Näringsutskottets betänkande
1988/89 :NU23

Vissa anslag inom civildepartementets område

1988/89

NU23

Ärendet

I detta betänkande behandlas
dels proposition 1988/89:100 bilaga 15 (civildepartementet) punkterna F 2
(Näringsfrihetsombudsmannen, NO), F3 (Statens pris- och konkurrensverk,
SPK) och H 7 (Stöd till arbetskooperation m.m.),
dels - helt eller delvis - fem motioner med anknytning till dessa punkter.

Generaldirektör Jörgen Holgersson, SPK, har inför utskottet redogjort för
verkets organisation och verksamhet. Från NO har utskottet på begäran fått
en skriftlig framställning om NO:s handläggningstider m.m.

Sammanfattning

Föreslagna anslag till näringsfrihetsombudsmannen (NO) och statens prisoch
konkurrensverk (SPK) samt för stöd till arbetskooperation tillstyrks av
utskottet. En motion (m) om avveckling av den prisreglerande verksamheten
hos SPK avstyrks med hänvisning till nya riktlinjer som SPK arbetar efter.
Reservanter (m, fp, mp) vill att NO:s verksamhet skall ses över med sikte på
kortare handläggningstider; utskottet avstyrker motionsyrkanden (m; fp)
härom. Med anledning av motioner (s; c) om kooperativ utveckling föreslår
utskottet att riksdagen hos regeringen skall begära en analys av kooperationens
utvecklingsmöjligheter på nya områden. Staten bör inte ta särskilda
initiativ för att stimulera den kooperativa företagsverksamheten, anförs det i
en reservation (m, fp). Ett motionsyrkande (c) med krav på ett kooperativt
forskningsprogam avstyrks av utskottet men följs upp i en reservation (c,
vpk).

Propositionen

I proposition 1988/89:100 bilaga 15 (civildepartementet) framlägger regeringen
förslag om anslag m.m. för budgetåret 1989/90. Efter föredragning av
civilminister Bengt K Å Johansson föreslås under angivna punkter följande:

F 2. Näringsfrihetsombudsmannen (s. 145 f.)

att riksdagen till Näringsfrihetsombudsmannen för budgetåret 1989/90
anvisar ett förslagsanslag på 8 198 000 kr.

1 Riksdagen 1988189.17sami. Nr23

F 3. Statens pris- och konkurrensverk (s. 146-149)
att riksdagen till Statens pris- och konkurrensvérk för budgetåret 1989/90
anvisar ett förslagsanslag på 43 652 000 kr.

H 7. Stöd till arbetskooperation m.m. (s. 168 f.)

att riksdagen till Stöd till arbetskooperation m.m. för budgetåret 1989/90
anvisar ett reservationsanslag på 2 500 000 kr.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1988/89:N218 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag som innebär en avveckling av den prisreglerande verksamheten
hos SPK.

1988/89:N222 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som [i motionen] anförts om stöd för
kooperativa satsningar främst i glesbygd.

1988/89:N244 av Per Westerberg m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (2) att
riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att stärka effektiviteten i
marknadsdomstolen och hos näringsfrihetsombudsmannen.

1988/89:N297 av Hadar Cars m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen
hos regeringen begär förslag om åtgärder med syfte att korta NO:s
handläggningstider i enlighet med vad som i motionen anförs.

1988/89:N336 av Elving Andersson (c) och Jan Hyttring (c) vari yrkas att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
de regionala utvecklingsfondernas stöd till ungdomskooperativ,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
kooperativ forskning.

Remissyttrande från NO

På utskottets begäran har NO i en skrivelse den 7 mars 1989 lämnat uppgifter
om och synpunkter på handläggningstiderna hos NO. Skrivelsen återges som
bilaga (s. 10). Med hänvisning till att de båda aktuella motionerna torde ha
sin bakgrund i ärenden om leveransvägran riktad mot Hedbergs Guld &
Silver AB i Dalsjöfors ges i skrivelsen en detaljerad redogörelse för det
kronologiska förloppet av dessa ärendens handläggning. Även konsumentverket
har varit involverat i ett antal ärenden rörande detta företag. Den
genomsnittliga handläggningstiden i leveransvägransärenden var 6,5 månader
år 1980 och 6,6 månader år 1987. Medianvärdet, dvs. den tid inom vilken
hälften av ärendena hade slutförts, var lägre, nämligen 3 å 4 månader resp. 4
å 5 månader. De leveransvägransfall som går vidare till marknadsdomstolen
- i genomsnitt ett ärende per år - har under den senaste tioårsperioden haft
en genomsnittlig handläggningstid hos NO av ca 12 månader. Det totala
antalet leveransvägransärenden har varit relativt stort; år 1988 förekom 63
sådana ärenden.

1988/89:NU23

Tidigare behandling av motion rörande NO:s
verksamhet

I en motion år 1988 riktades kraftig kritik mot NO:s sätt att fungera.
Motionären (m) menade att NO inte ingrep tillräckligt systematiskt och
kraftfullt vid fall av leveransvägran eller överträdelse av bruttoprisförbudet.
NO:s handläggningstider påstods ha förlängts väsentligt under 1980-talet. I
motionen påyrkades en översyn av NO-ämbetet i syfte att detta skulle
effektiviseras till konsumenternas fromma.

Näringsutskottet (NU 1987/88:27) redovisade uppgifter om ärendetillströmningen
till NO, om den genomsnittliga handläggningstiden i ärenden
om leveransvägran och om en prioritering som NO tillämpade i sin
verksamhet. Prioriteringen hade, framhöll utskottet, påverkats av statsmakternas
besparingskrav. Det fanns inte fog för de negativa omdömena i
motionen, menade utskottet, och den begärda översynen var inte motiverad.
Motionen avstyrktes sålunda enhälligt av utskottet och avslogs därefter av
riksdagen.

Utskottet

Näringsfrihetsombudsmannen

Bland de uppgifter som konkurrenslagen (1982:729) har pålagt näringsfrihetsombudsmannen
(NO) är bl.a. att ta ställning och eventuellt ingripa i fall
då en näringsidkare utsätts för leveransvägran från en producents eller en
grossists sida. I sista hand kan det bli marknadsdomstolen som får pröva om
konkurrensbegränsningen har skadlig verkan. Domstolen kan härvid bl.a.
besluta om säljåläggande.

NO:s handläggning av ärenden rörande leveransvägran kritiseras i de delar
av motionerna 1988/89:N244 (m) och 1988/89:N297 (fp) som behandlas här. I
båda motionerna understryks inledningsvis betydelsen av konkurrens inom
näringslivet och av en effektiv konkurrenslagstiftning. På flera områden
fungerar lagstiftningen inte som avsett, hävdas det i den förra motionen.
Särskilt berörs fall av leveransvägran från producenters eller grossisters sida.
Nyetablerade priskonkurrerande företag bereds inte alltid tillfälle till en
snabb korrektion i fall av konkurrensvägran. Handläggningen såväl hos
marknadsdomstolen som hos NO har enligt motionärerna blivit ytterst
formell och därmed tidskrävande, vartill kommer förseningar på grund av
arbetsanhopning. I den senare motionen sägs att handläggningsperioden
innan NO är färdig med sitt beslut kan bli mycket lång, ”enligt pressuppgifter
mellan ett och två år”. Motionärerna menar att beslut avseende leveransvägran
borde kunna fattas av NO inom någon månad.

Av offentliga uttalanden från motionärernas sida har framgått att båda
motionerna har föranletts av hur ärenden om leveransvägran riktad mot
Hedbergs Guld & Silver AB i Dalsjöfors har behandlats hos NO och
marknadsdomstolen. Inom utskottet har motionärerna emellertid betonat
att deras kritik har en generell syftning.

NO har på utskottets begäran lämnat närmare uppgifter om handlägg -

1988/89 :NU23

1* Riksdagen 1988189.17sami. Nr 23

ningstider m.m. (se s. 2 och 10). Eftersom förutsättningarna för marknadsdomstolens
handläggning till väsentlig del bestäms av åtgärder från NO:s sida
begränsar utskottet, trots ordalydelsen av det aktuella yrkandet i motion
1988/89:N244 (m), sin bedömning till att gälla NO:s verksamhet.

Utskottet har, mot bakgrund av NO:s utförliga redogörelse, kommit till
uppfattningen att det inte finns underlag för den svepande kritik mot
handläggningen av leveransvägransärenden som framförs i de båda motionerna.
Självfallet torde det stundom i efterhand kunna konstateras att någon
fas i beredningsarbetet hade kunnat bli kortare om ytterligare resurser hade
stått till förfogande eller om NO eller någon annan medverkande hade
prioriterat sina insatser på annat sätt. Kraven på kommunikation till berörda
parter och på tillräcklig utredning av åberopade sakförhållanden måste
emellertid uppenbarligen kraftigt begränsa möjligheterna att förkorta handläggningstiderna.
Utskottet utgår från att NO ägnar uppmärksamhet åt vad
som kan göras för att åstadkomma en snabb handläggning. Någon framställning
till regeringen på grundval av de berörda motionsyrkandena finner
utskottet inte motiverad; dessa avstyrks således.

Utskottet tillstyrker att NO, såsom regeringen föreslår, får ett anslag av
8 198 000 kr. för det kommande budgetåret.

Statens pris- och konkurrensverk

Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har hösten 1988 fått ny organisation
och i samband därmed sin nuvarande benämning (förut statens pris- och
kartellnämnd). Även verksamhetsinriktningen har ändrats. SPK:s roll som
detaljgranskare på prisområdet har tonats ned. Huvuduppgiften för verket är
att genom utredningsverksamhet och allmän konkurrensbevakning uppmärksamma
och analysera samhällsekonomiska kostnader till följd av brister
i konkurrensens effektivitet. För den händelse allmänna prisregleringslagen
(1956:236) är i tillämpning-vilket för närvarande inte är fallet-skall verket
administrera de prisregleringar som kan beslutas.

I motion 1988/89:N218 (m) görs en återblick på den prisregleringspolitik
som har bedrivits sedan 1970-talets början. Erfarenheterna av denna politik
är övervägande negativa, menar motionären. Regleringarna har inte haft
någon märkbar verkan på den långsiktiga inflationstakten. Företagen har
drabbats av ökad osäkerhet. Förhandlingar och överenskommelser med SPK
har blivit en allt viktigare verksamhet för många företag. Medan SPK önskar
framställa sig som en neutral administratör av regeringens och riksdagens
beslut är verkligheten en annan, hävdas det i motionen. SPK betecknas där
som en högst aktiv och politiserande myndighet som förhandlar med företag
och som tar initiativ till att både införa och avskaffa priskontroller.

Den ekonomisk-politiska frågan huruvida prisreglering bör tillgripas i
vissa situationer hör inte hemma i detta sammanhang. När det gäller SPK:s
funktion är motionen, såsom har framgått, snarast uttryck för en reaktion på
tidigare förhållanden. Om resurser hos SPK framgent skulle komma att tas i
anspråk för prisregleringsuppgifter är det, enligt vad som har klargjorts för
utskottet, verksledningens ambition att detta endast i ringa grad skall

1988/89:NU23

påverka SPK:s ordinarie aktiviteter. Med vad nu sagts avstyrker utskottet
motion 1988/89:N218 (m).

Effektivitetsvinster skall enligt regeringens bedömning möjliggöra att kursändringen
i SPK:s verksamhet kan genomföras trots en viss reell minskning
av verkets resurser. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att SPK för
nästa budgetår skall få ett anslag av 43 652 000 kr.

Stöd till arbetskooperation m.m.

Kooperativa rådet är kooperationens och statens gemensamma operativa
organ. Rådets huvuduppgift är att stimulera utvecklingen av såväl befintlig
som ny kooperativ verksamhet. Det skall bl.a. initiera kartläggning och
analys av kooperationens utvecklingsmöjligheter och söka undanröja de
hinder som härvid uppmärksammas. Särskilt intresse har rådet ägnat åt
frågan om villkoren för etablering av kooperativa företag. Rådet, som
inrättades år 1983, har tidigare varit knutet till industridepartementet. Under
innevarande budgetår har ansvaret för rådet överförts till civildepartementet.
Ordförande i rådet är för närvarande statsrådet Margot Wallström.

År 1986 träffades en överenskommelse mellan staten och kooperationen
om stöd till kooperativt nyföretagande. Staten har åtagit sig att under en
femårsperiod bidra med högst 2,5 milj. kr. per budgetår under förutsättning
att motsvarande bidrag lämnas av kooperationen. Medlen ställs till kooperativa
rådets förfogande och skall finansiera uppbyggnaden av ett kooperativt
utvecklingssystem. Detta system omfattar dels allmänna informations-,
utbildnings- och utvecklingsinsatser, dels kooperativ företagsservice, dels
stöd till etablering av lokala kooperativa utvecklingscentra.

Statens bidrag har tidigare utbetalts från anslaget till småföretagsutveckling
under industridepartementets huvudtitel. Med anledning av att ansvaret
för kooperativa rådet numera åligger civildepartementet föreslås i budgetpropositionen
(prop. 1988/89:100 bil. 15 s. 168) att det statliga stödet om 2,5
milj. kr. för budgetåret 1989/90 skall anvisas från ett nytt anslag under
civildepartementets huvudtitel. Förslaget har inte föranlett några motioner.
Det tillstyrks av utskottet.

I anslutning till detta anslag behandlar utskottet två motioner om kooperationen.
Många kooperativa organisationer kan spela en betydelsefull roll i
arbetet med att skapa en positiv utveckling av landsbygden, sägs det i motion
1988/89:N222 (s). Nya och otraditionella samverkansformer borde prövas.
Folkets hus-föreningar, hembygdsgårdar, byalag, Konsumbutiker, OKstationer
och folkrörelsekooperativa bostadsrättsföreningar skulle genom ett
samarbete med statliga och kommunala inrättningar kunna lägga grunden för
ett bättre resursutnyttjande. Juridiska och ekonomiska regler får dock inte
hindra denna samverkan. Enligt motionärerna bör därför nya riktlinjer och
samverkansmodeller utvecklas. Arbetsmarknadsdepartementet och kooperativa
rådet borde ges i uppdrag att utarbeta en uppföljningsplan för
kooperativa satsningar i främst glesbygden. En sådan plan bör enligt
motionärerna omfatta såväl riktlinjer som projektbidrag.

I motion 1988/89:N336 (c) hävdas att det behövs ett ökat stöd till

1988/89:NU23

ungdomskooperativ. Ungdomars företagande kan många gånger med fördel
ske i kooperativa former. Motionärerna anser att de regionala utvecklingsfonderna
kan spela en viktig roll på området genom utbildningsinsatser och
kreditgivning. Fonderna borde åläggas att aktivt verka för nyföretagande i
kooperativa former. Enligt motionärerna bör särskilda medel avsättas för
ändamålet.

År 1987 påbörjades projektet Kooperativ arbetsmarknadspolitik som
syftar till att stödja kooperativ verksamhet bland arbetslösa ungdomar.
Projektet administreras av Kooperativa institutet och finansieras med
statliga medel som anvisas över arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel.
Åren 1984-1986 drevs ett motsvarande projekt, ungdomskooperativprojektet,
som stöddes på samma sätt.

Som tidigare har nämnts lämnas stöd till kooperativt nyföretagande inom
ramen för kooperationens utvecklingssystem. Detta system tillkom mot
bakgrund av att man inom kooperationen ansåg att de befintliga näringspolitiska
organen - främst statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna
- var ointresserade av att verka för den kooperativa företagsformen i
samband med t.ex. nyföretagande.

Enligt utskottets mening är utvecklingen av såväl befintlig som ny
kooperativ verksamhet betydelsefull från allmän näringspolitisk synpunkt.
Som riksdagen tidigare har fastslagit (prop. 1983/84:84. NU 1983/84:24) bör
de kooperativa företagen så långt möjligt ges förutsättningar likvärdiga med
dem som gäller för andra företagsformer. Ansvaret för att främja kooperationen
bör i första hand åvila de särskilda kooperativa organen.

Utskottet anser emellertid att nyföretagandet i kooperativ form inte har
utvecklats i önskvärd omfattning. Detta kan delvis ha sin förklaring i ett
motstånd hos vissa mot den kooperativa företagsformen och i att de berörda
statliga och regionala organens intresse för kooperativa lösningar ibland kan
vara svagt.

Enligt utskottets mening finns det därför nu skäl för en analys av
kooperationens utvecklingsmöjligheter på nya områden. Problem och
hinder - t.ex. av den typ som skisseras i motion 1988/89:N222 (s) - som
försvårar kooperativ verksamhet bör särskilt uppmärksammas. Regeringen
bör tillse att en sådan analys kommer till stånd, lämpligen genom kooperativa
rådets försorg.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av nyssnämnda motion och
nu berörd del av motion 1988/89:N336 (c) i ett uttalande till regeringen
ansluter sig till vad utskottet här har anfört.

I motion 1988/89:N336 (c) berörs också frågan om forskning om kooperativ
verksamhet. En allsidig och kontinuerlig svensk kooperationsforskning är av
väsentlig betydelse för kooperationens framtida utveckling, menar motionärerna.
De anser att regeringen bör ges i uppdrag att till riksdagen redovisa
förslag till kooperativt forskningsprogram.

Forskningsrådsnämnden och kooperationen avtalade i mitten av 1980-talet om ett femårigt program för kooperationsforskning. Programmet löper
t.o.m. budgetåret 1989/90. Avsikten har varit att sammanlagt ca 2 milj. kr.
skall ställas till förfogande varje år för olika forskningsprojekt. Hittills har

1988/89:NU23

bidrag lämnats till drygt 20 projekt. Dessa har bl.a. gällt statsvetenskapliga
och sociologiska frågor samt ledarskapsfrågor inom kooperationen. För
närvarande pågår en utvärdering av programmet. Forskningsrådsnämnden
avser att redovisa resultatet av utvärderingen för regeringen inför den
aviserade propositionen om forskning år 1990.

När utskottet våren 1988 behandlade ett motionsyrkande av samma
innebörd som det här aktuella erinrade utskottet om det femåriga forskningsprogrammet
och den då förestående utvärderingen av verksamheten (NU
1987/88:25 s. 24). Med hänsyn härtill ansåg utskottet att det saknades
anledning för riksdagen att då ta något initiativ i frågan och avstyrkte
yrkandet. Detta följdes upp i en reservation (c, vpk). Riksdagen anslöt sig till
utskottets förslag.

Utskottet finner inte anledning till ett ändrat ställningstagande från
riksdagens sida. Motion 1988/89:N336 (c) avstyrks alltså i berörd del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder för att förkorta NO:s handläggningstider
att riksdagen avslår motion 1988/89:N244 yrkande 2 och motion
1988/89:N297 yrkande 2,

2. beträffande anslag till NO

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 15 punkt F 2
till Näringsfrihetsombudsmannen för budgetåret 1989/90 under trettonde
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 8 198 000 kr.,

3. beträffande prisreglerande verksamhet hos SPK
att riksdagen avslår motion 1988/89:N218,

4. beträffande anslag till SPK

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 15 punkt F 3
till Statens pris- och konkurrensverk för budgetåret 1989/90 under
trettonde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 43 652 000 kr.,

5. beträffande stöd till arbetskooperation m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1988/89:100 bilaga 15 punkt
H 7 till Stöd till arbetskooperation m.m. för budgetåret 1989/90 under
trettonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 2 500 000 kr.,

6. beträffande kooperativ utveckling

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:N222 och motion
1988/89:N336 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

7. beträffande forskning om kooperativ verksamhet
att riksdagen avslår motion 1988/89:N336 yrkande 2.

Stockholm den 23 mars 1989
På näringsutskottets vägnar

1988/89:NU23

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per
Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Inga-Britt
Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg
(fp), Roland Larsson (c), Paul Lestander (vpk). Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin Falkmer (m) och Sven-Åke Nygårds
(s).

Reservationer

1. Åtgärder för att förkorta NO:s handläggningstider
(mom. 1)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun
Norberg (fp), Lars Norberg (mp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Utskottet har”
och slutar med "avstyrks således” bort ha följande lydelse:

NO:s redogörelse bestyrker enligt utskottets mening motionärernas
uppfattning att det hos NO förekommer handläggningstider som är uppenbart
otillfredsställande. Delvis sammanhänger detta med procedurregler
som utskottet kommer att diskutera i annat sammanhang. Men även andra
omständigheter, vilka NO kan råda över, spelar in. I det av NO särskilt
redovisade fallet har NO exempelvis under lång tid låtit ärendet vila med
hänvisning till en pågående utredning inom SPK. För ett företag som är utsatt
för konkurrensbegränsande åtgärder kan ett sådant dröjsmål bli förödande.

Det finns följaktligen, menar utskottet, starka skäl för att regeringen bör,
såsom begärs i motionerna 1988/89:N244 (m) och 1988/89:N297 (fp), låta se
över handläggningstiderna hos NO och föranstalta om effektivitetshöjande
åtgärder. Riksdagen bör rikta en anmodan till regeringen om att så skall ske.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande åtgärder för att förkorta NO:s handläggningstider
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:N244 yrkande 2 och
motion 1988/89:N297 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

2. Kooperativ utveckling (mom. 6)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m). Gunnar Hökmark (m), Gudrun
Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet
anser” och slutar med ”har anfört” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns det inget motiv för att staten skall ta
särskilda initiativ för att stimulera den kooperativa företagsverksamheten.
Tvärtom, menar utskottet, gagnas inte kooperationen - med sin folkrörelsekaraktär
- av att staten tilldelas en styrande roll över utvecklingsarbetet.
Motion 1988/89:N222 (s) och här behandlad del av motion 1988/89:N336 (c)
bör inte föranleda någon åtgärd av riksdagen. De avstyrks alltså.

1988/89:NU23

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kooperativ utveckling

att riksdagen avslår motion 1988/89:N222 och motion 1988/89:N336
yrkande 1.

3. Forskning om kooperativ verksamhet (mom. 7)

Per-Ola Eriksson (c), Roland Larsson (c) och Paul Lestander (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1988/89:N336 (c) om vikten
av att en allsidig och kontinuerlig kooperationsforskning byggs upp. Ett
väsentligt inslag i arbetet med att stärka kooperationens roll i samhället är
satsningar på forskning kring kooperativ verksamhet. Det är därför angeläget,
menar utskottet, att programmet för kooperationsforskning inte avbryts
när det löper ut vid halvårsskiftet 1990. Regeringen bör redan nu uppmanas
att senast i den aviserade propositionen om forskning våren 1990 lägga fram
förslag om den fortsatta inriktningen och finansieringen av verksamheten.
Genom ett uttalande av riksdagen härom skulle motion 1988/89:N336 (c) bli
tillgodosedd i aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande forskning om kooperativ verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:N336 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1988/89:NU23

NÄRINGSFRIHETSOMBUDSMANNEN

1989-03-07

NO:s handläggningstider m.m.

Remissen från näringsutskottet gäller särskilt angivna motionsyrkanden som
närmast avser handläggningstider hos NO. Utskottet har begärt uppgifter om
dessa tider och om förhållanden i övrigt som kan vara av betydelse vid
beredningen av nämnda yrkanden. Övriga delar av motionerna avser
utskottet att behandla senare i vår. NO begränsar sitt yttrande i enlighet med
detta.

Motionerna avser de ärenden som NO handlägger enligt konkurrenslagen
(KL) och tar i första hand sikte på fall av leveransvägran. För att rätt kunna
bedöma tidsåtgången i dessa ärenden bör man ha en viss kännedom om vad
lagen innebär. NO börjar därför med att redogöra översiktligt för detta.

Inte sällan möter NO uppfattningen att det är straffbart för ett företag att
neka ett annat företag leveranser. Så är dock inte fallet. En annan sak är att
det är brottsligt enligt KL att sätta som villkor för leveranser att återförsäljaren
ej går under ett visst pris. Om det går att bevisa att det finns en sådan
koppling mellan leverans och pris kan straff utdömas för brott mot KLs
bruttoprisförbud. Av detta följer dock alls ingen skyldighet för den dömde
att leverera. För en sådan skyldighet krävs alltid att förutsättningarna i en
helt annan regel i KL - den s k missbruksbestämmelsen i 2 § KL - är
uppfyllda.

Enligt missbruksbestämmelsen måste NO kunna bevisa i det enskilda fallet
att en leveransvägran har från allmän synpunkt skadlig verkan. Detta
begrepp definieras i lagen endast i mycket allmänna termer, för att lagtexten
skall kunna fånga upp de mångskiftande företeelserna i näringslivet. Enligt
lagdefinitionen måste NO till en början kunna visa att en viss leveransvägran
påverkar prisbildningen, hämmar effektiviteten inom näringslivet eller
försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Om det kan styrkas att en
eller flera av dessa negativa effekter uppstår skall NO därutöver visa att så
sker på ett sätt som är otillbörligt från allmän synpunkt. I det ligger bl a att
NO har att uppmärksamma och värdera också varje omständighet som - sett
ur det allmännas synvinkel - kan tänkas motivera eller ursäkta den aktuella
vägran att leverera.

Utgångspunkten förNOs bedömning skall vidare enligt förarbetena till KL
vara att det i princip råder avtalsfrihet på detta område, dvs att en säljare i
princip själv får bestämma vem han vill sälja till. I rättstillämpningen
alltsedan år 1954 har utvecklats en omfattande praxis i första hand i
marknadsdomstolen men även hos NO om när det kan vara påkallat att göra
undantag från huvudregeln om avtalsfrihet. Denna praxis är ganska svåröverskådlig
(jfr Martenius, Åke, Konkurrenslagstiftningen, Stockholm

1988/89:NU23

Bilaga

1985, s. 199ff), beroende på att omständigheterna kan skifta starkt från ett
fall till ett annat och bedömningarna variera därefter.

För nämnda praxis och för regelverkets närmare innebörd hänvisar NO till
den åberopade lagkommentaren. Här bör dock framhållas följande. Själva
uppbyggnaden av de rättsregler som utvecklats och som NO har att följa
kräver att en rad faktorer uppmärksammas och värderas när de blir aktuella i
ett enskilt ärende om leveransvägran. Väsentligen gäller det att från allmän
synpunkt avväga motstående ekonomiska intressen. Härvid måste NO
uppmärksamma också effekterna för säljaren om leveranser tvingas fram,
liksom vad säljaren i övrigt vill åberopa till stöd för sin leveransvägran.
Självfallet har NO varken rätt eller skyldighet att presumera att endera
parten måste ha rätt gentemot den andre i deras tvist med varandra om
leveranser. Kraven på saklighet och objektivitet vid myndighetsutövning är
givetvis tvingande och ofrånkomliga också för NOs verksamhet.

De nu berörda omständigheterna, som helt följer av gällande lagstiftning,
gör att ärenden om leveransvägran ofta blir tidskrävande och i vissa fall tar
lång tid. I första hand driver NO fall där det leveransvägrade företaget håller
låga priser. Om NO inte förhandlingsvägen kan få leveranser till stånd
återstår endast att föra ärendet till marknadsdomstolen. Där måste NO visa
att företaget har lågprisprofil. I vissa fall behövs ingen extra utredning
beroende på att motsidan medger att det leveransvägrade företaget har en
sådan profil eller på att företaget har ett stabilt anseende som lågprisföretag.

I sådana fall grundas detta på t ex tidigare gjorda undersökningar av statens
pris- och konkurrensverk (SPK). I andra fall måste NO få fram utredning i
saken vid en talan i marknadsdomstolen.

Det bör i sammanhanget tilläggas att vikten av att hjälpa fram vad som kan
anses vara lågprisföretag visserligen varit en huvudlinje i domstolens praxis
sedan lång tid. Saken är samtidigt inte så enkel att lågpriskaraktären alltid
fått fälla avgörandet. Som exempel kan tas det ärende som NO senast drivit i
marknadsdomstolen rörande leveransvägran avseende lågprisföretag. Det
gällde företaget OBS Bergvik som krävt leveranser av Crescent-cyklar och
inte ville acceptera Monark-cyklar från samme leverantör. Särskilda omständigheter
motiverade här enligt domstolens mening att NOs talan ej borde
bifallas.

Vad som anförts i det föregående utgör själva grunden för hur NO har att
handlägga ärenden om leveransvägran, något som knappast alls eller endast
otillräckligt fått utrymme i den allmänna debatten om leveransvägran.

Antalet nya ärenden hos NO har under 1980-talet i genomsnitt uppgått till
ca 500 per år. Ärendemängden utgörs till 55-60 procent av utifrån kommande
anmälningar och förfrågningar. Övriga ärenden är sådana ärenden som
NO tar upp på eget initiativ, remisser m m. Den konkurrensbegränsning som
är vanligast förekommande i anmälningsärendena är leveransvägran/leveransavstängning.
Av 1988 års anmälningsärenden gällde 63 eller ca 30
procent denna typ av konkurrensbegränsning.

Leveransvägran bedöms - liksom flertalet andra konkurrensbegränsningar
- alltså enligt den allmänna missbruksbestämmelsen i 2 § KL. För att NO i
ett enskilt fall skall ha underlag för att kunna bedöma - och påvisa - att en

1988/89 :NU23

Bilaga

leveransvägran medför skadlig verkan i KLs mening krävs som förut nämnts
ofta en tämligen omfattande utredning.

Handläggningen av ärenden av detta slag tillgår normalt på följande sätt:
Så snart en anmälan kommit in till NO skickas den, efter eventuella
kompletteringar, till motparten för yttrande. Om leverantören inte tidigare
är känd för NO begär NO, förutom en redovisning av motiven för
leveransvägran, också uppgifter om leverantörens omsättning och marknadsandel,
hur dennes försäljningssystem är uppbyggt, vilka andra återförsäljare
som finns på den aktuella orten, övriga återförsäljares prispolitik m m
som har betydelse i ärendet. Leverantören behöver och ges normalt ca 3
veckor att inkomma med sitt yttrande till NO. När yttrandet kommit in,
skickas detta omgående till klaganden för genmäle. Samtidigt ställs regelmässigt
ett antal frågor till klaganden för att utröna dennes eventuella
effektivitetsfördelar jämfört med andra återförsäljare, ekonomiska stabilitet,
tillgång till konkurrerande produkter etc. Också behovet av dessa
uppgifter följer av hur lagstiftningen är uppbyggd. Klagandens svar behöver
därefter i allmänhet skickas för förnyat yttrande till motparten med
eventuella kompletterande följdfrågor från NO.

Hur många skrifter som behöver utväxlas med parterna i ett ärende innan
detta är färdigutrett varierar. För NO är det oftast nödvändigt att sätta sig in i
hur den aktuella marknaden fungerar och kan komma att utvecklas m m, för
att ha möjlighet att bedöma det sakliga värdet av de argument som klaganden
och dennes motpart lägger fram mot varandra. Det rör sig ju om partsbudskap
i en affärstvist där NO dessutom företräder tredje mans intressen -konsumentkollektivet. Tidsutdräkt kan vidare uppstå därför att endera eller
båda parter behöver anlita ombud. Rätt ofta krävs vidare sammanträffanden
mellan NO och vardera parten. När ett tillräckligt faktaunderlag föreligger
tar NO ställning i skadlighetsfrågan. Anser NO att skadlig verkan föreligger
försöker NO genom förhandlingar förmå leverantören att uppta leveranser.

Den genomsnittliga handläggningstiden i leveransvägransärenden var år
1980 6,5 månader och år 1987 6,6 månader. Medianvärdet, dvs den tid inom
vilken hälften av ärendena slutförts, var år 1980 3-4 månader och år 1987 4-5
månader. De leveransvägransfall som går vidare till marknadsdomstolen (i
genomsnitt ett ärende per år) har under den senaste 10-årsperioden haft en
genomsnittlig handläggningstid hos NO på ca 12 månader. Att tidsutdräkten
i dessa ärenden blir längre beror dels på att de ofta kräver en mer ingående
utredning, dels på att NO enligt förarbetena till KL skall försöka åstadkomma
en frivillig förhandlingslösning i ärendet innan detta förs vidare till MD.

De uppgifter om NOs handläggningstider som återges i motion 1988/
89:N297 är således överdrivna och gäller bara för enstaka, särskilt komplicerade
leveransvägransärenden. Uppfattningen i motion 1988/89:N244 att NOs
handläggningstider i leveransvägransfall skulle ha ökat kraftigt under senare
år är som framgått heller inte riktig. I båda motionerna framhålls också att
priskonkurrerande företag riskerar att slås ut från marknaden i avvaktan på
att deras klagomål behandlas av NO. NO kan inte erinra sig något fall där
förutsättningar förelegat för ingripande enligt KL mot en leveransvägran
men där klagandeföretaget tvingats att upphöra med sin verksamhet på
grund av att handläggningen hos NO tagit lång tid. Ärenden där de uteblivna

1988/89:NU23

Bilaga

leveranserna förorsakar betydande ekonomiska problem för klaganden
prioriteras givetvis av NO. Det förtjänar att understrykas att NO saknar
befogenhet att tvinga någon till leveranser utan måste föra talan om detta i
marknadsdomstolen, när NO bedömer att det finns fog för en sådan talan. I
ärenden där det är fara i dröjsmål kan domstolen meddela ett interimistiskt
beslut om leveranser tills vidare.

I sammanhanget bör också påpekas att en handläggningstid på 6-7
månader självfallet inte innebär att handläggning av det enskilda ärendet
pågår kontinuerligt under hela denna tid. NO är ju beroende av att de
uppgifter som behövs kommer in från parter och andra, vilket ofrånkomligt
tar sin del av tiden. NOs ärendebalans har under 1980-talet legat på i
genomsnitt 270 ärenden. Detta innebär att varje handläggare hos NO (inkl
rotelchefer) i genomsnitt parallellt handlägger ca 15 ärenden. Vid bedömningen
av NOs handläggningstider bör också framhållas att NO har ett i
förhållande till sina resurser mycket stort bevakningsområde. Detta omfattar
inte bara hela näringslivet utan även offentlig verksamhet. Som en jämförelse
kan pekas på t ex bank- och försäkringsinspektionerna, vars respektive
verksamhet enbart avser en bransch samtidigt som man har väsentligt större
resurser än NO. Om det skulle finnas ytterligare resurser för leveransvägransärenden
kunde förmodligen handläggningstiden förkortas i en del fall.
De förut redovisade faktorer som följer av gällande regler skulle dock
knappast medge några mer drastiska, generella förkortningar - oavsett
resursinsatserna.

Eftersom bakgrunden till de båda motionerna torde vara de ärenden om
leveransvägran riktad mot Hedbergs Guld & Silver AB som varit aktuella
hos NO under senare år, finns det anledning att här ta upp vissa punkter i det
kronologiska förloppet. Den löpande handläggningen beskrivs ej närmare.

1983-1984 De första anmälningarna mot Hedbergs marknadsföring kommer
in till konsumentverket (KOV/KO).

1985-03-19 Hedbergs anmäler Max Huttner AB, Gewe Silver AB, Hans
Strömdahl AB och Merna AB till NO för leveransvägran.

1985-05-23 Hedbergs anmäler Ceson Guldvaru AB och Guldia Ingemar
Andersson AB till NO för leveransvägran.

Flera av de anmälda leverantörerna uppger som motiv för sin leveransvägran
att de anser att Hedbergs affärsmetoder är oseriösa, bl a på så sätt att
företagets prisjämförelser är felaktiga eller vilseledande för konsumenterna.
Hedbergs använder vid denna tid som ett genomgående tema i sin marknadsföring
formuleringen ”Halva priset 50 % eller ännu lägre på de flesta varor
jämfört med ordinarie priser i guldsmedsaffärerna”. Det ordinarie pris
Hedbergs gör jämförelse med är priset enligt Sveriges Juvelerare- och
Guldsmedsförbunds kalkylationstabell från år 1983.

1985-06-10 Mot bakgrund av de invändningar som gjorts mot Hedbergs
marknadsföring och den regel om omvänd bevisbörda som gäller enligt
marknadsföringslagen begär NO att Hedbergs skall styrka att de ordinarie
priser som företaget gör jämförelser med i sin marknadsföring faktiskt
tillämpas på marknaden.

1988/89:NU23

Bilaga

1985-06-12 Hedbergs anmäler AB Heribert Engelbert till NO för leveransvägran.

1985-09-11 Hedbergs redovisar en av företaget självt gjord jämförande
prisundersökning omfattande ca 250 varor och ett 25-tal butiker i Väst- och
Sydsverige till NO.

1985-09-24 NO överlämnar Hedbergs prisundersökning till KOV för kommentarer.

1985-10-30 Hedbergs anmäler GuldsmedsAktieBolaget (GAB) till NO för
leveransvägran.

1985-11-06 KOV meddelar att verket anser att Hedbergs prisundersökning
inte är tillfyllest för att styrka företagets påståenden om 50 procent lägre pris.
Det finns enligt KOV inga garantier för att urvalet av varor och butiker i
undersökningen skett slumpmässigt. För flertalet av varorna har prisjämförelse
dessutom bara gjorts med ett annat försäljningsställe, vilket enligt
verket självfallet inte är tillräckligt för att ge en bild av marknadens pris.

1986 Ett tiotal anmälningar mot Hedbergs marknadsföring kommer in till
KO V/KO.

1986-01-26 Hedbergs undertecknar en förbindelse gentemot KOV att inte
använda påståenden som ”Halva priset...” etc eller liknande formuleringar
om företaget inte på ett tillfredsställande sätt kan visa att så är fallet.

1986-03-14 Hedbergs godkänner ett av KO utfärdat förbudsföreläggande
gällande användningen av begreppet ”rea” och påstående om diamantpriser
långt under halva priset. I följebrev till förbudsföreläggandet gör KOV/KO
också vissa påpekanden beträffande användningen av termen ”normalpris”
och framhåller vikten av att dessa påpekanden följs av Hedbergs.

1986-04-21 NO skriver av Hedbergs anmälningar. I sitt beslut konstaterar
NO bl a att, samtidigt som det är ett angeläget konsumentintresse att ett
priskonkurrerande företag inte hindras i sin verksamhet, det också är
väsentligt från konsumentsynpunkt att företaget inte presenterar sina
priserbjudanden på ett sådant sätt att konsumenterna vilseleds eller bibringas
en alltför överdriven föreställning om prissättningens förmånlighet. Sker
så ändock, kan detta leda till irrationella köpbeslut. Samtidigt snedvrids
konkurrensförutsättningarna för de övriga företag på marknaden som inte
tillämpar metoder av denna art. Resurserna kan därmed komma att styras till
fel företag, på ett sätt som skadar konsumentkollektivets intressen. Hedbergs
hade under lång tid utformat sin marknadsföring på ett sätt som
bedömts strida mot marknadsföringslagen och som föranlett de nämnda
ingripandena av KOV/KO. Det var för NO oklart i vilken omfattning och på
vilket sätt Hedbergs härefter rättat till sin marknadsföring. NO ansåg det
därför motiverat att avvakta en tid och se hur Hedbergs i fortsättningen
utformade sin marknadsföring innan åtgärder eventuellt vidtogs mot de
företag som vägrade Hedbergs leveranser, uttalades det vidare i NOs beslut

1986-04-21.

I NOs beslut 1986-04-21 upplystes slutligen Hedbergs om den rätt som

1988/89:NU23

Bilaga

företaget hade enligt KL att självt föra talan i marknadsdomstolen när nu NO
inte gjorde detta.

1986-05-21 KOV hemställer hos SPK om en prisundersökning i guldsmedsbranschen
med syfte att dels undersöka om branschen i stort följer den av
Guldsmedsförbundet utgivna kalkylationstabellen, dels kartlägga prissättningen
hos Hedbergs och jämföra den med prissättningen i övrig guldsmedshandel.

1986-06-26 Hedbergs återkommer till NO och begär att NO skall ta upp
GABs vägran att leverera matsilver till företaget till förnyad prövning. NO
begär med anledning härav att få ta del av de annonser, broschyrer och övrigt
marknadsföringsmaterial som producerats av Hedbergs sedan NOs beslut i
april 1986. Enligt NOs bedömning skiljde sig detta material innehållsmässigt
inte i något väsentligt avseende från bolagets tidigare av KOV/KO kritiserade
annonser. NO fann därför i detta läge inte påkallat från allmän synpunkt
att vidta någon åtgärd i syfte att förmå GAB att uppta leveranser till
Hedbergs utan avskrev ärendet (1986-09-11).

1987 Ytterligare anmälningar mot Hedbergs marknadsföring kommer in till
KOV/KO.

1987-02-02 Hedbergs anmäler Kosta Boda AB till NO för leveransvägran.
Ärendet förklaras vilande av NO 1987-06-03 i avvaktan på resultatet av SPKs
utredning om Hedbergs prissättning, m m. NO bedömde detta resultat vara
av stor betydelse för ärendets fortsatta handläggning hos NO.

1987-09-14 KOV skriver av tio anmälningar mot Hedbergs i samband med
att Guldsmedsförbundet förklarar sig berett att väcka enskild talan i
marknadsdomstolen.

1988-03 SPK redovisar en delrapport med resultat från en provundersökning
avseende prissättningen på varor fakturerade under mars månad 1987 dels till
Hedbergs, dels till 31 guldsmedsbutiker i övrig handel. Några direkta
prisjämförelser mellan varor hos Hedbergs och varor hos de övriga butikerna
kunde inte göras av SPK eftersom sortimenten var olika. SPK har därför i
stället mätt de procentuella påläggen. Av rapporten framgår att Hedbergs
pålägg vid undersökningstillfället låg i genomsnitt 50 procent under påläggen
hos de 31 butiker som ingick i undersökningen. Huvuddelen av Hedbergs
inköp under mars 1987 hade levererats av företag som inte själva var
tillverkare. På dessa varor var påläggsskillnaden mellan Hedbergs och de 31
butikerna 56 procent. Hedbergs inköpspriser för dessa varor var också
genomsnittligt lägre än de övriga butikernas. Enligt SPKs beräkningar hade
Hedbergs i genomsnitt ca 40 procent lägre försäljningspriser på varor vilka
levererats av företag som inte själva var tillverkare jämfört med de övriga
undersökta butikerna. Den beräknade genomsnittliga prisskillnaden mellan
Hedbergs och de 31 butikerna varierade mellan olika produktgrupper och
uppgick till 48 procent på smycken, 37 procent på presentartiklar och 33
procent på matsilver. Även om påläggsskillnaderna inte var fullt så stora att
Hedbergs genomsnittskalkyl gav halva priset jämfört med övriga butiker, gav
provundersökningen enligt NOs uppfattning klart stöd för att Hedbergs är ett

1988/89:NU23

Bilaga

utpräglat lågprisföretag. NO påbörjar omedelbart åtgärder mot de företag
som vägrar Hedbergs leveranser, genom att ta upp förhandlingar med två av
dessa, såsom pilotfall.

1988-04-26 KOV tar, sedan verket fått del av SPKs delrapport, på nytt
ställning till användandet av termen normalpris i Hedbergs marknadsföring.
Verket finner det inte påkallat från allmän konsumentsynpunkt att för
närvarande ingripa mot Hedbergs prisjämförelser.

1988-06-21 Sedan förhandlingarna misslyckats yrkar NO att marknadsdomstolen
ålägger de två företagen, GAB och Merna, att uppta leveranser av
matsilver till Hedbergs.

1988-09-07 Merna lämnar samtidigt med sitt svaromål till marknadsdomstolen
i leveransvägransärendet in en ansökan om förbud riktat mot Hedbergs
mot vad Merna hävdar vara otillbörlig marknadsföring från Hedbergs sida.

1989-01-10 Guldsmeders Inköps AB inträder som intervenient vid Memas
sida i ärendet om otillbörlig marknadsföring.

1989-05-09-11 Utsatt tid för huvudförhandling i såväl leveransvägrans- som
marknadsföringsärendet.

Som framgått av den här lämnade redogörelsen har NO tidigare funnit hinder
möta mot att ingripa enligt KL för att framtvinga leveranser till Hedbergs.
Därvid var det betydelsefullt att det saknades en sådan utredning som kunde
läggas till grund för att bedöma vederhäftigheten i Hedbergs dåvarande
prisjämförelser i marknadsföringen, jämförelser som enligt Hedbergs motparter
var vilseledande och som föranlett de redovisade ingripandena från
KOV/KOs sida. I den situation som då förelåg bedömde NO att det vid den
tidpunkten ej kunde påstås vara otillbörligt från allmän synpunkt av
leverantörer att neka Hedbergs leverans av vissa varor. NO ansåg det vara av
stor betydelse att få fram objektiva fakta genom SPKs pågående utredningsarbete
och NO har också löpande understrukit vikten av att utredningen
färdigställdes snarast möjligt. I och med bl a att SPKs provundersökning
kunnat färdigställas och gett de tidigare redovisade resultaten kom saken i ett
nytt läge med enligt NOs mening tillräckligt starka skäl för att kunna ingripa
enligt KL. I samråd med Hedbergs har NO i första hand väckt talan i
marknadsdomstolen mot de båda matsilverleverantörerna GAB och Merna.
I domstolen förs som framgått samtidigt av Merna och ännu ett företag talan
mot Hedbergs om förbud mot marknadsföringsåtgärder som dessa hävdar
vara otillbörliga enligt marknadsföringslagen.

Handläggningen hos NO av Hedbergsärendena har starkt komplicerats av
de invändningar och den kritik som riktats mot företaget om otillbörliga
marknadsföringsåtgärder. Ärendena har hos NO på ett tidigt stadium
kommit att beröra skärningspunkter mellan den generella marknadsrättens
två huvudlagstiftningar - marknadsföringslagen och konkurrenslagen. Därmed
har i Hedbergsärendena väckts principiella frågeställningar som inte
förut prövats närmare av marknadsdomstolen. Också en annan central
invändning mot Hedbergs är oprövad i tidigare praxis. Till stöd för att ej
leverera till Hedbergs åberopas därvid att den prissättning företaget avser att

1988/89:NU23

Bilaga

tillämpa på matsilver ej kan täcka kostnaderna och att det därför är fråga om
en s k lockvaruförsäljning som enligt invändningen kommer att rubba
matsilvermarknadens funktionsförmåga, om Hedbergs får leveranser.

Komplikationer av bl a det nu redovisade slaget har förelegat under hela
handläggningstiden hos NO liksom för närvarande hos marknadsdomstolen.
Självfallet har detta påverkat tidsåtgången starkt. Hedbergsärendena kan
enligt NOs mening mot den redovisade bakgrunden därför inte tas som
utgångspunkt för generella bedömningar av handläggningstider hos NO.

I motion 1988/89:N244 hävdas att handläggningen av ärenden hos bl a NO
”kommit att bli ytterst formell och därmed tidskrävande”. Givetvis är NOs
handläggning så formell som lagen kräver. I övrigt anser NO att invändningen
är grundlös.

I motion 1988/89:N297 krävs att NO i större utsträckning skall ta egna
initiativ, agera kraftfullt och undersöka sakförhållanden, på sätt närmare
anges i motionen. NO vill understryka att NO, alltsedan ämbetets tillkomst
år 1953, tagit en lång rad initiativ m m till skydd för vad som framstått som
lågpriskanaler. NO kommer givetvis att fortsätta med detta. Med de syften
som KL har är aktioner från NOs sida i sådana fall liksom i övrigt på
prisområdet av stor betydelse från konsumentsynpunkt. Aktionerna från
NOs sida omfattar därvid givetvis ingripanden också mot misstänkta fall av
brott mot bruttoprisförbudet. Gränsen för hur mycket NO kan göra bestäms
slutligt av resurserna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit NO Gunnar Hermanson, stf
NO Staffan Sandström och avdelningsdirektör Eva Tetzell.

Gunnar Hermanson

Eva Tetzell

1988/89:NU23

Bilaga

Innehåll

1988/89:

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Remissyttrande från NO 2

Tidigare behandling av motion rörande NO:s verksamhet 3

Utskottet 3

Näringsfrihetsombudsmannen 3

Statens pris- och konkurrensverk 4

Stöd till arbetskooperation m.m 5

Hemställan 7

Reservationer

1.ÅtgärderförattförkortaNO:shandläggningstider(m,fp,mp) .... 8

2. Kooperativ utveckling (m, fp) 8

3. Forskning om kooperativ verksamhet (c, vpk) 9

Bilaga

Remissyttrande från näringsfrihetsombudsmannen 10