Näringsutskottets betänkande

om åtgärder för ett förbättrat låsskydd

1985/86:12

Ärendet

I motion 1984/85:448 av Per Olof Håkansson (s) och Oskar Lindkvist (s)
hemställs att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lag om lås
m.m. i enlighet med vad som i motionen anges.

Justitieutskottet har avgivit yttrande (JuU 1985/86:2 y) i ärendet (bilaga,

Utskottet avstyrker motionen med motiveringen att de föreslagna inskränkningarna
i näringsfriheten inte skulle uppväga fördelarna. Det har inte
belagts att det finns brottslighet som kan sättas i samband med yrkesutövare i
låsbranschen. Regeringskansliet och berörda myndigheter bör dock ägna
saken fortsatt uppmärksamhet.

Motionen

Motionärerna anför att inbrottsfrekvensen måste minskas genom bl. a. ett
förbättrat låsskydd. Låsservicesektorn borde därvid speciellt uppmärksammas.
Det är, menar de, otillfredsställande att samhället inte har fastställt
regler för hur verksamheten inom denna sektor skall bedrivas och att ingen
kontroll sker av de yrkesutövare som installerar låsanordningar, reparerar
lås eller tillverkar nycklar. Ett objektivt kontrollsystem skulle inte nödvändigtvis
behöva innefatta obligatorisk auktorisation, även om detta inte kan
uteslutas om erforderlig trygghet till liv, hälsa, säkerhet, skydd och personlig
integritet skall säkerställas.

Enligt motionärerna bör frågan om ett förbättrat låsskydd ses i ett
konsumentpolitiskt perspektiv. Säkerhetsaspekter borde väga tyngre än de
näringspolitiska aspekterna.

Uppgifter i anslutning till motionen
Olika former för begränsning av näringsfriheten

I Sverige är rätten att etablera sig som näringsidkare och att driva näring i

princip fri. All näringsverksamhet är tillåten för svenska medborgare och 1

s. 11).

Sammanfattning

1 Riksdagen 1985186.17sami. Nr 12

svenska juridiska personer om inte annat uttryckligen stadgas i lag. På flera
områden har dock inskränkningar gjorts i näringsfriheten.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har i delbetänkandet (SOU
1984:8) Näringstillstånd lämnat en orientering om de näringsrättsliga regleringarna
och om bestämmelser som gäller för etablering på olika områden.
Kommissionen anger följande huvudgrupper av regleringar.

Tillståndsplikt eller förhandskontroll brukar användas som begrepp i de
fall det krävs tillstånd av myndighet för att få starta rörelse. Skälen för att
införa sådan tillståndsplikt kan variera. Vissa verksamheter är av stor
ekonomisk betydelse och har därför ansetts böra regleras. Det gäller t. ex.
bankverksamhet. I andra fall kan den personliga integriteten komma i
farozonen, såsom i fråga om inkassoverksamhet. Inom vissa verksamheter
föreligger brottsrisker, vilket kan vara ett skäl till särskild prövning av den
som vill driva rörelse inom området. Det gäller exempelvis bevakningsföretag.
Hantering av explosiva eller på annat sätt farliga varor innebär
säkerhetsrisker för allmänheten och har därför särskilt reglerats. Intresset av
allmän ordning och nykterhet ligger bakom kravet på tillstånd för att få
servera alkohol.

Legitimation är en form av begränsning av näringsfriheten som brukar
innebära speciella kompetenskrav på den som ämnar ägna sig åt viss
verksamhet. Legitimationen är personlig. Den ärvanligen knuten till ett visst
yrke och kan vara förutsättningen för att man skall få utöva yrket i fråga eller
använda viss yrkestitel. Det gäller t. ex. legitimerad läkare och legitimerad
optiker. Ofta är legitimationen ett utbildningsbevis. Syftet med legitimationen
är i allmänhet att skydda konsumenterna.

Auktorisation brukar sällan vara ett krav för etablering, utan brukar i
stället användas i de fall möjlighet finns till särskilt godkännande inom ett
visst verksamhetsområde. Sådan frivillig auktorisation uttrycker ofta speciell
kompetens inom ett visst yrke eller anses borga för att verksamheten bedrivs
på ett seriöst sätt. Auktorisationen kan även om den är frivillig i en del fall
vara en förutsättning för att innehavaren skall få vissa uppdrag. Så får t. ex.
endast auktoriserade translatorer vara tolkar i rättsliga sammanhang och
endast advokater ges uppdrag som offentlig försvarare. Frivillig auktorisation
kan på sådana grunder vara förknippad med så stora fördelar för den
enskilde yrkesutövaren att den ibland närmast kan vara att betrakta som
obligatorisk.

Frivillig auktorisation kan handhas av såväl myndigheter som privaträttsliga
organisationer. Ibland används uttrycket obligatorisk auktorisation med i
huvudsak samma innebörd som krav på tillstånd från myndighet. Ett
exempel erbjuder det auktorisationskrav som gäller för bevakningsföretag.

Registreringsplikt innebär i sig ingen etableringsbegränsning men kan ses
som en inskränkning av näringsfriheten i så måtto att registreringen ger
möjlighet för myndigheterna att följa utvecklingen på området och vid behov
sätta in andra åtgärder. Krav på registrering gäller t. ex. för fastighetsmäklare.
Registrering ingår i allmänhet som en del i olika system för etableringskontroll
och auktorisation.

Vissa verksamheter har reglerats på så sätt att monopol har uppkommit,
dvs. att ingen nyetablering tillåts.

NU 1985/86:12

Rapport om auktorisation och konsumentskydd

NU 1985/86:12

En arbetsgrupp under ledning av konsumentverket och med representanter
för statens industriverk, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Sveriges hantverks-
och industriorganisation (SHIO) och Svenska handelskammarförbundet
avlämnade år 1978 rapporten Auktorisation och konsumentskydd
(Rapport KOV 1978:8-01).

Under rubriken Ställningstagande till obligatorisk auktorisation anförs i
rapporten sammanfattningsvis bl. a. följande:

Enligt arbetsgruppens mening saknas skäl att frångå den i Sverige hittills
förhärskande synen på obligatorisk auktorisation. Restriktivitet bör iakttas
med införande av obligatoriska auktorisationssystem med de långtgående
begränsningar av marknadsinträdet som de innefattar. Arbetsgruppen har
härvid särskilt fäst sig vid de konkurrensbegränsande verkningarna såsom
främst riskerna för negativa verkningar från konsumentsynpunkt i form av
högre prisnivåer och försvagade incitament till nytänkande och rationaliseringar.

De områden där obligatorisk auktorisation vid en samlad bedömning kan
vara av värde synes väsentligen vara sådana där dylika åtgärder bedöms
erforderliga till säkerställande av trygghet till liv, hälsa, säkerhet och
personlig integritet. De kan också tänkas vara befogade i situationer där
större ekonomiska värden för den enskilde kan stå på spel. En förutsättning
bör dock alltid vara att obligatorisk auktorisation verkligen befinns vara en
adekvat och klart behövlig åtgärd för att komma till rätta med eller
åtminstone reducera berörda risker. I första hand bör man undersöka om
inte andra, från etableringskontrollerande synpunkt mjukare system kan ge
konsumenterna tillräckligt ekonomiskt skydd.

Nuvarande auktorisations- och tillståndssystem inom
säkerhetsbranschen

Gällande lagstiftning

Enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag krävs auktorisation av länsstyrelse
för att ett sådant företag skall få bedriva verksamhet. Auktorisation får
beviljas endast om det kan antas att verksamheten kommer att bedrivas på
ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med
god sed inom branschen samt att den inte kommer att få en från allmän
synpunkt olämplig inriktning. All personal hos bevakningsföretag skall vara
godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet
samt lämplighet i övrigt för anställning i sådant företag. Auktorisation av
företag eller godkännande av personal kan återkallas om någon av förutsättningarna
senare visar sig brista eller om det i övrigt finns särskild anledning
till återkallelse. Ytterligare uppgifter om denna reglering lämnas i näringsutskottets
betänkande NU 1985/86:11.

Enligt lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg får
sådan försäljning bedrivas endast efter tillstånd av polismyndighet. Regleringen
syftar till att minska riskerna för att verktygen kommer till brottslig
användning.

Även för larminstallationsverksamhet gäller krav på tillstånd av polismyndighet
om verksamheten avser anläggningar som är anslutna till särskilda

larmmottagare. För tillstånd krävs bl. a. att det kan antas att företaget
kommer att bedriva verksamheten med noggrannhet och omsorg. Tillstånd
kan återkallas om förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger. Bestämmelserna
finns i lagen (1983:1097) om vissa bestämmelser om larmanläggningar
m. m.

Frivillig auktorisation av låssmeder

När det gäller låssmeder har hittills inte funnits något auktorisationssystem.
Låssmedsyrket tillhör dem för vilka mästarbrev kan utfärdas. Sveriges
låssmedsmästares riksförbund (SLR) har enligt sina stadgar till ändamål att
till främjandet av låssmedsyrket upprätthålla en yrkesmässig kår av låssmeder,
att tillvarata låssmedsmästarnas allmänna yrkesintresse, att verka för
sammanhållning och samförstånd mellan låssmedsmästarna samt att arbeta
för ordnade förhållanden beträffande lärlingsutbildning och yrkesutbildning
i branschen. För medlemskap i SLR krävs bl. a. sex års yrkeserfarenhet och
mästarbrevskompetens. Antalet medlemmar är ca 190.

SLR har sedan organisationen bildades år 1945 verkat för ett krav på
auktorisation av låssmeder. Förbundet har nu beslutat att införa en egen,
frivillig auktorisation av låsmästare. För sådan auktorisation kommer tre
krav att ställas:

1. mästarbrev,

2. förbindelse att följa branschens rekommendationer (bl. a. regler för
kopiering av nyckel samt hantering av mönsterskyddade nycklar),

3. rekommendation av Svenska stöldskyddsföreningen.

Reglerna har utformats i samarbete med Stöldskyddsföreningen, med
vilken låsmästarna har slutit ett avtal. Man räknar med att börja tillämpa det
nya systemet med auktorisationer i maj eller juni 1986.

Låsutredningen
Låsutredningens förslag

Låsutredningen, som hade till uppgift att utreda frågan om ett utökat
konsumentskydd beträffande lås och låsinstallation m.m., avgav år 1975
betänkandet (SOU 1975:19) Konsumentskydd på låsområdet.

Utredningen fann det av säkerhetsskäl otillfredsställande att samhället
inte kontrollerar de yrkesutövare som installerar låsanordningar, reparerar
lås eller tillverkar nycklar. Den föreslog att ett auktorisationssystem skulle
införas för låssmeder. Utredningen hade övervägt obligatorisk auktorisation
- som den fann lämpligast av säkerhetsskäl - men avvisade en sådan med
hänsyn till de konkurrensbegränsande effekter som kunde bli följden och till
de praktiska svårigheterna att utforma och avgränsa systemet. En ordning
med frivillig auktorisation ansågs ändå ge konsumenterna möjlighet att välja
en seriös låssmed.

Utredningen motiverade sitt förslag med att konsumenten skulle behöva
en garanti för att låssmeden besitter erforderlig kompetens för att, på ett för
konsumenten från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt, kunna fullgöra
sitt uppdrag. Eftersom låsinstallation har karaktär av förtroendeuppdrag

NU 1985/86:12

gentemot konsumenterna borde dessa få möjlighet att vända sig till
låssmeder vilkas vandel och yrkesskicklighet objektivt prövats av myndighet.
Av samma skäl ansåg utredningen att personer som sysslar med handel och
tillverkning av nycklar inte borde få göra det utan tillstånd. I dessa fall skulle
emellertid endast krävas prövning av vandel och laglydnad.

Utredningen ansåg att säkerhetssynpunkterna var så framträdande att de
nackdelar som skulle uppkomma i konkurrenshänseende mer än väl skulle
uppvägas.

Man pekade bl. a. på att det förekommer ett inte oväsentligt antal inbrott
där det inte går att konstatera hur inbrottstjuven berett sig tillträde till
bostaden. Det fanns anledning att misstänka att det här ofta rörde sig om fall
där gärningsmannen gått in med nyckel. En nyckel kan i och för sig komma i
orätta händer på många sätt. Det borde emellertid vara en självklarhet att
kunden kan förlita sig på att detta inte sker redan vid installering av låset.

Aven om det sällan kan påvisas att brottsliga handlingar har begåtts direkt i
anslutning till låsinstallation eller nyckeltillverkning måste, betonade låsutredningen,
redan det förhållandet att brottslingar eller tidigare brottslingar
utan kontroll kan idka sådan verksamhet anses klart otillfredsställande.

En grundförutsättning för auktorisation föreslogs vara att låssmeden
bedriver sin verksamhet yrkesmässigt. En låssmed som auktoriseras borde
dessutom prövas och godkännas med avseende på laglydnad och vandel. Han
borde även dokumentera sin yrkeskunnighet. En låssmed som fått auktorisation
föreslogs få exklusiv rätt att kalla sig ”auktoriserad låssmed”. Obehörigt
användande av denna benämning borde sanktioneras genom straffrättsliga
bestämmelser. Frågor om auktorisation skulle prövas av länsstyrelsen.
Nyckeltillverkning skulle enligt utredningens förslag inte få ske utan särskilt
tillstånd.

Utredningen ansåg också att man borde reglera tillverkning och innehav av
dyrkverktyg och av spärrade nyckelämnen, dvs. nyckelämnen avsedda för
känsliga objekt och särskilt registrerade hos rikspolisstyrelsen.

Utredningen föreslog en särskild lag om låsinstallation m. m. Den
föreslagna lagen föreskrev att tillverkning och innehav av nyckelfräsmaskiner,
dyrkverktyg och spärrade nyckelämnen inte skulle få förekomma utan
tillstånd av länsstyrelsen. Lagen möjliggjorde auktorisation av låssmed.

Ställningstagande av regeringen

Regeringens ställningstagande till låsutredningens förslag offentliggjordes av
handelsminister Staffan Burenstam Linder genom ett pressmeddelande i maj
1977. Enligt detta var regeringen inte beredd att föreslå någon form av
auktorisation på låsområdet. Den hade funnit att fördelarna inte uppvägde
den byråkrati och de inskränkningar i näringsfriheten som skulle bli följden
om förslaget genomfördes. Av samma skäl avsågs inte heller utredningens
förslag om tillståndsplikt för innehav och tillverkning av nyckelfräsmaskiner,
spärrade nyckelämnen och dyrkverktyg skola genomföras.

Tillståndsplikt har emellertid härefter införts för yrkesmässig försäljning
av dyrkverktyg (se s. 3).

Grunderna för regeringens ställningstagande redovisades utförligare i en

NU 1985/86:12

inom handelsdepartementet upprättad promemoria. Där sades bl. a. följande.

Ett genomförande av utredningens förslag om frivillig auktorisation av
låssmeder skulle från konsumentsynpunkt inte innebära några större förändringar
i förhållande till det rådande läget. Sveriges låssmedsmästares
riksförbund (SLR) ställer i stort sett samma krav på sina medlemmar som
enligt utredningens förslag skulle komma att gälla för offentligt auktoriserade
låssmeder. SLR antar som medlem egen företagare som bedriver
låssmedsverksamhet, har förvärvat för en självständig utövare av yrket
erforderlig skicklighet och erfarenhet, har gjort sig känd för redbarhet samt
även i övrigt befinns lämplig att utöva låssmedsyrket.

Auktorisation skulle enligt utredningens förslag meddelas låssmed som
blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och vandel. Den
enda egentliga skillnaden mellan utredningens förslag till auktorisationssystem
och SLR:s prövning var att den auktoriserande myndigheten i samband
med prövningen av laglydnad och vandel skulle kunna inhämta utdrag från
polisregister, en möjlighet som SLR saknar.

Utredning av BRÅ

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i rapporten (1985:1) Tekniskt brottsskydd
för bostäder och mindre företag redovisat marknaden för tekniskt
brottsskydd och redogjort för den kontroll och de styrmöjligheter som finns
när det gäller denna marknad. Mot bakgrund av kartläggningen och en
probleminventering presenteras förslag som syftar till att underlätta valet av
brottsförebyggande utrustning och höja skyddsnivån i bl. a. bostäder.

Ett av de största problemen är enligt rapporten det mycket bristfälliga
skyddet mot inbrott i bostäderna. Bostadsbyggandet är i dag reglerat för att
tillförsäkra de boende viss standard vad gäller hygien, ljud- och värmeisolering,
brandsäkerhet m. m. Däremot finns inga krav på inbrottsskydd. Sådana
krav är enligt rapporten väl så motiverade. Därför föreslås att samhället skall
bidra till att höja skyddsnivån i bostäderna genom att bestämmelser om ett
godtagbart inbrottsskydd införs i bygglagstiftningen. Vidare bör intresset för
brottsförebyggande insatser stimuleras genom en möjlighet att utnyttja det
statliga bostadslåne- och bidragssystemet.

I fråga om auktorisationssystem för låssmeder anförs i rapporten följande:

Rättsstatistiken och de undersökningar som arbetsgruppen studerat ger i och
för sig inte stöd för antagandet att problemen vad gäller låssmeder skulle vara
särskilt överhängande. De argument som framförts beträffande behovet av
kontroll av låssmeder har emellertid en sådan tyngd, speciellt ur säkerhetssynpunkt,
att någon form av etableringskontroll i och för sig kan övervägas.

Man behöver dock inte gå så långt som till ett statligt auktorisationsförfarande.
Mycket kan åstadkommas på frivillig väg genom olika åtgärder inom
branschen. En möjlighet är dock att myndigheterna föreskriver om en form
av etableringskontroll liknande den som genomförts för larminstallatörer.
Krav på tillstånd för larminstallationsverksamhet infördes den 1 juli 1984.
Arbetsgruppen anser därför att man innan slutlig ställning tas vad gäller
låssmeder bör avvakta till dess viss erfarenhet vunnits av denna form av
tillståndsgivning.

NU 1985/86:12

En sådan lösning skulle, om den blir aktuell, innebära att yrkesmässig
verksamhet som låssmed förutsatte tillstånd av myndighet. Tillståndskravet
borde då kunna utformas så att ett företag i branschen ålades att utse en
föreståndare, som kontrollerades med avseende på laglydnad och vandel.
Detsamma borde gälla i fråga om ledamöter i företagets styrelse. Personer
med kriminell belastning skulle på så sätt hindras från att komma in på
marknaden. Enligt arbetsgruppen kan det också finnas skäl för att utsträcka
kravet beträffande laglydnad och vandel till att gälla även de anställda i
företaget.

Däremot anser inte arbetsgruppen att det i tillståndsprövningen borde ingå
en bedömning av sökandens yrkesskicklighet och erfarenhet av branschen.
Visserligen kräver såväl montering av ett nytt lås som reparation av ett
befintligt lås liksom nyckelkopiering kompetens hos den som utför arbetet.
Okunnighet kan leda till att låset försätts ur funktion eller att det inte
fungerar på avsett vis. Men kravet på kompetens är inte så unikt att det
kräver någon form av samhällskontroll. Det finns heller inga uppgifter som
tyder på att brister i yrkeskunnighet hittills har vållat några större kostnader
eller andra problem för kunderna eller för samhället.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har åren 1978, 1979 och 1983 behandlat motioner med samma
innebörd och samma upphovsmän som motion 1984/85:448 (s). Till dessa
motioner hade fogats ett förslag till lag om låsinstallation m. m., identiskt
med det förslag som låsutredningen hade lagt fram. Motionerna avslogs av
riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU 1977/78:46, NU 1979/80:9, NU
1982/83:30).'

Vid det första tillfället anslöt sig utskottet till regeringens bedömning att
fördelarna med lagstiftningen inte skulle uppväga den byråkrati och de
inskränkningar i näringsfriheten som den skulle resultera i. Utskottet sade sig
utgå från att regeringen och berörda myndigheter fortsättningsvis skulle noga
följa utvecklingen och överväga olika möjligheter att genom förbättrat
låsskydd och på annat sätt dämpa inbrottsfrekvensen.

Ett uttalande likt det nu nämnda gjordes år 1979. Utskottet hade då först
erinrat om att låsutredningens förslag delvis hade förverkligats genom lagen
om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg samt fäst uppmärksamheten på
rapporten Auktorisation och konsumentskydd.

Utskottets motivering och ställningstagande upprepades våren 1983.
Härvid sade sig utskottet också förutsätta att man i sammanhanget ägnade
särskild uppmärksamhet åt missförhållanden som kunde förekomma inom
låsservicesektorn.

Rekommendation av Nordiska rådet

Nordiska rådet rekommenderade år 1980 Nordiska ministerrådet att vidta
åtgärder för införande av enhetliga bestämmelser i de nordiska länderna i
syfte att förbättra konsumentskyddet och konsumenternas säkerhet när det
gäller lås (rekommendation nr 26/1980).

Nordiska ministerrådet meddelade till Nordiska rådets session år 1981 att
ministerrådet ämnade företa en värdering av förslagets konsumentpolitiska

NU 1985/86:12

betydelse innan initiativ på området igångsattes. Närmare planer för nordiskt
samarbete beräknades kunna framläggas under loppet av år 1981. Inför 1982
års session lämnade ministerrådet i december 1981 ett nytt meddelande i
saken. Enligt detta fanns det, mot bakgrund av att nationellt vissa åtgärder
hade vidtagits och då det syntes saknas intresse för ytterligare nationella
åtgärder på området, inte anledning att vidta några åtgärder inom ministerrådets
ram.

Överväganden inom regeringskansliet

Sorn har angetts i det föregående har riksdagen framhållit betydelsen av
aktiva insatser från regeringens och olika myndigheters sida i syfte att
inbrottsfrekvensen skall nedbringas, bl. a. genom förbättrat låsskydd.

Frågan om behovet av och förutsättningarna för en eventuell reglering av
låsserviceverksamhet bevakas inom regeringskansliet främst av finansdepartementet.
Efter kontakter med bl. a. rikspolisstyrelsens brottsförebyggande
avdelning, BRÅ och Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaterades i
en intern departementspromemoria i december 1984 att inget nytt hade
tillkommit som ändrade grunden för de principiella ställningstaganden som
regeringen gjorde år 1977. Antalet inbrott har ökat men stöldskyddskvaliteten
synes också ha ökat, sägs det i promemorian. Där noteras även att
ytterligare åtgärder för ökat stöldskydd förutses via marknaden.

I det förslag till ny plan- och bygglag som regeringen har lagt fram (prop.
1985/86:1) finns i 3 kap. bestämmelser med krav på byggnader m.m. Här
finns ingen uttrycklig bestämmelse om låsskydd. Inte heller är någon av
paragraferna så formulerad att den skulle kunna åberopas till stöd för
bestämmelser inom området. Ämnet berörs inte i propositionen. Enligt
uppgift från bostadsdepartementet har tanken på regler i byggnadslagstiftningen
om godtagbart inbrottsskydd avvisats med hänsyn bl. a. till att
nybyggandet omfattar mindre än 1 % av bostadsstocken och att lagregler
därför inte skulle lösa problemet mer än marginellt.

Skrivelse från Stockholms kommunstyrelse till regeringen

I en skrivelse till regeringen den 17 april 1985 har Stockholms kommunstyrelse
hemställt om åtgärder för kontroll av låssmeder.

Ärendet har föranletts av att Stockholms fritidsförvaltning aktualiserat
vissa åtgärder mot okontrollerad tillverkning av nycklar. Fritidsförvaltningen
har åsamkats problem på grund av att oseriösa låssmeder kopierar nycklar
med spärrade profiler. På så sätt kan huvudnycklar till förvaltningens
anläggningar spridas till orätta händer. Vid beredningen av ärendet inom
kommunen har man övervägt olika sätt att komma till rätta med problemen,
bl. a. avförande av vissa låssmeder från entreprenadförteckningar, auktorisation
och en intern utredning angående säkerhetsnivån i kommunens
lokaler. Kammarkontoret anför i sitt tjänsteutlåtande beträffande auktorisation
bl. a. följande:

NU 1985/86:12

Införande av reglering eller någon form av auktorisationsförfarande av en
bransch eller del av denna är en komplicerad fråga. Även om man därmed

kan komma till rätta med vissa problem måste dessa fördelar vägas mot de
nackdelar som kan följa med att ytterligare en näringsverksamhet specialregleras.

Kommunens ambitioner att hålla en godtagbar säkerhetsnivå för låssystem
har - trots stora investeringar - delvis gått förlorade i och med att en
oförutsedd kopiering av nycklar sker. Problemen är som fritidsförvaltningen
påvisat mycket stora. Viss reglering av låssmedsbranschen i likhet med vad
som gäller för bevakningsföretag och larminstallatörer framstår med beaktande
av säkerhetsaspekten och allmänt brottsförebyggande åtgärder som
motiverad. Kontoret får därför föreslå, att kommunen hos regeringen
hemställer om åtgärder för kontroll av låssmeder.

Förutom att hos regeringen hemställa om åtgärder för kontroll av låssmeder
beslöt kommunstyrelsen att tillsätta en intern utredning. Mot beslutet att
skriva till regeringen reserverade sig fyra ledamöter (m) med motiveringen
att lagstiftning och förbud inte är en verksam metod att bemästra problemen.
Däremot borde man försöka åstadkomma en självsanering inom branschen.

Utskottet

Inom säkerhetsbranschen krävs sedan år 1974 auktorisation från länsstyrelse
för bevakningsföretag. För yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg infördes
år 1979 krav på tillstånd av polismyndighet. Sådant tillstånd krävs också
sedan år 1984 för larminstallationsverksamhet.

Låsutredningen (SOU 1975:19) föreslog på sin tid en frivillig, myndighetskontrollerad
auktorisation av låssmeder. Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
har i rapporten (1985:1) Tekniskt brottsskydd för bostäder och mindre
företag bland andra åtgärder övervägt någon form av kontroll av låssmeder
men stannat för att ej förorda ett sådant system. Erfarenheterna av det
nyligen införda tillståndstvånget för larminstallatörer bör avvaktas, anser
BRÅ.

I motion 1984/85:448 (s) anförs att det är nödvändigt att genom olika
insatser bringa ned inbrottsfrekvensen, bl. a. genom ett förbättrat låsskydd.
Det betecknas som otillfredsställande att samhället inte har fastställt några
regler för hur låsservicesektorn skall bedrivas och inte kontrollerar de
yrkesutövare som installerar låsanordningar, reparerar lås eller tillverkar
nycklar. Motionärerna menar att ett auktorisationssystem inte nödvändigtvis
måste vara obligatoriskt men vill inte utesluta att så kan bli erforderligt för att
säkerställa trygghet till liv, hälsa, säkerhet, skydd och personlig integritet.

Motioner med likartad innebörd som den nu föreliggande har behandlats
av riksdagen flera gånger tidigare, senast år 1983. Motionerna avslogs med
motiveringen att fördelarna med en lagstiftning inte skulle uppväga den
byråkrati och de inskränkningar i näringsfriheten som skulle uppstå. I stället
borde utvecklingen noga följas och olika möjligheter övervägas att förbättra
låsskyddet och på annat sätt dämpa inbrottsfrekvensen.

Brottsutvecklingen under senare år visar att frekvensen av inbrott i
bostäder alltjämt ligger på en hög nivå och inte visar någon tendens att
sjunka. Detta är oroande. Även om den rent ekonomiska förlusten för den
enskilde ofta kan vara av underordnad betydelse, innebär inbrott en allvarlig
kränkning av integriteten. Det har å andra sidan varken i rättsstatistik eller i

NU 1985/86:12

undersökningar på senare tid funnits något stöd för antagandet att låsservicebranschen
skulle utgöra ett särskilt problem i detta sammanhang.

Detta konstaterar även justitieutskottet i sitt yttrande (1985/86:2 y) över
motionen. Man har inte funnit belägg för att det skulle förekomma någon
mer nämnvärd brottslighet som kan sättas i samband med opålitliga
yrkesutövare i låsbranschen. Justitieutskottet vill därför inte förorda en så
genomgripande ordning som ett auktorisationssystem. I stället kan finnas
anledning överväga en ordning som innebär att uppenbart olämpliga
personer inte fritt kan bedriva verksamhet i låsbranschen.

Näringsutskottet vill understryka att det från allmänhetens synpunkt är
angeläget att det finns tillgång till kompetenta och pålitliga yrkesutövare i
låsbranschen. Mästarbrevssystemet är ett generellt, lagfäst system med syfte
att främja tillgången på kompetenta och seriösa yrkesutövare på konsumenttjänstområdet.
Det är ett system som har byggts ut och förstärkts med krav på
etiska regler och företagskunnande. Mästarbrev förutsätter dessutom minst
sex års yrkesutövning. Sveriges låssmedsmästares riksförbund har nu beslutat
att gå ett steg längre och införa en egen, frivillig auktorisation av
låssmeder. Man kommer att ställa krav på att vederbörande dels har
mästarbrev, dels förbinder sig att tillämpa branschens etiska normer.
Systemet utformas i samarbete med Svenska stöldskyddsföreningen.

Mot bakgrund av det sagda anser sig utskottet alltjämt inte böra förorda
sådan lagstiftning som motionärerna föreslår. I betraktande av den höga
inbrottsfrekvensen utgår dock utskottet från att frågan om brottsförebyggande
åtgärder, bl. a. på låssidan, ägnas tillbörlig uppmärksamhet i regeringskansliet
och av berörda myndigheter.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1984/85:448.

Stockholm den 18 februari 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Birgitta Johansson (s),
Hadar Cars (fp), Sten Svensson (m), Åke Wictorsson (s), Ivar Franzén (c),
Jörn Svensson (vpk), Bo Finnkvist (s), Per Westerberg (m), Per-Ola
Eriksson (c) och Göran Magnusson (s).

NU 1985/86:12

Justitieutskottets yttrande
1985/86:2 y

om åtgärder för ett förbättrat låsskydd
(mot. 1984/85:448)

Till näringsutskottet
Inledning

Näringsutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1984/85:448 av Per Olof Håkansson och Oskar Lindkvist om åtgärder för ett
förbättrat låsskydd.

Motionärerna anser det angeläget att bl. a. genom ett förbättrat låsskydd
söka minska antalet inbrott. Enligt motionärerna är det otillfredsställande att
det inte sker någon kontroll från samhällets sida av de yrkesutövare som
installerar låsanordningar, reparerar lås eller tillverkar nycklar. Ett kontrollsystem
behöver enligt motionärernas uppfattning inte nödvändigtvis innefatta
en obligatorisk auktorisation; en sådan ordning kan emellertid inte
uteslutas för att säkerställa bl. a. erforderlig trygghet till liv, hälsa, säkerhet
och personlig integritet. - Motionen mynnar ut i ett yrkande om att riksdagen
bör begära att regeringen, på grundval av bl. a. tidigare utredningsarbete,
lägger fram förslag till lagstiftning på området.

Utskottet

Justitieutskottet vill inledningsvis framhålla att inbrottsstölderna ligger på en
oroande hög nivå i landet. År 1984 anmäldes således ca 141 800 sådana brott,
vilket innebär en tvåprocentig ökning jämfört med år 1983. Samtidigt kan
noteras att antalet anmälda inbrottsstölder har legat på en relativt konstant
nivå under 1980-talet; sett ur ett långsiktigt perspektiv har emellertid antalet
anmälda sådana brott mer än femdubblats sedan år 1950. Till bilden hör
vidare att inbrottsstölderna ganska sällan klaras upp, och uppklarningsprocenten
ligger sedan ett par år tillbaka på ca 15 %.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är förhållandena beträffande
bostadsinbrotten. Utskottet nödgas här konstatera inte bara att antalet
anmälda bostadsinbrott är oroväckande högt, ca 24 600 år 1984, utan även att
antalet har ökat förhållandevis mycket under åren. Det kan tilläggas att
större delen av bostadsinbrotten sker i tätorter. Så har t. ex. drygt 10 % av
samtliga bostäder i Stockholm varit utsatta för inbrott sedan början av
1970-talet. Situationen beträffande bostadsinbrotten är särskilt olycklig med
tanke på det lidande som dessa brott för med sig för dem som drabbas; det rör
sig här inte bara om ekonomiska förluster utan också om allvarliga
kränkningar av den personliga integriteten.

NU 1985/86:12
Bilaga

Den bekymmersamma situationen i fråga om inbrottsstölderna och då i
synnerhet beträffande bostadsinbrotten påkallar naturligtvis effektiva åtgärder,
både av omedelbart slag och mer långsiktigt. Att statsmakterna också
ser med oro på förhållandena har tagit sig uttryck i bl. a. utskottets, av
riksdagen godtagna, ställningstagande i fråga om riktlinjerna för resursanvändningen
inom polisväsendet för innevarande budgetår (JuU 1984/85:29,
rskr. 271).

I strävandena att på olika sätt söka minska antalet inbrottsstölder intar
enligt utskottets mening den i motionen aktualiserade frågan om ett
förbättrat låsskydd en naturlig plats. Utskottet kan konstatera att det
fortlöpande sker förbättringar på området, framför allt genom den snabba
tekniska utvecklingen. Starkt bidragande till en ökad säkerhet på låsområdet
är också den skärpning av försäkringsvillkoren som sker samt den utbyggda
rådgivning som äger rum bl. a. inom ramen för polisens brottsförebyggande
verksamhet. I sistnämnda hänseende bör också nämnas det värdefulla arbete
som Svenska stöldskyddsföreningen bedriver.

För att få till stånd ett tillfredsställande låsskydd i fråga om framför allt
bostäder anser utskottet, i linje med motionsönskemålet, det vara nödvändigt
inte bara att saken ägnas ett ökat intresse och att det finns tillgång till
goda tekniska produkter utan även att de yrkesutövare det här gäller
uppfyller berättigade anspråk på pålitlighet och yrkesskicklighet. Den som
behöver få en låsinstallation utförd eller ett annat låsarbete gjort är i regel
hänvisad till att lita på den som uppdraget ges till. Brister vad gäller
pålitlighet eller yrkeskunnande hos den som utför arbeten av de slag som
nämnts kan få olyckliga konsekvenser från brottsskyddssynpunkt. Detsamma
gäller i fråga om bristande pålitlighet hos personer som bedriver
tillverkning av eller handel med nycklar.

Det uppställs inte något krav på tillstånd från myndighet för att få bedriva
verksamhet i allmänhet i låsbranschen. Inte heller på annat sätt sker någon
kontroll från det allmännas sida av dem som är allmänt verksamma i
branschen. Endast i fråga om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg
uppställs krav på tillstånd av polismyndighet (lagen [1979:357] om yrkesmässig
försäljning av dyrkverktyg). Syftet med regleringen i den lagen är att
minska riskerna för att dyrkverktyg kommer till brottslig användning. Inom
säkerhetsbranschen i övrigt gäller krav på myndighets tillstånd för att
verksamhet skall få bedrivas beträffande bevakningsföretag (lagen
[1974:191] om bevakningsföretag) och beträffande installation av larmanläggningar
i vissa fall (lagen [1983:1097] med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m. m.).

Verksamhet inom låsbranschen bedrivs i många sammanhang och av olika
företag. Förutom av de specialiserade låssmederna utförs arbete på området
vid bl. a. byggvaruhus, järnhandlare, stormarknader, nyckelbarer samt
cykel- och sporthandlare (se SOU 1975:19 s. 43). För låssmederna finns en
särskild branschorganisation, Sveriges Låssmedsmästares Riksförbund. Enligt
sina stadgar har förbundet till ändamål bl. a. att till främjande av
låssmedsyrket upprätthålla en yrkesmässig kår av låssmeder och att arbeta
för ordnade förhållanden beträffande lärlingsutbildning och yrkesutbildning
i branschen; för att antas som medlem i förbundet krävs bl. a. sex års

NU 1985/86:12

(JuU 1985/86:2 y)

yrkeserfarenhet och mästarbrevskompetens (se brottsförebyggande rådets
utredning 1985:1 Tekniskt brottsskydd för bostäder och mindre företag,
s. 33).

Efter det anförda vill utskottet mer allmänt yttra att det - med utgångspunkt
i utskottets ansvarsområde - måste anses mindre tillfredsställande att
verksamhet i allmänhet inom låsbranschen kan bedrivas utan någon som
helst kontroll från det allmännas sida vad gäller pålitligheten hos dem som är
verksamma på området. Utskottet har därför i och för sig sympati för tanken
att, såsom motionärerna föreslår, införa ett system med någon form av
godkännande i fråga om laglydnad och vandel för att få bedriva verksamhet.

Vid ställningstagande till detta spörsmål måste emellertid också beaktas
att det inte har framkommit säkra belägg för att det skulle förekomma någon
mer nämnvärd brottslighet som kan sättas i samband med opålitliga
yrkesutövare i låsbranschen. Under sådana förhållanden tvekar utskottet att
på grundval av föreliggande material förorda att en så pass genomgripande
ordning som ett tillstånds- eller auktorisationssystem skall införas. Med
hänsyn till det principiellt sett angelägna intresse som från brottsförebyggande
synpunkt knyter sig till saken anser utskottet emellertid att det kan finnas
anledning att överväga en ordning som innebär att uppenbart olämpliga
personer inte fritt kan driva verksamhet i låsbranschen.

Denna sak har varit föremål för utredning och överväganden inom det
statliga kommittéväsendet (SOU 1975:19); den har också berörts av en
arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ Utredning 1985:1).
Särskilt i belysning av den oroande omfattning som bostadsinbrotten har
utgår utskottet från att saken - bl. a. på grundval av det utredningsarbete som
sålunda ägt rum - ägnas tillbörlig uppmärksamhet i regeringskansliet i syfte
att nå en bättre ordning. Från de synpunkter utskottet har att företräda
påkallas därför enligt utskottets mening inte någon åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motion 1984/85:448.

Stockholm den 26 november 1985

På justitieutskottets vägnar

Arne Nygren

Närvarande: Arne Nygren (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Björn
Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven
Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i
Röstånga (fp), Arne Svensson (m), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göran Magnusson (s) och Lars Sundin (fp).

NU 1985/86:12

(JuU 1985/86:2 y)