Näringsutskottets betänkande

om detaljhandel

1987/88:3

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner om detaljhandel. De avser
torghandel, etableringshinder inom handeln samt statligt och kommunalt
bedriven detaljhandel.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker tre motioner som på olika sätt berör detaljhandeln. En
motion (m) om behovet av platser för torghandel avstyrks med hänvisning till
pågående översyn av regleringen av bl.a. denna handel. I en annan motion
(c) har mot bakgrund av etableringshinder för detaljhandeln begärts en lag
som garanterar näringsfriheten. Yrkandet avvisas av utskottet, som anser att
kommunerna måste kunna utöva inflytande över butiksetableringar. I en
reservation (m, fp) krävs att plan- och bygglagen (1987:10) skall omarbetas så
att den inte kan användas för att styra handelns utveckling. Vidare begärs en
kartläggning av hur näringsfriheten kan förstärkas genom lag. Det senare
kravet stöds i ytterligare en reservation (c). Utskottet tar slutligen avstånd
från den kritik mot statligt och kommunalt bedriven detaljhandel som
framförs i en motion (fp). Denna får stöd i en reservation (m, fp, c).

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1986/87:N336 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
platser för torghandeln i landets kommuner.

1986/87:N348 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär ett förslag till en lag som garanterar näringsfriheten.

1986/87:N408 av Hadar Cars (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att offentliga organ inte bör bedriva detaljhandel i
annan utsträckning än som är nödvändigt och utgör ett direkt utflöde av den
verksamhet de har inrättats för.

1 Riksdagen 1987188.17sami. Nr3

Motivering

I motion 1986/87:N336 (m) erinras om att upplåtelse av område för
torghandel är en kommunal angelägenhet. Kommunen avgör självständigt
om platser för torghandel skall ställas till förfogande eller ej. Om kommunen
väljer att inte utse ett torg till allmän försäljningsplats måste tillstånd sökas i
varje enskilt fall då någon vill bedriva sådan handel.

Torg- och marknadshandeln samt den ambulerande handeln har, anför
motionärerna, många fiender som i dessa handelsformer ser en fara för den
bofasta handeln. Kommunpolitikerna utsätts därför ibland för påtryckningar
att fatta beslut som försvårar för torghandeln. Detta kan ske dels genom att
man inte upplåter någon plats för torghandel, dels genom att man fastställer
så höga torghyror att handeln blir olönsam. Kommunen har också möjlighet
att prioritera den fasta torghandeln genom att tillämpa taxor som är starkt
differentierade mellan fast saluplats och tillfällig sådan. Vidare påpekas i
motionen att ordningsstadgeutredningen har föreslagit att kommunerna
skall få rätt att besluta om begränsningar i torghandelns varusortiment.

Det bör, menar motionärerna, vara konsumenternas sak att avgöra
behovet av torghandel. Om ingen efterfrågan finns kommer försäljningen att
upphöra. Samtliga kommuner borde åläggas att upplåta platser för denna typ
av handel.

Kommunerna måste upphöra med sina trakasserier mot storköpshandeln,
anförs i motion 1986/87:N348 (c). Där sägs att många kommuner utnyttjar
det kommunala planmonopolet för att förhindra ej önskad detaljhandelsetablering.
Detta missbruk, heter det, riskerar att drabba de enskilda konsumenternas
väl. Människorna bör själva få bestämma var de skall göra sina
inköp.

Enligt motionären är det framför allt den storköpshandel som riktar sig till
bilburna kunder som har kommit i skottgluggen för kommunernas övergrepp.
Detta träffar i stor utsträckning barnfamiljerna, vilka med hänsyn till
den höga graden av yrkesverksamhet inte anser sig hinna med att göra sina
inköp i butiker av traditionellt slag. De affärer som är belägna utanför den
egentliga bebyggelsen kan också erbjuda fördelaktiga priser och goda
parkeringsmöjligheter.

Det finns, sägs det i motionen, ingen anledning för kommunerna att tvinga
fram en centraliserad detaljhandel. Fruktan för att närbutikerna skulle
försvinna förefaller oberättigad; i landets tätorter har konkurrensen i stället
drivit fram ett ökat öppethållande. Motionären medger att storköpshandeln
har försämrat lönsamheten för vissa lanthandlare men anser att andra
faktorer är mer betydelsefulla härvidlag. Ett förbud mot storköpshandeln
skulle därför inte räcka till för att lindra lanthandelns problem.

I motionen påpekas att regeringsrätten i domar har fastslagit att kommunerna
haft rätt att hindra t.ex. livsmedelshandel i fastighet som ligger på ett
område som är avsett för industriändamål. Detta, anför motionären, skulle
aldrig ha kunnat ske om lagbestämmelserna hade inrymt ett stadgande om
näringsfrihet liknande det som fanns i 1864 års näringsfrihetsförordning. Mot
denna bakgrund begärs i motionen att det i lag skall fastslås att det principiellt
sett råder näringsfrihet i landet och att denna frihet kan begränsas endast av

NU 1987/88:3

skäl som stödjer sig på ett starkt allmänintresse. Dessa intressen borde anges
i lagtexten, som inte borde inrymma någon generalklausul.

Det framstår, sägs i motion 1986/87:N408 (fp), som besynnerligt att stat och
kommun har börjat bedriva detaljhandel inom områden utanför den egna
kompetensen eller de ramar som har uppställts för verksamheten. Som
exempel på sådan handel anger motionären televerkets försäljning av bl.a.
cykelreflexer och kassettband i telebutikerna, Landstingens inköpscentrals
försäljning genom postorder av bl.a. sport- och rekreationsartiklar till
anställda inom vissa landsting och Stockholms stads försäljning av varor från
sitt materiellager till de kommunanställda.

Detaljhandeln hör enligt motionären till de områden som har fått en
nöjaktig utformning genom marknadens försorg. Därför borde de offentliga
organens möjligheter att bedriva detaljhandel beskäras. Stat och kommun
borde av principiella skäl inte ta på sig uppgifter som kan lösas tillfredsställande
på den öppna marknaden. Motionären anför vidare praktiska skäl för
sin ståndpunkt. Han anser att det sällan är möjligt för berörda organ att göra
en rättvisande fördelning av kostnaderna mellan den nu aktuella försäljningen
och övrig verksamhet. Därmed föreligger risk för att otillbörliga
subventioner skapas, vilket snedvrider konkurrensen och motverkar strävandena
att få en väl fungerande detaljhandel.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Torghandel

Gällande rättm.m.

Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för torghandel saknas i
gällande rätt. 1 1868 års ordningsstadga för rikets städer angavs att det ankom
på stadsfullmäktige att bestämma vilka torg, hamnar och dylika ställen som
skulle vara upplåtna till allmänna försäljningsplatser. Någon motsvarande
bestämmelse finns inte i den nu gällande allmänna ordningsstadgan
(1956:617). I lagen (1975:985) om tillfällig handel förstås med sådan handel
att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt
begagnat försäljningsställe eller under kringföring. Från lagens tillämpning
har dock undantag gjorts för bl.a. torghandel.

Kommunernas befogenhet att upplåta visst område för torghandel anses
följa av allmänna kommunalrättsliga grundsatser enligt 1 kap. 4 § kommunallagen
(1977:179). Det anses att en kommun inte har någon skyldighet att
utse ett sådant område.

Försäljningsstånd och liknande anordningar får enligt allmänna ordningsstadgan
(2 §) inte ställas upp på allmän plats inom stadsplanelagt område
utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd krävs dock inte för försäljning
på område som är upplåtet till allmän försäljningsplats. Om kommunen inte
tillåter en allmän torghandel krävs sålunda tillstånd för den som vill bedriva
sådan handel. Kommunerna har tillerkänts ett avgörande inflytande vid
tillståndsprövningen. Innan polismyndigheten meddelar tillstånd skall näm -

NU 1987/88:3

1* Riksdagen 1987188.17 sami. Nr 3

ligen yttrande inhämtas från kommunen, och om denna avstyrker får
tillstånd inte lämnas.

Närmare föreskrifter om torghandeln kan ges i lokal torghandelsstadga
och lokal ordningsstadga. Sådana stadgar antas av kommunfullmäktige och
underställs länsstyrelsen för prövning.

För upplåtelse av torgplats kan kommunen - med stöd av lagen (1957:259)
om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats,
m.m. - debitera avgift enligt grunder som fastställs av kommunfullmäktige.
Avgift får tas ut med det belopp som kan anses skäligt med hänsyn till
ändamålet med uthyrningen, kommunens kostnader i samband med upplåtelsen,
nyttjarens fördel av denna och övriga omständigheter.

Ordningsstadgeutredningen, som har haft i uppdrag att göra en översyn av
allmänna ordningsstadgan, avlämnade våren 1985 sitt slutbetänkande (SOU
1985:24) Ordningslag. I detta föreslås ingen saklig ändring av de tidigare
nämnda bestämmelserna i 2 § allmänna ordningsstadgan rörande försäljning
på allmän plats. De föreslagna ändringarna är endast av redaktionell
karaktär.

Dock anser utredaren - lagman Erik Neergaard - att kommunerna bör få
ökade möjligheter att föreskriva begränsningar i fråga om varusortimentet
vid torghandel. Enligt nuvarande bestämmelser får sådana begränsningar
utfärdas endast om det är påkallat av hänsyn till den allmänna ordningen.
Utredningens förslag innebär att kommunerna skall kunna inskränka
sortimentet även när annat än ordningsskäl talar härför. Detta kan vara
aktuellt för att skydda särpräglade eller känsliga miljöer eller när kommunen
vill koncentrera försäljningen av vissa varor till särskilda platser. Vidare kan
knappheten på torghandelsplatser ibland tala för att en sortimentsbegränsning
bör få göras.

Utredaren säger sig vara medveten om att den föreslagna möjligheten att
begränsa varusortimentet kan användas i konkurrensbegränsande syfte. Han
anser dock att det inte finns anledning att befara att kommunerna skulle
använda den utökade befogenheten för att åstadkomma från samhällssynpunkt
olämpliga konkurrensbegränsningar eller mer långtgående inskränkningar
i näringsfriheten än nödvändigt. Bedömningar av näringspolitisk
natur är vanliga i den kommunala planeringen, framhålls det. Vidare
förutsätter utredaren att kommunerna vid avvägningen av om sortimentsbegränsningar
bör införas beaktar värdet för kommuninvånarna av en torghandel
med ett inte alltför begränsat varuutbud.

Ordningsstadgeutredningens betänkande har remissbehandlats. Härvid
har förslaget om ökad möjlighet för kommunerna att begränsa torghandelns
varusortiment tillstyrkts av bl.a. Svenska kommunförbundet och Sveriges
köpmannaförbund, medan bl.a. näringsfrihetsombudsmannen, statens prisoch
kartellnämnd, Företagareförbundet och Sveriges grossistförbund har
ställt sig avvisande till det. Utredningens förslag bereds för närvarande inom
regeringskansliet.

NU 1987/88:3

Översyn av regleringen av vissa former av tillfällighetshandel

NU 1987/88:3

Regeringen beslöt i mars 1985 att en särskild utredare skulle tillkallas för att
se över regleringen av den tillfälliga handeln, marknadshandeln och torghandeln.
Enligt utredningsdirektiven (dir. 1985:8) har utredaren som övergripande
uppgift att med konsumenternas sammanvägda intressen för ögonen
söka skapa en modern reglering av skilda former av yrkesmässig tillfällighetshandel.
Regleringen bör inte vara mer ingripande än vad som föranleds av de
skyddsintressen som har motiverat det nuvarande regelsystemet. Den bör
också, sägs det i direktiven, ges en klarare avgränsning än vad som synes vara
fallet med gällande rätt. Allmänt sett bör reglerna vara enkla att tillämpa.
Strävan bör vidare vara att så långt som möjligt avlasta enskilda företag och
myndigheter.

Beträffande översynens närmare innehåll sägs med avseende på torghandeln
följande:

När det gäller torghandeln finns inga regler som tar sikte på den fasta
handelns konkurrensförhållanden, även om vissa kommuner kan ha använt
sin hävdvunna rätt att pröva torghandeln utifrån sådana kriterier. Det är
enligt min mening önskvärt att förutsättningarna för två handelsformer som
ligger varandra så nära som tillfällig handel och torghandel samordnas bättre
i detta hänseende. Reglerna bör utformas så att konsumenternas grundläggande
behov av fast service kan tryggas samtidigt som utrymme skapas för
alternativa distributionsformer. I sammanhanget vill jag erinra om att
kommunerna har ett allmänt ansvar för varuförsörjningen i kommunen och
planerar för den.

Utredaren skall vidare överväga om viss handel är så bagatellartad eller
annars av så ringa betydelse att den oavsett förhållandena i övrigt kan helt
eller delvis undantas från regleringen, t.ex. genom värdegränser eller
liknande kriterier. Aven myndighetsorganisationen på berörda områden
skall ses över. Därvid skall en lösning eftersträvas som innebär att myndighetsuppgifterna
så långt möjligt samlas på en hand. Utredaren har också till
uppgift att lägga fram förslag som syftar till att vissa tekniska brister i de
nuvarande regelsystemen skall undanröjas.

Som utredare har departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand tillkallats.
Han planerar att redovisa resultatet av sitt arbete i början av år 1988.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade våren 1983 en motion (s) med krav på en översyn av
lagen om tillfällig handel. Sådan handel får enligt lagens huvudregel bedrivas
endast efter tillstånd av länsstyrelsen. Enligt motionärerna hade tillämpningen
av lagen efter hand mjukats upp, trots att det från början var meningen att
den skulle vara restriktiv. Med hänvisning till konkurrensen inom handeln
förordade de en striktare tillämpning vid tillståndsgivningen. I motionen
berördes även torghandeln. Mot bakgrund av att denna handel hade ökat
kraftigt i omfattning begärdes att reglerna för torghandel skulle göras mer
samstämmiga med de bestämmelser som gäller för andra former av
detaljhandel utanför butiksväsendet.

Motionen avslogs på förslag av näringsutskottet (NU 1982/83:54). Utskot -

tet förutsatte att det ansvariga statsrådet noga följde utvecklingen på
området och skulle ta initiativ till en översyn av lagen om tillfällig handel när
det bedömdes erforderligt. Samma ställningstagande hade utskottet redovisat
hösten 1980 (NU 1980/81:4) och våren 1981 (NU 1980/81:32) med
anledning av motioner (fp) om att tillståndskravet för tillfällig handel skulle
upphävas. Riksdagen ställde sig även vid dessa tillfällen bakom utskottets
förslag och avslog motionerna.

Våren 1985 behandlade riksdagen senast frågor om den tillfälliga handeln,
dock utan att beröra torghandeln. Härvid avstyrkte näringsutskottet (NU
1984/85:24) motioner (s) angående lagen om tillfällig handel med hänvisning
till den beslutade översynen. De borgerliga partiernas företrädare i utskottet
avstyrkte motionerna med en delvis annorlunda motivering. De ansåg att det
i direktiven för nämnda översyn vad gäller lagen om tillfällig handel, som
utskottet då hade anledning att uppmärksamma, borde ha framgått att
utredaren förutsättningslöst skulle pröva om regleringen alls behövs. Riksdagen
följde utskottet.

Näringsfrihet

Lagreglering av näringsfriheten

Förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet
(näringsfrihetsförordningen) tillkom i anslutning till skråväsendets avskaffande.
Utgångspunkten i förordningen var att all näringsverksamhet i princip
skulle vara fri. Enligt den inledande bestämmelsen hade svensk man eller
kvinna rätt att bedriva handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan
hantering. Från denna grundprincip gjordes åtskilliga undantag i fråga om
olika yrken och för försäljning av vissa varor. Härutöver innehöll förordningen
regler om bl.a. gårdfarihandel och realisation samt utlänningars rätt att
bedriva näringsverksamhet.

Förordningen upphävdes vid årsskiftet 1968-1969 och ersattes av vissa
andra författningar (prop. 1968:98, 3LU 1968:63, rskr. 1968:333). I dessa
medtogs dock ingen bestämmelse om näringsfrihet. Principen om full frihet
för svenska medborgare att idka näringsverksamhet uppfattades som självklar,
och det ansågs därför att det inte skedde någon ändring i rättsläget om
stadgandet upphävdes utan att ersättas av annan bestämmelse med motsvarande
innehåll (3LU 1968:63 s. 58). I propositionen erinrades också om att
den då verksamma grundlagberedningen hade att pröva frågan om grundlagsskydd
för de medborgerliga fri- och rättigheterna och att det därvid torde
komma att klarläggas om en allmän näringsfrihetsförklaring lämpligen
kunde tas in i grundlagen. Folkpartiets, högerpartiets och centerpartiets
företrädare i tredje lagutskottet förordade i en reservation att näringsfrihetsförordningen
såvitt gällde dess bestämmelse om näringsfrihet inte skulle
upphävas i avvaktan på grundlagberedningens ställningstagande. Detta vann
dock alltså inte riksdagens gillande.

Grundlagberedningen hade tillkallats år 1966 för att fortsätta och slutföra
det arbete på en ny författning som hade inletts av författningsutredningen.
Beredningen, som år 1972 avlämnade sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) Ny

NU 1987/88:3

regeringsform, Ny riksdagsordning, lade inte fram något förslag om att
näringsfriheten skulle grundlagsfästas. Detta hade tidigare författningsutredningen
föreslagit, men förslaget kritiserades vid remissbehandlingen för
att vara alltför urholkat eller rentav meningslöst.

De regler om medborgerliga fri- och rättigheter som skrevs in i 1974 års
regeringsform (1974:152) och som i huvudsak bygger på grundlagberedningens
slutbetänkande betecknades redan vid sin tillkomst som ett provisorium.
Mot denna bakgrund tillkallades 1973 års fri- och rättighetsutredning för att
på nytt överväga frågan om reglering i grundlag av skyddet för enskildas frioch
rättigheter. Utredningen fann att det inte gick att i regeringsformen föra
in ett starkare skydd för näringsfriheten än det som författningsutredningen
hade föreslagit. Då ett sådant skydd skulle bli ihåligt stannade utredningen
för att näringsfriheten inte borde inkluderas bland de fri- och rättigheter som
grundlagen särskilt skyddar. Detta blev också riksdagens ståndpunkt då den i
juni 1976 beslutade om vissa ändringar i regeringsformen angående de
medborgerliga fri- och rättigheterna (prop. 1975/76:209, KU 1975/76:56,
rskr. 1975/76:414). De borgerliga partiernas företrädare i konstitutionsutskottet
begärde i reservationer att näringsfriheten skulle tas med bland
stadgandena i 1 kap. 2 § regeringsformen om de grundläggande målen för
den samhälleliga verksamheten. Detta avslogs dock av riksdagen.

Vid riksdagsbehandlingen våren 1979 av proposition 1978/79:195 om
förstärkt skydd för fri- och rättigheter m.m. avslogs på förslag av konstitutionsutskottet
(KU 1978/79:39) motioner med krav på grundlagsskydd av
näringsfriheten. Med instämmande i vad som hade uttalats i propositionen
anförde utskottet enhälligt att erfarenheterna av bl.a. den utbyggnad av
rättighetsskyddet som hade skett genom 1976 års reform borde avvaktas
innan initiativ togs till förändringar.

Riksdagen har därefter med samma motivering avslagit liknande motionsyrkanden
vid upprepade tillfällen. Senast skedde detta hösten 1986 (KU
1986/87:17). Moderata samlingspartiets, folkpartiets och centerns företrädare
i konstitutionsutskottet anförde i en reservation att närings- och yrkesfriheterna
är kringskurna av olika bestämmelser och regleringar. De ansåg att
en utredning borde få i uppdrag att klarlägga i vilka avseenden en
förstärkning av dessa friheter kunde ske i grundlag och annan lag.

Reglering av användningen av mark och byggnader för handelsändamål

Det kommunala planmonopolet regleras numera genom plan- och bygglagen
(1987:10; PBL), som trädde i kraft den 1 juli 1987 samtidigt som byggnadslagen
(1947:385) upphörde att gälla. PBL har gett kommunerna något större
möjligheter än tidigare att styra etableringar inom handeln.

I 2 kap. PBL finns övergripande bestämmelser om de allmänna intressen
som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Där
sägs bl.a. (2 kap. 4 §) att det inom eller i nära anslutning till områden med
sammanhållen bebyggelse skall finnas möjligheter att anordna kommersiell
service. Kraven på planläggning preciseras i 5 kap., som behandlar detaljplan.
Genom en sådan plan skall (5 kap. 1 §) en prövning av markens

NU 1987/88:3

lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning
ske.

Detaljplanen får (5 kap. 7 §) innehålla bestämmelser om bl.a. byggnaders
användning och om placering, utformning och utförande av byggnader,
andra anläggningar och tomter. I motiveringen till plan- och bygglagen anges
(prop. 1985/86:1 s. 576 f.) att det i vissa fall kan finnas behov av en mer
preciserad angivelse av byggnaders användning, t.ex. för handelsändamål,
än vad som dittills hade förekommit. Inom ramen för planeringen, sägs det,
bör konkurrensen ges ett så fritt spelrum som möjligt. Detaljplanen måste
utformas så att den ger möjlighet t.ex. till etablering av nya butiksformer.
Begreppet handelsändamål bör inte preciseras ytterligare i detaljplan om det
inte finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att en för konsumenterna
lämplig butiksstruktur skall möjliggöras. Andra skäl kan vara hänsyn till
omgivningen och hänsyn till kvartersmarkens och bebyggelsens lämpliga
utformning i det enskilda fallet.

I planen bör en skarp gräns kunna dras mellan handelsområden och
industriområden. Vidare bör en huvudsaklig användning av kvartersmark
för partihandel eller detaljhandel kunna anges liksom att detaljhandel får
eller inte får avse skrymmande varuslag. I motiveringen uttalas vidare att
livsmedelshandeln i vissa lägen kan behöva begränsas eller helt förbjudas
med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling. Som exempel på fall
då en begränsning kan bli aktuell nämns stormarknader och bensinstationer.
Det har förutsatts att sådana begränsningar görs endast i fall då kommunen
har utrett serviceförhållandena i berörda områden och utredningen visar att
begränsningarna är nödvändiga för en totalt sett ändamålsenlig handelsstruktur.

Förslag från 1986 års livsmedelsutredning

Nyligen har 1986 års livsmedelsutredning avlämnat sitt betänkande (SOU
1987:44) Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Utredningen tillsattes för
att utreda konkurrensförhållanden och prisbildning inom livsmedelsindustrin
och livsmedelshandeln. Utredare har varit generaldirektör Lars
Hillbom.

En central slutsats i betänkandet är att konkurrenstrycket måste öka i hela
den svenska livsmedelskedjan. För livsmedelshandeln innebär det bl.a. att
olika typer av hinder för etablering av butiker och nya distributionsformer
bör undanröjas. Enligt utredaren kan det kommunala planmonopolet verka
konserverande på butiksstrukturen; ofta skyddas den befintliga handeln på
bekostnad av nyetableringar. Han anser att Svenska kommunförbundet bör
tillse att plan- och bygglagen tillämpas så att sådana negativa effekter inte
uppstår. Om detta skulle visa sig otillräckligt föreslås en översyn av lagen i
detta avseende.

Näringsfrihetsombudsmannens prövning

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har under senare år behandlat ett flertal
ärenden rörande etableringshinder inom dagligvaruhandeln. Under åren
1983-1985 prövade NO sammanlagt ca 25 etableringsfall. Därefter har

NU 1987/88:3

ärendefrekvensen minskat drastiskt. Sålunda har hittills under år 1987 endast
ett fall behandlats.

Anledningen till NO:s prövning har i regel varit att näringsidkare har
begärt en granskning av om kommunala beslut i etableringsfrågor har varit
förenliga med konkurrenslagen (1982:729). Denna lag kan endast tillämpas
mot konkurrensbegränsande åtgärder som har vidtagits av näringsidkare.
NO har dock i samband med lagens tillkomst tilldelats vissa särskilda
uppgifter vid sidan av dem som lagtexten ger direkt uttryck för. Enligt
förarbetena till lagen (prop. 1981/82:165) och instruktionen för NO
(1982:1048) skall NO från konkurrenssynpunkt granska olika former av
etableringshinder, uppmärksamma om vissa samhällsåtgärder i sig får
olämpliga konkurrensbegränsande effekter och, där så är påkallat, verka för
att inslag som onödigtvis begränsar konkurrensen undviks.

NO har i flertalet fall ställt sig bakom näringsidkarna och förordat att
kommunen skall tillåta den aktuella etableringen. I ett beslut år 1983 med
anledning av ett ärende i Örebro har NO utvecklat sin principiella syn på
etableringsfrågan. Detta beslut har ingående refererats i näringsutskottets
yttrande (NU 1985/86:3 y) till bostadsutskottet i samband med riksdagsbehandlingen
av regeringens förslag till ny plan- och bygglag.

NO påpekar i beslutet att tillkomsten av nya butiksformer har stor
betydelse för konkurrensen och därmed för produktivitetsökningen inom
detaljhandeln. Om man vill ha en produktivitetsökning i handeln på en ort
och mot denna ökning svarande fördelar för konsumenterna får därför inte
tillkomsten av nya konkurrenskraftiga butiksformer motverkas. Enligt NO
bör kommunernas möjligheter att hindra butiksetableringar inte utnyttjas
annat än då det kan påvisas klara nackdelar som inte uppvägs av fördelar för
konsumenterna.

Under senare år har NO i två prövningsärenden funnit övervägande
nackdelar med de aktuella etableringarna och därför inte tillstyrkt dessa.

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel
Televerkets konkurrensutsatta sektor

Televerket har ett övergripande ansvar för telekommunikationerna i landet.
Verket har emellertid inget formellt monopol på att upprätta och tillhandahålla
teleförbindelser. Uppgiften att förvalta det allmänna telenätet ger dock
med de stordriftsfördelar som är förknippade härmed televerket ett faktiskt
monopol på området. Därutöver har verket ensamrätt att tillhandahålla vissa
utrustningar som ansluts till telenätet. Ensamrätten omfattar numera
huvudsakligen endast höghastighetsmodem och abonnentväxlar. Televerket
har beslutat att monopolet beträffande höghastighetsmodemen skall upphöra
den 1 mars 1988. Vidare har en referensgrupp för telefrågor knuten till
kommunikationsdepartementet föreslagit - i en departementspromemoria
(Ds K 1987:9) Tele i förändring - att också ensamrätten rörande abonnentväxlar
skall upphävas.

I samband med ett riksdagsbeslut i december 1980 om vissa åtgärder på
teleområdet uttalade riksdagen att televerkets konkurrensutsatta verksam -

NU 1987/88:3

het i princip borde drivas i bolagsform (prop. 1980/81:66, TU 1980/81:9, rskr.
1980/81:132). Dock undantogs vissa konkurrensutsatta tjänster som ansågs
utgöra en integrerad del av televerkets verksamhet. För att det skulle skapas
tillräckliga garantier för att den konkurrensutsatta sektorn inte skulle
subventioneras av monopolverksamheten ålades televerket att särredovisa
den konkurrensutsatta verksamhetens intäkter och kostnader. Föredragande
statsrådet - kommunikationsminister Ulf Adelsohn - erinrade vidare i
propositionen om att näringsfrihetsombudsmannens uppgift att bevaka
konkurrensfrågor självfallet avsåg även televerket.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i en rapport (SPK:s utredningsserie
1986:10), som publicerades sommaren 1986, redovisat en granskning av
televerkets särredovisning av den konkurrensutsatta sektorn. Sammanfattningsvis
konstateras där att verkets redovisning innehåller betydande brister
beträffande principerna för fördelning av samkostnaderna vid teleområdena.
Televerkets uppdelning av administrations-, avskrivnings- och räntekostnader
på monopolsektorn resp. den konkurrensutsatta sektorn innebär enligt
SPK att den senare sektorn genomgående belastas med lägre kostnader än
vad som är motiverat.

SPK anser att det med televerkets nuvarande organisation inte är möjligt
att åstadkomma en garanterat tillförlitlig särredovisning av den konkurrensutsatta
sektorns intäkter och kostnader. För detta, sägs det i rapporten, krävs
att denna sektor organisatoriskt separeras från televerkets övriga verksamheter.

Frågan om den konkurrensutsatta delen av televerkets verksamhetsområde
borde drivas i bolagsform har diskuterats i riksdagen vid ett flertal
tillfällen. Senast skedde detta våren 1987 i samband med behandlingen av
proposition 1986/87:99 om ledning av den statliga förvaltningen. Härvid
avstyrkte konstitutionsutskottet (KU 1986/87:29) på förslag av trafikutskottet
(TU 1986/87:3 y) motioner om en överföring av televerkets konkurrensutsatta
verksamhet till ett eller flera bolag. Trafikutskottet hänvisade till att
det inom kommunikationsdepartementet pågår särskilda överväganden om
utformningen av den framtida telepolitiken och vilken roll televerket därvid
skall spela. Motionerna fick stöd av moderata samlingspartiets, folkpartiets
och centerns företrädare i de båda utskotten. De ansåg att regeringen borde
tillsätta en förutsättningslös parlamentarisk utredning med uppgift att bl.a.
se över monopol- och konkurrensfrågorna inom televerket. Detta förslag
vann dock inte riksdagens gillande.

I motion 1986/87:N408 (fp) berörs bl.a. televerkets försäljning av cykelreflexer
och kassettband i telebutikerna. Dessa butiker - totalt i landet
omkring 130 butiksenheter - tillhandahåller produkter, tjänster och service
inom telekommunikationsområdet. Därutöver saluförs ibland vissa andra
varor. Dessa säljs under en speciell period, ofta i anslutning till en
marknadsföringskampanj. Förutom nyssnämnda artiklar har det gällt produkter
som termosar, paraplyer och väskor. Omsättningen från denna
försäljning beräknas av televerket uppgå till 2-3 milj. kr. per år. Enligt
uppgift från verket avser man att begränsa försäljningen av detta sortiment.

NU 1987/88:3

Landstingens inköpscentrals försäljning tili landstingsanstalt

NU 1987/88:3

Landstingens inköpscentral, LIC, ekonomisk förening är ett affärsdrivande
företag som till övervägande del ägs av Sveriges landsting. LIC säljer varor
och tjänster inom vårdsektorn till landstingen men också till andra köparkategorier
såsom privatpraktiserande läkare och industrier samt på export.
Omsättningen uppgick år 1986 till ca 1,3 miljarder kronor. Härav svarade
egenproducerade produkter för ungefär en tredjedel.

Sedan juni 1986 bedriver LIC en postorderförsäljning till anställda hos
landsting och kommuner utanför landsting. Dessförinnan hade företaget en
försäljning av egna produkter till enbart LIC:s personal. Värmlands och
Västerbottens läns landsting, Malmö sjukvårdsförvaltning och Gotlands
kommun är inte engagerade i verksamheten. En postorderkatalog distribueras
till ca 400 000 landstingsanställda två gånger per år. Katalogen
produceras och bekostas av LIC medan landstingen finansierar utsändningen.
Enligt företaget tillhör ca 80 % av varorna i katalogen LIC:s produktsortiment.
Därutöver erbjuds de anställda att köpa bl.a. produkter inom
friskvårds- och hälsoområdena samt vissa kläder. Dessa varor inköper LIC
huvudsakligen från företagets reguljära leverantörer av sjukvårdsmateriel
m.m.

Omsättningen från postorderförsäljningen har för år 1987 budgeterats till
4 milj. kr. Det motsvarar i genomsnitt 10 kr. per landstingsanställd.

Stockholms stads försäljning till kommunanställda

Stockholms gatunämnd beslöt i juni 1985 att medge försäljning av artiklar
från kommunens materielförråd till personal anställd i Stockholms stad.
Verksamheten kom i gång i december samma år.

Från förråden kan de kommunanställda köpa bl.a. trädgårdsredskap,
verktyg, elmateriel, bilvårdsartiklar, mjukpapper, städmateriel och husgeråd.
Produkterna säljs till kommunens självkostnadspriser, vilka enligt
uppgift från kommunen ligger 15-50 % under motsvarande butikspriser.
Omsättningen från försäljningen uppgick år 1986 till 1,1 milj. kr., vilket
motsvarar i genomsnitt ca 20 kr. per anställd.

Försäljningen skall enligt kommunen ses som en personalförmån, men den
syftar också till att öka kunskapen om materielförråden.

Utskottet

Torghandel

Torghandel får bedrivas endast om den har sanktionerats av kommunen. Det
Finns visserligen inga uttryckliga lagbestämmelser om upplåtelse av område
för torghandel, men de allmänna kommunalrättsliga grundsatserna i kommunallagen
(1977:179) anses ge kommunerna befogenhet men ej skyldighet
att utse sådant område. Om kommunen väljer att inte upplåta en allmän
torghandelsplats krävs tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) i
varje enskilt fall då någon vill bedriva torghandel. Tillstånd lämnas av

polismyndigheten. Kommunen har yttrande- och vetorätt vid tillståndsprövningen.

I motion 1986/87:N336 (m) begärs ett riksdagsuttalande om behovet av
platser för torghandel. Samtliga kommuner borde åläggas att upplåta sådana
platser. Utbredningen och omfattningen av torghandeln skall avgöras av
konsumenterna och inte av kommunerna. Enligt motionärerna motverkas
torghandeln av hänsyn till den bofasta handeln, t.ex. genom att vissa
kommuner inte upplåter torghandelsplatser eller genom att man debiterar
höga torghyror. I motionen pekas också på att ordningsstadgeutredningen
har föreslagit (se s. 4) att kommunerna skall få ökade möjligheter att
begränsa varusortimentet vid torghandel.

Som framgår av det föregående (s. 5) pågår för närvarande efter beslut av
regeringen en översyn av gällande reglering av olika former av tillfällighetshandel,
inkl. torghandel. I utredningsdirektiven sägs bl.a. att regleringen
inte bör vara mer ingripande än vad som är nödvändigt utifrån de
skyddsintressen som har motiverat det nuvarande regelsystemet. Beträffande
konkurrensförhållandet mellan den fasta handeln och torghandeln anförs
att bestämmelserna bör utformas så att konsumenternas grundläggande
behov av fast service kan tillgodoses samtidigt som utrymme skapas för
alternativa distributionsformer. Utredningen planerar att redovisa resultatet
av sin översyn i början av nästa år. Enligt vad utskottet har erfarit kommer
utredningen även att överväga frågan om sortimentsbegränsningar i torghandeln.

Mot bakgrund av den pågående översynen finner utskottet inte skäl att
förorda något riksdagsinitiativ i denna fråga. Motionen avstyrks därför.

Näringsfrihet

Vid årsskiftet 1968-1969 upphävdes 1864 års näringsfrihetsförordning (se
s. 6) och ersattes av vissa andra författningar. I dessa medtogs inte någon
bestämmelse om allmän näringsfrihet liknande den som fanns i förordningen.
Principen om näringsfrihet uppfattades som självklar, och det ansågs
därför att det inte erfordrades något stadgande om denna frihet. Folkpartiet,
högerpartiet och centerpartiet intog dock en annan ståndpunkt och hävdade
att bestämmelsen om näringsfrihet borde behållas i avvaktan på resultatet av
pågående utredningsarbete rörande en ny författning.

Tillämpningen av det kommunala planmonopolet visar att det behövs en
lag som garanterar näringsfriheten, anförs i motion 1986/87:N348 (c).
Genom detta monopol har många kommuner kunnat hindra ej önskvärda
etableringar av storköpshandel utanför stadskärnorna. Detta har, sägs det i
motionen, främst drabbat barnfamiljer som av tids- och kostnadsskäl
föredrar att göra sina inköp i just denna typ av handel. Motionären anser att
kommunerna har en obefogad rädsla för att storköpshandeln skall tvinga
fram en nedläggning av butiker i tätorterna. Storköpshandeln borde inte
heller ses som den avgörande orsaken till lanthandelns problem.

I motionen begärs att riksdagen hos regeringen skall hemställa om ett
förslag till lag som garanterar näringsfriheten. Endast när ett starkt
allmänintresse föreligger skall denna frihet kunna beskäras. Motionären

NU 1987/88:3

skulle helst vilja få till stånd ett grundlagsskydd för näringsfriheten men anser
att det är tillräckligt att principen kommer till uttryck i vanlig lag. Det
framgår inte av motionen hur en sådan lagbestämmelse skulle kombineras
med reglerna om det kommunala planmonopolet. Något yrkande om en
ändring av dessa framställs inte av motionären.

Det kommunala planmonopolet regleras sedan den 1 juli 1987 genom planoch
bygglagen (1987:10; PBL). I det föregående (s. 7) har redovisats de
bestämmelser i lagen som ger kommunerna möjlighet att styra etableringar
inom handeln. I lagen sägs att en prövning av markens lämplighet för
bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom
detaljplan. I sådan plan skall användningen av kvartersmark m.m. anges.
Planen får innehålla bestämmelser om byggnaders användning. I lagens
förarbeten anges bl.a. att detaljplanen måste utformas så att den möjliggör
etablering av nya butiksformer och att den inte bör göras mer detaljerad än
vad som är nödvändigt. Beträffande livsmedelshandeln uttalas att den i vissa
lägen kan behöva begränsas eller helt förbjudas av hänsyn till kravet på en
lämplig samhällsutveckling. Stormarknader och bensinstationer nämns som
exempel på fall då en begränsning kan bli aktuell.

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till plan- och bygglag tog
näringsutskottet upp frågan om kommunernas inflytande över etableringar
inom varudistributionen i ett yttrande (NU 1985/86:3 y) som våren 1986
avgavs till bostadsutskottet. Härvid betonade näringsutskottet - med instämmande
i vad som anfördes i propositionen - att den kommunala planeringen
måste ge utrymme för förändring och förnyelse för att möjliggöra en rationell
utveckling av handeln. Utskottet ansåg att den föreslagna utformningen av
bestämmelserna i PBL var fullt förenlig med kravet på förnyelse.

Vad gäller handeln med livsmedel fann utskottet det rimligt att kommuner
skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar som antas kunna få från
plansynpunkt starkt negativa effekter på butiksstrukturen. Vidare räknade
utskottet med att näringsfrihetsombudsmannen (NO) även fortsättningsvis
skulle bevaka utvecklingen på området och därvid verka för att inslag som
onödigtvis begränsar konkurrensen undviks.

Med det sagda avstyrkte näringsutskottet två motioner (fp) med krav på att
förslaget till PBL skulle omarbetas så att inte detaljplaner skulle kunna
användas till att styra utvecklingen av handeln. Motionerna fick stöd i en
avvikande mening (m, fp).

Bostadsutskottet (BoU 1986/87:1) var av samma uppfattning som näringsutskottet
och avstyrkte motionerna, vilka som framgår av det tidigare avslogs
av riksdagen. Moderata samlingspartiets och folkpartiets företrädare i
bostadsutskottet hävdade i reservationer att det inte behövs någon kontroll
av detaljhandelns etablering. I en annan reservation (c) anfördes att det fick
anses rimligt att man i detaljplan skulle kunna reglera byggnaders användning
i stort genom att göra en gränsdragning mellan handel och industri men
att någon reglering därutöver -1.ex. uppdelning av olika typer av handel -inte borde få göras.

Näringsutskottet har inte funnit något skäl att frångå den uppfattning som
kom till uttryck i utskottets nyssnämnda yttrande. Det finns anledning för
samhället att med allvar se på de problem för konsumenterna och för handeln

NU 1987/88:3

som i vissa fall kan uppstå vid etablering av nya stora butiksenheter.
Kommunerna måste därför kunna utöva inflytande över detaljhandelns
etableringar. Utskottet vill samtidigt understryka att en viktig förutsättning
för att handeln skall kunna utvecklas rationellt är att den kan förändras och
förnyas, t.ex. genom att nya butiksformer kan införas. Som utskottet tidigare
anfört ger plan- och bygglagen utrymme för detta. Utskottet har för övrigt
noterat (se s. 8) att antalet prövningsärenden hos NO rörande etableringshinder
inom handeln har minskat avsevärt sedan år 1985.

Av det sagda följer att utskottet inte kan tillstyrka införandet av en lag om
näringsfrihet som, för att den från motionärens synpunkt skulle vara
meningsfull, skulle kräva ett upphävande av bestämmelserna i plan- och
bygglagen om kommunernas möjligheter att reglera butiksetableringar.
Motionen avstyrks sålunda.

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel

I motion 1986/87:N408 (fp) uppmanas riksdagen göra ett uttalande till
regeringen om att offentliga organ inte bör bedriva detaljhandel annat än
som följer av den verksamhet de har inrättats för. Motionären fäster
uppmärksamheten på televerkets försäljning av bl.a. cykelreflexer och
kassettband i telebutikerna, försäljning till landstingsanställda av t.ex. sportoch
rekreationsartiklar från Landstingens inköpscentral, LIC, ekonomisk
förening och Stockholms stads försäljning av varor från sitt materiellager till
anställda inom kommunen. Han ställer sig frågande till de kostnadsförutsättningar
som gäller för denna handel och menar att det är stor risk för att den
detaljhandel som statliga och kommunala organ bedriver subventioneras av
övrig verksamhet. Fara föreligger därmed för att konkurrensen på marknaden
snedvrids på den privata handelns bekostnad. Enligt motionären bör
därför de offentliga organens möjligheter att bedriva detaljhandel beskäras.
Även av principiella skäl borde staten och kommunerna koncentrera sig på
de uppgifter som inte tillfredsställande kan lösas på den öppna marknaden.

I det föregående (s. 10 f.) har redogjorts för omfattningen av den aktuella
försäljningen från televerket, LIC och Stockholms stad. Omsättningen
uppgår i vart och ett av fallen till mellan 1 och 4 milj. kr. per år. Televerkets
försäljning sker ofta i anslutning till reklamkampanjer och har avsett förutom
de av motionären nämnda produkterna t.ex. paraplyer, väskor och termosar.
LIC:s och Stockholms stads försäljning riktar sig enbart till anställd personal
inom landstingen resp. kommunen och har främst ett personalvårdande
syfte.

Motionen utmynnar alltså i ett yrkande om ett riksdagsuttalande av
innebörd att statliga och kommunala organ inte skall ägna sig åt denna typ av
försäljning. Då ett sådant allmänt uttalande knappast skulle vara verkningsfullt,
i varje fall inte gentemot kommunal verksamhet och gentemot den
försäljning som bedrivs av LIC, som är ett landstingsägt företag, har
motionens förespråkare vid utskottsbehandlingen föreslagit att riksdagen i
stället med anledning av motionen skall hos regeringen begära en kartläggning
av omfattningen av denna form av detaljhandel. En sådan redovisning
skulle sedan ligga till grund för överväganden om erforderliga åtgärder.

NU 1987/88:3

I likhet med motionären anser utskottet att konkurrensutsatt verksamhet
hos statliga och kommunala organ inte bör subventioneras av monopolverksamhet
eller skattemedel. Detta torde det i själva verket råda bred enighet
om. För televerkets del har det tagit sig uttryck i beslut om att den
konkurrensutsatta verksamheten inom verket skall särredovisas (se s. 9).
Vidare ingår det bland de konkurrensvårdande myndigheternas uppgifter att
fortlöpande bevaka dessa frågor. Som tidigare beskrivits (s. 10) redovisade
statens pris- och kartellnämnd (SPK) sommaren 1986 en granskning av
televerkets särredovisning av den konkurrensutsatta sektorn. Enligt vad
utskottet har erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att med anledning
härav ta upp överläggningar med televerket angående verkets särredovisning
och produktkalkylering.

Utskottet finner inte anledning att ifrågasätta den försäljning hos televerket
som motionären har uppmärksammat. Att vissa speciella produkter
utöver det vanliga sortimentet saluförs i samband med marknadsföringskampanjer
förekommer även inom den privata detaljhandeln. Vidare konstaterar
utskottet att många privata företag erbjuder sina anställda möjlighet att
göra förmånliga inköp på liknande sätt som LIC och Stockholms stad gör.
LIC är ett affärsdrivande företag, och landstingens bidrag till den aktuella
verksamheten består enbart i att man finansierar utsändningen av postorderkatalogen,
enligt uppgift från LIC till en årlig kostnad av för närvarande 2:60
kr. per anställd. Stockholms stad säljer produkter ur sitt materiellager till
självkostnadspris. Som tidigare angivits uppgick denna försäljning år 1986 till
i genomsnitt 20 kr. per anställd. Utskottet ser inget anmärkningsvärt i dessa
personalvårdande åtgärder.

Utskottet vill avslutningsvis ta klart avstånd från den negativa inställning
till statlig och kommunal verksamhet inom den konkurrensutsatta sektorn
som motionären förespråkar. Utskottet har inget att erinra mot att det i
statlig och kommunal regi bedrivs verksamhet som konkurrerar med privat
företagande under förutsättning att det härvid inte förekommer någon
subventionering.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion 1986/87:N408 (fp)
inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Den avstyrks alltså.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande torghandel

att riksdagen avslår motion 1986/87:N336,

2. beträffande näringsfrihet

att riksdagen avslår motion 1986/87:N348,

3. beträffande statligt och kommunalt bedriven detaljhandel
att riksdagen avslår motion 1986/87:N408.

Stockholm den 10 november 1987
På näringsutskottets vägnar
Nils Erik Wååg

NU 1987/88:3

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Per
Westerberg (m), Bo Finnkvist (s), Jörn Svensson (vpk), Sven-Åke Nygårds
(s), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c), Lars Ahlström (m), Mats
Lindberg (s) och Leo Persson (s).

Reservationer

1. Näringsfrihet (morn. 2)

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Per Westerberg (m), Gudrun
Norberg (fp) och Lars Ahlström (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Näringsutskottet
har” och slutar på s. 14 med ”avstyrks sålunda” bort ha följande
lydelse:

Enligt näringsutskottets uppfattning har tillkomsten av nya konkurrenskraftiga
butiksformer stor betydelse för att handeln skall kunna öka
produktiviteten. Detta har även näringsfrihetsombudsmannen uttalat i
samband med prövning av kommunala beslut på området (se s. 9). Plan- och
bygglagens bestämmelser innebär dock att etableringsfriheten inom handeln
är beskuren på ett avgörande sätt. Det kommunala planmonopolet kan
därför ha en konserverande inverkan på butiksstrukturen, vilket också 1986
års livsmedelsutredning nyligen har framhållit (se s. 8). Försöken att bromsa
detaljhandelns utveckling genom regleringar gynnar varken branschens eller
konsumenternas intressen. Det måste, menar utskottet med instämmande i
vad som sägs i motion 1986/87:N348 (c), vara konsumenternas fria val av
inköpsställe som skall styra butiksbeståndets utveckling. Utskottet förordar
därför att plan- och bygglagen omarbetas så att den inte skall kunna användas
för att styra utvecklingen av handeln. Detta krav ligger i linje med vad
moderata samlingspartiets och folkpartiets företrädare i utskottet anförde
(NU 1985/86:3 y) i samband med riksdagsbehandlingen av regeringens
förslag till plan- och bygglag. Regeringen bör nu se över lagen med nämnda
syfte och därefter återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga
lagändringar.

Näringsfriheten inskränks emellertid inte bara av det kommunala planmonopolet
utan också till följd av andra monopol, bidragsbestämmelser, vissa
reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav, etableringskontroll
m.m. En av marknadsekonomins grundpelare är en fri företagsetablering.
Utan ett fritt tillträde hotas näringslivets dynamik. Utskottet anser därför - i
likhet med vad moderata samlingspartiets, folkpartiets och centerns företrädare
i konstitutionsutskottet uttalade (KU 1986/87:17) när riksdagen senast
(se s. 7) behandlade frågan om ett grundlagsskydd för näringsfriheten - att
det finns skäl att genom en utredning söka klarlägga hur denna frihet kan
förstärkas genom lag. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en
sådan utredning.

NU 1987/88:3

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande näringsfrihet
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N348 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Näringsfrihet (mom. 2)

Ivar Franzén (c) och Jan Hyttring (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”Näringsutskottet
har” och slutar på s. 14 med ”avstyrks sålunda” bort ha följande
lydelse:

Enligt näringsutskottets uppfattning måste kommunerna vid behov kunna
utöva ett visst inflytande över byggnaders användning. Plan- och bygglagen
har som tidigare nämnts varit i kraft sedan den 1 juli 1987. Även om lagen,
som utskottet ser det, ger utrymme för en alltför långtgående reglering av
handelns etableringar är utskottet inte nu - fyra månader efter lagens
ikraftträdande-berett att förorda några förändringar i denna. Det finns dock
skäl att i ett senare skede göra en utvärdering av lagens effekter på
butiksetableringar inom detaljhandeln.

Utskottet menar emellertid att det är angeläget att omedelbart uppmärksamma
andra inskränkningar i näringsfriheten. Dessa uppbärs av olika
former av monopol, bidragsbestämmelser, vissa reglerings- och styrningsåtgärder,
auktorisationskrav, etableringskontroll m.m. Mot denna bakgrund
anser utskottet - med instämmande i vad moderata samlingspartiets,
folkpartiets och centerns företrädare i konstitutionsutskottet anförde (KU
1986/87:17) när riksdagen senast (se s. 7) behandlade frågan om ett
grundlagsskydd för näringsfriheten - att det finns anledning att genom en
utredning söka klarlägga hur denna frihet kan förstärkas genom lag. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta om en sådan utredning.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande näringsfrihet
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N348 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel (mom. 3)

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Ivar Franzén (c), Per Westerberg
(m), Gudrun Norberg (fp), Jan Hyttring (c) och Lars Ahlström (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”1 likhet” och
slutar med ”avstyrks alltså” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan i stort instämma i det principiella resonemang som förs i
motion 1986/87:N408 (fp). Det går en väsentlig skiljelinje mellan privat
detaljhandel och sådan som bedrivs i statlig och kommunal regi. I den förra
måste verksamheten bära sig med de intäkter som skapas på marknaden. I
den senare kan försäljningen delvis finansieras genom monopolverksamhet
eller med skattemedel.

NU 1987/88:3

Principen om konkurrensneutralitet i de statliga affärsverkens verksamhet
torde vara oomstridd. För televerkets del har det tagit sig uttryck i beslut om
att den konkurrensutsatta verksamheten inom verket skall särredovisas. Som
tidigare beskrivits (s. 10) har statens pris- och kartellnämnd påtalat betydande
brister i verkets särredovisning. Det är, menar utskottet med instämmande
i vad som sägs i motionen, nästan ofrånkomligt med sådana brister. Även
vid en långtgående särredovisning kan verksamheter inom affärsverkens ram
på olika sätt åtnjuta konkurrensfördelar.

Den typ av försäljning till de anställda som LIC och Stockholms stad
bedriver kan förefalla vara av mindre omfattning totalt sett och därför
oväsentlig från konkurrenssynpunkt. För den enskilda handel som säljer det
aktuella sortimentet kan dock en subventionering av den s.k. personalförsäljningen
få besvärande effekter. Att jämföra den aktuella verksamheten
hos LIC och Stockholms stad med den försäljning till anställda som
förekommer hos privata företag är inte korrekt. Privata företag har ingen
möjlighet att finansiera försäljningen med bidrag från monopolverksamhet
eller med skattemedel. De produkter som dessa företag säljer till de anställda
är vidare huvudsakligen identiska med dem som företaget tillhandahåller i
sin normala verksamhet. I dessa fall konkurrerar så att säga företagen med
sig själva.

Enligt utskottets mening finns det därför anledning att i ett första skede
undersöka omfattningen av den berörda verksamheten hos statliga och
kommunala organ. Regeringen bör tillse att en sådan kartläggning kommer
till stånd och därefter lägga fram förslag för riksdagen om de åtgärder som
kan föranledas därav. För de statliga affärsverkens del bör förslagen ta sikte
på att verken skall upphöra med sådan försäljning som ligger utanför deras
verksamhetsområde.

Utskottet anser att riksdagen genom ett uttalande till regeringen bör
ansluta sig till vad utskottet här har anfört. Därmed blir motion 1986/87:N408
(fp) i allt väsentligt tillgodosedd.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande statligt och kommunalt bedriven detaljhandel
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:N408 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1987/88:3

Innehåll NU 1987/88:3

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Yrkanden 1

Motivering 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Torghandel 3

Gällande rätt m.m 3

Översyn av regleringen av vissa former av tillfällighetshandel 5

Tidigare riksdagsbehandling 5

Näringsfrihet 6

Lagreglering av näringsfriheten 6

Reglering av användningen av mark och byggnader för handels ändamål

Förslag från 1986 års livsmedelsutredning 8

Näringsfrihetsombudsmannens prövning 8

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel 9

Televerkets konkurrensutsatta sektor 9

Landstingens inköpscentrals försäljning till landstingsanställda .... 11

Stockholms stads försäljning till kommunanställda 11

Utskottet 11

Torghandel 11

Näringsfrihet 12

Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel 14

Hemställan 15

Reservationer 16

1. Näringsfrihet (m, fp) 16

2. Näringsfrihet (c) 17

3. Statligt och kommunalt bedriven detaljhandel (m, fp, c) 17

gotab Stockholm 1987 13967