Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1983/84:2

Redogörelse
1983/84:2

Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för budgetåret 1982/83

1 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 2

Innehåll

Riksdagens revisorers skrivelse 3

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation m. m 5

1.1 Uppgift 5

1.2 Organisation 5

1.3 Arbetsformer 6

1.4 Medelstilldelning 7

2 Granskningsverksamheten 7

2.1 Granskningsplanen 7

2.2 Slutförda granskningsärenden 9

2.3 Ej slutbehandlade granskningsrapporter 17

2.4 Pågående huvudstudier 19

2.5 Förstudier m. m 23

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen 32

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden 32

3 Särskilda föredragningar och besök m. m 32

3.1 Särskilda föredragningar 33

3.2 Länsresorna 41

3.3 Besvarade remisser 43

Bilagor

Granskningsplanen för 1983/84 47

Till riksdagen under verksamhetsåret 1982/83 avlåtna skrivelser .. 49

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1982/83 171

Till RIKSDAGEN

Riksdagens revisorer får härmed
under budgetåret 1982/83.

Stockholm den 13 oktober 1983
STURE PALM

BERTIL JONASSON

RALF LINDSTRÖM

JOHN JOHNSSON

BIRGITTA RYDLE

WIVI-ANNE RADESJÖ

avge berättelse över sin verksamhet

ALLAN ÅKERLIND

HAGAR NORMARK

WIGGO KOMSTEDT

KJELL NILSSON

STIG JOSEFSON

MARGIT SANDÉHN

/Göran Hagbergh

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation m. m.

1.1 Uppgift

Riksdagens revisorer har till uppgift att på riksdagens vägnar granska
den statliga verksamheten. Den administrativa praxis som tillämpas vid
regeringsarbetet är dock undantagen från revisorernas granskning. Revisorerna
har inte utan riksdagens särskilda tillstånd rätt att granska statlig
verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag eller stiftelse.

Den av revisorerna bedrivna granskningen berör framför allt frågor som
är av mera väsentlig betydelse för den statsfmansiella och den förvaltningsekonomiska
utvecklingen.

1.2 Organisation

Riksdagen utser för varje valperiod tolv revisorer och lika många suppleanter.
Endast ledamot av riksdagen kan utses till revisor.

Bland revisorerna väljer riksdagen en ordförande och två vice ordförande.
Dessa är samtidigt ordförande på var och en av de tre avdelningar som
har att förberedande behandla granskningsärenden.

Vid utgången av verksamhetsåret 1982/83 var revisorerna fördelade på
avdelningar enligt följande.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Konstitutionsutskottet, finansutskottet, skatteutskottet, bostadsutskottet,
socialutskottet, socialförsäkringsutskottet
Ledamöter Suppleanter

Sture Palm (s), ordförande Yngve Nyquist (s)

Birgitta Rydle (m), vice ordförande Margareta Gard (m)

John Johnsson (s) Kerstin Andersson (c)

Stig Josefson (c) Anita Johansson (s)

ANDRA AVDELNINGEN

Justitieutskottet, lagutskottet, försvarsutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet,
jordbruksutskottet

Ledamöter Suppleanter

Bertil Jonasson (c), ordförande Stig Alftin (s)

Ralf Lindström (s), vice ordförande Olle Aulin (m)

Wiggo Komstedt (m) Holger Bergman (s)

Margit Sandéhn (s) Egon Jacobsson (s)

TREDJE AVDELNINGEN

Utrikesutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet -

Revisorernas arbetsutskott består av revisorernas ordförande, revisorernas
båda vice ordförande, en av revisorerna för vaije valperiod inom sig
utsedd ledamot och revisorernas kanslichef. Arbetsutskottet har följande
sammansättning.

Sture Palm, ordförande

Allan Åkerlind, l:e vice ordförande

Bertil Jonasson, 2:e vice ordförande

John Johnsson

Göran Hagbergh, kanslichef

Revisorerna biträds av ett kansli. Kansliet är uppdelat på två utredningsenheter
och en administrativ enhet.

1.3 Arbetsformer

Revisionsarbetet bedrivs genom fortlöpande samverkan mellan revisorerna
och tjänstemännen vid kansliet.

Förslag till nya granskningsärenden inhämtas bl. a. från riksdagsutskotten
vid de särskilda överläggningar som revisorerna varje år har med
utskottens representanter. Framställningar med anledning av vad som har
uppmärksammats vid granskningen görs till riksdagen.

Under budgetåret 1982/83 har revisorerna hållit 22 plenisammanträden
och 21 avdelningssammanträden. Arbetsutskottet har sammanträtt 26
gånger.

Som ett led i personalsamarbetet med riksdagen och dess utskott har
under våren 1983 två utredare vid revisorernas kansli biträtt finansutskottet
resp. utbildningsutskottet. En utredare har vidare biträtt riksdagens
förvaltningskontor i arbetet med den s. k. RFK-utredningen.

Ledamöter

Allan Åkerlind (m), ordförande
Kjell Nilsson (s), vice ordförande
Hagar Normark (s)

Wivi-Anne Radesjö (s)

Suppleanter

Bengt Silfverstrand (s)
Rune Gustavsson (c)
Torsten Karlsson (s)
Lars Ahlmark (m)

1.4 Medelstilldelning

Medel för revisorernas verksamhet anvisas under statsbudgetens XIV
huvudtitel, Riksdagen och dess verk m. m. Utgifterna under budgetåret
1982/83 samt de för samma och efterföljande budgetår anvisade medlen
framgår av nedanstående sammanställning. Beloppen är angivna i tusental
kronor.

	1982/83 utgift	anslag	1983/84 anslag
Förvaltningskostnader	4777	5219	5 361
varav lönekostnader	3 752	4163	4063
Lokalkostnader	897	976	959
Totalt	5674	6195	6320

2 Granskningsverksamheten

Den granskningsplan som gällt för verksamhetsåret 1982/83 upptar 31
ärenden av vilka 21 fanns med i den föregående planen och återstående tio
är nya.

Under verksamhetsåret har revisorerna slutbehandlat fyra granskningsärenden.
Också i två andra ärenden förelåg granskningsrapporter. Dessa
två ärenden har emellertid inte kunnat slutbehandlas under verksamhetsåret
1982/83. Vid verksamhetsårets slut pågick därutöver undersökningar i
tolv ärenden. Förstudier har vidare genomförts i tolv ärenden.

2.1 Granskningsplanen

De på granskningsplanen för 1982/83 uppförda ärendena fördelar sig på
riksdagsutskotten på följande sätt.

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Finansutskottet

1. Effekter av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen 13

2. Riksbankens avdelningskontor 15

3. Statens utlåningsverksamhet 19

Skatteutskottet

4. Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter:
Uppbördsstatistiken 20

5. Taxering i första instans 20

6. Multinationella företags skatteförhållanden 23

7. Ett mer samlat myndighetsansvar för debitering, uppbörd

och kontroll av skatter och arbetsgivaravgifter 20

8. Olika bosättningsbegrepp och deras tillämpning 24

Justitieutskottet

9. Jämförande studium av driften av några kriminalvårdsanstalter
20

10. Kostnaden för förvaringen av anhållna och häktade under
utredningstiden 20

Försvarsutskottet

11. Riksdagen och försvarsplaneringen 16

12. Samspel och ansvarsförhållanden vid anskaffning av försvarsmateriel
26

13. ÖEF:s handläggning av avskrivningslån och försörjningsberedskapslån
24

Kulturutskottet

14. Statens anslag till Operan 18

15. Statens heraldiska nämnd 27

16. Statens kulturråd 28

Utbildningsutskottet

17. Det datorbaserade systemet för studiedokumentation vid
högskolan, STUDOK 21

18. Kommunernas användning av statsbidraget till driften av
grundskolan 25

Trafikutskottet

19. Användningen av avbemannade fyr-och lotsplatser 21

20. Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten 22

21. Ersättningen till postverket för bestyret med skatteuppbördenm.
m. 28

Jordbruksutskottet

22. Principerna för budgetering och redovisning vid Sveriges
lantbruksuniversitet 29

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Näringsutskottet

23. Intäkts-och kostnadsutvecklingen vid domänverket 14

24. Nämnden för fartygskreditgarantier 22

Arbetsmarknadsutskottet

25. Arbetsmarknadsverkets personalsituation 17

26. Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga

civila myndigheter 23

27. Det statliga förhandlingssystemet 30

Bostadsutskottet

28. Exekutionsväsendet 20

a) Indrivningsstatistiken 20

b) Kronofogdemyndigheternas utnyttjande av personalresurser
31

29. Statliga länsmyndigheters ansvarsområden 25

30. Räntebidrag till bostadslån

Revisorerna har i juni 1983 fastställt en granskningsplan för verksamhetsåret
1983/84. De på denna plan uppförda ärendena framgår av bilaga I,
i vilken ärendena är redovisade utskottsvis.

2.2 Slutförda granskningsärenden

Som nämnts i det föregående har revisorerna under verksamhetsåret
1982/83 tagit slutlig ställning i fyra granskningsärenden; i samtliga fall
genom att tillställa riksdagen skrivelse med förslag till åtgärder i de behandlade
frågorna. Tre av framställningarna har behandlats vid riksmötet
1982/83. Under detta riksmöte tog riksdagen även ställning till fyra förslag
som revisorerna fört fram i dessförinnan lämnade skrivelser.

De sju ärendena har berört följande förhållanden.

Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt

Revisorerna har i mars 1982 lämnat en skrivelse till riksdagen (förs.
1981/82:20) rörande de personalresurser som finns avdelade för kontrollen
av arbetsgivaravgifter och källskatt. Skrivelsen har redovisats i 1981/82 års
verksamhetsberättelse (s. 12). Där meddelades att riksdagen beslutat att
skjuta upp behandlingen av skrivelsen till riksmötet 1982/83. Under detta
riksmöte har skrivelsen beretts dels av skatteutskottet, dels av civilutskottet,
varefter riksdagen behandlat revisorernas förslag.

I skrivelsen förordade revisorerna att

- kvarstående vakanser i bemanningsplanen för de lokala skattemyndigheterna
snarast fylls ut,

- de för kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter tillsatta tjänsterna
används endast för avsedda uppgifter,

- utbildningen av nyanställda handläggare intensifieras,

- frågan om att inrätta särskilda rekryteringstjänster övervägs.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan om att riksdagen för sin del skulle

ge regeringen till känna vad revisorerna förordat.

Skrivelsen remitterades till skatteutskottet, som ställde sig positivt till
revisorernas förslag, men som ansåg att det borde slutligt beredas av
civilutskottet. Utskottet överlämnade därför ärendet till civilutskottet för
vidare behandling.

Civilutskottet hänvisade för sin del till de åtgärder som vidtagits för att
förbättra kontrollen av skatter och avgifter och till vad regeringen i skilda
sammanhang anmält om ytterligare insatser på området och fann mot den
bakgrunden det inte nu vara erforderligt med ett tillkännagivande enligt
revisorernas förslag.

Riksdagen har beslutat i ärendet i enlighet med vad civilutskottet förordat
(CU 1982/83:4, SkU 1982/83:1 y).

Statens stöd till idrotten

I februari 1982 lämnade revisorerna en skrivelse till riksdagen (förs.
1981/82:16) rörande statens stöd till idrotten. Skrivelsen har redovisats i
1981/82 års verksamhetsberättelse (s. 11 f.). Där meddelades att riksdagen
beslutat att skjuta upp behandlingen av skrivelsen till riksmötet 1982/83.
Under detta riksmöte har skrivelsen beretts av kulturutskottet, varefter
riksdagen beslutat i ärendet (KrU 1982/83:1, rskr 1982/83:25).

I skrivelsen föreslog revisorerna att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna följande synpunkter och förslag från revisorerna

a) att kravet på statliga revisorer för granskning av Sveriges riksidrottsförbunds
verksamhet avskaffades,

b) att det administrativa förfarandet vid utanordnande av lokalt aktivitetsstöd
skulle ses över,

c) en bättre planering när såväl lokalt som regionalt betjänande idrottsoch
friluftsanläggningar skall anläggas.

Om ett av regeringen föreslaget rekreationsråd inte skulle komma till
stånd, borde man enligt revisorernas mening

a) inrätta ett samarbetsorgan för de organisationer som uppbär organisationsstöd
genom Riksidrottsförbundet utan att tillhöra förbundet,

b) se över reglerna om stödet till mindre idrotts- och friluftsanläggningar.
Sedan revisorernas förslag avgavs, har riksdagen avslagit förslaget om

inrättande av ett statligt rekreationsråd (KrU 1981/82:19, rskr 1981/
82:218).

I sitt betänkande (KrU 1982/83:1) tillstyrkte kulturutskottet vad revisorerna
föreslagit utom såvitt avser förslaget om inrättande av ett samarbetsorgan
för de organisationer som uppbär organisationsstöd genom Riksidrottsförbundet
utan att tillhöra förbundet.

Riksdagen följde utskottets hemställan (rskr 1982/83: 25).

Det statliga stödet till industrin

I juni 1982 lämnade revisorerna en skrivelse till riksdagen (förs. 1982/
83:4) angående det statliga stödet till industrin. Skrivelsen är redovisad i
1981/82 års verksamhetsberättelse (s. 13).

I skrivelsen konstaterades att det var hög tid att se över den statliga
stödverksamheten i dess helhet. Denna översyn borde ha till mål att
begränsa det stora antalet stödorgan och stödformer, att minska detaljregleringen
av stödmedlens användning samt att förenkla ansökningsförfarandet
och minska handläggningstiderna.

Revisorerna ansåg bl. a. också att bevakningen av den internationella
utvecklingen inom områden som är av betydelse för svensk industri behövde
effektiviseras och att en översyn av den exportfrämjande verksamheten
var nödvändig.

Riksdagen har nu behandlat framställningen (NU 1982/83: 10, rskr 1982/
83:72) och därvid konstaterat att åtskilliga aktiviteter som ligger i linje med
revisorernas önskemål sedermera har påbörjats och att ytterligare åtgärder
planeras. I detta läge fann riksdagen det inte motiverat att vända sig till
regeringen med ett sådant förslag till åtgärdsprogram som det revisorerna
anvisat.

Den ekonomiska uppgörelsen i samband med biidandet av Svenskt Stål AB

I januari 1982 redovisade revisorerna resultatet av sin granskning av den
ekonomiska uppgörelsen som träffades när Svenskt Stål AB bildades.
Skrivelsen i ärendet finns redovisad i 1981/82 års verksamhetsberättelse
(s. 11). Där meddelas att riksdagen skjutit upp behandlingen av skrivelsen
till 1982/83 års riksmöte. Under detta riksmöte har riksdagen behandlat
granskningen två gånger, nämligen dels efter näringsutskottets beredning
(NU 1982/83:9), dels i samband med konstitutionsutskottets granskning av
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning (KU:s
granskningsbetänkande 1982/83:30, rskr 1982/83:353).

I sin skrivelse till riksdagen anmälde revisorerna att de inte haft något att
anmärka mot den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av
Svenskt Stål AB utom i vad avser den ersättning som utgått för förvärvet
av TGOJ-rörelsen. Denna ersättning var enligt revisorernas mening omotiverat
hög.

Näringsutskottet anförde i sitt betänkande (NU 1982/83:9) följande.

Utskottet instämmer i revisorernas uttalande att den ersättning som
Gränges fick tillgodogöra sig vid överlåtelsen av TGOJ-rörelsen ter sig
omotiverat hög. I övrigt finner utskottet, till skillnad från revisorerna, att
det material som redovisas i rapporten i allt styrker de i det föregående
refererade kritiska synpunkter som framfördes vid behandlingen av proposition
(1977/78:87). Sammanfattningsvis vill utskottet alltså såsom bestående
invändningar mot uppgörelsen slå fast att staten fick en för liten andel
av aktiekapitalet, att bestämmelserna om rätt till inlösen av aktier var
alltför fördelaktiga för de privata intressenterna och att dessa också på ett
oskäligt sätt gynnades genom värderingen av de anläggningstillgångar som
de tillsköt till det nya bolaget.

Yttrandet i denna punkt omfattades av utskottets majoritet, mot vilket
reservation lämnades av de borgerliga ledamöterna.

Näringsutskottet tog vidare upp en i revisorernas granskningsrapport
uttalad anmärkning beträffande disponering och redovisning av ett rekonstruktionslån
på 200 milj. kr. Utskottet delade i denna del icke revisorernas
kritik.

Sammanfattningsvis hemställde utskottet att riksdagen skulle lägga revisorernas
förslag till handlingarna. Riksdagen beslutade i enlighet med
utskottets hemställan.

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt granskningsbetänkande frågorna
om uppgörelsen i vad avser TGOJ-överlåtelsen och frågan om disponeringen
och redovisningen av rekonstruktionslånet. Utskottet anförde
för sin del följande.

Utifrån de synpunkter konstitutionsutskottet har att anlägga finner utskottet
angeläget att understryka den kritik som anförts mot uppgörelsen i
vad avser TGOJ av såväl riksdagens revisorer som riksdagens näringsutskott.
Denna kritik ger anledning till antagande att ärendet inte beretts
tillräckligt omsorgsfullt inom regeringskansliet.

Regeringens redovisning till riksdagen har vad gäller rekonstruktionslånet
inte varit fullständig. Regeringens beslut om utanordning av det sista
delbeloppet för att täcka förluster under 1980 — för vilket år medel tidigare
anvisats — överensstämde inte med de för riksdagen redovisade förutsättningarna.
Utskottet finner regeringens handläggning av denna fråga otillfredsställande.

Uttalandet gjordes av utskottets majoritet, mot vilket de borgerliga
ledamöterna reserverade sig. Därefter anmälde utskottet för riksdagen
resultatet av granskningen, vilken anmälan riksdagen med gillande av vad
utskottet anfört lade till handlingarna.

Effekter av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen

Revisorernas beslut den 11 november 1982 (förs. 1982/83:8)

Rapport 1981/82:5

Sedan år 1978 har statsmyndigheterna ålagts att som ett huvudförslag i
anslagsframställningarna redovisa ett besparingsalternativ, motsvarande
en 2-procentig real nedskärning av anslaget för närmast föregående budgetår.
Revisorerna har hos några myndigheter granskat resultatet av dessa
besparingsåtgärder.

I en skrivelse till riksdagen konstaterar revisorerna att de statliga myndigheterna
får svårt att i fortsättningen spara 2 % varje år utan att inskränka
på verksamheten. I ett sådant läge skall myndigheterna inte tvingas att
själva göra politiska avvägningar. Revisorerna förordar därför att nuvarande
generella besparingsmetod ersätts av ett system med selektiva besparingsåtgärder
i kombination med klara politiska ställningstaganden i prioriteringsfrågor.
På denna punkt anförde m- och c-representariterna den
skiljaktiga meningen att nuvarande generella besparingsmetod inte helt bör
slopas men väl tillmätas mindre betydelse.

Revisorerna konstaterade också att prisomräkningen inte alltid gett full
täckning för inträffade prisstegringar och därigenom inneburit ytterligare
resursneddragningar hos myndigheterna. Enligt revisorerna bör alla ålagda
besparingar redovisas öppet och ingå i planeringsförutsättningarna.

Flera av de sammanlagt elva förslagspunkterna i revisorernas skrivelse
rörde åtgärder för att förbättra riksdagens insyn i och möjligheter att ta del
i besparingsarbetet.

Finansutskottet (FiU 1982/83:26) har med anledning av revisorernas
skrivelse bl. a. uttalat att den hittillsvarande metoden med en generell
nedskärning om 2% per år har varit framgångsrik i flera avseenden. På
längre sikt ser utskottet liksom revisorerna emellertid vissa svårigheter att
tillämpa metoden generellt. Avsikten med besparingsarbetet får inte vara
att man inom myndigheterna tvingas till politiska ställningstaganden. Det
bör enligt utskottet ankomma på regeringen att utarbeta förslag till hur en
systematisk kostnadspress skall åstadkommas. Utskottet har ställt sig
bakom revisorernas förslag som syftar till bättre information till riksdagen
om besparingsarbetet. Riksdagen (rskr 1982/83:144) har som sin mening
gett regeringen till känna vad utskottet anfört.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 2 fogad till denna berättelse.

Intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket

Revisorernas beslut den 9 december 1982 (förs. 1982/83:12)

Rapport 1981/82:4

Granskningen av intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket
har varit ett led i en allmän genomgång av de statliga affärsverkens intäktsoch
kostnadsutveckling. Tidigare hade postverket, televerket, statens
järnvägar och luftfartsverket granskats (se 1980 års verksamhetsberättelse).

Domänverket är en del av den s.k. domänkoncernen som förutom
affärsverket består av ett antal till verket hörande aktiebolag. Någon total
bild av den rörelse som domänkoncernen bedriver har vid den nu genomförda
granskningen inte getts utan denna har begränsats till affärsverkets
verksamhet. Revisorerna kan nämligen inte utan riksdagens särskilda tillstånd
granska statsverksamhet som bedrivs i bolagsform.

Granskningen avser två huvudfrågor. Den ena inbegriper virkesförrådens
uppbyggnad samt virkesuttagens storlek och förläggning i tiden. Den
andra avser frågan om anpassningen av domänverkets virkesproduktion
med hänsyn till andra samhällsfunktioner än skogsbruket. I det senare
fallet har särskilt naturvårdsintressena uppmärksammats.

Efter remissbehandling av en granskningsrapport i ärendet har revisorerna
föreslagit riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna att

— domänverkets avverkningsnivåer, produktionskapaciteten hos skogsindustrin
och det regionala sysselsättningsbehovet anpassas till varandra
genom planeringsöverläggningar mellan de olika intressenterna,

— domänverket i fortsättningen bygger upp ett avsevärt större virkesförråd
än vad verket nu har, föryngrar dåligt beskogade arealer samt
tillämpar även en 20-årig planeringshorisont vid sidan av övriga planeringsperspektiv,

— användningen av skogsarealer ovanför gränsen för svårföryngrad skog i
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utreds och
att i avvaktan härpå restriktivitet iakttas vid skogsarbeten på denna
mark.

Riksdagen har under våren 1983 behandlat revisorernas skrivelse och
därvid genomgående följt revisorernas förslag (NU 1982/83:49, rskr 1982/
83:361).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 3 fogad till denna berättelse.

Riksbankens avdelningskontor

Revisorernas beslut den 17 december 1982 (förs. 1982/83:11)

Rapport 1981/82:6

Revisorerna har granskat riksbankens regionala kontorsorganisation,
som omfattar 23 avdelningskontor, ett i varje län. Efter sin granskning har
revisorerna funnit att organisationen bör anpassas till den nuvarande huvuduppgiften,
nämligen betalningsmedelsförsörjningen, och att arbetet vid
kontoren även i övrigt bör avse främst uppgifter som har ren centralbankskaraktär.
Verksamheten vid kontoren bör sålunda inriktas på att tillhandahålla
sedlar och mynt åt post och banker samt att från samma krets ta
emot, räkna upp, kontrollera och sortera inlämnade sedlar och mynt.

I detta syfte har revisorerna i en skrivelse till riksdagen föreslagit en ny
regional organisation. I denna skall åtta avdelningskontor ha som huvuduppgift
att ansvara för betalningsmedelsförsöijningen i resp. region. Kontoren
skall fungera dels som stora enheter för hantering av sedlar och
mynt, dels som organ med ett överordnat tillsyns- och planeringsansvar för
betalningsmedelsförsöijningen i regionen. Förutom avdelningskontor bör
det enligt revisorerna i vaije region också finnas ett antal replipunkter där
post och banker kan hämta ut och lämna in sedlar. Dessa replipunkter kan
antingen ha formen av kassakontor — som är något mindre riksbanksenheter
för hantering av sedlar och mynt — eller sedeldepåer, i vilka postverket
för riksbankens räkning lagerför sedlar utan att bedriva sedel vård.

Den regionala organisationen skulle enligt förslaget fortsättningsvis bestå
av följande enheter:

1. åtta avdelningskontor placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand, Jönköping,
Linköping, Luleå, Malmö och Örebro,

2. högst tio kassakontor på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer
och

3. sedeldepåer inom postverket för riksbankens räkning till antal och på
orter som riksbanksfullmäktige bestämmer.

Den nya organisationen föreslogs bli tillämpad fr. o. m. den 1 januari
1984.

Vidare föreslogs att försöijningen med mynt snarast borde ses över av
riksbanksfullmäktige i samverkan med myntverket, postverket och bankerna.

Riksdagen har under våren 1983 behandlat skrivelsen och därvid anslutit
sig till huvudlinjerna i revisorernas förslag (FiU 1982/83:27, rskr 1982/
83:183). Enligt riksdagsbeslutet skall emellertid de kvarvarande åtta avdelningskontoren
benämnas regionkontor och antalet mindre riksbanksenheter
i form av kassakontor bli något fler än vad revisorerna förordat.
Vidare skall systemet med postala sedeldepåer först försöksvis prövas på
två platser som komplement till kontorsorganisationen.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 4 fogad till denna berättelse.

Riksdagen och försvarsplaneringen

Revisorernas beslut den 5 maj 1983 (förs. 1982/83:22)

Rapport 1982/83:1

Riksdagens revisorer har, som ett led i granskningen av försvarets
planerings- och ekonomisystem (FPE), granskat riksdagens roll i försvarsplaneringen.
Revisorernas förslag syftar till att öka riksdagens inflytande
på utvecklingen inom totalförsvarssektorn.

Den femåriga planeringsprocess som föregår ett försvarsbeslut ger som
resultat ett förslag till framtida utformning av totalförsvaret, som presenteras
för riksdagen i totalförsvarspropositionen. F. n. tar riksdagen insyn i
denna process dels genom information till försvars- och utrikesutskotten,
dels genom de ledamöter som arbetar i försvarskommittén. Genom de
riksdagsledamöter som ingår i militärledningens rådgivande nämnd kan
synpunkter i viktiga avvägnings- och planeringsfrågor lämnas till överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna.

Riksdagens medverkan i långsiktig samhällsplanering diskuterades vid
flera tillfällen under 1970-talet. Riksdagen har härvid nöjt sig med insyn i
planeringsprocessen och överlåtit åt regeringen att leda planeringsarbetet.
Under senare år har riksdagen ökat kraven på information om de långsiktiga
ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag.

Revisorerna anser att riksdagens inflytande inom totalförsvarssektorn
bör ökas genom följande fyra åtgärder.

1. Riksdagen bör i ökad utsträckning ta ställning till vilka frågor som skall
studeras under den kommande femåriga planeringsperioden.

2. Riksdagens möjlighet att ta ställning till grunderna för planeringen bör
ökas genom att regeringen i skrivelse ger riksdagen till känna vad som
framkommit i försvarskommitténs inledande arbete, under perspektivplaneringens
första fas samt huvudpunkterna i anvisningarna för den
fortsatta perspektivplaneringen.

3. Riksdagens tid för att bereda de femåriga försvarsbesluten bör ökas
genom att försvarsbeslutspropositionen föreläggs riksdagen i januari
samtidigt med budgetpropositionen eller i nära anslutning till denna.

4. Riksdagen bör ges ett mera fullständigt beslutsunderlag vid beslut som
medför konsekvenser för den svenska försvarsindustrins inriktning och
kapacitet.

Vad beträffar punkt 3 föreligger en reservation från de moderata ledamöterna.

Riksdagen har skjutit upp behandlingen av revisorernas förslag till riksmötet
1983/84.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 5 fogad till denna berättelse.

2.3 Ej slutbehandlade granskningsrapporter

Två av de rapporter som upprättats under verksamhetsåret 1982/83 var
vid verksamhetsårets utgång fortfarande under remissbehandling. Om dessa
ärenden kan följande upplysningar lämnas.

Arbetsmarknadsverkets personalsituation

Granskningsrapport 1982/83:2

Arbetsmarknadsverkets (AMV:s) personalsituation har på begäran av
riksdagens arbetsmarknadsutskott granskats inom riksdagens revisorers
kansli. Slutsatserna i en rapport från granskningen är att redovisningen av
AMV:s personal och förvaltningskostnader bör förbättras.

I rapporten anges att AMV sedan år 1970 fått ca 3500 nya tjänster. Vid
ingången av budgetåret 1982/83 hade verket sammanlagt ca 11800 anställda
i tjänst (inkl. korttidslediga). Av dessa var 5 600 (nära hälften) anställda
vid arbetsförmedlingskontoren, ca 2400 vid arbetsmarknadsinstituten och
ca 2000 vid länsarbetsnämnderna. I övrigt fanns ca 800 vid arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), ca 700 vid regionkontor och bered skapsarbetsplatser
samt ca 250 vid flykting- och AMU-förläggningar.

Av de 3500 nya tjänsterna har ca 2 100 inrättats som s. k. förvaltningstjänster
enligt förslag från regeringen till riksdagen i budgetpropositioner.
Ca 1400 tjänster har AMV själv inrättat på sak/programanslag med stöd av
de föreskrifter om inrättande av tjänster för vissa ändamål som anges av
regeringen i de s. k. regleringsbreven.

Enligt granskningen har de nya förvaltningstjänsterna använts för de
ändamål som angetts i riksdagsbesluten, nämligen till övervägande del
(75 %) för förstärkning av arbetsförmedlingen och service till svaga grupper
på arbetsmarknaden.

Huvuddelen av de ca I 400 nya tjänster som AMV haft rätt att inrätta på
egen hand har använts för administration och ledning av beredskapsarbeten,
administration och social service för arbetsmarknadsutbildningen och
AMV:s del av flyktingverksamheten.

Bland de utökade eller nya arbetsuppgifter för AMV som motiverat
personalförstärkningarna under 1970-talet kan särskilt nämnas införandet
av kontant arbetsmarknadsstöd, investeringsfonder och arbetsmiljöfonder,
obligatorisk platsanmälan samt yrkesinriktad rehabilitering. År
1980 genomfördes organisatoriska förändringar som i viss utsträckning
minskade AMV:s personalbehov, nämligen inrättandet av Samhällsföretagsgruppen
och omvandlingen av sysselsättning i arkivarbete till lönebidragsanställning.
Genom inrättandet av arbetsmarknadsinstituten tillfördes
AMV ca 2400 tjänster, företrädesvis från landstingskommunala
arbetsvårdsinstitut.

2 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 2

Ökad personalfrånvaro under 1970-talet, främst till följd av förbättrade
semestervillkor, ökad föräldraledighet, studieledighet, facklig verksamhet
m.m., har inneburit att en del av resurstillskotten absorberats. Beaktas
också att sjukfrånvaron vid AM V ligger över genomsnittet och att de 3 500
nyinrättade tjänsterna också krävt administratörer blir resultatet att
AMV:s reella resurstillskott under 1970-talet kan beräknas till ca 2300
tjänster.

Ca 4% av tjänsterna vid AMV var i november 1982 vakanta. De största
vakanserna fanns vid AMS och arbetsmarknadsinstituten med 7 resp. 6%.
Årligen tillsätts ca 1 200 tjänster vid AMV, huvuddelen av dem på lokal
nivå. Tidsåtgången för en tjänstetillsättning är enligt tidsplanen 3-4 månader;
då statens arbetsmarknadsnämnd är inkopplad ca 6 månader.

I granskningsrapporten föreslås att redovisningen av AMV:s personal
och förvaltningskostnader skall förbättras dels genom en mera detaljerad
redovisning av AMV:s personalsituation i AMS anslagsframställningar,
dels genom en total redovisning av AMV:s personal och förvaltningskostnader
i propositionerna till riksdagen.

Rapporten har remitterats med begäran om svar senast den 1 september
1983.

Statens anslag till Operan

Rapport 1982/83:4

Efter framställning från kulturutskottet har statens anslag till Operan
granskats. Operan är ett av staten helägt aktiebolag, Kungliga teatern AB.
Upp till 80-90% av bolagets verksamhet finansieras genom statsbidrag.

Som skäl för en granskning har utskottet bl. a. pekat på den snabba
ökningen av statsanslagen. Denna ökning har blivit särskilt påtaglig då
riksdagen under senare år av avtals- och anslagstekniska skäl tvingats att
anvisa medel för verksamheten även på en eller flera tilläggsbudgeter. I
rapporten behandlas, förutom anslagssystemet, även vissa i anslutning till
granskningen uppmärksammade förhållanden rörande Operans ekonomiska
redovisning.

Mot bakgrunden av noterade nackdelar med nuvarande anslagssystem
— reservationsanslag med tilläggsanslag — föreslås i rapporten att riksdagen
koncentrerar all budgetbehandling till ett tillfälle per riksmöte. Då
prövas dels det löpande anslaget för kommande budgetår, dels frågor om
kompensation för löneökningar som inträffat sedan föregående budgetprövning.

Kammarkollegiet disponerar över det reservationsanslag från vilket
Operan får sina bidrag. Enligt gällande föreskrifter av regeringen får teatern
rekvirera medel vid behov från kollegiet. Såvitt framkommit vid
granskningen har teatern för varje budgetår tagit i anspråk hela anslaget

även om behov härav inte har förelegat. Härigenom har teatern själv
kunnat förränta överskotten.

I rapporten föreslås nu att teatern skall få rekvirera medel endast då
konkret konstaterade behov föreligger. Om inte hela anslaget behövt tas i
anspråk ett visst år, bör kammarkollegiet reservera de resterande medlen
till kommande år. På så sätt kan medel som budgeterats men ej förbrukats
sparas till nästkommande år. De kommer då också att redovisas som
reserverade medel i riksredovisningen.

I rapporten föreslås vidare att utbetalningen av statsbidraget delas upp
på månadsvisa utbetalningar.

Beträffande Operans ekonomiska redovisning har granskningen visat att
teaterns ekonomiska ställning har varit väsentligt bättre än vad som framgår
av verksamhetsberättelsen för 1981/82. Förhållandena stämmer enligt
rapporten illa överens med det intryck av en ekonomiskt pressad situation
som Operan framhållit, bl. a. i sina bidragsframställningar.

Vidare finns det flera svagheter i Operans ekonomiadministration. Detta
ger anledning att kräva en grundlig genomgång av Operans organisation i
vad avser beslutsfunktioner och frågor om ekonomisk decentralisering,
internkontroll och information.

I rapporten föreslås också att en fullständig redovisningsrevision av
teaterns räkenskaper genomförs för de senaste fyra verksamhetsåren.

Vidare påpekas i rapporten att bolagsrevisorerna som har haft tillgång
till information om Operans ekonomi och ekonomiadministration inte har
informerat aktieägaren, staten, om Operans verkliga ekonomiska läge och
inte heller klarlagt om Operan följer gällande lagstiftning i vad gäller
skuldbokföring, avsättning till resultatutjämningsfond, avskrivningsregler
och delårsbokslut, m. m.

Rapporten har remitterats med begäran om svar senast den 20 augusti
1983.

2.4 Pågående huvudstudier

Inom revisorernas kansli pågick vid verksamhetsårets slut undersökningar
i tolv ärenden. Dessa ärenden berörde följande frågor.

Statens utlåningsverksamhet

På grundval av en förstudie har revisorerna beslutat att sorn ett första
steg i en utredning låta kartlägga statens utestående fordringar och de
amorteringar, räntor och övriga villkor som är knutna till dem. Därjämte
skall låneadministrationen studeras.

Granskningen har nyss påbörjats, och revisorerna kommer att ta ställning
till en arbetsplan i ärendet hösten 1983.

Taxering/debitering, uppbörd och indrivning av skatter och avgifter

Under följande huvudrubriker granskar revisorerna olika led i direkt och
indirekt beskattning samt uttagandet av arbetsgivaravgifter:

- kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter,

- taxering i första instans,

- ett mer samlat myndighetsansvar för debitering, uppbörd och kontroll
av skatter och arbetsgivaravgifter,

- exekutionsväsendet.

Hittills har skrivelser till riksdagen avgetts angående personalresurserna
för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt (förs. 1981/82:20 — se
vidare härom s. 9) och behandlingen av allmänna resp. enskilda mål vid
exekution (förs. 1980/81:8 - se vidare härom i 1981 års verksamhetsberättelse
s. 10).

F.n. granskas inom exekutionsväsendet indrivningsresultaten för olika
slag av skatter och avgifter samt avskrivningar och avkortningar av statens
fordringar i form av skatter och avgifter. Samtidigt studeras formerna för
taxeringen i första instans och myndighetsansvaret för de olika beskattnings/debiterings-,
uppbörds- resp. indrivningsleden. Dessutom granskas
den information om resultaten av olika beskattnings- och debiteringsåtgärder
som lämnas i form av uppbörds- och indrivningsstatistik.

En sammanfattande rapport med särskilda delrapporter över granskningen
beräknas föreligga under hösten 1983.

Jämförande studium av driften vid några kriminalvårdsanstalter

Granskningen har omfattat verkstads- och jordbruksdriften vid några
kriminalvårdsanstalter och har i huvudsak koncentrerats till de ekonomiska
synpunkterna på verksamheten. Elva anstalter, fördelade över hela
landet, har varit föremål för en analys inriktad på jämförelser av driftkostnader
vid resp. anstalts olika verksamhetsgrenar.

En rapport i ämnet var vid verksamhetsårets slut under beredning av
revisorerna.

Kostnaden för förvaringen av anhållna och häktade under utredningstiden

Efter förslag av justitieutskottet har riksdagens revisorer genomfört en
förstudie om kostnaden för förvaringen av anhållna och häktade. Dessa
kostnader, uttryckta i dygnskostnad per intagen, utvisade därvid påtagliga
variationer.

Revisorerna har beslutat att förstudien skall ligga till grund för en
granskning med huvudsaklig inriktning på beläggningssituationen i häktena
och därmed förenade transportkostnader.

En granskningsrapport beräknas kunna föreligga under våren 1984.

Det datorbaserade systemet för studiedokumentation vid högskolan,
STUDOK

STUDOK-systemet innehåller uppgifter om de högskolestuderande och
deras studier. Det är ett hjälpmedel för den lokala studiedokumentationen.

STUDOK-systemet används i dag på 13 av våra 33 högskoleenheter.
Universitets- och högskoleämbetet har ansvaret för en gemensam, centralt
styrd och sammanhållen systemutveckling, medan de lokala högskolestyrelserna
svarar för driften och innehållet i det lokala systemet.

Vid en granskning av användningen av systemet har rent allmänt kunnat
konstateras att det utnyttjas mycket olika inom institutionerna vid de
skilda högskolorna. Skillnaden mellan olika högskolors utnyttjande av
systemet är också stor.

Några direkta felaktigheter i tillämpade rutiner, aktuella dataprogram
eller tillgänglig datautrustning har ej kommit fram. Däremot har det bl. a.
noterats brister i förståelsen för möjligheterna att använda systemet på
olika nivåer, vilket hänger samman med brister i information och utbildning.

Ett förslag till rapport i ämnet var vid verksamhetsårets slut under
beredning av revisorerna.

Användningen av avbemannade fyr- och lotsplatser

Sjöfartsverkets program för automatisering av fyrar inleddes för ca 20 år
sedan. Det är nu fullbordat och har medfört att ett femtiotal fyrplatser har
avbemannats. Därmed har ett antal fastigheter och byggnader frigjorts från
sin ursprungliga användning.

Faktorer som en ökad administrativ samordning, genomförandet av
principen om lotsfrihet och en vikande sjöfartskonjunktur har haft motsvarande
effekt i fråga om ett antal lotsplatser och lotspassningsställen.

Med anledning av dels omfattningen av denna avbemanning, dels viss
kritik som riktats mot sjöfartsverket för dess agerande i samband med
automatiseringen av Kullens fyrplats, har revisorerna beslutat granska hur
de fastigheter och byggnader används som blivit disponibla efter avbemanning
av fyr- och lotsplatser.

Frågor som behandlas inom ramen för utredningsuppdraget är bl. a. det
berörda fastighetsbeståndets omfattning, tillstånd och nuvarande användning,
sjöfartsverkets principer rörande förfarandet med ledigblivna fastigheter
samt verkets handläggning av fastighetsärenden i samband med
avbemanning. I sistnämnda hänseende undersöks bl. a. den process varigenom
berörd egendom överförs till annan myndighet samt sjöfartsverkets
förvaltning av kvarstående egendom.

En rapport i ärendet beräknas föreligga under hösten 1983.

Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten

I trafiksäkerhetsarbetet medverkar ett stort antal statliga myndigheter,
kommunala organ och enskilda organisationer. Arbetet bedrivs såväl centralt
som regionalt och lokalt.

Avsikten med granskningen är att undersöka om nuvarande fördelning
av ansvaret för vägtrafiksäkerheten är ändamålsenlig.

Någon samlad redovisning som ger en klar uppfattning om hur ansvaret
för samhällets trafiksäkerhetsarbete i dag är fördelat har inte kunnat återfinnas.
Enligt fastställd arbetsplan skall därför i sektorstudien till att bölja
med kartläggas vilka organ som tar del i trafiksäkerhetsarbetet på central,
regional och lokal nivå och deras konkreta arbetsinsatser. Därefter granskas
den övergripande samordningen samt tillämpade samarbetsformer.
Eventuella brister i samordningen eller i fråga om ansvarsområdenas avgränsning
skall belysas. Granskningen kan därefter fördjupas inom något
eller några områden som framstår som särskilt intressanta.

Granskningsarbetet beräknas pågå under verksamhetsåret 1983/84.

Nämnden för fartygskreditgarantier

Nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) har till uppgift att handlägga
vissa frågor om statligt stöd till svenska varvsföretag och rederier. Det
åligger FKN särskilt att handlägga ärenden om statligt stöd till varvsföretag
m.m., statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag och statlig värdegaranti
för fartyg.

I de frågor om garantier till varv och rederier som handläggs vid FKN
delas ansvaret för beslut med fullmäktige i riksgäldskontoret. Ansvarsfördelningen
kan i korthet beskrivas så att FKN:s verksamhetsområde har
en i första hand branschpolitisk anknytning medan riksgäldskontoret bedömer
ärenden från finansiella utgångspunkter. Stödärenden kan i vissa
fall hänskjutas till regeringen eller till riksdagens besvärsnämnd för ytterligare
prövning.

Handläggningen av varvsstöd m. m. har nyligen setts över. Denna utredning
ledde dock inte till någon minskning av antalet ansvariga instanser.
Revisorerna har beslutat undersöka om den nu gällande fördelningen av
ansvar och arbetsuppgifter i fråga om statligt stöd till varv och rederier är
ändamålsenlig. Därvid skall även undersökas om stödverksamheten har
fått en utformning och inriktning som stämmer överens med riksdagens
beslut.

En rapport i ärendet beräknas föreligga under våren 1984.

Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga civila myndigheter

Åren 1971 och 1973 beslutade riksdagen om en utlokalisering från Stockholmsområdet
av 43 centrala myndigheter med sammanlagt över 10000
tjänster. Inflyttningsorternas antal var 16.

Granskningen skall koncentreras till tre myndigheter, nämligen statens
löne- och pensionsverk (SPV), statens provningsanstalt (SP) samt skogsvetenskapliga
fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet (f. d. skogshögskolan).
Därutöver skall visst befintligt utredningsmaterial från andra förvaltningar
utnyttjas.

Vid granskningen skall beaktas dels frågor som väntas vara gemensamma
för alla utlokaliserade myndigheter, dels frågor som är specifika för var
och en av de tre särskilt utvalda myndigheterna. Bland de gemensamma
frågorna märks möjligheterna att upprätthålla externa kontakter samt den
inverkan på myndighetens effektivitet som tjänsteresornas antal, mål och
art har. Även effekterna av verksamhetens förläggning till nya, sammanhållna
lokaler och av samlokalisering med andra myndigheter i samma
kvarter eller område skall uppmärksammas.

En rapport i ärendet beräknas föreligga år 1984.

2.5 Förstudier m. m.

Av resterande tolv ärenden på granskningsplanen var två vilande vid
verksamhetsårets slut. Samtidigt hade i ytterligare tre ärenden någon huvudstudie
inte påböijats. Sju granskningsärenden har under verksamhetsåret
skrivits av sedan revisorerna efter genomförda förstudier inte funnit
anledning att fullfölja granskningen.

2.5.1 Förstudieärenden som skall fullföljas
Multinationella företags skatteförhållanden

År 1970 beslöt riksdagen (BevU 1970: 53, rskr 1970:345) att i en skrivelse
till regeringen begära en utredning av de multinationella företagens
beskattning.

Beslutet vår föranlett av motioner i vilka yrkades att skattereglerna
skulle effektiviseras i syfte att förhindra skatteflykt hos utländska företag
verksamma i Sverige.

Riksdagens skrivelse är fortfarande föremål för regeringens prövning. I
anmälan till riksdagen från regeringen den 4 november 1982 (skr 1982/
83:75) anförs följande angående skrivelsen.

Frågan om beskattning av multinationella företag berördes i företagsskatteberedningens
slutbetänkande SOU 1977:86 (s. 571). Något förslag

lades inte fram. Frågan bereds alltjämt inom regeringskansliet. Pågående
utredningar inom bl. a. OECD avvaktas.

Skrivelsen är ännu inte slutbehandlad.

En förstudie av traditionell art ger enligt revisorernas mening inte det
underlag som erfordras för att de skall kunna ta ställning till om de
multinationella företagens skatteförhållanden skall tas upp till närmare
granskning eller ej. Området är mycket komplicerat, och närmare studier
av ett antal förekommande skattemål torde vara enda sättet att få en
klarare bild av förekommande problem.

En fördjupad förstudie genomförs f. n. inom revisorernas kansli.

Olika bosättningsbegrepp och deras tillämpning

Fastställandet av en fysisk persons rätta bosättning har betydelse för
personen i fråga när det gäller att fastställa hans rättigheter och skyldigheter
i samhället. Frågan blir mest påtaglig och betydelsefull i fråga om
någons medborgarskap, hans sociala rättigheter eller skyldigheten att betala
skatt. Frågan om bosättning inom eller utom riket blir också avgörande
för tillämpningen av tullregler och valutabestämmelser.

Bosättningsbegreppet har emellertid i vissa avseenden fått en innebörd
och rättslig avfattning som skiljer sig åt för olika fall. Då dessa skiljaktigheter
kan innebära merarbete, onödiga kostnader, tidsspillan och viss rättsosäkerhet,
har revisorerna låtit undersöka om en granskning på området
bör utföras.

Den nu genomförda förstudien visar att det finns uttalade behov av
åtgärder för att få till stånd regler som är entydiga och enhetliga. Såväl från
riksdagens som från regeringens sida har vid olika tillfällen uttalanden i
sådan riktning också gjorts. På initiativ av regeringen har också vissa
utredningar genomförts.

Under arbetet med förstudien har regeringens kansli förberett tillsättandet
av en ny utredning för att åstadkomma efterlysta förbättringar. Denna
utredning uppges få till uppgift att med utgångspunkt i folkbokföringens
bestämmelser göra en genomgång av bestämmelserna på området såväl i
materiellt som organisatoriskt avseende.

Revisorerna har beslutat att ärendet skall vila i avvaktan på det arbete
som förbereds inom regeringskansliet.

ÖEF:s handläggning av avskrivningslån och försörjningsberedskapslån

På grundval av en förstudie rörande överstyrelsen för ekonomiskt försvars
beredskapsåtgärder inom textil- och konfektionsområdet har revisorerna
beslutat att närmare granska styrelsens handläggning av beredskapsåtgärder
i form av industristöd, främst verkets långivning.

Granskningen har ännu inte påbörjats.

Kommunernas användning av statsbidraget till driften av grundskolan

Statens bidrag till den kommunala grundskolan uppgår till betydande
belopp. Budgetåret 1981/82 var detta stöd ca 12,3 miljarder kronor.

Den 1 juli 1978 infördes ett nytt statsbidragssystem för grundskolan. Det
nya systemet innebär att statsbidraget beräknas på ett schabloni serat sätt
utifrån elevantal och godkänd skolorganisation i kommunen. Resurserna
skall fördelas utifrån behovet att åstadkomma en likvärdig utbildningsstandard
vid olika skolenheter och att stödja elever med svårigheter. Ansvaret
för detta faller med det nuvarande bidragssystemet i ökad utsträckning på
de lokala skolstyrelserna och skolenheterna.

Granskningen av kommunernas användning av statsbidraget skall omfatta
en kartläggning av hur stödmedlen utnyttjats i förhållande till gällande
regler på området och syfta till att lämna förslag till åtgärder för bevakningen
av att de statliga bidragen till undervisning i grundskolan används till
avsedda ändamål.

Granskningen hade vid verksamhetsårets slut ännu ej påböijats.

Räntebidrag till bostadslån

Räntebidrag kan beviljas alla som får statligt lån för bostäder. Via
revision skontoret vid bostadsstyrelsen har revisorerna uppmärksammat
att bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna hanterat frågor om räntebidrag
så att avsevärda belopp felaktigt betalats ut.

Felaktigheterna är av två slag. Å ena sidan har vissa låntagare erhållit
mera i bidrag än de har varit berättigade till. Å andra sidan har för små eller
rent av inga bidrag alls utgått fast rätt till sådana förelegat. Dessutom har
uppmärksammats vissa problem som hänger samman med att utbetalningen
av räntebidrag inte sammanfaller med aviseringstidpunkten för bottenlån.

Felaktigheterna — antingen det nu rör sig om för stora eller för små
räntebidrag - har i allmänhet sin grund i att bostadsverket inte beaktar att
räntesatsen för underliggande krediter ändras. Förklaringen till att så inte
sker ligger i en rad omständigheter, inte minst i att bidragssystemet är
mycket invecklat och svårtillgängligt. Systemet förutsätter nämligen att
låntagarna rapporterar till länsbostadsnämnderna vaije förändring av betydelse
för utgående bidrag. Enskilda låntagare har emellertid svårt att ta
reda på vilka regler som gäller och hur storleken på utgående bidragsbelopp
skall kontrolleras. Därtill kommer att bostadsstyrelsens information
till låntagarna om gällande föreskrifter är bristfällig och att bostadsverkets
datasystem inte är utvecklat så att samköming kan ske med bottenlåneinstitutens
låneregister.

I förstudien noteras att de uppmärksammade och för vederbörande
myndigheter kända felen beträffande bostadsräntebidrag inte helt har rät -

tats till. Bostadsverket har vidare inte heller kunnat utveckla fungerande
administrativa rutiner som för framtiden kan undanröja sådana fel. Verket
har dock sin uppmärksamhet riktad på problemen och har även bötjat
åtgärda dem.

Mot denna bakgrund har revisorerna beslutat att avvakta den fortsatta
utvecklingen, bl. a. bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas arbete
med frågan. Förstudien har för kännedom tillställts bostadsstyrelsen,
samtliga länsbostadsnämnder, riksdagens civilutskott och riksdagens ombudsmän.

Ärendet är bordlagt och kommer enligt planerna att tas upp till förnyad
prövning under verksamhetsåret 1983/84.

2.5.2 Avskrivna förstudier

Samspel och ansvarsförhållanden vid anskaffning av försvarsmateriel

Revisorernas granskningsärende Samspel och ansvarsförhållanden vid
anskaffning av försvarsmateriel har under flera år varit vilande i avvaktan
på resultat av pågående utredningar.

Dessa utredningar är nu färdiga och har resulterat i förslag till betydande
förändringar i ansvarsförhållandena mellan berörda parter. Till en del har
de redan genomförts.

En linje i dessa ansvarsförändringar har varit att försvarsgrenarna har
givits ett ökat ansvar för sina materielinköp samtidigt som överbefälhavarens
samordnande roll stärkts.

En annan linje har varit att ansvaret för olika konkreta försvarsmaterielprojekt
i ökad utsträckning skall överföras från försvarets materielverk
(FMV) till berörda industrier.

Även frågor om hur upphandlingen rent tekniskt skall utföras har granskats,
och anvisningarna för detta torde därför komma att omarbetas.

Oklara ansvarsförhållanden m. m. i det s. k. B3LA-projektet var upprinnelsen
till revisorernas granskningsprojekt. Sedermera har såväl konstitutionsutskottet
som justitiekanslern granskat dessa frågor utan att finna fog
för kritik vare sig mot FMV eller ansvarig minister. Inom det nu aktuella
JAS(Gripen)-projektet har ett omfattande system för statens insyn, kontroll
och styrning byggts upp. Riksdagen har (FöU 1982/83:9, rskr 1982/
83:271) godkänt de vidtagna åtgärderna.

Riksdagens övergripande roll i försvarsmaterielfrågor har tagits upp i
revisorernas förslag 1982/83:22 (se s. 16). Förslaget beräknas bli behandlat
av riksdagen hösten 1983.

I det nu aktuella ärendet har revisorerna konstaterat

— att det gjorts en mycket omfattande översyn av det samspel och de

ansvarsförhållanden som råder vid anskaffning av försvarsmateriel,

- att betydande förändringar med anledning därav redan nu är genomförda,

- att ytterligare åtgärder betingade av dessa utredningar kan förväntas,

- att ett omfattande kontrollsystem som godkänts av regering och riksdag

har införts inför anskaffningen av flygplanssystem JAS.

Revisorerna har, mot denna bakgrund, inte funnit en fortsatt granskning

meningsfull.

Statens heraldiska nämnd

År 1953 inrättades statens heraldiska nämnd och heraldiska sektionen
vid riksarkivet (prop. 1953:75, SU 1953:96. rskr 1953:221). Enligt riksdagens
beslut skall inflytande avgifter för heraldiska uppdrag såvitt möjligt
täcka samtliga med den heraldiska verksamheten förenade utgifter.

För att utröna i vad mån så skett och om formerna för verksamheten
varit ändamålsenliga föranstaltade revisorerna år 1970 om en undersökning.
Av den i ärendet upprättade granskningspromemorian nr 5/1970
framgår bl. a. att kostnadstäckningen under budgetåren 1964/65 — 1968/69
uppgått till endast 32—43%.

Då emellertid riksrevisionsverket (RRV) samtidigt redovisat sin avsikt
att analysera riksarkivets hela verksamhet, avslutade revisorerna ärendet
och tillställde bl. a. RRV en tilläggspromemoria i ämnet. RRV fann vid sin
förvaltningsrevisionella studie inte anledning att ompröva den heraldiska
verksamheten. Riksarkivet borde dock enligt verket ”följa kostnadstäckningen”
(Revisionsrapport 1971:5).

Revisorerna har nu funnit det av intresse att genom en förstudie fa belyst
hur frågan därefter har utvecklats.

Förstudien har visat att den heraldiska verksamheten på senare tid varit
föremål för utredning inom riksarkivet. En arbetsgrupp inom arkivet har
också lagt fram förslag rörande den heraldiska verksamheten vid arkivet.
Förslaget innebär i korthet att den heraldiska sektionen avskaffas som
självständig enhet och att verksamheten förs över till riksarkivets medeltidssektion.
Statens heraldiska nämnd omvandlas samtidigt till en rådgivande
nämnd inom riksarkivet.

Förstudien har också visat att regeringen enligt 1983 års budgetproposition
(1982/83:100 bil. 10, s. 69) förklarat sig ha för avsikt att vidta åtgärder i
enlighet med detta förslag. Riksdagen hade ingen erinran mot en omorganisation
(KrU 1982/83: 24, rskr 1982/83:301).

Den heraldiska verksamheten vid riksarkivet har således nyligen setts
över, och en ändrad organisation av verksamheten är att vänta. Med
hänsyn härtill och då det i övrigt ej framkommit något som talar för en
granskning har revisorerna inte funnit anledning att nu granska den statliga
heraldiska verksamheten.

Statens kulturråd

En förstudie gjordes under hösten 1980 rörande statens kulturråd för att
ge underlag för beslut om eventuell fortsatt granskning av rådet. Revisorerna
beslutade på grundval av denna studie att granskningsärendet skulle
bordläggas i avvaktan på resultatet av en intern översyn av rådets organisation
och arbetsformer. Denna översyn är nu avslutad. Vid en fortsatt
beredning av ärendet inom revisorernas kansli har vissa frågeställningar
om bidragsgivningen, budgetberedningen och utredningsverksamheten ytterligare
belysts.

Revisorerna har kunnat konstatera att statens kulturråd och dess verksamhet
under senare år varit föremål för flera utredningar. Omfattande
utredningsverksamhet pågår alltjämt, och ytterligare utredningsverksamhet
kring rådet planeras. Revisorerna har mot denna bakgrund bedömt att
en fortsatt granskning även från deras sida nu inte är meningsfull.

Ersättningen till postverket för bestyret med skatteuppbörden m. m.

I samband med in- och utbetalningar av skattemedel utför postverket
vissa tjänster åt staten. Dessa brukar indelas i bastjänster och särskilda
tjänster. Bastjänsterna omfattar postgirots handhavande av de girerade
inbetalda uppbördsmedlen. För denna service tar postverket inte betalt.
Postgirots kostnader täcks i detta fall av de ränteintäkter som postverket
får genom att placera de genom girot strömmande uppbördsmedlen på
räntebärande konto i PKbanken.

Däremot ersätter staten postverket för de särskilda tjänster som verket
utför på uppdrag av staten för ”bestyret med skatteuppbörd m. m.”. För
denna ersättning utgår medel ur statsbudgeten. Ersättningen motsvarar
den kostnad som detta arbete åsamkar postverket. Kostnadsberäkningarna
grundas på principer som är utarbetade gemensamt av postverket och
riksrevisionsverket (RRV). Beräkningarna utförs av postverket och kontrolleras
fortlöpande av RRV. De grundar sig på aktuella styckekostnadsvärden
som är baserade på detaljstudier av hanteringsmoment.

Ersättningen till postverket från staten omfattar åtta kostnadsposter.
Enligt den kalkyl som ligger till grund för ersättningen avseende budgetåret
1983/84 svarar två av dessa poster för ca 85 % av det totala beloppet på ca
28 milj. kr. Dessa båda poster avser utbetalning av överskjutande preliminär
skatt genom återbetalningskort resp. postbefordran av frankeringsfria
försändelser. Med hjälp av ersättningen för frankeringsfria försändelser
täcks bl. a. postverkets kostnader i samband med inbetalning av skatt på
postkontor. De skattskyldiga behöver därför inte betala något porto.

Det finns inte något som tyder på att kalkyltekniken och tillvägagångssättet
vid beräkningarna av de ersättningsgrundade kostnaderna inte skulle
vara godtagbara.

Av de mot de åtta delposterna svarande serviceformerna är det två som
även tillhandahålls av bankerna, närmare bestämt utbetalning av överskjutande
preliminär skatt och inbetalningar till länsstyrelsernas skattekonton.
För utbetalningarna får bankerna inte någon ersättning från staten, däremot
för inbetalningarna. Bankerna räknar nämligen med att få behålla en
stor del av de utbetalda medlen genom att många mottagare låter dem gå in
på sina bankkonton. Postverket kan inte på ett liknande sätt tillgodogöra
sig utbetalda skattemedel.

Mot denna bakgrund har revisorerna beslutat att inte gå vidare i ärendet.

Principerna för budgetering och redovisning vid Sveriges lantbruksuniversitet Vid

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala meddelas poliklinisk
och stationär djursjukvård som ett led i den veterinärmedicinska utbildningen
och forskningen. De djursjukvårdande institutionerna kirurgi, medicin
I, medicin II samt obstetrik och gynekologi härjämte vissa serviceinstitutioner
och ett apotek samordnats i en gemensam anläggning, Klinikcentrum
(KC).

Statsmakterna har vid olika tillfällen slagit fast att sluten djursjukvård
liksom annan vård av sällskapsdjur och sporthästar inte är en statlig
angelägenhet. I konsekvens härmed bedriver och bekostar staten djursjukvård
vid SLU endast i den omfattning som är nödvändig för utbildningens
och forskningens behov. Enligt tillämpad princip svarar staten i fråga om
SLU för kostnader för lokaler, utrustning och vissa löner medan djurägarna
med vissa undantag debiteras enligt samma taxa som tillämpas vid
andra djursjukhus.

År 1981 riktade revisionskontoret (RK) vid SLU kritik mot vissa ekonomiadministrativa
förhållanden vid institutionerna för medicin I och kirurgi.
Bl. a. ansåg RK att överskottet från djursjukvården för en granskad del av
budgetåret 1980/81 var anmärkningsvärt litet med hänsyn till de statliga
subventionerna. Förklaringar till att resultatet blev dåligt kunde enligt RK
vara att den fastställda taxan inte följdes, att redovisningsrutinerna i fråga
om inkomster var bristfälliga och att bokföringen av kostnaderna inte
skedde konsekvent efter verksamhetsart, dvs. undervisning, forskning och
djursjukvård. Även i andra avseenden kritiserades de ekonomiadministrativa
rutinerna vid de två institutionerna.

Fr. o. m. den 1 juli 1982 tillämpas ett nytt redovisningssystem som enligt
SLU skall ge ett bättre underlag för en bedömning av djursjukvårdens
kostnader.

Av institutionernas yttranden över RK:s granskningsrapporter framgår
att institutionerna och RK hade olika uppfattning om hur vissa delar av
sjukvårdstaxan borde tolkas. Generellt gällde att institutionernas tolkning
innebar en förmånligare avgiftssättning för djurägarna. Bakom denna tolk -

ning syntes kunna spåras en oro över att för höga avgifter kunde äventyra
SLU:s tillgång på patienter.

I förstudien har förutsatts att SLU i samband med ställningstagandet till
en ny taxa så långt möjligt undanröjde risken för varierande tolkningar.

Vidare har revisorerna konstaterat att kravet på kostnadstäckning å den
ena sidan och garantier för en god patienttillgång å den andra utgör svåra
avväganden för SLU. Den nedgång i efterfrågan på sjukvårdstjänster som
kunde skönjas fr.o.m. år 1981 kunde, om den fortsatte, äventyra utbildningens
omfattning och kvalitet. Revisorerna har emellertid inte ansett det
sannolikt att en extern förvaltningsrevisionen studie skulle kunna lösa
frågan om hur den önskvärda balansen mellan kostnadstäckning och patienttillgång
skulle uppnås.

Inte heller övriga av RK påtalade förhållanden har ansetts vara av den
arten att de motiverade en förvaltningsrevisionen granskning. Bristen på
tillfredsställande ekonomiadministrativa rutiner var redan väl dokumenterad.
Den har inte heller bedömts sammanhänga med mera övergripande
systemproblem. Härtill kom att SLU:s administrativa ledning vidtagit eller
planerade åtgärder för att komma till rätta med bristerna.

Med hänvisning härtill har revisorerna beslutat att inte företa någon
närmare granskning i ämnet.

Det statliga förhandlingssystemet

Ärendet om det statliga förhandlingssystemet har sedan 1982 varit bordlagt
i avvaktan på utredningar inom ämnesområdet vid statskontoret och
riksrevisionsverket (RRV).

De utredningar som åsyftas är:

1. Statskontorets avslutade studie om enklare regler i personaladministrationen
som syftar till att skapa förenklingar i de personaladministrativa
regelsystemen.

2. RRV:s pågående revision av statens arbetsgivarfunktion i vilken RRV
inledningsvis skall granska dels om statens arbetsgivarverk (SAV; på
ett adekvat sätt styr anställningsmyndigheternas tillämpning av L-ATF,
dels arbetsgivarfunktionen hos små myndigheter.

3. RRV:s avslutade granskning av de ekonomiska konsekvenserna av
frånvaron från arbetet.

Dessutom pågår ett stort antal utredningar som i större eller mindre
omfattning anknyter till ärendet.

Revisorerna har, mot bakgrunden av det omfattande utredningsarbete
som utförts på annat håll, beslutat att inte fullfölja granskningen av det
statliga förhandlingssystemet.

Statliga länsmyndigheters ansvarsområden

Länen är verksamhetsområde för en betydande del av den statliga förvaltningen.
Kärnan i den statliga länsförvaltningen utgörs av länsstyrelserna.
Vid sidan av länsstyrelserna finns en mängd myndigheter och organ,
främst de s.k. länsnämnderna, vilka direkt under centrala myndigheter
handlägger vissa sektorsuppgifter.

Bakgrunden till förstudien om statliga länsmyndigheters ansvarsområden
har varit en önskan att få belyst vilka möjligheter som kan finnas att
genom sammanläggning, utbyggd samverkan eller överflyttning av ärenden
ytterligare rationalisera den statliga länsförvaltningen.

I förstudien konstateras att det sedan mitten av 1960-talet pågått en
omfattande utredningsverksamhet rörande den regionala samhällsförvaltningens
uppbyggnad i syfte främst att tillgodose det ökande behovet av en
samlad regional utvecklingsplanering. Ett delresultat av detta utredningsarbete
var 1971 års s.k. partiella omorganisation av länsstyrelsen. Omorganisationen
innebar bl.a. att beslut i frågor av större regionalpolitisk
betydelse flyttades från fristående länsnämnder till länsstyrelsen. Utredningarna
har till största delen behandlat den framtida kompetensfördelningen
mellan stat, landsting och kommuner. Den senaste utredningen,
länsdemokratikommittén, lämnade våren 1982 sitt slutbetänkande vilket
kommer att ligga till grund för en proposition till riksdagen under år 1983.

De statliga regionala sektorsorganen, länsnämnderna, är eller har varit
föremål för överväganden också i andra sammanhang.

1 vad gäller sammanläggning av länsmyndigheter har undersökningen av
resultaten av både länsutredningar och separata sektorsutredningar visat
att förslag om inordnande i länsstyrelsen eller sammanförande med annan
länsmyndighet nyligen prövats och avvisats för flertalet länsnämnder. Så
har varit fallet med länsbostadsnämnd, länsskolnämnd, lantbruksnämnd
och skogsvårdsstyrelse. Länsarbetsnämnden är under utredning, liksom
fiskenämnden.

Frågan om en utbyggd samverkan mellan länsmyndigheter är f. n. aktuell
ur två aspekter. Samordningen inom samhällsplaneringen har behandlats
av länsdemokratikommittén. Dess förslag bereds som nämnts inom
regeringskansliet. Civilministern har aviserat att han i sammanhanget kommer
att ta upp frågan om organisationen av planeringsavdelningama inom
länsstyrelsen och samarbetet mellan olika regionala statliga organ. Samverkan
mellan länsmyndigheter inom det administrativa området behandlas
bl. a. av statskontoret inom projektet Inomregional samverkan.

Vad slutligen beträffar frågan om överflyttning av ärenden m. m. är det,
enligt vad som inhämtats under förstudien, på planeringssidan som dubbelarbete
och samordningssvårigheter kan förekomma.

Revisorerna har, mot bakgrunden av det anförda, beslutat att granskningen
av statliga länsmyndigheters ansvarsområden inte skall fullföljas.

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen

Riksdagens revisorer skall för varje avslutat räkenskapsår verkställa
extern revision av riksbankens, riksgäldskontorets och Riksbankens jubileumsfonds
tillstånd, styrelse och förvaltning. Resultatet av granskningen
delges riksdagen i särskilda berättelser, vilka ingår i det material som ligger
till grund för finansutskottets och utbildningsutskottets årligen återkommande
förslag i fråga om ansvarsfrihet för bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige
resp. styrelsen för jubileumsfonden.

Uppdraget att för revisorernas räkning utföra det egentliga granskningsarbetet
har anförtrotts Bohlins Revisionsbyrå AB med aukt. revisorn
Björn Markland som huvudansvarig för granskningen.

De under verksamhetsåret 1982/83 avlämnade berättelserna har avsett
riksbankens och Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1982
och riksgäldskontorets verksamhet under budgetåret 1981/82. Beträffande
den närmare innebörden av granskningen och de iakttagelser som därvid
gjorts hänvisas till revisorernas berättelser (redogörelserna 1982/83:18, 19
och 20) samt till finansutskottets betänkanden 1982/83:36 och 38 och
utbildningsutskottets betänkande 1982/83:34.

I detta sammanhang kan nämnas att riksdagens förvaltningsstyrelse har
lagt fram ett förslag till ny organisation för riksdagens förvaltningskontor.
Förslaget, som också berör formerna för revisionen av riksdagsförvaltningen,
väntas bli behandlat av riksdagen under hösten 1983.

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden

Revisorernas arbetsutskott har under verksamhetsåret 1982/83 haft att
behandla endast fem anmälningar, vilka gjorts av i första hand enskilda
personer. Anmälningarna har varit av den arten att de inte föranlett någon
åtgärd från revisorernas sida. De har avsett underhållet av Prins Eugens
Waldemarsudde, den svenska medborgaren Dagmar Hagelins försvinnande
i Argentina samt verksamheten vid Stiftelsen Statshälsan, domstolsverkets
redovisningscentral och domänverkets dotterdotterbolag AB S W
Nilsson & Söner.

3 Särskilda föredragningar och besök m. m.

Även under verksamhetsåret 1982/83 har revisorerna kallat verkschefer
och andra chefstjänstemän till särskilda föredragningar i plenum. Revisorerna
har också liksom under tidigare år företagit studieresor i två län.
Dessa föredragningar och länsresor har i regel inte någon direkt anknytning
till det löpande granskningsarbetet. Deras syfte är i stället att till

revisionen förmedla allmän information om utvecklingstendenser, aktuella
problem och andra praktiska erfarenheter inom den offentliga förvaltningen.

3.1 Särskilda föredragningar

De särskilda föredragningarna har i första hand tagit sikte på den generella
och principiella sidan av olika samhällsfrågor, medan berörda myndigheters
och institutioners löpande förvaltningsarbete har behandlats mer
som en konkret bakgrund.

Statssekreteraren i finansdepartementet Bengt K. A. Johansson, riksbankschefen
Bengt Dennis och riksgäldsdirektören Lars Kalderén har var
för sig belyst olika aspekter på det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget.

Företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, invandrarverket, vattenfallsverket,
Stiftelsen Samhällsföretag och vägverket har informerat om resp.
institutions verksamhet. Av de upplysningar som därvid lämnades kan
nedanstående redogörelser vara av intresse att vidarebefordra i detta sammanhang.

Arbetsmarknadsstyrelsen, dess verksamhet och arbetsmarknadsläget,
presenterades av generaldirektör Bertil Rehnberg, avdelningscheferna
Börje Ahlqvist och Aksel Spendrup samt byråcheferna Lena Cavallius och
Ragnar Thoursie.

Bertil Rehnberg redovisade den ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser
för arbetsmarknaden. Trots ökade insatser för att upprätthålla
sysselsättningen hade arbetslösheten ökat kraftigt. Antalet sysselsatta
hade minskat inom flera sektorer, främst inom industrin. Inom den offentliga
sektorn, där antalet anställda tidigare ökat med mellan 40000 och
50000 personer per år, var ökningen mycket begränsad. Samtidigt hade
antalet personer i arbetskraften stigit i ungefär samma takt som tidigare.
Följden hade blivit en betydande ökning av arbetslösheten. Enligt arbetskraftsundersökningarna
var antalet arbetslösa i september 1982 176000
eller 4% av arbetskraften. Arbetslöshetstiderna hade också förlängts. Arbetslösheten
var särskilt hög bland ungdomar under 25 år. Vidare noterades
höga arbetslöshetstal i skogslänen, särskilt i Norrbotten, där antalet
personer utanför den reguljära arbetsmarknaden motsvarade ungefär en
femtedel av hela arbetskraften. När det gäller den regionala utjämningen
av tillgången på arbete hade lokaliseringsstödet kommit att spela en allt
mindre roll.

Försämringen på arbetsmarknaden hade länge kunnat förutses. AMS
hade också tidigare under 1982 föreslagit ytterligare insatser inom arbetsmarknadspolitiken
för att motverka en ökad arbetslöshet. Beslutade åtgärder
var emellertid otillräckliga och kom dessutom för sent.

3 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 2

I slutet av oktober 1982 omfattades 125 000 personer av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Med stöd av den av regeringen under hösten aviserade
ökningen av anslagen beräknades motsvarande antal vintern 1982/83 komma
att uppgå till ca 180000 personer.

Den höga arbetslösheten hade lett till en kraftig uppgång i antalet sökande
vid arbetsförmedlingarna. Under september 1982 var det ca 350000,
vilket var nära nog en fördubbling på två år. Inslaget av arbetshandikappade
sökande var fortfarande stort och även i övrigt var de enskilda
ärendena komplicerade och tidskrävande. Enda möjligheten att klara den
ökade tillströmningen var att glesa ut besöken och begränsa tiden för varje
besök. Rehnberg framhöll att detta var otillfredsställande för de berörda
människorna. Dessutom fick det till följd att samhället fick kostnader för
de arbetslösa under andra anslag när de arbetsmarknadspolitiska insatserna
var otillräckliga. Bl. a. ökade statens utgifter för kontant stöd mycket
kraftigt.

På grund av den beskrivna utvecklingen hade personalen på arbetsförmedlingarna
en utomordentligt pressad arbetssituation.

I anslutning härtill berörde Rehnberg tidigare väckta önskemål att i en
situation som den rådande alternativt kunna få använda anslag avsedda för
arbetslöshetsbekämpande åtgärder. Ur både statsfinansiell och samhällsekonomisk
synpunkt vore det angeläget att i viss mån kunna förskjuta
insatserna inom arbetsmarknadspolitiken från de kostnadskrävande sysselsättningsskapande
insatserna mot sådana som kan underlätta omställningen
på arbetsmarknaden.

Chefen för invandrarverket (SIV), generaldirektör Thord Palmlund, inledde
sin föredragning med en orientering om SIV:s organisation och
arbetsuppgifter. Därefter följde en genomgång av en rad frågor inom verkets
ansvarsområde.

Den aktuella invandringen presenterades. Det konstaterades att invandringsöverskottet
år 1981 var ca 6000 personer, vilket var klart lägre än
under de närmast föregående åren, främst beroende på lägre invandring
från Finland och högre utvandring dit. År 1982 uppvisade ett liknande
mönster för in- och utvandring. Den utomnordiska invandringen av flyktingar
och personer med anknytning visade en viss ökning, medan invandringen
från Finland minskade och utvandringen dit ökade. Totalsiffrorna
exkl. svenskar för 1982 t. o. m. oktober var följande:

Invandring Utvandring

22632 17721

Den största flyktinginvandringen under 1982 kom från Polen. Invandringen
av främst kurder från Irak tenderade att öka.

Arbetet med viseringar berördes. Ärendemängden och den stora brådskan
vid handläggningen påverkar kännbart balanssituationen för samtliga

tillståndsärenden. Sorn exempel nämnde Thord Palmlund beslutet i maj
1982 om krav på visering för polska medborgare. I ett slag ökade verkets
ärendevolym med motsvarigheten till 6-7 årsarbetskrafter, vilket kan
jämföras med den tillfälliga förstärkning med tre tjänster som riksdagen
våren 1982 anvisade medel till. Avsikten med den tillfälliga förstärkningen
var avarbetning av balanser.

Situationen i fråga om ärendebalanser redovisades. Den uppvisade en
förbättring i förhållande till de senaste åren. Antalet öppna ärenden i
oktober 1982 var 9043 att jämföra med 11 305 i januari samma år. Antalet
specialärenden - dvs. ärenden där avlägsnande kunde aktualiseras -minskade för vaije månad och uppgick i slutet av oktober till ca 1100.
Situationen hade underlättats av viss resursförstärkning, minskad ärendetillströmning
samt möjligheten till snabba beslut i fråga om flertalet polska
och irakiska ärenden.

Den genomsnittliga handläggningstiden på SIV i specialärenden var i
juni 1982 105 dagar. Sedan dess hade väntetiderna förkortats ytterligare
och kan nu beräknas till ca 90 dagar, vilket tidigare uppställts som ett mål i
verkets arbete. Förbättringen förklaras dels av det större antalet ”lätta”
ärenden, dels av en systematisk avarbetning av gamla ärenden. Thord
Palmlund bedömde det som möjligt för SIV att ytterligare förkorta den
genomsnittliga handläggningstiden.

Han konstaterade också att det skett en halvering av ärendebalansen hos
regeringen. I åtskilliga polisdistrikt var handläggningstiderna emellertid
alltför långa. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det väntetiderna hos
polisen som är dyrbarast eftersom man där handlägger ett så stort antal
ärenden.

Vad som förklarar att resultatet i form av avgjorda ärenden under åren
1981 och 1982 ändå inte var bättre - antalet avgjorda ärenden budgetåret
1981/82 var 114206 mot 117347 budgetåret 1980/81 - är främst två arbetsuppgifter
som SIV fått genom den nya utlänningslagen år 1980, nämligen
anmälningsärenden inkl. jourtjänst och ärenden rörande verkställighetshinder.
SIV har till regeringen anmält sin oro över det ökade antalet
verkställighetsärenden och anvisat åtgärder för att komma till rätta med
problemen.

Thord Palmlund redovisade SIV:s program för att genom rationaliseringsåtgärder
korta handläggningstiderna. Som exempel nämnde han delegering
till AMS av korta arbetstillstånd, ökad delegering till utlandsmyndigheter
av visumärenden samt förestående delegering till polisen av positiva
beslut i vissa förlängningsärenden. Han lämnade också information
om en försöksverksamhet som tar sikte på ett ökat lokalt samarbete mellan
polisens utredare och tjänstemän inom SIV. Målet är snabbare och säkrare
avgöranden i tillståndsärenden.

Huvudfrågorna inom flyktingpolitiken redovisades. Den aktuella flyktinginvandringen
på 4000—6000 per år väntades fortsätta i ungefär samma

omfattning. Det stora problemet gällde möjligheten att bereda arbete eller
adekvat utbildning för de flyktingar som kom till Sverige. Samlade insatser
av alla berörda myndigheter var påkallade för att åstadkomma förbättringar.

SIV:s stöd till invandrarnas riksorganisationer behandlades. Thord
Palmlund betonade organisationernas viktiga roll och strök särskilt under
deras svåra ekonomiska läge som orsakats av kostnadsökningar, hög ambitionsnivå
och stagnerande bidrag.

Verkets arbete med att öka kunskaperna om den invandrade befolkningen
— invandrarkunskapsprojektet - berördes i korthet. Prov på informationsmaterial
som producerats inom projektet visades. Även annat informationsmaterial
som verket tagit fram redovisades.

Trots förbättring i balanssituationen och den ytterligare förkortning av
väntetiderna som borde vara möjlig genom fortsatta rationaliseringar betecknade
Thord Palmlund invandrarverkets resurssituation som ansträngd.
De administrativa resurserna svarade inte mot ärendemängden
och de rättssäkerhetskrav som gällde, ej heller mot behovet av information
till och om den invandrade befolkningen och övriga åtgärder för invandrarna
i Sverige. Med tanke på budgetinstruktionerna nöjde sig verket trots
detta med att begränsa sina anslagskrav till en begäran att slippa huvudalternativets
minskning av anslaget med 2% samt att få behålla de tre
tjänster som verket fatt extra medel för i syfte att avarbeta balanser.

Utgångsläge, mål och organisation utgjorde huvudpunkter i generaldirektör
Jonas Norrbys föredragning om statens vattenfallsverks verksamhet.

Förbrukningen av el inom industrin har stagnerat sedan början av 1970-talet medan övrig förbrukning ökat — framför allt på grund av övergång
från oljeuppvärmning till elvärme. Den totala elförbrukningen väntades
öka med ca 3,5% per år (jämfört med 6 å 7% per år före 1974).

Elbehovet väntades under 1980-talet under normala år tillgodoses huvudsakligen
med vattenkraft och kärnkraft. Jonas Norrby framhöll att vi
praktiskt taget har frigjort oss från olja vid elproduktion.

Onormala förhållanden, som t. ex. mycket torra eller kalla år eller låg
tillgänglighet i kärnkraftverken, kan dock medföra större behov av elproduktion
i oljeeldade anläggningar. Under sådana år blir elproduktionen
dyr, eftersom produktion i oljekondenskraftverk är förenad med betydligt
högre rörliga kostnader än vattenkraft och kärnkraft.

När det gällde den totala kostnaden för kärnkraft och vattenkraft lämnade
Jonas Norrby följande uppgifter.

Den totala kostnaden för att producera el i Forsmark block 1 och 2
uppgick under 1981/82 till 11,1 öre i genomsnitt per kWh. Motsvarande
kostnad i Ringhals block 1 och 2 uppgick till 13,7 öre. Medtages även block

3 blev kostnaden 14,9 öre. Den högre kostnaden berodde på att block 3
drevs med endast 40% effekt men belastades med fulla kostnader. Kostnaden
för att producera el i vattenkraftstationerna Stornorrfors och Harsprånget
uppgick — räknat vid normalårsproduktion - till ca 2,5-3,5 öre
per kWh. Vid beräkningen av kostnaderna hade kapitalkostnaderna i fast
penningvärde fördelats jämnt över anläggningens hela livslängd. Den bokslutsmässiga
kostnaden var högre i böljan av anläggningens livstid men
lägre under senare delen.

1 Ringhals var ombyggnad av ånggeneratorerna i block 3 och 4 nödvändig
på grund av en felkonstruktion. Block 4 väntades bli klart i april 1983
och block 3 skulle byggas om under sommaren 1983. Förhandlingar pågick
med Westinghouse, som levererat ånggeneratorerna, om kostnaden för
ombyggnaderna och därmed sammanhängande garantivillkor. Vissa problem
av annorlunda natur fanns med ånggeneratorerna i block 2. Ytterligare
erfarenheter och överväganden borde avvaktas innan beslut togs om
eventuella mera genomgripande åtgärder. Vattenfall räknade med full produktion
i Ringhals under 1984.

De anläggningar som skall producera elkraften under 1980-talet var alla i
drift eller skulle tas i drift inom ett par år. Det var därför möjligt att
tämligen väl förutse elpriserna under denna period. Vattenfall räknade
med oförändrade realpriser på el under 1980-talet. Prisutvecklingen därefter
blir beroende av vilka nya elproduktionsanläggningar som kommer att
byggas.

Jonas Norrby framhöll vattenkraftens fördelar och menade att vi borde
inrikta oss mot en utbyggnad av 76 TWh snarare än de av statsmakterna
fastlagda 66 TWh. Kostnaden för att bygga ut varierar starkt mellan olika
projekt. Av de outbyggda storälvarna är Kalix älv dyrare att bygga ut än
Pite älv, som i sin tur bedöms vara dyrare än Vindelälven.

Vattenfall tar löpande till vara de möjligheter till ombyggnad och effektivisering
av kraftstationer och andra anläggningar som finns. Framträdande
exempel under senare tid har varit ombyggnaden av Porjus i Luleälven
och Näs i Dalälven samt tillbyggnaden med ett nytt aggregat i Lilla Edet i
Göta älv. I stort torde dock dessa möjligheter vara ganska uttömda för
Vattenfall. Kostnaderna för att få fram el till abonnenterna avser kostnader
för produktion, överföring och distribution inkl. överföringsförluster. Dessa
kostnader varierar för olika typer av abonnenter. Den andel av kostnaden
för inköpt kraft som avser distribution är t. ex. 25% för en medelstor
industri medan motsvarande andel för ett hushåll utan elvärme är 60% och
för hushåll med elvärme 42 %. Ökade kostnader för elproduktion medför
därför inte en motsvarande ökning av det pris som kunden betalar.

Jämfört med andra länder har Sverige låga elpriser, vilket ger svensk
industri betydande konkurrensfördelar. Om vi skulle behöva basera vår
elförsörjning på kolkondenskraftverk kan det, enligt Jonas Norrby, befaras
att dessa fördelar går förlorade.

Vattenfall har till uppgift att

- handha statens kraftverksrörelse och därmed sammanhängande verksamhet
samt verka för en rationell elenergiförsöijning inom riket

- självt eller i samverkan med andra uppföra och driva anläggningar för eleller
värmeförsöijning

- bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet för energiförsörjning
och att utföra demonstrationsanläggningar

- handha kanalrörelsen vid Trollhätte kanalverk.

Det övergripande målet kan sägas vara att leverera elenergi som kunderna
efterfrågar till lägsta möjliga pris, dvs. självkostnad inkl. statens
krav på ränta och avskrivning. På grund av Vattenfalls storlek och räckvidd
(via stamnätet) är verket normerande för prisbildningen hos andra
kraftföretag såvitt gäller högspänningsleveranser. Även verkets lågspänningstariffer
har ett väsentligt inflytande på prisbildningen hos övriga
distributörer.

Underordnat detta allmänna mål har Vattenfall behov av att formulera
operativa mål för att koncentrera krafter och insatser på områden som
anses särskilt väsentliga. Verket prioriterar fem områden; kärnkraftens
drifttillgänglighet och säkerhet, minskat oljeberoende i landet, kraftfull
satsning på ny energiteknik, samverkan med kommuner och kunder och
ökad effektivitet inom verket.

I syfte att skapa bättre förutsättningar för att utföra verkets uppgifter
och nå uppsatta mål har Vattenfall omorganiserats. Den nya organisationen
trädde i kraft den 1 juli 1982, men organisationsarbetet gick vidare och
fördjupades. Inriktningen är bl. a. att åstadkomma resultatenheter inom
verkets driftenheter och större självständighet för regionala enheter.

Antalet anställda inom verket väntas minska från ca 11000 till ca 9000 i
slutet av 1980-talet. Byggnadsverksamheten går ner i och med att kärnkraftverken
blir färdiga och vattenkraftbyggena blir färre. Mycket arbete
behövs dock för att förstärka kraftnätet. Detta sker bl. a. i Stockholmstrakten
genom att en dubbelledning (2x400 kV) byggs i stället för den av
Vattenfall föreslagna 800 kV-ledningen. Förseningen av utbyggnaden har
lett till risker för störningar i elförsörjningen i Stockholmsområdet. Vattenfall
har dock vidtagit speciella åtgärder för att minska riskerna.

Beslut om ytterligare vattenkraftutbyggnad eller en gasledning genom
Sverige skulle medföra stor sysselsättningsökning, bl. a. för Vattenfall.

Det ekonomiska utfallet under budgetåret 1982/83 skulle komma att
påverkas av stora oförutsedda kostnader, uppgående till 460 milj. kr., på
grund av devalvering och vattenkraftskatt. Vattenfall räknade dock med
att kunna uppfylla statsmakternas avkastningskrav genom att upplösa 250
milj. kr. av tidigare avsatta reserver.

Stiftelsen Samhällsföretag företräddes av verkställande direktören Gerhard
Larsson och ekonomidirektören Åke Lindblad.

Gerhard Larsson redogjorde för motiven till Samhällsföretagsgruppens
bildande, nämligen att genom avlönat arbete ge en trygg och meningsfull
sysselsättning åt de arbetshandikappade som inte kan få arbete på den
reguljära arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen disponerar samtliga
platser inom företagsgruppen och anvisar de personer som är i behov av
skyddat arbete. Företagsgruppen har således en arbetsmarknadspolitisk
uppgift. Samtidigt skall verksamheten enligt regeringens och riksdagens
direktiv bedrivas affärsmässigt och vara en del av det svenska näringslivet.
Det innebär att företagsgruppen skall iaktta de regler och principer som
normalt tillämpas i näringslivet.

Det grundläggande måttet på företagsgruppens arbetsmarknadspolitiska
och sociala måluppfyllelse enligt riksdagens uppdrag är sysselsättningsvolymen,
dvs. antalet arbetstimmar för arbetshandikappade. Genom att det
ekonomiska resultatet — rörelseunderskottet - relateras till sysselsättningsvolymen,
erhålls ett måluttryck och ett resultatmått som uttrycker
sambandet mellan det sociala och det ekonomiska målet. Målet är sålunda
att minimera rörelseunderskottet och driftbidraget i procent av lönekostnaderna
för arbetshandikappade.

Åke Lindblad redogjorde för företagsgruppens utveckling, sysselsättningsmässigt
och rörelseresultatmässigt, sedan bildandet den 1 januari
1980. Vid företagsgruppens ca 360 verkstäder hade årligen nyanställts
drygt 3500 personer. Det är nästan 50% fler än vad som var möjligt i den
splittrade organisation som fanns under 1970-talet. Varje år slutade emellertid
ca 10%, varför nettoökningen per år stannade vid ca 1 100 personer.
Under tiden 1980-1982/83 beräknades resultatet förbättras med 180 milj.
kr. (i fast penningvärde) genom olika effektiviseringar som blivit möjliga
med den nya organisationen. Gerhard Larsson berörde i anslutning härtill
de svårigheter som kan föreligga när man skall förena de sociala och de
ekonomiska målen och därvid undvika kritik från övrigt näringsliv. I detta
sammanhang konstaterades bl. a. att om kravet på meningsfulla arbetsuppgifter
skall kunna tillgodoses måste tillverkningen inom företagsgruppen
avse efterfrågade varor och tjänster, vilket i praktiken innebär en aktiv
försäljning och marknadsföring i konkurrens med övrigt näringsliv.

Ett omfattande utvecklingsarbete bedrivs inom gruppen med frågor som
rör social planering och rapportering. Vid föredragningen lämnades en kort
redovisning av alternativa beräkningsmetoder som tagits fram inom Samhällsföretag
för att belysa rörelseresultatet mätt med statsfinansiella resp.
samhällsekonomiska mått.

Avslutningsvis diskuterades utvecklingen för företagsgruppens exportförsäljningsbolag
Samhäll AB, exportförsäljningens utveckling i övrigt
inom företagsgruppen, aktuella problem vid prissättningen av företagsgruppens
produkter samt möjligheterna att för produktion inom Samhälls -

företagsgruppen välja produkter för vilka konkurrenssituationen är sådan
att besvärande konkurrensförhållanden gentemot näringslivet i övrigt i
större utsträckning än hittills kan undvikas.

Generaldirektör Per Anders Örtendahl lämnade följande upplysningar
om vägverkets verksamhet och ansvarsområden.

I Sverige finns ca 400000 km vägar, fördelade på 97900 km statliga
vägar, 5700 km statskommunvägar, 25900 km övriga kommunvägar,
68700 km enskilda vägar med statsbidrag och 210000 km övriga vägar.

Vägverket har ca 9000 anställda i sin fasta organisation och sysselsätter
dessutom genom entreprenörer ytterligare ca 6000 personer.

Organisationen består centralt av 6 avdelningar och regionalt av 24
vägförvaltningar och 7 byggnadsdistrikt. Dessutom bedrivs viss internationell
verksamhet genom dotterbolaget SveRoad.

Ordinarie anslag under verksamhetsåret 1982/83 var 5,2 miljarder kronor.
Härtill kommer tilläggsanslag och konjunkturmedel på 1,8 miljarder
kronor, samt beslutade beredskapsmedel på 300 milj. kr. Sammanlagt
uppgick anslagen sålunda till 7,3 miljarder kronor.

Driftanslaget har under en följd av år varit reellt oförändrat men under
vidmakthållandenivån enligt 1979 års trafikpolitiska beslut. Skador i vägkroppen,
nedslitna beläggningar och eftersatt brounderhåll har blivit en
följd av detta. Vi har på det statliga vägnätet ca 11 000 broar varav ca 30%
är byggda före förstatligandet 1940. Många av broarna har i dag skador
som kräver omfattande reparationer, framhöll Per Anders Örtendahl.

Vägverkets ordinarie byggnadsanslag har under senaste tioårsperioden i
stort sett halverats. Till följd härav har de personella resurserna måst
bantas vilket i sin tur resulterat i bl. a. en sned åldersfördelning och därmed
sammanhängande problem.

I takt med konjunktursvängningarna har arbetsmarknadsstimulerande
medel i stor utsträckning anvisats för vägbyggandet. Svårigheter i planering
och resursdimensionering har härigenom uppkommit, vilket har medfört
stora påfrestningar på personal och organisation. Man har stått inför
personalminskning och samtidigt fått spänna bågen litet extra för att klara
av den ökade arbetsbörda som extramedlen fört med sig. Att bromsa och
gasa samtidigt är i många fall besvärligt, påpekade Per Anders Örtendahl.

Trafikökningen och bilarnas utveckling har föranlett ökade krav på
väghållningen, nya väghållningsmetoder och bättre redskap. Vägverket
bedriver därför också forskning och utveckling. Som exempel på detta kan
nämnas YIG-beläggning - en billigare typ av beläggning som passar på det
trafiksvaga vägnätet, RST-bilen som registrerar jämnhet och krackeleringar,
deflektometern som mäter bärighet, FIA-bilen vilken registrerar vägens
linjeföring och vägdatabanken där en mängd data om vägstandard, olyckor
m. m. lagras.

3.2 Länsresorna

Revisorerna har besökt Västernorrlands län under tre dagar i augusti
1982 och Östergötlands län under tre dagar i juni 1983.

Västernorrlands län

Resans första dag inleddes med besök vid Bogrundets plantskola där
revisorerna gavs en allmän översikt över skogsnäringens betydelse och
skogsindustrins problem, främst virkesbristen.

Vid ett besök hos Sundsvalls kommun informerades om kommunen och
dess luftmiljöproblem.

På centrala studiestödsnämnden (SCN) uppmärksammades revisorerna
på de problem som är förknippade med långivningen. Studiestödstagarnas
totala skuld beräknas under de närmaste tio åren bli fyrdubblad till drygt 80
miljarder kronor, delvis som följd av systemet med uppräkning av skulden
med ett s.k. regleringstal (f. n. 4,2% per år). Systemet leder till att under
de närmaste åren återbetalningen blir lägre än skuldens tillväxt genom
uppräkningen.

Vid ett besök vid statens löne- och pensionsverk (SPV) redovisades
SPV:s uppgifter, organisation, resurser och informerades om utredningar
avseende förändringar på pensionsområdet samt om utvecklingen av lönesystemet
SLÖR och andra personaladministrativa system.

På riksförsäkringsverkets (RFV) tekniska byrå besöktes bl. a. datorhallar
och terminalmottagning. Utbetalningarna från byrån motsvarar ca 25 %
av köpkraften i landet.

Bland de frågor som behandlades var anläggningens sårbarhet samt
problem att behålla och rekrytera kvalificerad ADB-teknisk personal i
samband med omlokaliseringen 1972-1974.

Den andra studiedagens förmiddag ägnades åt ett besök i Stiftelsen
Midlandproduktions verkstad i Timrå samt åt en överläggning på länsstyrelsen
i Härnösand, där länsledningen redovisade sin syn på Västernorrlands
utveckling. En av länsstyrelsens huvuduppgifter angavs vara att
mildra effekterna av strukturrationaliseringen. Enligt landshövdingens mening
har inget län drabbats så hårt av denna som Y-län.

Under bussfärd från Härnösand till Sandö informerades revisorerna om
den rationaliseringsvåg som svept över Ådalen-Kramfors.

På Sandö besöktes dels civilförsvarsstyrelsens utbildnings- och förrådsanläggning
(CUFA-Sandö), där befäl inom civilförsvaret utbildas och
övas, dels Sandö U-centrum, statens skola för biståndsutbildning.

Under bussresa från Sandö till Köpmanholmen informerades om Höga
Kusten-utredningen och Köpmanholmenprojektet.

Vid ett besök på Ulvöarna redovisades glesbygdsproblem, främst i fråga
om skolor och bostäder. Även naturvårdsfrågor och turistfrågor diskuterades.

Den sista studiedagen inleddes i Örnsköldsvik med att företrädare för
kommunen och Mo och Domsjö lämnade en redogörelse för industrifrågor
inom Örnsköldsviks kommun. Genom förekomsten av många mindre och
medelstora företag ansåg sig kommunen ha en relativt god bredd inom
industrisektorn.

Under bussfärd till Sollefteå lämnades information om utvecklingen
inom Sollefteå kommun.

Efter ett uppehåll i Gålsjö Bruk gjordes ett besök på Österåsens hälsohem.
Hälsohemmet drivs av en stiftelse med landstinget i Västernorrland
som huvudintressent.

Vid ett besök på statens hundskola lämnades en översiktlig redogörelse
för denna myndighets verksamhet med avel och träning av hundar för
uppgifter som ledarhundar för synskadade, som polishundar, narkotikahundar
samt bevaknings- och skyddshundar. Stiftelsen Sollefteå djursjukhus
besöktes också.

Östergötlands län

I sällskap med representanter för länsstyrelsen besökte revisorerna under
resan i länet SMHI och sjöfartsverket i Norrköping, universitetet och
försvarets forskningsanstalt i Linköping samt Valdemars viks, Norrköpings,
Motala och Vadstena kommuner. I Motala gavs särskild information
om Göta Kanalbolag och Luxor AB.

Hos SMHI orienterades revisorerna om den nyligen genomförda omorganisationen
av verket, vilken bl. a. inneburit en övergång till mer affärsmässiga
verksamhetsformer. Vidare berördes frågan om ett utökat samarbete
med flygvapnets vädertjänst, den ökande datoriseringen som medför
bortfall av mindre kvalificerade tjänster, svårigheter med årliga generella
besparingar samt projektet Promis 90, en regional vädertjänst för korta
detaljerade prognoser.

På sjöfartsverket framhölls för revisorerna att verket uppfyller besparingskraven,
bl. a. genom rationaliseringar inom lotsväsendet. För sjökartläggning
behövs dock mera resurser. En redogörelse lämnades för den nya
enheten hos verket för transport av farligt gods och för det internationella
samarbetet i fråga om transportsäkerhetssystem. Också organisationen för
haveriutredningar behandlades.

Vid sammanträffanden med kommunernas representanter fick revisorerna
en allmän överblick över aktuella förhållanden och problem. I Valdemars
viks kommun stod bl. a. skärgårdsfrågor och turism i förgrunden då
Gryts skärgård ingår i ett av landets 25 primära rekreationsområden.
Företrädare för Norrköpings kommun informerade om den betydelse inflyttningen
av fem statliga verk haft för kommunen och om en ansökan hos
regeringen att få inrätta frihamn/exportzon för att locka till sig industri.

Erfarenheter av kommundelning delgavs revisorerna i Motala och Vad -

stena kommuner. Dessa hade sammanlagts år 1974 men åter blivit självständiga
år 1980. Båda kommunerna redovisade en ökning av den kommunala
personalen. I Vadstena visades den statsägda nyrestaurerade klosterkyrkan
samt den delvis återuppbyggda vallen runt Vadstena slott med
plats för landsarkivets lokaler.

I Motala fick revisorerna också information om verksamheten och den
ekonomiska situationen vid Göta Kanalbolag och Luxor AB vilka numera
är i statlig ägo. Beträffande kanalen omtalades att verksamheten alltsedan
andra världskriget gått med förlust vilken huvudsakligen täckts genom
avkastning från främst bolagets skogsfastigheter. Sedan staten ingick som
ägare år 1978 pågår moderniserings- och upprustningsarbeten i AMS regi.
Olika förslag till ekonomiska lösningar redovisades. Luxor övertogs av
staten år 1979 och har vid två tillfällen fått omfattande kapitaltillskott för
finansiell rekonstruktion. Efter kraftiga personalminskningar och satsningar
på nya produkter, bl. a. satellitmottagare, har ekonomin nu förbättrats.

Under revisorernas besök vid Linköpings universitet beskrevs särskilt
verksamheten vid institutionen Teknik Centrum, som bl. a. syftar till att
föra ut idéer och uppfinningar från universitetet till industriellt utnyttjande.
Finansiering sker genom uppdragsavgifter och ett mindre anslag.

På försvarets forskningsanstalt (FOA 3) redogjordes ingående för erfarenheterna
kring utlokaliseringen från Stockholm. Av de ca 300 anställda
var 100 anställda redan före utlokaliseringsbeslutet. Omflyttningen har gått
bra, men kontakterna med Stockholm kräver täta resor, ca 500 per år.

Revisorerna blev under färd mellan olika besöksobjekt informerade
bl. a. om naturvårds- och miljöskyddsfrågor samt om förestående ombyggnad
av den olycksbelastade delen av Europaväg 4 mellan Norrköping och
Norsholm.

Resan i Östergötlands län avslutades på länsstyrelsen i Linköping med
en summering av tredagarsbesöket. Landshövdingen jämte tjänstemän
från länsstyrelsen besvarade revisorernas frågor med anledning av iakttagelser
under resan. Dessutom diskuterades bl. a. turism, trafiksäkerhet,
medel för regional utveckling och besparingsarbetet inom länsstyrelsen.

3. 3 Besvarade remisser

Under verksamhetsåret har revisorerna eller deras arbetsutskott yttrat sig i

följande ärenden.

— Till riksdagens finansutskott den 23 september över promemoria med
förslag till ny lag om riksgäldskontoret

— Till industridepartementet över statskontorets rapport (1982:15) Statliga
stödinsatser främst till näringslivet - Inventering samt principförslag
till stödregister

Till riksdagens förvaltningskontor den 18 oktober över rapport angående
riksdagens författningssamling (RFS)

Till riksdagens förvaltningskontor den 3 och den 23 mars över RFKutredningens
betänkande Översyn av RFK:s organisation
Till riksdagens förvaltningskontor den 11 april över promemoria med
förslag till ny lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor
Till riksdagens finansutskott den 19 maj över motionerna 1982/83:359
och 2170 angående riksdagens revisorers begränsade möjligheter att
granska statlig verksamhet som drivs i form av aktiebolag eller stiftelse
Till justitiedepartementet den 17 juni över promemorian Myndigheternas
bevakning av statens rätt (Ds Ju 1983:5).

Bilagor

Granskningsplanen för 1983/84

Bilaga 1 47

Till riksdagen under verksamhetsåret 1981/82 avlåtna skrivelser

Bilaga 2 Skrivelse angående besparingsåtgärder i statsförvaltningen
49

Bilaga 3 Skrivelse i anslutning till granskning av domänverket 74

Bilaga 4 Skrivelse angående riksbankens regionala organisation 98

Bilaga 5 Skrivelse angående riksdagen och försvarsplaneringen 160

BILAGA I

Granskningsplanen för 1983/84

Revisorerna har den 17 juni 1983 fastställt en granskningsplan för verksamhetsåret
1983/84. De ärenden som finns uppförda på planen fördelar sig
på riksdagsutskotten enligt följande.

Finansutskottet

1. Statens utlåningsverksamhet

2. Byggnadsstyrelsens handläggning av ärendet om nya lokaler för svenska
ambassaden i London (förstudie)

3. Redovisningsskyldighet för statliga bidrag (förstudie)

4. Verkschefernas utnyttjande av myndigheternas revisionskontor (förstudie) Skatteutskottet 5.

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter: uppbördsstatistiken 6.

Taxering i första instans

7. Ett mera samlat myndighetsansvar för debitering, uppbörd och kontroll
av skatter och arbetsgivaravgifter

8. Multinationella företags skatteförhållanden (fördjupad förstudie)

9. Olika bosättningsbegrepp och deras tillämpning (vilande förstudie)

Justitieutskottet

10. Jämförande studium av driften av några kriminalvårdsanstalter

11. Kostnaden för förvaringen av anhållna och häktade under utredningstiden Försvarsutskottet 12.

ÖEF:s handläggning av avskrivningslån och försörjningsberedskapslån Socialutskottet 13.

Läkemedelsprovningen (förstudie)

14. Yrkesinspektionen (förstudie)

15. Statens utgifter för bidragsförskott (förstudie)

Kulturutskottet

16. Statens anslag till Operan

Utbildningsutskottet

17. Det datorbaserade systemet för studiedokumentation (STUDOK)

18. Kommunernas användning av statsbidraget till driften av grundskolan

Trafikutskottet

19. Användningen av avbemannade fyr- och lotsplatser

20. Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten

Jordbruksutskottet

21. Insamlingen av returpapper (förstudie)

Näringsutskottet

22. Nämnden för fartygskreditgarantier

23. Sveriges exportråd (förstudie)

24. Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel (förstudie)

Arbetsmarknadsutskottet

25. Arbetsmarknadsverkets personalsituation

26. Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga civila myndigheter 27.

Regionala utvecklingsinsatser (förstudie)

Bostadsutskottet

28. Exekutionsväsendet

a) Indrivningsstatistiken

b) Kronofogdemyndigheternas utnyttjande av personalresurser

29. Räntebidrag till bostadslån (vilande förstudie)

BILAGA 2

Riksdagens revisorers skrivelse angående besparingsåtgärder i statsförvaltningen 1982-11-11

Till riksdagen
1 Inledning

I de anvisningar för statsmyndigheternas anslagsframställningar som
utfärdats under senare år har behovet av besparingar och omprioriteringar
inom statsverksamheten starkt betonats. Sedan år 1978 har myndigheterna
ålagts att som ett huvudförslag redovisa ett besparingsalternativ, motsvarande
en 2-procentig real nedskärning av anslaget för närmast föregående
budgetår. Vissa myndigheter har avkrävts förslag till större nedskärningar.

På initiativ av riksdagens finansutskott har riksdagens revisorer genomfört
en granskning rörande resultatet av dessa besparingsåtgärder. Undersökningen
har främst avsett budgetåren 1979/80 och 1980/81 samt har
omfattat ett begränsat antal myndigheter. Därvid har vi sökt klarlägga i
vilken utsträckning besparingar på myndighetsanslagen faktiskt har genomförts,
på vilket sätt så har skett och vilka sakliga effekter vidtagna
åtgärder har fått. För att få ett vidare perspektiv på besparings- och
rationaliseringarbetet har vi i ärendet inhämtat upplysningar om rationaliseringsverksamhet
inom näringslivet.

Revisorerna förordar
dels

att nuvarande generella besparingsmetod ersätts av ett system med
selektiva besparingsåtgärder i kombination med klara politiska ställningstaganden
i prioriteringsfrågor,

dels ock

att som vägledning för myndigheterna en sammanställning görs av erfarenheterna
av de senaste årens besparingsarbete,
att SIPU får i uppdrag att rapportera om myndigheternas svårigheter att
leva upp till statsmakternas krav på anslagsframställningarna,

att i budgetpropositionen redovisas myndigheternas huvudförslag liksom
föredragandens motiv för och bedömda effekter av vald anslagsnivå,
att reglerna för prisomräkning av anslag ej utnyttjas för reala resursnedskärningar.
Myndigheterna ålagda besparingar bör redovisas öppet och
ingå i planeringsförutsättningarna,

4 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 2

att hinder i besparingsarbetet som beror på att myndigheter tvingas
subventionera artskild verksamhet undanröjs,
att verksamhet av permanent karaktär ej finansieras med upprepade
engångsanvisningar samt att extraordinär verksamhet av mer långvarig art
inordnas i den ordinarie budgetprocessen. Där så inte är lämpligt bör
engångsanvisningarna och den extraordinära verksamheten klart redovisas,

att myndigheterna uppmanas att i sina anslagsframställningar i större
utsträckning än hittills rapportera de samverkansproblem och hinder för en
rationell ärendehandläggning som uppmärksammas inom den samhällssektor
där myndigheten är verksam,
att i budgetpropositionen en redogörelse lämnas för sådana av myndigheterna
aktualiserade större besparingsförslag som ej legat till grund för
anslagsberäkningen,

att i budgetpropositionen en kortfattad redovisning ges av myndigheternas
långtidsbedömningar avseende besparingsverksamheten,
att riksdagen delger regeringen vad revisorerna i övrigt anfört om besparingsarbetet.

Som ett led i granskningen har upprättats en rapport med titeln Effekter
av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen (1981/82:5). Yttranden
över rapporten har avgetts av tio remissinstanser. En sammanfattning av
rapporten och remissvaren är som bilaga fogad till denna skrivelse.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

Det växande budgetunderskottet och obalansen i den svenska ekonomin
har under de senaste åren föranlett statsmakterna att vidta kraftiga besparingsinsatser
i syfte att begränsa statsutgifterna. Genom vidtagna besparingsåtgärder
har de offentliga utgifternas tillväxt dämpats.

För myndigheternas förvaltningskostnader har besparingssträvandena
alltsedan år 1978 främst kommit till uttryck i generella anvisningar om
årliga 2-procentiga reala nedskärningar. I 1982 års anvisningar för myndigheternas
budgetarbete aviseras nedskärningar om totalt 10 procent för
kommande femårsperiod.

En konsekvent tillämpning av 2-procentbesparingarna över hela myndighetssektorn
skulle enligt beräkningar i 1982 års långtidsbudget inte
medföra större besparingar för statsverket än 300 å 400 milj.kr. per år i
fasta priser. I förhållande till det statliga budgetunderskottets storlek ger
nedskärningarna i förvaltningen således statsflnansiellt endast marginella
besparingseffekter. Det har likväl ansetts nödvändigt att ta till vara alla
möjligheter att anpassa statsutgifterna till en ökningstakt som är förenlig
med samhällsekonomisk balans.

Besparingarna om 2 procent förutsätts myndigheterna kunna klara genom
fortlöpande produktivitetsförbättringar så att verksamheten kan bedrivas
med i huvudsak oförändrad ambitionsnivå.

Revisorerna har hos sex myndigheter inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
nämligen kommerskollegium, tullverket, patent- och
registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och
kartellnämnd och konsumentverket, ingående studerat anslagsyrkanden,
budgetbehandling och budgetutfall för de två första budgetåren med
generella besparingskrav, 1979/80 och 1980/81. Härav har bl. a. framgått
att ålagda besparingar kunnat genomföras hos vissa myndigheter med i
stort sett oförändrad ambitionsnivå och hos andra med varierande grad av
ambitionsnivåsänkningar.

Granskningen har vidare visat att det är svårt för myndigheterna att i
fortsättningen möta generella nedskärningar med rationaliseringar och omprioriteringar.
Statsmakterna måste i ökad utsträckning ta ställning till de
avvägningsfrågor som besparingskraven aktualiserar. Detta har med skärpa
framhållits inte bara av de i granskningen ingående myndigheterna utan
även från myndigheter med vilka revisorerna kommit i kontakt under
länsresor och vid särskilda föredragningar. Nedskärningar av verksamheter
kan i vissa fall ge sådana effekter att de ej är samhällsekonomiskt
lönsamma, vilket enligt revisorernas mening är något som man hittills
försummat att tillräckligt beakta. Vi anser att detta är ett förhållande som
fordrar ökad uppmärksamhet.

Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm
(EFI) har på revisorernas uppdrag gjort en undersökning rörande besparings-
och rationaliseringsarbetet inom näringslivet. EFI har därvid funnit
att arbetet inriktats på följande fyra huvudområden, nämligen åtgärder för
strukturering av verksamheter på ansvarsområden, åtgärder för resultatoch
kostnadsuppföljning, utveckling av chefskap och effektivisering av
administrativa rutiner. Revisorernas granskning har gett vid handen att
dessa angreppssätt används också inom den offentliga sektorn.

De överväganden och förslag som vår granskning gett anledning till
kommer i det följande att behandlas under tre huvudrubriker:

Resultat av och erfarenheter från besparingsarbetet

Övergripande besparingsfrågor

Åtgärder för att förbättra riksdagens beslutsunderlag i budgetprocessen.

2.2 Resultat av och erfarenheter från besparingsarbetet

I samband med de senaste årens besparingsarbete har myndigheterna
ställts inför ökade krav på rationaliseringar, analyser och långsiktigt omprioriterings-
och planeringsarbete. Samtidigt har riksrevisionsverkets och
statskontorets verksamhet i allt högre grad inriktats på övergripande utredningar.
Möjligheterna till individuellt stöd för den enskilda myndigheten

har härigenom minskat. De utvärderingar och handledningar som getts ut
är mestadels av principiell och föga konkret natur.

Mot bakgrunden härav har i rapporten föreslagits att erfarenheterna av
de senaste årens rationaliserings- och besparingsarbete sammanfattas i
någon form av besparingshandbok. I handboken bör enligt förslaget redovisas
tillämpade angreppssätt, metoder och arbetsformer. Vidare bör
handboken ge vägledning till de skrifter och utredningar i ämnet som
publicerats av bl.a. statskontoret, riksrevisionsverket och statens institut
för personaladministration och personalutbildning (SIPU). En beskrivning
av myndigheter som genomfört större och principiellt intressanta rationaliseringsprojekt
bör också ingå.

Förslaget om en besparingshandbok tillstyrks eller lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har inga
sakliga invändningar men anser att den föreslagna handboken eller annan
dokumentation inte kan kompensera resursbristen vid de administrativa
enheterna. Statskontoret är tveksamt till förslaget. Besparingsproblemen
är enligt kontoret så mångfacetterade att de knappast på ett meningsfullt
och pedagogiskt riktigt sätt kan fångas i en enda handbok. Det är därför
bättre att bryta ner problemen i avgränsbara delar och behandla vaije del
för sig.

Revisorerna för sin del anser att den föreslagna handledningen visserligen
inte kan ersätta bristen på utredningsresurser vid myndigheterna eller
de statliga rationaliseringsorganen men att den ändå kan fylla en viktig
funktion som förmedlare av sådana angreppssätt, metoder och arbetsformer
som visat sig lyckosamma i besparingsarbetet. Enligt vår mening
bör handledningen kunna öka erfarenhetsutbytet mellan myndigheterna
och ge uppslag till nya besparingsprojekt.

Vi föreslår därför att, som vägledning för myndigheternas rationaliseringsarbete,
en sammanställning görs av erfarenheterna från de senaste
årens besparingsarbete i enlighet med vad som förordats i rapporten.
Särskilt vill revisorerna betona den föreslagna sammanställningens funktion
som idégivare på ett konkret och praktiskt plan.

I anvisningarna för 1983/84 års anslagsframställningar konstateras, som
framgår av granskningsrapporten, en rad brister i många anslagsframställningar.
Dessa ger ofta en oklar bild av myndighetens verksamhet, dess
ambitioner, resultat m. m. Den allmänna översikten är ofta för allmänt
hållen. Den ekonomiska översikten ger inte någon överblick över hela
myndighetens verksamhet. Resultatanalysen redovisar inte alltid vad som
har åstadkommits och hur detta stämmer med uppställda mål. Huvudförslaget,
slutligen, saknar ofta en plan för hur det skall genomföras och vilka
konsekvenserna blir för personal och verksamhet.

I samma anvisningar begärs att myndigheterna i petita för 1983/84 också
skall redovisa besparingsförslag för vissa s. k. sakanslag. Redovisningen
skall bl.a. innefatta myndighetens bedömning av de administrativa, juridis -

ka, tekniska m. fl. förutsättningar sorn finns för att genomföra besparingen,
en analys av besparingens fördelningspolitiska effekter, eventuella förändringar
på statsbudgetens inkomstsida samt en bedömning av konsekvenserna
för annat anslag/område, t. ex. kommunerna och socialförsäkringssektorn
.

Revisorerna vill, i likhet med vad som uttalas i granskningsrapporten,
ifrågasätta om myndigheternas administrativa enheter med ofta små resurser
kan leva upp till de ökade krav i bl.a. redovisningshänseende som
ställs av statsmakterna. En av de granskade myndigheterna, tullverket,
liksom en av remissinstanserna, socialstyrelsen, betvivlar att resultatet
blivit en sådan förbättring av beslutsunderlaget som svarar mot arbetsinsatsen.
Socialstyrelsen efterlyser det meningsfulla i att myndigheterna
utarbetar noggranna planer och alternativ när regering och riksdag inte tar
ställning till dessa och inte heller besvarar de i underlaget angivna frågorna.
Också de två länsstyrelserna som yttrat sig över granskningsrapporten
klagar över de hårda redovisningskraven i förhållande till de krympande
administrativa resurserna.

Nu behandlade fråga bör enligt vår mening ställas under närmare belysning.
Därför föreslås att SIPU — som genom sin utbildnings- och konsultationsverksamhet
erhåller stor förtrogenhet med besparings- och rationaliseringsproblematiken
- redovisar de hinder myndigheterna anser finnas
när det gäller att efterleva alla de krav som statsmakterna ställer på
besparingsutredningar, resultatanalyser, långsiktigt omprioriterings- och
planeringsarbete samt andra former av analyser och redovisningar. Redovisningen
bör grundas främst på vad som framkommer i samband med den
nya chefsutbildningen. Även viktigare erfarenheter som vinns från SIPU:s
övriga verksamhet bör kunna förmedlas.

I budgetdepartementets promemoria Utformning av regleringsbrev, daterad
1982-03-22, sägs att budgetpropositionen visserligen primärt är avsedd
för riksdagen men att den i praktiken också innehåller mycken information
som är antingen avsedd för internt bruk inom regeringskansliet
eller direkt riktad till myndigheterna. En utförlig budgetproposition, framhålls
det vidare, underlättar myndigheternas planering. Eftersom regleringsbreven
inte kan utfärdas förrän riksdagens beslut föreligger är myndigheterna
för sin verksamhetsplanering hänvisade till det underlag som
budgetpropositionen ger.

Uppfattningen att budgetpropositionen är - eller bör vara - ett viktigt
planeringsinstrument för myndigheterna bekräftas av revisorernas granskning.
En av de granskade myndigheterna, kommerskollegium, pekar på de
planeringssvårigheter som följer av att regleringsbreven ofta inte expedieras
förrän i slutet av juni månad. Som tidigare nämnts ifrågasätter
socialstyrelsen det meningsfulla i att myndigheterna utarbetar noggranna
planer och alternativ när reaktionen från regeringens sida uteblir.

I likhet med vad som konstaterats i granskningsrapporten finner reviso -

rerna att det i budgetpropositionen ofta saknas en korrespondens mellan
återgivna myndighetsyrkanden och regeringens bedömningar i motsvarande
delar. Föredragandens inställning till yrkandena bör redovisas klarare.
Likaså framgår sällan föredragandens bedömning av konsekvenserna för
myndighetens verksamhet av föreslagen anslagsnivå.

Med hänvisning till det anförda föreslår vi att i budgetpropositionen
regelmässigt redovisas myndigheternas huvudförslag liksom föredragandens
motiv för och bedömda effekter av den valda anslagsnivån.

Revisorernas granskning har visat att det ofta råder en betydande
oenighet mellan myndighet och regeringskansliet om hur inflationskompensationen,
dvs. prisomräkningen, skall beräknas. Detta hänger samman
med att departementen i vissa fall medvetet synes ha utnyttjat prisomräkningen
för ytterligare resursneddragningar. Den i granskningsrapporten
framförda uppfattningen, att prisomräkningens uppgift bör strikt begränsas
till att kompensera myndigheterna för externt betingade kostnadsökningar,
delas av de flesta remissinstanser som yttrat sig i ämnet. Exempelvis anser
socialstyrelsen metoden med mycket för låga prisomräkningar ”på gränsen
till otillständig”.

Revisorerna instämmer i uppfattningen att prisomräkningen bör hållas
klart åtskild från på politiska grunder gjorda ställningstaganden om reala
resursminskningar, dvs. att myndigheterna ålagda besparingar skall redovisas
öppet och ingå i planeringsförutsättningarna.

Vid revisorernas granskning har uppmärksammats ett exempel på oklar
finansierings- och verksamhetsavgränsning. Ett större besparingsförslag,
innebärande att patent- och registreringsverket självt skulle publicera de
uppgifter rörande aktiebolagsregistret som mot avgift införs i Post- och
Inrikes Tidningar, kom aldrig att realiseras. Anledningen härtill var huvudsakligen
att med hjälp av tidningens annonsintäkter finansieras utgivandet
av Svenska akademiens ordlista.

Revisorerna anser det olyckligt att patent- och registreringsverket tvingas
subventionera en verksamhet som ligger vid sidan om myndighetens
ordinarie. Härigenom hindras verket från att bedriva sin egen verksamhet
på ekonomiskt mest fördelaktiga sätt.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår vi att i förekommande fall
hinder i besparingsarbetet som beror på att myndigheter tvingas subventionera
artskild verksamhet undanröjs.

I rapporten har konstaterats att det för närvarande är svårt att med
någon säkerhet bedöma storleken av de reala besparingskrav som ålagts
myndigheterna och därmed också hur stora besparingar som uppnåtts.
Statskontoret pekar i detta sammanhang på betydelsen av att mätmetoder
utvecklas för att belysa hur den reella resursförbrukningen vid olika myndigheter
förändras över tiden. De angivna svårigheterna hänger samman
med en rad förhållanden, bl.a. det tidigare behandlade problemet med
”inbakade” resursnedskärningar i prisomräkningen. Andra sådana förhål -

landen är det system med årligen återkommande engångsanvisningar som
uppmärksammats vid patent- och registreringsverket samt den uppdelning
av verksamheten i en ordinarie och en ”extraordinär” del som tillämpas
vid pris- och kartellnämnden.

I sistnämnda hänseende har i rapporten föreslagits att förekomsten av
engångsanvisningar och extraordinär verksamhet av permanent karaktär
klart redovisas i budgetpropositionen. Beträffande engångsanvisningar tillstyrks
förslaget av statskontoret som dock i första hand förordar att dessa,
om de återkommer år efter år, inordnas i de ordinarie anslagen.

Revisorerna ansluter sig till statskontorets bedömning och anser dessutom
att synsättet bör tillämpas såväl på engångsanvisningar som på extraordinär
verksamhet. Sålunda föreslås att verksamhet av permanent karaktär
ej skall finansieras med upprepade engångsanvisningar samt att extraordinär
verksamhet av mer långvarig art inordnas i den ordinarie budgetprocessen
via befintliga eller nya anslag. Där så inte är lämpligt bör
engångsanvisningarna och den extraordinära verksamheten klart redovisas.

Våra förslag om en bättre redovisning fyller också syftet att förbättra
riksdagens insyn i och möjligheter att ta aktiv del i besparingsarbetet. I
avsnittet 2.4 återkommer revisorerna med ytterligare förslag i samma
syfte.

2.3 Övergripande besparingsfrågor

I granskningsrapporten har konstaterats att besparingsutrymmet uppenbarligen
varierar starkt från myndighet till myndighet, beroende på faktorer
som storlek, av omvärlden styrd volymtillväxt, tidigare återhållsam
anslagstilldelning och finansieringsform. Detta förhållande har medfört
olägenheter vid tillämpningen av nuvarande schahloniserade 2-procentbesparingar.

Så gott som samtliga remissinstanser har uttalat sig kritiskt mot generella
nedskärningar som metod och har förespråkat en mera selektiv bedömning
i det fortsatta besparingsarbetet. Kommerskollegium har dock i sitt
yttrande pekat på en fördel med den generella metoden, nämligen att den
tvingar myndigheterna att se över sin verksamhet och också framtvingar
större aktivitet inom planering, budgetering och rationalisering.

Revisorerna anser för sin del att de generella besparingskraven haft den
positiva effekt som kommerskollegium pekat på men att nackdelarna med
hänsyn till de varierande förhållandena i statsförvaltningen varit övervägande.

Framför myndigheterna ligger nu enligt utfärdade anvisningar ett femårigt
perspektiv med reala resursminskningar om i normalfallet 10 procent.
De av revisorernas granskning omfattade myndigheterna har bedömt att
nedskärningar av denna storlek inte kan klaras genom produktivitetshö -

jande åtgärder utan kräver mer eller mindre långtgående ingrepp i verksamhetens
inriktning och omfattning liksom i organisationsstrukturen. Mot
den bakgrunden har i rapporten föreslagits att diskussioner i prioriteringsfrågor
tidigt börjar föras mellan myndighet och regeringskansliet inför den
förestående femåriga besparingsperioden.

Behovet av en fastare styrning i prioriteringsfrågor har understrukits av
remissinstanserna. Enligt socialstyrelsen innebär nuvarande ordning att
myndigheterna själva måste dra politiska slutsatser av besparingsbesluten.
Statskontoret anser att statsmakterna i fortsättningen tydligare än hittills
och för en längre tidsperiod än ett år bör klargöra vilka verksamhetsområden
som skall undantas från besparingskrav respektive utsättas för mera
långtgående resursminskningar. Trafiksäkerhetsverket anser att verksamhet
som påböijats efter politiskt beslut också bör avvecklas genom sådant
beslut samt anser det självklart att regeringen ger myndigheterna besked i
prioriteringsfrågor.

Revisorerna vill för sin del i fråga om den fortsatta besparingen på
förvaltningsanslagen anföra följande.

Även om det sannolikt ännu inom vissa myndigheter finns ett rationaliseringsutrymme
torde flertalet myndigheter redan nu eller relativt snart
sakna möjligheter att genom rationaliseringar möta årliga besparingskrav
av den storlek som förutsätts. I en sådan situation måste en för statsförvaltningen
generell besparingsmetod anses vara ett olämpligt instrument.
Myndigheternas behov av politisk vägledning i prioriteringsfrågor måste
tillgodoses för att inte myndigheterna, som socialstyrelsen anfört, själva
skall tvingas till politiska avvägningar. Med hänvisning till det anförda
föreslår vi att nuvarande generella besparingsmetod ersätts av ett system
med selektiva besparingsåtgärder i kombination med klara politiska ställningstaganden
i prioriteringsfrågor.

I vad gäller avgiftsfinansierade verksamheter som tillhandahåller sina
tjänster på en marknad där volymen styrs av efterfrågan vill revisorerna
framhålla att besparingskraven inte bör drivas längre än vad som betingas
av behovet av en effektiv organisation.

När det så gäller takten i besparingsarbetet inom statsförvaltningen
finns det enligt revisorernas mening starka skäl för att arbetet inte drivs
snabbare än vad som medges av naturlig personalavgång och befintliga
möjligheter till alternativ sysselsättning inom statsförvaltningen eller annan
sektor. Eljest finns risk för att slutresultatet blir en samhällsekonomisk
merkostnad i stället för en besparing.

I besparingssyfte vidtagna förändringar i verksamheten vid en myndighet
kan i vissa fall komma att medföra att arbetsbetingelserna för annan
myndighet inom samma samhällssektor påverkas. Övervältringseffekter
mellan myndigheter och olika samhällssektorer kan alltså inte uteslutas. I
anledning härav föreslogs i granskningsrapporten att myndigheterna i sina
anslagsframställningar i större utsträckning än hittills skulle rapportera

samverkansproblem och hinder för en rationell ärendehandläggning.

Exempel på ett dylikt problem har lämnats i trafiksäkerhetsverkets
remissvar. Verket framhåller där att schablonbesparingarna vid länsstyrelsernas
bil- och körkortsregister påverkar verkets centrala register så att
obalans skapas i systemet som helhet. Två remissinstanser har avvisat
granskningsrapportens förslag med hänvisning till att det skulle innebära
ytterligare krav på utredningsverksamhet.

Revisorerna är av den meningen att ett enkelt rapportförfarande angående
iakttagna samverkansproblem och hinder för rationell ärendehandläggning
ej kan leda till någon nämnvärt större arbetsbelastning för myndigheterna.
Vi föreslår därför att en uppmaning av angiven innebörd inarbetas
i de årliga budgetanvisningarna.

2.4 Åtgärder för att förbättra riksdagens beslutsunderlag i budgetprocessen

Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit sitt eget ansvar för besparingsarbetet
inom statsförvaltningen. Bl.a. har utskotten uppmanats att
inventera lämpliga besparingsprojekt inom sina respektive verksamhetsområden.

I konsekvens med dessa uttalanden har i granskningsrapporten föreslagits
åtgärder syftande till en förbättring av riksdagens viktigaste beslutsunderlag,
budgetpropositionen. Förslagen har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran under remissbehandlingen.

Enligt revisorernas mening har den genomförda granskningen visat att i
budgetpropositionen lämnad redovisning inte ger riksdagen det informationsunderlag
som fordras för att riksdagen skall kunna ta sådan aktiv del i
besparingsarbetet som man själv uttalat sig för. I avsnittet 2.2 ovan har vi
avgett vissa förslag som, om de genomförs, inte bara bör vara en hjälp för
myndigheterna och för utvärderingen av besparingsarbetet utan också bör
förbättra budgetpropositionen i dess primära funktion som riksdagens
viktigaste informationskälla i budgetprocessen. Härutöver vill vi förorda
två åtgärder avseende budgetpropositionens utformning.

Revisorerna föreslår sålunda att en redogörelse lämnas även för sådana
av myndigheterna väckta större besparings/årslag som ej lagts till grund
för anslagsberäkningen. Motsvarande förslag i granskningsrapporten har
välkomnats av bl.a. generaltullstyrelsen och socialstyrelsen. Förstnämnda
myndighet konstaterar att fortgående nedskärningar framtvingar ändringar
av sådan räckvidd att de kräver statsmakternas beslut och understryker
angelägenheten av att myndigheternas förslag tas upp till prövning i anslutning
till budgetarbetet. Socialstyrelsen ifrågasätter — som tidigare redovisats
- det meningsfulla i att myndigheterna utarbetar noggranna planer
och alternativ när regering och riksdag underlåter att ta ställning.

Det är slutligen enligt revisorernas mening nödvändigt att riksdagen
också hålls informerad om besparingarnas mera långsiktiga konsekvenser

för myndigheternas mål och hittills tillämpade ambitionsnivåer. Revisorerna
anser därför att i budgetpropositionen bör lämnas en kortfattad redogörelse
för myndighetens bedömningar av besparingsverksamhetens långsiktiga
konsekvenser.

3 Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna

1. att nuvarande generella besparingsmetod bör ersättas av ett system
med selektiva besparingsåtgärder i kombination med klara
politiska ställningstaganden i prioriteringsfrågor,

2. att som vägledning för myndigheterna en sammanställning bör
göras av erfarenheterna av de senaste årens besparingsarbete,

3. att SIPU bör få i uppdrag att rapportera om myndigheternas
svårigheter att leva upp till statsmakternas krav på anslagsframställningarna,

4. att i budgetpropositionen bör redovisas myndigheternas huvudförslag
liksom föredragandens motiv för och bedömda effekter
av vald anslagsnivå,

5. att reglerna för prisomräkning av anslag ej bör utnyttjas för reala
resursnedskärningar samt att myndigheterna ålagda besparingar
bör redovisas öppet och ingå i planeringsförutsättningarna,

6. att hinder i besparingsarbetet som beror på att myndigheter
tvingas subventionera artskild verksamhet bör undanröjas,

7. att verksamhet av permanent karaktär ej bör finansieras med
upprepade engångsanvisningar samt att extraordinär verksamhet
av mer långvarig art bör inordnas i den ordinarie budgetprocessen
eller där så inte är lämpligt engångsanvisningarna och den
extraordinära verksamheten bör klart redovisas,

8. att myndigheterna bör uppmanas att i sina anslagsframställningar
i större utsträckning än hittills rapportera de samverkansproblem
och hinder för en rationell ärendehandläggning som uppmärksammas
inom den samhällssektor där myndigheten är verksam,

9. att en redogörelse bör lämnas i budgetpropositionen för sådana
av myndigheterna aktualiserade större besparingsförslag som ej
legat till grund för anslagsberäkningen,

10. att en kortfattad redovisning bör ges i budgetpropositionen av
myndigheternas långtidsbedömningar avseende besparingsverksamheten,

11. vad revisorerna i övrigt anfört om besparingsarbetet.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m). Hagar Normark (s), Bertil
Jonasson (c), Ralf Lindström (s), John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s),
Wivi-Anne Radesjö (s). Arne Gadd (s). Birgitta Rydle (m). Olle Aulin (m)
och Kerstin Andersson (c).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen (föredragande), avdelningsdirektören
Kristina Lindegren och byrådirektören Gunnar Järnebeck.

På riksdagens revisorers vägnar
STURE PALM

Rolf Jensen

Reservation

Allan Åkerlind (m). Bertil Jonasson (c), Birgitta Rydle (m). Olle Aulin
(m) och Kerstin Andersson (c) anser

dels att den att-sats på s. 1 som börjar "att nuvarande generella” och
slutar ”i prioriteringsfrågor" bort ha följande lydelse:

att besparingar på myndigheternas förvaltningsanslag i större utsträckning
bör åstadkommas genom selektiva åtgärder i kombination med klara
politiska ställningstaganden i prioriteringsfrågor,

dels att den del av revisorernas överväganden på s. 8 som börjar ”Även
om” och slutar ”i prioriteringsfrågor” bort ha följande lydelse:

Även om det sannolikt ännu inom vissa myndigheter finns ett rationaliseringsutrymme
torde flertalet myndigheter redan nu eller relativt snart ha
svårt att genom rationaliseringar möta årliga generella besparingskrav av
den storlek som förutsätts. Därtill kommer att myndigheternas behov av
politisk vägledning i prioriteringsfrågor måste tillgodoses för att inte myndigheterna
som nu, vilket socialstyrelsen påpekat, själva skall tvingas till
politiska avvägningar. Som en följd av det anförda anser vi att besparingar
på myndigheternas förvaltningsanslag i större utsträckning bör åtstadkommas
genom selektiva besparingsåtgärder i kombination med klara politiska
ställningstaganden i prioriteringsfrågor och att statsmakterna således tillmäter
den generella besparingsmetoden mindre betydelse.

dels att revisorernas hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att besparingar på myndigheternas förvaltningsanslag i större
utsträckning bör åstadkommas genom selektiva åtgärder i kombination
med klara politiska ställningstaganden i prioriteringsfrågor.

Underbilaga
till bilaga 2

RIKSDAGENS REVISORER

1982-11-11

Sammanfattning av rapport 1981/82:5 om effekter av vissa besparingsåtgärder
i statsförvaltningen och de remissyttranden som avgetts
över den

1 Rapporten

1.1 Bakgrund och syfte m. m.

I de anvisningar för statsmyndigheternas anslagsframställningar som
utfärdats under senare år har behovet av besparingar och omprioriteringar
inom statsverksamheten starkt betonats. Sedan 1978 års budgetarbete,
avseende budgetåret 1979/80, har gällt att myndigheterna i sina anslagsäskanden
som huvudförslag skall presentera ett besparingsaltemativ. Huvudförslaget
skall utgå från en anslagsnivå som ligger 2 procent under det
pris- och löneomräknade myndighetsanslaget för närmast föregående budgetår.
Härutöver har vissa myndigheter fått i uppdrag att i sina petita
redovisa mera långtgående besparingsaltemativ.

Det av revisorerna beslutade granskningsprojektet om effekter av vissa
besparingsåtgärder i statsförvaltningen har aktualiserats av riksdagens finansutskott.
Syftet med granskningen har varit att med begränsning till ett
antal myndigheter söka klarlägga i vilken utsträckning förutsatta besparingar
på myndighetsanslagen faktiskt har genomförts, på vilket sätt så har
skett och vilka sakliga effekter vidtagna åtgärder har fått.

Granskningen har omfattat sex myndigheter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, nämligen kommerskollegium, tullverket, patentoch
registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och
kartellnämnd och konsumentverket, samt har avsett budgetåren 1979/80
och 1980/81.

För att få ett vidare perspektiv på besparings- och rationaliseringsarbetet
har revisorerna i granskningsärendet inhämtat upplysningar om rationaliseringsverksamhet
inom näringslivet. Undersökningen har utförts av
Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm
(EFI).

I rapporten lämnas bl.a. en översiktlig redogörelse för besparingssträvandena
i statsförvaltningen och för av statsmakterna uppsatta sparmål.
Därefter lämnas detaljerade beskrivningar av vad som framkommit under
granskningen av de sex statliga myndigheterna samt sammanfattas de
viktigaste resultaten i EFI-studien. Rapporten avslutas med vissa överväganden
och förslag.

1.2 Myndighetsstudien

De sex ovannämnda myndigheterna representerar såväl små, medelstora
som stora myndigheter och myndigheter med budget i såväl programsom
resursslagstermer.

Studien har lagts upp så att för varje myndighet redovisas för vartdera av
budgetåren 1979/80 och 1980/81 myndighetens yrkanden, budgetbehandlingen
och budgetutfallet. Särskilt intresse ägnas utformningen av myndighetens
besparingsalternativ, det s. k. huvudförslaget, och den vidare
behandlingen av förslaget i budgetprocessen. Viktigare sifferunderlag presenteras
i tablåer i anslutning till texten. Vidare redovisas myndighetens
egen syn — inhämtad främst genom en enkät — på hittillsvarande och
kommande besparingsarbete.

Granskningen har visat att myndigheterna - med ett par undantag -presenterat det första årets huvudförslag som en schablonmässig nedskärning
av resurserna med 2 procent. Påföljande års förslag har mera innehållit
medvetet valda besparingsobjekt. Endast konsumentverket ålades för
budgetåret 1979/80 ett besparingskrav enligt huvudförslaget, medan
1980/81 samtliga myndigheter utom näringsfrihetsombudsmannen fick vidkännas
besparingar.

Enligt granskningen genomfördes de ålagda besparingarna. Vid bedömningen
har i rapporten tillämpats följande operationella definition av termen
”uppnådd besparing”, nämligen dels att anslaget enligt regleringsbrev
för ett budgetår innefattat ett besparingskrav, dels att myndigheten inte
förbrukat mer än anslaget enligt regleringsbrev, med tillägg för s.k. ”legala
löneöverskridanden”, främst på grund av nya löneavtal, och överskridanden
i fråga om sådana ej begränsade poster som sjukvård och lokaler.
Överskridanden enligt regeringsbrev räknades inte myndigheten ”tillgodo”
om de bedömdes vara ett uttryck för att myndigheten inte klarade
den verksamhet som förutsattes vid anslagstilldelningen.

Att mera exakt bestämma storleken av genomförda besparingar är emellertid
svårt. Detta hänger samman bl.a. med följande uppmärksammade
förhållanden.

Av myndighetsstudien framgår att det ofta råder en betydande oenighet
mellan myndighet och regeringskansliet om hur inflationskompensationen,
dvs. prisomräkningen, skall beräknas. Orsaken synes främst vara att departementens
prisomräkning inte strikt kompenserar myndigheterna för
kostnadsökningar utan att däri ligger en viss medveten resursnedskärning.

Av myndighetsstudien framgår vidare att det på grund av nya avtal
faktiskt gjorda överskridandet av anslagsposten för löner oftast är lägre än
den av myndigheten beräknade bruttokostnaden för ingångna avtal. Orsaken
härtill kan vara att avtalskostnaden blivit för högt beräknad och/eller
att vid budgetårets ingång anvisade lönemedel, efter schablonmässig omräkning,
varit för stora. Då lönerna är den helt dominerande kostnadsposten
vid flertalet myndigheter är metoderna för beräkning av lönekompen -

sation av stort intresse. Det har noterats att regeringskansliet i budgetarbetet
inför 1982/83 genom statens arbetsgivarverk haft tillgång till ett mer
detaljerat underlag, varför kostnadseffekterna av löneavtalen kunnat beräknas
utifrån myndigheternas faktiska löneprofil.

Vid en av de studerade myndigheterna, patent- och registreringsverket,
tillämpas ett system av årligen återkommande engångsanvisningar som
tillsammans kan utgöra upp till en dryg tiondel av totalanslaget. I sådana
fall kan det vara svårt att fastställa om myndigheten klarat ett uppställt
besparingskrav då detta endast har avseende på grundanslaget.

Ett förhållande av delvis besläktad art har iakttagits vid studiet av
statens pris- och kartellnämnd. Sedan flera år är verksamheten vid myndigheten
uppdelad i en ordinarie och en "extraordinär” del. Sistnämnda
del engagerar omkring 30 tjänstemän och tar omkring 15 procent av totalbudgeten.
Finansieringen sker via av regeringen medgivna anslagsöverskridanden
och utanför den normala budgetprocessen. 1 budgetpropositionen
anges endast det antal personer som är sysselsatta i den ”extraordinära”
verksamheten. Någon upplysning om det närmare innehållet i
denna verksamhet eller om kostnaderna för den lämnas inte.

Principen om det slutna budgetåret, dvs. att outnyttjade medel under
förslagsanslag i regel inte får disponeras efter budgetårets slut, kan ge
anledning till ”köprusher” i juni månad. Dessa kan antingen vara ett
uttryck för att anslaget beräknats för högt eller tyda på en strävan hos
myndigheten att iaktta sparsamhet i början av budgetåret för att senare
klara ett uppdämt köpbehov. Under tiden för granskningen har kammarkollegiets
revisionskontor riktat anmärkning mot en myndighet i undersökningen
för att denna använt outnyttjade medel för utgifter hänförliga till
kommande budgetår. Ett sådant förfarande, som står i strid med bokföringsförordningen,
försvårar en bedömning av besparingsmöjligheterna.

Granskningen har visat att besparingarna kunnat genomföras hos vissa
myndigheter med i stort sett oförändrad ambitionsnivå och hos andra med
varierande grad av ambitionsnivåsänkningar.

I fråga om konsekvenserna av kommande besparingar om totalt 10
procent i ett femårigt perspektiv förutspår samtliga sex myndigheter ambitionsnivåsänkningar.
Bl.a. statens pris- och kartellnämnd och konsumentverket
anser det nödvändigt att statsmakterna tar förnyad ställning till
verksamhetens omfattning och inriktning. Av andra åtgärder som kan bli
aktuella nämner konsumentverket, liksom för övrigt tullverket, organisationsöversyner.
Näringsfrihetsombudsmannen hävdar att en 10-procentig
nedskärning skulle ”slå sönder” nuvarande organisation. Tullverket upprepar
tidigare framförda krav på ändringar och förenklingar i det regelsystem
verket har att tillämpa. Patent- och registreringsverket betonar att en
10-procentig minskning kommer att öka balanserna på ett för kunderna
helt oacceptabelt sätt.

De förutsebara nedskärningarna under en femårsperiod beräknas vidare

få till följd avsevärda personalminskningar. Endast kommerskollegium och
tullverket bedömer att dessa kan klaras genom naturlig avgång. Personalindragningarna
torde resultera i ett överskott av lokaler. Lokalkostnaderna
har för de två granskade budgetåren av myndigheterna betraktats som en
budgetmässigt närmast ”fri” resurs. Åtgärder vidtas dock för närvarande i
syfte att reellt inkludera lokalkostnaderna i budgetprövningen och att öka
utbytbarheten mellan lokalkostnader och andra förvaltningskostnader.
Därmed ökar myndigheternas intresse av att avhända sig icke använda
lokaler.

Under granskningen har särskilt uppmärksammats vikten av att beräknade
personalindragningar och därmed uppkommande överskott på lokaler
i god tid inrapporteras till statens arbetsmarknadsnämnd och byggnadsstyrelsen.
1 de nya årliga anvisningarna för petitaarbetet avseende
budgetåret 1983/84 har dessa frågor åtgärdats genom föreskrifter om rapport-
och samrådsskyldighet.

De årligen upprepade besparingskraven har för flera av de granskade
myndigheterna inneburit att den myndighetsinterna budgetprocessen intensifierats.
Också kraven i budgethandboken och de årliga anvisningarna
på bl. a. analyser av verksamheten har gjort budgetarbetet mer omfattande.
En av myndigheterna, tullverket, ifrågasätter om resultatet blivit en
sådan förbättring av beslutsunderlaget som svarar mot arbetsinsatsen.
Myndigheternas svårigheter att leva upp till de krav som ställs på anslagsframställningarna
framgår av de ovannämnda årliga anvisningarna för petitaarbetet.

Från myndigheter i studien har uttalats att besparingskrav utan bestämd
fördelning på budgetår vore att föredra. Detta behov har i viss mån tillgodosetts
i de nya årliga anvisningarna för budgetåret 1983/84. Häri sägs att
myndigheterna som ett tilläggsalternativ och enligt viss bestämd plan kan
presentera ett förslag om ojämnt fördelade besparingar under en femårsperiod,
förutsatt att den sammanlagda effekten under perioden är 10 procent.

Granskningen har gett ett bestämt intryck av att besparingsutrymmet
varierar från myndighet till myndighet, bl.a. beroende på storlek och
tidigare ”sparsamhet”. Vid en av de undersökta myndigheterna - näringsfrihetsombudsmannen
— synes besparingskapaciteten vara synnerligen
begränsad, bl. a. därför att myndigheten är liten och dessutom redan tidigare
varit omvittnat återhållsam med bl.a. expensmedel.

I rapporten framhålls att det över huvud taget kan diskuteras om alla
myndigheter urskiljningslöst skall omfattas av samma besparingskrav. Vissa
samhällsverksamheter synes med nödvändighet behöva prioriteras.

För myndigheter vars tjänster - liksom patent- och registreringsverkets
— finansieras helt genom avgifter bör besparingskraven endast syfta till en
effektivisering av verksamheten. Längre gående krav måste resultera i
försämrade möjligheter för dessa myndigheter att fylla sina uppgifter utan
att för den skull besparingen kommer statsverket till godo.

Vid granskningen har gjorts vissa iakttagelser som avser riksdagens
insyn i och möjlighet att påverka besparingsverksamheten. Brister i budgetpropositionens
information till riksdagen har konstaterats i vad gäller
redovisningen av huvudförslaget, föredragande statsråds beräkning av
prisomräkningens storlek, föredragandens inställning till myndighetens yrkanden
samt förekomsten och storleken av engångsanvisningar och andra
extraordinära finansieringsformer. Vidare har uppmärksammats att av
myndigheterna aktualiserade större besparingsförslag inte alltid förts fram
till riksdagens kännedom på ett sådant sätt att riksdagen haft möjlighet att
ta självständig ställning. Föredragandens bedömning av konsekvenserna
för myndighetens verksamhet av föreslagen anslagsnivå framgår sällan.
Slutligen saknas i budgetpropositionen en redovisning av myndigheternas
långtidsbedömningar avseende besparingsverksamheten under den närmaste
femårsperioden.

1.3 EFI-studien

Den av Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm
(EF1) på revisorernas uppdrag gjorda undersökningen har avsett att
belysa sådana synsätt, strategier och metoder för besparingar och rationaliseringar
som utvecklats inom näringslivet och som kan tänkas vara användbara
även inom offentlig förvaltning. EFI-studien bygger på ett antal
konkreta företagsexempel hämtade från Stal-Lavai Turbin AB, ASEA,
Scania-Bilar i Örebro AB, Volvo Olofströmsverken, Gränges Nyby AB
och Svenska AB Philips.

Studiet av de sex företagen visade att rationaliseringsarbetet med hänsyn
till dess inriktning kunde hänföras till ett eller flera av fyra huvudområden,
nämligen strukturering av områden för ansvar och befogenheter,
åtgärder för resultat- och kostnadsuppföljning, utveckling av chefskap och
effektivisering av administrativa rutiner.

I revisorernas egen granskning har ett försök gjorts att belysa i vad mån
näringslivets bärande rationaliseringstankar återfinns också inom statlig
förvaltning. Granskningen visar att många angreppssätt är gemensamma.

1.4 Överväganden och förslag

I granskningsrapporten gjorda överväganden och framförda förslag kan
sammanfattningsvis redovisas på följande sätt.

1.4.1 Metoder för besparingar och rationaliseringar

Erfarenheterna av de senaste årens rationaliserings- och besparingsarbete
bör sammanfattas i någon form av handbok. Tillämpade angreppssätt,
metoder och arbetsformer bör översiktligt redovisas. Handboken bör ge
vägledning till de skrifter och utredningar i ämnet som finns publicerade av

bl.a. statskontoret, riksrevisionsverket (RRV) och statens institut för personaladministration
och personalutbildning (SIPU). Det kan även vara
lämpligt att redovisa de myndigheter som genomfört större och principiellt
intressanta rationaliseringsprojekt. Ett ökat erfarenhetsutbyte möjliggörs
härigenom.

SIPU bör få i uppdrag att — i samband med den nya utbildningen av
chefer på olika nivåer - sammanställa och till budgetdepartementet vidarebefordra
information om hinder och svårigheter för myndigheterna att
efterleva alla de olika krav på besparingar, analyser och långsiktigt omprioriterings-
och planeringsarbete som ställs av statsmakterna.

1.4.2 Det långsiktiga besparingsarbetet och budgetdialogen
Prioriteringsdiskussioner bör tidigt komma i gång mellan myndighet och

departement inför den förestående femåriga besparingsperioden.

I det kommande besparingsarbetet bör uppmärksammas de speciella
problem som är förknippade med ett enhetligt besparingskrav för alla
myndigheter.

Myndigheterna bör uppmanas att i sina anslagsframställningar i större
utsträckning än hittills identifiera och rapportera de samverkansproblem
och hinder för en rationell ärendehandläggning som kan finnas inom den
samhällssektor där myndigheten är verksam.

1.4.3 Åtgärder för att förbättra riksdagens beslutsunderlag i budgetprocessen Värdet

av informationen i budgetpropositionen förbättras genom
att myndighetens huvudförslag beloppsmässigt anges och att föredragandens
motiveringar för sitt ställningstagande till myndighetens yrkanden,
inklusive prisomräkningen, klargörs,
att förekomsten av och kostnaderna för engångsanvisningar och extraordinär
verksamhet klart redovisas,
att en redogörelse lämnas för myndigheternas större besparingsförslag,
att föredragandens bedömning av effekterna av de besparingskrav som
åläggs en myndighet redovisas,
att en redovisning ges av myndigheternas långtidsbedömningar avseende
besparingsverksamheten.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten 1981/82:5 Effekter av vissa besparingsåtgärder
i statsförvaltningen har lämnats av socialstyrelsen, statskontoret,
kommerskollegium, generaltullstyrelsen, patent- och registreringsverket,
statens vägverk, trafiksäkerhetsverket, statens institut för personaladministration
och personalutbildning (SIPU), länsstyrelsen i Jönköpings län och
5 Riksdagen 1983184. 2 sami. Nr 2

länsstyrelsen i Västernorrlands län. Till sistnämnda remissvar har fogats
yttranden från länsstyrelsens SACO/SR-förening och ST-Länsstyrelse, avdelning
115.

2.1 Allmänna synpunkter på rapporten

Rapporten har rönt ett i stort sett positivt mottagande bland remissinstanserna.
Sålunda finnér t. ex. socialstyrelsen studien välavvägd och
översiktlig. Kommerskollegium anser att rapporten ger en i huvudsak
korrekt bild av besparingsarbetet vid kollegiet. Generaltullstyrelsen framhåller
värdet av den genomförda EFI-studien, som enligt styrelsen bör bli
känd inom en vidare krets av myndigheter. Patent- och registreringsverket
anser att rapporten ger värdefull inblick i de svårigheter som orsakas av
schablonnedskämingar utan klar politisk styrning från statsmakternas
sida. Trafiksäkerhetsverket finner det värdefullt att en utvärdering kommit
till stånd och anser att liknande studier bör göras om några år. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser undersökningen vara av stort intresse och att en
ny studie så småningom bör göras, förslagsvis med budgetåret 1982/83 som
utgångspunkt. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Västernorrlands
län.

2.2 Synpunkter på framlagda förslag

2.2.1 Inledning

Socialstyrelsen och vägverket biträder samtliga i rapporten framlagda
förslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har inte några invändningar i
sak mot förslagen men anser dem otillräckliga på sätt som framgår av den
följande redovisningen.

2.2.2 Förslaget om utarbetande av en besparingshandbok

I den föreslagna handboken bör enligt granskningsrapporten redovisas
dels översiktligt angreppssätt, metoder och arbetsformer rörande de senaste
årens rationaliseringsarbete, dels de myndigheter som genomfört större
och principiellt intressanta rationaliseringsprojekt. Härutöver bör handboken
ge vägledning till de skrifter och utredningar i ämnet som publicerats
av bl. a. statskontoret, RRV och S1PU.

Av de remissinstanser som kommenterat detta förslag är alla utom en
positiva. En sådan handbok skulle enligt patent- och registreringsverket
kunna öka erfarenhetsutbytet mellan olika myndigheter och även kunna ge
uppslag till nya projekt. Trafiksäkerhetsverket har inget att erinra mot
förslaget. För att handboken skall bli hanterlig är det enligt myndigheten
emellertid viktigt att den i första hand ger en allmän översikt och att den
därutöver ger en god vägledning till andra skrifter. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län, vilken myndighet som nämnts inte har några sakliga invänd -

ningar mot detta eller övriga förslag men finner dem otillräckliga, nämner
som exempel att resursbristen vid de administrativa enheterna inte kan
kompenseras med en handbok eller annan dokumentation.

SIPU:s erfarenheter av handboksutgivning visar på betydelsen av att
man klargör syftet med handboken och hur den skall användas samt av att
den ges rätt pedagogisk utformning och att utgivningen stöds genom konsultation,
utbildning, seminarier och konferenser. Med tanke på att det
ständigt sker en metodutveckling i fråga om besparings- och rationaliseringsarbete
är det vidare enligt SIPU viktigt att ta ställning till frågan om en
handbok skall ges ett mera allmänt innehåll, som kan gälla under längre tid,
eller om den skall vara en speciellt ämnesinriktad skrift som ges ut med
viss periodicitet. SIPU förklarar sig slutligen berett att lämna förslag till
innehåll och utformning m. m.

Statskontoret uttrycker tveksamhet inför förslaget. Kontorets erfarenhet
är att ju mer konkretiserade och specifika handledningar är, desto
mindre generell räckvidd får de. Vidare anförs att besparingsproblemen är
så mångfacetterade att de knappast på ett meningsfullt och pedagogiskt
riktigt sätt kan fångas i en enda handbok. Enligt kontorets mening är det
därför bättre att bryta ner problemen i avgränsbara delar och behandla
vaije del för sig.

2.2.3 Förslaget om uppdrag till SIPU att vidarebefordra information om
hinder och svårigheter att efterleva krav på besparingar m.m.

En dokumentation av föreslagen art bör enligt SIPU inte begränsas till
att enbart gälla det som behandlas i samband med den nya chefsutbildningen
utan också omfatta vad som kommer fram i SIPU:s övriga verksamhet
och som myndigheterna önskar att SIPU vidarebefordrar till berörda departement.
En översikt av hinder, svårigheter och förslag till lösningar
skulle, anför SIPU, kunna inrymmas i institutets verksamhet försöksvis
under en treårsperiod men verksamheten måste finansieras via anslag.
SIPU nämner i sammanhanget att man inlett ett internt projekt, benämnt
”Besparingsprojektet”. Inom ramen för detta har konferenser genomförts
med speciell inriktning på besparingsfrågor. Konferenserna har fungerat
som ett forum för utbyte av erfarenheter myndigheterna emellan. Dessutom
har hinder, svårigheter och förslag till lösningar dokumenterats för att
metoder, angreppssätt och arbetsformer skall kunna utvecklas och användas
av andra myndigheter.

Statskontoret ifrågasätter om SIPU i sin utbildningsverksamhet kan
fånga upp tillräckligt djupgående kunskaper och erfarenheter för att få
underlag för den föreslagna sammanställningen. Om en analys av hinder
och svårigheter bedöms önskvärd bör detta vara en uppgift för statskontoret.

2.2.4 Förslaget om att prioriteringsdiskussioner tidigt kommer i gång
mellan myndighet och departement inför den förestående femåriga
besparingsperioden

Patent- och registreringsverket anser som nämnts att rapporten ger en
värdefull inblick i de svårigheter som oundvikligen uppstår för myndigheterna
när dessa ställs inför schablonmässiga årliga nedskärningar utan en
klar styrning från statsmakternas sida. Verket är mot den bakgrunden
positivt till förslaget.

Trafiksäkerhetsverket tar i sammanhanget upp begreppet ”budgetdialogen”
till närmare analys. En sådan dialog är angelägen i den mån den
innebär möjligheter till ömsesidig information mellan departement och
myndighet. Men en vidare tillämpning är, betonar verket, varken önskvärd
eller förenlig med gällande konstitutionella principer. Sålunda måste det
anses helt fel att handläggare i departement och myndigheter i förväg
”kommer överens” om uppläggning och prioriteringar i samband med
budgetarbetet. Budgetdialogen får således inte från departementens sida
innebära några styrningar eller bindningar av myndigheternas verksamhet.
Erforderlig politisk styrning skall åstadkommas genom regeringsbeslut.

Enligt trafiksäkerhetsverket måste det anses otillbörligt att enskilda
myndigheter för fram besparingsförslag som innebär drastiska nedskärningar
av verksamhet som en gång inletts efter politiska beslut. Som
princip bör gälla att verksamhet som påbörjats efter politiskt beslut också
bör avvecklas genom sådant beslut. Avslutningsvis anför trafiksäkerhetsverket
att myndigheterna ”givetvis” skall kunna få besked från regeringen
rörande den politiska prioriteringen i konkreta frågor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser en förbättrad budgetdialog vara en
viktig förutsättning för det framtida besparingsarbetet och säger sig för
egen del ha efterlyst klarare ställningstaganden i prioriteringsfrågor från
regeringskansliet. Länsstyrelsen ifrågasätter dock realismen i att kommundepartementet
för prioriteringsdiskussioner med varje enskild länsstyrelse.
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
SACO/SR-Jöreningen vid sistnämnda myndighet uttalar att de politiskt
ansvariga måste göra en klar prioritering av verksamhetens olika delar för
att de negativa effekterna av besparingarna skall motverkas. Det är enligt
föreningen inte rimligt att enskilda tjänstemän skall avgöra vilket av flera
viktiga arbetsområden som skall prioriteras när resurserna inte räcker till.
ST-avdelningen vid samma länsstyrelse anser att revisionsrapporten ger
underlag för slutsatsen att fortsatta nedskärningar måste vara selektiva och
åtföljas av klara centrala direktiv om prioritering av verksamhetsområden.

2.2.5 Förslaget om att i det kommande besparingsarbetet bör uppmärksammas
de speciella problem som är förknippade med ett enhetligt
besparingskrav för alla myndigheter

Enligt socialstyrelsen innebär nuvarande ordning att myndigheterna
själva måste dra politiska slutsatser av besparingsbesluten. Styrelsen anser

att vid fortsatta besparingar varje myndighet måste särbehandlas. Statskontoret
för i sitt yttrande ett längre resonemang om för- och nackdelar
med generella respektive selektiva besparingsmetoder. Kontoret anser att
riksdag och regering i fortsättningen tydligare än hittills för en längre
tidsperiod än ett budgetår bör klargöra vilka verksamhetsområden som
skall undantas från besparingskrav respektive inom vilka fält man avseratt
genomföra mer långtgående resursminskningar. En sådan modifiering av
nuvarande generella metod skulle, anser statskontoret, möjliggöra en större
fasthet och långsiktighet i myndigheternas planering samt ge utgångspunkter
för en bättre styrning av det framtida rationaliseringsarbetet.

Kommerskollegium anser de årliga 2-procentiga besparingarna i och för
sig bra eftersom de tvingar myndigheterna att se över sina verksamheter
och också framtvingar större aktivitet inom planering, budgetering och
rationalisering. Vad kollegiet emellertid efterlyser är en metod som på ett
mer naturligt och positivt sätt motiverar myndigheterna att rationalisera
och spara. Kollegiet förutsätter att framtida anslagsminskningar inte genomförs
rent schablonmässigt utan med beaktande av myndighetens egna
bedömningar av besparingarnas effekter.

Generaltullstyrelsen understryker i sitt yttrande betydelsen av att besparingskraven
differentieras för olika myndigheter och verksamhetsområden.
För tullverkets del är narkotikabekämpningen, åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten, miljöskyddskontrollen och kontrollen av tekovaror
prioriterade områden. Vidare bör, säger generaltullstyrelsen, besparingskraven
utformas med hänsyn till den tillväxt i arbetsvolymen som
förekommer inom vissa myndigheter. Inom tullverket styrs arbetsvolymen
av bl.a. utrikeshandelns utveckling som under perioden 1981-1985 väntas
medföra en volymökning i storleksordningen 2-3 procent per år. Redan
denna volymökning svarar mot det av statsmakterna fastställda effektivitetsmålet.

Patent- och registreringsverket anser att ordningen med ett enhetligt
besparingskrav passar särskilt illa för myndigheter vars verksamhet avgiftsfinansieras.
För sådan verksamhet bör besparingskraven ej gå utöver
vad som krävs för en effekti visering av verksamheten.

Vägverket hävdar att en neddragning av verkets verksamhet kan betyda
och betyder en övervältring av kostnader på vägtrafikanterna, exempelvis
genom ett ökat antal olyckor, försämrad framkomlighet och ökat fordonsslitage.
En satsad krona i väghållningsinvesteringar uppges ge en trafikekonomisk
avkastning om en krona trettiofem öre.

Trafiksäkerhetsverket anser det självklart att besparingskraven bör tilllämpas
olika för olika myndigheter. En helt enhetlig tillämpning innebär ju
ingen prioritering och därigenom inte heller någon medveten politisk styrning
av resurserna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om besparingskraven skall
vara generellt tillämpliga för alla myndigheter. Konsekvenserna av en

sådan tillämpning kan i vissa fall bli att statsintäktema minskar i långt
högre grad än anslagen. Så kan exempelvis bli fallet när skatteadministrationen
och exekutionsväsendet fr.o.m. nästa budgetår skall omfattas av
besparingarna. Länsstyrelsen befarar att besparingar också inom andra
delar av länsstyrelsen kan leda till kostnadsökningar på andra håll i samhället.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är också skeptisk till den generella
tillämpningen av besparingskraven. Flertalet myndigheter torde vara positiva
till besparingar om kraven är rimliga och anpassade till myndigheternas
möjligheter att spara utan oacceptabla kvalitetsförsämringar eller alltför
kännbara personalmässiga konsekvenser. För övrigt anser länsstyrelsen
det vara en självklarhet att överensstämmelse skall råda mellan statsmakternas
krav på prestationer och resurstilldelning. Den otrygghet som
de till synes panikartade besparingskraven skapat inom många myndigheter
medverkar knappast till en effektivisering av verksamheten, anmärker
länsstyrelsen.

2.2.6 Förslaget om att myndigheterna i ökad omfattning bör identifiera
och rapportera samverkansproblem och hinder för en rationell ärendebehandling
som kan finnas inom den samhällssektor där myndigheten
är verksam

Traflksäkerhetsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län avvisar
detta förslag med hänvisning till att det skulle innebära ytterligare krav på
myndigheternas redovisning. Länsstyrelsen anser att man i en resursknapp
situation måste prioritera mera offensiva åtgärder än omfattande redovisningar.

2.2.7 Förslaget om att myndighetens huvudförslag bör anges i budgetpropositionen
i vilken också bör klargöras föredragandens motivering
för sitt ställningstagande till myndighetens yrkanden, inklusive prisomräkningen Socialstyrelsen

anser det väsentligt att riksdagens insyn och möjligheter
att påverka besparingsverksamheter förstärks. Den nuvarande metoden,
där föredraganden i propositionen utan kommentar och motivering bara
meddelar riksdagen att han beräknar ett anslag till ett visst belopp ger
enligt styrelsen vare sig riksdagen eller myndigheterna tillräcklig information.

Vidare anser socialstyrelsen metoden att tillämpa mycket låga prisomräkningar
”på gränsen till otillständig”. Det finns exempel på att prisstegringen
för konsulttjänster beräknats till 0 procent medan statskontoret som
expertmyndighet bedömt ökningen till 15 procent. Sådana faktiska besparingar
bör redovisas öppet. Sammanfattningsvis finnér socialstyrelsen det
mycket angeläget att regeringen i budgetpropositionen redovisar sina prisomräkningar.

Kommerskollegium delar uppfattningen att mer information bör föras in
i budgetpropositionen om såväl myndighetens förslag som föredragandens
ställningstaganden, bedömningar och beräkningar. Kollegiet framhåller
”med skärpa” vikten av att prisomräkningens uppgift renodlas till att avse
kompensation för kostnadsökningar och att den inte används som ett
verktyg för dolda besparingar.

Patent- och registreringsverket anser detta och övriga förslag rörande
budgetpropositionens innehåll och utformning betydelsefulla. Dock måste
konsekvenserna av föreslagna förändringar, om de genomförs, följas uppmärksamt
så att budgetprocessen inte blir mer tungrodd med risk för
tidsnöd, ökade svårigheter i förhandlingsarbetet m.m.

Trafiksäkerhetsverket, som i sammanhanget endast berör prisomräkningsproblemet,
säger sig ha fått i stort sett korrekt kompensation, möjligen
tack vare det arbete som har lagts ner på beräkningsunderlaget.

SIPU framhåller i sitt svar betydelsen av att riksdagen kontinuerligt
följer besparingsarbetet och att riksdagens ledamöter är väl insatta i rationaliserings-
och besparingsverksamhetens metoder och möjligheter. SIPU
säger sig i sammanhanget kunna utveckla och genomföra en utbildning
anpassad till riksdagens behov efter mönster från andra parlament.

2.2.8 Förslaget om att engångsanvisningar och extraordinär verksamhet
klart hör redovisas i budgetpropositionen

Statskontoret instämmer i förslaget såvitt avser engångsanvisningar, i
synnerhet när dessa återkommer år efter år, men ifrågasätter samtidigt om
inte sådana engångsanvisningar i första hand bör inordnas i de ordinarie
anslagen.

ST-avdelningen vid länsstyrelsen i Västernorrlands län noterar i sitt
yttrande att länsstyrelsen under senare år fått särskilda medel för bl.a.
sysselsättningsskapande åtgärder inom planeringsavdelningen och för förstärkt
revisionsverksamhet inom skatteavdelningen. Stora delar av dessa
medel används för konsultupphandling, vilket uppges ha inneburit problem
av både ekonomisk och personaladministrativ art. En finansiering på normalt
sätt via regleringsbrev med motsvarande tilldelning av fasta tjänster
vore att föredra och skulle, menar avdelningen, underlätta en mer långsiktig
personalplanering.

2.2.9 Förslaget om att budgetpropositionen bör innehålla en redogörelse
för myndigheternas större besparingsförslag

Enligt statskontoret finns skäl att ”i viss mån” beakta revisorernas
förslag, förutsatt att anslagsframställningarna är tillräckligt väl utformade.
Samtidigt erinrar kontoret om de krav som sedan länge framförts på att
budgetpropositionens totala omfång ej får bli för stort.

Generaltullstyrelsen är positiv till förslaget. De fortgående nedskärningarna
nödvändiggör rationaliseringsåtgärder, ofta av en sådan räckvidd att

de kräver statsmaktsbeslut. Styrelsen anser det angeläget att myndigheternas
förslag till åtgärder tas upp till prövning i anslutning till budgetarbetet.

2.2.10 Förslaget om att föredraganden i budgetpropositionen bör redovisa
sin bedömning av effekterna av de besparingskrav som åläggs
en myndighet

Kommerskollegium delar, som framgått av föregående redovisning, uppfattningen
att mer information bör föras in i budgetpropositionen om bl. a.
föredragandens bedömningar och beräkningar. Förslaget stöds också av
trafiksäkerhetsverket. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser detta förslag
”särskilt viktigt och angeläget”.

2.2.11 Förslaget om att budgetpropositionen bör innefatta en redovisning
av myndigheternas långtidsbedömningar avseende besparingsverksamheten Detta

förslag har inte kommenterats särskilt av någon remissinstans.

2.3 Övriga synpunkter

Under denna rubrik återges några av de synpunkter som framkommit
under remissbehandlingen och som saknar direkt anknytning till i rapporten
framlagda förslag.

Socialstyrelsen säger sig ha samma erfarenheter som generaltullstyrelsen
rörande de krav på anslagsframställningarna som vuxit fram under
senare år. Som framgår av rapporten ifrågasätter generaltullstyrelsen om
resultatet blivit en sådan förbättring av beslutsunderlaget som svarar mot
arbetsinsatsen. Socialstyrelsen efterlyser det meningsfulla i att myndigheterna
gör noggranna planer och alternativ när regering och riksdag inte tar
ställning till alternativen och inte heller besvarar de i underlaget angivna
frågorna.

Statskontoret anser rapporten vara behäftad med vissa beräkningstekniska
brister i vad avser frågan huruvida förutsatta besparingar inom de
undersökta myndigheterna uppnåtts. Kontoret kritiserar bl.a. den i rapporten
använda jämförelsen av kostnadsutvecklingen inom myndigheterna
med konsumentprisindex samt metoden att beräkna besparingskrav och
resursförbrukning. Samtidigt som kontoret presenterar ett alternativt förslag
till jämförande index konstaterar man indirekt att invändningsfria
mätmetoder saknas. Rapporten har, säger kontoret, fast uppmärksamheten
på betydelsen av att lämpliga mått utvecklas för belysning av hur den
reella resursförbrukningen vid olika myndigheter förändras över tiden.

Statskontoret anser vidare att granskningsrapporten ger en alltför onyanserad
bild beträffande kontorets möjligheter att ge individuellt myndighetsstöd.
Verket avsätter betydande resurser för att utarbeta generella
metodhandledningar. Till följd av de resursminskningar som också stats -

kontoret fått vidkännas tvingas verket prioritera sina stödinsatser till myndigheterna.

Kommerskollegium tar i sitt yttrande bl.a. upp frågan om besparingar på
lokalkostnader. Kollegiet är inte motståndare till sådana besparingar men
avvisar däremot tanken på att till byggnadsstyrelsen återlämna enstaka
rum så fort de blir lediga. En sådan ordning skulle snabbt kunna leda till
interna organisations-, säkerhets- och kommunikationsproblem. Bättre är
då, enligt kollegiet, att återlämnandet sker stegvis med några års mellanrum.

Vidare för kommerskollegium fram önskemålet att regleringsbreven expedieras
i böljan av juni i stället för som nu i slutet av samma månad. En
sådan tidigareläggning skulle underlätta den ekonomiska planeringen.

En förenkling av det personaladministrativa regelsystemet framhålls
också som önskvärd liksom någon form av ADB-system för sökning inom
detta område.

Trafiksäkerhetsverket ägnar ett avsnitt av sitt yttrande åt den s. k. EFIstudien
och de där redovisade fyra huvudområdena för rationalisering i
näringslivet. Som en följd av omläggningen av verkets anslagskonstruktion
har verket för avsikt att utarbeta en mera behovsanpassad resultatuppföljning.
Man har funnit att den resultatredovisning som nuvarande redovisningssystem,
system S, medger inte motsvarar användarnas krav på
enkelhet och överskådlighet. I sammanhanget framförs också tanken på att
myndigheterna bör reservera en del av överblivna medel från besparingar
och rationaliseringar för att kunna anlita konsulter vid nya rationaliseringsprojekt.
Enligt verket är det för de flesta myndigheter bättre att anlita
extern rationaliseringsexpertis än att binda resurser i form av egen personal.

BILAGA 3

Riksdagens revisorers skrivelse i anslutning till granskning av domänverket 1982-12-09

Till riksdagen
1 Inledning

Riksdagens revisorer har granskat de faktorer som ligger bakom intäktsoch
kostnadsutvecklingen vid domänverket. Resultatet av granskningen
har redovisats i en rapport (1981/82:4) Intäkts- och kostnadsutvecklingen
vid domänverket, vilken i mars 1982 sändes ut på remiss. Granskningen
utgör ett led i en allmän genomgång av de statliga affärsverkens intäktsoch
kostnadsutveckling. Tidigare har postverket, televerket, statensjärnvägar
och luftfartsverket granskats (se förslag 1980/81:4, TU 3, rskr 45).

Domänverket utgör i dag en del av Domänkoncernen, som förutom
affärsverket består av ett antal till verket hörande aktiebolag. Denna
organisatoriska struktur har påverkat uppläggningen av granskningen. Revisorerna
kan nämligen inte utan riksdagens särskilda tillstånd granska
statsverksamhet som bedrivs i aktiebolagsform. Då revisorerna i detta
ärende inte haft direkt anledning att inhämta sådant medgivande har
granskningen begränsats till affärsverkets verksamhet. Någon total bild av
den rörelse som Domänkoncemen bedriver har sålunda inte kunnat fås. De
erfarenheter som vunnits vid den nu genomförda granskningen ger revisorerna
anledning att närmare överväga den principiella frågan om revisorernas
möjligheter att granska statsförvaltning som bedrivs i form av stiftelser
och aktiebolag.

På grundval av rapporten och de över rapporten inhämtade remissyttrandena
föreslår revisorerna

att domänverkets avverkningsnivåer, produktionskapaciteten hos skogsindustrin
och det regionala sysselsättningsbehovet anpassas till varandra
genom planeringsöverläggningar mellan de olika intressenterna,
att domänverket i fortsättningen bygger upp ett större virkesförråd än vad
verket nu har, föryngrar dåligt beskogade arealer samt tillämpar även
en 20-årig planeringshorisont vid sidan av övriga planeringsperspektiv
samt

att användningen av skogsarealer ovanför gränsen för svårföryngrad skog
i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utreds.

Sammanfattningar av rapporten och remissyttrandena redovisas i bilaga
till denna skrivelse.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

Inriktningen av granskningen av domänverket har, liksom för den tidigare
granskningen av kommunikationsverken, varit att belysa intäkts- och
kostnadsposternas sakliga innebörd. Granskningen berör verkets strategi
och har begränsats till ett fåtal spörsmål som ansetts vara betydelsefulla.
Ett långsiktigt betraktelsesätt har anlagts både bakåt och framåt i tiden.
Granskningen har vidare koncentrerats på verkets huvuduppgift, skogsbruket.

Granskningen kan enligt revisorernas mening sammanfattas i två huvudpunkter.
Den ena inbegriper virkesförrådens uppbyggnad samt virkesuttagens
storlek och förläggning i tiden. Den andra handlar om anpassning av
domänverkets virkesproduktion med hänsyn till andra samhällsfunktioner
än skogsbruket. I det senare fallet står på ena sidan domänverket som vill
driva ett rationellt och effektivt skogsbruk. På den andra sidan finns
intressenter som slår vakt om naturvård och andra användningar av skogsmark
än virkesproduktion eller om sysselsättning och industrins behov av
skogsråvara. Det rör sig här ofta om intressekonflikter, särskilt med naturvårdens
representanter i fråga om markanvändning. Eftersom dessa konflikter
till övervägande del förekommer i Norrland kommer även revisorernas
rekommendationer inom denna ämnessfär att handla om skärningspunkten
mellan skogsbruks- och naturvårdsintressen i denna landsdel.

Vissa inslag i domänverkets skogsbrukspolitik under den i granskningen
betraktade perioden, i huvudsak 1970-talet, kan diskuteras. Därmed åsyftas
bl. a. avvägningarna mellan vad som i verkets avverkningspolitik kan
anses vara gynnsamt för domänverket eller för samhället, på kort eller på
lång sikt. Revisorerna finner emellertid inte skäl i att gå ifrån det uttalande
som gjordes i rapporten om att domänverkets handlande under den
nämnda perioden måste bedömas som positivt.

Revisorerna har vid sina överväganden inte funnit det angeläget att
föreslå ändringar i beskrivningen av målen för domänverkets verksamhet.
Planverket har i sitt remissyttrande dock ansett att det bör finnas angivet i
målen att markens långsiktiga produktionsförmåga skall bevaras och att
skogsmarken har mångsidig användning för många intressenter.

Enligt revisorernas mening är dock de olika delmålen — och därmed
även huvudmålet för verksamheten - tillfredsställande angivna i bl. a.
verksinstruktionen, verkets flerårsplaner, skogsvård slagen med följdförfattningar
och i skilda principbeslut av riksdagen.

2.2 Virkestillväxt, virkesbestånd och avverkningar i de av domänverket
förvaltade skogarna

Den granskning av domänverket som redovisas i granskningsrapporten
omfattar 1970-talet. Ett väsentligt avsnitt av granskningen handlar om
verkets avverkningspolitik. Därvid jämförs storleken på domänverkets
gjorda virkesuttag med hur mycket som skulle ha avverkats enligt verkets
av regeringen formellt godkända femårsplaner. Det kan konstateras att
verket, sett över hela IO-årsperioden, avverkat något mindre än vad som
hade planerats.

Det slås vidare fast i rapporten att skogsmarkens produktionskapacitet
inte utnyttjas helt i dag. Om några decennier bör domänverket dock ha nått
målet om optimalt utnyttjande av markens produktionsförmåga på de
flesta av verket förvaltade skogsarealerna. Vidare påtalas den ojämna
åldersfördelning på domänverkets skogsbestånd som i framtiden kommer
att resultera i en s.k. virkessvacka. Enligt Domänkoncernens flerårsplan
1980-1984 kommer svackan att vara särskilt accentuerad i norra Sverige
och där nå sitt bottenläge några decennier in på 2000-talet. Domänverket
uppger dock i sitt remissvar att virkessvackan redan är inledd inom vissa
områden.

Detta oaktat har skogsstyrelsen i sitt remissyttrande hävdat att domänverket
under de närmast föregående decennierna avverkade avsevärt mer
än vad som varit förenligt med ett normalt långsiktigt skogsbruk och att
verket därigenom överskred de ransoneringsbestämmelser som då gällde
för skogsbruket i övrigt.

Skogsstyrelsen erinrar om att den årliga genomsnittliga slutavverkningen
vid domänverket uppgick till 46 800 hektar under perioden 1970/71 —
1979/80 enligt riksskogstaxeringens stubbinventering. Styrelsen håller före
att den på lång sikt möjliga slutavverkningsytan utgör 28500 hektar. Perioden
under 1970-talet med för stor slutavverkningsareal måste därför följas
av en period i framtiden med slutavverkning av betydligt mindre areal än
den genomsnittligt möjliga. Detta innebär också enligt skogsstyrelsen, att
den period med sänkta virkesförråd som förevarit måste följas av en period
i framtiden med förrådsuppbyggnad. Under denna period måste den årliga
avverkningen vara betydligt lägre än den årliga tillväxten.

Skogsstyrelsen räknar därvid med att domänverket bör höja sitt uttag av
gallringsvirke från 1970-talets ca 10% till minst 25%. Man borde kunna
vänta sig en medelproduktion av 2,6 skogskubikmeter per hektar och år
(m3sk/ha/år), vilket kan jämföras med nuvarande tillväxt 2,1 m3sk/ha/år.
För detta behövs, menar styrelsen, ett genomsnittligt virkesförråd av 95
m3sk/ha mot nuvarande 67 m3sk/ha. Det är särskilt i södra Sverige som
virkesförråden har sänkts på ett ganska drastiskt sätt under 1960- och 1970-talen.

I skrivelse den 8 november 1982 till revisorerna bekräftar domänverket

att det är riktigt att virkesuttaget under 1960- och 1970-talen varit högre än
tillväxten, att virkesförrådet därigenom sänkts och att virkesuttaget inte
fortsättningsvis kan behållas på 1970-talets nivå. Verket framhåller emellertid
att uthålligt skogsbruk inte är liktydigt med en över tiden oförändrad
avverkningsnivå, framför allt inte när utgångsläget kännetecknas av en
mycket sned åldersfördelning.

Domänverket betonar vidare att variationerna i avverkning från period
till period varit del i en långsiktig, planerad strategi, vid vilken föresatsen
har varit att ta längre siktande hänsyn än vad som representeras av en
strävan mot jämn åldersfördelning eller mot absolut jämn avverkning.
Verket menar att om dessa mål hade betonats starkare under 1950- och
1960-talen hade konsekvenserna då blivit ännu kraftigare i form av minskat
arbetskraftsbehov i såväl skog som industri.

Domänverket erinrar därtill om att tillväxt och virkesuttag kommer att
beskriva olika förlopp vid en ojämn åldersfördelning på skogsbestånden.
Domänverket är nu i en fas med ökande tillväxt i skogen. Särskilt markant
är det i södra Sverige. I norra Sverige kommer ökningen långsammare.
Samtidigt minskar avverkningen. Virkesförrådet kommer då att stiga.

Som tidigare nämnts har skogsstyrelsen uttalat att domänverket under
närmast föregående decennier avverkade avsevärt större arealer än vad
som var förenligt med ett normalt långsiktigt skogsbruk. Förhållandet
verifieras av de från officiella dokument utgående kvantifierade sammanställningar
som skogsstyrelsen har redovisat i sitt remissvar. Inte heller
domänverket har något att invända mot skogsstyrelsens beskrivning men
förklarar å andra sidan valet av strategi för virkesuttag med att hänvisa til!
industrins efterfrågan på virke och sysselsättningens främjande.

Revisorerna har i likhet med länsstyrelsen i Västerbottens län och
Skogsarbetareförbundet bedömt domänverkets avverkningspolitik vara
positiv, bl. a. för skogsindustrin och sysselsättningen i berörda regioner.
Men revisorerna delar samtidigt skogsstyrelsens uppfattning att virkesförrådet
i statens skogar måste öka. Domänverket är när allt kommer omkring
nödsakat att minska virkesuttaget under en följd av år. Verket har för
övrigt - som framgår av den nämnda skrivelsen till revisorerna - böijat
minska uttaget.

Virkesförrådens tillväxt, storlek och avtappning har med samhällsekonomin
och samhällsintresset att skaffa. Ett sedan ett antal år aktuellt och
viktigt exempel på detta är den psykologiska eller reella pressen på
skogsbruket att förse skogsindustrin med virkesråvara i tillräcklig utsträckning.
Numera överstiger nämligen skogsindustrins produktionskapacitet
vad den svenska skogen kan ge i årlig virkesavkastning på lång sikt.
Industrin vill helst slippa att importera mycket dyr virkesråvara eller
producera med alltför outnyttjad kapacitet under de tider då avsättningsmöjligheterna
för industrins produkter är tillräckligt stora i förhållande till
produktionskapaciteten. Om vissa skogsägare, framför allt inom stor -

skogsbruket, på lång sikt skall kunna få ett tillräckligt stort virkesförråd
och inte ha en alltför ojämn fördelning på beståndens ålderssammansättning,
bör de hålla igen med de årliga avverkningarna.

Revisorerna menar att det vore fel om domänverket avverkade avsevärt
mer än som är lämpligt för den långsiktiga uppbyggnaden av virkesförrådet
med motiveringen att tillfredsställa skogsindustrins efterfrågan. 1 det mycket
långa tidsperspektivet bör nämligen skogsindustrin kunna anpassa sin
kapacitet efter tillgången på den inhemska råvaran. På kortare sikt bör de
skogsägare, som av olika skäl har hållit inne med sina avverkningar och nu
har alltför många oavverkade skogsbestånd, vilka från skogsvårds- och
skogshushållningssynpunkt borde ha avverkats, kunna avverka mera och
därmed förse skogsindustrin med ökade mängder virke.

Domänverket bör sålunda enligt revisorernas mening bygga upp ett
avsevärt större virkesförråd än vad verket nu förvaltar. Vad som kan
diskuteras är takten i förrådsuppbyggnaden. Den av skogsstyrelsen angivna
skillnaden mellan den på lång sikt möjliga slutavverkningsytan och
den genomsnittliga slutavverkningsytan under 1970-talet kan illustrera svårigheten
i att nå en god kompromiss mellan kortsiktiga och långsiktiga mål
för virkesuttagen. Under alla omständigheter bör domänverket inför varje
avverkningsprogram i de kortare tidsperspektiven ta stor hänsyn till den
långsiktiga virkesuppbyggnaden. Hänsynstagande till kortsiktiga faktorer
och intressen bör därför reduceras i görligaste mån.

Såvitt nu kan bedömas bör domänverket med väl avpassade åtgärder
såsom kostnadssänkande rationaliseringar och marknadsanpassat produkturval
kunna upprätthålla acceptabla rörelseresultat, även under en
period med genomsnittligt mindre avverkade och sålda årliga virkesmängder
än under 1970-talet. Domänverket framhåller i sin skrivelse till
revisorerna den 8 november 1982 att avverkningarna genom gallring kommer
att öka eftersom arealen av gallringsskog på grund av domänverksskogarnas
åldersfördelning undan för undan kommer att öka.

Revisorerna vill i likhet med skogsstyrelsen erinra om att domänverket i
början av 1950-talet slutavverkade en stor del av de glesa och lågproducerande
bestånden och ersatte dem med väl anlagda nya bestånd, en starkt
positiv åtgärd som nu ger synliga resultat. Revisorerna anser att markens
virkesproducerande förmåga bör utnyttjas bättre även på kvarvarande
alltför glesa och i övrigt dåligt beskogade arealer som är lämpade för
produktivt skogsbruk med bestånd som till acceptabla kostnader utnyttjar
markens virkesproducerande förmåga på bästa sätt genom att domänverket
föryngrar dem.

Revisorerna anser att en successiv, ömsesidig anpassning bör komma till
stånd av domänverkets avverkningsnivå, produktionskapaciteten hos berörda
enheter inom skogsindustrin samt den regionala sysselsättningspolitiken.
Därför bör återkommande planeringsöverläggningar genomföras
mellan domänverket, representanter för skogsindustrin, arbetsmarknads -

myndigheterna samt de länsstyrelser och kommuner inom vars områden
domänverket har ett omfattande skogsbruk. Även andra skogsägare än
staten skall kunna delta i dessa överläggningar.

Förutom den officiella femårsplanen och planen för ”nästa verksamhetsår”
tillämpar verket en rullande tvåårsplanering. I och med att man
föryngrar skogsarealerna planeras i verkligheten för en period som ofta är
mer än sekellång. I rapporten läggs också stor vikt vid att man inom
domänverket på en och samma gång bör planera med olika långa tidsperspektiv.
Det föreslås därför att ett nytt, 20-årigt planeringsperspektiv skall
införas. Detta skulle planeringstidsmässigt sett ligga mellan det sekellånga
perspektivet — nödvändigt med hänsyn till de långa växtomloppstiderna -och de kortare femåriga och tvååriga planeringshorisonterna. Förslaget
togs väl emot av de remissmyndigheter som yttrade sig i frågan. Domänverket
ansåg det vara intressant.

Ett äv de motiv som i rapporten anförs för införande av en 20-årsplan är
att domänverkets avverkningsnivå, skogsindustrins kapacitet och sysselsättningspolitiken
i berörda regioner bör som nyss påpekats anpassas
successivt till varandra. I 20-årsplanen skulle dessutom domänverket kunna
sammanjämka sina intressen på lång och kort sikt.

Revisorerna anser att domänverket bör föra in även detta tidsperspektiv
i sin strategiska planering. Prognosvärden och andra uppgifter som hänför
sig till denna planeringshorisont kan lämpligen offentliggöras i publikationen
Domänkoncernens flerårsplan jämsides med uppgifterna om femårsplaneringen.
20-årsplanen skulle kunna ses över och eventuellt revideras
vart femte år i samband med uppläggningen av femårsplanen. Utarbetandet
av 20-årsplanen bör — såsom föreslås i rapporten - föregås av
sådana planeringsöverläggningar som revisorerna ovan förordat.

2.3 Domänverket och naturvårdsintressena

1 övre Norrland, särskilt i inlandet upp mot fjällregionen där staten är
den dominerande skogsägaren och domänverket alltså förvaltar stora områden,
har också naturvården, rennäringen och friluftslivet stora intressen.
Därvid uppstår lätt intressemotsättningar. Dessa har under de senare åren
skärpts, inte minst mellan naturvårdens och skogsbrukets företrädare.

Det finns sannolikt flera skäl till detta. Ett är att domänverket planerar
att föryngra skog på arealer som hittills inte har varit lämpade för virkesproduktion.
Verket vill åstadkomma bättre skogsodlingsresultat, bl. a. genom
att införa nya, effektivare föryngringsmetoder och använda plantor av
främmande trädslag. Det relativt nya och successivt ökade statliga, ekonomiska
stödet till skogsbruket kan ha bidragit till verkets ökade intresse för
skogsodling i dessa transportekonomiskt dåligt belägna områden. Revisorerna
erinrar om att det i propositionen 1978/79: 110, vilken låg till grund

för riksdagens beslut om den nya förordningen (1979:792) om statligt stöd
till skogsbruket, fördes fram regionalpolitiska skäl för stödåtgärderna.

Domänverkets s. k. skogsodlingsgräns, som fastställdes år 1952 och
tillämpades till år 1980, var en kombinerad biologisk och ekonomisk gräns.
Sistnämnda år ändrades dess sträckning samtidigt som den förklarades
vara en ren biologisk gräns. Domänverket slopade emellertid sedermera
begreppet i november 1982.

Om skogsodlingsgränsens dragning i Västerbottens län och domänverkets
intressemotsättningar i förhållande till naturvårdsintressena anfördes
det i rapporten att problemen bör lösas med hänsynstagande till såväl
naturvårdens som skogsbrukets intressen. Det bör således så småningom
slås fast vilka områden bland de fjällnära skogarna som i framtiden skall
vara naturskyddade och därför inte omfattas av produktivt skogsbruk.
Enligt rapporten bör de olika områdena i vederbörlig ordning klassificeras i
den fysiska riksplaneringen.

Skogsstyrelsen erinrar i sitt remissvar om att skogsvårdslagen ställer
krav på utnyttjande av hela skogsmarksarealen inom de gränser som är
biologiskt möjliga. Styrelsen framhåller också att lagen utgår från en samhällsekonomisk
lönsamhetsbedömning, grundad på alla övergripande samhällsmål,
varibland också ingår den regionala utvecklingen.

Naturvårdsverket påminner för sin del om att sedan skogsodlingsgränsen
renodlades och blev en biologisk gräns, kom de ekonomiska möjligheterna
att utnyttja aktuella områden att avgöras från fall till fall. Verket
säger sig uppfatta det som en självklarhet att domänverket som förvaltare
av statens skogar inte bör driva ett förlustbringande skogsbruk över sådana
arealer där naturvården kan redovisa bevarandevärden av klart riksintresse.

Planverket avstyrker bestämt rapportens förslag att mark som används
eller planeras för skogsbruk klassificeras som produktiv skogsmark i den
fysiska riksplaneringen. Verket stryker under att det inte är möjligt eller
lämpligt att en gång för alla lösa frågan om omfattningen av t. ex. renbetesland,
naturskyddade skogar och rekreationsområden och att efter en sådan
genomgång låta skogsbruket utan inskränkning fritt bestämma produktionsform
och produktionsinriktning på arealer som inte utpekats som
berörda av dessa intressen.

Revisorerna vill erinra om att s.k. obrutna fjällområden i Kopparbergs,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har lagts ut i den fysiska
riksplaneringen genom ett regeringsbeslut i april 1982. Vidare pågår inventeringar,
överläggningar och diskussioner om användningen av vissa
arealer i Norrlands inland, inte minst av dem som ligger i närheten av
fjällen. Naturvårdsverket utför sålunda i samråd med skogsstyrelsen en
inventering av urskogar i hela landet. Den berör stora arealer i de områden
i övre Norrland som domänverket förvaltar. Inventeringen beräknas vara
klar under år 1983.

Kungl. Vetenskapsakademien hemställde, med stöd av en skrivelse från
akademiens miljövårdskommitté, i juli 1982 hos regeringen om åtgärder till
skydd för fjällnära skogar. Akademien begärde att planerade avverkningar
och vägdragningar i de områden som ligger ovanför domänverkets tidigare
skogsodlingsgräns (1952 års gräns) skulle inställas eller uppskjutas tills
resultatet förelåg av pågående inventeringar av skyddsskogar i norra Sverige
och den genomgång av avverkningsplanema som gjordes av naturvårdsverket
tillsammans med domänverket. Domänverket gick i augusti 1982 i
svaromål i en skrivelse i vilken verket avvisade akademiens förslag. Vetenskapsakademien
vidhöll sina yrkanden i en ny skrivelse i oktober 1982.

Aktivt skogsbruk bör enligt skogsvårdslagen bedrivas på mark som är
lämplig för virkesproduktion. Lagen är tvingande. Arealer som i väsentlig
utsträckning används till annat än skogsbruk klassificeras dock inte som
skogsmark. Om vissa marker av naturvårdsskäl skall skyddas från aktivt
skogsbruk kan de enligt naturvårdslagen förklaras vara naturreservat. Å
andra sidan är inte domänverket, enligt under hand inhämtade uppgifter,
intresserat av att bedriva skogsbruk på sådan mark, som enligt skogsvårdslagen
inte skall anses vara skogsmark, dvs. mark som har en låg årlig
virkestillväxt. De områden som naturvårdsverket och domänverket har
olika åsikter om består alltså av skogsmark i skogsvårdslagens bemärkelse.

Domänverket uppger att det förvaltar ca 630000 hektar mark ovanför
den gamla skogsodlingsgränsen. Endast ca 80000 hektar av denna mark
har enligt verket biologiska förutsättningar för skogsbruk. Domänverket
säger sig bedriva vissa försök i dessa gränsområden för skogsodlingen med
bl. a. förbättrade föryngringsmetoder och introduktion av främmande
trädslag vilket kan medföra att ytterligare arealer för skogsbruk tas upp. Å
andra sidan finns en viss risk för att dessa försök resulterar i att virkesproduktion
inte anses vara ändamålsenlig ens på alla delar av de nämnda ca
80000 hektaren skogsmark.

Flera av de områden som naturvårdsverket värnar om ligger i de övre
delarna av Norrlands inland upp mot fjällvärlden. Några av dessa arealer
kommer sålunda att vara naturskyddade i den meningen att de inte är
lämpade för skogsbruk enligt skogsvårdslagen. Men andra arealer måste
uttryckligen på ett eller annat sätt undantas från virkesproduktion om de
skall bevaras, exempelvis som urskogsområden.

Enligt revisorernas mening bör klarhet skapas om var man inom dessa
regioner får lov att avverka skog och i övrigt utöva skogsvård. Det har
talats om olika sätt att avgränsa mark till resp. skogsbruk och olika former
av naturskyddat område. En möjlighet vöre att införa begreppet skogsmark
i den fysiska riksplaneringen, en annan att dra en ny, på lämpligt sätt
definierad skogsodlingsgräns. Beteckningen ”produktiv skogsmark” bör
dock inte föras in som en formell kategori i den fysiska riksplaneringen.
För det första är en sådan klassificering onödig genom skogsvårdslagens
6 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 2

entydiga definition på skogsmark. För det andra används produktiv skogsmark
ofta till så mycket anant än enbart virkesproduktion.

Enligt revisorernas mening kan erforderlig klarhet inte vinnas utan att
särskilda undersökningar görs som skapar tillförlitlig grund för beslut om
användningen av de arealer i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län sorn från Bottenvikskusten räknat ligger ovanför den
gräns för svårföryngrad skog som anges i den fysiska riksplaneringen
(Statens planverk rapport 44 del 1, 1978).

Vid utredningen bör man gå ut från tidigare beslut om avgränsning av
nationalparker, naturreservat och obrutna fjällområden. En rimlig avvägning
mellan naturvårds- och skogsbruksintressen bör åstadkommas. Därvid
skall man kunna föreslå att nya arealer avsätts till naturreservat eller
andra typer av naturskyddade områden. Man kan då särskilt beakta de
synpunkter och förslag som kommit fram vid naturvårdsverkets urskogsinventering
samt överläggningar mellan naturvårdsverket och domänverket
om vissa arealer i Västerbottens och Norrbottens län.

Vidare bör anges de områden som har ett allmänt bevarandeintresse
därför att de utgör unika eller sällsynta naturmiljöer eller att de har stort
intresse för den naturvetenskapliga forskningen.

Vid utredningen kan också bedömas vad ett eventuellt införande av
främmande trädslag i vissa av dessa områden, t. ex. de som ligger i anslutning
till fjällregionen, kan ha för följder för bl. a. den traditionella landskapsbilden.

Hänsyn bör tas även till sysselsättningsaspekterna samt rennäringens
och friluftslivets intressen. Utredningen bör vidare bedrivas skyndsamt.

I väntan på de beslut som resultatet av en sådan utrednings arbete kan
föranleda bör domänverket vara restriktivt med att utföra vissa mark- och
landskapspåverkande skogsarbeten såsom slutavverkning och markberedning
på arealer ovanför domänverkets skogsodlingsgräns från år 1952.
Detsamma bör gälla de områden ovanför gränsen för svårföryngrad skog
som har uppmärksammats vid naturvårdsverkets skogsinventering samt
naturvårdsverkets och domänverkets genomgång av domänverkets avverkningsplaner.

Andra skogsägare än staten bör genom skogsstyrelsens försorg rekommenderas
att vara restriktiva med att utföra liknande skogsarbeten.

3 Sammanfattning

Enligt revisorernas mening bör

1. domänverkets avverkningsnivå, produktionskapaciteten hos skogsindustrin
och det regionala sysselsättningsbehovet anpassas till varandra
genom överläggningar mellan företrädare för domänverket, skogsindustrin
och arbetsmarknadsmyndigheterna samt länsstyrelserna och kom -

munerna i de län där domänverket bedriver skogsbruk, ävensom andra
skogsägare än staten i de aktuella regionerna. I vad avser domänverkets
skogsekonomiska planering bör verket

— bygga upp ett avsevärt större virkesförråd än vad verket nu har,
varvid hänsynstagande till kortsiktiga faktorer och intressen i görligaste
mån bör reduceras,

— så fort som möjligt föryngra alltför glesa och i övrigt dåligt beskogade
arealer som är lämpade för produktivt skogsbruk med bestånd som
till acceptabla kostnader utnyttjar markens virkesproducerande förmåga
på bästa sätt samt

— planera sin verksamhet utifrån olika långa tidsperspektiv, och därvid
tillämpa även en 20-årig planeringshorisont.

2. utredning skyndsamt göras och beslut fattas angående användningen av
de skogsarealer i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län som ligger ovanför gränsen för svårföryngrad skog i den fysiska
riksplaneringen och i avvaktan på resultatet härav, domänverket och
övriga skogsägare iaktta restriktivitet vid utförande av skogsarbeten på
berörda arealer.

4 Hemställan

Revisorerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna i denna skrivelse föreslagit.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Akerlind (m), Bertil Jonasson (c), Hagar
Normark (s), Ralf Lindström (s), Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s),
Kjell Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Stig Josefson (c), Wivi-Anne Radesjö
(s) och Arne Gadd (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören Folke Marsh
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
STURE PALM

Folke Marsh

Underbilaga
till bilaga 3

RIKSDAGENS REVISORER
1982-11-25

Sammanfattning av rapport 1981/82:4 om intäkts- och kostnadsutvecklingen
vid domänverket (Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling,
del II) och de remissyttranden som avgetts över den

1 Rapporten

1.1 Bakgrund och synpunkter

Domänverket utgör i dag en del av den s.k. Domänkoncemen, som
förutom affärsverket består av ett antal till verket hörande aktiebolag.
Denna organisatoriska struktur har påverkat uppläggningen av granskningen,
då revisorerna inte utan riksdagens särskilda tillstånd har rätt att
granska statsverksamhet som bedrivs i aktiebolagsform. Revisorernas
granskning har sålunda måst begränsas till affärsverkets verksamhet. Någon
total bild av den rörelse som Domänkoncernen bedriver har sålunda
inte kunnat ges. Det senare förhållandet har i sin tur gett anledning till att
den från granskningen av domänverkets verksamhet artskilda frågan om
revisorernas behov av rätt att granska även statliga aktiebolag behandlats i
denna rapport.

Granskningen har omfattat en undersökning av domänverkets intäkter
och kostnader samt analyser av intäkts- och kostnadsposternas utveckling.
Domänverkets huvudsakliga verksamhet avser skogsbruk. Granskningen
har därför koncentrerats till frågor om verkets skogskapital, virkestillväxt,
virkesuttag samt de begränsningar i ett rationellt skogsbruk som hänsynen
till miljö- och naturvård ger. Vidare tas frågan upp om domänverkets
ansvar som brukare av de mindre avkastningsrika skogarna i övre Norrland.

Vid granskningen, som i princip omfattar åren 1970-1980, har vi utgått
från de av riksdag och regering beslutade riktlinjerna för domänverkets
verksamhet som de framgår av verkets instruktion och antagna verksamhetsplaner
samt, när det gäller skogsbruket, av lagar och förordningar på
skogsområdet.

Granskningen har inte gett anledning till anmärkningar mot domänverkets
verksamhet. Den har inte heller gett vid handen att det f. n. behövs
någon ytterligare precisering av målen för verksamheten.

1 samband med granskningen har vi emellertid aktualiserat vissa frågor
angående domänverkets planering för virkestillväxt, virkesuttag och

skogsvård. Exempel på sådana frågor är: När skall ett skogsbestånd slutavverkas?
Hur skall virkesuttagens omfattning fördelas på olika år? Skall
bestånd med låg relativ tillväxt avverkas i första hand? Vilken hänsyn skall
domänverket ta till intressen som representeras av exempelvis skogsindustrin,
den regionala sysselsättningen och naturvården? De problem som
ligger bakom sådana frågor griper ömsesidigt in i varandra. I anslutning till
dessa frågor framförs i rapporten vissa synpunkter på främst domänverkets
verksamhet som närmast bör ses som inlägg i en diskussion för
bedömning av verkets framtida handlande, nämligen

1. införande av även ett 20-årigt tidsperspektiv utöver nu tillämpade planeringshorisonter
för skogsbruket,

2. tillämpning av en strategi för avverkningarna som tar hänsyn till såväl
ett sekellångt mål som en något mera närliggande nedgång i skogstillgången
(”virkessvackan”),

3. en planering av verksamheten som tar hänsyn till

— verkets ansvar som förvaltare av mindre produktiva skogsmarker,
främst i Norrland,

— industrins efterfrågan på virke och

— personalresurserna vid en väntad virkessvacka,

4. att det i domänverkets verksamhet bör läggas vikt vid att uppnå

— bättre mekaniserade gallringsmetoder,

— begränsning av personalkostnaderna i skogsbruket,

— diversifiering av produktionen och

— ersättningar för minskade rörelseintäkter i anslutning till intrång i
rörelsen av miljöskäl.

I anslutning till granskningen har också aktualiserats vissa frågor av
mera allmänt skogligt intresse, vilkas lösning har stor betydelse för domänverkets
fortsatta verksamhet, nämligen

— ett krav att svensk skoglig forskning successivt klarlägger och förklarar
de biotopiska förändringarna på den skogsmark som föryngras efter
kalhuggning,

— ett inriktande av forskningen om den fysiska miljön i landet på undersökning
av totaleffekten på miljön av alla de kemiska medel som i skilda
sammanhang tillförs jordbruks-, trädgårds- och skogsmark, särskilt miljöns
inverkan på människors hälsa samt

— införande i den fysiska riksplaneringen av ny klassificering av mark som
används eller är ämnad till skogsbruk, innebärande att denna anses som
produktiv skogsmark. (Vissa problem måste dock därvid vara lösta,
t. ex. omfattningen av renbetesland, naturskyddad skog och rekreationsområden.
)

1.2 Domänverkets produktion och ekonomi under åren 1970—1980

Domänverket har under åren 1970-1980 kunnat redovisa överskott i
rörelsen och har följaktligen vaije år inlevererat överskottsmedel till statsverket.
År 1972 nådde dock inte rörelseöverskottet upp till avkastningskravet.

Verkets virkesförsäljning i volym fast mått gick ned under åren 1973—
1975 från 7550 till ca 5760 tusental skogskubikmeter fast mått under bark
(tm3fub). Under senare delen av 1970-talet ökade emellertid den årligen
sålda volymen domänverksvirke. År 1980 uppgick den till ca 6670 tm3fub.
På grund av stigande virkespriser kunde domänverket dock kompensera
sig även under de år man sålde relativt måttliga mängder virke.

På kostnadssidan har utvecklingen under 1970-talet varit i stort sett
gynnsam. Mekanisering av arbetet vid de olika drivningsmomenten i samband
med slutavverkning fortsatte under denna tid, dock med en viss
avmattning under de senare åren, troligen på grund av att man närmat sig
en gräns bortom vilken det är svårt att genomföra lika drastiska mekaniseringar
av arbetsprocesserna som tidigare.

Revisorerna har bedömt domänverkets handlande positivt under den
betraktade perioden - som till större delen sammanfaller med 1970-talet.

1.3 Domänverkets skogar

Av landets skogar äger det allmänna (staten, kyrkan, kommunerna) ca
25 %, aktiebolag likaså ca 25 % och enskilda fysiska personer återstoden ca
50%. Domänverket förvaltar drygt 17% av skogarna i Sverige, dvs. merparten
av de allmänna skogarna. Domänverkets skogar är till övervägande
del belägna i övre Norrland. Denna omständighet har en oerhört stor
betydelse för domänverket. Medan verket sålunda i genomsnitt under
perioden 1974—1978 förvaltade ca 17% av landets skogsareal svarade
verket för endast 9-10% av landets samlade virkesförråd och för ca 10%
av virkestillväxten i Sverige. Orsaken till denna diskrepans är domänverksskogamas
läge långt i norr och på relativt stor höjd över havet.

1.4 Domänverkets mål och åligganden avseende skogsbruket

I de delar av utredningen som handlar om virkestillväxt och virkesuttag
samt natur- och miljökrav har domänverkets planering och agerande granskats
mot bakgrunden av gällande, viktigare författningar och grundläggande,
vedertagna ekonomiska principer för ett rationellt skogsbruk.

Har domänverket följt den skogspolitik och verkspolitik i övrigt som är
fastställd av riksdagen? För verkets handlande under tiden fram t. o. m. år
1979 är svaret på frågan beroende av om verket följt de bakom 1948 års
skogsvårdslag liggande principiella uttalandena. För tiden fr. o. m. år 1980
gäller motsvarande, men då med 1979 års skogsvårdslag som riktmärke.

Såvitt vi har kunnat bedöma vid förevarande granskning av domänverkets
strategiska planering och handlande har verket agerat efter de riktlinjer
som beslutats av regering och riksdag. Det må uppmärksammas att
verket i många väsentligheter handlar enligt normer som är fastställda eller
godtagna utan invändningar av regeringen. Det gäller t. ex. det handlande
som har sin grund i verksinstruktionen och inte minst i de regelbundet
återkommande femårsplanema. Trots att domänverket sålunda i flera avseenden
är bundet av statsmakternas beslut eller intentioner, t. ex. av de
femårsplaner som regeringen har gett sitt samtycke till eller av de på
många punkter detaljerade föreskrifterna från skogsstyrelsen, har verket
ett inte obetydligt handlingsutrymme i sin strategiska planering. Ett uttryck
härför är att det kan uppstå åsiktsutbyten mellan exempelvis skogsstyrelsen
och domänverket om vissa huvuddrag i avverkningspolitiken.
Någon ytterligare precisering av målen för domänverkets verksamhet har
vi emellertid inte ansett vara behövlig.

1.5 Virkestillväxt och virkesuttag

Under denna rubrik behandlas en rad frågor som avser domänverkets
virkesproduktion och avverkningspolitik. De är: Hur mycket skall avverkas
(under nästa år, under kommande femårsperiod etc.)? I vilken ordningsföljd
skall bestånden avverkas, t. ex. de med störst eller minst relativ
tillväxt? De diskussioner som förs i rapporten om avverkningstidpunkter
och avverkningskvantiteter sker helt inom skogsvårdslagens ram.

Vid bedömningen av sådana frågor är det för domänverkets vidkommande
en särskild omständighet som är väsentlig och samtidigt ett stort problem,
nämligen den extremt ojämna åldersfördelningen på domänverkets
skogar. Just nu har verket en stor brist på s. k. medelålders skog. År 1978
upptog den medelålders skogen endast 12% av verkets totala skogsareal.
Å andra sidan hade man 14% överårig skog, 29% i övrigt äldre skog samt
inte mindre än 45% kalmark och ungskog. Domänverket anser sig därför
vara tvingat att ransonera den äldre skogen för att inte stor brist på
avverkningsbar skog skall uppstå vid den tid då den i dag medelålders
skogen normalt skall slutavverkas. Även om en rationell ransonering av
gammal skog genomförs kommer domänverket att efter två till tre decennier
av stagnation i de avverkade virkesmängdema få vidkännas en s. k.
virkessvacka (underskott på avverkningsbar skog) i början av 2000-talet,
kanske mest markant under 2020- och 2030-talen. Svackan kommer att
beröra verkets skogar i norra Sverige. I södra Sverige blir det under
samma tid i stort sett endast en stagnation i virkesproduktionen.

En inte minst i dagarna aktuell fråga är hur mycket skog domänverket
bör sluta werka under de närmaste åren, men även under två till tre
decennier framåt i tiden. Problemet berör många skogsägare men det är
särskilt tillspetsat för domänverkets del eftersom verkets flesta skogar

ligger i övre Norrland och därför hör till de mest långsamväxande i landet
och eftersom man har en sned ålderssammansättning på skogsbestånden.
Vi har i vår granskning försökt analysera detta problem och därefter fört
fram vissa synpunkter i ämnet.

I rapporten analyseras domänverkets avverkningspolitik utifrån fyra
olika tidshorisonter för planeringen av avverkningarna. De synpunkter vi
för fram utgår dels från dessa fyra skilda tidsperspektiv, dels från ett par
hävdvunna regler om rätt tidpunkt för avverkning. De fyra tidsperspektiven
är ett sekellångt tidsperspektiv, ett ca 20-årigt tidsperspektiv, ett
femårigt tidsperspektiv (som ansluter sig till Domänkoncernens flerårsplan)
samt ett ettårigt tidsperspektiv (som ansluter sig till det kommande
verksamhetsårets budget). De båda senare planeringshorisontema tillämpas
redan av domänverket. Det sekellånga tidsperspektivet existerar också
i den bemärkelsen att domänverket redan i dag vet vilka bestånd som
kommer att avverkas om ca 100 år, eftersom de flesta av dessa bestånd
redan är sådda eller planterade. Det nya här är att även ett ca 20-årigt
tidsperspektiv anläggs.

1.6 Natur och miljö

Naturen och miljön är vid skogsbruk utsatta för två sorters påverkan, för
det första användningen av kemiska preparat, t. ex. vid gödsling, lövslybekämpning
och insektsbekämpning, för det andra ingrepp i landskapet,
framför allt genom slutavverkning och markberedning.1

Domänverket vill förbättra sin hektaravkastning med ett antal åtgärder
som på längre sikt väntas ge ökade virkestillgångar inte minst för att
kompensera sig för de nämnda nackdelarna. Bland dessa åtgärder märks
det sedan ca 30 år tillbaka använda kalhyggesbruket vid slutavverkningarna.
dikningen och gödslingen av torvmarker, skogsgödslingen, röjning i
form av besprutning med kemiska preparat, markberedning medelst harvning
och hyggesplöjning samt plantering av den snabbväxande contortatallen
(Pinus Contorta). Flera av dessa åtgärder betraktas av många såsom
olämpliga för naturen och miljön, i vissa fall som hälsofarliga.

En av uppgifterna för svensk skoglig forskning bör vara att successivt
kartlägga och förklara biotopiska förändringar på den skogsmark som
föryngras efter kalhuggning, inte minst den mark som utsätts för maskinell
markberedning och slitage av skogsfordon. Även övriga biotopförändrande
åtgärder av de slag som domänverket förordar bör bli föremål för
forskningsinriktad utredning. Så är ofta fallet redan i dag. Svårigheten för
delar av denna forskning är att det av biologiska orsaker kan ta många år, i

1 Frågan om kemisk bekämpning av lövsly har dock blivit generellt löst genom
tillkomsten av lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,
som gäller fr. o. m. den 1 januari 1983.

vissa fall åtskilliga tiotals år, innan man kan notera konsekvenserna av
åtgärderna.

En annan uppgift för forskningen bör vara att undersöka de totala
effekterna på miljön av alla de kemiska medel som i skilda sammanhang
tillförs jordbruks-, trädgårds- och skogsmark. Därvid skall man försöka
mäta den sammanlagda effekt på bl. a. vegetation, sjöar, vattendrag och
kusthav som alla dessa preparat jämte andra faktorer i miljön har.

1.7 Domänverkets samhällsekonomiska ansvar

Domänverket äger en del skogsarealer på vilka ett olönsamt skogsbruk
bedrivs. Många av dessa är belägna inom verkets båda nordligaste regioner,
Luleå och Umeå. Ett för år 1980 redovisat rörelseöverskott vid var
och en av dessa regioner förändrar inte denna bild. Vid granskningen har vi
sagt oss att det inte har varit något fel att överskottet från lönsamma
arealer har fått uppväga underskottet från de olönsamma arealerna. Om
domänverket i framtiden skulle visa ett underskott i rörelsen, särskilt om
detta skulle inträffa under en följd av år, kommer emellertid statsmakterna
och verket att ställas inför frågan om hur man skall göra med underskottsarealerna.

I ett tänkt läge med ett från år till år bestående driftunderskott skulle det
finnas två möjligheter att agera. Den ena är att domänverket lägger ned den
skogliga driften på klart olönsamma arealer. Dessa klassas då inte längre
som produktiv skogsmark. Den andra möjligheten är att domänverket
fortsätter att ha dessa arealer ”i drift” men erhåller en driftersättning
motsvarande dessa arealers driftunderskott. Ställning till problemet behöver
man inte ta nu men det bör observeras.

Domänverket bör fortsätta med att diversifiera sin produktion och göra
verket mindre känsligt för variationer i lönsamheten vid de sex skogsregionerna.
En fortsatt diversifiering får därför ses som något positivt.

Mark som används eller är ämnad till skogsbruk bör - som domänverket
har hävdat - klassificeras som produktiv skogsmark i den fysiska
riksplaneringen. Vissa problem måste därvid vara lösta, t. ex. omfattningen
av renbetesland, naturskyddade skogar och rekreationsområden.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1981/82:4) Intäkts- och kostnadsutvecklingen
vid domänverket har lämnats av domänverket, skogsstyrelsen, statens
naturvårdsverk, statens planverk, Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund (SSR) och Svenska skogsarbetareförbundet.

Härutöver har domänverket på eget initiativ kompletterat sitt remissytt -

rande med en särskild skrivelse den 23 augusti 1982 till revisorerna. Skrivelsen
föranleddes av innehållet i SSR:s remissyttrande. På en anmodan
från revisorernas kansli avgav domänverket den 8 november 1982 ännu en
kompletterande skrivelse. Man ville från kansliets sida ha kommentarer av
domänverket till skogsstyrelsens yttrande.

I rapportens kapitel 10 behandlas den från domänverkets verksamhet
artskilda frågan om revisorernas behov av rätt att granska även statliga
aktiebolag. Eftersom denna fråga inte berörs i revisorernas förevarande
förslag till riksdagen tas motsvarande avsnitt inte heller upp i denna redogörelse
för innehållet i remissyttrandena.

2.1 Allmänna synpunkter

Remissyttrandena ger tillsammans en allsidig belysning av de frågor som
tas upp i rapporten.

Domänverket anför.

Verket vill inledningsvis gärna göra den sammanfattande bedömningen,
att rapporten i allt väsentligt synes ge en väldokumenterad bild av några av
verkets mer centrala - och säregna — problem. Diskussionen belyser på
ett förtjänstfullt sätt en rad av de förutsättningar och bedömningar som
ligger till grund för verkets policy. De synpunkter som verket i det följande
anför får därför närmast anses ha karaktären av randanmärkningar.

Skogsstyrelsens yttrande är utförligt. Ett väsentligt avsnitt i yttrandet
kan sägas komplettera den i rapporten framlagda redogörelsen för domänverkets
uttag av virke samt i vissa avseenden fördjupa analysen av domänverkets
strategi i fråga om virkesuttaget.

Styrelsen formulerar granskningsproblemet på följande sätt.

En granskning av verksamhetens bedrivande under viss period måste
kunna relateras till de övergripande principer som varit bestämmande för
att balansera långsiktiga förvaltningsmål med kortsiktiga affarsmål. Har
verksamhetsresultaten erhållits under omständigheter som är förenliga
med de långsiktiga målen med samhällets skogsinnehav? Hur är dessa mål
formulerade och hur har de tolkats?

2.2 Virkestillväxt, virkesbestånd och avverkningar i de av domänverket
förvaltade skogarna

Domänverkets hittillsvarande avverkningspolitik på lång sikt sammanfattas
av skogsstyrelsen sålunda.

Domänverkets svårigheter att i vissa fall hålla avverkningarna inom
ramen för den nya skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser sammanhänger
ytterst med att domänverket under närmast föregående decennier
avverkade avsevärt större arealer än vad som var förenligt med ett normalt

långsiktigt skogsbruk och överskred därigenom de ransoneringsbestämmelser
som då gällde för skogsbruket i övrigt. Den nya skogsvårdslagen
kom därför att av domänverket upplevas som en skärpning medan övriga
större skogsägare måste ha upplevt de nya ransoneringsreglerna som avsevärt
mindre restriktiva.

Skogsstyrelsen säger i fortsättningen.

När det gäller att bedöma domänverkets utnyttjande av sitt skogskapital
under 1970-talet bör man utgå från de grundprinciper som är fastlagda i
skogsvårdslagstiftningen. Överskottet från verksamheten bör bedömas utifrån
en uppfattning om hur stora avverkningarna har varit i förhållande till
vad som kan förväntas i ett längre perspektiv. Hur stort överskott har
uppkommit vid gallring respektive slutavverkning och hur kommer relationen
gallring och slutavverkning att förändras i tiden?

Styrelsen konstaterar att rapporten saknar kvantifieringar av detta slag
och redovisar därför en överslagsmässig beräkning av genomsnittlig omloppstid
och slutavverkningsyta samt en beräkning av hur stort virkesförråd
som genomsnittligt behövs för att domänverket skall uppnå den framtida
medelproduktion som bedömts vara möjlig.

Skogsstyrelsen sammanfattar sin överslagsberäkning på följande sätt.

Årlig slutavverkning

Den på lång sikt möjliga slutavverkningsytan utgör 28 500 hektar, vilket
kan jämföras med en genomsnittlig slutavverkning av 46800 hektar under
perioden 1970/71 — 1979/80 enligt riksskogstaxeringens stubbinventering.
Denna period med för stor slutavverkningsareal måste därför följas av en
period i framtiden med slutavverkning av betydligt mindre areal än den
genomsnittligt möjliga.

Gallringsandel

I genomsnitt bör man räkna med att ca 25 % av totala virkesuttaget tas ut
i form av gallring. Enligt stubbinventeringen har gallringsandelen under
1970-talet utgjort ca 10%. Den period med liten gallringsandel som varit,
måste alltså följas av en period i framtiden med avsevärt större gallringsandel
än 25%.

Produktion och virkesförråd

Enligt beräkningarna i bilagan1 bör man på lång sikt kunna räkna med en
medelproduktion av 2,6 m3sk/ha/år, vilket kan jämföras med nuvarande
tillväxt 2,1 m3sk/ha/år. För detta behövs emellertid ett genomsnittligt
virkesförråd av 95 m3sk/ha mot nuvarande 67 m3sk/ha. Virkesförråden i
södra Sverige har under 1960- och 1970-talen sänkts på ett ganska drastiskt
sätt. Den period med sänkta virkesförråd som förevarit måste följas av en
period i framtiden med förrådsuppbyggnad. Under denna period måste den
årliga avverkningen vara betydligt lägre än den årliga tillväxten.

1 Den bilaga som är fogad till skogsstyrelsens remissyttrande.

Skogsstyrelsen belyser därefter genom en sammanställning av tillgänglig
driftstatistik hur domänverkets virkesförråd har förändrats under perioden
1963-1980. Av sammanställningen framgår att virkesförrådet har kunnat
bibehållas ”förvånansvärt intakt” i norra Sverige, trots att slutavverkningsarealen
varit dubbelt så stor som den s. k. normalytan. Styrelsen tror
att det sammanhänger med det stora restaureringsarbete som domänverket
genomförde under 1950-talet. Styrelsen fortsätter.

Enligt riktlinjerna i cirkulär 1950:1 slutavverkades en stor del av de
glesa och lågproducerande bestånden och ersattes med mycket väl anlagda
nya bestånd. Dessa bestånd har redan nu ett virkesförråd som är jämförligt
med de i och för sig låga medelförråden. De nya bestånden är påtagliga
bevis för att man relativt snabbt får god effekt av det slag av åtgärder som
ryms inom ramen för den stora satsning på avveckling av s. k. 5 § 3 skog,
som nu har påböijats som ett led i den nya skogspolitiken.

Virkesförråden i norra Sverige är dock fortfarande avsevärt lägre än de
som behövs för att ge den framtidsproduktion som bör vara möjlig. I södra
Sverige (här av skogsstyrelsen definierat som domänverkets västra+
östra + södra distrikt) har det enligt styrelsen inträffat en drastisk nedgång
av virkesförrådet som nu inte utgör mer än drygt 70% av vad som på lång
sikt är behövligt. Skogsstyrelsen anser att domänverkets stora slutavverkningar
i södra Sverige har varit större än berättigat på grund av långsiktiga
hänsyn till skogsproduktionen.

Skogsstyrelsen avslutar sin utläggning i detta ämne med följande.

Ett argument som förts fram för bibehållande av en för hög avverkningsnivå
på statens skogar är virkesförsöijningsaspekten. Om domänverket
sänker sina avverkningar nu förvärras försörjningssituationen för skogsindustrin
ytterligare. Detta resonemang innebär emellertid att man skjuter
problemet med den för låga avverkningsnivån inom privatskogsbruket
ytterligare på framtiden. Enligt virkesförsörjningsutredningen behöver avverkningsnivån
där höjas från 30 milj. m3sk till 40 milj. m3sk. Om detta inte
kan åstadkommas nu blir det knappast möjligt att åstadkomma en ännu
större intensitetsökning vid den senare tidpunkt då domänverket ändå
måste sänka sin avverkningsnivå, därför att det inte längre finns någon
avverkningsmogen skog kvar.

Domänverket säger i sin skrivelse den 8 november 1982 till revisorerna
att det är riktigt - som skogsstyrelsen framhåller - att virkesuttaget under
1960- och 1970-talen varit högre än tillväxten, att virkesförrådet därigenom
sänkts och att virkesuttaget inte kan behållas på 1970-talets nivå. Uthålligt
skogsbruk är emellertid inte liktydigt med en över tiden oförändrad avverkningsnivå,
framför allt inte när utgångsläget kännetecknas av en mycket
sned åldersfördelning.

Domänverket erinrar om att skogsstyrelsen jämför nuvarande tillväxt
och virkesförråd i verkets skogar med ett ”normalskogstillstånd”. Beräkningen
får därför ses som ett medeltal under en lång tid. Vid jämförelse

med aktuellt tillstånd måste därför även den aktuella åldersfördelningen
beaktas. Verket fortsätter.

Tillväxten är störst i medelålders skogar. Där har verket f. n. en liten
andel. I ungskogen är den absoluta tillväxten låg men ökar efterhand. 1
dessa åldrar har f. n. verket en stor andel av arealen.

Vid en ojämn åldersfördelning kommer tillväxt och virkesuttag att beskriva
olika förlopp. Domänverket är nu i en fas med ökande tillväxt i
skogen. Särskilt markant är det i södra Sverige. I norra Sverige kommer
ökningen långsammare. Samtidigt minskar avverkningen. Virkesförrådet
kommer då att stiga.

Domänverket sammanfattar detta resonemang med att påpeka att
virkesförråd och tillväxt varierar över tiden. Domänverket hävdar att
verkets prognos överensstämmer i stort med skogsstyrelsens beräkningar
om man ser till genomsnittet för den period som prognosen omfattar.

Domänverket tar därefter upp frågan om andelen gallring. Skogsstyrelsen
befarar nämligen att domänverkets lönsamhet skall försämras drastiskt
på grund av att andelen gallring kommer att öka.

Domänverket har en förklaring till de små gallringsandelarna. Verket
anför.

Med en liten andel medelålders skog har verket under senaste decenniet
haft små arealer gallringsskog. Efter hand som ungskogen når gallringsbar
ålder kommer andelen gallring att starkt öka.

Samtidigt kommer emellertid slutavverkningarna att minska i takt med
att de nu medelålders skogarna blir slutavverkningsbara. Volymen slutavverkning
kommer dock ej att minska lika kraftigt som arealen slutavverkning
eftersom volymen per ha kommer att öka. Detta beror framför allt på
två saker. Ändrade skogsskötselprinciper i svenskt skogsbruk innebär att
genomhuggning av äldre skogar ej längre sker. Större del av produktionen
sparas således till slutavverkningstillfället. Dessutom tillkommer i domänverkets
skogar upprepade gödslingar mot slutet av växttiden.

Domänverket avslutar sin skrivelse med följande överblick bakåt och
framåt i tiden.

Med nuvarande teknik och pris/kostnadsrelation ger slutavverkningarna
största överskottet. Klena gallringar har under 70-talet givit underskott
eller ett obetydligt överskott. Framför allt beroende på att endast stamdelen
av trädet använts. Stora delar av biomassan, i form av toppar, grenar
och klena träd har lämnats kvar. Nya möjligheter att använda denna del av
råvaran, kombinerat med nya avverkningsmetoder pekar redan nu på
betydligt bättre lönsamhet i gallringarna framöver. Vid den tidpunkt då
slutavverkningama förutses få minst omfattning har också nuvarande
ungskog i södra Sverige nått ålder och dimension för äldre gallringar, där
ekonomiska utbytet, även med nuvarande teknik, är gott.

2.3 Domänverkets planering med användning av olika tidsperspektiv

Domänverket finnér argumenteringen i rapporten för en större uppmärksamhet
på det 20-åriga tidsperspektivet vara intressant.

Naturvårdsverket anser att frågan om införande av ett 20-årigt tidsperspektiv
utöver nu tillämpade planeringshorisonter på ett avsevärt bättre
sätt än f. n. skulle kunna visa på och förebygga naturvårdsproblem, t. ex.
de nu aktuella problemen inom fjällskogarna.

Planverket nämner den i rapporten föreslagna 20-årsplanen i ett särskilt
sammanhang, varvid verket synes förutsätta att domänverket kommer att
införa den 20-åriga planeringshorisonten. Planverket skriver nämligen följande.

Domänverkets 5-årsplaner och 20-årsplaner bör således enligt planverkets
mening utarbetas efter samråd på regional och lokal nivå med berörda
kommuner och länsstyrelser. Därvid bör bl. a. klarläggas vilka allmänna
och enskilda intressen som berörs av viktigare åtgärder och vilka former
som är lämpliga för närmare samråd mellan domänverket och berörda
parter för att finna lämpliga avvägningar mellan olika intressen.

Skogsarbetareförbundet stryker under vikten av att planeringen, vad
gäller såväl det totala virkesuttaget som objektval, inriktas på att försöka
minska effekterna av den s.k. virkessvackan, utan att därför stora avvikelser
görs från det sekellånga målet. Förbundet anför vidare.

Det är ur både ekonomisk och sysselsättningsmässig synpunkt i vid
mening viktigt att inte några dramatiska nedskärningar görs av avverkningsvolymerna.
Den anpassning till virkesförråd och åldersfördelning,
som måste göras, bör göras på lång sikt och där 20-åriga planeringshorisonter
kan vara till stor hjälp.

2.4 Domänverkets samhällsekonomiska ansvar

Skogsstyrelsen instämmer inte i den i rapporten redovisade uppfattningen
att regering och riksdag inte har ålagt domänverket att av regionalpolitiska
skäl driva skogsbruk i företrädesvis Norrland. Styrelsen framhåller.

Skogsvårdslagen ställer krav på utnyttjande av hela skogsmarksarealen
inom de gränser som är biologiskt möjliga. Lagen kräver inom vissa
klimatiskt-tekniskt svåra områden en något större intensitet när det gäller
anläggning av ny skog än som svarar mot en generell företagsekonomisk
lönsamhetsbedömning. Man kan också uttrycka det så att lagen utgår från
en samhällsekonomisk lönsamhetsbedömning grundad på alla övergripande
samhällsmål varibland också ingår regional utveckling.

Skogsstyrelsen påminner om sin kritik mot domänverket för dess för
höga avverkningsnivå, speciellt i södra Sverige, samt fortsätter.

När det gäller verksamheten i norra Sverige är vi medvetna om att en
mera återhållsam avverkningspolitik under 1960-talet och 1970-talet skulle
ha medfört en ökad belastning på sysselsättningssituationen. En sänkning
av avverkningsnivån är emellertid nu oundviklig och ingår också i domänverkets
planer. Mot den bakgrunden ter det sig naturligt att man återför
skogskapital till norra Sverige genom en hög åtgärdsintensitet i skogsvårdsarbetet,
genom gödsling, plantering av contorta eller på annat sätt. I
tider av dålig lönsamhet bör det vara naturligt att låta överskott från södra
Sverige uppväga underskott i norra Sverige.

Skogsstyrelsen anser sammanfattningsvis att man bör ha ett mycket
långsiktigt perspektiv när det gäller att lägga fast intensitetsnivån inom
våra lågproducerande skogsmarker. Såvitt skogsstyrelsen vet delar domänverket
denna uppfattning. Om det långsiktigt visar sig vara för betungande
att uppehålla nuvarande intensitetsnivå genom ändrade lönsamhetsförutsättningar
eller för långtgående miljörestriktioner får man göra erforderligajusteringar
av skogsvårdslagen och/eller det statliga stödet. Skogsstyrelsen
vill i detta sammanhang betona vikten av att samhällets styrsignaler
till skogsbruket är entydiga och klara. Detta är speciellt viktigt när
det gäller att balansera virkesproduktion mot skogens övriga nyttoverkningar
anser styrelsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar om att det statliga stödet till
skogsbruket har ett klart regionalpolitisk! syfte, nämligen att stimulera till
ökad sysselsättning och skogsproduktion i områden där de företagsekonomiska
förutsättningarna är mindre gynnsamma. Detta är fallet med höglägesskogarna
i det inre av Lappmarken.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att staten som störste skogsägare
har ett särskilt ansvar i detta län. Baspunkter i fungerande samhällen är
nödvändiga för att ett rationellt skogsbruk skall kunna bedrivas på längre
sikt. Det är nödvändigt för länet att industriella verksamheter med skogen
som råvara utökas, särskilt i inlandet. Domänverket har ett 50-tal dotterbolag
men inget som i dag bedriver någon verksamhet i Norrbotten. Statens
ansvar för regionalpolitiken borde, enligt länsstyrelsens mening, innebära
att även domänverket engagerar sig mera för vidareförädling av skogsråvaror
i industriella former.

2.5 Domänverket och naturvården

Naturvårdsverket erinrar om verkets pågående landsomfattande urskogsinventering.
Det heter i fortsättningen av remissyttrandet.

Samtidigt med urskogsinventeringen påböijade domänverket en översyn
av skogsodlingsgränsen i fjällområdet. Skogsodlingsgränsen var tidigare en
biologisk-ekonomisk gräns som drogs upp 1950. Avsikten var då att avskilja
skogsmark i höglägen som efter kalavverkning inte kunde återbeskogas
med rimliga ekonomiska insatser. I den pågående översynen skall skogs -

odlingsgränsen renodlas som en biologisk gräns. De ekonomiska möjligheterna
att utnyttja aktuella områden nedanför gränsen avgörs från fall till
fall.

Naturvårdsverket anser vidare att den intressekonflikt som inträffat till
följd av fjällurskogsinventeringen och skogsbruksplaneringen hittills är
speciellt uttalad i Västerbottens län. Verket menar att en avvägning mellan
naturvårds- och skogsbruksintressen vad gäller fjällurskogarna måste ske.
Den avvägning mellan skogsbruk och naturvård som naturvårdsverket
anser vara nödvändig måste få som följd att åtskilliga av urskogarna
undantas från skogsbruk. Verket menar att urvalet av områden som skall
skyddas bör grundas på den länsövergripande inventering som naturvårdsverket
driver och som inte kan redovisas förrän under år 1983.

Till sist hävdar verket följande.

Naturvårdsverket uppfattar det sammanfattningsvis som en självklarhet
att domänverket som förvaltare av statens skogar inte bör driva ett förlustbringande
skogsbruk över sådana arealer där naturvården kan redovisa
bevarandevärden av klart riksintresse.

Planverket föreslår en översyn av riktlinjerna för domänverkets verksamhet.
Vid denna översyn skall betonas att domänverket bör planera sin
verksamhet med utgångspunkt i att markens långsiktiga produktionsförmåga
skall bevaras och i att skogsmarken har mångsidig användning för
många intressenter. Planverket tycker att det bör skapas bättre förutsättningar
för en anpassning av domänverkets planering till övrig samhällsplanering
och till ett givande samarbete mellan domänverket samt kommuner
och länsstyrelser.

Planverket betonar att de kommunala fysiska översiktsplanerna utgör
ett viktigt samordningsinstrument för olika anspråk på användning av
mark. Mot bakgrunden av sin syn på skogsmarken som en resurs med
mångsidig användning avstyrker verket å andra sidan bestämt det i rapporten
framlagda förslaget om att mark som används eller är ämnad till
skogsbruk klassificeras som produktiv skogsmark i den fysiska riksplaneringen.

Det sägs vidare följande.

Planverket vill också understryka att det inte är möjligt eller lämpligt att,
som granskningsrapporten synes förutsätta, en gång för alla lösa frågan om
omfattningen av t. ex. renbetesland, naturskyddade skogar och rekreationsområden
och att efter en sådan genomgång låta skogsbruket utan
inskränkning fritt bestämma produktionsform och produktionsinriktning
på arealer som ej särskilt utpekas som berörda av dessa intressen.

Planverket menar avslutningsvis att den fortsatta fysiska riksplaneringen
och den kommunala översiktsplaneringen efter hand bör ge domänverket
ett allt bättre stöd i strävandena att i samverkan med samhällsplane -

rande organ och andra intressenter finna lämpliga former för anpassning av
verksamheten.

Sveriges lantbruksuniversitet anför att revisorernas granskning leder
fram till ett önskemål om en fördjupad forskning inriktad mot skogsskötselns
betydelse för förändringar av grundläggande egenskaper hos skogsekosystemet
i den nordliga barrskogsregionen.

7 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 2

BILAGA 4

Riksdagens revisorers skrivelse angående riksbankens regionala organisation 1982-12-17 Till

riksdagen

1 Sammanfattning

Riksdagens revisorer föreslår en ny utformning av riksbankens regionala
kontorsorganisation. Enligt förslaget bör denna, som nu omfattar 23 avdelningskontor,
fortsättningsvis bestå av följande enheter, nämligen

1. åtta avdelningskontor, placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand, Jönköping,
Linköping, Luleå, Malmö och Örebro,

2. högst tio kassakontor på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer,

3. sedeldepåer inom postverket för riksbankens räkning till antal och på
orter som riksbanksfullmäktige bestämmer.

Den nya organisationen föreslås bli tillämpad fr.o.m. den 1 januari 1984.
För att undvika driftstörningar och ge skälig tid för personalplanering
föreslås vissa övergångsbestämmelser.

Vidare föreslås att försöijningen med mynt snarast ses över av riksbanksfullmäktige
i samverkan med myntverket, postverket och bankerna.

Revisorernas förslag innebär att den regionala organisationen anpassas
till den nuvarande huvuduppgiften, nämligen betalningsmedelsförsöijningen.
Förslagen grundar sig på en granskning av verksamheten vid
riksbankens avdelningskontor. Sammanfattningar av en i granskningsärendet
upprättad rapport (1981/82:6) Riksbankens avdelningskontor och de
över rapporten avgivna remissyttrandena redovisas i underbilaga 1 till
denna skrivelse. Efter remisstidens utgång har ny riksbankschef tillträtt.
Denne har getts tillfälle att lämna synpunkter i ärendet. De redovisas i
underbilaga 2.

2 Genomförd granskning

2.1 Bakgrund

Riksbankens nuvarande kontorsnät omfattar 23 avdelningskontor. Det
byggdes upp under 1800-talets senare del i huvudsakligt syfte att ge allmänheten
i olika delar av landet ökade möjligheter att fa bankkrediter. Sedan
dess har det allmänna bank- och kreditväsendet genomgått en snabb utveckling.
Detta har lett till att de traditionellt bankmässiga arbetsuppgifter -

na vid avdelningskontoren har minskat i omfattning och att verksamheten
vid kontoren i dag alltmer präglas av en kraftigt ökande hantering av sedlar
och mynt. Avdelningskontorens organisation har dock inte anpassats till
denna utveckling. Härigenom har bristen på mer kvalificerade uppgifter
blivit påfallande stor för vissa personalkategorier vid kontoren.

Kontorens organisation och arbetsuppgifter har satts i fråga och prövats
gång efter annan alltsedan 1930-talet. Riksdagens revisorer uttalade sålunda
för sin del år 1969 i en skrivelse till riksdagen att en förutsättningslös
utredning borde göras om betalningsmedelsförsöijningen och om riksbankens
kontorsnät. Förslaget avvisades dock (BaU 1969:43).

År 1979 prövade riksbanksfullmäktige senast frågan om kontorsorganisationen.
En majoritet av fullmäktige ansåg då att bankens samtliga 23
avdelningskontor skulle behållas. Beslutet innebar emellertid vidare att
ansträngningar skulle göras för att tillföra kontoren nya arbetsuppgifter
som ett komplement till betalningsmedelsförsöijningen. Med hjälp av konsult
har sedermera också sådana ansträngningar gjorts, dock utan påtagliga
praktiska resultat.

Riksdagens revisorer tog för sin del i böljan av år 1981 upp till förnyad
prövning frågan om riksbankens regionala kontorsorganisation och beslöt
— på basis av en förstudie - i oktober samma år att en granskning skulle
genomföras.

I december 1981 beslöt riksdagen att bosättningslånegivningen skulle
upphöra den 1 januari 1982 (prop. 1981/82:30, SolJ 1981/82:19, rskr
1981/82:72). Dessa lån administreras lokalt av avdelningskontoren och
utgjorde den helt dominerande delen av kontorens nyutlåning. Genom
beslutet kommer bosättningslånerörelsen att vara i stort sett avvecklad år
1988. Med anledning av proposition 1981/82:30 framhöll bankofullmäktige i
skrivelse till finansutskottet att en avveckling av bosättningslånen i hög
grad skulle påverka avdelningskontorens verksamhet och därmed allvarligt
rubba förutsättningarna att bibehålla den nuvarande kontorsorganisationen.
Fullmäktiges majoritet uttryckte sin uppfattning på följande sätt.

Ett slopande av bosättningslånen vore att ta bort så viktiga delar av
riksbankens arbetsuppgifter att det svårligen kan försvaras att behålla ett
riksbankskontor i vaije län. Det måste då ske en successiv nedläggning av
kontor och koncentration av sedelhanteringen till stora moderna kontor
kombinerade med sedeldepåer eller s.k. kassakontor. Detta innebär att
riksbankens arbetsuppgifter regionalt i huvudsak begränsas till sedelhantering.

Riksdagen behandlade vidare i december 1981 avdelningskontorsfrågan
med anledning av en motion (1980/81:407) om avskaffande av riksbankens
lokalkontor. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1981/82:13 avstyrkte
finansutskottet bifall till motionsyrkandet. Å andra sidan ansåg utskottet
att en omprövning av kontorsorganisationen borde komma till stånd. Ut -

100

skottet noterade att utvecklingen sedan år 1979 - då organisationsfrågan
senast prövades av riksbanksfullmäktige — än tydligare hade visat att
kontorsorganisationen för närvarande är överdimensionerad i förhållande
till de uppgifter som åvilar kontoren samt att försöken att finna nya
uppgifter inte lett till önskat resultat. Det är därför enligt utskottet angeläget
att kontorsnätet nu dimensioneras efter kontorens faktiska arbetsuppgifter.

Utskottet fann det vidare ytterst angeläget att revisorernas just påbörjade
granskning genomfördes med stor skyndsamhet. Utskottet förutsatte
att en rapport över granskningen skulle föreligga under våren 1982. 1
enlighet härmed färdigställdes en rapport angående riksbankens avdelningskontor,
vilken som ett led i granskningsarbetet i början av juni 1982
sändes ut på remiss.

2.2 Granskningsresultatet

Vid granskningen har huvudvikten lagts vid avdelningskontorens arbete
med betalningsmedelsförsöijningen. Självfallet har denna inriktning av
granskningen bestämts av det förhållandet att den övriga verksamheten vid
kontoren blivit mer och mer begränsad och att påtagliga försök att tillföra
kontoren arbetsuppgifter vid sidan av betalningsmedelsförsörjningen inte
lett till resultat. En sådan inriktning av arbetet har även stöd i finansutskottets
ovan nämnda betänkande.

Granskningen inleddes med en kartläggning av nuläget. Information
införskaffades därvid genom bl.a. sammanträffanden med företrädare för
riksbankens administration och besök vid några avdelningskontor. I detta
skede inhämtades även synpunkter och önskemål från bankinspektionen
och bankväsendet samt från rikspolisstyrelsen och postverket. På grundval
av vad sålunda kommit fram övervägdes utifrån främst funktionsmässiga,
säkerhetsmässiga och ekonomiska utgångspunkter hur en ändamålsenlig
regional organisation för riksbanken borde vara uppbyggd. Personalorganisationerna
vid riksbanken orienterades vid ett par tillfällen om
utredningsläget.

Av vad som framkommit vid granskningen finns det nu inte anledning att
redovisa annat än vad som erfordras för att ge en mera allmän bild.
Ytterligare upplysningar återfinns i den sammanfattning av granskningsrapporten
som är fogad till denna skrivelse.

Avdelningskontorens arbetsuppgifter består väsentligen av kassarörelse,
utlåning till allmänheten, inlåning, beredskapsplanering för betalningsväsendet
och den egna administrationen. Med kassarörelse avses avdelningskontorens
ansvar för betalningsmedelsförsöijningen, dvs. kontorens
ansvar för att tillgång till sedlar och mynt finns inom resp. region. Kontorspersonalens
arbetstid ägnas numera huvudsakligen åt kassarörelse. Endast

101

en mindre del av tiden hänför sig till annan verksamhet, främst utlåningsrörelsen.

För att ge en uppfattning om avdelningskontorens utlåning till allmänheten
anges i följande tabell den sammanlagda storleken av den viktigaste
utlåningen — inkl. bosättningslån — vid utgången av år 1981.

Nämnas kan att hypotekslånegivningen sedan år 1980 har minskat väsentligt
till följd av att äldre obligationer fr.o.m. detta år inte får belånas.

Avdelningskontorens utestående lån till allmänheten (1981-12-31)

Bosättningslån	Avbetalningslån	Hypotekslån
Antal Belopp (tkr)	Antal Belopp (tkr)	Antal Belopp (tkr)
39815 182518	9108 82586	12460 252867

Beloppsmässigt utgjorde riksbankens utlåning till allmänheten i slutet av
år 1981 ca 3,7 promille av affärsbankernas, sparbankernas och föreningsbankernas
utestående lån till allmänheten vid samma tidpunkt.

Avdelningskontoren svarar också för viss inlåningsverksamhet. Den
avser främst förvaltning av medel som olika företag sätter av till investeringsfonder,
arbetsmiljöfonder och på vinstkonto. Vidare säljer riksbankens
kontor sedan juni månad 1981 skattkammarväxelcertifikat. Dessa
utgör andelar i större skattkammarväxiar som riksbanken köpt in från
riksgäldskontoret.

Regionalt ankommer det på cheferna för avdelningskontoren att leda
och samordna beredskapsplaneringen på bank- och betalningsväsendets
område samt att utöva tillsyn över denna i samråd med resp. länsstyrelse.

Samtliga avdelningskontor har samma organisatoriska uppbyggnad med
en styrelse, en direktör och två eller flera kamrerare i ledningen för resp.
kontors verksamhet. Enligt personal staten fanns det 508 tjänster vid kontoren
i januari 1982.

Driftkostnaderna för kontoren uppgick år 1981 till 72,7 milj. kr. (inkl.
investeringar i maskiner och inventarier på ca 1,4 milj. kr.). I allmänhet låg
kostnaderna mellan 2,0-3,5 milj. kr. per kontor. För de två största kontoren,
dvs. kontoren i Malmö och Göteborg, låg driftkostnaderna dock på
en betydligt högre nivå eller uppemot 8 resp. 10 milj. kr. Tre kontor -Kalmar, Kristianstad och Visby - hade kostnader som understeg 2,0 milj.
kr.

Av de 23 avdelningskontoren har 15 stycken sina lokaler i fastigheter
som ägs av riksbanken. Sedan år 1978 har ombyggnad resp. nybyggnad
genomförts vid kontoren i Gävle, Jönköping, Malmö, Luleå, Umeå och
Västerås. Även kontoren i Visby och Östersund har nyligen åtgärdats.

Av de icke åtgärdade kontoren har inte något utom kontoret i Skövde en
helt godtagbar standard. Behovet av byggnadsinvesteringar är därför om -

102

fattande. I många fall behövs större utrymmen för sedelräkningen och/eller
större valvsvolym. Åtgärder behöver också vidtas för att öka säkerheten
vid penninghanteringen genom uppförande exempelvis av skyddade värdeintag.
Helt nya lokaler bedöms erforderliga i Halmstad, Kalmar, Karlskrona,
Karlstad, Växjö och Uppsala.

Under den senaste femårsperioden har kostnaden för investeringar i
fastigheter och i säkerhetsanordningar uppgått till sammanlagt ca 100 milj.
kr. Enligt riksbanken beräknas investeringsbehoven vid bibehållen organisation
för åren 1982-1990 uppgå till ca 270 milj. kr. räknat i 1980 års
prisnivå.

En rättvisande bild av avdelningskontorens intäkter har utifrån tillgängliga
redovisningshandlingar inte utan större omgång gått att få. Nämnas
kan dock att inkomsterna från uthyrning av avdelningskontorsfastigheter
förra året uppgick till drygt 2,6 milj. kr.

Riksbanken bedriver viss försöksverksamhet som alternativ till avdelningskontor.
Riksbanken har sålunda medgett att då posten i Norrköping
lägger in sedlar i en särskild sedeldepå, dessa sedlar får anses som insatta i
riksbanken. Sedeldepån, som inrättades år 1978 och inte betjänar banker,
är organisatoriskt hänförd till avdelningskontoret i Linköping. I Borås har
riksbanken år 1980 inrättat ett eget s.k. kassakontor, där riksbanken lämnar
ut, tar emot och räknar sedlar men inte driver annan verksamhet.
Kassakontoret är underställt avdelningskontoret i Göteborg.

Granskningsrapporten ger vid handen att riksbanken med hänsyn till de
krav som man måste kunna ställa på en säker och rationell sedel- och
myntförsöijning skall ha viss regional organisation. Å andra sidan anses
antalet avdelningskontor kunna skäras ned om de kvarvarande kontoren
samtidigt kompletteras med ett antal mindre personalkrävande regionala
enheter.

I rapporten redovisas tre olika organisationsmodeller var och en uppbyggd
med en basorganisation som består av ett begränsat antal avdelningskontor.
Avdelningskontoren kompletteras med ett antal sedeldepåer
och/eller kassakontor. Riksbankens lokala representation ute i landet skulle
då enligt rapporten kunna utökas med tre till nio orter beroende på
vilken organisationsmodell man stannar för.

De tre modellerna har utformats på ett sådant sätt att det inte skall vara
nödvändigt att på avdelningskontoren lägga andra arbetsuppgifter än de
som är förenade med betalningsmedelsförsöijningen. Modellerna består av
följande organisatoriska enheter.

103

Antal riksbanksorter utöver Stockholm

	Nuvarande	Organisationsmodell
	organisation
		1	2 3
Avdelningskontor	23	10	7 7
Kassakontor	1*	—	21 8
Sedeldepåer	1*	24	19
Riksbanksorter	25	34	28 34

* Försöksverksamhet

Skillnaden mellan avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer är
följande.

Avdelningskontor har som huvuduppgift att ansvara för den regionala
betalningsmedelsförsöijningen och beredskapsplaneringen. De är stora
enheter för lagring och hantering av sedlar och mynt. Övriga sedelnederlag
är — oavsett om de har formen av kassakontor eller sedeldepåer —
underordnade avdelningskontoren. Riksdagen beslutarom avdelningskontorens
lokalisering och antal.

Kassakontor är mindre riksbanksenheter som utväxlar sedlar och
mynt med post och banker inom sina upptagningsområden. De betjänas av
riksbankspersonal och är inrymda i egna eller av riksbanken förhyrda
lokaler som antingen kan vara helt fristående eller sammanbyggda med
post- eller bankkontor.

Riksdagen fastställer hur många kassakontor som högst får inrättas. Var
kontoren skall läggas avgörs däremot av riksbanksfullmäktige.

Vid kassakontoren sorteras och räknas både sedlar och mynt. Inga
andra arbetsuppgifter än de som direkt hör samman med kassarörelsen kan
läggas på kassakontoren.

Sedeldepåer är små enheter som utväxlar sedlar med post och
banker inom sina upptagningsområden. De betjänas av postens personal
och är inrymda i postens lokaler men står under riksbankens tillsyn och
kontroll.

Sedeldepåer inrättas genom beslut av riksbanksfullmäktige.

Från sedeldepåer utlämnas dels nya eller av överordnat avdelningskontor
uppräknade sedlar, dels inlämnade sedelbuntar som efter en ytlig
kontroll bedöms vara brukbara utan sortering. Depån ombesöijer alltså
inte uppräkning och sortering av sedlar. Mynt finns inte vid depåerna.

Samtliga tre modeller är enligt rapporten rationella lösningar i förhållande
till nuvarande organisation.

I rapporten förordas en lösning enligt modell 3.

Förslaget kan sammanfattas på följande sätt.

— Riksdagen beslutar att det skall finnas avdelningskontor i Göteborg,
Jönköping, Linköping, Luleå, Malmö, Sundsvall och Örebro.

104

- Riksbanksfullmäktige ges rätt att inrätta kassakontor, dock högst tio,
samt sedeldepåer. Fullmäktige bestämmer var det skall finnas kassakontor
resp. sedeldepåer.

3 Revisorernas överväganden

3.1 Allmänna synpunkter

Revisorerna har vid sina överväganden självfallet gått ut från de synpunkter
på riksbankens regionala organisation som framfördes i finansutskottets
tidigare nämnda betänkande (1981/82:13) om riksbankens avdelningskontor.
Synpunkter som riksdagen genom särskild skrivelse gett revisorerna
till känna.

I betänkandet noterar finansutskottet att riksbanksfullmäktige i skrivelse
till utskottet den 29 oktober 1981 framhållit att det finns anledning att
ompröva fullmäktiges beslut år 1979 att behålla den nuvarande regionala
organisationen med 23 avdelningskontor. Detta beslut byggde nämligen
enligt fullmäktige på flera förutsättningar som sedermera inte blivit uppfyllda.
Sålunda har riksbankens utlåningsverksamhet inte kunnat bibehållas
eller utvidgas som man trodde år 1979. Banken har inte heller kunnat
finna nya naturliga arbetsuppgifter för avdelningskontoren. Vidare har de
kalkylerade kostnaderna för en planerad ombyggnad av kontoren kraftigt
underskattats.

Utskottet finner det för sin del angeläget dels att kontorsnätet dimensioneras
efter de faktiska arbetsuppgifter som föreligger, dels att vid en
förutsättningslös prövning av organisationen också skilda former prövas
för organisationen av betalningsmedelsförsöijningen - den dominerande
verksamheten vid avdelningskontoren. Utskottet anser vidare att det ligger
i sakens natur att vad man därvid kommer fram till på sedelförsöijningens
område får avgörande betydelse för kontorsorganisationen som
helhet.

Revisorerna har efter den nu genomförda granskningen och den därpå
följande remissbehandlingen inte kommit fram till något som pekar på att
det finns möjligheter till en utvidgning av arbetsuppgifterna vid sidan av
kassarörelsen (hanteringen av betalningsmedlen). Härtill kommer att ett
studium av den ekonomiska omslutningen vid avdelningskontoren visar att
verksamheten i dag väsentligen kan betraktas som en ren servicerörelse
för tillhandahållande av betalningsmedel åt penninginstituten (post och
banker). Den regionala organisationen bör därför dimensioneras med hänsyn
till vad som rimligen kan krävas för handhavandet av betalningsmedelsförsörjningen.

Att utge och tillhandahålla betalningsmedel (sedlar) är en i gällande lag
föreskriven skyldighet för riksbanken. Skyldigheten får anses innebära att
banken skall tillse att det ute i landet finns god tillgång till betalningsmedel

105

och att betalningsmedlen har en tillfredsställande kvalitet. Å andra sidan
måste det vara uppenbart att riksbanken inte - åtminstone inte utan
särskild ersättning - skall utföra uppgifter som det rätteligen bör ankomma
på penningsinstituten att svara för såsom räkning, sortering och förvaring
av sedlar och mynt.

Revisorerna anser sig ha kunnat konstatera att riksbanken har en ambition
att hålla en hög standard i vad gäller sedelkvaliteten och visat stort
tillmötesgående när det gäller sin service mot penninginstituten.

Allmänhetens kontakter med riksbankens avdelningskontor i betalningsmedelsärenden
får bedömas vara minimala.

En bedömning av avdelningskontorens verksamhet kan också göras
utifrån frågeställningen om inte riksbankens nuvarande ställning som centralbank
bör renodlas. Härvid kommer vissa av de nuvarande tjänsterna
som riksbanken genom sina kontor tillhandahåller såsom statsbank att
beröras, t.ex. kreditgivningen och andra liknande uppgifter.

Tankegångar i denna riktning har förts fram såväl av dåvarande riksbankschefen
Lars Wohlin som av nuvarande riksbankschefen Bengt Dennis.
De anser båda att riksbankens regionala organisation i fråga om
dimensionering och struktur skall styras av riksbankens ställning som
centralbank och uppgifter som har nära samband med denna. Vidare är det
enligt Dennis önskvärt att en sådan utgångspunkt för omorganisationen
entydigt slås fast av riksdagen vid dess ställningstagande till revisorernas
rapport. Samma uppfattning har förts fram av Wohlin som för sin del
understrukit att möjligheten att bygga upp en centralbank har försvårats av
att tanken på riksbanken som en statsbank tillmätts en alltför stor vikt i
många slag av beslut.

Revisorerna delar de nu framförda synpunkterna.

Granskningen ger revisorerna anledning förorda att verksamheten vid
avdelningskontoren koncentreras på kassarörelsen. Arbetet vid kontoren
bör då även i övrigt främst avse uppgifter som har ren centralbankskaraktär.
Antalet kontor bör minskas och betalningsmedelshanteringen utanför
avdelningskontoren läggas på lägre enheter inom riksbanken eller under
riksbankens tillsyn anförtros enheter utanför banken, förslagsvis inom
postverket.

Vid remissbehandlingen har icke någon av de myndigheter eller de
intresseorganisationer som i stort tagit ställning till utformningen av den
regionala organisationen satt i fråga granskningsrapportens förslag om en
omorganisation och en uppstramning av verksamheten.

Hos remissinstanserna råder dock skilda meningar om hur en ny organisation
skall vara utformad. Revisorerna uttalade sig i granskningsrapporten
i'' första hand för en organisation som består av sju avdelningskontor,
kompletterade med högst tio kassakontor och sedeldepåer till ett antal som
riksbanken bestämmer.

Bankinspektionen har tillstyrkt den i rapporten föreslagna organisatio -

106

nen. De flesta av de övriga centrala statliga myndigheterna, nämligen
rikspolisstyrelsen, postverket, myntverket och brottsförebyggande rådet
har inte anfört något emot den principiella inriktningen i förslaget. Samma
inställning redovisas från företrädarna för bankintressena.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som yttrat sig från beredskapsplaneringssynpunkt,
har uttalat sig för en organisation enligt revisorernas
alternativ 2.

Personalorganisationerna tillstyrker en omorganisation men ställer sig
negativa till inrättande av sedeldepåer.

Inom riksbanksfullmäktige har meningarna varit delade. Majoriteten1
(m, c, fp) anser att en ny organisation skall omfatta åtta avdelningskontor,
tolv kassakontor och sex sedeldepåer, medan en minoritet1 (s) reserverar
sig häremot för en ännu större organisation och förordar tio avdelningskontor,
14 kassakontor och - endast på försök - en sedeldepå.

Vid remissbehandlingen har från formell synpunkt inte rests några direkta
invändningar mot att riksbanken ges möjlighet att uppdra åt annan
utanför riksbanken - lämpligen statlig myndighet - att för bankens räkning
under vissa förutsättningar handha betalningsmedelsförsörjningen.

Vad som anförts vid remissbehandlingen har inte gett revisorerna anledning
att gå ifrån det remitterade huvudförslaget till organisation på annat
sätt än att revisorerna funnit sakliga skäl tala för att antalet avdelningskontor
bestäms till åtta i stället för sju. Revisorerna kommer i fortsättningen
att närmare gå in på organisationen och på vilka orter riksbanken bör vara
representerad.

Revisorerna bygger sitt organisationsförslag på en strävan att fa till
stånd en rationell organisation som såväl i dagsläget som i framtiden kan
svara mot kraven på en fungerande penningmedelsförsöijning. Det fulla
genomförandet av en omorganisation tar en avsevärd tid, men ett genomförande
i principiella delar bör å andra sidan ej få dröja till efter den 1
januari 1984. Emellertid bör skäligt utrymme ges för en anpassning av
organisationen till såväl regionala som arbetsmarknadspolitiska förhållanden.
Övergångsbestämmelser har därför föreslagits i syfte att ge utrymme
för detta.

Förordade ändringar av organisationen medför behov av ändring i lagen
(RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet). Förslag
till erforderlig lagändring för genomförande av organisationen har fogats
som underbilaga 3 till denna skrivelse. Efter hand som den nya organisationen
i sina detaljer införs får det ankomma på riksbanksfullmäktige att
för riksdagen föreslå de ytterligare lagändringar som kan befinnas nödvändiga.

1 I det följande avser majoriteten resp. minoriteten (reservanterna) förhållandena
före förändringar i sammansättningen av riksbanksfullmäktige hösten 1982.

107

3.2 Avdelningskontoren

I rapporten föreslås att det i en regional organisation som består av
avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer skall finnas sju avdelningskontor,
belägna i Göteborg, Malmö, Jönköping, Linköping, Luleå,
Sundsvall (ny ort) och Örebro.

I vad gäller antalet avdelningskontor och deras lokalisering samt landets
uppdelning i regioner mellan kontoren har endast riksbanksfullmäktige
redovisat fullständiga alternativ till rapportens förslag. Majoriteten av
fullmäktige förordar åtta avdelningskontor, medan reservanterna föreslår
tio. Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har antingen lagt
generella synpunkter på avdelningskontorens antal och lokalisering eller
begränsat sig till att behandla vissa orter och regioner.

Både majoriteten av fullmäktige och reservanterna har föreslagit att
riksbankens avdelningskontor skall vara kvar i Härnösand och därmed
motsatt sig en lokalisering till Sundsvall. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser för sin del inte att man i rapporten kunnat visa att några avgörande
säkerhetsmässiga eller transportmässiga fördelar skulle vinnas genom
en omlokalisering av Hämösandskontoret till Sundsvall och avstyrker av
bl.a. detta skäl rapportens förslag. Då förslaget inte heller uttryckligen
tillstyrkts av någon remissinstans finns det enligt revisorernas mening inte
tillräckliga skäl att vidhålla det. Härnösand bör alltså stå kvar som avdelningskontorsort
i mellersta Norrland.

Remissyttrandena innehåller också förslag om ytterligare ett antal avdelningskontor,
många betingade av främst lokala och regionala intressen.
Det synes dock vara en relativt utbredd uppfattning att Örebroregionen,
såsom den utformats i förslaget, är alltför stor. Bl.a. påpekas att avståndet
från Örebro till ett i Gävle beläget kassakontor skulle bli alltför långt och
att regionens sedel- och mynthantering totalt sett skulle bli mycket omfattande.
Både fullmäktiges majoritet och reservanterna förutsätter i sina
förslag en delning av Örebroregionen. Revisorerna anser att den sålunda
framförda kritiken har sitt berättigande och att ett åttonde avdelningskontor
bör tillkomma. Efter en sammanvägning av olika argument som förts
fram i lokaliseringsfrågan har vi stannat för att föreslå att Gävle bibehålls
som avdelningskontorsort.

Vid en genomgång av remissmaterialet har revisorerna inte funnit tillräckligt
välgrundade motiv för en ytterligare utökning av antalet avdelningskontor.
Enligt vår uppfattning skulle ett tätare kontorsnät inte vara
förenligt med de grundläggande principer som bör styra utformningen av
en ny organisation.

Vårt förslag är alltså att det i en ny organisation skall finnas åtta avdelningskontor,
placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand, Jönköping, Linköping,
Luleå, Malmö och Örebro. Det kan noteras att så långt revisorerna
vill gå i fråga om antal kontor så sammanfaller valet av orter med såväl
majoritetens som minoritetens i riksbanksfullmäktige synpunkter.

108

Enligt granskningsrapporten bör avdelningskontorens huvuduppgift
vara att ansvara för betalningsmedelsförsörjningen (inkl. beredskapsplaneringen)
i resp. region samt att utöva den tillsyn över och ge det stöd till
underordnade kassakontor och sedeldepåer som erfordras för en väl fungerande
försörjning med sedlar och mynt. I rapporten uttrycks den uppfattningen
att fullmäktige skall kunna lägga även andra arbetsuppgifter på
avdelningskontoren. Sådana uppgifter - som endast skall ses som ett
komplement till arbetet med betalningsmedelsförsöijningen — bör dock
enligt rapporten inskränkas till verksamhet som mer direkt berör riksbanken
som centralbank.

Vad fullmäktige och andra remissinstanser uttalat beträffande avdelningskontorens
framtida arbetsuppgifter har inte gett revisorerna anledning
att inta någon från rapporten avvikande uppfattning i frågan. Såsom
förutsätts i rapporten bör det ankomma på riksbanksfullmäktige att ta
ställning till om några arbetsuppgifter utöver de nämnda sedan en omorganisation
genomförts skall ligga på avdelningskontoren och i sådant fall
vilka uppgifter. Man kan utgå från att fullmäktige därvid kommer att
överväga dels om den nuvarande utlåningsrörelsen på kortare eller längre
sikt bör avvecklas, dels om en centralisering av inlåningsrörelsen eller
annan verksamhet till något eller några kontor vore lämplig. Skulle riksbanken
i framtiden tillföras nya arbetsuppgifter får organisations- och
personalfrågor prövas i särskilt sammanhang.

Enligt granskningsrapporten skulle avdelningskontorens arbetsuppgifter
inte komma att bli av den arten att deras verksamhet behöver ledas av
styrelser. Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat rapporten
härvidlag. Bankinspektionen stöder den uppfattning som redovisas i rapporten.
Riksbanksfullmäktige anser att styrelsefrågan är svårbedömd. Enligt
fullmäktige bör styrelserna bestå åtminstone under den besvärliga omställningsperiod
som förestår. Därefter bör frågan om deras bibehållande
åter prövas.

Revisorerna delar fullmäktiges uppfattning att det finns skäl att inte nu ta
definitiv ställning till om styrelserna skall bibehållas eller ej. Vi förordar
alltså att denna fråga tills vidare lämnas öppen.

Det bör enligt vår mening anförtros riksbanksfullmäktige att - med
iakttagande av de riktlinjer som riksdagen anger för organisationen - fatta
beslut i alla frågor av administrativ karaktär. Hit räknar vi den geografiska
avgränsningen av avdelningskontorens regioner och därmed frågan om
vilka enheter i form av kassakontor och - i förekommande fall - sedeldepåer
som skall underställas resp. kontor. Den regionala indelningen bör
göras utifrån funktionsmässiga utgångspunkter och inte som nu styras av
länsindelningen. I det omfattande arbete som måste föregå en omorganisation
ligger också utformningen av tjänsteorganisationen vid de olika riksbanksenheterna.
Den i rapporten förordade personalstrukturen bör därvid
vara vägledande.

109

3.3 Kassakontoren

Avsikten är att kassakontor enligt i det föregående given definition (s. 6)
skall inrättas av riksbanksfullmäktige inom ramen för ett av riksdagen
fastställt högsta antal kontor. I rapporten föreslås att den övre gränsen
sätts vid tio kassakontor.

Förslaget om riksbanksenheter i form av kassakontor har överlag bemötts
välvilligt av remissinstanserna. De som yttrat sig i fråga om antalet
kassakontor önskar genomgående flera sådana kontor. Generellt gäller att
ju mer negativ inställning man har till sedeldepåer desto större intresse
visar man för kassakontor.

Riksbanksfullmäktiges majoritet kompletterar i sitt organisationsförslag
åtta avdelningskontor med tolv kassakontor och sex sedeldepåer. Reservanternas
förslag innefattar tio avdelningskontor och högst 15 kassakontor.

Som nyss nämnts är det inte avsikten att riksdagen — såsom i fråga om
avdelningskontoren — skall fastställa lokaliseringen av kassakontoren. För
att underlätta bedömningen av de organisationsmodeller som presenteras i
rapporten har emellertid i denna möjliga orter angetts inte bara för avdelningskontor
utan även för kassakontor och sedeldepåer. I tablån på nästa
sida anges dels förslaget till avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer
enligt organisationsmodell 3 i rapporten, dels riksbanksfullmäktiges
förslag. Även revisorernas reviderade förslag återges i tablån.

Bland de åtta kassakontorsorter som tagits upp i modell 3 ingår Gävle,
som - om riksdagen bifaller vårt förslag — skulle få behålla sitt avdelningskontor.
De övriga sju orterna är Falun, Skövde, Umeå, Uppsala, Visby,
Västerås och Östersund, vilka samtliga nu har avdelningskontor.

Vad som framkommit vid remissbehandlingen med avseende på kassakontorens
antal och lokalisering har gett oss anledning till följande kommentarer.

Utgår man från förslaget i rapporten skulle sydöstra Sverige komma att
tillgodoses jämförelsevis dåligt med avseende på renodlade riksbanksenheter,
dvs. avdelningskontor och kassakontor. Tre avdelningskontor -Växjö, Kalmar och Karlskrona - skulle nämligen enligt förslaget komma
att ersättas med postala sedeldepåer. Avstånden från nämnda orter till
närmast belägna avdelningskontor blir relativt långa. Skäl kan finnas att
inrätta ett kassakontor i regionen. Riksbanksfullmäktiges och andra sakkunnigas
bedömning ger vid handen att ett sådant kontor lämpligen placeras
i Växjö.

När det gäller Västsverige har befolkningskoncentrationen i trestadsregionen
Vänersborg, Trollhättan, Uddevalla av flera remissinstanser anförts
som ett skäl för att förlägga ett kassakontor till Trollhättan.

Beträffande förslaget om nedläggning av avdelningskontoret i Karlstad
och inrättande där av en sedeldepå har gjorts gällande att mynthanteringen

110

Teckenför klaring -

■ avdelningskontor
□ kassakontor
O sedeldepåer

Orter

Gransknings rapporten -

Riksbanksfullmäktige

Majoriteten

Reservanterna

Revisorerna

För- Exem- **
slag pel

Nuvarande avdel-
ningskontor*
Göteborg	■			■			■	■
Malmö	■			■			■	■
Linköping	■			■			■	■
Örebro	■			■			■	■
Gävle		□		■			■	■
Västerås		□			□		□		□
Uppsala		□			□		□		□
Falun		□			□		■		□
Jönköping	■			■			■	■
Luleå	■			■			■	■
Umeå		□			□		□		□
Skövde		□			□		□		□
Karlstad			O		□		□		□
Vänersborg
Växjö			o		□		■		□
Härnösand			o	■			■	■
Kristianstad			o			o	□
Östersund		□			□		□		□
Halmstad			o			o	□
Kalmar			0		□		□
Karlskrona			o			o	□
Nyköping			o
Visby		□			□		□		□
Övriga orter
Norrköping			o			o	försökO
Helsingborg			o			o
Borås			o		□		□
Eskilstuna			o			o	□
Södertälje			o
Sundsvall	■
Trollhättan			o		□		□		□
Örnsköldsvik			o
Skellefteå			o
Kiruna			o
Avesta			o
Bollnäs			o
	7	8	19	8	12	6	10 14 (1)	8	10

•C

t/i

*-*

:Cd

ocd

•o

* Kontoren upptagna i storleksordning efter värdet av inlevererade sedlar 1981.
** Exempel på sedeldepåorter redovisas ej.

Ill

vid Karlstadskontoret är så stor att en dylik förändring skulle åsamka
avsevärda svårigheter. Problemet skulle kunna lösas genom inrättande av
ett kassakontor.

Med de tre ovan angivna fallen har vi velat belysa de många önskemål
om ytterligare kassakontor som återfinns i remissmaterialet. Med utgångspunkt
i de grundläggande principer som enligt granskningsrapporten bör
vara vägledande vid avvägningen mellan avdelningskontor, kassakontor
och sedeldepåer anser vi emellertid att rapportens förslag beträffande
högsta antal kassakontor bör vidhållas. Vi föreslår alltså att riksdagen
fastställer detta till tio. Inom ramen härför får det sedan ankomma på
riksbanksfullmäktige att - efter ytterligare överväganden av behov, praktiska
möjligheter och ekonomiska konsekvenser — besluta om på vilka
orter kassakontor skall finnas.

En del remissinstanser hävdar att kassakontoren bör handha även andra
arbetsuppgifter än sådana som direkt hör samman med kassarörelsen. Till
dessa hör bl.a. reservanterna i riksbanksfullmäktige och TCO-S. Andra
åter stöder den uppfattning som kommer till uttryck i rapporten. Majoriteten
av fullmäktige anför för sin del följande.

För att reformens syfte, att rationalisera genom att anpassa kontorsorganisationen
till sedel- och myntförsöijningen, skall slå igenom, är det
viktigt att kassakontorens organisation personal- och lokalmässigt begränsas
uteslutande till dessa arbetsuppgifter. Såsom i rapporten föreslås bör
alltså kassakontorens uteslutande uppgift vara att in- och utväxla sedlar
och mynt med post och banker samt att bedriva härmed förenad kassavård
liksom sedel- och mynträkning. Därmed saknas anledning att hålla kassakontoren
öppna för allmänheten. Den eftersträvade lokalmässiga integreringen
mellan kassakontor och postkontor skulle för övrigt i åtskilliga fall
omintetgöra eller i vart fall i betydande mån försvåra kassakontorens
öppethållande för allmänheten. Lokalstyrelse kommer ej att behövas vid
kassakontor.

Kassakontorens utformning är enligt revisorernas uppfattning av avgörande
betydelse för hela organisationsfrågan. Det måste göras en klar och
tydlig åtskillnad mellan å ena sidan den verksamhet som bedrivs vid
avdelningskontoren och det ansvar som åvilar dessa och å andra sidan
göromålen vid kassakontoren. Om så inte blir fallet finns det uppenbara
risker för att man inte åstadkommer någon påtaglig förändring av den
nuvarande organisationen. Med kassakontor som ägnar sig åt andra arbetsuppgifter
än kassarörelse får man nämligen i stället för nuvarande 23
avdelningskontor i stort sett lika många avdelningskontor ”av första och
andra graden”.

Vår bestämda uppfattning är alltså att kassakontoren inte skall bedriva
bankrörelse. Däremot möter det inget hinder att kassarörelsen utvecklas
så att även avgiftsbelagda tjänster kan erbjudas t.ex. tillhandahållande av
särskilda förpackningar av sedlar och mynt. Vidare kan det finnas anled -

112

ning att i särskilda fall låta ett bestämt kassakontor handha viss avgränsad
specialuppgift. Riksbanken bör alltså exempelvis vara oförhindrad att, om
det befinns lämpligt, låta hanteringen av säkerheter för obligationskonsortielån
skötas av ett framtida kassakontor i Skövde.

I ett inledningsskede kommer kassakontorens lokaler i allmänhet att
utgöras av riksbankskontorens nuvarande lokaler. I den mån ett kassakontor
måste söka nya lokaler eller frågan om ombyggnad aktualiseras bör,
som fullmäktigemajoriteten framhåller, en samlokalisering med posten
eftersträvas. En sådan är inte bara ekonomiskt rationell utan medför även
betydande säkerhetsfördelar. Enligt vår uppfattning finns det inte heller
anledning att överge den i rapporten väckta tanken på en samlokalisering
med bankkontor om detta skulle te sig lämpligt.

3.4 Sedeldepåer

Vid ett genomförande av vårt förslag, som innefattar åtta avdelningskontor
och högst tio kassakontor, skulle antalet orter utanför Stockholm där
riksbanken höll lager av sedlar och mynt komma att uppgå till högst 18,
dvs. bli lägre än nu. Såsom framgår av rapporten finns det hos postverket
och bankerna starka önskemål om en decentralisering av riksbankens
nuvarande service i fråga om betalningsmedel. Därvid önskar man i första
hand en spridning av sedellagringen. En sådan åtgärd bedöms kunna ge
stora vinster i säkerhetshänseende och ses därför som väsentlig också av
rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet, vilka även förordar en
större spridning av sedelvården.

I granskningsarbetet har det varit en strävan att finna organisatoriska
former som skulle möjliggöra en spridning av sedellagringen samt att
åstadkomma en sådan decentralisering med måttliga insatser av personal
och i fråga om lokalinvesteringar. Det huvudförslag som förs fram i rapporten
utgår från att den lämpligaste lösningen skulle vara att inrätta postala
sedeldepåer för riksbankens räkning. Härigenom skulle ett mera finmaskigt
nät av replipunkter för riksbanken kunna knytas till avdelningskontoren.
En fördel anges vara att sedeldepåsystemet inte hindrar en fortgående
centralisering av den fysiska sedelhanteringen (räkning och sortering).
En annan fördel är enligt rapporten att det tillför organisationen en
högre grad av rörlighet än vad ett system med endast avdelningskontor och
kassakontor erbjuder. Rapportens definition av sedeldepåer återges på s.
6.

I organisationsmodell 3 har lokaliseringen av sedeldepåer exemplifierats
genom angivande av 19 sedeldepåorter (se s. 13).

Förslaget att komplettera riksbankens nät av avdelningskontor och kassakontor
med sedeldepåer har fått ett blandat mottagande. Det har mött ett
positivt gensvar hos bl.a bankinspektionen, postverket och bankernas

113

intresseföreningar. Många remissyttranden, särskilt de från riksbankshåll,
präglas emellertid av en avvaktande hållning eller negativ inställning till
sedeldepåer i postverkets regi. Bl.a. påtalas att den typ av sedeldepåer,
öppna både för post och banker, som föreslås i rapporten ännu inte prövats
i praktiken. Enligt rikspolisstyrelsens mening bör samtliga underavdelningar
till avdelningskontoren betros med sedelvård och fullständig återanvändning
av sedlarna inom regionen, oavsett om de benämns kassakontor
eller sedeldepåer. Brottsförebyggande rådets yttrande går i samma riktning.

Revisorerna har för sin del inte funnit att några så vägande invändningar
mot sedeldepåer förts fram att tanken på att i mer reguljära former inrätta
sådana bör förkastas. Däremot tyder remissutfallet på att en etablering av
depåer skulle komma att bli mera begränsad och ske i långsammare takt än
vad förslaget i rapporten syftar till. Enligt vår uppfattning bör det emellertid
finnas förutsättningar att successivt inrätta ett antal sedeldepåer. Med
hänsyn till de invändningar av principiell natur som förts fram av riksbanksfullmäktige
och vissa andra remissinstanser bör frågan om inrättande
av postala sedeldepåer underställas riksdagens prövning. Vad gäller de
praktiska problem som påtalats i sammanhanget anser vi att dessa bör
kunna lösas om ett konstruktivt samarbete kommer till stånd mellan riksbanken,
postverket och bankerna. Hur verksamheten i detalj skall läggas
upp ankommer det inte på riksdagen att uttala sig om. På en punkt anser vi
dock att inriktningen måste klart fastställas, nämligen i det avseendet att
sedeldepåer på lika villkor skall vara öppna både för post och banker.

Av anförda skäl föreslår vi att riksbanken uttryckligen ges rätt att inrätta
sedeldepåer.

3.5 Växelmyntshanteringen

Riksbanken lämnar i dag ut och tar emot mynt på 24 platser i landet
(huvudkontoret och 23 avdelningskontor).

I rapporten redovisas beträffande mynten bl.a. följande.

Värdemässigt utgör myntrörelsen endast ett par tiondels procent av
sedelrörelsen vid riksbankskontoren. Mynt har lång omloppstid utanför
banksystemet och lång användningstid över huvud taget. Anledningen till
den volymmässigt stora myntrörelsen vid avdelningskontoren är att överskott
och brister på växelmynt uppkommer hos bank- och postkontor. I
jämförelse med sedlar anses mynt inte vara något åtråvärt rånobjekt.

I rapporten görs den bedömningen att växelmyntshanteringen i större
utsträckning än för närvarande bör kunna skötas av postverket och bankerna
själva. Denna bedömning grundas bl.a. på att postverket förklarat
sig berett att - mot betalning och med hjälp av sina transportfordon -medverka i transporterna av mynt mellan riksbankens kontor och kunder
på andra orter. Enligt rapportens förslag skulle riksbankens växelmynts8
Riksdagen 1983184 2 sami. Nr 2

114

hantering i en regional organisation med avdelningskontor, kassakontor
och sedeldepåer (modell 3) komma att koncentreras till huvudkontoret, sju
avdelningskontor och högst tio kassakontor. Vid sedeldepåer förutsätts
det inte finnas mynt.

Synpunkter som gäller växelmyntshanteringen har närmare utvecklats
framför allt i yttrandena från riksbanken och dess avdelningskontor samt i
myntverkets yttrande.

Riksbanksfullmäktige delar uppfattningen i rapporten att det är möjligt
att klara landets myntförsöijning även om riksbanken begränsar sin växelmyntshantering
till färre orter. Fullmäktige anser emellertid att omfattningen
av arbetet med myntdistributionen underskattats i rapporten. Bl.a.
pekar de på att riksbankskontoren har en viktig uppgift såsom varande en
naturlig och neutral omfördelare av mynt, en funktion som varit mycket
betydelsefull i tider då brist kunnat råda på en eller annan myntvalör.
Vidare understryks att mynten kommer att utgöra en växande andel av
betalningsmedlen i och med att 5-kronorssedeln byts ut mot mynt med
böljan hösten 1982 och av den anledningen att 10-kronorssedelns utbyte
mot mynt kan förutses inom överskådlig tid.

Myntverket lämnar i sitt yttrande uppgifter som väl belyser vad som är
utmärkande för myntrörelserna. Det framgår tydligt att mynthanteringen i
väsentliga avseenden skiljer sig från sedelhanteringen. Med hänsyn till de
olikheter som föreligger anser verket att man vågar dra slutsatsen att en
organisation som är ändamålsenlig för sedelhanteringen inte å priori är
lämpad för en rationell mynthantering. Verket ser gärna att det görs en
genomgripande översyn av sättet att förpacka och transportera mynt för
att uppnå ett för hela distributionskedjan tillfredsställande system.

Enligt vår uppfattning finns det goda skäl att göra en ordentlig översyn
av mynthanteringen. Härför talar inte bara de skäl myntverket åberopat.
Av väsentlig betydelse är också att finna former som gör det möjligt att
minska transporterna av mynt mellan riksbankskontoren och post/banker.
Detta ter sig speciellt angeläget i ett läge då de lägsta sedelvalörerna
successivt byts ut mot mynt. Om så befinns lämpligt bör även frågor om att
slopa vissa lägre myntvalörer kunna tas upp till bedömning. Vid en översyn
bör också närmare övervägas den i några remissyttranden presenterade
idén att via ett riksbankskontor i Eskilstuna organisera riksbankens
mynttransporter ut i landet. Vidare bör postverkets roll i myntdistributionen
belysas närmare. Det är heller inte uteslutet att kunskap om hur
försörjningen med mynt går till i andra länder skulle kunna ge impulser till
lämpliga lösningar.

Den förordade översynen, som i första hand avser hanteringen av mynt,
bör inledas snarast möjligt och utföras av riksbanken i samverkan med
myntverket, postverket och bankerna. Arbetet bör inriktas på att riksbanken
i största möjliga utsträckning skall klara sin regionala medverkan i
myntförsörjningen via avdelningskontor och kassakontor.

115

3.6 Kostnadsbesparingar m.m.

Riksbankens kostnader för sedelhanteringen har till följd av avsevärt
ökade volymer vuxit mycket kraftigt under den senaste tioårsperioden och
kommer — om den nuvarande utvecklingen inte bryts — enligt gjorda
prognoser att fortsätta att växa i snabb takt. Dessa kostnader är av olika
slag. De består i huvudsak av kostnader för att hantera och förvara sedlar
samt för nyproduktion och transport av sedlar.

Granskningsarbetet har framför allt inriktats på att finna en organisatorisk
ram som är ändamålsenlig för riksbankens arbete med betalningsmedelsförsöijningen.
En rationell organisatorisk lösning är självfallet av betydelse
i kostnadshänseende och utan tvivel kan en organisationsförändring i
den riktning som förordas i rapporten väntas medföra besparingar. Att det
förhåller sig så bestyrks av riksbanksfullmäktige, även om de - i likhet
med flera andra remissinstanser - är av den uppfattningen att besparingseffekterna
inte blir så stora som uppskattningarna i rapporten tyder på.

Samtidigt måste konstateras att en organisatorisk förändring inte är
tillfyllest om man på ett mer verkningsfullt sätt önskar påverka riksbankens
kostnader för betalningsmedelsförsörjning. En kombination av olika
åtgärder är nödvändig för att nå ett sådant resultat. I det följande berörs
kortfattat några faktorer som är av intresse i detta större sammanhang.

Det är av avgörande betydelse hur arbetsfördelningen mellan riksbanken
och bankerna/posten gestaltar sig. Härvid inställer sig frågor av följande
slag. Förhåller det sig för närvarande på det sättet att penninginstituten i
alltför hög grad anlitar riksbanken för att kostnadsfritt få sedlar och mynt
räknade och sorterade. Har dylika tendenser förstärkts i och med den
snabba utvecklingen av uttagsautomater, till vilka bankerna vill ha sedlar
av god kvalitet. Bör riksbanken vidta åtgärder och i så fall vilka i syfte att
minska inleveranserna av sedlar från post- och bankkontor.

Av granskningsrapporten framgår att riksbanken överväger olika möjligheter
att styra sedelströmmarna, men att detta är förenat med svårbemästrade
problem. Som påpekas i rapporten finns det anledning för riksbanken
att ägna skärpt uppmärksamhet åt de faktorer som bestämmer kostnaden
för betalningsmedelsförsörjningen. I sitt remissyttrande instämmer fullmäktige
häri. Revisorerna anser sig därför kunna utgå från att riksbanken
noga följer utvecklingen och överväger vilka åtgärder som kan och bör
vidtas. En regional organisation som är helt anpassad till huvuduppgiften,
betalningsmedelsförsöijningen, torde för övrigt ge riksbanken bättre förutsättningar
att få kunskap om penninginstitutens beteenden och agerande.
Detta borde i sin tur underlätta en styrning av sedelströmmarna.

En grundläggande utgångspunkt måste självfallet vara att riksbanken
inte kostnadsfritt åtar sig uppgifter som det rätteligen åligger penninginstituten
att själva svara för. Däremot kan det vara motiverat att riksbanken
med hänsyn till sina unika förutsättningar när det gäller hantering av sedlar

116

och mynt i ökad utsträckning mot ersättning åtar sig uppgifter för postverkets
och bankernas räkning. Hit hör uppdelning i specialförpackningar för
leverans till mindre post- och bankkontor, myntrullning m.m. Verksamhet
av detta slag drivs f.n. på försök vid vissa avdelningskontor och bör, som
nuvarande riksbankschefen framhållit i sitt yttrande, med fördel kunna
utvecklas vidare.

Riksbankens kostnader för sedelhanteringen är starkt beroende av antalet
sedlar som bankerna och posten levererar in till banken. Härvid är inte
endast penninginstitutens nyss berörda agerande med sedlar av betydelse
utan även förändringar i den utelöpande sedelmängden. Värdet av den
utelöpande sedelvolymen utvecklas i stort sett i takt med bruttonationalprodukten
i löpande priser och kan i detta sammanhang betraktas som en
opåverkbar faktor. Sedelvolymen, mätt i antal sedlar, har emellertid inte
vuxit i lika snabb takt till följd av en märkbar förskjutning mot högre
sedelvalörer.

Med tanke på riksbankens kostnader för sedlar ligger det i bankens
intresse att försöka dämpa ökningen av antalet sedlar. Nyligen vidtagna
åtgärder (beslut om införande av en 500-kronorssedel och påbörjat utbyte
av 5-kronorssedeln mot 5-kronorsmynt) visar att riksbanken har sin uppmärksamhet
riktad på hithörande frågor.

Slutligen bör framhållas att det är av vikt att få till stånd en så långt
möjligt rationell hantering av sedlar och mynt såväl inom riksbanksenheterna
som vid transporter och omlastningar. Av rapporten framgår klart att
påtagliga besparingar skulle kunna göras genom en övergång till maskinell
sedelsortering, särskilt om högproducerande helautomatiska maskiner används.
Vid en förändring av riksbankens regionala organisation är det
naturligt att denna fråga ägnas stor uppmärksamhet, liksom frågor om
arbetsmiljön i övrigt.

Vidare tyder både granskningsrapporten och uttalanden i vissa remissyttranden
på att det bör göras en grundlig genomgång och översyn av de
arbetsrutiner som nu tillämpas vid riksbankens kontor. Ett sådant arbete
ser vi som ofrånkomligt i samband med den tjänsteorganisations- och
personalplanering som måste föregå en omorganisation.

Ett problem för sig utgör kontorens lokaler. Behovet av byggnadsinvesteringar
är omfattande. Dels behövs i många fall större utrymmen, däribland
valvsutrymmen, dels måste säkerheten förbättras i olika avseenden
genom exempelvis skyddade värdeintag.

1 enlighet med riksdagens beslut (FiU 1981/82:13, rskr 1981/82:119) vilar
f.n. beslut om nya investeringar i avvaktan på det slutliga ställningstagandet
till frågan om kontorsorganisationen. Vi räknar med att investeringarna
åter kommer i gång i takt med att planeringen för en ny organisation
framskrider och att de då inriktas på att i större utsträckning än hittills
tillgodose de krav som är förenade med en rationell och säker penninghantering.

117

Vad ovan anförts om bl.a. riksbankens möjligheter att på olika sätt
begränsa kostnaderna för arbetet med betalningsmedelsförsöijningen ger
enligt vår uppfattning inte anledning för riksdagen att göra några särskilda
påpekanden eller uttalanden i dessa frågor.

3.7 Säkerhetsfrågor

1 rapporten har det kraftigt strukits under att säkerhetsaspekter måste
väga tungt vid utformningen av en regional organisation för betalningsmedelsförsörjningen.
Bl.a. framgår av rapporten följande.

Riksbanksfullmäktige har beträffande valv och utrymmen för värdeförvaring
lagt fast en säkerhetsnivå som innebär att säkerheten skall ligga
över den nivå som normalt anses erforderlig i Sverige som skydd mot
dagens brottsmetoder. Den av fullmäktige antagna riktpunkten för valvskonstruktioner
anses ge mycket hög säkerhet. Spännvidden till bankernas
valv är stor i fråga om krav på säkerhet. Än större är skillnaden om man
jämför med postens valv och förvaringsutrymmen.

Vidare redovisas att tillfrågad säkerhetsexpertis tillmäter skyddade intag
för i- och urlastning av penningmedel ännu större vikt än värdevalvens
konstruktion. Det konstateras också att riksbanken i dag har många kontor
som inte uppfyller säkerhetskraven.

Vad beträffar värdevalv och skyddat intag samt slussfunktion för in- och
utlämning av pengar utgår rapporten från att riksbankens normer skall
tillämpas vid alla enheter i riksbankens regionala organisation, dvs. inte
bara vid avdelningskontor och kassakontor utan även vid sedeldepåer.

Revisorerna delar denna uppfattning, vilken också fått stöd vid remissbehandlingen
av rapporten.

Transporterna av sedlar och mynt ägnas särskild uppmärksamhet i rapporten.
Därvid görs en åtskillnad mellan olika typer av transporter, nämligen —

riksbankens egna transporter av främst nya sedlar och mynt, för vilka
en särskild organisation finns uppbyggd,

— transporter i riksbankens regi mellan avdelningskontor samt kassakontor
och/eller sedeldepåer,

— transporter mellan riksbanksenheter och post- och bankkontor.

I rapporten behandlas inte närmare riksbankens egna tunga biltransporter.
Dessa har regelmässigt poliseskort. Hur eskorttjänsten bör vara anordnad
m.fl. frågor har nämligen nyligen setts över av en arbetsgrupp med
representanter för riksbanken och rikspolisstyrelsen. Gruppens arbete har
resulterat i nya rutiner, vilka tillämpas fr.o.m. hösten 1982.

Beträffande transporter mellan avdelningskontor och dem underställda
enheter i form av kassakontor och sedeldepåer görs i rapporten den bedömningen
att de bör utföras i riksbankens regi. För de fall riksbankens

118

egna transportfordon inte kan utnyttjas förutsätts att professionella bevakningsföretag
anlitas och att polismedverkan kan erhållas.

I fråga om antalet sist berörda transporter anser rikspolisstyrelsen att de
från säkerhetssynpunkt i möjligaste mån bör nedbringas. Styrelsen önskar
därför sedelvård och fullständig återanvändning av sedlar inom resp. enhets
region. Styrelsen stöder i övrigt rapporten i nu aktuellt avseende.

Vad slutligen beträffar de många, dagligen förekommande, leveranserna
till och från riksbankskontoren utgör de f.n. ett stort säkerhetsproblem.
Sedlar transporteras nämligen i stor omfattning längs landsvägarna i
oskyddade fordon i främst postala transporter. I granskningsrapporten har
de risker som är förenade härmed uppmärksammats och tillmätts betydelse
vid utformningen av organisationsförslagen. De överväganden som
redovisas i rapporten tar sin utgångspunkt i bedömningar som gjorts av en
arbetsgrupp för värdetransportfrågor inom brottsförebyggande rådet. Denna
grupp presenterade i böljan av 1979 förslag till generella rekommendationer
om hur olika typer av värdetransporter skall utföras (BRÅ PM
1979:1). Utmärkande för dessa rekommendationer är en strävan att genom
olika åtgärder försöka minska de dåligt skyddade penningtransportema. I
syfte att åstadkomma detta föreslås bl.a. att ett sedeldepåsystem av den
typ revisorerna förordar införs. Brottsförebyggande rådet och rikspolisstyrelsen
erinrar om detta önskemål i sina yttranden.

Revisorerna har erfarit att brottsförebyggande rådets styrelse tillkallat
en ny arbetsgrupp med uppgift att se över riktlinjerna i nämnda PM om
värdetransporter. I gruppen ingår bl.a. representanter för riksbanken,
rikspolisstyrelsen, postverket, bankinspektionen, och Svenska bankföreningen.
Enligt vår mening är denna arbetsgrupp ett naturligt forum för en
fördjupad diskussion om de transportsäkerhetsfrågor som nu blir aktuella
genom revisorernas förslag.

Sammanfattningsvis har granskningen och remissyttrandena över rapporten
inte gett revisorerna anledning till annan bedömning än att säkerhetskraven
i olika avseenden så långt möjligt måste tillgodoses. Säkerhetsanordningar
av olika slag liksom den interna hanteringen av främst sedlar
kan mot angiven bakgrund väntas ges hög prioritet vid den närmare utformningen
av organisationen. Kraven på absolut säkerhet får dock inte
drivas så långt att inrättande av sedeldepåer på lämpliga ställen och med
lämpliga transportavstånd hindras. Det bör understrykas att inrättandet av
ett större antal riksbanksplatser än vad nu finns, bl.a. genom anordnande
av sedeldepåer, bör kunna minska de sedeltransporter som i dag sker
genom postverkets försorg i form av bl.a. assurerade försändelser.

3.8 Beredskapsfrågor

Frågor som berör beredskapsaspekter på betalningsmedelsförsörjningen
har vid granskningen inte ansetts böra ges någon avgörande betydelse vid

119

de överväganden som ligger till grund för organisationsförslagen. Fredsorganisationen
har alltså förutsatts få bli styrande för den beredskapsplanering
som riksbanken enligt nu rådande ansvarsfördelning har att svara för
på bank- och betalningsväsendets område. Av granskningsrapporten framgår
emellertid att den bedömningen gjorts att det för nämnda planeringsarbete
inte behövs ett avdelningskontor i vaije län. Därmed förenade uppgifter
förutsätts alltså kunna fullgöras även om antalet kontor väsentligt
minskar.

Riksbanksfullmäktige synes inte vara av den uppfattningen att beredskapsaspekterna
behöver tillmätas större vikt vid en omorganisation. I
likhet med flera andra remissinstanser har de nämligen inte särskilt berört
dessa aspekter i sitt yttrande. Synpunkter på hithörande frågor lämnas
framför allt av försvarsdepartementets samordningsavdelning, överstyrelsen
för ekonomiskt försvar, civilbefälhavarna i två civilområden samt av
länsstyrelserna och en del avdelningskontor. Dessa synpunkter går i allmänhet
ut på att samtliga i rapporten redovisade organisationsmodeller
innebär försämringar i förhållande till nuvarande organisation, att förutsebara
svårigheter skulle accentueras i avspärrnings- och krigstillstånd och
att speciella arrangemang då skulle behövas om en organisationsförändring
i den riktning som förordas genomfördes. Flertalet har dock förståelse för
att det av andra skäl behövs en omorganisation.

Sammantaget torde remissopinionen kunna tolkas så att frågor som rör
riksbankens ansvar för betalningsmedelsförsörjningen i kris- och krigstillstånd
behöver övervägas i särskild ordning. Enligt vår uppfattning ger de
synpunkter som förts fram i remissyttrandena en god indikation på vilka
specialproblem som vid en beslutad omorganisation måste tas upp till
behandling. Däribland ingår dels att lösa hur samordningen mellan riksbanken
och andra myndigheter (motsv.) skall fungera, dels att undersöka vilka
konsekvenser organisationen får för den författningsmässiga regleringen
av verksamheten. Riksbanken bör, om så erfordras, återkomma till riksdagen
med erforderliga förslag.

4 Förslagen

Riksdagens revisorer förslår
att riksbankens regionala organisation omorganiseras så att den fortsättningsvis
består av följande enheter, nämligen

1. åtta avdelningskontor, placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand,
Jönköping, Linköping, Luleå, Malmö och Örebro,

2. högst tio kassakontor på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer,

3. sedeldepåer inom postverket för riksbankens räkning till antal och
på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer,

120

att verksamheten inom de särskilda enheterna inom den regionala organisationen
anordnas i enlighet med vad revisorerna förordat,
att försörjningen med mynt snarast ses över av riksbanksfullmäktige i
samverkan med myntverket, postverket och bankerna,
att betalningsmedelsförsöijningen och verksamheten inom riksbankens
regionala organisation i övrigt anordnas i enlighet med vad revisorerna
förordat,

att den nya regionala organisationen böljar att tillämpas fr.o.m. den 1
januari 1984 dock med vissa övergångsbestämmelser.

5 Hemställan

Revisorerna hemställer att

1. riksdagen antar vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i
lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet),

2. riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad revisorerna i skrivelsen föreslagit angående dels riksbankens
regionala organisation och verksamheten inom denna, dels en
utredning om försöijningen med mynt.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m), Wiggo Komstedt (m), John
Johnsson (s), Kjell Nilsson (s). Joakim Ollén (m), Stig Josefson (c),
Wivi-Anne Radesjö (s), Arne Gadd (s), Stig Alftin (s), Bengt Silfverstrand
(s) och Kerstin Andersson (c).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart, avdelningsdirektören Per Mårtensson
och avdelningsdirektören Britt-Marie Holmgren (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Britt-Marie Holmgren

121

RIKSDAGENS REVISORER Underbilaga I

till bilaga 4

1982-11-10

Sammanfattning av rapport 1981/82:6 om riksbankens avdelningskontor
och de remissyttranden som avgetts över den

1 Rapporten

1.1 Bakgrund

Riksbanken är genom huvudkontoret i Stockholm och sina 23 avdelningskontor
representerad i varje län. Riksbankskontor finns i samtliga
residensstäder utom i Mariestad. Avdelningskontoret i Skaraborgs län
flyttades i böljan av 1970-talet till Skövde.

Avdelningskontorsorganisationen byggdes upp under 1800-talets senare
del med huvudsaklig uppgift att bedriva utlåning till allmänheten. Verksamheten
har efter hand fått en annan inriktning och domineras nu helt av
betalningsmedelsföfsörjningen, dvs. av arbetet med att tillhandahålla sedlar
och mynt regionalt.

Trots att frågan prövats i snart ett halvt sekel har man hittills inte kunnat
finna någon varaktig lösning på hur avdelningskontorsorganisationen skall
anpassas till de ändrade förhållandena. Till följd härav har bristen på
kvalificerade arbetsuppgifter för såväl den arbetsledande som den kassavårdande
personalen vid kontoren blivit påfallande. Denna brist är nu än
mer framträdande sedan kontoren med utgången av år 1981 har upphört att
ge ut bosättningslån.

De med tiden ändrade förutsättningarna för avdelningskontorens verksamhet
är den främsta anledningen till revisorernas beslut om granskning.
Därtill kommer att alla möjligheter till besparingar inte synes ha tagits till
vara inom den nuvarande organisationens ram. Granskningsarbetet har
koncentrerats på att finna en ändamålsenlig och varaktig organisation för
betalningsmedelsförsöijningen.1

1.2 Avdelningskontoren

1.2.1 Arbetsuppgifter

Arbetet vid riksbankens avdelningskontor består väsentligen av kassarörelse,
ut- och inlåning, beredskapsplanering för betalningsväsendet och
egen administration. Med kassarörelse åsyftas den verksamhet som är
förenad med avdelningskontorens uppgift att inom sina resp. regioner

1 Granskningen har utförts på första utredningsenheten inom revisorernas kansli av
Britt-Marie Holmgren och Per Mårtensson.

122

svara för försörjningen med sedlar och mynt. Kontorspersonalens totala
arbetstid fördelar sig ungefärligen på så sätt att två tredjedelar av tiden
hänför sig till kassarörelse, medan den återstående tredjedelen till övervägande
del avser utlåningsrörelse.''

Verksamheten vid avdelningskontoren domineras helt av det arbete som
är förenat med betalningsmedelsförsörjningen. I korthet går detta arbete ut
på att kontoren håller sedlar och mynt i lager, ger ut sedlar och mynt till
och tar emot sådana betalningsmedel från post och banker, räknar och
sorterar inströmmande sedlar och mynt samt makulerar utsorterade sedlar.

Den volymmässigt största arbetsuppgiften ligger på kontorens sedelräkningsavdelningar.
Den inströmmade sedelmängden — och därmed sedelsorteringsarbetet
- har vuxit mycket kraftigt under senare år. År 1981
uppgick antalet till riksbankens huvudkontor och avdelningskontor inlevererade
sedlar till ca 870 miljoner stycken, vilket innebär en ungefärlig
fördubbling sedan år 1970.

F.n. sker sedelsorteringen manuellt på samtliga avdelningskontor utom
på kontoret i Västerås, där för en tid sedan två s.k. halvautomatiska
sedelsorteringsmaskiner installerades. Successivt avses flera avdelningskontor
förses med hel- eller halvautomatiska maskiner.

Näst efter kassarörelsen är utlåningsverksamheten den största arbetsuppgiften
vid avdelningskontoren. Antalet utestående lån fördelade sig den
31 december 1981 på de tre helt dominerande låntyperna på följande sätt:

bosättningslån 39815

avbetalningslån 9108

hypotekslån 12460

Utlåningen till allmänheten minskar i omfattning. Bosättningslånegivningen
har upphört och kommer i stort sett att vara avvecklad i slutet av år
1988. Antalet utestående lån från riksbankens egen avbetalningslånefond
har under de senaste tio åren ungefär halverats.

Sedan år 1980 har även hypotekslånegivningen minskat väsentligt till
följd av att äldre obligationer fr.o.m. detta år inte får belånas.

Avdelningskontoren svarar också för viss inlånings verksamhet. Den
avser främst förvaltning av medel som företag sätter av till investeringsfonder,
arbetsmiljöfonder och på vinstkonto.

Vidare säljer riksbankens kontor sedan juni månad 1981 skattkammarväxelcertifikat.
Dessa utgör andelar i större skattkammarväxlar som riksbanken
köpt in från riksgäldskontoret.

Riksbanken är inom det ekonomiska försvaret ansvarsmyndighet på
bank- och betalningsväsendets område med uppgift att leda, samordna och

1 Uppgiften om arbetstidens fördelning är hämtad ur avdelningskontorsutredningens
slutrapport (1978) och avser år 1977.

123

övervaka beredskapsplanläggningen i fred för att trygga penningmedelsförsörjning
och betalningsförmedling under beredskap och krig. Regionalt
ankommer det på direktörerna vid avdelningskontoren att leda och samordna
beredskapsplaneringen samt att utöva tillsyn över denna i samråd
med länsstyrelserna.

Då riksbanksfullmäktige i februari 1979 beslöt om en oförändrad kontorsorganisation
var en av förutsättningarna för beslutet att kontoren skulle
kunna erhålla nya arbetsuppgifter. Därefter har försök gjorts från riksbankens
sida att överta arbetsuppgifter i samband med utvecklingsfondernas
låneförvaltning, lönegarantiärenden och förvaltning av lån från oljeersättningsfonden
liksom för att riksbanken skulle inleda ett utökat samarbete
med riksgäldskontoret, åta sig att förvalta eventuellt framtida underhållsfonder,
biträda centrala studiestödsnämnden vid återkrav av studiemedel
samt överta viss administration av glesbygdsstödet.

De kontakter som tagits i anledning av fullmäktiges beslut har hittills ej
lett till något resultat.

1.2.2 Personal

Samtliga avdelningskontor har samma organisatoriska uppbyggnad med
styrelse, direktör och två eller flera kamrerare i ledningen för resp. kontors
verksamhet.

Enligt personalstaten finns följande 508 tjänster vid avdelningskontoren
(januari 1982):

Direktör, kamrer, kammarskrivare 108

Övrig personal i banksalen (riksbankskassör,
expeditionsassistent,
riksbanksassistent m.fl.) 137

Sedelräkning 263

Antalet sedelräknare har under senare år ökat kraftigt.

1.2.3 Lokaler

15 av de 23 avdelningskontoren har sina lokaler i fastigheter som ägs av
riksbanken. Sedan år 1978 har ombyggnad resp. nybyggnad genomförts
vid kontoren i Gävle, Jönköping, Malmö, Luleå, Umeå och Västerås.
Även kontoren i Visby och Östersund har nyligen åtgärdats.

Av de icke åtgärdade kontoren har inte något utom kontoret i Skövde en
helt godtagbar standard. Behovet av byggnadsinvesteringar är omfattande.
I många fall behövs större utrymmen för sedelräkningen och/eller större
valvsvolym. Åtgärder behöver också vidtas för att öka säkerheten genom
exempelvis skyddat värdeintag. Helt nya lokaler bedöms erforderliga i
Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Växjö och Uppsala.

124

1.2.4 Kostnader

Driftkostnaderna vid avdelningskontoren (inkl. investeringar i maskiner
och inventarier på ca 1,4 milj. kr.) uppgick år 1981 till 72,7 milj. kr. I
allmänhet låg de mellan 2,0—3,5 milj. kr. per kontor. För de två största
kontoren, dvs. kontoren i Malmö och Göteborg, låg driftkostnaderna dock
på en betydligt högre nivå eller uppemot 8 resp. 10 milj. kr. Tre kontor —
Kalmar, Kristianstad och Visby - hade samma år driftkostnader som
understeg 2,0 milj. kr.

Under den senaste femårsperioden har kostnaderna för investeringar i
fastigheter och säkerhetsanordningar uppgått till sammanlagt ca 100 milj.
kr.

Enligt riksbankens beräkningar avseende investeringsbehov vid oförändrad
organisation skulle motsvarande kostnader under åren 1982—1990
uppgå till ca 270 milj. kr. i 1980 års prisnivå.

1.3 Postverkets och bankernas medverkan i distributionen av sedlar och
mynt

Från riksbankens huvudkontor och avdelningskontor distribueras sedlar
och mynt vidare ut i samhället via banker och postverket. Affärsbanker
och övriga kreditinstitut på riksbanksort hämtar själva sitt behov av sedlar
och mynt på riksbankskontoret. Större postkontor i regionen erhåller
också sina behov av betalningsmedel genom leveranser från riksbankskontoret
via postens huvudkontor på riksbanksorten. De större postkontoren
förser i sin tur mindre postkontor och postanstalter samt bankkontor på
icke riksbanksort med sedlar och mynt. Distributionssystemet bygger på
det allmänna postala distributionsnätet som är uppbyggt för postverkets
totala transportbehov.

I vissa fall tillgodoser banker behovet av betalningsmedel vid sina avdelningskontor
på orter som inte har riksbankskontor genom postförsändelser
direkt från Stockholm eller genom egna transporter från riksbanksort.

Postverkets betydande engagemang i landets penningmedelsförsöijning
belyses i rapporten. Sålunda fördelade sig sedelleveranserna till och från
avdelningskontoren mellan postverket och ”övriga” (i allt väsentligt
banker) på följande sätt år 1981:

Emottagna Utlämnade

sedlar (%) sedlar (%)

Postverket 52,6 59,9

Övriga (banker) 47,4 40,1

100,0

125

I de belopp som i riksbankens sedelstatistik hänförs till postverket ingår
även medel som av bankerna inlämnats resp. beställts via posten. Under
juli 1981 gjorde riksbanken en specialundersökning av inleveranserna av
sedlar till riksbanken. Den visade bl.a. att en tredjedel av de sedlar posten
lämnade in denna månad utgjordes av egna leveranser, medan två tredjedelar
härrörde från banker.

1.4 Försöksverksamhet

1.4.1 Sedeldepå

Frågan om att ytterligare decentralisera riksbankens sedellagring har
diskuterats i olika sammahang, bl.a. av den s.k. avdelningskontorsutredningen
i slutet på 1970-talet. Därvid har man i första hand övervägt möjligheterna
att inrätta sedeldepåer vid sådana större postkontor på icke riksbanksort
som är av central betydelse i det postala distributions- och
transportsystemet. För att få en uppfattning om hur sedeldepåer skulle
fungera i praktiken påböljade postverket och riksbanken år 1978 ett gemensamt
försök med en sedeldepå vid postkontoret Norrköping 1. Försöket
pågår alltjämt.

Sedeldepån är organisatoriskt hänförd till avdelningskontoret i Linköping.
Från detta kontor förses depån med obegagnade eller kontrollräknade
sedlar. Mynt finns inte vid depån, som inte heller ombesöijer uppräkning
och sortering av sedlar. Från sedeldepån utlämnas dels nya eller av
Linköpingskontoret uppräknade sedlar, dels inlämnade sedelbuntar som
efter en ytlig kontroll bedöms vara brukbara utan sortering. De inlämnade
sedelbuntar som bedöms kräva sortering transporteras till Linköping vid
samma tillfälle som påfyllning görs med nya och kontrollräknade sedlar.

Depån i Norrköping drivs i postverkets regi, men inkomna medel anses
ha kommit riksbanken till godo. Två tjänstemän vid postkontoret Norrköping
1 är utsedda till depåförvaltare med ansvar för deponerade medel.
Depån betjänar postkontoren i Norrköpings postområde, uppemot 30 till
antalet. Bankerna i regionen har inte tillträde till depån. De erhåller sina
sedlar på vanligt sätt, dvs. antingen genom postpaket/postgirotransaktioner
eller genom transporter i egen regi.

Av de uppgifter som lämnas i rapporten framgår bl.a. att vid depån år
1981 togs emot och lämnades ut sedlar till ett värde av 863,9 resp. 672,0
milj. kr. Beloppsmässigt var depån ungefär jämförbar med avdelningskontoret
i Nyköping i fråga om in- och utlämnade belopp. År 1980 återanvändes
— utlämnades utan kontrollräkning - 48,3% av det antal sedlar
som lämnades in från postkontoren. Motsvarande andel år 1981 var 45,5%.

Årskostnaden för den personal vid Norrköping 1 som var engagerad i
depåarbetet beräknades år 1980 uppgå till drygt 100 000 kr., inkl. kalkylmässiga
lokalkostnader.

126

1.4.2 Kassakontor

Riksbanksfullmäktige har av principiella skäl ställt sig utomordentligt
tveksamma till tanken på att anordna postala sedeldepåer. I stället har
fullmäktige förklarat sig vilja undersöka om inte sedeldepåer i riksbankens
egen regi - kassakontor — kunde inrättas på ett mycket begränsat antal
orter, där behovet av sådana depåer framstod som särskilt stort. Hittills
har endast en riksbanksdepå av detta slag inrättats, nämligen i Borås, där
ett kassakontor öppnades i augusti 1980. Verksamheten vid detta kontor
har rubricerats som försöksverksamhet.

Kassakontoret är organisatoriskt knutet till avdelningskontoret i Göteborg.
Det är inrymt i postens lokaler i Borås men bemannat av riksbankspersonal.
Kontoret förestås av en riksbankskamrer. I övrigt arbetar där
fyra sedelräknare.

Vid kassakontoret kan post och banker lämna in och ta ut sedlar på i
princip samma sätt som vid ett vanligt avdelningskontor. Kassakontoret är
däremot inte öppet för allmänheten. I likhet med Norrköpingsdepån hanteras
där inte heller några mynt.

År 1981 hade kassakontoret en inströmning på 1 198 milj. kr. medan
värdet av utlämnade sedlar uppgick till 1 201 milj. kr.

Till skillnad från Norrköpingsdepån räknas inkomna sedlar upp vid
kassakontoret i Borås. Förslitna sedlar som sorteras ut makuleras också på
plats. Personalstyrkan i Borås är dock alltför liten för att man skall hinna
med att ta hand om alla inkomna sedlar. I viss utsträckning måste därför
sedlar skickas från kassakontoret till avdelningskontoret i Göteborg för
räkning och sortering. På grund av lokalförhållandena har det inte varit
möjligt att öka personalen i Borås.

Grovt räknat kunde kassakontoret ta hand om 70% av de sedlar som
strömmade in år 1981. Resten fick i princip skickas till Göteborg för
uppräkning och sortering.

Löneutbetalningarna till personalen vid kassakontoret uppgick under år
1981 till 375 000 kr. Inklusive det av riksbanken för samma år tillämpade
lönekostnadspåslaget motsvarar detta en personalkostnad på 600 000 kr.
Till detta kan läggas lokalkostnaderna, som enligt ett interimistiskt avtal
uppgår till i runt tal 25 000 kr./år.

1.5 Faktorer av betydelse för den framtida betalningsmedelsförsörjningen

Ansatsen i granskningsarbetet har varit att pröva hur betalningsmedelsförsörjningen
i fredstid bör vara organiserad i vårt land. Under arbetets
gång har genom intervjuer och studiebesök studerats hur försöijningen
med sedlar och mynt nu fungerar. Synpunkter och önskemål har också
inhämtats från närmast berörda intressenter, bland dem postverket, bankerna
och bankinspektionen samt beträffande säkerhetsfrågor från rikspo -

127

lisstyrelsen. Vissa faktorer har bedömts vara av speciellt intresse att
belysa närmare. Hit hör sedelmängdens utveckling och riksbankens möjligheter
att påverka inleveranserna av sedlar till riksbanken från post och
banker. Vidare har säkerhetsfrågor och principer för riksbanksorters lokalisering
och antal liksom kontorens service till avnämarna uppmärksammats.

Beträffande sedelutvecklingen konstateras sammanfattningsvis följande
att värdet av den utelöpande sedelvolymen i stort sett kommer att utvecklas
i takt med bruttonationalprodukten,
att förändringar av den genomsnittliga sedelvalören har betydelse för utvecklingen
av antalet utelöpande sedlar,
att man inte kan förvänta sig någon snar, märkbar förändring av sedelbehovet
till följd av ändrade betalningsvanor,
att självfallet en övergång till ökat utnyttjande av mynt minskar behovet
av sedlar i de lägsta valörerna.

Kostnaderna för riksbankens sedelhantering är starkt beroende av antalet
inlevererade sedlar från post och banker. Relationen mellan inleveranserna
av sedlar och den utelöpande sedelmängden är ett mått på sedlarnas
omloppshastighet. Under perioden 1970-1980 har omloppshastigheten legat
över två. Detta innebär att vaije sedel har kommit in till riksbanken för
kontroll och uppräkning i genomsnitt mer än två gånger vaije år. Omloppshastigheten
är av avgörande betydelse för riksbankens kostnader för hantering
och förvar av sedlar men har också stor betydelse för kostnaderna
för transporter. Vill man påverka kostnaderna för sedelhantering är också
makuleringsprocenten av intresse.

Från bankväsendets sida förklarar man den volymmässigt stora inströmningen
till och utströmningen från riksbanken främst med att vissa banker
och bankkontor kännetecknas av att kontanter strömmar in dit medan
andra - främst sparbanker och föreningsbanker - i första hand är utbetalande
banker.

För postverket fluktuerar behovet av kontanter. Vissa dagar har posten
stora utbetalningar av pensioner, barnbidrag, skatteåterbäring etc. Andra
dagar, exempelvis kring månadsskiftena, tar man emot stora inbetalningar.

Bankernas och postens beteenden styrs emellertid också av ett kostnadstänkande.
Sedelhanteringen är för banker/post förenad med kostnader
som schematiskt kan delas upp i tre huvudkomponenter, nämligen kostnader
för att

- räkna och hantera sedlar,

- inneha sedlar,

- transportera sedlar.

Riksbanken räknar i dag upp och kontrollerar inlevererade sedlar och
mynt kostnadsfritt. Det har hävdats att bankerna i rationaliseringssyfte
därför försöker lägga över en del av detta arbete på riksbanken, ett påstående
som bankväsendets företrädare dock ställer sig tvivlande till.

128

Riksbanken har redan vidtagit åtgärder för att öka bankernas intresse att
behålla sedlar. Sålunda får bankerna numera tillgodoräkna sig sitt sedelinnehav
när kassakraven beräknas. Sedelinnehavet har därigenom gjorts
räntemässigt neutralt i förhållande till övrig kassabehållning.

På postverket ställer riksbanken emellertid inte några kassakrav. Postkontoren
gör sina kassabehållningar räntebärande genom att ”överskottskassorna”
sätts in på postens checkräkning i riksbanken, varifrån de
överförs till postverkets räntebärande konto hos Post- och Kreditbanken.

I rapporten återges en prognos för sedelinströmningen till riksbanken
under åren 1980-1989. Enligt prognosen skulle antalet buntar om ett
hundra stycken sedlar - exkl. 10 000- och 5-kronorssedlar - komma att
nära nog fördubblas under dessa år. Hänsyn har därvid inte tagits till den
bromsning av tillväxttakten som en genomsnittligt ökad sedelvalör
och/eller minskad omloppshastighet kan komma att innebära.

För riksbanken är det med hänsyn till de ökande kostnaderna för sedelhanteringen
av vikt att söka dämpa inleveranserna av sedlar.

Utifrån en förmodan om att bankerna och posten lägger huvudsakligen
ekonomiska överväganden bakom sitt agerande med sedlar övervägs inom
riksbanken olika möjligheter att påverka bankernas och postens beteende.
Syftet är att finna ekonomiska incitament som leder till att inleveranserna
reduceras och därmed sedlarnas omloppshastighet minskar. I diskussionen
förekommer bl.a. tankar på att i någon form ta ut avgifter för inleveranser,
att ändra valuteringsbestämmelserna och att ge posten räntegottgörelse för
kassabehållningar som överstiger rimlig storlek.

I rapporten slås fast att betalningsmedelsförsöijningen måste organiseras
så att den fyller alla rimliga krav på säkerhet. Detta gäller såväl med
avseende på transporter samt värdevalv och andra lokaler som i fråga om
hanteringen i övrigt av sedlar och mynt. Särskilt har vid granskningen
uppmärksammats de insatser som gjorts av bl.a. brottsförebyggande rådet,
Bankernas säkerhetskommitté och Postens Värdeservice AB när det gäller
att höja säkerhetsnivån vid värdetransporter. I samband härmed noteras
att företrädare för postverket, bankväsendet och rikspolisstyrelsen vid
intervjuer under utredningsarbetets gång framhållit att det är angeläget
med en minskning av antalet transporter. Enligt vad som framkommit vid
granskningen skulle en ytterligare decentralisering av riksbankens sedellagring
bidra till att minska transporterna.

Till utgångspunkt för de principer som anges i rapporten för riksbanksorternas
lokalisering och antal ligger en studie av vissa förhållanden som
bedömts viktiga med tanke på betalningsmedelsförsöijningen. I studien
har framför allt beaktats vilka orter som är de största tätorterna och vilka
orter som är centrala i postens distributionsnät. Som ett mått på orternas
tyngd när det gäller penningströmmar har använts antalet banker på orten
och storleksordningen av huvudpostkontorets penningförmedling.

129

Inte oväntat blev resultatet av undersökningen att riksbankens avdelningskontor
i dag på det hela taget är ”rätt ” lokaliserade. Residensstäderna
är ju oftast samtidigt de största tätorterna, vilket i sin tur innebär att
flödet och cirkulationen av sedlar och mynt är störst där. Nyköpings-,
Vänersborgs- och Hämösandskontoren kan emellertid utifrån de angivna
utgångspunkterna anses fellokaliserade.

I rapporten konstateras också att transporttekniska förhållanden, särskilt
inom postverkets distribution, föranlett att avdelningskontorens upptagningsområden
när det gäller leveranser av sedlar och mynt inte överensstämmer
med länsområdet. I vissa fall betjänas inte mer än ca hälften av
länet. För samtliga avdelningskontor utom det i Visby gäller att upptagningsområdena
i större eller mindre omfattning bryter länsgränserna.

De överväganden som gjorts efter företagna undersökningar har gett vid
handen att följande utgångspunkter är viktiga vid bedömningen av riksbanksortemas
lokalisering och antal

— resp. orters storlek med avseende på flödet och cirkulationen av sedlar
och mynt,

— distributionsmässiga och transporttekniska förhållanden,

— en totalt sett lämplig avvägning mellan riksbankstransporter och transporter
i senare distributionsled (transportsäkerhet),

— övriga säkerhetsmässiga förhållanden samt

— praktiska förutsättningar och kostnader.

Möjligheterna att uppnå en rationellare sedelhantering genom en mera
allmän övergång till sedelsorteringsmaskiner behandlas i rapporten. Enligt
denna står det fullständigt klart att man i största möjliga utsträckning
måste inrikta sig på maskinell sortering vid riksbankskontoren. Översiktliga
kalkyler visar nämligen att det redan i dagsläget finns betydande
besparingar att göra genom sådan sortering. Vid en fördubblad inströmning
av antalet sedlar, något som med nuvarande utvecklingstendenser
inte ter sig orimligt inom en relativt nära framtid, blir besparingarna högst
avsevärda. Det understryks också att inte bara ekonomiska aspekter utan
även arbetsmiljösynpunkter talar för en övergång till maskinell sortering.

I rapporten görs vidare den bedömningen att riksbankskontoren genom
förenklingar av arbetsrutiner och ökad användning av kontorstekniska
hjälpmedel m.m. bör kunna nedbringa sina kostnader.

1.6 Utgångspunkter för organisationsförslag

1.6.1 Riksbankens ansvar

Enligt rapporten talar såväl legala och principiella synpunkter som säkerhetsmässiga
och praktiska skäl för att riksbanken även i framtiden bör
handha de arbetsuppgifter som är förenade med ett övergripande ansvar
för betalningsmedelsförsöijningen i landet. För att fullgöra denna uppgift
behöver riksbanken ha tillgång till en regional organisation.

9 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 2

130

1.6.2 Bestående lösning

En grundläggande utgångspunkt för granskningsarbetet har varit att
finna en lösning av organisationsfrågan som har goda förutsättningar att bli
bestående för överskådlig framtid. Ett framåtsyftande organisationsförslag
måste grundas på arbetsuppgifter som med rimlig säkerhet kan bedömas
som varaktiga också i ett längre perspektiv. Varken riksbankens utlåningsrörelse
eller kontorens arbete med investeringskonton (motsv.) uppfyller
enligt den bedömning som görs i rapporten dessa krav. Däremot måste
betalningsmedelsförsörjningen betraktas som en både naturlig, bestående
och sannolikt växande uppgift.

1.6.3 Betalningsmedelsförsörjningen styrande för organisationen

Det bör enligt rapporten slås fast att kontorsnätet framdeles bör byggas
upp enbart med hänsyn till den organisation som behövs för en väl fungerande
betalningsmedelsförsöijning. Inom ramen för en sådan organisation
bör fullmäktige kunna lägga någon eller några kompletterande arbetsuppgifter
på ett eller flera av kontoren; arbetsuppgifter som dock bör ha en
centralbanksmässig inriktning.

Den nuvarande länsvisa regionindelningen anses inte motiverad att bibehålla
i en framtida organisation för sedel- och myntförsöijningen.

Vad gäller antalet avdelningskontor anges som en utgångspunkt att
kontorens försöijningsområden skall vara så stora att underlaget för deras
verksamhet inte äventyras exempelvis genom att penningströmmarna
söker sig nya vägar. För större enheter talar också att sådana torde vara
mindre känsliga för dels fluktuationer i arbetsbelastningen, dels förändringar
i personalstyrkan t.ex. vid semestrar och andra ledigheter. En annan
vinst är de kostnadsbesparingar som kan göras vid maskinell sedelsortering
i större skala. Rent allmänt gäller vidare att en renodling och begränsning
av kontorens uppgifter till att avse det arbete som sammanhänger med
sedel- och myntförsöijningen kräver arbetsräjonger av viss minsta omfattning
för att personal i ledande befattningar skall få meningsfull sysselsättning.

Det framhålls vidare att den hittillsvarande och förväntade utvecklingen
av penningmängden ger riksbanken anledning att ägna skärpt uppmärksamhet
åt betalningsmedelsförsöijningen och de faktorer som bestämmer
kostnaderna för densamma. Möjligheterna att påverka omloppshastigheten
är därvid väsentliga liksom en lämplig avvägning av makuleringsfrekvensen.
Även rationella hanteringsrutiner blir allt viktigare. Att verksamheten
vid avdelningskontoren föreslås bli koncentrerad på det arbete som
är förenat med betalningsmedelsförsörjningen bör ses också ur detta perspektiv.
Avsikten har alltså varit att få till stånd en ny kontorsorganisation

131

som ger bättre förutsättningar för riksbanken att handha sina regionala
uppgifter på ett medvetet, ändamålsenligt och rationellt sätt.

Vidare konstateras att det för en säker och effektiv försöijning med
sedlar och mynt behövs ett väl fungerande samarbete mellan riksbanken
och penninginstituten (posten/bankerna). Ökad kunskap om bankernas
och postens agerande bör också kunna ge riksbanken bättre förutsättningar
att påverka deras beteende om så skulle anses motiverat.

Avdelningskontorens arbetsuppgifter har inte bedömts bli av den arten
att deras verksamhet bör ledas av styrelser.

1.6.4 Decentraliserad sedellagring

Färre avdelningskontor med större arbetsområden innebär emellertid
också att riksbankens lagerhållning av sedlar och mynt begränsas till färre
orter. Tillgängligheten liksom servicen gentemot bankerna/posten försämras
därvid. De många och sämre skyddade transporterna av sedlar och
mynt mellan avdelningskontoren och penningsinstituten ökar också i längd
och antal vid vaije indragning av ett avdelningskontor.

Mot den angivna bakgrunden har det varit naturligt att söka finna en
organisatorisk lösning som förenar de fördelar ett minskat antal avdelningskontor
erbjuder med en i förhållande till nuläget decentraliserad
sedellagring.

De organisationsmodeller som presenteras i rapporten bygger på system
i vilka ett färre antal avdelningskontor än de 23 nuvarande kompletteras
med antingen sedeldepåer, öppna för post och banker, eller kassakontor av
typ Borås men med lagerhållning av både sedlar och mynt. En modell med
både depåer och kassakontor har också analyserats.

Tanken har varit att riksbanken i framtiden inte skall vara så låst vid
visst antal och viss lokalisering av depåer och kassakontor som man i dag
är när det gäller avdelningskontoren. En eftersträvansvärd flexibilitet och
dynamik skulle därmed tillföras riksbankens regionala organisation.

1.7 Organisationsmodeller

I rapporten redovisas tre olika organisationsmodeller; var och en uppbyggd
kring en basorganisation med ett begränsat antal avdelningskontor.
Dessa kompletteras med ett antal sedeldepåer och/eller kassakontor. Riksbankens
representation ute i landet är härigenom tänkt att kunna utökas
med tre till nio orter beroende på vilken organisationsmodell man stannar
inför.

De tre modellerna har utformats på ett sådant sätt att det inte skall vara
nödvändigt att på avdelningskontoren lägga andra arbetsuppgifter än de
som är förenade med betalningsmedelsförsörjningen. Modellerna består av
följande organisatoriska enheter.

132

Antal riksbanksorter utöver Stockholm

	Nuvarande	Organisationsmodell
	organisation
		1	2 3
Avdelningskontor	23	10	7 7
Kassakontor	1*	—	21 8
Sedeldepåer	1*	24	19
Riksbanksorter	25	34	28 34

* Försöksverksamhet

Skillnaden mellan avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer är
följande.

Avdelningskontor har som huvuduppgift att ansvara för den regionala
betalningsmedelsförsörjningen och beredskapsplaneringen. De är stora enheter
för lagring och hantering av sedlar och mynt. Övriga sedelnederlag är
- oavsett om de har formen av kassakontor eller sedeldepåer - underordnade
avdelningskontoren.

Riksdagen beslutar om avdelningskontorens lokalisering och antal.

På ett avdelningskontor kan fullmäktige lägga även andra arbetsuppgifter.
Sådana uppgifter - som endast skall ses som ett komplement till
arbetet med betalningsmedelsförsörjningen - bör dock inskränkas till
verksamhet som mer direkt berör riksbanken som centralbank.

Kassakontor är mindre riksbanksenheter som utväxlar sedlar och mynt
med post och banker inom sina upptagningsområden. De betjänas av
riksbankspersonal och är inrymda i egna eller av riksbanken förhyrda
lokaler som antingen kan vara helt fristående eller sammanbyggda med
post- eller bankkontor.

Riksdagen faställer hur många kassakontor som högst får inrättas. Var
kontoren skall läggas avgörs däremot av riksbanksfullmäktige.

Vid kassakontoren sorteras och räknas både sedlar och mynt. Inga
andra arbetsuppgifter än de som direkt hör samman med kassarörelsen får
läggas på kassakontoren.

Sedeldepåer är små enheter som utväxlar sedlar med post och banker
inom sina upptagningsområden. De betjänas av postens personal och är
inrymda i postens lokaler men står under riksbankens tillsyn och kontroll.

Sedeldepåer inrättas genom beslut av riksbanksfullmäktige.

Från sedeldepåer utlämnas dels nya eller av överordnat avdelningskontor
uppräknade sedlar, dels inlämnade sedelbuntar som efter en ytlig
kontroll bedöms vara brukbara utan sortering. Mynt finns inte vid sedeldepåerna,
som inte heller ombesöijer uppräkning och sortering av sedlar.

De sju orterna med avdelningskontor i modellerna 2 och 3 är Göteborg,
Malmö, Jönköping, Linköping, Luleå, Sundsvall och Örebro. I modell 1
med tio orter tillkommer Gävle, Skövde och Västerås.

133

Antalet avdelningskontor är således större i sedeldepåalternativet (modell
1) än i de båda andra alternativen. Anledningen härtill är att avdelningskontoren
i de sistnämnda fallen kompletterats med kassakontor i
riksbankens regi med i stort sett samma funktion som den avdelningskontoren
avses få.

Vid överväganden om vilka avdelningskontor som bör behållas har valet
av naturliga skäl kommit att falla i första hand på de kontor som nu har den
största in- och utströmningen av sedlar och mynt. Vissa andra faktorer har
också beaktats såsom de nuvarande kontorens lokalstandard. Endast en
ny ort med avdelningskontor förordas, nämligen Sundsvall.

Vad gäller lokaliseringen av kassakontor och sedeldepåer har i rapporten
endast angivits exempel på tänkbara lösningar. Innan man fattar slutgiltigt
beslut om vilka sedeldepåer och/eller kassakontor som skall finnas
måste praktiska möjligheter och ekonomiska konsekvenser ytterligare
övervägas.

I rapporten görs ett försök att bedöma och jämföra de tre organisationsmodellerna.
Bl.a. diskuteras i vilken mån de olika modellerna ger förutsättningar
för en stabil avdelningskontorsorganisation men samtidigt innehåller
enheter som kan utgöra ett flexibelt och utvecklingsbart komplement
till avdelningskontoren.

Vidare prövas i vilken utsträckning modellerna tillgodoser önskemål om
decentralisering av sedellagringen, vilka förutsättningar som ges för en
rationell sedelhantering, hur sedelkvaliteten kan förväntas bli påverkad vid
olika organisationsaltemativ samt vad dessa betyder för myntförsöijningen.
I sistnämnda hänseende ger rapporten uttryck för uppfattningen att det
torde vara möjligt att klara landets myntförsöijninig på ett acceptabelt sätt
även om riksbanken begränsar sin växelmyntshantering till färre orter.

Beträffande transporter av sedlar och mynt har det inte funnits anledning
att närmare gå in på frågor som rör riksbankens egna tunga biltransporter
med nya sedlar och mynt, eftersom dessa transporter f.n. ägnas stor
uppmärksamhet inom riksbanken. I övrigt redovisas för de tre organisationsmodellerna
en beräkning av behovet av transporter mellan de föreslagna
avdelningskontoren och dem underställda kassakontor/sedeldepåer.
Hur transporterna i slutledet, dvs. mellan riksbanksenhet och postoch
bankkontor, påverkas vid olika organisationsaltemativ berörs också.

I fråga om behovet av riksbankspersonal redovisas följande beräkning
för de olika modellerna.

134

Organisationsmodell
1 2 3

Tjänstemän (exkl.
sedelräkning)

Avdelningskontor	75	53	53
Kassakontor	-	63	24
Sedelräkning
Avdelningskontor	250	120	160
Kassakontor	-	150	100
Summa	325*	386	337*

* I modellerna 1 och 3 tillkommer postpersonal, i genomsnitt uppskattat till en
årsarbetskraft per sedeldepå.

Endast personal som är avsedd för arbetet med betalningsmedelsförsöijningen
ingår. Beräkningen avser nuläget. Personalmässiga konsekvenser
av maskinell sedelsortering har inte beaktats. Vaktmän, fastighetsskötare
och lokalvårdare ingår inte, eftersom deras anställningsform är mycket
varierande. Utesluts dessa kategorier även ur nuvarande personalstat för
avdelningskontoren uppgår antalet tjänster till 499. I rapporten påpekas
emellertid att jämförelser med nuläget är svåra att göra, eftersom det inte
gått att renodla dagens personalresurser till att avse endast arbetsuppgifter
som har direkt samband med betalningsmedelsförsöijningen.

I rapporten jämförs på motsvarande sätt vad driftkostnaderna för den i
organisationsmodellerna avsedda verksamheten, alltså betalningsmedelsförsörjningen,
skulle uppgå till om modellerna tillämpades i nuläget.

Driftkostnader (milj. kr.)

	Nuvarande organisation Modell 1	Modell 2	Modell 3
A Riksbankens egna kontor Personalkostnader	64,5 37,8	46,0	40,2
Övriga driftkostnader	8,2 4,8	5,8	5,1
B Sedéldepåer	0 4,8	0	3,8
Totalt	72,7 47,4	51,8	49,1

I tabellen anges även de totala driftkostnaderna för verksamheten (inkl.
lånerörelsen m.m.) vid avdelningskontoren år 1981.

De uppskattningar av investeringskostnaderna som redovisats i rapporten
tyder på att de tre organisationsmodellerna är jämförbara med avseende
på sådana kostnader. För samtliga modeller uppskattas investeringsbehovet
motsvara en kostnad av ca 150 milj. kr. Beloppet ligger betydligt
lägre än det riksbanken räknat med vid oförändrad organisation (270 milj.
kr.).

135

1.8 Överväganden och förslag

Granskningsarbetet har som tidigare angetts koncentrerats på att finna
en ändamålsenlig och varaktig organisation för betalningsmedelsförsöijningen.
Frågor som berör beredskapsaspekter på betalningsmedelsförsöijningen
har inte getts någon avgörande betydelse vid utformningen av
organisationsförslagen. Fredsorganisationen har alltså förutsatts fa bli styrande
för beredskapsplaneringen.

Den avgörande skillnaden i förhållande till nuvarande organisation är att
avdelningskontorens huvuduppgift - betalningsmedelsförsöijningen -helt har fatt styra den organisatoriska ramen och legat till grund för
resursberäkningar m.m.

Samtliga tre organisationsmodeller som presenteras i rapporten bygger
på att riksbanken alltfort skall ha det övergripande ansvaret för landets
försöijning med sedlar och mynt och att riksbanken för denna uppgift
behöver ha tillgång till en regional organisation. Något försök att fullständigt
definiera vad detta ansvar innebär har inte gjorts vid granskningen.
Som framgår av det föregående har emellertid den bedömningen gjorts att
riksbanken utan allvarliga olägenheter bör kunna minska sin service till
bankerna och postverket när det gäller mynthanteringen. I rapporten uttrycks
också den uppfattningen att riksbanken fortsättningsvis inte kostnadsfritt
bör överta sådant sedelsorteringsarbete som bör och enligt gällande
föreskrifter också skall åvila andra penninginrättningar. Vidare utgår
förslagen från att gällande lagar inte lägger hinder i vägen för att betalningsmedelsförsöijningen
i viss utsträckning överlåtes till enheter som
ligger utanför riksbanken. Det förutsätts då att riksbankens kontroll över
verksamheten är säkrad. I enlighet härmed föreslås det få ankomma på
riksbanken att - inom den ram för en regional organisation som anges av
riksdagen i lag eller särskilda uttalanden - besluta om antalet kassakontor
och sedeldepåer. Det bör vidare vara riksbanken som fastställer vilka krav
som skall ställas i fråga om förvaring och hantering av sedlar inte endast
vid enheter i riksbankens egen regi utan även vid sedeldepåer i postens
regi. I riksbankens ansvar innefattas också att avgöra vilken lägsta sedelkvalitet
som skall accepteras.

En central utgångspunkt vid övervägandena har varit att möjliggöra en
större spridning av sedellagringen.

I granskningsuppdraget har inte bara legat att finna en ändamålsenlig bas
för landets betalningsmedelsförsörjning. Däri har också ingått att beakta
kostnadsaspekterna.

När det gäller driftkostnaderna har granskningen gett vid handen att
kostnadsbesparingar kan göras genom att sammanföra sedelsorteringsarbetet
till större enheter. Detta ger förutsättningar att använda högproducerande
maskiner för arbetet.

Behovet av omfattande byggnadsinvesteringar vid bibehållen kontorsorganisation
har påverkat ställningstagandena.

136

I rapporten görs den bedömningen att samtliga organisationsmodeller
som presenteras utgör rationella lösningar i förhållande till nuvarande
organisation.

En sammanvägning av för- och nackdelarna med organisationsmodellerna
visar enligt rapporten att en lösning enligt modell 2 (kassakontorsaltemativet)
inte bör föras fram som ett förstahandsalternativ. Visserligen
leder detta alternativ till en minskning av antalet avdelningskontor med en
samtidig decentralisering av sedellagringen. Metoden att med enbart kassakontor
uppnå en mer långtgående decentralisering av sedellagringen är
emellertid förhållandevis dyrbar. En organisation som bygger på ett antal
större avdelningskontor kompletterade endast med kassakontor torde också
bli ganska stel och därmed svårare att anpassa till framtida förändringar
i penningströmmarna. Med den bindning av riksbankens resurser som är
förenad med en lösning enligt detta alternativ finns det vidare risk för att
vissa av de problem som kännetecknar den nuvarande avdelningskontorsorganisationen
kommer att prägla även en framtida organisation.

Vad därefter beträffar modell 1 (sedeldepåaltemativet) och modell 3
(alternativet kassakontor och sedeldepåer) görs den bedömningen att båda
alternativen ger goda förutsättningar för en ändamålsenlig organisation av
betalningsmedelsförsöijningen. Genom modell 1 kan en rationell sedelsortering
och en spridning av sedellagringen åstadkommas till en lägre kostnad.
Alternativ 3 innebär en mindre genomgripande förändring av den
nuvarande organisationen. Båda alternativen ger gott handlingsutrymme
vid framtida förändringar av penningströmmarna.

Resultatet av en jämförelse av de tre modellerna har blivit att modell 3
förts fram som ett huvudalternativ, dvs. en organisation bestående av sju
avdelningskontor, kompletterade med kassakontor och sedeldepåer.

Innebörden av förslaget är den att riksbankens regionala organisation
ändras på följande sätt:

- Riksdagen beslutar att det skall finnas avdelningskontor i Göteborg,
Malmö, Jönköping, Linköping, Luleå, Sundsvall och Örebro.

- Riksbanksfullmäktige medges rätt att inrätta kassakontor, dock högst
tio, samt sedeldepåer. Fullmäktige bestämmer var det skall finnas kassakontor
resp. sedeldepå.

1.9 Övergångsfrågor

Det har inte ansetts ligga i revisorernas uppgift att komma med en slutlig
organisationsplan med därtill hörande övergångsregler. Dock berörs helt
kort några frågor.

Övergången till en ny organisation förutsätts kräva ytterligare överväganden
och praktiskt förberedelsearbete för att kunna förverkligas. Omorganisationen
beräknas komma att ske successivt och inte kunna vara till
fullo genomförd förrän under andra hälften av 1980-talet.

137

Med hänsyn såväl till personalens berättigade krav på att få ett snabbt
besked om den framtida organisationen som till behovet av en snar ombyggnad
av vissa föråldrade lokaliteter är det enligt rapporten angeläget att
riksbanken i ett tidigt skede tar ställning till på vilka orter kassakontor och
sedeldepåer skall inrättas. Det förutsätts att fullmäktige tar initiativ till
överläggningar med postverket om inrättande av sedeldepåer.

Vidare konstateras att formerna för att tillgodose personalens anställningstrygghet
vid omorganisationer av detta slag är särskilt reglerade.
Hithörande frågor har därför inte utvecklats närmare.

Särskilt yttrande

Till rapporten har fogats ett särskilt yttrande av Rolf Sellgren. Yttrandet
har följande lydelse:

I utredningen föreslås att avdelningskontoret i Härnösand flyttas till
Sundsvall och att Härnösand bibehålls som sedeldepå. Jag har härvid en
avvikande mening.

Med hänsyn till att utredningen utgått från förutsättningslösa utgångspunkter
och att riksdagens revisorer avser att utforma det slutliga förslaget
efter remissbehandlingen har jag accepterat utredningen i sin nuvarande
utformning.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1981/82:6) Riksbankens avdelningskontor har
efter remiss lämnats av riksbanken efter hörande av kontorsstyrelserna vid
samtliga avdelningskontor, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande
rådet (BRÅ), postverket, myntverket, bankinspektionen, försvarsdepartementets
samordningsavdelning, överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF), länsstyrelserna i samtliga län, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) genom TCO:s Statstjänstemannasektion (TCO-S), Centralorganisationen
SACO/SR genom Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer
(JUSEK), Landsorganisationen i Sverige (LO) som bilagt yttrande
från Statsanställdas förbund (SF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund och Post- och Kreditbanken
(PK-banken).

Hos ÖEF har endast efterfrågats synpunkter på beredskapsplaneringen
för penningmedelsförsörjningen. Länsstyrelserna har i första hand tillfrågats
beträffande transportsäkerhetsfrågor och beredskapsplanering.

PK-banken ansluter sig i sitt yttrande till de synpunkter som framförs i
Svenska bankföreningens yttrande.

Civilbefälhavarna har under hand beretts tillfälle att yttra sig. Yttranden

138

har inkommit från civilbefålhavarna i Östra civilområdet och Bergslagens
civilområde.

På eget initiativ har synpunkter lämnats av Svenska kommunförbundets
avdelning i Kalmar län, Kalmar kommun, Trollhättans kommun, Vänersborgs
kommun, Gävle kommun, TCO-distrikten i Värmlands och Älvsborgs
län, Svenska bankmannaförbundet samt förbundets avdelningar i
Halmstad, Trollhättan-Vänersborg och Falun, av banker som är verksamma
i Trollhättans kommun samt av Sparbanken i Vänersborg.

2.1 Allmänt

Remissutfallet ger ett klart stöd för uppfattningen att riksbankens regionala
organisation bör förändras i föreslagen riktning. Endast i ett fåtal
yttranden föreslås att nuvarande organisation behålls. Däremot råder det
delade meningar om hur en framtida organisation bör vara utformad.

Riksbanksfullmäktige konstaterar sålunda - även om de inte är eniga
om vilken organisationsmodell som bör väljas - att den nuvarande organisationen
är överdimensionerad i förhållande till regionförvaltningens arbetsuppgifter.

Av avdelningskontoren anser kontoret i Gävle att läget ifråga om kontorsorganisationen
nu är sådant att någon form av krympt organisation
måste accepteras. Ställningstagandena till rapporten ger vid handen att
huvudparten av avdelningskontoren delar Gävlekontorets uppfattning. Endast
några kontor, främst de mindre, föreslår att nuvarande organisation
behålls.

Postverket understryker att verkets engagemang i landets penningmedelsförsöijning
är av mycket betydande omfattning och anser att utredningen
väl belyst detta. I yttrandet framhålls att ett väl utvecklat nät av
"riksbanksenheter” - förlagda till orter som har central betydelse i den
postala transport- och sorteringsorganisationen - är av vital betydelse för
postverkets fortsatta engagemang att vid sidan av riksbanken svara för en
stor del av landets penningmedelsförsöijning.

Från bankhåll pekar Svenska bankföreningen och PK-banken på att
redan avdelningskontorsutredningen i sin rapport år 1978 på ett övertygande
sätt visade att ett system med sedeldepåer på större orter i landet
bättre skulle svara mot dagens krav på sedelförsöijningen i landet än
nuvarande kontorsorganisation. Sveriges föreningsbankers förbund är av
samma uppfattning.

Enligt RPS är den nuvarande avdelningskontorsorganisationen illa anpassad
till de krav som i dag måste ställas på en rationell penningmedelsförsörjning.
De regionala sedellagren är således för få och i vissa fall även
felplacerade med hänsyn till befolkningskoncentrationen och penningströmmarna.

BRÅ erinrar om att rådet tidigare då en omorganisation var aktuell

139

framhållit nödvändigheten av att riksbankens lager av sedlar decentraliseras
genom att sedeldepåer förläggs till ett antal större orter i landet.

Av länsstyrelserna förordar endast tre (Blekinge, Kalmar och Kopparberg)
en oförändrad organisation.

Från personalorganisationernas sida har man varit sparsam med mera
principiella synpunkter på riksbankens lokalorganisation. Enligt SF motiverar
dock utvecklingen av arbetsuppgifter vid avdelningskontoren att en
översyn görs av den nuvarande regionala organisationen.

2.2 Vissa utgångspunkter för organisationsförslaget

2.2.1 Den regionala huvuduppgiften

Vid granskningen har betalningsmedeisförsöijningen ansetts vara avdelningskontorens
huvuduppgift. En grundläggande utgångspunkt för granskningen
har därför varit att söka anpassa riksbankens kontorsnät till vad
som erfordras för att ombesörja denna. Remissinstanserna har inte rest
några invändningar mot detta synsätt.

Riksbanksfullmäktige finnér det således viktigt att ett organisationsförslag
grundas på arbetsuppgifter som nu finns och som med rimlig säkerhet
kan bedömas som varaktiga. Detta innebär enligt fullmäktige att organisationen
måste bygga på avdelningskontorens uppgifter i sedel- och myntförsörjningen
och övriga arbetsuppgifter som kan beräknas kvarligga på kontorsorganisationen.
Önskvärt är emellertid att också bevara en flexibilitet
inför framtiden, anser de.

Dåvarande riksbankschefen Lars Wohlin redovisar i ett särskilt yttrande
vissa allmänna synpunkter på frågan hur riksbankens avdelningskontorsorganisation
bör vara anpassad till riksbankens uppgifter som centralbank.
Enligt hans mening kan redovisade förslag sägas innebära en anpassning
av kontorsorganisationen till riksbankens uppgifter som centralbank. Han
anser också att tillfallet nu är lämpligt att renodla riksbankens ställning
såsom sådan. Sålunda bör utlåningsverksamheten avvecklas successivt
och organisationen utformas enbart med hänsyn till att klara av en tillfredsställande
betalningsmedelsförsöijning. Det är vidare mycket viktigt att
denna princip slås fast av riksdagen. Möjligheten att bygga upp en centralbank
har nämligen enligt riksbankschefen försvårats av att riksbankens
karaktär av statsbank i vissa lägen tillmätts en alltför stor vikt. Detta anges
ha påverkat personalrekryteringen, organisationen, fullmäktigearbetets inriktning
etc.

I det särskilda yttrandet konstateras avslutningsvis att riksbanken står
inför stora och växande uppgifter som sammanhänger med de ökade underskotten
i budgeten och bytesbalansen, valuta- och kreditpolitikens växande
betydelse, de stora och snabba förändringarna i det internationella
finanssystemet. Detta kräver förändringar och förstärkning av riksbankens

140

organisation. Detta arbete som påbörjats skulle försvåras om riksdagen
inte kunde enas om en långsiktig och stabil lösning av avdelningskontorsfrågan
och därmed riksbankens organisation.

Bankinspektionen instämmer i de allmänna överväganden som ligger
bakom framlagda förslag.

Enligt JUSEK måste de krav som bör ställas på riksbankens regionala
organisation styras av kassaflödet. För personalens skull är det viktigt att
nu försöka finna en organisation som är anpassad inte bara till dagens
kassaflöde utan även till tänkbara förändringar.

Även TCO-S instämmer i att de krav som betalningsmedelsförsöijningen
ställer skall styra utformningen av riksbankens kontorsnät.

2.2.2 Länsanknytningen

I frågan om att generellt bryta upp det nuvarande länssambandet pekar
flera av länsstyrelserna på de nackdelar detta skulle innebära för det egna
länet. I övrigt kommenteras förslaget huvudsakligen utifrån synpunkten att
beredskapsplaneringen och riksbankens uppgifter i avspärrnings- och
krigstillstånd underlättas av en länsvis anknytning.

Ett par avdelningskontor tar också upp denna fråga. Enligt kontoret i
Göteborg saknar det i och för sig intresse för betalningsmedelsförsöijningen
om länet eller annan regional indelning skall utgöra arbetsräjong för ett
avdelningskontor. Länet är emellertid en administrativ indelningsgrund
som är allmänt vedertagen i skilda sammanhang. Kontorsstyrelsen förordar
därför att länsindelningen fortfarande skall gälla vid utformningen av
riksbankens organisation ute i landet, inte minst därför att man inte bör
försvåra eller rent av omöjliggöra en länsroll för riksbanken i framtiden,
om bedömningar i den riktningen sedermera skulle ge sig till känna.

Kontoret i Malmö anser för sin del att riksbanken bör vara representerad
i vaije län för att kunna fullgöra sina uppgifter som centralbank.

2.2.3 Övrigt

Några remissinstanser noterar att vissa särskilda aspekter inte tillräckligt
beaktas i de allmänna överväganden som legat till grund för organisationsförslaget.

ÖEF konstaterar sålunda att riksbankens nuvarande regionala fredsorganisation
är anpassad till den verksamhet som riksbanken har att utöva
under beredskap och krig och anser det från beredskapssynpunkt viktigt
att även dessa aspekter beaktas när organisationen ses över.

Flera av länsstyrelserna har uppfattningar som ligger nära ÖEF:s. Endast
länsstyrelsen i Uppsala län delar uttryckligen i rapporten redovisad
uppfattning om att riksbankens fredsmässiga organisation bör vara utgångspunkten
för beredskapsplaneringen avseende betalningsmedelsförsöijningen
under krig.

141

LO för ett generellt resonemang som går ut på att olika förslag till
omorganisation av statliga myndigheter etc. även bör prövas utifrån i
vilken utsträckning förslagen ligger i linje med de regionalpolitiska strävandena.
Denna regel bör enligt LO gälla i förevarande fall.

Även flertalet länsstyrelser efterlyser ett regionalpolitisk! synsätt i organisationsfrågan.

2.3 Riksbankens ansvar för betalningsmedelsförsörjningen

2.3.1 Övergripande ansvar

Ingen remissinstans ifrågasätter bedömningen att riksbanken även i
framtiden bör handha de arbetsuppgifter som är förenade med ett övergripande
ansvar för betalningsmedelsförsöijningen och att riksbanken för att
fullgöra denna uppgift behöver ha tillgång till en regional organisation.

Riksbanksfullmäktige diskuterar i sitt yttrande frågan om vilken grad av
service det är rimligt att riksbanken tillhandahåller när det gäller sedel- och
mynthanteringen i landet och anför därvid inledningsvis följande.

Denna service kan sägas i första hand bestå däri att riksbanken över
huvud taget finns på en plats och därigenom ger post och banker på orten
möjlighet att insätta sina överskottskassor för omedelbar kreditering på
institutens checkräkningar i riksbanken. Med riksbankens betalningsmedelsservice
brukar emellertid främst åsyftas den fysiska hanteringen av de
sedlar som passerar genom riksbanken. Denna hantering innebär att sedlarna
sorteras så att utgående sedelbuntar håller acceptabel kvalitet... Än
mer betydelsefull är antalskontrollen av inlämnade sedelbuntar. För att
sedlar över huvud taget skall på avsett sätt kunna fungera i den allmänna
omsättningen, är det sålunda ett i det närmaste absolut krav att när sedelbuntar
åter går ut från riksbanken, dessa är till sitt innehåll så säkert
kontrollerade som det snart sagt är möjligt att åstadkomma.

De önskemål om förändringar i riksbankens sedelhanteringsservice som
under senare år framställts i den allmänna debatten och från riksbankens
kunder gäller, fortsätter fullmäktige, helt och hållet riksbankens service i
förstnämnt avseende dvs. att riksbanken skall vara tillgänglig på flera
platser för att sedlar och mynt där skall kunna lämnas och hämtas. Drivkrafterna
bakom dessa krav är enligt fullmäktige två som delvis sammanhänger.
För det första kräver polisen att organisationen utformas så att så
litet sedlar som möjligt behöver transporteras på vägarna. För det andra
har penninginstituten ett starkt ekonomiskt intresse av att riksbankskontor
finns nära tillgängligt så att överskottssedlar omedelbart kan insättas i
riksbanken och därigenom tillgodogöras antingen för återbetalning av lån i
riksbanken eller genom räntebärande placering på penningmarknaden.
Några önskemål om förbättrad service från riksbankens sida när det gäller
den fysiska hanteringen av sedlar och mynt har däremot ej framförts.
Tvärtom anges penninginstituten såsom ”genomgående mycket nöjda”
med riksbankens insatser härvidlag.

142

Fullmäktige understryker att man vid ställningstagande till önskemål om
att riksbanken skall finnas tillgänglig på flera platser måste observera att
posten önskar fa möjlighet att få förräntning på sitt stora kassainnehav av
sedlar och mynt. Bankerna, som dessutom har krav på service från riksbanken
i form av hög sedelkvalitet, erhåller redan i dag förräntning på sina
sedelinnehav genom att dessa får inräknas i kassakvoterna. Bankerna
förlorar emellertid en dags ränta på sedelinnehav vid inleveranser av sedlar
från icke-riksbanksort.

Det är enligt fullmäktige självfallet inte möjligt att tillgodose bankernas
och postens önskemål om tillgänglighet i obegränsad omfattning. Det måste
därför göras klart, anser fullmäktige, att riksbanken inte är beredd att
bygga upp en väsentligt större organisation än den nuvarande i form av
kassakontor och/eller postala sedeldepåer. Eftersom posten söker anpassa
sina rutiner så att verket får lägsta möjliga kassa av sedlar och mynt, kan
det emellertid finnas anledning för riksbanken att närmare diskutera med
verket om gemensamma åtgärder som motverkar en samhällsekonomiskt
icke meningsfull transport av sedlar till riksbanken.

Bestämning av kontorsnätets omfattning måste enligt fullmäktige grundas
på en avvägning mellan framför allt tre faktorer:

1. Önskan att upprätthålla en rimligt hög sedelkvalitet i den utelöpande
sedelstocken,

2. Strävan att undvika alltför omfattande sedeltransporter och

3. Rimlig storlek på kontoren så att de möjliggör en rationell, högt
mekaniserad sedelhantering.

Även avdelningskontoret i Göteborg tar upp frågan om hur långt riksbankens
ansvar för spridningen av betalningsmedel inom landet egentligen
skall sträcka sig och diskuterar i detta sammanhang postverkets roll när
det gäller att från riksbankens kontor distribuera sedlar och mynt vidare ut
i samhället. Postens insatser behöver enligt kontorsstyrelsens uppfattning
inte innebära att verket ”utför tjänster åt riksbanken och så att säga tar
risker i transportledet på riksbankens vägnar”. Den alldeles övervägande
delen av de postala besöken vid riksbanken är besök, där postverket som
kund hämtar eller lämnar medel i den egna rörelsen. Kontorsstyrelsen
framhåller att ingenting hittills hindrat postverket och bankerna att vid
behov öka kassabehållningen vid de enskilda kontoren i sådan omfattning
att antalet värdetransporter skulle kunna reduceras väsentligt. Styrelsen
finnér det inte motiverat att riksbanken skall ta på sig kostnader för
etablering av kontor eller depåer, som ligger utanför det naturliga spridningsledet
för riksbanken. En annan sak är, konstaterar styrelsen, att det
kan vara svårt att fastlägga omfattningen härav.

143

2.3.2 Principiella synpunkter på postala sedeldepåer

Systemet med sedeldepåer i postverkets regi som förutsätter att riksbanken
avhänder sig en del av ansvaret för sedelförsörjningen har från flera
håll rönt betänkligheter av mer principiell natur.

Riksbanksfullmäktige anser för sin del.

Ur principiell synpunkt bör då till en böljan fastslås att en sedelbanks
exklusiva privilegium att utge sedlar kan synas utesluta möjligheten att låta
andra penninginstitut hålla sedellager som betraktas såsom icke utgivna,
dvs. såsom ingående i sedelbankens behållning. Ty när penninginstitut kan
inom sina egna väggar sätta in sedlar i centralbanken genom att flytta dem
från ett skåp till ett annat, utsuddas i viss mån gränsen mellan ”utgivna”
och ”icke utgivna” sedlar. Härav föranledes gärna också omotiverade
ekonomiska fördelar för depåhållaren. Dessa kan naturligtvis motverkas
genom reglerna för depåerna men lär icke kunna helt uteslutas. Principiella
skäl av här antytt slag kan antas vara anledningen till att det veterligen icke
finns någon stat där centralbanken arbetar med egna sedeldepåer inneliggande
hos andra penninginstitut.

En del avdelningskontor, bland dem kontoren i Malmö, Halmstad och
Jönköping, ger uttryck för liknande tankegångar.

Det är enligt styrelsen för kontoret i Malmö av principiella skäl tveksamt
om det är riktigt att riksbanken avvecklar en stor del av sin verksamhet för
att låta den skötas av ett annat statligt verk, i all synnerhet som det verket
har en annan huvudman - regeringen - än vad riksbanken har, som lyder
direkt under riksdagen.

Kontorsstyrelsen framhåller även angelägenheten av att det finns ett
centralt huvudmannaskap för verksamheten beträffande såväl verksamhetens
bedrivande som tillsyn och kontroll av denna. Vidare är ett sådant
huvudmannaskap väsentligt för utbildandet av riksbankens policy gentemot
allmänheten och avnämarna av riksbankens tjänster. Dessutom är
det enligt styrelsens uppfattning av vikt, att det finns en central huvudman
för personalpolitiken för de tjänstemän som sysslar med betalningsmedelsförsörjningen.

JUSEK anser att all regional riksbanksverksamhet skall skötas av riksbankens
organisation och föreslår att sedeldepån i Norrköping avvecklas.

Postverket förklarar sig för sin del berett att på nya eller befintliga
riksbanksorter åta sig att bygga upp och driva sedeldepåer på riksbankens
uppdrag. Villkoren för detta och valet av orter i detalj liksom i vilken takt
utbyggnaden skall ske måste bli en uppgift för riksbanken och postverket
att lösa gemensamt i den anda som anges i rapporten anser verket.

Svenska bankföreningen och PK-banken nämner två grundläggande förutsättningar
för sitt tillstyrkande av sedeldepåorganisationen. Den ena är
att depåerna tillämpar lika villkor för posten och bankerna i deras konkurrens
om inlåningskunder och inom betalningsförmedlingens område. Den

144

andra är att valuteringen i riksbanken av bankernas transaktioner med
depåer inte försämras jämfört med vad som gäller transaktioner direkt på
riksbankskontona.

2.4 Växelmyntshanteringen

1 rapporten gjord bedömning att växelmyntshanteringen vid en framtida
organisation inte bör tillmätas lika stor vikt som försöijningen med sedlar
har gett anledning till olika kommentarer.

Hanteringsmässigt och transportekonomiskt är det enligt riksbanksfullmäktige
en stor fördel att det finns någon form av ”myntcentraler” så långt
ut i omloppet som möjligt så att de vikter och volymer det är fråga om inte
behöver återföras till ett litet fåtal orter för uppräkning, utjämning och
återutsändning. Riksbanksfullmäktige menar vidare att rapporten förbisett
att riksbankskontoren inte bara tar emot, lämnar ut och sorterar mynt utan
även omfördelar tillgängliga mynt mellan avnämarna. Beroende på kundkretsens
sammansättning har nämligen vissa banker ständiga överskott
och andra underskott på mynt. Riksbankskontoret inom området har därför
varit en naturlig neutral omfördelare av växelmynt, en funktion som
varit mycket betydelsefull i tider då brist kunnat råda på en eller annan
mynt valör. Till detta kommer, framhåller fullmäktige, att mynten kommer
att utgöra en växande andel av betalningsmedelsförsöijningen. Utbyte av
5-kronorssedeln mot mynt påböijades hösten 1982 och 10-kronorssedelns
utbyte mot mynt kan förutses inom överskådlig tid. Riksbanksfullmäktige
anser det därför rimligt att man vid organisationens utformning tar väsentlig
hänsyn också till mynthanteringen.

Synpunkter av samma innebörd framförs av så gott som alla avdelningskontor.

Myntverket begränsar sitt yttrande till de föreslagna formerna för penningmedelsförsörjningen
och uppehåller sig därvid i första hand vid mynthanteringen.

Inledningsvis konstaterar myntverket att det med hänsyn till myntens
betydande livslängd och förhållandevis stora framställningskostnad är angeläget
att de befintliga mynten verkligen används. Myntverkets årliga
produktion av ca 280 miljoner stycken mynt med en vikt av 1 000 ton är vid
en internationell jämförelse mycket stor i förhållande till landets befolkning.
Produktionsvolymen anges bero företrädesvis på tidigare påtalade
brister på olika myntvalörer i handeln. Det förhållandevis låga värdet av
den enskilde medborgarens myntinnehav gör det inte heller särskilt angeläget
för allmänheten att lämna ifrån sig mynten.

145

Myntverket lämnar i sitt yttrande uppgifter om de stora fluktuationerna i
myntrörelserna till och från riksbanken över året och framhåller att mynthanteringen
i detta avseende skiljer sig från sedelhanteringen. Om man
därtill lägger myntens i förhållande till sedlarnas låga värde men höga vikt
och det faktum att indragningen av mynt för makulering är helt obetydlig -endast några promille av den årliga myntutgivningen — kan man enligt
verket våga dra slutsatsen att en organisation som är ändamålsenlig för
sedelhanteringen inte å priori är lämpad för en rationell mynthantering.
Det framgår också att verket gärna ser att det görs en genomgripande
översyn av sättet att förpacka och transportera mynt för att uppnå ett för
hela distributionskedjan tillfredsställande system.

Myntverket instämmer i att de nuvarande avdelningskontoren inte alla
är belägna på den lämpligaste orten men ser förslaget om en nedskärning
till 15 orter för myntdistributionen utanför Stockholm som negativt. I
anslutning härtill framhåller verket att särskilda krav ställs på mynthanteringen
vid de tillfallen då bruksmynt i högre valörer än nu introduceras och
när de lägsta valörerna dras in.

2.5 Säkerhetsfrågor

Samtliga remissinstanser lägger stor vikt vid frågan om säkrare penningtransporter.
Någon entydig bild av hur man egentligen ser på organisationsförslagen
ur denna speciella synvinkel är det dock svårt att få fram.

Bankinspektionen understryker särskilt behovet av att säkerhetsanordningar
ges hög prioritet vid den närmare utformningen av organisationen.
En riktpunkt bör vara att sedeltransporter skall begränsas till det oundgängligt
nödvändiga.

Både rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet koncentrerar sina
yttranden på de säkerhetsmässiga aspekterna av en omorganisation. De
synpunkter som förs fram präglas av önskemål om att i möjligaste mån
reducera antalet värdetransporter, och i yttrandena förespråkas en regional
organisation som är starkt decentraliserad.

De stora penningtransporter som förutsätts komma att ske mellan avdelningskontor
och kassakontor/sedeldepåer är enligt RPS av den digniteten
att de måste tillförsäkras en hög grad av säkerhet, varför det kan bli
nödvändigt att ge dem eskort av något slag antingen från polisen eller från
vaktbolag. Vad polisen beträffar kan den centralt placerade eskortgruppen,
som engageras i riksbankens egen transportorganisation, knappast åta
sig regionala eskortuppdrag. RPS kan inte heller lämna några generella
utfästelser om eskort i övrigt. Enligt styrelsen bör det emellertid finnas
goda möjligheter att få poliseskort för de transporter det här är fråga om.
Det ankommer på vederbörande polischef att avgöra om och i vilken
omfattning sorn polisen kan medverka i det enskilda fallet. RPS förklarar
sig vidare beredd att medverka för att uppnå en samordning av eskortverksamheten.

10 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 2

146

BRÅ anser för sin del att det av såväl säkerhetsskäl som praktiska skäl
är önskvärt att riksbankens egen transportorganisation utnyttjas för transporterna
mellan avdelningskontor och sedeldepåer/kassakontor i så stor
utsträckning som möjligt.

Länsstyrelserna har i enlighet med revisorernas önskemål tagit upp
transportsäkerhetsfrågor i sina yttranden.

Ett antal länsstyrelser faster stor vikt vid att man finner en organisatorisk
lösning som nedbringar antalet transporter. I denna riktning går yttrandena
från bl.a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala. Södermanlands,
Jönköpings och Gävleborgs län. Negativa till den i rapporten förordade
organisationsmodellen är länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Kronobergs
län, vilka enligt modellen i sina resp. residensstäder skulle få sedeldepåer
i stället för avdelningskontor. Från transportsäkerhetssynpunkt
bedöms detta vara negativt. Ett par länsstyrelser anser sig inte nu ha några
problem med sedeltransporter inom sitt eget län och ifrågasätter från
denna utgångspunkt en organisationsförändring.

Flera länsstyrelser — bland dem länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus
län - framhåller att transportsäkerheten skulle kunna förbättras genom
tekniska anordningar och säkrare omlastningsplatser.

De länsstyrelser som yttrat sig i fråga om polisbevakning av transporter
anser att en strävan bör vara att frigöra polisen för andra arbetsuppgifter
och rekommenderar att bevakningsföretag i större omfattning än nu engageras.
Information till polisen om tyngre transporter samt larmkoppling av
fordon till polisen nämns som alternativ till poliseskort.

2.6 Beredskapsplanering

Även i fråga om beredskapsplaneringen på bank- och betalningsväsendets
område har remissinstanserna skilda uppfattningar när det gäller en ny
organisation av riksbankens regionala representation. Flertalet har dock
förståelse för att det behövs en viss omorganisation.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar konstaterar att riksbankens nuvarande
regionala fredsorganisation också är anpassad till den verksamhet
som riksbanken har att utöva under beredskap och krig! ÖEF är av den
bestämda uppfattningen att riksbanken alltjämt måste ha en sådan organisation
att banken som totalförsvarsmyndighet kan kvarstå som planeringsoch
samordningsmyndighet inom bank- och betalningsväsendet.

Beredskapsuppgifterna bör enligt ÖEF genomföras inom ramen för riksbankens
egen organisation och under sådana betingelser att samverkan i
fred såväl som i orostider blir tryggad i förhållande till länsstyrelser och
civilbefälhavare. Detta talar enligt styrelsen för en organisation bemannad
med riksbankspersonal, dvs. organisationsmodell 2 med avdelnings- och
kassakontor. ÖEF anser att en sådan organisation i verkställighetslägen
bör kunna medge önskad representation på såväl civilbefälhavare- som
länsstyrelsenivå.

147

Försvarsdepartementets samordningsavdelning anser att den organisationsmodell
som förordas i rapporten inte utesluter att man genom kompletteringar
kan tillgodose beredskapssynpunkterna. Vad som behövs är
en effektiv beredskapsorganisation som under den centrala riksbanksledningen
och militär/civilbefälhavarna i samråd med länsstyrelserna och
penninginrättningarna kan svara för planering och funktion inom området.
Ledamöterna i beredskapsorganet bör utses redan i fred och under ledning
av det regionala riksbankskontoret påbörja beredskapsplaneringen på såväl
civilområdes- som länsnivå.

Civilbefälhavaren i östra civilområdet lämnar i sitt yttrande förslag till
hur samverkanspersonal från riksbanken bör grupperas/placeras i krig
(beredskap) om organisationsförslaget i rapporten genomförs. Civilbefälhavaren
i Bergslagens civilområde är däremot av den uppfattningen att det
skulle vara värdefullt om det slutliga ställningstagandet till omorganisationen
kunde fa föregås av en närmare analys av beredskapssynpunkterna.

Flera av länsstyrelserna framhåller att den länsanknytning som den
nuvarande organisationen medger är fördelaktig för beredskapsplaneringen
samt vid avspärrnings- och krigstillstånd (t.ex. Kalmar, Västmanlands
och Kopparbergs). Bland dem är därför några negativa till en omorganisation.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att riksbanken i vaije län bör ha ett
avdelnings- eller kassakontor.

Några länsstyrelser, bland dem de i Göteborgs- och Bohus samt Gotlands
län, framhåller att det behövs speciella länsvisa arrangemang i krig
då samverkanspersonal måste avdelas från riksbanken till länsstyrelsernas
krigsorganisation.

Önskemål förs också fram om en anpassning av riksbankens framtida
regionindelning till civilområdesindelningen.

2.7 Förslag till organisation

2.7.1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser stöder den grundläggande tanken i rapportens
förslag till organisatorisk utformning, dvs. att riksbankens lokala organisation
skall bestå av ett mindre antal avdelningskontor än i dag som samtidigt
får förstärkning av ett antal mindre personalkrävande regionala enheter.
Olika meningar råder emellertid dels om enheternas status, antal och
lokalisering, dels om vilka arbetsuppgifter de skall ha och vilken service de
skall ge.

Sedeldepåernas funktionssätt

En fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet och som i många fall
varit utslagsgivande för remissinstansernas förord för viss organisationsmodell
är de postala sedeldepåernas funktionssätt. Bl.a. har riksbanken

148

och dess avdelningskontor en kritisk inställning till de föreslagna depåerna.
Allmänt framhålls därvid att de depåer som avses i organisationsförslaget
inte är jämförbara med den försöksdepå som för närvarande finns
i Norrköping. Den senare är nämligen öppen endast för posten, medan de
föreslagna depåerna skulle vara öppna även för banker.

Den omständigheten att man vid en sedeldepå ej förutsätts bedriva
annan sedelhantering än insättning och uttag ur depån har också gett
anledning till kommentarer i en del yttranden.

Riksbanksfullmäktige framhåller sålunda som negativt att huvuddelen
av de inlämnade sedlarna måste transporteras till närmaste riksbankskontor
för uppräkning och sortering och därefter transporteras tillbaka till
sedeldepån tillsammans med påfyllning av helt nya sedlar. Sedeltransporter
måste alltså fortgå i betydande omfattning även om sedeldepåer
inrättas. En viss risk finns också, anser fullmäktige, att banker på depåorter
med många uttagsautomater och behov av goda sedlar inte vill
riskera att från depån fa ut osorterade sedlar. Sådana banker kan tänkas
låta hämta eller i assurerade postförsändelser rekvirera sedlar från närmaste
riksbanksort. I den mån så blir fallet, skulle ett system med sedeldepåer,
inrättade för att minska sedeltransporterna, i viss utsträckning få en
effekt som verkar i motsatt riktning.

Enligt fullmäktige är systemet med kassakontor i jämförelse med det
med sedeldepåer överlägset när det gäller att reducera transportriskerna.
Den räkning, sortering och makulering av sedlarna som kassakontoren
förutsätts utföra medför att en ort med kassakontor inte behöver andra
sedeltransporter än de som skall förse kontoret med helt nya sedlar.
Sådana transporter erfordras - förutsatt att kassakontoret har ändamålsenliga
valv — endast en till två gånger om året och ombesörjs då av
riksbankens egen transportorganisation.

Fullmäktige påtalar också vissa praktiska olägenheter som är förenade
med sedeldepåer om dessa byggs ut till ett rikstäckande system.

Utlämnade och osorterade sedelbuntar kommer, anser de, att medföra
att den genomsnittliga sedelkvaliteten i sedelomloppet på depåorten efter
hand sjunker. I detta sammanhang hävdas att riksbankens övervakning av
sedelkvaliteten blir alltmer betydelsefull på grund av den ökade användningen
av sedelautomater och att det gäller att uppehålla en så jämn
kvalitet som möjligt på en acceptabel nivå.

Vidare anser fullmäktige att ett system med sedeldepåer bidrar till att
förlänga den tid som förflyter innan inlämnade sedlar antalskontrolleras.
Detta finner de särskilt besvärande om sedelförfalskningar skulle förekomma.
Likaså förutses att det kan uppkomma problem när det gäller frågan
hur brister och överskott i sedelbuntar skall regleras inom ett utbyggt
sedeldepåsystem. I stor utsträckning blir det nämligen enligt fullmäktige
omöjligt att ordna det så att sedelbuntar, som utan föregående kontroll
utlämnas från depå, endast går till den penninginrältning som lämnat in

149

buntarna i fråga, något som skulle kunna motverka problemen med brister
och överskott.

Slutligen framhålls att det tillhandahållande av mynt som nu äger rum
vid riksbankens enheter går förlorat om kontoren ombildas till sedeldepåer.

Utöver riksbanken och dess avdelningskontor samt TCO-S - som redovisar
uppfattningar som ligger mycket nära de nyss återgivna — påtalar
även andra remissinstanser vissa svagheter i depåsystemet eller framför
önskemål om viss utökad service vid dessa.

Svenska bankföreningen och PK-banken godtar för sin del att icke
kontrollräknade sedelbuntar utväxlas från sedeldepåer. Samtidigt konstaterar
de emellertid att en sådan ordning medför att åtgärder och ansvarsförhållanden
i samband med fel i sedelbuntar behöver regleras. Bankföreningen
anser att detta lämpligen kan göras genom översyn av riksbankens
föreskrifter om sedel- och myntförsändelser till riksbanken.

Svenska sparbanksföreningen förordar att utlämning av sedelbuntar från
sedeldepåerna görs först efter kontrollräkning av sedlarna.

Föreningsbankerna önskar att sedeldepåerna även tillhandahåller mynt.
Av samma uppfattning är Bankföreningen och PK-banken.

För att minska transportriskerna bör enligt rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande
rådet samtliga underavdelningar till avdelningskontoren,
oavsett om de benämns kassakontor eller sedeldepåer, betros med sedelvård
så att fullständig återanvändning av sedlarna inom regionerna kan
ske.

Avdelningskontorens arbetsuppgifter m.m.

En annan fråga som - främst från riksbankshål! — särskilt kommenterats
är de föreslagna avdelningskontorens arbetsuppgifter.

Enligt riksbanksfullmäktige skall vid avdelningskontoren bedrivas alla
de arbetsuppgifter som i dag ankommer på och kan komma att anförtros ett
avdelningskontor. Fullmäktige preciserar sin uppfattning på följande sätt.

Utöver betalningsmedelsförsöijningen i det egna distriktet och ansvaret
för att planera och leda även regionens betalningsmedelsförsöijning bör
alltså avdelningskontoren svara för den regionala beredskapsplaneringen
på bank- och betalningsväsendets område samt handha inlåning och, i den
mån denna verksamhet kommer att bestå, utlåning. Kommer riksbanken
att fa ytterligare arbetsuppgifter tilldelade för sin kontorsorganisation bör
också dessa tillföras avdelningskontoren. Därtill kommer möjligheten att
till enstaka avdelningskontor avdela någon speciell arbetsuppgift.

Samtliga avdelningskontor inom riksbanken har i sina yttranden självfallet
tagit upp avdelningskontorens arbetsuppgifter. Så gott som genomgående
pläderar kontoren för att den nuvarande verksamheten vid sidan av
betalningsmedelsförsöijningen bör utökas. Från ett par kontorsstyrelsers
sida hävdas att någon form av bisysselsättning måste finnas med hänsyn

150

till att vissa ledande befattningar behövs för betalningsmedelsförsörjningen
och att kapaciteten hos denna personal bör tas till vara. Vidare skulle
rekryteringen av sådan personal försvåras. Några konkreta förslag om nya
arbetsuppgifter av annat slag än vad som tidigare diskuterats och hittills
inte lett till resultat i form av utökade arbetsuppgifter har dock inte förts
fram. Den allmänna inställningen synes emellertid vara att de kompletterande
arbetsuppgifter avdelningskontoren nu har är naturliga, att de i dag
finns hos jämförbara centralbankers filialkontor och att de bör kunna
utvecklas.

TCO-S lämnar i en särskild promemoria, som fogats till yttrandet, förslag
till hur riksbankens regionala organisation skulle kunna medverka vid
den statliga upplåningen från allmänheten. Förslaget avser ett utökat samarbete
mellan riksbanken och riksgäldskontoret och behandlar tre funktioner,
nämligen åtgärder för att öka statens upplåning från hushållen, notariattjänster
samt stansning av sålda sparobligationer.

Ett par länsstyrelser tar också upp frågan om övriga arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar mer allmänt på olika uppgifter som
skulle kunna vara aktuella. Andra går in på specialfrågor såsom förvaltningen
av lån från utvecklingsfonderna och oljeersättningsfonden. Länsstyrelsen
i Södermanlands län föreslår att man i det kommande organisationsförslaget
tar hänsyn till att myntverket är lokaliserat till Eskilstuna.
Av rationella skäl vore det lämpligt att den centrala administrationen kring
myntdistribution och nyproduktion av mynt låg nära varandra. Länsstyrelsen
anser det därför motiverat att ett kassakontor (motsvarande) förläggs
till Eskilstuna. Tankar i denna riktning tillkännages även av reservanterna i
fullmäktige och avdelningskontoret i Nyköping.

En från den gängse remissopinionen avvikande uppfattning har länsstyrelsen
i Värmlands län som i sitt förstahandsalternativ föreslår att riksbankens
arbetsuppgifter vid de regionala kontoren renodlas till att avse betalningsmedelsförsörjningen
och därmed sammanhängande uppgifter, inkl.
beredskapsplanering.

Nära samman med frågan om avdelningskontorens uppgifter hör frågan
om kontoren skall vara öppna för allmänheten eller ej.

Riksbanksfullmäktige anser att så skall vara fallet. Samma uppfattning
har de avdelningskontor som yttrat sig i frågan.

Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat rapportens förslag att
avdelningskontoren inte längre skall ledas av en styrelse.

Riksbanksfullmäktige anser för sin del att denna fråga är svårbedömd.
Styrelsernas uppgifter har, uttalar fullmäktige, till största delen försvunnit
genom kreditgivningens upphörande. Att beröva avdelningskontoren den
anknytning till trakten, till lokal förvaltning och näringsliv som styrelserna
representerar vore likväl en förlust. I vart fall synes styrelserna enligt
fullmäktige böra bestå under den besvärliga omställningsperiod som förestår.
Därefter bör frågan om styrelsernas bibehållande åter prövas.

151

Av de avdelningskontor som berört styrelsefrågan är det endast kontoret
i Göteborg som stöder rapportens uppfattning. I yttrandet anförs sålunda
att det är uppenbart att kontorsstyrelser kan undvaras om det blir så att
kontoren i framtiden inte skall handlägga ärenden med mer kvalificerat
innehåll vid sidan av betalningsmedelsförsöijningen.

Bankinspektionen anser inte att styrelser kommer att behövas. Inspektionen
anför i sammanhanget följande.

Vad i övrigt gäller de redovisade förslagen vill inspektionen framhålla att
enheterna i den framtida organisationen i hög grad får uppgifter som är av
mera teknisk än bankmässig natur. Detta bör påverka rekryteringen av
personer till verksamheten i fråga, även de ledande befattningarna. Styrelser
kommer inte att erfordras för de kvarvarande avdelningskontoren. I
stället bör kontorscheferna — var och en inom sin region — ha personligt
ansvar och beslutsbefogenheter som avvägs med hänsyn till verksamhetens
natur. De bör sortera under en särskild, centralt ansvarig befattningshavare.

2.7.2 Organisationens utformning

I det följande redovisas summariskt remissinstansernas ställningstagande
till utformningen av riksbankens regionala organisation. Förslag beträffande
val av orter, regionindelning m.m. och andra specifika önskemål är
legio och omnämns därför endast i undantagsfall.

Instanser som biträder revisorernas förslag (modell 3)

Utmärkande för denna kategori är självfallet att en organisation med
avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer accepteras. Men vissa av
dessa instanser ger dock uttryck för en mycket reserverad inställning till en
lösning som innebär inrättande av postala sedeldepåer.

Såväl riksbanksfullmäktiges majoritet som reservanterna utesluter att
riksbanken i så stor utsträckning som rapporten förutsätter skall bygga sin
lokala organisation på postala sedeldepåer. De ser sålunda kassakontor
som det naturliga komplementet till avdelningskontorsnätet.

Majoriteten av fullmäktige konstaterar emellertid att samtidigt som både
principiella och praktiska skäl talar för att riksbanken avstår från postala
depåer, så kräver både posten och bankerna att riksbanken är etablerad på
ett större antal platser inom landet. Mycket långtgående krav av sådan
innebörd kan det enligt fullmäktige inte finnas skäl att tillmötesgå. En
rimlig servicenivå anges vara att banken är etablerad inom alla större
tätortsregioner i Sverige. Detta skulle innebära att riksbanken skulle behöva
ha replipunkter på ungefär 26 platser i landet. För att nå dit och likväl
undvika att arbeta med alltför små kassakontor är majoriteten av fullmäktige
beredd acceptera att nätet av kassakontor kompletteras med ett mindre
antal sedeldepåer. Sådana avses — av skäl som närmare utvecklats i

152

yttrandet - kunna bli inrättade oavsett om bankerna kan tas emot vid
depån eller ej. Strävan skall dock vara att hålla sedeldepå öppen också för
bankerna.

Fullmäktigemajoriteten för fram ett förslag som innefattar åtta avdelningskontor,
tolv kassakontor och sex sedeldepåer. Vad beträffar avdelningskontoren
föreslås att dessa förläggs till Linköping, Jönköping,
Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle, Härnösand (i stället för rapportens
Sundsvall) och Luleå. Jämförs detta förslag med rapportens modell 3 så
tillkommer utöver de sju avdelningskontor som föreslås i rapporten ett
avdelningskontor i Gävle.

Sex av riksbankens avdelningskontor (kontoren i Falun, Gävle, Karlstad,
Linköping, Västerås och Örebro) tillstyrker med mer eller mindre
långtgående förbehåll att modell 3 läggs till grund för den framtida organisationen.

Postverket konstaterar att det i organisationsmodellerna 1 och 3 ingår
flera riksbanksorter än i modell 2, som enbart bygger på avdelningskontor
och kassakontor. Om modell 2 omfattat lika många orter som de båda
andra modellerna skulle kanske detta alternativ ha tett sig som det som
legat närmast till hands att förorda. Som det nu förhåller sig kan enligt
verket modell 3 med sin kombination av avdelningskontor, kassakontor
och sedeldepåer vara lämpligt avvägd för att ligga till grund för det fortsatta
arbetet med utveckling av en rationell organisation för landets penningmedelsförsörjning.

I sitt yttrande framhåller postverket bl.a. att det från postal synpunkt —
såväl säkerhetsmässigt som driftmässigt - är en stor fördel att ha riksbanksenheter
lokaliserade till postala driftlokaler. Detta uppges gälla oavsett
om enheten organisatoriskt drivs av riksbanken som eget kontor eller
av postverket som sedeldepå.

Bankinspektionen är den remissinstans som mest förbehållslöst tillstyrker
modell 3. Enligt inspektionen bör man också på längre sikt pröva i vad
mån inte också kassakontoren kan bytas ut mot sedeldepåer.

Vad därefter gäller synpunkter från bankernas intresseföreningar anser
Bankföreningen och PK-banken att någon av modellerna 1 och 3 bör
väljas.

Sparbanksföreningen, som också låter valet stå mellan dessa båda alternativ,
föredrar alternativ 3 som medför en högre grad av service gentemot
bankerna. Även föreningsbankerna förordar modell 3.

Bankföreningen, PK-banken och föreningsbankerna önskar, som tidigare
nämnts, att sedeldepåema även tillhandahåller mynt.

Enligt rikspolisstyrelsen bör den i organisationsmodellerna 1 och 3 föreslagna
utökningen av riksbanksorter från nuvarande 25 till 34 kunna ge
stora vinster i säkerhetshänseende. I valet dem emellan föredrar RPS
modell 3 som karaktäriseras av en mer decentraliserad sedelvård.

Brottsförebyggande rådet anser att man bör söka en lösning som upp -

153

fyller önskemål om decentralisering och flexibilitet och sätter från denna
utgångspunkt de organisationsmodeller som innehåller sedeldepåer framför
modell 2. När det gäller valet mellan modellerna 1 och 3 förklarar sig
BRÅ inte ha någon bestämd uppfattning. Med hänsyn till att rådet i likhet
med rikspolisstyrelsen har önskemål om sedelvård på så många orter som
möjligt torde yttrandet dock kunna tolkas så att preferenserna ligger närmare
modell 3 än modell 1.

Av länsstyrelserna accepterar följande mer eller mindre reservationslöst
modell 3, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgsoch
Bohus, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län.

Instanser som avstyrker revisorernas förslag

De instanser som avstyrker revisorernas förslag grundar i allmänhet sitt
avståndstagande på en starkt kritisk inställning till sedeldepåer i postverkets
regi. De förordar alltså en organisation i vilken riksbanken har det
fulla och direkta ansvaret för betalningsmedelsförsörjningen. Bland dem
finns det dels instanser som vill bibehålla nuvarande ordning, dels de som
förordar modell 2 i rapporten.

Ett fåtal remissinstanser - några avdelningskontor och länsstyrelser -motsätter sig varje form av omorganisation.

Vad beträffar organisationsmodell 1 i rapporten har ingen remissinstans
gett ett klart förord för en organisation enligt denna modell.

Vad slutligen gäller en organisation enligt modell 2 utesluter med hänsyn
till den kritik mot postala sedeldepåer som närmare utvecklats i riksbanksfullmäktiges
yttrande en minoritet av fullmäktige att sedelförsöijningen
baseras på postala sedeldepåer. Försöksverksamheten vid depån i Norrköping
bör dock enligt reservanterna få fortsätta, förutsatt att depån öppnas
även för banker. Låter sig detta inte göra bör inrättande av ett kassakontor
i Norrköping övervägas.

Reservanterna föreslår för sin del en regional organisation bestående av
tio avdelningskontor och 14 kassakontor samt en sedeldepå (alltjämt försöksverksamhet).
I fråga om avdelningskontoren tillkommer två utöver de
åtta majoriteten i fullmäktige stannat för, nämligen ett i Växjö och ett i
Falun.

Enligt rapporten skall kassakontoren uteslutande ha till uppgift att inoch
utväxla sedlar och mynt med post och banker samt att bedriva härmed
förenad kassavård liksom sedel- och mynträkning. Reservanterna ansluter
sig till denna grundläggande idé, men de anser det olämpligt att totalt
avskära kassakontoren från möjlighet till kontakt med allmänheten. Kontoren
bör därför organiseras personal- och lokalmässigt på så sätt att det
finns möjligheter att ta emot allmänheten och att vid kontoren utföra
sådana tjänster som riksdagen eller fullmäktige inom riksbankens verksamhetsområde
kan finna lämpligt att tilldela även kassakontor. Någon för
allmänheten öppen banksal anses däremot inte behövas och inte heller
någon lokal styrel se.

154

Ett antal av riksbankens avdelningskontor, bland dem de i Göteborg och
Malmö, företräder uppfattningar som ligger nära dem reservanterna i fullmäktige
framfört.

Även personalorganisationerna ger sitt stöd för en regional organisation
utan postala sedeldepåer.

TCO-S accepterar en viss differentiering mellan vad i rapporten benämns
avdelningskontor och kassakontor. Organisationen motsätter sig
dock den starka begränsningen av verksamheten på kassakontoren som
föreslås i rapporten. Även uppgifter utöver kassarörelsen skall kunna
ifrågakomma vid samtliga kontor. För att markera ett annorlunda innehåll i
kontorsbegreppet används benämningen regionkontor och lokalkontor. I
sak ligger organisationens uppfattning nära reservanternas i riksbanksfullmäktige.

JUSEK, som uttryckligen anger att organisationen i sitt yttrande bortser
från bankers, näringslivets och allmänhetens krav, baserar sitt yttrande på
personalens behov och anser från denna sin utgångspunkt att all regional
verksamhet skall skötas av riksbankens egen personal. Detta innebär att
sedeldepån i Norrköping bör avvecklas och ersättas med ett kassakontor.

SF anser att sedeldepåer har vissa väsentliga nackdelar jämförda med
kassakontor. Därför är enligt förbundets mening modell 2 det alternativ
som i dagens situation bör föredragas. Först om nackdelarna med sedeldepåer
kan överbryggas finnér förbundet det möjligt att genomföra organisationsförändringar
i enlighet med den förordade modellen med ett mindre
antal kassakontor och ett antal sedeldepåer.

Ett par länsstyrelser (Jönköpings och Älvsborgs) uttalar sig för en modell
med avdelningskontor och kassakontor.

Enligt ÖEF talar beredskapshänsyn för en organisation bemannad med
riksbankspersonal, dvs. modell 2.

Även andra lösningar har presenterats. Sålunda föreslår länsstyrelsen i
Värmlands län som förstahandsaltemativ att man i huvudsak behåller den
nuvarande avdelningskontorslokaliseringen, dvs. ett kontor i vaije län,
men att kontoren överlag ombildas till kassakontor. Detta innebär att
riksbankens arbetsuppgifter vid de regionala kontoren renodlas till att avse
betalningsmedelsförsöijningen och därmed sammanhängande arbetsuppgifter,
inkl. beredskapsplanering. I andra hand förordas en organisation
enligt modell 2 i rapporten.

Avdelningskontoret i Visby förordar som ett förstahandsaltemativ att
nuvarande organisation med 23 avdelningskontor resursmässigt dimensioneras
med hänsyn till tyngdpunkten i verksamheten och kompletteras med
fem till tio sedeldepåer.

Uppsalakontoret föreslår ett genomförande i två steg, innebärande att
flertalet avdelningskontor bibehålls fram till år 1990 och att några kassakontor
och ett fåtal sedeldepåer inrättas under denna period. Vid år 2000

155

har enligt Uppsalakontorets förslag ett antal avdelningskontor omvandlats
till kassakontor och ett antal kassakontor till sedeldepåer. Eventuellt kan
ytterligare sedeldepåer ha inrättats.

Vissa remissinstanser tar inte ställning till vilken organisationsform som
bör väljas. Hit hör myntverket, försvarsdepartementets samordningsavdelning
och en del länsstyrelser.

2.8 Ekonomiska kalkyler

Endast ett fåtal remissinstanser, främst sådana med anknytning till riksbanken,
har kommenterat de beräkningar avseende resursbehov som redovisas
i rapporten.

Riksbanksfullmäktige konstaterar att den föreslagna reformen innebär
att man söker anpassa en organisation, som på grund av förändrade arbetsuppgifter
blivit överdimensionerad, till de arbetsuppgifter som alltjämt
består och bestrider inte att besparingar därigenom kan vinnas.

Fullmäktigemajoriteten anser emellertid att besparingseffekterna, även
om de kan väntas bli betydande, ändock säkerligen överskattas i rapporten.
Riksbankens erfarenheter säges sålunda tyda på att behovet av valvsutrymmen
underskattats. Vad gäller personalbehovet hävdas att tillbörlig
hänsyn inte tagits till personalavgång på grund av semestrar, sjukdom,
tjänstledighet etc.

Innebörden av reservanternas kritik mot de ekonomiska kalkylerna i
rapporten är densamma som majoritetens men skarpare formulerad.

Av avdelningskontoren anser många att de förslag till personalstater vid
avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer som lagts fram i rapporten
pekar på en bristande realism och att bemanningen över lag är för snävt
tilltagen.

Några kontor pekar på att utredningen endast redovisat kostnaderna för
avdelningskontoren men inte beaktat att kontoren samtidigt har betydande
intäkter på sin låneverksamhet samt provisioner i samband med försäljning
av statspapper. Intäktssidan förs i övrigt på tal endast av länsstyrelsen i
Kalmar län och TCO-S.

Enligt TCO-S förmärks i rapporten även en tydlig strävan att nedbringa
riksbankens kostnader för hanteringen av sedlar och mynt utan att samtidigt
beakta att kostnaderna övervältras på andra instanser. Vidare ställer
sig TCO-S starkt tvivlande till de i rapporten upptagna kostnadskalkylerna
och anser att både lokal- och personalbehovet klart underskattas.

JUSEK menar att den analys som gjorts i fråga om lokaler inte är
tillräcklig vare sig vad gäller kostnader eller utrymme. Samma uppfattning
förs fram av många riksbankskontor.

156

2.9 Övergångsfrågor m.m.

När det gäller frågor som rör omställningen till en ändrad organisation
koncentreras remissynpunkterna på de problem som förutses uppkomma
för berörd personal.

Riksbanksfullmäktige anser det angeläget att personalen så snart som
möjligt får ett besked om avdelningskontorens framtid och instämmer av
detta skäl i rapportens förordande om ett snabbt principbeslut.

Majoriteten uttalar för sin del att den föreslagna omorganisationen kommer
att föranleda mycket besvärliga personalproblem och understryker att
största möjliga hänsyn måste tas till den nu anställda riksbankspersonalen.
Särskilda personalpolitiska åtgärder kan därvid bli nödvändiga. De övergångssvårigheter
som påtalas åberopas emellertid inte som skäl mot en
förändring av organisationen.

Reservanterna i fullmäktige menar att deras förslag till framtida organisation,
som bygger på avdelningskontor och kassakontor, gör att övergångsproblemen
blir väsentligt mindre än de skulle bli om rapportens
huvudförslag genomfördes. Några egentliga personalöverskott som måste
leda till friställande skulle inte behöva uppkomma med den lösning reservanterna
förordar, hävdar de.

Bankinspektionen framhåller att enheterna i den framtida organisationen
i hög grad får uppgifter som är av mera teknisk än bankmässig natur och att
detta bör påverka rekryteringen av personer till verksamheten i fråga, även
då personvalet till de ledande befattningarna.

Frågor som rör hänsynstagande till personalen präglar av naturliga skäl
personalorganisationernas yttranden.

TCO-S har i sitt yttrande förordat en försöksperiod om två år, under
vilken sedeldepån i Norrköping öppnas för både post och banker. Under
försöksperioden bör övergången till en ny organisation närmare planeras.
TCO-S förutsätter att de fackliga organisationerna på ett tidigt stadium
bereds tillfälle att delta vid utarbetandet av en genomförandeplan för
omstrukturering av avdelningskontorsorganisationen. Formerna för en sådan
medverkan m.m. bör enligt TCO-S regleras i avtal mellan riksbanken
och organisationerna.

Enligt JUSEK måste en eventuell ny organisation genomföras i sådan
takt att eventuella personalförändringar i möjligaste mån kan ske genom
naturlig avgång.

SF understryker i sitt yttrande att en organisationsförändring måste
genomföras under största möjliga hänsynstagande till de anställdas berättigade
krav på inflytande och trygghet i anställningen.

2.10 Ej begärda yttranden

I huvudparten av dessa yttranden framförs synpunkter på de negativa
konsekvenser den i rapporten förordade omorganisationen skulle fa för

157

sysselsättningen och penningmedelsförsöijningen i en viss region eller på
en viss bestämd ort.

Svenska bankmannaförbundet, som behandlar organisationsfrågan mer
principiellt, anser att organisationsmodell 2 både med hänsyn till säkerhet,
servicenivå och tillgänglighet bäst svarar mot de krav som kan ställas på
riksbanken i nu aktuellt avseende.

158

Underbilaga 2
till bilaga 4

Yttrande (1982-11-30) av riksbankschefen Bengt Dennis

Riksdagens revisorers första avdelning har i brev av den 25 november
1982 anmodat mig att avge yttrande över Riksbankens avdelningskontor,
rapport 1981/82:6. På grund av den korta tid som stått till förfogande
inskränker jag mig till några få huvudfrågor som aktualiseras i och med
denna rapport.

Vad först avser den centrala frågan, dimensioneringen och strukturen
för riksbankens regionala organisation, vill jag framhålla behovet av att
denna styrs av riksbankens ställning som centralbank och uppgifter som
har nära samband med denna. Det är önskvärt att denna utgångspunkt för
omorganisationen entydigt slås fast av riksdagen vid dess ställningstagande
till revisorernas rapport.

Härav följer att riksbankens regionala organisation främst bör byggas
upp med sikte på en rationell betalningsmedelsförsöijning. En sådan bör
omfatta dels en avgiftsfri servicedel, dels en avgiftsbelagd verksamhet på
affärsmässig basis inriktad på banker, posten och andra större kunder.
Verksamhet av det senare slaget drivs f.n. på försök vid vissa kontor. Hur
omfattande en sådan avgiftsbelagd verksamhet kan bli är omöjligt att
bedöma innan försöksverksamheten utvecklas vidare.

För betalningsmedelsförsöijningen torde erfordras ca 20 avdelnings- och
kassakontor. Vad beträffar frågan om inrättandet av ett antal sedeldepåer
finns anledning erinra om att riksbanksfullmäktige, såväl majoriteten som
minoriteten, i sitt remissvar har pekat på vissa praktiska problem. Sedeldepåer
bör därför inrättas i en sådan takt att erfarenheter av systemet kan
utvinnas innan ett ev. beslut om införande av ett större antal depåer fattas.
Hittillsvarande försöksverksamhet med sedeldepå i Norrköping ger inte
tillräcklig erfarenhet då bankerna stått utanför verksamheten.

Vad beträffar genomförandet av en ny regional organisation för riksbanken
utgår jag från att ett principbeslut fattas under 1983 och att genomförandetiden
sedan anpassas till vad omständigheter av mera praktisk art
kräver. Det är för tidigt att i dag ange hur lång denna tid för genomförande
av den nya organisationen bör vara. Bestämmande bör vara bl.a. takten i
om- och nybyggnadsarbeten, administrativa och personalpolitiska omständigheter
samt resurserna inom riksbankens organisation. En viss övergångstid
är alltså nödvändig men det är angeläget att denna inte sträcks ut
till en sådan längd att driftsproblem uppstår vid de kontor som skall
försvinna eller omvandlas till kassakontor.

Jag vill avslutningsvis peka på att omorganisationen knappast kan genomföras
utan uppsägningar av personal.

Min förhoppning är att riksdagens kommande beslut skall undanröja den
osäkerhet som under lång tid rått kring frågan om riksbankens regionala
organisation, en osäkerhet som negativt påverkat såväl arbetet som de
anställda.

159

Underbilaga 3
till bilaga 4

Förslag till

Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken
(Bankoreglementet)

Härigenom föreskrivs att 3§ lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken
(Bankoreglementet) skall ha nedan angivna lydelse.

3 §

Nuvarande lydelse
Riksbanken skall ha avdelningskontor
i Göteborg och Malmö samt
Falun, Gävle, Halmstad, Härnösand,
Jönköping, Kalmar, Karlskrona,
Karlstad, Kristianstad, Linköping,
Luleå, Nyköping, Skövde,
Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg,
Västerås, Växjö, Örebro och
Östersund.

Föreslagen lydelse

Riksbanken skall ha avdelningskontor
i Gävle, Göteborg, Härnösand,
Jönköping, Malmö, Linköping,
Luleå och Örebro.

Riksbanken får ha högst tio kassakontor
på orter som fullmäktige i
riksbanken bestämmer.

Fullmäktige får, efter särskild
överenskommelse med postverket,
inrätta sedeldepåer inom postverket
på orter som fullmäktige bestämmer
för mottagande och utlämning
på riksbankens uppdrag av
sedlar till andra delar av postverket
och till banker.

Fullmäktige utfärdar de föreskrifter
för verksamheten vid avdelningskontor,
kassakontor och sedeldepåer
som fullmäktige finnér
erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984, dock att om särskilda skäl
därtill finns avdelningskontor som inrättats enligt 3 § i dess äldre lydelse får
finnas kvar till den 1 januari 1986.

160

BILAGA 5

Riksdagens revisorers skrivelse angående riksdagen och försvarsplaneringen 1983-05-05 Till

riksdagen

1 Sammanfattning

Riksdagens revisorer föreslår att riksdagen ges ett ökat inflytande på
utvecklingen av totalförsvarssektorn genom

O att riksdagen ges ökade möjligheter att påverka den långsiktiga försvarsplaneringen,

O att riksdagens tid för att bereda försvarsbesluten ökas samt

0 att riksdagen får utökat beslutsunderlag för avvägningar med konsekvenser
för den svenska försvarsindustrins inriktning och kapacitet.
Revisorerna bedömer att de föreslagna åtgärderna ger riksdagen bättre

möjligheter än tidigare att påverka utvecklingen inom totalförsvarssektom.
Åtgärderna medför att beslutsunderlaget till riksdagen utökas inom
vissa områden samt att vissa detaljavvägningar som 1978 års försvarskommitté
utförde kan komma att överföras till regeringskansliet.

Förslagen grundar sig på granskningsrapporten Riksdagen och försvarsplaneringen
(1982/83:1) vilken som underbilaga är fogad till denna skrivelse.
1 Rapporten är inte remissbehandlad.

2 Genomförd granskning

2.1 Bakgrund

Riksdagen beslöt år 1970 att ett nytt planerings- och ekonomisystem
(FPE) för det militära försvaret och civilförsvaret skulle införas år 1972.
Systemet kompletteras och förbättras fortlöpande. År 1972 beslöt riksdagen
om en ökad parlamentarisk medverkan i planeringen, som i huvudsak
innebar att regeringen skall informera försvars- och utrikesutskotten om
viktiga moment i planeringsprocessen.

Beslutet om riksdagens roll i detta sammanhang fattades när planeringssystemet
nyligen införts. Någon erfarenhet av hur planeringen skulle fungera
fanns knappast. Sedan dess har riksdagen fattat ytterligare två försvarsbeslut,
varför erfarenhet erhållits för att pröva om den roll riksdagen
tilldelats i detta sammanhang är lämplig.

1 I föreliggande berättelse återges endast en sammanfattning av rapporten. Hela
rapporten finns återgiven som bilaga till förs. 1982/83:22.

161

Granskningen bygger på studier av samspelet mellan riksdag, regering
och försvarskommitté bl.a. under det senaste försvarsbeslutet. Synpunkter
på planerings- och beslutsprocessen har inhämtats genom intervjuer
med personer som deltagit i denna process.

2.2 Granskningsresultatet

I det följande redovisas kortfattat granskningens resultat och förslag.
För en mer fullständig beskrivning hänvisas till den som bilaga 1 fogade
rapporten.

1 rapporten anges att riksdagen kan påverka försvarsplaneringen främst

a) genom att agera i samband med den information som försvars- och
utrikesutskotten erhåller från försvarsdepartementet och berörda myndigheter,

b) genom riksdagens beredning av försvarsbesluten samt

c) genom riksdagsledamöters medverkan i försvarskommittén.

Informationen regeringen skall ge i enlighet med riksdagsbeslutet från

1972 har fungerat tillfredsställande. Under den senaste försvarsbeslutsperioden
gavs sådan information vid tretton tillfällen, huvudsakligen inriktad
på resultaten av perspektivplaneringens två faser. De berörda utskotten
tog inga initiativ med anledning av den erhållna informationen. Detta
system med information till utskotten ger insyn, men medför ingen medverkan
i planeringsbesluten. För detta krävs ställningstaganden från riksdagen
till motioner eller propositioner.

I rapporten redovisas tidsförhållandena vid riksdagens beredning av
1982 års försvarsbeslut. Genom att försvarskommittén gjorde avvägningarna
med anledning av myndigheternas programplaner kom regeringens
arbete med försvarsbeslutspropositionen att pågå mellan december 1981
och februari 1982. Försvarsbeslutspropositionen lades på riksdagens bord
den 10 mars. Försvarsdepartementets bilaga i budgetpropositionen var
tämligen innehållslös i avvaktan på den senare propositionen. Kammardebatten
ägde rum den 3-4 juni 1982.

Utskottet disponerade en egentlig beredningstid på ca sju veckor. Under
denna tid förekom sex uppvaktningar och 14 utskottsutfrågningar med
anledning av ärendebehandlingen. Yttranden erhölls från sex andra utskott.

Utskottet var i princip fullt upptaget med att bearbeta propositionen och
de inkomna motionerna under den tid som stod till förfogande. Någon tid
att mer i detalj utreda problemområden utanför propositionens förslag eller
att fördjupa sig i olika motionsförslag fanns inte. Den slutliga informationen
om flygplansfrågan delgavs utskottet den 6 maj, varför denna fråga
kom att dominera de sista arbetsdagarna före slutjusteringen.

1 rapporten tas också upp informationen till riksdagen om konsekvenser
för försvarsindustrin av de beslut riksdagen skall fatta. För närvarande är
11 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 2

162

det stor obalans i det beslutsunderlag som riksdagen erhåller om totalförsvarets
olika produktionsresurser.

Så t.ex. ges en mycket detaljerad information om konsekvenser av
beslut för försvarets fredsorganisation, medan konsekvenser för försvarsindustrin
endast redovisas i undantagsfall. Arbete har påbörjats med att få
fram bättre underlag om försvarsindustrin.

Vid 1982 års försvarsbeslut beslöt riksdagen om vissa riktlinjer för
försvarsindustripolitiken. De var av övergripande policykaraktär och behandlade
främst principerna för köp av försvarsmateriel.

I rapporten föreslås att riksdagen, såsom varande rikets högsta beslutande
organ, ges ett utökat inflytande på den långsiktiga utvecklingen av
totalförsvaret. Följande fyra åtgärder bör enligt rapporten vidtas.

1) Riksdagen ges utökad möjlighet att påverka vilka frågor som skall
utredas under nästa planeringsvarv. Detta föreslås gå till så, att försvarskommittén
till regeringen anmäler de frågor som den bedömer bör
lösas i en framtid och där kompletterande underlag behöver tas fram
inför nästa försvarsbeslut. Regeringen bearbetar och kompletterar denna
lista på kvarvarande problemområden och redovisar den under särskild
rubrik i försvarsbeslutspropositionen. Riksdagen får därigenom
möjlighet att bereda avsnittet i vanlig ordning med motioner, utskottsbehandling
och kammardebatt. Riksdagen kan därvid godkänna den
inriktning som regeringen föreslagit, ge regeringen sin syn på frågorna,
eller på eget initiativ föreslå andra problemområden.

2) Riksdagen ges tillfälle att under planeringens gång ta ställning till de
säkerhetspolitiska grunderna och andra övergripande frågor som styr
den fortsatta planeringen. Detta föreslås gå till så att regeringen i
proposition låter riksdagen ta del av bl.a. de säkerhetspolitiska övervägandena
i försvarskommitténs första delbetänkande samt andra frågor
av betydelse som kommit fram i försvarskommitténs inledande arbete
och i perspektivplaneringens första fas. Av propositionen bör också
framgå de huvudriktlinjer som regeringen ger för perspektivplaneringens
andra fas. Riksdagen skapar genom sitt ställningstagande till propositionen
en politisk grund för den mer konkreta försvarsplaneringen
som följer, samtidigt som man får möjlighet att lämna vissa påpekanden
om den fortsatta inriktningen innan planeringen låsts i detalj.

3) Riksdagen ges utökad tid för beredning av försvarsbeslutspropositionen
genom att regeringen lämnar denna till riksdagen samtidigt med budgetpropositionen
i början av januari.

4) Riksdagen ges bättre underlag för beslut med konsekvenser för den
svenska försvarsindustrin. Detta förbättrade underlag skulle kunna ges
följande utformning.

a) Riksdagen presenteras, i samband med försvarsbeslut, förslag till
landets försvarsindustriella policy. Av denna bör bl.a. framgå vilka
prioriteringar som, med hänsyn till totalförsvarets långsiktiga behov,

163

bör göras inom svensk försvarsindustri, dvs. vilka produktionsresurser
som bör bibehållas samt vilka teknikområden inom svensk industri som
med hänsyn till framtida försvarsbehov och med hänsyn till samhällets
tekniska utveckling bör utvecklas och stödjas.

b) Riksdagen presenteras, vid försvarsbeslut och vid andra tillfällen när
större avvägningsbeslut fattas, ett allsidigt underlag om konsekvenserna
för den svenska försvarsindustrin. Riksdagen ges därigenom möjlighet
att göra avvägningar mellan försvarseffekt och andra samhällsekonomiska
effekter samt mellan konsekvenser för olika produktionsresurser
som t.ex. fredsorganisation och försvarsindustri.

c) Riksdagen får genom proposition det slutliga inflytandet vid de största
anskaffningsbesluten. Vid övriga större försvarsmaterielanskaffningar
informerar regeringen försvarsutskottet innan beslut fattas, så att
riksdagen bereds möjlighet att ta initiativ om man bedömer detta påkallat.

3 Revisorernas överväganden

3.1 Riksdagens påverkan på inriktningen av den långsiktiga försvarsplaneringen Under

den femåriga planeringsprocess som föregår ett försvarsbeslut tas
successivt ställning till olika frågor. Alternativa lösningar utesluts allteftersom
processen fortskrider. I processens slutända presenteras riksdagen i
totalförsvarspropositionen ett förslag till framtida utformning av totalförsvaret.
1 princip har riksdagen alltså att ta ställning till ett slutbud som
förhandlats fram inom departement och myndigheter. Vissa större frågor
har fått sin inriktning genom försvarskommitténs arbete.

Riksdagen får för närvarande insyn i denna process dels genom den
tidigare nämnda informationen till försvars- och utrikesutskotten, dels
genom de ledamöter som arbetar i försvarskommittén. Genom de riksdagsledamöter
som ingår i militärledningens rådgivande nämnd kan synpunkter
i viktiga avvägnings- och planeringsfrågor lämnas till överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna.

Riksdagens medverkan i långsiktig samhällsplanering har diskuterats vid
flera tillfällen under 1970-talet. Riksdagen har härvid nöjt sig med insyn i
planeringsprocessen och överlåtit åt regeringen att leda planeringsarbetet.
Under senare år har riksdagen ökat kraven på information om de långsiktiga
ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag.

Mot bakgrunden av den beskrivning av ansvarsförhållanden och samspel
i planeringsprocessen som lämnats ovan finner revisorerna det angeläget
att riksdagen får ett utökat inflytande över totalförsvarets långsiktiga
utveckling.

1 rapporten har föreslagits att detta skall ske genom

164

a) att riksdagen i ökad utsträckning tar ställning till vilka frågor som skall
studeras under den kommande femåriga planeringsperioden samt

b) att riksdagen under planeringens gång genom proposition tar ställning
till grunderna för den fortsatta planeringen m.m.

Revisorerna tillstyrker förslaget om påverkan på vilka frågor som skall
studeras (a). Det bör kunna tillämpas vid 1987 års försvarsbeslut.

Revisorerna anser bl.a. med hänsyn till att nästa försvarskommitté ännu
inte är tillsatt, att det torde vara svårt att redan i detta planeringsvarv
rymma in en proposition om grunderna för den fortsatta planeringen m.m.
(b). Revisorerna föreslår därför att regeringen denna gång i en regeringsskrivelse
ger riksdagen till känna vad som framkommit i försvarskommitténs
inledande arbete, under perspektivplaneringens första fas samt huvudpunkterna
i anvisningarna för den fortsatta perspektivplaneringen. Enligt
revisorernas mening torde det vara lämpligt att ta ställning till om
riksdagen i kommande planeringsvarv skall ges detta underlag genom
proposition eller skrivelse, när erfarenhet av den ovan föreslagna skrivelsen
föreligger.

Revisorerna vill i detta sammanhang även framhålla värdet av att en och
samma försvarskommitté arbetar under hela planeringsprocessen.

3.2 Riksdagens tid att bereda de femåriga försvarsbesluten

I rapporten redovisas de nackdelar som uppstod genom att totalförsvarspropositionen
år 1982 lämnades till riksdagen först den 10 mars. Bl.a.
konstateras att beredningstiden i försvarsutskottet är så knapp att utskottet
endast undantagsvis kan fördjupa sig i intressanta frågor utanför propositionens
förslag.

Revisorerna vill erinra om att riksdagen vid flera tillfällen pekat på
olägenheterna av sent avlämnade propositioner. Revisorerna finnér det
vidare otillfredsställande att riksdagens beredning av ett så omfattande
förslag som totalförsvarspropositionen begränsas av tidsbrist. Skall riksdagen
vara rikets högsta beslutande organ med förmåga att göra självständiga
överväganden, måste riksdagen ges den tid som behövs för att initiativ från
utskott och motionärer skall kunna bearbetas. Revisorerna anser mot
denna bakgrund att riksdagen skall ges utökad tid för beredning av de
femåriga försvarsbesluten. Försvarsbeslutspropositionen bör därför föreläggas
riksdagen i januari samtidigt med budgetpropositionen eiler i nära
anslutning till denna.

Försvarskommitténs arbete styrs av regeringen. Revisorerna vill dock
peka på följande troliga konsekvenser av förslaget. Om försvarsbeslutspropositionen
lämnas i januari torde det knappast vara möjligt för kommittén
att hinna göra så detaljerade avvägningar som 1978 års försvarskommitté
utförde på grundval av myndigheternas programplaner. Denna avvägning
torde få göras i regeringskansliet. Försvarskommittén torde därför

165

i ett tidigare skede fa avge ett principbetänkande sorn kan utgöra en grund
för regeringens anvisningar för programpianearbetet. Betänkandet kan
remitteras under den tid som myndigheternas programplanearbete pågår.

Försvarskommittén har utöver sin roll som utredningsorgan också varit
ett forum där politiska överenskommelser kunnat träffas i vissa försvarsfrågor.
Kommitténs ledamöter har vidare kunnat sprida information om
aktuella försvarsproblem till respektive riksdagsgrupp och därigenom förankra
vissa lösningar i partierna. Kommittén och dess ledamöter har också
på olika sätt bidragit till en förbättrad och utökad försvarsdebatt. Dessa
kommitténs funktioner skulle förloras om kommittén upplöstes efter att
principbetänkandet avlämnats.

Revisorerna bedömer det angeläget att kommitténs ovan angivna funktioner
bibehålls även efter det att principbetänkandet avlämnats. Kommittén
bör därför fortsätta sitt arbete med ett slutbetänkande som bl.a. innehåller
vissa kvarvarande politiskt betydelsefulla frågor. Kommittén ges
kontinuerlig information om de avvägningar m.m. som görs i programpianearbetet
i dessa frågor. Vidare ges kommittén information så att ledamöterna
kan informera partigrupper, delta i försvarsdebatten, förbereda motioner
m.m.

Den av revisorerna föreslagna ordningen framgår av tablån på s. 7.

3.3 Beslutsunderlag om konsekvenser för den svenska försvarsindustrin

I rapporten redovisas obalanser i det beslutsunderlag som riksdagen
erhåller om totalförsvarets olika produktionsresurser. Främst är det informationen
om konsekvenser av olika beslut för den svenska försvarsindustrins
inriktning och kapacitet som är ofullständig. Vidare konstateras att
arbete påbörjats för att fa fram sådant beslutsunderlag.

Revisorerna delar rapportens syn på obalans i beslutsunderlaget. Med
hänsyn till försvarsindustrins betydelse, såväl för försvaret som för sysselsättningen
på vissa orter, bör riksdagen ges ett godtagbart underlag för
beslut även på detta område så snart metodiken att ta fram informationen
utvecklats. Den utformning av beslutsunderlaget som föreslås i rapporten
- med en försvarsindustrien policy, beslutsunderlag om konsekvenserna
för försvarsindustrin vid större avvägningsbeslut samt information till försvarsutskottet
— Finnér revisorerna lämplig.

3.4 Försvarsdebatten

Revisorerna bedömer att förslagen skapar förutsättning för en utökad
försvarsdebatt i samhället under den femåriga försvarsbeslutsperioden.

Den nuvarande försvarsdebatten med anledning av försvarskommitténs
säkerhetspolitiska betänkande torde ha förutsättning att bli mer inträngande
och omfattande än för närvarande, eftersom den följs upp av den

166

REVISORERNAS FÖRSLAG TILL TIDSFÖRHÅLLANDEN M.M. VID
RIKSDAGENS BEHANDLING AV FÖRSVARSBESLUTSPROPOSITIONEN

BESLUTS NIVÅ -

Information

RIKSDAGEN

Regleri
ngsbrev -

Remiss av FK

princip-,

betänkande

;Proposi

tions.

arbete

REGERINGEN

Anvisningar
för programplanering -

FK prin.

cipbe tänkande -

FK slutbetänkande -

FÖRSVARS KOf-MlTTÉN -

Fortsatt arbete

ÖVERBEFÄLHAVAREN

Program planer -

CIVILFÖRSVARS STVRELSEN -

1/10

ÖVERSTYRELSEN
FÖR EKONOMISKT
FÖRSVAR

Program plane arbete -

föreslagna regeringsskrivelsen (alternativt propositionen), med därtill hörande
riksdagsbehandling.

Även vid slutbehandlingen av försvarsbeslutet torde förutsättning finnas
för en utökad försvarsdebatt. Försvarskommitténs principbetänkande kan
lämpligtvis remissbehandlas parallellt med myndigheternas programplanearbete.
Försvarsdebatten ges då en principiell inriktning i ett inledande
skede för att konkretiseras när den mer detaljerade informationen erhålls i
programplaner och anslagsframställningar. Den längre beredningen i riksdagen
bidrar till en förlängd försvarsdebatt. Den med kvarstående speciella
frågor arbetande försvarskommittén torde också bidra till en kvalificerad
försvarsdebatt under denna period.

167

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
föreslagit angående

a. riksdagens påverkan på försvarsplaneringen,

b. utökad tid för riksdagen för beredning av de femåriga försvarsbesluten
samt

c. riksdagens beslutsunderlag främst i vad gäller konsekvenser för
den berörda industrins inriktning och kapacitet.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m), Bertil Jonasson (c), Hagar
Normark (s), Ralf Lindström (s), John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s),
Birgitta Rydle (m), Stig Josefson (c), Margit Sandéhn (s). Stig Alftin (s) och
Olle Aulin (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Göran Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och avdelningsdirektören
Douglas Dérans (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Douglas Dérans

168

Reservation

Allan Åkerlind, Birgitta Rydle och Olle Aulin (alla m) anser

dels att den mening på s. 5, avsnitt 3.2 i revisorernas överväganden, som
börjar ”Försvarsbeslutspropositionen bör" och slutar ”anslutning till denna"
bort ha följande lydelse:

Försvarsbeslutspropositionen bör därför föreläggas riksdagen samtidigt
med budgetpropositionen eller snarast därefter, dock senast den 15 februari.

dels att den mening på s. 6 i samma avsnitt som böijar "Kommittén bör"
och slutar "frågor” bort ha följande lydelse:

Kommittén bör därför fortsätta sitt arbete med vissa kvarvarande politiskt
betydelsefulla frågor och därefter avge ett slutbetänkande som bör
avse såväl säkerhetspolitikens inriktning som försvarets sammansättning,
materiel- och personalförsörjning samt utbildning.

169

RIKSDAGENS REVISORER Underbilaga

1983—03—16 till bilaga 5

RIKSDAGEN OCH FÖRSVARSPLANERINGEN
Rapport 1982/83:1

Granskningen har utförts på andra utredningsenheten inom revisorernas
kansli av Douglas Dérans.

170

0 SAMMANFATTNING''

År 1972 beslöt riksdagen om en ökad parlamentarisk medverkan i planeringen
som i huvudsak innebar att regeringen skall informera försvars- och
utrikesutskotten om viktiga moment i planeringsprocessen. Någon aktiv
påverkan på den löpande planeringen från riksdagens sida förutsätts inte.

Sedan detta beslut om riksdagens roll i planeringsprocessen togs, har
ytterligare två femåriga försvarsbeslut behandlats i riksdagen. Erfarenhet
har därvid erhållits för att pröva om riksdagens roll i detta sammanhang är
lämplig.

I denna rapport föreslås att riksdagen ges ett ökat inflytande på den
långsiktiga utvecklingen av försvarssektorn. De föreslagna åtgärderna är
O att riksdagen ges ökade möjligheter att påverka vilka frågor som skall
utredas inför kommande försvarsbeslut,

O att riksdagen ges möjlighet att under planeringens gång ta ställning till
de säkerhetspolitiska grunderna och andra övergripande frågor som
styr den fortsatta planeringen,

O att riksdagen ges utökad tid för beredning av försvarsbesluten samt
O att riksdagen ges bättre underlag för beslut med konsekvenser för
försvarsindustrin.

De ökade möjligheterna att påverka totalförsvarets långsiktiga utveckling
stärker riksdagens ställning som rikets högsta beslutande organ.

1 Rapporten i dess helhet finns återgiven som bilaga till förs. 1982/83:22.

171

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1982/83

Registret upptar de ärenden som revisorerna slutbehandlat under åren
1976 t. o. m. verksamhetsåret 1982/83. Det omfattar också ärenden i vilka
granskningsarbete under motsvarande period påbörjats eller beslut om
förstudier fattats.

Tidigare års verksamhetsberättelser finns för varje år intagna i riksdagstrycket
bland förslag och redogörelser sami. C 2.

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82:21

Administrativa göromål vid universitet och högskolor 76:12S
Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling

Kommunikationsverken 80:12

Domänverket 82/83:14

Anhållna, kostnaderna för 82/83:20

Anslagsutvecklingen vid Operan 82/83: 18

Arbetsgivaravgifter 82/83:20

Arbetsmarknadspolitik 77: 116

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 82/83:17

Avbemannade fyr- och lotsplatser 82/83:21

Avskrivningskungörelsen, tillämpningen av 77: 107

Bangladesh, katastrofbistånd till 76:104

Befälsutbildning 76:106

Beredskapsarbeten administrerade av statens vägverk 78: 15
Besparingsåtgärder i statsförvaltningen 82/83:13

Biblioteksväsen

Information om statliga publikationer 81/82:10

LIBRIS 78:19

Bostadsbebyggelse, statens stöd till 81:23

Bostadslån, räntebidrag till 82/83:25

Bosättningsbegreppen och deras tillämpning 82/83:24

Centrala studiestödsnämnden 78:26

Civilförsvarets planeringssystem 81:11

Databehandling

Datorbaserat system för studiedokumentation 82/83:21

Informationssystem för vetenskapliga bibliotek 78:19

Domänverket 82/83: 14

Dödsbodelägda skogsbruksegendomar 76: 104

Exekutionsväsendet
Allmänna och enskilda mål vid exekution 81:10

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Indrivningsstatistiken 82/83:20

Kronofogdemyndigheternas personalresurser 82/83:20

Fartygskreditgarantinämnden 82/83:22

Fastighetsbildnings- och mätningsväsendet 79:11

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Fyr- och lotsplatser 82/83: 21

Försvarsväsen

Anskaffning av försvarsmateriel 82/83:26

Befälsutbildning 76:106

Civilförsvarsstyrelsens materielupphandling 76:109

Försvarets planerings- och ekonomisystem:

a) produktionsledningssystemet 80:9

b) planeringssystemet inom civilförsvaret 81:11

c) övergripande försvarsplanering 82/83:16

Tjänstledighet vid frivillig utbildning 79:10

Utarrendering av övningsfält 79:26

Utlokalisering av militära myndigheter 81:20

Förvaltningslagens effekter 76:100

Glesbygdsfrågor 76:115

Gotländska kyrkor 77:113

Grundskolan, statsbidraget till 82/83:25

Heraldiska nämnden 82/83:27

Häktningskostnader 82/83:20

Hälso- och sjukvård

Karolinska sjukhusets upprustning 77:101

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Högskoleutbildningens administrationskostnader 81/82:21

Högskolornas administrativa göromål 76: 125

Idrottsstöd 82/83:10

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Information

Samhällsinformation 76:122

Statliga publikationer 81/82:10

Institutet för rikskonserter 79:10

Internationellt bistånd
Katastrofbistånd till Bangladesh 76:104

Kotmale-projektet 81/82:23

Invandrarverket 76:127

Jordbruksprisreglering 80:11

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77:100

Karolinska sjukhuset, upprustning av 77:101

Kommunal byggnads- och anläggningsverksamhet 77:120

Konsertverksamhet finansierad av staten 79:10

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter
Personalresurser 82/83:9

Uppbördsstatistik 82/83:20

Kriminalvårdsanstalter 82/83:20

Kronofogdemyndigheternas personalresurser 82/83:20

Kulturminnesvård
Restaurering av gotländska kyrkor 77:113

Kulturrådet 82/83:28

Lantbruksuniversitetet

82/83:29

173

Lantmäteriverksamhet, lokal 79:11

LIBRIS — ett datasystem för bibliotek 78:19

Lokaliseringsbidrag 80: 12

Lots-och fyrplatser 82/83:21

Luftfartsverket 77: 104, 80: 12

Länsskatterätterna 78:27

Länsmyndigheternas ansvarsområden 82/83:31

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Mervärdeskatt 82/83:20

Multinationella företags skatteförhållanden 82/83:23

Näringsstöd

Fartygskreditgarantinämnden 82/83:22

Lokaliseringsbidrag 80:12

Strukturstöd 82/83:11

Svenskt Stål AB 82/83:11

Uddeholms AB 80:10

Omkostnader för statsmyndigheterna 76: 117

Operans anslagsutveckling 82/83:18

Parkeringsbot, indrivning av 76:102

Patent- och registreringsverket 76:127

Planerings- och ekonomisystem inom försvaret 82/83:16

Postverkets fastighetsinvesteringar 80:12, 81:21

Postverkets medverkan i skatteuppbörden m. m. 82/83:28

Prograinbudgetering hos civila myndigheter 80:8

Rationaliseringsorgan inom statsförvaltningen 76:120

Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen 80:7

Redovisningssystemet för statsmyndigheter 81/82:9

Regionmusiken 79: 10

Regleringsföreningar 80:11

Revisionen av riksdagsförvaltningen 76:128

Riksbankens avdelningskontor 82/83:15

Riksdagen och försvarsplaneringen 82/83: 16

Riksskatteverket 77: 108

Räntebidrag till bostadslån 82/83:25

Samhällsinformation 76:122

Service i glesbygd 76: 115

Skogsbruksrationalisering 76:104

Skogsodling på nedlagd jordbruksmark 81:22

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Statens anslag till Operan 82/83: 18

Statens fordringar, bevakning och avskrivning av 77:107

Statensjärnvägar 80:12, 81/82:10

Statens lån till Uddeholms AB 80:10

Statens personalnämnd 77: 110

Statens stöd till bostadsbebyggelse 81:23

Statens stöd till idrotten 82/83:10

174

Statens utlåningsverksamhet 82/83: 19

Statliga publikationer, information om 81/82:10

Statligt förhandlingssystem 82/83:30

Statligt redovisningssystem 81/82:9

Statsbidragsberattigade kommunala arbeten 77:120

Statsförvaltningens rationaliseringsorgan 76:120

Statsmyndigheter

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 82/83:17

Besparingsåtgärder inom statsförvaltningen 82/83:13

Fartygskreditgarantinämnden 82/83:22

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Förhandlingssystem 82/83:30

Kriminalvårdsanstalter 82/83:20

Kronofogdemyndigheter 81:10

Kulturrådet 82/83:28

Länsmyndigheternas ansvarsområden 82/83:31

Omkostnader 76:117

Programbudgetering 80:8

Rationaliseringsorgan 76:120

Redovisningsrevision 80:7

Redovisningssystem 81/82:9

. Riksbankens avdelningskontor 82/83:15

Utlokalisering 81:20, 82/83:23

Ärendebalanser, se även under Ärendebalanser
hos vissa statsmyndigheter 79:12

ÖEF 82/83:24

Strukturstöd till industrin 82/83:11

Studiedokumentation vid högskolan, STUDOK 82/83:21

Studiestödsnämnden 78:26

Svenskt Stål AB 82/83:11

Sveriges lantbruksuniversitet 82/83: 29

Tandvårdsreformen 76:112

Taxering i första instans 82/83:20

TEKO-stöd 82/83:24

Televerket 80:12

Tillsynsverksamhet hos socialstyrelsen 76: 110

Trafiksäkerhet 82/83:22

Uddeholms AB 80:10

Universitetens administrativa göromål 76:125

Uppbördsstatistik 82/83:20

Utbildning

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82:21
Arbetsmarknadsutbildning 77:116

Befälsutbildning 76:106

Studiedokumentation vid högskolan 82/83:21

Tjänstledighet vid försvarsutbildning 79:10

Utlokalisering av statliga myndigheter
Civila myndigheter 82/83:23

Militära myndigheter 81:20

Utlåningsverksamhet, statens 82/83:19

V ägtrafiksäkerheten

Vägverkets administration av beredskapsarbeten

82/83:22
78:15

Årsbibiiografln 81/82:10

Återbetalning av lokaliseringsbidrag 80: 12

Ärendebalanser hos vissa statsmyndigheter 79: 12

Centrala studiestödsnämnden 78:26

Invandrarverket 76:127

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77:100

Luftfartsverket 77:104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Patent- och registreringsverket 76:127

Riksskatteverket 77:108

Statens personalnämnd 77:110

ÖEF:s handläggning av avskrivningslån och försörjningsberedskapslån
82/83:24

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983