Näringsutskottets betänkande

om ökad civil produktion inom
krigsmaterielindustrin

1985/86:6

Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner från allmänna motionstiden år
1985 rörande ökad civil produktion inom krigsmaterielindustrin.

Sammanfattning

Motionärernas förslag om förberedelser för ökad civil produktion inom
krigsmaterielindustrin tar sikte i första hand på förhållandena i Linköping
(Saab-Scania AB) resp. Karlskoga (AB Bofors). Utskottet avstyrker förslagen,
liksom ett yrkande om förstatligande av denna industrisektor. Reservationer
(vpk) har avgetts till förmån för motionerna.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1984/85:2059 av Nils Berndtson m.fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär att ett program utarbetas för civilt utnyttjande av
resurser som kan frigöras genom nedskärning av den militära flygplanstillverkningen
och för att trygga sysselsättningen för de anställda inom militär
flygplansindustri,

2. hos regeringen begär förslag till ett överförande i samhällelig ägo av
viktigare delar av svensk krigsmaterielindustri.

1984/85:2165 av Per Israelsson (vpk), vari - med motivering i motion
1984/85:2164 - hemställs att riksdagen hos regeringen begär en planering för
ökad civil produktion inom försvarsmaterielindustrin i enlighet med vad i
motionen anförts.

Motivering

Den militärt inriktade industrin och i särskild grad den militära flygplansindustrin
förfogar över stora resurser, sägs det i motion 1984/85:2059 (vpk). En
överföring av dessa resurser till andra samhällsområden betecknas som

önskvärd. Det krävs emellertid ett program för tillvaratagande av resurserna 1

1 Riksdagen 1985/86.17sami. Nr6

och för tryggande av sysselsättningen för de anställda. Motionärerna pekar
särskilt på problemen i Linköping, där den militära flygplanstillverkningen
spelar en stor roll för sysselsättningen. Härigenom har hot om arbetslöshet
och stagnation i regionen målats upp vid varje tillfälle då en nedskärning av
den militära produktionen har aktualiserats, anförs det.

Motionärerna anser att det behövs åtgärder för att effekterna av en
omställning från militär till civil produktion skall belysas bättre. De hänvisar
till internationella rapporter som visar vilka resurser som i dag binds till
militär verksamhet och hur dessa skulle kunna användas för att bekämpa
svält, sjukdomar och analfabetism. För Sveriges del borde konkretiseras
inom vilka områden de militära resurserna i fråga om forskning, teknik,
yrkeskunnande etc. bäst behövs och var de också lättast kan utnyttjas. Det
krävs medvetna satsningar för att utveckla civila alternativ som medger
nedskärning av militär tillverkning utan att det uppstår arbetslöshet.

Stora krav måste självfallet ställas på de industri- och kapitalintressen som
skördat väldiga vinster på den militära flygplanstillverkningen, anförs det
vidare. Också staten har ett särskilt ansvar gentemot arbetare och tjänstemän,
vilka genom sina arbetsinsatser har tryggat genomförandet av statliga
beslut.

Enligt motionärerna minskar satsningen på det nya militärflygplanet JAS
inte behovet av en planering för övergång från militär till civil produktion.
Inte heller pågående tillverkning av ett civilflygplan vid Saab-Scania AB kan
anses göra en sådan planering obehövlig. Den totala planeringen för civil
användning av den militära flygplansproduktionens väldiga kapacitet återstår
att göra, anförs det.

Motionärerna anser att de problem som en sådan omställning skulle
medföra kan lösas endast genom en förändring av ägarförhållandena inom
krigsmaterielindustrin. Det gäller inte enbart den militära flygplanstillverkningen.
Staten borde ha ett dominerande ägande i hela denna industri.

Motion 1984/85:2165 (vpk) avser i första hand förhållandena vid AB
Bofors anläggningar i Karlskoga. Motionären anser att vapen- och ammunitionstillverkningen
vid Bofors är viktig från nationell synpunkt för att klara
landets försvarsberedskap. Staten måste därför ta ett särskilt ansvar för
sysselsättningen inom försvarsmaterielindustrin och därmed också för Bofors.
Det kan ske genom att utvecklingsarbetet för försvarsmateriel kompletteras
med utvecklingsprogram för civila produkter. Enligt motionären
fordras det att särskild civil produktion byggs ut vid sidan av den militära. Så
har framgångsrikt skett på det kemiska området. En motsvarande utveckling
på verkstadsområdet betecknas som svårare men inte omöjlig. Från statens
sida måste också förberedas ett perspektiv där rustningarna i världen och
Sverige kommer att trappas ned. Då får vi inte stå handfallna utan ha civil
produktion i beredskap, anförs det.

NU 1985/86:6

Uppgifter i anslutning till motionerna

NU 1985/86:6

Utredning rörande omställning från militär till civil produktion

År 1983 tillkallade utrikesministern en särskild utredare. Inga Thorsson,
med uppdrag att utreda vissa nationella aspekter av samband mellan
nedrustning och utveckling. Uppdraget föranleddes närmast av en rekommendation
från Förenta nationernas (FN) generalförsamling till medlemsländerna
om en uppföljning av den internationella studie av frågan som lades
fram i FN år 1981. Hösten 1984 presenterade utredaren sitt huvudbetänkande
(SOU 1984:62) Med sikte på nedrustning. I ett kompletterande betänkande
(SOU 1985:43) har sedermera redovisats särskilda rapporter och annat
material från utredningsarbetet.

Huvudbetänkandet innehåller bl. a. en beskrivning av svensk försvarsindustri
och en analys av möjligheterna till omställning från militär till civil
produktion. Utgångspunkten för denna analys är ett antagande om svensk
nedrustning innebärande en halvering av krigsorganisationen under perioden
1990-2015. Det beräknas att sysselsättningen inom den svenska försvarsindustrin
med den angivna förutsättningen skulle minska från ca 20 000 till ca
6 000 anställda under perioden, dvs. med i genomsnitt 560 anställda om året.
En sådan neddragning antas komma att ske stötvis snarare än successivt.

Utredaren drar i sin analys bl. a. slutsatsen att samtliga företag har
tekniska förutsättningar för en övergång till civil produktion. Detta gäller i
stor utsträckning även de företag som producerar sådan materiel som inte har
direkta civila motsvarigheter. Inom vissa företag är emellertid produktionen
så militärt specialiserad att några möjligheter till civilt utnyttjande av
maskiner och anläggningar knappast finns. Det gäller framför allt ammunitionsindustrin.

Det är enligt utredaren av synnerlig vikt att en nedrustning inte leder till
arbetslöshet. De anställda inom försvarssektorn skall inte behöva uppleva
nedrustning som ett hot mot sin framtid, anförs det. Sett även ur samhällsekonomisk
synvinkel är det angeläget att skapa incitament för att resurserna
inom försvarsindustrin tas till vara i civil produktion. Om sysselsättningen
skall kunna hållas uppe på sikt i Sverige måste landets industriella bas
utvecklas.

Vidare anförs i betänkandet att de mänskliga och tekniska produktionsresurser
som svarar för utveckling och tillverkning av försvarsmateriel har
byggts upp inom försvarsindustrin för det svenska försvarets räkning. Genom
detta beroendeförhållande till statsmakterna skiljer sig försvarsindustrin från
övrig industri. Staten har därför ett jämförelsevis större ansvar för vad som
händer med de anställda i försvarsindustrin.

Utredaren anser att staten tillsammans med berörda företag bör utarbeta
konkreta handlingsalternativ och skapa instrument för en stegvis genomförd
omställning. Detta måste inledas redan i dag. Avvaktar man i stället att
internationell och svensk nedrustning skall komma i gång innan några
åtgärder vidtas föreligger risk att betydande omställningssvårigheter uppstår.

1 * Riksdagen 1985/86.17sami. Nr 6

Utredaren anser det angeläget med ett kraftfullare och mer organiserat
engagemang i omställningsprocessen från statens sida än vad som hittills har
förekommit. Försvarsindustrins aktuella problem, orsakade av vikande
beställningar, visar att behov av statligt stöd föreligger redan i dagens
situation. En omställning till civil produktion går erfarenhetsmässigt inte att
genomföra hastigt utan är en kostsam och tidsödande process, som i vissa fall
kan ta upp till tio år för att bli lönsam. Det finns enligt utredaren därför all
anledning att intensifiera samverkan mellan statliga myndigheter och
försvarsindustrin.

Tillgång på ekonomiska resurser för omställningsändamål skulle bidra till
att underlätta omstruktureringen inom försvarsindustrin, anförs det vidare.
Sådana förändringar skulle också kunna ske lättare om det upprättades
någon form av planerings- och samordningsorgan på både det nationella och
det lokala planet. Enligt utredarens uppfattning finns det ett klart industrioch
sysselsättningspolitiskt motiv för staten att på detta sätt ta på sig en
samordnande och sammanhållande roll då sådana förändringar måste ske,
liksom också att finansiellt stödja dessa där så anses motiverat.

Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår utredaren att statsmakterna

- upprättar en särskild beredning för nedrustning och omställning,

-• skapar en central omställningsfond knuten till beredningen,

- främjar skapandet av en frivillig lokal omställningsfond på varje försvarsindustri.

Den centrala omställningsfonden bör enligt förslaget tillföras 100 milj. kr.
om året. Utredaren diskuterar olika finansieringsalternativ, av vilka en avgift
på krigsmaterielexport förordas.

Avslutningsvis anförs i betänkandet att de föreslagna åtgärderna kan
förefalla omotiverade med hänsyn till försvarssektoms relativt begränsade
storlek och den antagna långa omställningstiden. Utredaren erinrar om den
snabba omställning som har skett t. ex. inom varven och stålindustrin.
Politiska överväganden anses emellertid tala för en särbehandling av
försvarssektorn. Utredaren hänvisar bl. a. till att de anställda inom försvarsindustrin
inte skall behöva uppfatta minskade försvarsbeställningar som ett
hot. De föreslagna åtgärderna antas också kunna främja fortsatta fackliga
initiativ till ändrad produktionsinriktning. Slutligen hänvisas till att Sverige
genom konkreta åtgärder bör följa upp FN-rekommendationerna på nedrustningsområdet,
där vårt land bedriver en aktiv politik.

I det nyligen framlagda kompletterande betänkandet redovisas bl. a.
utländska erfarenheter av omställning från militär till civil produktion och
fallstudier rörande möjligheterna till omställning av två företag - Bofors och
affärsverket FFV - inom svensk försvarsindustri. De sistnämnda studierna
leder fram till slutsatsen att hindren för en omställning tycks vara främst den
relativt låga forsknings- och utvecklingsintensiteten och bristen på riskvilligt
kapital hos de två företagen samt frånvaron av egentliga företagsekonomiska
incitament för att inleda och genomföra omställningsprocessen.

Utredningens huvudbetänkande har remissbehandlats. Utredningen fortsätter
sitt arbete fram till årsskiftet 1985-1986 med att ta fram ytterligare
underlag.

NU 1985/86:6

Svensk krigsmaterielindustri

NU 1985/86:6

Utredningen om sambandet mellan nedrustning och utveckling har i sina två
betänkanden redovisat vissa uppgifter om försvarsindustrin med särskild
tonvikt på dess beroende av leveranser av försvarsmateriel. Uppgifterna
sammanfattas i det följande.

Begreppet försvarsindustri - som inte förekommer i den offentliga
industristatistiken - definieras av utredningen som de resurser inom industrin
som används för att utveckla, tillverka och underhålla materiel vars
utformning bestäms utifrån specifikt militära behov och som har ringa eller
ingen civil användning. I utredningen har en avgränsning skett till de
försvarsmaterielproducerande enheterna inom tio företag vilka tillsammans
svarar för ca 80 % av all materiel som produceras i landet för det svenska
försvaret. Företagen är AB Bofors, Ericsson Radio Systems AB, affärsverket
FFV, AB Hägglund & och Söner, Karlskronavarvet AB, Kockums AB,
Philips Elektronikindustrier AB, Saab-Scania AB (främst flygdivisionen),
SATT Electronics AB och Volvo Flygmotor AB. Inom försvarsindustrin
finns dessutom några s. k. paraplybolag för särskilda projekt som engagerar
flera företag, t. ex. Industrigruppen JAS AB för JAS-projektet.

Antalet anställda hos de tio företag som arbetade med utveckling och
produktion av försvarsmateriel uppgick år 1983 till ca 23 700, vilket
motsvarade ca 7 % av det totala antalet anställda inom verkstadsindustrin.
Verksamheten är starkt koncentrerad till ett fåtal företag. Tre företag -Bofors, FFV och Saab-Scania - svarade för två tredjedelar av sysselsättningen.
Den sammanlagda faktureringen för försvarsmateriel uppgick år 1983 till
8,7 miljarder kronor, varav 6,1 miljarder kronor avsåg inhemska leveranser.
Svensk försvarsindustri har stor bredd. Endast ca 10 % av försvarets
anskaffning av försvarsmateriel sker i form av direkt import. De svenska
företagen anskaffar dock i betydande utsträckning delsystem och komponenter
utomlands för sina leveranser till försvaret.

Skillnaderna i försvarsberoende är stora mellan olika industrier. Det
högsta beroendet har FFV och Bofors, som tillverkar vapen och ammunition.
Inom Ericsson eller Volvo svarar däremot försvarsmateriel för endast några
procent av försäljningen på koncernnivå. Beroendet kan dock mätas på olika
sätt. Inom vissa stora koncerner är beroendet koncentrerat till relativt
självständiga dotterbolag -1. ex. Hägglunds inom Asea-koncernen - eller till
anläggningar på vissa orter. För att en någorlunda fullständig bild av
industrins försvarsberoende skall kunna ges måste därför koncernens,
företagets och den lokala anläggningens beroende undersökas.

Av utredningens kartläggning framgår bl. a. följande.

Bofors-koncernens beroende av försvarsmateriel har under det senaste
decenniet ökat kraftigt. År 1983 översteg det 50 %. Beroendet är särskilt
stort vid anläggningarna i Karlskoga, där den tidigare tillverkningen av bl. a.
stål i stort sett har upphört. Den nya koncern - Nobel Industrier - som har
bildats efter Bofors förvärv av KemaNobel hösten 1984 har dock ett
väsentligt mindre försvarsberoende än den gamla Bofors-koncernen. Försvarsmateriel
svarar för endast cirka en tredjedel av sysselsättningen inom
Nobel Industrier.

FFV-koncernens försvarsberoende har under senare år minskat från ca 90

till ca 70 %, bl. a. genom att ett antal civilt inriktade företag har införlivats
med koncernen. Många av koncernens enheter i olika delar av landet arbetar
emellertid alltjämt nästan uteslutande med militär produktion. Hägglunds
försvarsberoende har under de senaste åren ökat kraftigt till följd av en stor
beställning på bandvagnar. Ca 40 % av de anställda vid anläggningarna i
Örnsköldsvik arbetade år 1982 med tillverkning av försvarsmateriel.

Saab-Scania är landets största leverantör av försvarsmateriel. År 1983
uppgick sysselsättningen vid flygdivisionen i Linköping till ca 4 600 anställda,
varav drygt 80 % arbetade med militära flygplan. Den civila andelen väntas
dock komma att öka genom att SF 340-projektet tar ökade resurser i anspråk.
På koncernnivå arbetar endast ca 12 % av de anställda med försvarsmateriel.
En liknande utveckling pågår inom Volvo Flygmotor i Trollhättan, där cirka
hälften av de anställda arbetar med försvarsmateriel. Den civila andelen har
ökat sedan år 1980, och ökningen väntas fortsätta.

Tidigare riksdagsbehandling
Omställning från militär till civil produktion

Sedan början av 1970-talet har riksdagen vid ett flertal tillfällen behandlat
motionsyrkanden om civilt utnyttjande av resurser inom krigmaterielindustrin.
Yrkandena har i vissa fall beretts av näringsutskottet. I andra fall har
beredningen skett inom försvarsutskottet i samband med dess behandling av
anslagsfrågor m. m. för totalförsvaret.

På förslag av näringsutskottet (NU 1977/78:51) uttalade sig riksdagen år
1978 för en utredning om kostnader, metoder och ansvarsfördelning för en
alternativ produktionsplanering för krigsmaterielindustrin. Med anledning
härav tillkallades år 1979 en särskild utredare, försvarsindustrikommittén,
med uppdrag att utarbeta långsiktiga alternativa produktions- och sysselsättningsplaner
inom de delar av försvarsmaterielindustrin som inte omfattas av
den militära flygindustrin. Kommittén redovisade sitt arbete i betänkandena
(Ds I 1982:1) Civil produktion i försvarsindustrin och (Ds I 1983:1) Civil
produktion i försvarsindustrin genom teknikupphandling.

Kommitténs förslag i det förstnämnda betänkandet gick i huvudsak ut på
att statliga bidrag för utveckling av civil verksamhet skulle lämnas till företag
inom försvarsindustrin. Medel för bidragen skulle erhållas genom ett
procentuellt påslag, ”civilpålägg”, på alla medel som försvarets materielverk
utbetalar i sin upphandling av försvarsmateriel. Företag inom den egentliga
försvarsindustrin skulle få stödet direkt medan andra företag skulle få
möjlighet att söka bidrag. Kommittén föreslog också en interdepartemental
arbetsgrupp och en organiserad samverkan mellan materielverket och vissa
andra statliga myndigheter för att följa utvecklingen inom försvarsindustrin
med sikte på att främja ökad civil produktion. Hos de berörda företagen
skulle inrättas lokala partssammansatta grupper för utveckling av civil
verksamhet.

Försvarsindustrikommitténs betänkande anmäldes i proposition 1982/
83:100 (bil. 6 s. 50-54). Försvarsministern ställde sig avvisande till såväl de
organisatoriska förslagen som förslaget om ett bidragssystem. Ett genomfö -

NU 1985/86:6

rande av förslaget skulle, ansåg han, leda till en olycklig sammanblandning av
försvarspolitiska och industripolitiska satsningar. Han anförde vidare:

Jag anser det inte heller lämpligt med generella bidrag till en viss kategori
industrier. Redan i dag finns ett flertal stödformer som ger möjlighet att
lämna stöd till utvecklingsbara projekt. Som exempel vill jag nämna
industrifondens och styrelsens för teknisk utveckling verksamhet. Jag
bedömer vidare att det kan uppstå svårigheter att dra gränsen mellan de
företag som skall få direktstöd resp. de som kan få stöd efter särskild
prövning. Ansvaret för produktutveckling och andra framtidssatsningar
måste enligt min mening åvila varje enskilt företag. Jag anser att det finns en
risk att incitamenten för detta kan gå förlorade hos vissa företag genom den
ordning som kommittén föreslår.

Försvarsutskottet (FöU 1982/83:9 s. 43) hade ingen erinran mot vad
försvarsministern anfört. Utskottet avstyrkte ett motionsyrkande (vpk) om
en plan för successiv övergång från militär till civil produktion inom den
inhemska krigsmaterielindustrin. Riksdagen följde utskottet.

Vid sin behandling år 1984 av ett liknande motionsyrkande (vpk)
hänvisade försvarsutskottet (FöU 1983/84:20 s. 35 f.) till att försvarsindustriföretagen
tagit sitt ansvar i fråga om att öka andelen civil produktion.
Utvecklingen går åt detta håll, anförde utskottet, även om det tar tid att finna
nya produkter, finna nya marknader, lägga om produktionen, m. m.
Utskottet avstyrkte och riksdagen avslog motionen.

I kommitténs andra betänkande föreslogs stöd till försvarsindustriföretagen
för utveckling av civila produkter i samband med offentlig teknikupphandling,
exempelvis i form av särskilda investeringskonton att användas av
företagen vid medverkan i sådan upphandling. Frågan anmäldes i proposition
1983/84:135 om industriell tillväxt och förnyelse. Industriministern
avvisade där (s. 107) kommitténs förslag med den motiveringen att försvarsindustriföretagen
skall konkurrera om offentliga teknikupphandlingsprojekt
på lika villkor med de civilt producerande företagen. Detta uttalande mötte
ingen gensaga vid riksdagsbehandlingen.

Parallellt med försvarsindustrikommittén arbetade flygindustridelegationen
med uppdraget att bereda frågor om civilt utnyttjande av flygindustriella
resurser. Uppdraget redovisades i (Ds I 1980:2) Flygindustridelegationens
betänkande.

Betänkandet låg till grund för riksdagens beslut våren 1980 om lån och
bidrag med sammanlagt 520 milj. kr. till Saab-Scania AB och Volvo
Flygmotor AB för deltagande i vissa civila flygprojekt enligt samarbetsavtal
med två amerikanska företag (prop. 1979/80:115, NU 1979/80:63, rskr.
1979/80:396). Det gällde dels utveckling, tillverkning och försäljning av ett
nytt trafikflygplan, dels utveckling av flygmotorer och vissa komponenter. I
sammanhanget behandlades också ett motionsyrkande (vpk) om ett program
för omställning till civil produktion, innefattande ett statligt engagemang och
inflytande i företagen. Motionen avstyrktes av näringsutskottet, som anförde
bl. a. följande (s. 9):

Frågan om övergången till civil produktion har grundligt behandlats av
flygindustridelegationen. Samhället kan medverka i denna omställning
genom de olika stödformer för utvecklingsprojekt som tillskapats under en

NU 1985/86:6

följd av år. Stöd utgår genom styrelsen för teknisk utveckling, de regionala
utvecklingsfonderna och den nyinrättade Industrifonden. Det statliga stödet
förknippas inte med ökat inflytande i de företag som får stöd utan endast med
insyn i de aktuella projekten. Företagen anförtros det fulla ansvaret för
genomförandet. Denna grundprincip anser utskottet böra följas också i
föreliggande fall.

Riksdagen följde utskottet.

I samband med behandlingen av JAS-projektet våren 1983 avstyrkte
försvarsutskottet två motionsyrkanden (vpk) om planmässig övergång till
civil produktion inom flygindustrin. Utskottets motivering var följande (FöU
1982/83:9 s. 28):

Något nytt svenskt militärt flygplansprojekt efter flygplan JAS 39 Gripen kan
inte förutses. När först utvecklings- och sedan tillverkningsarbetena på
JAS-planen börjar avta kan de berörda industrierna komma att få stora
problem om de inte i tid har minskat sitt beroende av beställningar för
militära behov. Ett av de sju villkor som ställdes av socialdemokraterna i
samband med 1982 års försvarsbeslut gällde att det för den framtida
planeringen inom flygindustrin borde klargöras att något nytt projekt för
utveckling av ett militärt flygplan inte kan vara aktuellt när utvecklingsarbetena
för JAS börjar minska vid 1990-talets början. Vidare angavs att
industrin därför måste inrikta arbetet mot en flygindustri som är baserad på i
huvudsak civil produktion. Det framstår mot denna bakgrund som nödvändigt
att företagen har en långsiktig och förutseende planering som särskilt
gäller deras personella resurser. Utskottet anser att industrierna under de
senaste åren har visat både vilja och förmåga att utnyttja sina resurser för
civila projekt. Liksom försvarsministern räknar utskottet med att de är
införstådda med problemen och intensifierar sina ansträngningar att minska
beroendet av militär produktion. Under förutsättning att denna inriktning på
omställning till civil produktion fortsätter bör statsmakterna inte anvisa
företagen hur planeringen skall gå till eller söka utföra planeringen i deras
ställe.

Riksdagen avslog motionerna.

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

Motionsyrkanden om förstatligande av krigsmaterielindustrin har väckts vid
flera tillfällen under senare år, ofta i samband med yrkanden om övergång
från militär till civil produktion. År 1979 avstyrkte näringsutskottet två
motioner (vpk; apk) om förstatligande med följande motivering (NU

1978/79:29 s. 9):

Att Sverige upprätthåller egen produktion av försvarsutrustning är en
förutsättning för tilltron till den svenska neutralitetspolitiken. Det är
väsentligt att den industri som tillverkar utrustning för försvaret är föremål
för stark samhällelig insyn och kontroll. Denna kontroll kan åstadkommas
och åstadkommes också på skilda sätt. Enligt utskottets mening förutsätter
den emellertid inte att staten har ägaransvaret för industrierna i fråga. Det
bör vidare påpekas att den del av produktionen som avser krigsmateriel är
jämförelsevis liten i många företag. Att ett industriföretag till någon del
tillverkar krigsmateriel kan knappast vara ett tillräckligt skäl för förstatligande
av företaget i dess helhet. Att staten övertar endast delar av tillverkningen

NU 1985/86:6

vid ett företag torde i regel vara svårgenomförbart, särskilt i de fall då
krigsmaterielproduktionen är nära sammankopplad med civil produktion.
Ett förstatligande av krigsmaterielindustrin kan inte heller sägas innebära att
förutsättningarna för en omställning till civil produktion blir enklare.

Riksdagen avslog motionerna.

Liknande motionsyrkanden (vpk) har sedermera behandlats av näringsutskottet
(NU 1981/82:5) och försvarsutskottet (FöU 1981/82:18 s. 87, FöU
1982/83:9 s. 43), som har avstyrkt dem med hänvisning till näringsutskottets
uttalande år 1979. Riksdagen har följt utskotten.

Utskottet

Omställning från militär till civil produktion

Sorn framgått av den föregående redogörelsen har de frågor om ökad civil
produktion inom svensk krigsmaterielindustri som tas upp i de två motionerna
1984/85:2059 (vpk) och 1984/85:2165 (vpk) nyligen behandlats av en
särskild utredare, Inga Thorsson. Därvid har särskilt uppmärksammats
problemet med det s. k. försvarsberoendet inom industrin. För ett antal
företag har utredningen analyserat krigsmaterielproduktionens betydelse för
den nuvarande verksamheten och möjligheterna till framtida omställning.
Analysen har visat att de privatägda industriföretag som har högt försvarsberoende
i regel ingår i koncerner med inriktning främst på civil produktion.
AB Bofors utgör det främsta undantaget från denna regel. Genom förvärvet
av KemaNobel har försvarsberoendet i den nya koncernen visserligen
minskat betydligt, men verksamheten i Karlskoga avser alltjämt till övervägande
del produktion av krigsmateriel. Även inom andra koncerner finns
företagsenheter med mycket stort försvarsberoende.

I utredningen redovisas arbetet inom de berörda företagen med att öka
andelen civil produktion. Detta arbete synes ha varit tämligen framgångsrikt
inom flygindustrin, som särskilt uppmärksammas i motion 1984/85:2059
(vpk). I detta sammanhang har utskottet noterat att totalansvaret för SF
340-projektet fr. o. m. den 1 november 1985 successivt kommer att övertas av
Saab-Scania AB enligt en överenskommelse mellan bolaget och dess
amerikanska samarbetspartner. Som en följd härav kommer behovet av
personal för projektet vid flygdivisionen i Linköping att öka med ca 200
arbetare och tjänstemän, av vilka flertalet väntas komma att föras över från
den militära flygplanstillverkningen. SF 340-projektet jämte vissa underleveranser
till utländska civila flygplansprogram beräknas inom kort svara för
ungefär en fjärdedel av sysselsättningen vid flygdivisionen. Som mål har av
företaget angetts att andelen civil produktion skall uppgå till cirka hälften vid
början av 1990-talet.

Motion 1984/85:2165 (vpk) gäller i första hand förhållandena vid AB
Bofors i Karlskoga. Svårigheterna att där överföra resurser till civil
produktion är mycket stora, vilket ingående har belysts i Inga Thorssons
utredning. Arbetet inom Bofors med att minska försvarsberoendet har
därför inriktats på företagsförvärv, vilket har fått betydande effekter på
koncernnivå men däremot ännu inte lokalt i Karlskoga. I sammanhanget vill

NU 1985/86:6

utskottet erinra om att Bofors i samband med att staten år 1984 medverkade
till en finansiell rekonstruktion av Bofors-Kilsta åtog sig att avsätta 25 milj.
kr. till en stiftelse med uppgift att stödja tillkomsten av nya företag och ny
industriell verksamhet i Karlskogaområdet (NU 1983/84:35). Stiftelsens
verksamhet, som nu har inletts, utgör ett led i arbetet med att åstadkomma
industriell förnyelse i Bergslagen. Enligt utskottets mening kommer en
differentiering av näringslivet i regionen att väsentligt underlätta arbetet med
att minska försvarsberoendet i Karlskoga.

I de två aktuella motionerna begärs särskilda åtgärder från statens sida för
att främja en omställning från militär till civil produktion. Av vad utskottet
har anfört framgår att förutsättningarna för en sådan omställning kan vara
helt olika inom olika företag. Riksdagen har vid behandlingen av liknande
motionsyrkanden och i andra sammanhang under senare år intagit den
ståndpunkten att ansvaret för en omställning av produktionen bör ligga på
företagen och att statens medverkan bör ske genom de generella former för
stöd till utvecklingsprojekt m. m. som står till förfogande. Det som sägs i de
två motionerna föranleder enligt utskottets mening inget ändrat ställningstagande
från riksdagens sida. Motionerna 1984/85:2059 (vpk) och 1984/85:2165
(vpk) avstyrks sålunda, den förstnämnda i berörd del.

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

I motion 1984/85:2059 (vpk) föreslås även ett förstatligande av viktigare delar
av svensk krigsmaterielindustri. Som framgått av utskottets redogörelse för
frågans tidigare behandling har liknande yrkanden vid ett flertal tillfällen
avslagits av riksdagen.

Mot bakgrund av vad som nyss har anförts om ökad civil produktion inom
krigsmaterielindustrin vill utskottet särskilt betona att en sådan omställning
inte skulle underlättas genom att ett antal av de berörda företagen helt eller
delvis förstatligades. Utskottet avstyrker motionen även i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omställning från militär till civil produktion

att riksdagen avslår motion 1984/85:2059 yrkande 1 och motion
1984/85:2165,

2. beträffande förstatligande av krigsmaterielindustrin
att riksdagen avslår motion 1984/85:2059 yrkande 2.

Stockholm den 3 december 1985

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lilly Hansson (s),
Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Erik Hovhammar (m), Wivi-Anne
Radesjö (s), Birgitta Johansson (s), Sten Svensson (m), Åke Wictorsson (s),
Ivar Franzén (c), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg (fp), Per-Ola
Eriksson (c) och Paul Lestander (vpk).

NU 1985/86:6

Reservationer

NU 1985/86:6

1. Omställning från militär till civil produktion (mom. 1)

Paul Lestander (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”1 de” och
slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är emellertid allmänna åtgärder av industrioch
regionalpolitisk natur helt otillräckliga för att den nödvändiga omställningen
från militär till civil produktion inom krigsmaterielindustrin skall
komma till stånd. Med instämmande i vad som anförs härom i motionerna
1984/85:2059 (vpk) och 1984/85:2165 (vpk) anser utskottet att det nu behövs
en målmedveten statlig planering för en sådan omställning. Utskottet vill
understryka vad som anförs i motionerna om att staten har ett särskilt ansvar
för sysselsättningen inom krigsmaterielindustrin. I detta sammanhang noterar
utskottet med tillfredsställelse att ett liknande synsätt ligger till grund för
de förslag om ett statligt engagemang i omställningsprocessen som Inga
Thorsson har lagt fram i betänkandet (SOU 1984:62) Med sikte på
nedrustning. Enligt utskottets mening bör regeringen på grundval bl. a. av
detta betänkande och de synpunkter som framförs i de två motionerna
snarast lägga fram förslag till riksdagen om åtgärder för omställning från
militär till civil produktion. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna
innebörd. Motionerna 1984/85:2059 (vpk) och 1984/85:2165 (vpk) tillstyrks
alltså, den förstnämnda i berörd del.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. beträffande omställning från militär till civil produktion
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2059 yrkande 1 och motion
1984/85:2165 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Förstatligande av krigsmaterielindustrin (mom. 2)

Paul Lestander (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion 1984/85:2059 (vpk) kan en omställning från militär
till civil produktion ske endast vid en förändring av nuvarande ägarförhållanden
inom krigsmaterielindustrin. Det finns enligt utskottets mening även
andra motiv för ett dominerande statligt ägarinflytande inom denna industri,
framför allt kravet på en effektiv samhällelig insyn i och kontroll av
krigsmaterielexporten. Den senaste tidens utveckling, som tydligt visar att
nuvarande system baserat på myndighetstillsyn är helt otillräckligt, ger ökad
tyngd åt detta krav. Regeringen bör i enlighet med motionsyrkandet
uppmanas att snarast lägga fram förslag om överförande i samhällelig ägo av
viktigare delar av svensk krigsmaterielindustri. Motionen tillstyrks alltså i
denna del.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande förstatligande av krigsmaterielindustrin
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2059 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1985/86:6

gotab Stockholm 1985 83733