FiU 1984/85:4
Finansutskottets betänkande
1984/85:4
om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236)
(prop. 1984/85:26)
Sammanfattning
I propositionen föreslås en förlängd tillämpning av prisregleringslagen. I
tre motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas avslag på
propositionen med motiveringen att prisregleringar är ett ineffektivt medel i
inflationsbekämpningen samtidigt som dessa skadar marknadsekonomins
funktionssätt.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna.
I en gemensam reservation från moderata samlingspartiet, centerpartiet
och folkpartiet yrkas bifall till motionsyrkandena och avslag på
propositionen.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
proposition 1984/85:26 om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen
(1956:236) samt
de med anledning av propositionen väckta motionerna
1984/85:90 av Jörgen Ullenhag (fp) och Kjell Johansson (fp),
1984/85:91 av Rolf Rämgård m. fl. (c),
1984/85:92 av Lars Tobisson m. fl. (m).
Propositionen
1 propositionen har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning
av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att godkänna att regeringen
förordnar om fortsatt tillämpning av 2—4, 6, 8 och 9§§ allmänna
prisregleringslagen (1956:236) under tiden den 21 december 1984 — den 20
december 1985.
Den 14 april 1984 trädde förordningen (1984:150) om allmänt prisstopp,
m. m., i kraft. Som stoppris gällde det pris som tillämpades den 9 april 1984.
Prisstoppet gällde med vissa ändringar (SFS 1984:188, 1984:210 och
1984:295) t. o. m. den 30 juni 1984, då prisstoppsförordningen upphävdes
(SFS 1984:677).
Ett led i regeringens prispolitik är den fortlöpande prisövervakning som
1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 4
FiU 1984/85:4
2
bedrivs av statens pris- och kartellnämnd (SPK). Enligt sin instruktion (SFS
1983:407) skall nämnden bl. a. följa prisförhållandena inom näringslivet och
främja allmän kännedom härom. Enligt de riktlinjer för prisövervakningen
som regeringen meddelade i februari 1983 skall denna ha till väsentligt syfte
att klarlägga förekomsten av prishöjningar som kan komma i konflikt med
övergripande samhällsekonomiska mål.
I propositionen framhålls vidare att regeringens ekonomiska politik syftar
till att varaktigt nedbringa inflationstakten till i första hand den nivå som
gäller i våra viktigare konkurrentländer. Regeringen har satt upp ett mål att
prisstegringarna under loppet av år 1985 skall nedbringas till 3 %. Mot denna
bakgrund och då riskerna för allvarliga prisökningar på viktigare varu- och
tjänsteområden inte kan anses avvärjda bör allmänna prisregleringslagen
vara i tillämpning även efter den 20 december 1984.
Motionerna
I motion 90 av Jörgen Ullenhag (fp) och Kjell Johansson (fp), motion 91 av
Rolf Rämgård m. fl. (c) och motion 92 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs
att riksdagen avslår proposition 26.
I alla tre motionerna framhålls att en förlängning av prisregleringslagen
inte kan vara ett effektivt medel för att bekämpa inflationen. Med hänvisning
till prisregleringskommitténs betänkande Prisreglering mot inflation? (SOU
1981:40) och motsvarande internationella undersökningar påpekar motionärerna
att prisregleringar aldrig visat sig ha någon bestående effekt när det
gäller att hålla tillbaka inflationen men att de praktiskt taget alltid har
negativa verkningar på det marknadsekonomiska systemets funktionssätt.
I motionerna 91 och 92 poängteras att prisregleringslagen inte behöver
vara i tillämpning för att regeringen utan riksdagens godkännande skall
kunna införa exempelvis ett allmänt prisstopp.
I motion 91 framhålls att om riksdagen nu inte förlänger tillämpningen av
allmänna prisregleringslagen är detta en viktig signal att man inte vill
använda prisreglering för ett otal enskilda varor som ett mer eller mindre
permanent inslag i den ekonomiska politiken. Vidare borde ett förslag från
den pågående utredningen om en översyn av prisregleringslagen ha lagts
fram redan i år, som riksdagen nu kunnat ha att ta ställning till. Att så ej skett
talar emot att riksdagen beslutar om fortsatt tillämpning av lagen.
I motion 92 understryks att regeringen trots det angivna målet att
nedbringa prisstegringen till 3 % under år 1985 hittills inte varit beredd att
sätta in verksamma, ekonomisk-politiska medel, t. ex. att minska statens
utgifter, sänka skattetrycket och avreglera näringslivet. I stället manipulerar
den med konsumentprisindex genom att tidigarelägga prishöjningar till slutet
av 1984. Den nu framlagda propositionen är ett förtäckt hot om nya
prisregleringar som ytterligare äventyrar tilltron till regeringens vilja och
förmåga att bedriva en effektiv kamp mot inflationen.
FiU 1984/85:4
3
I motion 90 framhålls att en längre tid av prisreglering har negativa effekter
på företagsamheten och konkurrensläget mellan olika företag. Det är fel att
på det sätt som propositionen förutsätter använda ett regleringssystem som
medel i den ekonomiska politiken. Denna bör i stället föras med mer
generella instrument, inte med olika typer av administrativa regleringar.
Utskottet
En förutsättning för att den nuvarande positiva utvecklingen av den
svenska ekonomin skall kunna vidmakthållas är att inflationen varaktigt
nedbringas. Detta ställer stora krav på stabiliseringspolitiken. På kort sikt
kan ett allmänt prisstopp eller olika former av selektiva prisregleringar vara
ett verkningsfullt komplement till andra åtgärder. Utskottet vill emellertid
understryka att prisregleringar under normala förhållanden inte på lång sikt
kan hålla nere inflationen.
Regeringen hemställer i propositionen att riksdagen godkänner att
regeringen förordnar om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen.
Utskottet vill framhålla att även om prisregleringslagen, som är en
beredskapslag, inte är i tillämpning kan regeringen utan att höra riksdagen
införa ett allmänt prisstopp. Regeringen måste då inom en månad underställa
riksdagen beslutet för godkännande. Riksdagen har varje år under de senaste
tolv åren godkänt att regeringen förordnat om fortsatt tillämpning av
prisregleringslagen.
Om den ekonomiska politiken skall lyckas krävs samlade insatser för att
dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Nu gällande praxis att tillämpa
prisregleringslagen ger regeringen möjlighet att ha en fortsatt hög handlingsberedskap
i akuta situationer. Detta förstärker förutsättningarna för en
effektiv prisövervakning.
I motionerna 90-92 hävdas att de åtgärder som kan vidtas enligt
prisregleringslagens 2—4, 6, 8 och 9 §§ inte skall utnyttjas i den ekonomiska
politiken, eftersom de enligt motionärerna skadar marknadsekonomins
funktion. I stället bör praktiskt taget uteslutande generella instrument
utnyttjas för att nå de stabiliseringspolitiska målen. Enligt utskottets mening
bör prisregleringar kunna tillgripas för kortare perioder. Under senare år har
de prisreglerande åtgärderna varit mindre omfattande jämfört med tidigare.
Därigenom har de olägenheter och nackdelar med prisregleringar som
motionärerna påtalar blivit obetydliga. Som framgår av vad utskottet anfört
måste varje regering i vissa situationer vara beredd att inom ramen för
stabiliseringspolitiken tillgripa olika former av prisregleringar som komplement
till andra åtgärder.
Utskottet vill avslutningsvis erinra om att en juridisk-teknisk översyn av
prisregleringslagen pågår (Dir. 1983:66). Utredaren skall bl. a. pröva om det
finns skäl att utforma två lagar. En lagstiftning skall därvid gälla för
krissituationer (krig, krigsfara och avspärrning) medan en lagstiftning skall
FiU 1984/85:4
4
avse problem som kan uppkomma under fredsförhållanden. Resultatet av
utredningsarbetet skall föreligga senast den 30 november 1985. Att utredningsarbetet
ännu inte är avslutat talar enligt utskottet också för att
förordnandet om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen förlängs ytterligare
ett år.
Utskottet yrkar bifall till propositionen och avslag på motionerna 90, 91
och 92.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1984/85:26 och med avslag på
motionerna 1984/85:90,1984/85:91 och 1984/85:92 godkänner att
regeringen förordnar om fortsatt tillämpning av 2—4, 6, 8 och 9 §§
allmänna prisregleringslagen (1956:236) under tiden den 21 december
1984 — den 20 december 1985.
Stockholm den 15 november 1984
På finansutskottets vägnar
ARNE GADD
Närvarande: Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Christer Nilsson (s), Filip
Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland
(m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Margit
Gennser (m), Gerd Engman (s), Anders Andersson (m), Jörgen Ullenhag
(fp) och Stina Eliasson (c).
Reservation
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m), Margit
Gennser (m), Anders Andersson (m), Jörgen Ullenhag (fp) och Stina
Eliasson (c) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:
Vad gäller prisregleringar som stabiliseringspolitiskt instrument vill utskottet
anföra följande.
Svenska och internationella undersökningar visar att prisregleringar
praktiskt taget alltid har negativa verkningar på det marknadsekonomiska
systemets funktionssätt med bl. a. snedvridande effekter på resursallokeringen
och aldrig varaktigt kan hålla nere prisstegringen. Genom att störa
marknadsprisbildningen verkar prisregleringar snarare långsiktigt uppdrivande
på inflationstakten. Dessa erfarenheter bekräftas i en utvärdering av
den svenska prispolitiken under 1970-talet, som utförts av prisregleringskommittén.
I sitt slutbetänkande, Prisreglering mot inflation? (SOU
1981:40), konstaterar kommittén att för att en prisregleringspolitik skall ha
en chans till framgång, måste det röra sig om ett sällan förekommande
FiU 1984/85:4
5
ingrepp av extraordinär karaktär i kombination med omfattande stabiliseringspolitiska
åtgärder av annat slag. Utredningen konstaterar vidare att det
svenska systemet med prisreglering och prisövervakning efter år 1972 inte
haft sådan undantagskaraktär.
Efter en bedömning av den förda prispolitikens effekter ger prisregleringskommittén
följande rekommendation (s. 126):
”En huvudslutsats blir därvid att prispolitiken inte bör fortsätta i sin
nuvarande form. Detta innebär i första hand att formella prisregleringar
enligt prisregleringslagen inte bör tillämpas som ett reguljärt inslag i den
ekonomiska politiken.”
Enligt utskottets uppfattning kan prisreglering aldrig vara ett effektivt
medel att bekämpa inflationen. Det är i stället hög tid att avbryta den nära
nog automatiska årliga förlängningen av tillämpningstiden för denna lag.
Redan det förhållandet att en beredskapslagstiftning, avsedd för extraordinära
krislägen, varit i oavbruten tillämpning i elva års tid är egentligen
anledning nog. Genom att kontinuerligt och slentrianmässigt förlänga
tillämpningstiden ger nämligen riksdagen regeringen ett förhandsgodkännande
att utnyttja olika former av prisregleringar, som den vid ett givet
tillfälle finner lämpligt.
Riksdagen uttalade hösten 1983 att den nuvarande prisregleringslagen
måste ses över. Regeringen har tillsatt den begärda utredningen, men den
beräknas inte vara färdig förrän i slutet av år 1985. Enligt utskottets mening
borde ett förslag ha lagts redan i år, som riksdagen nu kunnat ta ställning till.
Utskottet vill i detta sammanhang klarlägga att även om lagen inte är i
tillämpning, kan ändå regeringen utan riksdagens godkännande införa
exempelvis ett allmänt prisstopp. Regeringen skall därefter underställa
riksdagen beslutet för godkännande.
Genom att avslå regeringens förslag om förlängning förhindras alltså inte
regeringens möjligheter att använda prisreglering. Från denna synpunkt är
en förlängning av tillämpningstiden både en onödig och obegriplig åtgärd.
Den kan endast ses som ett förtäckt hot om nya prisregleringar, som
ytterligare äventyrar tilltron till regeringens vilja och förmåga att bedriva en
effektiv kamp mot inflationen.
Mot här angiven bakgrund anser inte utskottet att tillämpningstiden för
prisregleringslagen skall förlängas.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:90, 1984/85:91 och
1984/85:92 avslår proposition 1984/85:26 om fortsatt tillämpning av
allmänna prisregleringslagen (1956:236) under tiden den 21 december
1984 - den 20 december 1985.