
10) att vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra sådan förorening
av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av eller
utvinning från resp. stats del av havsbottnen eller av annan därmed
sammanhängande verksamhet.

Arbetet kring konventionen leds av den s.k. Helsingforskommissionen
(HELCOM), där varje land har en röst. Kommissionens sekretariat
är stationerat i Helsingfors. Kommissionen möts en gång per år.

Närmare preciseringar av vad de olika staterna bör göra för att
förhindra vissa föroreningar finns angivna i de rekommendationer som
HELCOM beslutar om. Varje år brukar ett flertal sådana rekommendationer
antas.

År 1988 antog HELCOM en rekommendation om vad som bör
iakttas vid utforskning av eller utvinning från havsbottnen (rekommendation
9/5). Där stadgas bl.a. att en miljökonsekvensutredning
skall genomföras innan borrningar påbörjas. Utredningen skall avse
borrområdet och omfatta kemiska undersökningar av vatten och bottensediment
samt undersökningar av flora och fauna. Efter avslutad
borrning och under utvinningsfasen skall undersökningarna upprepas.

Vidare anges i rekommendationen förbud mot vissa utsläpp av borrvätskor,
förbud mot användning av dieseloljebaserade borrvätskor och
förbud mot utsläpp av vatten som innehåller 15 mg olja per liter eller
mer. Det sägs också att sjö- och flygtrafiken till och från plattformar
skall regleras så att djurlivet inte störs. Detaljerade uppgifter om
pågående offchore-verksamheter skall årligen lämnas in till HELCOM,
som sedan vidarebefordrar informationen till övriga konventionsstater.

I februari 1989 antogs en rekommendation om de åtgärder som bör 1989/90: NU6
vidtas för att minimera föroreningar från offshore-anläggningar (rekommendation
10/10). Enligt denna skall staterna innan anläggningarna
tas i drift upprätta planer för hur sådana föroreningar skall bekämpas.
I rekommendationen anges också de krav som utrustningarna för
mekanisk och kemisk bekämpning av oljeföroreningar skall uppfylla.

Så snart en rekommendation har antagits av HELCOM åligger det
konventionsstaterna att påbörja arbetet med att införa bestämmelserna
i rekommendationen. Under hösten 1990 skall länderna redovisa hur
de två nu nämnda rekommendationerna har omsatts i resp. stat.

Interpellationssvar

Industriminister Ivar Nordberg besvarade i mars 1989 (RD 1988/89:84
s. 104) en interpellation (1988/89:135) av Carl Frick (mp) om oljeprospekteringen
i Östersjön. Interpellationen hade väckts med anledning
av de under år 1988 meddelade undersökningstillstånden. Frågorna i
interpellationen gällde dels vilka avvägningar som regeringen vid tillståndsprövningen
hade gjort mellan behovet av olja och de skador som
följer med oljehanteringen, dels varför regeringen tillåter oljeprospektering
i ett så känsligt hav som Östersjön, dels varför regeringen inte
arbetar för att förhindra vidare nedsmutsning av Östersjön, dels varför
regeringen genom att ge tillstånd till oljeprospektering inleder en
process som gör att riksdagsbeslutet om begränsning av koldioxidutsläppen
(jfr JoU 1987/88:23 s. 83) inte kan klaras.

I svaret framhölls att det är ett nationellt intresse att fa kännedom
om de naturresurser som kan finnas inom landet. Behovet av kunskap
om olje- och gasförekomster i Sverige sades ha tillmätts stor betydelse
vid regeringens tillståndsprövning. Men, fortsatte statsrådet, en annan
minst lika betydelsefull faktor som har beaktats är de risker som är
förenade med oljeborrning i ett vattenområde som kännetecknas av
stor känslighet för miljöstörningar. De berörda företagens ekonomiska
och tekniska kompetens hade också vägts in, bl.a. som grund för
bedömningen av om de kunde tänkas leva upp till de krav som ställs
på verksamheten till skydd för den marina miljön.

Vid en sammanvägning av de olika faktorerna hade regeringen i
likhet med statens naturvårdsverk och flertalet andra remissinstanser
funnit att de begärda tillstånden borde ges, dock förenade med vissa
villkor och föreskrifter. Det erinrades om att tillståndshavarna var
ålagda att följa de säkerhetsbestämmelser som Sveriges geologiska undersökning
i samråd med naturvårdsverket och andra berörda myndigheter
meddelar för verksamheten. Vidare påpekades i svaret att, med
hänsyn till risken för de skadeverkningar som provborrningar i Östersjön
kan medföra, anläggningar för borrning i havsbottnen inte får
inrättas utan att regeringen har lämnat särskilt medgivande till detta.

För att en påvisad fyndighet skall få utvinnas krävs på motsvarande sätt
tillstånd av regeringen. Industriministern framhöll att Sverige tillsammans
med övriga Östersjöstater arbetar för en förbättrad marin miljö i 5

Östersjön inom ramen för den s.k. Helsingforskonventionen (se föregående
avsnitt). Han betonade avslutningsvis att en eventuell utvinning
av olja eller naturgas inte i sig behöver medföra en ökad inhemsk
förbrukning. Den utvunna oljan eller gasen kan i stället komma att
ersätta en viss del av nuvarande import.

Utskottet

Frågan om oljeutvinning i Östersjön har tagits upp i tre motioner. 1
två av dessa, 1988/89:N343 (mp) och 1988/89:N371 (mp), yrkas på
förbud mot prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön.
Detta hav är redan drabbat av miljöskador och tål inga ytterligare
påfrestningar, säger motionärerna. En fortsatt oljeexploatering skulle
vidare motverka satsningen på alternativa energikällor och bidra till
växthuseffekten, anförs det i förstnämnda motion. Där begärs också att
Sverige genom förhandlingar skall söka påverka övriga Östersjöstater
att inte bedriva oljeutvinning i Östersjön. I motion 1988/89:N456 (m)
föreslås riksdagen ge regeringen till känna som sin mening dels att
höga krav på säkerhet bör ställas vid oljeutvinning i Östersjön, dels att
övriga Östersjöstater bör kontaktas i syfte att de skall införa motsvarande
säkerhetsbestämmelser.

Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd för prospektering
efter olja och gas på den svenska kontinentalsockeln (se s. 3). Fyra av
de lämnade tillstånden omfattar undersökningar genom geofysiska och
andra mätningar och gäller i två eller tre år. Om det under denna
period påvisas borrvärd struktur, som tillståndshavarna avser att undersöka
genom borrning, förlängs efter anmälan tillståndstiden med
två år. Med hänsyn till den risk för skilda skadeverkningar som
borrningar till havs kan medföra har regeringen i de aktuella tillstånden
föreskrivit att det krävs särskilt medgivande av regeringen innan
provborrningar får inledas. Ytterligare tillstånd av regeringen erfordras
i ett senare skede om någon vill utvinna en påvisad fyndighet. De
aktuella företagen har vidare, framgår det av tillstånden, att följa de
säkerhetsföreskrifter som med stöd av kontinentalsockellagstiftningen
meddelas av Sveriges geologiska undersökning i samråd med andra
berörda myndigheter.

Som framgår av det föregående (s. 4) arbetar Sverige tillsammans
med övriga Östersjöstater för en förbättrad miljö i Östersjön med
utgångspunkt i den s.k. Helsingforskonventionen. Enligt konventionen
(artikel 10) åtar sig varje stat att vidta alla lämpliga åtgärder för att
föroreningar av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning
av eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen skall
förhindras. År 1988 antog konventionens beslutande församling
— den s.k. Helsingforskommissionen — en rekommendation om vilka
krav som bör uppställas vid offehore-verksamhet, och i februari år
1989 antogs en rekommendation om vilka beredskapsåtgärder som bör
vidtas i samband därmed. I förstnämnda rekommendation (se s. 4) sägs

1989/90 :NU6

bl.a. att en miljökonsekvensutredning skall genomföras för området 1989/90:NU6

runt borrplatsen innan borrningen får påbörjas. Vidare anges förbud

mot utsläpp av vissa borrvätskor och mot utsläpp av vatten som

innehåller 15 mg olja per liter eller mer. I rekommendationen stadgas

också att sjö- och flygtrafiken till och från plattformar skall regleras så

att djurlivet inte störs.

Sedan början av 1970-talet har Oljeprospektering AB (OPAB) bedrivit
provborrningar efter olja och gas i bl.a. Östersjön. Under åren
1973— 1987 har OPAB enligt uppgift utfört totalt 17 provborrningar i
Östersjön.

Enligt utskottets mening är det önskvärt att det klargörs vilka
fyndigheter av olika slag som finns på den svenska kontinentalsockeln.

För att man skall kunna påvisa förekomster av metaller eller av olja
och gas och för att man skall kunna bedöma värdet på den eventuella
förekomsten krävs prospekteringsinsatser. Prospektering efter olja och
gas inom vårt kontinentalsockelområde är som nyss har beskrivits
ingen ny företeelse. OPAB:s borrningar i Östersjön har kunnat genomföras
utan påtagliga skadeverkningar på den marina miljön.

Intresset för prospektering efter olja i Östersjön har ökat efter
uppgörelsen med Sovjetunionen om gränsdragningen i den s.k. vita
zonen. Samtidigt måste en avvägning göras mot de risker från miljösynpunkt
som en oljeprospektering i Östersjön är förenad med. Östersjön
är allvarligt förorenad, och utsläppen av olika slag måste snarast
begränsas. Prospektering efter olja i detta hav kan därför, menar
utskottet, tillåtas endast under förutsättning att den är förenad med
höga miljökrav och strikta säkerhetsbestämmelser.

Som tidigare har redovisats har regeringen i lämnade tillstånd ålagt
tillståndshavarna att följa de säkerhetsföreskrifter för verksamheten
som meddelas av Sveriges geologiska undersökning i samråd med
andra berörda myndigheter. Vidare gäller att regeringen har lämnat
tillstånd enbart för geofysiska och andra mätningar. För att provborrningar
skall få genomföras krävs nytt tillstånd av regeringen. Utskottet
förutsätter att om en sådan tillståndsprövning blir aktuell regeringen
även då prövar frågan med utgångspunkt i kravet på skydd av den
marina miljön i Östersjön. Detta har också Sverige åtagit sig att göra
genom ratificeringen av Helsingforskonventionen. Utskottet utgår vidare
ifrån att regeringen vid sin prövning beaktar den allvarliga föroreningssituationen
i Östersjön och detta innanhavs speciella känslighet
för utsläpp. Säkerhetskraven bör utformas i enlighet härmed.

Av det sagda följer att utskottet avstyrker kraven i motionerna
1988/89:N343 (mp) och 1988/89:N371 (mp) på ett förbud mot prospektering
efter och utvinning av olja i Östersjön. Utskottet har vidare inte
funnit något skäl för riksdagen att ta initiativ till en ändring av de
säkerhetskrav som gäller för den berörda verksamheten. Motion
1988/89:N456 (m) i nu aktuell del får anses vara tillgodosedd med
hänsyn till det anförda och avstyrks därför.

De två resterande yrkandena i motionerna 1988/89:N343 (mp) och 1989/90:NU6
1988/89:N456 (m) gäller kontakter med övriga Östersjöstater. Som
tidigare har nämnts är alla staterna runt Östersjön engagerade inom
ramen för Helsingforskonventionen i arbetet med att skapa en förbättrad
miljö i detta hav. Helsingforskommissionen möts en gång varje år.

Genom de rekommendationer som antogs av kommissionen åren 1988
och 1989 om vilka krav som bör uppställas vid offshore-verksamhet
och om vilka beredskapsåtgärder som bör vidtas i samband därmed har
goda förutsättningar skapats för att det i Östersjöstaterna skall införas
liknande säkerhetsbestämmelser för den aktuella verksamheten.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion 1988/89:N456
(m) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet har i det föregående avstyrkt kraven på förbud mot oljeprospektering
i den svenska delen av Östersjön. Av detta följer att
utskottet avstyrker yrkandet i motion 1988/89:N343 (mp) om att regeringen
skall verka för förbud i övriga Östersjöstater.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande oljeutvinning i Östersjön

att riksdagen avslår motion 1988/89:N343 yrkande 1, motion
1988/89:N371 och motion 1988/89:N456 yrkande 1,

res. I (vpk, mp)

2. beträffande kontakter med övriga Östersjöstater

att riksdagen avslår motion 1988/89:N343 yrkande 2 och motion
1988/89:N456 yrkande 2.

res. 2 (vpk, mp)

Stockholm den 24 oktober 1989
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s). Per Westerberg (m), Åke Wictorsson
(s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m),
Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Gudrun Norberg (fp),
Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer
(m) och Isa Halvarsson (fp).

Reservationer

1989/90 :NU6

1. Oljeutvinning i Östersjön (mom. 1)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Enligt
utskottets" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Varje nation har ett självklart intresse av att undersöka förekomster
av olika fyndigheter inom sitt kontinentalsockelområde. En fortlöpande
prospekteringsverksamhet är en viktig förutsättning för att gruvoch
mineralindustrin skall kunna upprätthålla sin långsiktiga konkurrensförmåga.

Enligt utskottets mening bör dock inte prospektering efter olja i
Östersjön tillåtas. Detta hav är så drabbat av miljöskador att det inte tål
ytterligare påfrestningar. Östersjön är speciellt känslig för utsläpp
eftersom den är ett innanhav med begränsat vattenutbyte med Atlanten.
Även om omfattande säkerhetskrav uppställs är en prospektering
efter olja i Östersjön förenad med stora miljörisker. Om man sedan
vid prospekteringen finner utvinningsbara volymer kommer regeringen
med all sannolikhet att bevilja ansökningar om oljeutvinning; något
annat är inte troligt med hänsyn till tidigare meddelade prospekteringstillstånd
och till de investeringar som företagen har gjort för att
finna olja. Utvinning leder ofelbart till utsläpp av olja i varierande
mängder, vilket skulle vara förödande för Östersjön, som redan nu är
ett svårt sargat hav.

En oljeprospektering i Östersjön skulle vidare, som anförs i motion
1988/89:N343 (mp), motverka övergången från olja till inhemska och
förnybara energikällor. Vidare skulle en ökad användning av olja leda
till ökat utsläpp av koldioxid och sålunda stå i strid mot riksdagens
beslut i frågan. Enligt Förenta nationernas miljöexpertis bör utsläppen
av koldioxid från förbränningen av fossila bränslen nedbringas till
15 % av nuvarande nivå. Öppnande av nya oljekällor skulle med
hänsyn härtill vara ett direkt sabotage mot en ansvarsfull energipolitik.

Utskottet anser alltså att prospektering efter och utvinning av olja
och även av gas inte bör tillåtas i Östersjön. Regeringen bör återkomma
till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar med detta
syfte såvitt gäller den svenska delen av Östersjön. Innan dessa lagändringar
har trätt i kraft bör regeringen självfallet inte lämna tillstånd till
borrning efter olja eller gas.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna 1988/89:N343 (mp)
och 1988/89:N371 (mp), den förstnämnda i ifrågavarande del. Av det
sagda följer att utskottet avstyrker det nu berörda yrkandet i motion
1988/89:N456 (m).

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande oljeutvinning i Östersjön

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N343 yrkande 1 och
motion 1988/89:N371 och med avslag på motion 1988/89:N456
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Kontakter med övriga Östersjöstater (mom. 2)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "De två"
och slutar med "övriga Östersjöstater" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser vidare att regeringen, i enlighet med vad som föreslås
i motion 1988/89:N343 (mp), bör ta upp förhandlingar med övriga
Östersjöstater i syfte att det även i dessa stater skall införas förbud mot
prospektering av och utvinning av olja och gas i Östersjön. Arbetet för
att förbättra den marina miljön i Östersjöområdet måste bedrivas i alla
stater runt detta hav. Den tidigare nämnda rekommendationen från
FN:s miljöexperter, om att utsläppen av koldioxid från förbränningen
av fossila bränslen bör reduceras avsevärt, berör självfallet inte bara
Sverige. De aktuella förhandlingarna bör lämpligen kunna föras inom
ramen för arbetet kring Helsingforskonventionen.

Genom ett uttalande av riksdagen enligt vad utskottet här har
förordat tillgodoses ifrågavarande yrkande i nämnda motion. Kravet i
motion 1988/89:N456 (m) med syfte att Östersjöstaterna skall införa
gemensamma säkerhetsbestämmelser för den berörda verksamheten är
vällovligt men, som framgår av det sagda, inte nog långtgående. Det
avstyrks följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande kontakter med övriga Östersjöstater

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N343 yrkande 2 och
med avslag på motion 1988/89:N456 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90:NU6