Näringsutskottets betänkande

Returpapper m. m.

1988/89

NU1

Ärendet

I detta betänkande behandlas fyra motioner om
ökad användning av returpapper,
översyn av prissättningen på pappersbärkassar,

gemensam organisation för offentliga organs inköp och försäljning av
pappersprodukter,

märkning av plastprodukter.

Sammanfattning

Motioner (fp; c) med krav på ökad användning av returpapper avstyrks av
utskottet. Pappersindustrin har fattat beslut om investeringar som kommer
att leda till en ökad förbrukning av returpapper. I en motion (vpk) föreslås att
en gemensam organisation skall bildas för offentliga organs inköp av
pappersprodukter och försäljning av returpapper. Motionären anser att
pappersbrukens samarbete vid inköp av returpapper pressar ned priset på
returpapper till en olönsam nivå för kommunerna. Returpapperspriset i
Sverige är relativt sett högt vid en internationell jämförelse, konstaterar
utskottet och avstyrker motionen. Denna följs upp i en reservation (vpk,
mp). Vidare avstyrks ett yrkande (c) om en översyn av prissättningen på
bärkassar. Det är inte en fråga som riksdagen bör engagera sig i, anser
utskottet. Med hänvisning till pågående arbete inom bl.a. EG avstyrks
slutligen en motion (s) om märkning av plastprodukter.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1987/88:N206 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om åtgärder för att öka användningen av returpapper.

1987/88:N219 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari - med motivering i motion
1987/88:Jo718 - yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder för
att införa ett system med märkning av plastprodukter.

1 Riksdagen 1988189.17sami. Nr 1

1987/88:N295 av Jan Hyttring (c) och Larz Johansson (c) vari yrkas att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad
återanvändning av papper och plast,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
översyn av prissättningen på pappersbärkassar.

1987/88:N311 av Paul Lestander (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
gemensam inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter för
kommuner, landsting och stat.

Motivering

Svenska folket skulle kunna återvinna mycket mer papper, anförs det i
motion 1987/88:N206 (fp). Pappersbruken är emellertid skeptiska till att ta
emot ökade mängder returpapper de närmaste åren. Regeringen stöder inte
heller, menar motionären, en utökad användning av returpapper.

Inblandningen av returpapper vid papperstillverkning uppgår i Sverige till
i genomsnitt 11 %, att jämföra med t.ex. 50 % i Storbritannien. Enligt
motionären är pappersbruken negativa till ett ökat utnyttjande av returpapper
därför att de är rädda för kvalitetsförsämring av produkterna och inte har
tillräcklig utrustning för hantering av returpapper i papperstillverkningen.
En åtgärd som skulle kunna stimulera användningen av returpapper skulle
vara införande av statligt investeringsstöd.

Återvinningen av pappersavfall är, sägs det i motion 1987/88:N295 (c),
kanske det mest lyckade exemplet på människors vilja att återanvända och
inte slösa med våra naturresurser. Även kampanjer för tillvaratagande av
olika plastprodukter har visat sig effektiva. Enligt motionärerna finns det all
anledning att hos befintliga pappersbruk ställa krav på maximal användning
av returpapper. Av de pappersindustrier som får nya tillstånd för papperstillverkning
borde det vidare krävas en ökad returpappersanvändning. Vid all
trycksaks- och tidningsframställning måste miljövänlig trycksvärta och
miljövänligt lim utnyttjas för att pappersåtervinningen inte skall få miljöstörande
effekter. Införande av en viss skattereduktion för att stimulera
återanvändningen av papper och plast bör övervägas, menar motionärerna.

Motionen tar även upp dagligvaruaffärernas prissättning på bärkassar. För
närvarande är en pappersbärkasse dyrare än en plastbärkasse. Av miljöskäl
och med hänsyn till möjligheten till återvinning bör pappersbärkassen vara
billigare, anser motionärerna och föreslår en översyn av prissättningen.

Samarbetet inom massaindustrin vid inköp av returpapper berörs i motion
1987/88:N311 (vpk). Genom detta samarbete hålls priset på returpapper nere
så att kommunerna får en dålig lönsamhet från pappersinsamlingen, hävdar
motionären. Han erinrar om att man inom Göteborgs kommun har beslutat
utreda förutsättningarna för en samordning av kommunens inköp av
pappersprodukter och försäljning av insamlat returpapper.

En sådan gemensam inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter
borde dock omfatta alla kommuner och landsting för att en tillräckligt

1988/89: NU 1

stark motvikt mot massaindustrins ”monopolistiska returpapperspolitik”
skall kunna tillskapas. Enligt motionären bör inledningsvis staten. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet ingå som medlemmar i organisationen.
Fackliga organisationer borde i ett senare skede ges möjlighet till
medlemskap.

Ett system med märkning av plastprodukter bör införas, anförs i motion
1987/88:N219 (s). Kravet motiveras i motion 1987/88:Jo718. Där framhålls
att den stora mängden plastsorter försvårar återvinningen av plastprodukter;
vid denna återvinning bör nämligen olika plasttyper inte blandas ihop. Ett
enkelt sätt att särskilja de olika plastprodukterna skulle enligt motionärerna
vara att införa ett system med märkning av all plast som tillverkas.

Uppgifter i anslutning till motionerna
Returpapper

Insamling

Riksdagen beslutade år 1975 om olika åtgärder som syftade till att en ökad
återvinning och ett bättre omhändertagande av avfall skulle uppnås (prop.
1975:32, JoU 1975:10, rskr. 1975:161). Bl.a. bestämdes det att en obligatorisk
insamling av pappersavfall i form av tidningar och tidskrifter skulle
påbörjas. Enligt riksdagens beslut borde pappersinsamlingen vara fullt
genomförd före år 1980 i alla de delar av landet där sådan insamling är
praktiskt genomförbar och motiverad. Svenska renhållningsverksföreningen
uppger att tidningsinsamling för närvarande förekommer i ca 250 av landets
284 kommuner.

Enligt beräkningar av Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen har
insamlingen av returpapper ökat från ca 450 000 ton år 1975 till ca 800 000
ton år 1987, eller med 78 %. Insamlingen under år 1987 låg på ungefär
samma nivå som under året dessförinnan.

Av insamlat returpapper år 1987 avsåg ca 360 000 ton tidningar och
tidskrifter och ca 260 000 ton wellpapp och solidpapp. Insamlingen av
tidningar och tidskrifter ökade från år 1985 till år 1986 med 7 % och under år
1987 med ytterligare 9 %.

Pappersindustrins förbrukning av insamlade tidningar sjönk något under
år 1986 med anledning av minskad efterfrågan på papper. Till följd bl.a.
härav ökade lagren av tidningar hos pappersbruken och återvinningsföretagen.
Lagren steg från totalt ca 28 000 ton vid årsskiftet 1985-1986 till ca
55 000 ton ett år senare. Trots att industrins förbrukning av tidningar ökade
under år 1987 med 5 % steg lagren ytterligare något under detta år till följd av
den ökade tidningsinsamlingen.

Under första halvåret 1988 har förbrukningen av tidningar hos industrin
ökat med 7 % jämfört med motsvarande period förra året.

1988/89:NU1

Utredning från statens industriverk

1988/89: NU 1

Statens industriverk (SIND) har på regeringens uppdrag analyserat massaoch
pappersindustrins försörjning med returpapper. Utredningens syfte har
varit att undersöka om särskilda åtgärder erfordras för att industrins
returpappersförsörjning skall tryggas.

Resultatet av SIND:s analys har våren 1988 redovisats i rapporten Massaoch
pappersindustrins returpappersförsörjning (SIND PM 1988:3). Analysen
baseras på en utredning om returpapper som på SIND:s uppdrag har
gjorts av ett konsultföretag, Celpap Consultants AB.

Av SIND:s rapport framgår bl.a. följande.

Insamlingen av returpapper i Sverige år 1986 - totalt ca 800 000 ton -motsvarade en återvinningsgrad av 41 %. Den genomsnittliga återvinningsgraden
i Västeuropa var samma år 36 % och i världen totalt 31 %. I
Västeuropa redovisade Nederländerna (46 %) samt Spanien och Österrike
(båda 43 %) en högre återvinningsgrad än Sverige. En ännu högre andel
noterades i Japan där återvinningsgraden uppgick till 50 %.

Återvinningsgraden i Sverige varierade betydligt mellan olika papperskvaliteter.
Återvinningen var högst för wellpapp; över 80 % av den konsumerade
volymen återinsamlades. För tidningar var motsvarande andel 55 %. För
övriga kvaliteter återvanns i genomsnitt 21 %. Exempel på kvaliteter som
inte är återvinningsbara via insamlingssystemet är mjukpapper, byggnadspapp,
tapetpapper, sopsäckar och vätskekartong.

Ett tjugotal pappersbruk i Sverige utnyttjar returpapper i sin produktion.
Brukens inköp av returpapper kanaliseras med ett fåtal undantag genom
något av de två industriägda inköpsbolagen IL Returpapper AB och
Pappersåtervinnings AB (PÅAB). IL Returpapper svarar för inköpen till
Fiskeby Board AB, Hylte Bruks AB, AB Statens Skogsindustrier (ASSI),
STORA och Svenska Cellulosa AB SCA. PÅ AB anskaffar på motsvarande
sätt returpapper till Fridafors Bruk AB, Holmens Bruk AB och Munksjö
AB.

Priset för insamlade och sorterade tidningar från hushållen fastställs vid
förhandlingar mellan inköpsbolagen och returpappershandeln. Bolagen
tillämpar olika prissättningsprinciper. PÅAB baserar sin prissättning på
priserna för granmassaved och tidningspapper samt på utvecklingen av
arbetskostnadsindex. I IL Returpappers prissättning har den aktuella
utbuds- och efterfrågesituationen ett starkare genomslag. Vanligtvis resulterar
de olika principerna i två skilda marknadsprisnivåer som tillämpas
parallellt. Under våren 1988 betalade PÅAB 566 kr. per ton och IL
Returpapper 500 kr. per ton för tidningar och tidskrifter. Av SIND:s rapport
framgår att dessa priser inte är tillräckliga för att täcka även räntor och
avskrivningar för vissa returpappersanläggningar.

Vid en internationell jämförelse är dock priserna på returpapper i Sverige
relativt sett höga. Tillgången på tidningar är god över hela Europa. I
Danmark betalades under våren 1988 motsvarande 277 kr. per ton och i
Förbundsrepubliken Tyskland motsvarande 324 kr. per ton. Från den
svenska industrins sida, sägs det i rapporten, strävar man efter en uthålligt
god tillgång på inhemsk råvara och därför tillämpas en stabil prispolitik. En

ökad import av returpapper till låga priser skulle kunna slå sönder det
nuvarande insamlingssystemet.

Pappersindustrins förbrukning av returpapper ökade från ca 750 000 ton år
1986 till ca 780 000 ton år 1987. Någon eldning av papper utöver den som sker
genom förbränning av hushållssopor och industriavfall förekommer inte för
närvarande.

Ett mått på returpapperets betydelse för industrin är inblandningsgraden.
Detta mått uttrycker förbrukningen av returpapper i procent av produktionen
av papper och kartong. År 1986 var inblandningsgraden hos svensk
pappersindustri i genomsnitt 10 %. Inblandningen varierade betydligt
mellan olika produktgrupper. Sålunda var den 11 % vid produktionen av
tidningspapper och 52 % vid mjukpapperstillverkningen.

Inblandningsgraden i Sverige låg långt under den genomsnittliga inblandningsgraden
i Västeuropa, 34 %. En högre inblandningsgrad än genomsnittet
uppvisade bl.a. Nederländerna (60 %), Storbritannien (54 %), Italien
(44 %), Förbundsrepubliken Tyskland (43 %) och Frankrike (41 %). I
Finland, som år 1986 hade en pappersproduktion av ungefär samma storlek
som den svenska, noterades en inblandningsgrad av 4 %.

De stora variationerna förklaras av förhållanden som tillgång på inhemsk
råvara, om landet är nettoexportör eller nettoimportör av papper samt
olikheter i industristruktur och produktionsinriktning. Större delen av den
svenska pappersproduktionen exporteras, och därmed blir tillgången på
returpapper liten i förhållande till pappersproduktionen. I länder som
nettoimporterar papper blir återvinningsbasen stor i relation till produktionen,
vilket i sin tur möjliggör en hög inblandningsgrad.

I SIND:s rapport redovisas prognoser över utvecklingen av insamlingen
och förbrukningen av returpapper fram t.o.m. år 1992. Insamlingen av
returpapper bedöms öka från ca 800 000 ton år 1986 till ca 970 000 ton år
1992, dvs. en ökning med 170 000 ton. Denna prognos baseras bl.a. på en
beräknad ökning av den svenska papperskonsumtionen och på att återvinningsgraden
för tidningar som säljs till hushållen stiger från för närvarande ca
50 % till 65 % år 1992.

Industrins efterfrågan på returpapper väntas under samma period öka med
340 000 ton eller från ca 750 000 ton år 1986 till ca 1 090 000 ton år 1992. Av
den ökade efterfrågevolymen hänför sig 200 000 ton till tidningar. Redan
under år 1989 beräknas behovet av tidningar öka med 90 000 ton, främst till
följd av att Hylte Bruks AB under detta år kommer att ta en ny
tidningspappersmaskin i drift. Råvaran för denna tillverkning skall till stor
del utgöras av returpapper.

Det förutses sålunda att industrins efterfrågan på returpapper under de
närmaste åren kommer att öka snabbare än insamlingen. Det överutbud på
insamlade tidningar som för närvarande råder bedöms upphöra under år
1989, och i stället beräknas ett årligt importbehov om ca 100 000 ton
tidningar uppstå i början av 1990-talet. I rapporten åskådliggörs den
bedömda utvecklingen fram t.o.m. år 1992 med följande diagram.

1988/89:NU1

Diagram: Insamling och förbrukning av returpapper 1988/89:NU1

kton

1200 •

1100 -

Förbrukning

1000 ■

Insamling

900 ■

800 *

700 -

600 •

År

500

Källa: Celpap Consultants AB och Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen.

SIND anser att några särskilda åtgärder för att trygga massa- och
pappersindustrins returpappersförsörjning inte behövs under de närmaste
åren. Om cirka två år kan det enligt SIND vara befogat med information till
hushållen för att om möjligt öka insamlingen av tidningar. Någon särskild
uppföljning av utvecklingen på returpappersmarknaden finner SIND inte
motiverad. Den bevakning som Cellulosa- och pappersbruksföreningen
utför anses fullt tillräcklig.

SIND:s rapport bereds för närvarande inom miljö- och energidepartementet.
Rapporten kommer inte att remissbehandlas.

Inköpssamverkan

Pappersbrukens samarbete vid inköp av returpapper prövades år 1984 av
näringsfrihetsombudsmannen (NO). Anledningen var att flera kommuner
hade klagat över att brukens samarbete pressade priset på returpapper från
kommunerna. Dessa hävdade att returpapperets värde låg betydligt över de
priser som pappersbrukens inköpsbolag erbjöd.

Till grund för NO:s prövning låg en utredning från nuvarande statens prisoch
konkurrensverk (SPK). I utredningen (SPK:s utredningsserie 1982:20)
redovisades uppgifter om priser, kostnader och konkurrensförhållanden
inom returpappershandeln i början av 1980-talet.

I sitt beslut i ärendet den 14 juni 1984 lämnar NO inledningsvis en
konkurrensrättslig bakgrund till sin bedömning. NO påpekar att inköpssamarbete,
oavsett i vilken form det bedrivs, karakteristiskt ger inköpsfördelar.
Dessa består främst av att inköpen kan göras rationellare. Samordningen
begränsar i regel kostnaderna för både köpar- och säljarsidan. Det är

vanligen mer effektivt med ett gemensamt inköpsbolag än flera inköpsavdelningar
fördelade på vart och ett av köparföretagen. Antalet köpslut
minimeras. Även materialhanteringen kan bli rationellare, bl.a. genom att
transporterna samordnas. På säljarsidan består besparingen i, framhåller
NO, att försäljningen underlättas av att en kund köper stora kvantiteter.
Normalt ger säljaren köparen del av denna besparing genom att sänka
priset.

Samtidigt betonar NO att en stark köpare genom sin maktposition kan
uppnå fördelar som inte har sin grund i ökad effektivitet. Köparen kan
tilltvinga sig lägre priser än vad som är motiverat utifrån köparens prestationer
i förhållande till säljaren och övriga kostnadsfaktorer. Detta gäller
särskilt om säljarens position är svag. Denna form av prispress kan tänkas bli
bedömd som skadlig vid en konkurrensrättslig prövning. Enligt NO är dock
starka köpares prispressande funktion i regel nyttig, eftersom den tvingar
fram en ökad rationalitet hos leverantören. Först i mera uppenbara fall kan
man därför, menar NO, anse att köparen missbrukar sin position.

Enligt NO fanns det inget i SPK:s utredning som motsade att pappersbrukens
inköpssamarbete har betydande fördelar från allmän synpunkt genom
att det leder till en effektivare hantering än om bruken skulle köpa
returpapper vart för sig. NO konstaterade vidare att utredningen inte gav
belägg för att bruken genom samarbetet pressade ned priset på returpapper
utöver vad som är ett resultat av effektivare returpappershantering. Mot
denna bakgrund såg NO inget skäl för ingripande och avskrev ärendet.

Prissättningen på bärkassar

Från SPK har erhållits följande uppgifter om prissättningen på bärkassar.
Uppgifterna baseras på samtal med företrädare för ICA Essve, ICA Hakon,
Konsum Stockholm och VIVO Mitt.

Årligen levereras ungefär 1 miljard bärkassar i Sverige. Av dessa är ca
85 % plastkassar och ca 15 % papperskassar. Värdet i leverantörsledet av
den inhemska marknaden för plastkassar uppgick år 1987 till 350-400 milj.
kr. Härav svarade importerade kassar för ca 75 milj. kr. De största svenska
leverantörerna är Bengt Lundin AB, Teno AB och Trioplast AB.

J D Stenqvist AB är ende svenske leverantör av papperskassar. Importen
är av marginell omfattning. År 1987 levererades papperskassar till ett värde
av ca 70 milj. kr. på den svenska marknaden.

Leverantörspriset på plastkassar sjönk under år 1986 med 8 % och har
därefter fram t.o.m. september 1988 ökat med sammanlagt 22 %. Prisutvecklingen
är starkt beroende av hur priset på polyeten förändras. Polyeten,
som är en miljövänlig klorfri plast, utgör råvaran vid nära nog all tillverkning
av plastbärkassar. Sedan årsskiftet 1986-1987 har polyeten stigit i pris med
totalt 70 %. Priset på papperskassar har i leverantörsledet ökat årligen de tre
senaste åren med ca 5 %. Prishöjningarna under de två senaste åren är av
ungefär samma storlek som prisuppgången på råvaran till papperskassarna -kraftpapper.

Inom detaljhandeln är det endast dagligvaruhandeln som tar betalt för
bärkassar. Priset varierar för närvarande mellan 50 öre och 1 kr. Papperskas -

1988/89:NU1

sar är i allmänhet dyrare. Inom ICA Hakon tillämpas dock samma pris för de
olika bärkassarna. Av SPK:s uppgifter framgår att detaljhandelns marginaler
genomgående är betydligt bättre för plastkassar än för papperskassar.

Tidigare riksdagsbehandling

I anslutning till riksdagens beslut våren 1987 om en ny träfiberprövning
behandlades motioner (s; fp; c; vpk) med krav på åtgärder för att öka
användningen av returpapper. Dessa yrkanden hade till viss del sin bakgrund
i att, som tidigare har nämnts, lagren av insamlade tidningar ökade relativt
kraftigt under år 1986.

På förslag av näringsutskottet avslogs motionerna. Utskottet (NU 1986/
87:40 s. 9) anförde att den industriella användningen av returpapper är
värdefull i många avseenden, inte minst från energi- och naturresurssynpunkt.
För att denna återvinning skall kunna bedrivas och utvecklas i positiv
riktning är det, menade utskottet, angeläget att de insamlade volymerna kan
avsättas inom pappersindustrin. I annat fall kan hushållens motivation för att
delta i insamlingsarbetet komma att försvagas. Med hänsyn till de investeringsbeslut
som hade fattats inom pappersindustrin för att öka användningen
av returpapper ansåg utskottet emellertid att motionärernas farhågor för att
insamlat returpapper inte skulle komma till industriell användning inte var
befogade. Utskottet menade dock att det fanns anledning att kontinuerligt
följa utvecklingen inom området och hänvisade till det då aviserade
utredningsuppdraget till statens industriverk.

Vänsterpartiet kommunisternas företrädare i utskottet anförde i en
reservation (NU 1986/87:40 s. 15) att det erfordrades åtgärder för att öka
användningen av returpapper. Han ställde sig därför bakom kravet i en
motion (vpk) på att en returpappersfond skulle inrättas. Fonden skulle
finansieras genom en avgift på papperstillverkningen. Från fonden skulle
bidrag lämnas till företag som investerar i anläggningar för returpappersanvändning.

Märkning av plastprodukter

Märkning av plastkärl i Förenta Staterna

I Förenta Staterna har nyligen plastindustrins branschorganisation, The
Society of the Plastics Industry, introducerat ett märkningssystem för
plastkärl. Syftet med märkningen är att sortering och återvinning av
plastflaskor och andra plastföremål skall underlättas.

Enligt detta system, som inledningsvis skall tillämpas frivilligt, skall
plastkärl av en viss minsta storlek förses i botten med en symbol med
tillhörande kod som visar vilket material som produkten är gjord av.
Symbolen utgörs av en triangel av pilar. Systemet omfattar sju olika
märkningskoder. Det beräknas att systemet skall vara helt genomfört efter
tre år. Märkningssystemet har utformats i samarbete med olika intresseorganisationer.
Även avnämare av produkterna har ställt sig bakom förslaget.

1988/89:NU1

Pågående arbete inom EG

1988/89: NU 1

Även inom Europeiska gemenskaperna (EG) pågår ett arbete med att
utveckla ett system för märkning av bl.a. plastprodukter.

EG har tidigare antagit ett direktiv som berör hanteringen av flaskor och
andra vätskebehållare från avfallssynpunkt. Ett tillägg till detta direktiv är
för närvarande under utarbetande. Syftet med tillägget är att senast den 1
januari 1993 åstadkomma en standardiserad märkning av behållarna för att
underlätta återanvändning och återvinning. Märkningen av behållare som
kan återvinnas skall göras med en triangel av pilar liknande den som används
i Förenta Staterna.

Den svenska plastindustrin följer arbetet inom EG genom Eutraplast, som
är en branschorganisation för den plastbearbetande industrin i Västeuropa.
Enligt Eutraplast väntas tillägget bli antaget av EG inom 6-12 månader.

Utredning om miljömärkning av produkter

Enligt beslut av regeringen i april 1988 har en särskild utredare - direktör
Sven-Runo Bergqvist - tillkallats för att utreda miljömärkning av produkter.

I betänkandet (SOU 1987:32) För en bättre miljö, som avlämnades i
september 1987, föreslogs bl.a. vissa åtgärder för ett miljöinriktat konsumentskydd.
Bland dessa åtgärder ingick miljömärkning av produkter. I
direktiven (dir. 1988:35) till den nya utredningen sägs att märkningssystemet
bör vara frivilligt. Det innebär att endast produkter som säljs av företag, vilka
själva ansöker om miljömärkning, skall kunna bli föremål för bedömning.
Den märkning som då kan komma i fråga är s.k. positiv miljömärkning.
Härmed avses att produkten har en i jämförelse med konkurrerande
produkter positiv egenskap från miljösynpunkt.

Utredarens huvuduppgift är att kartlägga för- och nackdelar med miljömärkning
av produkter samt lämna förslag till utformningen av ett miljömärkningssystem.
Utredaren skall pröva hur det föreslagna systemet kan
komma att förhålla sig till andra system för produktmärkning. Utredningsarbetet
bör enligt direktiven avslutas senast vid årsskiftet 1988-1989.

Sedan år 1977 finns i Förbundsrepubliken Tyskland ett system med positiv
miljömärkning. I detta system förses produkter som har bedömts vara
mindre farliga för miljön än andra produkter med Förenta nationernas
miljösymbol, den blå ängeln. Drygt 2 000 produkter inom ett femtiotal
produktgrupper har hittills tilldelats ett sådant märke.

De nordiska ministrarna med ansvar för konsumentfrågor beslutade i mars
1988 att låta utreda möjligheterna till en frivillig nordisk miljömärkning.
Inom EG har arbetet med ett miljömärkningssystem inletts.

Riksdagens beslut om miljöpolitiken inför 1990-talet

Riksdagen beslutade i juni 1988 om miljöpolitiken inför 1990-talet (prop.
1987/88:85, JoU 1987/88:23, rskr. 1987/88:373). I samband härmed behandlades
bl.a. frågor om återvinning av plast.

I den proposition som låg till grund för beslutet erinrades i avsnittet om

avfall (s. 225) om regeringens uppdrag år 1987 till statens naturvårdsverk att
utvärdera erfarenheterna inom avfalls- och återvinningsområdet. Utredningsuppdraget
syftade till att vidga underlaget för åtgärder på avfallsområdet.
Föredraganden - miljö- och energiminister Birgitta Dahl - meddelade
att hon avsåg att återkomma till regeringen i frågan när naturvårdsverket
hade redovisat sitt uppdrag.

Pä förslag av jordbruksutskottet (JoU 1987/88:23 s. 136) avslog riksdagen
en motion (s) med krav på statsbidrag till verksamhet med plaståtervinning.
Jordbruksutskottet hänvisade bl.a. till utredningen vid naturvårdsverket och
anförde att resultatet av denna skulle utgöra en grund för det fortsatta arbetet
med problemen kring avfallshanteringen.

Utredning från statens naturvårdsverk

Naturvårdsverket redovisade sommaren 1988 i rapporten Avfallet och
miljön resultatet av sitt här tidigare nämnda utredningsuppdrag.

I ett allmänt avsnitt om återvinning konstaterar naturvårdsverket att ingen
enskild aktör på central nivå har ansvaret för att främja utvecklingen av
återvinningen. Enligt verket bör SIND ges ett ansvar för den industripolitiska
delen av återvinningen. Det föreslås därför att regeringen skall komplettera
instruktionen (1983:701) för SIND med ett sådant åläggande.

I rapporten redovisas bl.a. erfarenheterna från försök med plaståtervinning.
Intresset för sådan återvinning har under senare år varit stort.
Resultaten av försöken har dock varit blandade. Det har visat sig vara svårt
att med god ekonomi utnyttja det plastavfall som finns i det hushålls- och
industriavfall som kommer till avfallsanläggningarna. Avfallet har varit
alltför uppblandat och nedsmutsat för att kunna återanvändas med nuvarande
teknik. De framgångsrika försöken med plaståtervinning hänför sig till
projekt där plastavfallet avskiljs redan när det uppstår.

Naturvårdsverket framhåller att plaståtervinning är en komplex fråga som
ställer stora krav på produktkännedom och marknader för plastprodukter.
Några generella förslag för att öka återvinningen av plast framläggs inte i
rapporten. Naturvårdsverket säger sig sakna den ingående kunskap som
krävs för att kunna utveckla sådana förslag. Verket föreslår dock vissa
åtgärder som rör återvinning av plasten i s.k. PET-flaskor och lantbrukens
gödningsmedelssäckar.

Utskottet

Returpapper

I två motioner framställs krav på en ökad användning av returpapper. En
utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå åtgärder som stimulerar
användningen av returpapper, anförs i motion 1987/88:N206 (fp). Det finns,
sägs i motion 1987/88:N295 (c), all anledning att hos befintliga pappersbruk
begära en maximal användning av returpapper. Vidare borde det krävas en
ökad returpappersanvändning av pappersindustrier som får nya tillstånd för
papperstillverkning.

1988/89:NU1

Riksdagen behandlade liknande motioner (s; fp; c; vpk) våren 1987.
Yrkandena har till viss del sin bakgrund i att lagren av insamlade tidningar
ökade relativt kraftigt under år 1986.

I det föregående (s. 3) har lämnats vissa uppgifter om hanteringen av
returpapper. Av dessa uppgifter framgår att insamlingen av returpapper har
ökat från år 1975 - då riksdagen fattade beslut om att en obligatorisk
insamling av pappersavfall skulle påbörjas - till år 1987 med nära 80 %. Till
följd av minskad efterfrågan på papper sjönk pappersindustrins förbrukning
av returpapper något under år 1986. Med anledning bl.a. härav nära nog
fördubblades lagren av insamlade tidningar under detta år.

Som tidigare har redovisats (s. 8) avslog riksdagen på förslag av utskottet
de aktuella motionerna våren 1987. Med hänsyn till de investeringsbeslut
som hade fattats inom pappersindustrin för att öka användningen av
returpapper ansåg utskottet att det inte fanns risk för att insamlat returpapper
inte skulle komma till industriell användning. En reservation (vpk)
avgavs till förmån för en motion (vpk) om inrättande av en returpappersfond.

Våren 1988 redovisade statens industriverk (SIND) en rapport om massaoch
pappersindustrins försörjning med returpapper. Utredningen, som har
gjorts på uppdrag av regeringen, avlämnades alltså efter det att de två nu
aktuella motionerna väcktes. Utredningens huvudsakliga innehåll har refererats
tidigare i detta betänkande (s. 4). Enligt SIND väntas industrins
efterfrågan på returpapper öka snabbare än insamlingen under de närmaste
åren. Det nuvarande överutbudet på insamlade tidningar beräknas upphöra
under år 1989. SIND anser att det om cirka två år kan vara befogat med
information till hushållen för att om möjligt öka tidningsinsamlingen.
Utredningen bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet konstaterar sålunda att den ökning av returpapperslagren som
inträffade under år 1986 är av tillfällig karaktär. Detta har också miljö- och
energiminister Birgitta Dahl nyligen anfört i riksdagen i ett svar på en fråga
(1988/89:141) av Eva Goés (mp) om återvinningen av papper. I stället
förutses att ett ökat import behov kommer att uppstå inom ett par år. Insatser
för att ytterligare öka insamlingen av returpapper är därför angelägna.
Härvid är en organiserad källsortering av intresse. Som utskottet anförde
våren 1987 är den industriella användningen av returpapper värdefull bl.a.
från energi- och naturresurssynpunkt. Samtidigt måste miljöaspekterna
beaktas så att inte returpappershanteringen får miljöstörande effekter.

Mot bakgrund av det sagda finner utskottet inte skäl att nu förorda någon
åtgärd från riksdagens sida för att öka användningen av returpapper. De här
behandlade motionsyrkandena avstyrks därför.

Prissättningen på returpapper tas upp i motion 1987/88:N311 (vpk). Pappersbrukens
samarbete vid inköp av returpapper pressar ned priset på returpapper
till en nivå som gör pappersinsamlingen olönsam för kommunerna, anser
motionären. Han erinrar om att man inom Göteborgs kommun har beslutat
utreda förutsättningarna för en samordning av kommunens inköp av
pappersprodukter och försäljning av returpapper. Mindre kommuner har
dock inte samma möjlighet att genom en gemensam inköps- och försäljnings -

1988/89; NU 1

organisation skapa en tillräckligt stark motvikt mot pappersindustrins starka
ställning på returpappersmarknaden. I motionen föreslås därför att staten,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet skall bilda en central
organisation för inköp och försäljning av pappersprodukter.

Huvuddelen av pappersbrukens inköp av returpapper görs genom de två
industriägda inköpsbolagen IL Returpapper AB och Pappersåtervinnings
AB. Med anledning av klagomål från kommuner prövade näringsfrihetsombudsmannen
(NO) år 1984 brukens inköpssamarbete. Kommunerna hade
anfört att värdet på returpapperet låg betydligt över de priser som inköpsbolagen
erbjöd.

Som framgår av det föregående (s. 6) fann NO vid sin prövning att
inköpssamarbetet har betydande fördelar från allmän synpunkt genom att
det leder till en effektivare hantering än om bruken skulle köpa returpapper
vart för sig. Något belägg för att pappersindustrin genom samarbetet
pressade ned priset på returpapper utöver vad som var ett resultat av
effektivare returpappershantering kunde NO inte notera.

Utskottet finner inte skäl att anta att en ny prövning av frågan skulle leda
till en annan slutsats. I SIND:s tidigare nämnda rapport om massa- och
pappersindustrins försörjning med returpapper konstateras bl.a. att priserna
på returpapper i Sverige är relativt sett höga vid en internationell jämförelse.
Mot bakgrund av industrins ökade efterfrågan på returpapper under de
närmaste åren torde pappersbruken vilja tillämpa en prispolitik som inte
motverkar kommunernas intresse för pappersinsamlingen. Enligt uppgift har
också Göteborgs kommun efter överläggningar med bruken och deras
inköpsbolag beslutat att tills vidare skrinlägga planerna på ett gemensamt
inköps- och försäljningsbolag.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionärens krav på en
samordning av statens, kommunernas och landstingens inköp och försäljning
av pappersprodukter inte bör föranleda något initiativ av riksdagen.
Motionen avstyrks alltså.

En översyn av prissättningen på bärkassar i dagligvaruhandeln begärs i
motion 1987/88:N295 (c). Av miljöskäl och med hänsyn till möjligheten till
återvinning bör givetvis, menar motionärerna, papperskassar vara billigare
än plastkassar.

Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har lämnat vissa uppgifter om
prissättningen på bärkassar (se s. 7). Inom detaljhandeln är det endast
dagligvaruhandeln som tar ut en avgift för bärkassar. Den varierar för
närvarande mellan 50 öre och 1 kr. Papperskassar har vanligen ett högre pris
än plastkassar. Under åren 1987 och 1988 har leverantörspriset på plastkassar
ökat betydligt mer än priset på papperskassar, främst till följd av en kraftig
prisuppgång på polyeten. Dagligvaruhandelns marginaler från försäljningen
av bärkassar är genomgående betydligt bättre för plastkassar än för
papperskassar.

Detaljhandelns prissättning på bärkassar är inte, menar utskottet, en fråga
som riksdagen bör engagera sig i. Motionen avstyrks därför i berörd del.

1988/89: NU 1

Märkning av plastprodukter

1988/89: NU 1

1 motion 1987/88:N219 (s) föreslås att ett system med märkning av
plastprodukter skall införas. Därigenom skulle, framhåller motionärerna,
återvinningen av plast underlättas. Vid denna återvinning bör nämligen olika
plastsorter inte sammanblandas. Riksdagen borde hos regeringen hemställa
om åtgärder så att en märkning av all plast som tillverkas kommer till stånd.

Utskottet instämmer med motionärerna i uppfattningen att en ökad
plaståtervinning är angelägen och att en märkning av plastprodukter skulle
kunna stimulera återvinningen. För att märkningen skall få avgörande effekt
måste dock någon form av internationell överenskommelse i frågan nås.

Som framgår av den inledande redovisningen (s. 8) har plastindustrin i
Förenta Staterna nyligen introducerat ett system för märkning av plastkärl.
Inom Europeiska gemenskaperna (EG) pågår ett arbete med att utveckla ett
märkningssystem rörande vätskebehållare av bl.a. plast (se s. 9). Båda dessa
system syftar till att underlätta återvinningen. Utskottet utgår ifrån att den
internationella utvecklingen på området kommer att få genomslag även hos
svenska plastproducenter. Som tidigare har redovisats följer den svenska
plastindustrin arbetet inom EG genom Eutraplast, som är en branschorganisation
för den plastbearbetande industrin i Västeuropa. Något initiativ av
riksdagen i frågan är därför enligt utskottets mening inte påkallat.

I det föregående (s. 9) har erinrats om en pågående utredning om
miljömärkning av produkter. Ett sådant märkningssystem kan, om det
införs, stimulera efterfrågan på plastprodukter som på ett miljövänligt sätt
kan återvinnas. Den utredning om erfarenheterna inom avfalls- och återvinningsområdet
som statens naturvårdsverk publicerade under sommaren 1988
(se s. 10) kommer att ligga till grund för behandlingen av ytterligare frågor om
plaståtervinning.

Med det anförda avstyrks motion 1987/88:N219 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande användning av returpapper

att riksdagen avslår motion 1987/88:N206 och motion 1987/88:N295
yrkande 1,

2. beträffande inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter att

riksdagen avslår motion 1987/88:N311,

3. beträffande prissättningen på bärkassar

att riksdagen avslår motion 1987/88:N295 yrkande 2,

4. beträffande märkning av plastprodukter
att riksdagen avslår motion 1987/88:N219.

Stockholm den 8 november 1988
På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Per-Ola Eriksson (c),
Birgitta Johansson (s), Nic Grönvall (m), Bo Finnkvist (s), Reynoldh
Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland
Larsson (c), Paul Lestander (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s),
Arne Gadd (s), Karin Falkmer (m), Sven-Åke Nygårds (s) och Christer
Eirefelt (fp).

Reservation

Inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter
(mom. 2)

Paul Lestander (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
finner” och slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till önskemålet i motion 1987/88:N311 (vpk) om en
samordning av statens, kommunernas och landstingens inköp och försäljning
av pappersprodukter. För närvarande har kommunerna en svag ställning i
förhållande till pappersbruken i fråga om prissättningen på returpapper. Det
gäller i synnerhet mindre kommuner med begränsade insamlingsvolymer.
För att lönsamheten från pappersinsamlingen skall kunna förbättras i dessa
kommuner är det nödvändigt, menar utskottet, att en central inköps- och
försäljningsorganisation av den typ som skisseras i motionen kommer till
stånd. En sådan organisation skulle också kunna medverka till att transportkostnaderna
för returpapper utjämnas mellan olika kommuner. Detta skulle
kunna vara en stimulans för det trettiotal kommuner som nu står utanför
insamlingssystemet att påbörja pappersinsamling.

Riksdagen bör genom ett uttalande till regeringen ställa sig bakom vad
utskottet här har anfört. Motion 1987/88:N311 (vpk) tillstyrks alltså.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande inköps- och försäljningsorganisation för pappersprodukter att

riksdagen med bifall till motion 1987/88:N311 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Användning av returpapper (mom. 1)

Lars Norberg (mp) anför:

Det är värdefullt att återvinningen av papper ökar i Sverige. Även med
planerad ökning ligger dock återvinningsgraden lågt i Sverige och det finns
många skäl att öka denna. Regeringen bör därför vidta åtgärder för att
fortsätta den trend mot ökad återvinning som har noterats. Detta gäller
särskilt i den mån regeringen ger tillstånd till utbyggnad av massa- och
pappersfabriker.

1988/89:NU1