Näringsutskottets betänkande

1989/90: NU13

Bankinspektionen och
försäkringsinspektionen

1989/90
NU 13

Ärendet

I detta betänkande behandlas
dels proposition 1989/90:100 (budgetpropositionen) bilaga 9 (finansdepartementet)
punkterna E 5 och E 6, sorn gäller anslag till bankinspektionen
och försäkringsinspektionen,

dels två motioner från allmänna motionstiden år 1989 vilka gäller
översyn av bankinspektionen resp. åtgärder mot bankernas medverkan
i skatteplanering.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning — avseende
formella belopp — för bankinspektionen och försäkringsinspektionen.
Regeringens beräkning av de båda myndigheternas utgifter under
det kommande budgetåret lämnas utan erinran av utskottet.

De båda motionerna avstyrks. Den motion som gäller åtgärder mot
skatteplanering får stöd i en reservation (vpk, mp).

Propositionen

I proposition 1989/90:100 bilaga 9 framlägger regeringen förslag om
anslag under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1990/91. Efter föredragning
av finansminister Kjell-Olof Feldt föreslås under angivna punkter
följande:

E 5. Bankinspektionen (s. 58—61)

att riksdagen till Bankinspektionen för budgetåret 1990/91 anvisar
ett reservationsanslag på 1 000 kr.

E 6. Försäkringsinspektionen (s. 61—63)

att riksdagen till Försäkringsinspektionen anvisar ett reservationsanslag
på 1 000 kr.

Sammanfattning

1 Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 13

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N209 av Bengt Silfverstrand (s) och Kurt Ove Johansson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av regler för att förhindra skatteplanering
inom banksystemet.

1988/89:N286 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en översyn av bankinspektionen.

Motivering

Bankerna har under senare år bedrivit en intensiv produktutveckling
på skatteplaneringsområdet, anförs det i motion 1988/89:N209 (s).
Flera banker har varit invecklade i affärer med kommanditbolag,
skalbolag, utdelningsfonder m.m. Bankinspektionen har givit bankerna
"klartecken att erbjuda sina kunder särskilda konton för skatteplanering",
säger motionärerna. De betecknar det som uppenbart att denna
och andra typer av skatteplanering, som har utvecklats inom banksystemet,
har allvarligt undergrävt förtroendet såväl för bankerna själva
som för skattesystemet. Även bankinspektionens nya direktiv för bankerna
är emellertid enligt motionärerna otillräckliga för att man skall
komma till rätta med ett system som trots vissa restriktioner innebär
att bankerna aktivt medverkar till skatteplanering. I ett system där
skatt efter bärkraft utgör grundvalen bör det, menar motionärerna,
inte finnas något utrymme för skatteplanering av den art som nu
förekommer inom banksystemets ramar.

Bankinspektionen har alltmer utsatts för kritik från flera håll,
anförs det i motion 1988/89:N286 (fp). Därvid har påståtts att inspektionen
i effektivitetsnit har åsidosatt grundläggande rättssäkerhetskrav.
Motionären nämner följande exempel. När kritik har framförts har
felet inte preciserats och kritiken har varit oklar (Wermlandsbanksfallet).
Kritik har framförts muntligen och offentligen och först i efterhand
skriftligen (Civicfallet). De framställda kraven på rättelse har
varit oklara (Civicfallet). Varken rättelsekraven eller sanktionerna har
klart motiverats (Wermlandsbanksfallet). Den allmänna granskningen
följer diffusa eller obefintliga riktlinjer, varigenom självsaneringen
försvåras. Generaldirektörens behörighet förefaller opreciserad. Dennes
framförda åsikter har inte sällan missuppfattats.

Dessutom har, tillägger motionären, framförts klagomål över att det
saknas möjlighet till rättslig överprövning av bankinspektionens beslut,
trots att dessa kan innebära synnerligen ingripande sanktioner, såsom
indragning av tillstånd för den bedrivna rörelsen. Den översyn som
begärs i motionen skulle avse framför allt bankinspektionens befogenheter
och arbetsformer. Verksamheten hos andra tillsynsorgan, exem -

1989/90:NU13

pelvis näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen,
skulle ge ledning för hur balans mellan effektivitet och rättssäkerhet
bör åstadkommas.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Vissa uppgifter rörande bankinspektionens
verksamhet

Bankinspektionens yttersta maktmedel i tillsynsverksamheten är rätten
att vid allvarliga överträdelser och missförhållanden återkalla tillstånd.
För banks del gäller att tillståndet, oktrojen, återkallas av regeringen
efter anmälan av inspektionen. Om återkallande av tillstånd att driva
fondkommissionsverksamhet kan inspektionen ensam besluta; beslutet
kan överklagas till regeringen. Ett finansbolag kan av inspektionen
förbjudas att driva viss typ av finansieringsverksamhet om bolaget efter
påpekande från inspektionen inte har gjort rättelse och det alltjämt
föreligger missförhållanden av så allvarlig beskaffenhet att det kan
äventyra en sund utveckling av bolagets finansieringsverksamhet.

I bankrörelselagen (1987:617) saknas bestämmelser om skriftlig erinran
och anmärkning. Bankinspektionen kan genom anmälan till regeringen
aktualisera förverkande av oktroj när en bank har fattat ett
beslut som avviker från lag, författning eller bankens stadgar och
avvikelsen är av allvarlig beskaffenhet. För det fall annan avvikelse
föreligger, har inspektionen möjlighet att meddela de erinringar som
inspektionen finner påkallade. Dessa erinringar är inte överklagbara
beslut utan endast icke förpliktande påpekanden som banken inte
behöver rätta sig efter. Inspektionen har emellertid möjlighet att
förelägga bankens styrelse att vidta erforderliga åtgärder om verksamheten
i banken till följd av allvarliga missförhållanden i bankens
ledning kan komma att bli till skada för det allmänna. Om bankstyrelsen
inte rättar sig efter ett sådant föreläggande är inspektionens enda
möjlighet att göra anmälan till regeringen om förverkande av oktrojen.

Enligt förordningen (1987:648) med instruktion för bankinspektionen
gäller beträffande ärendenas handläggning att styrelsen skall
avgöra bl.a. frågor om tillstånd, förbud, föreläggande, föreskrift eller
annan åtgärd, i den mån åtgärden kan anses ha särskild betydelse för
inrättning över vilken inspektionen har tillsyn eller för person som
berörs av tillsynen samt frågor om anmälan till regeringen om förhållande
som kan föranleda återkallelse av oktroj för bank.

Vissa beslut av bankinspektionen

De beslut av bankinspektionen i Civicfallet resp. Wermlandsbanksfallet
som åberopas i motion 1988/89:N286 (fp) har i huvudsak följande
innebörd.

Genom beslut den 2 november 1987 återkallade bankinspektionen
tillståndet för Civic Fondkommission AB att bedriva fondkommis -

1989/90: NU 13

1* Riksdagen 1989190. 17 sami Nr 13

sionsrörelse. Bolaget kritiserades för bl.a. sammanblandning av kunders
aktier och egna aktier i handelslager, otillåten disposition av
förvaltarregistrerade aktier, olika brister i samband med handeln med
aktieoptioner och indexoptioner samt oacceptabelt forlustbringande
terminsaffärer i premieobligationer. Bolaget överklagade bankinspektionens
beslut hos regeringen. I regeringsbeslutet konstaterades att
inspektionens beslut i det överklagade ärendet hade fattats av generaldirektören
på basis av riktlinjer för ärendets slutliga avgörande vilka
styrelsen hade angivit vid ett tidigare sammanträde. Styrelsen hade inte
i efterhand haft några invändningar mot beslutet eller mot handläggningen
av ärendet. Regeringen uttalade att ärendet, med hänsyn till
olika omständigheter, borde ha avgjorts av styrelsen. Den fann det
emellertid inte motiverat att återförvisa ärendet till bankinspektionen
utan prövade det överklagade beslutet i sak. Regeringen gjorde härvid
ingen ändring i detta.

I skrivelse till Wermlandsbanken den 3 november 1987 riktade
bankinspektionen kritik mot bankens medverkan i vissa lånetransaktioner.
I transaktionskedjan ingick bl.a. ett fondkommissionsbolag och
ett finansbolag. Banken uppgav sig ha haft klart för sig att transaktionerna
rörde någon form av skatteplanering, men den hade inte kunnat
klarlägga för inspektionen hur denna planering skulle ske. Bankinspektionen
fann att kreditgivningen och bankens medverkan i övrigt
inte stod i överensstämmelse med kravet på sundhet i verksamheten.
Bankens ledning hade visat bristande omdöme, uttalade inspektionen.
Inspektionen hade funnit de redovisade missförhållandena så allvarliga
att den hade övervägt att föreslå styrelsen omplaceringar eller andra
personförändringar, hette det vidare i beslutet. Inspektionen hade
emellertid stannat för att uttala allvarlig kritik mot bankens ledning
och styrelse för handläggningen av ärendet.

Bankinspektionens uttalanden om skatteplanering

I ett etikmeddelande år 1983 (nr 46) uppmanade bankinspektionen
kreditinstituten att vara återhållsamma med krediter till privatpersoner
om syftet med krediten var att nedbringa skatten. En förutsättning för
etikmeddelandets tillkomst var det begränsade kreditutrymme som vid
denna tid fanns för kreditinstituten. Meddelandets bärkraft minskade
allteftersom kreditrestriktionerna lättade.

När företrädare för banker under de följande åren muntligen hörde
sig för hos bankinspektionen om invändningar kunde riktas mot
transaktioner som var förmånliga från skattesynpunkt fick de beskedet
att en bank inte får medverka till en rättshandling som huvudsakligen
föranleds av intresset att få en inte oväsentlig skatteförmån. Bankinspektionen
har inte ansett sig kunna föregripa en kommande taxering
och har därför normalt avstått från en egen skattemässig bedömning av
den ifrågasatta transaktionen. Detta har haft till följd att banker och
andra kreditinstitut som inte har velat riskera kritik eller annat

1989/90:NU13

ingripande från inspektionen har avstått från att medverka till transaktioner
som inte med säkerhet foller utanför tillämpningsområdet för
lagen (1980:865) om skatteflykt.

I januari 1989 utfärdade bankinspektionen ett allmänt råd om
medverkan i skatteplaneringsåtgärder (BFFS 1989:2). Rådet, som formellt
upphävde etikmeddelandet, har följande lydelse:

Kreditinstitut under bankinspektionens tillsyn skall självklart inte genom
rådgivning, kreditgivning eller på annat sätt direkt eller indirekt
medverka till skattebrott eller till transaktioner som uppenbarligen
eller med säkerhet bör bedömas som skatteflykt enligt lagen (1980:865)
om skatteflykt.

När fråga uppstår om medverkan i affärsupplägg som kan innebära
skatteflykt blir gränsdragningen svårare att göra. Inspektionen erinrar
om förarbetena till lagen om skatteflykt. Lagen gäller förhållanden där
den skattskyldige visserligen på ett formellt giltigt sätt utnyttjar skattereglerna,
men där en inte oväsentlig skatteförmån uppkommer, som
kan antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för transaktionen, och där
en taxering på grundval av transaktionen skulle strida mot lagstiftningens
grunder.

Strax före tillkomsten av detta allmänna råd tog bankinspektionen
ställning i en fråga om skatteplanering av mera begränsad räckvidd.
Frågan var om inlåningskonton eller sparformer med uppskjuten ränta
var förenliga med god banksed. Bakgrunden var att den planerade
inkomstskattereformen förväntades ge lägre beskattning av ränteinkomster.
En person med hög marginalskatt skulle i detta sammanhang
kunna skatteplanera genom att använda en sparform med uppskjuten
ränta. Bankinspektionen uttalade att den var angelägen om att denna
typ av inlåningskonton inte annonserades ut som skatteplaneringsinstrument.
Vidare borde följande rekommendationer följas (101/88):

- Berörda sparformer med uppskjuten ränta bör tillhandahållas endast
privatpersoner.

-Kontovillkoren bör beträffande väsentliga villkor följa de förutsättningar
som anges i förhandsbesked 1987-02-11 från riksskatteverkets
nämnd för ränteärenden och som avser taxeringar t.o.m. år 1989. I
annat fall bör banken upplysa om osäkerheten i fråga om de
skattemässiga konsekvenserna.

- Inga krediter bör lämnas för att möjliggöra insättningar på nämnda
konton och pantsättning av kontobehållningen bör därför inte heller
accepteras.

- En lämplig övre gräns för insättning per person bör vara en miljon
kr.

- Marknadsföring av nämnda sparformer bör vara återhållsam och
klargöra alla väsentliga villkor.

Efter det att det allmänna rådet utfärdades har bankinspektionen
uttalat sig i ämnet vid ytterligare ett par tillfällen. I september 1989
riktade inspektionen kritik mot en bank för att den hade medverkat i
skatteplanering för kunders räkning vid s.k. utdelningsbolag. Inför

1989/90:NU13

årsskiftet 1989-1990 fäste inspektionen i en skrivelse till banker och
andra kreditinstitut dessas uppmärksamhet på det allmänna rådet om
medverkan i skatteplanering och det tidigare uttalandet om sparformer
med uppskjuten ränta. I skrivelse till Svenska bankföreningen i december
1989 lämnade inspektionen rekommendationer beträffande användandet
av sparformer med uppskjuten ränta. Marknadsföringen av
sådana sparformer borde vara återhållsam, sades det bland annat.

Det kan också nämnas att att bankinspektionen i ett allmänt råd den
5 december 1989 (BFFS 1989:22) har rekommenderat varje institut
inom dess tillsynsområde att — med beaktande av vad inspektionen
har uttalat i gällande allmänna råd — utarbeta och dokumentera egna
råd och anvisningar i etiska frågor.

Utredningsförslag rörande bankinspektionen

Kreditmarknadskommittén har behandlat bankinspektionens tillsyn
m.m. i betänkandet (SOU 1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden.
Kommittén har föreslagit nya regler när det gäller inspektionens
befogenhet att rikta kritik mot institut och ingripa mot osund utveckling
av verksamhet. Enligt dessa skulle inspektionen — utöver andra
möjligheter till ingripande — få rätt att meddela skriftlig erinran,
anmärkning och påpekande. Ett uttryckligt samband skall föreligga
mellan dessa befogenheter och de s.k. sundhetsparagraferna i lagarna
om de olika grupper av institut som står under inspektionens tillsyn.
Kommittén har vidare, för att tillmötetsgå ett allmänt krav på förutsebarhet,
framlagt förslag om en ordning med förhandsbesked. Förslaget
innebär att, när det hittills tillämpade systemet med samråd mellan
bankinspektionen och instituten inte har fungerat, inspektionen skall
efter skriftlig ansökan av den som antas ha berättigat intresse meddela
förhandsbesked huruvida en viss verksamhet kräver tillstånd. Förhandsbeskedet
skall alltid kunna överklagas till regeringen. Om en
ansökan avser en fråga av principiell betydelse skall inspektionen
hänskjuta ärendet till regeringen.

Kreditmarknadskommittén konstaterar att dess olika förslag i många
avseenden berör bankinspektionens framtida roll på den svenska kapitalmarknaden.
Förslagen förutsätter, heter det, att inspektionens resurser
kraftigt förstärks.

Även värdepappersmarknadskommittén har — i sitt betänkande (SOU
1989:72) Värdepappersmarknaden i framtiden — tagit upp frågan om
tillkommande tillsynsuppgifter för bankinspektionen. Bland dessa är
följande. Vissa ytterligare kategorier av dem som är verksamma på
värdepappersmarknaden föreslås bli skyldiga att söka tillstånd hos
bankinspektionen. Inspektionen skall ha möjligheter att meddela vissa
föreskrifter, och den skall under vissa förutsättningar kunna förbjuda
handel med instrument av visst slag.

1989/90:NU13

Utredning om bankinspektionen och
försäkringsinspektionen

Finansministern har, med stöd av ett regeringsbeslut i februari 1990,
tillkallat överdirektör Alf Carling som särskild utredare med uppdrag
att utreda omfattningen, inriktningen och organisationen av tillsynen
över de finansiella instituten och marknaderna. Utredaren skall särskilt
studera bankinspektionens och försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet. Han skall därvid vara oförhindrad att föreslå
lösningar som innebär att inspektionerna slås samman till en myndighet
eller att bankinspektionens tillsynsuppgifter helt eller till vissa
delar övertas av riksbanken.

Interpellation och fråga i riksdagen

Bankinspektionens rekommendationer var våren 1989 föremål för en
interpellation (1988/89:96) av Knut Wachtmeister (m). Med hänvisning
till att det från bankinspektionens sida hade uttalats att inspektionen
inte skulle komma att godkänna en av Stockholms Optionsmarknad
(OM) planerad utgivning av ränteoptioner och ränteterminer önskade
interpellanten besked huruvida finansministern ansåg det tillfredsställande
att en rekommendation från bankinspektionen i praktiken innebar
ett förbud som dessutom inte kunde överprövas och huruvida
finansministern avsåg att vidta några åtgärder för att åstadkomma ett
klarare och mer tillfredsställande rättsläge.

1 sitt svar (RD 1988/89:114 s. 37 f.) anförde finansminister Kjell-Olof
Feldt bl.a. följande:

Många myndigheter ger ut allmänna råd eller, om man så vill, rekommendationer.
Detta är en rationell serviceåtgärd, som sparar tid och
pengar för såväl allmänheten som myndigheterna. På samma sätt bör
det vara en klar fördel att man utan att göra en formell framställning
kan la besked av en tillsynsmyndighet om hur den ser på en enskild
fråga. Sådana informella besked lämnas dagligen och i stor omfattning.
Jag tycker att detta är utmärkt — — —.

Det är självklart att ett informellt besked inte kan överklagas. Det
ligger i beskedets informella natur och är inte något resultat av ett
oklart eller otillfredsställande rättsläge. Något problem uppstår självfallet
inte om den som får beskedet accepterar myndighetens bedömning.

Läget blir ett annat, om den som får beskedet anser att myndighetens
ställningstagande är felaktigt. Då kan det finnas ett starkt intresse
av att fa fram ett beslut som kan överklagas. Detta kan t.ex. vara fallet
om det föreligger delade meningar om en viss planerad verksamhet,
som inte kräver tillstånd, är förenlig med ilet sund hets krav som
bankinspektionen har att övervaka. Innan ett företag investerar stora
resurser i en verksamhet, kan det för företaget vara ett väsentligt
intresse att inspektionen avger ett formellt bindande besked i fråga om
verksamhetens tillåtlighet. Det bör därför i första hand vara företagets
egen sak att ta upp sitt ärende med myndigheten på ett sådant sätt att
ett överklagbart besked kan ges. Det är därvid också en självklarhet att
myndigheten medverkar i denna process och inte undandrar sig att
meddela beslut när ett sådant begärs och det finns sakliga och formella
förutsättningar för ett ställningstagande.

1989/90:NU13

Jag anser alltså inte att bankinspektionen skall upphöra med att ge
ut allmänna råd eller med att ge besked på förhand om hur inspektionen
ser på olika allmänna eller enskilda frågor som faller inom
inspektionens tillsynsområde.

Avslutningsvis nämnde finansministern kreditmarknadskommitténs
förslag om införande av en möjlighet att i vissa fall erhålla överklagbara
förhandsbesked. Enligt ett senare inlägg ansåg han att det skulle
vara av stort värde om ett sådant institut kunde upprättas och fås att
fungera på ett rimligt sätt.

I oktober 1989 (RD 1989/90:6 s. 3 f.) besvarade finansminister Feldt en
fråga (1988/89:32) av Hugo Hegeland (m) om innebörden av god
banksed. Frågeställaren ville med anledning av uttalanden som finansministern
hade gjort i pressen om bankers medverkan i skatteplanering
fa veta om denne var beredd att precisera gränserna för den s.k.
grå zonen och även låta publicera en handbok som gav upplysning om
hur det inramade området borde tolkas. Frågan besvarades nekande. I
svaret anfördes bl.a. att det, i den mån bankerna eller deras branschorganisationer
inte själva sätter ramar för sitt handlande, är en uppgift
för bankinspektionen att genom allmänna råd ge innehåll åt begreppet
sund bankverksamhet.

Utskottet

Bankinspektionens verksamhet finansieras genom avgifter från de kreditinstitut
m.fl. som står under inspektionens tillsyn. Avgifterna redovisas
som uppbördsmedel under ett formellt reservationsanslag av
1 000 kr. Motsvarande gäller för försäkringsinspektionen, vars verksamhet
finansieras genom obligatoriska bidrag främst från försäkringsbolagen.

Regeringen föreslår för budgetåret 1990/91 oförändrade anslag. Näringsutskottet
tillstyrker förslagen. I samband därmed redovisar regeringen
hur den bedömer de båda myndigheternas resursbehov. Det
kan noteras att såväl bankinspektionen som försäkringsinspektionen
föreslås dels bli undantagen från ett rationaliseringskrav som innebär
en real neddragning av myndighetens resurser, dels fa ett visst medelstillskott
bl.a. för personalförstärkningar, i försäkringsinspektionens fall
alternativt konsulttjänster.

I anslutning till frågan om anslag till bankinspektionen tar utskottet
upp två motioner som rör inspektionens verksamhet.

Motion 1988/89:N286 (fp) har sin utgångspunkt i ett par uppmärksammade
reaktioner från bankinspektionens sida mot förhållanden hos
vissa företag under dess tillsyn. Motionären riktar kritik mot en del
formella omständigheter i detta sammanhang och begär en översyn av
bankinspektionens befogenheter och resurser.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har kreditmarknadskommittén
och värdepappersmarknadskommittén framlagt förslag rörande
bankinspektionens verksamhet. Dessa förslag bereds nu inom

1989/90:NU13

regeringskansliet. Vidare har, såsom också redovisats, en särskild utredare
nyligen fått i uppdrag att utreda omfattningen, inriktningen och
organisationen av tillsynen över de finansiella instituten och marknaderna
och därvid särskilt studera bankinspektionens verksamhet. Mot
här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionen utan att gå in på
argumentationen i denna.

I motion 1988/89:N209 (s) begärs att riksdagen skall göra ett uttalande
till regeringen om behovet av regler för att förhindra skatteplanering
inom banksystemet.

Bankinspektionen har i januari 1989, omedelbart innan motionen
väcktes, givit bankerna vägledning på detta område genom ett allmänt
råd om medverkan i skatteplaneringsåtgärder (se s. 5). Detta råd
betecknas av motionären som otillräckligt för syftet att avhålla bankerna
från sådan medverkan. Sedermera har inspektionen, såsom redovisats
i det föregående, vid ett par tillfällen gjort ytterligare uttalanden i
ämnet till vägledning för bankerna.

Utskottet noterar bankinspektionens nu angivna aktiviteter och utgår
från att inspektionen fortlöpande prövar vad som är en befogad
och realistisk linje från dess sida när det gäller att söka förhindra att
banker medverkar till transaktioner som ingår i en icke acceptabel
skatteplanering. Förutsättningarna för en sådan torde för övrigt minska
genom den omläggning av skattesystemet som har inletts. Riksdagen
har, anser utskottet, inte skäl för ett beslut som skulle innebära kritik
mot inspektionens åtgärder på detta område. Motion 1988/89:N209 (s)
avstyrks med det nu sagda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till bankinspektionen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 9
punkt E 5 till Bankinspektionen för budgetåret 1990/91 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,

2. beträffande anslag till försåkringsinspektionen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 9
punkt E 6 till Försåkringsinspektionen för budgetåret 1990/91
under sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
1 000 kr.,

3. beträffande översyn av bankinspektionen
att riksdagen avslår motion 1988/89:N286,

4. beträffande åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering att

riksdagen avslår motion 1988/89:N209.

res. (vpk, mp)

1989/90:NU13

Stockholm den 15 maj 1990
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Åke Wictorsson
(s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m),
Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Roland Larsson (c), Rolf L
Nilson (vpk), Leif Marklund (s), Sven-Åke Nygårds (s), Christer Eirefelt
(fp), Bertil Danielsson (m), Lars De Geer (fp) och Loui Bernal
(mp).

Reservation

Åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering
(mom. 4)

Rolf L Nilson (vpk) och Loui Bernal (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet
noterar" och slutar med "nu sagda" bort ha följande lydelse:

Aven om förutsättningarna för skatteplanering minskar genom den
omläggning av skattesystemet som har inletts, saknas ingalunda möjligheter
till transaktioner på detta område som kräver aktiva motåtgärder
från statens sida. Mycket angeläget är att bankerna avhålls från att
lämna sin medverkan till skatteplaneringsåtgärder. Detta kräver målmedvetna
och energiska rådgivnings- och tillsynsinsatser från bankinspektionens
sida. Det råd från hösten 1989 som utskottet nyss har
nämnt ter sig alltför uddlöst. Riksdagen bör genom ett uttalande till
regeringen ta initiativ till att mera effektiva regler för att förhindra
skatteplanering kommer till stånd. Utskottet tillstyrker sålunda yrkandet
härom i motion 1988/89:N209 (s).

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande åtgärder mot bankernas medverkan i skatteplanering att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:N209 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.