Näringsutskottets betänkande

om sandtäkt på kontinentalsockeln i Kattegatt

NU

1987/88:4

Ärendet

I detta betänkande behandlas en motion - från allmänna motionstiden år
1986 - vars syfte är att en planerad fortsatt utvinning av sand m.m. på den
svenska kontinentalsockeln i Kattegatt inte skall komma till stånd.

Upplysningar om problem och bedömningar rörande sandtäkt i havsområden
har vid en utfrågning den 24 mars 1987 lämnats av företrädare för
fiskeristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, delegationen för samordning
av havsresursverksamheten, statens naturvårdsverk, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund och Ahlsell Mineral AB.

Sammanfattning

Utskottet konstaterar att riksdagen inte, såsom motionärerna önskar, kan
påverka avgörandet av ett visst ärende om tillstånd enligt lagen (1966:314)
om kontinentalsockeln. I betänkandet lämnas uppgifter om maringeologisk
kartläggning m.m. och också - efter utfrågning av företrädare för myndigheter
m.fl. - om hur man på olika håll bedömer verkningarna av den sandtäkt
som det är fråga om. Utskottet gör vissa kommentarer i anslutning till dessa
uppgifter. Motionen avstyrks.

Motionen

Yrkande

Den motion som behandlas här är

1985/86:N242 av Jens Eriksson (m) och Sven Eric Lorentzon (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om dansk utvinning av sten, grus och sand på den svenska
kontinentalsockeln i Kattegatt.

Innebörd och motivering

Motionärerna redogör för dels innehållet i en överenskommelse mellan
Sverige och Danmark år 1984 i samband med förhandlingarom möjlighet för
danska företag att under en övergångstid få utvinna sand, grus och sten på
den svenska kontinentalsockeln, dels ansökningar om täkttillstånd som
ingivits av de berörda företagen (se s. 3). Om befarade följder av fortsatt

t Riksdagen 1987/88. 17sami. Nr 4

sandutvinning anför motionärerna i huvudsak följande. De avsedda täktplatserna
är värdefulla fiske- och reproduktionsområden som genom utvinningen
skadas, troligen för all framtid. Genom att det uppstår fördjupningar
hindras vattenomsättningen, varvid svavelvätebottnar uppstår. Trålbottnen
blir ojämn och svårframkomlig.

Motionärerna betecknar det som ofattbart att danska företag skall behöva
exploatera på den svenska kontinentalsockeln. Det är av största vikt att den
avsedda utvinningen stoppas, säger de till sist. Sverige måste avstå från att
godkänna ett avtal som innebär så stora skador för fisket.

Uppgifter i anslutning till motionen
Gällande bestämmelser

Lagen om kontinentalsockeln

Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln innehåller bl.a. följande. Med
kontinentalsockeln förstås havsbottnen och dess underlag inom allmänt
vattenområde samt inom visst havsområde därutöver. Med kontinentalsockelns
naturtillgångar avses bl.a. mineraliska naturtillgångar på havsbottnen
och i dess underlag (1 §). Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna
dess naturtillgångar tillkommer staten (2 §). Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten bl.a.
att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Tillstånd skall avse
bestämt område och viss tid (3 §). Vid tillstånd kan fogas föreskrift som är
påkallad från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets ledning, sättet
för arbetenas utförande, anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena,
karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten,
användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller
borrhål, samt föreskrift till förebyggande av vattenförorening eller till skydd
för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse (4 §).

Tillstånd kan återkallas av regeringen eller den myndighet som har
meddelat tillståndet, om föreskrift eller villkor för tillståndet åsidosätts eller
om det i annat fall föreligger synnerliga skäl. Om ett tillstånd återkallas utan
att innehavaren har åsidosatt föreskrift eller villkor för tillståndet, är
innehavaren berättigad att erhålla ersättning av staten för beslut till följd av
åtgärd som han har vidtagit med anledning av koncessionen (5 §).

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd utövas av
myndighet som regeringen bestämmer (8 §).

Den refererade bestämmelsen om återkallelse av tillstånd fick sin nuvarande
utformning genom riksdagsbeslut år 1974. Då tillfogades den andra
meningen, om ersättning, efter mönster av motsvarande bestämmelse i den
nya lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter.

I motiveringen till den ursprungliga delen av bestämmelsen (prop.
1966:114 s. 53) anförde föredragande statsrådet - efter att ha erinrat om det
utredningsförslag som regeringen hade utgått från - bl.a.:

Även enligt min mening bör med hänsyn till de betydande samhällsintressen
som står på spel möjlighet föreligga att återkalla tillstånd. I anslutning

NU 1987/88:4

2

till vad som anförts i vissa remissyttranden vill jag understryka, att
möjligheten att återkalla tillstånd bör utnyttjas med varsamhet och under
långt gående hänsyn till tillståndshavarens rätt. Normalt bör sålunda
återkallelse av tillstånd inte komma i fråga annat än vid allvarliga eller
upprepade överträdelser av tillståndsföreskrifter .

Vid riksdagsbehandlingen skärpte tredje lagutskottet detta motivuttalande.
Detta skedde i anslutning till att utskottet avstyrkte en motion om införande
av en bestämmelse om ersättning då en tillståndshavare oförskyllt fick sitt
tillstånd återkallat. Utskottet anförde (3LU 1966:45 s. 31):

Utskottet vill för sin del ytterligare understryka att återkallelse av andra
orsaker än att tillståndshavaren åsidosatt föreskrifter eller villkor för
tillståndet bör ske endast då mycket starka samhälleliga skäl talar för en
sådan åtgärd. Sådan återkallelse torde sålunda bli aktuell endast i mycket
sällsynta fall.

Kontinentalsockelförordningen

Enligt kontinentalsockelförordningen (1966:315) är det Sveriges geologiska
undersökning (SGU) som utövar tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
och villkor för tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Det åligger SGU
att vid tillsynen samverka med annan myndighet vars verksamhet berörs av
tillståndet.

Tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på område som i sin helhet är
beläget inom allmänt vattenområde i havet meddelas enligt förordningen
(5 §) av SGU utom i vissa undantagsfall. Om den täkt som avses med
ansökningen är av större omfattning eller kan medföra betydande skadeverkningar
eller annars om statens naturvårdsverk begär det, skall SGU med eget
yttrande hänskjuta ärendet till regeringen.

I tillståndet skall, heter det också i förordningen, anges i vilken omfattning
sand, grus eller sten får tas. Där skall också upptas bl.a. de föreskrifter som
behövs för att i skälig omfattning tillgodose andra intressen såsom sjöfarten,
fisket och naturvården.

Ansökningar och regeringsbeslut

Till regeringen överlämnade SGU i juli 1985 med eget yttrande ansökningar
från fem danska företag om tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
att utvinna sand, grus och sten inom Stora och Lilla Middelgrund
samt Rödebanke i Kattegatt. Dessa områden, som tidigare har tillhört
Danmark, faller enligt en gränsöverenskommelse mellan Danmark och
Sverige (se prop. 1984/85:131) numera helt eller delvis inom svenskt
kontinentalsockelområde. De fem företagen hade sedan länge bedrivit
utvinning där. Efter underhandsuppdrag av regeringen hade SGU förhandlat
med företagen och den danska Fredningsstyrelsen om villkoren i tillstånd
enligt svensk lag till fortsatt utvinning. Förhandlingarna hade utmynnat i en
överenskommelse i december 1984, vilken SGU hänvisade till.

SGU hade inhämtat yttranden över ansökningarna från rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kammarkollegiet, länsstyrelsen

NU 1987/88:4

3

1* Riksdagen 1987188. 17sami. Nr 4

i Hallands län, Varbergs kommun, Falkenbergs kommun och Halmstads
kommun.

Rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (genom chefen för marinen) och
Falkenbergs kommun hade inga erinringar mot ansökningarna. Sjöfartsverket,
generaltullstyrelsen, riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, kammarkollegiet,
länsstyrelsen i Hallands län och Halmstads kommun tillstyrkte
ansökningarna med vissa begränsningar och under vissa förutsättningar.
Fiskeristyrelsen och Varbergs kommun avstyrkte ansökningarna. Kammarkollegiet
föreslog att 4 % av täktavgifterna skulle avsättas till fiskefrämjande
åtgärder.

Falkenbergs kommun anförde i ett senare uttalande att den planerade
utvinningen kunde få negativa konsekvenser för fiskerinäringen. Sveriges
fiskares riksförbund hemställde i en skrivelse att ansökningarna skulle
avslås.

SGU konstaterade i sitt yttrande att täktverksamhet hade pågått på Stora
och Lilla Middelgrund under årtionden. SGU ansåg, trots den vikt som Stora
och Lilla Middelgrund har för fisket, att den sedan mycket lång tid pågående
täktverksamheten inom grunden inte skulle vägras fortsatt tillstånd. Vad
gäller Rödebanke ansåg SGU att tillstånd till täktverksamhet borde anstå
tills SGU:s maringeologiska kartering av området hade slutförts och
redovisats. SGU tillstyrkte att tillstånd för utvinning av sand, grus och sten
skulle meddelas för Stora resp. Lilla Middelgrund. SGU lämnade förslag till
villkor och förbehåll för det begärda tillståndet.

Regeringen uttalade i beslut den 4 september 1986 att den, i likhet med
flertalet remissinstanser, fann att de begärda tillstånden för Stora och Lilla
Middelgrund borde meddelas under vissa villkor och förbehåll. Rödebanke
borde däremot tills vidare undantas från täktverksamhet.

Fyra företag fick tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln att t.o.m.
den 30 september 1991 inom Stora Middelgrund utvinna vissa mängder sand,
grus och sten, tillsammans 320 000 m3 per år. Alla fem företagen fick
motsvarande tillstånd beträffande Lilla Middelgrund; den sammanlagda
kvantiteten var i detta fall 280 000 m3 per år.

Bland de villkor som angavs var följande. Viss kvantitetsavgift jämte
mervärdeskatt skulle erläggas till SGU. Täktverksamheten skulle vara
underkastad kontroll genom SGU och tullverkets kustbevakning. Den
utrustning som användes för täktverksamheten skulle vara av sådant
utförande att täkt kunde bedrivas utan att permanenta större gropar,
förhöjningar eller fördjupningar uppstod samt att omfattningen och effekten
av grumlingar kunde begränsas till ett minimum.

Om täkt enligt tillståndet inverkade menligt på allmänna intressen skulle
SGU äga minska eller utesluta enligt tillståndet medgiven täktvolym,
täktområde eller del av sådant område. Om en tillståndshavare inte
fullgjorde de uppställda villkoren eller inte följde angivna föreskrifter skulle
SGU äga förordna att täktverksamheten tills vidare skulle helt eller delvis
inställas. Av täktavgifterna skulle 4 % - vilket första året kunde bli högst ca
39 000 kr., senare större belopp - avsättas till fiskefrämjande åtgärder för att
bekosta de undersökningar m.m. som fiskeristyrelsen önskade utföra. Dessa
undersökningar skulle dock inte få inkräkta på täktverksamheterna. SGU

NU 1987/88:4

4

skulle äga meddela de ytterligare föreskrifter som befanns nödvändiga under
arbetets gång.

Allmänt om utvinning av sand, grus och sten i havsområden

Ett skäl för utvinning av marina sand- och grusförekomster har varit brist på
sand och grus i vissa regioner. Marin täktverksamhet har bedrivits under
längre tid bl.a. i Öresund, där verksamhet utanför Skanör-Falsterbo-halvön
påbörjades redan vid sekelskiftet. Tidigare har avsevärda kvantiteter sten
och block utvunnits för vågbrytare, pirar m.m. Numera utgörs det material
som utvinns huvudsakligen av sand för utfyllnadsändamål. En mindre men
viktig del avsätts för kvalificerade industriändamål. Sådana är bl.a. tillverkning
av glas, glasfiber, cement och andra byggmaterial, slaggbildning i
metallurgiska processer samt gjuteriverksamhet.

Sand tas upp från havsbottnen genom sticksugning, varvid gropar bildas,
eller släpsugning. Sandsugningen sker från mindre fartyg. Stora kvantiteter
kan utvinnas genom muddring.

För närvarande finns täkttillstånd för såväl svenska som danska företag.
Täktområdena finns i Kattegatt, i Öresund och utanför Fårö. Tillstånden ger
rätt till ett årligt uttag av maximalt 855 000 m3 under i genomsnitt 7,5 år.
Regeringen och SGU (före den 1 juli 1982 andra myndigheter) har under
perioden 1966-1986 utfärdat ett 50-tal tillstånd med stöd av kontinentalsockellagen.
Tillståndshavarna har fått rätt att ta ut 20-25 miljoner m3 sand, grus
och sten, varav ca 15 miljoner m3 faktiskt har utvunnits. Av dessa användes
ca 9 miljoner m3 för tillskapandet av tomtmark för det planerade Stålverk 80 i
Luleå.

De villkor som ställs upp för täkttillstånd enligt kontinentalsockellagen
brukar avse bl.a. tid, kvantitet, avgift, anmälningsskyldighet, utrustningskrav,
tillsyn och möjlighet till återkallelse av tillstånd.

Maringeologisk kartläggning, m.m.

För att tillgodose behovet av underlag för planering av kust- och havsområdens
utnyttjande bedriver SGU en regional kartläggning i skala 1:100 000.

Bland havsrelaterade verksamheter som ställer krav på en mera planmässig
samordning av olika nyttjandeformer är fiske, vattenbruk, mineralutvinning,
recipientutnyttjande, naturvård, försvar, sjöfart, friluftsliv, fornminnesvård,
energiutvinning och anläggningsverksamhet.

Den hittillsvarande kartläggningen omfattar Öresund (fem blad, vilkas
skala är 1:50 000) och norra Gotlandsområdet (tre blad). Fältarbetena är
slutförda inom södra Kattegatt. Bladet Stora Middelgrund-Halmstad beräknas
utkomma under år 1988. Arbetena med kartbladet Lilla MiddelgrundVarberg
har påbörjats under fältsäsongen 1987.

Den maringeologiska kartan visar havsbottnens geologiska uppbyggnad,
de olika sedimenttypernas utbredning, exploaterbara resurser, t.ex. sand och
grus, samt bottenmorfologin.

Som exempel på maringeologisk information som är nödvändig i kust- och
havsplaneringen kan nämnas

- bottentyper: för inventering och bedömning av växt- och djursamhällens

NU 1987/88:4

5

förekomst och utbredning, för fiskerinäringen (lämpliga trålningsområden),
för utvinning av värmeenergi och för anläggningsverksamhet
(såsom kablar och rörledningar),

- materialkvalitet: för industriell utvinning,

- sedimentations- och erosionsområden: för bl.a. recipientutnyttjande,
anläggningsverksamhet (fundament, erosionsskydd), vattenbruk, deponering
av muddermassor, muddring samt sand- och grusutvinning,

- havsbottnens geologiska uppbyggnad: för bl.a. exploatering, anläggningsverksamhet
och geologisk forskning,

- ytsedimentens kemiska status: för utsläppskontroll och bedömning av
miljöpåverkan.

De effekter vid marin täktverksamhet som bedöms vara mest allvarliga är
förstörelse av fiskeplatser, förstörelse av övervintringsplatser, erosion av
kuststräckor, förändring av bottentopografi i fiskeområden samt kvarstående
hålor med stagnant vatten.

SGU har utarbetat rekommendationer rörande förstudier innan täkttillstånd
ges och rörande restriktioner beträffande fäktplats m.m. Bland
rekommendationerna är att släpsugning skall väljas före sticksugning.
Tillstånd bör, anser SGU, ges endast för kortare perioder. Kontinuerliga
karteringar av fyndplatser bör sedan utföras för att ge underlag för prövning
av ansökningar om förnyade tillstånd.

Från SGU:s sida föreslås två slags åtgärder för att främja en bättre
hushållning med marina organiska resurser. Dels skulle takten i karteringen
av den svenska kontinentalsockeln ökas - den nuvarande utgivningstakten är
ett kartblad vart tredje år. Dels skulle specialstudier påbörjas allteftersom
potentiellt exploaterbara resurser upptäcks. Studierna skulle inriktas på
sedimentologi och bottendynamik med koppling till vind-, våg- och strömmätningar.
De skulle även omfatta fiskeribiologiska och bottenfaunistiska
undersökningar.

Synpunkter från motstående intressen

Från statens naturvårdsverks sida framhålls att det hittills är en mycket liten
del av täktverksamheten som bedrivs i havsområden. Andelen väntas
emellertid komma att öka. Det råder nu brist på naturgrus; motsvarande
material anskaffas genom krossning av berg och grov morän. Man påpekar
att en marin täktverksamhet kan medföra att områden på land inte utsätts för
så stark belastning som eljest skulle bli fallet.

Täktverksamhet bör enligt naturvårdsverket i första hand hänvisas till
platser där sådan har bedrivits tidigare, så att man har fått erfarenhet av
verkningarna. Flögre krav bör ställas på nya täktplatser. Från naturvårdssynpunkt
känsliga områden bör undantas från täktverksamhet. Man bör
använda sådan utrustning att det inte uppkommer kvarstående hål efter
sandsugning. Tillstånden skall kunna upphävas, och en uppföljning och
kontroll av täktverksamheten bör komma till stånd.

Från fiskeristyrelsens sida betonas att sandtäkt på havsbottnen förändrar
bottentopografin genom gropbildning. 1 Lundåkrabukten har gropar som
uppkommit genom sandsugning på 1920-talet befunnits fortfarande vara

NU 1987/88:4

6

intakta. Havsbottnen utanför Helsingborg betecknas som ett kraterlandskap.
I Öresund samlas tyngre, salt bottenvatten i groparna, med syrebrist
och improduktivitet som följd. Fisk i bottengarn kan dödas av svavelväte.
Vid sandsugning följer alla bottendjur samt fiskyngel med. Släpsugning
påverkar stora arealer. Slampålagring, frigörande av närsalter samt fiskflykt
är konsekvenser som kan uppkomma. För att konflikterna mellan täktverksamheten
och fisket skall kunna minskas önskar fiskeristyrelsen biologiska
och marinbiologiska undersökningar samt kartering av lek- och uppväxtområden
för fiskar.

Svenska västkustfiskarnas riksförbund menar att de danska företagens
sandsugning inom svenskt vattenområde borde stoppas. De tre aktuella
bankarna räknas till de mest värdefulla fiskeplatserna i Kattegatt. Exploateringen
av havsbottnen borde inriktas på sådana delar av denna som inte är
fiskeområden.

Riksdagsbehandling av tidigare ärende om sandtäkt

Näringsutskottet (NU 1983/84:28) avstyrkte och riksdagen avslog våren 1984
en motion (m) om åtgärder mot sandtäkt i havet utanför Skanör. Två företag
hade år 1982 fått förnyat tillstånd att - såsom skett sedan början av 1900-talet
- bedriva sandtäkt inom ett allmänt vattenområde i Öresund. I detta fall var
förutom lagen om kontinentalsockeln även den äldre vattenlagen (1918:523)
tillämplig. Vattendomstolen hade uppställt en rad villkor för täktverksamheten.
I motionen uttalades starka farhågor för konsekvenserna av en fortsatt
sandtäkt i det berörda området. Utskottet anförde (s. 47):

Utskottet har förståelse för den oro som kommer till uttryck genom
motionen. Samtidigt måste utskottet konstatera att naturvårdens talesmän
icke har ställt sådana krav som motionärerna utan godtagit den planerade
sandtäkten under vissa förutsättningar som bl.a. innebär att ett kontrollprogram
fortsätter att genomföras. Riksdagen kan inte ingripa i ett enskilt
ärende som handläggs enligt gällande lagar och som f.ö. är föremål för
fortsatt rättslig prövning. De vägar som skulle stå till buds för att motionärernas
syfte skall uppnås är antingen komplicerade lagstiftningsåtgärder eller en
förhandlingsuppgörelse med de berörda bolagen om att de skall avstå från
sandtäkten. Utskottet finner inte underlag för ett beslut av riksdagen om
sådana åtgärder. Frågan om stranderosionens orsaker och om möjligheter att
motverka den torde böra angripas i ett mera generellt sammanhang och inte
på grundval av ett särskilt tillståndsärende. Utskottet vill understryka vad
som nyss har sagts om villkoren för de tillstånd som har lämnats. Det får
förutsättas att de myndigheter som har att tillvarata naturvårdens intressen
noga följer utvecklingen och, om så visar sig motiverat, påkallar kammarkollegiets
medverkan till sådana åtgärder som vattendomstolens dom kan ge
möjlighet till.

Utskottet

Danska företag har sedan länge bedrivit sandtäkt på vissa delar av
havsbottnen i Kattegatt - Stora och Lilla Middelgrund samt Rödebanke -vilka enligt en överenskommelse mellan Danmark och Sverige år 1985
numera i huvudsak ligger inom svenskt område. Företagen har ansökt om

NU 1987/88:4

7

tillstånd - enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln - till ytterligare
utvinning av sten, grus och sand på dessa ställen. Tillstånd av det slaget kan
lämnas av Sveriges geologiska undersökning (SGU). I vissa fall skall SGU
emellertid hänskjuta ärendet till regeringen. Så har skett denna gång.

När motion 1985/86:N242 (m) väcktes var ansökningarna om täkttillstånd
föremål för beredning inom regeringskansliet. Yttranden över dem förelåg
dels från SGU, dels från en rad andra myndigheter och några kommuner,
vilka alla hade hörts av SGU före dess ställningstagande. SGU såväl som
flertalet av remissinstanserna hade tillstyrkt ansökningarna med vissa
begränsningar och under vissa förutsättningar. Enligt motionärernas yrkande
skulle riksdagen göra ett uttalande till regeringen av innebörd att denna
inte borde lämna de begärda tillstånden. Som motiv åberopas framför allt att
en fortsatt sandtäkt kan befaras medföra allvarliga skador för fisket.

Liksom tidigare i ett liknande sammanhang (NU 1983/84:28 s. 46 f.) kunde
näringsutskottet konstatera att det saknas formella förutsättningar för att ett
motionsyrkande av detta slag skall kunna bifallas. Riksdagen kan inte ingripa
i ett enskilt ärende som handläggs enligt gällande lag av vederbörande
förvaltningsmyndighet, i detta fall regeringen. Eventuella uttalanden från
riksdagens sida skulle alltså få ta sikte på betingelserna för prövningen av
liknande ärenden i framtiden.

Mot denna bakgrund fann utskottet det naturligt att först avvakta
regeringens beslut i tillståndsfrågan, vilket träffades i september 1986.
Beslutet innebar, såsom har redovisats (s. 4), att begärda tillstånd beträffande
Stora och Lilla Middelgrund lämnades under vissa villkor och med vissa
förbehåll, medan däremot ansökningarna beträffande Rödebanke avslogs.
Utskottet fann det vidare angeläget att genom utfrågning av experter från
olika myndigheter och av företrädare för berörda intressen skaffa sig ökad
insikt om de problem som är förknippade med sandtäkt på havsbottnen,
särskilt i det nu aktuella området. I det föregående (s. 6 f.) har utskottet
refererat uppgifter och synpunkter som har lämnats vid denna utfrågning.

Ett sådant avgörande som regeringen i det nämnda fallet har haft att träffa
innebär på ett ovanligt påtagligt sätt en avvägning mellan motstående
intressen. Den sand som man vill utvinna utgör ett värdefullt industriellt
råmaterial. Allmänt gäller att utvinning av sand, grus och sten i havsområden
kan vara ett alternativ till en motsvarande utvinning till lands, som ofta är
tvivelaktig från naturvårdssynpunkt. Samtidigt står det klart att sand-, grusoch
stentäkt på havsbottnen riskerar att skada fisket och även i övrigt inverka
ofördelaktigt på naturmiljön. Regeringens beslut, enligt vilket ansökningarna
inte har bifallits fullt ut, är ett uttryck för att riskerna har tagits på allvar.
Bland de villkor som anges är att SGU har möjlighet att på olika sätt
inskränka tillståndets räckvidd ifall den tillåtna sandtäkten inverkar menligt
på allmänna intressen. Någon värdering utöver vad nu sagts av regeringens
ställningstagande i det aktuella ärendet finner utskottet inte anledning att ge
sig in på.

Av vad utskottet har inhämtat framgår att vidgade kunskaper om bl.a.
topografiska, geologiska, hydrografiska och biologiska förhållanden bedöms
som angelägna av de myndigheter som deltar i prövningen av ärenden om
täkttillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Önskemålen gäller inte

NU 1987/88:4

8

bara de områden som exploatörerna närmast är intresserade av utan i hög
grad också andra områden, där motsvarande utvinning kanske skulle kunna
genomföras med mindre skadeverkningar. Den maringeologiska karteringen
tillmäts stor betydelse; från SGU:s sida påpekar man att karteringstakten
med nuvarande resurser är mycket långsam, med ett nytt kartblad vart tredje
år. Specialstudier rörande möjligen exploaterbara resurser betecknas också
som angelägna; sådana studier kräver, som redan har antytts, medverkan
från en rad olika ämnesområden.

Omfattningen av och resursbehovet för den verksamhet som bör bedrivas
för att bl.a. ge underlag för kommande beslut i frågor om täkttillstånd av här
aktuellt slag får prövas i budgetsammanhang. Utskottet förutsätter att
regeringen noga överväger sådana synpunkter på förutsättningarna för
tillståndsprövningen som de berörda myndigheterna har framfört. Detta
motiveras både av det industriella och därmed ekonomiska värde som
utvinning av sand m.m. på kontinentalsockeln kan ha och av de starka
skyddsintressen som gör sig gällande.

Av det sagda framgår att utskottet avstyrker den behandlade motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1985/86:N242.

Stockholm den 19 november 1987
På näringsutskottets vägnar
Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten
Svensson (m), Bo Finnkvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Sven-Åke Nygårds (s),
Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Elving Andersson (c), Paul
Lestander (vpk) och Leo Persson (s).

NU 1987/88:4

9