Näringsutskottets betänkande

om träfiberprövning

1987/88:17

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner med krav på att lagen (1987:588)
om träfiberråvara skall upphävas.

Sammanfattning

Utskottet anser att regleringen av skogsindustrins och bränslesektorns
träfiberanvändning är nödvändig och avstyrker förslagen om att lagen om
träfiberråvara skall upphävas. Motionerna får stöd i en reservation (m,fp,c),
där det hävdas att råvarutillförseln bör styras av marknadskrafterna.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1987/88:N218 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (1) - med
motivering i motion 1987/88: Jo301 - att riksdagen beslutar avskaffa lagen om
träfiberråvara.

1987/88:N230 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (2) - med
motivering i motion 1987/88:Jo213 - att riksdagen beslutar avskaffa träfiberlagen.

1987/88:N332 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari - med motivering i motion
1987/88:Jo314 - yrkas att riksdagen beslutar att träfiberlagen upphävs.

Motivering

De åberopade huvudmotionerna - av vilka 1987/88:Jo213 (m) och 1987/
88: Jo301 (fp) är partimotioner - behandlar olika frågor inom skogspolitiken.
I motion 1987/88:Jo213 berörs även jordbrukspolitiken.

Beträffande skogsindustrins råvaruförsörjning hävdas från moderata
samlingspartiets och folkpartiets sida att denna bör styras av marknadskrafterna
och inte genom en central reglering. Partierna föreslår därför att
riksdagen skall upphäva lagen om träfiberråvara, vilken innehåller bestäm -

1 Riksdagen 1987/88. 17sami. Nr 17

melser om tillståndsprövning av skogsindustrins och bränslesektorns träfiberanvändning.
Lagen motverkar utvecklingen av skogsindustrin, sägs i
motion 1987/88:Jo213 (m). De som är sysselsatta i skogsnäringen kan, menar
motionärerna, bedöma om råvaruförsörjningen kan tryggas. Enligt folkpartiet
bygger riksdagens beslut om träfiberprövningen på en övertro på centrala
myndigheters förmåga att fördela resurser på ett ändamålsenligt sätt.
Fördelningen av råvaran bör avgöras på marknaden genom samspelet mellan
tillgång och efterfrågan vid fri prisbildning, anförs i motion 1987/88: Jo301
(fp). Bara därigenom kan risken för onödiga resursuppoffringar och
välfärdsförluster undvikas.

I motion 1987/88:Jo314 (c) grundas yrkandet om att lagen skall avskaffas
på energipolitiska skäl. Motionärerna anser att man inte bör försvåra
möjligheterna att öka den fastbränslebaserade energiproduktionen. Regleringen
av träfiberråvarans användning borde därför upphävas.

Bakgrund

Den 1 januari 1976 infördes i byggnadslagen (1947:385) bestämmelser om
prövning angående skogsindustrins förbrukning av träfiberråvara (prop.
1975/76:56, CU 1975/76:8, rskr. 1975/76:123). Prövningsskyldigheten berörde
sågverk med en viss minsta kapacitet, massafabriker, pappersbruk och
fabriker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor och piywood. Införandet
av prövningsplikten motiverades med att det ansågs vara nödvändigt att
förbättra samhällets möjligheter att kontrollera och pröva sådana åtgärder
inom skogsindustrin som kunde innebära en ökad förbrukning av svensk
träfiberråvara. Om denna industri byggdes ut i en sådan omfattning att den i
ett längre tidsperspektiv inte kunde förses med råvara i tillräcklig utsträckning
skulle betydande struktur- och sysselsättningsproblem kunna komma
att uppstå.

Prövningsskyldigheten utvidgades den 1 juli 1983 till att omfatta även
anläggningar för framställning av träfiberbränsle och anläggningar för
eldning med träfiberråvara (prop. 1982/83:167, CU 1982/83:32, rskr. 1982/
83:359). Anledningen till detta var att det befarades att skogsindustrins
råvaruförsörjning skulle komma att försvåras av den ökande förbrukningen
av träfiberråvara som bränsle.

Riksdagen beslöt hösten 1986 att byggnadslagen och vissa andra lagar
skulle ersättas den 1 juli 1987 av plan- och bygglagen och naturresurslagen. I
dessa båda lagar infördes ingen motsvarighet till bestämmelserna i byggnadslagen
om användningen av träfiberråvara. Regeringen ansåg emellertid att
en fortsatt prövning av skogsindustrins och bränslesektorns träfiberanvändning
var erforderlig och föreslog våren 1987 att en lag om träfiberråvara med
föreskrifter om sådan prövning skulle stiftas. Även denna lag skulle träda i
kraft vid halvårsskiftet 1987 (prop. 1986/87:105).

På förslag av näringsutskottet biföll riksdagen - med en mindre ändring av
redaktionell karaktär - regeringens lagförslag (NU 1986/87:40, rskr. 1986/
87:353). Utskottet erinrade om att sågverken är av väsentlig betydelse för
näringslivet i bl.a. Norrlands inland och att flera anläggningar inom
skivindustrin är lokaliserade till områden som är känsliga från sysselsätt -

NU 1987/88:17

ningssynpunkt, t.ex. Jämtland, norra Värmland och Bergslagen. Därefter
anförde utskottet (s. 6):

Enligt utskottets mening kan en försämrad råvaruförsörjning för dessa
sågverk och skivfabriker, bl.a. till följd av de stora skogsbolagens starka
ställning på virkesmarknaden, få omfattande konsekvenser för de berörda
regionerna. Det är mot den bakgrunden nödvändigt, menar utskottet, att
staten har kontroll över kapacitetsutvecklingen inom skogsindustrin i syfte
att kunna motverka att bristsituationer på råvarumarknaden uppkommer.
Att hävda att dessa råvaruproblem kan lösas om marknadsekonomin tillåts
verka fritt kan knappast betecknas som ett socialt eller regionalpolitisk!
ansvarstagande.

Utskottet fann det också vara angeläget att prövningen av bränslesektorns
användning av träfiberråvara bibehölls. Denna förbrukning får inte, anfördes
det, medföra att skogsindustrins råvaruförsörjning hotas. Bränslesektorns
träfiberförbrukning borde i första hand avse sådana produkter som inte
har någon industriell användning.

Från de borgerliga partiernas sida avvisades lagförslaget. I en reservation
(m, fp, c) hävdades att det inte behövs någon reglering av träfiberråvarans
användning. Där anfördes vidare (s. 12):

I en marknadsekonomi med fri konkurrens och fri prissättning bestäms priset
på en vara av utbud och efterfrågan. Såväl teori som praktik visar att
regleringar eller andra ingrepp som rubbar denna balans i allmänhet leder till
välfärdsförluster.

Föreskrifterna i lagen om träfiberråvara innebär jämfört med de tidigare
bestämmelserna en viss begränsning av prövningspliktens omfattning. Den
nuvarande prövningsskyldigheten gäller (2 §) för rundvirke och sådana
råvaror som härrör från rundvirke. Med dessa råvaror avses dels spån, ribb
och avkap som uppstår då stockarna sågas, dels flis och det spån som
uppkommer vid hyvling. Före den 1 juli 1987 omfattade prövningen även
grenar, kvistar, toppar, klent röjningsvirke, returpapper samt de bearbetade
bränslena träpulver, pellets och briketter. Prövningsplikten har också
begränsats för skogsindustrin till att avse (3 §) anläggningar som årligen
förbrukar minst 200 000 m3 fast mått träfibeTråvara. Tidigare var prövningsskyldigheten
vid nyetablering av skogsindustriella anläggningar utom vad
gäller sågverk generell och inte knuten till någon uttalad prövningsgräns. För
eldningsanläggningar och anläggningar för framställning av trädbränsle
inträder prövningsplikten nu liksom tidigare när användningen uppgår till
minst 10 000 m1 fast mått per år.

Tillståndsprövningen av skogsindustrins träfiberanvändning görs av regeringen.
Prövningen av bränslesektorns råvaruanvändning har av regeringen -med stöd av ett bemyndigande i lagen (3 §) - delegerats till statens
industriverk. Den tidigare tillståndsgivningen enligt byggnadslagen låg helt
hos regeringen.

NU 1987/88:17

Utskottet

NU 1987/88:17

Lagen (1987:588) om träfiberråvara trädde i kraft den 1 juli 1987 (prop.
1986/87:105, NU 1986/87:40, rskr. 1986/87:353). Lagen innehåller bestämmelser
om tillståndsprövning av skogsindustrins och bränslesektorns träfiberanvändning.
Med bränslesektorn avses här eldningsanläggningar och
anläggningar för framställning av träfiberbränsle. Liknande provningsföreskrifter
fanns tidigare i byggnadslagen (1947:385), vilken upphörde att gälla
vid halvårsskiftet 1987.

De nya bestämmelserna innebar som tidigare har redovisats att prövningsskyldigheten
begränsades i vissa avseenden. För skogsindustrin inträder
prövningsplikten nu för anläggningar som årligen förbrukar minst 200 000
m3 fast mått träfiberråvara. Vid nyetablering av skogsindustriella anläggningar
utom vad gäller sågverk fanns tidigare ingen sådan inskränkning i
prövningsplikten. För bränslesektorn är prövningsgränsen oförändrad:
10 000 m3 fast mått per år. Omfattningen av prövningspliktiga råvaror har
också begränsats.

Sedan lagen om träfiberråvara trädde i kraft har prövningsinstanserna -regeringen beträffande skogsindustrin och statens industriverk beträffande
bränslesektorn - hittills fattat beslut i totalt tre fall rörande utökad
träfiberanvändning. Ingen ansökan har avslagits. Ett mindre antal ansökningar
bereds för närvarande.

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till lag om träfiberråvara
hävdade, som framgår av det föregående, de borgerliga partierna att det inte
behövs någon reglering av träfiberråvarans användning. Råvarutillförseln till
olika förbrukare borde fritt få styras av marknadskrafterna. Partierna
avvisade följaktligen lagförslaget. Kritiken mot råvaruregleringen har nu
följts upp i tre motioner, 1987/88:N218 (fp), 1987/88:N230 (m) och 1987/
88:N332 (c). Där begärs att riksdagen skall upphäva lagen.

Utskottet anslöt sig våren 1987 till regeringens uppfattning att en reglering
av träfiberråvarans användning är erforderlig. Något skäl för ett ändrat
ställningstagande har inte framkommit. Utskottet hänvisar därför till vad
som anfördes i samband med lagens tillkomst (se s. 2) och hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:N218 yrkande 1, motion
1987/88:N230 yrkande 2 och motion 1987/88:N332.

Stockholm den 9 februari 1988
På näringsutskottets vägnar
Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sten
Svensson (m), Birgitta Johansson (s), Åke Wictorsson (s), Hadar Cars (fp),
Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Jörn Svensson (vpk), Jan
Hyttring (c) och Mats Lindberg (s).

Reservation

NU 1987/88:17

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m). Hadar Cars
(fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c) och Jan Hyttring (c) anser att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Lagen (1987:588) (= utskottet) upphäva lagen.

Konkurrens är en samhällsekonomiskt önskvärd företeelse som inte bör
regleras bort. Detta gäller enligt utskottets mening även i fråga om
träfiberråvarans användning. Fördelningen av denna råvara måste fritt få
avgöras på marknaden under en fri prisbildning. Som de borgerliga
partiernas företrädare i utskottet anförde våren 1987 i samband med
riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till lag om träfiberråvara leder
regleringar och andra ingrepp i marknadsekonomin i allmänhet till välfärdsförluster.

Utskottet instämmer sålunda med motionärerna om att prövningsplikten
bör upphöra. Därför hemställs

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:N218 yrkande 1, motion
1987/88:N230 yrkande 2 och motion 1987/88:N332 antar följande

Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1987:588) om träfiberråvara

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:588) om träfiberråvara skall upphöra
att gälla vid utgången av mars 1988.

Stockholm 1988 14637