Finansutskottets betänkande
1986/87:30

om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen m.m. (prop.
1986/87:150bil. 1 och 1986/87:100bil. 9 punkt F8)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Den internationella ekonomiska situationen har efter det att finansplanen
presenterades i januari försämrats. Den svenska ekonomin har emellertid
under årets första månader utvecklats positivt men risken för en påtaglig
försämring av bytesbalansen under år 1987 kan inte uteslutas. De senaste
årens utveckling har inneburit att den ekonomiska tillväxten blivit konsumtionsledd.
Eftersom en bestående tillväxt förutsätter ökad kapitalbildning
måste investeringarna även fortsättningsvis ligga på en hög nivå. Det innebär
att investeringstakten i ekonomin bör öka samtidigt med att en förbättring av
bytesbalansen uppnås. Utskottet drar av detta slutsatsen att ökningstakten i
den privata konsumtionen bör dämpas. Därför förordas en fortsatt stram
finanspolitik vilket bl. a. innebär att regeringens höjning av bilaccisen
tillstyrks.

Mot förslaget till inriktning av den ekonomiska politiken reserverar sig
företrädarna för moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern i en
gemensam reservation. Centern reserverar sig dessutom för vad gäller miljöoch
fördelningspolitiken som inslag i den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet
kommunisterna lämnar en egen reservation.

Utrymmet för löneökningar är under loppet av år 1988 mycket begränsat.
Det är därför nödvändigt att skapa förutsättningar för en återhållsam
avtalsrörelse. Utskottet tillstyrker regeringens förslag att i efterhand sänka
den allmänna löneavgiften om de kommande avtalen sluts på en rimlig nivå.
Utskottet har ej heller någon invändning mot regeringens aviserade åtgärd
att införa ett system för de statliga löneanslagen innebärande att löneanslagen
i den statliga sektorn räknas upp med belopp som anges vara samhällsekonomiskt
försvarbart.

Vad gäller lönebildningen reserverar sig moderata samlingspartiet och
folkpartiet gemensamt samt centern och vänsterpartiet kommunisterna var
för sig.

I ett särskilt avsnitt om kredit- och valutapolitiken instämmer utskottet i
vad som anförs i propositionen om att staten inte skall nettolåna utomlands,
dvs. att statens utlandsskuld inte skall öka. Utskottet avstyrker yrkanden om
att valutaregleringen skall avskaffas helt.

Trots att budgetunderskottet har minskat snabbt de senaste åren anser
utskottet att några lättnader inte kan tillåtas i budgetpolitiken. Alltjämt

FiU

1986/87:30

1 Riksdagen 1986/87. 5 sami. Nr30

kvarstår betydande obalanser i ekonomin. De principer som varit vägledande
för de senaste årens restriktiva utgiftspolitik bör därför gälla även i
fortsättningen.

I fyra reservationer redovisar företrädarna för moderata samlingspartiet,
folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna sina förslag till
budgetpolitiska riktlinjer.

Andra frågor som tas upp i betänkandet berör bl. a.

- prisstoppet, där utskottet avvisar motionskrav om att prisstoppet skall
avskaffas,

- investeringsfonder, där utskottet avstyrker motionskrav om att investeringsfonderna
skall släppas helt fria,

- finansfullmakten, där utskottet tillstyrker att denna fastställs till oförändrat
2 500 milj. kr. och att den också skall kunna utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning
och för insatser föranledda av Sydafrikabojkotten,

- det s. k. arbetsgivarinträdet, där utskottet biträder propositionens förslag
om en översyn av systemet i syfte att undanröja nuvarande olägenheter för
främst mindre myndigheter,

- behovet av en informationsskrift om statens budget, där utskottet avvisar
ett motionsyrkande om att en sådan skrift skall distribueras till samtliga
hushåll.

FiU 1986/87:30

Inledning

FiU 1986/87:30

I proposition 1986/87:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen i
bilaga 1 Reviderad finansplan (finansdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som
har förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som har
förordats i propositionen,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1987/88,

4. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningar för
budgetåret 1987/88,

5. bemyndiga regeringen att disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret
för myndigheternas uppdragsverksamhet, uppgående till 360000000 kr.,

6. godkänna beräkningen av förändringar i dispositionen av rörliga
krediter för budgetåret 1987/88,

7. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
för budgetåret 1987/88,

8. anta förslaget till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1987/88,

9. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1987/88 anvisa ett
förslagsanslag av 62000000000 kr.,

10. med ändring av tidigare förslag till Bidrag till kommunerna med
anledning av avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen för budgetåret
1987/88 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1391000000 kr.,

11. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget
kräver det, utnyttja finansfullmakten även för arbetsmarknadsutbildning
samt för arbetsmarknadsåt gärder som kan bli nödvändiga med
anledning av handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia,

12. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget
kVäver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2500000000 kr.,

13. till Bidrag till driften av grundskolor m.m. för budgetåret 1987/88
under åttonde huvudtiteln, utöver i proposition 1986/87:100 bilaga 10
föreslaget förslagsanslag, anvisa ytterligare 1000000000 kr.,

14. till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag för budgetåret
1987/88 under tionde huvudtiteln, utöver i proposition 1986/87:100
bilaga 12 föreslaget förslagsanslag, anvisa ytterligare 200000000 kr.,

15. till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för budgetåret
1987/88 under sjunde huvudtiteln, utöver i proposition 1986/87:100 bilaga 9
föreslaget förslagsanslag, anvisa ytterligare 150000000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om

16. statens avkastningsränta och statens utlåningsränta,

17. utnyttjandet av finansfullmakten,

18. statliga kreditgarantier,

19. sjuk- och föräldrapenning vid arbetsgivarinträde,

20. finansieringen av ökade lönekostnader i samband med mindre
omorganisationer av statliga myndigheter.

Vid bilaga 1 Reviderad finansplan har fogats som
Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget för 1987,

Bilaga 1.2 Långtidsbudget för perioden 1987/88-1991/92,

Bilaga 1.3 Utdrag ur riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för
budgetåret 1987/88,

Bilaga 1.4 Riksgäldskontorets beräkning av räntor på statsskulden m.m..
Bilaga 1.5 Reviderat förslag till statsbudget för budgetåret 1987/88.

Propositionen har hänvisats enligt följande:

bilaga 1 Reviderad finansplan till finansutskottet,

bilaga 2 Justitiedepartementet till konstitutionsutskottet,

bilaga 3 Finansdepartementet till skatteutskottet med undantag av punkt 5
som remitterats till finansutskottet,

bilaga 4 Utbildningsdepartementet till utbildningsutskottet med undantag för
punkterna 2—4 som remitterats till socialförsäkringsutskottet och punkt 5 till
kulturutskottet,

bilaga 5 Jordbruksdepartementet till jordbruksutskottet,

bilaga 6 Arbetsmarknadsdepartementet till arbetsmarknadsutskottet,

bilaga 7 Bostadsdepartementet till bostadsutskottet med undantag av förslaget
om ändring i lagen om statlig fastighetsskatt som remitterats till
skatteutskottet,

bilaga 8 Industridepartementet till näringsutskottet.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1986/87:Fil 12 av Carl Bildt m.fl. (m),

1986/87:Fil 13 av Olof Johansson m.fl. (c),

1986/87:Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),

1986/87:Fil 15 av Alf Svensson (c),

1986/87:Fil 16 av Lars Werner m.fl. (vpk),

1986/87:Skl72 av Elver Jonsson och Anders Castberger (fp),
1986/87:Skl73 av Kjell Johansson m.fl. (fp),

1986/87:Skl74 av Knut Wachtmeister m.fl. (m),

1986/87:Skl75 av Jan Bergqvist m.fl. (s),

1986/87:Ub97 av Pär Granstedt m.fl. (c),

1986/87:Jol79 av Martin Olsson och Karin Israelsson (c),

1986/87:A106 av Börje Hörnlund m.fl. (c),

1986/87:A107 av Alf Wennerfors m.fl. (m),

1986/87:A108 av Birger Hagård (m).

FiU 1986/87:30

Motionerna hat hänvisats enligt följande:
till konstitutionsutskottet motion Fil 12 yrkandena 5 och 6,
till skatteutskottet motionerna Fil 12 yrkandena 7—9 och 11 — 13, Fil 13
yrkandena 8,14,15,18,22 och 26, Fill4 yrkandena5,8—10,15 och 16, Fill5
yrkandena 1-4, Fil 16 yrkandena 6, 20, 21, 24 och 25, Skl72-Skl74 och
Skl75 yrkande 1,
till socialförsäkringsutskottet motion Fill4 yrkande 13,
till utbildningsutskottet motionerna Fil 14 yrkandena 12 och 14 samt
Ub97,

till jordbruksutskottet motion Jol79,

till arbetsmarknadsutskottet motionerna Fil 16 yrkandena 16—19, A106,
A107 yrkandena 1—9 och A108,
till bostadsutskottet motionerna Fil 12 yrkande 14, Fil 13 yrkandena 16 och
17, Fill4 yrkandena 17 och 18, Fil 16 yrkande 22 och Skl75 yrkande 2,
i övrigt till finansutskottet.

Finansutskottet behandlar

bilaga 1 Reviderad finansplan

i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om statsbudgetens
inkomster för budgetåret 1987/88 (FiU 1986/87:36),
i vad avser hemställan under 4 och 6-7 i sitt betänkande om statsbudgetens
utgifter för budgetåret 1987/88 (FiU 1986/87:37),
i vad avser hemställan under 8—9 i sitt betänkande om anslag till räntor på
statsskulden, m.m. (FiU 1986/87:38),
i vad avser hemställan under 10 och 15 i sitt betänkande om kommunalekonomiska
frågor (FiU 1986/87:29),

bilaga 3 Finansdepartementet
i vad avser punkt 5 Sparfrågor i sitt betänkande om sparande (FiU
1986/87:24).

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1986/87:100 bilaga 9 Finansdepartementet, i vad avser punkt
F 8 Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m.,

dels proposition 1986/87:150 bilaga 1 Reviderad finansplan, i vad avser
momenten 1, 2, 5, 11-14 och 16-20,

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

1986/87:Fill2 av Carl Bildt m.fl. (m), i vad avser yrkandena 1—4, 15,17
och 19,

1986/87:Fill3 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser yrkandena 1—7, 9,

11-13, 19-21, 23 och 24,

1986/87:Fill4 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), i vad avser yrkandena 1-4,
6 och 7,

1986/87:Fi 115 av Alf Svensson (c), i vad avser yrkandena 5—7,

1986/87:Fil 16 av Lars Werner m.fl. (vpk), i vad avser yrkandena 1-5,7,8,

12—15, 23 och 26,

FiU 1986/87:30

1986/87:A107 av Alf Wennerfors m.fl. (m), i vad avser yrkandena 10 och
11,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1986/87:Fi417 av Anne Wibble m.fl. (fp), i vad avser yrkande 3 om
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

1986/87:Fi506 av Lars Werner m.fl. (vpk) om städerskorna i den offentliga
sektorn,

1986/87:Fi603 av Nic Grönvall (m) om den internationella skuldkrisen,
1986/87:Fi606 av Anne Wibble m.fl. (fp) om kredit- och valutapolitiken, i
vad avser yrkande 1,

1986/87:Fi803 av Yngve Wernersson (s) om systemet med statligt arbetsgivarinträde,

1986/87:Fi805 av Sten Svensson och Lars Ahlström (m) om den statliga
städverksamheten,

1986/87:Fi808 av Kerstin Keen (fp) om information till alla hushåll om
statens budget.

Propositionernas förslag m.m.

I proposition 100 bilaga 9 har regeringen (finansdepartementet) under punkt
F 8 (s. 110-111) - efter föredragning av statsrådet Bengt K.Å. Johansson —
föreslagit riksdagen att till Täckning av merkostnader för löner och pensioner
m.m. för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 2000000000 kr.

I proposition 150 bilaga 1 har regeringen (finansdepartementet) — efter
föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt (Reviderad finansplan och
Särskilda frågor, avsnitten 1—7) och statsrådet Bengt K.Å. Johansson
(Särskilda frågor, avsnitten 8—10) -

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som
har förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som har
förordats i propositionen,

12. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats intill ett
sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om

16. statens avkastningsränta och statens utlåningsränta,

17. utnyttjandet av finansfullmakten,

FiU 1986/87:30

18. statliga kreditgarantier,

19. sjuk- och föräldrapenning vid arbetsgivarinträde,

20. finansieringen av ökade lönekostnader i samband med mindre
omorganisationer av statliga myndigheter.

Motionsyrkandena

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Fil 12 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

Fill3 av Olof Johansson m.fl. (c), vari hemställs

I. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om minskade
miljökostnader, regional balans samt resurshushållning som mål för den
ekonomiska politiken,

7. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts angående
infrastruktursatsningarnas roll i en balanserad tillväxt,

II. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts angående
effektivitetshöjande åtgärder i den offentliga sektorn,

12. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om stimulansåtgärder
för en regional tjänstetillväxt,

13. att riksdagen godkänner vad som anförts angående fördelningspolitiken,

Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

Fill5 av Alf Svensson (c), vari hemställs

5. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen,

Fil 16 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs om de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den gemensamma sektorns utveckling,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utnyttjande av företagens likvida medel för finansiering
av infrastruktursatsningar i Bergslagen, skogslänen och sydöstra Sverige,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en sänkning av matpriserna via ökade livsmedelssubventioner,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om etappvis slopande av
momseffekten på livsmedel,

FiU 1986/87:30

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
ekonomiska politiken utgår från att inflationsbekämpningen i första hand
inriktas på börs-, spekulations- och vinstintressena,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om realisationsvinstbeskattning vid försäljning av fastigheter och
bostadsrätter.

Den internationella skuldkrisen

1986/87:Fi603 av Nic Grönvall (m), vari hemställs att riksdagen begär att
regeringen inom ramen för internationellt samarbete tar initiativ till samordnade
internationella insatser för avveckling av den internationella skuldkrisen.

Lönebildningen

Fill2 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkning av den allmänna
löneavgiften så att uttaget av arbetsgivaravgifter 1988 blir oförändrat i
förhållande till 1987,

Fill3 av Olof Johansson m.fl. (c), vari hemställs

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts angående cash
limits inom den offentliga sektorn,

6. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts angående pris- och
lönebildningen,

Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

4. att riksdagen uttalar att arbetsgivaravgifterna inte kommer att höjas den
1 januari 1988 och begär förslag från regeringen i detta syfte,

Fil 16 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförs i
motionen om den ekonomiska politikens inriktning på att skapa förutsättningar
för löneökningar som kraftigt förbättrar de lågavlönades reallöner,

13. att riksdagen avslår regeringens förslag om de offentliga lönekostnaderna
och riktlinjerna för 1988 års avtalsrörelse,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförs om ett nytt produktivitetsmått inom offentlig sektor m.m.

Avskaffande av det allmänna prisstoppet

Fill2 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om omedelbart avskaffande av prisstoppet,

Fill3 av Olof Johansson m.fl. (c), vari hemställs

5. att riksdagen hos regeringen begär beslut om upphävande av det
allmänna prisstoppet,

Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

3. att riksdagen uttalar att tillämpningen av prisregleringslagen omedelbart
bör upphöra.

FiU 1986/87:30

Prismätning

Fil 12 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om prismätningar hos statens pris- och kartellnämnd.

Kredit- och valutapolitiken

Fill2 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
som i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken,

Fil 13 av Olof Johansson m.fl. (c), vari hemställs

9. att riksdagen beslutar begära förslag angående valutautlänningars rätt
att köpa svenska kronobligationer i enlighet med vad som i motionen anförts,

24. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om valutaregleringens
avskaffande,

Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

7. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförs om kredit- och valutapolitiken,

Fil 15 av Alf Svensson (c), vari hemställs

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avveckling av valutaregleringen,

Fil 16 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot options- och
terminsaffärer,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om räntesänkning,

1986/87:Fi606 av Anne Wibble m.fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vikten av en fortsatt avreglering på de finansiella
marknaderna.

Investeringsfonderna

Fil 12 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna och
investeringsreservern a,

Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

6. att riksdagen uttalar att företagens investeringsfonder bör släppas
generellt fria.

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Fil 12 av Carl Bildt m.fl. (m), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

FiU 1986/87:30

Fill3 av Olof Johansson m.fl. (c), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
i enlighet med vad som i motionen anförts,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att upphäva kvarbogarantier och hyresrabatter,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa räntebidragen för äldre hus,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att begränsa låneunderlaget för garantiräntor till 100 %,

Fil 14 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), vari hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

Fil 15 av Alf Svensson (c), vari hemställs

6. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
redovisas i motionen,

Fill6 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs om de
allmänna riktlinjerna för budgetregleringen.

Finansfullmakten

Fil 13 av Olof Johansson m.fl. (c), vari hemställs
23. att riksdagen beslutar att fastställa den s.k. finansfullmakten till
1 500 000 000 kr.,

A107 av Alf Wennerfors m.fl. (m), vari hemställs

10. att riksdagen avslår regeringens förslag att bemyndiga regeringen att
för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget kräver det, utnyttja finansfullmakten
för arbetsmarknadsåtgärder som kan bli nödvändiga med anledning
av handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till anslag på tilläggsbudget
för budgetåret 1987/88 för ersättning för kostnader i samband med den
svenska handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia.

Beräknat tillkommande utgiftsbehov

Fi417 av Anne Wibble m.fl. (fp), vari hemställs

3. att riksdagen — under förutsättning av att yrkande 24 i motion
1986/87:Ub827 om 8000 fler årselevplatser i gymnasieskolan vinner riksdagens
bifall — under posten Tillkommande utgifter anslår ett i förhållande till
regeringen med 65000000 kr. minskat belopp.

Det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga
städverksamheten

1986/87:Fi506 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny
lokal vårdsorganisation.

FiU 1986/87:30

1986/87:Fi803 av Yngve Wernersson (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av systemet med att statliga arbetsgivare betalar
lön till anställda som är frånvarande på grund av egen sjukdom, barnsbörd,
vård av sjukt barn m.m.

1986/87:Fi805 av Sten Svensson och Lars Ahlström (m), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förändring av organisationen av den statliga
städverksamheten i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen.

Information om statens budget

1986/87:Fi808 av Kerstin Keen (fp), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en populär
redovisning av statens verksamhet, utgifter och inkomster.

Proposition 150

I propositionen konstateras inledningsvis att den svenska pris- och kostnadsstegringen
ligger kvar på en nivå betydligt över den i våra viktigaste
konkurrentländer. En alltför stor del av tillväxten har de senaste åren
kommit att gå till konsumtion och en alltför liten del till kapitalbildning.
Skulle denna utveckling bli bestående, riskerar de hittills vunna framgångarna
att gå förlorade. För att de långsiktiga ekonomiska målen skall nås måste
därför den strama finanspolitiken ligga fast. Avgörande för att ytterligare
förbättra sysselsättningsläget är att inflationstakten nedbringas till högst
samma nivå som i våra viktigaste konkurrentländer. Det nödvändiggör att
finanspolitiken även fortsättningsvis är tillräckligt stram för att understödja
kampen mot inflationen. Utrymmet för nya reformer i form av ökade statliga
utgiftsåtaganden är mot denna bakgrund mycket begränsat. Samtidigt ställer
den fortgående samhälleliga utvecklingen successivt nya krav på den
offentliga sektorn, medan andra sedan länge existerande system och program
gradvis kan ha blivit mindre angelägna eller nödvändiga för att den offentliga
sektorn skall svara mot utvecklingens och medborgarnas krav. Det är
sålunda nödvändigt med en successiv anpassning och förnyelse av verksamheterna.
Detta måste ske genom omfördelning inom befintliga finansiella
ramar.

Sedan lång tid har penningpolitiken främst styrts av hänsyn till yttre
balansmål. Syftet har varit att uppnå önskade effekter på valutaflöden och
kapitalbalans. Sedan år 1984 har därvid målet varit att statens utlandsskuld
inte får öka. I propositionen betonas att denna norm ligger fast.

Vad gäller lönebildningen framhålls att utrymmet för den totala lönekostnadsökningen
under loppet av år 1988 är mycket begränsat. Mot bakgrund av
löneutvecklingen de senaste åren, och i synnerhet den omfattande löneglidningen,
ter sig utgångsläget för den instundande avtalsrörelsen besvärligt.
Regeringen är därför beredd att medverka till att det totala uttaget av
arbetsgivaravgifter inte höjs, genom att föreslå en reduktion av den allmänna
löneavgiften. Förutsättningen för detta är att parterna på såväl den privata
som den offentliga arbetsmarknaden sluter löneavtal som innebär att
lönenivån inkl. löneglidning stiger mycket måttligt under år 1988.

FiU 1986/87:30

Inom den statliga sektorn kommer regeringen inför avtalsrörelserna i
framtiden att klargöra vilket totalt belopp den anser står till förfogande för
höjda löner. Löneanslagen bör därefter räknas upp endast med det belopp
som svarar mot vad som angivits som samhällsekonomiskt försvarbart.
Kostnadsökningar utöver denna ram måste mötas med effektivitets- och
produktivitetshöjande åtgärder eller med andra slag av besparingar. Motsvarande
handlande bör stimuleras även i kommuner och landsting. Vidare bör
förändringar i lönerelationerna mellan olika grupper av offentligt anställda i
högre grad än hittills baseras på var det finns behov av personal.

Inom arbetsmarknadspolitikens område föreslås en rad åtgärder för att
minska ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten.

Budgetpolitiken måste förstärkas. Budgetunderskottets snabba nedgång
det senaste året beror till stor del på en snabb nominell lönestegring, som i ett
längre perspektiv riskerar att försvaga den svenska ekonomin. Vidare har
riksdagsbehandlingen av budgetförslaget medfört en viss försvagning av
budgeten. Mot denna bakgrund föreslås i den reviderade finansplanen att
ersättningen till kommunerna för avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
fr.o.m. år 1988 dras ned med 45 kr. per invånare, vilket
motsvarar ca 360 milj. kr.

1988 års fastighetstaxering för hyresfastigheter skulle vid oförändrade
skatteregler medföra mycket kraftiga hyreshöjningar år 1988. Av rättviseskäl
föreslår regeringen därför att effekten av de höjda taxeringsvärdena för
hyresfastigheterna dämpas, samt att motsvarande höjning av fastighetsskatten
sker för övriga fastighetstyper.

För att motverka kostnadsökningarna för vissa utsatta hushåll och för att
stödja nyproduktionen av bostäder föreslår regeringen att bostadsbidragen
för barnfamiljer höjs och att den lägsta garanterade räntan i nyproduktionen
sänks. Detta innebär utgifter för staten på drygt 300 milj. kr.

Nybilsförsäljningen har ökat kraftigt det senaste året, vilket har dragit upp
importen. Mot denna bakgrund föreslås en höjning av bilaccisen med 1:60 kr.
per kg fr.o.m. den 15 juni i år. Statsinkomsterna ökar därigenom med knappt
500 milj. kr.

I propositionen föreslås vidare att basen för omsättningsskatten på aktier
fr.o.m. den 1 juli 1987 utvidgas till att omfatta s.k. indexoptioner samt
terminskontrakt som avser aktier, aktieindex och konvertibla skuldbrev.

Sammantaget beräknas budgetunderskottet för 1987/88 efter dessa åtgärder
komma att uppgå till 30,5 miljarder kronor.

Motionerna

I motion Fil 12 (m) framhålls att man i januari kunde förutse att regeringens
passivitet skulle framtvinga en panikbromsning senare under våren i form av
skattehöjningar i stället för besparingar. Kompletteringspropositionen innebär
en bekräftelse på detta. Regeringens underlåtenhet att i god tid begränsa
den offentliga konsumtionen tvingar den nu till åtgärder som går ut över
hushållen.

Motionärerna motsätter sig bestämt den höjning av skattetrycket som
regeringen föreslår. Moderata samlingspartiets ställningstaganden till rege -

FiU 1986/87:30

ringens förslag kan sammanfattas på följande sätt:

- Uttaget av fastighetsskatt på hyreshusenheter bör inte tillåtas stiga till
följd av höjda taxeringsvärden. Skatteunderlaget bör därför sättas till
55 % av de taxeringsvärden som kommer att gälla 1988.

- Fastighetsskatten på småhusenheter bör inte heller höjas. Den i proposition
150 föreslagna ökningen av underlaget för beräkning av fastighetsskatt
avvisas.

- Uttaget av fastighetsskatt bör därutöver minskas med en tredjedel under
år 1988 genom en sänkning av skattesatserna.

- Förslaget om höjd bilaccis avvisas. En sådan höjning skulle särskilt
drabba barnfamiljer och människor som bor i glesbygd, vilka ofta är
beroende av bilen som kommunikationsmedel. Även av miljöskäl är det
av intresse att bilparken omsätts snabbt.

- Utvidgningen av omsättningsskatten på värdepapper avvisas. I stället bör
omsättningsskatten på aktier avskaffas. I första hand bör utlänningars
köp av svenska aktier befrias från omsättningsskatt.

- Förslaget om avgift för tullförrättning på tid som ligger utanför ordinarie
kontorstid bör också avvisas.

- Moderata samlingspartiet avstyrker även förslaget om ökat stöd till de
politiska partierna. I en situation då de offentliga utgifterna måste hållas
tillbaka bör inte, enligt motionärerna, de politiska partierna bevilja sig
själva utökade ramar.

Moderata samlingspartiet kritiserade den höjning av arbetsgivaravgifterna
med 1,3 % som regeringen föreslog riksdagen så sent som i januari. Men i
stället för att förelägga riksdagen ett konkret förslag om sänkning av den
allmänna löneavgiften förklarar sig regeringen beredd att göra det under
förutsättning att arbetsmarknadens parter sluter avtal som innebär att
lönenivån inkl. löneglidning stiger mycket måttligt under 1988. Innebörden
av detta resonemang är att om avtalen hamnar på en alltför hög nivå är
regeringen beredd att ytterligare urholka konkurrenskraften genom att låta
höjningen av arbetsgivaravgifterna slå igenom. I motionen understryks att
detta självfallet är en bakvänd politik. Det rimliga vore att lägga ett konkret
förslag för riksdagen om återtagande av de höjningar som nyligen beslutats.
Då skulle det utrymme som ändå finns till fullo få disponeras av arbetsmarknadens
parter.

För att ytterligare underlätta avtalsförhandlingarna bör marginalskatterna
sänkas på det sätt som motionärerna föreslagit i sin skattemotion.

Från moderata samlingspartiets sida välkomnas regeringens ambition att
formulera en konsekvent arbetsgivarståndpunkt på det offentliga avtalsområdet.
Men om s.k. cash limits skall få avsedd effekt kan inte produktivitetshöjande
åtgärder vidtas först efter det att lönekostnadsökningarna visat sig
bli alltför stora. Då blir resultatet inskränkningar och försämringar av den
offentliga servicen. Därför är det angeläget att redan tidigt vidta åtgärder
som höjer produktiviteten.

I motionen framhålls att tillväxtens förutsättningar måste sättas i centrum
för den ekonomiska politiken. Omvandling av ekonomin förutsätter utveckling
av nya lönsamma företag och avveckling av gamla olönsamma. För att en
sådan utveckling skall komma till stånd krävs en ökad flexibilitet i den
svenska ekonomin.

FiU 1986/87:30

Förslagen i motionen innebär i korthet följande:

- Stramare finanspolitik genom låg ökningstakt för de offentliga utgifterna.

- Sänkt skattetryck bl.a. genom kraftigt sänkta marginalskatter med början
redan 1988.

- Sänkt arbetsgivaravgift.

- Upphävande av statliga och kommunala monopol.

- Avskaffande av löntagarfonderna.

- Generellt frisläppta investeringsfonder.

- Upphävande av nuvarande prisstopp.

- Stabila politiska regler.

- Fortsatt avreglering av kreditmarknaden.

- Slopande av valutaregleringen.

I motion FH14 (fp) anförs att den genomgående tanken i den reviderade
finansplanen är att pris- och kostnadsökningen i Sverige är för hög. Så har
varit fallet under en följd av år, men de negativa effekterna därav har dolts av
oväntat gynnsamma internationella omständigheter, framför allt en kraftig
högkonjunktur och stora för Sverige positiva växelkurs- och råvaruprisförändringar.
En sådan draghjälp för den svenska ekonomin kan man emellertid
enligt folkpartiets uppfattning inte räkna med fortsättningsvis. Regeringen
förefaller dela denna bedömning. Folkpartiet anser mot denna bakgrund att
de förslag regeringen lägger fram för att dämpa pris- och löneutvecklingen
saknar trovärdighet. All erfarenhet visar att den typ av villkorade utfästelser
eller hot som regeringen föreslår inte leder till önskat resultat.

I stället föreslås i motionen att socialdemokraterna skall ta fasta på den
nyvunna insikten att höjda arbetsgivaravgifter försvårar möjligheterna att få
låga avtal. Riksdagen bör klart deklarera att arbetsgivaravgifterna inte
kommer att höjas den 1 januari 1988, i syfte att skapa goda förutsättningar för
avtalsrörelsen. Folkpartiet upprepar också förslaget att ytterligare underlätta
för avtalsrörelsen genom att sänka marginalskatterna redan 1988.
Därigenom blir utbytet för löntagarna av låga löneökningar större. Även om
det nu är för sent att få ett beslut under våren bör riksdagen deklarera att
marginalskatterna kommer att sänkas för alla heltidsarbetande redan den 1
januari 1988. Folkpartiet stödjer regeringens förslag om s.k. cash limits för
de offentliga lönekostnadsökningarna. Enligt folkpartiets uppfattning måste
emellertid begränsningarna kombineras med stimulanser till ökad produktivitet
genom mer konkurrens, vilket bl.a. innebär uppmuntran av enskilda
alternativ.

Tillväxten i Sverige är sedan 1985 konsumtionsledd, och otillräckliga
resurser används för kapitalbildning (investeringar och nettoexport). Detta
kan i framtiden försvåra möjligheterna att upprätthålla tillväxt och sysselsättning.
Nettoexporten har sedan 1985 givit ett negativt bidrag till BNPtillväxten.
Bytesbalansen skulle visa underskott i år om det inte vore för
utförsäljning av oljelager.

Kritiken mot regeringens politik sammanfattas i följande tre punkter.

- Otillräckliga utgiftsbegränsningar skapar tid efter annan ”behov” av
plötsliga skattehöjningar och återfall i administrativa regleringar,

FiU 1986/87:30

- Otillräcklig stimulans av ekonomins utbudssida, dvs. de tillväxtfrämjande
krafterna, genom uteblivna stimulanser till bättre fungerande marknader,

- Bristande samordning mellan finans- och kreditpolitiken.

Folkpartiet förespråkar en tillväxtfrämjande politik. Den långsiktiga

strategin måste inkludera en omfattande skattereform med kraftigt sänkta
marginalskatter och en företagsbeskattning som motverkar kapitalets inlåsning.
Detta skulle medverka till mer flexibla marknader, både för arbetskraft
och kapital. Andra tillväxthinder som bör avvecklas är offentliga monopol,
de kollektiva löntagarfonderna, valutaregleringen och prisregleringen.

Den bristande samordningen inom den ekonomiska politiken innebär att
den svenska räntan är så hög att den verkar investeringshämmande.

Den höga räntenivån beror också på att valutaregleringen bara har
liberaliserats i utgående riktning. Enligt motionärernas uppfattning är den
nuvarande räntenivån till skada för svensk ekonomi. Motionärerna har i
annat sammanhang föreslagit att valutaregleringen avvecklas, vilket skulle
pressa ned den svenska räntenivån.

En ytterligare åtgärd som skulle främja en sänkning av räntenivån är en
utförsäljning av statliga företag, vilket tidigare föreslagits av folkpartiet.

Vad gäller budgetpolitiken konstaterar motionärerna att regeringen i den
reviderade finansplanen återigen för fram de principer för utgiftspolitiken
som riksdagen slagit fast. Folkpartiet har inte haft något att invända mot
dessa principer, men tvingas konstatera att regeringen inte följer dem. Dessa
principer innebär nämligen att eventuella reformer måste finansieras genom
att andra utgifter minskas. Så är t.ex. inte fallet beträffande den nyligen
beslutade timsjukpenningreformen — denna skall enligt regeringen finansieras
med höjd sjukförsäkringsavgift. Ytterligare avsteg från dessa principer
återfinns i fråga om den nyligen beslutade höjningen av ersättningen inom
delpensioneringen. Denna kan under en kort tid finansieras genom att
delpensionsfonden töms, men därefter torde det bli nödvändigt med höjd
delpensionsavgift.

Folkpartiet avvisar de av regeringen föreslagna skattehöjningarna. Höjningen
av bilaccisen avvisas. Från miljösynpunkt är det nämligen angeläget
att bilparken snabbt förnyas. Motionärerna avvisar även skattehöjningen på
boendet, både för hyresgäster, bostadsrättsinnehavare och småhusägare.
Folkpartiet avvisar också de höjda tullavgifterna. Skattepolitiken bör enligt
motionärernas uppfattning inte drivas till ett ständigt stigande skattetryck,
utan ambitionen bör snarare vara att på sikt sänka detta.

I motion Fil 13 (c) anförs att Sverige har hamnat i en devalveringscykel. Den
konkurrensutsatta sektorn har tillfälligt varit lönsam strax efter de genomförda
devalveringarna. Därefter har löne- och andra kostnadsökningar försämrat
konkurrenskraften och externbalansen. De senaste åren har vi dock ”haft
tur” genom kronans starka anknytning till dollarn. Detta har inneburit en
successiv depreciering. Ständig nedskrivning av kronan ger emellertid,
menar motionärerna, ingen uthållig lösning på landets ekonomiska problem.

Angående lönebildningen framhålls att alltför svaga incitament för att
uppnå samhällsekonomiskt acceptabla löneökningar är orsaken till problemen.
En huvudprincip för en ekonomisk politik som syftar till att komma till

FiU 1986/87:30

rätta med löneökningar utöver den samhällsekonomiska ramen bör vara att
dessa inte får pareras genom devalveringar. Växelkurspolitiken bör utformas
utifrån de prisstabilitetsmål som statsmakterna ställt upp. En fast växelkurs
måste betraktas som en orubblig norm. Finans- och penningpolitiken skall i
första hand användas till att understödja en sådan politik.

Arbetsmarknadens parter måste, understryker motionärerna, i stället vara
med och ta ansvaret för den arbetslöshet som uppstår om löneökningarna
inte hamnar på en rimlig nivå jämfört med vår omvärld. Arbetsmarknadens
parter bör sålunda själva svara för en större del av kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen liksom för kostnader för utförsäkrade och förtidspensionerade
av arbetsmarknadsskäl. Centern föreslår ett införande av en
allmän, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring till vilken alla förvärvsarbetande
ansluts. Vidare understryks att gemensamma avtalsperioder måste
eftersträvas.

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen en rad åtgärder för att
dämpa löne- och prisökningarna. Förslaget om att sätta s.k. cash limits för
den offentliga sektorn är, sägs det i motionen, en tänkbar metod. Ramarna
bör dock inte sättas för enbart löneanslagen utan för hela enhetens anslag.
Flärvid måste politiska prioriteringar beaktas mellan myndigheterna. Dessutom
måste myndigheternas serviceansvar för hela landet upprätthållas.
Systemet bör dessutom utformas så att de offentliganställda kan få del av
produktivitetsstegringen inom den konkurrensutsatta sektorn. Anslagen
måste dessutom anpassas så att relativlöner, konsistenta med statens
personalrekryteringsbehov, skapas.

I motionen understryks att löneökningarna måste hållas inom de samhällsekonomiska
ramarna. I annat fall tar inflationen fart. En statligt satt
löneökningsnorm skulle försvåra de nödvändiga justeringarna som måste
göras, inte minst av rekryterings- och rättviseskäl. Platser står tomma t.ex.
både på vårdutbildningen och på sjukhusen. Personalrekryteringsbehovet
inom vården kräver sannolikt en större löneökning än den genomsnittliga.

Enligt centern bör de allmänna stabiliserings- och fördelningspolitiska
målen kompletteras med mål innebärande ren miljö, resurshänsyn och
regional balans. Motionärerna förespråkar en politik som ger förutsättningar
för en regionalt balanserad tillväxt och därmed stigande välfärd. Tillväxten
måste komma hela landet till del. Målet skall vara en decentraliserad
samhällsstruktur där det råder balans såväl inom som mellan olika regioner.
Uppnås inte detta, skapas problem såväl inom som utom storstadsregionerna.

En annan viktig faktor, som anges i motionen, för en ökad tillväxt är kravet
på en omfattande skattereform som skall genomföras år 1989. Skattepolitiken
måste bl.a. snarast inriktas på att skapa så goda förutsättningar som
möjligt för löneavtal som bevarar företagens konkurrenskraft. Den annonsering
regeringen gör angående villkorade sänkningar av arbetsgivaravgifterna
anser därför centern är bra. Dagens marginalskatter/marginaleffekter innebär
att parterna får svårare att sluta avtal på en samhällsekonomiskt lämplig
nivå. Regeringen har ett ansvar för att snarast tillsätta en parlamentarisk
utredning. Centerns syn på utformningen av ett nytt skattesystem framgår av
motion Sk336 (c) avlämnad i anslutning till proposition 1986/87:100.

FiU 1986/87:30

I motionen understryks att räntorna måste enligt centern pressas ned till en
rimlig nivå för att få i gång kapitalbildningen. Den i kompletteringspropositionen
aviserade åtstramningen kan accepteras under förutsättning att den
leder till en räntesänkning.

Räntedifferensen mot utlandet kan minskas genom borttagandet av
valutaregleringen samt öppnande av möjligheten för utlänningar att köpa
svenska statspapper.

Centern motsätter sig en höjning av bilaccisen för nya bilar. Katalytisk
avgasrening införs som ett krav år 1989. En höjning av accisen skulle fördröja
ett utbyte av den befintliga, betydligt mindre miljövänliga bilparken.

I motionen avvisas regeringens förslag att höja fastighetsskatten med ca
50 %. Tidigareläggningen av effekten av omtaxeringen på egna hem är enligt
centern principvidrig. Centern säger nej till regeringens kompensationsförslag
med höjda bostadsbidrag och sänkta garantiräntor.

Enligt motionärerna måste konsumtionsåtstramningen genomföras på ett
sådant sätt att den motverkar import. Mot denna bakgrund föreslås att en
skatt, uttagen per kWh insatt bränsle, tas ut vid produktion av kärnkraftsel.
En skatt på uran med 1 öre/kWh ger en årlig intäkt på ca 2 miljarder kronor.
En uranskatt bör tas ut från den 1 januari 1988.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som centern föreslår innebär
enligt motionärerna att budgetunderskottet minskar till 27,4 miljarder
kronor, dvs. drygt 6 miljarder kronor lägre än vad som anges i kompletteringspropositionen.

Vänsterpartiet kommunisterna anför i motion Fil 16 (vpk) att den s.k. tredje
vägens politik är varken den enda rimliga eller den bästa nationalekonomiskt
sett. Att den är illa anpassad till arbetarrörelsens sociala, kulturella och
mänskliga mål bör dess värre redan vara uppenbart för alla — ett faktum som,
enligt motionärerna, bara den obotfärdiga borgerligheten kan tänkas ha
anledning att jubla över. I motionen framförs främst kritik mot regeringens
övertro på en exportledd tillväxt samtidigt som en varning för den smala och
ensidiga länderfördelning som kännetecknar svensk utrikeshandel. Det
framhålls att det grundläggande balansproblemet inte är budgetunderskottet
eller oron för ett tillfälligt uppkommande bytesbalansunderskott utan att det
i stället är den svaga utvecklingen av den inhemska efterfrågebasen. Detta
medför att kapitalvinsterna inte kan nyttiggöras inom landet och utgör
samtidigt en förklaring till att investeringarna i dag är otillräckliga.

I motionen framhålls att vänsterpartiet kommunisterna påpekade redan i
den ekonomiska motionen från januari att en allvarlig och avgörande brist i
dagens socialdemokratiska politik är att frågan om vilket samhälle som man
vill skapa inte alls nämns eller diskuteras. Någon sådan diskussion eller
anvisning finns inte heller i regeringens kompletteringsproposition. Politiken
har genom sin starka inriktning mot lönenedpressning med bl.a. inhopp i
avtalsrörelsen och genom åtstramning gentemot den gemensamma sektorn
kommit att betecknas som starkt högerorienterad.

Svenska arbetsgivareföreningen, de borgerliga partierna och regeringen
driver, enligt vänsterpartiet kommunisterna, den felaktiga teorin att det är
lönerna som är den huvudsakliga drivkraften bakom inflationen. Det kan

FiU 1986/87:30

2 Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr30

synas som ett tecken till omtänkande, att regeringen nu också talar om hur
viktigt det är att företagen håller nere priserna och att man infört ett
prisstopp. Men det är, menar motionärerna, dags att regeringen inser att
frågan om lön-pris-profit och dess inverkan på inflationen inte kan isoleras
till att pressa tillbaka anställdas berättigade lönekrav. I motionen understryks
att den klassmässigt orättvisa fördelningen av inflationstrycket kräver,
oavsett nivån av inflation, särskilda åtgärder för att pressa tillbaka främst
mat- och bostadskostnaderna.

I anslutning till förslaget inom det lönepolitiska området sägs i motionen
följande. Regeringen hävdar att den genom diktat bör fastställa det
”rimliga” löneutrymmet i den statliga sektorn. Överskridanden skall av
myndigheterna själva klaras genom ”rationaliseringar”, dvs. i förekommande
fall också nedskärningar eller begränsning av verksamhet. Detta tydligen
alldeles oavsett verksamhetens sociala innehåll. Innebörden blir att regeringen
skjuter över ansvaret för beslut om nedskärningar på de anställda och
deras fackföreningar samtidigt som den fria förhandlingsrätten sätts ur spel
och likalönsprincipen trängs undan. Regeringen sätter här i själva verket en
ytterligare press på de anställda inom den gemensamma sektorn utöver den
press som redan bristande resurser ger. Detta sker i en situation då flera
viktiga delar av denna sektor måste få utvecklas och förbättras. Enligt
motionärerna kan regeringens lönepolitik helt äventyra en vård, omsorg och
service som svarar mot människornas och samhällets behov. Mot denna
bakgrund krävs ett nytt produktivitetsmått inom framför allt vård, omsorg
och service som tar hänsyn till verksamheternas samhällsnyttiga effektivitet.
Ett sådant mått är nödvändigt för en relevant diskussion om bl.a. lönebildningens
problem i den offentliga sektorn.

I motionen avvisas utformningen av regeringens förslag till höjning av
fastighetsskatten. En höjning av bilaccisen kan godtas om intäkterna
utnyttjas till ett ökat stöd för den lokala och regionala kollektivtrafiken.

Övriga åtgärder som föreslås i motionen framgår av följande sammanställning.

Utgifter

Ökat bidrag till kommunerna som ersättning för utebliven
företagsbeskattning

Ökat anslag till kommunerna för skatteutjämning
Anslag för utveckling av kollektiv trafik
Ökade livsmedelssubventioner

Specialbidrag för arbete, vård och omsorg inom den
kommunala sektorn

Summa utgifter
Inkomster

Höjd omsättningsskatt på aktier med 4 % till totalt 6 %

Saldo

360milj. kr.
964milj. kr.
SOOmilj. kr.
3000 milj. kr.

2000milj. kr.
6824milj. kr.

6000milj. kr.
-824 milj. kr.

FiU 1986/87:30

Utöver här angivna åtgärder tillkommer statsfinansiellt neutrala åtgärder på
bostadsområdet för att hindra hyreshöjningar samt utnyttjande av företagens
likviditeter av storleksordningen 10 miljarder kronor i ett flerårsprogram för
regional utveckling.

Vad gäller budgetunderskottet anför motionärerna att statsbudgetens
underskott uppges till 32 miljarder, men att den egentliga summan är mindre.
Därvid framhålls att i de angivna 32 miljarderna ingår medel för statens
utlåning och andra finansiella transaktioner (20 mdr.). Därutöver finns en
korrigeringspost (7 mdr.) och en post för kursförluster (0,9 mdr.). Statens
verkliga budgetunderskott kan därför enligt motionärerna beräknas till ca 4
miljarder kronor, vilket är mindre än en halv procent av BNP.

Utskottet

Den ekonomiska politiken
Den internationella utvecklingen

I februari innevarande år konstaterade utskottet (FiU 1986/87:10 s. 24-29)
att även om tillväxten under år 1987 i de stora industriländerna inte kommer
att ligga på den nivå som förutspåddes i slutet av år 1986 talade flera faktorer
för att uppgången skulle fortsätta under år 1987 om än i lägre takt än förra
året. Som emellertid framgår av tabell 1 har prognoserna skrivits ned
ytterligare i den reviderade finansplanen för länderna inom OECD-området.
Mest markerad är nedrevideringen för utvecklingen i Västtyskland, men
även för Norge och Danmark antas en lägre tillväxt i jämförelse med vad som
angavs i finansplanen.

Tabell 1. Bruttonationalprodukten i vissa OECD-länder och världshandelns utveckling

Årlig procentuell förändring

	1986	1987 Finansplanen	Rev. finansplan
USA	2,5	2,8	2,5
Japan	2,5	2,5	2.3
Västtyskland	2,5	3,0	1,5
Norge	3,8	2,5	1,8
Danmark	3,3	1,3	0,5
Finland	2,0	2,5	2,5
OECD-Europa	2,5	2,5	2,0
OECD-totalt	2,5	2,5	2,3
Världshandelns
volymtillväxt	4,5	4,0	3,0

Tillväxten i hela OECD-området anges för år 1987 till något mer än 2 %. Det
kan noteras att tillväxten i världshandeln antas minska kraftigt från 4,5 % år
1986 till 3 % år 1987.

Den här beskrivna utvecklingen ger anledning till oro. Som framgår av
tabell 1 är det för våra viktigaste handelspartner som den kraftigaste

FiU 1986/87:30

nedrevideringen skett. För Västtyskland, som är Sveriges största exportmarknad,
har finansplanens prognos för BNP-tillväxten halverats från 3 %
till 1,5 %. Det förklaras främst av en lägre investeringsprognos. I den
reviderade bedömningen anges denna tillväxt till 1,3 % medan finansplanen
angav en tillväxt på 5,5 %. Den bakomliggande orsaken är en förväntad
fortsatt svag exportutveckling. Även tillväxten i den privata konsumtionen
har skrivits ned med nära 1 %.

I utskottets betänkande FiU 1986/87:10 framhölls de svåra obalanserna i
handeln mellan de stora industriländerna och den allt allvarligare internationella
skuldkrisen, som de främsta orsakerna till att konjunkturen snabbt kan
vända nedåt.

I den reviderade finansplanen anförs att en viss utjämning av obalanserna
borde kunna ske under år 1987 i takt med att effekterna av växelkursjusteringarna
successivt slår igenom. Externbalanserna i Förenta staterna, Japan
och Västtyskland torde dock vara i stort desamma som under år 1986.1 såväl
Japan som Västtyskland minskar visserligen exportvolymerna, men bytesbalansöverskotten
har fortsatt att öka på grund av radikalt förbättrade
bytesförhållanden. Förenta staternas bytesbalansunderskott år 1986 var det
största någonsin eller 141 miljarder dollar. En utebliven reducering av detta
underskott ökar risken för en utökad protektionistisk lagstiftning i den
amerikanska kongressen. Men även en fortsatt depreciering av dollarn
innebär risker för en negativ internationell ekonomisk utveckling, inte minst
därför att en stor del av den internationella handeln regleras enligt
dollaravtal. Under perioden januari till mitten av april sjönk dollarns värde
mot yenen med 11 %. En ytterligare dollardepreciering medför en fortsatt
press uppåt på räntenivån i Förenta staterna. Detta hänger samman med att
det amerikanska underskottet i handeln med omvärlden, trots exceptionellt
stora växelkursjusteringar, ännu inte har minskat nämnvärt. I stället måste
ett fortsatt kapitalinflöde vidmakthållas för att finansiera underskotten i den
federala budgeten och bytesbalansen. Det bör dock framhållas att någon
entydig internationell räntetendens inte kunnat observeras för de första
månaderna under år 1987. De korta räntorna har tenderat att stiga i Förenta
staterna, medan de stora överskottsländerna Japan och Västtyskland uppvisar
sjunkande räntor.

Den kanske viktigaste osäkerhetsfaktorn vid bedömningen av den ekonomiska
utvecklingen är växelkursutvecklingen. Flera försök har gjorts att
genom samordnade aktioner från de stora industriländerna styra och
stabilisera växelkurserna. Detta har varit en av huvudpunkterna vid Internationella
valutafondens och Världsbankens gemensamma överläggningar i
Washington i april och vid mötet i Paris mellan OECD-ländernas finansministrar
i mitten av maj. Några konkreta resultat har emellertid inte uppnåtts.
Dollarkursen har i stället fortsatt att sjunka. Dollarkursen var den 25 maj
6:25 kr., vilket skall jämföras med den dollarkurs på 6:32 kr. från den 22 april
som bildar utgångspunkten för prognoserna i den reviderade finansplanen.

Det har blivit alltmer tydligt att de svåra och riskfyllda obalanserna i
världsekonomin endast kan elimineras genom att en finanspolitisk åtstramning
äger rum i Förenta staterna, samtidigt som tillväxten påtagligt ökar i
länderna utanför Förenta staterna. Därvid spelar utformningen av den

FiU 1986/87:30

ekonomiska politiken i Förenta staterna, Japan och Västtyskland en
avgörande roll. I Förenta staterna kan, främst mot bakgrund av det stora
budgetunderskottet, en åtstramning av den ekonomiska politiken förväntas.
Som nämnts är det dock knappast troligt att denna politik kommer att
koordineras med en expansiv finanspolitik i Västtyskland och Japan.
Västtyskland kommer att hålla fast vid den nuvarande långsiktiga konsolideringspolitiken,
vilket betyder att finanspolitiken kan förväntas bli neutral. I
Japan förväntas i stället finanspolitiken under år 1987, trots ett antal
stimulanspaket under senare år, ha en viss åtstramande inriktning.

År 1986 har för flertalet av de svårt skuldsatta utvecklingsländerna
inneburit en påtvingad anpassning till en lägre import. Sett från låntagarländernas
sida har skuldsituationen efter hand förvärrats. U-ländernas samlade
utlandsskuld uppgick år 1977 till drygt 300 miljarder dollar. År 1985 hade
skulderna fördubblats, och vid slutet av år 1986 beräknas de ha överskridit
1000 miljarder dollar. Men redan år 1984 blev återbetalningen till långivarna
större än tillförseln av kapital till dessa länder. Detta kapitalflöde från
utvecklingsländerna har sedan blivit allt större.

För de oljeimporterande länderna i Afrika söder om Sahara har utlandsskulden
nått en nivå som inte längre är hanterbar. Den samlade utlandsskulden
har nått en nivå som motsvarar två tredjedelar av denna ländergrupps
totala BNP.

I motion 1986/87:Fi603 av Nic Grönvall (m) behandlas den internationella
skuldkrisen. I motionen understryks att den huvudprincipen måste gälla att
varje land fullt ut skall svara för sina skulder. En storskaligt genomförd
eftergiftspolitik för att lösa skuldkrisen skulle utgöra en fara för den
internationella tilltron till en fortsatt finansiering av en nödvändig utveckling
i utvecklingsländerna. Motionären framhåller att alla insatser för att lösa
skuldproblemet måste samordnas internationellt. Därvid måste Internationella
valutafonden och Världsbanken spela en avgörande roll för den
internationella samordningen. Vad gäller de fattigaste länderna krävs ett
stort internationellt stöd. Motionären begär att regeringen tar initiativ till
samordnade internationella insatser för avveckling av den internationella
skuldkrisen.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är viktigt att såväl
regeringar som de större internationella bankerna intensifierar arbetet för att
successivt avveckla skuldkrisen.Kraven på de skuldtyngda länderna kan
dock inte ställas hårdare än att de samtidigt medger en tillväxt i u-länderna.
Vad gäller ett ökat svenskt engagemang i dessa frågor vill utskottet hänvisa
till det pågående arbetet med att samordna de insatser för de hårt skuldsatta
länderna som görs av Världsbanken, IMF och inom ramen för Paris- resp.
Londonklubben. Som framgår av utrikesutskottets betänkande om internationellt
utvecklingssamarbete (UU 1986/87:10 s. 104-109, rskr. 180), vilket
bifallits av riksdagen, stöder Sverige aktivt att utformningen av de s.k.
anpassningsprogrammen får tillväxtbefrämjande effekter.

För de fattigaste länderna i Afrika gäller emellertid att deras ekonomiska
situation är sådan att de utan ett ökat bistånd helt saknar möjligheter att lösa
sina skuldproblem. I utrikesutskottets betänkande understryks behovet av
samordnade insatser mellan bilaterala givare och internationella biståndsor -

FiU 1986/87:30

gan. Sverige har också inlett sonderingar med andra givarländer för att
därigenom bidra till att internationellt samordnade aktioner kommer till
stånd i fråga om dessa särskilt utsatta länder.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att yrkandet i motion Fi603
inte bör föranleda något initiativ av riksdagen. Utskottet avstyrker sålunda
motionen.

Sammanfattningsvis redovisas i tabell 2 några nyckeltal för den internationella
ekonomin som har betydelse för hur den svenska ekonomin kommer att
utvecklas under år 1987.

Tabell 2. Internationella förutsättningar för år 1987. Bedömning enligt reviderad
finansplan.

	1986	1987 Finansplanen	Rev. finansplan
KPI i OECD %	2,8	2,3	2,3
(årsgenomsnitt)
Arbetslöshet i OECD %	8,3	8,3	ca 8
Bytesbalans
miljarder dollar
USA	- 141	- 140	- 143,5
Japan	+ 86	+ 75	+ 90
Västtyskland	+ 36	+ 25	+ 37,5
Världshandelns
volymtillväxt %	4,5	4	3
Råoljepris
dollar per fat	14,3	15	18
Dollarkurs i kr.	7:13	6:97	6:32

Någon avgörande skillnad föreligger inte mellan finansplanens och den
reviderade finansplanens bedömning av konsumentprisernas och arbetslöshetens
utveckling i de skilda länderna under år 1987. Däremot har som
tidigare nämnts BNP-prognoserna i för Sverige viktiga länder reviderats ned.

Prisutvecklingen för råolja är av avgörande betydelse för prognosbilden.
Som framgår av tabell 2 är det nu aktuella prisantagandet 18 dollar per fat,
vilket innebär ett prisantagande som ligger 20 % över vad som angavs i
finansplanen. Prisnoteringen den 19 maj var 18,70 dollar per fat.

I den reviderade finansplanen framhålls att OPEC-ländernas produktionsöverenskommelse
— ett produktionstak på 15,8 miljoner fat per dag — ännu
inte har utsatts för något avgörande prov och att mycket talar för att
oljepriset under år 1987 etableras på en högre nivå än under år 1986. Det kan
noteras att under första kvartalet innevarande år låg genomsnittsproduktionen
på 15,7 miljoner fat per dag. Under april månad inträffade emellertid en
betydande produktionsökning innebärande en produktion av 16,6 miljoner
fat per dag. Nära hälften av OPEC-länderna hade under april en större
produktion än den kvot man har rätt till enligt produktionsöverenskommelsen.

FiU 1986/87:30

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

I finansplanen i januari i år gjordes bedömningen att bytesbalansen skulle
redovisa ett överskott på drygt 3,5 miljarder kronor. I den reviderade
finansplanen förutses ett bytesbalansöverskott på endast 1 miljard kronor.
Undantas effekterna av den minskning av oljelagren som är en följd av att
man i försvarsuppgörelsen i riksdagen sänkt kraven på beredskapslagring,
blir bedömningen att bytesbalansen kommer att uppvisa ett underskott för år
1987. Den bakomliggande försämringen av handelsbalansen kan hänföras till
handeln med bearbetade varor, där överskottet förväntas minska från 45
miljarder kronor till 37 miljarder kronor. Vidare antas de två senaste årens
försämring av tjänstebalansen fortsätta. Tjänstebalansen försämras sålunda
år 1987 med ytterligare 1,5 miljarder kronor.

Tabell 3. Försörjningsbalans och nyckeltal.

	Miljarder Procentuell volymförändring
	Kr. 1986	1986	1987 Finans-planen dec. -86	Konj.- inst. mars -87	Rev. fi-nansplan april -87
BNP Import av varor och	936,1	1,3	2,2	1,7	2,1
tjänster	271,5	3,6	4,0	2,9	3,2
Tillgång	1 207,6	1,9	2,7	2,0	2,4
Privat konsumtion	478,1	4,1	3,0	2,9	3,0
Offentlig konsumtion	258,4	1,7	1,0	0,8	0,8
Stat	70,4	1,7	-0,3	-0,5	-0,5
Kommuner	188,0	1,7	1,5	1,3	1,3
Bruttoinvesteringar	171,3	-0,8	2,5	2,8	4,0
därav industri	29,9	-2,1	12,2	13,0	13,0
Lagerinvesteringar Export av varor och	-7,3	-0,6	0,4	-0,4	-0,3
tjänster	307,1	2,1	2,5	2,3	2,6
Användning	1 207,6	1,9	2,7	2,0	2,4
Konsumentpris dec—dec %		3,3	4,0	4,8	4,0
Industriproduktion %		0,4	2,8	1,4	2,9
Arbetslöshet %		2,7	2,7	2,7	2-2,31
Timlön %		8,7	5,3	5,3	5,3
Bytesbalans miljarder kronor	6,7	3,6	1,4	1,0

1 Mätmetoderna i arbetskraftsundersökningarna (AKU) har ändrats. Den redovisade
arbetslösheten är nu ca 0,5 procentenheter lägre än enligt tidigare mätmetoder.

Som framgår av tabell 3 är exportprognosen från december 1986 i den
reviderade finansplanen oförändrad. I motion Fil 12 (m), som mer ingående
kommenterar propositionens prognoser, görs bedömningen att prognosen
för exporten av bearbetade varor (3 %) är för hög och att därför den totala
exportutvecklingen blir sämre än vad regeringen räknat med. Motionärerna
motiverar en neddragning av prognosen med att Sverige även fortsättningsvis
kommer att förlora marknadsandelar på exportmarknaden.

Utskottet delar inte denna bedömning. Som anförs i propositionen har
relativpriset på den svenska exporten upphört att stiga, samtidigt som

FiU 1986/87:30

exportindustrins lönsamhet är god och företagens egna förväntningar, som
de redovisats i exportenkät och konjunkturbarometer, är optimistiska.
Tilläggas kan att dollarkursen i dag ligger under den nivå som antagits i den
reviderade finansplanen och att ett ytterligare kursfall inte kan uteslutas.
Utskottet gör därför den bedömningen att de två senaste årens förluster av
marknadsandelar för den svenska exportindustrin inte kommer att följas av
nya förluster under år 1987. Däremot anser utskottet att de negativa
effekterna på den svenska exporten av den förväntade lägre internationella
tillväxten, och då främst i Västtyskland och Norden, kan ha underskattats i
den reviderade finansplanen.

Statistiska centralbyråns (SCB) senaste redovisning av utvecklingen för
den svenska utrikeshandeln (15 maj 1987) visar för handelsbalansen ett
sämre resultat jämfört med förra året. Sålunda var exportöverskottet för
perioden januari — april i år 9,7 miljarder kronor mot 11,5 miljarder kronor
under samma period år 1986.

Denna bild av utvecklingen under årets första fyra månader stämmer i
stora drag överens med den utveckling under år 1987 som förutsätts i den av
konjunkturinstitutet (Kl) i mars redovisade prognosen. Kl anger exportökningen
till 2,3 % som skall jämföras med den reviderade finansplanens 2,6
%. Med hänvisning till den internationella utvecklingen kan SCB:s preliminära
statistik vara en indikator på att även KI:s exportprognos ligger för
högt.

Den privata konsumtionen ökade under år 1986 med inte mindre än 4 %. I
propositionen anges ökningen för år 1987 till 3 %, vilken är densamma som
angavs i finansplanen. SCB:s senaste rapportering av detaljhandelsförsäljningen
(15 maj 1987) visar en ökning under mars månad på 7,7 % jämfört
med samma månad år 1986. Under perioden januari till mars ökade
detaljhandeln sin försäljning med 5,6 % jämfört med samma period förra
året. Det bör i detta sammanhang nämnas att detaljhandelns försäljning
utgör knappt hälften av den totala privata konsumtionen. Förklaringen till
den kraftiga konsumtionstillväxten i detaljhandelsledet bör främst vara att
det alltjämt är lätt att låna för hushållen, samtidigt som deras likviditetssituation
totalt sett är mycket god om än mycket ojämnt fördelad.

Det kan nämnas att man i konsumtionsprognosen förutsatt en kraftigare
ökning under första halvåret än under andra halvåret 1987. Den utveckling
av den privata konsumtionen som nu redovisas av SCB motsäger därför
enligt utskottets uppfattning inte den bild av utvecklingen under år 1987 som
förutsätts i den reviderade finansplanens konsumtionsprognos.

Ökningen i bruttoinvesteringarna anges i den reviderade finansplanen till 4
%, vilket är en väsentligt större ökning i jämförelse med finansplanens
bedömning. Skillnaden förklaras av att prognosen för bostadsinvesteringarna
har höjts med fyra procentenheter till 7 % för år 1987.1 motion Fil 12 (m)
ifrågasätts om den av regeringen åsyftade nyproduktionen kan komma till
stånd så snabbt som avses. Eftersom åtgärder har vidtagits för att underlätta
bostadsinvesteringarna menar utskottet att det finns förutsättningar för att
prognoserna skall kunna uppfyllas.

Som framgår av tabell 3 förutses industriinvesteringarna öka med 13 %. I
motion Fil 12 (m) anförs att dessa främst kommer att koncentreras till

FiU 1986/87:30

bilindustrin. Någon generell kapacitetsökning utanför bilindustrin är, menar
motionärerna, inte trolig.

Utskottet vill vad gäller industriinvesteringarnas utveckling under år 1987
framhålla att av det statistiska underlaget till investeringsprognosen framgår
att investeringsuppgången är relativt jämnt fördelad över hela industrin
(jämför t.ex. tabell 8:2 i den reviderade finansplanen). Sålunda bedöms den
kemiska industrin öka sina investeringar med 15 % och basindustrin och
verkstadsindustrin med drygt 14 %. Det kan nämnas att det endast är en
större bransch, nämligen livsmedelsindustrin, som förväntas minska investeringarna
(—4 %).

Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att den svenska
ekonomin i allt väsentligt kommer att utvecklas i enlighet med vad som
förutsätts i den reviderade finansplanen.

Den förda ekonomiska politiken

Resultatet av den tredje vägens politik har varit mycket gott. Budgetunderskottet
har reducerats kraftigt, bytesbalansen har utvecklats gynnsamt och
inflationen pressats ned. Det främsta beviset på framgången har emellertid
varit att det skett utan arbetslöshet. För att en full sysselsättning skall hävdas,
vilket är avgörande för en rättvis fördelning av produktionsresultatet, krävs
att Sverige har en god internationell konkurrenskraft. Det är också
förutsättningen för ett över tiden uthålligt överskott i bytesbalansen som
måste till för att Sverige skall kunna nettoamortera sin utlandsskuld.

Under de senaste åren har pris- och kostnadsutvecklingen i Sverige varit
högre än som långsiktigt är förenligt med ett bibehållande av vår konkurrenskraft
och därmed vår förmåga att återupprätta samhällsekonomisk
balans. Orsakerna har varit såväl stora nominella lönekostnadsökningar som
slentrianmässiga marginalhöjningar och prispåslag från företagens sida.
Huvuduppgiften för den ekonomiska politiken är att bryta denna utveckling
och lägga grunden för en utveckling som innebär långsammare pris-och
kostnadsökningar.

Inriktningen av de åtgärder som redovisas i den reviderade finansplanen
för att dämpa pris- och kostnadsstegringen kan sammanfattas på följande
sätt:

- Finanspolitiken måste vara stram och medverka till att statens upplåningsbehov
minskar.

- Penningpolitiken måste utformas så att likviditetsökningen begränsas.

- Inkomstskattesatserna sänks för år 1988.

- Arbetsmarknadspolitiken inriktas mot att bryta upp flaskhalsar på
arbetsmarknaden och stödja bl.a. de långtidsarbetslösa.

- Investeringsfonderna skall utnyttjas för att dämpa expansionen i överhettade
områden och bygga ut kapaciteten i övriga regioner.

- För att bidra till ett lågt avtal år 1988 har regeringen förklarat sig villig att
medverka till att arbetsgivaravgifterna inte höjs år 1988, under förutsättning
att parterna sluter avtal på låg nominell nivå.

- På det statliga avtalsområdet förklarar regeringen att den tydligare ämnar
ange vilken ökning av lönekostnaderna som är förenlig med en ansvarsfull

FiU 1986/87:30

finanspolitik. Överskrids detta utrymme, skärps kravet på höjd produktivitet
i den offentliga verksamheten.

Oppositionspartiernas alternativ

På samma sätt som i motsvarande motioner som väcktes i anslutning till
finansplanen utpekas i motion FH12 (m) och motion FH14 (fp) en ökad
kapitalbildning, ökad tillväxt och framför allt en bättre fungerande lönebildning
som huvudteman.

I båda motionerna riktas skarp kritik mot den förda politiken för att den
gett till resultat att tillväxten i BNP är konsumtionsledd. Det är anmärkningsvärt
, sägs det i motion Fi 114 (fp), att en omläggning av politiken inte kommer
till stånd trots att regeringen förordar att kapitalbildningen skall prioriteras. I
motion Fil 12 (m) framhålls att moderata samlingspartiet i januari pekade på
att den snabba konsumtionsökning som ägt rum sedan år 1985 och som väntas
fortsätta även under år 1987 borde ha bromsats tidigare.

Enligt utskottets mening är det i och för sig tillfredsställande att den privata
konsumtionen kunnat öka i god takt både 1985 och 1986. Denna utveckling
återspeglar de konsumtionsbehov som till följd av den svaga konsumtionsutvecklingen
under tidigare år inte har kunnat tillgodoses.

På kort sikt kan denna ökning av den privata konsumtionen tolereras så
länge bytesbalansen visar överskott och investeringsaktiviteten är dämpad.
Utvecklingen av den privata konsumtionen under 1986 har emellertid
inneburit en gradvis acceleration. Om denna utveckling skulle fortsätta
under kommande år, samtidigt som investeringsaktiviteten nu återigen ökar,
är det uppenbart att detta leder till en överhettning i ekonomin och att
bytesbalansen därigenom försämras. Sammansättningen mellan konsumtion
och kapitalbildning måste då förskjutas, så att kapitalbildningen - dvs.
investeringar och nettoexport — svarar för en större del av den totala
ekonomiska tillväxten.

Som utskottet framhållit i avsnittet om den ekonomiska utvecklingen i
Sverige kommer bytesbalansen att försämras under år 1987. Samtidigt har
den privata konsumtionen haft en mycket god utveckling under de två
senaste åren. Den utvecklingen väntas fortsätta under år 1987. Med hänsyn
till att bytesbalanssaldot försämras och att investeringsuppgången nu synes
bli starkare än vad som tidigare antagits delar utskottet den uppfattning som
framförs i den reviderade finansplanen, nämligen att det finns skäl att dämpa
ökningstakten i den privata konsumtionen.

Konflikten mellan ökad privat konsumtion och höjd investeringstakt i
ekonomin samtidigt som en förbättring av bytesbalanssaldot eftersträvas
löses enligt motion Fil 14 (fp) genom en ökad tillväxt i ekonomin. Därigenom
kan både den privata konsumtionen och investeringarna tillåtas öka i
snabbare takt.

De medel som motionärerna anger för att åstadkomma en tillväxt som bärs
upp av en kapitaltillväxt är en skattereform med bl.a. kraftigt sänkta
marginalskatter, större utgiftsbegränsningar i statsbudgeten än vad som
föreslås av regeringen, avreglering, en aktiv sparpolitik och åtgärder som
påverkar lönebildningen. De förslag till skattehöjningar för att dämpa den

FiU 1986/87:30

privata konsumtionen som föreslås i den reviderade finansplanen avvisas i
motionerna.

Enligt vad utskottet kan bedöma leder inte förslagen i motionerna till
någon åtstramning av finanspolitiken. Med stor sannolikhet skulle effekten
av förslagen i moderata samlingspartiets och folkpartiets motioner bli en
ännu kraftigare försämring av bytesbalansen än vad utskottet förutsett.
Visserligen skall, enligt motionärerna, ökningen i den privata konsumtionen,
som blir följden av deras förslag, balanseras av en kraftig minskning av den
offentliga konsumtionen. Eftersom den senare emellertid har ett väsentligt
lägre importinnehåll än den privata konsumtionen blir nettoresultatet en
importökning. För att undvika en kraftig ökning av importen är det
uppenbart att det krävs väsentligt större besparingar i den offentliga sektorn
än som anges i såväl motion Fi 112 (m) som Fil 14 (fp).

Utöver det redovisade kravet på ”åtstramning av finanspolitiken” framhåller
motionärerna att de föreslagna åtgärderna är nödvändiga för att
främja produktionstillväxten. I motionerna görs allmänna uttalanden som
utskottet i stort inte har några invändningar emot. I den mån kraven på
avreglering och ”fasta spelregler” endast innebär att ”onödiga” regelsystem
skall tas bort eller inte införas av regering och riksdag delar självklart
utskottet motionärernas uppfattning. Om man däremot anser att fördelningspolitiska
åtgärder — t.ex. införandet av den tillfälliga förmögenhetsskatten
— eller stabiliseringspolitiska åtgärder — förorsakade exempelvis av
en förändring i det internationella ekonomiska läget - inte får vidtas ser
utskottet kravet på ”stabila spelregler” som oantagbart och obegripligt.

Vad gäller kraven i motionerna Fil 12 (m) och Fil 14 (fp) på en ökad
konkurrens mellan privat och offentlig sektor vill utskottet hänvisa till vad
utskottet anförde i betänkandet om offentlig upphandling (FiU 1986/87:27
s. 4—6). I detta underströk utskottet bl.a. att tjänster som vård, omsorg och
utbildning måste fördelas efter behov och inte efter inkomst. Det betonades
att främst de fördelningspolitiska aspekterna måste få vara avgörande för i
vad mån den nuvarande produktionen i den offentliga sektorn skall kunna
ske utanför denna sektor.

Med hänvisning till vad utskottet anfört angående moderata samlingspartiets
och folkpartiets allmänna inriktning av den ekonomiska politiken
avstyrker utskottet motion Fi 112 (m) yrkande 1 och motion Fi 114 (fp)
yrkande 1.

I motion Fil 13 (c) upprepar centern sin kritik från partimotionen, som
väcktes i anslutning till finansplanen, att den kraftiga devalveringen hösten
1982 måste ses som ett misslyckande. I motionen anförs bl. a. att devalveringen
har medfört svåra regionala obalanser.

På samma sätt som i partimotionerna från moderata samlingspartiet och
folkpartiet kritiseras regeringen i centerns partimotion för att tillväxten är
konsumtionsledd. Samtidigt görs i motionen det tillägget att tillväxten i
ekonomin är koncentrerad endast till några få geografiska områden.

I motionen föreslås en skattereform med bl. a. förslag till sänkta marginalskatter,
åtgärder för en effektivare offentlig sektor, insatser för att minska de
regionalpolitiska obalanserna, vissa fördelningspolitiska insatser, genomförande
av en lågräntepolitik och åtgärder inom det lönepolitiska området.

FiU 1986/87:30

Centern avvisar även de förslag i den reviderade finansplanen som är avsedda
att dämpa den privata konsumtionen.

Som framgår av utskottets betänkande FiU 1986/87:10 (s. 37—38) delar
inte utskottet motionärernas uppfattning om devalveringens effekter. I detta
betänkande understryks att det är uppenbart att de regionala obalanserna
skulle ha blivit praktiskt taget ohanterliga om inte en omläggning — där
devalveringen i oktober 1982 utgjorde inledningen till den tredje vägens
politik — av den ekonomiska politiken ägt rum. Under 1970-talet och i början
av 1980-talet utvecklades ett antal strukturella obalanser i den svenska
ekonomin. Detta ledde till att förtroendet för den svenska kronan försvagades.
I början av hösten 1982 fick Sverige en akut valutakris. För att bryta den
nedåtgående trenden i den svenska ekonomin var det nödvändigt att göra en
kraftig devalvering. Härigenom åstadkoms en kraftig konkurrensförbättring
som skapade möjligheter för en rekonstruktionspolitik. Det kan nu konstateras
att politiken varit lyckosam. Budgetunderskottet har reducerats, bytesbalansen
förbättrats, inflationen har dämpats påtagligt, industriinvesteringar
och industriproduktion har ökat kraftigt, den statliga utlandsskulden har
upphört att öka och en viss nettoamortering har påbörjats. Framgångarna
har dock inte skett utan uppoffringar. Det är först nu under de senaste åren
som hushållens reala inkomster har kunnat öka. Olika fördelningspolitiska
åtgärder har därför fått vidtas för att begränsa effekterna för de sämst ställda
grupperna och de regioner där industrin, trots konkurrenskraftsförbättringen,
inte har kunnat hävda sig på världsmarknaderna. Utskottet kan således
inte dela motionärernas uppfattning att devalveringen 1982 var misslyckad.

Vad gäller centerns inriktning av finanspolitiken kan utskottet inte finna
att förslagen i motionen gynnar investeringarna och håller tillbaka ökningstakten
i den privata konsumtionen. Enligt utskottets mening är innebörden
av den inriktning av stabiliseringspolitiken som förordas i motion Fil 13 (c)
motsägelsefull. Samtidigt som det i motionen betonas att målet full sysselsättning
är ovillkorligt slår motionärerna fast att en fast växelkurs måste
betraktas som en orubblig norm. Finans- och penningpolitiken skall, sägs det
i motionen, i första hand användas till att understödja en sådan politik.

Utskottet vill på denna punkt framhålla att det inte är möjligt att prioritera
det fulla sysselsättningsmålet och samtidigt uppställa en fast växelkurs som
en oeftergivlig norm. Om en öppen ekonomi av Sveriges typ utsätts för svåra
störningar som tenderar att ge ett permanent och betydande underskott i
bytesbalansen blir, vid ett vidmakthållande av motionärernas krav på fasta
växelkurser, en utpräglat kontraktiv politik den enda utvägen för att nå
balans i utrikeshandeln. Att detta leder till en betydande arbetlöshet är
ofrånkomligt, samtidigt som effekterna av en sådan politik sannolikt också
blir fallande reallöner och svåra regionala obalanser. Vad gäller lönebildningen,
penning- och fördelningspolitiken återkommer utskottet till dessa
frågor senare i betänkandet.

Vidare krävs i motion Fil 13 (c) yrkande 4 att den ekonomiska politikens
mål kompletteras med krav på ren miljö, resurshänsyn och regional balans.

Till den ekonomiska politikens mål räknas emellertid utöver full sysselsättning,
hög tillväxt, fast penningvärde, jämn fördelning av levnadsstandarden
och balans i utrikesbetalningarna även regional balans.

FiU 1986/87:30

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regering och riksdag måste
ge miljöpolitiken en hög prioritet. Utskottet anser emellertid inte att något
särskilt tillkännagivande med anledning av motionen på denna punkt är
erforderligt.

Yrkandena 7 och 12 i motion Fil 13 (c) innebär att åtgärder inom bl.a.
kommunikations-, tjänste- och utbildningssektorn bör vidtas för att skapa
förutsättningar för en balanserad tillväxt. Yrkanden med samma eller
liknande innebörd har under innevarande vår behandlats av riksdagen
(AU 1986/87:13). En enhällig riksdag beslöt i enlighet med arbetsmarknadsutskottets
förslag att tillsätta en regionalpolitisk utredning med parlamentarisk
sammansättning, som bl. a. skall behandla de frågor som tas upp i här
aktuella yrkanden.

I centerns alternativa budgetförslag som presenterades i en partimotion i
anslutning till finansplanen föreslogs att tre utsatta grupper — pensionärer,
barnfamiljer och ungdomar — skulle prioriteras i fördelningspolitiken. I
motion Fil 13 (c) upprepas dessa förslag. Motsvarande yrkanden avstyrktes i
socialförsäkrings-, social-, arbetsmarknads- resp. försvarsutskottet (SfU
1986/87:10, SoU 1986/87:34, AU 1986/87:11 samt FöU 1986/87:11). Utskottet
finner ingen anledning att ompröva dessa utskotts ställningstaganden.

I motion Fil 13 (c) anförs vidare att den offentliga sektorn måste tillåta en
ökad konkurrens i sin verksamhet. Det kan ske genom att såväl privata som
kooperativa lösningar erbjuds som alternativ till de offentliga institutionerna.
I motionen ställs även krav på stabila politiska villkor i den ekonomiska
politiken.

Utskottet har tidigare i betänkandet lämnat sin syn på dessa frågor vid
behandlingen av motionerna Fil 12 (m) och Fil 14 (fp).

Som framgår av vad utskottet här anfört kan utskottet inte godta de
riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i motion Fil 13 (c)
yrkandena 1,4, 7, 11, 12 och 13. Dessa avstyrks sålunda.

1 motion Fil 16 (vpk) hävdas att regeringens tolkning av vad som är de
verkliga balansproblemen i den svenska ekonomin inte är riktig. Budgetunderskottet
kan inte längre ses som en restriktion för den ekonomiska
politiken. Motionärerna anser i stället att det grundläggande balansproblemet
är att den inhemska efterfrågan har utvecklats så svagt att företagens
vinster inte kan nyttiggöras inom landet. Vidare anförs att även regeringens
föreställning om vad som driver upp prisnivån är felaktig. Motionärerna
menar att det inte är stigande lönekostnader som främst förklarar inflationsutvecklingen
. Det är i stället sådana faktorer som företagens prissättning och
spekulativa element i ekonomin. Det finns därför ingen anledning för
regeringen att försöka bidra till att löneökningarna hålls på en rimlig nivå.
Vidare hävdas att den offentliga sektorn av fördelningspolitiska skäl måste
tillåtas att expandera kraftigt, samtidigt som hushållens ekonomi måste
förbättras genom en successiv sänkning av priserna på matvaror medelst ett
etappvis slopande av mervärdeskatten på livsmedel och ökade livsmedelssubventioner.
Slutligen föreslås ett flerårigt regionalpolitisk! program som
skall finansieras genom indragning av likvida medel från företagen. Likviditetsindragningen
skall vara av storleksordningen 10 miljarder kronor.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det är riktigt, som framhålls i

FiU 1986/87:30

motionen, att de finansiella obalanserna inom den offentliga sektorn minskat
i betydande utsträckning. Den finansiella kris för den offentliga sektorn som
var hotande nära vid inledningen av 1980-talet har avvärjts. Som framgår av
avsnittet om budgetpolitiken förklaras emellertid en stor del av minskningen
i budgetunderskottet av den nominella lönestegringen och av de senaste
årens kraftiga ökning i den privata konsumtionen.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att det i den nuvarande
ekonomiska situationen är möjligt att vidta åtgärder för att öka den inhemska
efterfrågan. Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet är den förväntade
försämringen av bytesbalansen ytterst oroande. En permanent konsumentledd
tillväxt som finansieras genom en växande utländsk upplåning,
vilket blir resultatet om förslagen i motion Fil 16 (vpk) genomförs, skulle
snart visa sig motverka sina syften. Den ekonomiska politiken måste i stället
inriktas mot en ökad kapitalbildning för att den vägen skapa förutsättningar
för en högre ekonomisk tillväxt. Detta är villkoret för att full sysselsättning
skall kunna uppnås och bibehållas.

I motionen kompletteras det tidigare föreslagna industrialiseringsprogrammet
med ett omfattande regionalpolitisk! program. Som utskottet
framförde i FiU 1986/87:10 (se s. 40) utgör knappast sådana stelbenta,
formaliserade program någon lösning på vare sig arbetslöshets- eiler de
regionalpolitiska problemen. I stället leder förslag av denna karaktär till
snedvridande effekter på investeringsverksamheten och hämmar företagens
investeringsvilja, vilket bromsar tillväxten och därför också kan leda till att
öka de regionala obalanserna.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att slentrianmässiga
höjningar av priserna i näringslivet gör det svårt att bryta inflationsförväntningarna.
Det är därför viktigt att företagen medverkar i inflationsbekämpningen
genom att hålla tillbaka prishöjningarna. Det finns ett flertal
ytterligare faktorer som utgör en tänkbar förklaring till att inflationen i
Sverige är högre än i våra viktigaste konkurrentländer. Detta kan inte, som
motionärerna hävdar, tas till intäkt för att kraftiga nominella löneökningar är
av mindre betydelse för prisutvecklingen. Tvärtemot vad som sägs i
motionen vill utskottet understryka att låga nominella löneökningar är en
förutsättning för att pressa ned inflationen till den nivå som gäller för våra
viktigaste konkurrentländer. Detta är en förutsättning om den svenska
ekonomin skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft. Det bör även betonas
att en låg inflation är viktig från fördelningspolitisk synpunkt. Som framhålls
i motionen innebär en hög inflation utifrån all erfarenhet en ”klassmässigt”
orättvis fördelning av produktionsresultatet.

I motion Fil 16 (vpk) krävs även att realisationsvinstbeskattningen vid
försäljning av fastigheter och bostadsrätter höjs. Någon motivering till
yrkandet återfinns ej i motionen.

Vid sin behandling av motsvarande frågor rörande bl.a. realisationsvinstbeskattningen
konstaterade skatteutskottet (SkU 1986/87:31 s. 7-8) att
dessa frågor, med anledning av de förslag bostadskommittén lagt fram, är
under beredning i regeringskansliet. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion Fil 16 (vpk) yrkande 23.

FiU 1986/87:30

Mot bakgrund av vad utskottet anfört avstyrks motion Fil 16 (vpk)
yrkandena 1, 3, 4, 7, 8, 15 och 23.

Utskottet sammanfattar sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken
på följande sätt.

Den internationella ekonomiska situationen har försämrats efter det att
finansplanen presenterades i januari. Den svenska ekonomin har emellertid
under årets första månader utvecklats positivt, men risken för en försämring
av bytesbalansen under år 1987 blir alltmer påtaglig.

De senaste årens utveckling har givit upphov till en konsumtionsledd
tillväxt. Eftersom en bestående tillväxt förutsätter ökad kapitalbildning
måste industriinvesteringarna även fortsättningsvis ligga på en hög nivå. En
ökning av investeringstakten i ekonomin och en samtidig förbättring av
bytesbalansen kan emellertid endast uppnås om ökningstakten i den privata
konsumtionen dämpas. Utskottet förordar därför en fortsatt stram finanspolitik,
vilket bl.a. innebär att regeringens höjning av bilaccisen bör genomföras.

Utrymmet för löneökningar är under loppet av år 1988 mycket begränsat.
Det är därför nödvändigt att skapa förutsättningar för en återhållsam
avtalsrörelse.

De alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken som presenteras i
motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c), Fil 14 (fp) och Fil 16 (vpk) minskar inte
risken för betydande försämringar i bytesbalansen. Ej heller medverkar de
till att skapa förutsättningar för en lugnare avtalsrörelse. Utskottet kan
följaktligen inte ställa sig bakom dessa förslag. Detta gäller även de förslag
till inriktning av den ekonomiska politiken som redovisas i motion Fill5
yrkande 5 av Alf Svensson (c).

Lönebildningen

Allmänt

För Sveriges del har de senaste åren inneburit en snabbare pris- och
löneökning än i våra konkurrentländer. De negativa effekterna på den
svenska ekonomin till följd härav har tillfälligt dämpats beroende på dels en
god produktivitetsutveckling åren 1983 till 1984 i samband med ett snabbt
stigande kapacitetsutnyttjande i industrin, dels att viktiga valutor har stigit i
värde gentemot den svenska kronan.

Den högre löneökningstakten i Sverige jämfört med i våra konkurrentländer
på världsmarknaden är sålunda alltjämt ett av de centrala samhällsekonomiska
problemen. I OECD-länderna har löneökningstakten under första
hälften av 1980-talet halverats från ca 10 % per år till ca 5 % per år. Den
betydande nedgång av världsinflationen som de sjunkande internationella
räntorna och det lägre oljepriset förde med sig 1986 återspeglas i en fortsatt
dämpning av löneökningstakten. Timlöneökningen i industrin för OECDområdet
var ca 4,5 % 1986. För 1987 väntas löneökningstakten inom
OECD-området sjunka till ca 4 %. I viktiga konkurrentländer som Förbundsrepubliken
Tyskland och Förenta staterna beräknas timlöneökningarna
i industrin 1987 bli drygt 4 % resp. knappt 3 %. I Japan bedöms

FiU 1986/87:30

timlöneökningarna i industrin bli mycket låga 1987, omkring 1 %. I diagram 1
jämförs timlöneutvecklingen i svensk industri med motsvarande utveckling i
OECD-området.

Diagram 1. Timlön inom industrin. Årlig procentuell förändring, nationell valuta

SVERIGE

13 OECD-LANDER

-10

-8

-6

-4

-2

1987

1986

1985

1982 1983

1984

1981

1980

Källa: Reviderad finansplan 1987.

I det svenska näringslivet ökade år 1986 timlönerna med något mer än 7,5 %,
och för samtliga löntagare blev ökningen ca 8,5 %.

För år 1987 bedöms de faktiska löneökningarna till följd av avtalen bli
något lägre än vad som anges i löneavtalen. Orsaken är att de centrala
löneöverenskommelserna för åren 1985 och 1986 som slöts på LO- och
PTK-områdena bl.a. innefattade vissa avräkningsklausuler. Sammantaget
väntas lönestegringen för år 1987 bli ca 5,5 %.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att en sådan dämpning av
lönestegringstakten inte innebär att en anpassning skett till utvecklingen i
våra viktigare konkurrentländer. Det kan nämnas att i långtidsutredningen
betonas att pris- och lönebildningen under de närmaste åren blir avgörande
för om den svenska ekonomin skall kunna fortsätta att röra sig mot balans.
Slutsatsen av långtidsutredningens s.k. kravkalkyler är att de totala lönekostnadsökningarna
under de närmaste tre åren 1988—1990 måste ned i nivå med
dem i omvärlden, dvs. ca 3 % per år. Det gör det möjligt för reallönerna att
öka, eftersom också inflationen då minskar, till knappt 2 % per år. Sker inte
detta kan hotet om svåra störningar på ekonomin med bl.a. stigande
arbetslöshet bli en realitet.

I motion FH12 (m) anförs att regeringen när det gäller den svenska
industrins konkurrenskraft alltför ensidigt fokuserat problemen på kostnads -

FiU 1986/87:30

läget. Svensk industri har under de senaste decennierna förlorat marknadsandelar
även vid oförändrat kostnadsläge. Orsakerna till detta är, menar
motionärerna, den svenska ekonomins svårigheter att tillräckligt snabbt
anpassa sig till förändringar i främst världsmarknadstillväxtens geografiska
fördelning. Om den svenska ekonomin uppnår tillräcklig flexibilitet — dvs.
om nuvarande tillväxthinder avskaffas - kan ökade marknadsandelar och
förbättrad bytesbalans uppnås även vid ett oförändrat och t.o.m. stigande
relativpris. Om kvarvarande tillväxthinder avlägsnas skulle anpassningsbördan
på arbetsmarknadens parter sålunda lättas. Den stelbenta regleringspolitiken
som innebär att tillväxthindren bibehålls går, sägs det i motionen, stick i
stäv med löntagarnas intressen.

Regeringens förklaring att den är beredd att sänka den allmänna löneavgiften,
om kommande avtal ingås på en rimlig nivå, ses i motionen som ett
exempel på bakvänd politik. Statsmakterna måste i stället så tidigt som
möjligt klargöra förutsättningarna för kommande avtalsförhandlingar. Det
rimliga är, menar motionärerna, att nu lägga ett konkret förslag för riksdagen
om en sänkning av arbetsgivaravgiften motsvarande den höjning som
regeringen nyligen genomfört, dvs. med 1,3%. För att ytterligare underlätta
avtalsrörelsen bör marginalskatterna sänkas.

I motionen kritiseras även regeringen för att den sätter alltför stor tilltro till
överläggningar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter.

Utskottet delar uppfattningen att åtgärder bör vidtas för att öka flexibiliteten
i ekonomin. Detta har också skett. Det kanske hittills bästa exemplet på
detta är avregleringen av kreditmarknaden som påbörjades hösten 1982.
Utskottet har emellertid en avvikande mening när det gäller påståendet i
motionen att den svenska ekonomin och särskilt den svenska industrin skulle
ha dålig förmåga att anpassa sig till förändringar av de internationella
betingelserna.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Vid analys av den svenska
industrins konkurrenskraft jämförs i allmänhet hur kostnadsläge och priser
utvecklas i Sverige och i våra viktigaste konkurrentländer. Som framhålls i
motionen finns det många andra faktorer som bör beaktas vid en mer allsidig
belysning av konkurrenskraften. En viktig förutsättning för att förbättra och
bibehålla konkurrenskraften är exempelvis att flexibiliteten inom industrin
är hög. Studier gjorda bl.a. för 1987 års långtidsutredning visar att
flexibiliteten ökat inom svensk industri de senaste åren jämfört med under
1970-talet. Vidare torde den svenska industrins höga internationaliseringsgrad
utgöra en relativ fördel gentemot många konkurrenter.

Studier har gjorts av de svenska företagens förmåga att anpassa sig till
förändringar i världsmarknadstillväxtens geografiska fördelning. Dessa
studier av olika orsaker till förluster av marknadsandelar visar (prop.
1986/87:74 bil. Svenskt näringsliv i ett internationellt perspektiv s. 289—297)
att den svenska exportens fördelning på länder och varugrupper är en mindre
viktig faktor bakom de tio senaste årens svaga exportutveckling. Viktigare är
förmågan att med priser och på annat sätt upprätthålla konkurrenskraften.

Utskottet vill med det anförda framhålla att den svenska industrin visat en
mycket god anpassningsförmåga till ändrade internationella förhållanden.
Det bör emellertid samtidigt understrykas att även om åtgärder vidtas för att

FiU 1986/87:30

3 Riksdagen 1986/87.5 sami. Nr 30

öka flexibiliteten i ekonomin går det inte, sett mot de senaste årens
erfarenheter, att dölja det faktum att lönestegringstakten måste pressas ned
till samma nivå som våra konkurrentländers. I en värld med avtagande
tillväxt och en allt hårdare konkurrens är detta ett nödvändigt villkor för en
positiv utveckling av vår ekonomi.

Utskottet delar regeringens bedömning att utrymmet för den totala
lönekostnadsökningen, dvs. ökningen av löner och arbetsgivaravgifter,
under loppet av år 1988 är mycket begränsat. Mot bakgrund av löneutvecklingen
de senaste åren ter sig utgångsläget för den kommande avtalsrörelsen
synnerligen besvärligt. Det är därför av stor vikt att om möjligt åtgärder
vidtas och incitament skapas för att underlätta avtalsförhandlingarna.

I motion Fil 12 (m) hävdas att regeringen bör lägga fram ett förslag till
riksdagen om sänkning av arbetsgivaravgiften innan avtalsförhandlingarna
påbörjas. Utskottet ser emellertid inga nackdelar med att, som regeringen
föreslår, utlova en sänkning av löneavgiften om parterna sluter ett avtal på
rimlig nivå. En fördel med en sådan incitamentskapande åtgärd kan vara att
regeringen på förhand inte måste ange hur stor sänkningen blir. Denna kan
göras beroende av nivån på avtalet.

Av motionen framgår vidare att man ser överläggningar i anslutning till
avtalsrörelsen mellan regeringen och arbetsmarknadens parter som helt
meningslösa. Utskottet är inte av samma uppfattning. Det kan i detta
sammanhang nämnas att regeringen inom kort kommer att initiera en
översyn av arbetsgivaravgifterna som finansieringskälla till olika utgiftsprogram.
Regeringen kommer därvid att inbjuda arbetsmarknadens parter till
överläggningar om den framtida avvägningen mellan höjda reallöner och
expanderande utgiftsprogramsom finansieras med arbetsgivaravgifter. Utskottet
ser en sådan överläggning som en viktig del av förhandlingsarbetet.

Som utskottet framhöll vid behandlingen av årets finansplan (FiU
1986/87:10 s. 34) är det, som också framhålls i motion Fi 112 (m), givetvis
betydelsefullt att en framtida skattereform utformas så att löneavtalen kan
slutas på en lägre nivå än hittills. Utskottet är emellertid av den uppfattningen
att de långtgående förslag till skattesänkningar, som framförs i motionen,
innebärande kraftiga marginalskattesänkningar, lindrigare realisationsvinstbeskattning
på aktier, lägre bolags-, arvs- och förmögenhetsskatter inte
skulle underlätta avtalsförhandlingarna. Det är uppenbart att en skattereform
med denna inriktning i stället ytterligare skulle skärpa de fördelningspolitiska
spänningar som redan i dag råder mellan olika organisationer och
grupper. Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motion Fil 12
(m) yrkande 19.

I motion Fil 14 (fp) föreslås att följande åtgärder bör vidtas för att skapa
bättre förutsättningar för avtalsrörelsen:

- Riksdagen bör omedelbart deklarera att arbetsgivaravgifterna inte kommer
att höjas år 1988.

- En första sänkning av marginalskatterna med 3 procentenheter genomförs
för alla heltidsarbetande.

- En reformering av arbetslöshetsförsäkringen bör genomföras. En sådan
bör dels ta sikte på att lägga en större del av finansieringen hos
arbetsmarknadens parter, dels på att vidga försäkringens område.

FiU 1986/87:30

Utskottet konstaterar att kritiken och motionärernas alternativ till regeringens
förslag att sänka den allmänna löneavgiften i anslutning till avtalsrörelsen
är desamma som framförs i motion Fil 12 (m). Utskottet har sålunda
tidigare i betänkandet lämnat sin syn på denna fråga.

I likhet med moderata samlingspartiet föreslår även folkpartiet att en
ytterligare marginalskattesänkning bör göras inför 1988 års avtalsrörelse.
Som utskottet framhöll vid behandlingen av samma yrkande i anslutning till
finansplanen (FiU 1986/87:10 s. 36) skulle en sådan sänkning närmast få
motsatt effekt mot vad folkpartiet vill uppnå. En isolerad sänkning av
marginalskatten år 1988 skulle närmast ge intryck av att skatterna endast
sänks för dem som har höga inkomster utan att något görs åt de orättvisor —
exempelvis möjligheten att nolltaxera - och det krångel som finns i
skattesystmet. Utskottet vill även tillägga att förslaget att sänka marginalskatterna
bör behandlas vid den kommande översynen av hushållens totala
beskattning.

I motion Fil 14 (fp) föreslås en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.
Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen och senast i den nu aktuella motionen
understrukit vikten av att åtgärder vidtas för att underlätta de kommande
avtalsförhandlingarna. Utskottet är därvidlag av samma uppfattning. Från
den utgångspunkten ser utskottet det som mindre välbetänkt att nu föreslå
ett minskat statligt stöd till arbetslöshetsförsäkringen.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion Fil 14 (fp)
yrkande 4.

I motion Fil 13 (c) understryks att centern säger nej till alla former av statlig
inkomstpolitik. Däremot har motionärerna inga invändningar mot regeringens
förslag till en villkorad sänkning av den allmänna löneavgiften. Vidare
uppställer centern krav på att en fast växelkurs skall ses som en orubblig
norm. Uppkommande problem i vår ekonomi orsakade av exempelvis
utifrån kommande störningar skall mötas med en återhållsam löneökningstakt.
I likhet med vad som anförs i motion Fil 14 (fp) föreslås i motion Fil 13
(c) en sänkning av marginalskatterna och en reformering av arbetslöshetsförsäkringen
för att därigenom skapa förutsättningar för lägre löneavtal.

Enligt utskottets uppfattning är begreppet ”inkomstpolitik” ej klart
definierat i motionen. Utskottet delar motionärernas uppfattning i så måtto
att regeringen bör undvika att inträda som avtalsslutande part i avtalsrörelsen.
Det finns emellertid andra områden, exempelvis den svenska jordbrukspolitiken,
som självklart är ett exempel på en klart uttalad statlig inkomstpolitik.
Som utskottet ser det kan en regering aldrig ställa sig helt utanför en
avtalsrörelse. Om det skulle vara uppenbart att ett kommande löneavtal
resulterar i alltför kraftiga prisökningar och snabbt stigande arbetslöshet är
det regeringens ansvar att informera arbetsmarknadens parter om detta.

Centerns krav på en fast växelkurs som en orubblig norm för den
ekonomiska politiken har utskottet kommenterat tidigare i betänkandet.
Vad gäller förslagen att sänka marginalskatterna och att reformera arbetslöshetsförsäkringen
hänvisar utskottet till vad utskottet anfört i dessa frågor vid
behandlingen av motion Fil 14 (fp).

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fil 13 (c) yrkande 6.

I motion Fillö (vpk) hävdas att den förda ekonomiska politiken, bl.a.

FiU 1986/87:30

genom sin starka inriktning mot att hålla tillbaka löneökningar, har kommit
att karakteriseras som starkt högerorienterad. Det är enligt motionärerna tid
att öka utrymmet för löneökningar för de sämst ställda på arbetsmarknaden
och att göra något åt de generellt lägre kvinnolönerna.

Utskottet kan på flera punkter dela den allmänna syn på de fördelningspolitiska
frågorna som framförs i motionen. Däremot kan inte utskottet, som
också framgår av vad utskottet anfört tidigare i betänkandet om vänsterpartiet
kommunisternas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken, i
något avseende dela den uppfattning som motionärerna har i fråga om
sambandet mellan ökade lönekostnader och stigande inflation. Alltför
kraftiga löneökningar leder ofrånkomligen till en alltmer svårbemästrad
inflation. De negativa fördelningspolitiska effekterna av en sådan utveckling
har klart belagts inte minst från erfarenheterna av 1980-talets första år.
Utskottet vill i detta sammanhang stryka under vikten av att fördelningspolitiska
överväganden ges en framträdande plats vid utformningen av den
ekonomiska politiken. Så har också skett under senare år. Den förda
stabiliseringspolitiken har kompletterats med åtgärder som direkt syftat till
att omfördela bördorna i samhället.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fil 16 (vpk) yrkande 12.

Lönebildningen inom den offentliga sektorn

Under senare år har lönekostnadsökningen varit mycket snabb i den
offentliga sektorn. Skulle den utveckligen fortsätta, kommer skattehöjningar
eller nedskärningar av den offentliga verksamheten att tvingas fram. För att
undvika detta är det nödvändigt att begränsa den nominella lönestegringen i
den offentliga sektorn samt att stimulera till ökad produktivitet.

Mot denna bakgrund föreslås i den reviderade finansplanen att regeringen
inför kommande avtalsrörelse skall klargöra vilket totalt lönekostnadsutrymme
den anser föreligga inom den statliga sektorn. Löneanslagen bör därvid
räknas upp endast med det belopp som angivits som samhällsekonomiskt
försvarbart. Kostnadsökningar som går utöver denna ram skall mötas med
effektivitets- och produktivitetshöjande åtgärder eller andra slag av besparingar.
I propositionen föreslås också att motsvarande handlande bör
stimuleras även i kommuner och landsting.

I motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c) och Fil 14 (fp) reses inga invändningar
mot att ett sådant system införs i den statliga sektorn. Både i motion Fil 12
(m) och i motion Fi 114 (fp) hävdas att den aviserade förändringen i den
statliga lönepolitiken måste kompletteras med betydande stimulanser till
produktivitetsökningar. I annat fall kan omfattande försämringar uppstå i
servicen.

I motion Fil 13 (c) anförs att ramar inte bör sättas enbart för löneanslagen
utan för hela enhetens anslag. Vidare understryker motionärerna att
myndigheternas serviceansvar också fortsättningsvis måste upprätthållas för
alla delar av landet.

Utskottet har inget att invända mot att ett system införs för löneanslagen i
den statliga sektorn som innebär att de räknas upp med belopp som anges
vara samhällsekonomiskt försvarsbart. I vad gäller kravet att produktivitets -

FiU 1986/87:30

höjande åtgärder i den offentliga sektorn skall vidtas vill utskottet framhålla
att sådana åtgärder ingår som ett naturligt led i det löpande arbetet inom den
offentliga sektorn. Delvis är detta framtvingat av den tillämpade anslagsmetodiken
enligt vilken myndigheternas reala anslag varje år minskas med ett
tal motsvarande en tänkt produktivitetsökning. Utskottet vill i detta
sammanhang också hänvisa till det pågående arbetet med en förnyelse av den
offentliga sektorn (skr. 1984/85:202, FiU 1984/85:35).

I den reviderade finansplanen redogörs för hur beräkningen av lönemedel
för statligt reglerade tjänster bör reformeras. De nya beräkningsgrunderna
innebär bl.a. att löneanslagen räknas upp med belopp som svarar mot vad
som angivits som samhällsekonomiskt försvarbart. Skulle en skillnad uppstå
mellan faktiska lönekostnader och anvisade lönemedel leder detta till att
ökade produktivitetskrav ställs på myndigheterna. För vissa bidragsanslag —
t.ex. statsbidragen till den kommunala undervisningen i grundskola och
gymnasium — skall på motsvarande sätt löneökningar utöver den av
regeringen angivna ramen inte kompenseras.

Bred enighet råder om att man för de statliga myndigheterna bör tillämpa
ett system enligt den modell som redovisas i propositionen. I motion Fil 13 (c)
anges som ett alternativ att ramen skulle omfatta hela enhetens anslag. En
sådan lösning fordrar emellertid, som utskottet ser det, ytterligare överväganden
innan den kan tillämpas fullt ut. Utskottet är emellertid inte nu berett
att för egen del förorda en mer långtgående lösning än den som föreslås i
propositionen.

Utskottet avstyrker med det anförda yrkande 3 i motion Fil 13 (c).

I motion Fil 16 (vpk) avvisas förslaget i propositionen att regeringen i
förväg klargör vilket totalt lönekostnadsutrymme den anser föreliggga.
Motionärerna anser att regeringens förslag innebär att förhandlingsrätten för
de statligt anställda upphör.

Utskottet vill bestämt avvisa detta påstående. Förslagets innebörd är att
förhållandena på den statliga sektorn anpassas till vad som gäller för de
privatanställda.

Yrkande 13 i motion Fil 16 (vpk) avstyrks sålunda.

I motion Fil 16 (vpk) anförs vidare att regeringens iver att hålla tillbaka
löneökningar och offentlig verksamhet resulterar i orimliga och felaktiga
produktivitetskrav. Motionärerna kräver ett nytt produktivitetsmått för
främst vård, omsorg och service som tar hänsyn till verksamheternas
samhällsnyttiga effektivitet.

Utskottet delar uppfattningen att problemen att mäta produktiviteten i
den offentliga sektorn är stora. Riksrevisionsverket och statskontoret har
genomfört flera studier av detta slag. Expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi (ESO) har bedrivit flera projekt som syftat till att utveckla metoder
för beräkning av produktivitetsutvecklingen inom olika delar av den
offentliga sektorn (Offentliga tjänster - sökarljus mot produktivitet och
användare, Ds Fi 1986:13). Flera invändningar har riktats mot ESO:s
produktivitetsmätningar. Kritiken går huvudsakligen ut på att de inte på ett
rimligt sätt beaktar kvalitetsutvecklingen (jfr Långtidsutredningen -87, SOU
1987:3 s. 173—178). Av långtidsutredningen framgår att ESO nyligen har
påbörjat ett nytt projekt för att bl.a. utreda kvalitetsutvecklingen i den

FiU 1986/87:30

offentliga verksamheten och hur den påverkar produktivitetsutvecklingen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionärernas krav i allt
väsentligt är tillgodosett. Yrkande 14 i motion Fil 16 (vpk) avstyrks sålunda.

Avskaffande av det allmänna prisstoppet

I motionerna Fil 12 (m). Fil 13 (c) och Fil 14 (fp) krävs att det rådande
prisstoppet slopas. Prisstoppet löser inte inflationsproblemet utan skjuter det
framför sig. Ett sådant ingrepp har, menar motionärerna, endast skadliga
effekter på samhällsekonomin. Dessutom bidrar prisstoppet till att driva upp
den privata konsumtionen medan det är i kraft. I nuvarande ekonomiska läge
är detta enligt motionärerna ytterligare ett motiv för att upphäva prisstoppet.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen redovisat sin syn på i vilka sammanhang
prisstopp kan utnyttjas i stabiliseringspolitiskt syfte (se t.ex. FiU
1986/87:6 s. 2—3). Utskottet har därvid aldrig hävdat att användning av
prisregleringar som enda åtgärd skulle kunna hejda en inflationsutveckling.
Däremot kan prisreglerande åtgärder i kombination med andra stabiliseringspolitiska
åtgärder vara både nödvändiga och effektiva.

Den 30 januari i år infördes ett allmänt prisstopp. Vid detta tillfälle fanns
tre motiv för prisstoppet:

- att undvika omförhandling av ingångna löneavtal,

- att bidra till att bryta inflationsförväntningarna,

- att förhindra att inträffade eller förväntade kostnadsökningar automatiskt
förs vidare i form av ökade priser.

Det kan nu konstateras att de ingångna tvåårsavtalen inte omförhandlades.

Som framgått av det anförda delar inte utskottet motionärernas uppfattning
att prisstopp är ett verkningslöst medel.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motionerna Fil 12 (m)
yrkande 15, Fill3 (c) yrkande 5 samt Fi 114 (fp) yrkande 3.

I motion Fil 12 (m) anförs att det inte är ändamålsenligt att ha två offentliga
organ som genomför samma typ av prismätningar. Eftersom det är statistiska
centralbyråns (SCB) prismätningar som används i civilrättsliga sammanhang
anser motionärerna att statens pris- och kartellnämnds (SPK) prismätningar
bör upphöra.

I propositionen anförs att det är viktigt att den officiella statistiken över
prisutvecklingen har en oberoende ställning och hög kvalitet. Föredraganden
förordar därför att sammansättningen av nämnden för konsumentprisindex
ändras genom att partsrepresentationen utgår och den vetenskapliga representationen
ökar. Vidare bör SCB:s och SPK:s prismätningar samordnas
ytterligare genom att gemensamma mätmetoder och mätningar så långt
möjligt tillämpas och genom att publiceringen sker gemensamt en gång per
månad.

Det bör understrykas att den samordning som avses i propositionen främst
gäller mätmetoder och redovisning av det statistiska materialet. När det

FiU 1986/87:30

gäller insamling och bearbetning av data är arbetet till stor del redan
samordnat. Utskottet vill peka på nödvändigheten av att såväl SCB som SPK
måste ha tillgång till det statistiska primärmaterialet i sitt löpande arbete.
SPK:s prisövervakning och utredningsarbete kräver i stor utsträckning
företagsspecifika uppgifter.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fil 12 (m) yrkande 17.

Kredit- och valutapolitiken

I den reviderade finansplanen anförs att penningpolitiken sedan lång tid har
styrts av hänsyn till yttre balansmål. Syftet har varit att uppnå önskade
effekter på valutaflöden och kapitalbalans. Det nämns att sedan år 1984 har
målet varit att statens utlandsskuld inte får öka och att denna norm ligger
fast.

Penningpolitiken bedrivs i huvudsak genom att påverka marknadsräntorna.
En stark kreditexpansion till följd av den slopade utlåningsregleringen
har sannolikt bidragit till att öka den privata konsumtionen. För att motverka
det höga efterfrågeläget och den förväntade omsvängningen till följd härav i
bytesbalansen har penningpolitiken varit inriktad på att bevara ett relativt
högt ränteläge. Höjningen av de kortfristiga räntorna i början av året ledde
till ökad räntedifferens gentemot utlandet och betydande valutainflöden.
Under fjorton veckor från i slutet av januari noterades ett obrutet valutainflöde
på totalt 15,4 miljarder kronor. Räntedifferensen har emellertid
minskat och de senaste veckorna har valutainflödet minskat.

I motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c) och Fil 14 (fp) samt i motion Fil 15 av Alf
Svensson (c) upprepas de vid flera tillfällen framförda kraven att avregleringen
av kreditmarknaden bör fortsätta och bli bestående. Valutaregleringen
föreslås avskaffad. Motionärerna anser det särskilt angeläget att ge möjlighet
för valutautlänningar att kunna köpa kronobligationer.

Frågan om fortsatt avreglering på de finansiella marknaderna tas upp
också i motion Fi606 av Anne Wibble m. fl. (fp).

I motion Fil 12 (m) sägs att normen att staten inte skall låna i utlandet skall
gälla även fortsättningsvis med den preciseringen att avståndstagandet gäller
upplåning i utländsk valuta. Denna norm innebär att valutaflöden som beror
av t.ex. underskott i bytesbalansen omedelbart skall få slå igenom i höjd
räntenivå i syfte att stimulera motsvarande upplåning i utlandet av den
privata sektorn. Det innebär samtidigt att ett positivt valutaflöde också skall
få slå igenom i en lägre räntenivå.

I motion Fil 14 (fp) anförs att en räntesänkning är mycket angelägen. Det
höga ränteläget är troligen ett resultat av en otillräckligt stram finanspolitik.
Förutom att avskaffa valutaregleringen föreslås en utförsäljning av statliga
företag, vilket skulle bidra till att dämpa räntenivån.

I motionerna berörs också vissa frågor om sparande och hushållens
medverkan för att finansiera budgetunderskottet. Dessa frågor har utskottet
behandlat i ett särskilt betänkande (FiU 1986/87:24) om sparande.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att staten inte
skall nettolåna utomlands, dvs. statens utlandsskuld får inte öka.

Utskottet har senast den 7 maj 1987 behandlat (FiU 1986/87:27) motioner

FiU 1986/87:30

av samma motionärer med yrkanden om att avskaffa valutaregleringen. I
betänkandet tillstyrker utskottet med vissa smärre förändringar att valutaregleringen
förlängs att gälla ytterligare ett år t.o.m. utgången av juni 1988.
Det har under de knappa tre veckor som gått sedan yrkandena behandlades
sist inte framkommit något som föranlett utskottet att ändra sin uppfattning.
Motionerna avstyrks.

I motion Fil 13 (c) yrkas både att valutaregleringen avskaffas och att den
del av valutaregleringen som förbjuder valutautlänningar att köpa svenska
kronobligationer skall avskaffas. Som motiv för det sistnämnda yrkandet
anförs dels att Sverige därigenom skulle kunna hålla en betydligt lägre
räntenivå, dels att valutarisken flyttas till de utländska placerarna.

Även denna fråga behandlas i det nämnda betänkandet (FiU 1986/87:27)
liksom i ett antal tidigare betänkanden.

Det är enligt utskottet inte givet att en möjlighet för utlänningar att köpa
kronobligationer skulle innebära lägre räntor sett över en längre period.
Utskottet har utvecklat detta resonemang vid flera tillfällen, senast i
betänkandet FiU 1986/87:10.

Motionärerna anför att en fast växelkurs måste vara en orubblig norm för
växelkurspolitiken. Tolkas denna norm bokstavligt finns det inte någon
valutarisk för staten. Utskottet anser att det inte är ett försvarbart argument
för ett land med fasta växelkurser att hävda att staten undviker valutarisker
genom att ge ut kronobligationer i utlandet.

De argument som motionärerna framför är således inte hållbara. Utskottet
avstyrker motion Fil 13 yrkande 9.

Frågor om avregleringen på kreditmarknaden behandlade utskottet senast
i betänkande FiU 1986/87:10 som antogs av riksdagen den 11 mars 1987.
Utskottet anförde att avsikten med den genomförda kreditpolitiska regleringen
självfallet inte är att den skall vara av tillfällig eller begränsad natur.
Det innebär emellertid inte att hela den kreditpolitiska lagstiftningen kan
avskaffas. En regering måste, anförde utskottet, för att kunna föra en
ansvarsfull ekonomisk politik ha tillgång till effektiva kreditpolitiska hjälpmedel.
Utskottet har alltjämt samma uppfattning och avstyrker därmed
motion Fi606 yrkande 1.

I motion Fil 16 (vpk) anförs att räntepolitiken har avgörande betydelse för
inflationsutvecklingen och för statsbudgetens saldo. Det är enligt motionärerna
nödvändigt med en övergång till lågräntepolitik. Den främjas genom
en sänkning av diskontot.

Som utskottet anfört styrs penningpolitiken av hänsyn till yttre balansmål.
Det kraftiga valutainflödet under första kvartalet har medfört en nedgång i
de korta räntorna. När valutainflödet sedermera har avtagit har räntorna
återigen stigit. Ränteutvecklingen är således i mycket hög grad beroende av
rådande valutasituation.

I vad gäller diskontot har utskottet tidigare konstaterat (FiU 1986/87:10)
att det genom de förändringar som skett på kreditmarknaden inte längre har
samma normerande betydelse som tidigare. Hushållens in- och utlåningsräntor
i bank är dock alltjämt i stor utsträckning knutna till diskontot. Det är
dock sannolikt att bankerna och kreditinstituten kommer att utveckla andra
jämförelseräntor på samma sätt som skett i andra länder. Övergångsvis kan

FiU 1986/87:30

dock diskontot antas ha en viss betydelse eftersom det ofta ingår i och
reglerar innebörden i vissa överenskommelser och civilrättsliga avtal. Det
ankommer på riksbanksfullmäktige att besluta om diskontot. Utskottet
avstyrker med det anförda motion Fil 16 yrkande 26.

I motion Fil 16 (vpk) begärs förbud mot options- och terminsaffärer
eftersom denna spekulation, som motionärerna benämner det, inte tillför
samhällsekonomin något av värde.

Regeringen beslutade den 15 januari 1987 tillkalla en särskild utredare för
att utreda frågor som rör optioner avseende bl.a. finansiella instrument (dir.
1987:1). I utredarens uppdrag ingår att kartlägga och beskriva handeln med
optioner och andra liknande finansiella instrument samt sätta in denna form
av handel i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Utredaren bör dessutom
lämna förslag på hur marknaden för optioner m.m. skall vara organiserad
och vilka regler som skall gälla för handeln där.

Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motion Fillö yrkande 5.

Investeringsfonder

Investeringsfonderna bör, föreslås det i motionerna Fil 12 (m) och Fil 14 (fp),
släppas fria. Motivet i motion Fil 14 (fp) är att investeringarna bör stimuleras.

I motion Fil 12 (m) motiveras förslaget med att det inte längre är lämpligt att
bedriva stabiliseringspolitik som syftar till att kortsiktigt utjämna svängningar
i den internationella konjunkturen. Såväl investeringsfonder som investeringsreserven
bör därför vara frisläppta.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

Regeringen beslutade hösten 1986 i regionalpolitisk! syfte fattat beslut om
ett nytt frisläpp av investeringsfonder för byggnadsinvesteringar, där storstadsinvesteringar
har undantagits. Detta beslut, i kombination med fortsatta
möjligheter att ta i anspråk investeringsfonderna för maskininvesteringar i
stödområdet, avsåg att främja en regionalt sett jämnare utveckling över
landet.

I juni 1986 beslöt regeringen att tillkalla en utredning om reformerad
företagsbeskattning (dir. 1985:30) som skall se över företagsbeskattningen. I
detta uppdrag ingår att utvärdera investeringsfondernas effektivitet och
utnyttjande.

Med hänvisning till att det får förutsättas att utredningen kommer att
pröva formerna för investeringsfondernas utnyttjande avstyrker utskottet
motion Fil 12 (m) yrkande 4 och motion Fil 14 (fp) yrkande 6.

Budgetpolitiken

De senaste årens gynnsamma budgetutveckling består. På några få år har
budgetunderskottet, mätt som andel av BNP, minskat med 10 procentenheter.
För nästa budgetår beräknas underskottet motsvara endast 3,0 % av
BNP.

Medan statens utgifter varje år ökade med i genomsnitt 15 % mellan 1976
och 1982 har den genomsnittliga ökningstakten begränsats till 9 % per år
under perioden 1982-1986. Dämpningen beror dels på en stram budgetpoli -

FiU 1986/87:30

tik, dels på det förbättrade konjunkturläget.

Statens inkomster ökade med i genomsnitt 9 % per år mellan 1976 och
1982. Under den därpå följande fyraårsperioden steg den genomsnittliga
ökningstakten till 14 % per år. Uppgången har delvis sin grund i den högre
ekonomiska tillväxten. Den sammanhänger emellertid också med att löner
och privat konsumtion ökat i en alltför snabb takt för att långsiktigt vara
förenlig med samhällsekonomisk balans.

Budgetutvecklingen 1986/87 och 1987/88

Utmärkande för de senaste årens utveckling har också varit att för varje
budgetår har under loppet av året ett successivt allt lägre underskott
framkommit i de budgetprognoser som fortlöpande görs.

Så är fallet även för budgetåret 1986187. I kompletteringspropositionen
anges underskottet nu till 33,6 miljarder kronor, vilket är knappt 10 miljarder
kronor mindre än vad som finns upptaget i statsbudgeten för samma
budgetår. Denna statsbudget fastställdes av riksdagen i juni 1986. Därefter
har utgifterna, inklusive statsskuldräntor, justerats upp med 2,3 miljarder
kronor, medan inkomsterna i olika omgångar räknats upp med 11,9
miljarder kronor. Av inkomstökningen beror 3,6 miljarder kronor på att
olika former av statliga lån, och då främst bostadslån, har betalats tillbaka i
en omfattning som inte förutsetts. En gynnsam vinstutveckling i näringslivet
har bidragit till att skatteinkomsterna från juridiska personer ökat med 2,2
miljarder kronor.

En betydande del av inkomstförbättringen sammanhänger med att den
nominella löneutvecklingen och ökningen av den privata konsumtionen stigit
snabbare än väntat. Detta återspeglar sig i inkomstskatten och i mervärdeskatten
som räknats upp med 4,4 resp. 1,8 miljarder kronor, huvudsakligen
till följd av att löne- och konsumtionsantagandena fått omprövas. Enbart
dessa båda poster svarar alltså för 2/3 av den redovisade saldoförbättringen.

En alltför snabb pris- och löneutveckling har således bidragit till att
budgetunderskottet minskat snabbare än väntat. I ett kortare perspektiv ger
en sådan utveckling visserligen upphov till ökade skatteinkomster, men
förbättringen kommer sedermera - allt övrigt lika - att förbytas i sin
motsats, och det av två skäl. För det första är ökningen av skatteinkomsterna
till en del endast skenbar eftersom den med viss eftersläpning bortfaller
genom avräkningen mot kommunalskattemedel. För det andra får svenskt
näringsliv genom kostnadsökningarna ett sämre konkurrensläge, vilket
bromsar tillväxten i ekonomin och med viss fördröjning också återverkar på
den statliga budgetens utgiftssida genom bl.a. ökat behov av arbetsmarknadspolitiska
insatser.

Den saldoförbättring som efter hand framkommit i de reviderade prognoserna
över 1986/87 års budgetutfall bör sålunda enligt utskottets mening
snarare ses som en varning än som ett tecken på en gynnsammare utveckling.
Förbättringen minskar således på intet sätt kraven på fortsatt stramhet i
budgetpolitiken.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte dela den uppfattning som kommer
till uttryck i motionFillö (vpk). Där framhålls att det verkliga budgetunder -

FiU 1986/87:30

skottet inte är 32 miljarder kronor såsom uppges utan ca 4 miljarder kronor.
Med hänsyn härtill anser motionärerna att den nu föreslagna politiken får en
återhållande effekt som hämmar såväl en minskning av arbetslösheten som
den ekonomiska tillväxten.

Motionärerna har tagit fasta på beräkningarna i den reviderade nationalbudgeten
enligt vilka underskottet i statens finansiella sparande kommer att
begränsas till 4,1 miljarder kronor under år 1987. Det är en väsentlig
förbättring i jämförelse med tidigare år då underskottet legat på en betydligt
högre nivå. Sålunda uppgick underskottet i det finansiella sparandet till 43
miljarder kronor under åren 1984 och 1985. Året därpå hade det minskat till
27 miljarder kronor. Den fortsatta förbättring som nu framkommer för år
1987 förklaras dock främst av inkomsterna från engångsskatten på livförsäkringsbolagens
förmögenheter — inkomster som väntas uppgå till 15 miljarder
kronor och som skall användas för att minska upplåningsbehovet. Enligt
utskottets mening kan emellertid den inkomstförstärkningen inte tas till
intäkt för att införa lättnader i budgetpolitiken. Utskottet återkommer
längre fram i detta betänkande till övriga budgetpolitiska förslag i motion
Fillö (vpk).

De i kompletteringspropositionen redovisade beräkningarna av budgetutfallet
för 1986/87 kan komma att behöva jämkas i vissa avseenden. Det har
nämligen visat sig att de fyllnadsinbetalningar som gjordes i slutet av april
1987 blivit mer omfattande än man räknat med. Därtill kommer att man nu
räknar med att statsskuldräntorna under innevarande budgetår skall begränsas
till 64,1 miljarder kronor, vilket är 1,3 miljarder kronor mindre än
tidigare. Det är enligt utskottets mening därför rimligt att utgå ifrån att
budgetunderskottet under innevarande budgetår blir väsentligt lägre än vad
som anges i kompletteringspropositionen.

Tabell 4. Budgetsaldo för budgetåren 1985/86-1987/88

Miljarder kronor, löpande priser

	1985/86 Utfall	1986/87		1987/88
	Stats- budget	Kompl. prop.	Budget prop.	Kompl. prop.
Inkomster	275,1	293,2	305,1	308,9	318,1
Utgifter exkl. statsskuldräntor	255,4	271,4	273,3	282,8	286,6
Statsskuldräntor	66,5	65,0	65,4	63,0	62,0
Kassamässigt
budgetsaldo	-46,8	-43,2	-33,6	-36,9	-30,5

Även för budgetåret 1987188 redovisas nu ett lägre budgetunderskott än vad
som angavs i budgetpropositionen i januari. Då beräknades underskottet till
36,9 miljarder kronor. Såsom framgår av ovanstående tabell anges i
kompletteringspropositionen nu ett saldo för detta budgetår som är 6,4
miljarder kronor lägre. Även i detta fall är det emellertid rimligt att räkna
med att saldot blir ytterligare något lägre, bl.a. med hänsyn till förnyade
beräkningar av statsskuldräntorna.

FiU 1986/87:30

Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning riksdagen kommer att
godkänna det budgetförslag som kompletteringspropositionen utgår ifrån.
Utskottet redovisar på sedvanligt sätt en beräkning över statsbudgetens
inkomster för nästa budgetår i ett särskilt betänkande (FiU 1986/87:36). På
motsvarande sätt avger utskottet också särskilda betänkanden över utgifterna
på statsbudgeten (FiU 1986/87:37) samt statsskuldräntorna under budgetåret
1987/88 (FiU 1986/87:38). Vad gäller budgetutfallet för nästa budgetår
hänvisar utskottet till dessa betänkanden.

Långtidsbudgeten

De utvecklingsalternativ som skisseras i årets långtidsbudget överensstämmer
i stort med den bild som framkommit vid motsvarande beräkningar de
båda senaste åren. Det innebär att i det redovisade lågalternativet fortsätter
budgetunderskottet att minska under de närmaste åren, medan man i
högalternativet erhåller ett successivt försämrat budgetsaldo.

Årets långtidsbudget täcker perioden fram t.o.m. 1991/92. Liksom tidigare
gäller att långtidsbudgeten inte är en prognos utan en teknik för att belysa
den automatik som finns inbyggd i statsbudgeten. I långtidsbudgeten visas
sålunda hur statens utgifter och inkomster utvecklas under de närmaste fem
åren enbart till följd av redan fattade beslut och gjorda åtaganden.
Metodiken har emellertid förfinats i årets beräkningar, och man förutsätter
nu en anpassning även av vissa bidrag och skatter som saknar indexanknytning
men som erfarenhetsmässigt brukar jämkas med hänsyn till prisutvecklingen.
Så t.ex. förutsätts numera att barnbidragen höjs i takt med
konsumentprisindex liksom skatterna på alkohol och tobak. Vidare förutsätts
att inkomstskattekvoten är konstant.

I det gynnsammare beräkningsalternativet — lågalternativet — överensstämmer
förutsättningarna i stort med det s.k. balansalternativet i årets
långtidsutredning, dvs. de nominella pris- och löneökningarna blir mycket
låga och tillväxten god. Högalternativet däremot innebär att priser och löner
ökar något snabbare samtidigt som den reala tillväxten begränsas till 1 %.
Det bör dock påpekas att det på intet sätt är frågan om några anmärkningsvärda
pris- och löneökningar i detta alternativ. Under periodens tre sista år
antas sålunda priserna stiga med 4,1 % och timlönen med 5,1 % per år.

Tabell 5. Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet

Löneökning 3,0 %, prisstegring 2,0 % och BNP-tillväxt 2,0% per år. Inhemska
räntenivån fallande till 6,0 % under slutåret.

	1987/88	1988/89	1989/90	1990/91	1991/92
Inkomster	318,1	328,7	338,0	346,6	356,4
Utgifter exkl. statsskuldräntor	286,6	296,7	304,1	307,0	316,3
Statsskuldräntor	62,0	64,0	61,0	57,5	60,0
Budgetsaldo	-30,5	-32,0	-27,1	-17,9	-19,9
i % av BNP	3,0	3,0	2,4	1,6	1,7

Källa: Rev. finansplan, bil. 1.2

FiU 1986/87:30

Genom långtidsbudgeten slås än en gång fast vilken avgörande betydelse den
allmänna ekonomiska utvecklingen har för statsfinansernas utveckling. De
tämligen små skillnaderna i beräkningsförutsättningarna för de båda alternativen
illustrerar på ett slående sätt hur nödvändigt det är med en god tillväxt
samt låga pris- och löneökningar för att ansträngningarna att få ner
budgetunderskottet skall lyckas. Lågalternativet ger upphov till en viss
fortsatt förbättring medan budgetunderskottet i högalternativet ånyo ökar i
såväl nominella som reala termer.

Diagram 2. Budgetsaldots utveckling 1986/87-1991/92 enligt långtidsbudgeten

Miljarder kronor, löpande priser

HÖGALTERNATIV

LAGALTERNATIV

1986/87

1987/88

1988/89 1989/90

1991/92

1990/91

Källa: Finansdepartementet

Man måste vid en bedömning av resultatet vara medveten om att långtidsbudgeten
är en mekanisk konsekvensberäkning, i vilken hänsyn inte tas till
det dynamiska samspelet mellan budgeten och samhällsekonomin i stort. En
något mindre gynnsam allmänekonomisk utveckling skulle leda till att
saldoförsämringen i högalternativet blir större än vad beräkningarna utvisar
till följd av minskade inkomster och stigande utgifter.

Mot denna bakgrund är det oroande att de senaste årens ekonomiska
utveckling snarare överensstämmer med förutsättningarna för högalternativet
än med dem som gäller för lågalternativet. Denna omständighet ser
utskottet som en bekräftelse på hur angeläget det är att uppnå en mer
dämpad och balanserad pris- och löneutveckling.

Som framgår av diagrammet förbättras statens finansiella sparande i
långtidsbudgetens lågalternativ. Uppgången motverkas emellertid av att det
finansiella sparandet i främst AP-fonden försvagas på grund av att pensions -

FiU 1986/87:30

utbetalningarna ökar avsevärt snabbare än fondavkastningen och inkomsterna
från avgifter. Behovet av en stram finanspolitik kvarstår därför även i
detta gynnsammare utvecklingsalternativ. Dessutom skärps kraven på en
sådan politik mot slutet av perioden med hänsyn till att statens budgetunderskott
då ånyo väntas växa även i lågalternativet.

En gynnsam ekonomisk utveckling ger således väsentligt bättre förutsättningar
för att få ner budgetunderskottet. Trycket på penningpolitiken måste
minska. Den offentliga sektorns sparande måste förbättras. Så t.ex. framhålls
i 1987 års långtidsutredning att en sådan förbättring är nödvändig för att
ge utrymme åt näringslivets investeringar som framöver behöver öka med
3,5 % per år.

Regeringens och oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer
bör enligt utskottets mening prövas i skenet av dessa omständigheter.

Riktlinjer för budgetpolitiken

I kompletteringspropositionen erinras om den snabba nominella lönestegringen
och om att riksdagsbehandlingen av regeringens tidigare framlagda
budgetförslag resulterat i en försvagning av budgeten. Det är därför
nödvändigt att förstärka budgetpolitiken, sägs det.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att ersättningen till kommunerna
för avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen skall
reduceras med ca 360 milj. kr. fr.o.m. år 1988. Av rättviseskäl föreslås vidare
dels att effekterna av 1988 års fastighetstaxering för hyresfastigheter inte
skall få fullt genomslag på fastighetsskatten, dels att en motsvarande höjning
av fastighetsskatten skall ske för övriga fastighetstyper. Detta förslag, som
för budgetåret 1987/88 beräknades tillföra statskassan 0,5 miljarder kronor,
har dock indirekt återtagits genom motion 1986/87:Skl75 av Jan Bergqvist
m.fl. (s). I övrigt föreslås i propositionen bl.a. en höjning av bilaccisen
fr.o.m. den 15 juni - vilket väntas öka statsinkomsterna med knappt 500
milj. kr. — samt en breddning av basen för omsättningsskatten på aktier.
Denna skatt skall i fortsättningen också omfatta s.k. indexoptioner samt
terminskontrakt som avser aktier, aktieindex och konvertibla skuldebrev.

Finansministern erinrar också om de principer som har varit vägledande
för de senaste årens strama utgiftsprövning och som alla utgår från det
förhållandet att utrymmet för nya kostnadskrävande reformer är mycket
begränsat. Den fortgående samhälleliga utvecklingen ställer emellertid
successivt nya krav på den offentliga sektorn. Samtidigt gäller att andra sedan
länge existerande system och program gradvis kan ha blivit mindre angelägna.

Sett mot denna bakgrund krävs enligt finansministern en väsentlig
ambitionshöjning i arbetet med att systematiskt utvärdera effektiviteten i
resursutnyttjandet. Riksrevisionsverket, statskontoret och expertgruppen
för studier i offentlig ekonomi (ESO) har gjort en rad utvärderingar av detta
slag. Utskottet har tidigare i annat sammanhang betonat vikten av att
resultatet av sådana undersökningar tas till vara (FiU 1986/87:3 y). Utskottet
delar därför finansministerns bedömning att det är nödvändigt att sådana

FiU 1986/87:30

utvärderingar i högre grad än hittills blir föremål för en konstruktiv och
systematisk diskussion mellan regeringskansliet, RRV, statskontoret och
berörda myndigheter.

En annan fråga som tas upp i propositionen gäller de statliga lönekostnaderna.
Enligt utskottets mening är det angeläget att den med nödvändighet
restriktiva prövningen av statens utgifter kan göras så heltäckande som
möjligt. Statens lönekostnader, som utgör en betydande del av statens totala
kostnader, kan därvid inte tillåtas utgöra något undantag. Som framgår av
det tidigare avsnittet om lönebildningen anser utskottet det motiverat att
regeringen inför varje avtalsrörelse skall klargöra vilket totalt lönekostnadsutrymme
som den anser föreligga för den statliga sektorn.

Utskottet övergår nu till att behandla de förslag till alternativa riktlinjer för
budgetpolitiken som har redovisats i olika partimotioner. I allt väsentligt
knyter dessa förslag an till vad resp. parti förespråkade vid behandlingen av
budgetpropositionen.

Moderata samlingspartiet åberopar sålunda i motion Fil 12 sitt i januari
framlagda budgetalternativ, vars huvudinriktning är att omfattande utgiftsbegränsningar
skall kombineras med långtgående skattesänkningar.

Enligt motionärerna är det av stor betydelse för den svenska ekonomins
utvecklingsmöjligheter att såväl inkomstsidan som utgiftssidan på statsbudgeten
minskas i reala termer. I motsats till regeringen hävdar motionärerna
att målet inte bör vara att långsiktigt skapa ett permanent överskott i den
konsoliderade offentliga sektorns finanser. Det sparande och den kapitalbildning
som krävs för näringslivets behov bör i stället ske i företagen och i
hushållen.

Skattetrycket bör sänkas i första hand genom en marginalskattereform i tre
etapper enligt den modell som motionärerna föreslagit i annat sammanhang.
Utskottet noterar att motionärerna inte upprepar kravet att skattetrycket
skall sänkas med 5 procentenheter under den kommande femårsperioden.

Motionärerna hänvisar till det detaljerade och mycket omfattande besparingsprogram
som man presenterade i januari och som är avsett att finansiera
den första etappen av skattesänkningarna.

De upprepar också sitt tidigare påstående om att avvägningen mellan
föreslagna besparingar och skattesänkningar skulle vara gjord på ett sådant
sätt att hushållens ekonomiska situation inte försämras. Åtstramningen
träffar i stället staten, kommunerna, företagen och utlandet, hävdar motionärerna.

När utskottet tidigare i år behandlade denna fråga kunde utskottet
bekräfta att motionärernas besparingsförslag till viss del riktade sig mot de
angivna områdena. Bl.a. skulle kommunerna få vidkännas omfattande
indragningar och stödet till de fattiga länderna skulle beskäras. Näringslivet
och staten skulle också, om än i begränsad utsträckning, beröras av
nedskärningarna.

Det som enligt utskottets mening utmärkte förslaget var emellertid att den
helt övervägande delen av nedskärningarna hade sin udd riktad mot
transfereringarna till hushållen och mot de sociala trygghetssystemen.
Hushållens ekonomiska situation skulle därmed ofrånkomligen komma att

FiU 1986/87:30

försämras. Omfattande besparingar föreslogs inom sjuk- och föräldraförsäkringen.
Även arbetslöshetsersättningen skulle begränsas kraftigt liksom
räntebidragen till flerfamiljshus. Moderata samlingspartiet avvisade dessutom
den föreslagna extra höjningen av pensionsnivåerna den 1 juli 1987
samt motsatte sig förbättringen av förmånerna inom delpensionssystemet.

För hushållen sedda som grupp skulle dessa indragningar till viss del
uppvägas av de förslag till skattesänkningar som motionärerna samtidigt
förordar. Men medan besparingarna görs bland de svaga och utsatta
grupperna i samhället riktar sig motionärernas skattesänkningsförslag i
första hand till de mer välbeställda — till dem med höga inkomster och stora
avdrag, till dem med stora förmögenheter och egna villor samt till dem som
köper och säljer aktier. Den sammantagna effekten av skattesänkningarna
och utgiftsbegränsningarna skulle med andra ord ge upphov till en betydande
omfördelning av resurser mellan olika hushållsgrupper.

Skattesänkningar och utgiftsbegränsningar är i moderata samlingspartiets
budgetalternativ två helt överordnade mål. De fördelningspolitiska konsekvenser
detta synsätt för med sig berörs inte alls i motionerna. Skattehöjningar
avvisas direkt oavsett vilka motiv som ligger bakom förslagen. Så är t.ex.
fallet med det nu aktuella förslaget om en höjning av bilaccisen som
tillkommit i stabiliseringspolitiskt syfte. Trots att motionärerna är mycket
kritiska mot regeringens — enligt deras mening - alltför svaga stabiliseringspolitik
förkastas detta förslag. Konsumtionen borde, anser de, ha bromsats
tidigare genom neddragningar av de offentliga utgifterna. Såvitt utskottet
förstår kan detta inte innebära annat än att motionärerna nu anser att
ytterligare neddragningar bör göras i de statliga transfereringarna. Den
egentliga statsverksamheten har ju tidigare i endast begränsad utsträckning
omfattats av motionärernas besparingsförslag. Trots deras principiella syn på
behovet av utgiftsbegränsningar har de tvärtom visat sig beredda att bygga ut
just detta område. Så t.ex. har moderata samlingspartiet under vårens
riksdagsarbete dels föreslagit vissa ytterligare förstärkningar till högskoleenheterna,
dels förordat att försvaret skall tillföras 2,5 miljarder kronor utöver
vad regeringen föreslagit för den närmaste femårsperioden.

Utskottet har tidigare påtalat att den av motionärerna förordade budgetpolitiken
inte bara är felaktig utan också direkt orättfärdig. Särskilt
utmanande blir den om man studerar budgetförslagets mer långsiktiga
konsekvenser. Till saken hör nämligen att besparingsförslagen förutsätts ge
full effekt tämligen omgående. Skattesänkningarna får däremot under det
första budgetåret endast begränsade återverkningar på statsbudgetens
inkomstsida. Avgörande är också att en betydande del av de besparingar som
skall finansiera skattesänkningarna är av engångsnatur. Redan efter ett år
kommer därför budgeten att försvagas och underskottet successivt att växa i
takt med att skattesänkningarna får genomslag på budgeten. Skall budgetunderskottet
kunna behållas oförändrat även efter budgetåret 1987/88 krävs
således fortsatta mycket långtgående neddragningar av statsbudgetens
utgifter.

Utskottet har med hänvisning till de här återgivna omständigheterna
tidigare avstyrkt motionärernas förslag till riktlinjer för budgetpolitiken.
Vårens fortsatta riksdagsarbete har på intet sätt givit utskottet anledning att

FiU 1986/87:30

ompröva denna uppfattning. Utskottet avstyrker därför motion Fil 12 (m)
yrkande 2.

Folkpartiets förslag i fråga om budgetpolitiken bygger enligt vad som sägs i
motion Fil 14 på insikten att Sverige nått skattetaket och att fortsatta
skattehöjningar därför är skadliga för den svenska ekonomin. Ambitionen
bör i stället vara att på sikt åstadkomma en sänkning av skattetrycket. Mot
denna bakgrund avvisar motionärerna de förslag till skattehöjningar som
regeringen nu föreslår.

Motionärerna framhåller att de under en följd av år förespråkat en
budgetpolitik inriktad på att minska utgifterna för att därigenom skapa
utrymme för både minskat budgetunderskott och vissa skattesänkningar. De
nämner att deras i januari 1987 framlagda budgetförslag för nästa budgetår
var utformat på detta sätt. Om riksdagen hade följt folkpartiets förslag skulle
de nu föreslagna skattehöjningarna inte blivit aktuella, hävdar man. Enligt
motionärernas uppfattning visar regeringens politik återigen hur senfärdighet
och uteblivna besparingar leder till plötsliga skattehöjningar.

Utskottet delar inte motionärernas synsätt. Eftersom oppositionspartierna
inkl. folkpartiet mer eller mindre konsekvent motverkat regeringens förslag
till utgiftsbegränsningar har regeringen nu tvingats föreslå andra indragningar
för att förhindra att budgetpolitiken försvagas. Utskottet vill bestämt
tillbakavisa motionärernas påstående att de nu aktuella indragningarna
skulle vara föranledda av senfärdighet från regeringens sida.

Utskottet vill erinra om några av konsekvenserna av motionärernas
principiella avståndstagande från alla skattehöjningar oavsett syfte. Enligt
utskottets mening kan inte statsmakterna helt frånhända sig rätten att i t.ex.
stabiliseringspolitiskt syfte vidta åtgärder som påverkar efterfrågan i ekonomin.
Det bör vara möjligt att inom ramen för ett i stort sett oförändrat
skattetryck omfördela beskattningen. Förbehåller sig statsmakterna inte
denna rätt beskärs handlingsutrymmet samtidigt som möjligheterna att föra
en stram och väl avvägd finanspolitik försvåras. De snabbt stigande
budgetunderskotten under andra hälften av 1970-talet och början av
1980-talet kan, som utskottet ser det, tjäna som en god illustration av detta
förhållande. Då var regeringen inte handlingskraftig nog att bromsa de
snabbt stigande statsutgifterna utan var i stället ensidigt inriktad på att sänka
skatter och motverka olika former av skattehöjningar.

Utskottet vill också erinra om att när utskottet tidigare avvisat folkpartiets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer har det skett med hänvisning till att de
föreslagna besparingarna inneburit långtgående försämringar av sociala
trygghetssystem eller haft en sådan inriktning att de kunde förväntas försvåra
en lugn avtalsrörelse. I detta avseende avviker inte motionärernas nu
aktuella förslag till budgetpolitiska riktlinjer från vad som tidigare förordats.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fil 14 (fp) yrkande 2.

Centerpartiet hänvisar i motion Fil 13 till det budgetalternativ som man
tidigare redovisat i en reservation i finansutskottets betänkande FiU
1986/87:10 om den ekonomiska politiken. Motionärerna säger sig förorda en
sådan politik i varje enskilt fall och med de motiveringar härför som de
lämnat.

FiU 1986/87:30

4 Riksdagen 1986187.5 sami. Nr 30

I sin tidigare ekonomisk-politiska motion föreslog centerpartiet bl.a. att
skatteutjämningssystemet skulle ges en annan inriktning än den regeringen
hade förordat. Bl.a. ville motionärerna kraftigt höja de generella skatteutjämningsbidragen
och i stället avveckla den kompensation som utgår med
anledning av att den kommunala företagsbeskattningen slopats. Motionärernas
budgetberäkningar byggde på förutsättningen att denna kompensation
skulle avvecklas redan den 1 juli 1987. Trots att bidraget därmed skulle
komma att upphöra mitt under kommunernas löpande verksamhetsår
ifrågasatte utskottet inte beräkningarna utan godtog dem på denna punkt.
Detsamma gäller motionärernas förslag om en generell minskning av de
specialdestinerade bidragen till kommunerna ”med undantag för bidragen
till skolan” och ”bidragen till sjukvården för kommuner som är sjukvårdshuvudmän”.
Även på denna punkt godtog utskottet att motionärerna tillgodoräknade
sig effekterna av att de ville minska dessa statsbidrag med uppemot
10 % räknat från den 1 januari 1988. Nedskärningarna skulle bl.a. omfatta
statsbidragen till sådana områden som den kommunala barnomsorgen,
barnfamiljernas bostadsbidrag, pensionärernas bostadstillägg (KBT), kommunernas
sysselsättningsskapande åtgärder och kommunernas insatser för
flyktingar.

Motionärerna hävdar nu att de står fast vid inte bara dessa utan även övriga
förslag och tillgodoräknar sig därför besparingseffekten av dem.

Utskottet vill med hänsyn härtill erinra om att centerpartiet under vårens
riksdagsbehandling frånträtt sin uppfattning att kompensationen för slopad
kommunal företagsbeskattning skall avvecklas redan den 1 juli 1987. Liksom
övriga borgerliga partier anser centerpartiet nu att denna kompensation skall
avskaffas först år 1988. Detta innebär en kraftig försvagning av motionärernas
budgetalternativ för budgetåret 1987/88. Vidare kan utskottet inte finna
att motionärerna genom yrkanden eller andra markeringar i berörda
fackutskott har stått fast vid sitt krav på en generell nedsättning av
statsbidragen till olika kommunala områden fr.o.m. år 1988. Även på denna
punkt uppkommer därmed en kraftig åderlåtning av motionärernas budgetalternativ,
motsvarande drygt 1,8 miljarder kronor.

Därtill kommer att centerpartiet i sin nu aktuella motion tillgodoräknat sig
besparingseffekten av vissa förslag två gånger. Det gäller bl.a. förslag om
avveckling av vissa räntebidrag samt förslag om höjd energiskatt på oljor.

Då utskottet tidigare behandlade motionärernas förslag om en generell
minskning av de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna ville
utskottet i och för sig inte ifrågasätta att vissa specialdestinerade statsbidrag
kunde behöva omprövas. Enligt utskottets mening skulle motionärernas
krav på en drastisk och omedelbart verkande omläggning av bidragsgivningen
otvetydigt komma att inverka på kommunernas verksamhet och på deras
långsiktiga planering. Utskottet såg det som en påtaglig brist att motionärerna
över huvud taget inte hade berört denna aspekt i sin januarimotion.

När centerpartiet genom praktiskt handlande i riksdagsarbetet nu visat att
de inte står fast vid sina tidigare förslag på detta område tolkar utskottet det
som att man kommit till insikt om bristerna i det egna budgetalternativet.
Svagheterna i detta framgår också av de ovannämnda dubbelräkningarna.

Det finns anledning att erinra om den kritik som utskottet tidigare riktat

FiU 1986/87:30

mot det sätt på vilket motionärerna avser att finansiera sina ökade
åtaganden. Sitt största inkomsttillskott erhåller de genom en omfördelning
av arbetsgivaravgifterna. Centerpartiet föreslår sålunda att ATP-avgiften
och delpensionsavgiften sänks med 0,2 resp. 0,3 procentenheter och att
folkpensionsavgiften i stället höjs i motsvarande mån, dvs. med 0,5
procentenheter. Rent praktiskt medför detta att statsbudgeten tillförs ca 2,0
miljarder kronor och att AP-fonden och delpensionsfonden går miste om
motsvarande inkomster. Innebörden är att AP-fondens och delpensionsfondens
medel används för att finansiera löpande utgifter på statsbudgeten.

Andra mer betydande inkomstförstärkningar erhåller motionärerna genom
olika former av miljöavgifter och energiskatter. Denna arsenal av nya
skatter och avgifter föreslås nu i motion Fil 13 bli utökad med ytterligare en
skatt — en uranskatt som är avsedd att tas ut med 1 öre per kWh insatt bränsle
vid produktion av kärnkraftsel och som enligt motionärerna beräknas ge en
årlig intäkt på ca 2 miljarder kronor. Gemensamt för dessa skatter och
avgifter är att de skall finansiera bl.a. motionärernas förslag om sänkt
inkomstskatt. Samtidigt skall de fungera som ekonomiskt styrmedel i miljöoch
energipolitiken, vilket på sikt medför att skatteunderlaget minskar.
Sedda utifrån det perspektivet kan emellertid skatterna och avgifterna
rimligtvis inte väntas ge statskassan ett varaktigt tillskott av någon större
betydelse. Det är därmed också, som utskottet ser det, mindre lämpligt att i
alltför stor utsträckning förlita sig på denna typ av inkomstförstärkningar vid
finansiering av nya bestående utgiftsåtaganden.

I motion Fil 13 upprepar motionärerna sina tidigare väckta besparingsförslag
på det bostadspolitiska området (yrkandena 19-21). Samma förslag har
emellertid tidigare i vår avstyrkts av riksdagen. Finansutskottet har i dessa
frågor ingen annan uppfattning än den bostadsutskottet givit uttryck åt vid
sin behandling av motion Bo257 yrkandena 5-7 (BoU 1986/87:10 och 20,
rskr. 1986/87:248).

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fil 13 (c)
yrkandena 2, 19, 20 och 21.

Vänsterpartiet kommunisterna pekar i sin motion Fillö på att man i
kompletteringspropositionen räknar med att budgetsaldot för nästa budgetår
skall förbättras med 6,5 miljarder kronor framför allt beroende på den
snabbare löneutvecklingen. Trots denna förbättring strävar - anför motionärerna
— regeringen vidare mot ytterligare minskat underskott, fastän en
sådan politik får en återhållande effekt på samhällsekonomin. Tillväxten
hålls, enligt motionärerna, tillbaka inom viktiga samhällssektorer, vilket
medför en press uppåt på arbetslösheten.

I avsnittet om budgetutvecklingen 1986/87 och 1987/88 har utskottet
kommenterat och avvisat motionärernas slutsatser av budgetförbättringen.
Utskottet har vidare i sina nyss gjorda kommentarer till utfallet av
långtidsbudgeten betonat behovet av en fortsatt stram finanspolitik trots de
förbättringar som kan skönjas i statens finansiella sparande. Utskottet kan
med andra ord inte instämma i den kritik som motionärerna riktar mot den
förda budgetpolitiken.

Motionärerna återkommer med sitt tidigare framförda förslag om en

FiU 1986/87:30

höjning av omsättningsskatten på aktier till 6 %, dvs. med 4 procentenheter.
Motionärerna räknar med att en sådan höjning skall tillföra statskassan 6
miljarder kronor, ett belopp som de i första hand vill utnyttja för att dels öka
livsmedelssubventionerna, dels ge ut ett specialdestinerat bidrag till åtgärder
avsedda att stimulera arbete, vård och omsorg i den kommunala sektorn.
Motionärerna begär också att intäkterna från höjningen av bilacccisen skall
tillföras den kollektiva trafiken. Slutligen förordar de en betydande uppräkning
av statsbidragen till kommunerna. Den kommunala sektorn bör enligt
deras mening få expandera med 3 % per år för att kunna motsvara de stora
krav som enligt motionärerna ställs på sysselsättnings-, regional- och
fördelningspolitiken.

Den sanering som statens finanser genomgått under senare år har blivit
möjlig tack vare en mycket stram budgetpolitik. Motionärerna förespråkar
en politik med motsatt inriktning. De vill kraftigt öka statens utgifter och
skatter. Tillsammans med de andra åtgärder som motionärerna föreslagit
tidigare i år uppkommer i deras budgetförslag ett väsentligt ökat underskott.
Motionärernas budgetalternativ bidrar därmed inte bara till att höja
skattetrycket. Det försämrar också bytesbalansen, driver upp inflationen och
pressar upp räntenivån, vilket skulle bromsa fortsatt ekonomisk tillväxt.
Utskottet avvisar en politik med en sådan inriktning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fil 16 (vpk) yrkande

Utskottet vill sammanfatta sin syn pä budgetpolitiken på följande sätt.

Kravet på en mycket stram budgetpolitik kvarstår oförändrat. Betydande
framsteg har visserligen gjorts under senare år, men betydande obalanser
kvarstår i ekonomin. Några lättnader i budgetpolitiken kan därför inte
tillåtas.

Vårens budgetarbete i riksdagen har visat att det föreligger betydande
svårigheter att uppnå breda lösningar kring olika besparingsförslag. Det
gäller även på de områden där det hos de olika partierna finns en uttalad vilja
att åstadkomma besparingar. Till följd härav har i vissa fall väl avvägda
besparingsförslag kommit att ersättas med provisoriska lösningar.

De budgetalternativ som presenteras i motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c),
Fil 14 (fp) och Fil 16 (vpk) öppnar inte väg för nya alternativa lösningar som
kan bidra till att skapa större enighet. I motionerna finns få gemensamma
besparingsförslag. Såsom framgår av den redovisade genomgången av
motionerna har utskottet av skilda skäl inte heller kunnat ställa sig bakom
dessa förslag. Detsamma gäller för övrigt det förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som återfinns i motion FH15 (yrkande 6) av Alf Svensson (c).
Utskottet avstyrker således även detta yrkande.

Utskottet ser med oro på möjligheterna att under de närmaste åren
åstadkomma den breda uppslutning som erfordras för en framgångsrik
tillväxtpolitik.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen under senare år lagt fast vissa
principer som varit vägledande för prövningen av statsbudgetens utgifter.
Dessa principer bör alltjämt gälla. De innebär att:

- Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattning -

FiU 1986/87:30

en av sådana utgiftsökningar måste hållas nere samtidigt som de
finansieras genom att andra utgifter minskas.

- Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden.

- Arbetet med att begränsa utgiftsautomatiken måste fortsätta.

- Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisationsformer.

- En fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram och verksamheter
måste göras.

- Det totala skattetrycket får inte öka.

Till dessa principer bör nu också läggas att regeringen inför varje
avtalsrörelse bör klargöra vilket totalt lönekostnadsutrymme som den anser
föreligga för den statliga sektorn.

Som utskottet tidigare framhållit är det också av stor vikt att resultatet av
olika undersökningar av myndigheternas verksamhet tas till vara. Nya vägar
bör sökas för att de synpunkter som kommer fram i sådana undersökningar
verkligen skall bli föremål för en konstruktiv och systematisk diskussion
mellan berörda myndigheter, regeringskansliet och de utredande organen.

Finansfullmakten och statliga kreditgarantier m.m.

I propositionen lämnar föredraganden en redogörelse för i vilken utsträckning
regeringen har utnyttjat finansfullmakten. Utskottet noterar att regeringen
har för avsikt att återkomma i frågan om den av riksdagen begärda
översynen av finansfullmakten och andra konjunktur- och arbetsmarknadspolitisk!
motiverade bemyndiganden. Redogörelsen föranleder i övrigt inget
uttalande från utskottets sida.

Genom finansfullmakten bemyndigas regeringen att under ett budgetår
besluta om utgifter intill ett visst belopp om arbetsmarknadsläget kräver det.
Beloppsgränsen har sedan budgetåret 1983/84 varit 2,5 miljarder kronor.
Fullmakten får användas för att tidigarelägga, utvidga eller påskynda statliga
investeringar som normalt finansieras med anslag på statsbudgeten. Regeringen
kan också använda den för bidrag till kommunala projekt för
investeringar och sysselsättning. Bidragsprocenten får därvid fastställas med
hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 %. Vidare får finansfullmakten
användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn. I dessa sammanhang
får gällande bidragssatser tillfälligt höjas till högst 75 %.

I propositionen föreslås att regeringen skall ges möjlighet, om arbetsmarknadsläget
kräver det, att utnyttja finansfullmakten för ytterligare två
ändamål, nämligen för arbetsmarknadsutbildning och för insatser med
anledning av handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia. Vad beträffar
den sistnämnda typen av insatser är det, enligt föredraganden, i dagsläget
svårt att uppskatta både eventuella behov och omfattningen av sådana
insatser, varför denna bedömning måste anstå tills läget bättre kan överblickas.
I propositionen föreslås därför att regeringen skall inhämta riksdagens
bemyndigande att tillfälligtvis få utnyttja finansfullmakten för att täcka det
resurstillskott som kan bli nödvändigt.

I motion A107 av Alf Wennerfors m.fl. (m) avvisas detta förslag. Enligt
motionärerna finns det ingen anledning att dölja att den svenska handelsboj -

FiU 1986/87:30

kotten innebär uppoffringar för oss själva. Det är därför, som motionärerna
ser det, olämpligt att kostnaderna för bojkotten ”göms” inom finansfullmakten.
Regeringen bör därför, hävdar motionärerna, återkomma till riksdagen
med förslag till anslag på tilläggsbudget för att täcka dessa kostnader.

Utskottet får med anledning härav framhålla följande. Såsom föredraganden
framhåller kan det i dagsläget vara svårt att uppskatta behovet och
omfattningen av de åtgärder som erfordras med anledning av handelsblockaden
mot Sydafrika. Samtidigt är det, enligt utskottets mening, önskvärt att
regeringen kan upprätthålla en hög beredskap i detta avseende. Om man, i
enlighet med motionärernas förslag, skulle välja att anvisa medel på
tilläggsbudget, kan resurser disponeras för detta ändamål tidigast under
senhösten 1987. Några möjligheter att dessförinnan möta snabbt aktualiserade
behov skulle inte föreligga. Utskottet ser för sin del ingen anledning att på
detta sätt begränsa regeringens handlingsberedskap allra minst som riksdagen
på sedvanligt sätt i efterhand kommer att få en redogörelse för hur
finansfullmakten har utnyttjats. Utskottet avstyrker således yrkandena 10
och 11 i motion A107 (m) och tillstyrker förslaget att regeringen på angivet
sätt ges vidgad möjlighet att utnyttja finans fullmakten.

I centerpartiets motion Fil 13 föreslås att finansfullmakten skall begränsas
till 1 500 milj. kr. Med tanke på det låga utnyttjandet finns det inte anledning
att bevilja ett större belopp. Skulle större behov uppkomma bör regeringen
få återkomma till riksdagen, anser motionärerna.

Utskottet vill erinra om den översyn som riksdagen begärt och som för
närvarande pågår av systemet med finansfullmakten och övriga konjunkturoch
arbetsmarknadspolitiskt motiverade bemyndiganden. Syftet med översynen
är dels att begränsa antalet bemyndiganden, dels att fastställa en för
finansfullmakten och övriga liknande bemyndiganden gemensam beloppsmässig
ram. Riksdagen skulle därigenom få en bättre överblick och kontroll
över vilka bemyndiganden som gäller. Den av motionärerna föreslagna
beloppsbegränsningen skulle inte stärka riksdagens ställning i detta avseende.
Utskottet är därför inte berett att föreslå någon förändring av storleken
på finansfullmakten i avvaktan på att översynen slutförts. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag att finansfullmakten fastställs till 2 500 milj. kr. för
budgetåret 1987/88 och avstyrker motion Fil 13 (c) yrkande 23.

Vad föredraganden anfört i propositionen om statliga kreditgarantier (mom.
18), om statens avkastningsränta och statens utlåningsränta (mom. 16) samt
om finansieringen av ökade lönekostnader i samband med mindre omorganisationer
av statliga myndigheter (mom. 20) föranleder inget uttalande från
utskottets sida.

I den under allmänna motionstiden väckta motionen Fi417 av Anne Wibble
m.fl. (fp) begärs att medelstilldelningen under posten Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto skall minskas med 65 milj. kr. under förutsättning av att
riksdagen bifaller folkpartiets yrkande om 8 000 fler gymnasieplatser.

Utskottet vill med hänsyn härtill erinra om att Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto är en budgetpost som används för att man redan i
statsbudgeten skall kunna redovisa en total budgetbelastning som så nära
som möjligt ansluter sig till det väntade utfallet. På denna post förs sådana

FiU 1986/87:30

utgifter och inkomster upp för vilka konkreta förslag ännu inte föreligger
eller där beloppen inte exakt kan beräknas.

I budgetpropositionen fördes Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
upp med 9 miljarder kronor för budgetåret 1987/88. Genom de särpropositioner
som lagts under våren har belastningen på utgiftsanslagen ökat. Till följd
härav har i kompletteringspropositionen beloppet jämkats till 7 miljarder
kronor. Dylika förändringar görs enligt praxis alltid med ett belopp som
avrundas till närmaste miljard kronor. Den av motionärerna begärda
jämkningen är med andra ord så liten att den inte skulle få något genomslag.
Med hänvsning härtill avstyrker utskottet motion Fi417 yrkande 3 (fp).

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m.

De riktlinjer som enligt utskottets mening bör gälla för budgetpolitiken
innebär bl.a. att särskilda restriktioner läggs på lönekostnadsökningarna
inom statlig verksamhet. Utskottet har i ett tidigare avsnitt angivit vilka
allmänna principer som därvid bör gälla och hur dessa skall tillämpas (se
avsnittet om lönebildning). Såsom framgår av vad som där sägs kan
restriktionerna komma att påverka såväl medelstilldelningen till myndigheterna
som de taxor de har rätt att ta ut. Bl.a. kan myndigheterna inte längre
påräkna full kompensation om lönekostnadsökningarna går utöver den nivå
som regeringen i förväg angivit. För att under löpande budgetår kunna täcka
merkostnader av detta slag förfogar regeringen över särskilda täckningsanslag.

I bilaga 9 till årets budgetproposition har regeringen under punkt F 8
föreslagit riksdagen att till Täckning av merkostnader för löner och pensioner
m.m. för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 2 miljarder kronor.
Anslagsbeloppet, som är rent schablonmässigt beräknat, är i princip avsett
att täcka de merkostnader som uppkommer inom statsförvaltningen till följd
av nya löneavtal m.m. Täckningsanslaget omfattar dock inte affärsverken, ej
heller det militära försvaret och civilförsvaret. I budgetpropositionen
understryker föredraganden att anslagsbeloppet inte skall ses som en
prognos över de kommande löneförhandlingarna.

Utskottet får för egen del anföra följande. Den av regeringen föreslagna
medelsanvisningen på täckningsanslaget är densamma som har gällt under de
tre senaste budgetåren. Beloppet är schablonmässigt beräknat. Utskottet har
inte något att erinra mot regeringens förslag på denna punkt utan tillstyrker
att 2 miljarder kronor anvisas till Täckning av merkostnader för löner och
pensioner m.m.

Mot bakgrund av att lönesumman ökat snabbare än man tidigare räknat med
förordas i kompletteringspropositionen att vissa större förslagsanslag skall
justeras med hänsyn till denna uppgång. I enlighet härmed föreslås att bl.a.
anslagen Bidrag till driften av grundskolor m.m. och Bidrag till arbetslöshetsersättning
och utbildningsbidrag skall räknas upp med 1,0 resp. 0,2 miljarder
kronor.

Riksdagen har med anledning av budgetpropositionen tidigare anvisat
15 070 milj. kr. till Bidrag till driften av grundskolor m.m. under budgetåret
1987/88 (UbU 1986/87:12, rskr. 1986/87:185). Utskottet biträder förslaget att

FiU 1986/87:30

utöver detta belopp anvisa 1 000 milj. kr.

Medelsberäkningen under anslaget Bidrag till arbetslöshetsersättning och
utbildningsbidrag grundas på den genomsnittligt utbetalade dagpenningens
storlek och på antaganden om arbetslöshetens framtida omfattning. Dagpenningens
storlek påverkas inte automatiskt av förändringar i lönesumman.
Utskottet gör ingen annan bedömning av arbetslöshetens framtida omfattning
än den som ligger till grund för riksdagens tidigare medelsanvisning på
detta anslag. Mot denna bakgrund finner utskottet inte anledning att nu
anvisa ytterligare medel för detta ändamål. Utskottet avstyrker således bifall
till moment 14 i propositionen.

Arbetsgivarinträdet och den statliga städverksamheten

Arbetsgivarinträde innebär att den statligt anställde i stället för sjukpenning
och föräldrapenning uppbär lön från arbetsgivaren. Med undantag för
affärsverken, exportkreditnämnden och stiftsnämnderna tillgodoförs statsverket
men ej de enskilda myndigheterna ersättning via riksförsäkringsverket.
Med hänsyn härtill kompenseras dessa myndigheter genom en lägre
ersättning för arbetsgivaravgifter, det s.k. lönekostnadspålägget. Förvaltningsmyndigheterna
kompenseras emellertid genom detta endast för en
genomsnittlig frånvaro.

I motion I986/87:Fi803 av Yngve Wernersson (s) framhålls att systemet
med arbetsgivarinträde kan vid temporär hög frånvaro skapa svårigheter för
myndigheterna — särskilt i små förvaltningar - att fullfölja sina uppgifter då
ekonomiska förutsättningar saknas för att anställa vikarier. Vidare anförs i
motionen att kvinnor i fertil ålder riskerar att diskrimineras på grund av
befarad framtida frånvaro för barnafödande och vård av sjukt barn etc.
Motionären begär en översyn av systemet med arbetsgivarinträde.

I propositionen framhålls att ett sätt att undvika sådana olägenheter som
anges i motionen är att återföra ersättningen från försäkringskassorna till
förvaltningsmyndigheterna. Därigenom förbättras även möjligheterna att
bedriva bl.a. statlig lokalvård i konkurrens med privata företag på lika
villkor. En sådan ändrad ordning förutsätter dock en höjning av lönekostnadspålägget
inom ramen för oförändrade anslag. Det anförs i propositionen
att möjligheterna att vidta en sådan förändring emellertid behöver beredas
ytterligare. Bl.a. måste de närmare ekonomiska konsekvenserna av en sådan
förändring klarläggas. Med hänsyn till problemen med främst lokalvården
bör dock en eventuell ändring genomföras så snabbt som möjligt. Det
ankommer på regeringen att besluta om förändringar i förordningarna som
reglerar lönekostnadspåläggets storlek, utbetalningen av sjuk- och föräldrapenning
vid arbetsgivarinträde m.m. Föredraganden avser att återkomma till
regeringen i denna fråga.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att nuvarande system med
arbetsgivarinträde bör omprövas. Det innebär att yrkandet i motion Fi803 är
tillgodosett och det finns inte anledning för riksdagen att ta något initiativ i
frågan. Motion Fi803 avstyrks sålunda.

Den statliga lokalvårdens problem tas även upp i motionerna Fi506 (vpk)
och Fi805 av Sten Svensson och Lars Ahlström (m).

FiU 1986/87:30

I motion Fi805 anförs att riktlinjerna för den statliga städningen bör
utformas så att myndigheterna från fall till fall beslutar om att utnyttja den
effektivaste städformen. I riktlinjerna bör därför anges att myndigheterna
regelmässigt bör begära in anbud för städningen för att på detta sätt få en
effektiv kostnadspress på verksamheten. I de fall där övergång till entreprenadstädning
innebär besparingar bör denna städform utnyttjas.

I motsats till förslagen i motion Fi805 avvisas alla former av privatisering av
den statliga städverksamheten i motion Fi506.1 stället bör enligt motionärerna
en typ av ”självstyre” utan arbetsledare införas i lokalvårdsorganisationen.
Självstyrande lokalvårdare har, framhåller motionärerna, prövats bl.a. i
Umeå i tio års tid och försöket visar att städningen genom denna organisation
sänker kostnaderna. Ökad sammanhållning och roligare arbetsdagar är ett
annat viktigt resultat.

Utskottet är självfallet av samma uppfattning som motionärerna att det är
angeläget att den statliga städverksamheten liksom all statlig verksamhet
bedrivs effektivt. Myndigheterna har i dag en stor frihet att själva bestämma
användningen av förvaltningsresurserna. Det innebär att den anbudsprövning
som efterfrågas i motion Fi805 redan äger rum i allt större omfattning.
Den ändring som utskottet redovisat beträffande det statliga arbetsgivarinträdet
skulle också om den genomförs leda till att mer korrekta kostnadsjämförelser
kan göras mellan städning i privat regi och i egen regi. Som utskottet
framhöll vid behandlingen av frågor rörande den statliga städverksamheten
hösten 1983 (FiU 1983/84:5, s. 7) måste emellertid en mängd andra faktorer
än de rent företagsekonomiska uppmärksammas vid en sådan kostnadsprövning.
Som exempel kan nämnas behovet av säkerhetsåtgärder för att
myndigheterna skall kunna skydda sig från otillbörlig insyn. Andra faktorer
som bör beaktas är de speciella förhållanden som råder på städservicemarknaden.
Bl.a. har Svenska kommunalarbetareförbundet uppgivit (jfr FiU
1983/84:5, s. 7) att man kan konstatera att just städområdet erbjuder
konkurrensmöjligheter som, om de tillämpades i det privata näringslivet,
skulle betraktas som illojal konkurrens. Med detta avsågs tendensen att
underbetala och överutnyttja anställd personal, ofta invandrare som har
svårt att tillvarata sina intressen.

Utskottet vill erinra om att 1972 års ställningstagande, som åberopas i
motion Fi805, inte uteslöt möjligheterna till en sådan kostnadsprövning av
verksamheten.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion Fi805.

Kravet som framförs i motion Fi506 att införa s.k. självstyre i lokalvården
är, enligt utskottets mening, en fråga som bör diskuteras och avgöras inom
berörda myndigheter. Det kan knappast vara lämpligt att riksdagen föreskriver
hur arbetsledningen i dessa sammanhang skall utformas. Utskottet
avstyrker därför motion Fi506.

Information till hushållen om statens budget

I motion Fi808 av Kerstin Keen (fp) föreslås att hushållen varje år skall få en
redovisning av statens inkomster, utgifter och verksamheter. Denna redovisning
skall vara utformad på ett enkelt och lätt överskådligt sätt. Motionären

FiU 1986/87:30

anser att kostnaderna för en sådan statlig årsredovisning bör utredas.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. När regeringen i
början av varje år lägger fram sitt budgetförslag ges detta regelmässigt stort
utrymme i nyhetsförmedlingen. Vissa nyhetsorgan gör egna sammanställningar
som översiktligt och pedagogiskt presenterar de olika förslagen i
budgetpropositionen. Allmänheten har därigenom goda möjligheter att sätta
sig in i de frågor regeringen vill att riksdagen skall ta ställning till. För den
som önskar tränga djupare in i materialet utan att behöva ta del av
budgetförslagets drygt 2 600 sidor utarbetar finansdepartementet varje år ett
sammandrag i vilket propositionen med bilagor sammanfattas på ungefär 150
sidor.

De beslut riksdagen fattar med anledning av budgetpropositionen sammanställs
i en årsbok som riksdagen ger ut efter varje riksmöte. Denna
uppslagsbok återger även övriga riksdagsbeslut. Framställningen är inte
primärt inriktad på att ge en bild av statsbudgetens inkomster och utgifter.
Den har i stället sin tyngdpunkt i de olika beslutens materiella innebörd. I
årsboken återges dock översiktligt den av riksdagen fastställda statsbudgeten.

Utskottet vill här nämna den efterhandsredovisning som riksrevisionsverket
(RRV) lämnar över den statliga verksamheten. Det sker i ett antal
skrifter som RRV varje år ger ut, däribland den populärt hållna publikationen
Statens finanser. Den omfattar ca 70 sidor och innehåller uppgifter om
statsbudgetens inkomster och utgifter, om sambandet mellan stat och
kommun samt om budgetunderskott, upplåning och statsskuld. I denna skrift
redovisas också ett årsbokslut för staten.

Statens finanser trycks i en upplaga på 10000 exemplar. Skriften kan
rekvireras gratis från RRV. En del av upplagan — ca 1/3 - distribueras till i
första hand myndigheter, organisationer och högskolor. Resterande del
sänds på begäran ut till enskilda personer, skolor, fackföreningar m.m.
RRV:s externa kostnader för skriften uppgick år 1987 till ca 140000 kr.

En skrift med ett innehåll motsvarande motionärens önskemål finns
således redan. Den tillhandahålls gratis. Det grundläggande kravet — att en
intresserad allmänhet skall kunna informera sig i dessa frågor - är därmed
tillgodosett. Utskottet finner det inte befogat att distribuera information av
detta slag till samtliga hushåll. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet
motion Fi808.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den internationella skuldkrisen
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi603,

2. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fil 12 yrkande

1, 1986/87:Fil 13 yrkande 1, 1986/87:Fil 14 yrkande 1, 1986/87:Fil 15
yrkande 5 och 1986/87:Fi 116 yrkandena 1, 3, 4, 7, 8, 15 och 23
godkänner vad som förordats i proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom.

FiU 1986/87:30

1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi 113 yrkandena 4, 7 och
11-13,

3. beträffande lönebildningen

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fil 12 yrkande 19, 1986/
87:Fil 13 yrkandena 3 och 6, 1986/87:Fi 114 yrkande 4 och 1986/
87:Fil 16 yrkandena 12—14,

4. beträffande avskaffande av det allmänna prisstoppet

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fil 12 yrkande 15, 1986/
87:Fill3 yrkande 5 och 1986/87:Fil 14 yrkande 3,

5. beträffande prismätning

att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi 112 yrkande 17,

6. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fi 112 yrkande 3, 1986/
87:Fil 13 yrkandena 9 och 24, 1986/87:Fil 14 yrkande 7,1986/87:Fill5
yrkande 7 och 1986/87 :Fi606 yrkande 1,

7. beträffande räntesänkning

att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi 116 yrkande 26,

8. beträffande förbud mot options- och terminsaffärer
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi 116 yrkande 5,

9. beträffande investeringsfonderna

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:Fill2 yrkande 4 och 1986/
87:Fi 114 yrkande 6,

10. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1986/87:Fil 12 yrkande 2,
1986/87:Fil 13 yrkandena 2 och 19—21, 1986/87:Fil 14 yrkande 2,
1986/87:Fil 15 yrkande 6 och 1986/87:Fill6 yrkande 2 godkänner vad
som förordats i proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 2 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:150 bilaga 1 mom. 17,

12. beträffande finansfullmakten

a) att riksdagen med avslag på motion 1986/87:A107 yrkandena 10
och 11 och med bifall till proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 11
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget
kräver det, utnyttja finansfullmakten även för arbetsmarknadsutbildning
samt för arbetsmarknadsåtgärder som kan bli nödvändiga
med anledning av handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia,

b) att riksdagen med avslag på motion 1986/87:Fil 13 yrkande 23
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som
förordats i proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 12 intill ett
sammanlagt belopp av 2500000000 kr.,

13. beträffande statliga kreditgarantier

' att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:150 bilaga 1 mom. 18,

14. beträffande statens avkastningsränta och statens utlåningsränta

FiU 1986/87:30

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:150 bilaga 1 mom. 16,

15. beträffande finansieringen av ökade lönekostnader i samband
med mindre omorganisationer av statliga myndigheter

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:150 bilaga 1 mom. 20,

16. beträffande Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi417 yrkande 3,

17. beträffande täckning av merkostnader för löner och pensioner
att riksdagen med bifall till proposition 1986/87:100 bilaga 9 punkt F 8
till Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. för
budgetåret 1987/88 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 2000000000 kr.,

18. beträffande ytterligare anslag till driften av grundskolor

att riksdagen med bifall till proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 13
till Bidrag till driften av grundskolor m.m. för budgetåret 1987/88
under åttonde huvudtiteln - utöver av riksdagen tidigare anvisat
belopp (UbU 1986/87:12, rskr. 1986/87:185) - anvisar ett förslagsanslag
av 1000000000 kr.,

19. beträffande ytterligare anslag till arbetslöshetsersättning och
utbildningsbidrag

att riksdagen avslår i proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 14
framlagt förslag om ytterligare förslagsanslag under tionde huvudtiteln
till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag för
budgetåret 1987/88,

20. beträffande sjuk- och föräldrapenning vid arbetsgivarinträde
att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1986/87:150 bilaga 1 mom. 19,

21. beträffande det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga
städ verksamheten

a) att riksdagen avslår motion 1986/87: Fi803,

b) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi805,

c) att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi506,

22. beträffande information till hushållen om statens budget
att riksdagen avslår motion 1986/87:Fi808.

Stockholm den 26 maj 1987
På finansutskottets vägnar
Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Christer Nilsson (s), Bo Södersten (s), Rune Rydén (m), Iris
Mårtensson (s), Lars De Geer (fp), Filip Fridolfsson (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Kjell A. Mattsson (c), Flans Petersson i Hallstahammar (vpk),
Marianne Carlström (s) och Stina Eliasson (c).

FiU 1986/87:30

Reservationer

FiU 1986/87:30

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 2 a)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Filip Fridolfsson (m), Kjell A. Mattsson (c) och Stina Eliasson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”1 finansplanen”
och på s. 28 slutar med ”i betänkandet” bort ha följande lydelse:

Den kraftiga sänkningen av de internationella råoljepriserna som inträffade
under 1986 döljer den försämring av bytesbalansen som fortlöpande äger
rum. Regeringens prognos om ett överskott på ca 1 miljard kronor 1987
bygger på förutsättningen att svensk exportindustri kan bibehålla marknadsandelar
på exportmarknaderna och på hemmamarknaden.

Utskottet anser för sin del att detta är en väl optimistisk prognos med tanke
på att de svenska exportföretagens priser steg väsentligt snabbare 1986 än i de
viktigaste konkurrentländerna. Likaså tycks den internationella utvecklingen
bli svagare än väntat, vilket sammantaget skulle innebära att den totala
exportutvecklingen blir sämre än vad regeringen räknat med. Utskottet
bedömer mot den bakgrunden risken för ett sämre utfall av bytesbalansen än
vad regeringen räknat med som trolig. Nettoexportens bidrag till totalproduktionen
kan därigenom också förväntas bli lägre.

För de totala investeringarna förutspår regeringen nu en kraftigare ökning
än i finansplanen. Skillnaden beror på att bostadsinvesteringarna justerats
upp. Utskottet anser emellertid att det finns en risk för att den av regeringen
förväntade ökningen av nyproduktionen inte kommer till stånd så snabbt
som önskat.

Industriinvesteringarna beräknas fortfarande stiga med ca 13 %. En del av
denna ökning kan förklaras av att Volvo och Saab-Scania genomför av staten
subventionerade satsningar i Uddevalla resp. Malmö. Mot bakgrund av det
högre ränteläge som etablerats under våren 1987 är det mindre troligt att
någon större generell kapacitetsökning kommer till stånd. Utskottet konstaterar
också att avkastningen på finansiella placeringar överstiger lönsamheten
på industriella satsningar.

Regeringen räknar sammantaget med att BNP stiger med drygt 2 % under
1987. Jämfört med andra prognoser är detta en hög siffra. Enligt utskottets
uppfattning är den väl optimistisk. Enligt regeringens egna bedömningar är
ca 80 % av den totala tillväxten konsumtionsledd, medan endast 20 % avsätts
till kapitalbildning. Utvecklingen sedan 1985 med ett alltför lågt bidrag från
utrikeshandeln och investeringarna fortsätter således.

I detta sammanhang är det viktigt att skilja på kostnadsläge och kapacitetsutnyttjande
å ena sidan och tillväxtbefrämjande åtgärder å den andra sidan.
En ökning av kapacitetsutnyttjandet genom t.ex. en devalvering leder endast
till en engångsökning av produktionen. En kontinuerlig och hög tillväxt
kräver både ett högt kapacitetsutnyttjande, dvs. åtgärder på ekonomins
efterfrågesida, och en politik som stimulerar ekonomins utbudssida. Med en
högre tillväxttakt skulle produktionsökningen bättre räcka till för en ökning

av både den totala konsumtionen och den nödvändiga kapitalbildningen.
Utskottet konstaterar att regeringens politik i allt väsentligt saknar utbudsstimulerande
åtgärder. Balans kan då endast upprätthållas genom att minska
den totala konsumtionen.

Utskottet konstaterar mot denna bakgrund att en överföring av resurser
från konsumtion till investeringar och nettoexport, som skulle utgöra
hörnstenen i regeringens ekonomiska politik, inte har kommit till stånd.
Regeringens ekomisk-politiska strategi baseras i alltför stor omfattning på
konsumtionsledd expansion. En sådan politik utdömdes av regeringen i dess
första finansplan 1983.

Utskottet ser det som angeläget att hålla tillbaka den offentliga konsumtionsökningen.
Den del av den privata konsumtionsuppgången 1987 som
beror på att de disponibla inkomsterna ökar är inte oroande. Det är däremot
utomordentligt allvarligt att hushållen minskar sitt sparande. Regeringen
förutspår att sparkvoten blir minus 1,5 % under år 1987. Det kan emellertid
inte uteslutas att sparandet faller ytterligare. En sådan konsumtionsökning
riskerar att skapa underskott i bytesbalansen som tilltar mot slutet av 1987
och under 1988.

Det låga hushållssparande! utgör således ett allvarligt problem. Det
svenska hushållssparande! har sedan 1982 varit obefintligt eller till och med
negativt. Det låga sparandet bidrar även till att pressa upp räntenivån vilket
hämmar investeringarna.

Utskottet anser det viktigt att hushållen kan bygga upp en egen buffert för
att kunna möta oförutsedda utgifter. Eget sparkapital ger en ekonomisk
trygghet, varvid individen står friare och starkare gentemot arbetsgivare och
myndigheter.

Utskottet motsätter sig därför regeringens strävan att flytta över sparandet
från den privata till den offentliga sektorn med tydlig avsikt att utöva en
större statlig kontroll över investeringarna. Utskottet anser att sparpolitiken
bör syfta till ett decentraliserat enskilt ägande. En aktiv politik som
stimulerar sparandet i hushållssektorn är nödvändig.

Utskottet konstaterar också att arbetslösheten befinner sig på en historiskt
sett hög nivå med tanke på det höga kapacitetsutnyttjandet. Den genomsnittliga
arbetslöshetsnivån har under de senaste åren klart överstigit den som
rådde i slutet av 1970-talet. Utskottet anser att den fortsatt höga arbetslösheten
jämfört med tidigare konjunkturtoppar är ett uttryck för de kvarstående
strukturella obalanserna och bristande flexibilitet i svensk ekonomi.

Regeringen har kallat sin ekonomiska politik för ”den tredje vägens”
politik. Genom att både spara och arbeta sig ur krisen skulle problemen
lösas. Men verkligheten talar ett annat språk. Lönekostnadsutvecklingen är
fortfarande alltför snabb. Konsumtionen har ökat rekordsnabbt och hushållssparande!
är, som utskottet tidigare påpekat, negativt. Resultatet har
blivit en i ett internationellt perspektiv snabb inflation och en urholkning av
den svenska industrins konkurrenskraft.

Utskottet anser att utvecklingen under det gångna året visar att regeringen
inte förmår att driva en trovärdig inflationsbekämpande politik. Visserligen
sjönk inflationstakten under 1986, men detta berodde till största delen på
yttre omständigheter.

FiU 1986/87:30

Regeringens inflationsprognos för 1987 är 4 %. Den inhemskt genererade
inflationen är fortfarande hög och med tanke på de höga löneökningarna
under 1986 anser utskottet att regeringens inflationsprognos är för låg.

Inflationen under januari månad uppgick till ca 1%, vilket föranledde
regeringen att införa allmänt prisstopp. Utskottet tar avstånd från att
prisstopp används som ett traditionellt verktyg i den ekonomiska politiken.
Erfarenheten visar att prisstopp inte löser de underliggande problemen -snarare tvärtom. Kombinationen av en snabb lönestegringstakt och en
tillfälligt låg inflation ökar konsumtionsutrymmet. Prisstoppet motverkar
därmed regeringens ambition att dämpa konsumtionens ökningstakt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att läget i den svenska ekonomin
håller på att gradvis försämras. Tillväxten är fortsatt låg i ett internationellt
perspektiv och dessutom fel sammansatt genom att en alltför stor del är
konsumtionsledd. Skälet till att exporten utvecklas svagt och att importen
ökar snabbt är den alltför snabba kostnadsökningen i förhållande till våra
viktigaste konkurrentländer. Till följd av tillfälligt verkande faktorer som de
lägre internationella oljepriserna, den pågående smygdevalveringen av
kronan och den utförsäljning av oljelagren som äger rum i år döljs dock ännu
så länge de underliggande balansproblemen.

Enligt utskottets uppfattning är det särskilt mot bakgrund av den
dämpning i den internationella efterfrågan som utskottet tidigare redovisat
angeläget att snabbt och på allvar ta itu med de problem som hämmar
tillväxten och orsakar de grundläggande balansproblemen i svensk ekonomi.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Regeringens ekonomisk-politiska strategi inleddes med en stor devalvering.
Denna skulle ge Sverige en exportledd tillväxt. Ingenting gjordes dock åt de
strukturella problemen med bl.a. pris-och lönekostnadsutvecklingen. Den
exportledda tillväxten förbyttes snart i en konsumtionsledd sådan.

Utskottet anser att den avgörande svagheten i regeringens politik är att
den långa internationella tillväxtperioden under senare år inte har utnyttjats
för att ta itu med de grundläggande strukturproblemen i svensk ekonomi.

I likhet med motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c) och Fill4 (fp) förordar
utskottet en politik som skapar bättre förutsättningar för en balanserad
tillväxt och därigenom stigande välfärd. Det är inte minst viktigt för att
åstadkomma en regionalt balanserad utveckling inom landet.

Den ekonomiska utvecklingen måste komma hela landet till del. Målet bör
vara en decentraliserad samhällsstruktur där det råder balans såväl inom som
mellan olika regioner. Uppnås inte detta skapas problem såväl i storstadsområdena
som i glesbygderna.

Utskottet vill betona att en viktig förutsättning för en tillväxtbefrämjande
politik är att staten respekterar hushållens och företagens krav på stabila
spelregler. Statens uppgift är att skapa goda förutsättningar för hushållens
och företagens agerande. Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat
den ekonomiska politiken under senare år har skapat en politisk osäkerhet.
Detta innebär att färre vågar ta risker varvid långsiktiga satsningar och

FiU 1986/87:30

investeringar tenderar att utebli. Regeringens agerande på bostadsområdet
är ett typexempel, där man i kompletteringspropositionen för fjärde gången
på ett år föreslår grundläggande förändringar i villkoren för människor.
Enligt utskottets uppfattning är det därför väsentligt att i framtiden avstå från
sådan ”kvartalspolitik” varpå bostadspolitiken är endast ett exempel.

Ett annat viktigt statligt instrument för att stimulera tillväxt är investeringar
i infrastruktur. Investeringar i form av utbildning och forskning på hög
nivå är av avgörande betydelse för Sveriges möjligheter att i framtiden hävda
sig som ledande industrination. Utskottet vill därför ge utbildning och
forskning hög prioritet i den långsiktiga tillväxtstrategin.

Utskottet anser att ekonomisk tillväxt bäst främjas i ett ekonomiskt system
som bygger på ett decentraliserat beslutsfattande. En decentraliserad
ekonomi är det oöverträffade sättet att ta till vara skaparlust, arbetsvilja och
kompetens som finns hos enskilda individer och företag. Enligt utskottets
mening skulle en revitalisering av den svenska ekonomin kunna möjliggöra
en tillväxt som klart överstiger det senaste decenniets två-procentsnivå.

Den ekonomiska politiken bör därför enligt utskottets mening inriktas på
att undanröja tillväxthinder.

Det första tillväxthindret rör skattepolitiken.

Utskottet vill betona vikten av sänkta marginalskatter. Dagens höga
marginaleffekter driver upp lönekraven och gör det svårare för parterna på
arbetsmarknaden att sluta avtal på en samhällsekonomiskt lämplig nivå.

Utskottet konstaterar att skattetrycket på hushållen har ökat kraftigt
sedan regeringsskiftet. Utskottet motsätter sig en fortsättning av denna
utveckling vilket skulle bli fallet om regeringens förslag till höjd fastighetsskatt
och höjd bilaccis genomfördes. De svenska hushållens problem är inte
att de har för få skatter och för lågt skattetryck. Problemet är i stället att det
samlade skatteuttaget och den stora statliga upplåningen tar i anspråk en
alltför stor del av nationens samlade resurser. Utskottet anser att ytterligare
skattehöjningar inte kan accepteras. I stället förordar utskottet en sänkning
av de skatter som indirekt eller direkt belastar sparande och arbete.

Småföretag har en central uppgift i den tekniska utvecklingen och har stor
betydelse för skapandet av nya arbetstillfällen. Skattepolitikens utformning
är av stor betydelse för småföretagens utveckling och överlevnad. I det lilla
företaget, där ägaren själv är verksam, spelar skatteuttagen en förhållandevis
större roll än i ett stort företag som oftast har ”passiva” ägare. Därför är det
viktigt att skapa goda betingelser för småföretagandet, bl.a. genom en
småföretagarvänlig skattepolitik. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital
i familjeföretag bör i linje härmed avskaffas.

Utskottet anser för det andra att finanspolitiken även fortsättningsvis
måste bedrivas med stor stramhet. Eftersom skattetrycket inte får höjas,
måste den nödvändiga stramheten skapas genom en restriktiv utgiftspolitik.
Sålunda bör statsbidragen till arbetslöshetskassorna begränsas, statsbidragen
till kommunerna begränsas och subventionerna på bostadsområdet
minskas etc.

Utskottet förordar en ytterligare sanering av statens skuldbörda. Därför
bör ett antal statliga företag försäljas och börsintroduceras. Denna åtgärd är
visserligen av engångskaraktär, men den kan enligt utskottets mening

FiU 1986/87:30

upprepas under ett flertal år. Det är också angeläget att undersöka om vissa
andra reala statliga tillgångar med låg direkt avkastning men med en god
realvärdestegring kan utförsäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig det
kapitalisérade värdet av den framtida avkastningen. Exempel på sådana
tillgångar är kraftverk och skogar.

För det tredje måste den offentliga sektorn avmonopoliseras. Genom
lagstiftning och subventioner har den offentliga sektorn i praktiken erhållit
monopol på produktionen av ett flertal tjänster, t. ex. barnomsorg,
utbildning och sjukvård. På dessa områden finns därför stora hinder för
nyetableringar. Utskottet anser det väsentligt att alla möjligheter till ökad
konkurrens och ökad effektivitet tas tillvara. Det kan ske genom att såväl
privata som kooperativa alternativ erbjuds som alternativ till de offentliga
institutionerna.

Inom den kommunala sektorn kan effektiviteten ökas bl.a. genom ett
större inslag av anbudsförfarande och entreprenader. En större variationsrikedom
i tjänsteutbudet befrämjar inte bara effektiviteten utan leder
dessutom till en ökad valfrihet för konsumenter och näringsidkare samt ger
större möjligheter för dem som arbetar i den offentliga sektorn att välja
arbetsgivare.

En fjärde typ av tillväxthinder som utskottet anser måste avskaffas utgörs
av den byråkrati och regleringsapparat som byggts upp under efterkrigstiden.

Valutaregleringen bör avskaffas av främst två skäl. För det första kan en
fullständig avreglering leda till att räntan sjunker. För det andra kommer fria
kapitalrörelser, både till och från Sverige, att tvinga fram en mera disciplinerad
ekonomisk politik.

Utskottet anser också att prisregleringen skall avskaffas. Prisregleringslagen
kom till som en beredskapslag och skall enbart utnyttjas under extrema
förhållanden. Den socialdemokratiska regeringen utnyttjar denna regleringsbyråkrati
som ett traditionellt medel inom den ekonomiska politiken.
Som nämnts tidigare har nu regeringen för fjärde gången sedan regeringsskiftet
1982 infört ett generellt prisstopp. Enligt utskottets mening innebär
sådana ständiga ingrepp att marknadsekonomins prismekanismer sätts ur
spel.

Utskottet vill i det här sammanhanget betona att ett prisstopp endast
skjuter inflationsproblemet framför sig. Effekten av ett långvarigt prisstopp
blir en ineffektiv resursallokering, utebliven automatisk produktionsanpassning
till förändringar i efterfrågan, bristande information om efterfrågans
faktiska storlek etc. Slutsatsen är att sådana ingrepp i prisbildningen endast
skadar samhällsekonomin. Tillämpningen av prisregleringslagen bör således
upphöra.

Utskottet anser också att den statliga detaljregleringen gentemot kommuner
och landsting bör avskaffas. En förändring av statsbidragens utformning
är enligt utskottets mening angelägen för att möjliggöra för enskilda
kommuner och landsting att utforma verksamheten på det sätt som passar
bäst i respektive fall. En sådan förändring skulle också innebära betydligt
större möjligheter till förnyelse och effektivitetshöjningar inom den kommunala
sektorn.

Ytterligare ett hinder utgörs av den hårt reglerade bostadssektorn.

FiU 1986/87:30

5 Riksdagen 1986/87. 5 sami. Nr30

Utskottet förordar lägre skatter, en översyn av byggnormerna och minskade
subventioner för att revitalisera denna marknad.

Slutligen måste det socialistiska experiment som de kollektiva löntagarfonderna
utgör avslutas. Därmed frigörs kapital inom företagen till nyinvesteringar.
Fondsocialismens upphörande bör åtföljas av en förstärkning av den
enskilda äganderätten. Fondernas avveckling bör därför ske genom att
tillgångarna används som sparpremier för ett individuellt sparande i aktier.

För det femte anser utskottet att det är väsentligt att den ekonomiska
politiken medverkar till att skapa incitament till en bättre fungerande
lönebildning.

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Men det är uppenbart att den ekonomiska politiken påverkar förutsättningarna
för dessa förhandlingar.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att finna ett system där
arbetsmarknadens parter ges incitament för att sluta löneavtal som inte
skapar arbetslöshet. Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid sitt ansvar för
dem som ändå blir arbetslösa. Ett inslag i en sådan politik är en reformerad
arbetslöshetsförsäkring. Enligt utskottet krävs förändringar i systemet så att
dels en större del av finansieringen belastar parterna, bl.a. genom högre
egenavgifter, dels att en utvidgning sker av de utgiftsändamål som försäkringen
finansierar. En sådan reform skulle understryka arbetsmarknadspolitikens
roll som en integrerad del av den ekonomiska politiken.

I motion Fillö (vpk) hävdas att regeringens tolkning av vad som är de
verkliga balansproblemen i den svenska ekonomin inte är riktig. Budgetunderskottet
kan inte längre ses som en restriktion för den ekonomiska
politiken. Motionärerna anser i stället att det grundläggande balansproblemet
är att den inhemska efterfrågan har utvecklats så svagt att företagens
vinster inte kan nyttiggöras inom landet.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att det i den nuvarande
ekonomiska situationen är möjligt att vidtaga åtgärder för att öka den
inhemska efterfrågan. Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet är den
förväntade försämringen av bytesbalansen ytterst oroande. En permanent
konsumtionsledd tillväxt som finansieras genom en växande utländsk
upplåning, vilket blir resultatet om förslagen i motion Fillö (vpk) genomförs,
skulle snart visa sig motverka sina syften. Den ekonomiska politiken
måste i stället inriktas mot en ökad kapitalbildning för att den vägen skapa
förutsättningar för en högre ekonomisk tillväxt. Detta är villkoret för att full
sysselsättning skall kunna uppnås och bibehållas.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört avstyrks regeringens förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken liksom motion Fil 16 (vpk) yrkandena
1, 3, 4, 7, 8, 15 och 23.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”1 motion Fillö"
och på s. 31 slutar med "Alf Svensson (c)” bort utgå.

FiU 1986/87:30

dels utskottets hemställan under 2 a) bort ha följande lydelse:

2. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1986/87:150 bilaga 1 mom. 1 och motionerna 1986/87:115 yrkande 5
och 1986/87:116 yrkandena 1,3,4, 7, 8,15 och 23 samt med anledning
av motionerna 1986/87:Fill2 yrkande 1, 1986/87:Fil 13 yrkande 1 och
1986/87:Fill4 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört och som sin
mening ger regeringen detta till känna.

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 2 a)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Resultatet av ”
och på s. 27 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet måste konstatera att den förda politiken som den presenterades i
årets budgetproposition och det sätt på vilken den följs upp i kompletteringspropositionen
alltmer avlägsnar sig från den socialdemokratiska regeringspolitik
som tidigare utgått från arbetarrörelsens idétradition. Detta gäller
alldeles särskilt de åtgärder inom lönebildningens område som regeringen
aviserar att den nu ämnar vidtaga. Dessa åtgärder är så anmärkningsvärda att
de behandlas i ett särskilt avsnitt i detta betänkande.

Oppositionspartiernas alternativ

Oppositionspartierna tar ställning till inriktningen av den ekonomiska
politiken i motionerna Fil 12 (m) yrkande 1, Fi 113 (c) yrkandena 1, 4, 7 och
11 — 13, Fil 14 (fp) yrkande 1 samt Fil 16 (vpk) yrkandena 1, 3, 4, 7, 8, 15 och

23.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 31 slutar med ”Alf Svensson (c)” bort ha följande lydelse:

Som framgår av motion Fil 16 (vpk) visar regeringens egen framställning i
kompletteringspropositionen att betydande problem ännu kvarstår i ekonomin: -

Arbetslösheten består på en relativt hög nivå. Särskilt ungdomens
situation och livsvillkor är ett kvarstående problem.

- Inflationen har nedbringats, men dess verkan uppvisar stora skevheter
som påverkar det fördelningspolitiska resultatet av den tredje vägens
politik. Priserna på mat och hyra ökar mest.

- Industriinvesteringarna är låga om man undantar utlandsinvesteringarna,
som åter ökat starkt under det senaste året.

- De regionalpolitiska problemen ökar i omfattning och styrka.

- Den gemensamma sektorn tillåts inte växa i takt med dess behov. Sociala
och fördelningspolitiska målsättningar trängs tillbaka. En vårdkris är på
väg att bryta fram med full kraft.

Enligt utskottets uppfattning är den kritik av regeringspolitiken som
framfördes av vänsterpartiet kommunisterna under den allmänna motionsti -

FiU 1986/87:30

den alltjämt riktig. Därför är det nödvändigt att nu ytterligare betona vikten
av en mera långsiktig strategi för att möta de ekonomisk-politiska problem
som genom kapitalismens utveckling blivit alltmer akuta. Dessa problem kan
inte lösas genom den tredje vägens politik som innebär en tillväxt av
lönsamhet och produktion utan att nödvändigt reformarbete genomförs på
det sociala och samhälleliga området. Den tredje vägens politik anvisar
heller inga förslag till lösningar på längre sikt utöver en fortsatt stram
finanspolitik i strävan att begränsa budgetunderskottet. I stället kommer den
fortsatta inriktningen på ett permanent exportöverskott och handel med
inriktning mot främst de starka kapitalistiska länderna att ge framtida
problem för den svenska ekonomin. Regeringen observerar visserligen detta
problem och pekar på de kommande avsättningsbekymmer för svensk
industri som kommer att bli följden av att Förenta staternas budgetunderskott
skall reduceras kraftigt under resten av 1980-talet samtidigt som
tillväxten i Västtyskland avtar. Det bör även framhållas att såväl svensk
export som svenska utlandsinvesteringar främst har inriktats mot den
nordamerikanska marknaden. I kompletteringspropositionen dras emellertid
inga slutsatser av dessa för svensk ekonomi negativa förhållanden.

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringens ensidiga satsning på en
exportledd tillväxt är felaktig. Det är inte den i dag observerade konsumtionsledda
tillväxten som är huvudproblemet för den ekonomiska politiken.
Det avgörande och grundläggande balansproblemet är att den inhemska
efterfrågan har utvecklats så svagt, att de ökande kapitalvinsterna inte kan
nyttiggöras inom landet. Det ackumulerade kapitalet finner i själva verket
inte tillräcklig rationell användning på grund av att hemmaefterfrågan är för
svag.

Utskottet vill i detta sammanhang även peka på att, som också framhålls i
motion Fil 16, regeringen liksom de borgerliga partierna driver den felaktiga
tesen att det är lönerna som är den huvudsakliga drivkraften bakom
inflationen. Det kan dock synas som ett tecken till omtänkande, att
regeringen i kompletteringspropositionen talar om hur viktigt det är att
företagen håller nere priserna samtidigt som man infört ett prisstopp. Det
borde i dag vara uppenbart för alla att frågan om lön-pris-profit och dess
inverkan på inflationen inte kan isoleras till att pressa tillbaka anställdas
berättigade lönekrav. Åtgärder måste i stället sättas in mot företagens
prissättningsnormer och mot de alltmer störande spekulativa elementen i vår
ekonomi. De centrala inslagen i ett ekonomiskt-politiskt åtgärdsprogram bör
enligt utskottets mening innehålla följande moment:

- Ett nationellt industrialiseringsprogram.

- En kontrollerad teknisk utveckling i de arbetandes intresse.

- Ett omfattande program för den offentliga sektorns utbyggnad.

- En allmän arbetstidsförkortning.

- En reformering av arbetsmarknadspolitiken.

- En ekologiskt rätt utformad industri- och energipolitik.

- En beskattning för rättvis fördelning.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion Fillö föreslås att detta
program kompletteras med följande förslag till åtgärder:

FiU 1986/87:30

- Ett flerårigt regionalpolitisk! program med huvudsaklig inriktning mot
skogslänen, Bergslagen och sydöstra Sverige. Programmet finansieras
genom en likviditetsindragning (10 miljarder kronor) från företagen.

- En sänkning av matpriserna genom ökade livsmedelssubventioner och ett
etappvist slopande av momseffekten på livsmedel.

- Ett bifall till regeringens förslag att höja bilaccisen. Intäkterna av
skattehöjningen skall tillföras den regionala och lokala kollektivtrafiken.

- Ett specialbidrag för arbete, vård och omsorg till den kommunala sektorn
på 2 miljarder kronor.

Dessa åtgärder föreslås finansierade genom en höjning av omsättningsskatten
på aktier med 6 %.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att dessa åtgärdsförslag bör
fogas till det tidigare angivna programmet.

I motionerna Fil 12 (m) och Fil 14 (fp) framförs krav på bl.a. kraftiga
marginalskattesänkningar, nedskärning och privatisering av stora delar av
den offentliga sektorn och ”fasta spelregler” innebärande krav på passivitet
från regeringens sida vid konjunkturella störningar. Motionärerna hävdar att
en sådan politik avlägsnar tillväxthindren och möjliggör en exportledd
tillväxt.

Som framgår av vad utskottet anfört om tillväxtens sammansättning
avvisar utskottet denna inriktning av den ekonomiska politiken. Det bör
tilläggas att den politik som föreslås i motionerna Fil 12 (m) och Fil 14 (fp)
även kraftigt skulle förstärka de redan existerande orättvisorna i fördelningen
av vår totala produktion och även leda till att arbetslösheten ökar.

Med hänvisning till vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska
politiken yrkar utskottet bifall till motion Fil 16 (vpk) i här aktuella delar
och avslag på motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c) och Fil 14 (fp) i berörda delar.
Med det anförda avstyrks även motion Fil 15 av Alf Svensson (c) yrkande 5.

dels utskottets hemställan under 2 a) bort ha följande lydelse:

2. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på proposition 1986/87:150 bilaga 1
mom. 1 och motionerna 1986/87:Fil 12 yrkande 1, 1986/87:Fil 13
yrkande 1, 1986/87:Fil 14 yrkande 1 och 1986/87:Fill5 yrkande 5
godkänner vad som förordas i motion 1986/87:Fi 116 yrkandena 1,3,4,
7, 8, 15 och 23 och som sin mening ger regeringen detta till känna.

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken(mom. 2 b)

Kjell A. Mattsson och Rolf Kenneryd (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med ”Vidare krävs”
och på s. 29 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

FiU 1986/87:30

Mål för den ekonomiska politiken

FiU 1986/87:30

Den ekonomiska politikens mål har i Sverige sedan länge varit full
sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning
av levnadsstandarden och balans i utrikesbetalningarna. Utskottet anser att
dessa mål är riktiga men måste kompletteras med mål i form av ren miljö,
resurshänsyn samt regional balans. För en långsiktig ekonomisk utveckling
krävs att alla dessa mål beaktas.

Det måste slås fast att en ökad ekonomisk standard inte definitionsmässigt
är samma sak som en ökad livskvalitet. Ofta kan värden som en arbetstidsförkortning,
bättre arbetsmiljö, trygghet på arbetsmarknaden, orörd natur och
värdet av att få bo kvar i sin hembygd ge en högre välfärd än en ekonomisk
standardhöjning och därmed vara att föredra framför en ökad tillväxt.

Utskottet anser att miljöhänsyn måste få genomslag i den ekonomiska
politiken. Producenter och konsumenter måste känna de verkliga kostnaderna
för produktionen. Andra än producenterna och konsumenterna får i dag
bära de kostnader som miljöföroreningarna orsakar i form av minskad
skogstillväxt, vårdkostnader, produktionsbortfall och korrosion. Producenten
måste belastas för dessa kostnader genom att betala miljöavgifter.
Därmed kommer marknadspriset på ett bättre sätt att spegla den verkliga
produktionskostnaden. På dessa sätt kan också den ekonomiska politiken
användas för att minska samhällets kostnader för miljöutsläpp genom att
avgifterna stimulerar till minskade utsläpp.

Fördelningspolitikens inriktning

En förutsättning för en stabil ekonomi är att välståndet fördelas på ett rättvist
sätt. Alla måste ha en ekonomisk grundtrygghet. Detta gäller särskilt vid
ålderdom, sjukdom, handikapp och arbetslöshet.

Den allmänna försäkringen har mer och mer blivit en försäkring mot
inkomstbortfall. Grundskyddet har relativt sett försvagats. Skillnaderna i
förmåner har ökat. Människor utan förvärvsinkomster hamnar vid sidan av
de flesta försäkringsförmåner. Detta gäller inte minst de många som ställs
utan arbete och på så sätt får ett svagare socialförsäkringsskydd. Utskottet
anser att trygghetssystemet i större utsträckning måste byggas upp enligt
grundtrygghetsprincipen.

Utskottet vill i likhet med centerns alternativa budgetförslag särskilt
prioritera tre utsatta grupper — pensionärerna, barnfamiljerna och ungdomarna.

Regeringens pensionspaket gav mest till de med högst pension. Utskottet
anser att insatserna för pensionärerna i stället borde ha riktats till dem med
den lägsta pensionen — de med folkpension och pensionstillskott.

Barnfamiljernas situation ställer krav på ett långsiktigt reformprogram.
Utskottet biträder centerpartiets uppfattning att vårdnadsersättning bör
införas fr.o.m. 1 januari 1988.

Utskottet biträder också centerns satsning på ungdomar i form av
utbildningsinsatser, studiemedel och värnpliktsförmåner.

dels utskottets hemställan under 2 b) bort ha följande lydelse:

2. beträffande de allmänna riktlinjerna förden ekonomiska politiken

b) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fil 13 yrkandena 4, 7
och 11-13 godkänner vad utskottet anfört om målen för den ekonomiska
politiken samt fördelningspolitikens inriktning,

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom. 2 b, motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med ”Vidare krävs” och på s. 29 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha
följande lydelse:

I motion Fil 13 (c) yrkande 4 begärs att riksdagen beslutar godkänna vad
som i motionen anförts om minskade miljökostnader, regional balans samt
resurshushållning som mål för den ekonomiska politiken. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att miljöpolitiken bör ges hög prioritet. Utskottet
anser emellertid inte att något särskilt uttalande med anledning av motionen
på denna punkt är erforderligt. Yrkande 4 i motion Fi 113 (c) avstyrks
sålunda.

I motion Fil 13 (c) yrkande 13 begärs vidare att tre utsatta grupper -pensionärer, barnfamiljer och ungdomar — skall prioriteras i fördelningspolitiken.
Utskottet delar uppfattningen att hänsyn bör tas till särskilt utsatta
grupper vid utformningen av den ekonomiska politiken men finner inte något
särskilt uttalande på denna punkt erforderligt. Utskottet avstyrker därför
yrkande 13 i motion Fil 13 (c).

Yrkandena 7 och 12 i motion Fi 113 (c) innebär att åtgärder inom bl. a.
kommunikations-, tjänste- och utbildningssektorn bör vidtas för att skapa
förutsättningar för en balanserad tillväxt. Utskottet, som redan i det
föregående betonat betydelsen av sådana åtgärder, anser därför att något
särskilt uttalande på denna punkt inte är erforderligt och avstyrker således
motion Fil 13 (c) yrkandena 7 och 12.

5. Lönebildningen (mom. 3)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”För år” och på s.
36 slutar med ”yrkande 12” bort ha följande lydelse:

I den reviderade nationalbudgeten görs den bedömningen att löneglidningen
under år 1987 kommer att dämpas något inom industrin och även bli
måttlig för resten av ekonomin. Dessa antaganden leder fram till att
löneökningarna inom industrin kommer att stanna vid ca 5%. För det
offentliga avtalsområdet sätts löneökningarna till ca 6 %. Sammantaget ger
detta enligt den reviderade nationalbudgeten för år 1987 en total lönestegring
för hela arbetsmarknaden på något under 5,5%.

FiU 1986/87:30

Enligt utskottets mening är denna bedömning föga realistisk. Mycket talar
för att löneökningarna klart kommer att överskrida de angivna 5,5 %. I dag
finns ingenting som tyder på att löneglidningen kommer att kunna dämpas så
kraftigt som antagits.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att en dämpning av
lönestegringstakten även av den storleksordning som anges i den reviderade
nationalbudgeten inte innebär att en anpassning sker till utvecklingen i våra
viktigare konkurrentländer. Det kan nämnas att långtidsutredningen betonar
att pris- och lönebildningen under de närmaste åren blir avgörande för
om den svenska ekonomin skall kunna fortsätta att röra sig mot balans.
Slutsatsen av långtidsutredningens s.k. kravkalkyler är att de totala lönekostnadsökningarna
under de närmaste tre åren 1988—1990 måste ned i nivå med
dem i omvärlden, dvs. ca 3 % per år. Det gör det möjligt för reallönerna att
öka eftersom också inflationen då minskar till knappt 2 % per år. Sker inte
detta kan hotet om svåra störningar på ekonomin med bl.a. stigande
arbetslöshet bli en realitet.

I motionerna Fil 12 (m), Fi 113 (c) och Fil 14 (fp) understryks att åtgärder
för att underlätta avtalsrörelserna utgör en mycket viktig del av den
ekonomiska politiken. På kort sikt innebär detta främst att man avstår från
att höja arbetsgivaravgifterna och att marginalskatten sänks men också att
regeringen noga överväger sina signaler till arbetsmarknadens parter så att
de inte bidrar till från samhällsekonomisk synpunkt för höga avtal.

I motionerna anges bl.a. en skattereform, en avreglering av ekonomin och
en reformering av arbetslöshetsförsäkringen som nödvändiga åtgärder för att
på längre sikt möjliggöra låga löneavtal.

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.

I den reviderade finansplanen konstateras att huvuduppgiften för den
ekonomiska politiken under det kommande året är att bryta den utveckling
som inneburit att konkurrenskraften successivt försämrats genom alltför
snabba löneökningar. Denna typ av formuleringar har använts även i de
närmast föregående årens finansplaner. Utskottet måste konstatera att
regeringen hittills inte vidtagit några åtgärder för att uppnå angivna
målsättningar.

Utskottet är av samma mening som motionärerna att en skattereform,
avreglering och en reform av arbetslöshetsförsäkringen är viktiga inslag i en
politik som syftar till att ge rimliga förutsättningar för framtida avtal.

Den åtgärd som omgående bör vidtas för att underlätta 1988 års
avtalsrörelse är en sänkning av marginalskatterna. Utskottet delar därför
motionärernas uppfattning att regeringen snarast bör förelägga riksdagen ett
förslag att sänka marginalskatterna för alla heltidsarbetande.

Regeringen konstaterar i kompletteringspropositionen att utgångsläget
för den stundande avtalsrörelsen ter sig mycket besvärligt, en uppfattning
som delas av utskottet. Regeringen förklarar sig därför beredd att reducera
den allmänna löneavgiften så mycket att arbetsgivaravgifterna inte höjs,
totalt sett, för år 1988. Man förklarar sig emellertid bara beredd att göra detta
under förutsättning att arbetsmarknadens parter sluter avtal som innebär att
lönenivån inkl. löneglidning stiger mycket måttligt under år 1988. Detta kan
dock inte konstateras förrän en bit in på år 1989. Innebörden av detta synsätt

FiU 1986/87:30

är dessutom att om avtalen hamnar på en alltför hög nivå är regeringen
beredd att ytterligare urholka konkurrenskraften genom att låta arbetsgivaravgiftshöjningen
slå igenom. Som utskottet ser det är detta en bakvänd
politik. Statsmakterna måste, enligt utskottets mening, klargöra förutsättningarna
för kommande avtalsförhandlingar så tidigt som möjligt så att
arbetsmarknadens parter innan förhandlingarna börjar vet vilka spelregler
som gäller. Utskottet förordar därför att ett konkret förslag snarast föreläggs
riksdagen om en sänkning av den allmänna löneavgiften som motsvarar de
beslutade höjningarna av arbetsgivaravgifterna. Därigenom skulle det
utrymme som ändå finns till fullo få disponeras av arbetsmarknadens parter.

På grund av en mängd kvarvarande tillväxthinder framtvingas i den
svenska ekonomin successivt sänkta relativpriser och även en fortlöpande
sänkning av det relativa löneläget gentemot omvärlden, eftersom takten i
omstruktureringen av produktion och utrikeshandel inte är tillräckligt hög.
Med hänsyn härtill förordar utskottet en avreglering för att öka flexibiliteten
i ekonomin. Därigenom skulle man undvika den situation som råder i dag,
nämligen att den huvudsakliga anpassningsbördan i ekonomin läggs på
arbetsmarknadens parter och lönekostnadsutvecklingen.

En som utskottet ser det viktig åtgärd, som på sikt skulle skapa
förutsättningar för mer realistiska avtal, är en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan bör ta sikte dels på att lägga en större del av
finansieringen hos arbetsmarknadens parter, dels på att vidga det område
som skall finansieras med medel från försäkringen. En sådan reform skulle
understryka arbetsmarknadspolitikens roll som integrerad del av den
ekonomiska politiken och skapa mer av ”raka rör” mellan förhandlingsbordet
och avtalens följder för sysselsättningen.

Utskottet anser mot denna bakgrund att riksdagen hos regeringen bör
begära en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 37 slutar med ”inte kompenseras” bort ha följande lydelse:

Utskottet har inget att invända mot att ett s.k. cash-limitsystem införs för
löneanslagen i den statliga sektorn.

Ett sådant system måste emellertid följas upp med reformer i den
offentliga sektorns organisation. Annars riskeras att olika verksamheter
måste skäras ner kraftigt. Det krävs bl.a. ett frisläppande av privata och
kooperativa alternativ, användande av entreprenader, slopande av offentliga
monopol, omorganisationer och mindre statlig styrning av kommunernas
verksamhet för att sådana begränsningar av löneuppräkningarna av anslagen
inte skall leda till kvalitetsförsämringar. Enligt utskottets mening räcker det
inte med att, som regeringen menar, vidta produktivitetshöjande åtgärder
först efter det att lönekostnadsökningarna visat sig bli alltför stora.

Vad utskottet med anledning av motionerna Fil 12 (m) och Fil 14 (fp) i här
berörda delar har anfört om lönebildningen i privat och offentlig sektor bör
av riksdagen ges regeringen till känna.

I motion Fil 13 (c) accepteras regeringens förslag att först i efterhand sänka
allmänna löneavgiften. Som framgått av vad utskottet anfört delar inte
utskottet den uppfattningen. Motionen avstyrks därför.

FiU 1986/87:30

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lönebildningen
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fi 112 yrkande 19 och
1986/87:Fil 14 yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1986/
87:Fill3 yrkandena 3 och 6 och 1986/87:Fil 16 yrkandena 12—14 hos
regeringen begär förslag till sänkning av den allmänna löneavgiften så
att uttaget av arbetsgivaravgifter år 1988 blir oförändrat i förhållande
till år 1987,

6. Lönebildningen (mom. 3)

Kjell A. Mattsson och Stina Eliasson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ”För år” och på
s. 36 slutar med ”yrkande 12” bort ha följande lydelse:

I den reviderade nationalbudgeten görs den bedömningen att under år
1987 kommer löneglidningen inom industrin att dämpas något och även bli
måttlig för resten av ekonomin. Dessa antaganden antas leda fram till att
löneökningarna inom industrin kommer att stanna vid ca 5%. För det
offentliga avtalsområdet sätts löneökningarna till ca 6 %. Sammantaget ger
detta enligt den reviderade nationalbudgeten för år 1987 en total lönestegring
för hela arbetsmarknaden på något under 5,5 %.

Enligt utskottets mening är denna bedömning orealistisk. Mycket talar för
att riskerna är så stora att löneökningarna klart kommer att överskrida de
angivna 5,5 %. I dag finns ingenting som tyder på att löneglidningen kommer
att kunna dämpas så kraftigt.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att en dämpning av
lönestegringstakten, även av den storleksordning som anges i den reviderade
nationalbudgeten, inte innebär att en anpassning skett till utvecklingen i våra
viktigare konkurrentländer. Det kan nämnas att i långtidsutredningen
betonas att pris- och lönebildningen under de närmaste åren blir avgörande
för om den svenska ekonomin skall kunna fortsätta att röra sig mot balans.
Slutsatsen av långtidsutredningens s.k. kravkalkyler är att de totala lönekostnadsökningarna
under de närmaste tre åren 1988—1990 måste ned i nivå med
dem i omvärlden, dvs. ca 3 % per år. Det gör det möjligt för reallönerna att
öka, eftersom också inflationen då minskar till knappt 2 % per år. Sker inte
detta kan hotet om svåra störningar på ekonomin med bl.a. stigande
arbetslöshet bli en realitet.

I motionerna Fil 12 (m), Fil 13 (c) och Fil 14 (fp) understryks att åtgärder
för att underlätta avtalsrörelserna utgör en mycket viktig del av den
ekonomiska politiken. På kort sikt innebär detta främst sänkta marginalskatter
men också att regeringen noga överväger sina signaler till arbetsmarknadens
parter så att de inte bidrar till från samhällsekonomisk synpunkt för
höga avtal.

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.

FiU 1986/87:30

I den reviderade finansplanen konstateras att huvuduppgiften för den
ekonomiska politiken under det kommande året är att bryta den utveckling
som inneburit att konkurrenskraften successivt försämrats under de senaste
åren genom alltför snabba löneökningar. Denna typ av formuleringar har
använts även i de närmast föregående årens finansplaner. Utskottet måste
konstatera att regeringen hittills inte vidtagit några åtgärder för att uppnå
angivna målsättningar.

Utskottet vill understryka att skattepolitiken på kort sikt måste inriktas
mot att skapa så goda förutsättningar som möjligt för kommande löneavtal så
att dessa inte urholkar företagens konkurrens. Regeringens förslag om
villkorade sänkningar av arbetsgivaravgiften anser därför utskottet vara en
användbar åtgärd. Det bör vidare framhållas att dagens marginalskatter och
marginaleffekter innebär att parterna på arbetsmarknaden får svårare att
sluta avtal på en samhällsekonomiskt acceptabel nivå. En genomgripande
skattereform, som bl. a. måste innebära sänkt skatt på arbete och arbetande
kapital och sänkta marginaleffekter, är därför en nödvändighet. Den svenska
samhällsekonomin är emellertid inte betjänt av upprepade skatteförändringar
vid regeringsskiften. En genomgripande reform måste därför samla ett
brett parlamentariskt stöd. Enligt utskottets mening har regeringen ett
ansvar för att snarast tillsätta en parlamentarisk utredning.

En, som utskottet ser det, viktig åtgärd som på sikt skulle skapa
förutsättningar för mer realistiska avtal är en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan bör ta sikte dels på att lägga en större del av
finansieringen hos arbetsmarknadens parter, dels på att vidga det område
som skall finansieras med medel från försäkringen. En sådan reform skulle
förstärka incitamenten för återhållsamhet i löneökningen genom att kostnaderna
ökar för parterna vid för höga lönelyft.

Utskottet anser mot denna bakgrund att riksdagen hos regeringen bör
begära en reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Den bör utformas som
en allmän, obligatorisk försäkring som omfattar alla förvärvsarbetande.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 37 slutar med ”Fil 13 (c)” bort ha följande lydelse:

Utskottet har inget att invända mot att ett s.k. cash-limit-system införs för
löneanslagen i den statliga sektorn.

Enligt utskottets uppfattning bör i ett sådant system ramarna sättas för hela
enhetens anslag och inte enbart för löneanslagen. Härvid är det viktigt att
politiska prioriteringar beaktas mellan myndigheterna. Dessutom måste
myndigheternas serviceansvar för hela landet upprätthållas. Det skall med
andra ord vara möjligt att genom att spara på ett område få medel över till
löneökningar och tvärtom. På detta sätt kan effektivitet i den offentliga
sektorn skapas och skattetrycket hållas nere. Systemet bör dessutom
utformas så att de offentliganställda kan få del av produktivitetsstegringen

FiU 1986/87:30

inom den konkurrensutsatta sektorn. Det är även ett krav att anslagen
anpassas så att relativlöner, konsistenta med statens personalrekryteringsbehov,
skapas.

För att undvika försämrad service vid för höga löneökningar inom ramen
för ett cash-limit-system måste privata och kooperativa alternativ få tillfälle
att konkurrera på fler områden jämfört med vad som gäller i dag.

Vad utskottet med anledning av motion Fi 113 (c) i här berörd del har
anfört om lönebildningen i privat och offentlig sektor bör av riksdagen ges
regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lönebildningen
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fil 13 yrkandena 3 och 6
samt med avslag på motionerna 1986/87:Fill2 yrkande 19, 1986/
87:Fil 14 yrkande 4 och 1986/87:Fi 116 yrkandena 12-14

a) godkänner vad utskottet anfört angående cash-limits inom den
offentliga sektorn,

b) godkänner vad utskottet anfört angående pris- och lönebildningen,

7. Lönebildningen (mom. 3)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”För Sveriges”
och på s. 38 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

I motion Fil 16 (vpk) krävs att den ekonomiska politiken inriktas mot att
skapa förutsättningar för löneökningar som kraftigt förbättrar de lågavlönades
reallöner. Vidare krävs i motionen att regeringens förslag att införa ett
s.k. cash-limit-system för den statliga sektorns löneanslag avvisas. I det
sammanhanget föreslår också motionärerna att ett nytt produktivitetsmått
inom offentlig sektor skapas för att möjliggöra en riktig och rättvis
bedömning av arbetsinsatserna i den offentliga sektorn.

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.

Den tredje vägens politik innebär att lönekostnaderna både i den privata
och offentliga sektorn skall begränsas medan vinsterna tillåts öka. Någon
omfördelning mellan arbete och kapital vill regeringen inte kännas vid. Det
är en i grunden orättfärdig politik. I stället är det enligt utskottets uppfattning
hög tid att öka utrymmet för löneökningar för de sämst avlönade på
arbetsmarknaden och göra något åt de generellt lägre kvinnolönerna.
Produktivitets-, effektivitets- och vinstutvecklingen är sådan att det är
nödvändigt med en omfördelning. Utskottet förordar därför att den ekonomiska
politiken inriktas på att skapa förutsättningar för att främst de
lågavlönade arbetarna skall i väsentlig grad kunna börja återta reallöneförlusten
på en och en hal v månadslön som de förlorat under de senaste tio åren.

En omfördelning från kapital till arbete, som ökade löner innebär, ger
även ett ökat skatteunderlag. Därför är ökade löner i den privata sektorn en
av förutsättningarna för att de offentliganställda skall få rättvisa löner. De
offentliganställda skall naturligtvis följa de privatanställdas löneutveckling,

FiU 1986/87:30

och den gemensamma lönestatistik som är grunden för en sådan bedömning
bör snarast förverkligas. Utskottet vill understryka att regeringen måste
vidta nödvändiga åtgärder för att få fram en sådan statistik om det inte går på
frivillighetens väg.

I kompletteringspropositionen aviserar regeringen att ett s.k. cash-limitsystem
skall införas för löneanslagen i den statliga sektorn.

Ett cash-limit-system innebär att regeringen genom diktat fastställer det
”rimliga” löneutrymmet. Överskridanden skall, enligt den reviderade finansplanen,
klaras genom ”rationaliseringar”, dvs. i förekommande fall
också nedskärningar eller begränsning av verksamhet. Innebörden av detta
blir att regeringen skjuter över ansvaret för beslut om nedskärningar på de
anställda och deras fackföreningar samtidigt som den fria förhandlingsrätten
sätts ur spel och likalönsprincipen trängs undan. Som utskottet ser det sätter
regeringen genom denna åtgärd en ytterligare press på de anställda inom den
gemensamma sektorn utöver den press som redan bristande resurser ger.

Införandet av ett cash-limit-system innebär som nämnts att den fria
förhandlingsrätten i stort sett sätts ur spel. Dessutom kommer detta system
att leda till en decentralisering av avtalsrörelsen praktiskt taget ända ner till
enhetsnivå på myndigheterna. Det är enligt utskottets mening ett oerhört
ingrepp för att minska fackföreningsrörelsens inflytande. Att detta förlamar
de anställdas möjligheter att bedriva meningsfulla förhandingar är en
självklarhet.

Utskottet tillstyrker mot här angiven bakgrund bifall till motion Fillö
(vpk) yrkandena 12 och 13.

Utskottet biträder även förslaget att utarbeta ett nytt produktivitetsmått
för den gemensamma sektorn enligt de riktlinjer som anges i motionen.
Yrkande 14 i motion Fillö tillstyrks sålunda.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lönebildningen
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fil 16 yrkandena 12-14
samt med avslag på motionerna 1986/87:Fill2 yrkande 19, 1986/
87:Fil 13 yrkandena 3 och 6 samt 1986/87:Fil 14 yrkande 4

a) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
den ekonomiska politikens inriktning på att skapa förutsättningar för
löneökningar som kraftigt förbättrar de lågavlönades reallöner,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
regeringens uttalande om de offentliga lönekostnaderna och riktlinjerna
för 1988 års avtalsrörelse,

c) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
ett nytt produktivitetsmått inom offentlig sektor m.m.

FiU 1986/87:30

8. Avskaffande av det allmänna prisstoppet (mom. 4)

FiU 1986/87:30

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp),
Filip Fridolfsson (m), Kjell A. Mattsson (c) och Stina Eliasson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”yrkande 3” bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motionerna Fi 112 (m). Fil 13 (c) och Fi 114 (fp) löser ett
prisstopp inte inflationsproblemet utan skjuter det endast framför sig.
Svenska och internationella undersökningar visar att prisregleringar praktiskt
taget alltid har negativa verkningar på marknadsekonomins funktionssätt
med bl.a. snedvridande effekter på resursfördelningen som följd. Ett
prisstopp kan aldrig varaktigt hålla nere prisstegringen. Medan prisstoppet
löper stimuleras i stället den privata konsumtionen. Det är därför, såsom
framhålls i motionerna, angeläget att omedelbart avskaffa rådande prisstopp.
Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande avskaffande av det allmänna prisstoppet

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fill2 yrkande 15,
1986/87:Fil 13 yrkande 5 och med anledning av motion 1986/87:Fi 114
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om ett omedelbart avskaffande av prisstoppet,

9. Prismätning (mom. 5)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m). Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ”1 propositionen”
och på s. 39 slutar med ”yrkande 17” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den bedömning som görs i motion Fil 12 (m). Statistiska
centralbyrån (SCB) har sedan lång tid tillbaka svarat för prismätningarna i
landet. Det är också SCB:s uppgifter som används i civilrättsliga sammanhang.
Det är enligt utskottets mening inte ändamålsenligt att ha två offentliga
organ som genomför samma typ av prismätningar. I likhet med motionärerna
anser utskottet att statens pris- och kartellnämnds prismätningar bör
upphöra. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande prismätning

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fil 12 yrkande 17 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om prismätningar
hos statens pris- och kartellnämnd,

10. Kredit- och valutapolitiken (mom. 6)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m). Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp).
Filip Fridolfsson (m), Kjell A. Mattsson (c) och Stina Eliasson (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet delar”
och på s. 40 slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att den avreglering av kreditmarknaden
som ägt rum under senare år måste bli bestående. Det finns som
påpekas i motion Fi606 alltjämt regleringar på de finansiella marknaderna
som är onödiga och direkt skadliga för samhällsekonomin. Förändringar i
omvärlden medför också krav på en fortsatt finansiell avreglering i Sverige.

Utskottet anser, i likhet med vad som anförts i flera av motionerna, att
valutaregleringen medför en rad olägenheter för de svenska företagen och
den svenska ekonomin. Svenska kapitalplacerare förhindras genom regleringen
att sprida sina portföljer och därmed utjämna risker. Det leder till
större avkastningskrav och högre kapitalkostnader för de svenska företagen.
Det leder också till obalanser i de svenska företagens finansiella ställning
eftersom de tvingas placera tillgångarna i Sverige samtidigt som de förhindras
att betala sina skulder i utlandet.

Utskottet drar därför slutsatsen att valutaregleringen snarast bör avvecklas.
Avvecklingen bör vara fullständig och definitiv. Den av regeringen
förordade metoden med endast en successiv och partiell liberalisering av
valutapolitiken medför en rad svårigheter. Varje förändring ger upphov till
ett valutaflöde. Det är därför viktigt att man samtidigt öppnar för kapitalströmmar
såväl till som från Sverige.

Det är, som också anförs i motionerna, särskilt angeläget att möjligheter
öppnas för valutautlänningar att köpa svenska statsobligationer. Det skulle
sannolikt verka nedpressande på den svenska räntenivån, vilket skulle få
positiva effekter för den svenska kostnads- och investeringsutvecklingen.

Utskottet delar regeringens uppfattning, att staten inte skall nettolåna i
utlandet, men i enlighet med vad utskottet anfört om försäljning av svenska
statsobligationer till valutautlänningar bör den preciseringen göras att
avståndstagandet gäller upplåning i utländsk valuta.

Vad utskottet anfört om avskaffande av valutaregleringen och fortsatt
avreglering på de finansiella marknaderna bör riksdagen med anledning av
motionerna Fil 12 yrkande 3, Fil 13 yrkandena 9 och 24, Fill4 yrkande 7,
Fil 15 yrkande 7 samt Fi606 yrkande 1 som sin mening ge regeringen och
riksbanksfullmäktige till känna.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:Fil 12 yrkande 3,
1986/87:Fil 13 yrkandena 9 och 24, 1986/87:Fil 14 yrkande 7, 1986/
87:Fill5 yrkande 7 och 1986/87:Fi606 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört
om kredit- och valutapolitiken.

FiU 1986/87:30

11. Räntesänkning och förbud mot options- och terminsaffärer
(mom. 7och 8)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med ”Sorn utskottet”
och på s. 41 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

Avregleringen på kreditmarknaden och på valutapolitikens område har
medfört att vårt internationella beroende har ökat och möjligheterna att föra
en självständig politik har minskat. Sålunda har den svenska räntenivån
pressats upp bl.a. på grund av höga räntenivåer i omvärlden.

Detta är en djupt oroande utveckling. Räntenivån har som anförts i motion
Fil 16 en avgörande betydelse för inflationsutvecklingen och för statsbudgetens
saldo. Utskottet anser därför att åtgärder bör vidtas för att begränsa vårt
internationella beroende. Valutaregleringens tillämpning bör därför skärpas
i syfte att styra och reglera de finansiella flödena till och från landet.
Därigenom blir det möjligt att anpassa räntan till en lägre nivå.

Utskottet tillstyrker således att åtgärder vidtas för att kunna sänka den
svenska räntenivån. Vad utskottet anfört med anledning av motion Fil 16
(vpk) yrkande 26 bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken
till känna.

I motion Fil 16 (vpk) begärs också förbud mot options- och terminsaffärer
eftersom denna spekulation inte tillför samhällsekonomin något av värde.

Det ursprungliga motivet för att införa dessa nya finansiella instrument var
att tillförsäkra en köpare eller säljare ett visst framtida pris på en transaktion.
Nu har ”dessa instrument” blivit handelsobjekt för olika finansiella lycksökare.
Denna spekulationshandel har enligt utskottets mening inte något
existensberättigande. Den tillför inte samhället något av värde. Tvärtom kan
den ha skadliga effekter för samhällsekonomin genom de förväntningseffekter
som skapas. Utskottet tillstyrker därför motionens förslag att options- och
terminsaffärer skall förbjudas.

dels utskottets hemställan under 7 och 8 bort ha följande lydelse:

7. beträffande räntesänkning

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fill6 yrkande 26 som sin
mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört om
åtgärder för att sänka räntan,

8. beträffande förbud mot options- och terminsaffärer

att riksdagen med bifall till motion 1986/87Til 16 yrkande 5 hos
regeringen begär förslag om förbud mot options- och terminsaffärer,

12. Investeringsfonderna (mom. 9)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”yrkande 6” bort ha följande lydelse:

Investeringsfonderna tillkom ursprungligen som ett konjunkturpolitiskt
medel. Efter flera års erfarenheter framstår det emellertid som uppenbart att

FiU 1986/87:30

den typen av konjunkturell styrning inte är effektiv. Under många år var
därför investeringsfonderna generellt frisläppta och utgjorde en skattestimulans
för investeringar. För närvarande råder ett partiellt frisläpp av investeringsfonderna.
Investeringsfonderna är sålunda fria för byggnadsinvesteringar
endast utanför storstadsområdena samtidigt som det finns möjligheter att
ta i anspråk fonderna för maskininvesteringar bara i stödområdet. Utskottet
anser inte att det finns skäl att begränsa utnyttjandet av investeringsfondsmedel.
Det är t.ex. uppenbart att för många mindre och medelstora företag är
det främst investeringar i maskiner som är nödvändiga om företagen skall
kunna expandera.

Enligt utskottets mening bör investeringsfonderna vara generellt frisläppta.
På sikt bör frågan om investeringsfonderna prövas i samband med en
översyn av hela företagsbeskattningen.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna Fil 12 yrkande 4 och
Fill4 yrkande 6.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande investeringsfonderna
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87: Fi 112 yrkande 4 och
1986/87:Fil 14 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna
och investeringsreserverna,

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
(mom. 10)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”De senaste” och
på s. 53 slutar med ”utredande organen” bort ha följande lydelse:

Det gångna årets budgetpolitik har varit alltför svag, vilket framtvingat en
internationellt sett hög räntenivå. Realräntan ligger för närvarande över 7%.

Det höga svenska ränteläget håller tillbaka investeringarna och motverkar
således en ökad kapitalbildning. Den uppdragna räntenivån beror på att
penningpolitiken tvingas bära en alltför tung stabiliseringspolitisk börda. Om
finanspolitiken varit stramare, skulle räntenivån ha kunnat vara lägre och
investeringarna större.

De senaste årens förbättring av budgetutvecklingen sammanhänger till
alltför stor del med att inkomster och konsumtion ökat i en takt som inte är
långsiktigt förenlig med samhällsekonomisk balans.

Budgetutvecklingen 1986/87 och 1987/88

Utmärkande för de senaste årens utveckling har varit att under varje
budgetår har ett successivt allt lägre underskott framkommit i de budgetprognoser
som fortlöpande görs.

Så är fallet även för budgetåret 1986/87. I kompletteringspropositionen
anges underskottet nu till 33,6 miljarder kronor, vilket är knappt 10 miljarder

FiU 1986/87:30

6 Riksdagen 1986187.5 sami. Nr 30

kronor mindre än vad som finns upptaget i statsbudgeten för samma år.

Huvudförklaringen till att budgetunderskottet blir lägre än väntat beror
inte på att regeringen fört en åtstramningspolitik utan främst på de alltför
stora löneökningarna under föregående år. På kort sikt leder snabba
löneökningar till att budgetunderskottet minskar. På längre sikt blir dock
resultatet ett försämrat budgetsaldo till följd av att tillväxten krymper.

Den saldoförbättring som efterhand framkommit i de reviderade prognoserna
för 1986/87 års budgetutfall bör sålunda enligt utskottets mening
snarare ses som en varning än som ett tecken på en gynnsammare utveckling.
Förbättringen minskar således på intet sätt kraven på fortsatt stramhet i
finanspolitiken.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte dela den uppfattning som kommer
till uttryck i motion Fillö (vpk). Där framhålls bl.a. att budgetförbättringen
bör tas till intäkt för att införa lättnader i budgetpolitiken.

Även för budgetåret 1987/88 redovisas nu ett lägre budgetunderskott än
vad som angavs i budgetpropositionen i januari. Då beräknades underskottet
till 36,9 miljarder kronor. I kompletteringspropositionen beräknas det uppgå
till 30,5 miljarder kronor.

Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen belyses
utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till budgetåret
1991/92 under vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Syftet
med kalkylen är att redovisa vilken budgetutveckling som blir följden om
inga beslut om ändrade utgifter eller inkomster fattas.

Liksom under tidigare år arbetar långtidsbudgeten med två alternativ. I
det s.k. lågalternativet antas löneökningarna uppgå till 5,3 % år 1987 och 3 %
för åren därefter. Priserna antas stiga med 3,9% år 1987 och 2% per år
fr.o.m. år 1988. Tillväxten antas bli ca 2% per år. Räntan förutsätts falla
successivt från nuvarande nivå till 6 % år 1992. I detta alternativ beräknas
budgetunderskottet i löpande priser sjunka från 30,5 miljarder kronor för
budgetåret 1987/88 till ca 20 miljarder kronor budgetåret 1991/92.

I det andra alternativet — högalternativet — stiger lönerna med 5,8 % år
1989 och därefter med drygt 5 % per år. Inflationen antas ligga på drygt 4 %
och den inhemska räntenivån hållas uppe på ca 11 %. Tillväxten väntas i
detta alternativ uppgå till ca 1 % per år. I detta relativt ogynnsamma
ekonomiska utvecklingsscenario ökar budgetunderskottet till drygt 50 miljarder
kronor budgetåret 1991/92.

Den ökning av budgetunderskottet som sker i högalternativet beror på att
statsinkomsterna minskar till följd av lägre tillväxt, medan statsutgifterna
ökar i samma takt som i lågalternativet. Utskottet ser det dock som sannolikt
att en sådan stagflation som högalternativet skulle innebära leder till
väsentligt större budgetförsämringar än vad beräkningarna i långtidsbudgeten
indikerar. Med ökad arbetslöshet skulle det t.ex. vara svårt att hålla
tillbaka krav på ökade offentliga utgifter. Ett större budgetunderskott skulle
också minska förtroendet för den ekonomiska politiken och höja inflationsförväntningarna.

FiU 1986/87:30

Utskottet konstaterar att det är oroande att de senaste årens ekonomiska
utveckling snarare överensstämmer med förutsättningarna för högalternativet
än med dem som gäller för lågalternativet. Denna omständighet ser
utskottet som en bekräftelse på hur angeläget det är att uppnå en mer
dämpad och balanserad pris- och löneutveckling.

I långtidsbudgeten redovisas också en samlad beräkning för den statliga
sektorn och socialförsäkringssektorn. Av kalkylerna framgår dels att socialförsäkringssektorns
finansiella sparande försämras under perioden, dels att
den statliga sektorn — i lågalternativet — och socialförsäkringssektorn
tillsammans uppnår ett positivt finansiellt sparande budgetåret 1990/91 på
nästan 9 miljarder kronor i löpande priser. Det samlade överskottet minskar
dock till ca 3 miljarder kronor under budgetåret 1991/92.

I långtidsbudgeten diskuteras också den finansiella utvecklingen i kommunsektorn.
Utgångspunkten för diskussionen är att kommunsektorn växer
drygt 1 % årligen och att det finansiella sparandet i kommunsektorn skulle
vara i stort sett oförändrat mot slutet av perioden. Enligt utskottets mening
bör de kommunala konsumtionsutgifterna präglas av nolltillväxt. Genom
olika åtgärder som ökar produktiviteten i kommunerna, samtidigt som staten
avskaffar olika detaljstyrningar av den kommunala verksamheten, bör detta
vara möjligt utan att servicen för medborgarna försämras. En sådan finansiell
utveckling i kommunerna skulle förbättra sparandet med ungefär 12
miljarder kronor under den period som långtidsbudgeten omfattar.

Om den allmänna ekonomiska utvecklingen innebär att lågalternativet
realiseras och att nolltillväxt i kommunernas utgiftsökningar nås, erhålls ett
icke obetydligt överskott i den samlade offentliga sektorns finanser. Utskottet
anser att det inte bör vara ett mål för den ekonomiska politiken att bygga
upp ett permanent överskott i den offentliga sektorn. Sparandet bör i stället
ske i företagen och i hushållen. Sedan balans uppnåtts i den offentliga
sektorn, bör därför strävan vara att sänka skattetrycket och därmed öka
kapitalbildningen i den privata sektorn. Ett lägre skattetryck innebär
dessutom att en högre tillväxt lättare kan realiseras.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Budgetpolitiken är en viktig del av den ekonomisk-politiska strategin för att
återställa balansen och öka tillväxten i den svenska ekonomin. Att krympa
både utgifts- och inkomstsidan i budgeten sett i relation till bruttonationalprodukten
har stor betydelse för möjligheterna att förbättra den svenska
ekonomins utvecklingsförmåga.

Under 1987 väntas den totala offentliga sektorn visa överskott. En
väsentlig orsak till detta är de intäkter från den s.k. pensionsskatten som tas
in för 1987. Den utveckling som skisseras i långtidsbudgeten och den
utvecklingsbana för svensk ekonomi som presenteras i den senaste långtidsutredningen
innebär att ett överskott successivt byggs upp i den konsoliderade
offentliga sektorn. Detta överskott bör enligt utskottets uppfattning
användas för att sänka 'skattetrycket. I motion Sk413 (m) förordas en
skattereform som skall vara fullt genomförd den 1 januari 1990. I sina
huvuddrag innehåller motionen kraftigt sänkta marginalskatter med början

FiU 1986/87:30

redan nästa år. Motionärerna framhåller att när den föreslagna skattereformen
är genomförd kan den ekonomiska tillväxten förväntas öka. Detta gör
det i sin tur möjligt att gå vidare för att ytterligare sänka skattetrycket.
Målsättningen bör vara att sänka skattetrycket med ca 5 procentenheter
under en femårsperiod. En låg ökningstakt i de totala offentliga utgifterna
möjliggörs, enligt motionärerna, om produktivitetshöjande åtgärder i den
offentliga sektorn sätts in. Då kan enligt motionärerna också även fortsättningsvis
en god och effektiv service tillhandahållas medborgarna. Utskottet
delar motionärernas uppfattning och förordar den skattepolitik som föreslås.

I den mån konjunktursituationen blir sådan att den finanspolitiska
åtstramning, som utskottet förespråkar, leder till att den totala efterfrågan
kommer på en alltför låg nivå bör detta motverkas med ytterligare
skattesänkningar. Ökade offentliga utgifter är inte längre ändamålsenliga för
att stimulera ekonomin.

Moderata samlingspartiet åberopar i motion Fil 12 sitt i januari framlagda
budgetalternativ. I detta föreslogs en utgiftsnivå som låg drygt 13 miljarder
kronor lägre än vad regeringen förordade för budgetåret 1987/88. Av dessa
besparingar var ca 5 miljarder i princip av engångskaraktär. Skattesänkningar
föreslogs med 5,4 miljarder kronor. Hade dessa förslag genomförts, skulle
budgetunderskottet ha blivit 7,9 miljarder kronor lägre än det av regeringen
förordade. Enligt motionärerna skulle de föreslagna marginalskattesänkningarna
dessutom ha stimulerat arbetsutbudet och därmed ytterligare
förbättrat budgetsaldot. Genom skattesänkningar och införande av barnavdrag
skulle också socialbidragskostnaderna ha minskat, hävdar motionärerna,
varigenom budgetunderskottet skulle ha blivit ännu lägre. Bortses från
dessa dynamiska effekter och även från de icke-permanenta besparingar som
utförsäljningen av företag utgör, skulle ändå det av motionärerna förordade
budgetunderskottet ha blivit ca 3 miljarder kronor lägre än det av regeringen
då förordade.

Utskottet anser att denna budgetpolitik är väl avvägd. Den innebär bl.a.
att angelägna sänkningar av marginalskatter och andra skatter kan genomföras.

Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar är gjord så att
hushållens ekonomiska situation inte skall försämras. Åtstramningen träffar
i stället staten, kommunerna, företagen och utlandet.

Utskottet anser det angeläget att hushållens resurser i större utsträckning
än hittills består av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och
kommun. En orsak till att incitamenten att arbeta, spara och satsa på
företagande minskat i vår ekonomi är de ständiga offentliga utgiftsökningarna
och skattehöjningarna. Återvunnen balans förutsätter därför att besparingar
och skattesänkningar följs åt.

Besparingarna av engångskaraktär utgörs till största delen av försäljningar
av statliga företag. Detta är med andra ord budgetförstärkningar som under
en följd av år också kan upprepas.

I motionerna Fil 14 (fp) och Fil 13 (c) redovisas budgetalternativ som i
långa stycken överensstämmer med förslagen i motion Fil 12 (m). Enligt

FiU 1986/87:30

utskottets mening innebär emellertid inte besparingarna i motionerna Fil 14
(fp) och Fil 13 (c) att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

I motion Fil 16 (vpk) förordas såväl stora skatteskärpningar som utgiftsökningar.
En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt.

Med den anförda avstyrker utskottet det förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i propositionen, motionerna Fil 13 (c) yrkandena 2
och 19—21, Fil 14 (fp) yrkande 2, Fil 15 (Alf Svensson c) yrkande 6 och Fil 16
(vpk) yrkande 2 samt tillstyrker de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som anges i motion Fil 12 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fi 113 yrkandena 2 och
19-21, 1986/87:Fil 14 yrkande 2, 1986/87:Fil 15 yrkande 6 och 1986/
87:Fill6 yrkande 2 godkänner vad som förordas i motion 1986/
87:Fill2 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

14. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med ”De senaste” och
på s. 53 slutar med ”utredande organen” bort ha följande lydelse:

Budgetut vecklingen 1986/87 och 1987/88

Utskottet konstaterar att budgetunderskottet har minskat under de senaste
åren. Detta beror framför allt på följande faktorer.

För det första har ett stort antal skatter höjts - det totala skattetrycket har
sedan 1982 ökat från 50,1 % till 52,9 % år 1987. För det andra har regeringen
vidtagit en rad bokföringsmässiga förändringar och utgiftsminskningar av
engångskaraktär. Vissa besparingar har också genomförts, bl.a. i fråga om
statsbidragen till kommunerna. Slutligen kommer till detta de automatiska
effekterna på statsbudgeten som beror på bättre konjunkturläge, lägre
dollarkurs, lägre räntor och vissa demografiska förändringar (främst färre
skolelever och färre pensionärer utanför ATP-systemet).

Utskottet har noterat att under de senaste åren har för varje budgetår
successivt allt lägre underskott framkommit i de budgetprognoser som
fortlöpande görs.

För innevarande budgetår 1986/87 redovisas sålunda i den reviderade
finansplanen ett underskott som är ca 9,5 miljarder kronor lägre än i den
statsbudget som riksdagen fastställde i juni 1986. Inkomsterna beräknas bli
ca 12 miljarder kronor större - 8,5 miljarder kronor mer i inkomstskatt,
bolagsskatt och mervärdeskatt samt 3,5 miljarder kronor mer i återbetalning
av lån, främst bostadslån. Utgifterna beräknas också bli större än i den

FiU 1986/87:30

7 Riksdagen 1986187. 5 sami. Nr30

fastställda statsbudgeten, ca 2,5 miljarder kronor, främst på grund av ökade
arbetsmarknadspolitiska utgifter.

Efter det att den reviderade finansplanen presenterades har det också
framkommit att fyllnadsinbetalningarna av skatt har blivit större än väntat,
varför utskottet bedömer det som troligt att budgetunderskottet under
innevarande budgetår blir väsentligt lägre än vad som redovisas i kompletteringspropositionen
.

Även för budgetåret 1987/88 redovisas i kompletteringspropositionen ett
lägre budgetunderskott än i budgetpropositionen i januari. Skillnaden
förklaras främst av att inkomsterna väntas bli ca 9 miljarder kronor högre
medan utgifterna exkl. statsskuldräntor väntas bli ca 4 miljarder kronor
högre. Ränteutgifterna däremot väntas bli mindre än tidigare.

Utskottet konstaterar att den ovan redovisade minskningen av budgetunderskottet
till stor del beror på att löneökningarna och konsumtionsökningen
blivit större än väntat. Den alltför snabba pris- och löneutvecklingen ger
visserligen på kort sikt upphov till ökade skatteinkomster men skapar
därefter allvarliga problem för den svenska ekonomin genom försämringen
av konkurrenskraften.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla att den snabba inkomstökningen
till följd av hög pris- och löneökning nu pågått så länge att de
statsfinansiellt negativa effekterna kommer allt närmare i tiden.

Långtidsbudgeten

Behovet av en fortsättningsvis stram finanspolitik markeras även i långtidsbudgeten.
I denna redovisas nu liksom tidigare år ett låg- och ett högalternativ,
där alternativet med låga pris- och löneökningar medför ett sjunkande
budgetunderskott medan det senare alternativet leder till ett stigande
budgetunderskott. I år redovisas dock att underskottet växer mot slutet av
perioden även i lågalternativet. Därigenom skärps kraven på en stramare
finanspolitik.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet har i det föregående beskrivit de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som utskottet anser bäst främjar en positiv ekonomisk utveckling.
En av dessa riktlinjer gäller behovet av fortsatt stram finanspolitik genom
utgiftsbegränsningar. Utskottet ställer sig därmed bakom den uppfattning
som redovisas i folkpartiets partimotion Fil 14.

Utskottet vill framhålla att den förda budgetpolitiken - med omfattande
skattehöjningar och otillräckliga utgiftsbegränsningar — haft negativa effekter
på den svenska ekonomins tillväxtförmåga. Utskottet anser att budgetpolitiken
under de senaste årens internationella högkonjunktur inte varit
tillräckligt stram. Den positiva utvecklingen har inte utnyttjats för att rätta
till de strukturella obalanserna i ekonomin. Risken är nu stor att balansproblemen
förvärras i samband med att det internationella konjunkturläget
dämpas.

Utskottet förespråkar i stället i enlighet med vad som föreslås i motion

FiU 1986/87:30

Fill4 (fp) en budgetpolitik som genom minskade utgifter skapar utrymme
för både minskat budgetunderskott och vissa angelägna skattesänkningar.

Utskottet ansluter sig därmed till folkpartiets krav på minskade permanenta
utgifter med drygt 4 miljarder kronor för budgetåret 1987/88 och drygt 6,5
miljarder kronor för helåret 1988. Utgiftsminskningarna bör kombineras
med lägre skatter, främst en sänkning av arbetsgivaravgifterna så att uttaget
blir oförändrat 1988, sänkta marginalskatter för alla heltidsarbetande samt
avskaffad förmögenhetsskatt på arbetande kapital. Utskottet avvisar de
förslag till skattehöjningar som presenteras i kompletteringspropositionen.

Vidare anser utskottet i likhet med motionärerna i motion Fill4 (fp) att en
fortlöpande sanering av statens finanser bör ske genom en successiv
utförsäljning och börsintroduktion av statliga företag. Därigenom minskar
statens upplåningsbehov vilket verkar dämpande på räntenivån.

Riksdagen har tidigare på regeringens begäran slagit fast några principer
för utgiftspolitiken, som bl.a. innebär att reformer måste finansieras genom
att andra utgifter minskas. Utskottet tvingas nu konstatera att dessa principer
inte följs. Den nyligen beslutade timsjukpenningreformen finansieras genom
höjd sjukförsäkringsavgift och höjningen inom delpensioneringen finansieras
på kort sikt genom att delpensionsfonden töms varefter höjd delpensionsavgift
torde bli nödvändig. Detta strider också mot det resonemang som
förs i den reviderade finansplanen om det angelägna i att inte ytterligare höja
arbetsgivaravgifterna.

Även i fråga om skattepolitiken i övrigt strider regeringens konkreta
förslag mot tidigare resonemang. I budgetpropositionen hävdades att
ytterligare skattehöjningar ej borde ske. I kompletteringspropositionen
föreslås emellertid höjd fastighetsskatt, höjd omsättningsskatt för aktiemarknaden
(genom breddning av basen), höjd bilaccis samt höjda
tullavgifter. Förslaget om höjd fastighetsskatt har visserligen därefter
återtagits genom motion Skl75 (s), men de andra skattehöjningsförslagen
kvarstår.

Utskottet anser att skattehöjningsförslagen aktualiserats därför att regeringen
saknar en långsiktig strategi för utgiftsminskningar. Regeringens
politik visar återigen hur senfärdighet och uteblivna besparingar leder till
plötsliga skattehöjningar. Utskottet anser att om regeringen fört en budgetpolitik
liknande den som förespråkats i folkpartiets motioner hade det
skapats förutsättningar för en stabil och stram finanspolitik utan återkommande
skattehöjningar.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkande 2 i motion Fil 14 (fp).

I motionerna Fil 12 (m) och Fil 13 (c) föreslås i vissa delar en liknande
budgetpolitik som den utskottet förordar. I motion Fil 12 (m) föreslås
emellertid också stora besparingar på t.ex. u-landsbiståndet och stora
skattesänkningar som inte finansierats fullt ut. Utskottet anser inte detta
vara en väl avvägd budgetpolitik och avstyrker därför yrkande 2 i motion
Fil 12 (m). Även i motion Fil 13 (c) framförs vissa utgifts- och skatteförslag
som utskottet inte kan tillstyrka. Utskottet avstyrker således yrkandena 2 och
19—21 i motion Fil 13 (c). Av samma skäl avstyrker utskottet yrkande 6 i
motion Fil 15 av Alf Svensson (c).

I motion Fillö (vpk) föreslås stora utgifts- och skattehöjningar som helt

FiU 1986/87:30

strider mot de principer för budgetpolitiken som utskottet ovan förordat. FiU 1986/87:30
Utskottet avstyrker därmed yrkande 2 i motion Fil 16 (vpk).

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 2
och motionerna 1986/87:Fi 112 yrkande 2, 1986/87:Fi 113 yrkandena 2
och 19-21, 1986/87:Fi 115 yrkande 6 samt 1986/87:Fi 116 yrkande 2
godkänner vad som förordasd motion 1986/87:Fi 114 yrkande 2 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10)

Kjell A. Mattsson och Stina Eliasson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Utmärkande
för” och på s. 53 slutar med ”utredande organen” bort ha följande lydelse:

Det statliga budgetunderskottet har under en rad år minskat till följd av
flera samverkande faktorer. "

Framför allt har det skett genom att ett antal skatter höjts. Det samlade
skattetrycket har ökat med 1,5 procentenheter fram till förra året. Genom
beslutad engångsskatt samt förslag till höjd bilaccis och fastighetsskatt
fullföljer regeringen den inslagna vägen.

För det andra har en rad bokföringsmässiga transaktioner pressat ned det
redovisade budgetunderskottet.

För det tredje har ränteutgifterna sjunkit kraftigt framförallt beroende på
det internationella ränteläget.

Sist men inte minst har statens skatteintäkter ökat kraftigt på grund av för
höga löneökningar och för hög konsumtion. Detta skapar dock en försämrad
kostnadsutveckling som i sin tur ger negativa effekter på budgetunderskottet
på sikt.

Budgetpolitiken har generellt sett varit för svag vilket medfört ett
internationellt sett högt ränteläge i Sverige. Detta har medfört att de
finansiella investeringarna blivit lönsammare än de produktiva med en svag
utveckling för industriinvesteringarna som följd. En finanspolitisk åtstramning
bör enligt utskottet genomföras med syfte att pressa ned räntenivån.

Långtidsutredningen

Långtidsutredningen pekar på att Sverige kan uppnå en god ekonomisk
utveckling de närmaste 10 åren under vissa förutsättningar. Framför allt
hänvisar man till nödvändigheten av låga nominella pris- och löneökningar
samt en förbättring av den offentliga sektorns sparande. Slutsatsen i
utredningen är att lönekostnaderna måste ned i nivå med omvärlden för att
klara sysselsättning, extern balans och budgetunderskott. Utskottet ansluter
sig till utredningens mål om en kostnadsutveckling i takt med omvärldens.

Sparandet bör stimuleras, främst i enskild regi genom ett ökat hushållssparande.
Vad gäller det offentliga sparandet ansluter sig utskottet till uppfatt -

ningen att detta bör förbättras inom den statliga sektorn så att det statliga
budgetunderskottet på sikt kan elimineras.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Det förslag till riktlinjer för budgetregleringen som lades fram av centerpartiet
i en reservation till finansutskottets betänkande FiU 1986/87:10 redovisade
ett i förhållande till budgetpropositionens förslag minskat budgetunderskott
med ca 1,3 miljarder kronor.

Utskottet anser att de i reservationen redovisade besparingarna fortfarande
äger relevans. Utskottet förordar en sådan politik i varje enskilt fall och
med de motiveringar härför som lämnats. På grund av senfärdighet i
regeringens handläggning har dock förslag angående en omfördelning av
bidragen till kommunerna fördröjts. Centern föreslog att delar av de
specialdestinerade bidragen skulle föras över till den kommunala skatteutjämningen.
Då förslag med denna inriktning ej kommit riksdagen tillhanda i
rimlig tid för att ge kommunerna möjligheter till ekonomisk planering
tvingades centern att frångå delar av detta förslag. Utskottet anser dock att
detta inte bör påverka jämförelsen mellan regeringens och den av utskottet
företrädda budgetpolitiken .

Regeringen redovisar nu ett budgetunderskott som är lägre än vad som
förordades i budgetpropositionen. I huvudsak beror denna förbättring på
större skatteintäkter — orsakade av för höga löneökningar och för hög
konsumtion. Det av utskottet biträdda budgetalternativet innebär i förhållande
till regeringens förslag en budgetförstärkning med ytterligare 1,4
miljarder kronor jämfört med i januari. Utskottet förordar med andra ord ett
budgetalternativ som totalt är 2,7 miljarder kronor starkare än regeringens
för budgetåret 1987/88. Med den av utskottet förordade budgetregleringen
skulle budgetunderskottet minska till 27,8 miljarder kronor.

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen en rad konsumtionsåtstramande
åtgärder. Utskottet biträder uppfattningen om behovet av en
kortsiktig åtstramning för att möjliggöra en räntesänkning och på detta sätt
stimulera investeringarna. Utskottet motsätter sig dock en höjning av
bilaccisen för nya bilar samtidigt som katalytisk avgasrening införs som ett
krav på 1989 års bilmodeller. En höjning av accisen skulle fördröja ett utbyte
av den befintliga, betydligt mindre miljövänliga bilparken.

Regeringen föreslår vidare en kraftig höjning av fastighetsskatten. Skatten
är en orättvis skatt eftersom den ej tar hänsyn till skattebetalarens
betalningsförmåga. Den tar bara hänsyn till värdet av en tillgång som i många
fall kan vara svår att realisera. Fastighetsskatten strider mot principen att ta
ut skatt efter bärkraft. Utskottet yrkar därför avslag på regeringens förslag
vad gäller fastighetsskattehöjningen och kompensationen genom bostadsbidrag.

Utskottet anser att åtstramningen i första hand skall ske genom en
begränsning av importkonsumtionen. En miljöanpassad energibeskattning
bör inftjras och utformas så att den stimulerar till användning av miljövänlig
förnybar energi på bekostnad av miljöförstörande bränslen såsom kol, olja
och uran. Utskottet anser även att energibeskattningen måste läggas om, så

FiU 1986/87:30

att den långtgående skatteförmån som kondenskraftsproducerad el i dag har,
successivt avvecklas. Ett led i detta är införande av en uranskatt i enlighet
med vad som anförts i motion Fi 113 (c).

Med detta som utgångspunkt bör således en skatt uttagen per kWh insatt
bränsle tas ut vid produktion av kärnkraftsel. En skatt på uran med 1 öre/kWh
ger en årlig intäkt på ca 2 miljarder kronor. Riksdagen bör därför hos
regeringen hemställa om förslag om införande av en uranskatt med 1 öre/kWh
insatt bränsle för kärnkraftsproducerad el med ikraftträdande från den 1
januari 1988.

I såväl motion Fil 13 (c) som Fi228 (c) har föreslagits en rad skatter och
avgifter på miljö- och energiområdet dels för en finansiering av skattesänkningar,
dels för att minska miljöförstöringen och därmed de kostnader som
uppkommer på grund av denna. Utskottet biträder den föreslagna inriktningen
och vill i detta sammanhang påpeka att de minskade intäkterna som
uppstår vid reducerade utsläpp motsvaras av lägre samhälleliga kostnader i
form av sjukvård, produktionsbortfall, korrosion, minskad avkastning i
skogsbruk, jordbruk och fiskenäringarna m.m.

Utskottet vill också erinra om den budgetförstärkning som skulle skett
genom centerns förslag till omfördelning från ATP-avgift till folkpensionsavgift.
Detta hade föranletts av förslag till förbättringar för de sämst ställda
pensionärerna. Höjda pensionstillskott föreslogs samtidigt med avslagsyrkande
på regeringens förslag om höjd ATP. Då tilläggspensionen finansieras
via budgeten var en omfördelning av avgifterna naturlig.

Sammanfattningsvis innebär detta att utskottet tillstyrker den inriktning av
budgetpolitiken som föreslås av centerpartiet i motion Fil 13.

I motion Fil 12 (m) föreslås dels långtgående inkomstskattesänkningar,
dels nedskärningar av bl.a. u-hjälpen och mjölksubventionerna.

I motion Fil 14 (fp) framläggs ett familjepolitiskt program som skall
finansieras bl.a. med sänkt kommunalt grundavdrag och nedskärningar av
livsmedelssubventionerna.

I motion Fil 15 av Alf Svensson (c) föreslås bl.a. skattesänkning genom
tudelningsprincipen.

Dessa inslag gör att utskottet avvisar de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionerna Fil 12 (m), Fill4 (fp) och Fil 15 av Alf
Svensson (c).

I motion Fil 16 (vpk) föreslås dels stora offentliga utgiftsökningar, dels en
kraftig höjning av det totala skattetrycket. Utgiftsökningarna är så omfattande
att de trots skattehöjningarna skulle leda till en kraftig ökning av
budgetunderskottet. Utskottet avvisar bestämt en sådan ansvarslös inriktning
av budgetpolitiken.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande de allmänna rikdinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fill2 yrkande 2,
1986/87:Fil 14 yrkande 2, 1986/87:Fi 115 yrkande 6 och 1986/87:Fil 16
yrkande 2 godkänner vad som förordas i motion 1986/87:Fi 113
yrkandena 2 och 19—21 samt som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

FiU 1986/87:30

16. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10)
Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”Så är” och på s.
46 slutar med ”dessa omständigheter” bort ha följande lydelse:

Så är fallet även för budgetåret 1986187. I 1986 års budgetproposition
räknade man med att underskottet för detta budgetår skulle uppgå till 48,9
miljarder kronor. I statsbudgeten för samma budgetår angavs saldot till 43,2
miljarder kronor. I årets kompletteringsproposition har samma underskott
sjunkit till 33,6 miljarder kronor. Sedan fyllnadsinbetalningarna av skatt i
april visat sig bli mer omfattande än man räknat med kan underskottet nu
slutligen uppskattas till ca 25 miljarder kronor. Underskottet för budgetåret
1986/87 har alltså i det närmaste halverats sedan regeringen presenterade sin
första beräkning för drygt ett år sedan.

Trots att denna dramatiska nedgång av budgetunderskottet avser ett och
samma budgetår har minskningen inte kommit att påverka den förda
budgetpolitiken. Tvärtom strävar regeringen i första hand vidare mot ett
ytterligare minskat underskott, trots att regeringen är väl medveten om att en
sådan politik får en återhållande effekt på samhällsekonomin. Tillväxten
hålls tillbaka inom viktiga sektorer av samhället, och den utvecklingspotential
som finns i den offentliga sektorn tas inte till vara. Den förda politiken
bidrar därmed till att hålla uppe arbetslösheten samtidigt som viktiga sociala
och fördelningspolitiska mål inte längre kan tillgodoses.

Med den arbetslöshet som i dag kvarstår är en sådan politik enligt
utskottets mening direkt felaktig. Strävan att visa fram goda budgetsaldon
för staten får aldrig bli ett självändamål särskilt inte som förbättringarna i stor
utsträckning uppnås genom indragningar från den övriga gemensamma
sektorn. Det naturliga hade enligt utskottets mening varit om regeringen i
stället utnyttjat det stora överskott som nu uppkommit i den offentliga
sektorn till insatser på skolans område eller inom andra angelägna delar av
den gemensamma sektorn.

dels den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med ”En annan” och
slutar med ”statliga sektorn” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med "Vänsterpartiet
kommunisterna" och på s. 53 slutar med ”utredande organen” bort ha
följande lydelse:

Vänsterpartiet kommunisterna utgår i det budgetalternativ som presenteras
i motion Fi 116 från att de resurser som finns i den offentliga sektorn skall tas
till vara och utvecklas. Utskottet delar motionärernas bedömning i detta
avseende. Utskottet kan också instämma i den kritik som motionärerna
riktar mot regeringens budgetpolitik som i alltför stor utsträckning är
inriktad på att bekämpa löneökningar inom den offentliga sektorn. Samtidigt
bromsar regeringen en nödvändig tillväxt inom den kommunala sektorn som
bara tillåts växa med 1 %.

I kompletteringspropositionen saknas varje ansats till diskussion om den
möjlighet som står till buds att genom en rättvis beskattning av vinster,
börsomsättning och andra fördelningspolitiskt riktiga åtgärder uppnå in -

FiU 1986/87:30

komstförstärkningar för staten. Utskottet delar vänsterpartiet kommunisternas
bedömning att en kommunal tillväxt om 3 % är välmotiverad. Detta
synsätt återspeglar sig också i utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer.

Åtstramningspolitiken mot kommuner och landsting har kommit att
betinga ett alltför högt socialt pris. Den måste därför avbrytas och den
gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar måste få
utvecklas. För att komma till rätta med de stora problem som finns inom
framför allt vårdsektorn bör i enlighet med vänsterpartiet kommunisternas
förslag ett specialdestinerat bidrag utgå till den kommunala sektorn för att
befrämja arbete, vård och omsorg. Två miljarder kronor bör sättas av för
detta ändamål under nästa budgetår.

Regeringens förslag om höjd bilaccis har i första hand motiverats med att
budgetunderskottet måste begränsas. Utskottet kan inte godta ett sådant
synsätt. Utskottet är dock berett att acceptera accishöjningen, om influtna
medel utnyttjas som stöd för den lokala och regionala kollektivtrafiken.

Det är enligt utskottets mening inte rimligt att hyresgäster skall tvingas
betala högre hyra för att taxeringsvärdena höjs kraftigt. Det är inte heller
rimligt att småhusägare och bostadsrättsinnehavare skall betala högre
boendekostnader för att det spekuleras i bostadsrätter och villor. Ökade
fastighetsvärden bör enligt utskottets mening i stället beskattas genom en
effektiv och höjd reavinstbeskattning vid försäljningar. Dessutom bör
fastighetsskatt också införas för industrifastigheter.

I likhet med vänsterpartiet kommunisterna anser utskottet att den
orättvisa matskatten måste undanröjas. Utskottet föreslår att riksdagen
stegvis avskaffar matmomsen. I enlighet härmed bör livsmedelssubventionerna
räknas upp med 3 miljarder kronor under nästa budgetår.

För att motverka spekulationsekonomin bör dels options- och terminsaffärer
förbjudas, dels omsättningsskatten på värdepapper höjas från 2 till 6 %.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de
av regeringen förordade riktlinjerna för budgetpolitiken. Detsamma gäller
de alternativa förslag till budgetpolitiska riktlinjer som redovisas i motionerna
Fil 12 (m), Fil 13 (c), Fil 14 (fp) samt i motion Fil 15 av Alf Svensson (c).

Utskottet tillstyrker yrkande 2 i motion Fil 16 (vpk).

dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som börjar med ”De riktlinjer”
och slutar med ”särskilda täckningsanslag” bort utgå.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/
87:150 bilaga 1 mom. 2 och motionerna 1986/87:Fi 112 yrkande 2,
1986/87:Fill3 yrkandena 2 och 19—21, 1986/87:Fil 14 yrkande 2 och
1986/87: Fi 115 yrkande 6 godkänner vad som förordas i motion
1986/87:Fil 16 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

FiU 1986/87:30

17. Finansfullmakten (mom. 12 a)

FiU 1986/87:30

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med ”Utskottet får”
och slutar med ”utnyttja finans fullmakten” bort ha följande lydelse:

Utskottet får med anledning härav framhålla följande. Finansfullmakten
är avsedd att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta olika sysselsättningsskapande
åtgärder, om arbetsmarknadsläget så kräver. Hittills har finansfullmakten
utnyttjats som ett generellt styrmedel i tider med vikande sysselsättning.
Nu föreslår emellertid regeringen att finansfullmakten temporärt också
skall kunna utnyttjas för ett helt nytt ändamål, nämligen för riktade insatser
med anledning av Sveriges ensidigt deklarerade handelsblockad mot Sydafrika
och Namibia. Motivet härför är att det enligt regeringen är svårt att i
dagsläget uppskatta både eventuella behov och omfattningen av sådana
insatser. Utskottet kan emellertid inte finna att de föreburna svårigheterna
skiljer sig i principiellt hänseende från vad som gäller för många andra anslag
på statsbudgeten. I likhet med vad som föreslås i motion A107 (m) anser
utskottet således att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
anslag på tilläggsbudget för att täcka dessa kostnader. Utskottet tillstyrker
således motion A107 (m) yrkandena 10 och 11 och avstyrker propositionen i
här berörd del.

dels utskottets hemställan under 12 a) bort ha följande lydelse:

12. beträffande finansfullmakten

a) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A107 yrkandena 10 och
11 och med avslag på regeringens förslag i proposition 1986/87:150
bilaga 1 mom. 11 framlagt förslag om bemyndigande för regeringen att
för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget kräver det, utnyttja
finansfullmakten även för arbetsmarknadsutbildning samt för arbetsmarknadsåtgärder
som kan bli nödvändiga med anledning av handelsblockaden
mot Sydafrika och Namibia samt hos regeringen begär
förslag till anslag på tilläggsbudget för budgetåret 1987/88 för ersättning
för kostnader i samband med den svenska handelsblockaden mot
Sydafrika och Namibia.

18. Finansfullmakten (mom. 12 b)

Kjell A. Mattsson och Stina Eliasson (båda c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”yrkande 23” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar denna bedömning. Av propositionen framgår att regeringen
hittills under innevarande budgetår utnyttjat endast 75 milj. kr. av
finansfullmaktens totala ram på 2 500 milj. kr. Förhållandet var i stort sett
detsamma under de båda närmast föregående budgetåren. Då tog regeringen
i anspråk endast 250 resp. 600 milj. kr. av en lika stor ram. Med hänsyn härtill
är det enligt utskottets mening rimligt att begränsa finansfullmakten till 1 500
milj. kr. Skulle större behov uppkomma bör regeringen, i enlighet med vad

som sägs i motion Fil 13 (c), återkomma till riksdagen och begära att
finansfullmakten utvidgas. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker motion
Fill3 (c) yrkande 23.

dels utskottets hemställan under 12 b) bort ha följande lydelse:

12. beträffande finansfullmakten

b) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi 113 yrkande 23 och
med anledning av proposition 1986/87:150 bilaga 1 mom. 12 bemyndigar
regeringen att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 1500 000 000 kr.,

19. Det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga
städverksamheten (mom. 21 b)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De Geer (fp)
och Filip Fridolfsson (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 57 som börjar med ”Utskottet är” och
slutar med ”motion Fi805” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av motion Fi805 anföra följande.

Det statsfinansiella läget gör det nödvändigt med besparingar på alla
områden inom den offentliga sektorn. Ett sätt att spara är att öka
effektiviteten i den befintliga verksamheten. Detta uppnås genom ökad
specialisering och konkurrens.

Den statliga städningen är ett område där införande av ett konkurrensmoment
kan medföra höjd effektivitet och därmed besparingar.

Riksdagsbeslutet från år 1972 innehåller emellertid vissa alltjämt giltiga
riktlinjer för den statliga städverksamheten, vilka på sikt innebär en sänkt
effektivitet. Genom riksdagsbeslutet rekommenderas nämligen städning i
egen regi med tillägget att städning genom entreprenör endast bör förekomma
i undantagsfall. Därmed kommer egenregistädningen inte att utsättas för
en effektivitetsbefrämjande konkurrens.

Enligt utskottets uppfattning bör riktlinjerna för den statliga städningen
ändras så att myndigheterna från fall till fall beslutar om att utnyttja den
effektivaste städformen. I riktlinjerna bör därför anges att myndigheterna
regelmässigt bör begära in anbud för städningen för att på detta sätt få en
effektiv kostnadspress på verksamheten. I de fall där övergång till entreprenadstädning
innebär besparingar bör denna städform utnyttjas.

dels utskottets hemställan under 21 b) bort ha följande lydelse:

21. beträffande det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga
städ verksamheten

b) att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Fi805 hos regeringen
begär förändring av organisationen av den statliga städverksamheten i
enlighet med vad utskottet anfört,

FiU 1986/87:30

20. Det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga
städverksamheten (mom. 21 c)

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 57 som börjar med ”Utskottet är” och
slutar med ”motion Fi506” bort ha följande lydelse:

Innebörden av den kritik som i motion Fi506 riktas mot de pågående
privatiseringsförsöken hos statliga verk, statliga företag och i övrigt inom den
offentliga sektorn delas helt av utskottet.

Enligt utskottets mening utgör den statliga städverksamheten ett utmärkt
exempel på vilka negativa effekter dessa privatiseringsförsök får. I denna
verksamhet är det uppenbart att den ofta oklart definierade och illa
formulerade strävan att göra städverksamheten ”effektivare” och ”mer
konkurrenskraftig” innebär en sämre kvalitet på det arbete som skall utföras
samtidigt som den går ut över personalens hälsa.

Den höga sjukfrånvaron hos städpersonal anställd vid statliga verk och
myndigheter har vänts mot personalen genom planer på att lägga ut
städningen i privat regi. Utskottet vill betona att detta är ett högst oansvarigt
sätt att ”lösa” problemen. Staten måste i stället ta ett helhetsansvar för att
minska sjukligheten bland lokalvårdarna. Sjukledigheten kan inte gärna
förväntas minska genom att staten överlåter åt privata bolag att pressa
lokalvårdarna ytterligare.

Utskottet vill klart uttala att de pågående privatiseringsförsöken måste
upphöra.

Personalen på luftfartsverket i Norrköping har presenterat ett eget förslag
till organisation, en typ av "självstyre” utan arbetsledare, som skulle kunna
förbättra städarbetet till både verkets och de anställdas förmån. Regeringen
bör uppdra åt byggnadsstyrelsen att omorganisera statliga myndigheters,
verks och andra offentliga områdens lokalvård enligt den modell som
används i Norrköping.

I motion Fi805 framhålls med hänvisning till kravet att minska statens
budgetunderskott att privatiseringen av den statliga städverksamheten bör
intensifieras.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört om den statliga lokalvården måste
yrkandet i motion Fi805 bestämt avvisas.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi506 om den statliga
lokalvårdens organisation bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 21 c) bort ha följande lydelse:

21. beträffande det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga
städverksamheten

c) att riksdagen med bifall till motion 1986/87: Fi506 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en ny lokalvårdsorganisation,

FiU 1986/87:30

Särskilda yttranden

FiU 1986/87:30

1. Kredit- och valutapolitiken

Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anför:

En fortsatt avreglering av kreditpolitiken kan inte accepteras. Utvecklingen
visar enligt min mening att en återgång till en mer reglerad kreditpolitik
kommer att bli nödvändig. Det är nödvändigt att återinföra en bostadslångivning
till låg ränta för att möjliggöra sänkta boendekostnader och att styra de
finansiella resurserna till samhällsnyttig verksamhet. Åtgärder måste vidtas
för att förhindra att spekulationsekonomin breder ut sig.

Vad gäller valutapolitiken vill jag förorda en skärpt tillämpning och
ändring i valutalagstiftningen för att minska svenska företags utlandsinvesteringar
och utlänningars möjligheter att köpa aktier i svenska bolag. Detta
som ett led i en strävan att motverka en transnationalisering av svensk
ekonomi som undergräver möjligheterna att föra en självständig ekonomisk
politik. Liberaliseringen har dess värre inneburit nära nog en fördubbling av
svenska företags direktinvesteringar utomlands under det senaste året.

2.Räntesänkning

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anför:

Enligt vår mening borde riksbanken överväga att avskaffa diskontot. Det har
mist sin kreditpolitiska betydelse. Fortfarande fungerar det dock som
riktpunkt för bankernas inlåningsräntor och en del av utlåningsräntorna. När
diskontot förblir oförändrat trots stora förändringar i marknadsräntorna,
verkar detta snedvridande på kreditmarknaden och på bankernas räntestruktur.
Därtill kommer att avtal grundade på diskontot leder till att betalningen
blir en annan än vad som varit avsett. Detta understryker angelägenheten av
att bankerna frigör sin räntesättning från diskontot och utvecklar en annan
jämförelseränta, som kan användas där en sådan behövs. Riksbanken skulle
därmed i likhet med vad som skett i Norge kunna avskaffa diskontot.

3. Information till hushållen

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anför:

Vi kan instämma i motionärens önskemål att det vore bra om allmänheten
intresserade sig mer för statens inkomster, utgifter och verksamhet. Som
framgår av utskottets synpunkter finns redan ett fylligt informationsmaterial
vartill kommer den presentation som regelbundet sker i massmedia vid
presentationen av statsbudgeten. Vi är tveksamma till om utsändandet av en
broschyr till alla hushåll är den bästa metoden för att öka allmänhetens
intresse för statsbudgeten, och vi har därför inte kunnat biträda motionärens
krav.

Tabell- och diagramförteckning

FiU 1986/87:30

Tabell 1 Bruttonationalprodukten i vissa OECD-länder och

världshandelns utveckling 19

Tabell 2 Internationella förutsättningar för år 1987. Bedömning
enligt reviderad finansplan 22

Tabell 3 Försörjningsbalans och nyckeltal 23

Tabell 4 Budgetsaldo för budgetåren 1985/86-1987/88 43

Tabell 5 Budgetsaldo i långtidsbudgeten enligt lågalternativet
44

Diagram 1 Timlön inom industrin. Årlig procentuell förändring,
nationell valuta 32

Diagram 2 Budgetsaldots utveckling 1986/87-1991/92 enligt

långtidsbudgeten 45

Innehåll

FiU 1986/87:30

Sammanfattning 1

Inledning 3

Propositionernas förslag m. m 6

Motionsyrkandena

Proposition 150 11

Motionerna 12

Utskottet 19

Den ekonomiska politiken 19

Den internationella utvecklingen 19

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 23

Den förda ekonomiska politiken 25

Oppositionspartiernas alternativ 26

Lönebildningen 31

Allmänt 31

Lönebildningen inom den offentliga sektorn 36

Avskaffande av det allmänna prisstoppet 38

Prismätning 38

Kredit-och valutapolitiken 39

Investeringsfonder 41

Budgetpolitiken 41

Budgetutvecklingen 1986/87 och 1987/88 42

Långtidsbudgeten 44

Riktlinjer för budgetpolitiken 46

Finansfullmakten och statliga kreditgarantier m.m 53

Utnyttjande av finansfullmakten 53

Statliga kreditgarantier 54

Statens avkastningsränta och statens utlåningsränta 54
Finansieringen av ökade lönekostnader i samband
med mindre omorganisationer av statliga myndigheter
54

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto 54

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. .. 55

Bidrag till driften av grundskolor m.m 55

Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag
55

Arbetsgivarinträdet och den statliga städverksamheten .... 56

Information till hushållen om statens budget 57

Hemställan 58

Reservationer 61

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 2 a)

(m, fp, c) 61

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 2 a)

(vpk) 67

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 2 b) FiU 1986/87:30

4. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom. 2 b,
motiveringen) (m, fp) 71

5. Lönebildningen (mom. 3) (m, fp) 71

6. Lönebildningen (mom. 3) (c) 74

7. Lönebildningen (mom. 3) (vpk) 76

8. Avskaffande av det allmänna prisstoppet (mom. 4) (m, fp, c) 78

9. Prismätning (mom. 5) (m, fp) 78

10. Kredit-och valutapolitiken (mom. 6) (m, fp, c) 79

11. Räntesänkning och förbud mot options- och terminsaffärer (mom.

7 och 8) (vpk) 80

12. Investeringsfonderna (mom. 9) (m, fp) 80

13. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10) (m)... 81

14. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10) (fp) .. 85

15. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10) (c) ... 88

16. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom. 10) (vpk) 91

17. Finansfullmakten (mom. 12 a) (m) 93

18. Finansfullmakten (mom. 12 b) (c) 93

19. Det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga städverksamheten
(mom. 21 b) (m, fp) 94

20. Det statliga arbetsgivarinträdet och den statliga städverksamheten
(mom. 21 c) (vpk) 95

Särskilda yttranden 96

1. Kredit-och valutapolitiken (vpk) 96

2. Räntesänkning (m) 96

3. Information till hushållen (fp) 96

Tabell-och diagramförteckning 97