FiU 1984/85:6

Finansutskottets betänkande
1984/85:6

om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop.
1984/85:40)
Sammanfattning

Utskottet redovisar i detta betänkande med utgångspunkt i 1984 års
långtidsutredning och proposition 1984/85:40 sin syn på de ekonomiska
problemen och den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv. Utifrån
en försiktig bedömning av den internationella utvecklingen diskuteras vilka
krav som måste ställas på den ekonomiska politiken. Särskilt uppmärksammas
de problem som sammanhänger med löne- och prisbildningen, budgetunderskottet
samt vilka villkor som måste vara uppfyllda för att få en fortsatt
gynnsam utveckling av vår utrikeshandel.

Företrädarna för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
redovisar i en gemensam reservation sin syn på inriktningen av den
ekonomiska politiken på medellång sikt.

Till skillnad från övriga partier i utskottet underkänner vänsterpartiet
kommunisterna långtidsutredningen som ett underlag för utformningen av
den ekonomiska politiken på medellång sikt. I en reservation redovisas ett
alternativ till inriktning av politiken.

Propositionens hemställan

I proposition 1984/85:40 har regeringen (finansdepartementet) efter
föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att godkänna
de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som har
förordats i propositionen.

Motionsyrkandena

I motion 1984/85:131 av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c) hemställs att
riksdagen med avslag på proposition 1984/85:40 godkänner de riktlinjer för
den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i motionen.

I motion 1984/85:132 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs - med
hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:117 — att riksdagen med avslag
på proposition 1984/85:40 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska
politiken på medellång sikt som förordats i motionen.

I motion 1984/85:133 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
beslutar att med avslag på proposition 1984/85:40 godkänna de riktlinjer för
den ekonomiska politiken på medellång sikt som motionen förordar.

1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 6

FiU 1984/85:6

I motion 1984/85:134 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs att riksdagen
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som
förordats i motionen.

Propositionen

I propositionen behandlas — mot bakgrund av 1984 års långtidsutredning

- riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.
Huvudperspektivet i långtidsutredningen avser perioden 1980—1990.

Genom att kapacitetsutnyttjandet år 1980 var relativt högt och att år 1990
förutsätts vara ett år då samhällsekonomisk balans råder, så störs inte
beskrivningen av utvecklingen under den angivna tioårsperioden av skillnaden
i konjunkturläge mellan start och slutår. Uppgiften om förändringstakten
åren 1980-1990 avser således den strukturella utvecklingen mellan två
högkonjunkturår.

Två alternativa strukturella utvecklingsvägar anges i utredningen.

- Alternativ 1 med inriktning på privat konsumtion och näringslivet.

- Alternativ 2 med inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor.
1 tabell 1 anges den årliga genomsnittliga procentuella förändringen i

produktion (BNP), export, import, konsumtion och investeringar.

Tabell 1. Försörjningsbalans

Årlig procentuell volymförändring

1970-1980 1983-1990

Alt. 1 Alt. 2

BNP	2,0	2,4	2,0
Import	2,4	1,9	1,7
Privat konsumtion	1,6	1,5	0,6
Offentlig konsumtion	3,2	0,5	1,5
Bruttoinvesteringar	0,6	2,7	1,9
Industri	0,5	10,3	9,1
Bostäder	- 1,5	0,2	-2,2
Export	3,8	3,7	3,2
En i stort sett enig remissopinion	förordar	utredningens	alternativ 1 med
förhållandevis starkare inriktning	på privat	konsumtion.	Föredraganden

instämmer i denna prioritering och framhåller att efter den kraftiga
urholkningen av hushållens ekonomi de senaste åren måste en förstärkning
av reallönerna och den privata konsumtionen ha en något större tyngd än den
i och för sig värdefulla utbyggnaden av den offentliga sektorn. Den fortsatta
utbyggnaden av den offentliga sektorn bör ske inom det utrymme som
bestäms av ett i stort sett oförändrat skattetryck.

Mot bakgrund av långtidsutredningen och remissinstansernas synpunkter
behandlas i propositionen frågan om utformningen av den ekonomiska

FiU 1984/85:6

politiken på medellång sikt.

I propositionen förs ett resonemang om de viktigaste målen för den
ekonomiska politiken, dvs. full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög
ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans
och balans i utrikesbetalningarna.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt anförs i
propositionen följande. Den internationella utvecklingen har det senaste
året varit bättre än väntat. Produktionen har ökat, särskilt i Förenta staterna.
Inflationen har trots det inte ökat. Det finns emellertid flera faktorer som
tyder på en svagare utveckling under resten av 1980-talet. Regeringen anser
därför - i likhet med utredningen - att man som utgångspunkt för analysen
av den svenska ekonomin bör välja en försiktig bedömning av den
internationella tillväxten under resten av 1980-talet.

Den svenska kronan devalverades 1981 och 1982 med 10 % resp. 16 %. En
lång erfarenhet av devalveringar i olika länder visar att en devalvering, för att
ha avsedd verkan, måste följas av kraftigt dämpade pris- och lönestegringar.
Mot denna bakgrund har två alternativ för perioden 1983-1987 utarbetats:

- Referensalternativet vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och lönebildning
blir rådande även 1985 och framåt, dels att finanspolitiken är
passiv i betydelsen att statens inkomster och utgifter i huvudsak utvecklas i
enlighet med redan fattade beslut och gjorda åtaganden (s. k. långtidsbudgetteknik).

- Balansalternativet vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och
löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i
genomsnitt ca 6 miljarder kronor per år 1985-1987.

Tabell 2 beskriver utvecklingen i balans- respektive referensalternativet.

Tabell 2. Sveriges ekonomiska utveckling 1985-1987 enligt LU:s balans-(B)
resp. referensalternativ (R)

1985		1986		1987
B	R	B	R	B	R

Timlön % per år	5,1	10,5	7,2	9,6	7.2	8,2
Inflation % per år	3	8,3	4,3	7,5	4	7,1
BNP % per år	2,9	0,2	3	- 1,5	1,8	-0,7
Arbetslöshet
Tusental personer . ..	.. 125	164	110	218	95	294
Bytesbalans
Miljarder kronor ....	0	1	- 4	2	8	5
Budgetunderskott
Miljarder kronor	67	62	65	78	45	100

Föredraganden understryker att trots de negativa konsekvenserna är
referensalternativet inte osannolikt. I stora delar liknar det utvecklingen

FiU 1984/85:6

under andra hälften av 1970-talet även om obalanserna då syntes främst i
underskott i statsbudget och bytesbalans.

I propositionen framhålls att långtidsutredningen i sina huvuddrag ger en
rimlig beskrivning av de förutsättningar som gäller för den svenska ekonomins
utveckling under resten av 1980-talet. Särskilt vill föredraganden peka
på följande slutsatser om ekonomin utvecklas enligt balansalternativet.

Utredningen visar att full sysselsättning åter kan uppnås. Det kommer
emellertid att ställas stora krav både på den ekonomiska politiken och på
arbetsmarknadens parter för att detta mål skall kunna realiseras.

Den måttliga produktionstillväxt som förutses gälla i balansalternativet
förbättrar landets möjligheter att uppnå samhällsekonomisk balans. Tillväxten
ger utrymme för både stigande reallöner och tillräcklig lönsamhet i
företagen. Den ger också utrymme för ökad export, ökade investeringar och
stigande konsumtion. Saneringen av den offentliga sektorns finanser underlättas
avsevärt.

I propositionen betonas att för att uppnå den tillväxt som på sikt kan
förbättra läget på arbetsmarknaden måste pris- och lönebildningen ändras.
Långtidsutredningen har ingående belyst konsekvenserna av om 1970-talets
pris- och lönebildning blir rådande även de närmaste åren framöver. Det
skulle på mycket kort tid neutralisera de positiva effekterna av devalveringen
hösten 1982. De svenska företagen skulle förlora marknadsandelar, produktionen
skulle stagnera, arbetslösheten stiga mycket kraftigt och budgetunderskottet
öka.

Balansalternativet visar, under de förutsättningar som anges av LU, hur
den svenska ekonomin successivt fram till år 1990 anpassas till ett läge med
samhällsekonomisk balans innebärande full sysselsättning, låg inflation, ett
växande överskott i bytesbalansen, som år 1990 uppgår till 10 miljarder
kronor och att den offentliga sektorns finansiella sparande är i jämvikt, vilket
översätts till ett statligt budgetunderskott på 40—50 miljarder kronor.

Vad gäller budgetpolitiken anförs i propositionen följande.

En budgetsanering är nödvändig för att på längre sikt ge utrymme för en
väsentligt ökad investeringsverksamhet och ett önskvärt överskott i bytesbalansen.
Den är också nödvändig på kortare sikt för att dämpa inflationen och
hålla nere räntenivån.

Budgetpolitiken bör inriktas så att balans uppnås i den offentliga sektorns
finansiella sparande vid 1980-talets slut, vilket innebär ett statligt budgetunderskott
på 40-50 miljarder kronor. Detta måste ske såväl genom en högre
ekonomisk tillväxt än under det senaste decenniet som genom utgiftsnedskärningar
och inkomstförstärkningar. Samtidigt är det naturligtvis viktigt
att budgetförstärkningarna avvägs så att de är lämpliga med hänsyn till
konjunkturläget. Föredraganden understryker att det därför inte är lämpligt
att binda sig för den exakta storleken på de årliga budgetförstärkningarna.

FiU 1984/85:6

Motionerna

I motion 131 (c) framhåller motionärerna att de har en grundläggande tro
på den enskilda människans initiativförmåga, möjlighet att ta ansvar och
frihet att göra egna val. Därför företräder motionärerna ett marknadsekonomiskt
system, präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. En väl
fungerande marknadsekonomi måste till sin karaktär vara decentralistisk.
Det mest akuta hotet mot marknadsekonomin är de kollektiva löntagarfonderna.

Huvudförutsättningen för att Sverige skall kunna behålla sitt välstånd är
att vi kan bevara en hög internationell konkurrenskraft. Detta förutsätter en
fortsatt strukturomvandling och utveckling av näringslivet. Nyinvesteringstakten
måste vara hög. Avgörande är att näringslivet har en tillfredsställande
lönsamhet samt att den allmänna räntenivån hålls låg. Räntan måste ligga
klart lägre än vinstnivån.

En annan förutsättning är att vår pris- och lönebildning radikalt förändras.
Detta är huvudbudskapet i långtidsutredningen (LU-84).

Det viktigaste är att vi får ner inflationen till samma nivå som i våra
konkurrentländer. För att nå därhän krävs en medveten inflationsbekämpning
som innebär att:

- budgetunderskottet minskas genom utgiftsnedskärningar,

- att det totala skattetrycket inte ökas,

- att staten visar ett fast arbetsgivaransvar i lönepolitiken.

Den övergripande ekonomiska politiken bör kombineras med en näringspolitik
särskilt inriktad på de mindre och medelstora företagen, en regionalpolitik
som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas och en
arbetsmarknadspolitik som bl. a. underlättar för ungdomar att komma in på
arbetsmarknaden.

Motionärerna kan aldrig acceptera en politik som syftar till att lösa de
ekonomiska problemen genom en ny flyttlasspolitik. I stället bör en aktiv
regionalpolitik kombinerad med ökad yrkesmässig rörlighet och medveten
satsning på ny teknik kunna främja ett mer decentraliserat näringsliv.

Målsättningen bör vara att skapa ett ”rundare Sverige”. Enligt motionärernas
mening behövs därför ett antal konkreta åtgärder. För det första
differentierade arbetsgivaravgifter. För det andra en jordbrukspolitik som
syftar till att bruka all åkermark. Och för det tredje mer rättvisa kostnader för
olika slag av kommunikationer.

Motionärerna anser att för Sverige som har en offentlig sektor på 70 % och
världens högsta skattetryck måste inriktningen bli att öka den privata sektorn
och minska de offentliga utgifterna. Motionärerna förespråkar därför
långtidsutredningens alternativ 1 B, som är inriktat på en tillväxt av den
privata konsumtionen och näringslivet och som förutsätter att budgetförstärkningar
genomförs genom neddragning av transfereringarna till hushållen.

1 * Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr 6

FiU 1984/85:6

Den offentliga sektorn måste förändras, kräver motionärerna, som anser
att en ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både högre
effektivitet och större rättvisa.

Det stora budgetunderskottet är enligt motionärerna ett allvarligt hot mot
den svenska ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under
1980-talet måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser.
Eftersom skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av
de offentliga utgifterna nödvändig.

Skattepolitiken måste utformas så att den stimulerar till arbete och
investeringar. Detta innebär, med det skattetryck vi har i Sverige, ingen
ytterligare höjning av skattetrycket utan tvärtom vissa skattesänkningar
främst vad gäller marginalskatterna.

I motion 132 (fp) avvisas de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken på medellång sikt.

Den diskussion om de olika målen för den ekonomiska politiken som
regeringen för i propositionen karaktäriseras enligt motionärerna av att alla
mål är ”viktigast”. Diskussionen blir därför ointressant som underlag för
politiska avvägningar.

Det saknas helt en diskussion av tänkbara konflikter mellan de olika
målen. De flesta ekonomisk-politiska åtgärder har t. ex. effekter på flera av
målen men inte alltid så att de i alla avseenden leder till ökad måluppfyllelse.

Ett exempel på en sådan målkonflikt är enligt motionärerna de fördelningspolitiska
effekter på kortare och längre sikt som uppkommer av olika
sätt att angripa budgetunderskottet. Regeringen tycks där i texten dra samma
slutsats som motionärerna sedan länge dragit, nämligen att minskade
offentliga utgifter, trots vissa kortsiktigt negativa fördelningseffekter, är ett
nödvändigt inslag i en ekonomisk politik som bl. a. siktar till rättvis
fördelning på längre sikt.

Motionärerna hävdar emellertid att det är en sak att i princip förorda
utgiftsminskningar och en annan att verkligen genomföra sådana. Regeringen
har i detta avseende blivit fånge i den fälla man försökte gillra för andra:
myten om den ”förtorkade” borgerliga besparingspolitiken. Därför harman
hittills valt att förstärka budgeten genom skattehöjningar. Folkpartiet anser
att detta är fel väg. De nödvändiga budgetförstärkningarna måste ske genom
minskning av utgifterna, inte genom skattehöjningar.

Regeringen tycks också vara fånge i tanken att det går an med små
skattehöjningar även om man kanske tvekar inför stora. Men många små
skattehöjningar blir så småningom tillsammans stora. Vill man inte ha stora
skattehöjningar måste man därför säga nej även till små.

Enligt långtidsutredningen, och enligt regeringens egen bedömning, är det
av avgörande vikt för en utveckling mot samhällsekonomisk balans att prisoch
löneökningstakten kan nedbringas kraftigt. Regeringen saknar emellertid
enligt motionärerna helt en strategi för att uppnå detta mål. I propositio -

FiU 1984/85:6

nen förbigås nästan helt statsmakternas roll i detta sammanhang, vilket är
anmärkningsvärt.

I motionen förs en diskussion om fyra aspekter på den ekonomiska
politiken och lönebildningen som motionärerna anser vara av särskilt stort
intresse:

- sambandet mellan finanspolitiken och löneökningstakten,

- statens resp. parternas ansvar för arbetslösheten,

- skattepolitiken och lönerna,

- statens roll som arbetsgivare.

Enligt motionärernas uppfattning är en stram finanspolitik en viktig
förutsättning för att få ned inflationstakten till eller under den nivå som gäller
i våra viktigaste konkurrentländer. En lägre inflationstakt är i sin tur en
förutsättning för att kunna hålla de nominella löneökningarna på en låg nivå.

En viktig uppgift för den ekonomiska politiken är att skapa incitament för
arbetsmarknadens parter att träffa ansvarsfulla avtal. Motionärerna diskuterar
för- och nackdelar med olika lösningar som står till buds och kommer
fram till att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning kan bidra
till att lösa detta problem. En grundläggande styrka med det svenska
systemet är att arbetslöshetskassorna är knutna till de fackliga organisationerna.
Man kan därför skapa ”raka rör” mellan parternas förhandlingsbord
och arbetslöshetens, dvs. arbetslöshetskassornas, kostnader.

Sådana ”raka rör” införs om egenavgiftema till arbetslöshetsförsäkringen
höjs. Samtidigt bör man överväga att öka arbetsgivarnas ansvar för
finansieringen av försäkringen.

Skattepolitikens utformning är självfallet av största intresse för lönebildningen.
Motionärerna är övertygade om att lägre marginalskatter är ett
viktigt medel för att dämpa kraven på nominella löneökningar under de
kommande åren. På kort sikt kan en marginalskattesänkning ge vissa mindre
önskvärda fördelningseffekter, genom att skattelättnaderna i kronor blir
större för personer med högre inkomster. På längre sikt kan lägre marginalskatter
emellertid antas påverka den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen
och inflationstakten på ett sätt som mer än återtar denna effekt och
därigenom ökar den fördelningspolitiska rättvisan.

Den fjärde aspekt på den ekonomiska politiken som motionärerna tar upp
är statens roll som arbetsgivare. Kraven på staten som arbetsgivare måste i
olika avseenden skärpas. Statsmakterna bör sålunda tydligare än hittills
klargöra vilka gränser som sätts å ena sidan av att det inte längre är möjligt att
höja skatterna och å andra sidan av att det finns en skyldighet gentemot
medborgarna att upprätthålla en god service på flera områden.

I motion 133 (vpk) uttalas stark kritik mot långtidsutredningen som liknas
vid en abstrakt sifferlek. Både utredningen och propositionen bygger på
myten om att det skulle finnas en av klassmotsättningar och politisk kamp
oberoende framtid för vilken det går att fastställa en samhälleligt neutral och

FiU 1984/85:6

opartisk, objektivt fastställbar ekonomisk politik. Viktiga utvecklingsdrag
behandlas mycket ytligt eller lämnas obeaktade. Den tilltagande transnationaliseringen
av de kapitalistiska ekonomierna är ett sådant utvecklingsdrag.
Motionärerna anser också att utredningen ”glömmer” att vi lever i ett
klassamhälle. Förändringar inom samhällsklasserna och förändringar dem
emellan finns knappast ens antydda.

Motionärerna understryker att under kapitalismens förhållanden är de mål
regeringen sätter upp för den ekonomiska politiken mest att betrakta som en
viljeyttring. Den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen formas inte efter
och leder inte fram till uppfyllandet av samhälleliga mål. Skall utvecklingen
kunna styras mot uppställda mål krävs styrmedel som angriper och alltmer
upphäver kapitalismens anarkiska — dess mållösa och planlösa — karaktär.
Annars blir målen just viljeyttringar som utvecklingen i bästa fall tillfälligt
kan närma sig.

På ett likartat sätt kan enligt motionärerna också andra uppställda mål
diskuteras, såsom hög tillväxt och de s. k. balansmålen. Så länge vi har ett
system med konjunkturella variationer — som f. n. också tycks bli allt större

— kommer utvecklingen bara att tillfälligt röra sig mot målen, men också i
samma utsträckning från dem.

Motionärerna anser vidare att regeringen uppenbart övervärderar problemen
kring utlandsskulden som mot bakgrund av den skuldkris många länder

- speciellt vissa u-länder - har inte alls framstår som det avgörande problem
den brukar utmålas som. Sverige är nu och skulle även med en högre
utlandsskuld förbli kreditvärdigt på den internationella kapitalmarknaden.

Även när det gäller ”underskottet” i den offentliga sektorn är detta ett
problem som överdrivs av politiska skäl. Den offentliga sektorn har trots
stora statliga budgetunderskott fortfarande en positiv nettoförmögenhet.
Detta är inte något större problem. Problemet är i stället den privatisering av
sparandet som skett under de senaste tio åren, då privata kredit- och
finansinstitut tagit över en större del av sparandet och rika privatpersoner
kan köpa stora mängder obligationer till hög ränta. Statsskulden är således
ett fördelningsproblem mer än ett statsfinansiellt problem.

Motionärerna anser att följande riktlinjer bör gälla för den ekonomiska
politiken:

1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar
transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en
mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling.

2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en
växande reservarmé av arbetslösa och ha till syfte att trygga allas rätt till
arbete. Denna målsättning kommer att kräva att uppemot 750000 nya
arbetstillfällen bör skapas fram till år 2000. Detta kräver ett statligt
industriprogram som kan hejda och helst vända den nedåtgående trenden för
industrisysselsättningen. Men huvuddelen av sysselsättningsökningen måste
ske inom den offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa

FiU 1984/85:6

omkring 40 000 nya arbeten per år. Detta kräver en tillväxt av den offentliga
konsumtionen med omkring 2 % per år. En sådan planmässig utbyggnad av
den offentliga verksamheten måste förverkligas samtidigt med en djupgående
demokratisering. Storfinansens maktcentra i de privata affärsbankerna,
försäkringsbolag, investmentbolag och stiftelser måste angripas, och de
nuvarande s. k. löntagarfonderna måste byggas ut och demokratiseras så att
de kan utgöra ett verksamt medel mot storfinansens kontroll över näringslivet.

Den tekniskt-vetenskapliga omvälvning vi nu är i början av måste ställas
under samhällelig kontroll och de arbetandes inflytande. Vidare bör de nya
teknologiska landvinningarna komma de arbetande till godo genom en
allmän förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången till
6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd omkring
1990-talets början.

3. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att bryta de senaste årens
trend att de lönarbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet
samtidigt som landets överklass berikats på ett historiskt nästan
enastående sätt. Skattepolitiken måste läggas om så att vi får ett enhetligt
progressivt system för inkomstskatterna, där skattesatsen inte varierar
beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem bör kombineras med en
”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag, som därigenom utomordentligt
kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk och skattesmiteri.

I motion 134 (m) framhålls att målen för den ekonomiska politiken bör
vara stabila priser, full produktiv sysselsättning i hela landet, god ekonomisk
tillväxt och ett spritt enskilt ägande. För att dessa mål skall kunna uppnås
krävs balans i utrikesbetalningarna och statsbudgeten samt god lönsamhet i
näringslivet. De här uppräknade målen är dock endast delmål för den
grundläggande strävan att öka den enskildes frihet och välfärd.

Att som regeringen gör överordna sysselsättningsmålet de andra målen är
meningslöst. För att vi på sikt skall trygga sysselsättningen krävs nämligen låg
inflation och snabb ekonomisk tillväxt. Om något mål skall prioriteras är det
ett stabilt penningvärde, eftersom det är det bästa sättet att främja tillväxten
och förebygga arbetslöshet.

Det uppställda sysselsättningsmålet är enligt motionärerna inte speciellt
ambitiöst, eftersom det omfattar endast den öppna arbetslösheten, som skall
falla från 3,5 till 2 %. Den öppna och den dolda arbetslösheten sammantaget
kommer däremot i balansalternativet att uppgå till ca 6% år 1990.

Motionärerna delar propositionens och långtidsutredningens bedömning
att det är mycket viktigt att långsiktigt uppnå överskott i bytesbalansen. Ett
bytesbalansöverskott på 10 miljarder kronor år 1990 är ett minimum mot
bakgrund av de höga realräntor som kan komma att råda i framtiden. Ett
överskott innebär att utlandsskulden kan amorteras och att den ekonomiskpolitiska
handlingsfriheten okar.

FiU 1984/85:6

Motionärerna delar också slutsatsen att den offentliga sektorns finansiella
sparande bör nå jämvikt år 1990. De ifrågasätter dock långtidsutredningens
beräkningar av budgetunderskottets utveckling. Enligt motionärerna är den
offentliga utgiftsökningen för lågt beräknad när den anges till 1-1,5 % om
året i balansalternativet. Ett mer realistiskt antagande om den offentliga
utgiftsökningstakten hade inneburit större budgetunderskott och större krav
på budgetförstärkningar. Regeringen tycks i alltför stor utsträckning lita på
att tillväxten och skattehöjningar skall lösa underskottsproblemen.

Motionärerna instämmer till fullo i den prioritering som regeringen och en
nästan enhällig remissopinion gör när man förordar det privatexpansiva
alternativet i långtidsutredningen. Mot bakgrund av utvecklingen av hushållens
ekonomi är det enligt motionärerna nödvändigt att den privata
konsumtionen hålls uppe på bekostnad av den offentliga sektorn.

Motionärerna förordar - på både kort och medellång sikt — en politik som
innebär att resurser förs över från stat och kommun till den enskilda sektorn.
Den ekonomiska politik som motionärerna förordar sammanfattar de i fyra
punkter.

1. Nedskärningar i statens utgifter för att skapa utrymme för den privata
sektorn, sänka inflationstrycket, förbättra ekonomins funktionssätt och
möjliggöra sänkningar av skatterna.

2. Sänkta skatter på främst produktion och inkomster för att stimulera
fram en ökad tillväxt i den enskilda sektorn. Viktigast är en sänkning av
marginalskatterna.

3. Avreglering av näringslivet och avskaffande av flertalet kommunala och
statliga monopol.

4. Avskaffande av löntagarfonderna.

Motionärerna är kritiska till det resonemang som långtidsutredningen för
om behovet av en ny lönemodell för att undvika de förödande konsekvenser
som 1970-talets pris- och lönebildning hade på tillväxten samt på bytes- och
budgetbalanserna. Ingenting tyder enligt motionärerna på att direkta
ingrepp i avtalsrörelsen eller indirekt statlig inkomstpolitik, typ Rosenbadsöverläggningar,
skulle lösa problemen. Däremot måste staten visa fasthet
och stor stramhet i egenskap av arbetsgivare på den offentliga sidan.

Motionärerna motsätter sig all statlig inblandning i avtalsrörelsen. Parterna
måste ha full frihet att förhandla, men de skall också ta ansvar för
konsekvenserna. Endast på så vis kan alltför snabba löneökningar motverkas.

Regeringen har huvudansvaret för inflationsbekämpningen. Detta ansvar
kan inte delegeras till arbetsmarknadens parter.

Motionärerna anser också att det i långtidsutredningen saknas en ordentlig
analys av produktionskapacitetens möjliga ökning. Utredarna har antagit att
produktionen långsiktigt skall öka med maximalt 2—2,5 % per år. Något
försök att analysera hur skattesänkningar, ökad lönespridning, avregleringar
och avskaffande av offentliga monopol påverkar strukturomvandling och

FiU 1984/85:6

produktivitet har inte gjorts. Motionärernas uppfattning är att en snabbare
produktivitetsökning är möjlig att uppnå genom att produktion som i dag
sker i offentlig regi överförs till privata företag. Detta gäller allt ifrån
tandvård och delar av sjukvården till kommunala tvätterier och sophämtning.

Utskottet

Inledning

Långtidsutredningen presenterades i mars 1984. Efter remissbehandling
har regeringen till skillnad från när det gäller tidigare långtidsutredningar
tagit ställning till utredningen i en separat proposition. I denna redovisas den
huvudsakliga inriktningen av den ekonomiska politik som regeringen avser
att föra de närmaste åren för att uppnå balans i slutet av 1980-talet.
Riksdagen får genom propositionen möjlighet att på ett annat sätt än tidigare
ta ställning till de långsiktiga frågorna i den ekonomiska politiken. Det är
enligt utskottets mening mycket värdefullt.

Efter de två oljekriserna i mitten och slutet av 1970-talet har de
ekonomiska obalanserna i Sverige liksom även i flera av de övriga i-länderna
blivit allt svårare att komma till rätta med.

Utvecklingen det senaste decenniet visar klart på behovet av en långsiktig
strategi för den ekonomiska politiken. Produktionen och produktionskapaciteten
i den konkurrensutsatta sektorn har utvecklats mycket svagt det senaste
decenniet. Det kommer att ta flera år med stabil ekonomisk utveckling att
åter nå tillräcklig styrka inom denna sektor. Det kommer också att ta lång tid
att återställa den finansiella balansen såväl i den offentliga sektorn som i våra
transaktioner med omvärlden.

Svårigheterna att upprätthålla en hög sysselsättning kommer att bli stora
under en stor del av 1980-talet även om ekonomin successivt stabiliseras och
tillväxten blir god.

I de motioner som väckts med anledning av propositionen diskuteras
uppläggningen av utredningen.

I motion 134 (m) framhålls att analysen av det konjunkturella infasningsförloppet
åren 1983-1987 för att nå balans är en värdefull nyhet i 1984 års
utredning. Motionärerna anser emellertid att utredningen i större utsträckning
borde ha inriktats på att analysera vilka krav som måste ställas på den
ekonomiska politiken för att de specificerade målen skall uppfyllas.

I motion 131 (c) anförs att sambandet mellan stabiliseringspolitiska
åtgärder och kraven på den långsiktiga ekonomiska politiken borde ha
diskuterats mer ingående. Därför borde proposition 1984/85:45 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder och proposition 1984/85:40 ha behandlats i ett
sammanhang.

FiU 1984/85:6

I motion 132 (fp) anförs att diskussionen om innebörden av de ekonomiskpolitiska
målen är alldeles för allmänt hållen och kan därför inte bilda
underlag för politiska avvägningar mellan målen.

Utskottet anser för sin del att det är av stort värde att långtidsutredningen
ger ett exempel på hur ett infasningsförlopp för en utveckling mot balans kan
se ut. Härigenom får kraven på utvecklingen en högre grad av realism än vad
tidigare utredningar har haft.

Avsikten med långtidsutredningarna och regeringens ställningstagande till
dessa har aldrig varit och kan inte vara att i detalj precisera de nödvändiga
ekonomisk-politiska åtgärderna för ett helt decennium. Syftet är i stället att
ange inriktningen av den ekonomiska politiken. De konkreta åtgärderna får
anpassas till den faktiska utvecklingen och utformas i anslutning till de årliga
ekonomiska bedömningar som görs i budget- och kompletteringspropositionema.
Utskottet återkommer i det följande till diskussionen kring de
uppsatta målen.

Vänsterpartiet kommunisterna underkänner i motion 133 långtidsutredningen
som ett underlag för den ekonomiska politiken på medellång sikt.
Enligt motionärerna sätter utredningen upp sina balansmål och anger vägen
dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp som vi lever i.
Långtidsutredningen blir därför mest en sorts abstrakt sifferlek.

Utskottet delar inte den uppfattningen och avvisar den kritik mot
uppläggningen av långtidsutredningen som framförs i motion 133. Utskottet
återkommer senare i detta betänkande till motiven för detta ställningstagande.

Utskottet har valt att i det följande behandla propositionen och motionerna
på följande sätt. Närmast diskuterar utskottet de ekonomisk-politiska
målen, den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv och den successiva
anpassningen till ett läge med samhällsekonomisk balans. Därefter tar
utskottet upp frågan om vilka krav som bör ställas på den ekonomiska
politiken på medellång sikt för att detta balansmål skall kunna nås.

I motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp) diskuteras utvecklingen och
utformningen av den ekonomiska politiken med utgångspunkt i analysen i
långtidsutredningen. Eftersom hela uppläggningen av långtidsutredningen
avvisas i motion 133 (vpk), väljer utskottet att inte ta upp de synpunkter som
framförs i denna motion inom ramen för de huvudpunkter som nämnts ovan.
I stället avslutas betänkandet med ett samlat ställningstagande till vad som
anförs i motion 133.

De ekonomisk-politiska målen

De centrala målen för den ekonomiska politiken är full sysselsättning,
stabilt penningvärde, balans i utrikesbetalningarna, hög ekonomisk tillväxt,
jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

FiU 1984/85:6

De tre förstnämnda målen ges en siffermässig precisering i propositionen.

— Full sysselsättning definieras som ett läge med 2 % öppen arbetslöshet.
Det förutsätts i stort sett motsvara den friktionsarbetslöshet som finns även
vid fullt kapacitetsutnyttjande. Den öppna arbetslösheten uppgår f. n. till

3,1%.

— Stabilt penningvärde definieras i långtidsutredningen som en inflation
som ligger under 4 % per år. I propositionen framhålls att man på något
längre sikt bör sträva efter lägre tal än 4 % men att det är för tidigt att binda
sig vid en precis siffra. Inflationen i år väntas uppgå till närmare 8%.

— Balans i utrikesbetalningarna anges som ett överskott i bytesbalansen på
10 miljarder kronor år 1990. Storleken på den utländska statsskulden utgör
grunden för detta krav på vår utrikeshandel. Det kan nämnas att räntebetalningarna
på utlandsskulden i år uppgår till ca 20 miljarder kronor.

Utöver dessa mål preciseras även hur stort budgetunderskottet skall vara
och på vilken nivå lönsamheten i näringslivet bör ligga.

— Balans i statsbudgeten innebär att budgetunderskottet behöver minska
till 40—50 miljarder kronor i löpande priser år 1990. Detta innebär att den
offentliga sektorns finansiella sparande i stort sett är balanserat år 1990.
Budgetunderskottet beräknas i år nå ca 70 miljarder kronor. Statsskuldräntorna
uppgår till ca 68 miljarder kronor.

— Kravet god lönsamhet i näringslivet anges i långtidsutredningen som att
avkastningen på materiellt kapital före skatt bör överstiga avkastningen på
finansiella placeringar med 2 procentenheter. En särskild studie som har
utförts i anslutning till utredningen tyder på att en positiv differens på några
procentenheter krävs för att uppnå den investeringsnivå som utredningen
räknar med.

I anslutning till denna redovisning av målen för den ekonomiska politiken
vill utskottet understryka att det i nuvarande läge med en otillfredsställande
situation på arbetsmarknaden, med en tung räntebörda gentemot utlandet
och en svår obalans i den offentliga sektorns finanser, finns anledning att
ställa de makroekonomiska balansproblemen i förgrunden. Siffermässiga
preciseringar av de olika målen blir alltid i någon mån godtyckliga och kan
naturligtvis diskuteras. Enligt utskottets mening är den innebörd som
begreppet samhällsekonomisk balans ges i propositionen en riktig utgångspunkt
för den fortsatta analysen.

I motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp) ställer sig motionärerna i stort
bakom de mål som anges i propositionen. Huruvida det är nödvändigt och
riktigt att prioritera målet full sysselsättning framför stabilt penningvärde tas
upp i motionerna 134 och 131. Motionärerna är tveksamma till om en sådan
prioritering är meningsfull. Om en prioritering skall ske bör, hävdar
motionärerna, målet stabilt penningvärde sättas först.

Motionärernas uppfattning synes vara att det inte är meningsfullt att
rangordna målen i ett läge då ekonomin är i samhällsekonomisk balans.
Långtidsutredningen har försökt beskriva hur det skulle vara möjligt att
1 * * Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr 6

FiU 1984/85:6

samtidigt uppnå här angivna mål för den ekonomiska politiken. Denna
inriktning av analysen innebär att utredningen inte behöver göra avvägningar
mellan de ekonomisk-politiska målen.

I propositionen anges som mål också hög ekonomisk tillväxt, jämn
fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

Vad gäller hög ekonomisk tillväxt vill utskottet endast understryka att hög
tillväxt ger oss möjlighet att nå full sysselsättning och givetvis är en
förutsättning för en ökad materiell standard.

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att med ett sammanfattande
mått siffermässigt precisera innebörden av målen regional balans och jämn
fördelning av levnadsstandarden.

I motion 131 (c) understryks vikten av det regionalpolitiska målet som
enligt motionärerna innebär att alla delar av landet skall ges möjlighet att
utvecklas. Regeringens mål på det regionala området är att nå full
sysselsättning i hela landet och att göra olika delar mer likvärdiga när det
gäller tillgång till social, kommersiell och kulturell service. Utskottet vill för
sin del framhålla att en stark och stabil tillväxt på nationell nivå är av
avgörande betydelse för utvecklingen även i de landsdelar som i dag har
betydande sysselsättningsproblem.

En jämn fördelning av levnadsstandarden måste vara ett av de centrala
målen för den ekonomiska politiken. Utskottet vill betona, vilket också görs i
propositionen, att den viktigaste fördelningspolitiska insats som regeringen
kan göra är att driva en politik som leder till full sysselsättning.

Som utskottet tidigare nämnt efterlyses i motion 132 (fp) en mer
klargörande analys av olika typer av målkonflikter inom ramen för långtidsutredningens
analys. Som exempel på en sådan konflikt nämns de fördelningseffekter
som uppkommer på kort och längre sikt när åtgärder vidtas för
att få en bättre balans i statsutgifterna. Minskade offentliga utgifter ger
kortsiktigt negativa fördelningseffekter men är nödvändiga om full sysselsättning
och stabila priser på längre sikt skall uppnås.

Enligt utskottets mening tar motionärerna här upp ett viktigt problem.
Detta belyses också i propositionen. I den framhålls nämligen att en politik
som syftar till att obalanserna i svensk ekonomi skall vara eliminerade år 1990
inte kan undvika att fördelningspolitiska spänningar uppstår. Strävandena
att stimulera den konkurrensutsatta sektorn och sanera statsfinanserna
medför att den offentliga sektorns tillväxt blir lägre än tidigare. Vinsterna i
den konkurrensutsatta delen av näringslivet ökar och måste vara höga under
flera år framåt - dock inte högre än den nivå som rådde under 1960-talet -för att den nödvändiga expansionen skall kunna realiseras. Ett centralt
moment i politiken har därför redan från början varit att de nödvändiga
bördorna skall fördelas efter bärkraft.

Ett spritt ägande betraktas inte, sägs det i motion 134 (m), som något mål
vare sig för långtidsutredarna eller av regeringen. Den nuvarande utvecklingen
mot ett alltmer institutionaliserat ägande riskerar, menar man, att

FiU 1984/85:6

försvaga marknadsekonomin. Motionärerna anser därför att ett viktigt mål
för staten bör vara att stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Målet ett spritt ägande definieras inte närmare i motionen. Utskottet har
inget att invända mot ett sådant mål om innebörden är dels ett krav på
politiken att minska maktkoncentrationen i näringslivet, dels ett allmänt
krav på staten att vidta åtgärder som stimulerar hushållens sparande. Lika
litet som målen regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden
kan detta mål preciseras siffermässigt. Inte heller i motion 134 tas målet ett
spritt ägande över huvud taget upp i den diskussion som förs om långtidsutredningens
olika utvecklingsalternativ. Ej heller nämns detta mål i motionens
avsnitt om en ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans.

Den internationella utvecklingen fram till år 1990

För de viktigaste delarna av svensk industri — verkstadsindustri, trä-,
massa- och pappersindustri samt järn-, stål- och metallverk — motsvarar
exporten ungefär hälften av produktionen. Den helt dominerande delen av
svensk utrikeshandel är vidare inriktad mot OECD-området. Den svenska
ekonomin är därför starkt beroende av utvecklingen i omvärlden och främst
av utvecklingen i industriländerna.

Produktionsuppgången i Nordamerika har varit stark, och Japan fortsätter
att uppvisa en god tillväxt i produktionen. Utvecklingen har emellertid lett
till stora underskott i Förenta staternas statsbudget och bytesbalans. Dessa
underskott kan i längden inte behållas på nuvarande nivå.

Utvecklingen i de övriga OECD-länderna har varit klart sämre. Arbetslösheten
fortsätter att stiga i Västeuropa och oro på arbetsmarknaden stör en
nödvändig återhämtning i flera länder. Många faktorer tyder på att
konjunkturtoppen nu har passerats och att tillväxten blir lägre under år 1985
än under år 1984.

De kraftiga oljeprischockerna i mitten och slutet av 1970-talet innebar
mycket stora påfrestningar på utvecklingsländernas ekonomier. Följderna av
detta blev bl. a. en internationell skuldkris av tidigare ej skådad omfattning.
Ingen väsentlig förbättring av skuldsituationen har skett och riskerna för
akuta kriser i det internationella kreditsystemet kvarstår. Som en följd av
skuldkrisen ökar även riskerna för att de protektionistiska tendenserna
förstärks.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt för sina bedömningar av den
ekonomiska utvecklingen i Sverige antagit en BNP-tillväxt i OECD-området
på i genomsnitt 2% per år för åren 1983-1990 och att konsumentpriserna
samtidigt stiger med 5 % per år. Utredningen antar vidare att världshandelns
tillväxt kommer att dämpas under 1980-talet bl. a. på grund av en förstärkning
av de protektionistiska tendenserna. Den här beskrivna utvecklingen
innebär en måttlig tillväxt i produktionen i OECD-länderna men också att
arbetslösheten i industriländerna som grupp stiger under resten av 1980-talet.

FiU 1984/85:6

Ett litet land som Sverige måste i huvudsak ta den internationella
utvecklingen och den ekonomiska politiken i de dominerande industriländerna
som givna. I propositionen framhålls att det är svårt att tro att
världsekonomins återhämtning blir så stark som vore önskvärt. Därför bör
man, som långtidsutredningen gör, som utgångspunkt för analysen av den
svenska ekonomin välja en försiktig bedömning av den internationella
tillväxten under resten av 1980-talet. Utskottet delar denna uppfattning.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till år 1990

Med ett högt kapacitetsutnyttjande år 1990 skulle den årliga produktionstillväxten
i Sverige åren 1983—1990 kunna uppgå till mellan 2-2,5%.
Långtidsutredningen presenterar för denna period två alternativa utvecklingsvägar.
Alternativ 1 belyser utvecklingen med inriktning på privat
konsumtion och näringsliv, medan alternativ 2 anger en utveckling med
inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor.

Det finns enligt utskottets mening anledning att på några punkter jämföra
långtidsutredningens utvecklingsalternativ åren 1983-1990 med motsvarande
utveckling under 1970-talet. En sådan jämförelse mellan utredningens
alternativ 1 och 1970-talet ger följande resultat.

Den måttliga produktionstillväxten på 2,5 % per år — denna tillväxt är
dock något högre än tillväxten åren 1970-1980 på 2 % per år - ger utrymme
för både stigande reallöner och god lönsamhet i företagen. Ökningen i den
privata konsumtionen med 1,5 % per år är densamma som under 1970-talet
men innebär en väsentlig förbättring i jämförelse med minskningen med
0,5% per år under åren 1980-1983.

1970-talet innebar en mycket låg tillväxt i investeringarna. Industriinvesteringarna
växte under denna period med endast 0,5 % per år och föll under de
tre första åren på 1980-talet med 11 % per år. Långtidsutredningens
alternativ 1 innebär ett markerat trendbrott vad gäller denna utveckling.
Investeringarna ökar i detta alternativ med totalt 3 % per år i genomsnitt åren
1983-1990 och industriinvesteringarna med något mer än 10% per år.

Enligt utskottets mening är detta ett av de viktigare kraven som måste
ställas på utvecklingen under resten av 1980-talet.

Utskottet vill också peka på det trendbrott i industriproduktionstillväxten
som utgör en förutsättning för en balanserad utveckling. Produktionen i
industrin ökar sålunda med nära 4,5 % per år 1983-1990 att jämföras med
1 % per år under 1970-talet. Till största delen måste tillväxten ske i redan
stora och utlandsetablerade företag, men strukturomvandlingen i industrin
måste trots detta bli mycket snabb.

Under 1970-talet minskade industrisysselsättningen med 70000 personer.
Även 1980—1983 fortsatte nedgången med 90000 personer. Alternativ 1
innebär att denna negativa utveckling bryts och ger en ökning i industrisysselsättningen.
Utskottet vill understryka att den sysselsättningsökning som
krävs för att full sysselsättning skall uppnås år 1990 - 290000 personer —

FiU 1984/85:6

främst är koncentrerad till tjänstesektorn. Sysselsättningsökningen i denna
sektor — privat och offentlig — anges i utredningen till 230 000 personer.

Utvecklingen enligt alternativ 2 ger en väsentligt lägre tillväxt i den privata
konsumtionen i jämförelse med utvecklingen under 1970-talet. Vidare gäller
att industrisysselsättningen utvecklas lika ogynnsamt som under perioden
1970-1980. Huvuddelen av sysselsättningsökningen kommer i detta alternativ
att äga rum inom den offentliga sektorn. Det bör dock påpekas att denna
expansion blir väsentligt mindre än den som kunde noteras för 1970-talet.

En praktiskt taget enhällig remissopinion, som har uttalat sig om dessa
båda alternativ, förordar alternativ 1.

Samma ställningstagande görs i propositionen och i stort sett även i
motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp).

Enligt utskottets mening måste efter den kraftiga urholkningen av
hushållens inkomster de senaste åren en förstärkning ske av reallönerna,
vilket innebär att den privata konsumtionen ges en större tyngd.

Utskottet förordar därför en utveckling enligt alternativ 1.

Två skäl anges i långtidsutredningen för att utredningen denna gång
innehåller även en förloppsanalys för de närmaste åren. Det ena är att det
därigenom blir möjligt att analysera hur de medelfristiga framskrivningarna
— de tidigare nämnda alternativen 1 och 2 - hänger samman med utsikterna
för de närmaste åren. Det andra skälet är att de anpassningsproblem som
framkommer i utredningen bättre kan studeras i en förloppsanalys.

I förloppsanalysen redovisas för perioden 1983-1987 två alternativ:

- Referensalternativet, vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och
lönebildning inte förändras och att statens inkomster och utgifter utvecklas i
enlighet med redan fattade beslut. Referensalternativet kan således ses som
ett försök till prognos under förutsättning av dels att ekonomins funktionssätt
inte ändras, dels en oförändrad ekonomisk politik.

— Balansalternativet, vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och
löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i
genomsnitt ca 6 miljarder kronor per år. Balansalternativet utgår följaktligen
från att den ekonomiska politiken inriktas så att utvecklingen går mot balans
år 1990. Denna utveckling kräver också ett förändrat beteende hos de
ekonomiska aktörerna. Hur ekonomin utvecklas enligt dessa alternativ
anges i tabell 2 på s. 3 i betänkandet.

Trots de negativa konsekvenserna med närmare 300000 öppet arbetslösa
år 1987 är dessvärre inte referensalternativet osannolikt. I stora delar
överensstämmer referensalternativet med utvecklingen under 1970-talet.
Arbetslösheten steg emellertid aldrig då till den nivå som anges i referensalternativet.
I stället uppstod svåra obalanser i statsbudgeten och bytesbalansen.

En utveckling enligt referensalternativet kan enligt utskottets mening inte
accepteras. Det är tvärtom nödvändigt att nå flera av de uppsatta målen
redan före år 1990. Enligt balansalternativet sker anpassningen när det gäller

FiU 1984/85:6

relativprissänkningar och budgetförstärkningar redan under perioden
1985-1987. Inträffar detta ökar möjligheterna att den genomförda devalveringen
får bestående effekter på såväl bytesbalans som sysselsättning.

Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit är långtidsutredningens
förloppsanalys ett värdefullt underlag för diskussioner om inriktningen av
den ekonomiska politiken. Utskottet vill emellertid samtidigt understryka att
det finns betydande svårigheter och osäkerheter vid framskrivningar av den
typ som referens- och balansalternativen representerar. Detta är också
orsaken till att förloppsanalysen inte går ända fram till år 1990 utan stannar
vid år 1987.

Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

Under det senaste decenniet har Sverige haft underskott i bytesbalansen
varje år. Vi har ackumulerat en total utlandsskuld på över 160 miljarder
kronor. Eftersom exporten inte ens under perioder med högt kapacitetsutnyttjande
har räckt till att betala importen och våra växande transfereringsutgifter,
kan man tala om ett strukturellt underskott i bytesbalansen.

Den reala utvecklingen av varuströmmarna visar emellertid att exportvolymen
har ökat ungefär dubbelt så snabbt som importvolymen. Att underskott
trots detta har uppkommit i varuutbytet beror på att importpriserna har
utvecklats oförmånligt i förhållande till exportpriserna, dvs. bytesförhållandet
(terms of trade) har försämrats kraftigt. Detta beror delvis på oljeprishöjningarna
men också på att det varit nödvändigt att genom devalveringar
förbättra de svenska företagens konkurrenskraft.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom den relativt försiktiga
bedömning av den internationella utvecklingen som görs i utredningen. Den
innebär att världshandeln antas utvecklas relativt måttligt fram till år 1990.
Möjligheterna för Sverige att öka sin export i den utsträckning som är
nödvändig för att nå balans i utrikeshandeln ligger därför i att svensk export
kan öka sina marknadsandelar. För att detta skall vara möjligt är det enligt
utredningen nödvändigt att sänka relativpriserna. Inte minst utvecklingen
efter de senaste devalveringarna åren 1981 och 1982 visar att sänkta
relativpriser leder till ökade marknadsandelar.

Kravet på relativprissänkningar har ifrågasatts med tanke på de samhällsekonomiska
kostnader det för med sig. Det har sagts bl. a. i remissvaren att
möjligheterna för Sverige att hävda sig internationellt ligger i att konkurrera
med tekniskt avancerade produkter, där i högre grad andra faktorer än priset
är avgörande. Behovet av relativprissänkningar har därför överskattats, har
det hävdats. Det torde emellertid stå klart att vi under den period
långtidsutredningen behandlar måste konkurrera även på marknader med
mer standardiserade produkter, där priset har avgörande betydelse. Utskottet
vill därför understryka betydelsen av att vi lyckas hålla pris- och
lönekostnadsutvecklingen nere. Detta hindrar inte att vi samtidigt bör satsa
på att stärka vår konkurrenskraft genom forskning, produktutveckling,

FiU 1984/85:6

marknadsföring, kvalitetsförbättringar etc. Sådana faktorer är väl så viktiga,
även om dessa också kräver betydande resurser.

Vilka förutsättningar finns att begränsa prisökningarna? Långtidsutredningen
diskuterar olika möjligheter att dämpa pris- och löneökningarna och
kommer till slutsatsen att för detta krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och
en ny lönemodell.

För att en snabb produktionstillväxt skall kunna åstadkommas de närmaste
åren krävs tillgång på tekniker och yrkesutbildad personal. Även i lägen
med god tillgång på arbetskraft kan brist på vissa kategorier arbetskraft driva
upp arbetskraftskostnader och inflation. Genom att öka arbetskraftens
yrkesmässiga kunnande och rörlighet minskas denna risk. Utskottet delar
därför uppfattningen att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska insatser är
nödvändiga för att undvika att brist på arbetskraft leder till ökade kostnader
och högre inflation. En effektiv arbetsförmedling är ett väsentligt inslag i en
sådan politik.

Utredningens analyser visar tydligt på behovet att finna en lönebildningsmodell
som inte driver upp inflationen. Med låg inflation kan reallönerna
öka, sysselsättningen förbättras och företagen bli lönsamma. I utredningen
föreslås därför att arbetsmarknadens parter i samverkan försöker utveckla en
ny lönebildningsmodell som kan verka stabiliserande på pris- och löneutvecklingen
och dämpande på inflationsförväntningarna. Ett arbete med att
utveckla en sådan modell har redan inletts av arbetsmarknadens parter. Av
remissvaren framgår att man emellertid inte förutser att arbetet skall kunna
vara klart till 1985 års avtalsrörelse.

I motionerna 131 (c) och 132 (fp) ser man positivt på att en ny
lönebildningsmodell utarbetas. Man understryker emellertid att detta är en
fråga för arbetsmarknadens parter och att staten inte bör ingripa i förhandlingarna.
Det påpekas i motion 131 (c) att staten i egenskap av arbetsgivare
har ett särskilt ansvar för förhandlingarna. I motion 132 (fp) skisseras också
en modell som innebär att arbetsmarknadens parter även ansvarar för
konsekvenserna av avtalen i form av arbetslöshetskostnader. I motion 134
(m) anförs att en analys av skattesystemets effekter på lönebildningen hade
varit mer fruktbar än utredningens diskussion av ny lönemodell.

Det är enligt utskottet nödvändigt att pris- och lönebildningen ändras för
att inte den svenska ekonomin skall fastna i en destruktiv devalveringscykel
med hög inflation, försämrade reallöner, svag tillväxt och ökande underskott
i bytesbalansen och i statsbudgeten. Pris- och kostnadsökningarna måste
begränsas. De svenska företagens goda konkurrenskraft måste bevaras. Det
är nödvändigt för att garantera sysselsättningen på längre sikt. En låg
inflation bör också eftersträvas för att undvika negativa effekter på inkomstoch
förmögenhetsfördelningen och på resursallokeringen.

Löneförhandlingarna i Sverige har av tradition skötts av arbetsmarknadens
parter. I likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att
det ligger ett stort värde i detta. Att parterna utarbetar en modell för att

FiU 1984/85:6

bestämma löneökningarna i stil med EFO-modellen innebär ingen ändring
av ansvarsfördelningen. I en sådan modell ingår också att beakta skattesystemets
effekter. Det bör emellertid slås fast att utvecklandet av en modell för
lönebildningen inte ensamt påverkar pris- och lönebildningen. Den ekonomiska
politiken måste utformas så att den ger goda förutsättningar för
lönebildningen. Ansvaret härför åvilar statsmakterna.

I motion 134 (m) motsätter man sig all statlig inblandning i avtalsrörelsen.
Parterna måste ha full frihet att förhandla, men de skall också ta ansvar för
konsekvenserna. Endast på så sätt kan alltför snabba löneökningar motverkas,
anför motionärerna. Regeringen måste före avtalsrörelsen deklarera att
åtgärder inte kan bli aktuella för att eliminera effekterna av alltför stora
lönehöjningar. Ingen regering kan garantera sysselsättningen oberoende av
hur parterna på arbetsmarknaden beter sig.

Utskottet avvisar bestämt detta synsätt. Full sysselsättning är det övergripande
målet. Utskottet delar därför inte uppfattningen att samhället på det
sätt som uttalas i motion 134 (m) skulle avsäga sig allt ansvar för
sysselsättningen. Metoden att med hjälp av arbetslöshet pressa ned inflationen
har tillämpats i andra länder. Det har förutom stort personligt lidande
medfört stora samhällsekonomiska kostnader i form av massarbetslöshet och
utslagning av produktionskapacitet. Framför allt har ungdomar och grupper
som inte är etablerade på arbetsmarknaden drabbats av denna politik.
Utskottet tar bestämt avstånd från en sådan politik.

Vid ett budgetunderskott på 40-50 miljarder kommer med nuvarande
redovisningsprinciper den offentliga sektorns finansiella sparande att vara i
stort sett balanserat år 1990. För att nå detta mål måste en stram finanspolitik
föras de närmaste åren med en väsentlig förstärkning av statens finanser i
förhållande till dagsläget.

För att uppnå det långsiktiga budgetsaldomålet bör enligt långtidsutredningen
de närmaste åren särskilda budgetförstärkande åtgärder vidtas på i
storleksordningen 6 miljarder kronor per år. Budgetförstärkningarna behövs
även för att motverka tendenser till ökad inflation, stigande räntor och
valutautflöde. Förstärkningen av statsbudgeten bör emellertid inte, sägs det i
utredningen, gå så snabbt att tillväxten och kapacitetsutnyttjandet pressas
ned vilket skulle resultera i fallande investeringar och stigande arbetslöshet.

I motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp) understryks vikten av att föra en
stram finanspolitik. I motionerna framhålls att till följd av regeringens hittills
förda budgetpolitik innebär långtidsutredningens krav på budgetförstärkningar
att huvuddelen måste genomföras under den kommande lågkonjunkturen.
I motionerna betonas vidare att utgiftspolitiken måste föras utifrån
förutsättningen av ett på kort sikt oförändrat och på längre sikt minskat
skattetryck. Detta innebär minskade offentliga utgifter och krav på effektivisering
av den offentliga sektorn.

Utskottet delar uppfattningen att en sanering av statsfinanserna måste
innehålla både nedskärningar av vissa utgifter och åtgärder för att effektivise -

FiU 1984/85:6

ra den offentliga sektorn. Utskottet vill emellertid liksom föredraganden
framhålla att de olika stegen i en långsiktig budgetpolitik inte kan preciseras
på förhand. Utgiftspolitiken bör dock föras utifrån förutsättningen av ett i
stort sett oförändrat skattetryck de närmaste åren. Ställningstagandet till hur
stora de årliga budgetförstärkningarna bör vara de närmaste åren bör
emellertid bestämmas även av stabiliseringspolitiska överväganden.

Övriga aspekter på långtidsutredningen

I motion 133 (vpk) anförs att långtidsutredningen sätter upp sina balansmål
och anger vägen dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av
förändring och motsättningar som vi lever i. Utredningen kan därför inte
tjäna som underlag för den ekonomiska politiken. Då den bakomliggande
teorin dessutom är ohistorisk och inte tar hänsyn till faktiska makt- och
klassintressen blir målbeskrivningarna och den angivna strategin enligt
motionärerna ett stöd för kapitalistklassens intressen. Fram till år 2000 krävs
750000 nya arbetstillfällen. Sysselsättningen i den offentliga sektorn skall
ökas med 40000 nya arbeten per år. Exempel på medel för att nå bl. a. dessa
mål är upprättande av ett statligt industriprogram, facklig vetorätt vid
introduktion av ny teknik och att beslut om investeringar och samhälleligt
sparande skall styras av stat, kommuner och arbetarkollektiv. I motionen
avvisas de riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i propositionen.

Med anledning av motion 133 vill utskottet anföra följande. I motionen
avvisas helt långtidsutredningens analys av alternativa utvecklingsvägar för
att nå balans år 1990. Motionärerna ger själva inte några alternativ till
utredningens analys, som skulle kunna beskriva konsekvenserna av de krav
som ställs upp i motionen - exempelvis 400000 nya arbetstillfällen i den
offentliga sektorn under en tioårsperiod. I motionen påstås att problemen
med underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten är överdrivna av
politiska skäl. Vidare hävdas att genom åtgärder med kraftig planekonomisk
inriktning försvinner problemen i den svenska ekonomin vilket bl. a. skulle
innebära att full sysselsättning nås. Målen kommer att uppnås trots Sveriges
starka utrikeshandelsberoende till en omvärld i vilken arbetslösheten stiger
från en redan hög nivå.

Utskottet avvisar såväl den i motionen angivna förklaringen till vilka
faktorer som bestämmer den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt
som de medel som anges för att de i motionen uppställda kraven skall
uppfyllas.

Vad gäller målet full sysselsättning och motionens behandling av detta mål
vill emellertid utskottet göra följande kommentar.

I motion 133 avvisas den i långtidsutredningen angivna preciseringen av
sysselsättningsmålet till 2% arbetslöshet. Denna nivå på arbetslösheten är
enligt motionärerna för hög och då hänsyn inte tas till den dolda arbetslöshe -

FiU 1984/85:6

ten kan målet alltid uppnås med beredskapsarbeten eller förtidspensioner.

Utskottet vill understryka att långtidsutredningens preciseringar av de
olika målen i någon mån måste bli godtyckliga och naturligtvis kan
diskuteras. De har inte kunnat baseras på några uttalanden från regering och
riksdag. För att kunna genomföra en konkret analys av utvecklingen fram till
år 1990 måste emellertid utredningen arbeta med kvantifierade förutsättningar.
I detta sammanhang har full sysselsättning år 1990 preciserats som
2 % arbetslöshet. Detta värde har bedömts vara förenligt med fullt kapacitetsutnyttjande
i ekonomin. I denna kvantifiering ligger underförstått att
arbetsmarknadsläget skall fram till år 1990 ha utvecklats på ett sådant sätt att
behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser då skall vara begränsat.

I motionen krävs även att en övergång till sex timmars arbetsdag påbörjas
under 1980-talet och skall vara genomförd vid början av 1990-talet. Inte
heller i detta fall diskuteras i motionen vilka faktiska möjligheter som
föreligger för att genomföra en sådan reform.

Långtidsutredningens beräkningar ger vid handen att en förkortning av
arbetsveckan från 40 timmar till 37,5 timmar leder till ett produktionsbortfall
på mellan 4-7 % år 1990.

Det bör dock, vilket framhålls i propositionen, finnas utrymme för ett
första steg på väg mot en kortare arbetsdag under förutsättning att den
ekonomiska tillväxten blir sådan att även reallönerna kan växa. Därvid bör
grupper som t. ex. småbarnsföräldrar, äldre som vill och behöver trappa ner
sin arbetstid och skiftarbetande prioriteras.

Utskottet avstyrker motion 133.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:131, 1984/85:132,
1984/85:133 och 1984/85:134 godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i proposition
1984/85:40.

Stockholm den 29 november 1984

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Per-Axel Nilsson (s), Lennart
Blom (m), Roland Sundgren (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m),
Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Bo Södersten (s), Hugo Hegeland
(m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Anders
Andersson (m) och Stina Eliasson (c).

FiU 1984/85:6

Reservationer

1. Björn Molin (fp), Lennart Blom (m), Filip Fridolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Hugo Hegeland (m), Anders Andersson (m) och Stina
Eliasson (c) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:

Inledning

Långtidsutredningen presenterades i mars 1984. Den behandlas denna
gång till skillnad från tidigare långtidsutredningar i en separat proposition. I
denna redovisas den huvudsakliga inriktningen av den ekonomiska politik
som regeringen avser att föra de närmaste åren för att uppnå balans i slutet av
1980-talet. Riksdagen får genom propositionen möjlighet att mer ingående ta
ställning till de långsiktiga frågorna i den ekonomiska politiken. Det är enligt
utskottets mening mycket värdefullt. Behovet av en långsiktig strategi för
den ekonomiska politiken är uppenbart.

I de motioner som väckts med anledning av propositionen diskuteras
uppläggningen av utredningen.

Utskottet delar uppfattningen i motionerna 134,131 och 132 att utredningen
och propositionen mer konkret borde angett de krav som ställs på den
ekonomiska politikens konkreta utformning för att de långsiktiga målen skall
uppnås. Utskottet finner det också mot denna bakgrund anmärkningsvärt att
regeringen samma dag proposition 40 presenteras lägger fram en proposition
om skattehöjningar, som innehåller förslag som kraftigt avviker från de
angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

FiU 1984/85:6

Utskottet anser att förslag till omedelbara åtgärder självfallet måste vara
så utformade att de passar in och harmonierar med den långsiktiga
ekonomisk-politiska strategin.

Vänsterpartiet kommunisterna underkänner i motion 133 långtidsutredningen
som ett underlag för den ekonomiska politiken på medellång sikt.
Enligt motionärerna sätter utredningen upp sina balansmål och anger vägen
dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp som vi lever i -långtidsutredningen blir därför mest en sorts abstrakt sifferlek.

Utskottet delar inte den uppfattningen och avvisar den kritik mot
uppläggningen av långtidsutredningen som framförs i motion 133.

Utskottet har valt att i det följande behandla propositionen och motionerna
på följande sätt. Närmast kommer utskottet att diskutera de ekonomiskpolitiska
målen, den ekonomiska utvecklingen i ett tioårsperspektiv och den
successiva anpassningen till ett läge med samhällsekonomisk balans. Därefter
tar utskottet upp frågan om vilka krav som bör ställas på den ekonomiska
politiken på medellång sikt för att detta balansmål skall kunna nås.

De ekonomisk-politiska målen

De centrala målen för den ekonomiska politiken anges i propositionen till
full sysselsättning, stabilt penningvärde, balans i utrikesbetalningarna, hög
ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden och regional
balans.

De tre förstnämnda målen ges en siffermässig precisering i propositionen.

Full sysselsättning definieras som ett läge med 2 % öppen arbetslöshet.
Det förutsätts i stort sett motsvara den friktionsarbetslöshet som finns även
vid fullt kapacitetsutnyttjande. Den öppna arbetslösheten uppgår f. n. till

3,1 %.

Stabilt penningvärde definieras i långtidsutredningen som en inflation som
ligger under 4 % per år. I propositionen framhålls att man på något längre
sikt bör sträva efter lägre tal än 4 % men att det är för tidigt att binda sig vid
en precis siffra. Inflationen i år väntas uppgå till drygt 8 %.

Balans i utrikesbetalningarna anges som ett överskott i bytesbalansen på 10
miljarder kronor år 1990. Storleken på den utländska statsskulden utgör
grunden för detta krav på vår utrikeshandel. Det kan nämnas att räntebetalningarna
på utlandsskulden i år uppgår till ca 20 miljarder kronor.

Utöver dessa mål preciseras även hur stort budgetunderskottet skall vara
och på vilken nivå lönsamheten i näringslivet bör ligga.

Balans i statsbudgeten innebär enligt propositionen att budgetunderskottet
behöver minska till 40-50 miljarder kronor i löpande priser år 1990. Detta
innebär att den offentliga sektorns finansiella sparande i stort sett är
balanserat år 1990. Det kassamässiga budgetunderskottet beräknas i år bli ca
70 miljarder kronor, varav statsskuldräntorna utgör ca 68 miljarder kronor.
Det underliggande budgetunderskottet beräknas till ca 84 miljarder kronor.

FiU 1984/85:6

Målet god lönsamhet i näringslivet anges i långtidsutredningen som att
avkastningen på materiellt kapital före skatt bör överstiga avkastningen på
finansiella placeringar med 2 procentenheter. En särskild studie som har
utförts i anslutning till utredningen tyder på att en positiv differens på några
procentenheter krävs för att uppnå den investeringsnivå som utredningen
räknar med.

I propositionen anges som mål också hög ekonomisk tillväxt, jämn
fördelning av levnadsstandarden och regional balans.

Vad gäller god ekonomisk tillväxt vill utskottet endast understryka att god
tillväxt ger oss möjlighet att nå full sysselsättning och givetvis är en
förutsättning för en ökad materiell standard.

Vad gäller en jämn fördelning av levnadsstandarden anser utskottet att den
viktigaste insats som regeringen kan göra är att driva en politik som leder till
sänkt inflation och full sysselsättning.

Målet regional balans kräver en regionalpolitik som ger alla delar av landet
möjlighet att utvecklas. För att uppnå detta är det särskilt viktigt att de små
och medelstora företagen arbetar under goda förutsättningar. Regionalpolitiken
bör kombineras med ökad yrkesmässig rörlighet och en medveten
satsning på att med hjälp av en ny teknik kunna främja ett mer decentraliserat
näringsliv.

I anslutning till denna redovisning av målen för den ekonomiska politiken
vill utskottet understryka att det i nuvarande läge med en otillfredsställande
situation på arbetsmarknaden, med en tung räntebörda gentemot utlandet
och en svår obalans i den offentliga sektorns finanser finns anledning att ställa
de makroekonomiska balansproblemen i förgrunden. Enligt utskottets
mening är den innebörd som begreppet samhällsekonomisk balans ges ovan
en riktig utgångspunkt för den fortsatta analysen.

I motion 132 (fp) efterlyses en mer klargörande analys av olika typer av
målkonflikter.

Utskottet anser att det är en svaghet att regeringen i proposition 40
knappast alls berör förekomsten av målkonflikter.

Utskottet vill ge två exempel på målkonflikter som kommer att nödvändiggöra
politiska prioriteringar när den ekonomiska politiken skall utformas för
de närmaste åren. Bägge dessa målkonflikter handlar om fördelningseffekter
på kortare och längre sikt.

Det råder i dag en bred enighet om att en av de viktigaste uppgifterna för
den ekonomiska politiken under de kommande åren är att uppnå en bättre
balans i statsfinanserna och att detta är en förutsättning för att uppnå full
sysselsättning och lägre inflationstakt. Det råder heller inga delade meningar
om att en god ekonomisk tillväxt är av stor betydelse för att budgetunderskottet
skall kunna reduceras. Men därutöver krävs aktiva budgetförstärkande
åtgärder. Långtidsutredningen har för sin del preciserat dem till 18
miljarder kronor under perioden 1985-1987.

FiU 1984/85:6

I princip står två vägar til! buds, skattehöjningar och utgiftsminskningar.
Det är något oklart vilken avvägning mellan dessa medel som regeringen
förordar. Det slås dock fast att man framöver måste utgå från ”ett i stort sett
oförändrat skattetryck”.

Socialdemokraterna har tidigare avvisat varje tanke på minskade offentliga
utgifter med hänvisning till de fördelningspolitiska effekterna.

Ett av felen med de socialdemokratiska beräkningarna har varit att de varit
helt statiska. Man har helt bortsett från besparingarnas effekter på ekonomins
utveckling på sikt, t. ex. på sysselsättning och inflation. Dessa effekter
är av största betydelse just för att nå viktiga fördelningspolitiska mål.
Regeringen framhåller nu att ”den viktigaste fördelningspolitiska insats som
regeringen kan göra är att driva en ekonomisk politik som leder till full
sysselsättning och stabila priser”. Samtidigt konstaterar man att aktiva
budgetförstärkande åtgärder är en nödvändig förutsättning för att nå dessa
mål.

Regeringen tycks nu åtminstone i teorin dra samma slutsats som (m), (c)
och (fp) tidigare gjort, nämligen att minskade offentliga utgifter, trots vissa
kortsiktigt negativa fördelningseffekter, är ett nödvändigt inslag i en
ekonomisk politik som bl. a. siktar till rättvis fördelning.

Utskottet vill ge ytterligare ett exempel på en liknande målkonflikt.
Progressiv inkomstskatt och inkomstprövade sociala förmåner har införts i
fördelningspolitiskt syfte. Vid en starkt progressiv skatteskala samt avgifter
och bidrag som är inkomstrelaterade uppkommer emellertid mycket besvärande
marginaleffekter.

Det råder i dag en betydande enighet om att såväl marginaleffekterna,
särskilt för barnfamiljer, som marginalskatterna för många inkomsttagare är
så höga att de skapar besvärande snedvridningseffekter i ekonomin.
Samtidigt är det emellertid uppenbart att åtgärder för att minska marginalskatter
och andra marginaleffekter på kort sikt kan ge större fördel för högre
inkomsttagare. Även här möter vi alltså en målkonflikt mellan effekter på
kortare och längre sikt.

Ett spritt ägande betraktas inte, sägs det i motion 134 (m), som något mål
vare sig för långtidsutredarna eller av regeringen. Den nuvarande utvecklingen
mot ett alltmera institutionaliserat ägande riskerar, menar man, att
försvaga marknadsekonomin. Motionärerna anser därför att ett viktigt mål
för staten bör vara att stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att ett viktigt mål för att stärka
marknadsekonomin är att antalet enskilda människor som är delägare i det
privata näringslivet ökar.

Den internationella ekonomiska utvecklingen fram till år 1990

För de viktigaste delarna av svensk industri - verkstadsindustri, trä-,
massa- och pappersindustrin samt järn-, stål- och metallverk - motsvarar

FiU 1984/85:6

exporten ungefär hälften av produktionen. Den helt dominerande delen av
svensk utrikeshandel är vidare inriktad mot OECD-området. Den svenska
ekonomin är därför starkt beroende av utvecklingen i omvärlden och främst
av utvecklingen i industriländerna.

Produktionsuppgången i Nordamerika har varit stark, och Japan fortsätter
att uppvisa en god tillväxt i produktionen. Denna utveckling har emellertid
lett till stora underskott i Förenta staternas statsbudget och bytesbalans.
Dessa underskott kan i längden inte behållas på nuvarande nivå.

Utvecklingen i de övriga OECD-länderna har varit klart sämre. Arbetslösheten
fortsätter att stiga i Västeuropa, och oro på arbetsmarknaden stör en
nödvändig återhämtning i flera länder. Många faktorer tyder på att
konjunkturtoppen nu har passerats och att tillväxten blir lägre under år 1985
än under år 1984.

De kraftiga oljeprischockerna i mitten och slutet av 1970-talet innebar
mycket stora påfrestningar på utvecklingsländernas ekonomier. Följderna av
detta blev bl. a. en internationell skuldkris av tidigare ej skådad omfattning.
Ingen väsentlig förbättring av skuldsituationen har skett, och riskerna för
akuta kriser i det internationella kreditsystemet kvarstår. Som en följd av
skuldkrisen ökar även riskerna för att de protektionistiska tendenserna
förstärks.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt för sina bedömningar av den
ekonomiska utvecklingen i Sverige antagit en BNP-tillväxt i OECD-området
på i genomsnitt 2 % per år för åren 1983-1990 och att konsumentpriserna
samtidigt stiger med 5 % per år. Utredningen antar vidare att världshandelns
tillväxt kommer att dämpas under 1980-talet bl. a. på grund av en förstärkning
av de protektionistiska tendenserna. Den här beskrivna utvecklingen
innebär en måttlig tillväxt i produktionen i OECD-länderna men också att
arbetslösheten i industriländerna som grupp stiger under resten av 1980-talet.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till år 1990

Långtidsutredningen presenterar för perioden 1983-1990 alternativa utvecklingsvägar.
Alternativ 1 belyser utvecklingen med inriktning på privat
konsumtion och näringsliv, medan alternativ 2 anger en utveckling med
inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor.

En praktiskt taget enhällig remissopinion, som har uttalat sig om dessa

FiU 1984/85:6

båda alternativ, förordar alternativ 1.

Samma ställningstagande görs i propositionen och i än högre grad i
motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp).

Utskottet anser alternativ 2 som helt orealistiskt och behandlar därför i
fortsättningen bara alternativ 1.

Långtidsutredningens alternativ 1 innebär att industriinvesteringarna
okar med något mer än 10 % per år. Enligt utskottets mening är detta ett av
de viktigare kraven som måste ställas på utvecklingen under resten av
1980-talet.

Framtidssatsningarna måste ske såväl i de redan i dag stora och etablerade
exportföretagen som i de mindre och medelstora företagen. Erfarenheten
från inte minst USA under de senare åren har visat att det är just i mindre
företag som de bästa förutsättningarna för tillväxt finns.

Utskottet vill understryka att den sysselsättningsökning som krävs för att
full sysselsättning skall uppnås år 1990 - 290 000 personer - främst är
koncentrerad till tjänstesektorn. Sysselsättningsökningen i denna sektor -privat och offentlig - anges i utredningen till 230 000 personer.

Det är inte lätt att se hur arbetslösheten skall kunna minskas i Sverige, när
den antas öka från en redan hög nivå i övriga Europa samtidigt som löner och
priser måste utvecklas långsammare här än i andra länder. De möjligheter
som de senaste årens konjunkturuppgång erbjudit har dessutom dåligt tagits
till vara. Det står klart att balansmålet inte kan uppnås utan en kraftig
omläggning av den ekonomiska politiken.

Två skäl anges i långtidsutredningen för att utredningen denna gång
innehåller även en förloppsanalys för de närmaste åren. Det ena är att det
därigenom blir möjligt att analysera hur de medelfristiga framskrivningarna
hänger samman med utsikterna för de närmaste åren. Det andra skälet är att
de anpassningsproblem som framkommer i utredningen bättre kan studeras i
en förloppsanalys.

I förloppsanalysen redovisas för perioden 1983-1987 två alternativ:

Referensalternativet, vilket förutsätter dels att 1970-talets pris- och lönebildning
inte förändras och att statens inkomster och utgifter utvecklas i
enlighet med redan fattade beslut. Referensalternativet kan således ses som
ett försök till prognos under förutsättning av dels att ekonomins funktionssätt
inte ändras, dels en oförändrad ekonomisk politik.

Balansalternativet, vilket förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och
löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar på i
genomsnitt ca 6 miljarder kronor per år. Balansalternativet utgår följaktligen
från att den ekonomiska politiken inriktas så att utvecklingen går mot balans
år 1990. Denna utveckling kräver också ett förändrat beteende hos de
ekonomiska aktörerna. Hur ekonomin utvecklas enligt dessa alternativ
anges i tabell 2 på s. 3 i betänkandet.

En utveckling enligt referensalternativet kan enligt utskottets mening inte
accepteras. Det är tvärtom nödvändigt att nå flera av de uppsatta målen

FiU 1984/85:6

redan före år 1990. Enligt balansalternativet bör anpassningen ske när det
gäller relativprissänkningar och budgetförstärkningar redan under perioden
1985-1987.

Lägre pris- och löneökningstakter är en mycket väsentlig förutsättning för
att vår ekonomi skall komma in i den bana som skisserats i balansalternativet.
Enligt detta skall timlönekostnaden i år stiga med 6 % och 1985 med 5 %.
Enligt konjunkturinstitutet stiger dock lönerna i år med ca 8 % - i industrin
med hela 10 % - och nästa år med drygt 7 %. För inflationen utgick
utredningen ifrån en prisstegring med 6 % i år och 3 % nästa år. Inflationen
blir ca 8 % i år, och för nästa år tror konjunkturinstitutet på knappt 5 %. Den
faktiska pris- och löneutvecklingen avviker med andra ord kraftigt från vad
som krävs för att ekonomisk balans skall erhållas. I stället ligger utvecklingen
tyvärr i linje med den som har antagits i referensalternativet.

Förutom låga pris- och löneökningar lyfte långtidsutredningen fram
behovet av budgetförstärkningar på i'genomsnitt 6 miljarder kronor per år
för att balansalternativet skulle uppfyllas.

Rimligen innebär rekommendationen att besparingen bör vara större i
högkonjunktur. Men regeringen har låtit goda år gå utan besparingar. Därför
tvingas tyvärr utgiftsnedskärningarna ske i en mindre förmånlig konjunktur.
Erforderlig konjunkturstabilisering kan uppnås genom storleken på de
skattesänkningar som samtidigt genomförs.

Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

Den allvarligaste bristen hos såväl långtidsutredningen som proposition 40
är att de konkreta politiska åtgärderna som behövs för att uppnå de angivna
målen är alltför vagt angivna. Utskottet anser att följande punkter måste
utgöra stommen i en politik för samhällsekonomisk balans.

1. Stärkt marknadsekonomi

En väl fungerande marknadsekonomi har visat sig vara det överlägset
bästa ekonomiska systemet för att öka välståndet i ett land. Den mångfald
marknadsekonomin bygger på är i sig också en förutsättning för pluralism på
andra samhällsområden. Den ekonomiska politiken bör därför inriktas på att
bevara och stärka marknadsekonomin.

Den ökade tillväxten under de kommande åren måste komma från en vital
företagssektor. Den finansiella krisen i den offentliga sektorn gör att någon
expansion inte är möjlig där. För att få en tillräcklig tillväxt i den privata
sektorn krävs förbättrade incitament och bättre fungerande marknader.

I långtidsutredningen saknas en ordentlig analys av produktionskapacitetens
möjliga ökning. Utredarna har antagit att produktionen långsiktigt skall
öka med maximalt 2-2,5 % per år. Något försök att analysera hur en mer
marknadsanpassad ekonomisk politik påverkar strukturomvandling och

FiU 1984/85:6

produktivitet har inte gjorts. Utskottets uppfattning är att med en sådan
politik är en snabbare produktivitetsökning möjlig att uppnå än vad
långtidsutredningen antagit.

Utvecklingen mot ett alltmer institutionaliserat ägande riskerar att försvaga
marknadsekonomin. Ägandefunktionen passiviseras och näringslivet
byråkratiseras. Enskilt ägande ger dessutom hushållen trygghet och oberoende
och skapar ansvarskänsla. Ett viktigt mål för staten är därför att
stimulera hushållens förmögenhetsbildning.

Det mest akuta hotet mot marknadsekonomin är de kollektiva löntagarfonderna.
De syftar till att koncentrera makten över näringslivet till de
fackliga topporganen, vilket på sikt medför socialisering.

Erfarenheterna under de senaste två åren visar att det nu behövs åtgärder
av mer näringspolitisk natur för att kunna återfå den fulla sysselsättningen.
De traditionella arbetsmarknadspolitiska insatserna har visat sig otillräckliga.

2. Minska statens utgifter

Det stora budgetunderskottet är ett av de allvarligaste hoten mot den
svenska ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under
1980-talet måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser.
Eftersom skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av
de offentliga utgifterna nödvändig. Utgiftsnedskärningar är också väsentliga
för att minska inflationen.

Långtidsutredningen har angivit att statens budgetunderskott behöver
reduceras till 40-50 miljarder kronor 1990. För det krävs genomsnittliga
besparingar med 6 miljarder kronor/år enligt utredningens beräkningar.
Under högkonjunkturår bör följaktligen besparingarna vara betydligt större.
Oppositionen har i reservation 1 i finansutskottets betänkande 1983/84:40
satt ca 10 miljarder kronor som ett rimligt sparmål för 1984/85.

3. Ingen ytterligare ökning får ske av det totala skattetrycket. I stället behövs
skattesänkningar på vissa områden.

En allvarlig brist i långtidsutredningen och regeringens proposition är att
skatteproblematiken ej tas på allvar. Produktionsökningen kan inte åstadkommas
enbart genom ökade vinster för företagen. Drivkrafterna måste
förbättras också för de enskilda människorna och företagarna. I regeringens
dokument finns ingen insikt om behovet av sänkta marginalskatter och
företagsskatter. I det strukturella avsnittet i långtidsutredningen presenteras
en rad balansalternativ som alla påstås vara förenliga med ekonomisk balans
1990. I alla alternativen utom ett (l.B) ökar skattetrycket. I ett fall ökar
skattetrycket från 51 % till hela 58 %.

Det går inte att återvinna balans i landets ekonomi om man fortsätter på

FiU 1984/85:6

skattehöjarvägen. Skattehöjningarna pressar inflationen uppåt, minskar
arbetsviljan och försämrar marknadsekonomins funktion. Utskottet avfärdar
därför alla alternativ som innebär höjt skattetryck.

För övrigt tyder mycket på att vårt höga skattetryck leder till att
skattehöjningar på ett område krymper basen för andra skatter i sådan
utsträckning att det sammanlagda statsfinansiella tillskottet av en skattehöjning
åtminstone på sikt blir mycket litet.

Skattetrycket i Sverige kan inte höjas utan att det får negativa effekter på
samhällsekonomin. Därför kan ytterligare höjning av skattetrycket inte
accepteras. I stället måste vissa skattesänkningar genomföras.

Skattepolitiken måste utformas så att den stimulerar till arbete och
investeringar. Detta innebär att de skattesänkningar som är mest angelägna
gäller marginalskatterna och skatterna på arbetande kapital.

4. Fast statligt arbetsgivaransvar

Den svenska arbetsmarknaden är i klart behov av fastare ansvarsgränser.
Statens ansvar bör dels vara att för arbetsmarknadens parter ange de
allmänekonomiska förutsättningarna, dels att agera med fasthet i sin roll som
arbetsgivare. Staten är ju en viktig part i den offentliga arbetsgivarkartellen
OASEN. Ett första steg måste bli att få bort allehanda följsamhetsklausuler
ur de offentliga avtalen. Vådan av sådana åskådliggörs tydligt f. n. då
fackförbunden på den offentliga sidan fått omförhandlingar till stånd.

Statsmakterna bör också tydligare än hittills klargöra vilka gränser som
sätts av å ena sidan att det inte längre är möjligt att höja skatterna och å andra
sidan av att det finns en skyldighet gentemot medborgarna att upprätthålla en
god service på flera områden.

Med den inriktning på industriell expansion som den ekonomiska politiken
har är det dessutom viktigt att inte de statliga avtalen blir löneledande. Det är
nödvändigt att den konkurrensutsatta sektorn får komma först och får avgöra
löneutrymmet.

5. Incitament till lägre nominella löneavtal

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Men det är också uppenbart för var och en att den ekonomiska politiken
påverkar förutsättningarna för dessa förhandlingar. Det är märkligt att
regeringen nästan helt förbigår statsmakternas roll i detta sammanhang. Om
pris- och lönebildningen tillmäts en avgörande betydelse för den ekonomiska
utvecklingen under de närmaste åren är det av allra största vikt att ta ställning
till vilka riktlinjer som på detta område bör gälla för statsmakternas
handlande.

Om statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal

FiU 1984/85:6

riskerar löneökningstakten att bli hög. Denna erfarenhet har vi bl. a. i
Sverige. Om statsmakterna genom återkommande devalveringar och genom
omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska åtgärder tar ansvar för
konkurrenskraft och sysselsättning och om löntagarna genom lämpliga
prisklausuler kan gardera sig mot inflationens effekter reduceras incitamenten
att träffa ansvarsfulla avtal. Det gäller både arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt utskottet är det nödvändigt att finna ett system där arbetsmarknadens
parter ges incitament att sluta löneavtal som inte skapar arbetslöshet.
Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid ett ansvar för dem som ändå blir
arbetslösa. Det är också nödvändigt att utforma systemet så att incitamenten
byggs in i systemet och inte är beroende av de beslut som efter förhandlingarna
kan komma att fattas av statsmakterna. Det är med andra ord nödvändigt
att klara trovärdighetsproblemet utan att behöva gå vägen över ökad öppen
arbetslöshet.

Utskottet menar att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning
kan bidra till att lösa detta problem. Det är därför angeläget att skapa ”raka
rör” mellan parternas förhandlingsbord och utgifterna för att bekämpa
arbetslösheten.

Sådana ”raka rör” införs om egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen
höjs. Samtidigt bör man överväga att öka arbetsgivarnas ansvar för
finansieringen av försäkringen. Även gentemot arbetsgivarna finns nämligen
ett trovärdighetsproblem. Om de räknar med att statsmakterna genom
successiva devalveringar tar ansvaret för konkurrenskraften minskar deras
incitament att stå emot lönekostnadsökningar som skulle försvaga konkurrenskraften.
Eftersom vissa svårigheter föreligger bl. a. när det gäller de
ojämna avgiftsuttagen mellan olika arbetslöshetskassor, behöver frågan
emellertid analyseras närmare innan slutlig ställning tas.

Utskottet är övertygat om att lägre marginalskatter är ett viktigt medel för
att dämpa kraven på nominella löneökningar under de kommande åren.
Detta är ytterligare ett skäl för att gå vidare efter 1985 och fortsätta sänka
marginalskatterna. Det är också viktigt att de uppnådda sänkningarna
säkerställs genom att skatteskalan ges ett fullständigt inflationsskydd.

6. Offentliga sektorn mäste förändras

Utgångspunkten för den offentliga sektorns kraftiga utbyggnad har varit
högt ställda krav på solidaritet och rättvisa. I Sverige har vi i stor politisk
enighet byggt ut offentliga transfereringssystem för att ge goda livsvillkor
även för gamla, sjuka, arbetslösa, handikappade och socialt utslagna. Vi har
byggt ut skolväsendet, sjukvården och äldreomsorgen så att människor kan
få utbildning och vård oavsett ekonomisk ställning eller bostadsort. Förändringar
i det moderna samhället - kvinnornas inträde på arbetsmarknaden -har också ökat kraven på en av samhället tillhandahållen barnomsorg.

FiU 1984/85:6

Det finns därför ingen anledning att ifrågasätta den offentliga sektorn som
sådan. Men det krävs att vissa viktiga förändringar nu genomförs vad gäller
sektorns inriktning och verksamhet. Staten, kommunerna och landstingen
beslutar om fördelningen av ett belopp motsvarande nästan 70 % av landets
totala resurser. Av dessa utgifter går drygt 20 % tillbaka till hushållen i form
av direkta transfereringar. Utgifterna är så stora att den totala offentliga
sektorn uppvisar ett enormt underskott. Detta trots att Sverige har världens
högsta skattetryck. Det är inte längre möjligt att ytterligare höja skattetrycket.
En sådan politik skulle få allvarliga sidoeffekter i form av skatteflykt,
minskad arbetsvilja m. m. Det framstår därför som en tvingande nödvändighet
att minska de offentliga utgifterna.

Den offentliga sektorns omfång har på många områden lett till att
ansvariga beslutsinstanser har svårt att få överblick. Besluten styrs därför
långtifrån alltid av den helhetssyn som borde finnas. I stället resulterar en
långt driven sektorisering ofta i beslut som kan vara fördelaktiga för en
avgränsad del men till nackdel för helheten.

Därför är det angeläget att dels öka effektiviteten inom den offentliga
sektorn, dels också ifrågasätta inriktningen på vissa delar av den offentliga
verksamheten. För att möta dessa nya krav behövs en betydande anpassningsförmåga.

En ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både högre
effektivitet och större rättvisa. Det förutsätter emellertid i sin tur att
ekonomiskt svaga grupper är tillförsäkrade en grundtrygghet, som gör det
möjligt för alla att utnyttja samhällets tjänster.

En ökad avgiftsfinansiering har betydelse både för efterfrågestyrning och
som finansieringskälla. Helt klart är att den dominerande delen av de
offentliga utgifterna även framgent måste finansieras skattevägen.

Ökad effektivitet skulle sannolikt kunna uppnås om ett visst mått av
konkurrens tillåts inom den offentliga sektorns verksamhetsområde. Detta
kan ske genom att privata företag får möjlighet att erbjuda alternativ till de
offentliga lösningarna. Större inslag av anbudsförfarande och entreprenadverksamhet
bör därför införas. Privata inslag skulle också kunna öka
valfriheten och förbättra den personliga servicen. En självklar förutsättning
är att servicens kvalitet inte får försämras. Det finns således anledning att
positivt pröva t. ex. daghem, vårdhem och läkarcentraler i privat regi.
Kooperativa alternativ kan i de här sammanhangen visa sig särskilt intressanta.

Ett ytterligare medel för att öka valfriheten och servicen måste vara att
satsa på småskaliga lösningar. De stora institutionerna har inte visat den
effektivitet som teoretiska beräkningar förutskickat. Även rätten att fatta
beslut bör decentraliseras så att de hamnar så nära som möjligt de människor
som berörs av besluten.

FiU 1984/85:6

Övriga aspekter på långtidsutredningen

I motion 133 (vpk) anförs att långtidsutredningen sätter upp sina balansmål
och anger vägen dit utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av
förändring och motsättningar som vi lever i. Utredningen kan därför inte
tjäna som underlag för den ekonomiska politiken. Då den bakomliggande
teorin dessutom är ohistorisk och inte tar hänsyn till faktiska makt- och
klassintressen blir målbeskrivningarna och den angivna strategin enligt
motionärerna ett stöd för kapitalistklassens intressen. Fram till år 2000 krävs
750 000 nya arbetstillfällen. Sysselsättningen i den offentliga sektorn skall
ökas med 40 000 nya arbeten per år. Exempel på medel för att nå bl. a. dessa
mål är upprättande av ett statligt industriprogram, facklig vetorätt vid
introduktion av ny teknik och att beslut om investeringar och samhälleligt
sparande skall styras av stat, kommuner och arbetskollektiv. I motionen
påstås att problemen med underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten är
överdrivna av politiska skäl. Vidare hävdas att genom åtgärder med kraftig
planekonomisk inriktning försvinner problemen i den svenska ekonomin
vilket bl. a. skulle innebära att full sysselsättning nås. Målen kommer att
uppnås trots Sveriges starka utrikeshandelsberoende till en omvärld i vilken
arbetslösheten stiger från en redan hög nivå.

Utskottet avvisar helt såväl den i motionen angivna förklaringen till vilka
faktorer som bestämmer den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt
som de planekonomiska medel som anges för att de i motionen uppställda
kraven skall uppfyllas.

I motion 133 (vpk) krävs även att en övergång till sex timmars arbetsdag
påbörjas under 1980-talet och skall vara genomförd vid början av 1990-talet.

Långtidsutredningens beräkningar ger vid handen att en förkortning av
arbetsveckan från 40 timmar till 37,5 timmar leder till ett produktionsbortfall
på mellan 4-7% år 1990. Som framgår av långtidsutredningen behöver
Sverige under de närmaste åren öka produktionen inte minska den.
Utskottet bedömer därför frågan om en generell arbetstidsförkortning som
inte aktuell.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:40 och motion 1984/85:133 samt med anledning av motionerna
1984/85:131, 1984/85:132 och 1984/85:134 godkänner vad
utskottet anfört om riktlinjer för den ekonomiska politiken på
medellång sikt och som sin mening ger regeringen detta till känna.

FiU 1984/85:6

2. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

Inledning

Långtidsutredningen presenterades i mars 1984. Den behandlas denna
gång till skillnad från tidigare långtidsutredningar i en separat proposition. I
denna redovisas den huvudsakliga inriktningen av den ekonomiska politik
som regeringen avser att föra de närmaste åren för att uppnå balans i slutet av
1980-talet. Avsikten är att genom propositionen ge riksdagen möjlighet att
mer ingående ta ställning till de långsiktiga frågorna i den ekonomiska
politiken.

Efter de allt tydligare kristendenserna under 1970-talet, varav de två
oljekriserna är en del, har de ekonomiska problemen i Sverige liksom även i
flera av de övriga i-länderna förstärkts och blivit allt svårare att hantera.

Men de kraftiga oljeprischockerna i mitten och slutet av 1970-talet innebar
framför allt mycket stora påfrestningar på utvecklingsländernas ekonomier.
Av rena överlevnadsskäl måste dessa länder kraftigt öka sin utländska
upplåning. Följderna av detta blev bl. a. en internationell skuldkris av
tidigare ej skådad omfattning. Ingen väsentlig förbättring av skuldsituationen
har skett, och riskerna för akuta kriser i det internationella kreditsystemet
kvarstår.

De ekonomiska motsättningarna i de kapitalistiska industriländerna har
genom den förda politiken tillåtits slå ut i en mycket stor arbetslöshet.
Oviljan och oförmågan hos sittande regeringar att göra någonting åt den
nuvarande situationen har lett till att höga nivåer på arbetslösheten har
accepterats och i vissa fall, exempelvis Storbritannien, inneburit en massiv
arbetslöshet.

Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund märkligt att den
socialdemokratiska regeringen inte ens gör ett försök att ändra inriktningen
av den ekonomiska politiken när man nu väljer att i en särskild proposition
presentera en strategi på medellång sikt.

Propositionen baseras på 1984 års långtidsutredning. Denna har valt att
undersöka hur vissa mål för den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas
fram till 1990. Den har därvid använt den faktiska verkligheten enbart
som en sorts startplatta och undviker snarast att undersöka hur de objektiva
utvecklingsdrag som ekonomin f. n. uppvisar kan tänkas utvecklas vidare.
Den anger med andra ord inte vilka faktiska trender som kan förväntas under
givna strukturella och institutionella omständigheter och än mindre ägnar
den sig åt att se vilka förskjutningar och förändringar i dessa omständigheter
som pågår och som kan förväntas fortsätta, förstärkas eller försvagas under
årtiondets senare hälft. Den historiska fas den svenska kapitalismen är inne i
behandlas ohistoriskt, statiskt och abstrakt. Den bakomliggande teorin är
ohistorisk. Utredningen sätter upp sina balansmål och räknar ut hur dessa

FiU 1984/85:6

skall nås utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av förändring och
motsättningar som vi faktiskt lever i. Som exempel på sådana kan nämnas
den tilltagande transnationaliseringen av svensk industri innebärande lägre
sysselsättning i Sverige samtidigt som de svenska investeringarna utomlands
ökar allt mer. Förändringar inom samhällsklasserna och förhållandena
mellan samhällsklasserna finns vidare knappast ens antydda. Den håller sig
med abstrakta aggregat (sammanklumpningar) såsom ”hushåll” och "sparande”
eller talar om ”näringslivet” och ”industrin” som enhetliga begrepp.
Denna ”glömska” gör att man inte ser att ekonomin i Sverige är baserad på
och alstrar klasskillnader och grunder för sociala konflikter.

Utskottet måste för sin del därför konstatera att långtidsutredningens
uppläggning, som utan några invändningar accepteras i både propositionen
och i motionerna 134 (m), 131 (c) och 132 (fp), omöjliggör att den kan
utnyttjas som underlag till utformningen av en effektiv och framåtsyftande
ekonomisk politik. Utredningen sätter upp sina balansmål och räknar ut hur
dessa skall nås utan att se till det sociala och ekonomiska förlopp av
förändring och motsättningar som vi faktiskt lever i. Därigenom blir
utredningen mest en sorts abstrakt sifferlek.

Målen för den ekonomiska politiken enligt propositionen

När man först betraktar de angivna målen och motiveringarna i propositionen
för dem känns mycket igen som vad som kan kallas keynesiansk
argumentation: full sysselsättning anges t. ex. som det viktigaste målet. Men
när helheten framträder är det en keynesianskt färgad retorik kring en
nyliberalt anlagd politik och ekonomisk grundsyn som uppenbaras. Det är
därför givet att även propositionens definition av målen helt godtas i de
borgerliga motionerna. En viss osäkerhet från den socialdemokratiska
regeringen kanske dock kan spåras i det något egendomliga språkbruk som
används i propositionen. Full sysselsättning definieras nämligen som 2 %
arbetslöshet, balans i statsbudgeten innebär ett underskott år 1990 på 40-50
miljarder kronor, och balans i utrikesbetalningarna innebär ett överskott på
10 miljarder år 1990.

Det mest anmärkningsvärda och negativa i propositionen är att regeringen
nu överger målet full sysselsättning. Först mot slutet av 1980-talet skall
arbetslösheten ha gått ned till 2 %, och denna nivå är enligt propositionen
liktydig med full sysselsättning. Denna precisering, som utskottet inte kan
godtaga, innebär en arbetslöshet på omkring 90 000 personer.

När det gäller problemen inom de bokföringsmässiga balanserna är enligt
utskottets mening dessa övervärderade. Uppblåsningen av bytesbalansproblemet
tjänar i själva verket som ett motiv för att ställa storfinansens och
exportindustrins intressen i centrum för samhällets utveckling.

Även när det gäller ”underskottet” i den offentliga sektorn är detta ett
problem som överdrivs av politiska skäl. Problemet är inte den offentliga

FiU 1984/85:6

sektorns skuldsättning kvantitativt utan i stället den privatisering av sparandet
som skett under de senaste tio åren, då privata kredit- och finansinstitut
tagit över en större del av sparandet och rika privatpersoner kan köpa stora
mängder obligationer till hög ränta. Statsskulden är således ett fördelningsproblem
mer än ett statsfinansiellt problem.

Det bör, enligt utskottets mening, här också nämnas att långtidsutredningens
krav på budgetförstärkande åtgärder på 6 miljarder per år, ett belopp
som också nämns i propositionen, är beräknat i utredningen utifrån en
väsentligt lägre produktionstillväxt än den som krävs för att nå de angivna
balansmålen. Utredningen motiverar detta med att det skulle vara oförsiktigt
att förlita sig på att en god tillväxt i produktionen praktiskt taget automatiskt
löser de finansiella balansproblemen för den offentliga sektorn.

Propositionens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken

Det medel som anges i propositionen för att nå de uppställda målen är en
stram finanspolitik. Men det viktigaste kravet är att pris- och lönebildningsprocessen
måste ändras. Detta motiveras av att det praktiskt taget endast är
ökade lönekostnader som orsakar inflation. I praktiken innebär detta att
regeringen vill driva en aktiv statlig inkomstpolitik för att hålla nere lönerna.
Även i motion 132 (fp) ivras för en aktiv inkomstpolitik medan centerpartiet i
motion 131 (c) är något vagare på denna punkt.

I motion 134 (m) motsätter sig motionärerna alla former av statlig
inkomstpolitik och förväntar sig i stället att en ökad arbetslöshet löser
inflationsproblemen.

Utskottet vill bestämt understryka att en statlig inkomstpolitik riktad mot
löneökningar måste upphöra. I stället bör inflationens verkliga orsaker
angripas genom en politik som begränsar spekulationen och det transnationella
och nationella monopol- och storkapitalets makt över marknader och
prisbildning. Ett led här är också övergång till lågräntepolitik.

Utskottet ställer sig även helt främmande till det synsätt som framförs i
motion 134 (m) på hur pris- och lönebildningen bör fungera.

En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken

Syftet med den ekonomiska politiken bör enligt utskottets mening vara att
bana väg för ett samhälle som ger medborgarna ett socialt och ekonomiskt
tryggt liv, som utvecklar landets produktion, ger alla rätt till arbete och
skapar jämlika och rättfärdiga förhållanden.

En sådan politik vill utskottet konkretisera i följande riktlinjer.

1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar transnationalisering
och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en mera
nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Existerande

FiU 1984/85:6

valutalagar bör tillämpas för att dämpa kapitalexporten. Lagarna bör
dessutom skärpas med facklig vetorätt mot utlandsinvesteringar och kapitalexport.
Kontrollen och restriktiviteten mot utländska kapitals uppköp och
inflytande över svenskt näringsliv måste kraftigt skärpas.

Förutsättningar måste skapas för en bredare länderspridning av den
svenska utrikeshandeln och ett mera konsekvent uppträdande för en
nödvändig internationell utjämning.

2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en
växande reservarmé av arbetslösa med syfte att trygga allas rätt till arbete.
Denna målsättning kommer att kräva att uppemot 750 000 nya arbetstillfällen
bör skapas fram till år 2000. Detta kräver att ett statligt industriprogram
upprättas. Huvuddelen av sysselsättningsökningen måste ske inom den
offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa omkring 40 000 nya
arbeten per år.

Nationaliseringen av affärsbanker och stora finansinstitut bör påbörjas
under 1980-talet. Vidare måste de nuvarande s. k. löntagarfonderna byggas
ut och demokratiseras så att de kan utgöra ett verksamt medel mot
storfinansens kontroll över näringslivet.

Facklig vetorätt fordras vid introduktion av ny teknik.

De nya teknologiska landvinningarna kommer sannolikt att bidra till en
växande arbetslöshet om de inte introduceras planmässigt. De bör komma de
arbetande till godo genom en allmän förkortning av arbetstiden till 6 timmar
per dag. Övergången till 6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och
vara genomförd omkring 1990-talets början.

3. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att bryta de senaste årens
trend att de lönarbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet
samtidigt som landets överklass berikats på ett historiskt nästan
enastående sätt. Skattepolitiken måste läggas om så att vi får ett enhetligt
progressivt system för inkomstskatterna där skattesatsen inte varierar
beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem bör kombineras med en
”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag, som därigenom utomordentligt
kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk och skattesmiteri. En
ökad andel av skatteintäkterna bör tas ut genom en produktionsfaktorskatt
som utformas så att den inte missgynnar arbetskraftsintensiv produktion.
Kapital- och förmögenheter skall beskattas hårdare.

En politik som utformas enligt dessa riktlinjer kan öka graden av
planmässighet i samhällets utbyggnad och skapa rättvisare fördelning av
produktionens resultat. Den gör det möjligt att successivt och bestående
närma ekonomins utveckling till uppställda mål. Den möjliggör att produktionen
bättre kan utvecklas befriad från rovdrift och hänsynslöshet mot de
ekologiska sammanhangen.

Mot här angiven bakgrund tillstyrker utskottet motion 133.

FiU 1984/85:6

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:40 och motionerna
1984/85:131, 1984/85:132 och 1984/85:134 godkänner de riktlinjer
för den ekonomiska politiken på medellång sikt som förordats i
motion 1984/85:133 och som sin mening ger regeringen detta till
känna.

FiU 1984/85:6

Innehåll

Sammanfattning 1

Propositionens hemställan 1

Motionsyrkandena 1

Propositionen 2

Motionerna 5

131 (c) 5

132 (fp) 6

133(vpk) 1

134 (m) 9

Utskottet 11

Inledning 11

De ekonomisk-politiska målen 12

Den internationella utvecklingen fram till år 1990 15

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige fram till år 1990 16

Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans 18

Övriga aspekter på långtidsutredningen 21

Hemställan 22

Reservationer

1.(m,c, fp) 23

2. (vpk) 35

mlnmb/gotab Stockholm 1984 79383