Näringsutskottets betänkande
1988/89:NU14

Statliga företags sponsring

Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner av vilka den ena - från allmänna
motionstiden år 1988 - siktar till en kartläggning av statliga monopolföretags
sponsring och den andra till förbud för affärsverken och andra statliga
institutioner att delta i sponsring och liknande kommersiella aktiviteter.

Åtta statliga företag har skriftligen lämnat uppgifter och synpunkter i
anslutning till den tidigare motionen.

Sammanfattning

Inledningsvis redovisas uppgifter från fem statliga affärsverk och tre
statsägda aktiebolag om deras sponsringsverksamhet under de senaste åren.
Utskottet avstyrker dels en motion om kartläggning av de statliga monopolföretagens
sponsring, dels en motion om lagstiftning mot sponsring från
statliga institutioners sida. Den senare motionen får stöd i en reservation
(vpk, mp).

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1987/88:N299 av Arne Andersson i Ljung (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de statliga
monopolföretagens sponsring.

1988/89:N263 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag till lagstiftning om köpfrid som innebär att
affärsdrivande verk inte skall tillåtas göra idrottsmän och andra till rörliga
annonspelare för sin verksamhet,

2. hos regeringen begär förslag till lagstiftning om köpfrid som innebär att
statliga institutioner skall ägna sig åt det de skall och inte delta i kommersiella
jippon och sponsring.

Motiveringen till yrkandena i den sistnämnda motionen - liksom i två

motioner som behandlas av lagutskottet resp. trafikutskottet - finns i den till \

1988/89

NU14

1 Riksdagen 1988189.17sami. Nr 14

konstitutionsutskottet hänvisade motionen 1988/89:K414 om en lag om
köpfrid.

Motivering

Från allmänna utgångspunkter torde det vara högst legitimt att företag
lämnar ekonomiskt stöd till intressen som står deras verksamhet nära, anförs
det i motion 1987/88:N299 (m). Beträffande statliga monopolföretag, såsom
postverket och televerket, kan det emellertid knappast åberopas att reklamvärdet
är av samma betydelse som i konkurrerande företag. Mot angiven
bakgrund borde, menar motionären, de offentliga företagens sponsring
kartläggas. Sponsringens omfattning och ekonomiska betydelse såväl för
företaget som för de klubbar som kommer i åtnjutande av stöd skulle därvid
klarläggas.

Den grundläggande tanken bakom förslaget i motion 1988/89:N255 (mp)
om en lagstiftning om köpfrid är att konsumenterna själva skall få rätt att
ostört välja den varuinformation som de vill ha för att kunna göra de
rationella och kunniga val som ett marknadsekonomiskt samhälle förutsätter.
Köpfrid i denna mening skulle innebära en rad åtgärder i form av
reklambegränsningar m.m., bland vilka är de som anges i de här aktuella
yrkandena.

Allmänt om sponsring
Innebörd, beskattning

Reklamskatteutredningen har behandlat sponsring i sitt betänkande (SOU
1988:17) Reklamskatt. I dagligt tal avses, säger utredningen (s. 199), med
termen sponsring ofta ett oförpliktande, närmast gåvoliknande understöd till
framför allt idrottsmän eller idrottsföreningar, ibland till kulturella institutioner
eller evenemang, någon gång till forskningsprojekt. På senare tid har
emellertid skett en betydelseförskjutning så att termen numera i allt större
utsträckning används för att beteckna ett affärsmässigt avtalsförhållande
med ömsesidiga förpliktelser. Denna betydelseförskjutning beror på sponsringens
snabbt växande betydelse som marknadsföringsmedel. Dagens
sponsorer väntar sig att de för sina sponsorpengar skall få utbyte i form av
reklam, goodwill eller annat som ytterst leder till ökad vinst.

Vad utredningen behandlar är ”den affärsmässiga sponsringen, som
innebär att en näringsidkare mot ersättning till någon, vanligen en idrottsförening,
får hjälp av den senare med sin marknadsföring” (s. 109). Hur
marknadsföringen skall utformas och vad de olika parterna har att utföra
regleras i sådana fall, vanligen ingående, i avtal som normalt är skriftliga.

Kostnaderna för sponsring inräknas vanligen i kostnaderna för reklam och
marknadsföring. När det gäller de större sponsringsprojekten är detta
genomgående fallet, och normalt är också att vid inkomsttaxeringen av
sponsorföretaget medges avdrag med hela sponsringsbeloppet. Av den
konstruktion som avdragsrätten vilar på följer i princip att mottagaren skall
inkomstbeskattas för sponsringsbeloppet, eftersom detta utgör vederlag för

1988/89:NU14

2

en prestation. Då emellertid flertalet mottagare är ideella föreningar, vilka är 1988/89:NU 14
skattemässigt gynnade på olika sätt, blir beskattningen ofta lindrig. Reklambeskattning
av sponsringsersättningarna sker endast till den del de svarar mot
reklam som distribueras med konventionella metoder såsom annonser,
rinkreklam eller tröjreklam.

Riksdagsbehandling av motioner om sponsring

Kulturutskottet har under en följd av år yttrat sig över motionsyrkanden om
sponsring inom kulturlivet. Senast skedde detta våren 1988, då kulturutskottet
(KrU 1987/88:12) avstyrkte - och riksdagen sedermera avslog- yrkanden
dels (vpk) om ett uttalande om att sponsring ej bör förekomma inom
kulturlivet (res. vpk), dels (m) om ett uttalande som skulle ge uttryck för en
starkt positiv inställning till sponsring (res. m). Kulturutskottet anförde
bia.:

Inom vissa områden såsom kulturminnesvården och kultur i arbetslivet kan
det vara motiverat att företagen stöder eller helt svarar för kulturverksamheten.
Inom andra områden kan man inte underskatta riskerna för en
snedvridning av kulturinstitutionernas verksamhet om t.ex. tillfälliga evenemang
gynnas på bekostnad av basarbetet. Sponsring, som i praktiken innebär
att olika kulturaktiviteter utnyttjas främst för de stora företagens marknadsföring,
måste skiljas från den äldre form av stöd till kultur och kulturutövare
som brukar betecknas som mecenatskap.

Vidare underströks vikten av att olika former av sponsring inte leder till att
verksamheten påverkas. Erfarenheter från andra länder visade att det främst
är kulturinstitutionerna och den etablerade konsten som får sponsorstöd.

Om så skulle bli fallet även i Sverige skulle, sade kulturutskottet, ytterligare
ekonomisk obalans kunna uppstå till nackdel för konst som söker nya vägar.

Kulturutskottet erinrade om sitt tidigare uttalande att regeringen noga borde
följa utvecklingen beträffande sponsorverksamhet.

Riksdagens revisorers rapport om AB Tipstjänst

Riksdagens revisorer godkände i plenum den 27 oktober 1988 en rapport
med titeln AB Tipstjänsts kostnader för reklam och stöd till olika ändamål.

Rapporten har senare remissbehandlats. Revisorernas överväganden i
frågan har nyligen framlagts i ett förslag (1988/89:18) till riksdagen.

Redovisningen i rapporten omfattar även den sponsring som Tipstjänst har
bedrivit på senare tid.

Revisorerna konstaterar att Tipstjänst i sin bokföring redovisar kostnader
för direktstöd till svensk idrott i form av ersättningar och bidrag om ca 31
milj. kr. år 1985, ca 40 milj. kr. år 1986 och ca 59 milj. kr. år 1987. Av det
sistnämnda beloppet anges ca 40 milj. kr. vara stöd i form av bidrag. Till en
mindre del har dispositionerna skett enligt tillstånd av regeringen; i övrigt har
bolaget självständigt fattat beslut om bidrag.

Revisorerna ställer sig i rapporten mycket tveksamma till om regeringen
resp. Tipstjänsts ledning skall kunna lämna direkta stödmedel till idrotten,
eftersom bolagets överskott på vadhållningsverksamheten skall inlevereras
till staten. Deras hemställan till riksdagen går bl.a. ut på att riksdagen skall

1* Riksdagen 1988189.17sami. Nr 14

uttala att den form av stödverksamhet som Tipstjänst för närvarande
bedriver fortsättningsvis inte bör få förekomma. I fråga om bolagets
kostnader för reklam har revisorerna inte haft något att anmärka.

Bland kostnader för direktstöd till idrotten finns uppförd en delpost
sponsring, vars belopp för åren 1985-1987 är resp. 2,3 milj. kr., 2,7 milj. kr.
och 3,6 milj. kr. Under denna delpost redovisar bolaget bidrag till vissa
klubbar och annonsering i matchprogram. Ifrågavarande kostnader torde
också inräknas bland reklamkostnaderna.

Redogörelser och synpunkter från statliga företag
Remissbehandling

Inför behandlingen av motion 1987/88:N299 (m) har utskottet hösten 1988
begärt uppgifter om förekommande sponsring från postverket, televerket,
statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, Svenska Penninglotteriet
AB, Systembolaget AB och AB Vin- & Spritcentralen, vilka har bedömts
vara de företag som närmast - ibland dock något oegentligt - kan hänföras till
kategorin statliga monopolföretag. Företagen har därvid också inbjudits att
kommentera uppgifterna. AB Tipstjänst har med hänsyn till riksdagens
revisorers rapport inte tillfrågats.

Affärsverk

Postverket beskriver sin ställning på marknaden på följande sätt:

Posten har ett formellt monopol, nämligen ensamrätt till regelbunden
befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser när
innehållet består av helt eller delvis skrivna meddelanden. Denna ensamrätt
är av gammalt datum men har inte på lång tid hävdats av Posten.

Under senare år har många och starka konkurrenter uppträtt på marknaden
för distribution av meddelanden och varor. Främst gäller detta den
internationella trafiken, men de företag som arbetar internationellt börjar nu
i ökad utsträckning etablera service även inom landet. Konkurrenterna går in
i Postens lönsamma marknadsdelar samtidigt som de inte är skyldiga att ta ett
samhällsansvar för service i glesbygden.

Posten har inte någon önskan att aktualisera det formella monopolet. Vi
föredrar att möta konkurrensen med bra service och effektiv marknadsföring.

Stora delar av postverksamheten faller utanför det formella monopolet.
Det gäller t.ex. postgiroverksamheten. Bankerna satsar via bankgirot mer på
betalningsförmedling för företag som ett led i sina kompletta produktprogram.
Cash Managementåtgärder från stora kunder ger effekt på resultatet.
Posten är t.ex. ännu inte tillräckligt känd som förmedlare av utlandsbetalningar.

Posten konkurrerar med många både stora och små företag när det gäller
att distribuera paket och dela ut reklam.

Postens inställning till sponsring är restriktiv, meddelas det. Under åren
1985-1987 har varje år ca 4 % av Postens marknadsföringsbudget gått till
sponsring. Sponsring är ett bland många hjälpmedel som finns för marknadsföring
både av tjänster och av Posten som företag.

1988/89:NU14

4

Posten betraktar varje åtagande om sponsring som en affärsuppgörelse.
Postens sponsringspolicy rekommenderar skriftliga avtal.

Posten är, påpekas det vidare, ett decentraliserat företag. Varje affärsansvarig
på huvudkontoret och varje marknadschef på regionkontoren har en
budget för marknadsföring. De avgör hur de bäst kan marknadsföra Posten
och dess tjänster. Posten har i dagens läge bara en större satsning från
huvudkontoret när det gäller sponsring, nämligen Postgirot Open.

Ägarens kontroll av Postens sponsring sker genom styrelsen. Postens
policy vad gäller sponsring har behandlats i styrelsen.

Sammanfattningsvis sägs att Posten när det gäller marknadsföringen måste
få agera på samma villkor som sina konkurrenter.

Televerket förklarar att dess monopol har eliminerats steg för steg. Den
systematiska monopolavvecklingen har pågått under en femårsperiod och
har medfört att den svenska telemarknaden år 1989 är en av de öppnaste i
världen. Formellt sett har televerket inte något lagstadgat monopol. Det
finns därför, menar televerket, inte fog för motionärernas påstående att det
beträffande monopolföretagen knappast torde kunna åberopas att reklamvärdet
av sponsring är av samma betydelse som för konkurrerande företag.
Tvärtom har televerket anpassat sig till den nya konkurrenssituationen
genom att börja använda samma redskap inom informations- och marknadsföringsområdena
som konkurrenterna. Sponsring är ett exempel på detta.

Vidare anförs:

Det är viktigt att konstatera att Televerket ser sponsring som en affärsöverenskommelse
som bygger på tjänster och gentjänster (motprestationer). Det
är en kommunikationsåtgärd som ytterst syftar till att förstärka Televerkets
identitet. Denna process har betydelse för företaget på dess marknad, i
samhället och internt visavi de anställda.

Enligt de instruktioner som riksdag och regering beslutat om är Televerket
i princip förbjudet att lämna penningbidrag till välgörenhet och ideell
verksamhet. Det är en av anledningarna till att Televerket fastställt klara
riktlinjer för sponsringsverksamheten och även inrättat en central styrgrupp
som skall övervaka att dessa följs.

De mål som uppsatts för verksamheten bygger på såväl goodwill- som
säljeffekter. Likaså används sponsring som ett medel för att förstärka
vi-känslan bland de anställda och stimulera till friskvårdsaktiviteter.

Om inriktningen av televerkets sponsring meddelas följande:

Televerkets sponsring har hittills koncentrerats på idrott. Detta är naturligt
eftersom Televerket är en stor leverantör till idrottsarrangörerna. Det finns
här utmärkta möjligheter att förbättra marknadsföringen av konkurrensutsatta
tjänster och produkter med hjälp av sponsring. Denna idrottssponsring
betalas helt med intäkter från produktförsäljning och liknande. Den vanliga
teleräkningen belastas således ej.

Under det senaste året har sponsringen vidgats till att omfatta även andra
viktiga samhällsområden. Som exempel på detta kan nämnas att ett
samarbete inletts med Röda Korset kring en teletjänst som kallas ”Jourhavande
kompis”. Den humanitära sponsringen kommer sannolikt att öka.

Ett exempel på sponsring med sociala kvaliteter är den ”kioskfaddring”
som startats under hösten. Televerket samarbetar med ca 400 idrottsföreningar
i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Detta innebär att ca

1988/89:NU14

5

10 000 fotbollsspelande flickor och pojkar i åldern 10-15 år står som
”faddrar” för drygt 1 000 telefonkiosker i dessa kommuner. De ser till dem
dagligen och rapporterar om någon åverkan har förekommit. På detta sätt
räknar vi med att minska vandaliseringen av telefonautomaterna till glädje
för allmänheten samtidigt som dessa unga människor får känna ett eget
ansvar och göra en konkret insats för de sponsormedel som tillfaller deras
lag.

En förteckning över sponsringsobjekten och sponsringsbeloppen under åren
1985-1987 - omfattande hela koncernen, inkl. bolag som ingår i Teleinvest
AB - visar att under de tre åren har utbetalats resp. 11 milj. kr., 12 milj. kr.
och 12 milj. kr. Allt utom 0,25 milj. kr. det sistnämnda året har gått till
idrottsändamål.

Televerket framhåller att de sponsringsbelopp som utbetalas uppgår till
endast 7 % av koncernens totala kostnader för marknadskommunikation
och till 0,06 % av koncernens omsättning. Sponsringsverksamheten är,
tilläggs det, föremål för kontinuerlig utvärdering.

De i televerkets skrivelse nämnda riktlinjerna innehåller bl.a. följande om
syften och mål. Sponsringsprojekten skall passa in i koncernens långsiktiga
strategi och ge möjlighet till integration med övrig informations- och
marknadsföringsverksamhet. Motiv och syfte skall alltid klarläggas innan
någon överenskommelse träffas. Klart definierade mål skall anges för alla
sponsringsprojekt. Målen bör vara mätbara. Förekommer flera mål bör
dessa rangordnas. Målen kan klassificeras som profilpåverkande mål,
sälj befrämjande mål, personalrelationsmål och rekryteringsmål. De två
förstnämnda målen ingår i de traditionella motivgrupperna för sponsring,
nämligen kommunrelations- resp. marknadsföringsmotiven. Personalrelationsmotivet
riktar sig mot de anställda och går ut på att öka sammanhållningen
och bygga upp en laganda.

I riktlinjerna preciseras 17 principer för televerkets sponsring. Bland dessa
är - i förkortad framställning - följande. All sponsring skall vara affärsmässigt
betingad. Koncernens sponsring skall kraftsamlas och samordnas.
Televerket bör sträva efter att vara dominerande, om möjligt ensam,
sponsor. Branschexklusivitet är en förutsättning. Samarbetspartnerna bör
utbildas. Alla projekt i vilka televerket engagerar sig skall ha genomgått
kvalitetsbedömning. Verksamheten skall planeras noggrant och budgeteras i
vanlig ordning. Televerkets insats bör i största möjliga utsträckning bestå av
verkets tjänster och produkter. Alla överenskommelser skall tidsbegränsas
och bekräftas med skriftligt avtal. Sponsring av politiska och religiösa
sammanslutningar, av farliga eller modebetonade idrotter och av enskilda
individer skall inte förekomma.

I fråga om ansvarsfördelning gäller bl.a. att det finns en särskild styrgrupp
för koncernens sponsring och att de enheter som bedriver kontinuerlig
sponsring har ett eget ansvar inom ramen för den policy som har fastställts.

Statens järnvägar (SJ) redovisar sina kostnader för sponsring åren 1985-1988. De uppgår till ca 6,4 milj. kr. Drygt 3,4 milj. kr. har använts för
idrottsändamål, bl.a. World Cup bandy i Ljusdal under tre år. För
Kulturtåget, som anordnas i samarbete mellan Riksutställningar och SJ, har
använts 2 milj. kr. Andra kulturella evenemang, främst kulturfestivalen

1988/89-.NU14

6

Nordic Life i Göteborg år 1987 (650 000 kr.), och organisationen Positiva 1988/89:
Sverige (250 000 kr.) har också fått stöd av SJ.

Sjöfartsverket anför att kostnaderna för bidrag, stödköp eller liknande, som
är av den arten att de kan betraktas som sponsring, för sjöfartsverkets del är
mycket ringa. För perioden 1985-1988 beräknas de uppgå till sammanlagt ca
30 000 kr.

Luftfartsverket meddelar att verket inte har varit och inte är sponsor enligt
motion 1987/88:N299.

Aktiebolag

Svenska Penninglotteriet AB lämnar bl.a. följande synpunkter på sponsring:

Enligt vår policy är sponsring en helt affärsmässig verksamhet. Bolagsledningen
har ingen som helst rätt att skänka bort aktieägarens tillgångar.

Däremot är det vår skyldighet att på ett seriöst sätt främja vår försäljning.

Däri ingår sådan sponsring, som vi bedömer säljbefrämjande. Vår sponsring
har ofta varit inriktad på att bli uppmärksammad i bl.a. TV, ett oslagbart
reklammedijum]. Våra konkurrenter Tipstjänst och ATG [AB Trav och
Galopp] har ju länge kunnat använda sig veckoligen av detta medel, särskilt
värdefullt när det råder reklamförbud i svensk TV.

Penninglotterna har varje år ett bildtema, nämner Penninglotteriet. Sponsringen
har till stor del inriktats på organisationer vilkas verksamhet har
anknytning till motiven för året. Några exempel är olympiavinnare (i
samarbete med Olympiska kommittén), utrotningshotade svenska djur och
växter (i samarbete med Världsnaturfonden WWF) och motiv ur Astrid
Lindgrens böcker (i samarbete med BRIS, Föreningen Barnens rätt i
samhället).

Mot organisationer i Penninglotteriets hemkommun. Visby, visar företaget
generositet enligt gammal ”brukstradition”.

Penninglotteriets marknadsföringskostnader uppgår till ca 1 % av omsättningen,
vilket företaget uppger vara en mycket låg siffra inom branschen.
Kostnaderna för sponsring utgör i sin tur 4 å 5 % av marknadsföringskostnaderna.
Företaget menar att det inte berörs av yrkandet i motion 1987/

88:N299. Det arbetar nämligen i en mycket stark konkurrens med bl.a. de
tidigare nämnda bolagen. Utan en kraftfull marknadsföring skulle företaget,
hävdar det, ganska snart förlora betydande marknadsandelar.

En förteckning över Penninglotteriets sponsring åren 1985-1988 upptar
följande belopp och antal ändamål resp. bidragsmottagare: år 1985 ca
370 000 kr. (31), år 1986 ca 1 650 000 kr. (42), år 1987 ca 1 300 000 kr. (50)
och år 1988 (t.o.m. oktober) ca 1 080 000 kr. (38).

AB Vin- & Spritcentralen yttrar att företaget - med hänsyn till de restriktioner
som det har att följa när det gäller reklam i Sverige - har intagit en ytterst
restriktiv hållning till sponsring inom landet.

Endast vid två tillfällen har bolaget deltagit i sådan verksamhet.

Det ena var Nationalmuseums utställning ”Rubens och Tizian, Backanaler”
våren 1987. Företagets sponsringsbidrag (200 000 kr.) möjliggjorde att
ett av Tizians verk för första gången i modern tid kunde sammanföras med ett
av Rubens.

Vid det andra tillfället, hösten 1988, lämnade företaget tillsammans med
sin amerikanska samarbetspartner Carillon Importers Ltd ett bidrag
(100 000 kr.) till restaurering av Confidencen, världens äldsta rokokoteater.

I den mån Vin- & Spritcentralen har deltagit i sponsring har det
följaktligen, säger företaget, gällt behjärtansvärda kulturella aktiviteter.

Systembolaget AB uttalar att bolaget inte bedriver någon sponsring i den
mening som avses i motion 1987/88:N299. Vidare anförs:

Systembolagets konsumentupplysning innefattar både information om bolagets
produkter och om riskerna vid en felaktig användning av dessa. Inom
ramen för riskinformationen har bolaget ett samarbete med framförallt
idrottsrörelsen. Detta har pågått i över 15 år och - som framgår bl.a. av
framställningar till riksdagen i samband med 1978 års beslut om marknadsföringsreglerna
- blivit mycket uppskattat.

Samarbetet innebär att Systembolaget bistår dem inom idrottsrörelsen
som arbetar för att tränga tillbaka alkoholmissbruket och ge aktiva och
ledare inom idrottsrörelsen saklig information om alkoholens effekter på
prestationsförmågan m.m. Informationen ligger i linje med målen för
Systembolagets verksamhet enligt den av riksdagen och regeringen beslutade
alkoholpolitiken.

I år används ca 3,9 milj. kr. av bolagets medel för konsumentupplysning
för sådant samarbete.

Kostnaderna för samarbetsaktiviteter inom ramen för Systembolagets konsumentupplysning
har under åren 1985-1988 varit resp. 3,45 milj. kr., 3,7
milj. kr., 3,9 milj. kr. och 3,9 milj. kr. Den väsentliga delen av samarbetet
och kostnaderna härför gäller den utförliga information som ges inom
idrottsrörelsen i olika broschyrer, videofilmer och annat informationsmaterial.
Bland bolagets samarbetspartner under åren 1987 och 1988 märks 14 resp.
12 riksförbund inom idrottsrörelsen, ett trettiotal idrottsföreningar vartdera
året samt vissa speciella projekt inom idrott och motorsport.

Utskottet

Sponsring är en företeelse som under de senaste åren har framkallat avsevärd
debatt inte minst i kulturpolitiska sammanhang. Med sponsring brukar avses
ett gåvoliknande stöd från företag till olika ändamål, främst idrott och
kulturella institutioner eller evenemang. Sponsringen har emellertid kommit
att tillmätas stor betydelse som marknadsföringsmedel. Den baseras då ofta
på affärsmässiga avtal och kan betraktas som ett alternativ eller komplement
till reklam i mera traditionella former.

Bland företag som bedriver sponsring finns också sådana som ägs av
staten. En del av dessa kan med större eller mindre rätt betecknas som
monopolföretag; det bör emellertid noteras att det inte är uteslutet att ett
företag som har monopol på en viss verksamhet konkurrerar med företag
vilkas aktiviteter alternativt kan utnyttjas. Skilda sätt för informationsöverföring
- per post, med olika telemedia osv. - erbjuder exempel på detta.

I motion 1987/88:N299 (m) framförs kritik mot att statliga monopolföretag,
såsom postverket och televerket, lämnar bidrag i form av sponsring.
Reklamvärdet torde för deras del vara begränsat, menar motionären. Han

1988/89:NU14

8

vill att sponsringens omfattning och ekonomiska betydelse såväl för företagen
som för stödmottagarna skall kartläggas.

Utskottet har begärt att ett antal statliga företag med viss monopolställning
skulle lämna uppgifter om sin sponsring. Det rör sig dels om de affärsdrivande
trafikverken, dels om några aktiebolag, nämligen Svenska Penninglotteriet
AB, Systembolaget AB och AB Vin- & Spritcentralen. AB Tipstjänst,
vars idrottsstödjande verksamhet nyligen har blivit granskad av riksdagens
revisorer (förslag 1988/89:18), har inte tillfrågats.

Det huvudsakliga innehållet i de inkomna uppgifterna har redovisats i det
föregående. Det framgår att sponsringsverksamheten är av tämligen ringa
omfattning. Vad gäller de av motionären närmast åsyftade företagen kan
noteras att postverket beräknar att under vart och ett av åren 1985-1987 ca
4 % av marknadsföringsbudgeten har gått till sponsring och att televerket
uppger andelen 7 % av koncernens totala kostnader för marknadskommunikation.
Dessa båda företag har i sina remissyttranden särskilt motiverat
den sponsring de bedriver. Televerket har dessutom översänt de riktlinjer
som verket har fastställt för sponsringsverksamheten.

Genom sin beredning av ärendet har utskottet delvis tillgodosett det
önskemål om kartläggning av statliga monopolföretags sponsring som
framförs i motion 1987/88:N299 (m). Utskottet anser inte att de framkomna
uppgifterna ger utskottet anledning att föreslå något initiativ av riksdagen till
ytterligare åtgärder för att belysa de ifrågavarande företagens sponsringsverksamhet.
Motionen avstyrks alltså.

I en senare väckt motion, 1988/89:N263 (mp), tas sponsring upp som en av
många slags reklamaktiviteter vilka motionären vill att staten skall inskränka
genom lagstiftning. Affärsdrivande verk skulle inte tillåtas att, som motionären
uttrycker det, ”göra idrottsmän och andra till rörliga annonspelare för sin
verksamhet”, och statliga institutioner skulle åläggas att ”inte delta i
kommersiella jippon och sponsring”.

Utskottet förutsätter att de av motionären åsyftade företagen och institutionerna
på ett ansvarsmedvetet sätt disponerar sina resurser och utformar
sina aktiviteter inom de ramar som statsmakterna har angett. Någon sådan
lagstiftning som begärs i motion 1988/89:N263 (mp) finner utskottet inte skäl
att förorda. Motionen avstyrks sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kartläggning av statliga monopolföretags sponsring
att riksdagen avslår motion 1987/88:N299,

2. beträffande vissa åtgärder mot statliga organs sponsring m.m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:N263.

Stockholm den 7 mars 1989
På näringsutskottets vägnar

1988/89:NU14

Lennart Pettersson

9

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m),
Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Nic
Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun
Norberg (fp), Paul Lestander (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s),
Arne Gadd (s), Mats Lindberg (s), Isa Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson
(c).

Reservation

Vissa åtgärder mot statliga organs sponsring m.m. (mom. 2)

Paul Lestander (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
förutsätter” och slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:
Utan någon särskild utredning står det klart att såväl affärsdrivande verk
som andra statliga institutioner inte sällan odar resurser på marknadsföringsaktiviteter,
däribland sponsring, som inte motiveras av deras ställning och
verksamhetsinriktning. Detta bidrar till en kommersialisering av statlig
verksamhet som det sällan finns några vägande motiv för. Den enkla princip
som motionären vill få fastslagen, ”att statliga institutioner skall ägna sig åt
det de skall”, skulle med fördel kunna begrundas av många verksledningar
som har givit vika för marknadsföringskonsulters och reklambyråers locktoner.
Utskottet anser att regeringen bör ta initiativ till lämpliga åtgärder enligt
det grundläggande syftet med motion 1988/89:N263 (mp).

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande vissa åtgärder mot statliga organs sponsring m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:N263 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1988/89:NU14

10