Näringsutskottets betänkande

om vissa detaljhandelsfrågor

1985/86:3

Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner från allmänna motionstiden år
1985. De gäller en aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och kartellnämnd
och tidningsdistributionen i glesbygd.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker en motion (s) med förslag att statens pris- och kartellnämnd
(SPK) skall ges en aktiv prisöverläggningsroll men framhåller bl. a.
betydelsen av verkets allmänna utredningsverksamhet avseende pris- och
konkurrensförhållanden. Ett motionskrav (c) om att likformiga villkor skall
gälla för tidningsdistributionen avstyrks också. Därvid erinrar utskottet om
att förslag om ett särskilt stöd till tidningsdistribution i glesbygden tidigare
har avvisats av statsmakterna. Utskottet utgår emellertid från att den
aviserade nya pressutredningen kommer att uppmärksamma den fråga som
tas upp i motionen.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1984/85:1424 av Grethe Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen föreslår att statens pris- och kartellnämnd ges möjlighet att
genom överläggningar med företagen påverka prisutvecklingen i sin helhet
samt prissättningen inom detaljhandelsledet.

1984/85:568 av Rolf Rämgård m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att i avtalet om presstödet mellan staten och
tidningarna krav [skall] finn[a]s om att distributionen av tidningar till
läsekretsen skall ske på likformiga villkor.

Motivering

I motion 1984/85:1424 (s) erinras om att en sänkt inflationstakt är ett viktigt

mål för den ekonomiska politiken. Regeringens överläggningar med arbets- 1

1 Riksdagen 1985186.17sami. Nr 3

marknadens parter om utrymme för löneökningar syftar till att detta mål
skall nås. När det gäller hushållens ständiga utgifter - främst livsmedels-,
transport-, beklädnads- och hyresutgifter - finns dock, sägs det i motionen,
en del inslag där prissättningen inte i första hand är avhängig av lönekostnader.
Sådana inflationsfaktorer kan främst påverkas genom insyn i prissättningen
och överläggningar med företagen.

Också parti- och detaljhandelns fördelning av sina marginaler mellan olika
varor är viktig. Den kan leda till orättvisa kostnadspåslag inom vissa
varugrupper, menar motionärerna. De exemplifierar med påläggsmarginaler
för textilier, grönsaker samt kött- och charkuterivaror, områden där
leverantörspriserna kan vara mycket varierande men hanteringskostnaderna
är likartade för en och samma varutyp.

I motionen anförs, med det nu sagda som bakgrund, att statens pris- och
kartellnämnd (SPK) i nuvarande inflationssituation spelar en alltför passiv
roll. Direktiven för SPK medger inte att nämnden genom överläggningar
med företagen söker påverka prisutvecklingen i en för konsumenterna
gynnsam riktning. I nämndens nuvarande instruktion ingår endast uppgiften
att undersöka, analysera och informera om prisutvecklingen. Denna verksamhet
har visat att prisutvecklingen i stort har varit för snabb för att svara
mot regeringens övriga ekonomiska politik. Samtidigt måste SPK också vara
passiv vad gäller frågan om krontalspålägg i detaljhandeln, trots att en
lösning av detta problem har förväntats under flera år. En försöksverksamhet
med en prissättning som är relaterad till hanteringskostnaderna i handeln
borde kunna inledas. Det finns således, hävdar motionärerna, flera aktuella
skäl för att SPK bör tilldelas en mera aktiv påverkande roll i prisövervakningen.
Detta innebär inte att administrativa rutiner som är betungande för
företagen eller myndigheten behöver utvecklas.

I motion 1984/85:568 (c) anförs att glesbygdsbutikerna har dåliga villkor vid
försäljning av tidningar och tidskrifter. Dessa butiker har som regel relativt
liten omsättning och klassificeras därför av Svenska tidningsutgivareföreningens
distributör, Presam AB, såsom B-återförsäljare. Sådana återförsäljare
har väsentligt sämre villkor vid försäljning av pressalster än omsättningsmässigt
stora återförsäljare, vilka klassificeras som A-återförsäljare. Två
effekter härav uppmärksammas i motionen. Den ena är risken för att
tidningar och tidskrifter inte når den potentiella läsekretsen på lika villkor.
Den andra är att landsbygdshandelns möjligheter att överleva kan försämras
ytterligare.

I det förstnämnda avseendet erinrar motionärerna om att stora summor i
form av statligt presstöd varje år tillförs olika tidningsutgivare i avsikt att den
fria opinionsbildningen skall främjas. Ett statligt ekonomiskt stöd till
tidningarna kan, menar de, vara befogat endast om tidningarna kan nå
läsekretsen och detta på så lika villkor som möjligt. I det avtal om
ekonomiskt stöd som - enligt motionärernas uppfattning - finns mellan
tidningarna och staten borde sålunda finnas krav på att distributionen av
tidningarna till läsekretsen skall ske på likformiga villkor.

NU 1985/86:3

Uppgifter i anslutning till motionerna

NU 1985/86:3

Aktiv prisöverläggningsroll för SPK

Riktlinjer för SPK:s verksamhet

Statens pris- och kartellnämnd skall enligt sin instruktion (1983:407) följa
utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet med undantag av bankväsendet och annan
företagsamhet, över vilken bankinspektionen har tillsyn, samt försäkringsväsendet.
Det åligger nämnden särskilt bl. a. att insamla och analysera
uppgifter om priser och marginaler för förnödenheter och tjänster i olika
förädlings- och distributionsled inom landet, att genom sammanställning av
sådana uppgifter samt av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen,
att undersöka prisbildningen inom ett visst område av näringslivet om
prisutveckling, konkurrensförhållanden eller andra omständigheter ger
anledning till det, samt att, då nämnden finner att bestämmelse i 2-9 §§
allmänna prisregleringslagen (1956:236) bör träda i tillämpning, utan dröjsmål
anmäla det till regeringen.

Enligt en tidigare gällande bestämmelse skulle SPK genom överläggningar
med företag, organisationer och andra prissättare söka påverka prissättningen
i en för konsumenterna gynnsam riktning. Vid utgången av juni 1982 togs
SPK:s aktiva prisöverläggningsroll bort genom ändring i instruktionen.

I anslutning till regeringens beslut att det allmänna prisstopp som hade
införts i oktober 1982 skulle upphöra den 1 mars 1983 fattades också beslut
om riktlinjer för den prisövervakning som SPK skulle bedriva efter prisstoppet.
Riktlinjerna är formulerade på följande sätt:

Nämndens prisövervakning skall ha till väsentligt syfte att klarlägga förekomsten
av prishöjningar som kan komma i konflikt med övergripande
samhällsekonomiska mål. Prisövervakningen skall härvid inriktas på att
analysera huruvida prishöjningar planeras eller genomförs som kompensation
för förväntade kostnadsökningar, s. k. löneglidning eller minskad
försäljningsvolym. Vidare skall nämnden analysera i vilken utsträckning
olika branschers produktivitetsutveckling kommer till uttryck i prissättningen.
Analysen skall vidare ske med beaktande av bl. a. sådana förhållanden
som ändrade marknadsförutsättningar och företagens investeringsbehov.

Prisövervakningen skall särskilt inriktas på de varu- och tjänsteområden
för vilka med tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) föreskrivits
skyldighet att förhandsanmäla prishöjningar och i övrigt på områden
av stor betydelse för den privata konsumtionen eller där konkurrensen är
ofullständig.

Det åligger nämnden att underrätta regeringen och informera allmänheten
om pris- och marginalutvecklingen inom de övervakade områdena. Om
nämnden finner att planerade eller genomförda pris- eller marginaländringar
är anmärkningsvärda mot bakgrund av riktlinjerna för prisövervakningen
skall nämnden utan dröjsmål anmäla det till regeringen.

Att nya riktlinjer för SPK:s prisövervakning skulle komma att beslutas hade
aviserats redan i 1983 års finansplan (prop. 1982/83:100 bil. 1 s. 16). En
utgångspunkt borde därvid vara, anförde i samband härmed finansminister
Kjell-Olof Feldt, att företagen själva skall avgöra vilka priser som skall

tillämpas. Ingripanden från det allmännas sida i syfte att påverka prissättningen
i enskilda fall borde ske sparsamt.

Enligt ett pressmeddelande från finansdepartementet i anslutning till
regeringsbeslutet om slopande av det allmänna prisstoppet fanns inga planer
på en återgång till den löpande direkta påverkan på enskilda företags
prissättning som hade tillämpats fram till mitten av år 1983. Om utvecklingen
av prisnivån inom visst område skulle påkalla särskilda åtgärder kunde
regeringen naturligtvis på nytt besluta om prisstopp eller andra prisregleringar,
sades det i pressmeddelandet, där det också angavs att regeringen genom
SPK noga skulle komma att följa den fortsatta prisutvecklingen.

Tidigare riksdagsbehandling av motion om prissättningen inom detaljhandeln

Under allmänna motionstiden år 1984 väcktes en motion (s) av delvis samma
innebörd som den här aktuella. Yrkandet gick ut på att riksdagen skulle
anhålla att SPK fick i uppdrag att vid överläggningar med handels- och
marknadsföringsorganisationer kräva sådana kostnadsrelaterade prispåslag
som inte diskriminerade produkter av högre kvalitet eller av svensk
tillverkning. Till skillnad från vad som är fallet i den nu aktuella motionen
poängterades inte särskilt prisförhandlingar som medel i inflationsbekämpningen.
Motionen avslogs av riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU
1984/85:6). Utskottet redogjorde inledningsvis för hur ett flertal motioner
om prissättningsfrågor rörande framför allt beklädnadshandeln tidigare hade
behandlats av riksdagen. Utskottet anförde vidare:

Även om exempel från beklädnadsvarubranschen anförs är resonemangen

inte begränsade till denna sektor av detaljhandeln. Yrkandet är

generellt utformat och går ut på att SPK skall kräva kostnadsrelaterade

prispåslag. Utskottet kan instämma i att den prissättningsproblematik som

har beskrivits inte torde vara unik för beklädnadsdetaljhandeln. Den är

emellertid speciellt uttalad inom denna bransch. En av anledningarna är att
de procentuella påslagen är väsentligt högre (genomsnittligt 90-100 %) för
kläder och skor än för många andra detaljhandelsprodukter, för vilka pålägg
om 25-60 % är vanligt förekommande. När det gäller kläder och skor får
därför procentpåslagen en relativt sett större effekt på priserna. Att
prissättningsmetoderna inom beklädnadsdetaljhandeln har uppmärksammats
skall emellertid framför allt ses mot bakgrund av de svåra strukturanpassningsproblem
som har drabbat svensk teko- och skoindustri. Svårigheterna
har varit så stora att det har ansetts motiverat att ifrågasätta riktigheten
i prissättningsmetoderna inom detaljhandelsledet för varor från just dessa
branscher. Några särskilda skäl till att regeringen genom SPK generellt skulle
ingripa i detaljhandelns prissättning och därvid kräva att kostnadsrelaterade
prispåslag tillämpas föreligger enligt utskottets mening inte. Ett sådant
förfarande skulle innebära ett alltför långtgående ingrepp i prisbildningen
inom svensk detaljhandel, vilken i allt väsentligt får förutsättas äga rum på
marknadsmässiga villkor och utifrån marknadsmässiga bedömningar. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om SPK:s åliggande enligt instruktionen
att bl. a. insamla och analysera uppgifter om priser och marginaler för
förnödenheter och tjänster i olika förädlings- och distributionsled inom
landet, att genom sammanställning av sådana uppgifter och av prisuppgifter
från utlandet klarlägga prisutvecklingen samt att undersöka prisbildningen
inom ett visst område av näringslivet om prisutveckling, konkurrensförhål -

NU 1985/86:3

landen eller andra omständigheter ger anledning till det.

Utskottet noterar samtidigt att SPK:s aktiva prisöverläggningsroll, sådan
den kommit till uttryck i instruktionen togs bort vid utgången av juni 1982 och
att regeringen har uppgivit att den inte har några planer på en återgång till
den löpande direkta påverkan på enskilda företags prissättning som tillämpades
fram till denna tidpunkt.

Från konsumentsynpunkt kunde enligt utskottet flera aspekter läggas på den
fråga som aktualiserades i motionen. Ändrade prissättningsmetoder kunde
komma att gynna vissa konsumentgrupper men missgynna andra. Under
förutsättning av oförändrade marginaler totalt skulle t. ex. en minskning av
påläggsprocenten för varor i högre prisklasser leda till att det behövdes större
påslag för de billigare produkterna. Detta riskerade att stå i strid med
intresset av att lågprisalternativ kan erbjudas konsumenterna.

Utredningsuppdrag om företagens prissättningsbeteende

Med hänvisning till att prisutvecklingen spelar en avgörande roll för
stabiliseringspolitiken och att kunskaperna om prisbildningsprocessen är
begränsade har finansdepartementet i september 1985 uppdragit åt SPK att
för långtidsutredningen 1987 (LU 87) genomföra en undersökning av
företagens prissättningsbeteende. Undersökningen skall avse viktigare
branscher och omfatta producent-, distributions- och handelsled.

Med utgångspunkt i känd teori och med hjälp av SPK:s praktiska
erfarenheter av prisbildningen skall modeller för prisbildningen tas fram.
Utifrån dessa modeller skall skattningar av empiriska samband för långtidsutredningens
modellsystem utarbetas. Kartläggningen skall inriktas främst
mot prisutvecklingens beroende av marknadssituation, import- och exportförhållanden,
kostnadssamband och produktionsförhållanden, speciellt kapacitetsutnyttjandet.
Även frekvensen av prisändringar skall studeras. Hur
förväntningar om den framtida pris- och kostnadsutvecklingen påverkar
prissättarna vill finansdepartementet också ha belyst. Utredningen skall vara
avslutad till sommaren 1986.

Tidningsdistribution i glesbygd
Tidnings- och tidskriftsdistributionen i allmänhet

I en rapport år 1978 om tidningsdistributionen i glesbygder har konsumentverket
redovisat vissa uppgifter om tidnings- och tidskriftsdistributionen.
Redogörelsen i det följande är hämtad ur denna rapport. Uppgifterna har
dock uppdaterats.

Tidningar och tidskrifter säljs antingen via abonnemang eller som lösnummer.
Abonnerade tidskrifter distribueras av postverket medan abonnerade
tidningar distribueras av särskilda distributionsföretag, nämligen Tidningstjänst
AB (knutet till postverket), PS Distributions AB (ett bolag inom
PIA-koncernen), Pressens Morgontjänst AB (ägt av Stockholms morgontidningar)
och KB Tidningsbärarna (ägt av tidningar i Skåne). Dessa fyra
företag samt postverket förmedlar den samdistributionsrabatt som ingår i det
statliga presstödet och som utgår till abonnerade dagstidningar.

NU 1985/86:3

Lösnummerdistributionen av tidningar och tidskrifter sköts av Presam AB
(ett bolag inom PIA-koncernen). Presam distribuerar så gott som alla
lösnummer av tidskrifter och över 90 % av dagstidningarnas lösnummerupplaga.
Den resterande delen av lösnummerupplagan distribueras av tidningarna
själva. Det kan nämnas att Presam och det tidigare nämnda PS
Distributions AB den 1 december 1985 kommer att brytas ut ur PIAkoncernen
och bilda en separat koncern.

Distribution och försäljning av tidningar och tidskrifter reglerades tidigare
av ett avtal mellan Svenska tidningsutgivareföreningen (TU) och AB
Svenska Pressbyrån. Vid bildandet av Pressbyråkoncernen (nuvarande
PIA-koncemen) år 1976 överfördes avtalet på Presam. Enligt avtalet mottar
Presam leveranserna i kommission med returrätt för osålda exemplar.
Förhållandet mellan enskilda utgivare och Presam regleras genom särskilda
kontrakt. Kontrakten innehåller bestämmelser om opartisk distribution och
försäljning och om beräkningsregler för ersättning till Presam. Vidare finns
klausuler om försäljningsfrämjande åtgärder samt om samråd med utgivarna
om upplagereglering och spridning m. m. Ersättningarna baseras på principen
pris efter prestation och är avsedda att täcka Presams självkostnader för
distributionen. Presam debiterar också utgivaren för de frakter som avser
distributionen utanför utgivningsorten.

Presam distribuerar till ca 17 000 återförsäljare, av vilka ca 14 500 är s. k.
A-återförsäljare och ca 2 500 s. k. B-återförsäljare. Av de senare är
1 200-1 300 livsmedelshandlare och 500-600 bensinhandlare.

I Presams allmänna leveransbestämmelser ingår att resp. utgivare skall
medge att tidningar och tidskrifter levereras i kommission till återförsäljarna.
Leverans sker som regel fraktfritt till försäljningsstället.

Enligt leveransbestämmelserna måste en A-återförsäljare ha en försäljning
av tidningar och tidskrifter som överstiger 5 030 kr. per månad (brutto
men - liksom gäller samtliga siffror i det följande - exkl. mervärdeskatt).
A-återförsäljarna har full returrätt för osålda exemplar. Någon distributionsavgift
tas inte ut. En A-återförsäljare har 21,5 % i provision på försäljningen
av tidningar och 20,5 % på försäljningen av tidskrifter.

En B-återförsäljare måste sälja för minst 950 kr. per månad. Om en
B-återförsäljare under sex på varandra följande månader inte i genomsnitt
uppnått denna kvalifikationsgräns förlorar han försäljningsrätten. En Båterförsäljare
betalar en viss distributionsavgift för rätten att vara återförsäljare.
Om han får upplagan levererad till affären är avgiften för närvarande
173:80 kr. per månad. B-återförsäljare som själva hämtar tidningarna till
affären från t. ex. posten eller busshållplatsen betalar 121:10 kr. per månad.
Minsta leverans av dagstidningar till en B-återförsäljare är två exemplar per
nummer. En B-återförsäljares rätt att returnera osålda tidningar och
tidskrifter är begränsad enligt vissa regler, där returrätten är knuten till antal
mottagna exemplar under ett kvartal. Försäljningsprovisionerna är för
närvarande för en B-återförsäljare 23 % på tidningsförsäljningen och 22 %
på försäljningen av tidskrifter.

Enligt uppgift från Presam pågår för närvarande diskussioner om ändringar
i distributionsvillkoren. I denna diskussion har, i första hand från
tidskriftsutgivarnas sida, framförts önskemål om höjningar av såväl omsätt -

NU 1985/86:3

ningsgränserna för A- resp. B-återförsäljare som av den månadsavgift de
senare betalar. Det skulle röra sig om större höjningar än som föranleds av
den indexuppräkning av de aktuella beloppen som regelbundet äger rum.
Motivet äf att de fasta distributionskostnaderna i vissa fall är mycket höga.

I diskussionen har framförts olika förslag till lösningar, såsom att det skall
göras en åtskillnad mellan olika B-återförsäljare och att det skall tillämpas
olika omsättningsgränser för dagstidningar och för tidskrifter. Något beslut i
frågan väntas inte förrän under år 1986.

Förslag från konsumentverket om slopad distributionsavgift för vissa
B-återförsäljare

Regeringen uppdrog år 1977 åt konsumentverket att undersöka möjligheterna
att tillföra glesbygdshandeln vidgade servicefunktioner. Kooperativa
förbundet och Sveriges livsmedelshandlareförbund hemställde hos regeringen
om åtgärder syftande till att underlätta för försäljningsställena i glesbygder
att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Regeringen uppdrog åt
konsumentverket att beakta dessa skrivelser i sitt utredningsarbete.

I en rapport den 30 november 1978, Tidningsdistributionen i glesbygder,
anförde konsumentverket bl. a. följande:

Inom ramen för projektet butiksutveckling i glesbygd strävar konsumentverket
efter att tillföra glesbygdsbutiker vidgade servicefunktioner, som kan
stärka deras livskraft. Försäljning av tidningar och tidskrifter är en sådan
intäktsskapande funktion som kan bidra till att hålla kvar en lokal butik och
därmed trygga befolkningens dagligvaruförsörjning.

Ur allmän synvinkel är det viktigt att alla hushåll får möjligheter att följa
och delta i samhällsdebatten via pressen och att de kan välja den tidnings- och
tidskriftsläsning de önskar. För glesbygdens hushåll begränsas dessa möjligheter
om inte den lokala butiken tillhandahåller tidningar och tidskrifter.
F. n. verkar de regler som gäller för de s.k. B-återförsäljarna, nämligen
minimigräns för försäljningen, begränsad returrätt och distributionsavgift
hindrande på glesbygdsbutikernas möjligheter att sälja tidningar och tidskrifter.
Speciellt gäller detta de små glesbygdsbutikema.

Konsumentverket anförde därefter att flera olika förslag hade övervägts och
fortsatte:

Konsumentverket har dragit slutsatsen att ett slopande av distributionsavgiften
för B-återförsäljare inom kategorin livsmedelshandel, belägen utanför
kommuncentra, skulle vara den lämpligaste åtgärden för att ekonomiskt
underlätta för försäljningsställena i glesbygd att tillhandahålla tidningar och
tidskrifter. Med denna utformning ansluter sig det föreslagna stödet till
uppdragets syfte liksom till syftet bakom stödet till kommersiell service i
glesbygd (SFS 1973:608 och senare ändringar). Ett slopande av distributionsavgifterna
enbart för livsmedelshandel utanför kommuncentra skulle innebära
en kostnad på drygt 1,0 mkr/år.

Konsumentverket räknade med att det föreslagna systemet skulle innebära
att ett visst antal nya återförsäljare av tidningar och tidskrifter skulle
tillkomma. Den totala kostnaden för ett statligt stöd skulle därmed uppgå till
ca 1,3 milj. kr. per år, beräknat efter de distributionsavgifter som då gällde.

NU 1985/86:3

Remissynpunkter på konsumentverkets förslag

NU 1985/86:3

Efter remiss avgavs yttranden över konsumentverkets rapport av socialstyrelsen,
postverket, presstödsnämnden, statens kulturråd, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), SPK, länsstyrelserna i Värmlands, Västerbottens och
Norrbottens län, dagspresskommittén, glesbygdsdelegationen, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF), Petroleumhandelns
riksförbund, Riksförbundet Kiosk & gatukök, Tobaks- &
servicehandelns riksförbund, Sveriges kioskägares riksförbund, ICA-förbundet,
Kooperativa förbundet (KF), Distributions AB DAG AB, Pressbyråföretagen
AB och Svenska veckopressens tidningsutgivareförening. Yttranden
inkom dessutom från Kiruna, Pajala och Vilhelmina kommuner,
Norrlandsförbundet och Konsumentföreningen Västerbotten.

Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkte konsumentverkets förslag.
Förslaget avvisades av NO samt kiosk- och servicehandelns organisationer,
som var principiellt tveksamma till subvention knuten till försäljning av en
viss produktgrupp. NO anförde att det var fråga om en form av driftstöd men
utan den restriktivi tet som gällt för denna stödform. Om samhället ville
utjämna effekten av regionala skillnader borde stöd i form av skattetekniska
åtgärder riktade till såväl konsumenter som företag övervägas. SPK ville inte
motsätta sig ett stöd men fann det angeläget att kostnadsuppgifter togs fram
före ett ställningstagande. På några punkter fanns skiljaktiga meningar bland
dem som i övrigt stödde förslaget. Beträffande återförsäljarnas branschtillhörighet
anförde några instanser att inte endast livsmedelshandlare borde
slippa avgiften. NO, SPK och Petroleumhandelns riksförbund ville att också
bensinstationer skulle undantas. DAG AB, glesbygdsdelegationen och
kioskhandelns organisationer ansåg att i princip alla B-återförsäljare borde
slippa avgiften. I fråga om geografisk avgränsning ansåg SSLF och ICA att
alla B-återförsäljare, även de i kommunernas centralorter, skulle omfattas av
förslaget.

Regeringens och riksdagens behandling av konsumentverkets förslag

Moderata samlingspartiet föreslog i en partimotion med anledning av
proposition 1978/79:112 om regionalpolitik att en förbättrad tidningsdistribution
i glesbygd i princip enligt konsumentverkets förslag (se s. 7) skulle
genomföras. Näringsutskottet (1978/79:5 y), som yttrade sig i frågan till
arbetsmarknadsutskottet, sade sig dela motionärernas uppfattning i saken
och ansåg att riksdagen borde uttala att regeringen snarast möjligt skulle
förelägga riksdagen en proposition grundad på konsumentverkets förslag.
Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning (AU 1978/79:23 s. 81) borde
emellertid frågan om tidningsstöd övervägas ytterligare. Utskottet noterade
att frågan var under beredning i regeringskansliet. Regeringen borde
återkomma med förslag till riksdagen sedan denna beredning slutförts,
anförde arbetsmarknadsutskottet. Riksdagen anslöt sig till detta uttalande.

Frågan om villkoren för mindre tidningsåterförsäljare i glesbygd togs
härefter upp i proposition 1981/82:113 om program för regional utveckling
och resurshushållning. I propositionen redovisade industriminister Nils G.

Åsling konsumentverkets förslag i dess huvuddrag och konstaterade att den
sammanlagda kostnaden för förslagets genomförande, med hänsyn till
aktuell nivå för distributionsavgiften, skulle bli 1,75 milj. kr. per år. Han
anförde därefter (s. 153):

Vid remissbehandlingen av förslaget har huvuddelen av remissinstanserna
tillstyrkt förslaget, men det har även framförts flera tungt vägande invändningar
mot ett genomförande.

För egen del vill jag anföra följande. Ett genomförande av förslaget skulle
minska kostnaderna för varje B-återförsäljare med endast ca 1 400 kr./år och
torde därför få begränsad effekt på dessa företags verksamhetsförutsättningar.
En subvention skulle också bli generell och därmed även utgå när stöd
inte behövs. Denna ordning skulle därmed avvika från de principer om
individuell prövning som gäller för det övriga glesbygdsstödet. Så som
förslaget är konstruerat skulle det även leda till problem vid den geografiska
och branschmässiga gränsdragningen mellan butiker som skulle slippa
avgiften och de som alltjämt skulle erlägga den. Härtill bör läggas att
handläggningen av dessa frågor skulle kräva betydande administrativa
insatser. Mot denna bakgrund bör enligt min mening något särskilt stöd till
tidningsdistributionen i glesbygd inte inrättas.

Förslaget föranledde inte några erinringar från riksdagens sida (AU 1981/
82:23).

Samhällsstöd till pressen

Enligt förordningen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar kan stöd
utgå i form av produktionsbidrag, etableringsstöd, utvecklingsbidrag, samverkansbidrag,
samdistributionsrabatt och lån ur pressens lånefond. De olika
stödformerna har följande huvudsakliga syfte, nämligen
produktionsbidraget: att stödja utgivningen av dagstidningar i marknadsmässigt
underläge,
etableringsstödet: att underlätta såväl startandet av nya fådagarstidningar
som sådana tidningars övergång till flerdagarsutgivning,
utvecklingsbidraget: att stärka dagstidningar med en svag ställning på
marknaden genom tillfälliga insatser,

samverkansbidraget: att underlätta produktions-, annonsförsäljnings- och
branschsamverkan mellan tidningar,
samdistributionsrabatten: att underlätta samarbete mellan dagstidningar
när det gäller distributionen och
län ur pressens lånefond: att underlätta investering eller annan åtgärd som
behövs för att stärka en dagstidnings konkurrensförmåga på längre sikt,
företrädesvis samverkansåtgärder.

Anslaget till stöd till dagspressen är upptaget på utbildningsdepartementets
huvudtitel och uppgår innevarande budgetår till drygt 484 milj. kr. För
organisationstidskrifter finns ett stöd om 39 milj. kr. Stöden administreras av
presstödsnämnden. Vissa andra former av statliga subventioner förekommer
också.

Något avtal mellan staten och tidningarna om presstödet i den form som
antyds i motionen finns inte.

NU 1985/86:3

Ny pressutredning

I 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85:100 bil. 10 s. 89) har utbildningsministern
meddelat sin avsikt att, efter det att femte pressutredningen
har avslutat sitt arbete, föreslå regeringen att i enlighet med riksdagens beslut
(KU 1983/84:17, rskr. 1983/84:163) låta en parlamentarisk pressutredning
fortsätta utredningsarbetet och företa en förutsättningslös översyn av hela
presstödssystemet. Direktiven till utredningen torde komma att beslutas
under hösten 1985.

Stöd till kommersiell service i glesbygd

Stöd till kommersiell service i glesbygd kan lämnas för att trygga försörjningen
med dagligvaror och drivmedel i glesbygder. Under budgetåret 1984/85
uppgick stödet till närmare 19 milj. kr. Härav svarade det s. k. investeringsstödet
(avskrivningslån/investeringslån) för 75 % fördelat på drygt 130
butiker. Vidare tecknades kreditgarantier för lån på sammanlagt 2,5 milj. kr.
Driftstöd lämnades med sammanlagt ca 1,5 milj. kr. till drygt 40 butiker. Till
kommuner som subventionerar hemsändning av varor lämnades statligt stöd
med ca 2,5 milj. kr.

Under de drygt tio år som stödet till kommersiell service har funnits har
omkring 700 butiker i glesbygd fått möjlighet att leva vidare. Enligt
konsumentverket har därmed ca 200 000 glesbygdsbor och ca 30 000
fritidsboende fått en tryggare varuförsörjning genom att de har kvar en
dagligvarubutik inom rimligt avstånd. I proposition 1984/85:115 om regional
utveckling och utjämning uttalar industriminister Thage G. Peterson (bil. 14
s. 100) att stödet har haft mycket positiva effekter för varuförsörjningen i
glesbygden. Det saknas grund för förändringar av denna stödform, anför
han.

Vissa uttalanden av näringsfrihetsombudsmannen

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) yttrade sig sommaren 1975 till konstitutionsutskottet
över en motion (s) om översyn av pressens distributionsformer.
Motionärerna ansåg att (dåvarande) Pressbyråns monopolställning
motiverade en sådan översyn. NO kommenterade i detta sammanhang
distributionsformerna för lösnummerförsäljning och anförde bl. a.:

Vad särskilt gäller Pressbyråns distribution av lösnummer anser NO att
denna fungerar enligt principer som är godtagbara från de synpunkter NO
har att beakta. Mot bakgrund av tryckfrihetsförordningens regler om
distribution av skrift och Pressbyråns dominerande ställning vad gäller
lösnummerdistributionen måste särskilt stora krav ställas på att företaget
tillämpar generösa regler som inte verkar diskriminerande vare sig mot
tidningsutgivare eller återförsäljare.

NO hänvisade härefter till det avtal mellan Svenska tidningsutgivareföreningen
och - vid den tidpunkten - AB Svenska Pressbyrån vilket reglerade
lösnummerdistributionen och erinrade om att Pressbyrån före år 1964 hade
tillämpat ett system med nyetableringskontroll. Detta hade medfört åtskilliga
klagomål till NO från detaljister som vägrats försäljningsrättigheter. Det

NU 1985/86:3

aktuella systemet hade därefter införts av Pressbyrån efter kontakter med
NO-ämbetet. NO hade i några fall erhållit klagomål från återförsäljare på
tillämpningen av leveransvillkoren. Inte vid något tillfälle hade NO i dessa
fall funnit anledning att rikta allvarligare anmärkningar mot Pressbyrån.

Hösten 1977 behandlade NO två anmälningar mot Presam AB, vari
hävdades att Presam tillämpade diskriminerande försäljningsvillkor gentemot
de s. k. B-återförsäljarna. NO anförde i besluten att de skillnader i
försäljningsvillkor som förelåg mellan olika återförsäljare inte kunde anses
otillbörligt missgynna sådana återförsäljare som av olika skäl endast
uppnådde en förhållandevis liten försäljning. NO fann därför inte skäl att i
dåvarande läge vidta ytterligare åtgärder i saken.

Utskottet

Aktiv prisöverläggningsroll för SPK

Motion 1984/85:1424 (s) går ut på att statens pris- och kartellnämnd (SPK)
skall få till uppgift att mera aktivt påverka prisutvecklingen genom överläggningar
med företagen. Motionärerna anför två huvudskäl till stöd för sitt
förslag - behovet av inflationsbekämpning och önskemålet om en mera
rättvisande prissättning inom handeln relaterad till de faktiska hanteringskostnaderna.

Utskottet behandlar här förslaget först i ett generellt perspektiv. Därefter
kommenteras den särskilda situation som inträder då regeringen har beslutat
om prisregleringsåtgärder.

När utskottet förra året behandlade en motion med liknande krav - den
gången särskilt inriktade på att detaljhandelns påslag borde relateras till
kostnaderna - avvisades förslaget. Motiveringen var att den tilltänkta
ordningen skulle innebära ett alltför långtgående ingrepp i prisbildningen
inom detaljhandeln. Det fick förutsättas att denna prisbildning i allt
väsentligt ägde rum på marknadsmässiga villkor och utifrån marknadsmässiga
bedömningar, anförde utskottet, som också framhöll att ändrade prissättningsmetoder
kunde komma att gynna vissa konsumentgrupper men missgynna
andra. Det som anförs i den nu aktuella motionen ger enligt utskottets
mening inte anledning till ändrat principiellt ställningstagande. Detta gäller
med avseende på bägge de syften som motionärerna anger för den föreslagna
aktiva prispåverkan. Utskottet vill i sammanhanget erinra om ett uttalande
av finansminister Kjell-Olof Feldt i 1983 års finansplan. Inför fastställandet
av nya riktlinjer för SPK:s prisövervakning anförde han att det borde vara en
utgångspunkt för dessa riktlinjer att företagen själva skulle avgöra vilka
priser som skulle tillämpas. Ingripanden från det allmännas sida i syfte att
påverka prissättningen i enskilda fall borde ske sparsamt.

Denna grundläggande inställning till myndighetspåverkan på företagens
prissättning bör även fortsättningsvis vara styrande för SPK:s prisövervakande
verksamhet. Utskottet vill emellertid framhålla betydelsen av SPK:s
allmänna utredningsverksamhet avseende pris- och konkurrensförhållanden.
Genom sin prisövervakning och information i anslutning till denna -t. ex. genom lokala prisnivåundersökningar - bidrar SPK till att hålla

NU 1985/86:3

priserna tillbaka. På så sätt kan nämnden aktivt påverka prisbildningen även
om detta inte sker i den form som motionärerna efterlyser. Utskottet noterar
vidare att en utredning om företagens prissättningsbeteende som regeringen
nyligen har gett SPK i uppdrag att genomföra (se s. 5) torde kunna ge
information som är väsentlig från motionärernas utgångspunkt.

Utskottet vill också påpeka att SPK i särskilda situationer kan få en sådan
aktiv prisöverläggningsroll som motionärerna efterlyser. Så har varit fallet
under det prisstopp som infördes i mars 1985 och successivt avvecklades fram
till den 19 oktober. Genom ett regeringsbeslut den 14 mars 1985 fick SPK
sålunda i uppdrag att förhandla med företrädare för företagen om vilka
prisstegringar som kunde föranledas av faktiska kostnadsökningar, inkl.
lönekostnadsökningar inom den 5-procentiga ram som hade accepterats av
parterna på arbetsmarknaden.

Med hänsyn till det som här har anförts anser utskottet att motion
1984/85:1424 (s) inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Tidningsdistributionen i glesbygd

Tidningar och tidskrifter borde, sägs det i motion 1984/85:568 (c), distribueras
på lika ekonomiska villkor oavsett om återförsäljaren har hög eller låg
omsättning. Enligt det system med s. k. A- och B-återförsäljare - med större
resp. mindre omsättning - som Svenska tidningsutgivareföreningen och
Presam AB har kommit överens om är detta inte fallet. Därigenom är det risk
för att potentiella läsare inte nås på lika villkor. Motionärerna vill att det
statliga presstödet skall förenas med krav på att distribution av tidningar skall
ske på likformiga villkor. De pekar också på att glesbygdshandelns överlevnadsmöjligheter
kan ytterligare försämras genom den gällande ordningen.

Utskottet har i den inledande redovisningen lämnat vissa uppgifter om hur
tidnings- och tidskriftsdistributionen är organiserad. Där har också redogjorts
för ett förslag från konsumentverket år 1978 som låg i linje med
intentionerna i motion 1984/85:568 (c). Förslaget gick ut på att den
distributionsavgift som vissa B-återförsäljare, nämligen livsmedelshandlare
utanför kommuncentra, betalar skulle slopas och att staten skulle överta ett
motsvarande betalningsansvar. Förslaget fick vid remissbehandling stöd av
flertalet instanser (se s. 8 f.). Det avvisades emellertid av regeringen våren
1982 med hänsyn till sina begränsade effekter för det enskilda företaget,
subventionens generella karaktär, gränsdragningssvårigheter och den betydande
administration som skulle krävas. I samband med den då aktuella
riksdagsbehandlingen framfördes inga synpunkter i frågan som avvek från
regeringens. En kort orientering om presstödet och stödet till kommersiell
service har också lämnats i den inledande redovisningen.

Utskottet vill först framhålla att något sådant avtal om presstöd mellan
staten och tidningarna som motionärerna talar om inte finns och att en
lösning på det problem de tar upp skulle behöva utformas på ett annat sätt än
vad de föreslår.

Utskottet instämmer i att systemet med olika ekonomiska villkor för skilda
kategorier av lösnummerdistributörer av tidningar och tidskrifter kan ha
verkningar som är viktiga att uppmärksamma såväl från presspolitisk som
från konsumentpolitisk synpunkt.

NU 1985/86:3

Att en tillfredsställande detaljhandelsservice kan upprätthållas i glesbygderna
är ett väsentligt önskemål. Varje förändring, även på marginalen, av
glesbygdshandelns verksamhetsbetingelser, t. ex. genom bortfall av olika
ombudsfunktioner, kan påverka dess möjligheter att överleva. Ett av
huvudskälen bakom konsumentverkets nyssnämnda förslag om slopad
distributionsavgift för vissa B-återförsäljare var intresset av att glesbygdshandelns
överlevnadsmöjligheter skulle förbättras. Försäljning av tidningar
och tidskrifter är, anförde konsumentverket, en sådan intäktsskapande
funktion som kan bidra till att hålla kvar en lokal butik och härmed trygga
befolkningens dagligvaruförsörjning. I detta perspektiv finns enligt utskottets
mening skäl att uppmärksamma utvecklingen av de diskussioner om viss
skärpning av återförsäljarvillkoren som nu förs (se s. 6). Samtidigt vill
utskottet erinra om att tanken på en särskild stödform för att tidningsdistributionen
i glesbygd skall underlättas avvisades av regeringen och riksdagen
för några år sedan. De invändningar som då anfördes mot förslaget torde
fortfarande ha relevans. Utskottet vill också framhålla att det inom ramen för
glesbygdsstödet finns ett särskilt stöd till kommersiell service i glesbygd.

Sett i ett bredare konsumentpolitiskt perspektiv är det viktigt att konkurrens
mellan olika företag och företagsformer kan ske på likartade och rättvisa
villkor. I det nu aktuella fallet har skillnader i distributionskostnader
motiverat ett system med delvis olika ekonomiska förutsättningar för större
resp. mindre återförsäljare av tidningar och tidskrifter. Från näringsutskottets
utgångspunkt finns inga principiella invändningar att anföra häremot.
Det synes emellertid angeläget att systemet tillämpas på ett ekonomiskt
välgrundat och icke-diskriminerande sätt - särskilt med tanke på den helt
dominerande ställning som Presam intar som distributör av lösnummer av
tidningar och tidskrifter. Utskottet noterar att NO i vissa sammanhang har
uttalat sig om systemet med B-återförsäljare. NO har därvid sanktionerat
systemet men samtidigt uttalat att särskilt stora krav måste ställas på att det
centrala distributionsföretaget - Presam - tillämpar generösa regler som inte
verkar diskriminerande mot vare sig tidningsutgivare eller återförsäljare.
Utskottet fäster vikt vid att NO även fortsättningsvis följer utvecklingen.

Det tillkommer knappast näringsutskottet att mera ingående behandla den
i motionen väckta frågan från presspolitisk synpunkt. Utskottet utgår från att
den utredning med uppgift att företa en förutsättningslös översyn av hela
presstödssystemet som regeringen har aviserat (se s. 10) kommer att
uppmärksamma frågan i sitt arbete.

Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet att motion 1984/85:568 (c)
inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och
kartellnämnd

att riksdagen avslår motion 1984/85:1424,

NU 1985/86:3

2. beträffande tidningsdistributionen i glesbygd
att riksdagen avslår motion 1984/85:568.

Stockholm den 5 november 1985

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Olof Johansson (c), Rune Jonsson (s), Birgitta Johansson (s), Sten
Svensson (m), Åke Wictorsson (s), Ivar Franzén (c), Jörn Svensson (vpk),
Bo Finnkvist (s), Per Westerberg (m), Reynoldh Furustrand (s), Gudrun
Norberg (fp) och Lars Ahlström (m).

Särskilda yttranden

1. Aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och
kartellnämnd

Christer Eirefelt (fp), Olof Johansson (c), Sten Svensson (m), Ivar Franzén
(c), Per Westerberg (m), Gudrun Norberg (fp) och Lars Ahlström (m) anför:

Regeringen har två år i rad reagerat på den höga inflationstakten med att
införa prisstopp. Detta är helt verkningslöst på längre sikt. Det som
åstadkoms är att prisstegringarna förskjuts framåt i tiden. Vi erinrar om att
moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet i annat sammanhang
har motsatt sig en förlängning av prisregleringslagen med motivering bl. a. att
både teoretisk analys av t. ex. prisregleringskommittén i betänkandet (SOU
1981:40) Prisreglering mot inflation? och empiriska erfarenheter tyder på att
långvarig användning av prisstopp och överläggningar om priser med
enskilda företag eller branscher inte har någon återhållande effekt på
prisstegringstakten. Det nu sagda har ytterligare utvecklats i en reservation
till finansutskottets betänkande FiU 1984/85:4 om förlängd tillämpning av
allmänna prisregleringslagen.

Lika litet som genom prisstopp har regeringen genom andra ekonomiskpolitiska
åtgärder lyckats med den inflationsbekämpning som har givits så
hög prioritet. Från våra partiers sida har föreslagits en rad mer effektiva sätt
att hålla nere inflationen: minskning av utgifterna hos stat och kommun,
sänkning av marginalskatterna, avreglering av näringslivet och förändring av
den offentliga sektorn, avskaffande av löntagarfonderna och skapande av
incitament för en bättre fungerande lönebildning.

2. Aktiv prisöverläggningsroll för statens pris- och
kartellnämnd

Jörn Svensson (vpk) anför:

Motion 1984/85:1424 (s) innehåller flera poänger och vidrör en problematik
som ständigt ökar i aktualitet genom den ekonomiska utvecklingen.
Prissättningen har i växande utsträckning kommit att påverkas av monopo -

NU 1985/86:3

listiska tendenser inom näringslivet. Även prismanipulationer inom handeln
har fått ökad utbredning i och med de stora affärskedjornas stärkta grepp
över marknaden. Dessa faktorer har betydande relevans för inflationstendenserna,
något som i hög grad förbises i den ekonomiska diskussionen med
dess ensidiga och delvis felaktiga koncentration på lönerna. Det finns därför
skäl att fortsättningsvis rikta skärpt uppmärksamhet gentemot prissättning
och kartellisering. Att hävda att prissättning är ”marknadens” och storföretagens
ensak är att utlämna konsumenterna och att hänge sig åt illusioner
beträffande den nutida marknadens och prisbildningens struktur och mekanismer.

NU 1985/86:3