Näringsutskottets betänkande
1989/90:NU24

Använt kärnbränsle, m.m.

1989/90

NU24

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1989/90:100 bilaga 16 (miljö- och energidepartementet)
i vad avser anslag till statens kärnbränslenämnd, m.m. (punkt
C 10),

dels — helt eller delvis — sex motioner från allmänna motionstiden
med yrkanden om bl.a.

slutförvaringen av använt kärnbränsle,
kontrollen av kärnteknisk verksamhet,
slutförvaret för reaktoravfall (SFR),
deponering av radioaktivt gods,

finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om anslag till statens kärnbränslenämnd
och om inrättande av ett vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor
vid nämnden. Det senare ställningstagandet har föranlett två
reservationer (c; vpk, mp).

Vidare avstyrker utskottet en rad motioner rörande hanteringen av
använt kärnbränsle och finansieringen av framtida utgifter för detta
ändamål. Alla motionsyrkanden följs upp i reservationer. Yrkandena
gäller bl.a. slutförvaringen av använt kärnbränsle (reservation c, vpk,
mp), utredning om den kärntekniska verksamheten (c, vpk; mp),
importen av använt kärnbränsle m.m. (c, vpk; mp), deponering av
radioaktivt gods (mp), slutförvaret för reaktoravfall (vpk, mp) och
finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle (c, vpk, mp).

1 Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 24

Propositionen

1989/90:NU24

I proposition 1989/90:100 bilaga 16 (miljö- och energidepartementet)
föreslås — efter föredragning av miljöminister Birgitta Dahl — under
punkt C 10 (s. 151 —156) att riksdagen

1. godkänner de riktlinjer som föredragande statsrådet förordat t
fråga om att avskaffa samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM)
och inrätta ett vetenskapligt råd vid statens kärnbränslenämnd,

2. till Statens kärnbränslenämnd för budgetåret 1990/91 anvisar ett
reservationsanslag på 1 000 kr.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1989/90:N406 av Eva Goés (mp) och Lars Norberg (mp) vari yrkas att
riksdagen

1. beslutar att inga ytterligare tillstånd |skall| meddelas rörande
slutförvaret för reaktoravfall i Forsmark,

2. beslutar att inget ytterligare avfall får föras ned i Forsmarksförvaret,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att slutförvaret för reaktoravfall måste anses bryta mot den av
Sverige undertecknade konventionen om förbud mot dumpning av
radioaktivt avfall i havet och att verksamheten därför skall avbrytas.

1989/90:N413 av Inger Schörling m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (9)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett nytt vetenskapligt råd vid statens kärnbränslenämnd.

1989/90:N453 av Birgitta Hambraeus (c) och Pär Granstedt (c) vari
yrkas att riksdagen, med avslag på proposition 1989/90:100 bilaga 16 i
denna del, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av ett fristående vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor.

1989/90:N454 av Eva Goés (mp) och Carl Frick (mp) vari yrkas att
riksdagen

1. hos regeringen begär en utredning om all kärnteknisk verksamhet
i Sverige och utomlands, som hör till Sveriges ansvarsområde,

2. begär att i den begärda utredningen skall de långsiktiga miljökonsekvenserna
beskrivas,

3. beslutar att inget ytterligare kärnavfall får föras ned i SFR-lagret
utanför Forsmark innan denna utredning presenterats,

4. beslutar att ompröva och samordna kontroll och bedömning av
kärnavfall och kärnteknisk hantering, så att staten kan ta ansvar för
och fullt kontrollera denna verksamhet,

5. begär hos regeringen att allt radioaktivt avfall, som i dag placeras
på tippar, skall deponeras på speciellt inhägnade områden under full
kontroll utav SSI,

6. beslutar att avbryta all slags import för förbränning av atomsopor
och andra restprodukter från kärnbränslehantering,

7. beslutar att allt infört kärnavfall omedelbart skall återföras till
ursprungslandet,

8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om uranåtervinningsanläggningen i Skövde,

9. hos regeringen begär en redogörelse för vart plutonium i samband
med upparbetning utomlands tar vägen.

1989/90:N478 av Lars Werner m.fl. (vpk) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen

5. beslutar om ett omedelbart stopp av deponeringen av kärnkraftsavfall
i Forsmark,

6. hos regeringen begär en opartisk utredning med uppdrag att lösa
frågan om kärnkraftens avfall.

1989/90:N479 av Ivar Franzén m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om finansieringen och hanteringen av kärnkraftens avfall,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om forskning och utveckling av metoder för förvaring av högaktivt
kärnkraftsavfall,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om beslutsprocessen vid beslut om lokalisering av slutförvar för högaktivt
avfall.

Kontrollen av import och export av kärnämnen
och kärnavfall

Enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)
avses med kärnavfall använt kärnbränsle som har placerats i slutförvar,
radioaktivt avfall som har bildats i en kärnteknisk anläggning eller
material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en sådan
anläggning samt radioaktiva delar av en kärnteknisk anläggning som
avvecklas. Använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar
räknas liksom uran, plutonium m.m. till kategorin kärnämne.

Import och export av kärnämnen och kärnavfall regleras i huvudsak
av kärntekniklagen, strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1982:821)
om transport av farligt gods. Vidare gäller förordningen (1984:14) om
kärnteknisk verksamhet, strålskyddsförordningen (1988:293) och förordningen
(1982:923) om transport av farligt gods.

Regeringen uppdrog år 1988 åt statens kärnkraftinspektion att i
samråd med statens strålskyddsinstitut redovisa de transporter av kärnavfall
och kärnämnen som hade genomförts till och från Sverige under

1989/90: NU 24

1* Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 24

förutvarande del av 1980-talet. I anslutning därtill uppdrogs åt strålskyddsinstitutet
att redovisa genomförda transporter av radioaktivt material
till och från Sverige under åren 1970—1987. De begärda rapporterna
avlämnades i mars 1988.

Kärnkraftinspektionen konstaterade sammanfattningsvis att den utförda
genomgången hade visat att de transporter som berördes av dess
uppdrag hade genomförts på ett från säkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande
sätt. Likaså hade gällande lagar och bestämmelser efterlevts.
Undantag var ett fall där ett sedan tidigare känt fel av formell natur
hade gjorts. Detta hade emellertid inte påverkat säkerheten.

Det gällande systemet för kärnämneskontroll fann kärnkraftinspektionen
vara adekvat. För kärnavfall var förutsättningarna delvis annorlunda
till följd av att tillstånd för verksamhet med kärnavfall, i den
mening som framgår av kärntekniklagen, inte erfordrades före denna
lags tillkomst år 1984. Någon fullständig redovisning rörande kärnavfall
hade därför inte krävts före denna tidpunkt.

Under genomgången hade kärnkraftinspektionen såväl för kärnämnen
som för kärnavfall identifierat ett antal områden där man borde
överväga förändringar i och kompletteringar till gällande kontrollrutiner.
Inspektionen avsåg att ta upp de förslag som lämnades i rapporten
till prövning.

Strålskyddsinstitutet påpekade i sin rapport att det för de flesta
radioaktiva ämnen inte finns några formella krav på bokföring eller
registrering av de kvantiteter som passerar Sveriges gränser. Institutet
såg inga strålskyddsmässiga skäl varför sådana krav skulle införas. När
det gäller kärnämnen som uran och plutonium är förhållandena
annorlunda. Där behövs en minutiös kontroll. Den kontrollen utövas
av kärnkraftinspektionen, påpekade strålskyddsinstitutet.

Våren 1989 granskade konstitutionsutskottet regeringens beredning
av frågor inom det nu berörda området (1988/89:KU30 s. 86 f.). Till
grund för granskningen låg bl.a. de nyss refererade rappporterna från
kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. En sammanställning
av det skriftliga material som granskningen baserades på bifogades
betänkandet (bilaga A 18, s. 406 f.).

Konstitutionsutskottet konstaterade (s. 88) att redovisningen och
kontrollen av den aktuella verksamheten i stort sett hade fungerat
tillfredsställande och att gällande lagstiftning hade iakttagits. Samtidigt
erinrades om att man från kärnkraftinspektionens sida hade pekat på
behovet av vissa förbättringar. Konstitutionsutskottet fann det angeläget
att kontrollsystemet utformas på ett sätt som svarar mot mycket högt
ställda krav men ansåg att granskningen inte gav anledning till något
uttalande i ärendet. I en reservation (c, vpk, mp) anfördes bl.a. att
regeringen borde uppdra åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder
som är erforderliga för att en fullständig kontroll av importen och
exporten av klyvbart och radioaktivt material skall uppnås. Riksdagen
följde konstitutionsutskottet.

1989/90:NU24

Miljöminister Birgitta Dahl har nyligen i riksdagen besvarat en interpellation
(1989/90:128) av Gunilla André (c) om bl.a. importen av

kärnämnen och kärnavfall. Statsrådet anförde (RD 1989/90:87) att som
grundläggande princip för Sveriges vidkommande gäller att varje land
självt tar ansvar i alla led för det material som uppkommer i berört
land. Denna princip innebär att slutförvaring av utländskt använt
kärnbränsle eller kärnavfall inte skall förekomma i Sverige.

Det är emellertid, fortsatte statsrådet, en helt annan sak om t.ex.
utländskt kärnämne eller kärnavfall under en begränsad period skulle
finnas i Sverige för undersökning eller som ett led i en behandlingsprocess.
Det är, sade hon, angeläget att Sverige har en tillräcklig
kompetens på olika delar av kärnavfallsområdet. Vidare är det en stor
fördel från miljösynpunkt att avfallet behandlas så att volymen reduceras.
Statsrådet betonade att hanteringen av det utländska materialet
självfallet sker under uppfyllande av alla de strålskydds-, säkerhets- och
omgivningskrav som svenska myndigheter ställer. Det klargjordes att
det avfall som behandlas i Sverige snarast efter behandlingen skall
återsändas till leverantören.

I interpellationssvaret redogjordes också för verksamheten vid Ranstad
Mineral AB. Vid detta företag återvinns uran ur restprodukter
från ABB Atom AB:s bränslefabrik i Västerås. Restprodukterna består
av kalkslam och filtermassor. Även restprodukter från det västtyska
kärnbränsleföretaget Siemens Brennelementwerk bearbetas vid Ranstad
Mineral. ABB Atom har sedan många år ett samarbete med det
västtyska företaget. Samarbetet innebär att de båda företagen utnyttjar
varandras tjänster och resurser vid tillverkningen av bränsle. Sålunda
renar det västtyska företaget vissa restprodukter åt ABB Atom, som i
sin tur tar hand om kalkslam och brännbart uranhaltigt material från
Siemens Brennelement. Från kalkslammet återvinns uran vid Ranstad
Mineral. Detta uran återsänds till ABB Atom, som avser att ytterligare
rena materialet. Därefter kommer uranet att återsändas till det västtyska
företaget.

Statsrådet beskrev vidare de villkor och regler som gäller för verksamheten
vid Ranstad Mineral och för transporterna av det aktuella
materialet. Det erinrades även om att svenska och i vissa avseenden
också internationella myndigheter kontinuerligt kontrollerar att reglerna
efterlevs.

Utskottet

Statens kärnbränslenämnd

Statens kärnbränslenämnd har som en viktig uppgift att administrera
avgiftssystemet för finansiering av de framtida utgifterna för använt
kärnbränsle m.m. Vidare följer nämnden utvecklingen när det gäller
metoder för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och för
nedläggning och rivning av reaktoranläggningar. Bl.a. har nämnden att
granska kärnkraftsföretagens forsknings- och utvecklingsprogram i dessa
frågor. Nämnden tar också initiativ till sådan forskning som anses

1989/90:NU24

erforderlig för myndighetens tillsynsverksamhet. Det åligger även
nämnden att verka för att allmänheten ges information om det arbete
som bedrivs rörande slutförvaringen av använt kärnbränsle.

Verksamheten vid kärnbränslenämnden bekostas med medel från
det nämnda avgiftssystemet. För budgetåret 1990/91 har utgifterna
beräknats till ca 13,0 milj. kr. I budgetpropositionen (bil. 16) föreslås
att ett formellt anslag om 1 000 kr. skall anvisas till nämnden, vilket
utskottet tillstyrker.

Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor

Efter beslut av riksdagen (prop. 1984/85:120, NU 1984/85:30) inrättades
år 1985 samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) som ett
expertorgan för rådgivning och samråd på kärnavfallsområdet. KASAM
har som en huvuduppgift att främja informationsutbytet mellan
statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion och statens kärnbränslenämnd
rörande forskning om kärnavfallshantering och nedmontering
av kärntekniska anläggningar. KASAM skall på begäran ge
de tre myndigheterna råd i ärenden med anknytning till de nämnda
frågorna. Det åligger vidare KASAM att vartannat år till regeringen
redovisa en bedömning av kunskapsläget inom kärnavfallsområdet.
KASAM har senast i september 1989 ingivit en sådan redovisning till
regeringen. I denna anför KASAM att det i Sverige finns ett avsevärt
behov av obunden kompetens för uppföljning och utredningar i frågan
om slutförvaringen av använt kärnbränsle. För att tillgången på sådan
kompetens skall tryggas föreslår KASAM att ett tiotal tjänster för
tvärvetenskaplig forskning i kärnavfallsfrågor inrättas vid universitet
och högskolor.

Regeringen föreslår nu att KASAM skall avskaffas och att i stället ett
vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor skall inrättas vid kärnbränslenämnden.
Det framgår av budgetpropositionen att KASAM:s uppgift
att fungera som ett samrådsorgan mellan de tre berörda myndigheterna
har tagits över av myndigheterna själva; dessa har funnit andra vägar
för detta samråd. KASAM har kommit att samarbeta med i första hand
kärnbränslenämnden. Till grund för regeringens förslag ligger en promemoria
om ändrad myndighetsorganisation på kärnavfallsområdet,
upprättad inom miljö- och energidepartementet. Promemorian har
remissbehandlats. Det nya rådet föreslås överta uppgiften att löpande
redovisa bedömningar av kunskapsläget inom kärnavfallsområdet. Rådet
skall vidare förstärka kärnbränslenämnden med vetenskaplig expertis
vid nämndens granskning av kärn kraftsföretagens forskningsprogram.
Aven i övrigt skall rådet stå till nämndens förfogande i frågor
om kärnavfallshantering och rivning av kärntekniska anläggningar.

Ett fristående vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor påkallas i motion
1989/90:N453 (c). Där anförs att det från integritetssynpunkt är olämpligt
att det föreslagna rådet hänförs till kärnbränslenämnden. Det
borde i stället knytas till regeringen med uppgift att bygga upp en
obunden kompetens på kärnavfallsområdet vid universitet och högskolor
i enlighet med vad KASAM har föreslagit i sin senaste redovisning

1989/90: NU 24

till regeringen. Delvis liknande tankegångar kommer till uttryck i
motion 1989/90:N413 (mp). Motionärerna säger sig kunna acceptera
regeringens förslag under två förutsättningar. Enligt den första får
endast personer som inte har någon koppling till "kärnkraftsintressena"
knytas till det nya rådet. Den andra gäller etiska aspekter kring
hanteringen av kärnavfall. Motionärerna erinrar om att KASAM har
uppmärksammat dessa aspekter och menar att det vetenskapliga rådet
måste instrueras att ta upp etikfrågor på området.

Arbetet med frågor kring hanteringen och slutförvaringen av använt
kärnbränsle blir alltmer betydelsefullt. Det är enligt utskottets mening
angeläget att kärnbränslenämnden kan bedriva sin verksamhet med
fortlöpande tillgång till erforderlig vetenskaplig expertis. Utskottet tillstyrker
därför regeringens förslag att KASAM skall avskaffas och ett
vetenskapligt råd inrättas vid nämnden. Utskottet ser inga problem
från integritetssynpunkt med att rådet knyts till kärnbränslenämnden.
Av det sagda framgår att utskottet avstyrker motionerna 1989/90:N453
(c) och 1989/90:N413 (mp), den senare i berörd del.

Hanteringen av använt kärnbränsle, m.m.

Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) infördes
år 1984 och ersatte bl.a. den s.k. villkorslagen (1977:140). Det åligger
enligt kärntekniklagen varje innehavare av en kärnkraftsreaktor att i
samråd med övriga innehavare svara för den allsidiga forsknings- och
utvecklingsverksamhet som behövs för att det kärnavfall som uppkommer
skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och för att
anläggningen skall kunna avvecklas och rivas utan risk för säkerheten.
För den berörda forsknings- och utvecklingsverksamheten skall program
avseende en period av minst sex år upprättas. Denna skyldighet
fullgör reaktorinnehavarna genom det av dem gemensamt ägda företaget
Svensk Kärnbränslehantering AB. Vart tredje år skall programmet
sändas in för granskning hos kärnbränslenämnden. Inom kort väntas
nämnden avge yttrande över det program som har utarbetats under år
1989.

Den tidigare gällande villkorslagen föreskrev två olika metoder som
en reaktorinnehavare kunde välja mellan när det gällde att tillgodose
kraven på slutförvaringen av använt kärnbränsle. Den ena var upparbetning
med åtföljande slutlig förvaring av det högaktiva avfall som
erhålls därvid. Den andra var en slutlig förvaring av kärnbränslet utan
att detta först blivit upparbetat. De laddningstillstånd som har lämnats
enligt villkorslagen grundas på upparbetningsavtal.

Kärntekniklagen anger endast att det för hantering och slutlig förvaring
av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta
skall finnas en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och
strålskydd. Metoden med direkt slutförvaring föreslogs dock i den av
riksdagen godkända propositionen (prop. 1983/84:60 s. 47) få mycket
hög prioritet i forsknings- och utvecklingsarbetet. De laddningstillstånd
som har lämnats för de två sist idrifttagna kärnkraftsreaktorerna —
Oskarshamn 3 och Forsmark 3 — grundas på den s.k. KBS-3-metoden,

1989/90:NU24

1** Riksdagen 1989/90. 17sami. Nr24

som är en metod för direkt slutförvaring av använt kärnbränsle utan
föregående upparbetning. Bränslet skall inkapslas och placeras på 500
meters djup i berggrunden. Förvaret skall fyllas igen med tätpackad
speciallera — bentonit — och skall därefter inte kunna vara åtkomligt.

Slutförvaringen av använt kärnbränsle tas upp i två motioner. I
motion 1989/90:N479 (c) begärs att alternativa lösningar för förvaringen
av använt kärnbränsle skall prövas. Problemen med hanteringen av
det högaktiva avfallet är mycket svårlösta, påpekas det. Motionärerna
skisserar som en tänkbar lösning att avfallet placeras i ett förvar som
är åtkomligt och kontrollerbart. Ett annat yrkande i motionen gäller
beslutsprocessen vid val av lokaliseringen av slutförvaret. Enligt motionärerna
bör beslut i denna fråga inte fattas förrän det finns en allmänt
accepterad uppfattning om hur slutförvaringen skall göras. Från vänsterpartiet
kommunisternas sida krävs i motion 1989/90:N478 att en
utredning skall tillsättas med uppgift att lösa frågan om hur kärnkraftens
avfall skall hanteras. I utredningen, som skulle arbeta grundligt
och förutsättningslöst, skulle kärnkraftsindustrin inte vara representerad.

Miljöminister Birgitta Dahl har i februari 1990 i riksdagen besvarat
en interpellation (1989/90:104) av Görel Thurdin (c) om slutförvaringen
av använt kärnbränsle. Interpellanten hade bl.a. frågat om regeringen
var beredd att medverka till att alternativ till berggrundsförvaring
av använt kärnbränsle arbetades fram. Statsrådet erinrade inledningsvis
i sitt svar (RD 1989/90:60) om den här tidigare nämnda skyldigheten
enligt kärntekniklagen för reaktorinnehavarna att utforma ett allsidigt
program för forsknings- och utvecklingsverksamheten rörande kärnavfall
m.m. Härvid skall ingå en redovisning och en uppföljning av de
alternativa hanterings- och förvaringsmetoder som framkommer under
forskningsarbetet. Statsrådet betonade att någon bindning till en viss
bestämd metod inte skall ske förrän tillräckliga kunskaper om de
säkerhets- och strålskyddsproblem som kan föreligga har vunnits. Hon
påpekade också att kärnbränslenämnden i sitt yttrande över det forskningsprogram
som utarbetades år 1986 hade anfört att programmet för
studier av alternativ till KBS-3-metoden hade den bredd som kunde
anses vara motiverad. Miljöministern gav i svaret uttryck för uppfattningen
att frågan om val av plats för slutförvaringen borde anstå till
dess att forskningen om lämplig förvaringsmetod har hunnit så långt
att dess resultat kunde ingå i ett godtagbart beslutsunderlag.

Regeringen beslutade våren 1989 att en kommitté skulle tillkallas
med uppgift att överväga och precisera det kommunala inflytandet vid
regeringens tillåtlighetsprövning av vissa industrianläggningar m.m.
enligt den s.k. naturresurslagen (1987:12). Kommittén (ordförande: f.d.
statsrådet Svante Lundkvist) har i december 1989 publicerat resultatet
av sitt arbete i betänkandet (SOU 1989:105) Prövning av industrilokalisering
enligt naturresurslagen. För närvarande gäller enligt nämnda
lag att regeringen får lämna tillstånd för vissa större industrianläggningar
endast om kommunen i fråga har godkänt att en sådan anläggning
etableras. Enligt kommitténs förslag skall detta s.k. kommunala
veto i princip bibehållas. Dock skall regeringen i vissa fell, t.ex. när

1989/90:NU24

det gäller anläggning för förvaring av kärnavfall, kunna fatta beslut
mot kommunens vilja. Företrädarna i kommittén för centern, vänsterpartiet
kommunisterna och miljöpartiet de gröna har var och en
avgivit reservation mot kommitténs förslag. Betänkandet har remissbehandlats,
och en proposition i ärendet har aviserats till våren 1990.

Motioner från allmänna motionstiden om det kommunala vetot har
hänvisats till bostadsutskottet. Näringsutskottet går i det följande inte
närmare in på denna fråga utan hänvisar till bostadsutskottets behandling.
Beträffande frågan om slutförvaringen av använt kärnbränsle vill
näringsutskottet anföra följande.

Det slutliga ställningstagandet till hur använt kärnbränsle skall förvaras
måste baseras på ett grundligt forsknings- och utvecklingsarbete.
Det är, menar utskottet, av väsentlig betydelse att detta arbete bedrivs
utan låsningar i något avseende. Som tidigare har nämnts skall kärnkraftsföretagen
vart tredje år utforma ett allsidigt program för den
berörda forsknings- och utvecklingsverksamheten, vilket skall granskas
av kärnbränslenämnden. Programmet skall inkludera redovisningar av
alternativa hanterings- och förvaringsmetoder. Enligt utskottets mening
saknas det därför skäl för riksdagen att uttala sig om vikten av att
alternativa lösningar för förvaringen av använt kärnbränsle prövas.
Utskottet avstyrker följaktligen det aktuella yrkandet i motion
1989/90:N479 (c). Med hänvisning till det anförda avstyrks också
kravet i motion 1989/90:N478 (vpk) på att en utredning skall tillsättas
för att lösa frågan om hanteringen av kärnkraftens avfall.

Beträffande beslutsprocessen vid val av plats för slutförvaringen
instämmer utskottet i vad som sägs i motion 1989/90:N479 (c) om att
valet bör anstå tills dess att närmare klarhet har vunnits om lämplig
förvaringsmetod. Något uttalande i saken är emellertid inte påkallat,
anser utskottet och avstyrker motion 1989/90:N479 (c) även i nu
berörd del.

I motion 1989/90:N454 (mp) krävs att en utredning om kärnteknisk
verksamhet skall tillsättas. Från miljöpartiets sida har, sägs det i motionen,
väckts frågor, interpellationer och motioner i ämnet, men tillfredsställande
svar har inte lämnats. All kärnteknisk verksamhet —
även den som med svensk anknytning bedrivs utomlands — skulle
behandlas i utredningen. De långsiktiga miljökonsekvenserna av denna
verksamhet skulle särskilt beskrivas. Ett ytterligare yrkande i motionen
går ut på att riksdagen hos regeringen skall begära en redogörelse för
vart det plutonium som framkommer vid upparbetning utomlands av
använt kärnbränsle tar vägen.

Det sistnämnda yrkandet torde ha sin grund i att Svensk Kärnbränslehantering
AB i början av år 1990 meddelade att man till åtta
västtyska kärnkraftsföretag har sålt rätt till upparbetning vid det franska
företaget Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (Cogéma)
enligt det s.k. UP3-kontraktet. I slutet av 1970-talet träffade den
svenska kärnkraftsindustrin avtal med detta företag om upparbetning
av svenskt använt kärnbränsle. Som tidigare har nämnts är den nuvarande
politiken inriktad på slutförvaring utan upparbetning.

1989/90: NU24

Från svensk sida har man därför på olika vägar sökt undvika
upparbetning av det svenska kärnbränslet. Genom ett beslut år 1986
medgav regeringen att svenskt bränsle (ca 57 ton) som hade förts till
Cogéma fick bytas ut mot s.k. MOX-bränsle från västtyska kärnkraftsreaktorer.
Detta bränsle skall slutförvaras i Sverige utan upparbetning.
Vidare har rätt till upparbetning vid Cogéma sålts till ett japanskt
kraftföretag. I och med den nu träffade överenskommelsen med de
västtyska kraftföretagen återstår för svenskt vidkommande rätt till
upparbetning vid Cogéma av endast en mindre mängd kärnbränsle. Ett
preliminärt avtal om försäljning av denna upparbetningsrätt har träffats.

Använt svenskt kärnbränsle (ca 140 ton) har också transporterats till
en upparbetningsanläggning i Sellafield i nordvästra England. Vid
denna anläggning, som ägs av det helstatliga företaget British Nuclear
Fuel Limited (BNFL) finns såväl en civilt inriktad som en försvarsinriktad
verksamhet. OKG AB ingick i mitten av 1960-talet ett avtal med
BNFL om upparbetning av använt kärnbränsle. Avsikten är att materialet
skall upparbetas i den s.k. Thorp-II-anläggningen som är under
uppförande och beräknas kunna tas i bruk inom ett par år.

Studsvik AB har avtal med det amerikanska Department of Energy
om leverans av kärnbränsle för drift av forskningsreaktorn R 2.
Flertalet ägare till andra forskningsreaktorer i världen har liknande
avtal. Efter användning har bränsleelementen för upparbetning sänts
till anläggningen Savannah River Plant i sydöstra USA. Av miljö- och
säkerhetsskäl är dock denna anläggning stängd för närvarande efter
utslag i domstol. Med anledning härav lagras det aktuella bränslet i
Studsvik i avvaktan på att anläggningen skall öppnas. Under år 1988
påbörjade Studsvik en successiv övergång till låganrikat bränsle; tidigare
utnyttjades enbart höganrikat bränsle. Övergången är en följd av ett
amerikanskt program (det s.k. RERTR-programmet) vars syfte är att
minska riskerna för spridning av potentiellt kärnvapenmaterial från
forskningsreaktorer. Sverige och Förenta Staterna ingick år 1984 ett
samarbetsavtal som reglerar frågor om fredlig, icke-militär användning
av kärnämnen samt om kontrollsystem (safeguards) och fysiskt skydd i
samband med överföring av kärnämnen och kärnteknisk utrustning
mellan länderna.

Frågor kring hanteringen av det svenska kärnavfallet har ägnats
betydande uppmärksamhet i riksdagen under flera år. Frågorna har
belysts såväl av näringsutskottet och konstitutionsutskottet som i interpellations-
och frågedebatter. Näringsutskottet ser inte nu skäl för
riksdagen att begära en utredning i ämnet. Inte heller anser utskottet
att den nyligen avyttrade rätten till upparbetning av använt kärnbränsle
vid Cogéma gör någon redogörelse av regeringen påkallad. Utskottet
avstyrker följaktligen motion 1989/90:N454 (mp) i nu aktuell del.

Samma motion innehåller också två yrkanden om importen av kärnavfall
och andra restprodukter från kärnbränslehanteringen. Motionärerna
vill dels att denna import skall avbrytas, dels att infört kärnavfall
omedelbart skall återföras till ursprungslandet.

1989/90:NU24

I ett inledande avsnitt (s. 3) har utskottet redogjort för gällande
regleringar av den berörda importen och för konstitutionsutskottets
granskning våren 1989 av regeringens beredning av frågor inom detta
område. Denna granskning baserades bl.a. på rapporter från kärnkraftinspektionen
och strålskyddsinstitutet, vilka också har refererats i
nämnda avsnitt. Konstitutionsutskottet fann sammanfattningsvis inte
anledning till något uttalande i ärendet. Enligt en reservation (c, vpk,
mp) borde det uppdras åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder
som är erforderliga för att en fullständig kontroll av bl.a. den berörda
importen skall uppnås. Riksdagen anslöt sig till konstitutionsutskottets
förslag.

Enligt näringsutskottets uppfattning bör de nu aktuella yrkandena i
motion 1989/90:N454 (mp) inte ge anledning till något initiativ av
riksdagen i saken. Näringsutskottet hänvisar till de lagar och förordningar
som reglerar importen och exporten av använt kärnbränsle
m.m. och till konstitutionsutskottets granskning av ärendet våren 1989.
Motionen avstyrks alltså i berörd del.

Kontrollen av kärnteknisk verksamhet bör omprövas, anförs det vidare i
nyssnämnda motion. Motionärerna erinrar om att kärnkraftinspektionen,
strålskyddsinstitutet och länsstyrelserna från olika utgångspunkter
utövar tillsyn över denna verksamhet. Denna ansvarsfördelning fungerar
inte, hävdas det i motionen. Bedömningen och kontrollen av den
kärntekniska hanteringen borde samordnas till en instans. Enligt motionärerna
måste staten ta det slutliga ansvaret för att denna hantering
kontrolleras.

Kärnkraftinspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av kärntekniklagen
och av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen. Motsvarande tillsyn över efterlevnaden av strålskyddslagen
utövas av strålskyddsinstitutet. Enligt miljöskyddslagen (1969:387) utövar
statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt miljö- och hälsoskyddsnämnderna
i kommunerna tillsynen över miljöfarlig verksamhet;
de tre tillsynsmyndigheterna skall, framgår det av miljöskyddslagen
(38 §), samarbeta med varandra samt med andra statliga och
kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden
eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

Utskottet finnér inte anledning att ifrågasätta gällande ordning för
tillsynen över den kärntekniska verksamheten. Även om denna tillsyn
är fördelad på olika instanser sker ett samarbete mellan berörda
tillsynsorgan. Motion 1989/90:N454 (mp) avstyrks i aktuell del.

1 denna motion framställs även ett yrkande om deponering av radioaktivt
gods. Det förekommer, anför motionärerna, att sådant gods härrörande
från kärnkraftsproduktionen deponeras på kommunala soptippar
och på avstjälpningsplatser för byggavfall. Godset kan också föras
ut på den öppna marknaden och komma till industriell användning.
Det kan betyda, heter det i motionen, att t.ex. gafflar och knivar kan

1989/90: NU24

innehålla radioaktiva ämnen. Enligt motionärerna borde riksdagen hos
regeringen begära att det aktuella avfallet skall deponeras på speciellt
inhägnade områden under full kontroll av strålskyddsinstitutet.

Med stöd av strålskyddsförordningen (1988:293) har strålskyddsinstitutet
meddelat olika bestämmelser om radioaktivt avfall. Institutet har
bl.a. utfärdat föreskrifter om utförsel från zonindelat område vid
kärntekniska anläggningar av gods för fri användning eller deponering
som avfall. Föreskrifterna, som har publicerats i strålskyddsinstitutets
författningssamling (SSI FS 1989:3), anger högsta tillåtna aktivitetsnivåer
på gods för att detta skall få föras ut från område vid kärntekniska
anläggningar och deponeras som avfall eller återanvändas. Enligt uppgift
från institutet rör det sig om mycket lågaktivt kontaminerat gods
som inte kan ge annat än ett helt försumbart stråldosbidrag till
människan jämfört med sådant bidrag från vår naturliga strålmiljö.
Gods som förs ut får enligt föreskrifterna inte vara attraktivt för direkt
återanvändning. Bruksföremål skall före deponering deformeras så att
deras funktion inte längre kan uppfyllas. Det sägs vidare i föreskrifterna
att stora mängder metall i första hand skall omhändertas för
återanvändning. Vid större avfallsmängder styr strålskyddsinstitutet enligt
uppgift återanvändningen till annat än till tillverkning av konsumtionsartiklar.
Rapporter över gjorda avfallsdeponeringar skall enligt
föreskrifterna årligen tillställas institutet.

Det kan vidare nämnas att särskilda anläggningar för markdeponering
av avfall finns på kärn kraftsom råde na i Forsmark och Oskarshamn
samt i Studsvik. Strålskyddsinstitutet prövar för närvarande en
ansökan om tillstånd att uppföra en motsvarande anläggning i Ringhals.

Av redovisningen framgår att motionärerna ger en onyanserad beskrivning
av deponeringen av radioaktivt gods. Gods som innehåller
från strålningssynpunkt oacceptabel aktivitetsnivå får inte föras ut från
det aktuella området. Större godsmängder återanvänds inte för produktion
av konsumtionsartiklar. Utskottet förutsätter att regeringen tillser
att strålskyddsinstitutet meddelar betryggande föreskrifter för hanteringen
av det aktuella avfallet. Något initiativ av riksdagen i frågan är
inte påkallat, anser utskottet och avstyrker motion 1989/90:N454 (mp)
i denna del.

Ett ytterligare yrkande i denna motion gäller verksamheten vid Ranstad
Mineral AB (tidigare Ranstad Skifferaktiebolag).

Vid detta företag återvinns sedan början av 1980-talet uran ur
restprodukter från ABB Atom AB:s bränslefabrik i Västerås. Restprodukterna
består av kalkslam och filtermassor. Vid Ranstad Mineral
återvinns även uran ur restprodukter från en västtysk kärnbränslefabrik
med vilken ABB Atom samarbetar. Miljöminister Birgitta Dahl
har som tidigare redovisats (s. 4) nyligen i en interpellationsdebatt i
riksdagen redogjort för hanteringen av uranhaltigt material i Ranstad
och för de villkor som har uppställts för verksamheten.

Motionärerna riktar kritik mot den "dimridå" som enligt deras
mening omsluter bl.a. verksamheten vid Ranstad Mineral. Anläggning -

1989/90:NU24

en har, sägs det i motionen, fått bakläxa för att vara primitiv, vilket
dock inte har föranlett någon större publicitet. Motionärerna begär ett
uttalande av riksdagen till regeringen om anläggningen. Vilken innebörd
ett sådant uttalande skulle ha klargörs emellertid inte.

Kärnkraftinspektionen har i december 1989 meddelat Ranstad Mineral
fortsatt tillstånd i tio år för den berörda återvinningen. Till grund
för inspektionens beslut låg bl.a. en granskning av säkerhetsredovisningen
för anläggningen i Ranstad samt remissynpunkter från länsstyrelsen
i Skaraborgs län och strålskyddsinstitutet.

Utskottet finner inte anledning till något initiativ av riksdagen i
saken och avstyrker det aktuella yrkandet i motion 1989/90:N454
(mp).

Slutförvaret för reaktoravfall (SFR)

Fern motionsyrkanden gäller anläggningen för slutförvar av låg- och
medelaktivt avfall invid Forsmarks kraftverk, det s.k. slutförvaret för
reaktoravfall (SFR). Anläggningen, som togs i bruk sommaren 1988, är
placerad i berggrunden under havet intill kraftverket.

I motion 1989/90:N478 (vpk) begärs att den pågående verksamheten
vid SFR omedelbart skall stoppas. Frågan om hur det berörda avfallet
skall oskadliggöras måste omprövas grundligt av en från kärnkraftsindustrin
fristående forskargrupp, anför motionärerna. Ett liknande yrkande
framförs i motion 1989/90:N454 (mp). Tre krav ställs i motion
1989/90:N406 (mp). Riksdagen skulle besluta dels att inga ytterligare
tillstånd får meddelas rörande lagret, dels att inget ytterligare avfall får
föras ned i anläggningen. Vidare skulle riksdagen i ett uttalande till
regeringen konstatera att SFR måste anses bryta mot den av Sverige
undertecknade konventionen om förbud mot dumpning av radioaktivt
avfall i havet och att verksamheten därför borde avbrytas. 1 realiteten,
heter det i motionen, är det inte frågan om ett förvar utan om en
dumpningsanläggning. SFR är "utformat så att radioaktiviteten automatiskt
skall spridas i grundvattnet och Östersjön". Om man sedan
upptäcker att något har "gått snett" kommer avfallet inte att kunna
avlägsnas. Enligt motionärerna är kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet
överens om att lagret kommer att "läcka". Ett offentligt
förhör i frågan borde hållas där de ansvariga kan utfrågas och där
personer med kritiska synpunkter på lagret kan komma till tals, anser
motionärerna.

Tillstånd för anläggning av SFR meddelades av regeringen år 1983.
Samma år lämnade koncessionsnämnden för miljöskydd tillstånd enligt
miljöskyddslagen. För att anläggningen skulle fa tas i drift krävdes
att den var godkänd från strålskyddssynpunkt av strålskyddsinstitutet
och att erforderliga strålskyddsföreskrifter hade meddelats. Säkerhetsfrågorna
regleras av kärnkraftinspektionen med stöd av kärntekniklagen.
Svensk Kärnbränslehantering AB ansökte hösten 1987 hos strålskyddsinstitutet
och kärnkraftinspektionen om medgivande för idrifttagning.
Ansökan gällde endast en första etapp av anläggningen. En
framtida förslutning av förvaret omfattades inte av ansökan. De båda

1989/90:NU24

myndigheterna medgav i mars 1988 att slutförvaret fick tas i drift såvitt
gällde etapp 1. Därvid angav myndigheterna preciserade villkor för
driften.

Koncessionsnämndens beslut att lämna tillstånd för förvaret överklagades.
Regeringen avslog i april 1988 överklagandet. Det framhölls i
beslutet att prövning enligt miljöskyddslagen endast avser annan inverkan
på omgivningen än genom radioaktiv strålning. Inverkan från
radioaktiv synpunkt hade prövats av strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen
i deras tidigare nämnda beslut.

Regeringen betonade i sitt beslut att en eventuell förslutning av
förvaret inte får ske utan dess tillstånd. Ett sådant tillstånd, framhölls
det, kommer att lämnas först efter mycket noggranna överväganden.
Föreskrifter kommer i så fall att utfärdas om vad som skall gälla för att
en förslutning skall få ske.

Enligt lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten
gäller förbud mot att inom Sveriges sjöterritorium släppa ut (dumpa)
avfall från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. I samband med
att kärntekniklagen infördes klargjordes (prop. 1983/84:60 s. 48) att det
aktuella förvaret i Forsmark inte anses som dumpning enligt förstnämnda
lag.

Sverige har anslutit sig till flera internationella konventioner som
gäller dumpning eller förorening av den marina miljön. Den s.k.
Londonkonventionen (konventionen om förhindrande av havsföroreningar
till följd av dumpning av avfall), som undertecknades år 1972,
är en global konvention om dumpning av avfall och andra ämnen (se
prop. 1973:111). Frågor om den marina miljön i Östersjön regleras i
den s.k. Helsingforskonventionen (konventionen om skydd av Östersjöområdets
marina miljö). Denna konvention, som undertecknades av
Sverige och övriga Östersjöstater år 1974 och som trädde i kraft år
1980, har till syfte att förhindra alla former av havsföroreningar i
Östersjöområdet. I konventionen finns bl.a. bestämmelser till skydd
mot s.k. landbaserade föroreningar, dvs. föroreningar som når havet
från land genom vattendrag, från luften eller direkt från kusten,
inbegripet utsläpp från rörledningar (se prop. 1975/76:6 s. 35).

Våren 1989 avslog riksdagen på förslag av utskottet motioner (vpk,
mp; mp) om SFR liknande de nu aktuella. Utskottet (1988/89:NU31
s. 8) hänvisade till att frågan om anläggningens tillkomst hade prövats
i vederbörlig ordning. Därvid hade allmänheten beretts tillfälle att
framföra synpunkter vid offentliga sammanträden med koncessionsnämnden
för miljöskydd. Vidare erinrades om att säkerhetsfrågorna
hade reglerats av kärnkraftinspektionen. Motionerna fick stöd i en
reservation (vpk, mp).

Utskottet finner inget motiv för ett ändrat ställningstagande från
riksdagens sida. Utskottet vill med kraft tillbakavisa påståendet i motion
1989/90:N406 (mp) att slutförvaret i Forsmark är "utformat så att
radioaktiviteten automatiskt skall spridas i grundvattnet". Sådana formuleringar
är inte ägnade att främja en seriös debatt i frågan. Förvaret
är konstruerat så att det uppfyller mycket högt ställda säkerhetskrav.
Avsikten med förvaret är att de radioaktiva ämnena i avfallet skall

1989/90: NU 24

kvarhållas så att stråldosen till människan blir försumbar jämfört med
stråldosen från de i naturen förekommande radioaktiva ämnena. Som
tidigare har redovisats har kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet
prövat frågan om förvarets inverkan på omgivningen från radioaktiv
synpunkt. Vidare gäller, som också har nämnts, att en eventuell
förslutning av förvaret inte får ske utan regeringens tillstånd. De nu
aktuella motionsyrkandena avstyrks alltså av utskottet.

Finansieringen av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m.

Enligt lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m. (finansieringslagen) är innehavarna av kärnkraftsreaktorerna
skyldiga att svara för kostnaderna för hantering och slutförvaring
av använt kärnbränsle, avveckling och rivning av reaktoranläggningar
samt forsknings- och utvecklingsverksamhet inom kärnavfallsområdet,
m.m. För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att
betala dessa kostnader skall innehavarna årligen, så länge resp. reaktor
är i drift, erlägga en avgift till staten. Storleken på avgiften bestäms av
regeringen efter förslag av kärnbränslenämnden. Nämndens förslag
grundas på en kostnadsberäkning som upprättas av Svensk Kärnbränslehantering
AB på uppdrag av reaktorinnehavarna. De inbetalade
medlen sätts in på ett räntebärande konto i riksbanken.

Innan det nuvarande finansieringssystemet trädde i kraft år 1982
avsatte kärnkraftsföretagen medel för sluthanteringen internt i sina
bokslut. Under åren 1982 och 1983 var den aktuella avgiften 1,7 öre
per kWh levererad elenergi från kärnkraftverken. Avgiften har därefter
legat på 1,9 öre per kWh; dock gäller fr.o.m. år 1987 att avgiften har
varierat för de olika kärnkraftverken — från 1,7 öre till 2,2 öre per
kWh — inom ramen för den genomsnittliga nivån av 1,9 öre.

Kärnbränslenämnden föreslog i oktober 1989 att avgiften för år 1990
skulle höjas till i genomsnitt 2,1 öre per kWh. I denna beräkning har
nämnden beaktat riksdagens beslut år 1988 att kärnkraftsawecklingen
skall inledas genom att en första reaktor tas ur drift år 1995 och en
andra år 1996 (prop. 1987/88:90, 1988/89:NU40). Regeringen beslutade
dock att nivån på avgiften inte skulle förändras. Vid detta ställningstagande
har regeringen, framgår det av beslutet daterat den 13 december
1989, beaktat den här tidigare nämnda överlåtelsen av rätt till upparbetning
av kärnavfall vid Cogéma. Det redovisas i beslutet att denna
överlåtelse skulle kunna innebära en kostnadsminskning för svensk del
på 2,0—2,5 miljarder kronor. Enligt uppgift från kärnbränslenämnden
kan en sådan kostnadsminskning anses motsvara ungefär 0,1 öre per
kWh.

Det kan ifrågasättas, sägs det i motion 1989/90:N479 (c), om den
nuvarande nivån på den aktuella avgiften är tillräckligt hög för att de
framtida utgifterna för berörda kostnader skall kunna finansieras. Det
finns undersökningar som tyder på att avgiften borde vara avsevärt
högre, anför motionärerna. De erinrar om att avgiften har varit
oförändrad under flera år. Mot den bakgrunden borde avgiftsnivån för

1989/90: NU24

år 1991 höjas med i genomsnitt 15 % eller med 0,3 öre per kWh. Det
föreslås att riksdagen i ett uttalande ger regeringen detta till känna som
sin mening.

Som tidigare har nämnts ankommer det enligt finansieringslagen på
regeringen att fastställa avgiften för det angivna ändamålet med utgångspunkt
i kärnbränslenämndens förslag. Det är sålunda inte en
uppgift för riksdagen att fatta beslut i den frågan. Utskottet förutsätter
givetvis att regeringen löpande följer utvecklingen av berörda kostnader
och att resultatet av denna uppföljning läggs till grund för avgiftssättningen.
Med det anförda avstyrks motion 1989/90:N479 (c) i angiven
del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till statens kärnbränslenämnd

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 16
punkt C 10 moment 1 till Statens kärnbränslenämnd för budgetåret
1990/91 under fjortonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 1 000 kr.,

2. beträffande vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 16
punkt C 10 moment 2 och med avslag på motion 1989/90:N413
yrkande 9 och motion 1989/90:N453 godkänner i propositionen
angivna riktlinjer i fråga om avskaffande av samrådsnämnden
för kärnavfallsfrågor och inrättande av ett vetenskapligt råd vid
statens kärnbränslenämnd,

res. 1 (c)
res. 2 (vpk, mp)

3. beträffande slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:N478 yrkande 6 och motion
1989/90:N479 yrkandena 4 och 5,

res. 3 (c, vpk, mp)

4. beträffande utredning om kärnteknisk verksamhet

att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkandena 1, 2 och 9,

res. 4 (c, vpk)
res. 5 (mp)

5. beträffande importen av använt kärnbränsle m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkandena 6 och 7,

res. 6 (c, vpk)
res. 7 (mp)

6. beträffande kontrollen av kärnteknisk verksamhet
att riksdagen avslår motion 1989/90.N454 yrkande 4,

res. 8 (mp)

7. beträffande deponering av radioaktivt gods

att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkande 5,

res. 9 (mp)

8. beträffande Ranstad Mineral AB

att riksdagen avslår motion 1989/90:N454 yrkande 8,

res. 10 (c, mp)

1989/90:NU24

9. beträffande slutförvaret för reaktoravfall

att riksdagen avslår motion 1989/90:N406, motion 1989/90:N454
yrkande 3 och motion 1989/90:N478 yrkande 5,

res. 11 (vpk, mp)

10. beträffande finansieringen av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:N479 yrkande 2.

res. 12 (c, vpk, mp)

Stockholm den 27 mars 1990
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per Westerberg
(m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c) (morn. 4), Birgitta
Johansson (s) (mom. 4), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s)
(mom. 1-3, 5-10), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Rolf L
Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg
(s), Karin Falkmer (m), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s)
(morn. 1-3, 5-10), Leo Persson (s) (mom. 4), Ivar Franzén (c) (mom.
1-3, 5-10) och Björn Kaaling (s).

Reservationer

1. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (mom. 2)

Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Arbetet
med" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att samrådsnämnden för
kärnavfallsfrågor (KASAM) skall avskaffas och att ett vetenskapligt råd
för dessa frågor skall inrättas. I likhet med vad som anförs i motion
1989/90:N453 (c) anser dock utskottet att det föreslagna rådet inte skall
knytas till kärnbränslenämnden. Behovet av fristående organ som med
integritet kan analysera och värdera kärnavfalIsfrågorna blir allt större.
Som föreslås i nämnda motion bör det nya rådet ges en självständig
ställning med egen budget. Rådet bör instrueras att löpande informera
riksdagen, regeringen och allmänheten om kunskapsläget inom kärnavfallsområdet.
Vidare bör rådet verka för att det vid universitet och
högskolor byggs upp en obunden kompetens på detta område i enlighet
med vad KASAM har föreslagit.

Med det sagda tillstyrker alltså utskottet motion 1989/90:N453 (c).
Ett beslut av riksdagen i enlighet med det anförda skulle till viss del
tillgodose syftet med det aktuella yrkandet i motion 1989/90:N413
(mp).

1989/90:NU24

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor
att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:100 bilaga
16 punkt C 10 moment 2, med bifall till motion 1989/90:N453
och med anledning av motion 1989/90:N413 yrkande 9 godkänner
av utskottet angivna riktlinjer i fråga om avskaffande av
samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor och inrättande av ett vetenskapligt
råd i kärnavfallsfrågor.

2. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (mom. 2)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Arbetet
med" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

Kärnkraftsproblematiken rymmer inte bara tekniska aspekter utan
också ansvars- och etikfrågor. Samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor
(KASAM) har på ett förtjänstfullt sätt tagit upp etiska synpunkter på
kärnkraften och har också pekat på behovet av obunden kompetens på
kärnavfallsområdet. Som anförs i motion 1989/90:N413 (mp) är det
angeläget att det även fortsättningsvis riktas uppmärksamhet på de
etiska frågorna på området. Utskottet tillstyrker därför regeringens
förslag om avskaffande av KASAM och inrättande av ett vetenskapligt
råd vid kärnbränslenämnden under förutsättning att det nya rådet ges
instruktion om att också ta upp etiska frågor kring kärnkraften. Vidare
bör gälla att endast personer som står oberoende till kärnkraftsindustrin
skall knytas till rådet.

Utskottet tillstyrker alltså nu behandlad del av motion 1989/90:N413
(mp). Ett beslut av riksdagen av angiven innebörd skulle delvis ligga i
linje med vad som begärs i motion 1989/90:N453 (c).

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor
att riksdagen med anledning av proposition 1989/90:100 bilaga
16 punkt C 10 moment 2, med bifall till motion 1989/90:N413
yrkande 9 och med anledning av motion 1989/90:N453 godkänner
av utskottet angivna riktlinjer i fråga om avskaffande av
samrådsnämnden för kärnavfallsfrågor och inrättande av ett vetenskapligt
råd vid statens kärnbränslenämnd.

3. Slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m.
(mom. 3)

Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Kjell Ericsson (c) och Ivar
Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Det
slutliga" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:

Den nuvarande forsknings- och utvecklingsverksamheten rörande
slutförvaringen av använt kärnbränsle är i hög grad inriktad på berggrundsförvaring
enligt den s.k. KBS-3-metoden. Med instämmande i

1989/90: NU 24

vad som sägs i motion 1989/90:N479 (c) vill utskottet starkt sätta i
fråga om denna metod uppfyller de krav som måste ställas för att
slutförvaringen skall anses helt säker. Frågan om slutförvaringen av
kärnavfallet måste, som också anförs i motion 1989/90:N478 (vpk),
prövas grundligt och förutsättningslöst. Enligt utskottets mening bör
alternativa metoder för förvaring av kärnavfallet utarbetas och analyseras.
En sådan metod bör innebära att avfallet förvaras under åtkomliga
och kontrollerbara former.

Utskottet instämmer vidare i vad som sägs i motion 1989/90:N479
(c) om beslutsprocessen vid val av plats för slutförvaringen av kärnavfallet.
Beslut härom bör sålunda inte fattas förrän det finns en allmänt
accepterad uppfattning om hur avfallet slutligt skall förvaras.

Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av nu angiven
innebörd. Därmed tillstyrker utskottet de båda aktuella yrkandena i
motion 1989/90:N479 (c). Ett sådant uttalande skulle även innebära att
syftet med berörd del av motion 1989/90:N478 (vpk) blev väsentligen
tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N479 yrkandena 4
och 5 och med anledning av motion 1989/90:N478 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Utredning om kärnteknisk verksamhet (mom. 4)

Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (vpk) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Frågor
kring" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:

Allt svenskt kärnbränsle bör enligt utskottets mening stå under
svensk kontroll. Detta borde gälla även de 57 ton bränsle som har
levererats till Cogéma. I stället för att byta detta bränsle mot MOXbränsle
borde regeringen med beaktande av tidigare ingångna avtal om
upparbetning ha utarbetat ett förslag till övergångsbestämmelser och
en plan för återtagande av använt kärnbränsle som hade skeppats ut
men inte upparbetats. Härigenom skulle det ha säkerställts att Sverige
inte blir en förvaringsplats för andra länders radioaktiva avfall. Bränsleutbytet
borde sålunda inte ha medgetts, och det ej upparbetade
bränslet borde ha tagits hem.

Enligt utskottets uppfattning bör en samlad grundlig redovisning
göras av vad som pågår och planeras när det gäller svenskt använt
kärnbränsle — i Sverige och utomlands. Denna redovisning bör sålunda
också omfatta det använda kärnbränsle — ca 140 ton — som ägs av
OKG AB och som förvaras i Sellafield. En utgångspunkt för granskningen
bör vara att det klargörs vart det plutonium som framkommer
vid upparbetning av svenskt kärnbränsle tar vägen. Regeringen bör dra
försorg om att granskningen kommer till stånd.

1989/90:NU24

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom vad utskottet
här har anfört. Ett sådant uttalande skulle ligga i linje med syftet med
de nu aktuella yrkandena i motion 1989/90:N454 (mp).

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utredning om kärnteknisk verksamhet
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkandena

1, 2 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

5. Utredning om kärnteknisk verksamhet (mom. 4)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Frågor
kring" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i kravet i motion 1989/90:N454 (mp) på att en
utredning om all kärnteknisk hantering som hör till Sveriges ansvarsområde
skall tillsättas. En samlad grundlig redovisning av vad som
pågår och planeras när det gäller den kärntekniska verksamheten bör
utarbetas genom regeringens försorg. Redovisningen bör inte bara
omfatta aktiviteter i Sverige utan också verksamhet utomlands som har
koppling till den svenska kärnkraftsproduktionen. Exempel på frågor
som bör besvaras beträffande den sistnämnda verksamheten är följande:
Vad händer med det plutonium som framkommer vid upparbetning
hos Cogéma och hos Savannah River Plant i USA? Vad händer
med det använda bränsle som tills vidare lagras i Studsvik? Vad händer
med det svenska avfall som finns kvar vid upparbetningsanläggningen i
Sellafield i England? Skall nya byten mot utländskt avfall ske? Vilka
är de långsiktiga miljökonsekvenserna av verksamheten vid upparbetningsanläggningarna
i England, Frankrike och USA?

Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av här angiven
innebörd. Med det sagda tillstyrks motion 1989/90:N454 (mp) i nu
aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utredning om kärnteknisk verksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N454 yrkandena 1, 2
och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

6. Importen av använt kärnbränsle m.m. (mom. 5)

Rolf L Nilson (vpk), Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Enligt
näringsutskottets" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse: De

internationella avtal som Sverige har ingått ställer krav på
kontroll över radioaktivt material så att det inte kommer till länder
som inte har undertecknat det s.k. icke-spridningsavtalet. Enligt utskottets
mening visar de utredningar som har företagits att det saknas

1989/90: NU24

fullständig kontroll över importen och exporten av radioaktivt material.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det bör uppdras åt
ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder som är erforderliga för att
en fullständig kontroll av importen och exporten av klyvbart och
radioaktivt material skall uppnås. Riksdagen bör genom ett uttalande
uppmana regeringen att ta initiativ härtill.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande importen av använt kärnbränsle m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkandena
6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

7. Importen av använt kärnbränsle m.m. (mom. 5)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Enligt
näringsutskottets" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse: Näringsutskottet

ansluter sig till kraven i motion 1989/90:N454 (mp)
på att importen av kärnavfall och andra restprodukter från kärnbränslehanteringen
skall avbrytas och att allt infört sådant material omedelbart
skall återföras till ursprungslandet. Sverige får inte bli förvaringsplats
för andra länders radioaktiva avfall och skall inte grunda industriell
verksamhet på andra länders nukleära restprodukter.

Regeringen bör därför skyndsamt utarbeta förslag till erforderliga
lagändringar i enlighet med vad som nu har anförts. Utskottet räknar
med att regeringen i avvaktan på att dessa lagändringar blir genomförda
tillser att den berörda importen begränsas så mycket som möjligt.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande importen av använt kärnbränsle m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkandena
6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

8. Kontrollen av kärnteknisk verksamhet (mom. 6)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med
"Utskottet finnér" och slutar med "aktuell del" bort ha följande
lydelse:

Med gällande fördelning av tillsynen över den kärntekniska verksamheten
finns det stor risk för, menar utskottet, att kontrollen av
denna verksamhet blir bristfällig. Det säger sig självt att det uppkommer
tillsynsfrågor som faller mellan olika instanser. Som anförs i
motion 1989/90:N454 (mp) måste kontrollen av den berörda verksamheten
samordnas. En statlig instans bör åläggas det slutliga ansvaret för
denna kontroll.

1989/90:NU24

Regeringen bör föranstalta om en omprövning av den aktuella
tillsynen med nu nämnda syfte. Med det sagda tillstyrker utskottet
motionen i här berörd del.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kontrollen av kärnteknisk verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N454 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Deponering av radioaktivt gods (mom. 7)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Av
redovisningen" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör inget radioaktivt gods fa föras ut från
kärntekniska anläggningar och återanvändas eller deponeras bland
annat avfall. Såsom föreslås i motion 1989/90:N454 (mp) bör det
aktuella radioaktiva godset hållas åtskilt från annat avfall och förvaras
på särskilt inhägnade områden under full kontroll av strålskyddsinstitutet.

Regeringen bör se över gällande ordning med nu nämnda syfte och,
om så krävs, förelägga riksdagen förslag till erforderliga lagändringar.
Utskottet tillstyrker alltså motion 1989/90:N454 (mp) i denna del.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande deponering av radioaktivt gods

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N454 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Ranstad Mineral AB (mom. 8)

Lars Norberg (mp), Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
"Utskottet finner" och slutar med "motion 1989/90:N454 (mp)" bort
ha följande lydelse:

Utskottet hänvisar i denna fråga till vad som tidigare har anförts
beträffande utländska restprodukter från bränsletillverkningen. Det är
vidare, som utskottet har uppfattat det, tveksamt om Ranstad Mineral
AB har tillstånd att hantera utländskt avfall. Enligt utskottets mening
bör det göras en förnyad granskning av verksamheten med återvinning
av uran vid Ranstad Mineral. Verksamhetens miljömässiga konsekvenser
bör särskilt belysas.

Regeringen bör föranstalta om en sådan granskning och verka för att
resultatet av denna kommer allmänheten till del. Vad utskottet här har
givit uttryck för bör riksdagen ställa sig bakom i ett uttalande till
regeringen.

1989/90: NU24

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande Ranstad Mineral AB

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N454 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Slutförvaret för reaktoravfall (mom. 9)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 14 med
"Utskottet finner" och slutar på s. 15 med "av utskottet" bort ha
följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till kraven i de nu aktuella motionerna på att
en omprövning av verksamheten vid slutförvaret för reaktoravfall
(SFR) omedelbart skall genomföras. I en tid då nedsmutsningen av
haven för alla framstår som ett av våra värsta miljöhot har tillstånd
lämnats för en deponeringsanläggning som i framtiden kan komma att
leda till en radiologisk katastrof i Östersjön. De beslut som har
möjliggjort att SFR har fått anläggas och tas i bruk innebar att en
välgrundad kritik mot det riskfyllda projektet lämnades utan avseende.

Enligt utskottets mening bör alltså regeringen ta initiativ till en
ingående utvärdering av förvaret. Denna utvärdering, som bör handhas
av en från kärnkraftsindustrin fristående instans, bör även omfatta en
offentlig utfrågning som kan ge en allsidig belysning av riskerna med
SFR. Utvärderingen bör också inkludera en analys av om de framtida
utsläppen från förvaret står i överensstämmelse med Sveriges åtaganden
i olika internationella konventioner rörande havsmiljön. 1 avvaktan
på den begärda omprövningen bör inga nya tillstånd rörande SFR
lämnas. Inte heller bör ytterligare radioaktivt avfall få deponeras i
anläggningen.

Riksdagen bör rikta ett uttalande av angiven innebörd till regeringen.
Därmed skulle de här berörda yrkandena i motionerna

1989/90:N478 (vpk), 1989/90:N406 (mp) och 1989/90:N454 (mp) tillgodoses
i allt väsentligt.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande slutförvaret för reaktoravfall

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N406 yrkandena 1
och 2, motion 1989/90:N454 yrkande 3 och motion
1989/90:N478 yrkande 5 och med anledning av motion

1989/90:N406 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

12. Finansieringen av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m. (mom. 10)

Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Kjell Ericsson (c) och Ivar
Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Som
tidigare" och slutar med "angiven del" bort ha följande lydelse:

1989/90: NU24

Av den föregående redovisningen framgår att den aktuella avgiften
har varit oförändrad sedan år 1984. Utan att vilja påstå att konsumentprisindex
är ett relevant mått på utvecklingen av berörda kostnader för
kärnkraftsföretagen noterar utskottet att konsumentpriserna under
denna period har ökat med drygt 40 %. I likhet med vad som görs i
motion 1989/90:N479 (c) ifrågasätter utskottet om den nuvarande
avgiftsnivån är tillräckligt hög för att de av kärnkraftsproduktionen
föranledda hanterings-, slutförvarings- och awecklingskostnaderna
skall kunna finansieras. Utskottets tvivel i detta hänseende blir inte
mindre av att kärnbränslenämnden vid flera tillfällen under senare år
har föreslagit höjningar av avgiften.

Som redan har nämnts ankommer det på regeringen att fastställa
nivån på den aktuella avgiften. Enligt utskottets mening finns det dock
skäl för riksdagen att hos regeringen hemställa att avgiften för år 1991
skall bestämmas med utgångspunkt i en genomgripande analys av de
olika kostnadsposterna och med beaktande av en rimlig säkerhetsmarginal
på avgiften.

Riksdagen bör genom ett uttalande till regeringen ställa sig bakom
vad som nu har anförts. Därmed skulle det aktuella yrkandet i motion
1989/90:N479 (c) tillgodoses i väsentlig utsträckning.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande finansieringen av framtida utgifter för använt
kärnbränsle m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:N479 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Slutförvaret för reaktoravfall (mom. 9)

Kjell Ericsson (c) och Ivar Franzén (c) anför:

Det är uppenbart att det finns ett flertal långsiktiga risker med verksamheten
vid slutförvaret för reaktoravfall (SFR). Dessa försvinner inte
genom att man avbryter verksamheten vid detta förvar utan att man
samtidigt har tillgång till klart bättre förvaringsalternativ. Från centerns
sida anser vi det vara väsentligt att tillräckliga resurser satsas på
att utveckla och förbättra säkerheten i det aktuella avfallslagret. En
förslutning av lagret får inte ske förrän helt betryggande åtgärder har
vidtagits.

1989/90:NU24

Innehåll

1989/90:NU24

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Kontrollen av import och export av kärnämnen och

kärnavfall 3

Utskottet 5

Statens kärnbränslenämnd 5

Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor 6

Hanteringen av använt kärnbränsle, m.m 7

Slutförvaret för reaktoravfall (SFR) 13

Finansieringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle

m.m 15

Hemställan 16

Reservationer

1. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (c) 17

2. Vetenskapligt råd i kärnavfallsfrågor (vpk, mp) 18

3. Slutförvaringen av använt kärnbränsle, m.m. (c, vpk, mp) . 18

4. Utredning om kärnteknisk verksamhet (c, vpk) 19

5. Utredning om kärnteknisk verksamhet (mp) 20

6. Importen av använt kärnbränsle m.m. (c, vpk) 20

7. Importen av använt kärnbränsle m.m. (mp) 21

8. Kontrollen av kärnteknisk verksamhet (mp) 21

9. Deponering av radioaktivt gods (mp) 22

10. Ranstad Mineral AB (c, mp) 22

11. Slutförvaret för reaktoravfall (vpk, mp) 23

12. Finansieringen av framtida utgifter för använt

kärnbränsle m.m. (c, vpk, mp) 23

Särskilt yttrande

Slutförvaret för reaktoravfall (c) 24