FiU 1984/85:10

Finansutskottets betänkande
1984/85:10

om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen
m. m. (prop. 1984/85:100 bil. 1)
Sammanfattning

Utskottet redovisar i detta betänkande med utgångspunkt i 1985 års
finansplan sin syn på den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Utskottet godkänner regeringens förslag till inriktning
av politiken. Detta innebär en fortsatt stram finanspolitik och en åtstramande
penning- och kreditpolitik. Arbetsmarknadspolitiken måste hållas i hög
beredskap för att snabbt kunna möta en internationell konjunkturförsämring.
Fortsatta ansträngningar att pressa ned budgetunderskottet är nödvändiga,
vilket medför stor återhållsamhet med statsutgifterna vid ett i stort sett
oförändrat skattetryck.

Företrädarna för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
redovisar i en gemensam reservation ett alternativ till inriktning av den
ekonomiska politiken. Reservanterna delar majoritetens uppfattning att
budgetunderskottet måste nedbringas. Men den finanspolitiska åtstramningen
måste ske genom kraftigare besparingar som även kan finansiera
skattesänkningar. Det betonas i reservationen att marginalskatterna måste
sänkas.

I en reservation från företrädaren för vänsterpartiet kommunisterna krävs
bl. a. en expansiv finanspolitik för att eliminera arbetslösheten. Vidare måste
fördelningspolitiken ges en helt annan inriktning. De senaste årens trend att
de lönearbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet
måste brytas, framhåller reservanten.

I motion 1984/85:819 från moderata samlingspartiet, centerpartiet och
folkpartiet krävs en avveckling av löntagarfonderna. Utskottet avstyrker
motionen.

Utskottet anger i betänkandet vissa riktlinjer för kredit-, valuta- och
statsskuldspolitiken som ges fullmäktige i riksbanken resp. riksgäldsfullmäktige
till känna.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
som innebär en fortsatt stram utgiftsprövning och ett i stort oförändrat
skattetryck. På denna punkt är fyra reservationer, en från varje parti i
utskottet, fogade till betänkandet där företrädarna i utskottet följer upp sina
resp. partimotioner.

Utskottet behandlar i betänkandet också vissa frågor om aktiv finansförvaltning,
försäljning av statliga affärsverk och företag, kreditgivning till
affärsverk samt om den kommunala ekonomin.

1 Riksdagen 1984/85.5 sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

Inledning

I proposition 1984/85:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1
Finansplanen (finansdepartementet) - efter föredragning av statsrådet
Kjell-Olof Feldt —

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

3. anta förslaget till lagom ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser
och reklam,

4. för budgetåret 1985/86, i avvaktan på slutliga förslag i kompletteringspropositionen
och i enlighet med vad som förordats i propositionen,

a) beräkna statsbudgetens inkomster,

b) beräkna förändringar i anslagsbehållningar,

c) beräkna förändringar i dispositionen av rörliga krediter,

d) beräkna beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto,

5. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att medge kreditgivning till
affärsverk i enlighet med vad som förordats i propositionen,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

6. den kommunala ekonomin,

7. statliga kreditgarantier, m. m.,

8. försöksverksamheten med ränteincitament.

Vid bilaga 1 Finansplanen har fogats som
bilaga 1.1 Preliminär nationalbudget 1985,
bilaga 1.2 Riksrevisionsverkets inkomstberäkning,
bilaga 1.3 Riksrevisionsverkets beräkning av budgetutfallet för budgetåret
1984/85,

bilaga 1.4 Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen m. m.,
bilaga 1.5 Lagförslag

Bilaga 1 Finansplanen har hänvisats till finansutskottet med undantag av
hemställan under 3, som hänvisats till skatteutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla finansplanens hemställan under 4 i
samband med kompletteringspropositionen. I övrigt behandlas de till
finansutskottet hänvisade delarna i detta betänkande.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande under allmänna motionstiden
väckta motioner:

1984/85:561 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) om en gemensam nordisk
aktiemarknad, m. m., i vad avser yrkande 4,

FiU 1984/85:10

1984/85:673 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c) om avskaffande
av löntagarfonderna,

1984/85:788 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) om upphävande
av vinstdelningsskatten, m. m.,

1984/85:819 av Ulf Adelsohn m. fl. (m, c, fp) om avveckling av löntagarfonderna,
m. m.,

1984/85:820 av Per-Ola Eriksson (c) om prioriterad bankutlåning för
näringslivsutveckling i Norrbottens län,

1984/85:919 av Lennart Brunander (c) och Inger Josefsson (c) om den
statliga upphandlingen, m. m.,i vad avser yrkande 2,

1984/85:948 av Lars Werner m. fl. (vpk) om undantag från nolldirektiven
för utredningar på handikappområdet,

1984/85:1188 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp) om avskaffande av
löntagarfonderna,

1984/85:1517 av Arne Fransson m. fl. (c) om besparingar inom den
offentliga sektorn,

1984/85:1582 av Lars Werner m. fl. (vpk) om den ekonomiska politiken,

1984/85:2270 av Börje Hörnlund (c) och Karin Israelsson (c) om prioritering
av företagskrediter, m.m.,

1984/85:2284 av Göte Jonsson (m) om frisläppande av egenföretagares
investeringsreserver,

1984/85:2295 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) om den ekonomiska
politiken, i vad avser yrkandena 1—5,

1984/85:2301 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) om den ekonomiska politiken,

1984/85:2343 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) om den ekonomiska politiken,

1984/85:2346 av Ingrid Hemmingsson (m) om upphävande av lagen om
vinstdelningsskatt,

1984/85:2763 av Christer Eirefelt (fp) och Hugo Bergdahl (fp) om
avskaffande av löntagarfonderna.

Propositionen

I propositionen framhåller föredragande statsrådet att industrikonjunkturen
som vände uppåt under tredje kvartalet 1982 nu kan väntas bli något
avmattad under år 1985. Även om tillväxten då blir lägre än under år 1984,
förutses en fortsatt positiv utveckling för produktion, investeringar och

FiU 1984/85:10

sysselsättning. För ekonomin som helhet väntas en kraftigare tillväxt av den
inhemska efterfrågan och ett lägre bidrag från utrikessektorn än under år
1984. Sysselsättningen förutses öka. Bytesbalansen väntas visa ett litet
underskott.

Regeringens ekonomiska politik har som mål att återställa den svenska
ekonomins styrka och dess förmåga att skapa full sysselsättning. Detta
rekonstruktionsarbete skall ske på ett sådant sätt att det samhälle baserat på
rättfärdighet och solidaritet, som utvecklats i vårt land under gångna
decennier, bevaras och vidareutvecklas. Denna politik har bedrivits under
svåra förutsättningar. Det ekonomisk-politiska handlingsutrymmet begränsas
starkt av tidigare uppkomna obalanser i form av budgetunderskott och en
omfattande statsskuld inom och utom landet med åtföljande räntebörda.
Den konkurrensutsatta sektorn är ännu för liten för att finansiera löpande
betalningar till utlandet vid full sysselsättning. Härtill kommer det faktum att
rekonstruktionsarbetet måste föras i en värld där låg tillväxt, stigande
arbetslöshet och ökade sociala klyftor utgör medel för att pressa ned
inflationen och korrigera externa obalanser. Världshandeln har sålunda
under den nuvarande återhämtningen ökat klart långsammare än vad som
varit normalt under tidigare konjunkturuppgångar.

I propositionen anförs vidare att resultaten av regeringens ekonomiska
politik hittills, trots det ogynnsamma utgångsläget, klart har överträffat
förväntningarna. På ett sätt, som gynnsamt avviker från utvecklingen i andra
länder, har läget förbättrats i en rad avseenden: sysselsättningen har ökat,
arbetslösheten pressats ned, produktionen, exporten och investeringarna i
näringslivet har stigit kraftigt, medan den offentliga sektorns underskott
påtagligt minskats och bytesbalansen - långt snabbare än väntat — bringats i
jämvikt. Inflationen har pressats ned från den höga ökningstakt som gällde
under tidigare år, även om den fortfarande är för hög med hänsyn till
prisutvecklingen i vår omvärld. Från medborgarnas synpunkt är det av
väsentlig betydelse att dessa resultat, som är nödvändiga för att vi på lång sikt
skall kunna trygga välfärden och en positiv inkomstutveckling, har nåtts med
bevarande av den på solidaritet uppbyggda samhällsmodellen.

De positiva effekterna av devalveringen hösten 1982 skulle snabbt
elimineras vid snabba pris- och löneökningar. De svenska företagen skulle
åter förlora marknadsandelar, produktionen skulle stagnera, arbetslösheten
stiga mycket kraftigt och budgetunderskottet öka igen. En markant förändring
av pris- och lönebildningen är därför nödvändig, men den kan inte
åstadkommas utan medverkan från alla grupper i samhället. Regeringen har
därför med arbetsmarknadens parter diskuterat möjligheterna att begränsa
löneökningarna totalt sett till 5 % 1985 för att kunna sänka inflationstakten
till det fastlagda målet 3 % under loppet av året. Under diskussionerna har
parterna förklarat sig beredda att verka för att de totala lönekostnadsökningarna,
inkl. löneglidning, 1985 skall begränsas till högst 5%.

Emellertid framhålls i propositionen att det är rimligt, mot bakgrund av

FiU 1984/85:10

den ekonomiska förbättring som uppnåtts, att löntagarna nu får del av denna
förbättring genom en uppgång av reallönerna. Under förutsättning att
lönekostnadsstegringen begränsas till 5 % 1985 och att utrikesbalansen inte
allvarligt försämras är regeringen beredd att om så behövs vidta åtgärder som
ger löntagarna ökade realinkomster.

Finanspolitikens strama inriktning under perioden 1982—1984 kan illustreras
med de finanspolitiska effektberäkningar som traditionellt görs i nationalbudgeterna.
Enligt dessa beräkningar hade finanspolitiken en kontraktiv
effekt på ekonomin motsvarande ca 0,6 % av BNP 1983 och 1,5 % av BNP
1984.

Saneringen av den offentliga sektorns finanser är inte avslutad i och med
den budget som nu läggs fram. En fortsatt stram finanspolitik kommer att
vara nödvändig under en följd av år framöver. Ett höjt skattetryck skulle
kunna hämma ekonomins funktionsförmåga och försvåra inflationsbekämpningen.
Det totala skattetrycket bör därför i stort sett hållas på en oförändrad
nivå. Även i fortsättningen kommer det således att vara nödvändigt att vara
mycket återhållsam med offentliga utgifter.

Vad gäller kreditpolitiken anförs följande i propositionen.

Penningpolitiken måste även under 1985 inriktas på att begränsa likviditetstillväxten
i ekonomin och hålla ränteläget på en sådan nivå att ett
valutautflöde kan undvikas. En sådan utformning av penningpolitiken är en
nödvändig förutsättning för att inflationsbekämpningen skall bli framgångsrik
och för att obalanserna i den svenska ekonomin successivt skall kunna
avvecklas.

Företagens höga likviditet dras i betydande utsträckning in till staten
genom olika fondavsättningar i riksbanken. Nettoindragningen beräknas
öka från ca 9 miljarder kronor 1984 till ca 15 miljarder kronor 1985.
Banksystemets innehav av statspapper skulle mot denna bakgrund t. o. m.
kunna minska under 1985. Den strama inriktningen av kreditpolitiken under
1985 kommer också till uttryck i ett snävt utlåningsutrymme för olika
kreditinstitut. För banker och finansbolag begränsas utlåningsökningen i
svenska kronor 1985 till 4 %. Bostadsinstitutens oprioriterade utlåning, exkl.
ROT-lån, 1985 får endast upgå till högst 80% av utlåningen för 12-månadersperioden t. o. m. september 1984. Med denna inriktning av kreditpolitiken
räknar föredraganden med att likviditetstillväxten under 1985
kommer att bli mycket begränsad. Detta ligger väl i linje med strävandena att
bringa ned inflationen till nivån 3 %.

De bedömningar av den ekonomiska utvecklingen det närmaste året som
tidigare har redovisats innebär att det finns förutsättningar för en fortsatt
förbättring av arbetsmarknadsläget 1985. Sysselsättningen bör kunna öka
med 30000 personer och arbetslösheten minska ytterligare. Arbetsmarknadspolitiken
under 1985 är inriktad på att hävda arbetslinjen. Det innebär
att aktiva insatser för att erbjuda arbete eller arbetsförberedande åtgärder
skall komma i första hand. Särskilda insatser krävs för de arbetssökande som

FiU 1984/85:10

har en svag ställning på arbetsmarknaden. Ytterligare åtgärder sätts in för att
begränsa långtidsarbetslösheten. Både rekryteringsstöd och enskilda beredskapsarbeten
skall i fortsättningen huvudsakligen utnyttjas för långtidsarbetslösa.

Utöver en genomgång av de åtgärder som regeringen tidigare vidtagit
inom skattepolitikens område sedan regeringsskiftet år 1982 meddelas i
propositionen att regeringen avser att i vår lägga fram förslag till förenklad
självdeklaration. Vid ett sådant mer schabloniserat skattesystem krävs
väsentligt mindre resurser för att granska vanliga löntagardeklarationer.
Resurserna kan i ökad utsträckning sättas in på bättre service till deklaranterna
och effektivare granskning av mer komplicerade deklarationer. Härigenom
bör rättvisan i beskattningen kunna öka.

Vad gäller budgetpolitiken anförs i propositionen följande. Budgetarbetet
inför budgetåret 1985/86 har varit ytterligt stramt. Resultatet av ansträngningarna
är en fortsatt betydande nedgång av budgetunderskottet. De totala
statsutgifterna (inkl. ränteutgifterna) ligger för budgetåret 1985/86 oförändrade
i nominella termer. Eftersom statsinkomsterna ökar med ca 6 miljarder
kronor, minskar budgetunderskottet med lika mycket jämfört med nu
kalkylerat utfall för innevarande budgetår. Detta innebär ett budgetunderskott
på 63,5 miljarder kronor.

Räknat som andel av bruttonationalprodukten har underskottet därmed i
det närmaste halverats under perioden 1982/83-1985/86. För budgetåret
1985/86 beräknas det motsvara 7,2%. Detta har åstadkommits trots att
statsskuldsräntorna under samma period ökat mycket kraftigt. Statsutgifterna
exkl. statsskuldsräntor, som budgetåret 1982/83 var 38 miljarder kronor
större än statsinkomsterna, beräknas nästa budgetår bli 8 miljarder kronor
mindre än statsinkomsterna.

Även utvecklingen av det s. k. underliggande budgetsaldot visar på en
kraftig förbättring under treårsperioden. Att budgetunderskottet minskar
beror enligt föredraganden således inte på tillfälliga orsaker eller redovisningstekniska
förändringar.

Det budgetförslag som nu läggs fram avseende budgetåret 1985/86 har
präglats av en konsekvent uppföljning av de principer regeringen och
riksdagen lagt fast.

— Endast på ett fåtal särskilt angelägna områden föreslås reformer som
medför utgiftsökningar. Dessa utgiftsökningar är begränsade och har
dessutom normalt finansierats genom neddragning av andra utgifter.

— På ett antal områden genomförs utgiftsbegränsningar utöver vad som
behövs för att finansiera de föreslagna reformerna.

— Principen för bidragen till kommunsektorn är att dessa skall ligga kvar
på oförändrad nominell nivå. Med tanke på den roll kommunerna spelar för
sysselsättning och välfärd bör emellertid direkta nedskärningar av större
omfattning i statsbidragen undvikas.

FiU 1984/85:10

- Det s. k. huvudförslaget tillämpas för de allra flesta myndigheter. Detta
innebär i normalfallet en minskning av myndigheternas anslag med 2 % efter
pris- och löneomräkning. För ett antal myndigheter genomförs huvudförslaget
som ett flerårsprogram, vilket ger möjlighet till en väsentligt förbättrad
planering på myndigheten.

De huvudområden som har prioriterats i budgeten för budgetåret 1985/86
är dels bistånds- och säkerhetspolitiken, dels insatser för vissa särskilt
angelägna reformer inom kultur- och handikappområdena, dels åtgärder för
att förstärka den svenska ekonomin, bl. a. genom insatser för utbildning samt
för teknisk forskning och utveckling.

På statsbudgetens inkomstsida höjs skattesatserna för annons- och reklamskatten
med en procentenhet för att finansiera en förbättring av presstödet.
Detta är den enda skattehöjning som föreslås i budgetpropositionen.

Enligt föredraganden måste en framgångsrik budgetpolitik vara långsiktig,
eftersom det är först när flera års samlade ansträngningar slagit igenom som
betydande resultat kan avläsas. Den måste också bygga på ett betydande
antal samverkande insatser för att åstadkomma resultat i den storleksordning
som är nödvändig. Regeringen avser därför att fullfölja sin politik med syfte
att minska underskottet i statens finanser. Detta innebär att bl. a. följande
krav måste ställas:

- En god tillväxt i ekonomin måste upprätthållas, så att statsinkomsterna
fortsätter att öka i relativt snabb takt.

- Åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer.

- Endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras. Omfattningen
av dessa utgiftsökningar måste hållas nere, samtidigt som de
finansieras genom minskning av andra utgifter.

- Utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden.

- Arbetet med att begränsa automatiken i statsutgifternas tillväxt måste
fortsätta.

- Vissa skattehöjningar blir nödvändiga inom ramen för ett i stort sett
oförändrat skattetryck.

I propositionen framhålls att den finansiella situationen i kommunsektorn
inför år 1985 ter sig gynnsam, förutsatt att pris- och löneökningarna
begränsas i enlighet med regeringens mål. Kommunalskattehöjningarna blir
för år 1985 mycket begränsade. Däremot ökar spännvidden mellan de
kommuner som har högst respektive lägst sammanlagd kommunalskatt.
Skillnaden mellan högsta och lägsta sammanlagda kommunalskatt kommer
1985 att uppgå till närmare nio kronor. Att skillnaden i utdebitering mellan
kommunerna ökar på detta sätt är mycket oroande. Enligt föredragandens
mening är det påkallat med snara åtgärder för att komma tillrätta med de
mest extrema skillnaderna.

I propositionen sägs vidare att en förutsättning för en fortsatt utbyggnad av
den offentliga sektorn är att den sker inom ramen för ett i stort sett

FiU 1984/85:10

oförändrat skattetryck. För kommunsektorns vidkommande får nya resurser
för prioriterade områden inom barn- och äldreomsorg i väsentlig grad skapas
genom omprioritering av befintliga resurser. Det är därför nödvändigt att
kommuner och landstingskommuner även framgent tillvaratar möjligheter
att ompröva och effektivisera sina verksamheter. Genom en minskad statlig
detaljreglering får kommunerna större frihet att anpassa sina verksamheter
till lokala förhållanden och möjligheter till effektivare utnyttjande av
befintliga resurser.

Möjligheter att genom förändrade verksamhetsformer och alternativa
finansieringsvägar kunna bedriva vissa verksamheter inom kommunsektorn
till en lägre kommunal kostnad bör även kunna utnyttjas.

Statsfinanserna medger f. n. inte ökade transfereringar till kommunsektorn.
Tvärtom är det nödvändigt att fortsatta åtgärder vidtas i syfte att
begränsa automatiken i utgiftsökningarna för staten.

Föredragande statsrådet avser senare i vår efter ytterligare beredning
föreslå regeringen att återkomma i en särskild proposition med förslag till
åtgärder inom det kommunalekonomiska området inför år 1986.

Motionerna

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

I motion 1582 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar att med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
motionen förordar,

3. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs om ett
arbetsskapande program för 1986 och hemställa hos regeringen om förslag i
enlighet därmed.

I motion 2295 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:100 bilaga 1 i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
redovisas i motionen.

I motion 2301 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen.

I motion 2343 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om avmonopolisering och omstrukturering av den offentliga
sektorn.

FiU 1984/85:10

Löntagarfonder m. m.

I motion 673 av Agne Hansson (c) och Gösta Andersson (c) hemställs att
riksdagen beslutar avskaffa de i proposition 1983/84:50 föreslagna löntagarfonderna.

I motion 788 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) hemställs -med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:787 —

1. att riksdagen upphäver vinstdelningsskatten från 1986 års taxering.

I motion 819 av Ulf Adelsohn m. fl. (m, c, fp) hemställs

1. att riksdagen beslutar upphäva lag om vinstdelningsskatt fr. o. m. 1986
års taxering,

2. att riksdagen beslutar upphäva lag om ändring i lagen 1979:648 om
procentsatser för uttag av avgift under åren 1980—1985 till försäkring för
tilläggspension fr.o.m. 1 januari 1986,

3. att riksdagen beslutar inrätta en interimistisk avvecklingsnämnd för
förvaltning av de kollektiva löntagarfondernas tillgångar enligt vad som i
motionen anförs,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana stimulansåtgärder
för enskilt aktiesparande som beskrivs i motionen.

I motion 919 av Lennart Brunander (c) och Inger Josefsson (c) hemställs -med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:918 —

2. att riksdagen beslutar att de kollektiva löntagarfonderna avskaffas.

I motion 1188 av Marianne Karlsson m. fl. (c, m, fp) hemställs att
riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes
genom proposition 1983/84:50.

I motion 2270 av Börje Hörnlund (c) och Karin Israelsson (c) hemställs —
med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:2269 —

2. att riksdagen beslutar att löntagarfonderna skall avskaffas.

I motion 2346 av Ingrid Hemmingsson (m) hemställs att riksdagen beslutar
att upphäva lagen om vinstdelningsskatt.

I motion 2763 av Christer Eirefelt (fp) och Hugo Bergdahl (fp) hemställs —
med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:2762 — att riksdagen
beslutar avveckla de kollektiva löntagarfonderna i enlighet med motion
1984/85:819.

Förnyelsefonder

I motion 561 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1984/85:559 —

4. att riksdagen beslutar att upphäva lagen om inbetalning på förnyelsekonto.

FiU 1984/85:10

Utdelningsstopp på aktier

I motion 788 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) hemställs —
med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:787 -

2. att riksdagen omedelbart upphäver gällande utdelningsstopp för aktier.

Kredit-, valuta- och statsskuldspolitiken

I motion 820 av Per-Ola Eriksson (c) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om prioriterad bankutlåning,

2. att riksdagen beslutar att företagskrediter i Norrbotten skall hänföras till
prioriterade krediter.

I motion 1582 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

4. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs om
sänkning av räntan.

I motion 2270 av Börje Hörnlund (c) och Karin Israelsson (c) hemställs —
med hänvisning till motiveringen i motion 1984/85:2269 —

1. att riksdagen beslutar att företagskrediter i Västerbotten skall hänföras
till prioriterade krediter.

I motion 2343 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till
känna vad i motionen anförs om statsskuldspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.

De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

I motion 1582 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

2. att riksdagen beslutar att med avslag på regeringens förslag i motsvarande
del godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som motionen
förordar.

I motion 2295 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

2. att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:100 bilaga 1 i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som redovisas
i motionen.

I motion 2301 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen.

I motion 2343 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen.

FiU 1984/85:10

Riktlinjer för en aktiv finansförvaltning

I motion 2295 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

5. att riksdagen godkänner de riktlinjer för en aktiv finansförvaltning som
redovisas i motionen.

Fortsatt rationaliseringsarbete

I motion 948 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att ur handikappsynpunkt viktiga utredningar
bör undantas från nolldirektiven.

I motion 1517 av Arne Fransson m. fl. (c) hemställs — med hänvisning till
motiveringen i motion 1984/85:1516 — att riksdagen beslutar ansluta till de
riktlinjer för former av besparingar inom den offentliga sektorn som förordas
i motionen.

Kreditgivning till affärsverk

I motion 2343 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

5. att riksdagen med avslag på yrkande 5 i proposition 1984/85:100 bilaga 1
ger regeringen till känna vad som anförts i motionen vad beträffar kreditgivning
till affärsverk.

Den kommunala ekonomin

I motion 2295 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs

3. att riksdagen godkänner vad i motionen anförs om den kommunala
ekonomin,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regelförändringar i fråga
om statsbidragen till kommunerna enligt vad som anförs i motionen.

I motion 2301 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs

3. att riksdagen begär att regeringen föreslår en minskad finansiell
överföring till kommunerna i enlighet med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen under förutsättning av bifall till yrkande 3 höjer det extra
skatteutjämningsbidraget med 200 milj. kr.

I motion 2343 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
om den kommunala ekonomin.

Frisläppande av investeringsreserver

I motion 2284 av Göte Jonsson (m) hemställs - med hänvisning till
motiveringen i motion 1984/85:2283 — att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförs beträffande frisläppandet av
investeringsreserv.

FiU 1984/85:10

I motion 1582 (vpk) framhålls att Sverige har, i förhållande till landets
storlek, rika möjligheter att kunna ge sitt bidrag till en internationell
utjämning och ändrade internationella relationer. Detta kan inte åstadkommas
med mindre än att förhållandena inom landet omskapas. Målet måste
vara att skapa ett samhälle som ger alla medborgare ett socialt och
ekonomiskt tryggt liv och där alla har rätt till arbete. Politiken måste ges en
inriktning som syftar till detta övergripande mål.

En ekonomisk politik med detta syfte bör enligt motionärerna innehålla
följande element, som bör vara påbörjade eller genomförda inom en
överskådlig framtid:

1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar
transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en
mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Detta
innebär att de transnationellt verkande finansimperiernas inflytande över
landets ekonomi och utveckling attackeras och beskärs. Existerande valutalagar
bör tillämpas för att dämpa kapitalexporten. Lagarna bör dessutom
skärpas med t. ex. facklig vetorätt mot utlandsinvesteringar och kapitalexport.
Kontrollen och restriktiviteten mot utländska kapitals uppköp och
inflytande över svenskt näringsliv måste kraftigt skärpas.

2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en
växande reservarmé av arbetslösa. Denna målsättning kräver att uppemot
750000 nya arbetstillfällen bör skapas fram till år 2000. Detta kräver ett
statligt industriprogram. Huvuddelen av sysselsättningsökningen måste ske
inom den offentliga sektorn, vilket innebär 40000 nya arbeten per år. Detta
kräver en tillväxt av den offentliga konsumtionen med omkring 2 % per år.

En nationalisering av affärsbanker och stora finansinstitut måste påbörjas
under 1980-talet och de nuvarande s. k. löntagarfonderna måste byggas ut
och demokratiseras så att de kan utgöra ett verksamt medel mot storfinansens
kontroll över näringslivet.

3. Den pågående tekniskt-vetenskapliga omvälvningen måste ställas under
samhällelig kontroll. Facklig vetorätt vid introduktion av ny teknik bör
införas.

De nya teknologiska landvinningarna bör komma de arbetande till godo
genom en allmän förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången
till 6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd
omkring 1990-talets början.

4. De senaste årens trend att de lönarbetande får en minskad andel av det
samlade produktionsresultatet, samtidigt som landets överklass berikats på
ett historiskt nästan enastående sätt, måste brytas. Skattepolitiken måste
läggas om så att vi får ett enhetligt progressivt system för inkomstskatterna
där skattesatsen inte varierar beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem
bör kombineras med en ”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag,
som därigenom utomordentligt kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk
och skattesmiteri. En ökad andel av skatteintäkterna bör tas ut genom

FiU 1984/85:10

en produktionsfaktorskatt som utformas så att den inte missgynnar arbetskraftsintensiv
produktion. Kapital och förmögenheter skall beskattas hårdare.

Den statliga inkomstpolitiken riktad mot löneökningar måste upphöra.
Inflationens verkliga orsaker måste angripas genom en politik som begränsar
spekulationen och det transnationella och nationella monopol- och storkapitalets
makt över marknader och prisbildning. Ett led här är också övergång
till lågräntepolitik.

Bostadspolitiken måste läggas om så att den möjliggör lägre hyror.
Momsen på mat bör slopas. Ytterligare insatser måste genomföras som
jämnar ut de ekonomiska skillnaderna mellan barnfamiljer och andra.

5. Ett program för en ekologiskt inriktad industripolitik bör utarbetas.

Avvecklingen av kärnkraften måste genomföras. Därför måste en hushållningsplan
för användningen av elektrisk kraft upprättas.

Det skäl som dominerar bland regeringens motiveringar för den förda
kontraktiva finanspolitiken är de bokföringsmässiga balanserna i den svenska
ekonomin. Enligt motionärerna övervärderar regeringen dessa problem.

När det gäller den offentliga sektorns ”underskott” är, sägs det i motionen,
också detta ett problem som överdrivits av politiska skäl. Den offentliga
sektorn har fortfarande en stor positiv nettoförmögenhet. Men även om
problemen med de kassamässiga underskotten betydligt överdrivs är det
motiverat att hålla dem under kontroll.

I motionen framhålls att det är möjligt att föra en expansiv finanspolitik
och samtidigt hålla nere budgetunderskottet. Utfallet beror på verkan av de
utgifter och de inkomster som föreslås. Från denna synpunkt är det felaktigt
att föra en kontraktiv politik som minskar BNP-ökningen och håller tillbaka
en möjlig sysselsättningsökning. Motionärerna kräver en politik som skapar
ytterligare arbete, som medverkar till inte bara ett stopp för reallönesänkningarna
utan en ökning av de arbetandes och utsatta gruppers reella
levnadsstandard och påbörjar en verklig utjämning.

I motionen sammanfattas de budgetpolitiska effekterna av de förslag
vänsterpartiet kommunisterna ställt till innevarande riksdag och som får
betydelse för statsbudgeten 1985/86 i följande tabell:

FiU 1984/85:10

Tabell 1. Förslag enligt vänsterpartiet kommunisterna som går utöver
regeringens budgetförslag, områdesvis

Milj. kr.

Utgifter

Social (främst barnomsorg) 3 400

Socialförsäkring 1 700

Utbildning 355

Kultur 195

Arbetsmarknad (+invandrarpol.) 2 862
Bostadsområdet 553

Trafikområdet 200

Minskad matmoms genom ökade
livsmedelssubventioner 3 000

Energi 67

Övrigt 415

Summa utgiftsökning 12 747

Inkomster

Ökad bamomsorgsavgift 2 700

Begränsad avdragsrätt 1 000

Höj d arvs- och gåvoskatt 500

Höjd oms på aktiehandel 800

Ökade inkomster genom
expansiva effekter 2 500

BESPARINGAR

Tele-X 218

Försvaret 1 000

Summa besparingar och
inkomstökning 8 718

Ökat budgetunderskott 4 029

Summa 12 747

I denna uppställning har utelämnats ett par skatteförslag som är under
bearbetning. Som en följd av en överenskommelse i höstas mellan de båda
arbetarpartierna utreder regeringen för närvarande en realräntevinstbeskattning.
Denna kommer, hävdar motionärerna, om den genomförs att
innebära en budgetförstärkning på miljardbelopp.

Mot bakgrund av den kraftiga höjningen av kapitalexporten både i form av
direktinvesteringar i utlandet och i form av utförsel av medel för andra
ändamål föreslås att en kapitalexportavgift införs. Vänsterpartiet kommunisterna
återkommer med ett förslag till sådan senare under vårriksdagen.

Med reservationer som gäller varje konsekvensanalys eller prognos görs i
motionen följande försök till beräkning av de samhällsekonomiska effekterna
av den förordade politiken för det kommande budgetåret:

Regeringens Vpk:s

politik politik

BNP	+ 2,1 %	+ 3,3 %
Bytesbalans	- 2,2 mdr kr.	- 4,1 mdr kr.
Privat konsumtion	+ 1,3 %	+ 2,5 %
Offentlig konsumtion +
investering (löp.pris)	+ 5,6 %	+ 8,4 %
Statligt budgetunderskott
jämfört med 1984/85	— 8 mdr kr.	- 4 mdr kr.

FiU 1984/85:10

I jämförelse med regeringspolitiken skulle sysselsättningseffekten bli ca
54000 fler i heltidsarbete.

Då regeringen aviserar att den under våren kommer att lägga en särskild
proposition om de kommunalekonomiska frågorna, återkommer vänsterpartiet
kommunisterna till detta ämne mera utförligt i anslutning till denna
proposition.

I motion 2295 (fp) pekar man på vissa positiva drag i den ekonomiska
utvecklingen. Dit hör främst de betydande framgångar som svenska företag
nått både på exportmarknaden och på den svenska marknaden. Dit hör också
den ökning av industriproduktion och industriinvesteringar sorn skett,
liksom den uppnådda balansen i våra utrikes betalningar. Den ökning som
skett av den totala sysselsättningen är också glädjande. Dessa förbättringar
är emellertid i hög grad beroende av den internationella konjunkturuppgången.

Som motionärerna ser det är det uppenbart att stora strukturella problem
kvarstår i den svenska ekonomin. Framgångarna på exportmarknaden, och
framför allt i USA, är i hög grad en effekt av den betydande marknadstillväxten.
År 1984 upphörde andelsvinsterna och konjunkturinstitutet räknar med
fortsatta andelsförluster under år 1985.

Sammantaget tyder utvecklingen på att den ökning av investeringarna och
den privata konsumtionen som antas ske under 1985 kommer att medföra att
bytesbalansen åter visar underskott.

Även vad gäller sysselsättningen och inflationen är det uppenbart att stora
problem återstår att lösa.

Motionärerna finner det anmärkningsvärt att regeringen i finansplanen
inte tar upp sambandet mellan den ekonomiska politiken och lönebildningen.
För egen del diskuterar motionärerna fyra aspekter på denna fråga.

För det första anser de att finanspolitiken påverkar inflationen och
inflationsförväntningarna och därmed också lönebildningen. Enligt motionärernas
uppfattning är en stram finanspolitik en viktig förutsättning för att
få ner inflationstakten till eller under den nivå som gäller i våra viktigaste
konkurrentländer. En lägre inflationstakt är i sin tur en förutsättning för att
kunna hålla de nominella löneökningarna på en låg nivå och ändå uppnå
reallöneökning.

För det andra diskuterar man statens ansvar för arbetslösheten. Om
statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal finns en
tendens att löneökningstakten blir för hög. Å andra sidan kan statsmakterna
inte helt övervältra ansvaret för t. ex. sysselsättningen på arbetsmarknadens
parter. Motionärerna anser att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättningen
kan bidra till att lösa detta problem. En höjning av egenavgifterna
och ett ökat ansvar för arbetslöshetsförsäkringen från arbetsgivarnas sida
skulle skapa ett incitament för parterna att träffa löneavtal som inte orsakar
onödiga kostnader för de egna arbetslöshetskassorna. Framför allt ger man

FiU 1984/85:10

ett incitament att sluta s. k. betingade avtal, dvs. avtal där man fastställer de
slutliga löneökningarna först vid avtalsperiodens slut då löneutrymmet
säkrare kan bedömas.

För det tredje är motionärerna övertygade om att lägre marginalskatter är
ett viktigt medel för att dämpa kraven på nominella löneökningar under de
kommande åren. Det är därför angeläget att gå vidare efter 1985 och fortsätta
att sänka marginalskatterna. Det är också viktigt att de uppnådda sänkningarna
säkerställs genom att skatteskalan ges ett fullständigt inflationsskydd.

För det fjärde har staten som arbetsgivare också ett särskilt ansvar.
Motionärerna anser att det är viktigt att inte de offentliga avtalen blir
löneledande, vilket synes ha blivit fallet under år 1984. Tvärtom måste den
konkurrensutsatta sektorn komma först och få avgöra löneutrymmet.

Den stramare finanspolitik som motionärerna förespråkar kan uppnås på
två sätt, nämligen genom utgiftsminskningar och genom en aktiv finansförvaltning.
En utgångspunkt måste vara att skattetrycket inte ytterligare kan
höjas. Men frågan är om det kan sänkas. Enligt motionärernas bedömning är
det på sikt önskvärt, men det kan inte ske under de närmaste åren. De
ytterligare intäkter som tillväxten ger liksom de nedskärningar av de
offentliga utgifterna som kan göras bör under flera år framöver användas för
att minska budgetunderskottet.

Även om motionärerna inte anser att det under de närmaste åren finns
möjlighet att nämnvärt sänka det samlade skattetrycket anser de det
angeläget att reformera skattesystemet. De höga marginaleffekterna skapar —
som tidigare framhållits - betydande snedvridningsproblem i samhällsekonomin
och det måste därför vara en förstahandsuppgift att minska dem.

Enligt motionärernas mening bör marginalskatterna under perioden
1986-1988 sänkas till högst ca 50 % upp till en inkomst omkring 200000 kr.
Samtidigt bör marginalskattetaket sänkas till 70%. Kostnaden härför kan
beräknas till totalt ca 2,5 miljarder kronor.

Det är också angeläget att skatteskalan inflationsskyddas.

I ett senare skede bör marginalskatterna sänkas till 40 % för nästan alla
heltidsarbetande och marginalskattetaket till 60%. En sådan reform bör
genomföras stegvis under flera år.

Om det anses önskvärt av t. ex. konjunkturpolitiska skäl att stimulera den
privata konsumtionen bör det företrädesvis ske genom sänkningar av
inkomstskatten. På det sättet kan reformens genomförande påskyndas.
Motionärerna är inte beredda att nu ta ställning till om detta kan vara
motiverat redan inför år 1986.

De besparingar som motionärerna förespråkar i sitt budgetalternativ
sammanfattas på följande sätt.

FiU 1984/85:10

Tabell 2. Besparingar enligt folkpartiets förslag

Milj. kr.

	Helårs-	Budgetåret 1985/86
	effekt	Varaktig besparing	Engångs- förstärkning
Justitiedepartementet	3	3
Försvarsdepartementet	-	-	(100)
Socialdepartementet
sjukförsäkringen	1 810	600
avgifter	230	230
Kommunikationsdepartementet	475	390	50
Finansdepartementet	19	19
Utbildningsdepartementet	82	82
Jordbruksdepartementet	11	11	450
Arbetsmarknadsdepartementet
arbetslöshetsförsäkring	800	400
övrigt	73	73
Bostadsdepartementet
hyresrabatter m. m.	792	1 072
kompensation för fastighetsskatten	1 150	1 150
Industridepartementet	338	338	3 000
Civildepartementet	36	36
Kommunernas statsbidrag	4 000	2 000
Summa	9 800	6 400	3 500

Motionärerna föreslår också vissa skattejusteringar med följande budgeteffekt.

Tabell 3. Skatteförändringar enligt folkpartiets förslag

Milj. kr.

	Helår	Budgetåret 1985/86
Slopad fastighetsskatt (brutto)	-3 700	-100
Marginalskattesänkning	- 800	-250
Slopad förmögenhetsskatt
på arbetande kapital	- 100	0
Återinförd skattereduktion för aktieutdelningar	- 250	0
Slopad skattereduktion för
fackliga avgifter	+ 1 400	0
Slopad avdragsrätt för avgifter till
arbetsgivarorganisationer	+ 100	0
Utebliven annonsskattehöjning	- 50	- 50
Summa skattesänkningar	-3 400	-400

2 Riksdagen 1984185. 5sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

Motionärerna framhåller att för budgetåret 1985/86 innebär deras förslag
ett budgetunderskott som ligger ca 10 miljarder kronor lägre än regeringens
förslag. Av minskningen beror ca 3,5 miljarder kronor på tillfälliga åtgärder.

Helårseffekten av förslagen till permanenta utgiftsnedskärningar och
skattesänkningar uppges bli omkring 6,5 miljarder kronor. Till detta
kommer ränteeffekten på ca 500 milj. kr. Till detta skall också läggas de
kommande minskningarna av bostadssubventionerna. Effekterna av motionärernas
förslag sägs därför på längre sikt komma att leda till en permanent
budgetförbättring på mer än 10000 milj. kr.

I motionen framhålls att den kommunala expansionen måste av samhällsekonomiska
skäl begränsas till vad som följer av befolkningsförändringar,
vilket innebär en eller ett par tiondels procents ökning.

Kommunernas skatteintäkter för år 1986 baseras på skatteunderlaget för
år 1984. Det ger en ökning av kommunernas skatteintäkter på ca 10 miljarder
kronor. Med 4% inflation och en volymökning på några tiondelar kan
utgifterna för de skattefinansierade verksamheterna beräknas öka med
ungefär hälften härav. Motionärerna anser det därför rimligt att begränsa
kommunernas intäkter med 4 å 5 miljarder kronor för år 1986.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om hur reglerna kan ändras i
syfte att för år 1986 minska kommunernas inkomster på angivet sätt.

I motion 2301 (c) framhålls att finansplanen döljer det faktum att
högkonjunkturåren 1983 — 84 inte utnyttjats för att angripa de grundläggande
problemen i svensk ekonomi i form av ett avtalssystem som genererar
ständigt höga nominella lönepåslag, ett inflationsdrivande och arbetshämmande
skattesystem, en alltför stor offentlig utgiftsandel och en sysselsättningspolitik,
som inte ens i en högkonjunktur förmår minska arbetslösheten.

Den stabiliserings- och fördelningspolitik som centerpartiet förordar
sammanfattas i motionen på följande sätt.

För att få ner inflationstakten och därigenom behålla den internationella
konkurrenskraften krävs för det första en lägre lönekostnadsutveckling. Det
är nödvändigt att finna ett system där arbetsmarknadens parter ges konkreta
incitament att sluta lägre nominella löneavtal. Eftersom statsmakterna bör
stå fast vid ett ansvar för dem som blir arbetslösa, bör ett sådant incitament
skapas genom en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning.
Centerpartiet föreslår därför att egenavgifternas andel av arbetslöshetsförsäkringen
höjs.

Inflationsbekämpningen är vidare det viktigaste argumentet för en minskning
av marginalskatterna. Nyinvesteringstakten måste vara hög vilket
kräver att räntan måste ligga klart under vinstnivån, sägs det i motionen.
Skatte- och avgiftslättnader krävs för de mindre och medelstora företagen.
Den yrkesmässiga rörligheten måste öka vilket innebär en förändring av
marginalskatterna och Åmanlagarna. Sysselsättningsproblemen bör lösas
med här redovisade typ av offensiva åtgärder. I motionen föreslås en

FiU 1984/85:10

överföring av ca 10 % av anslaget till AMS till offensiva åtgärder.

En politik för regional balans är en förutsättning för att skapa en god
ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Därför föreslås i motionen
bl. a. att

— systemet med differentierade arbetsgivaravgifter vidareutvecklas,

- kommunikationssystemen utanför de tätbefolkade regionerna utvecklas,

— all åkermark bör brukas,

- likvärdiga möjligheter till social service och sjukvård säkerställs,

— den kommunala skatteutjämningen förstärks.

Det är angeläget att dels öka effektiviteten inom den offentliga sektorn,
dels också ifrågasätta inriktningen på vissa delar av den offentliga verksamheten.
En ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både
högre effektivitet och större rättvisa. Det förutsätter emellertid i sin tur att
ekonomiskt svaga grupper är tillförsäkrade en grundtrygghet, som gör det
möjligt för alla att utnyttja samhällets tjänster. En ökad avgiftsfinansiering
har därutöver betydelse både för efterfrågestyrning och som finansieringskälla.
Men helt klart är att den dominerande delen av de offentliga utgifterna
även framgent måste finansieras skattevägen. Vidare sägs i motionen att all
erfarenhet visar att konkurrensutsatta företag sköts effektivast i privat regi.
Mot denna bakgrund föreslås att en långsiktig utförsäljning av statliga
företag påbörjas. Av särskilt intresse i detta sammanhang är Vattenfall,
Televerkets dotterbolag och delar av Domänverkets skogsinnehav. Ytterligare
exempel skulle kunna vara Procordia, SARA, Pripps, NCB, LKAB
m. fl. Motivet för en sådan utförsäljning är också att en sådan utförsäljning
bör bidraga till att hejda den statliga skuldsättningen och därmed minska
räntebördan i budgeten.

I ett särskilt avsnitt om fördelningspolitiken understryks i motionen bl. a.
att:

- Återkommande starkt omfördelande devalveringar måste undvikas.

— En hård utgiftsgranskning är nödvändig inom hela den offentliga
verksamheten, såväl för gamla som nya utgifter.

- Samhällets inkomstöverföringar måste tillgodose kravet på grundtrygghet
samt värna om dem som har de största behoven och om barnfamiljernas
ekonomiska villkor. Nödvändiga begränsningar måste inriktas på de högsta
inkomstnivåerna.

Vad gäller skattepolitiken föreslås i motionen att marginalskattereformens
ursprungliga utformning återställs både vad avser indexskydd och skatteskalor.
Vidare bör s. k. privata investeringskonton införas som en delmodell,
som kan ge erfarenheter inför en mer genomgripande skatteomläggning i
riktning mot ett utgiftsskattesystem. Det är också viktigt att minska
skillnaderna i kommunal utdebitering. Övriga förslag i motionen angående
skatte- och avgiftssänkningar framgår av tabell 5, s. 21.

FiU 1984/85:10

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken under
1980-talet måste bli att få balans i den offentliga sektorns finanser.
Skattehöjningar är inte enligt motionärerna någon framkomlig väg. En
minskning av de offentliga utgifterna är därför nödvändig. Med den
inriktning som i motionen skisserats med satsning på näringslivets vitalitet
och på social grundtrygghet finns det enligt centerpartiet förutsättningar att
skapa en bättre budgetbalans utan att höja skattetrycket. Tabellerna 4-7
visar hur de budgetpolitiska effekterna sammanfattas i motionen.

Tabell 4. Besparingar/inkomstförstärkningar enligt centerpartiets förslag

Milj. kr.

	Helår	Budgetår 1985/86
Kommuner och landsting	4 000	2 800
Ej avdrag för fackföreningsavgifter	1 400	700
Ej avdrag för arbetsgivarmedlemsavgifter	100	50
Sjukförsäkringen	1 700	850
Effektivare återkrav av bidragsförskott	275	275
Öppenvårdsavgifter	200	200
Arbetslöshetsersättning	1 000	500
AMS	2 500	1 000
Kärnkraft	290	290
Kolskatt	200	200
Räntelån (första året)	1 200	1 200
Kompensation för fastighetsskatt (första året)	1 575	1 575
Räntebidrag till hus byggda före 74, hälften bort	420	420
Hyresrabatter	500	500
Försäljning av statliga företag, Domänverksskog,
Televerkets bolag	3 000	3000
Televerket, ökade inleveranser	300	300
Minskad centr.byråkr. och diverse mindre
besparingar	250	250
Mindre skuldräntor	975	975
Summa	19 885	15 085

Anm. Inlösen av mindre bostadslån bör ske till ett totalt belopp av ca 5 miljarder
kronor (ränteeffekten inräknad i budgettabellen).

FiU 1984/85:10

Tabell 5. Skatte- och avgiftssänkningar enligt centerpartiets förslag

Milj. kr.

	Helår	Budgetår 1985/86
Direktskatter	2 500	1 250
Fastighetsskatten (brutto första året)	3 700	1 100
Forskningsavdrag	200	0
Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital	100	0
Skattereduktion för aktieutdelning	150	0
Sänkt skatt på förmögenhet, arv och gåva	300	150
Handelsgödselavgift	120	120
Skogsvårdsavgift, motsvarar delvis slopade bidrag
till skogsvård	250	250
Sänkt arbetsgivaravgift för anställda i små företag	1 500	750
Fribelopp för egenavgifter	50	25
Reklamskatt	50	50
Totalt	8 920	3 695

Tabell 6. Utgiftsökningar enligt centerpartiets förslag Milj. kr.
	Helår	Budgetår 1985/86
Pensionstillskott	150	150
Försvar	240	240
Regionalpolitik	350	350
Kyrkofonden	88	88
Lönebidrag handikappade	100	100
Diverse mindre utgiftsökningar Familjepolitik (finansieras helt separat)	37	37
Totalt	965	965

Tabell 7. Total effekt på budgetunderskottet enligt centerpartiets förslag Milj. kr.
	Helårseffekt	Budgetår 1985/86
Besparingar/inkomstförstärkningar	19 885	15 085
Skatte- och avgiftssänkningar	- 8 920	- 3 695
Utgiftsökningar	- 965	- 965
Minskat budgetunderskott	10 000	10 425

FiU 1984/85:10

I motionen understryks att i den nuvarande ekonomiska situationen måste
också kommuner och landsting vara beredda att spara. Detta bör ske genom
omprioriteringar, effektiviseringar och bättre hushållning med tillgängliga
resurser. Det betonas att ytterligare kommunalskattehöjningar inte är någon
framkomlig väg. I motionen föreslås en minskad finansiell överföring från
staten till kommuner och landsting med ca 4 miljarder kronor. Den minskade
finansiella överföringen måste kombineras med en minskad statlig detaljreglering
av kommunernas och landstingens verksamhet.

Ett avgörande inslag i strävandena att stärka den kommunala självstyrelsen
och att effektivisera den kommunala verksamheten måste, sägs det i
motionen, bli en begränsning av kostnadsdrivande statlig reglering. De
specialdestinerade statsbidragen som i dag utgår till ca 90 olika kommunala
och landstingskommunala verksamheter belöper sig sammantaget till cirka
40 miljarder kronor. Strävan bör vara att etappvis omfördela dessa resurser
till ett system med ett generellt utgående statsbidrag med skatteutjämnande
effekt. I motionen föreslås att en utredning tillsätts med uppgift att snarast
arbeta fram ett sådant system.

I motion 2343 (m) framhålls att de försök till mer objektiva analyser och
varningssignaler som tidigare funnits i beskrivningen av det ekonomiska
läget är borta i den nu aktuella finansplanen. Den har därmed fått en
karaktär av bokslut över vad som hänt under de gångna åren. Ingenting sägs
om framtiden. Ingenting sägs om alla de stora strukturella problem som ännu
inte angripits.

Ökningen av export- och industriproduktionen och förbättringen av
bytesbalansen är helt och hållet avhängiga den internationella konjunkturuppgången
och de två senaste devalveringarna på sammanlagt 26%. Den
s. k. tredje vägens politik håller däremot på att bryta samman. Regeringen
har, understryker motionärerna, fastnat på det ”andra steget”.

Den avgörande bristen i regeringspolitiken är att devalveringen och
konjunkturuppgången inte utnyttjats för att ta itu med strukturproblemen i
svensk ekonomi. Så länge de höga marginalskatterna inte sänks, de offentliga
monopolen inte luckras upp, det totala skattetrycket inte minskar, den
offentliga sektorn inte begränsats i omfattning oph lönebildning och lönestrukturen
inte ändrats är, betonar motionärerna, Sverige på fel väg. Vad
som behövs är en politik som begränsar resursanvändningen i stat och
kommun samtidigt som den enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme för
ökad produktion och sysselsättning.

För att få ned inflationen, minska budgetunderskottet och sänka skattetrycket
krävs för det första en kraftig bantning av utgifterna i stat och
kommun.

För att skapa möjligheter och motivation för den privata sektorn att växa
krävs för det andra en sänkning främst av de skatter som direkt eller indirekt
träffar produktionen. Sänkta skatter gör det också möjligt att minska

FiU 1984/85:10

subventioner och bidrag utan att hushållens ekonomiska situation försämras.

För det tredje krävs en avreglering av näringslivet. Statlig detaljreglering
och byråkrati måste ersättas med rörlighet och anpassning.

För det fjärde krävs avskaffande av offentliga monopol, konkurrens och
avgiftsfinansiering av stora delar av den tjänsteproduktion som nu bedrivs i
offentlig regi.

För det femte krävs att löntagarfonderna avskaffas.

Åtgärderna mot inflationen har tre huvudinslag. Viktigast är en uppstramning
av finanspolitiken. Detta leder i sin tur till att penningmängdens tillväxt
lättare kan hållas nere. Dessutom förordas en politik som innebär att
arbetsmarknadens parter själva skall ta sin del av ansvaret för både löne- och
sysselsättningsutvecklingen. Därtill vill motionärerna bekämpa inflationen
genom skattesänkningar.

Vad gäller statsskulds-, kredit- och valutapolitiken framhålls i motionen att
det säkert inte är någon tillfällighet att de västliga industriländer som bäst
lyckats försvara sitt penningvärde också utmärks av att centralbankerna är
förhållandevis fristående gentemot den politiska makten. Det fortsatta
utredningsarbetet i statsskuldspolitiska kommittén bör inriktas på att frigöra
riksbanken från politisk dominans.

Under förutsättning att den penningpolitiska samordningen med riksbanken
fungerar är det en fördel att även riksgäldskontoret företräder ett
självständigt intresse av att statsskuldspolitiken drivs effektivt.

Att upprätthålla ett stabilt penningvärde skulle underlättas genom en
övergång till en mera marknadskonform kreditpolitik i överensstämmelse
med kreditpolitiska utredningens förslag från år 1982. Regeringen bör därför
skyndsamt lägga fram förslag för riksdagen på grundval av detta betänkande.

Sverige har sannolikt den mest omfattande valutaregleringen bland
industriländerna. De stora industriföretagens ökade internationalisering har
ytterligare bidragit till en hopkoppling av de skilda ländernas finansiella
marknader. Om vi skall kunna hävda oss i den internationella konkurrensen
går det inte, sägs det i motionen, att föra en valutapolitik som markant
avviker från vad som förekommer i omvärlden. Regeringen bör tillse att
valutakommitténs betänkande snabbt offentliggörs och att förslag därefter
framläggs om en långtgående liberalisering av valutapolitiken.

Budgetförslaget i motionen för nästa budgetår innebär jämfört med
regeringens en utgiftsnivå som ligger 21 miljarder kronor lägre på helår.
Skatteintäkterna föreslås på helår bli 10,5 miljarder kronor lägre. Förutsatt
att regeringens beräkningar av de förändrade bokföringsreglerna m. m. är
korrekta skulle enligt motionen det redovisade kassamässiga underskottet
ligga 10,5 miljarder kronor lägre än regeringens förslag. För budgetåret
1985/86 uppgår besparingsförslagen till drygt 17 miljarder kronor och
skattesänkningsförslagen till knappt 6 miljarder kronor. Många av
skattesänkningsförslagen och även utgiftsförändringama träder emellertid i
kraft först den 1 januari 1986.,

FiU 1984/85:10

Tabell 8. Moderata samlingspartiets besparingsförslag

Milj. kr.

	Helår 1986	Budgetår 1985/86
Justitiedepartementet	10	10
Utrikesdepartementet	805	805
Socialdepartementet	3 583	1 792
Kommunikationsdepartementet1	765	765
Finansdepartementet	2	2
Utbildningsdepartementet	1 043	1 003
Jordbruksdepartementet2	807	807
Arbetsmarknadsdepartementet	1 597	1 367
Bostadsdepartementet	3 431	3 031
Civildepartementet	86	63
Industridepartementet3	4 896	4 896
Minskade statsbidrag till kommunerna	4 000	2 646
Summa besparingar	21 025	17 187
Försvarsdepartementet4	-60	-60
Minskade skatteintäkter till följd av ändringar
i vissa försäkringssystem	-1000	-500
Minskade statsskuldräntor (12 %)	1 000	600
Nettobesparingar	20 965	17 227

1 Av beloppet utgör 250 milj. kr. tillfälliga besparingar.

2 Av beloppet utgör 400 milj. kr. tillfällig besparing. 147 milj. kr. utgörs av minskade
statliga åtaganden på det skogspolitiska området till följd av föreslagen sänkning av
skogsvårdsavgifter.

3 Av beloppet utgör 3 250 milj. kr. tillfälliga besparingar.

4 Budgetalternativet innebär ett konsekvent fullföljande av fyrpartiöverenskommelsen
om försvaret. Motionärerna begär att regeringen skall lägga förslag till riksdagen
om extra medel för att finansiera de utökade uppgifter försvaret åläggs i budgetpropositionen,
bl. a. avseende värnpliktsförmånen. Preliminärt har beräknats ett belopp
på 50-60 milj. kr. för detta.

FiU 1984/85:10

Tabell 9. Finansiella konsekvenser av moderata samlingspartiets skatteförslag.

Milj. kr.

	Helårseffekt 1986	Budgetår 1985/86
Marginalskattesänkningar Uteblivna skattehöjningar till följd av	4 700	2 300
inflationsskyddad inkomstskatteskala	1 000	400
Avskaffande av fastighetsskatten	3 700	2 000
Återinfört FoU-avdrag Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital	200	-
i småföretag Återgång till 1982 års regler för förmögenhets-,	100
arvs- och gåvoskatt	350	175
Förändring av arvs- och gåvoskattereglerna m. m. Återgång till 1982 års regler för	200	—
aktiebeskattningen	1 200	500
Skogsvårdsavgiften sänks till 0,3 %	285	285
Nej till höjd reklamskatt	50	50
Summa skattesänkningar	11 785	5 710
Slopad skattereduktion av fackavgifter	- 1 400	-
Nettoskattesänkning	10 385	5 710

I motionen framhålls att det är otillfredsställande att regeringen genom att
inte behandla de kommunalekonomiska frågorna i anslutning till finansplanen
försvårar möjligheterna att få en samlad bild över de åtgärder man ämnar
vidtaga inom kommunsektorn. I motionen uppställs som ett primärt mål för
den ekonomiska politiken att under år 1986 bringa ned ökningen i den
kommunala konsumtionen till noll. Vidare krävs att ett lagstadgat kommunalt
skattestopp införs. Statsbidragen till kommunerna bör på sikt avvecklas
med undantag för ett väl fungerande skatteutjämningssystem. Sammantaget
förordas besparingar på nära 4,5 miljarder kronor gentemot kommunsektorn.
I motionen understryks att det är helt nödvändigt att kraftigt minska de
specialdestinerade statsbidragen. Om inte denna avveckling inleds omedelbart,
riskerar kommunsektorn att hamna i en akut finansiell kris den dag
statsfinanserna nödvändiggör väsentligt hårdare nedskärningar. Valet står
inte, menar motionärerna, mellan att göra nedskärningar av statsbidragen
eller att avstå. Valet står i stället mellan att göra nedskärningar nu och i
ordnade former eller dramatiskt i ett statsfinansiellt krisläge.

FiU 1984/85:10

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell bakgrund

Produktionstillväxten i världsekonomin fortsatte att öka under år 1984 och
världshandeln expanderade kraftigt med en volymtillväxt på nära 9%.

I allmänhet ses en konjunkturuppgång av sådan styrka som något
genomgående positivt. Återhämtningen i världsekonomin efter den svåra
recessionen i början av 1980-talet uppvisar emellertid en mycket splittrad
bild.

Under år 1985 väntas tillväxten i industriländerna avta. Detta innebär att
utvecklingsländernas möjligheter att öka sin export till industriländerna
minskar. I flera fall är emellertid ett ökat handelsutbyte ett villkor för att
kunna häva stagnationen i de fattiga länderna. En anmärkningsvärd anpassning
och neddragning av u-ländernas skuldbörda har ägt rum under det
gångna året. Detta har emellertid för många av de berörda länderna
inneburit en ekonomisk åtstramning som pressat tillbaka levnadsstandarden
till en nivå, som rådde för mer än ett decennium sedan. En förväntad
nedgång under år 1985 i världshandelns volymtillväxt till 4—5 % medför risk
för att ytterligare krav kommer att ställas på kostsamma anpassningar i dessa
länder.

För Sveriges del är den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren
beroende av utvecklingen i framför allt Förenta staterna och OECD-Europa.
Den ojämförligt högsta tillväxten under år 1984 har ägt rum i Förenta
staterna. För flera av de stora industriländerna - Förenta staterna, Japan,
Förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien - har ökningen i produktionstillväxten
kunnat förenas med en nedpressning av inflationen. Denna
utveckling har emellertid vid en jämförelse mellan Förenta staterna och
OECD-Europa haft helt olika karakteristika.

I Förenta staterna har utvecklingen med låg inflation kunnat kombineras
med minskning av arbetslösheten även om denna alltjämt ligger på en hög
nivå. Den ekonomiska expansionen har bl. a. sin förklaring i att finanspolitiken
varit starkt expansiv. Att prisstegringarna ändå har kunnat hållas tillbaka
förklaras till stor del av att dollarn har apprecierats i kombination med en
svag prisutveckling på råvaror och bränslen, samtidigt som den kraftiga
ökningen i den inhemska efterfrågan tillåtits slå ut i ett importöverskott.
Detta har medfört att handelsbalansen noterar ett underskott av en
omfattning som aldrig tidigare har förekommit i Förenta staternas historia.
Den faktiska produktionstillväxten i slutet av år 1984 och början av år 1985
pekar enligt utskottets uppfattning mot en betydande nedgång i produktionstillväxten
som väntas sjunka från drygt 6 % i BNP till 3 % för år 1985. Även
om den nuvarande administrationen försöker minska det federala budgetun -

FiU 1984/85:10

derskottet kommer obalanserna i den amerikanska ekonomin att bestå,
vilket innebär ett fortsatt stort underskott i såväl budgeten som i bytesbalansen.

I Västeuropa har utvecklingen varit annorlunda (jfr. diagram 1-3).

Diagram 1. Real BNP-tillväxt i USA och Europa

Årlig procentuell förändring

Källa: OECD

-2


.
			\ \ \	\ \
/	s	é /	/
	\	, /
	\ \	/ / /

-41

1960

1981

1962

1963

1984

JSA

OECD EUROPA

1985

FiU 1984/85:10

Diagram 2. Inflation i USA och Europa
Årlig procentuell förändring

Källa: OECD

DECD EUROPA

- JSA

1982

1903

1985

1980

1981

Diagram 3. Arbetslöshet i USA och Europa
Procent av arbetskraften

Källa: OECD

DECD EUROPA

— JSA

oL.

1980

1981

1982

1983

1904

1985

FiU 1984/85:10

Den positiva utvecklingen i Förenta staterna har inte mer än i begränsad
utsträckning under år 1984 återspeglats i en ökad tillväxttakt i Europa. Såväl
Förbundsrepubliken Tyskland som Storbritannien har fört en restriktiv
finans- och penningpolitik. Motivet för den valda politiken har varit en
prioritering av prisstabiliseringsmålet och en strävan efter en positiv utveckling
av bytesbalansen. De förutsättningar för en expansiv politik som gällt för
Förenta staterna, en appreciering av den egna valutan och ingen restriktion
vad gäller utvecklingen av bytesbalansen, har inte förelegat för de större
industriländerna i Europa. Följdriktigt har konflikten mellan målen prisstabilisering
och full sysselsättning blivit uppenbar. Utvecklingen på arbetsmarknaderna
har därför blivit mycket negativ och prognoserna för år 1985
pekar inte på någon förbättring av den nuvarande situationen.

Arbetsmarknadssituationen i Västeuropa inger stark oro. Arbetslösheten
kommer enligt OECD:s bedömning år 1985 att stiga till nära 12%. Detta
motsvarar 20 miljoner arbetslösa. Det är den utan jämförelse högsta nivån på
arbetslösheten sedan andra världskrigets slut. Bilden förvärras dessutom av
att ungdomarna tillhör de hårdast drabbade.

Sammantaget gör utskottet den bedömningen att produktionstillväxten
inom OECD-området under år 1985 kommer att bromsas upp på grund av
den avtagande tillväxten i Förenta staterna. Till en del kan denna motverkas
av viss ökning i tillväxten i OECD-Europa (ca 2,5% i BNP år 1985).
Utvecklingen i de större industriländerna i Europa kan emellertid inte ersätta
den positiva roll som Förenta staterna hittills haft i konjunkturuppgången.
Med hänsyn till att handelsbalansen utvecklats positivt under år 1984 i
Förbundsrepubliken och därigenom skapat ett överskott på nära 18 miljarder
D-mark i bytesbalansen borde det finnas möjligheter att den hittills
exportledda uppgången i Förbundsrepubliken ersätts med en ökad tillväxt
genererad av den inhemska efterfrågan.

Utskottet vill understryka att främst svårigheterna att bedöma dollarkursens
utveckling medför att prognoserna för år 1985 är mycket osäkra.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige

Utskottet vill vad gäller den inhemska ekonomiska utvecklingen anföra
följande.

Enligt den bedömning som redovisats i finansplanen kan utvecklingen av
Sveriges ekonomi under år 1985 sammanfattas på följande sätt:

FiU 1984/85:10

Tabell 10. Försörjningsbalans 1983-1985

Procentuell volymförändring

	1983 Milj. kr. löpande	1984 priser	1985
BNP	704 474	2,8	2,1
Import, varor och tjänster	233 076	5,8	5,8
Tillgång	937 550	3,5	3,0
Bruttoinvesteringar	131 470	3,0	1,8
Näringslivet	61 107	10,2	5,7
Därav: industri	19 261	20,0	18,0
Statliga myndigheter och
affärsverk	17 339	-4,4	-0,9
kommuner	24 557	-3,4	-1,2
bostäder	28 467	-2,2	-3,0
Lagerinvesteringar	-9 629	0,5'	1,5'
Privat konsumtion	362 727	0,8	1,3
Offentlig konsumtion	203 735	2,2	0,8
Statlig	57 379	0,4	-1,0
Kommunal	146 356	2,9	1,5
Inhemsk efterfrågan	688 303	2,2	2,8
Export, varor och tjänster	249 247	7,2	3,6
Användning	937 550	3,5	3,0
Vissa nyckeltal:
Industriproduktion		6,5	4,0
Prisökning dec-dec		8,2	3,0
Bytesbalans miljarder kronor		1,0	-2,2

'Lageromslag i förhållande till föregående års BNP.

I prognoserna i den preliminära nationalbudgeten utgick man på sedvanligt
sätt från att den då aktuella dollarkursen 8:69 kr. skulle bli bestående för
år 1985. Detta kan jämföras med en dollarkurs på 8:27 kr. i genomsnitt för år
1984. Nu kan emellertid konstateras att dollarkursen fortsatt att stiga. I
mitten av februari år 1985 ligger sålunda dollarkursen något över 9:30 kr.
Detta innebär att dollarkursen redan i början av året når en nivå nära 6 %
över den som anges i den preliminära nationalbudgeten.

En fortsatt stigande dollarkurs innebär för Sveriges del att konkurrenskraften
mot bl. a. Förenta staterna förbättras medan den på grund av
valutakursindex konstruktion försvagas mot andra länder som Förbundsrepubliken
Tyskland och Storbritannien.

Statens industriverk (Industritrenden, februari 1985) har försökt uppskatta
de positiva och negativa effekterna av en förändring i dollarkursen på den
svenska industrins konkurrenskraft. Resultaten av dessa beräkningar kan
sammanfattas så att en stigande dollarkurs skulle för den svenska industrin i
genomsnitt leda till negativa men tämligen små effekter på konkurrenskraften.
Bytesbalansen kan emellertid på ett års sikt komma att försämras med

FiU 1984/85:10

några miljarder kronor. Detta beror dock mer på att räntorna på utlandsskulden
blir mer betungande och att oljeimporten blir dyrare än på en försämring
av industrins konkurrenskraft.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att de här redovisade
effekterna avser en gradvis förändring av dollarkursen. Stora och snabba
förändringar i dollarkursen ger sannolikt helt andra effekter. Sådana
förändringar kan medföra att störningar inträffar i det internationella
betalningssystemet vilket i sin tur kan medföra att världshandeln stagnerar.
Utskottet vill också påpeka att den här förda diskussionen avser en uppgång i
dollarkursen. En majoritet av fackekonomer gör emellertid den bedömningen,
främst med hänsyn till det extremt stora underskottet i Förenta staternas
bytesbalans, att ett dollarfall måste komma förr eller senare. Stor försiktighet
föreligger emellertid med att ange när detta skall äga rum. Förutsatt att
tillväxten i världshandeln inte påverkas negativt bör ett fall i dollarkursen ge
en positiv påverkan på den svenska ekonomin.

Arbetskraftsutbudet år 1985 bedöms öka något mer än under år 1984, eller
med 20000—25000. Utifrån den bedömning av den ekonomiska utvecklingen
som här redovisats bör efterfrågan på arbetskraft öka i sådan takt att
arbetslösheten minskar jämfört med förra året. Det förhållandet att det
internationella konjunkturläget är mycket labilt understryker behovet av en
hög handlingsberedskap inom arbetsmarknadspolitiken.

Med undantag av motion 2343 (m) ges i partimotionerna inte några mer
detaljerade kommentarer till finansplanens prognoser. I motion 2343
framhålls att export- och investeringsprognoserna ligger alldeles för högt.
Med, sägs det i motionen, rimligare antaganden om pris- resp. lönekostnadsökningen
— dvs. högre än 3 resp. 5 % — blir utvecklingsfonden mer negativ.
Bytesbalansunderskottet blir betydligt större.

En nödvändig förutsättning för att Sverige skall komma till rätta med
obalanserna i ekonomin är att pris- och lönekostnadsnivån pressas ned till
samma nivå som i våra viktigaste konkurrentländer. Enligt utskottets mening
förefaller lönekostnaderna för år 1985 kunna hålla sig inom en total
kostnadsökning om 5%. Även importpriser, skatter, avgifter och hyror
förefaller utvecklas på ett sätt som kan inrymmas i det uppsatta inflationsmålet.
En helt avgörande förutsättning för finansplanens bedömning är således
att de av regeringen angivna ramarna för pris- och lönekostnadsutvecklingen
inte sprängs. Utskottet noterar att ett centralt ramavtal nu slutits på
återstoden av LO-SAF-området för år 1985 som ligger inom 5-procentsramen.
Det är enligt utskottet mycket angeläget att avtalsrörelsen för år 1985
snabbt fullföljs enligt uppdragna riktlinjer på de områden som återstår.

I motionen framhålls vidare att den förda politiken endast åstadkommit en
blygsam tillväxt i de privata investeringarna och att även om finansplanens
prognos godtas måste investeringsutvecklingen under år 1985 karakteriseras
som svag. Utskottet delar inte denna uppfattning. Enligt utskottets mening
har näringslivet reagerat positivt på den ekonomiska politiken och den

FiU 1984/85:10

stagnation sorn 1980-talets första år innebar har brutits. Men kraven på en
utbyggnad av vår industrisektor nödvändiggör givetvis en fortsatt hög
investeringsnivå.

Sammantaget godtar utskottet bedömningen av den svenska ekonomins
utveckling under innevarande år så som den redovisas i tabell 10 på s. 30.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Budgetunderskottet för budgetåret 1984/85 kommer enligt budgetpropositionen
att ligga på en nivå strax under 70 miljarder kronor. Exkluderas
statsskuldsräntorna uppvisar statsbudgeten ett överskott. Inflationen har
pressats ned men ligger fortfarande på en alltför hög nivå jämfört med våra
viktigaste handelspartners.

Utskottet vill betona att trots den återhämtning som skett finns alltjämt
stora obalanser i den svenska ekonomin. De innebär hårda restriktioner för
den ekonomiska politiken. Ett stort budgetunderskott, höga skuldräntor
gentemot utlandet och en hög prisstegringstakt i förhållande till omvärlden
begränsar möjligheterna att nå full sysselsättning, stabil tillväxt, stigande
reallöner och en stark extern balans. Det bör även framhållas att om
obalanserna rättas till medverkar detta till att nå en jämnare fördelning av
levnadsstandarden, eftersom full sysselsättning och ett fast penningvärde är
två av de viktigaste förutsättningarna för utjämning av välfärden.

Enligt utskottets mening innebär detta att en fortsatt stram finanspolitik
kommer att vara nödvändig under en följd av år. Ett höjt skattetryck skulle
kunna hämma ekonomins funktionsförmåga och försvåra inflationsbekämpningen.
Det totala skattetrycket bör därför i stort sett hållas på en oförändrad
nivå. Det är således även i fortsättningen nödvändigt att vara mycket
återhållsam med offentliga utgifter. Utskottet vill därför understryka att
saneringen av den offentliga sektorns finanser inte är avslutad i och med den
budget som nu behandlas.

Som inledningsvis framhålls i propositionen befann sig den svenska
ekonomin år 1982 i den djupaste krisen under efterkrigstiden. Industriproduktionen
låg på samma nivå som den gjorde tio år tidigare. Industriinvesteringarna
hade fallit med över 40 % sedan år 1976. Bytesbalansunderskottet
uppgick till nära 23 miljarder kronor. Budgetunderskottet hade vuxit med i
genomsnitt 13 miljarder kronor om året i sex år. Arbetslösheten steg under
åren 1981 och 1982 med sammanlagt över 50000 personer. Inflationen var
under i stort sett hela perioden 1976-1982 högre i Sverige än i vår omvärld.
Reallönerna föll med över 8 % på sex år. Samtidigt hade förutsättningarna
för en sanering av den svenska ekonomin försämrats genom den kraftigt
försvagade kapitalbildningen. Den snabbt stigande utlandsupplåningen hade
använts främst till löpande konsumtion, särskilt i den offentliga sektorn, och
inte till investeringar, som genom förstärkt produktionskapacitet skulle ha
underlättat uppgiften att återbetala skulden. Landets samlade nettosparkvot

FiU 1984/85:10

hade på sex år fallit från 11 till 2%.

Utskottet kan nu med tillfredsställelse konstatera att omläggningen av den
ekonomiska politiken hösten 1982 har vänt den tidigare negativa utvecklingen.
Konkurrenskraften och därmed bytesbalansen har stärkts, lönsamheten i
näringslivet har stigit och haft till följd att investeringsutvecklingen vänt
uppåt. Produktionen har ökat med nära 3 % år 1984 och speciellt industriproduktionen
har sedan bottenläget sommaren 1982 stigit med inte mindre än
15 %. Detta tillsammans med vidtagna arbetsmarknadspolitiska åtgärder har
inneburit att den öppna arbetslösheten nu kunnat nedbringas. Det kan
nämnas att sysselsättningsgraden för åldersgruppen 16—64 år ökat till 82 %,
vilket innebär den högsta sysselsättningsgrad som någonsin registrerats i
Sverige.

Det alternativ till den nuvarande politiken som moderata samlingspartiet
presenterar i motion 2343 kan sammanfattas på följande sätt:

- en mycket kraftig nedskärning av utgifterna i stat och kommun,

- avreglering av näringslivet och en omfattande privatisering av den
offentliga sektorns verksamhet,

- sänkning av det totala skattetrycket bl. a. innebärande en kraftig
sänkning av marginalskatterna mot nivån 40%,

- arbetsmarknadens parter skall ansvara för sysselsättningen, inte regeringen,

- löntagarfonderna skall avskaffas.

Utskottet konstaterar att det finns en uppseendeväckande skillnad i
uppfattningen mellan moderata samlingspartiet och övriga riksdagspartier
om innebörden av den svenska ekonomins strukturproblem. Strukturproblemen
är, enligt moderata samlingspartiet, främst orsakade av offentliga
sektorns storlek. En mycket kraftig neddragning av den offentliga sektorn
blir för moderata samlingspartiet ett mål i sig oberoende av om balans i
ekonomin råder eller inte råder. Utskottet delar inte denna uppfattning. En
stark offentlig sektor är och förblir en förutsättning för allas vår välfärd. Det
kan tilläggas att i centerpartiets motion 2301 understryks också att det inte
finns någon anledning att ifrågasätta den offentliga sektorn som sådan.
Utgångspunkten för den offentliga sektorns kraftiga utbyggnad har, framhåller
motionärerna, varit högt ställda krav på solidaritet och rättvisa. Även i
folkpartiets motion 2295 framgår att bakom det offentliga engagemanget
ligger på många områden jämlikhets- och solidaritetssträvanden som är av
stort värde.

Det moderata alternativet innebär enligt utskottets mening att den
ekonomiska politiken skall i stor utsträckning inriktas på att rätta till
obalanserna med hjälp av en inhemsk åtstramning. Besparingsförslagen
innebär nämligen en kraftig neddragning av kommunernas verksamhet,
vilket ger en omedelbar negativ effekt på sysselsättningen. Såvitt utskottet
kan bedöma skall — enligt moderata samlingspartiet - arbetsmarknadspoli -

3 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

tiska åtgärder eller andra selektiva åtgärder ej utnyttjas för att förhindra en
ökning av arbetslösheten. Det skall enligt moderata samlingspartiet åligga
arbetsmarknadens parter att svara för sysselsättningen. Samtidigt bör enligt
motionärerna en omfattande privatisering påbörjas av offentlig verksamhet.
Det moderata alternativet måste uppfattas som en medvetet arbetslöshetsskapande
politik. Utskottet avvisar bestämt en sådan inriktning av politiken.
I stället måste den nuvarande politiken fullföljas för att samtidigt skapa full
sysselsättning och stabila priser vid återvunnen extern balans.

Som också framgår av avsnittet om budgetpolitiken är det vidare
ofrånkomligt att den fördelningspolitik, som förordas i motion 2343 med
kraftiga nedskärningar i budgeten kombinerad med sänkta skatter, leder till
att bördan att föra Sverige ur den ekonomiska krisen skjuts över från de
redan välbeställda mot låg- och medelinkomsttagarna. Utskottet tillbakavisar
en sådan politik.

Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som föreslås i motion 2343 (m) yrkandena 1 och 7.

I motion 2301 (c) framhålls att på finanspolitikens område har regeringen
valt de lätta åtgärderna - här avses bl. a. 1982 års devalvering - men väjt för
mer strukturella besparingar för att minska budgetunderskottet. Regeringen
har enligt motionärerna inte tagit till vara de goda åren 1983-1984.

I motionen presenteras ett alternativ som innebär en budgetmässig
åtstramning. Detta bör enligt utskottet innebära en dämpande effekt på
ekonomin i jämförelse med de åtgärder som föreslås i finansplanen.
Åtstramningen åstadkommes genom neddragning av den kommunala verksamheten.
Detta får negativa återverkningar på sysselsättningen. Samtidigt
föreslår motionärerna skattelättnader för bl. a. småföretagen, finansierade
med neddragning av anslaget till arbetsmarknadsstyrelsen. Det är uppseendeväckande
att det i motionen inte görs några som helst försök att analysera
hur dessa åtgärder påverkar sysselsättningen.

Utskottet kan emellertid för sin del inte tolka den valda inriktningen av
den ekonomiska politiken på annat sätt än att motionärerna accepterar en
ökad arbetslöshet, något som utskottet inte kan acceptera.

Utskottet kan vidare konstatera att den fördelningspolitiska profilen i
motion 2301 (c) inte har samma utmanande drag som karakteriserar
inriktningen av fördelningspolitiken i motion 2343 (m), men i centerpartiets
motion återfinns dock nedskärningar i sjukförsäkringssystemet och bidragen
till Samhällsföretag. I motion 2301 finns ett mycket allmänt hållet avsnitt om
fördelningspolitiken där devalveringen hösten 1982 starkt kritiseras. Motionärerna
betonar därvid att kraftigt omfördelande devalveringar måste
undvikas. Utskottet vill erinra om det mycket svåra läge som den svenska
ekonomin befann sig i sommaren och hösten 1982. En låg industriproduktion
med en helt oacceptabelt låg investeringsnivå, en väsentligt försämrad
konkurrenskraft och ett kraftigt valutautflöde tvingade den tillträdande
regeringen till en devalvering av kronan.

FiU 1984/85:10

I motion 2301 (c) diskuteras även de problem som rör lönebildningen.
Motionärerna föreslår att egenavgifternas andel av arbetslöshetsförsäkringen
höjs. Detta bör, menar motionärerna, ge ett konkret incitament att sluta
lägre nominella löneavtal. När det gäller ändrade former för lönebildningen
framförs i stort samma förslag i motion 2295 (fp). Utskottet återkommer till
detta i anslutning till behandlingen av motion 2295 (fp).

Mot bakgrund av vad utskottet anfört avstyrks yrkande 1 i motion 2301 (c).

Av folkpartiets motion 2295 framgår att partiet liksom regeringen ansluter
sig till långtidsutredningens (SOU 1984:4) alternativ 1, vilket innebär att
balans uppnås i den svenska ekonomin omkring år 1990. Motionärerna anser
emellertid att regeringen tycks sakna vilja att genomföra de åtgärder som
krävs för att nå detta mål. Huvudpunkterna i den politik som skall föra fram
till detta mål är enligt motionärerna följande:

- en stram finanspolitik innebärande en större neddragning av budgetsaldot
än vad som föreslås i finansplanen,

- förslag till åtgärder för att påverka lönebildningen i riktning mot lägre
nivå på de nominella löneökningarna,

- en skattepolitik som minskar marginaleffekterna i det nuvarande
systemet men i stort inte ändrar det totala skattetrycket.

I motionen framhålls vidare att stabiliseringspolitiken måste med nödvändighet
vara mer kortsiktig än utgifts- och besparingspolitiken. I den mån
utgiftsminskningarna, som långsiktigt är nödvändiga, t. ex. under 1986 eller
1987, skulle visa sig vara mer omfattande än vad som är motiverat med
hänsyn till den allmänna ekonomiska situationen får detta enligt motionärerna
pareras med skatte- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Utskottet vill framhålla att utgiftspolitiken bör föras utifrån förutsättningen
av ett i stort sett oförändrat skattetryck de närmaste åren. Ställningstagandet
till hur stora de årliga budgetförstärkningarna bör vara måste emellertid
bestämmas även av stabiliseringspolitiska överväganden. I betraktande av
att motionärerna förordar en i jämförelse med finansplanen stramare
finanspolitik, trots att arbetsmarknadsläget betraktas som otillfredsställande,
är det enligt utskottets mening inkonsekvent att inte ange några som helst
konkreta förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

I motionen framhålls vikten av att skapa incitament på arbetsmarknaden
för att nå låga nominella avtal. Utskottet finner att det är värdefullt att
motionärerna så tydligt tar avstånd från den uppfattning som framförs i
motion 2343 (m) och som innebär att ansvaret för sysselsättningen bör
övervältras på arbetsmarknadens parter.

Utskottet delar också uppfattningen att det är nödvändigt att pris- och
lönebildningen ändras för att inte den svenska ekonomin skall fastna i en
destruktiv devalveringscykel med hög inflation, försämrade reallöner, svag
tillväxt och ökande underskott i bytesbalansen och i statsbudgeten. Pris- och
kostnadsökningarna måste begränsas om balans skall kunna nås i ekonomin.

FiU 1984/85:10

Som utskottet framhöll vid behandlingen av propositionen om riktlinjer för
den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop. 1984/85:40, FiU 1984/
85:6) har löneförhandlingarna i Sverige av tradition skötts av arbetsmarknadens
parter. Utskottet anser att det ligger ett stort värde i detta. Att parterna
utarbetar en modell för att bestämma löneökningarna innebär ingen ändring
av ansvarsfördelningen. I en sådan modell ingår också att beakta skattesystemets
effekter. Det bör emellertid slås fast att utvecklandet av en modell för
lönebildningen inte ensamt påverkar pris- och lönebildningen. Den ekonomiska
politiken måste utformas så att den ger goda förutsättningar för
lönebildningen. Ansvaret härför åvilar statsmakterna.

De förslag i motionen som avser åtgärder inom skatteområdet innebär
skatteskärpningar för låginkomsttagare och lättnader för höginkomsttagare.
Därtill kommer att de i motionen framförda besparingsförslagen får negativa
fördelningseffekter (se avsnittet om budgetpolitiken). Utskottet kan inte
acceptera denna inriktning av fördelningspolitiken. En sådan fördelningspolitik
riskerar att försvåra möjligheterna att uppnå sådana löneavtal som är
förenliga med en låg inflation. Utskottet finner det egendomligt att
motionärerna inte observerar konflikten mellan den uttalade strävan att
skapa incitament till ansvarsfulla avtal och förslagen i motionen inom
besparings- och skatteområdet.

Utskottet avstyrker mot här angiven bakgrund motion 2295 (fp) yrkande 1.

I motion 1582 (vpk) kritiseras starkt den nuvarande politikens uppläggning.
Kritiken riktas såväl mot stabiliseringspolitiken som mot fördelningspolitiken.
Regeringen är, sägs det i motionen, så fångad i ett åtstramningstänkande
att det finns risk att den kommer att fortsätta en kontraktiv
finanspolitik också när konjunkturnedgången är ett faktum. Det understryks
även att den förda politiken aldrig kan föra Sverige ur ”krisernas system”.
Den ekonomiska politiken, såsom den har bedrivits, spelar i bästa fall rollen
som ett ineffektivt korrigeringsinstrument. Alternativet till denna politik är
på längre sikt en genomgripande systemförändring och i det korta stabiliseringspolitiska
perspektivet en expansiv finanspolitik.

Enligt de i motionen redovisade beräkningarna av de föreslagna åtgärderna
ökar sysselsättningen med 54000 heltidsarbetande jämfört med vad som
anges i finansplanen. Vidare leder förslagen i motionen till ett i jämförelse
med finansplanen något större budgetunderskott och en försämring av
bytesbalansen. Avsikten är att åstadkomma en expansiv effekt på ekonomin.
Det är därvid, enligt utskottets mening, oundvikligt att inflationen kommer
att öka. Det bör i detta sammanhang nämnas att utskottet tidigare (FiU
1983/84:25) har avvisat den modell som enligt motionärerna förklarar
inflationsmekanismen i den svenska ekonomin. Resultatet av den i motion
1582 föreslagna inriktningen av finanspolitiken blir ett temporärt förbättrat
sysselsättningsläge. Men denna i sig positiva utveckling kan mycket snart på
grund av att industrin får en försämrad konkurrenskraft förbytas i en
markant ökning av arbetslösheten.

FiU 1984/85:10

Vad gäller motionärernas kritik mot den förda fördelningspolitiken
hänvisar utskottet till vad utskottet anförde vid behandlingen av 1984 års
finansplan (FiU 1983/84:25).

Utskottet framhöll vid detta tillfälle att en politik som kräver ett högt
vinstläge för att hålla en hög investeringsnivå och som samtidigt eftersträvar
måttliga löneökningar för att hålla tillbaka kostnadsstegringar inrymmer i sig
givetvis en svår fördelningspolitisk konflikt. Utskottet underströk att det är
mot denna bakgrund man skall se införandet av löntagarfonder och den förda
fördelningspolitiken. En rad ytterligare fördelningspolitiska åtgärder har
dessutom vidtagits. Förmögenhetsskatten har höjts i två omgångar, omsättningsskatt
på aktier har införts och reavinst- samt vinstbeskattningen har
skärpts.

Mot bakgrund av vad som här anförts avstyrker utskottet motion 1582
(vpk) yrkande 1.

Utskottet sammanfattar sin syn på den allmänna inriktningen av den
ekonomiska politiken på följande sätt.

Den fulla sysselsättningen är den ekonomiska politikens viktigaste mål.
Ett avgörande villkor för att kunna återställa och bibehålla full sysselsättning
är emellertid att inflationen nedbringas till samma nivå som för våra
handelspartners. För att nå full sysselsättning vid låg inflation krävs att

— finanspolitiken måste vara fortsatt stram innebärande ett i stort
oförändrat skattetryck och även fortsättningsvis stor återhållsamhet med
offentliga utgifter,

— penning- och kreditpolitiken måste under år 1985 ha en stram inriktning,

— arbetsmarknadspolitiken måste hållas i hög beredskap för att möta en
eventuell internationell konjunkturförsämring,

— fördelningspolitiken måste inriktas på att mildra de fördelningspolitiska
spänningar som skapats om den nödvändiga vinstuppgången i näringslivet,

— skattepolitiken måste även framöver användas som ett viktigt inslag i
fördelningspolitiken. Dessutom bör förenklingar av beskattningsregler genomföras.

Vad gäller kraven på budgetpolitiken återkommer utskottet till dessa
längre fram i detta betänkande.

Löntagarfonder m. m.

I ett flertal motioner yrkas att löntagarfonderna som beslutades av 1983 års
riksdag skall avskaffas. Motiven för avskaffande är desamma som anfördes
mot införande av löntagarfondsystemet.

I tre motioner — 788 yrkande 1, 819 yrkande 1 och 2346 - yrkas att
vinstdelningsskatten, som svarar för huvuddelen av löntagarfondernas
inkomster, skall avskaffas. Motivet för detta är främst de nackdelar som en
realbeskattning innebär i ett i övrigt nominellt beskattningssystem. I motion

FiU 1984/85:10

2346 anförs att metoden för beräkning av vinstdelningsskatt ”missgynnar”
företag som själva investerar i byggnader jämfört med företag som hyr
motsvarande byggnad. Detta sammanhänger med att inflationsavdrag för
byggnader endast får göras på årets avskrivning medan inflationstillägg
beräknas på företagets hela skuldsumma.

I motion 819 (m, c och fp) föreslås att löntagarfonderna skall avvecklas
enligt en särskilt framlagd plan.

Utskottet vill med anledning av yrkandena om löntagarfondernas avskaffande
anföra följande.

Riksdagsbeslutet om löntagarfonderna fattades i december 1983. Fondernas
styrelser och kanslier tillsattes under våren 1984 och verksamheten
inleddes hösten 1984. Vinstdelningsskatten tas upp för första gången vid 1985
års taxering. De slutsatser som kan dras av fondernas verksamhet och deras
effekter på samhällsekonomin utöver dem som anfördes vid fondernas
tillkomst är således mycket begränsade. Utskottet ser därför inte någon
anledning att så kort tid efter det att fondernas verksamhet inletts ompröva
sitt tidigare ställningstagande.

Beträffande vad som anförs i motion 2346 om vinstdelningsskattens
effekter för företag med egna byggnader vill utskottet hänvisa till vad
skatteutskottet anförde i sitt yttrande till finansutskottet hösten 1983.
Skillnaden i beräkningssätt för inflationsavdrag mellan å ena sidan byggnader
och å andra sidan inventarier m. m. föranleds främst av tekniska skäl.
Avsikten är emellertid att resultatet på lång sikt skall bli likvärdigt. Enligt
skatteutskottets uppfattning är det för tidigt att bedöma hur reglerna i detalj
kommer att slå för olika branscher och hur de kommer att påverka
konkurrenssituationen mellan olika företag. Med hänsyn till att realbeskattning
är en principiell nyhet i det svenska skattesystemet är det av naturliga
skäl angeläget, anförde skatteutskottet, att regeringen uppmärksamt följer
utvecklingen av de nya bestämmelserna och efter någon tids erfarenhet tar
upp förslagets olika detaljer till förnyad prövning. Finansutskottet delar
skatteutskottets uppfattning och avstyrker med det anförda motionerna 788
yrkande 1, 819 yrkande 1 och 2346.

Mot bakgrund av att utskottet avstyrker yrkandena i motion 819 (m, c, fp)
ser inte utskottet anledning att närmare beröra förslaget till avveckling av
löntagarfonderna. Utskottet noterar dock att det allemanssparande som man
så sent som hösten 1984 ville avskaffa nu föreslås utnyttjas och byggas ut vid
avvecklingen av löntagarfondernas tillgångar. Den oro motionärerna tidigare
uttryckt för att allemansfonderna inte tillräckligt långsiktigt binder
kapitalet tycks nu ha övervunnits. Den långsiktiga bindningen i löntagarfonderna
ersätts enligt förslaget med placeringar i allemansfonder som spararna
kan ta ut och använda för konsumtion direkt efter avvecklingen. Utskottet
anser vidare att avvecklingsförslaget får negativa fördelningseffekter genom
att mindre bemedlade grupper inte kan komma i fråga för utdelningar från
fonderna.

FiU 1984/85:10

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 673,819 yrkandena 2-4,
919 yrkande 2, 1188, 2270 yrkande 2 och 2763.

I motion 561 (m) yrkas att förnyelsefonderna som riksdagen beslutade
införa hösten 1984 skall avskaffas. Regeringen har därefter i januari 1985
beslutat att förnyelsefonderna blir generellt frisläppta. De kommer att kunna
utnyttjas för utbildning av anställda och för utvecklingsarbete. Utskottet ser
inte anledning att nu efter två månader ompröva sitt tidigare ställningstagande.
Motionen avstyrks.

I motion 788 yrkande 2 hemställs att beslutet om utdelningsstopp på aktier
bör upphävas. Det finns inte något sakligt motiv för att vidhålla beslutet om
utdelningsstopp på börs- och OTC-aktier, anför motionären. Såväl pris- som
hyresstoppet som beslöts samtidigt har redan upphävts.

Förslaget om utdelningsstopp på aktier framfördes i anslutning till de
överläggningar regeringen hade med arbetsmarknadens parter. I överläggningarna
manades löntagarna till återhållsamhet i sina lönekrav. I ett läge där
vinstutvecklingen kraftigt förbättras finns det enligt utskottets mening
anledning att också kräva återhållsamhet av aktieägarna i deras krav på
utdelning från bolagen. Den utveckling som ägt rum sedan utdelningsstoppet
infördes har på intet sätt ändrat utskottets uppfattning. Utskottet avstyrker
med det anförda motion 788 yrkande 2.

Kredit-, valuta- och statsskuldspolitiken

I motion 2343 (m) anförs att det är angeläget att man låter penningpolitiken
arbeta med och inte emot marknadskrafterna. En sådan politik
underlättas om riksbanken intar en oberoende ställning i förhållande till
regeringen, anför motionärerna. Man pekar på den framgångsrika inflationsbekämpningen
i Schweiz, Västtyskland och USA och anser att det inte är en
tillfällighet att centralbankerna i dessa länder är förhållandevis fristående
gentemot den politiska makten. Motionärerna anser därför att det fortsatta
arbetet i statsskuldspolitiska kommittén bör inriktas på att frigöra riksbanken
från politisk dominans. Under förutsättning att den penningpolitiska
samordningen med riksbanken fungerar är det enligt motionärerna en fördel
att också riksgäldskontoret företräder ett självständigt intresse av att
statsskuldspolitiken drivs effektivt.

Utskottet har tidigare påtalat behovet av samordning mellan finansdepartementet,
riksbanken och riksgäldskontoret. Regeringen har med anledning
härav tillsatt den statsskuldspolitiska kommittén. Utskottet ser därför inte
anledning att nu ta ställning i dessa frågor.

Det bör emellertid framhållas att finansutskottet och riksdagen inte kan
frånhända sig sitt ansvar för samordningen av den ekonomiska politiken.
Detta bör komma till uttryck i särskilda riktlinjer för kredit- och statsskuldspolitiken,
vilka riksdagen drar upp i samband med behandlingen av

FiU 1984/85:10

regeringens förslag rörande den ekonomiska politikens inriktning. För att
detta ansvar också formellt skall komma till uttryck bör särskilda tillkännagivanden
därför kunna göras till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
Avsikten härmed är emellertid inte att förändra hittillsvarande praxis i
styrningen eller samordningen dem emellan. Det är uppenbart att användningen
av olika penningpolitiska instrument måste avvägas mot den aktuella
ekonomiska situationen. Det är därför olämpligt att riksdagen binder upp de
båda organens agerande med precisa riktlinjer och därmed begränsar deras
handlingsfrihet.

Under senare år har omfattande förändringar ägt rum på kreditmarknaden.
Dessa har sin grund i de stora finansiella obalanserna som varit rådande i
den svenska ekonomin. Svårigheterna att finansiera det stora budgetunderskottet
har framtvingat mer marknadsanpassade upplåningsformer. Statsskuldväxlarna
har kommit att dominera den penningmarknad som vuxit fram
på senare år. Kreditpolitiken har fått en mer marknadsanpassad inriktning.
Olika former av regleringar har avskaffats eller mjukats upp. Likviditetskraven
för bankerna avskaffades hösten 1983. Därigenom skapades förutsättningar
för en fungerande andrahandsmarknad för penningmarknadsinstrument.
Riksbanken har i ökad utsträckning styrt marknadens likviditet och
ränteläge genom marknadsoperationer.

Genom introduktionen av riksobligationer och övergången till s. k.
bruttokvoter för AP-fonden och försäkringsbolagen hösten 1984 öppnades
en andrahandsmarknad också för längre papper. Bruttokvoten innebär krav
enbart på förvärv av nyemitterade prioriterade obligationer. Något krav på
innehav ställs inte längre. Obligationerna kan således avyttras utan krav på
motsvarande förvärv. De s. k. nettokvoterna som tillämpades tidigare
innebär däremot ett krav på innehav.

De nya statliga upplåningsformerna tillsammans med en stramare budget
har bidragit till att minska penningmängdstillväxten. Dämpningen under år
1984 har varit mycket påtaglig. Likviditetsindragningarna från företagen
förstärkte denna utveckling. Under hösten var penningmängdstillväxten
nere i en årstakt under 3 %. För helåret 1984 beräknas den ha begränsats till
4-5%.

Under år 1985 måste penningpolitiken enligt propositionen inriktas på att
begränsa likviditetstillväxten i ekonomin och hålla ränteläget på en sådan
nivå att ett valutautflöde kan undvikas. En sådan politik är en förutsättning
för en framgångsrik inflationsbekämpning och för att successivt kunna
avveckla obalanserna i den svenska ekonomin.

Budgetunderskottet måste även under år 1985 finansieras genom inhemsk
upplåning utanför bankerna. Någon egentlig utlandsupplåning förutom
omsättning av äldre lån förutses inte, även om det här bör finnas möjlighet att
parera ett valutautflöde med en tillfällig upplåning för att undvika kraftiga
räntefluktuationer. Regeringen anser vidare att upplåningen från hushållen

FiU 1984/85:10

bör kunna öka ytterligare genom de ändrade reglerna för allemanssparande!.
För olika kreditinstitut ges ett snävt utlåningsutrymme. För banker och
finansbolag begränsas ökningen till 4 % år 1985. Bostadsinstitutens oprioriterade
utlåning skärs ned till 80 % av utlåningen för tolvmånadersperioden
t. o. m. september 1984. Med denna inriktning av kreditpolitiken kommer
likviditetstillväxten under år 1985 att bli mycket begränsad.

I motion 2343 (m) uttalar man sig för en mera marknadskonform
kreditpolitik. Det övergripande målet bör vara att upprätthålla ett stabilt
penningvärde. Finansieringen av underskottet inom landet bör ske utanför
banksektorn hos hushållen genom stimulanser av sparandet och hos företagen
genom marknadsmässig upplåning. Någon tvångsinlåning från företagen
till riksbanken bör inte ske enligt motionärerna. Inte heller bör prioriterade
obligationer utges med en konstlat låg ränta. Strävan bör vara att undvika en
fortsatt nettoupplåning utomlands.

Motionärerna anför vidare att målet för statsskuldspolitiken skall vara att
statsupplåningen sker till lägsta möjliga kostnad och så att lånens löptider blir
väl fördelade över tiden. Självfallet måste härvid hänsyn tas till utformningen
av penningpolitiken i övrigt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vad som anförs om målet
för statsskuldspolitiken. Enighet synes också råda om nödvändigheten att
föra en stram kreditpolitik. Den bör inriktas på att begränsa likviditetstillväxten.
Finansieringen av budgetunderskottet bör i allt väsentligt ske utanför
bankerna.

Vad gäller metoderna för att finansiera budgetunderskottet utanför
banksektorn föreligger vissa skillnader mellan propositionen och motionen.

Det är angeläget att hushållen stimuleras till ökat sparande. I likhet med
vad som anförs i propositionen tror utskottet att de förändringar i allemanssparande!
som finansutskottet förordade och som riksdagen beslutade
hösten 1984 kommer att kunna bidra till ökat hushållssparande. Bl. a. höjdes
högsta månadsinsättningen från 600 till 800 kr. Åtgärderna för att stimulera
ungdomens bosparande kommer att tillföra allemanssparande! nya grupper.
Det förefaller därför rimligt att anta att hushållen kan svara för en större
andel av statsupplåningen år 1985.

Även företagen har under senare år ökat sin medverkan i finansieringen av
underskottet. Införandet av de nya marknadsinstrumenten riksobligationer
och statsskuldväxlar har bidragit till detta. Företagens fondavsättningar i
riksbanken beräknas öka från 9 miljarder kronor år 1984 till ca 15 miljarder
år 1985. Därigenom skulle banksystemets innehav av statspapper kunna
minska.

Hur finansieringen av det statliga budgetunderskottet för år 1985 kommer
att fördela sig på olika sektorer är svårt att förutse på grund av de snabba
förändringar som sker på kreditmarknaden. Mot bakgrund av den allmänna
inriktning av kredit- och statsskuldspolitiken som utskottet ställt sig bakom
skulle finansieringen av underskottet kunna fördelas på sektorer på det sätt
som riksbanken föreslagit och som framgår av tabell 11.

FiU 1984/85:10

Tabell 11. Finansieringen av statens budgetunderskott 1983-1985

Miljarder kronor.

	1983	1984	1985
Banksektorn	2	11	-5
Upplåning utanför bankerna	55	52	60
varav kapitalmarknadsinstitut	21	20	20
hushåll	9	14'	201
övriga	252	182	202
Summa Sverige	57	63	55
Utlandet	26	11	10
varav realiserade kursförluster	(7)	(11)	(10)
Totalt	83	74	65

1 Beloppen inkluderar allemanssparande på 6 miljarder kronor 1984 och 10 miljarder
kronor 1985.

2 Beloppet inkluderar fondavsättningar i riksbanken på 1 miljard kronor 1983, 9
miljarder kronor 1984 och ca 15 miljarder kronor 1985.

Anm: Uppgifterna för såväl upplåningen i utlandet som totalt inkluderar de
kursförluster som uppkommer genom att delar av den statliga utlandsskulden omsätts
till högre valutakurser. De belopp som angivits för utlandsupplåningen 1984 och 1985
beräknas så gott som helt motsvaras av kursförluster.

Källa: Riksbanken.

Utskottet ser det inte som möjligt att med nuvarande stora budgetunderskott
genomföra en fullständig avreglering av kreditmarknaden på det sätt
som föreslås i motion 2343 (m). Stora förändringar har skett mot en mer
marknadsanpassad kreditpolitik och sker alltjämt bl. a. till följd av de
förändringar som infördes hösten 1984. Införandet av bruttokvoter för
försäkringsinstitutens placeringar har öppnat en bättre fungerande andrahandsmarknad.
Anbudsförfarande vid emission av statsskuldväxlar och
riksobligationer samt räntestyrning via marknadsoperationer från riksbanken
är andra exempel på sådana åtgärder. Vidare innebär vårt stora
utlandsberoende att kreditpolitiken inte kan ses isolerad från valutapolitiken.
En eventuell förändring av valutapolitiken eller av kreditpolitiken i
dessa hänseenden måste därför anstå till dess valutakommittén avslutat sitt
arbete. Med det anförda avstyrker utskottet motion 2343 (m) yrkandena 3
och 4.

Vad utskottet anfört om kredit-, valuta- och statsskuldspolitiken bör ges
fullmäktige i riksbanken resp. riksgäldskontoret till känna.

I motion 1582 (vpk) förordas en sänkning av räntan med minst en

procentenhet. En räntesänkning skulle innebära såväl en expansion av
ekonomin som en förstärkning av statsbudgeten, anför motionärerna. I
samband med behandlingen av långtidsutredningen (FiU 1984/85:6) anförde
utskottet att på grund av de kvardröjande obalanserna i den svenska
ekonomin måste räntenivån i Sverige under flera år framåt ligga något högre
än i omvärlden. Därigenom motverkas ett privat kapitalutflöde. Att i stället,

FiU 1984/85:10

som motionärerna föreslår, skärpa valutaregleringen skulle sannolikt medföra
stora svårigheter för oss i det internationella ekonomiska samarbetet och
återverka negativt på vår utrikeshandel. Om vi lyckas få ned inflationen och
kan bibehålla vår internationella konkurrenskraft, finns det förutsättningar
för att varaktigt förbättra vår bytesbalans. Därigenom skulle vårt beroende
av den internationella räntenivån minska. Det ankommer på fullmäktige i
riksbanken att besluta om ändringar i räntenivån. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 1582 (vpk) yrkande 4.

I två motioner, 820 och 2270 yrkande 1, hemställs att företagskrediter i
Norrbotten resp. Västerbotten skall hänföras till prioriterade krediter. I
motionerna anförs att den av riksbanken fastställda högsta utlåningsökningen
för bankerna har inneburit att expansionen av näringslivets investeringar i
norra Sverige har försvårats.

Enligt gällande kreditpolitiska lagstiftning är det riksbanken som bestämmer
vilka placeringar som skall anses vara prioriterade. Dessa anges vid
tillämpning av det kreditpolitiska medlet placeringsplikt, som tvingar
berörda institut att placera en viss andel av sina totala placeringar eller en viss
andel av ökningen av sina placeringar i form av prioriterade placeringar.
Förordnande om allmän placeringsplikt kan avse bank och försäkringsinstitut.
För åren 1984 och 1985 har allmän placeringsplikt förordnats endast för
försäkringsinstitut. För dessa utgörs prioriterade placeringar av från riksgäldskontoret
förvärvade statsobligationer, utom svenska statens riksobligationer,
från bostadsinstitut förvärvade bostadsobligationer, utom sådana
som emitterats för oprioriterad utlåning, samt från allmänna hypoteksbanken
förvärvade hypoteksbanksobligationer, utom sådana som emitterats för
oprioriterad utlåning. Syftet med denna reglering är att tillgodose statens,
bostads- och jordbrukssektorns behov av långfristig kredit.

Från principiella utgångspunkter är det inte lämpligt att riksdagen, utöver
reglering i lag, genom preciserade anvisningar exempelvis vad gäller den
allmänna placeringsplikten låser riksbanken i dess ämbetsutövning.

I anslutning till behandlingen av förslaget till lag om kreditpolitiska medel
diskuterades huruvida prioriteringsområdet skulle specificeras i lagtexten
eller inte. Mot bakgrund av lagens karaktär bestämdes att avgränsningen av
de prioriterade placeringarna skulle anges i de föreskrifter som utfärdas av
riksbanken. Det underströks emellertid att syftet härmed självfallet inte
skulle vara att ändra avgränsningen av vilka placeringar som skulle räknas
som prioriterade.

Som framgått av vad utskottet anfört har under senare år strävan varit att
marknadsanpassa kreditpolitiken. Placeringsplikten tillämpas numera endast
för försäkringsinstituten. Att införa placeringsplikt för banker och att
utvidga prioriteringsområdet till att gälla företagskrediter i vissa delar av
landet står i strid mot hittillsvarande utveckling. Inte heller bör utlåningsregleringen
användas för att styra krediterna mellan olika regioner.Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna 820 och 2270 yrkande 1.

FiU 1984/85:10

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen 1982/83—1985186

Efter att ha vuxit oavbrutet sedan mitten av 1970-talet kulminerade
underskottet i den svenska statsbudgeten budgetåret 1982/83. Det uppgick
då till 86,6 miljarder kronor. Därefter har det successivt förbättrats och
väntas enligt nu framlagda beräkningar sjunka till 63,5 miljarder kronor
under budgetåret 1985/86.

En bild av den påtagliga förbättring som statsfinanserna genomgått får
man om man jämför den faktiska budgetutvecklingen med de framskrivningar
som gjorts i tidigare långtidsbudgetar. Syftet med dessa är att visa vilka
statsfinansiella konsekvenser som uppkommer under en femårsperiod av
redan fattade beslut och gjorda åtaganden. En långtidsbudget är således inte
en plan för den mest sannolika utvecklingen utan belyser endast budgetutvecklingen
om utgiftsåtaganden samt skatte- och avgiftsregler förblir oförändrade.

Den framtidsbild som tecknades i den under våren 1983 framlagda
långtidsbudgeten var ett fortsatt ökat underskott. Under innevarande
budgetår skulle detta uppgå till drygt 100 miljarder kronor för att nästa
budgetår närma sig 110 miljarder kronor. Det inträffade trendbrottet
innebär emellertid att man nu räknar med ett underskott på inte fullt 70
miljarder kronor under innevarande budgetår, vilket alltså väntas minska
ytterligare till 63,5 miljarder kronor under 1985/86. Även om man korrigerar
underskottet för de extraordinära åtgärder som vidtagits och som utskottet
återkommer till senare är trendavvikelsen markant.

I reala termer har budgetunderskottet på några få år nästan halverats.
Nästa budgetår väntas det ligga på ungefär samma nivå som år 1978, då de
ständigt ökande statsskuldsräntorna utgjorde en väsentligt mindre del av
statsutgifterna än i dag. Den närmare utvecklingen belyses av nedanstående
diagram.

FiU 1984/85:10

Diagram 4. Det statliga budgetsaldot för budgetåren 1975/76 - 1985/86
Procent av BNP

8,8	/
/ /
.- / /✓
/		' /\
//		/ -
■ / / '
/ .
		/ /
/ /
/

'/ ■ /		0,3

		./ /

		/
		,• /
/		//
		/
/		/,
/		'/

» Bud'IP tår

75/7h 7<i/ / 1 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/81 83/84 84/85 85/86

(proqnoser)

Tre faktorer har bidragit till förbättringen.

För det första har budgetarbetet under senare år varit ytterst stramt. Nya
åtaganden har finansierats genom neddragningar inom andra utgiftsprogram.
Inför budgetåret 1985/86 har statsbidragen till kommunerna i princip
hållits på oförändrad nominell nivå. Statliga investeringar har efter de
tidigare årens expansion hållits tillbaka. Till följd härav räknar man numera
med att de statliga utgifterna, mätt i fast penningvärde, skall ha minskat med
drygt 6 % på tre år trots den obevekliga automatik som ligger inbyggd i de
kraftigt ökande statsskuldsräntorna. Exkluderas dessa väntas för första
gången sedan 1960-talet statens inkomster under innevarande budgetår bli
större än utgifterna.

För det andra har statsinkomsterna ökat i betydande omfattning som en
följd av tilltagande ekonomisk aktivitet. Dessutom har vissa skattehöjningar
genomförts. Samtidigt har emellertid andra skatter sänkts, t. ex. den statliga
inkomstskatten som nu begränsats tre år i rad. Det samlade skattetrycket har
därmed kunnat hållas på praktiskt taget oförändrad nivå och är i dag inte
högre än under senare delen av 1970-talet.

För det tredje har den statliga kassahållningen stramats åt, vilket
tillsammans med vissa engångsförstärkningar och budgetavlastningar bidragit
till att förbättra budgetsaldot. I likhet med föredraganden anser utskottet
att det är angeläget att försöka skilja ut engångsvisa effekter av detta slag, för
att på så sätt få en klarare bild av statsbudgetens underliggande utveckling.
En sådan redogörelse lämnas också i propositionen, och enligt den utvecklas

FiU 1984/85:10

det kassamässiga och det underliggande budgetsaldot på följande sätt under
budgetåren 1982/83—1985/86.

Tabell 12. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83-1985/86
Miljarder kronor, löpande priser

	1982/83 Utfall	1983/84 Utfall	1984/85 Nuv.ber.	1985/86 Nuv.ber.
Inkomster	... 191,3	221,2	251,1	256,8
Utgifter	... 277,9	298,3	320,8	320,3
Kassamässigt
budgetsaldo	-86,6	-77,1	-69,7	-63,5
Underliggande
saldo	... -81,4	-66,7	-61,7	-60,6

Det underliggande saldot har i detta sammanhang definierats på ett delvis
annorlunda sätt än i föregående års budgetproposition och kompletteringsproposition.
Skillnaden ligger däri att bostadslån och valutaförluster nu tagits
upp som extraordinära budgeteffekter. Från och med nästa budgetår
kommer nämligen lån för bostadsändamål inte längre att belasta statsbudgeten.
Eftersom detta är ett s. k. avlyft som inte motsvaras av någon
realekonomisk besparing bör den saldoförbättring som härigenom uppkommer
räknas bort. Detta har nu gjorts genom att bostadslånens inverkan på
budgetsaldot under tidigare budgetår har eliminerats.

Valutaförluster bokförs, enligt de principer som nu tillämpas, i samband
med att utlandslån omsätts och ersätts med nya förmånligare lån. Sådana
förluster har nu rensats bort från det underliggande saldot för att undanröja
effekten av de kraftiga fluktuationer valutaförlusterna genomgått under
främst innevarande budgetår. Tvära kast i valutaförlusterna kan i annat fall
ge en felaktig bild av den långsiktiga saldoutvecklingen. Valutaförlusterna
får visserligen till följd att utlandsskuldens bokförda värde ökar, men de
innebär inte någon kassamässig belastning på statsbudgeten. De medför inte
heller att likviditeten i ekonomin ökar. Såsom påtalats av riksrevisionsverket
och riksgäldskontoret kan den nuvarande metoden för bokföring av valutaförluster
diskuteras utifrån redovisningsprincipiella utgångspunkter. Föredragande
statsrådet anför att valutaförluster vid omsättning av utlandslån
kan betraktas som enbart en bokföringsmässig registrering av en förändring
av statens finansiella förmögenhet. Utskottet instämmer i detta och anser att
frågan om redovisningen av valutaförluster bör utredas snarast.

Såsom framgår av ovanstående tabell visar även den underliggande
utvecklingen på en kraftig saldoförbättring under treårsperioden. Kassamässigt
minskar budgetsaldot under treårsperioden med ca 23 miljarder kronor
medan nedgången i det underliggande saldot är ca 21 miljarder kronor.
Denna positiva bild framkommer även om det underliggande saldot beräk -

FiU 1984/85:10

nas enligt tidigare definition.

Nedgången i budgetunderskottet har således inte sin grund i tillfälliga
orsaker eller redovisningstekniska förändringar. Den är, som utskottet ser
det, i stället resultatet av den ekonomiska politik som förts och som inneburit
en real ökning av statsinkomsterna och en real minskning av statsutgifterna.
Den senaste tidens kraftiga uppgång i dollarkursen och de återverkningar
detta får på statsskuldsräntornas storlek under nästa budgetår är något som
inte går att påverka. Dessa förändringar förtar något av nedgången i
budgetsaldot. Alltjämt gäller dock att en klar real minskning av statsutgifterna
kan utläsas.

I motion 2295 (fp) betecknas det som mycket glädjande att den negativa
utvecklingen av budgetunderskottet nu tycks ha brutits. Motionärerna
påpekar emellertid samtidigt att den positiva bilden förstärks av att
underskottet under budgetåret 1982/83 blåstes upp genom en rad beslut av
den då ny tillträdda regeringen. Liknande resonemang förs även i andra
motioner. Utskottet vill med anledning härav erinra om följande.

I budgetpropositionen som lades fram i januari 1982 var underskottet
upptaget till 82,6 miljarder kronor. Det justerades ned i kompletteringspropositionen
och var i statsbudgeten 75,8 miljarder kronor. Redan utvecklingen
under sommaren visade emellertid att flera utgiftsposter i statsbudgeten
var grovt underskattade. Med stöd av finansfullmakten anvisade den tidigare
regeringen 1,2 miljarder kronor för vissa sysselsättningsskapande åtgärder
för att möta den växande arbetslösheten. När riksrevisionsverket (RRV) i
september redovisade sin första budgetprognos för budgetåret 1982/83 hade
underskottet räknats upp till närmare 78 miljarder kronor. RRV hade
emellertid då i endast begränsad utsträckning kunnat förutse effekten av att
riksgäldskontoret den 1 juli börjat utnyttja statsskuldsväxlar i den statliga
upplåningen. Enbart denna omläggning kom under budgetåret att öka
kostnaderna för statsskuldsräntor med i runt tal 5 miljarder kronor. Härtill
kommer att behovet av medel för att täcka redan inträffade förluster och
behovet av nytt kapitaltillskott i den statliga företagssektorn kraftigt hade
underskattats. Detta ledde till att utgifterna kom att öka med närmare 10
miljarder kronor. Vidare användes ca 3 miljarder kronor för investeringsprogram.
Dessa utgifter fördelar sig dock över flera år.

På förslag av den nytillträdda regeringen anvisade riksdagen under hösten
1982 ytterligare 2,4 miljarder kronor för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Man anvisade också medel för att på annat sätt kunna stimulera ekonomin.
Åtgärderna var nödvändiga mot bakgrund av det försämrade läget på
arbetsmarknaden. Vidare beslöt riksdagen att återställa ersättningsnivåerna
inom sjukförsäkringen, pensionssystemet, arbetslöshetsförsäkringen samt
bidragen till den kommunala barnomsorgen. Dessa senare åtgärder finansierades
emellertid genom en höjning av mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna.
Som utskottet tidigare har påpekat (FiU 1982/83:10) balanserade
dessa åtgärder i stort sett varandra under budgetåret 1982/83. Utskottet kan

FiU 1984/85:10

mot denna bakgrund inte finna fog för påståendet i motion 2295 att ökningen
av budgetunderskottet detta år på drygt 10 miljarder kronor i allt väsentligt
måste tillskrivas beslut som fattades av den nya regeringen.

Utskottet vill också något kommentera osäkerheten i beräkningarna av
budgetsaldot för innevarande budgetår, främst vad gäller statsinkomsterna. I
riksrevisionsverkets inkomstberäkning som ligger till grund för prognosen
över inkomsterna för budgetåret 1984/85 har mycket kraftiga revideringar
gjorts främst av inkomstskatterna. Beräkningen av utbetalningarna av
överskjutande skatt för fysiska personer hösten 1984 avseende skatten på
1983 års inkomster har justerats upp med närmare 2,9 miljarder kronor
jämfört med i den prognos som publicerades av riksrevisionsverket någon
månad tidigare. Samtidigt har beräkningen av den slutliga skatten på 1983 års
inkomster ändrats i ytterligare ett avseende. Det är beräkningen av den
kvarstående skatt som skall betalas in under våren 1985 som reviderats ned
med närmare 800 milj. kr. Sammantaget har alltså skatten på 1983 års
inkomster korrigerats med närmare 3,7 miljarder kronor. Med tanke på att
denna justering av inkomstskatten ägde rum närmare ett år efter det att
inkomståret gått till ända framstår den som anmärkningsvärd. Enligt
utskottets mening finns det anledning att se över de beräkningsmetoder som
ligger till grund för dessa prognoser.

Riktlinjer för budgetpolitiken

En gemensam utgångspunkt för de tre borgerliga partiernas budgetalternativ
är att balansen i den offentliga sektorns finanser måste vara återställd
före utgången av 1980-talet. Åberopande detta krav framlägger de borgerliga
partierna var för sig skilda förslag till omfattande utgiftsnedskärningar, vilka
i kombination med långtgående förslag till skattesänkningar uppges leda till
en saldoförbättring på ca 10 miljarder kronor i jämförelse med regeringens
budgetförslag.

Skattesänkningarna inriktas i första hand på tre områden, nämligen på den
statliga inkomstskatten, på fastighetsskatten samt på förmögenhets-, arvsoch
gåvoskatter. Utskottet noterar att samtliga partier nu tycks godta den
höjning av bensin- och energiskatten som riksdagen genomförde på senhösten
1984 i syfte att stärka statsbudgeten och motverka en försämring av
bytesbalansen. Med undantag av moderata samlingspartiet motsätter man
sig nu inte heller den omsättningsskatt som förra året infördes på aktiehandel.

Vänsterpartiet kommunisternas budgetalternativ leder enligt en sammanställning
som återfinns i motion 1582 (vpk) till att budgetsaldot försämras
med ca 4 miljarder kronor.

Utskottet har gjort en översiktlig beräkning av de alternativa budgetförslag
som lagts fram i partimotionerna. Därvid har yrkade anslagsförändringar
prövats utifrån främst formella utgångspunkter, dvs. en bedömning har

FiU 1984/85:10

gjorts om det med hänsyn till formella regler är möjligt att genomföra en viss
förändring och hur stor denna i så fall kan beräknas bli. Hänsyn har sålunda
som regel inte tagits till om det är administrativt möjligt att uppnå de
eftersträvade kassamässiga förändringarna av budgetunderskottet redan
under budgetåret 1985/86. I de fall en yrkad anslagsförändring inte helt
överensstämt med den besparing som kan framkomma av en samtidigt
föreslagen regeländring har som huvudprincip gällt att anslagsyrkandet
ansetts överordnat övriga åtgärder. En bedömning av de i motionerna
föreslagna regeländringarna skulle i flera fall leda till väsentligt lägre
saldoförbättringar. I vissa fall saknas konkreta yrkanden på förslag som
framförs i motionerna.

På åtskilliga punkter är de budgetmässiga effekterna svårbedömbara. Det
gäller bl. a. de familjepolitiska åtgärderna och förslaget att avskaffa fastighetsskatten.
Vidare har i detta sammanhang inte hänsyn tagits till de
indirekta återverkningar som en ytterligare åtstramning av statsfinanserna
får i form av ökat behov av arbetsmarknadspolitiska insatser, minskade
skatteinkomster osv. På motsvarande sätt har inte heller eventuella expansiva
effekter av budgetförslagen beaktats. I den mån förslag har direkta
återverkningar på skatteinkomsterna — såsom t. ex. förslaget om försämrad
sjukpenningsersättning - har skatteeffekten härav beaktats.

Enligt en med dessa begränsningar gjord beräkning skulle de fyra
oppositionspartiernas budgetalternativ resultera i att budgetsaldot förändrades
på följande sätt under budgetåret 1985/86.

Tabell 13. Besparingar budgetåret 1985/86 av oppositionspartiernas budgetalternativ Miljarder

kronor.

Tecken anger förändringar i förhållande till regeringens budgetförslag.

Motion Motion Motion Motion

2343 2301 2295 1582

(m) (c) (fp) (vpk)

Inkomstförstärkningar
-5,5 -4,1 -2,3 3,4

Utgiftsbe gränsningar

12,3 5,5** 3,8 -11,3

Minskade stats skuldsräntor

0,2 0,1 0,1 -0,2

Saldo 6,9* 1,4 1,6 -8,1

Engångsför stärkningar

3,7 3,0 3,5 -

Saldo 20,7* 4,4 5,1 -8,1

* Senare under våren 1985 avser (m) att i anslutning till särskilda propositioner föreslå
ytterligare besparingar på det regional- och energipolitiska området. För innevarande
budgetår har (m) tidigare redovisat besparingar på dessa båda områden med
sammanlagt ca 1,1 miljarder kronor.

* * I beloppet ingår ett ofinansierat förslag om införande av vårdnadsersättning. Se text
om motion 2301 (c).

4 Riksdagen 1984185.5 sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

I motion 2343 (m) framhålls att ett centralt mål för den ekonomiska
politiken under 1980-talet är att avveckla det strukturella underskottet i den
samlade offentliga sektorn och samtidigt sänka skattetrycket till ca 45 % av
BNP, dvs. med ungefär fem procentenheter. Enligt motionärerna är det
viktigt att den offentliga sektorns inflytande i ekonomin minskar på alla
nivåer. I konsekvens härmed förespråkar de skattesänkningar på uppemot 40
miljarder kronor fram till år 1990. Dessutom bör under samma period
underskottet i den offentliga sektorn begränsas med ett lika stort belopp. För
att kunna nå därhän krävs således utgiftsnedskärningar i den offentliga
sektorn på inemot 80 miljarder kronor fram till år 1990. Omsatt till det
aktuella budgetförslaget motsvarar detta inte mindre än ca 1/3 av statsbudgetens
utgifter exkl. statsskuldsräntor.

Sett i detta perspektiv framstår motionärernas nu aktuella förslag till
långtgående utgiftsbegränsningar som mer blygsamma. För budgetåret
1985/86 föreslår man utgiftsnedskärningar om sammanlagt 12 miljarder
kronor. Nedskärningar berör praktiskt taget samtliga departements verksamhetsområden.
Undantag görs bara för försvarsdepartementet, som
föreslås få en mindre anslagsuppräkning. I övrigt innebär budgetalternativet
att ramen för utvecklingsbiståndet minskas med 10%. Ett flertal specialdestinerade
statsbidrag liksom viss annan ersättning till kommuner skärs ned
eller avvecklas med ett belopp som för helår uppgår till sammanlagt 4 250
milj. kr. Statsbidragen till färdtjänst, särskolor och vårdhemsverksamhet
föreslås bli helt avvecklade, medan bidragen till bl. a. allmän sjukvård och
kollektiv persontrafik reduceras kraftigt. Besparingarna riktar sig också
direkt mot sociala trygghetssystem. Sjukpenningersättningen i början av en
sjukdom föreslås sålunda bli begränsad till 2/3 av nuvarande nivå. Även i
övrigt skall sjukpenningen liksom föräldrapenningen reduceras till 80% av
inkomsten.

Andra besparingsområden är vuxenutbildningen, livsmedelsstödet, räntebidragen
till flerfamiljshus samt arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska
stödformer. Genom att sälja ut ett antal statliga företag samt mark
tillhörig domänverket räknar motionärerna med att kunna erhålla tillfälliga
budgetförstärkningar på 3650 milj. kr. under budgetåret 1985/86.

Jämsides med dessa utgiftsbegränsningar föreslår motionärerna att inkomstskatten
skall sänkas successivt fram till år 1988, då marginalskatten bör
uppgå till högst 40 % i inkomstlägen upp till 140000 kr. (i 1985 års prisnivå).
Vidare förordas bl. a. att fastighetsskatten avvecklas och att kapitalbeskattningen
lindras på en rad områden.

I moderata samlingspartiets budgetalternativ utgör skattesänkningar och
utgiftsbegränsningar två helt överordnade mål. De fördelningspolitiska
konsekvenser detta synsätt för med sig beaktas över huvud taget inte.
Skattesänkningarna inriktas framför allt på höginkomsttagare, villaägare och
aktieinnehavare medan personer med inkomster understigande ca 80000 kr.
över huvud taget inte erhåller någon sänkt inkomstskatt. I moderata

FiU 1984/85:10

samlingspartiets förslag får däremot en inkomsttagare med ca 200000 kr. i
årsinkomst (i 1985 års prisnivå) när förslaget är fullt genomfört ungefär
12600 kr. lägre inkomstskatt. Den belastning som skattebortfallet liksom
övriga utgiftsbegränsningar utgör kommer däremot att få bäras av de breda
grupperna i samhället.

En låginkomsttagare får alltså inte del av moderata samlingspartiets
skattesänkningsförslag. Å andra sidan får han

- höjd inkomstskatt med ca 1350 kr. till följd av att det kommunala
grundavdraget stegvis minskas med 4500 kr.,

- höjd inkomstskatt därför att skattereduktionen för fackföreningsavgiften
slopas,

- höjd avgift för arbetslöshetsförsäkringen till följd av att statsbidragen till
A-kassorna skärs ned,

- höjd hyra därför att räntebidragen skärs ned,

- ökade utgifter för läkemedel och sjukvård på grund av höjda patientavgifter,

- väsentligt försämrad sjukpenning vid sjukdom,

- ökade matkostnader på grund av att livsmedelsstödet successivt avvecklas.
En fördelningspolitik med denna inriktning är enligt utskottets mening

direkt orättfärdig. Särskilt utmanande blir den, om man beaktar budgetförslagets
mer långsiktiga konsekvenser. Såsom framgår av tabell 13 på s. 49
uppkommer i moderata samlingspartiets budgetalternativ en betydande
saldoförbättring under budgetåret 1985/86. Detta sammanhänger med att
utgiftsbegränsningarna har förutsatts slå igenom tämligen omgående. Skattesänkningsförslagen
får däremot under detta första budgetår endast mer
begränsade återverkningar på budgetens inkomstsida. Fullt genomslag får de
först efter tre år, då saldoförbättringen kommer att förvandlas till ett
betydande underskott. Skall budgetsaldot kunna behållas på enbart oförändrad
nivå även efter budgetåret 1985/86, erfordras därför fortsatta mycket
långtgående neddragningar av statsbudgetens utgifter; neddragningar som i
första hand drabbar de svaga och utsatta i samhället, medan de bättre ställda
grupperna får skörda frukterna av de skattesänkningar dessa försämringar
möjliggör. Utskottet avvisar mycket bestämt en budgetpolitik med denna
inriktning.

Den mer långsiktigt inriktade nedskärningen av den offentliga sektorn som
motionärerna förespråkar är enligt utskottets mening helt oacceptabel.
Konsekvent genomförd skulle en sådan politik inte bara rasera grundvalen
för vår välfärd och sociala omvårdnad. Den skulle dessutom förorsaka en
mycket omfattande arbetslöshet.

Utskottet kommer längre fram i detta betänkande att redovisa sin
principiella syn på de krav på omfattande utförsäljning av statliga företag och
mark som framförs i motion 2343 (m) liksom i vissa andra motioner.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2343 (m) yrkande 2.

FiU 1984/85:10

I motion 2301 (c) redovisas ett budgetalternativ som med nu kända fakta
sägs minska statens budgetunderskott med ca 10 miljarder kronor räknat på
såväl helår som budgetår.

De besparingar som föreslås omfattar arbetsmarknadsverket och Samhällsföretag,
där motionärerna räknar med att nedskärningar av verksamheten
skall kunna minska statens utgifter med 2,5 miljarder kronor på helår.
Budgetunderskottet skall också förbättras genom försämringar av sjukpenningersättningen,
genom att skattereduktionen för fackföreningsavgifter
slopas och genom att vissa räntebidrag till flerfamiljshus avvecklas. Liksom
övriga borgerliga partier vill centerpartiet under budgetåret sälja ut statliga
företag till ett värde av 3 miljarder kronor. Den största besparingen uppnås
emellertid genom att statens överföringar till kommunerna skärs ned med ca
4 miljarder kronor räknat på helår.

Motionärerna föreslår också en rad skattesänkningar. Fastighetsskatten
skall sålunda avvecklas och marginalskatterna sänkas. Vidare föreslås
lindring i viss kapitalbeskattning liksom i ett antal arbetsgivaravgifter, där
sänkningarna i första hand berör de mindre företagen.

De besparingar som motionärerna tillgodoräknar sig i sitt budgetalternativ
är enligt utskottets beräkningar kraftigt överdrivna. Besparingseffekten av
nedskärningsförslagen har överskattats samtidigt som inkomstbortfallet för
staten av skattesänkningarna underskattats. Motionärerna har vidare lagt
fram omfattande förslag på det familjepolitiska området, bl. a. om beskattad
vårdnadsersättning. Detta beräknas enligt utskottet medföra ökade utgifter
med ca 1,5 miljarder kronor netto budgetåret 1985/86. Motionärerna nämner
i sin familjepolitiska motion olika sätt att finansiera åtgärderna, bl a. höjd
barnomsorgsavgift. Något formellt yrkande om detta har motionärerna
emellertid inte framfört. Utskottet beräknar att motionärernas budgetalternativ
leder till en varaktig saldoförbättring under 1985/86 på knappt 1,5
miljarder kronor. Utskottet har därvid utgått från att motionärernas yrkande
om att införa räntelån kan genomföras så att effekter på statsbudgeten
uppnås redan budgetåret 1985/86. I annat fall kommer det angivna saldot att
försämras med ytterligare närmare 1 miljard kronor.

Till den angivna saldoförändringen kan läggas eventuella intäkter från den
föreslagna utförsäljningen av statliga företag. Motionärerna har emellertid i
sina beräkningar inte beaktat budgeteffekten av vissa andra förslag som de
för fram. Det gäller bl. a. kravet på ändrad B-skatteuppbörd och uppbörd av
källskatt. Tar man hänsyn även till dessa förslag, torde den saldoförbättring
som framkommer i motionärernas budgetalternativ under budgetåret 1985/
86 komma att förbytas i ett underskott som övergångsvis kan bli mycket
omfattande.

Besparingarna i de finansiella överföringarna till kommunerna åstadkommes
genom att vissa transfereringar till samtliga kommuner och samtliga
landsting generellt minskas med ca 5,2 miljarder kronor. Härav berör ca 1,0
miljarder kronor landstingen medan resterande ca 4,2 miljarder kronor avser

FiU 1984/85:10

överföringar till kommunerna. Av de 4,2 miljarder kronor som på detta sätt
hålls inne för kommunerna återgår ca 1,0 miljarder kronor i form av ökade
skatteutjämningsbidrag och 0,2 miljarder kronor används för att kompensera
särskilt utsatta kommuner. Nettobesparingen i transfereringarna till
kommunerna blir därmed 3,0 miljarder kronor.

Enligt utskottets mening skulle den föreslagna satsningen på skatteutjämningsbidrag
till kommunerna kunna bidra till att utjämna de stora skillnaderna
i kommunal utdebitering. Denna effekt förtas emellertid helt av att
samtliga kommuner enligt förslaget skulle få sina statsbidrag generellt sänkta
med mycket stora belopp. Nettoeffekten torde bli att statsbidragen minskar
för praktiskt taget samtliga kommuner. Någon möjlighet för de värst utsatta
kommunerna att sänka sin utdebitering skulle därmed inte föreligga. De
kommuner som inte blir delaktiga av höjda skatteutjämningsbidrag skulle
antingen tvingas att höja sin utdebitering eller att kraftigt begränsa sin
verksamhet. I det förstnämnda alternativet drivs skattetrycket upp, vilket är
en utveckling som motionärerna motsätter sig. Om kommunerna å andra
sidan tvingas att begränsa sin verksamhet, innebär detta att den kommunala
servicen gentemot medborgarna försämras kraftigt samtidigt som arbetslösheten
ökar.

Utskottet kan inte ställa sig bakom en politik med denna inriktning.

Liknande kritik kan anföras mot motionärernas förslag till satsning på
småföretagsverksamhet, vilken förutsätts bli finansierad genom att AMS och
Samhällsföretags verksamhet kraftigt beskärs. Som utskottet ser det räknar
motionärerna tydligen med att generella nedsättningar av arbetsgivaravgifter
skall ge småföretagen ett så starkt incitament till nyanställningar att detta
mer än väl kompenserar bortfallet av beredskapsarbeten och skyddade
arbeten i Samhällsföretag. Hittills vunna erfarenheter av försöken med
nedsatta arbetsgivaravgifter i Svappavaara tyder inte på att så blir fallet.
Detsamma gäller ansträngningarna att med hjälp av lönebidrag placera
anställda i Samhällsföretag på den öppna marknaden. Under alla omständigheter
skulle en omläggning av detta slag medföra svåra övergångsproblem
och ofrånkomligen driva upp arbetslösheten.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2301 (c) yrkande 2.

I motion 2295 (fp) tar folkpartiet fasta på långtidsutredningens bedömning
att det är nödvändigt att förstärka budgeten med ca 20 miljarder kronor
under de närmaste åren för att nå balans mot slutet av 1980-talet. De vägar
som enligt motionärerna står till buds är dels att minska utgifterna, dels att
bedriva en aktiv finansförvaltning. Skattehöjningar avvisas som metod för att
förstärka budgeten.

Ungefär 2/3 av den nödvändiga anpassningen av statens utgifter kan enligt
motionärerna uppnås genom deras nu framlagda budgetalternativ samt
genom att räntesubventionerna inom bostadssektorn minskas med 4—6
miljarder kronor inom loppet av några år.

FiU 1984/85:10

De besparingar som folkpartiet vill genomföra avser sänkt sjukpenningersättning,
minskat stöd till vuxenutbildningen, successivt avvecklade livsmedelssubventioner,
minskade statsbidrag till arbetslöshetskassor samt begränsningar
i bidragsgivningen till bostadssektorn och stödet till tekoindustrin.
Motionärerna tillgodoräknar sig också 3 miljarder kronor i form av en
tillfällig besparing som förväntas uppkomma genom avyttring av bl. a.
statliga företag. Slutligen föreslås att statsbidragen till kommuner och
landsting skärs ned med på helår räknat 4 miljarder kronor. Denna besparing
skall enligt motionärerna tas ut i form av en avgift på kommunernas och
landstingens skatteunderlag.

Folkpartiets skattesänkningsförslag överensstämmer på några punkter
med vad moderata samlingspartiet och centerpartiet förordar. De avser bl. a.
sänkt marginalskatt och slopad fastighetsskatt. Motionärerna vill också
avveckla skattereduktionen för fackföreningsavgifter. Till skillnad från
moderata samlingspartiet och centerpartiet begär inte folkpartiet att FoUavdraget
skall återinföras. Man har inte heller lika långtgående förslag till
skattelättnader som dessa i fråga om t. ex. förmögenhetsbeskattningen.

Utskottet noterar vidare att folkpartiet i motsats till främst moderata
samlingspartiet klart deklarerar att det under de närmaste åren inte är
möjligt att sänka skattetrycket. De ytterligare skatteintäkter som tillväxten
ger liksom de nedskärningar av de offentliga utgifterna som kan göras bör
enligt motionärerna under flera år framöver användas för att minska
budgetunderskottet.

Motionärernas förslag på det familjepolitiska området innebär att stödet
till barnfamiljerna förstärks kraftigt. Denna i och för sig vällovliga satsning
skall i huvudsak finansieras genom att grundavdraget vid den kommunala
taxeringen minskas med 3 000 kr. samt genom att livsmedelssubventionerna
avvecklas under en treårsperiod. Till följd härav kommer skatten för
samtliga inkomsttagare att öka med i runda tal 900 kr. Dessutom kommer
livsmedelspriserna — och då framför allt mjölkpriserna — att öka kraftigt.
Åtgärder av detta slag drabbar som utskottet ser det visserligen generellt alla
men slår hårdast mot de svaga grupperna i samhället. Detsamma gäller
motionärernas förslag till försämringar i den sociala grundtryggheten genom
bl. a. minskad sjukpenningersättning liksom förslaget att kraftigt begränsa
räntebidragen. Om räntebidragen minskas i den omfattning motionärerna
förespråkar, kommer detta enligt utskottets mening oundgängligen att driva
fram krav på kompenserande hyreshöjningar. Denna besparing skulle
därmed i likhet med avvecklingen av livsmedelsstödet bidra till att pressa upp
inflationsnivån och sålunda indirekt få återverkningar på utgående pensioner
och på det av motionärerna förespråkade inflationsskyddet av skatteskalorna.

Utskottet vill i sammanhanget också peka på de motstridiga förslag som
folkpartiet för fram. Å ena sidan vill folkpartiet kraftigt minska statsbidragen
till kommuner och landsting. Å andra sidan för man fram förslag som, om de

FiU 1984/85:10

genomfördes, skulle få mycket långtgående återverkningar på kommunernas
och landstingens finanser. Det gäller t. ex. folkpartiets förslag om sänkt
skolålder med ett år liksom förslaget att alla äldre som vistas på t. ex.
långvårdskliniker skall ha rätt till eget rum.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2295 (fp) yrkande 2.

I motion 1582 (vpk) föreslås bl. a. ett omfattande program för den
offentliga sektorns utbyggnad samt en betydande satsning på barnomsorgen,
innefattande bl. a. 50000 nya daghemsplatser. Motionärerna vill också som
ett första steg mot slopad mervärdeskatt på livsmedel öka livsmedelssubventionerna
med 3 miljarder kronor. Dessutom vill de förbättra värdesäkringen
av pensionerna, höja bostadsbidragen samt införa ränte- och amorteringsfria
lån till de allmännyttiga bostadsföretagen för att motverka hyreshöjningar
under nästa år.

Åtgärderna skall till viss del finansieras genom besparingar inom försvaret
samt genom skärpt beskattning av förmögenheter och aktiehandel. Vidare
föreslås en höjning av barnomsorgsavgiften samt begränsningar i avdragsrätten
för lån som inte avser boende. Motionärerna räknar slutligen också med
att den av dem förordade finans- och budgetpolitiken skall ge sådan tillväxt i
ekonomin att statsinkomsterna enbart av denna anledning ökar med ca 2,5
miljarder kronor. Trots detta kommer enligt motionärernas egna beräkningar
av sitt budgetalternativ underskottet i statsbudgeten att öka med drygt 4
miljarder kronor i jämförelse med regeringens förslag.

Enligt utskottets bedömning har motionärerna kraftigt underskattat den
budgetförsämring som skulle uppkomma om deras förslag förverkligades.
En politik med sådan expansiv inriktning kan enligt utskottet inte accepteras.
Utskottet har dessutom i det föregående pekat på de inflationsdrivande
moment som är förenade med en expansiv politik av detta slag. Ökat
upplåningsbehov och ökade ränteutgifter skulle också mycket snart rasera de
framgångar som den hittills förda politiken vunnit.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1582 (vpk) yrkande 2.

Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.

Ansträngningarna att begränsa budgetunderskottet måste fortsätta i syfte
att återställa balansen i den offentliga sektorn före år 1990. Budgetunderskottet
mätt som andel av BNP måste därför med nödvändighet fortsätta att
minska under återstoden av 1980-talet. Utgiftspolitiken bör därvid föras
utifrån förutsättningen att skattetrycket skall vara i stort sett oförändrat de
närmaste åren. Detta ställer krav på en synnerligen strikt utgiftsprövning.

Utskottet ställer sig bakom de krav som föredraganden ställer upp för det
fortsatta budgetarbetet. De innebär att

- en god tillväxt i ekonomin måste upprätthållas, så att statsinkomsterna
fortsätter att öka i relativt snabb takt,

— åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten
och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer,

FiU 1984/85:10

— endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras och
omfattningen av dessa utgiftsökningar måste hållas nere, samtidigt som de
finansieras genom minskning av andra utgifter,

— utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden,

— arbetet med att begränsa automatiken i statsutgifternas tillväxt måste
fortsätta,

— nödvändiga skattehöjningar bör genomföras inom ramen för ett i stort
sett oförändrat skattetryck,

— en fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram måste göras.

I likhet med föredraganden anser utskottet att det även framgent är
nödvändigt att ställa krav på myndigheterna att fortlöpande effektivisera sin
verksamhet. Det kan därvid, som förordas i propositionen, vara lämpligt att
utveckla nya tekniska lösningar för att pröva medelsbehov för myndighetsverksamhet
för längre tider än ett år.

Behovet av att planera verksamheten mera långsiktigt bör understrykas. I
anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret
1985/86 har gällt att myndigheterna i första hand skall redovisa ett huvudförslag
innebärande en med 5 % minskad real resursförbrukning fördelad på 3
år i stället för 2 % årligen under en treårsperiod. Utskottet anser i likhet med
föredraganden att det nuvarande fleråriga 5-procentiga huvudförslaget bör
ligga till grund vid utformningen av de s. k. årliga anvisningarna för
budgetåret 1986/87.

I motion 2295 (fp) begärs i yrkande 5 att riksdagen skall godkänna de
riktlinjer för en aktiv finansförvaltning som redovisas i motionen.

Motionärerna ser det som positivt att staten under senare år har börjat
bedriva en mer aktiv finansförvaltning. Genom en aktiv förvaltning av
tillgångar skulle staten kunna minska sin årliga skuldökning. Vad motionärerna
därvid åsyftar är en utförsäljning av vissa tillgångar. Aktiviteter som är
”väsensfrämmande” för statlig verksamhet bör sålunda enligt deras mening
kunna rensas bort. Dit hänförde bl. a. många av de statliga företagen. Vidare
bör tillgångar med låg direktavkastning men med förväntad värdestegring
kunna säljas ut. Tillgångar av detta slag är enligt motionärerna kraftverk och
skogsmark. Genom utförsäljningen kan staten tillgodogöra sig det kapitaliserade
värdet av den framtida avkastningen. Staten bör slutligen också kunna
sälja ut vissa lånefordringar till andra kreditinstitut. De subventionsmoment
som finns inbakade i statens utlåningsverksamhet skulle därmed bli mer
öppet redovisade.

Krav på utförsäljning av statliga företag och statlig mark m. m. framförs
också i en rad andra motioner. Det bakomliggande motivet är därvid i
flertalet fall att man genom utförsäljning av tillgångar skall kunna förbättra
budgetsaldot.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Arbetet med att
effektivisera den statliga kassahållningen och den statliga fondförvaltningen

FiU 1984/85:10

har under senare år resulterat i betydande engångsvisa förstärkningar av
statsbudgeten. Åtgärderna har dessutom ofta haft en bestående effekt som
kommit till synes i minskade årliga utgifter för statsskuldsräntor. Det är
därför önskvärt att man tar till vara olika möjligheter att uppnå besparingar
på detta sätt.

Utskottet kan dock inte godta den i motionerna föreslagna lösningen att
staten enbart för att förbättra budgetsaldot skall genomföra omfattande och
systematisk utförsäljning av företag och andra tillgångar. Det är, som
utskottet ser det, en direkt felaktig politik att sälja ut reala tillgångar för att
täcka ett underskott i statens löpande verksamhet. Naturligtvis bör statliga
företag kunna avyttras, om det i det enskilda fallet bedöms motiverat. Men
sådana affärer bör sättas in i ett näringspolitiskt sammanhang och inte
utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetpolitiska förbättringar.

Det förtjänar att understrykas att mot varje sådan kortsiktig förstärkning
av budgeten svarar en lika stor bestående minskning av den statliga
förmögenheten. Försäljningsinkomsterna begränsar visserligen statens upplåningsbehov
det året och leder därigenom till en varaktig besparing i form av
minskade ränteutgifter. Besparingseffekten förtas emellertid helt eller delvis
av att staten samtidigt går miste om den avkastning som den försålda
tillgången skulle ha givit.

Den bestående effekten av en utförsäljning är alltså en mycket liten eller
ingen besparing alls.

I vissa fall kan en försäljning av statliga tillgångar i form av lånefordringar
vara fördelaktig för staten av det skälet att förvaltningskostnaderna är
oproportionerligt stora. Så t. ex. finns många små studie- och bostadslån, där
en förtidsinlösen skulle leda till besparingar av administrationskostnaderna.
Vissa försök att stimulera till sådan förtidsinlösen har gjorts med positivt
resultat.

Ett skäl för att minska underskottet kan vara att man vill öka utrymmet för
skattesänkningar eller utgiftsökningar. Realt sett skapar emellertid en
försäljning av statlig egendom inte något sådant utrymme. Utförsäljningen
har inte några neddragande effekter på efterfrågan, bytesbalans, produktion
eller sysselsättning, som kan ge ett utrymme för den konsumtionsökning som
en skattesänkning eller utgiftsökning indirekt leder till. Enligt utskottets
mening ligger det dessutom en stor fara i att skenbara saldoförbättringar som
har sin grund i upprepade engångsvisa budgetförstärkningar kan komma att
minska kraven på reala besparingar.

Ett annat skäl för att minska underskottet kan vara att man vill minska den
statliga upplåningen på kreditmarknaden. Den statliga upplåningen kan
tränga undan andra angelägna kreditbehov, exempelvis näringslivets investeringar.
Upplåningen kan också innebära en press uppåt på räntan.

En minskning av underskottet genom en utförsäljning av statliga företag
saknar i detta avseende betydelse. De som köper dessa företag kan se
placeringen som ett alternativ till andra realinvesteringar. Investeringar i nytt

FiU 1984/85:10

realkapital skulle därigenom komma att minska i motsvarande mån. I samma
utsträckning som det statliga upplåningsbehovet minskar, minskar alltså
köparnas förmåga att förse kreditmarknaden med kapital alternativt ökar
deras upplåningsbehov. Effekterna på likviditeten är med andra ord
neutrala.

Utskottet ifrågasätter också om inte en utförsäljning av företag i den
omfattning det här är fråga om skulle få mycket negativa återverkningar på
aktiekurserna. Börsen kan i dagens läge knappast suga upp ett nytillskott av
aktier på 3 miljarder kronor per år — vilket är det belopp som nämns i flera
motioner — utan att detta leder till betydande kursfall, vilket i så fall skulle
förta besparingseffekten.

Utskottet vill i sammanhanget också peka på att staten genom vissa företag
och myndigheter styr utvecklingen inom olika verksamhetsfält. Så t. ex. kan
staten genom Vattenfall påverka utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft
och därigenom den allmänna prissättningen på elektrisk kraft. En avyttring
av statliga kraftverk skulle försvaga statens möjligheter att utöva kontroll och
få insyn i verksamheten.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2295 (fp) yrkande 5.

I motion 948 (vpk) behandlas nolldirektiven för utredningar på handikappområdet.
Motionärerna föreslår att riksdagen skall ge regeringen till känna
att utredningar som är viktiga ur handikappsynpunkt bör undantas från de
s. k. nolldirektiven.

Kommittéer skall enligt särskilda direktiv (Dir. 1984:5) kunna visa hur
förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall finansieras.
Detta skall ske genom att kommittéerna anger konkreta förslag till
rationaliseringar eller omprövningar som innebär besparingar inom utredningens
område eller närliggande områden.

Dessa direktiv har utfärdats av regeringen och gäller för de flesta
utredningar. De har tillkommit som ett led i arbetet med att begränsa
budgetunderskottet.

Ansvaret för kommittéverksamheten åvilar regeringen. Den kan i de fall
det bedöms särskilt angeläget föreskriva att kraven på finansieringsförslag
inte skall gälla viss kommittés verksamhet. Det kan t. ex. gälla en utredning
på handikappområdet. Regeringen har också möjlighet att i budgetarbetet
göra erforderliga omdispositioner för att tillgodose angelägna reformbehov.
Så har också gjorts i årets budgetförslag, där förhållandevis stora resursförstärkningar
och reformer inom handikappområdet blivit möjliga genom
bl. a. omprioriteringar i pensions- och sjukförsäkringen. Slutligen kan
riksdagen vid sin prövning av regeringens budgetförslag anvisa ytterligare
medel för särskilt angelägna behov.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte genom särskilda uttalanden
detaljreglera verksamhetsformerna för de kommittéer som arbetar under
regeringen. Eftersom riksdagen har goda möjligheter att utöva sitt inflytande

FiU 1984/85:10

på annat sätt, är det enligt utskottets mening inte påkallat med något initiativ
av den innebörd motionärerna efterlyser. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion 948 (vpk).

I motion 1517 begärs att riksdagen skall ansluta sig till de riktlinjer som
enligt motionärerna bör gälla för besparingar inom den offentliga sektorn.
Dessa riktlinjer innebär att besparingar i första hand skall göras på central
nivå och att strävan bör vara att verksamheter och funktioner som finns på
lokal och regional nivå i möjligaste mån skall behållas.

Underskottet i statsfinanserna har tvingat fram ett omfattande besparingsarbete,
i vilket statliga utgiftsprogram och statliga verksamhetsformer har
kommit att omprövas. I årets finansplan lämnar regeringen en redogörelse
för det fortsatta rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen. Föredraganden
betonar i det sammanhanget vikten av att den offentliga verksamheten
anpassas till medborgarnas efterfrågan och att den bedrivs på ett effektivt
sätt. Ambitionen att ge medborgarna en god service utgör enligt föredraganden
ett centralt motiv för att den offentliga verksamheten bedrivs i starkt
decentralistiska former. Detta gäller i hög grad för den statliga verksamheten.
Dessutom påpekas att en allt större del av den offentliga verksamheten
har anförtrotts åt kommuner och landsting.

Med hänsyn till att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på de
problem motionärerna tar upp finns det enligt utskottets mening inte
anledning för riksdagen att göra någon markering av det slag motionärerna
begär. Utskottet avstyrker således motion 1517.

Kreditgivning till affärsverk

I propositionen föreslås att luftfartsverket och statens järnvägar, för de
investeringar där full förräntning kan påräknas, skall kunna finansiera dessa
genom krediter hos riksgäldskontoret. Räntorna för dessa skall knytas till
räntorna för riksgäldskontorets marknadsmässiga upplåning med ett tillägg
för att täcka administrationskostnaderna. En sådan upplåningsmöjlighet bör
leda till lägre lånekostnader än om resp. verk själva svarar för upplåningen på
kapitalmarknaden. Avsikten är inte att utlåningen skall vara subventionerad.
Möjligheten för ett enskilt verk att låna i riksgäldskontoret bör beslutas
av riksdagen. Verksamheten skall bedrivas under en försöksperiod och
utvärderas efter två år. I avvaktan härpå kommer endast ett fåtal verk att ges
denna möjlighet att erhålla krediter.

I motion 2343 (m) yrkas avslag på förslaget i propositionen om finansieringen
av affärsverkens investeringar. Finansieringen bör, såsom för
televerket, ske på den öppna marknaden.

Enligt utskottets uppfattning innebär den i propositionen föreslagna
ordningen flera fördelar jämfört med en finansiering direkt på kapitalmarknaden.
Genom den föreslagna ordningen utnyttjar affärsverken riksgäldskontorets
speciella kompetens att låna upp medel. Därigenom uppnås vissa

FiU 1984/85:10

stordriftsfördelar. Det skulle sannolikt bli kostsamt och administrativt
betungande om varje verk, dvs. även de med relativt små behov av krediter,
skulle behöva utveckla egen kompetens eller anlita utomstående experter för
detta ändamål. Genom att riksgäldskontoret svarar för upplåningen erhålls
också en bättre överblick av statsupplåningen, vilket ger ett bättre beslutsunderlag
för statsmakterna samt underlättar redovisningen av statsskulden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 2343 (m) yrkande 5.

Den kommunala ekonomin

I propositionen redovisas vissa kalkyler för utvecklingen av kommunernas
ekonomi som utarbetats av den särskilda arbetsgruppen om kommunernas
ekonomi (KEA). Den kommunala konsumtionsvolymen beräknas enligt
dessa kalkyler öka med 0,7 % år 1985 till följd av vissa förutsättningar, bl. a.
förändringar i befolkningens storlek och åldersstruktur. Då kalkyler utförda
på detta sätt regelmässigt underskattar utvecklingen, har den bedömningen
gjorts att konsumtionen kommer att öka med 1,5 % år 1985. För 1986 och
1987 har i de finansiella kalkylerna konsumtionsökningen satts till 1 % per år.
Denna ökningstakt överensstämmer med det utrymme som angavs för den
kommunala konsumtionen i den av riksdagen godkända propositionen om
riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

Den finansiella situationen i kommunsektorn för år 1985 ter sig gynnsam
förutsatt att pris- och löneökningarna håller sig inom de av regeringen
angivna målen. Kommunalskattehöjningarna blir mycket begränsade för år
1985, men skillnaderna i utdebitering kommer att vara mycket stora. Enligt
propositionen är det påkallat med snara åtgärder för att komma till rätta med
de mest extrema skillnaderna.

Statsfinanserna tillåter f. n. inte att transfereringar till kommunsektorn
ökar. Det är tvärtom nödvändigt att vidta åtgärder med syfte att begränsa
automatiken i utgiftsökningarna för staten. I det sammanhanget påpekas att
en minskad detaljreglering kan skapa möjligheter till effektivare utnyttjande
av resurserna.

Regeringen avser att återkomma med förslag till åtgärder inom det
kommunalekonomiska området i en särskild proposition.

Gemensamt för de tre motionerna 2343 (m), 2301 (c) och 2295 (fp) är att
man anser att den kommunala konsumtionsökningen bör begränsas i
förhållande till vad regeringen förutser för år 1986. Av det skälet föreslås att
inkomstöverföringarna till kommunerna på olika sätt minskas med i storleksordningen
4 miljarder kronor. I motion 1582 (vpk) anförs att man avser att
återkomma till de kommunalekonomiska frågorna i anslutning till regeringens
aviserade proposition.

I motion 2343 (m) anges att det är ett primärt mål att bringa ned den
kommunala konsumtionsökningen till noll till år 1986. Det föreslås ske

FiU 1984/85:10

genom att ett lagstadgat kommunalt skattestopp införs och genom nedskärningar
av olika specialdestinerade bidrag med netto 4 miljarder kronor.

I motion 2301 (c) föresiås att den finansiella överföringen till kommunerna
minskar med ca 4 miljarder kronor genom att kompensation för borttagandet
av den kommunala företagsbeskattningen utgår och att det kommunala
skatteunderlaget minskas med 2 %. Detta kräver enligt motionärerna en
minskad detaljreglering av kommunernas verksamhet. Den extra skatteutjämningen
bör i detta sammanhang höjas med 200 milj. kr.

Vidare föreslås att de specialdestinerade statsbidragen fr. o. m. den 1
januari 1986 minskas med 3 % jämfört med statsbudgetens förslag. Dessa
medel bör omfördelas till den kommunala skatteutjämningen. De specialdestinerade
statsbidragen bör på sikt omfördelas till ett system med generellt
utgående statsbidrag.

I motion 2295 (fp) föreslås att den kommunala expansionen begränsas till
vad som följer av befolkningsändringar. Detta innebär en ökning på endast
någon tiondels procent. Kommunernas skatteintäkter kan beräknas öka med
ca 10 miljarder kronor. Med en antagen inflation på 4 % och endast en
marginell ökning av den kommunala konsumtionen kan de skattefinansierade
verksamheterna enligt motionärerna beräknas öka med ungefär hälften av
detta belopp. Motionärerna föreslår mot denna bakgrund att kommunernas
intäkter begränsas med 4 å 5 miljarder kronor för år 1986.

Motionärernas förslag sammanfattas i följande tabell.

Tabell 14. Förslag till begränsningar av kommunernas inkomster

Helår, miljarder kronor.

	Motion 2343 (m)	Motion 2301 (c)	Motion 2295 (fp)
Borgerliga primärkommuner - Innehållen kompensation för slopad beskatt-ning av juridiska personer		-1,8
- Generell begränsning av specialdestinerade bidrag	_	-1,0	_
- Begränsning av vissa specialdestinerade bidrag	-2,8	-	-
- Begränsning av skatteunderlaget	-	-1,4
- Ökade skatteutjämningsbidrag	-	+ 1,0	-
Landstingskommuner - Begränsning av skatteunderlag		-1,0
- Begränsning av vissa specialdestinerade bidrag	-1,6*	-	-
Kompensation till utsatta kommuner och lands-ting för bidragsminskning	+0,4	+0,2	-
Totalt kommunsektorn	-4,0	-4,0	-4,0

* Nettoeffekt (bidragsminskning - intäkterna av höjd patientavgift).

FiU 1984/85:10

Utskottet anser för sin del att en konsumtionsökning år 1985 på 1-1,5 %
kan godtas, men den bör därefter dras ned till 1 % per år. Det är den
volymökning vilken ligger inom den ram för den balanserade ekonomiska
utveckling på medellång sikt som utskottet och riksdagen ställde sig bakom
hösten 1984 (FiU 1984/85:6, rskr 1984/85:58). Den kommunala konsumtionen
med bl. a. barnomsorg, äldreomsorg, utbildning och sjukvård bör enligt
utskottets mening prioriteras framför den statliga konsumtionen. En sådan
kraftig neddragning av de kommunala bidragen som föreslås i motionerna
2343 (m), 2301 (c) och 2295 (fp) bör därför inte ske. Vissa smärre bidrag bör
emellertid kunna minskas eller avvecklas mot bakgrund av den relativt goda
finansiella situationen i kommunerna. Förslag härom framläggs i budgetpropositionen
vad gäller vissa bidrag på skolans område, energirådgivning och
inom det arbetsmarknadspolitiska området. Nedskärningar som skulle få
omfattande konsekvenser för sysselsättningen och välfärden kan utskottet
inte acceptera.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2343 (m) yrkande 6, 2301
(c) yrkandena 3 och 4 och 2295 (fp) yrkandena 3 och 4.

Det förefaller rimligt, framför allt mot bakgrund av den statsfinansiella
situationen, att de totala transfereringarna till kommunerna inte tillåts öka
från nuvarande nominella nivå. Detta utesluter inte att vissa ändringar och
omfördelningar kan göras av bidragen. Det är angeläget att kommuner och
landsting tar till vara möjligheterna att effektivisera och ompröva olika
verksamheter. Detta kan i sin tur underlättas om statsbidragen i mindre
utsträckning kopplas till vissa detaljerade regler och i stället utgår enligt mer
generella och schabloniserade regler. Utskottet avser att återkomma till
dessa frågor i anslutning till behandlingen av den aviserade propositionen om
vissa åtgärder på det kommunalekonomiska området.

Övriga frågor

I motion 2284 yrkas att frisläppande av investeringsreserverna bör ske
samtidigt och i samma omfattning som frisläppande av investeringsfonderna.
Som motiv anförs att neutralitet bör upprätthållas mellan aktiebolag och
enskilda företagare.

Motionären pekar på en skillnad mellan investeringsfonder och s. k.
allmänna investeringsreserver för egenföretagare. Det finns emellertid en
lång rad andra skillnader. Reserverna är exempelvis insatta på räntebärande
bankkonton medan motsvarande konton för investeringsfonderna är räntelösa.
Reserverna är dessutom till skillnad från fonderna generellt fria efter tre
år från bokslutsdagen. Efter denna tid kan reserverna användas för
investeringar utan tillstånd. För att bedöma de båda systemens neutralitetseffekter
bör man således se till deras totala effekter. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 2284.

FiU 1984/85:10

I propositionen lämnas slutligen också en redogörelse förstatliga kreditgarantier
m. m. samt för försöksverksamheten med ränteincitament på myndigheternas
utgiftsanslag. Vad föredraganden anför i dessa delar har inte
föranlett utskottet att göra någon erinran eller något uttalande.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:1582 yrkandena 1
och 3, 1984/85:2295 yrkande 1, 1984/85:2301 yrkande 1 och
1984/85:2343 yrkandena 1 och 7 godkänner vad som förordats i
proposition 1984/85:100 bilaga 1 moment 1 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande löntagarfonder

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:673,1984/85:788 yrkande
1,1984/85:819,1984/85:919 yrkande 2,1984/85:1188,1984/85:2270
yrkande 2, 1984/85:2346 och 1984/85:2763,

3. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen avslår motion 1984/85:561 yrkande 4,

4. beträffande utdelningsstopp på aktier

att riksdagen avslår motion 1984/85:788 yrkande 2,

5. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen avslår motion 1984/85:2343 yrkande 4 samt med
anledning av vad som redovisats i proposition 1984/85:100 bilaga 1
som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad
utskottet anfört,

6. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen avslår motion 1984/85:2343 yrkande 3 samt med
anledning av vad som redovisats i proposition 1984/85:100 bilaga 1
som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad
utskottet anfört,

7. beträffande sänkning av räntan

att riksdagen avslår motion 1984/85:1582 yrkande 4,

8. beträffande prioriterad bankutlåning m. m.

a) att riksdagen avslår motion 1984/85:820 yrkande 1,

b)att riksdagen avslår motion 1984/85:820 yrkande 2,

c) att riksdagen avslår motion 1984/85:2270 yrkande 1,

9. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:1582 yrkande 2,
1984/85:2295 yrkande 2, 1984/85:2301 yrkande 2 och 1984/85:2343
yrkande 2 godkänner vad som förordats i proposition 1984/85:100
bilaga 1 moment 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

FiU 1984/85:10

10. beträffande riktlinjer för en aktiv finansförvaltning
att riksdagen avslår motion 1984/85:2295 yrkande 5,

11. beträffande undantag från nolldirektiven för utredningar på handikappområdet att

riksdagen avslår motion 1984/85:948,

12. beträffande besparingar inom den offentliga sektorn
att riksdagen avslår motion 1984/85:1517,

13. beträffande kreditgivning till affärsverk

att riksdagen med bifall till proposition 1984/85:100 bilaga 1
moment 5 och med avslag på motion 1984/85:2343 yrkande 5
bemyndigar fullmäktige i riksgäldskontoret att medge kreditgivning
till affärsverk i enlighet med vad som förordats i propositionen,

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2295 yrkandena 3
och 4, 1984/85:2301 yrkandena 3 och 4 samt 1984/85:2343 yrkande
6 lägger till handlingarna vad som anförts i proposition 1984/85:100
bilaga 1 moment 6,

15. beträffande frisläppande av investeringsreserver
att riksdagen avslår motion 1984/85:2284,

16. beträffande statliga kreditgarantier m. m. och försöksverksamheten
med ränteincitament

att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i proposition
1984/85:100 bilaga 1 momenten 7 och 8.

Stockholm den 14 februari 1985

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils
Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Rune Rydén (m), Roland Sundgren (s),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo
Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s),
Gerd Engman (s) och Arne Andersson i Gamleby (s).

FiU 1984/85:10

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c). Rune Rydén (m).
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Den
ekonomiska" och på s. 37 slutar med ”detta betänkande” bort ha följande
lydelse:

Den ekonomiska politiken och utvecklingen 1982-1984

I finansplanen ges en förskönad bild av den ekonomiska politikens resultat
under de två senaste åren. Många av de nyanser som tidigare funnits i
regeringens bild av svensk ekonomi är nu borta. Positivt är onekligen att
svenska företag nått framgångar både på exportmarknaden och i internationell
konkurrens på hemmamarknaden. Till ljuspunkterna hör också ökningen
av industriproduktionen och industriinvesteringarna samt förbättringen i
våra utrikes betalningar.

En närmare analys ger dock vid handen att förbättringarna i stort sett
avspeglar den internationella konjunkturuppgången, dollarns kraftiga uppgång
och devalveringarna 1981 och 1982. Varken i förhållande till den
svenska utvecklingen under tidigare högkonjunkturer eller i förhållande till
nuvarande utveckling i andra OECD-länder är förbättringen i Sverige under
de senaste åren särskilt stor.

Regeringen har i två år gett högsta prioritet åt den s. k. tredje vägens
politik. Denna väg skulle innebära både lägre inflation och lägre arbetslöshet.
I stället för både-och har det blivit varken-eller.

Vid tiden för valet i september 1982 var inflationen i Sverige 7,9 % vilket
var nästan identiskt med inflationstakten i OECD-länderna. Efter tjugosju
månader har inflationstakten i Sverige ökat till 8,2 % medan den i vår
omvärld fallit till ca 5 %. I de åtta viktigare konkurrentländerna ligger den på
2,4 %, dvs. hälften av den svenska inflationen. I t. ex. Västtyskland är
prisstegringstakten bara ca 2 %. Utvecklingen illustreras av diagram 10 från
finansplanen (s. 66). Regeringen har således i grunden misslyckats med den
inflationsbekämpning som givits så hög prioritet.

Trots högkonjunkturen har regeringen även misslyckats med bekämpningen
av arbetslösheten. Den öppna arbetslösheten är i dag högre än i någon
tidigare högkonjunktur och dessutom högre än lågkonjunkturåret 1982.
Antalet personer som inte kunde beredas sysselsättning på den reguljära
arbetsmarknaden, dvs. summan av antalet öppet arbetslösa och antalet
sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska insatser uppgick i januari i år till
350 000 personer, eller 7,9 % av arbetskraften. Detta är en ökning med hela
56 000 personer sedan januari 1982.

5 Riksdagen 1984/85. 5sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

Diagram 10 Konsumentprisernas utveckling 1973—1984
Årlig procentuell förändring

SVERIGE

OECD

Källa: Finansplanen

Därtill skall läggas att sysselsättningen på den öppna arbetsmarknaden
inte har förbättrats under socialdemokraternas två år vid makten. Fjärde
kvartalet i fjol sysselsattes enligt AKU 4 104 000 människor på den reguljära
arbetsmarknaden jämfört med 4 113 000 personer två år tidigare.

Den höga inflationstakten i Sverige under 1984 innebar att priserna på den
svenska exporten ökade med 3 % relativt omvärlden.

Som en följd av detta började Sverige tappa marknadsandelar under 1984.
Av nationalbudgeten framgår att en topp nåddes redan andra halvåret 1983
för bearbetade varor och att utvecklingen därefter försämrats. Marknadsandelsförlusterna
väntas enligt konjunkturinstitutet fortsätta i år även om
lönekostnadsökningarna skulle begränsas till 5 %. Utskottet betraktar
denna utveckling som oroväckande mot bakgrund av den stora betydelse den
utlandskonkurrerande sektorn har för svensk ekonomi.

I fjol steg lönekostnaderna i den svenska industrin med 10 %. Det är
nästan 4 % mer än genomsnittet i OECD-området och hela 6 % mer än i vårt
viktigaste konkurrentland Västtyskland. De svenska relativa lönekostnadsökningarna
var, bortsett från valutakursjusteringar och produktivitetsförändringar,
ungefär lika stora 1982-1984 som under kostnadskrisen 1974—
1976. Detta beror dock inte på att lönerna i Sverige de senaste åren stigit
snabbare än tidigare utan på den ovanligt låga lönestegringen i våra
konkurrentländer.

Under åren 1977-82 var den relativa lönekostnadsutvecklingen ungefär
likartad i Sverige och omvärlden. Efter regeringsskiftet har däremot de

FiU 1984/85:10

svenska lönekostnaderna återigen börjat skena iväg från våra konkurrentländers.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen helt saknar strategi
för hur detta problem skall kunna lösas.

Efter regeringsskiftet 1982 ökade de statliga utgifterna mycket kraftigt till
följd av stora engångsutgifter i form av stöd till statliga företag, utökade
AMS-utgifter samt återtagna besparingar som den borgerliga regeringen
hade vidtagit. Mellan budgetåren 1981/82 och 1982/83 ökade statsutgifterna
med hela 40 miljarder kronor. Samtidigt ökade statens budgetunderskott
med nästan 20 miljarder kronor till rekordsiffran 87 miljarder kronor. Den
kraftiga höjningen av budgetunderskottet 1982/83 berodde alltså på de beslut
som togs av den socialistiska majoriteten efter regeringsskiftet. Om den
borgerliga riksdagsmajoritetens budget hade fullföljts skulle underskottet ha
stannat under 75 miljarder kronor. Att underskottet därefter har kunnat
sänkas är därför en följd av det uppblåsta underskottet 1982/83, av ett antal
engångsåtgärder därefter, hög BNP-tillväxt samt framför allt av skattehöjningar.

Skattehöjningarna har enligt utskottets mening varit av avgörande betydelse
för regeringens försök att hålla nere budgetunderskottet. 74 skatter har
hittills höjts eller införts. Netto uppgår skattehöjningarna till ca 30 miljarder
kronor sedan regeringsskiftet. Skattehöjningarna har slagit hårt mot hushållens
disponibla inkomster. Mätt som andel av hushållens inkomster har
skatterna ökat med nästan 6 procentenheter. På längre sikt är dessa
skattehöjningar inte något effektivt vapen mot underskottet på grund av de
negativa effekterna för den ekonomiska tillväxten.

Utskottet avvisar därmed fortsatta skattehöjningar och anser i stället att
ambitionen bör vara att på sikt sänka det totala skattetrycket.

Den svenska statsskulden har ökat från 330 miljarder kronor i september
1982 till 567 miljarder kronor den sista januari i år. Det är en ökning med
72 % på 28 månader. Den statliga utlandsskulden ökade enbart i januari i år
med 7 miljarder kronor och uppgår nu till hela 143 miljarder kronor vid
rådande växelkurser. I september 1982 var den statliga utlandsskulden ca 80
miljarder.

De strukturella problemen kvarstår

Utskottet konstaterar att några ekonomisk-politiska åtgärder som långsiktigt
skulle kunna lösa de underliggande strukturproblemen i svensk ekonomi
inte har vidtagits sedan regeringsskiftet. Konjunkturuppgången kan på sikt
inte dölja dessa strukturproblem. Pris- och lönekostnadsökningarna fortsätter
att ligga långt högre än i omvärlden. Till följd av bl. a. den stela
lönestrukturen och de höga marginaleffekterna har arbetsmarknaden successivt
kommit att fungera allt sämre. Ekonomins förmåga att skapa nya
varaktiga arbetstillfällen förefaller ha minskat. För varje ny lågkonjunktur

FiU 1984/85:10

ökar antalet öppet arbetslösa personer och minskar mängden nya arbetstillfällen.

Lika ivrig som regeringen har varit att höja skatterna för hushåll och
företag, lika ovillig är den att ingripa mot regleringar och monopol.
Regeringen har inte på något område försökt stärka marknadsekonomin
genom att låta den privata sektorn konkurrera med den offentliga på
områden där det i dag i praktiken finns offentliga monopol. De försök till
privatisering och ökad konkurrens som förekommit vad gäller produktion av
t. ex. daghemstjänster har slopats.

Utskottet anser att stora strukturella problem kvarstår. De offentliga
utgifterna har inte begränsats i tillräcklig omfattning. Inga offentliga
monopol har brutits upp, de höga marginalskatterna har inte sänkts och
förutsättningar har inte skapats för en bättre lönebildning och lönestruktur.
Den frist som den kraftiga devalveringen och den internationella konjunkturuppgången
gav har med andra ord inte utnyttjats för att angripa
strukturproblemen. Utskottet vill därför varna för att Sverige tyvärr står illa
rustat för att möta den konjunkturförsvagning som kan ligga framför oss.

Utskottet konstaterar att regeringen tycks omedveten om att avgörande
strukturgrepp behövs för fortsatt välståndsökning. I finansplanen sägs
ingenting om framtiden. Ingenting sägs om behovet av förändringar i den
offentliga sektorn och av skattesystemet.

Att problemen med den offentliga sektorns underskott inte är lösta visas av
att underskottet i stat, kommun och socialförsäkringssektorn sammantaget
väntas öka i år trots högkonjunkturen. Utskottet vill i detta sammanhang
återknyta till den analys som långtidsutredningen (LU -84) presenterat.
Enligt LU-84 krävs det både en avsevärd minskning av prisstegringstakten
och en reducering av budgetunderskottet för att nå samhällsekonomisk
jämvikt år 1990. Förstärkningen av budgeten bör uppgå till ca 6 miljarder
kronor per år enligt långtidsutredningen.

Utsikter inför 1985

Utskottet vill först konstatera att utvecklingen på valutamarknaden,
framför allt i fråga om dollarkursen, avviker kraftigt från de förutsättningar
som ges i finansplanen. Nuvarande dollarkurs överstiger 9:30 kr., medan
finansplanen har räknat med 8:50 kr. per dollar. Detta innebär att
innevarande års budgetunderskott inte kommer att understiga 70 miljarder
kronor, vilket regeringen angivit. Den kraftiga dollaruppgången medför
också att bytesbalansen försämras och inflationen stiger.

Med utgångspunkt från dagens dollarkurs försämras även utsikterna för
budgetåret 1985/86 jämfört med regeringens prognos.

Utskottet konstaterar att den ekonomiska utvecklingen på en rad punkter
kommer att dämpas under 1985. Den ekonomiska tillväxten väntas avta från
knappt 3 % 1984 till 2 % 1985. Industriproduktionen väntas likaså öka

FiU 1984/85:10

långsammare än under 1984. Även om konjunkturbilden f. n. är mycket
splittrad - försvagningen är starkast inom sågverk och massaindustri - finns
en risk att industrikonjunkturen kan dämpas det kommande halvåret.

Regeringens bedömning att inflationen under loppet av 1985 skulle kunna
pressas ner till 3 % får inte stöd av några fristående bedömare. Dessa
förutser en inflation under 1985 på 5-6 %. Därmed skulle den svenska
prisstegringstakten även under 1985 komma att ligga långt över genomsnittet
i vår omvärld. Detta innebär att utvecklingen i en rad viktiga avseenden
kommer att bli sämre än i regeringens kalkyler. Marknadsandelsförlusterna
som regeringen beräknat till ca 1 % kan då beräknas uppgå till 2-3 %, vilket i
sin tur leder till att försämringen av bytesbalansen blir större än vad
regeringen förväntar.

Den höga inflationstakten i slutet av fjolåret innebär att någon real
löneökning inte är möjlig i år ens vid en så låg inflation som 3 % under loppet
av året och lönekostnadsökningar på 5 %. Prisstegringar på 3 % från
december 1984 till december 1985 innebär att den genomsnittliga prisnivån i
år stiger med mer än 5,5 %. Reallönerna före skatt faller därmed.

Med en inflationstakt på 5-6 % under loppet av 1985 stiger den genomsnittliga
prisnivån med närmare 7 %. Infrias dessa prisprognoser saknas
förutsättningar för reallöneökningar efter skatt under 1985 förutsatt att de
nominella löneökningarna blir 5 %. Detta gäller även om en skattereduktion
på ca 500 kronor införs. Många hushåll kommer även i fortsättningen att
tvingas ta av sina tillgångar för att upprätthålla sin levnadsstandard.

Det är utskottets bestämda uppfattning att det krävs en stramare
finanspolitik och en lägre årlig inflationstakt för att i längden skapa
förutsättningar för en realt stigande levnadsstandard.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Utskottet anser att den avgörande svagheten i regeringens politik är att de
senaste två årens konjunkturuppgång inte utnyttjats för att ta itu med
strukturproblemen i svensk ekonomi. På skattesidan har utvecklingen
inneburit höjt skattetryck för hushållen. De svenska hushållens problem är
inte att de har för få skatter och för lågt skattetryck. Problemet är i stället att
det samlade skatteuttaget och den stora statliga upplåningen tar i anspråk en
alltför stor del av nationens samlade resurser.

I likhet med den politik som förordas i motionerna 2343 (m), 2301 (c) och
2295 (fp) förordar utskottet en politik som begränsar den offentliga sektorns
resursanvändning samtidigt som den enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme.
Viktiga inslag i en sådan politik är för det första en minskning av
utgifterna hos stat och kommun. Den åtstramning av finanspolitiken som är
nödvändig för att få ned inflationstakt och budgetunderskott bör ske enbart
genom utgiftsminskningar. Om regeringen hade genomfört rejäla besparing -

FiU 1984/85:10

ar under innevarande budgetår hade t. ex. skatterna inte behövt höjas hösten
1984.

Den besparings- och skattepolitik som utskottet förordar brukar av
socialdemokraterna sättas i motsatsställning till en rättvis fördelningspolitik.
Utgiftsminskningar brukar då jämföras med en situation där ingenting alls
görs åt budgetproblemen. Uteblivna utgiftsminskningar leder dock till högre
inflation, skattehöjningar, större statsskuld och högre räntor.

Den inriktning av besparingarna som utskottet förordar innebär att
utgiftsminskningarna framför allt riktas mot den offentliga konsumtionen
och de offentliga transfereringarna, medan de offentliga investeringarna i
huvudsak undantages.

Enligt utskottets bedömning finns ett mycket begränsat utrymme för
kommunal expansion. Statens finansiella överföring till kommuner och
landsting bör därför minskas med drygt 4 miljarder kronor. En sådan
neddragning tillåter kommunerna att upprätthålla oförändrad standard för
ett ökande antal äldre invånare. Minskningen av statsbidragen bör kombineras
med mindre statliga detaljregler för den kommunala verksamhetens
utformning.

Besparingar måste också riktas mot de offentliga transfereringssystemen.
Ersättningsnivån inom sjukförsäkringen bör sänkas, liksom statsbidragen till
arbetslöshetskassorna. Därtill bör öppenvårdsavgifterna höjas.

Subventionerna på bostadsområdet måste minskas. Besparingarna bör
vara av ungefär samma storleksordning som motsvarar slopandet av den
särskilda statliga fastighetsskatten.

För det andra kan ytterligare skattehöjningar inte accepteras. I stället
måste vissa sänkningar genomföras av de skatter som direkt eller indirekt
träffar arbete och sparande. Det är angeläget att sänka marginalskatterna.
Höga totala marginaleffekter på en inkomstökning till följd av höjd
marginalskatt, höjda daghemsavgifter och sänkta bostadsbidrag skapar
betydande snedvridningsproblem i samhällsekonomin och det är enligt
utskottet viktigt att minska dessa.

Utskottet anser att fortsatta marginalskattesänkningar måste genomföras
med början 1986. Omfattningen och takten bör anpassas till bl. a. budgetutvecklingen
och konjunktursituationen. Ett sämre konjunkturläge kan därvid
skapa utrymme för snabbare sänkningar av marginalskatterna än vad som
eljest bedöms möjligt. Det fullständiga inflationsskyddet i skatteskalan
måste återinföras för att säkerställa att gjorda justeringar blir bestående.
Även det problem som de nuvarande stora skillnaderna i kommunalskatt
utgör måste beaktas. En översyn av skatteutjämningssystemet bör syfta till
att samtidigt med sänkningarna av den statliga skatten också öka förutsättningarna
att minska skillnaderna i kommunalskatt.

Utskottet vill nämna några ytterligare skatteförändringar som måste
genomföras för att stimulera arbete och sparande. Förmögenhetsskatten på
arbetande kapital i familjeföretag bör således avskaffas. En lindring av

FiU 1984/85:10

dubbelbeskattningen på riskvilligt sparande i aktier måste också ske.

Dessutom bör den statliga fastighetsskatten avskaffas, liksom skattereduktionen
för fackföreningsavgifter.

Utskottet anser att budgetpolitiken bör ges en sådan inriktning att
budgetunderskottet blir ca 10 miljarder kronor mindre än i budgetpropositionen.
Därav anser utskottet att ca 3 miljarder kronor bör avse utförsäljning av
statliga företag. Visserligen är åtgärden av engångskaraktär, men den kan
enligt utskottets mening upprepas under ett flertal år.

Statens räntor är den snabbast växande utgiftsposten. Det är därför
nödvändigt att minska statsskulden för att få ner räntekostnaderna. Mot den
bakgrunden är det angeläget att undersöka om vissa reala statliga tillgångar,
som har en låg direktavkastning men en god real värdestegring, kan
utförsäljas. Staten skulle då kunna tillgodogöra sig det kapitaliserade värdet
av den framtida avkastningen. Exempel på sådana tillgångar är kraftverk och
skogar.

För det tredje måste den ekonomiska politiken inriktas på att avreglera
näringslivet och förändra den offentliga sektorn. Utskottet vill särskilt
framhålla vikten av åtgärder för att förbättra arbets- och kapitalmarknadens
funktionssätt. Det är t. ex. anmärkningsvärt att ett stort antal företag trots
den höga arbetslösheten upplever svårigheter att rekrytera tekniker och
yrkesutbildade arbetare. Utskottet noterar att flaskhalsproblem av denna art
tenderar att uppkomma allt tidigare i konjunkturuppgångarna. En lösning av
dessa problem ställer stora krav på utformningen av skatte-, arbetsmarknads-
och utbildningspolitiken liksom på förändring av lönestrukturen.
Regleringarna på kredit- och kapitalmarknaderna måste också minska för att
de åter skall fås att fungera. En friare kapitalmarknad förmedlar de
finansiella resurserna smidigare, snabbare och säkrare till de områden där de
gör mest nytta.

En förstärkning av marknadsekonomin ställer också krav på förändringar
inom den offentliga sektorn. Här finns inte bara ett underskottsproblem utan
också ett effektivitets- och valfrihetsproblem. Dessa problem angrips enligt
utskottet bäst genom att det införs mer av konkurrens inom den offentliga
sektorns nuvarande verksamhetsområde. En ambition för den framtida
utvecklingen bör enligt utskottets mening vara att bryta monopol. Sådana
har alltid en tendens att stelna. Mer konkurrens utifrån kan i stället innebära
ökad flexibilitet och känslighet för nya behov och mer av ”produktutveckling”.

Inom den kommunala sektorn bör effektiviteten kunna ökas genom bl. a.
större inslag av anbudsförfarande och privata entreprenader. Utskottet anser
därför att det är väsentligt att privata initiativ uppmuntras inom områden
som hittills huvudsakligen förbehållits den kommunala eller statliga sektorn.

Att ersätta delar av den offentliga verksamheten och skapa alternativ till
denna med privata marknadslösningar innebär inte bara möjligheter till en
effektivare och därmed billigare produktion utan även en större variationsri -

FiU 1984/85:10

kedom i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både konsumenter
och näringsidkare. Det innebär också valfrihet för dem som arbetar i
offentlig sektor att välja arbetsgivare.

För det fjärde måste de kollektiva löntagarfonderna avskaffas. Därmed
ökar viljan och förmågan till investeringar, risktagande och nyetableringar
hos både små och stora företag. Fondsocialismens upphörande bör enligt
utskottet åtföljas av en förstärkning av den enskilda äganderätten. Fondernas
avveckling bör därför ske genom att tillgångarna används som sparpremier
för ett individuellt sparande i aktier.

För det femte måste incitament skapas så att lönebildningen fungerar
bättre. Långtidsutredningen har framhållit detta som en av de viktigaste
förändringar som måste ske för att svensk ekonomi skall nå samhällsekonomisk
balans. Utskottet finner det anmärkningsvärt att regeringen inte ens
diskuterar detta problem, än mindre anvisar några förslag till lösningar.

Utskottet anser att det är arbetsmarknadens parter som i fria förhandlingar
skall komma fram till lönenivå, lönestruktur och andra anställningsvillkor.
Men det är också uppenbart för var och en att den ekonomiska politiken
påverkar förutsättningarna för dessa förhandlingar.

Om statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal
riskerar löneökningstakten att bli hög. Denna erfarenhet har vi bl. a. i
Sverige. Om statsmakterna genom återkommande devalveringar och genom
omfattande arbetsmarknads- och industripolitiska åtgärder tar ansvar för
konkurrenskraft och sysselsättning och om löntagarna genom lämpliga
prisklausuler kan gardera sig mot inflationens effekter reduceras incitamenten
att träffa ansvarsfulla avtal. Det gäller både arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt utskottet är det nödvändigt att finna ett system där arbetsmarknadens
parter ges incitament att sluta löneavtal som inte skapar arbetslöshet.
Samtidigt bör statsmakterna stå fast vid ett ansvar för dem som ändå blir
arbetslösa. Det är också nödvändigt att utforma systemet så att incitamenten
byggs in i systemet och inte är beroende av de beslut som efter förhandlingarna
kan komma att fattas av statsmakterna. Det är med andra ord nödvändigt
att klara trovärdighetsproblemet utan att behöva gå vägen över ökad öppen
arbetslöshet.

Utskottet menar att en reformering av systemet för arbetslöshetsersättning
bl. a. genom höjda egenavgifter kan bidra till att lösa detta problem.

I motion 1582 (vpk) föreslås en socialistisk politik med både ökade
offentliga utgifter och skattehöjningar. Utskottet avvisar bestämt en sådan
inriktning av den ekonomiska politiken. Motion 1582 (vpk) yrkandena 1
och 3 avstyrks sålunda.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition

FiU 1984/85:10

1984/85:100 bilaga 1 moment 1 och motion 1984/85:1582
yrkandena 1 och 3 samt med anledning av motionerna 1984/
85:2295 yrkande 1, 1984/85:2301 yrkande 1 och 1984/85:2343
yrkandena 1 och 7 godkänner vad utskottet förordat och som sin
mening ger regeringen detta till känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”Arbetskraftsutbudet
år” och på s. 33 slutar med ”i Sverige” bort ha följande lydelse:

Utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige är hittills mer gynnsam än
omvärldens. Som tidigare påpekats har arbetslösheten i OECD-området
successivt stigit till en mycket hög nivå. För Sverige kan redovisas en ökning
från 2,2 % under början på 70-talet till 2,9 % under 80-talets första fem år.
Dessa siffror visar att Sverige inte mer än till graden avviker från den
internationella utvecklingen. Rörelseriktningen är i stort densamma.

Det bör tilläggas att även utifrån finansplanens prognos för år 1985 är det,
enligt utskottets uppfattning, knappast sannolikt att situationen på arbetsmarknaden
kommer att förbättras.

Sammantaget finner utskottet att bedömningen av utvecklingen för år 1985
i finansplanen är alltför optimistisk. Till stor del beror detta på att regeringen
utgår ifrån en förenklad bild av utvecklingen under de två senaste åren.
Regeringen tror uppenbarligen att vi kan se fram mot en varaktig förbättring
av handelsbalansen och industriinvesteringarna samtidigt som arbetslösheten
och inflationstakten minskar. Men denna bild är närmast att betrakta som
en skönmålning, starkt beskuren och lösryckt ur sitt historiska sammanhang.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
Finansplanen och motionerna

Den socialdemokratiska regeringen förordade efter sitt tillträde 1982 ett
”produktionsexpansivt alternativ”. Det stora slagnumret i detta var en
kraftig devalvering av kronan. Den nya regeringen hade strävan att skapa
mer arbete och att ha en något mera rättvis fördelningsprofil än den
borgerliga politiken, men den ville samtidigt lämna de kapitalistiska maktoch
produktionsförhållandena orörda. I likhet med de borgerliga menade
den att storfinansens exportindustrier skulle leda landet ur krisen. Den ville
därför åstadkomma en kraftig begränsning av inhemsk konsumtionsefterfrågan
för att skapa bättre förutsättningar för exportbolagens profiter, investeringar
och konkurrenskraft. I likhet med de borgerliga doktrinerna på modet
har den också gjort en minskning av budgetunderskottet till ett primärt och
självständigt mål för den ekonomiska politiken.

FiU 1984/85:10

Utskottet finner att denna inriktning av politiken, som på väsentliga
områden alltmer avlägsnade den socialdemokratiska regeringspolitiken från
arbetarrörelsens idétradition, förstärks i 1985 års finansplan. Regeringspolitiken
grundar sig alltmer på samma teoretiska föreställningar som får alltfler
drag gemensamma med den politik de borgerliga bedrev.

Regeringen har fört en s. k. kontraktiv — dvs. tillväxtbegränsande -finans- och budgetpolitik, men detta i ett läge då konjunkturen vänt uppåt.
Den satte in devalveringen - som ju fått betalas av arbetarklassen med en
kraftig minskning av reallönerna 1983 - då konjunkturen utvecklades
gynnsamt för efterfrågan på svenska varor. Detta har lett till en snabb
förbättring av Sveriges betalningsbalans. Det har lett till en minskning av det
kassamässiga statliga budgetunderskottet utan att detta samtidigt fått alltför
ödesdigra följder. Ekonomin har uppvisat tillväxt på grund av konjunkturutvecklingen,
trots den kontraktiva regeringspolitiken. Men regeringen förtiger
vissa fakta. Vad som borde oroa är att arbetslösheten långsiktigt ökar.
Mot denna bakgrund är det, enligt utskottets mening, både förvånande och
tragiskt att en socialdemokratisk regering utifrån den nuvarande och
förväntade utvecklingen på arbetsmarknaden, nöjer sig med att i finansplanen
”understryka behovet av en hög handlingsberedskap inom arbetsmarknadspolitiken”.

Utvecklingen har varit mest gynnsam för sådana variabler som är mycket
indirekta för folkflertalets vardag. I denna vardag har högkonjunkturen satt
mycket små spår. Utvecklingen har snarast varit negativ. Det är de arbetande
som fått betala priset. Medan bolagsvinster och aktievärden stigit som aldrig
förr under efterkrigstiden har folkflertalet fått sänkta reallöner. De arbetandes
andel av produktionsresultatet inom industrin har krympt mera under
snart tre år av socialdemokratisk regering än vad den gjorde under sex år av
borgerliga regeringar. Utskottet kan därför inte acceptera den i finansplanen
angivna inriktningen av fördelningspolitiken.

Utskottet vill emellertid framhålla att även om regeringens nuvarande
ekonomiska politik har starka teoretiska influenser från nyliberalism och
alltför många ståndpunkter gemensamma med en borgerlig politik finns
också fortfarande skillnader. Regeringen ger en betydligt högre prioritet åt
att bekämpa arbetslösheten. Den inser - trots att den utifrån en borgerlig
uppfattning om inflationen bedriver en oacceptabel aktiv inkomstpolitik mot
de arbetande i avtalsrörelsen - att åtgärder måste vidtas för att förbättra
reallönerna. Den tillstår också att vinsterna icke bör öka mera nu. Den
hävdar också att den offentliga sektorn och sysselsättningen inom den bör
öka även under de närmaste åren.

Regeringen är emellertid enligt utskottets mening så fångad i ett åtstramningstänkande
att det finns risk att den kommer att fortsätta en kontraktiv
finanspolitik också när konjunkturnedgången är ett faktum. I årets finansplan
föreslås i stort sett ingenting annat än en fortsatt stram budgetbehandling.
Att detta kan bidra till en fördjupad kris är uppenbart.

FiU 1984/85:10

Utskottet vill även understryka att regeringspolitiken på längre sikt inte
leder Sverige ut ur krisernas system. Dess teori är ohistorisk och ser inte till
den kapitalistiska ekonomiska utvecklingens verkliga och objektiva orsaksfaktorer.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 37 slutar med ”detta betänkande” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning avviker den borgerliga klasspolitiken i dess
folkpartistiska tappning inte mycket från centerpartiets linje. Liksom de
övriga borgerliga partierna tror folkpartimotionärerna att nedskärningar är
huvudmedlet att klara de ekonomiska problemen. Samtidigt vill de inte vara
med om några skatteskärpningar för kapital- och stora förmögenhetsägare. I
stället förordas skatteskärpningar för låginkomsttagare och lättnader för
höginkomsttagare. De riktlinjer folkpartimotionen förordar är således
ägnade att fördjupa krisen och att vidga de ekonomiska klyftorna.

Utskottet avstyrker motion 2295 (fp) yrkande 1.

Ett alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken

Med utgångspunkt från vänsterpartiet kommunisternas motion 1582 vill
utskottet ange följande riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Utskottet vill inledningsvis slå fast att den ekonomiska politikens övergripande
mål måste vara att skapa ett samhälle som ger alla medborgare ett
socialt och ekonomiskt tryggt liv, där alla har rätt till arbete, till en
utvecklande utbildning, till berikande kultur och fritid. Skall alla ha samma
rätt och möjlighet att också förverkliga sin rätt krävs jämlika och rättfärdiga
förhållanden. Därför krävs en fördjupning av demokratin och ett samhälle
präglat av solidaritet och ansvar.

En ekonomisk politik med detta syfte bör innehålla följande element, som
bör vara påbörjade eller genomförda inom en överskådlig framtid:

- Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar
transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en
mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Existerande
valutalagar bör tillämpas för att dämpa kapitalexporten. Lagarna bör
dessutom skärpas med t. ex. facklig vetorätt mot utlandsinvesteringar och
kapitalexport. Kontrollen och restriktiviteten mot utländska kapitals uppköp
och inflytande över svenskt näringsliv måste kraftigt skärpas.

— Målsättningen att trygga allas rätt till arbete kommer att kräva att
uppemot 750000 nya arbetstillfällen bör skapas fram till år 2000. Detta
kräver ett statligt industriprogram. Huvuddelen av sysselsättningsökningen
måste ske inom den offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa
omkring 40000 nya arbeten per år. Detta kräver en tillväxt av den offentliga
konsumtionen med omkring 2 % per år.

FiU 1984/85:10

För att förverkliga dessa mål krävs att de större besluten om investeringar
och samhälleligt sparande styrs av stat, kommuner och arbetarkollektiv.
Detta kräver att nationaliseringar av affärsbanker och stora finansinstitut
påbörjas under 1980-talet och att de nuvarande s. k. löntagarfonderna byggs
ut och demokratiseras.

- Den tekniskt-vetenskapliga omvälvning vi nu är i början av måste ställas
under samhällelig kontroll och de arbetandes inflytande. Därför fordras
t. ex. facklig vetorätt vid introduktion av ny teknik. De nya teknologiska
landvinningarna bör komma de arbetande till godo genom en allmän
förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången till 6-timmarsdagen bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd omkring
1990-talets början.

- Skattepolitiken måste läggas om. En viktig förändring är därvid att
skapa ett enhetligt progressivt system för inkomstskatterna där skattesatsen
inte varierar beroende på bostadsort.

- Landets ekonomi måste utvecklas i varsamhet mot de ekologiska
sambanden och vår livsmiljö. Detta fordrar bl. a. att ett program utarbetas
för en ekologiskt inriktad industripolitik.

De här angivna åtgärderna är en politik som innebär en systemförändring
mot en mer planmässig hushållning. Vissa av åtgärderna kan ge positiva
sysselsättningseffekter även på kort sikt men med tanke främst på den
otillfredsställande situationen på arbetsmarknaden måste effektiva stabiliseringspolitiska
åtgärder vidtagas omedelbart. Detta innebär att utskottet
förordar en omläggning av den ekonomiska politiken mot en expansiv
finanspolitik. I linje med vad som föreslås i motion 1582 bör sålunda
arbetsmarknadspolitiken förstärkas med 1750 milj. kr. Samtidigt bör
lönearbetarnas köpkraft förstärkas vilket bl. a. bör ske genom en höjning av
livsmedelssubventionerna med 3 000 milj. kr. Utskottet är också positivt till
motionärernas förslag att förstärka hushållens inkomster. De föreslagna
åtgärderna ger även från fördelningspolitisk synpunkt positiva effekter.

Överslagsmässigt kan i jämförelse med regeringspolitiken sysselsättningseffekten
av denna expansiva politik bli ca 55000 fler i heltidsarbete.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det är möjligt att föra en
expansiv politik och samtidigt hålla nere budgetunderskottet. Utfallet beror
på verkan av de utgifter och inkomster som föreslås.

Mot bakgrund av vad som här anförts tillstyrker utskottet motion 1582
(vpk) yrkandena 1 och 3.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:100 bi laga 1 mom. 1 och motionerna 1984/85:2295 yrkande

FiU 1984/85:10

1, 1984/85:2301 yrkande 1 samt 1984/85:2343 yrkandena 1 och 7
godkänner vad som förordats i motion 1984/85:1582 yrkandena 1
och 3 och som sin mening ger regeringen detta till känna,

3. Löntagarfonder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ”1 ett” och på
s. 39 slutar med ”och 2763” bort ha följande lydelse:

Löntagarfonderna infördes den 21 december 1983 efter en hård politisk
debatt och mot folkmajoritetens vilja.

Många olika argument för kollektiva löntagarfonder har anförts under
årens lopp. Det uppgivna syftet med fonderna har skiftat snabbt. Motiv som
anförts har bl. a. varit: förbättrad riskkapitalförsörjning, stöd för den
solidariska lönepolitiken och dämpad lönekostnadsutveckling, jämnare
förmögenhetsfördelning, tryggare pensioner samt stärkt löntagarinflytande.

Utskottet instämmer i den beskrivning som ges i den gemensamma
partimotionen 1984/85:819 (m, c, fp) av hur alla dessa motiv vid en närmare
granskning har visat sig ohållbara.

Utskottet ställer sig bakom den modell för avveckling av de kollektiva
löntagarfonderna som redovisas i den gemensamma partimotionen 819 (m, c,
fp). För det första avvecklas då det hot mot marknadsekonomin som
fonderna på sikt utgör. För det andra skapas ett kraftigt breddat individuellt
medägande i näringslivet vilket innebär en förstärkning av marknadsekonomins
möjlighet att fungera.

Fonderna mäste avskaffas. Denna avveckling skall vara definitiv.
Avvecklingen måste göras under beaktande av vissa restriktioner:

1. Den skall stärka möjligheterna att uppnå centrala mål för den svenska
ekonomin genom att stimulera ett brett individuellt sparande.

2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig press på kurserna.

Den valda metoden beaktar dessa restriktioner. Utskottet vill något
redovisa hur avvecklingen bör göras.

Det första steget i avvecklingen är att fondskatterna upphävs och att
fondbyråkratin i form av styrelser och kanslier befrias från sina arbetsuppgifter.
Detta bör ske snabbt.

Finansieringen av de kollektiva löntagarfonderna sker genom tre skatter:

a) den tillfälliga vinstskatten avseende 1983

b) den permanenta vinstskatten fr. o. m. 1984

c) en del av tilläggspensionsavgiften (ATP-avgiften).

FiU 1984/85:10

Löntagarfondsskatterna kan för åren 1984 och 1985 tillsammans beräknas
uppgå till:

Osäkerheten är stor om vad vinstskatten för 1984 faktiskt kommer att
innebära. Man torde kunna räkna med att löntagarfondsskatterna kommer
att uppgå till mellan 4,5 och 5 miljarder kronor. Här träder dock den
begränsning in som den yttre medelsramen anger. Löntagarfonderna kan
bara rekvirera drygt 4 miljarder kronor för 1984 och 1985 tillsammans trots
att skatterna ger större belopp (APR, paragraf 27, fjärde stycket).

Den tillfälliga vinstskatten avsåg endast 1983. Därför behövs inget särskilt
beslut för att avskaffa den.

Den permanenta vinstskatten bör avskaffas fr. o. m. verksamhetsåret 1985
genom beslut i riksdagen nu. En pålaga på 2-3 miljarder kronor lyfts
därigenom bort från näringslivet.

Den särskilda löneskatten på 0,2 procentenheter bör avskaffas per den 1
januari 1986.

Fondstyrelserna skall upplösas och de anställda sägas upp. I och med att
verksamheten upphör den 1 januari 1986 utgör detta saklig grund för
uppsägning. Förhandling enligt MBL paragraf 11 kan eventuellt komma i
fråga. Varsel bör lämnas till länsarbetsnämnden två månader i förväg.

Det finns tre huvudalternativ för hur tillgångarna kan hanteras:

a) återbetalning till inbetalarna

b) kvarstannande i ATP-systemet, vilket kan kombineras med en utförsäljning
av aktierna

c) sparstimulans till medborgarna.

Den lösning utskottet förordar innehåller inslag från alla tre modellerna.
Återbetalning

Vinstskatten för 1985 tas inte ut. Det rör sig enligt utskottets bedömning
om ett belopp på 2-3 miljarder kronor. Någon vinstskatt för inkomståret
1986 kommer självfallet inte att uttaxeras.

Utskottet konstaterar att vinstskatten leder till många orimligheter.
Genom avvecklingen begränsas dessa till att avse inkomståret 1984 (eller
motsvarande verksamhetsår).

Skulle företag till följd av orimligheter i vinstskattens konstruktion komma
i stora svårigheter får särskilda åtgärder övervägas.

1983 års vinstskatt
Permanent vinstskatt
Del av ATP-avgift

cal 000milj.kr.
ca2 500milj. kr.
ca 1 300milj. kr.

Summa

ca4 800 milj. kr.

FiU 1984/85:10

Förstärkning av ATP-systemet

Löntagarfondernas betydelse för pensionssystemet har starkt överdrivits
av deras förespråkare. Det finns därför anledning påminna om vad den för
pensionssystemet närmast ansvariga myndigheten, riksförsäkringsverket
(RFV), sagt i denna fråga.

Verket påpekade i sitt remissyttrande att fonderna inte är avsedda att
utgöra buffertkapital på samma sätt som de medel som förvaltas av de tre
första AP-fondsstyrelserna. ”En beskrivning av löntagarfonderna som en del
av ATP-systemet tar alltså sikte enbart på dispositionen av löntagarfondernas
avkastning.” Vidare redovisades löntagarfondernas bidrag till pensionsutbetalningarna.

ATP-pensioner i 1983 års priser samt löntagarfondernas tillskott i procent av
pensionsbeloppen

År	ATP-pensioner, mdr kr	Löntagarfondernas tillskott, %
1990	49,5	1,0
2000	64,7	0,8
2010	84,2	0,6

Källa: RFV:s remissyttrande över fondgruppens promemoria och placeringsutredningens
betänkande.

RFV säger vidare: ”Sorn synes är löntagarfondernas tillskott till försäkringens
finansiering från början marginell och blir dessutom relativt sett allt
mindre på längre sikt.”

Som redovisas i det följande anser utskottet att löntagarfondernas
tillgångar skall användas för att stimulera det frivilliga individuella sparandet
i den svenska ekonomin. Utskottet räknar med att det kommer att medverka
till en kraftig breddning av enskilda människors riskvilliga sparande. Ett
antal människor kommer sannolikt att välja att inte delta i det föreslagna
sparandet. Utskottet föreslår att de medel som då ej kommer att tas i anspråk
för sparpremier tillförs AP-fonden. Det kan komma att handla om medel i
storleksordningen 1-2 miljarder kronor.

Om det skulle visa sig att förslaget till sparstimulanser möter ett så starkt
gensvar att praktiskt taget alla medel åtgår för sparpremier är utskottet berett
att föreslå att AP-fonden kompenseras på annat sätt för det i och för sig
blygsamma medelstillskott som de kollektiva löntagarfonderna skulle ha
givit vid en beräknad inleverans om 3 %.

Avvecklingen av fondsystemet med dess pålagor och byråkrati kommer att
vitalisera näringslivet. Ett starkt och vitalt näringsliv är den absolut viktigaste
garantin för framtida pensioner.

Utskottet anser att de mål som satts upp för fondawecklingen bäst uppfylls

FiU 1984/85:10

om löntagarfondsmedlen utnyttjas för sparstimulans. Härigenom förstärks
det enskilda sparandet, löntagarfonderna avvecklas definitivt och man
undviker den påverkan på aktiekurserna som en utförsäljning av aktier skulle
kunna ge. Sparstimulansen bör riktas till deltagarna i allemanssparande!.

De tillgångar som står till förfogande uppgår enligt vad som tidigare sagts
till knappt 5 miljarder kronor. För alla som är berättigade att delta i
allemanssparande! framräknas en andel i fondtillgångarna. Storleken på
varje andel kommer således att bestämmas genom att det belopp som finns
disponibelt divideras med det antal individer som är berättigade att delta i
allemanssparande!. Uppskattningsvis uppgår detta antal till drygt 6,5
miljoner personer. Andelarnas värde skulle således motsvara 700-800
kronor. Andelen tillförs spararens allemans/ondkonto.

För att få fondandelen överförd till det egna kontot anser utskottet att en
viss sparprestation bör göras. Ett regelbundet sparande på sammantaget
minst 1 200 kr. fördelat på minst tolv månadsinsättningar under åren 1986
och 1987 bör krävas, liksom att kontobehållningen vid utgången av denna
period (exkl. värdestegring och avkastning) ökat med minst 1 200 kr.

Det är angeläget att aktieägandet ges en så vid spridning som möjligt. Det
är också angeläget att särskilt stimulera riskkapitalbildningen. Detta talar
enligt utskottet för att enbart sparande på allemansfondkonto berättigar till
sparpremien. Sparpremien tillförs kontot i början av år 1988, efter fullgjord
sparprestation.

Interimistisk förvaltning

Förslaget innebär att löntagarfondernas tillgångar skall skiftas vid utgången
av 1987. Fram till dess måste en interimistisk förvaltning ske. Utskottet
anser att denna bör handhas av en särskild awecklingsnämnd.

Småföretagsfonden

Småföretagsfonden kan ej avvecklas på samma sätt som de fem löntagarfonderna.
Utskottet föreslår därför att den särskilda styrelsen för småföretagsfonden
avskaffas och att tillgångarna förs till Investeringsbanken.
Engagemangen kan då successivt avvecklas eller bibehållas inom ramen för
Investeringsbankens ordinarie verksamhet.

Sammanfattningsvis innebär utskottets ställningstagande för inbetalarnal
företagen att 1985 års vinstskatt aldrig kommer att utgå. Vinstskatten
begränsas därmed till att gälla 1984. Fr. o. m. verksamhetsåret 1986 uttas ej
några fondskatter.

För det egentliga ATP-systemet innebär förslaget att en hämsko på
näringslivets expansionskraft, den egentliga garantin för framtida pensioner,
tas bort. Därutöver kommer en direkt inbetalning att ske genom att de som
sparpremie ej utnyttjade medlen kommer att tillföras ATP-systemet.

FiU 1984/85:10

Vidare omvandlas fondernas tillgångar från kollektivt till individuellt
ägande. Fondtillgångarna används för stimulans till individuellt riskvilligt
sparande. Härigenom tas ett viktigt steg i riktning mot stimulans av
individuella initiativ och individuell kapitalbildning.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande löntagarfonder

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:673, 1984/85:788
yrkande 1, 1984/85:819, 1984/85:919 yrkande 2, 1984/85:1188,
1984/85:2270 yrkande 2, 1984/85:2346 och 1984/85:2763,

a. antar i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslag till lag om
upphävande av lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt och förslag
till lag om procentsats för uttag av avgift för år 1986 till
försäkringen för tilläggspension,

b. beslutar att en interimistisk avvecklingsnämnd för förvaltning av
de kollektiva löntagarfondernas tillgångar inrättas i enlighet med
vad utskottet anfört,

c. hos regeringen begär förslag till sådana stimulansåtgärder för
enskilt aktiesparande som utskottet anfört,

4. Förnyelsefonder

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Flugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”1 motion 561"
och slutar med ”motionen avstyrks” bort ha följande lydelse:

I motion 561 (m) yrkas att de förnyelsefonder som riksdagen beslutade
införa hösten 1984 skall avskaffas.

Som huvudsyfte med förnyelsefonderna angavs att de skulle främja
utbildning och forsknings- och utvecklingsarbete samt dämpa löneutvecklingen.
Enligt utskottets mening är det en överlevnadsfråga för företagen att
utbilda sin personal och att bedriva framsynt forskning och utveckling inom
sitt verksamhetsområde. Som utskottet ser det finns det därför inte något
behov av att med tvingande regler driva företagen till sådana insatser.
Systemet innebär tvärtom ökat krångel och byråkrati eftersom företagen
tvingas till avsättningar och ansökningsförfarande för att utnyttja sina egna
medel. Det finns en stor risk att nödvändiga investeringar försenas, kanske
förhindras eller styrs till områden som inte bäst främjar företagen. Utskottet
anser därför i likhet med motionärerna att systemet med förnyelsefonder bör
avskaffas. Utskottet tillstyrker motion 561.

6 Riksdagen 1984/85. 5 sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande förnyelsefonder

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:561 yrkande 4 antar i
bilaga 2 till detta betänkande intaget förslag till lag om upphävande
av lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto,

5. Utdelningsstopp på aktier

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med ”Förslaget om”
och slutar med ”yrkande 2” bort ha följande lydelse:

I juni 1984 vidtogs en rad åtgärder för att på olika konstlade sätt försöka
dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Åtgärderna visade sig snart vara
verkningslösa och omöjliga att vidmakthålla. Därför upphävdes, som
motionärerna anför, pris- och hyresstoppet. Omfattningen av de exportdepositioner
som infördes samtidigt tvingades regeringen att kraftigt begränsa
redan före årets slut.

Som utskottet ser det finns det inte några motiv för att vidhålla beslutet om
utdelningsstopp på aktier. Det vore tvärtom en logisk konsekvens av
vidtagna åtgärder i övrigt att omedelbart besluta att utdelningsstoppet hävs.
Utskottet tillstyrker därför motion 788 yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande utdelningsstopp på aktier

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:788 yrkande 2 antar i
bilaga 3 till detta betänkande intaget förslag till lag om upphävande
av lagen (1984:503) om tillfälligt förbud mot höjning av vinstutdelning
i vissa aktiebolag,

6. Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m). Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson
(m) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 42 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Rådande institutionella förutsättningar anger att den ekonomiska politiken
skall utformas och dess olika delar samordnas av riksdagen. Där fastställs
riktlinjer beträffande finanspolitiken för regeringen, beträffande kredit- och
valutapolitiken för riksbanken och beträffande statsskuldspolitiken för
riksgäldskontoret. Av de tre sistnämnda organen skall inget vara överordnat
något annat, men självfallet skall ömsesidig samrådsplikt föreligga. Utskot -

FiU 1984/85:10

tet anser att man bör eftersträva att riksbanken får en något friare ställning
gentemot den politiska makten.

Statsskuldspolitiken

Eftersom statens upplåning ökar snabbare än den totala produktionen,
stiger statsskulden successivt i förhållande till BNP. Den motsvarar nu drygt
70 procent av BNP och kommer om ett år att uppgå till cirka 75 procent.

Trots att bytesbalansen var i jämvikt 1984, ökade utlandsskulden med 12
miljarder. En viktig orsak är valutaförluster — över 100 miljarder av
utlandsskulden ligger i dollar. En annan förklaring är att det privata
kapitalflödet, som växlade starkt under året, totalt sett var negativt.

Regeringen räknar med att bytesbalansen i år vänder nedåt till ett
underskott. Aktuella tendenser i utrikeshandeln samt i ränte- och valutautvecklingen
tyder på att detta kan bli avsevärt större än det i budgetpropositionen
förutsedda. Som 1984 års långtidsutredning påpekat bör målet i stället
vara ett överskott i bytesbalansen, så att vi kan börja amortera våra
utlandslån. I alla händelser bör strävan vara såsom anförs i motion 2343 (m)
att undvika en fortsatt nettoupplåning utomlands. Tendenser till privat
kapitalutflöde måste därför pareras med räntepolitiken.

Utskottet delar vidare motionärernas uppfattning att målet för statsskuldspolitiken
skall vara att statsupplåningen sker till lägsta möjliga kostnad och så
att lånens löptider blir väl fördelade över tiden. Självfallet måste härvid
hänsyn tas till utformningen av penningpolitiken i övrigt. Med det anförda
tillstyrker utskottet vad som anförs i motion 2343 (m) yrkande 3 om
statsskuldspolitiken.

Kreditpolitiken

I finansplanen anges kreditpolitiken ha varit stram under 1984. Men inte
ens den strama kreditpolitiken kunde förhindra en fortsatt snabb inflationstakt.
Den fortgående försämringen av Sveriges kostnadsläge torde förklara
att valutautflödet tog fart mot slutet av året och att kronan då blev svagare än
någon gång tidigare efter den stora devalveringen.

Efter att länge ha varit ett lågränteland har Sverige nu blivit ett
högränteland. Orsaken är den växande statsskulden och statens upplåningsbehov.
De problem den växande likviditeten ger upphov till måste bemästras
med en politik som tar sikte på att begränsa penningmängdens tillväxt. Det
bör i detta sammanhang nämnas att den nedgång i penningmängdens
ökningstakt som påvisas i finansplanen i stor utsträckning förklaras av att
statsskuldsväxlar inte medräknas, trots att dessa är lika likvida som
bankcertifikat, vilka ingår i definitionen.

Den inhemska statsupplåningen bör i största möjliga utsträckning förläggas
utanför bankväsendet. I finansplanen talas det mycket om den ökade
upplåningen från hushållen. Det bör dock noteras, att införandet av

FiU 1984/85:10

allemanssparande* endast inneburit att sparmedlen nu går direkt till riksgäldskontoret,
medan de tidigare tog omvägen över bankernas inlåningsräkningar
och deras påtvingade köp av statspapper. Hushållssparande! ligger
kvar på sin internationellt sett unikt låga nivå kring 0.

Även under 1985 väntas företagen göra en stor insats för att finansiera
budgetunderskottet. Deras bidrag får emellertid alltmera formen av påtvingade
likviditetsindragningar och fondavsättningar mot ingen eller låg ränta.
Denna nyordning begränsar visserligen kostnaden för underskottsfinansieringen.
Men den motverkar direkt regeringens uttalade strävan att främja
den utbyggnad av näringslivet som är nödvändig för att återställa balansen i
svensk ekonomi. De senaste årens tvångsinlåning från företagen bör därför
enligt utskottet skyndsamt avvecklas.

I motion 2343 (m) krävs en ökad marknadsanpassning av kreditpolitiken.
Det övergripande målet för penningpolitiken skall enligt motionärerna vara
att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Detta skulle underlättas genom en
övergång till en mera marknadskonform kreditpolitik i överensstämmelse
med kreditpolitiska utredningens förslag från 1982. Regeringen bör enligt
motionärerna skyndsamt lägga fram förslag för riksdagen på grundval av
detta betänkande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att strävan bör vara att
avreglera kreditpolitiken. Av det skälet bör ytterligare emissioner av
statsobligationer till konstlat låg ränta ej genomföras.

I verkligheten går det naturligtvis inte att trolla bort en del av räntekostnaden
för statsskulden med t. ex. krav på placeringsplikt för prioriterade
obligationer. Den lägre avkastning för AP-fonden som blir följden måste
uppvägas med höjda ATP-avgifter, vilket drabbar både arbetsgivare och
löntagare. För försäkringsspararna blir effekten att deras återbäring minskar.
Härtill kommer de störningar och snedvridningar som placeringsplikten
medför på kapitalmarknaden. Med det anförda tillstyrker utskottet vad
som anförs i motion 2343 (m) om marknadsanpassning av kreditpolitiken.

Valutapolitiken

Den svenska valutaregleringen har sin upprinnelse i 1939 års valutalag.
Dess innebörd och utformning har ändrats under årens lopp. I enlighet med
OECD:s regler görs åtskillnad mellan direktinvesteringar och portföljinvesteringar.
De förstnämnda är tillåtna med vissa betydelsefulla begränsningar,
bl. a. kravet på utlandsfinansiering, medan de senare i princip är förbjudna.
Löpande betalningar vid export och import, som utgör ca 80 % av valutaströmmarna,
kan göras fritt under förutsättning att de följer kommersiell
praxis.

Bland OECD-länderna har utvecklingen under senare år gått mot en
liberalisering av kapitalrörelserna över gränserna. Länder som i likhet med
Sverige haft valutareglering sedan andra världskriget har vidtagit lättnader i
väsentliga avseenden. Storbritannien avskaffade sålunda valutaregleringen

FiU 1984/85:10

helt 1979, vilket innebär att portföljinvesteringar och valutarörelser numera
är helt fria och att tillgångar fritt får medföras vid bosättning utomlands. Våra
grannländer Danmark och Norge genomförde 1983 en betydande liberalisering
av valutapolitiken. I Danmark får numera utländska börsnoterade aktier
köpas fritt, varjämte handeln med såväl danska som utländska obligationer
släppts fri. Även i Norge har handeln med aktier och obligationer över
gränserna blivit friare, samtidigt som den tidigare licensplikten för ut- och
ingående direktinvesteringar har slopats.

I motion 2343 (m) uppmärksammas att motsvarande utveckling inte har
ägt rum i Sverige. Motionärerna anför att vi utmärker oss negativt genom att
ha den sannolikt mest omfattande valutaregleringen bland industriländerna.
Detta är anmärkningsvärt, eftersom få länder är så beroende av världsmarknaden
som Sverige. De stora industriföretagens ökade internationalisering
har ytterligare bidragit till en hopkoppling av de skilda ländernas finansiella
marknader. Det framstår mot denna bakgrund som omöjligt för ett land, som
vill kunna hävda sig i den internationella konkurrensen, att föra en
valutapolitik som markant avviker från vad som förekommer i omvärlden,
anför motionärerna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning. Sammantaget kan sägas, att
valutaregleringen hindrar svenska företag från att nå sin mest fördelaktiga
inhemska och internationella struktur, att de åsamkas ökade risker och
kostnader, och att allt detta säkerligen har lett till uteblivna industriella
satsningar.

Även för hushållens del ter sig en liberalisering av valutaregleringen
angelägen. Det är, som motionärerna anför, en grundläggande mänsklig
rättighet att fritt få förfoga över sina tillgångar, även oberoende av nationella
gränser. Om den svenska beskattningen anpassas till vad som är vanligt
utomlands och om framtidstron inom landet bl. a. som en följd därav
återvänder, bör det inte uppkomma problem med kapitalflykt.

Med anledning av att valutaregleringen visat sig vara ett allt mindre
verksamt medel för att uppnå övergripande mål för samhällsekonomin,
tillsattes 1977 valutakommittén. Framläggandet av dess slutbetänkande har
dragit ut kraftigt på tiden. Regeringen bör tillse att detta snabbt offentliggörs,
för att därefter för riksdagen framlägga förslag om en långtgående
liberalisering av valutapolitiken. Strävan måste vara att hinna i fatt angränsande
länder i utvecklingen mot friare kapitalrörelser över gränserna och att
sedan fortsätta i samma riktning. I avvaktan härpå bör riksbanken vidta de
lättnader i valutapolitiken som är förenliga med nuvarande regelsystem. Vad
utskottet nu anfört om kredit- och valutapolitiken med anledning av motion
2343 yrkande 4 bör ges fullmäktige i riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 5 och 6 bort ha följande lydelse:

5. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2343 yrkande 4 som sin

FiU 1984/85:10

mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande statsskuldspoliliken

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2343 yrkande 3 som sin
mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet
anfört,

7. Sänkning av räntan

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med ”1 motion” och
på s. 43 slutar med ”yrkande 4” bort ha följande lydelse:

I motion 1582 (vpk) förordas en sänkning av räntan med minst 1
procentenhet. En räntesänkning skulle innebära såväl en expansion av
ekonomin som en förstärkning av statsbudgeten, anför motionärerna.

Enligt utskottets mening borde den ekonomiska politiken innefatta en
expansiv finanspolitik. Det ger positiva effekter på inkomstbildningen och en
i jämförelse med förslagen i finansplanen väsentlig ökning av sysselsättningen.
I dessa kalkyler har emellertid inte effekterna av en räntesänkning
medräknats. Det finns valutalagar som om de tillämpades effektivt kan tjäna
samma syfte. En räntesänkning innebär såväl en ytterligare expansion av
ekonomin som en förstärkning av statsbudgeten. En sänkning av räntan med
1 procentenhet som minskar statens räntekostnader dels för lån i riksbanken
och dels för allemanssparande! bör minska statens ränteutgifter med ca en
miljard kronor under budgetåret 1985/86. Utskottet förordar en räntesänkning
med minst 1 %.

Utskottet tillstyrker yrkande 4 i motion 1582 (vpk).

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande sänkning av räntan

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1582 yrkande 4 som sin
mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

8. Prioriterad bankutlåning m. m.

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med ”1 två” och
slutar med ”yrkande 1” bort ha följande lydelse:

I två motioner, 820 och 2270 yrkande 1, hemställs att företagskrediter i
Norrbotten resp. Västerbotten skall hänföras till prioriterade krediter. I
motion 820 anförs att det är angeläget att utveckla livskraftiga projekt med
hjälp av små och medelstora företag i Norrbotten. Flera faktorer är av

FiU 1984/85:10

avgörande betydelse för att realisera olika projekt. En vettig finansiering är
avgörande både för utveckling av befintliga och nystartade företag.

I motionen anförs vidare att i dag finns det en flora av olika finansieringsformer.
Det är t. ex. banklån, regionalpolitisk! stöd, lån via finansinstitut och
kommunala stöd. Det kan dock konstateras att bankerna fått allt svårare att
låna ut kapital till små och medelstora företag genom olika begränsningar.
Detta trots att bankerna bör vara det naturligaste finansieringsinstitutet. Inte
minst genom deras decentraliserade verksamhet och bevisade kompetens
inom kapitalmarknaden. Därför är det nödvändigt att stärka bankernas
lokala och regionala roll för utlåning till företag och olika näringslivsprojekt.
Det är också viktigt att se till att det kapital som inlånas i Norrbotten även
kommer länets företag till godo.

De senaste åren har enligt motionärerna riksbankens utlåningstak för
oprioriterad utlåning starkt begränsat bankernas utlåningsmöjligheter. Utlåningstaket
har bl. a. varit till för att styra kapital för att finansiera
budgetunderskottet. Denna styrning har gjort många företag beroende av
andra finansieringsvägar, t. o. m. utlandslån som kan vara mycket riskfyllt
för små och medelstora företag som saknar exportaffärer.

På grund av bankernas utlåningstak har man enligt motionärerna tidvis ej
kunnat tillgodose företagens behov av utökat rörelsekapital och reinvesteringar
och därigenom har en expansion av näringslivet i Norrbotten
försvårats. Utlåningsmöjlighetema av företagskrediter via bankerna har
varit och är otillräckliga.

I motion 2270 anförs att det är väsentligt att det finns finansieringsmöjligheter
för satsningar på att utveckla nya projekt. Möjligheterna för små och
medelstora företag att få bra finansiering av nya projekt är begränsade på
grund av de kapitalanskaffningsregler som gäller.

Detta har inneburit att finansieringen av exempelvis småföretagens
investeringsverksamhet blivit mycket riskfylld. Bankernas utlåningstak har
vidare medfört att tillräckliga medel för företagens rörelsekapital och
reinvesteringar ej helt kunnat tillgodoses. Utvecklingen av näringslivet i
Västerbotten har därmed hämmats. Motionärerna föreslår därför för att
möjliggöra en utveckling av länets små och medelstora företag att företagskrediter
hänförs till bankernas prioriterade utlåning. Detta skulle innebära
betydligt större möjligheter för bankerna att medverka i en positiv utveckling
för Västerbottens näringsliv.

Utskottet har förståelse för de problem motionärerna tar upp. Det är ofta
så att generella regleringar motiveras av förhållanden inom vissa samhällssektorer
eller regioner. Så t. ex. kan de överhettningstendenser som uppkommer
i storstadsområden på arbetsmarknaden och kreditmarknaden leda
till att åtgärder vidtas som drabbar hela landet.

Riksbankens krav på högsta utlåningsökning för banksektorn är en
konsekvens av den strama kreditpolitiken som motiveras av försöken att
begränsa det stora budgetunderskottets inflationsdrivande effekter. Som

FiU 1984/85:10

motionärerna anför kan detta innebära att en önskvärd expansion av
näringslivets investeringar förhindras i vissa delar av landet. Utskottet anser
därför att riksbanken bör överväga möjligheten att antingen undanta vissa
regioner från utlåningsregleringen eller att anpassa utlåningstaket till
förhållandena i olika regioner. Det ankommer på riksbanken att utforma
förslag i dessa frågor. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 820
och 2270 bör ges fullmäktige i riksbanken till känna.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande prioriterad bankutlåning m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:820 yrkandena
1 och 2 samt 1984/85:2270 yrkande 1 som sin mening ger
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

9. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Lars Tobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Efter att” och
på s. 56 slutar med ”budgetåret 1986/87” bort ha följande lydelse:

Budgetutvecklingen

I budgetpropositionen redovisas en minskning av budgetunderskottet från
87 miljarder 1982/83 till prognostiserade drygt 63 miljarder kronor 1985/86.
Men bakom denna minskning döljer sig, för det första, en kraftig ökning av
underskottet under den socialdemokratiska regeringens första år. Mellan
1981/82 och 1982/83 ökade underskottet med nästan 20 miljarder kronor till
följd av ett kraftigt ökat stöd till statliga företag, ökade AMS-utgifter,
återtagna besparingar etc. Under 1981/82, som var det sista hela budgetår
som de borgerliga hade ansvaret, var underskottet drygt 67 miljarder kronor.
Med de redovisningsregler som tillämpas i dag vad gäller t. ex. bostadslån och
krediter till affärsdrivande verk skulle underskottet ha varit mindre än 60
miljarder 1981/82. Regeringens budgetprognos för nästa år ligger med andra
ord högre än vad underskottet gjorde det senaste hela borgerliga regeringsåret.

För det andra har konjunkturuppgången möjliggjort en önskvärd neddragning
av industrisubventionerna som framstår som extra stor, därför att
regeringen drev upp dem kraftigt budgetåret 1982/83.

För det tredje har regeringen genomfört skattehöjningar på sammanlagt
30 miljarder kronor netto. På kort sikt leder dessa skattehöjningar utan
tvekan till högre statsinkomster. De långsiktiga effekterna på budgetunderskottet
är däremot mer osäkra.

För det fjärde har regeringen vidtagit mängder av bokföringsmässiga
åtgärder typ minskade kredittider, upplösning av fonder, utlyftning ur

FiU 1984/85:10

budgeten etc. som i de flesta fall varit önskvärda men som inte går att
upprepa.

För det femte har regeringen vid beräkningen av nästa års budgetunderskott
räknat orealistiskt lågt på vissa utgiftsposter. Statsskuldsräntorna
beräknas öka med endast 0,6 miljarder - från 70,6 miljarder kronor
innevarande budgetår till 71,2 miljarder kronor 1985/86. Bakom denna låga
ökningstakt döljer sig ett antagande om bl. a. ökad upplåning till lägre
räntenivåer via placeringsplikten samt ett dollarantagande på 8:50 kr., vilket
minskar kursförlusterna. Även arbetsmarknadsdepartementets anslag är
enligt utskottet lågt räknat med utgångspunkt från vad en socialdemokratisk
arbetsmarknadspolitik brukar innebära i en konjunkturavmattning.

Utskottets slutsats är att minskningen av budgetunderskottet är ett resultat
av konjunkturförbättringens effekter på inkomst- och utgiftssidan, höjda
skatter på hushåll och företag, en rad bokföringsmässiga åtgärder samt en del
lågt uppskattade utgiftsposter för nästa budgetår. Därtill skall dock läggas att
regeringen dels varit framgångsrik vad gäller undvikande av nya utgifter, dels
omprövat en del mindre utgiftsposter vid den traditionella budgetbehandlingen.

Utskottet konstaterar även att dollarkursens uppgång innebär att årets
budgetunderskott klart kommer att överstiga 70 miljarder kronor. Vid
beräkningen av nästa års underskott bör den nuvarande dollarkursen, drygt
9:30 kr., användas i stället för den av regeringen antagna 8:50 kr.

Den prognostiserade minskningen av det statliga budgetunderskottet kan
inte dölja att den samlade offentliga sektorns underskott ökar från 27,7
miljarder kronor 1984 till 35,1 miljarder kronor 1985. Ökningen av det
samlade underskottet är ett resultat av att inkomsterna ökar med endast
0,2 % samtidigt som de totala offentliga utgifterna ökar med 1,3 %.

Den enligt nationalräkenskaperna registrerade totala underskottsökningen
överskattas dock något till följd av senareläggningen av inbetalningarna
av arbetsgivaravgifter. Hade oförändrade skatteregler gällt 1984 och 1985
skulle underskottet ha ökat till drygt 29 miljarder kronor.

En icke oväsentlig del av utgiftsminskningen i offentlig sektor har
åstadkommits genom en real minskning av bruttoinvesteringarna både 1983
och 1984. Även för i år beräknas bruttoinvesteringarna falla i värde. Detta är
anmärkningsvärt mot bakgrund av regeringens omtalade s. k. investeringsprogram.
Både den offentliga konsumtionen och transfereringarna har ökat
realt under perioden med undantag för transfereringsminskningen 1984 som
orsakades av de minskade pensionerna. Enligt utskottets mening hade det
varit bättre om regeringen försökt minska transfereringar och konsumtion i
stället för investeringarna.

Minskningen av de totala utgifterna 1984 förklaras bl. a. av en neddragning
av industrisubventionerna med 9 miljarder kronor, en minskning av pensionerna
med nästan 4 miljarder samt en förhållandevis hård budgetmangling
och mycket begränsade nya utgiftsåtaganden. Problemet med denna typ av

FiU 1984/85:10

utgiftsminskningar är dock att de inte kan upprepas särskilt många gånger.
En mycket restriktiv budgetprövning kan möjligtvis ge en å två miljarder
kronor varje år, men detta är inte tillräckligt för att förhindra en ökning av
underskottet i framtiden. Statsskuldsräntorna och de stora transfereringssystemen
förväntas fortsätta att öka. Den socialdemokratiska regeringen har
med undantag av pensionerna inte rört de stora utgiftsposterna i budgeten.
Den regering som har ansvaret nästa mandatperiod måste därför börja
angripa underskottet med strukturella besparingar i statsbidragen till kommunerna,
bostadssubventionerna, sjukförsäkringen m.m.

Riktlinjer för budgetregleringen

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet är att få
balans i den offentliga sektorns finanser och samtidigt sänka skattetrycket.
Det innebär att underskottet måste minska med 35-40 miljarder kronor
jämfört med den nuvarande nivån. Det betyder en neddragning av underskottet
med i genomsnitt 8 milj arder kronor per år fram till 1990. Avvecklingen
bör enligt utskottet genomföras så att minskningen är något större i en god
konjunktursituation och något mindre vid en lägre aktivitetsnivå i ekonomin.

Utskottet delar den uppfattning som framförts i motion 2343 (m) att
skattetrycket bör sänkas med i genomsnitt en procentenhet per år fram till
1990, vilket skulle betyda att skattetrycket då skulle vara nere i 45 % av
bruttonationalprodukten. Detta innebär ett närmande till övriga högskatteländer.
En procentenhets sänkning av skattetrycket innebär f. n. knappt 8
miljarder. För att skattetrycket skall sänkas till 45 % 1990 behöver emellertid
inte skatterna sänkas med 8 miljarder kronor per år. Oförändrade
skattesatser och ett fullständigt inflationsskydd av inkomstskatten leder till
ett automatiskt sänkt skattetryck vid ekonomisk tillväxt och oförändrad
vinst- och löneandel.

Nuvarande utgiftstrender i stat, kommun och socialförsäkringssektor
innebär att de samlade offentliga utgifterna behöver sänkas med i genomsnitt
knappt 12 miljarder kronor per år under resten av 1980-talet för att
möjliggöra balans i den samlade offentliga sektorn och sänkt skattetryck.
Detta förutsätter bl. a. två procents årlig tillväxt och att inga nya utgiftsåtaganden
genomförs.

Budgetunderskottet, den höga utgiftsnivån och skattetrycket i stat och
kommun innebär en fara både för de offentliga finanserna och för hela den
svenska ekonomin. Som framgår av långtidsutredningen och regeringens
långtidsbudget från i våras följer saneringen av statsfinanserna ingalunda
automatiskt genom en återställd ekonomisk tillväxt. Enligt utskottets
bedömning kommer underskottet fortsätta att stiga när effekterna av de
redovisningstekniska åtgärderna, budgetavlastningen, engångsförstärkningarna
och kassahållningsåtgärderna ebbar ut. Enbart statsskuldsräntornas
tillväxt medför en ökning av underskottet med ca 10 miljarder kronor årligen

FiU 1984/85:10

vid nuvarande ränteläge. Eftersom skatterna nu måste sänkas för att en ökad
ekonomisk tillväxt skall uppnås, blir kraven på utgiftsnedskärningar extra
stora.

En minskning av budgetunderskottet är nödvändig både av stabiliseringspolitiska
och av strukturella skäl. I den mån konjunktursituationen nästa
budgetår blir sådan att underskottsminskningen leder till att den totala
efterfrågenivån kommer på en lägre nivå än vad som är lämpligt bör detta
motverkas med ytterligare skattesänkningar. Ökade utgifter är inte längre
möjliga att använda för att stimulera ekonomin.

Utskottet anser i enlighet med vad som anförts i motion 2343 (m) att
utgiftsminskningar på nästan 21 miljarder kronor bör genomföras för 1986.
Av dessa utgiftsminskningar bör knappt 4 miljarder kronor vara av mer eller
mindre temporär natur.

Storleken på de föreslagna utgiftsnedskämingarna innebär inte bara att
budgetunderskottet kan krympa med 10 miljarder utan även att ett utrymme
för skattesänkningar skapas. De skattesänkningar som föreslås i motion 2343
(m) på 10,5 miljarder kronor för 1986 är enligt utskottets mening angelägna
att genomföra.

Utskottet förordar att de utgiftsminskningar och skattesänkningar som
föreslås i motion 2343 genomförs.

Tonvikten i denna budgetpolitik är lagd på besparingar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna och på utgiftsminskningar som inte direkt
påverkar hushållens köpkraft. Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar
är gjord så att hushållens ekonomiska situation inte skall
förändras.

Utskottet anser det dessutom angeläget att hushållens resurser i större
utsträckning skall bestå av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat
och kommun. På samma sätt som de grundläggande obalanserna i vår
ekonomi orsakats av en växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och
skattehöjningar, förutsätter återvunnen balans besparingar och skattesänkningar
och att dessa följs åt. Besparingar behövs för att minska det
inflationsdrivande budgetunderskottet, skattesänkningar för att hålla uppe
hushållens köpkraft och för att återställa drivkrafterna i ekonomin.

I motion 2301 (c) och motion 2295 (fp) redovisas budgetalternativ som i
långa stycken överensstämmer med förslaget i motion 2343 (m). Den
förordade neddragningen av budgetunderskottet är av samma storleksordning.
I motionerna förordas också en i stor utsträckning gemensam inriktning
av besparingsarbetet. Sålunda förordas utgiftsminskningar vad beträffar
bl. a. sjukförsäkringen, statsbidraget till kommunerna, subventionerna till
bostadssektorn och statsbidragssystemet för arbetslöshetskassorna. Dessutom
finns en rad gemensamma skattesänkningsförslag. Enligt utskottets
mening innebär emellertid inte de föreslagna förändringarna i motion 2301
och 2295 att alla önskvärda skattesänkningar kan genomföras.

Motion 1582 (vpk) förordar stora såväl skatteskärpningar som utgiftsök -

FiU 1984/85:10

ningar. En sådan budgetpolitik avvisar utskottet bestämt.

Med det anförda avstyrker utskottet de förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som föreslås i proposition 100, bilaga 1, mom. 2, motion 2301 (c)
yrkande 2, motion 2295 (fp) yrkande 2 och motion 1582 (vpk) yrkande 2 samt
tillstyrker de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen som anges i motion
2343 (m) yrkande 2.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:1582
yrkande 2, 1984/85:2295 yrkande 2 och 1984/85:2301 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1984/85:2343 yrkande 2
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Efter att” och
på s. 56 slutar med ”budgetåret 1986/87” bort ha följande lydelse:

Socialdemokraterna drev efter regeringstillträdet 1982 upp de statliga
utgifterna så kraftigt att dessa ökade med 40 miljarder på ett enda budgetår
(1982/83 jämfört med 1981/82). Samtidigt ökades statens budgetunderskott
med nästan 20 miljarder kronor till rekordsiffran 87 miljarder kronor.
Genom att öka underskottet så drastiskt under sitt första regeringsår skapade
man möjligheter att därefter minska underskottet något. Till detta har
bidragit att högkonjunkturen krävt mindre industristöd. De för höga
löneökningarna har inneburit ökade skatteinkomster. Alla tänkbara skatter
har höjts. Nya skatter har tillkommit. 75 skatter har höjts med totalt ca 30
miljarder kronor sedan socialdemokraterna tillträdde regeringsmakten hösten
1982.

Regeringen försöker i olika sammanhang göra stort nummer av att den
totala skattekvoten (skatternas andel av BNP) inte höjts sedan 1982. Men
faktum är att hushållens skattebörda ökat kraftigt de två senaste åren.

Någon minskning av statens utgifter genom strukturella besparingar har
däremot ej skett. I stället har ett antal engångsförstärkningar och bokföringstekniska
åtgärder skett som förbättrar det kassamässiga underskottet.

Sammantaget kan noteras att statsskulden ökat från 320 miljarder kronor
sommaren 1982 till beräknat ca 550 miljarder kronor sommaren 1985. Vid
regeringsskiftet hösten 1982 var statens utlandsskuld i aktuell valuta 83
miljarder kronor och är nu 134 miljarder kronor.

Regeringen har misslyckats med att i budgetförslaget för 1985/86 i någon
väsentlig mån pressa ned det underliggande budgetunderskottet jämfört med

FiU 1984/85:10

budgeten för 1984/85. I stället ägnar sig regeringen åt bokföringsteknik och
klamrar sig fast vid optimistiska antaganden för att kunna visa upp en fin
valsiffra på det kassamässiga underskottet.

I budgetförslaget 1985/86 flyttas bostadsfinansieringen samt finansieringen
av SJ:s och luftfartsverkets investeringar ut ur budgeten. För att därutöver
ytterligare pressa ned den officiella siffran för 1985/86 års budgetunderskott
har räntorna på statsskulden knappast alls beräknats öka, samt anslagen på
ett antal områden (energi, regionalpolitik, inkomstskatt 1986, kommunal
skatteutjämning, SJ) där propositioner aviserats, tagits upp till oförändrat
nominellt belopp.

Detta har inte ersatts av en väl tilltagen siffra för tillkommande utgiftsbehov.
Tvärtom har även den posten tagits upp till en jämförelsevis låg summa
(3 miljarder kronor mot 5 miljarder kronor i finansplanen 1984).

På finanspolitikens område har regeringen valt de lätta åtgärderna men
väjt för mer strukturella besparingar när det gällt att minska budgetunderskottet.
Man har inte tagit till vara de relativt goda åren 1983-84. Detta
tvingar den regering som har ansvaret efter valet att verkställa de svåra och
nödvändiga besluten i ett sämre konjunkturläge.

Det stora statliga budgetunderskottet är ett allvarligt hot mot den svenska
ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet
måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser. Eftersom
skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av de
offentliga utgifterna nödvändig.

Med den inriktning som skisserats i centerns partimotion med satsning på
näringslivets vitalitet och på social grundtrygghet finns det förutsättningar att
skapa en bättre budgetbalans utan att höja skattetrycket. Budgetunderskottet
bör enligt långtidsutredningen reduceras till 40-50 miljarder kronor för
att balans skall uppnås i den offentliga sektorns totala sparande. Utskottet
framlägger konkreta förslag som skulle minska statens budgetunderskott
med ca 10 miljarder kronor räknat på helår.

Besparingar i de offentliga utgifterna har i den politiska debatten ibland
ställts emot en rättvis fördelningspolitik. Man har då i regel jämfört
effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll med ett läge där
över huvud taget ingenting förändras. Det är naturligtvis helt orealistiskt. På
sikt skulle en politik där budgetunderskottet tillåts växa innebära ett direkt
hot mot Sveriges ekonomi och därmed den grundläggande förutsättningen
för välfärden.

Utskottet vill alltså understryka att besparingspolitiken inte står i strid med
en rättvis fördelningspolitik utan i stället är en förutsättning för att en sådan
uthålligt skall kunna bedrivas.

Under åren 1980-1982 utvecklades i de dåvarande regeringarna en filosofi
för hur det är möjligt att förena fullt samhällsekonomiskt ansvar med omsorg
om de grupper som svårast kan värja sig mot nya påfrestningar. I det
nödvändiga spararbetet kunde därför varje sparåtgärd av generell karaktär

FiU 1984/85:10

kombineras med särskilda insatser för dem som har de största behoven.
Denna grundtrygghetsmodell anser utskottet bör fullföljas. Omfattande
besparingar bör därför kombineras med förstärkningar främst till barnfamiljerna.

Utskottet föreslår som ovan nämnts att budgetregleringen ges en sådan
inriktning att budgetunderskottet blir ca 10 miljarder kronor mindre än i
budgetpropositionen. Därav anser utskottet att drygt 3 miljarder kronor bör
avse utförsäljning av statliga företag. Visserligen är åtgärden i sig av
engångskaraktär, men kan enligt utskottets mening upprepas under ett
flertal år.

Statens räntor är den snabbast växande utgiftsposten. Det är därför
nödvändigt att minska statsskulden för att få ner räntekostnaderna. Mot den
bakgrunden är det angeläget att undersöka om vissa reala statliga tillgångar,
som har en låg direktavkastning men en god real värdestegring, kan
utförsäljas. Staten kan då med en gång tillgodogöra sig det kapitaliserade
värdet av den framtida avkastningen. Exempel på sådana tillgångar är
vattenfalls kraftverk och domänverkets skogar.

Statens finansiella överföringar till kommuner och landsting bör minskas
med ca 4 000 milj. kr. En sådan neddragning tillåter den kommunala tillväxt
som av demografiska skäl (antalet åldringar ökar) är nödvändig för att
upprätthålla oförändrad standard på den kommunala servicen. Den finansiella
neddragningen måste kombineras med mindre statliga detaljregler för
den kommunala verksamheten. För att minska effekterna för de kommuner
som har svårast att bära den finansiella neddragningen bör en viss ökning ske
av den extra skatteutjämningen.

Besparingar bör genomföras med 1,7 miljarder kronor inom sjukförsäkringen.
Utgiftsminskningen skall ske genom sänkt ersättningsnivå och genom
att den s. k. insjuknandedagen görs effektiv för alla arbetstagare. Ändringen
berör direkt privatanställda såväl arbetare som tjänstemän.

Öppenvårdsavgifterna bör höjas med 10 kr. Detta ger ökade inkomster
med ca 250 milj. kr.

På bostadsområdet bör besparingar ske i en storleksordning som motsvarar
borttagandet av den särskilda statliga fastighetsskatten. Denna beräknas
under första året inbringa 3 700 milj. kr. brutto. Besparingarna bör bl. a. ske
genom att kompensationen för fastighetsskatten samt hyresrabatterna
slopas. Därutöver bör räntesubventionerna minskas. Detta kan ske genom
införande av ett räntelånesystem.

Egenavgifterna till arbetslöshetsersättningen bör höjas så att statens
ersättning minskar med 1 000 milj. kr.

AMS utgifter bör minskas med 10 % och överföras till offensiva näringspolitiska
satsningar.

Därutöver bör vissa övriga besparingar ske, t. ex. på televerket, bidragsförskott,
central byråkrati m. m.

De utgiftsminskningar utskottet föreslagit bör kombineras med vissa

FiU 1984/85:10

skattesänkningar. För det första bör skillnaderna i kommunalskatt minskas.
Utskottet återkommer nedan till detta under avsnittet kommunal ekonomi.
Därutöver måste 1982 års marginalskattereform återställas både vad gäller
basenhet och skatteskalor. Det fullständiga inflationsskyddet i skatteskalan
måste återinföras.

Fastighetsskatten avvecklas omedelbart.

Sjukförsäkringsavgiften bör sänkas med 5 % för de 15 först anställda.

Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i familjeföretag bör avskaffas.

För att lindra dubbelbeskattningen av aktieutdelning bör skattereduktionen
för aktieutdelningar återinföras.

Skattereduktionen för fackliga medlemsavgifter bör slopas, vilket ger en
inkomstförstärkning med ca 1 400 milj. kr. Samtidigt bör också avdragsrätten
för arbetsgivarnas medlemsavgifter utredas.

Den av regeringen nu föreslagna annonsskattehöjningen bör inte genomföras.

Utöver vad utskottet hittills anfört bör även vissa ytterligare skatte- och
avgiftssänkningar ske, t. ex. återinfört forskningsavdrag, fribelopp för egenavgifter,
sänkta skatter på förmögenhet, arv och gåva samt sänkta skogsvårdsavgifter
och handelsgödselavgifter.

Centerpartiets förslag till familjepolitik bör finansieras fullt ut, vilket
framgår av yrkandet 1 i centerpartiets partimotion om familjepolitiken.

Utskottets samlade förslag leder till en minskad räntebelastning för staten
med ca 600 milj. kr.

I motion 2343 (m) redovisas dels nedskärningar på bl. a. u-hjälpen,
livsmedelsstödet och regionalpolitiska stödformer, dels långtgående marginalskattesänkningar.

Folkpartiet har som finansieringskälla för sin familjepolitik bl. a. föreslagit
slopade livsmedelssubventioner på mjölk.

Även om det finns stora likheter i budgetpolitiken i motionerna från
centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet gör dessa inslag att
utskottet inte kan acceptera de allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken i
motionerna 2343 (m) och 2295 (fp).

I motion 1582 (vpk) redovisas bl. a. förslag om stora skatteskärpningar.
Budgetunderskottet kommer trots detta att öka kraftigt på grund av förslag
till stora ökade utgifter. Utskottet avvisar mot denna bakgrund den
inriktning av budgetpolitiken som föreslås i motion 1582.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:1582
yrkande 2, 1984/85:2295 yrkande 2 och 1984/85:2343 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1984/85:2301 yrkande 2
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1984/85:10

11. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ”Efter att” och
på s. 56 slutar med ”budgetåret 1986/87” bort ha följande lydelse:

Regeringen redovisar i finansplanen en kraftig minskning av budgetunderskottet
jämfört med sin egen långtidsbudget våren 1983. Utskottet kan
emellertid konstatera att denna utveckling till en mindre del beror på
begränsning av utgifterna, vilket enligt utskottets mening hade varit det
önskvärda. Den reguljära utgiftsprövningen har visserligen varit stram och
vissa smärre nedskärningar gjorts, men det förklarar inte förbättringen av
budgetsaldot. Den beror i stället i första hand på att statens inkomster har
ökat kraftigt i förhållande till vad som förutsågs våren 1983.1 långtidsbudgeten
beräknades sålunda inkomsterna till 210 miljarder kronor medan de nu
beräknas till 250 miljarder kronor, en ökning med 40 miljarder kronor.

Utskottet konstaterar att denna stora inkomstökning i huvudsak kan
förklaras av tre faktorer: För det första har diverse engångsåtgärder givit
drygt 10 miljarder kronor. För det andra har ökningen av BNP i nominella
termer blivit större än vad långtidsbudgeten utgick ifrån, vilket torde ha ökat
statens inkomster med ca 10 miljarder kronor. För det tredje har omfattande
skattehöjningar genomförts vilket i förhållande till långtidsbudgeten motsvarar
ca 20 miljarder kronor.

Budgetunderskottet måste enligt utskottets uppfattning, förutom genom
tillväxt i ekonomin, nedbringas genom minskningar i utgifterna, inte genom
fortsatta skattehöjningar. Innan utskottet närmare beskriver de förändringar
som bör göras vill utskottet emellertid något kommentera de senaste årens
utgiftsutveckling.

I fråga om utgifterna för arbetsmarknads- och industri politiska insatser har
det skett en kraftig minskning, i huvudsak beroende på att en nödvändig
omstrukturering av de delar av svensk industri där staten medverkat nu har
genomförts. Inom bostadspolitiken har fortsatta besparingar skett enligt den
plan som tidigare regeringar initierat (och som i efterhand accepterats av den
nuvarande regeringen). Från och med nästa budgetår kommer bostadslånen
inte att ingå i budgeten.

Vad gäller övriga utgifter, dvs. statsbudgeten exkl. de tre nämnda
huvudtitlarna och statsskuldsräntorna, har utvecklingen under hela 1980-talet varit densamma. Utgifterna har sedan budgetåret 1980/81 ökat med i
genomsnitt 6,5 % per år i löpande priser. Realt sett innebär det en viss
minskning. Utskottet konstaterar emellertid att om regeringen verkligen
själv räknar med att det uppsatta inflationsmålet skall förverkligas kommer
utgifterna åter att börja öka realt sett.

Sammanfattningsvis noterar utskottet att den förbättring av budgetsaldot
som skett under senare år till alltför stor del beror på skattehöjningar, samt

FiU 1984/85:10

att regeringen för nästa budgetår åter synes beredd att realt sett öka de
offentliga utgifterna. Utskottet kan inte tillstyrka en sådan budgetpolitik.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Enligt långtidsutredningens bedömning (i vilken alla partier inkl. regeringspartiet
instämt) är det nödvändigt att förstärka budgeten med ca 20
miljarder kronor under de närmaste åren för att nå balans mot slutet av
1980-talet. Dessa budgetförstärkningar måste enligt utskottets uppfattning
komma till stånd genom utgiftsbegränsningar såsom föreslagits i folkpartiets
partimotion 2295.

Utskottet delar den bedömning som förespråkas i motion 2295 (fp) att
besparingar som netto summerar till drygt 6 miljarder kronor i helårseffekt
är nödvändiga. Därutöver är det angeläget att minska utgifterna för
räntebidragssystemet inom bostadssektorn. Det är också av många skäl
angeläget att avveckla vissa statliga tillgångar. Tillsammans med de skatteförändringar
som utskottet i det följande också beskriver innebär dessa
förslag att budgetunderskottet budgetåret 1985/86 blir ca 9 miljarder kronor
lägre än vad som föreslås i budgetpropositionen.

Utskottet instämmer i uppfattningen i motion 2295 (fp) att utgiftspolitiken
måste förås långsiktigt. Beslut om besparingar ger ofta effekt på statsbudgeten
först efter något eller några år. Om de utgiftsminskningar som långsiktigt
är nödvändiga visar sig innebära alltför stor åtstramning med hänsyn till den
allmänna ekonomiska situationen vid denna senare tidpunkt anser utskottet
att detta bör motverkas med skattepolitiska och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Man kan däremot inte nu avstå från att genomföra besparingar med
hänvisning till att konjunkturläget om något eller några år försvagas.

Det faktum att utgiftsbeslut ofta får effekt först efter en tid talar enligt
utskottet också för att nödvändiga stabiliseringspolitiska åtgärder i första
hand bör bestå av sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
eftersom skatteförändringar slår igenom snabbare än utgiftsökningar.

Utskottet redovisar på annat ställe vissa principer för statens finansförvaltning
som också bör ingå i riktlinjerna för budgetpolitiken.

Budgetförslag

Utskottet anser att de besparings- och skatteförslag som redovisas i motion
2295 (fp) innebär ett både strukturellt och stabiliseringspolitiskt bättre
förslag än det regeringen presenterat i budgetpropositionen.

De permanenta besparingarna, dvs. förändringar i utgiftsprogram, bör
uppgå till drygt 6 miljarder kronor för budgetåret 1985/86, vilket på helår
motsvarar nära 10 miljarder kronor. Därtill kommer engångsbesparingar i
form av utförsäljning av statliga företag och domänskog för ca 3,5 miljarder
kronor.

7 Riksdagen 1984/85.5 sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

Besparingarna berör främst statsbidragen till kommunerna (drygt
4 miljarder kronor på helår), bostadssubventionerna (drygt 2 miljarder
kronor på helår), ersättningen inom sjukförsäkringen (ca 1,8 miljarder
kronor på helår) samt statsbidragen till arbetslöshetskassorna (ca 0,8
miljarder kronor på helår). Därtill kommer en höjning av avgifterna inom
öppenvården med ca 230 milj. kr., ökade inleveranser från televerket med ca
300 milj. kr., mindre utgiftsökningar inom t. ex. vuxenutbildningen och
minskning av presstödet. Utskottet delar uppfattningen i motion 2295 (fp) att
till dessa större besparingar bör komma ett stort antal mindre poster enligt
det förslag som lämnas i denna motion. Utskottet instämmer också i att
minskningarna av bostadssubventionerna på sikt bör uppgå till 4-6 miljarder
kronor.

Utskottet anser också att vissa förändringar i skatterna bör genomföras.
Den nya statliga fastighetsskatten bör avskaffas, fortsatta marginalskattesänkningar
bör ske med början från 1 januari 1986 för att minska progressionen
i skatteskalan, det fullständiga inflationsskyddet i inkomstskatteskalan
bör återinföras, förmögenhetsskatten på arbetande kapital i mindre och
medelstora företag bör avskaffas och dubbelbeskattningen på aktier bör
mildras. Utskottet delar uppfattningen i motion 2295 (fp) att de mest
angelägna skattesänkningarna är de som dämpar marginaleffekterna i skatteoch
bidragssystemet. Dessa höga marginaleffekter skapar betydande snedvridningsproblem
i samhällsekonomin och utskottet anser att det är en
förstahandsuppgift att minska dem.

Utskottet anser också såsom föreslås i motion 2295 (fp) att skattereduktionen
för fackföreningsavgifter bör avskaffas samt att man bör undersöka
möjligheten att även avskaffa avdragsrätten för avgifter till arbetsgivareorganisationer.

Som en konsekvens av att utskottet i det föregående avvisat skattehöjningar
bör den föreslagna höjningen av annonsskatten inte genomföras.

Totalt sett innebär de skatteförändringar utskottet ovan ställt sig bakom
minskade skatteintäkter på helår räknat med ca 3,5 miljarder kronor.

Den förstärkning av budgeten som blir resultatet av alla ovan nämnda
permanenta förändringar i utgifter och skatter uppgår till drygt 6 miljarder
kronor på helår räknat. Därtill kommer minskningar av bostadssubventioner
samt de s. k. engångsåtgärderna i form av försäljning av statliga företag som
med stor sannolikhet kan upprepas, vilket bidrar till en förbättring av
budgeten på ca 10 miljarder kronor. Effekten på budgetåret 1985/86 av de
permanenta förändringarna blir ett förbättrat budgetsaldo med ca 5,5
miljarder kronor samt en ytterligare förbättring med ca 3,5 miljarder kronor
genom de föreslagna tillfälliga åtgärderna. Totalt sett blir budgetunderskottet
därmed ca 9 miljarder kronor lägre för budgetåret 1985/86.

Utskottet vill något kommentera den s. k. ”granskning” som finansdepartementet
offentliggjort angående de siffermässiga preciseringarna av ovan
nämnda och andra förslag. Det har därvid uppgivits att budgetförbättringen

FiU 1984/85:10

skulle bli avsevärt mindre och på sikt t. o. m. vändas till ett ökande
underskott. Utskottet kan inte dela denna uppfattning. Den har enligt
utskottet framkommit genom en godtycklig tolkning av förslagen utan
överensstämmelse med vad som faktiskt föreslås i nämnda motioner. T. ex.
anser utskottet det orimligt att ändra tidsprofilen för de familjepolitiska
förslagen så att utgifterna kommer före den föreslagna finansieringen. Därtill
kan utskottet inte acceptera att t. ex. 1 miljard kronor lagts in i extra utgifter
för kravet på skolstart från 6 års ålder utan hänsyn till t. ex. minskade
kostnader inom förskolan. Vissa föreslagna besparingar, t. ex. inom bostadssektorn,
har helt enkelt ”glömts bort”. Sammanfattningsvis anser utskottet
att dessa siffror tycks vara framtagna i annat syfte än att beskriva förslagens
effekter för statsbudgeten.

Utskottet tillstyrker således yrkande 2 i motion 2295 (fp).

I moderata samlingspartiets motion 2343 och centerpartiets motion 2301
föreslås i stora delar en liknande utgifts- och skattepolitik som den utskottet
ovan förordat. Det gäller både vissa besparingar och vissa skattesänkningar.

I motion 2343 (m) föreslås emellertid också stora besparingar på bl. a.
biståndet till de fattiga länderna samt enligt utskottets uppfattning alltför
stora nedskärningar inom sjukförsäkringen. Samtidigt är skattesänkningarna
mycket omfattande, vilket skulle ställa stora och socialt svåracceptabla krav
på framtida besparingar. Utskottet anser inte detta vara en lämpligt avvägd
politik och avstyrker därför yrkande 2 i motion 2343 (m).

I motion 2301 (c) föreslås en minskning av anslagen till arbetsmarknadspolitiken
och Samhällsföretag med 10 % utan någon precisering av hur denna
besparing skall realiseras. Utskottet kan inte tillstyrka detta och avstyrker
därför yrkande 2 i motion 2301 (c).

I motion 1582 (vpk) föreslås stora utgifts- och skatteökningar som helt
strider mot de principer för budgetpolitiken som utskottet ovan har förordat.
Utskottet avstyrker således yrkande 2 i motion 1582 (vpk).

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:1582
yrkande 2, 1984/85:2301 yrkande 2 och 1984/85:2343 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1984/85:2295 yrkande 2
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ”Åtgärderna
skall” och på s. 56 slutar med ”budgetåret 1986/87” bort ha följande lydelse:

FiU 1984/85:10

100

Budgetförslaget i motion 1582 (vpk) sammanfattas i motionen på följande
sätt:

Vpk-förslag som går utöver regeringens budgetförslag, områdesvis i milj. kr.

Utgifter		Inkomster
Social (främst barnom-
sorg	3 400	Okad barnomsorgsav-
		gift	2 700
Socialförsäkring	1 700	Begränsad avdragsrätt	1 000
Utbildning	355	Höjd arvs- och gåvo-
		skatt	500
Kultur	195	Höjd oms på aktiehandel	800
Arbetsmarknad (+ invand-		Okade inkomster genom
rarpol.)	2 862	expansiva effekter	2 500
Bostadsområdet	553
Trafikområdet	200	Besparingar
Minskad matmoms genom		Tele-X	218
ökade livsmedelssub-		Försvaret	1 000
ventioner	3 000
Energi	67	Summa besparingar och
Övrigt	415	inkomstökning	8 718
		Okat budgetunderskott	4 029
Summa utgiftsökning	12 747	Summa	12 747

Tidigare har i tabell 13 budgetförsämringen av de redovisade förslagen i
vänsterpartiet kommunisternas motion 1582 angetts till 8 miljarder kronor
medan motionärerna redovisar en försämring på 4 miljarder kronor. Men det
bör då observeras att beräkningarna i tabell 13 är statistiskt kamerala i den
meningen att det inte har tagits hänsyn till effekterna på inkomstbildningen
av föreslagna utgiftsökningar och inkomstförstärkningar. Detta förklarar en
stor del av skillnaden mellan redovisad budgetförsämring i tabell 13 och det
faktiska utfall som blir resultatet om förslagen i motion 1582 genomförs.

Utskottet vill framhålla att problemen med budgetunderskottets betydelse
övervärderas. Den offentliga sektorn har samlade tillgångar - realkapital och
finansiellt kapital - som år 1985 beräknas uppgå till över 1 000 miljarder
kronor. Sektorns totala skuldsättning, vilken till största delen utgörs av
statsskulden, är ca 550 miljarder kronor. Det innebär att den offentliga
sektorn fortfarande har en stor positiv nettoförmögenhet.

FiU 1984/85:10

101

Den svenska offentliga sektorns underskott beror på statsbudgetens
underskott. Men vare sig den totala sektorns underskott eller statsbudgetunderskottet
avviker på något anmärkningsvärt sätt från utvecklingen av dessa
storheter i jämförbara kapitalistiska länder. Något överhängande och farligt
statsfinansiellt problem som motiverar den enastående särställning det fått i
debatt och politik är inte statsbudgetens underskott.

Utskottet vill dock understryka att det är ett fördelningspolitiskt problem.
Det innebär att det skett en privatisering av sparandet i samhället, då privata
kredit- och finansinstitut tagit över en allt större del av sparandet och rika
privatpersoner kunnat köpa stora mängder obligationer till hög ränta.

Statsbudgetens underskott kan utgöra en restriktion på den ekonomiska
politiken. Det kan försvåra en effektiv expansionspolitik. Som utskottet har
framhållit i avsnittet om riktlinjer för den ekonomiska politiken är det
emellertid nödvändigt att i nuvarande läge föra en expansiv politik med den
utformning som föreslagits i motion 1582. Samtidigt som denna politik ger en
nödvändig minskning av arbetslösheten och positiva fördelningseffekter blir
budgetförsämringen närmast marginell.

Utskottet tillstyrker yrkande 2 i motion 1582 (vpk).

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:100 bilaga 1 moment 2 och motionerna 1984/85:2295
yrkande 2, 1984/85:2301 yrkande 2 och 1984/85:2343 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1984/85:1582 yrkande 2
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Riktlinjer för en aktiv finansförvaltning

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Rune Rydén (m),
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c) och Hugo Hegeland (m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ”Utskottet
kan” och på s. 58 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

I motion 2295 (fp) anges vissa principer som enligt utskottets mening bör
ligga till grund för det fortsatta arbetet med att effektivisera förvaltningen av
statliga tillgångar.

Sålunda bör staten för det första frånhända sig verksamheter som inte är
direkt förknippade med vanlig offentlig verksamhet. Det kan t. ex. gälla
statliga företag med en verksamhet som är väsensfrämmande för det
offentliga - företag som kan drivas lika bra eller rent utav bättre om de
överlåts i privat regi. En utförsäljning av sådana statliga företag kan i
betydande utsträckning bidra till att bromsa upp den årliga ökningen av
statsskulden.

FiU 1984/85:10

102

För det andra bör man i nuvarande statsfinansiella läge ta till vara
möjligheten att sälja ut vissa reala tillgångar som f. n. har en låg direkt
avkastning men som har en betydande real värdestegring. Tillgångar av detta
slag kan som utskottet ser det vara kraftverk och skogsmark. Genom att sälja
ut sådana tillgångar till ägare som har bättre förutsättningar att uppnå högre
direktavkastning tillgodogör sig staten med en gång det kapitaliserade värdet
av den framtida avkastningen, vilket ytterligare kan bidra till att hålla igen
ökningen av statsskulden.

För det tredje bör staten också effektivisera förvaltningen av finansiella
tillgångar. En försäljning av statliga tillgångar i form av lånefordringar skulle
vara fördelaktig för staten av det skälet att förvaltningskostnaderna är
oproportionerligt stora. Så t. ex. finns många små studie- och bostadslån, där
en förtidsinlösen skulle leda till besparingar av administrationskostnaderna.
Vissa försök att stimulera till sådan förtidsinlösen har gjorts, med positivt
resultat. Även andra lånefordringar bör staten kunna överlåta till marknaden,
dvs. till andra kreditinstitut. Det kan t. ex. gälla lån till näringslivet. En
sådan avyttring har inte minst den fördelen att de subventionsinslag som finns
inbakade i statens utlåningsverksamhet blir mer öppet redovisade.

Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande riktlinjer för en aktiv finansförvaltning

att riksdagen godkänner vad som anförts i motion 1984/85:2295
yrkande 5 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

14. Undantag från nolldirektiven för utredningar på handikappområdet

Carl-Henrik Hermanssom (vpk) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar med ”Ansvaret för”
och på s. 59 slutar med ”motion 948 (vpk)” bort ha följande lydelse:

Under det internationella handikappåret 1981 utarbetades ett Handlingsprogram
i handikappfrågor. Samtliga riksdagspartier ställde sig bakom
programmet. I detta fastslås att vägledande för insatserna skall vara att dessa
skall genomföras oavsett om ”samhällets ekonomi är hårt ansträngd”.

Arbetet med att begränsa budgetunderskottet får enligt utskottets mening
inte drivas så långt att nödvändiga förbättringar för handikappade försvåras.
Utredningar som behandlar handikappfrågor bör därför ges möjlighet att
utforma sina förslag utan att själva behöva ange hur man inom samma
verksamhetsområde skall uppnå en motsvarande besparing. Insatser för att
förbättra de handikappades situation är enligt utskottets mening så angelägna
att det bör ankomma på regeringen att göra erforderliga omfördelningar
inom totalbudgetens ram. Så t. ex. kan nödvändiga åtgärder på handikapp -

FiU 1984/85:10

103

området finansieras genom att motsvarande besparingar görs inom försvaret.

Utskottet instämmer i de synpunkter som framförs i motion 948 (vpk) och
anser i likhet med motionärerna att utredningar som är viktiga ur handikappsynpunkt
skall undantasfrån des. k. nolldirektiven. Detta borges regeringen
till känna.

dels utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande undantag från nolldirektiven för utredningar på handikappområdet att

riksdagen med bifall till motion 1984/85:948 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Besparingar inom den offentliga sektorn

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 59 som börjar med ”Underskottet
i” och slutar med ”motion 1517” bort ha följande lydelse:

Underskottet i statsfinanserna har tvingat fram ett omfattande besparingsarbete,
i vilket statliga utgiftsprogram och statliga verksamhetsformer har
kommit att omprövas. Det har därvid framkommit tydliga tecken på att man
inom såväl den centrala statliga förvaltningen som den regionala försöker att
tillgodose ålagda besparingskrav genom att koncentrera verksamheter såväl
centralt som regionalt. Så t. ex. kan det i länen förekomma att besparingarna
görs i mera perifert liggande orter i stället för i centralorten. Det förekommer
också att centrala ämbetsverk försöker uppnå besparingar genom att
koncentrera olika funktioner till Stockholm.

Detta är en utveckling som måste motverkas. Enligt utskottets mening
måste riksdagen med kraft slå fast att besparingar i första hand skall göras på
central nivå. Eftersom alla måste kunna ha tillgång till god offentlig service
bör strävan vara att i möjligaste mån behålla verksamheter och funktioner
som finns på lokal och regional nivå. Detta bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande besparingar inom den offentliga sektorn

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1517 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Kreditgivning till affärsverk

Lars Tobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 60 slutar med ”yrkande 5” bort ha följande lydelse:

FiU 1984/85:10

104

Enligt utskottets uppfattning innebär den i propositionen föreslagna
ordningen att de statliga affärsverken tvingas till en onödig och ineffektiv
hantering för att tillgodose sin kreditförsörjning. Den för affärsverken och
kapitalmarknaden bästa ordningen är enligt utskottet att verken ges möjlighet
på samma sätt som televerket och andra företag att låna direkt på
kapitalmarknaden på marknadsmässiga villkor, i synnerhet som det är fråga
om investeringar som förväntas ge marknadsmässig avkastning. Att regeringen
underställda myndigheter skulle tvingas anlita ett riksdagens organ för
att kunna finansiera sina investeringar anser utskottet dessutom vara en
felaktig ordning. Utskottet tillstyrker därför motion 2343 yrkande 5.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande kreditgivning till affärsverk

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2343 yrkande 5 avslår
regeringens förslag i proposition 1984/85:100 bilaga 1 moment 5
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Den kommunala ekonomin

LarsTobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”1 propositionen”
och på s. 62 slutar med ”kommunalekonomiska området” bort ha
följande lydelse:

Kommunerna och landstingen har en mycket stor betydelse för den totala
samhällsekonomin. Kommunernas utgifter beräknas i år uppgå till ca 230
miljarder kronor. Statsbidragen till den kommunala sektorn uppgår till över
50 miljarder kronor, vilket motsvarar ca en fjärdedel av de kommunala
inkomsterna.

I början av 1980-talet skedde en uppbromsning av volymökningen inom
den kommunala sektorn. Ökningstakten har nu åter blivit snabbare. Under
1984 ökade den kommunala konsumtionen med ca 3 %, vilket klart
överstiger även den ökningstakt som den nuvarande riksdagsmajoriteten
förordat. Även i år och närmast följande år beräknas ökningstakten bli hög.
Enligt de bedömningar som görs i finansplanen kommer volymökningen att
bli ca 1,5 % i år. Erfarenhetsmässigt kan ökningstakten bedömas bli 2 %
eller högre.

I dagens samhällsekonomiska läge med ett mycket stort budgetunderskott
och med en alltför stor offentlig sektor är det enligt utskottet oacceptabelt
med en fortsatt expansion av den kommunala sektorn.

Kommunernas likviditet är mycket god. Finansieringskapitalet, dvs.
omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder, har kontinuerligt ökat och
uppgår nu till över 30 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än ca 13 % av

FiU 1984/85:10

105

de totala externa utgifterna. Även om det finansiella sparandet i år blir
negativt, är den finansiella situationen i kommunerna genomsnittligt sett
mycket bra. I några kommuner är den dock bekymmersam.

I motion 2343 (m) anförs att ett primärt mål för den ekonomiska politiken
måste vara att bringa ned den kommunala volymökningen till noll under
1986. Motionärerna anser att statsbidragen till kommunerna på sikt i
huvudsak skall avvecklas med undantag för ett väl fungerande skatteutjämningssystem.
Detta är helt nödvändigt mot bakgrund av den allvarliga
statsfinansiella situationen. Det är enligt motionärerna orimligt att kommunsektorn
med dess goda finansiella situation skall erhålla statsbidrag på över
50 miljarder kronor, samtidigt som statsbudgeten visar ett stort underskott.

Motionärerna förordar en successiv minskning av statsbidragen som
innebär att man inte tar ställning till om just de berörda verksamheterna skall
avvecklas eller inte, utan enbart att verksamheten - om den skall vara kvar -får finansieras inom kommunernas finansiella ramar. En begränsning av
utgiftsvolymens ökning till 0 % i kombination med en real tillväxt av skatteoch
avgiftsunderlaget med 2 % medför att statsbidragen kan reduceras med
4-5 miljarder kronor utan att kommunernas finansiella situation försämras.

Utskottet delar motionärernas uppfattning. Samtidigt bör framhållas att
en minskning av statsbidragen till kommunsektorn inte får leda till kommunalskattehöjningar.
Ytterligare skattehöjningar motverkar arbetet med att
återställa balansen i de offentliga finanserna. Ett lagstadgat kommunalt
skattestopp måste därför införas. Ett sådant skattestopp skall förenas med en
radikal avveckling av den statliga styrningen av kommunerna. Kommunerna
måste ges större möjligheter att själva besluta om sina utgifter. Försöksverksamheten
med frikommuner är helt otillräcklig. Statliga detaljregleringar
fördyrar och försvårar kommunernas möjligheter att rationalisera och pröva
nya verksamhetsformer. Staten får inte heller ålägga kommunerna nya
utgifter.

Även regeringen föreslår neddragningar av statsbidrag. Dessa neddragningsförslag
är dock enligt utskottet otillräckliga. I övrigt har regeringen valt
att inte nu behandla de kommunalekonomiska frågorna utan avser att
återkomma med en särskild proposition senare. Utskottet anser det otillfredsställande
att regeringen på detta sätt försvårar möjligheterna att få en
samlad bild över de åtgärder man ämnar vidtaga inom kommunsektorn.

Utskottet tillstyrker motionärernas förslag till en ytterligare avveckling av
statsbidrag på sammanlagt drygt 2,8 miljarder kronor. I första hand bör
bidrag som ges likformigt till kommunerna avvecklas. Följande bidrag bör
avvecklas helt eller reduceras: hemspråksträning, färdtjänst, driften av
särskolor, hem för vård eller boende, drift av kommunala vägar och gator,
byggande av kommunala vägar, ersättning till lokal och regional kollektivpersontrafik
och utrustning för gymnasieskolan. Självfallet ankommer det på
kommunerna att avgöra om verksamheten skall påverkas. Statsbidragsminskningen
innebär endast en begränsning av kommunernas finansiella

8 Riksdagen 1984/85.5 sami. Nr 10

FiU 1984/85:10

106

utrymme. Vid en avveckling av de specialdestinerade statsbidragen kommer
den kommunala skatteutjämningens betydelse att öka framför allt för
kommuner med svagt skatteunderlag. På längre sikt kan därför skatteutjämningen
behöva öka i omfattning.

För de kommuner och landsting som hamnar i ett särskilt utsatt finansiellt
läge till följd av besparingarna föreslår utskottet ett riktat stöd på 400 milj.
kr.

Utskottet vill sammanfattningsvis anföra att det är helt nödvändigt att
kraftigt minska de specialdestinerade statsbidragen. Om inte denna avveckling
inleds omedelbart, riskerar kommunsektorn att hamna i en akut
finansiell kris den dag statsfinanserna nödvändiggör väsentligt hårdare
nedskärningar. Valet står inte mellan att göra nedskärningar av statsbidragen
eller att avstå. Valet står i stället mellan att göra nedskärningar nu och i
ordnade former, eller dramatiskt i ett statsfinansiellt krisläge. Tyvärr har
regeringen inte inlett den nödvändiga neddragningen under konjunkturuppgången.
Anpassningsprocessen kommer därför att bli svårare att genomföra
vid ett senare skede i en vikande konjunktur.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2295 yrkandena 3 och 4,
2301 yrkandena 3 och 4 samt tillstyrker motion 2343 (m) yrkande 6.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2295 yrkandena 3
och 4 och 1984/85:2301 yrkandena 3 och 4 samt med anledning av
proposition 1984/85:100 bilaga 1 moment 6 och med bifall till
motion 1984/85:2343 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

18. Den kommunala ekonomin

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 62 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”kommunalekonomiska området” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag att kommunernas
verksamhet tillåts expandera i en takt som inte är samhällsekonomiskt
försvarbar. I nuvarande ekonomiska läge måste långtgående krav på
besparingar också ställas på kommuner och landsting. Dessa besparingar bör
åstadkommas genom omprioriteringar, effektiviseringar och bättre hushållning
med tillgängliga resurser. Med hänsyn till kommunsektorns kraftiga
expansion under 1970-talet finns det enligt utskottets mening gott om
utrymme för sådana åtgärder. Om inte kommunerna omprövar sin verksamhet
sprängs de samhällsekonomiska ramarna. Ytterligare kommunalskatte -

FiU 1984/85:10

107

höjningar är inte någon framkomlig väg. Inte minst skulle låginkomsttagare
drabbas av sådana höjningar.

Enligt utskottets uppfattning är det möjligt att minska de finansiella
överföringarna från staten till kommuner och landsting med ca 4 miljarder
kronor. Den minskade finansiella överföringen måste kombineras med en
minskad statlig detaljreglering av kommunernas och landstingens verksamhet.
Detta ökar möjligheterna till lokala anpassningar.

Utskottet anser för det första att någon kompensation inte skall utgå för
borttagandet av den kommunala beskattningen av juridiska personer.
Utskottets förslag har en helårseffekt på 1,8 miljarder kronor. För att minska
effekterna för de kommuner som har svårast att bära den uteblivna
kompensationen anser utskottet att den extra skatteutjämningen bör höjas
med 200 milj. kr.

För det andra bör det kommunala skatteunderlaget minskas med 2 % för
såväl kommuner som landsting. Detta skulle innebära en minskad finansiell
överföring från staten till kommunerna med ca 1,4 miljarder kronor och till
landstingen med 1,0 miljarder kronor.

För det tredje bör fr. o. m. den 1 januari 1986 de specialdestinerade
statsbidragen till kommunerna minskas med 3 % jämfört med statsbudgetens
förslag. Totalt rör det sig om ca 1 miljard kronor. Detta belopp bör
omfördelas till kommunal skatteutjämning. Det bör ankomma på regeringen
att lägga fram förslag om sådana ändrade regler för skatteutjämningen att
detta belopp fördelas mellan de kommuner som har de besvärligaste
ekonomiska villkoren. Därvid bör beaktas den genomsnittliga inkomsten för
kommuninvånarna, ålderssammansättningen samt kyla- och avståndsfaktorn.

För att den kommunala självstyrelsen skall kunna stärkas och verksamheten
effektiviseras måste kostnadsdrivande statliga regleringar begränsas. I
dag utgår specialdestinerade statsbidrag till ca 90 olika kommunala och
landstingskommunala verksamheter. Sammanlagt utbetalas ca 40 miljarder
kronor i dessa former. Strävan bör vara att etappvis omfördela dessa resurser
till ett system med ett generellt utgående statsbidrag med skatteutjämnande
effekter. Med ett sådant system skulle lokala och regionala anpassningar
underlättas. Samhällsekonomiskt orationella beslut på grund av bidragstänkande
skulle undvikas. Utskottet föreslår att en utredning tillsätts med
uppgift att snarast arbeta fram ett sådant system.

Utskottet avser att återkomma till dessa frågor i anslutning till behandlingen
av den aviserade propositionen om vissa åtgärder på det kommunalekonomiska
området.

Med det anförda tillstyrker utskottet vad som i denna fråga anförs i motion
2301 (c). Utskottet avstyrker därmed motsvarande förslag i propositionen
och i motionerna 2295 och 2343.

FiU 1984/85:10

108

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2295 yrkandena 3
och 4 och 1984/85:2343 yrkande 6 samt med anledning av proposition
1984/85:100 bilaga 1 moment 6 och med bifall till motion
1984/85:2301 yrkandena 3 och 4

a. hos regeringen begär förslag om en minskad finansiell överföring
till kommunerna i enlighet med vad utskottet anfört,

b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
höjning av det extra skatteutjämningsbidraget med 200 milj. kr.,

19. Den kommunala ekonomin

Björn Molin (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 62 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”kommunalekonomiska området” bort ha följande
lydelse:

Kommunsektorns expansion har enligt utskottets mening varit en starkt
pådrivande faktor i den offentliga sektorns tillväxt under hela efterkrigstiden.
I början av 1980-talet sjönk tillväxten huvudsakligen som en följd av de
åtgärder som de dåvarande regeringarna vidtog. Efter regeringsskiftet år
1982 bröts emellertid denna trend och under år 1984 har ånyo en volymökning
kunnat registreras.

För år 1985 förutses nu en ökning på 1,5 %. Bedömningarna i början av
året tenderar emellertid att underskatta utvecklingen. Enligt utskottets
uppfattning tillåter regeringen en snabbare kommunal expansion än vad som
är samhällsekonomiskt önskvärt. Utskottet avstyrker därför regeringens
förslag i detta avseende.

Den kommunala expansionen måste av samhällsekonomiska skäl begränsas
till vad som följer av befolkningsförändringar. De handlar då om högst en
eller ett par tiondels procents ökning.

Kommunernas skatteintäkter för år 1986 baseras på skatteunderlaget för
år 1984. Det kan beräknas öka med ca 8 %. Det motsvarar en ökning av
kommunernas skatteintäkter på ca 10 miljarder kronor. Med 4 % inflation
och en volymökning på några tiondelar kan utgifterna för de skattefinansierade
verksamheterna beräknas öka med ungefär hälften härav. Utskottet
anser det därför rimligt att begränsa kommunernas intäkter med 4 å
5 miljarder kronor för år 1986.

I motionerna 2343 (m), 2301 (c) och 2295 (fp) anges olika metoder för att
åstadkomma en indragning från kommunerna av denna omfattning. Enligt
utskottets mening framstår den i motion 2295 (fp) föreslagna lösningen
därvid som lämpligast. Den innebär att statsbidragen till kommunerna
minskas med på helår 4 miljarder kronor från den 1 januari 1986. Detta sker

FiU 1984/85:10

109

i form av en avgift på ett motsvarande belopp som tas ut på kommunernas och
landstingens skatteunderlag.

Den uppfattning som utskottet har i denna fråga innebär att utskottet
avstyrker de i motionerna 2343 (m) och 2301 (c) föreslagna lösningarna.

Utskottet avser att återkomma till dessa frågor i anslutning till behandlingen
av den aviserade propositionen om vissa åtgärder på det kommunalekonomiska
området.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2301 yrkandena 3
och 4 och 1984/85:2343 yrkande 6 samt med anledning av proposition
1984/85:100 bilaga 1 moment 6 och med bifall till motion
1984/85:2295 yrkandena 3 och 4

a. godkänner vad utskottet anfört om den kommunala ekonomin
och som sin mening ger regeringen detta till känna,

b. hos regeringen begär förslag till regelförändringar i fråga om
statsbidragen till kommunerna enligt vad utskottet anfört,

20. Frisläppande av investeringsreserver

Lars Tobisson, Rune Rydén, Filip Fridolfsson och Hugo Hegeland (alla m)
anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 62 som börjar med ”1 motion” och
slutar med ”motion 2284” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det ingen anledning att behandla frisläppen
av investeringsfonder och investeringsreserver olika. Syftet med investeringsreserverna
är att jämställa de mindre och medelstora företagen med
storföretagen som har möjlighet att göra avsättningar till investeringsfond.
Så länge frisläppen av investeringsreserver är mer begränsade än frisläppen
av investeringsfonderna, är så inte fallet.

Utskottet föreslår att investeringsreserver och investeringsfonder behandlas
lika vad avser frisläppen. Utskottet yrkar bifall till motion 2284.

dels utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande frisläppande av investeringsreserver

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2284 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

FiU 1984/85:10

110

Särskilda yttranden

1. Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken

Nils Åsling (c) och Rolf Rämgård (c) anför:

Statsskuldspolitiken

Eftersom statens upplåning ökar snabbare än den totala produktionen,
stiger statsskulden successivt i förhållande till BNP. Den motsvarar nu drygt
70 % av BNP och kommer om ett år att uppgå till ca 75 %. Bland
OECD-länderna har Sverige därmed den relativt sett näst största statsskulden.

Trots att bytesbalansen var i jämvikt 1984, ökade utlandsupplåningen med
12 miljarder. En viktig orsak är valutaförluster - över 100 miljarder av
utlandsskulden ligger i dollar. En annan förklaring är att det privata
kapitalflödet, som växlade starkt under året, totalt sett var negativt.

Regeringen räknar med att bytesbalansen i år vänder nedåt till ett
underskott. Som 1984 års långtidsutredning påpekat bör målet i stället vara
ett överskott i bytesbalansen, så att vi kan börja amortera våra utlandslån. I
alla händelser bör strävan vara att undvika en fortsatt nettoupplåning
utomlands.

Målet för statsskuldspolitiken skall vara att statsupplåningen sker till lägsta
möjliga kostnad och så att lånens löptider blir väl fördelade över tiden.
Självfallet måste härvid hänsyn tas till utformningen av penningpolitiken i
övrigt.

Kreditpolitiken

Efter att länge ha varit ett lågränteland har Sverige nu blivit ett
hogrän teland. Orsaken är den växande statsskulden och statens upplåningsbehov.
De problem den växande likviditeten ger upphov till måste bemästras
med en politik som tar sikte på att begränsa penningmängdens tillväxt. Det
bör i detta sammanhang nämnas att den nedgång i penningmängdens
ökningstakt som påvisas i finansplanen i stor utsträckning förklaras av att
statsskuldsväxlar inte medräknas, trots att dessa är lika likvida som
bankcertifikat, vilka ingår i definitionen. Den inhemska statsupplåningen
bör i största möjliga utsträckning förläggas utanför bankväsendet. I finansplanen
talas det mycket om den ökade upplåningen från hushållen. Det bör
dock noteras, att införandet av allemanssparande! endast inneburit ati

FiU 1984/85:10

lil

sparmedlen nu går direkt till riksgäldskontoret, medan de tidigare tog
omvägen över bankernas inlåningsräkningar och deras påtvingade köp av
statspapper. Hushållssparande! ligger kvar på sin internationellt sett unikt
låga nivå kring 0.

Även under 1985 väntas företagen göra en stor insats för att finansiera
budgetunderskottet. Deras bidrag får emellertid allt mera formen av
påtvingade likviditetsindragningar och fondavsättningar mot ingen eller låg
ränta. Denna nyordning begränsar visserligen kostnaden för underskottsfinansieringen.
Men den motverkar direkt regeringens uttalade strävan att
främja den utbyggnad av näringslivet som är nödvändig för att återställa
balansen i svensk ekonomi. De senaste årens tvångsinlåning från företagen
bör därför enligt utskottet skyndsamt avvecklas.

I motion 2243 (m) anförs att ekonomin kan lösas genom en ökad
marknadsanpassning av kreditpolitiken. Det övergripande målet för penningpolitiken
skall enligt motionärerna vara att upprätthålla ett stabilt
penningvärde. Detta skulle underlättas genom en övergång till en mera
marknadskonform kreditpolitik i överensstämmelse med kreditpolitiska
utredningens förslag från 1982. Regeringen bör enligt motionärerna skyndsamt
lägga fram förslag för riksdagen på grundval av detta betänkande.

Vi delar motionärernas uppfattning att strävan bör vara att på sikt
avreglera kreditpolitiken.

De förändringar i statens upplåningspolitik och den avreglering av
kreditmarknaden som skett under senare år medför att systemet med
prioriterade obligationer svårligen kan vidmakthållas på hittillsvarande sätt.
Det lär på sikt bli allt mer problematiskt att upprätthålla två räntenivåer, en
administrativt fastställd och en fastställd av marknaden. Svårigheterna blir
självfallet större desto större ränteskillnaden blir mellan de två räntenivåerna.

Enligt vår mening är det därför nödvändigt att regeringen föranstaltar om
en skyndsam översyn av formerna för upplåning från de placerare som är
underkastade placeringsplikt.

Valutapolitiken

Den svenska valutaregleringen har sin upprinnelse i 1939 års valutalag.
Dess innebörd och utformning har ändrats under årens lopp. I enlighet med
OECD:s regler görs åtskillnad mellan direktinvesteringar och portföljinvesteringar.
De förstnämnda är tillåtna med vissa betydelsefulla begränsningar,
bl. a. kravet på utlandsfinansiering, medan de senare i princip är förbjudna.
Löpande betalningar vid export och import, som utgör ca 80 % av
valutaströmmarna, kan göras fritt under förutsättning att de följer kommersiell
praxis.

Bland OECD-länderna har utvecklingen under senare år gått mot en
liberalisering av kapitalrörelserna över gränserna. Länder som i likhet med

FiU 1984/85:10

112

Sverige haft valutareglering sedan andra världskriget har vidtagit lättnader i
väsentliga avseenden. Storbritannien avskaffade sålunda valutaregleringen
helt 1979, vilket innebär att portföljinvesteringar och valutarörelser numera
är helt fria och att tillgångar fritt får medföras vid bosättning utomlands. Våra
grannländer Danmark och Norge genomförde 1983 en betydande liberalisering
av valutapolitiken. I Danmark får numera utländska börsnoterade aktier
köpas fritt, varjämte handeln med såväl danska som utländska obligationer
släppts fri. Även i Norge har handeln med aktier och obligationer över
gränserna blivit friare, samtidigt som den tidigare licensplikten för ut- och
ingående direktinvesteringar har slopats.

Vi delar motionärernas uppfattning. Valutaregleringen hindrar svenska
företag från att nå sin mest fördelaktiga inhemska och internationella
struktur. Företagen åsamkas ökade kostnader, vilket leder till att industriella
satsningar uteblir.

Med anledning av att valutaregleringen visat sig vara ett allt mindre
verksamt medel för att uppnå övergripande mål för samhällsekonomin
tillsattes 1977 valutakommittén. Framläggandet av dess slutbetänkande har
dragit ut kraftigt på tiden. Regeringen bör tillse att detta snabbt offentliggörs,
för att därefter för riksdagen framlägga förslag om en liberalisering av
valutapolitiken.

2. Den kommunala ekonomin

Carl-Henrik Hermansson (vpk) anför:

Regeringen ger i budgetpropositionen riksdagen möjlighet att ta del av hur
den ser på utvecklingen inom den kommunala sektorn. Jag kan för min del
notera som positivt att regeringen inser den vitala roll kommunerna måste
spela i kampen mot arbetslösheten. Jag har dock andra värderingar när det
gäller den kommunala expansionen än den regeringen anför. En expansiv
finanspolitik är nödvändig och denna har inte minst betydelse för den
kommunala verksamheten. Då regeringen emellertid aviserar att den under
våren kommer att lägga en särskild proposition om de kommunalekonomiska
frågorna finns det ingen anledning att nu behandla detta ämne mera
utförligt.

FiU 1984/85:10

113

Bilaga 1

till reservation 3

1. Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1983:1086) om vinstdelningsskatt skall
upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2. Förslag till

Lag om procentsats för uttag av avgift för år 1986 till försäkringen för
tilläggspension

Härigenom föreskrivs att det i 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter
nämnda avgiftsuttaget till försäkringen för tilläggspension skall utgöra
9,80 % för år 1986.

FiU 1984/85:10

114

Bilaga 2

till reservation 4

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto

Härigenom föreskrivs att lagen (1984:1090) om inbetalning på förnyelsekonto
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1984/85:10

115

Bilaga 3

till reservation 5

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1984:503) om tillfälligt förbud mot höjning av
vinstutdelning i vissa aktiebolag

Härigenom föreskrivs att lagen (1984:503) om tillfälligt förbud mot
höjning av vinstutdelning i vissa aktiebolag skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

FiU 1984/85:10

116

Tabellförteckning

Tabell 1 Förslag enligt vänsterpartiet kommunisterna som går

utöver regeringens budgetförslag, områdesvis 14

Tabell 2 Besparingar enligt folkpartiets förslag 17

Tabell 3 Skatteförändringar enligt folkpartiets förslag 17

Tabell 4 Besparingar/inkomstförstärkningar enligt centerpartiets
förslag 20

Tabell 5 Skatte- och avgiftssänkningar enligt centerpartiets

förslag 21

Tabell 6 Utgiftsökningar enligt centerpartiets förslag 21

Tabell 7 Total effekt på budgetunderskottet enligt centerpartiets
förslag 21

Tabell 8 Moderata samlingspartiets besparingsförslag 24

Tabell 9 Finansiella konsekvenser av moderata samlingspartiets
skatteförslag 25

Tabell 10 Försörjningsbalans 1983-1985 30

Tabell 11 Finansieringen av statens budgetunderskott 1983—

1985 42

Tabell 12 Budgetsaldo för budgetåren 1982/83-1985/86 46

Tabell 13 Besparingar budgetåret 1985/86 av oppositionspartiernas
budgetalternativ 49

Tabell 14 Förslag till begränsningar av kommunernas inkomster
61

Diagramförteckning

Diagram 1 Real BNP-tillväxt i USA och Europa 27

Diagram 2 Inflation i USA och Europa 28

Diagram 3 Arbetslöshet i USA och Europa 28

Diagram 4 Det statliga budgetsaldot för budgetåren 1975/76-

1985/86 45

FiU 1984/85:10

117

Innehåll

Sammanfattning 1

Inledning 2

Propositionen 3

Motionerna 8

1582 (vpk) 12

2295 (fp) 15

2301 (c) 18

2343 (m) 22

Utskottet 26

Den ekonomiska politiken 26

Internationell bakgrund 26

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 29

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken 32

Löntagarfonder m. m 37

Förnyelsefonderna 39

Utdelningsstopp på aktier 39

Kredit-, valuta-och statsskuldspolitiken 39

Sänkning av räntan 42

Prioriterade krediter 43

Budgetpolitiken 44

Budgetutvecklingen 1982/83-1985/86 44

Riktlinjer för budgetpolitiken 48

Riktlinjer för en aktiv finansförvaltning 56

Nolldirektiv för utredningar på

handikappområdet 58

Besparingar inom den offentliga sektorn 59

Kreditgivning till affärsverk 59

Den kommunala ekonomin 60

Övriga frågor 62

Frisläppande av investeringsreserverna 62

Statliga kreditgarantier m. m 63

Försöksverksamheten med ränteincitament

på myndigheternas utgiftsanslag 63

Hemställan 63

FiU 1984/85:10

118

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (m, c, fp) 65

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken (vpk) ... 73

3. Löntagarfonder (m, c, fp) 77

4. Förnyelsefonder(m, c, fp) 81

5. Utdelningsstopppåaktier(m,c, fp) 82

6. Statsskulds-, kredit-och valutapolitiken (m, fp) 82

7. Sänkning av räntan (vpk) 86

8. Prioriterad bankutlåning m. m. (c) 86

9. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (m) 88

10. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (c) 92

11. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (fp) 96

12. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (vpk) 99

13. Riktlinjer för en aktiv finansförvaltning (m, c, fp) 101

14. Undantag från nolldirektiven för utredningar på handikappområdet
(vpk) 102

15. Besparingar inom den offentliga sektorn (c) 103

16. Kreditgivning till affärsverk (m) 103

17. Den kommunala ekonomin (m) 104

18. Den kommunala ekonomin (c) 106

19. Den kommunala ekonomin (fp) 108

20. Frisläppande av investeringsreserver (m) 109

Särskilda yttranden

1. Statsskulds-, kredit-och valutapolitiken (c) 110

2. Den kommunala ekonomin (vpk) 112

Bilaga 1 till reservation 3 (m,c,fp) 113

Bilaga 2 till reservation 4 (m,c,fp) 114

Bilaga3 till reservation 5 (m,c,fp) 115

Tabellförteckning 116

Diagramförteckning

116

minab/gotab Stockholm 1984 79980