KrU 1981/82:5

Kulturutskottets betänkande
1981/82:5

med anledning av motion om bevarande av stenvalvsbroar
Motionen

1 motion 1980/81:377 av Ivan Svanström (c) yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen anhålla om utredning under medverkan av riksantikvarieämbetet,
andra statliga myndigheter och den frivilliga hembygdsrörelsen

1. angående stenvalvsbroarnas kulturhistoriska värde,

2. av möjligheten att bevara ett större antal stenvalvsbroar än vad
bevarandeplanen omfattar,

3. av ansvarsfrågorna, kostnadsfördelning och andra förhållanden i
sammanhanget.

Med utgångspunkt i ett aktuellt fall i Kalmar län tar motionären upp olika
problem som är förknippade med bevarandet av kulturhistoriskt intressanta
stenvalvsbroar. Han framhåller särskilt den situation som uppkommer då en
dylik bro tillhörande det allmänna vägnätet tas ur bruk. Det förekommer ofta
att vägverket vill riva bron av den dubbla anledningen att det ställer sig för
dyrt att underhålla den samtidigt som ett bristfälligt underhåll kan medföra
skadeståndsskyldighet för verket. Den enda utvägen för vägverket synes då
vara att de kulturvårdande myndigheterna övertar ansvaret.

Motionären anser att vägmyndigheterna i olika aktuella fall ofta beräknar
orimligt höga restaureringskostnader och att detta hänger samman med att
storleken av eventuella skadeståndsanspråk överdrivs. Det bör enligt hans
uppfattning vara möjligt att komma fram till överenskommelser olika statliga
och kommunala myndigheter emellan beträffande ansvarstagandet. Han
nämner också en kollektiv ansvarsförsäkring som en möjlighet att lösa
eventuella krav på skadestånd.

I motionen uttalas vidare önskemål om att broar av det slag som det här är
fråga om skall kunna föras över i kommunernas ägo och om samarbete
mellan kommunerna och hembygdsrörelsen.

Motionären erinrar om en bevarandeplan för kulturhistoriskt värdefulla
broar som upprättades i början av 1960-talet i samarbete mellan riksantikvarieämbetet
och dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Planen
omfattade ett trettiotal broar av vilka nu en del är restaurerade, men
motionären framhåller att även vissa broar som inte omfattas av planen bör
kunna bevaras.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens vägverk och
riksantikvarieämbetet.

1 Riksdagen 1981/82. 13 sami. Nr 5

KrU 1981/82:5

2

Vägverket anknyter i sitt yttrande till en av byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen
och riksantikvarieämbetet i juni 1981 till budgetdepartementet
avlämnad utredning Vård av byggnadsminnesmärken. I denna
utredning som tillkommit med anledning av en av riksdagen gjord
framställning till regeringen (KrU 1976/77:5) och som gäller formerna för
underhåll av statliga byggnader av kulturhistoriskt och konstnärligt värde
föreslås att regeringen bl. a. uppdrar åt de statliga fastighetsförvaltarna att
utföra inventering m. m. enligt ett av utredningen framlagt förslag.

Vägverket anser i likhet med utredningen att statens bevarandeansvar bör
vara minst lika stort som kommunernas. Samtidigt konstateras att det
ekonomiska läget för verket är kärvt med från år till år minskande reell
medelstilldelning. Sett mot den bakgrunden vill verket betrakta en kommande
föreslagen totalinventering som ett verktyg för att bland alla tänkbara
bevarandeobjekt välja ut få men i stället om möjligt synnerligen representativa
företrädare för olika tidsepoker, konstruktioner etc. Totalinventeringen
skulle då bli ett led i en strävan att bättre hushålla med mycket begränsade
resurser. Verket förutsätter emellertid härvid att man för denna totalinventering
på ett tidigt stadium verkligen gör klart för sig vilka realistiska
finansieringsvägar som kan komma att stå till buds.

Motionen bör enligt vägverkets mening inte föranleda någon särskild
utredning utan i stället beaktas vid den fortsatta handläggningen av
utredningen Vård av byggnadsminnesmärken.

Riksantikvarieämbetet har i sitt yttrande över motionen sammanfattat sina
synpunkter på följande sätt.

Sammanfattningsvis torde förutsättningarna för bevarande av stenvalvsbroar
f. n. vara tämligen goda när det gäller att genom erforderliga samråd
mellan berörda organ skaffa försäkringar om att hänsyn till kulturvårdsintressena
tas vid vägunderhållet. Länsstyrelserna kan, lämpligen inom ramen
för arbetena med kulturminnesvårdsprogram, successivt bygga ut sitt
underlagsmaterial så att kulturminnesvårdens intressen kan preciseras inför
ansvariga väghållare. Det är angeläget att vägförvaltningarna är medvetna
om var särskilda hänsynstaganden kan aktualiseras och är beredda att
hantera dessa typer av problem i positiv anda.

Tekniken för kulturhistoriska restaureringar finns utarbetad och färdig att
användas. Olämpliga reparationsåtgärder bör som regel kunna undvikas
under förutsättning att det tekniska kunnandet och erfarenheten vinner
tillräcklig spridning.

Det stora problemet i fråga om bevarandet gäller tveklöst finansieringen
av kulturhistoriska överkostnader. Särskilt där broar tas ur det allmänna
vägunderhållet uppstår svårlösta problem kring ekonomiseringen.

Man kan här givetvis ifrågasätta det nuvarande förfarandet som innebär att
staten i dylika fall avsäger sig ansvaret för dessa kulturhistoriskt värdefulla
byggnadsverk. Det ur bevarandesynpunkt lämpligaste förfarandet vore i
stället att berörda myndigheter, vägverket och SJ. kontinuerligt underhöll de
kulturhistoriskt värdefulla broar som en gång lagts under deras förvaltning.
Detta förutsätter att myndigheterna ges särskilda medel för ändamålet. Ett

KrU 1981/82:5

3

sådant synsätt står i överensstämmelse med de riktlinjer för vård och
underhåll av statens kulturhistoriska byggnader som föreslagits av den ovan
refererade utredningen om byggnadsminnesmärken. Ämbetet har också
framfört motsvarande synpunkter i sitt yttrande över vattenlagsutredningens
betänkande SOU 1977:27.

Möjligheten att få enskilda restaureringar till stånd genom beredskapsarbeten
eller via riksantikvarieämbetets anslag finns nu endast när det gäller
enstaka och högt prioriterade objekt. För den stora mängden gäller som
förutsättning för bevarande att vård och upprustning sker inom ramen för det
reguljära underhållet. I detta sammanhang måste den statliga kulturminnesvården
i stor utsträckning lita till insatser av kommuner, samfälligheter och
privata väghållare, liksom till intresseföreningar och enskilda som kan
medverka till att väcka intresse och opinion för ett bevarande.

Ämbetet vill avslutningsvis framhålla att bevarandeproblem kring andra
brokategorier än stenvalvsbroar mångå gånger kan vara än mer komplicerade.
Det kan gälla träbroar som kräver betydligt mer omfattande
kontinuerligt underhåll, järnbroar där godset har en begränsad livslängd vid
tung trafikbelastning eller de äldsta betongbroarna, där de tekniska
restaureringsfrågorna är svårlösta. Bevarandet av sådana broar kan sägas
vara lika angeläget som bevarandet av stenvalvsbroarna. Ett målmedvetet
arbete i dessa frågor bör därför omfatta kulturhistoriskt värdefulla broar i
allmänhet och inte begränsas till enskilda kategorier.

Angelägenheten av att förbättra bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla
broar är utan tvekan sådan att frågorna behöver övervägas gemensamt av
berörda myndigheter och organisationer. Riksantikvarieämbetet är därför
villigt att delta i överläggningen i enlighet med motionens hemställan.1

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksmötet 1976/77 behandlades en av samme motionär väckt motion
om bevarande av stenvalvsbroar. Denna motion hade - med ett undantag -samma yrkanden som den som nu föreligger till behandling. Undantaget
innebär att något yrkande om utredning angående stenvtjlvsbroarnas
kulturhistoriska värde inte förelåg i den tidigare motionen.

Kulturutskottet betonade i betänkandet KrU 1976/77:13 att många av de
kvarvarande stenvalvsbroarna med all rätt betraktas som kulturminnesmärken.
Utskottet konstaterade att motionärens önskemål om bevarande av ett
större antal stenvalvsbroar än som fanns upptagna i bevarandeplanen i sak
fått stöd av närmast berörda statliga myndigheter. Någon särskild utredning
med detta syfte fann utskottet därför inte erforderlig. Utskottet avstyrkte
också den föreslagna utredningen om ansvarsfrågor och kostnadsfördelning
m. m. och hänvisade därvid till att vägverket och riksantikvarieämbetet
funnit att de av motionären angivna problemen kunde lösas i samarbete
mellan berörda parter i de former som redan utvecklats.

1 Riksantikvarieämbetets yttrande i övrigt redovisas i bilaga till detta betänkande.
1* Riksdagen I9HI/R2. U sami. Nr 5

KrU 1981/82:5

4

Utskottet

Som utskottet framhållit i ett tidigare betänkande om bl. a. bevarande av
gamla stenvalvsbroar kan många av dessa broar med all rätt betraktas som
kulturminnesmärken. Detta gäller i samma grad broar som tillhör det
allmänna vägnätet och broar som ingår i det enskilda vägnätet. Med ledning
av inventeringar som gjorts i vissa län har riksantikvarieämbetet i sitt
remissyttrande uppskattat att antalet bevarade stenvalvsbroar är omkring
2 500, varav majoriteten ligger längs enskilda vägar. Av nämnda totala antal
stenvalvsbroar beräknas ca 500 kunna hänföras till en grupp som utgörs av
”framträdande representanter för sin tids byggnadskonst vilka på grund av
sitt tekniska och konstnärliga utförande äger särskilt intresse”. Till närmast
lägre prioriteringsgrupp bestående av broar som är ”karakteristiska representanter
för byggnadskonsten och den kommunikationstekniska utvecklingen"
hänförs 1 500 broar. Den sålunda gjorda uppskattningen av antalet
broar i de båda grupperna betecknas dock som tämligen vag och behäftad
med flera osäkerhetsfaktorer.

Genom särskilda lagbestämmelser är kulturhistoriskt värdefulla broar
likaväl som broar i övrigt tillförsäkrade ett kontinuerligt underhåll genom
väghållarens försorg fram till dess att bron rivs eller stängs av för trafik.
Underhållsskyldigheten är inte förknippad med några tekniska bestämmelser
om hur underhållet skall utföras. Många broar riskerar därför att bli
förvanskade på grund av åtgärder som är olämpliga sedda från kulturhistorisk
synpunkt. Skyddade från dylika åtgärder är broar som enligt lagen
(1942:350) om fornminnen är fasta fornlämningar. Pågående arbete med den
ekonomiska kartan på vilken fasta fornlämningar markeras samt länsstyrelsernas
arbete med kulturminnesvårdsprogram kan väntas medföra att ett
ökande antal stenvalvsbroar får det skydd som fornminneslagen ger.

Riksantikvarieämbetet har i sitt remissyttrande preciserat följande tre
förutsättningar för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla broar nämligen 1.

att brons kulturvärde måste vara känt av väghållaren,

2. att underhåll och reparationer måste utföras i en kulturhistoriskt
tillfredsställande teknik,

3. att frågan om hur eventuella, kulturhistoriskt motiverade överkostnader
skall finansieras måste lösas.

Enligt utskottets bedömning kan man räkna med att inte bara riksantikvarieämbetet
samt läns- och landsantikvarierna utan även vägverket och
vägförvaltningarna i länen har förståelse för att de gamla stenvalvsbroarna i
många fall har ett betydande kulturhistoriskt värde och att detta f. ö. också
gäller en del andra gamla brokonstruktioner. Man kan också utgå från att
förståelsen för nämnda kulturvärden är väl förankrad inom den frivilliga
hembygdsrörelsen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de berörda
myndigheternas författningsenliga ansvar på kulturminnesvårdens område

KrU 1981/82:5

5

och till den vilja till samarbete i bevarandefrågan som kommit till uttryck i de
båda remissyttrandena anser utskottet inte att riksdagen har någon anledning
att begära en utredning om stenvalvsbroarnas kulturhistoriska värde och
därmed en specialinventering beträffande just denna objekttyp.

Vad beträffar bevarande av ett större antal broar än som finns upptagna i
den av motionären nämnda planen från början av 1960-talet, dvs. ett
trettiotal, har utskottet i sitt ovannämnda betänkande KrU 1976/77:13
konstaterat att denna tanke fått stöd av närmast berörda statliga myndigheter.
Utskottet finner inte någon särskild utredning i detta syfte erforderlig Den

i motionen föreslagna utredningen avses skola behandla även
ansvarsfrågor samt frågor om kostnadsfördelning och andra förhållanden i
sammanhanget. Utskottet anser att även detta är frågor som bör hanteras av
de berörda myndigheterna i samarbete med varandra.

Utskottet som sålunda avstyrker det i motionen framförda utredningsyrkandet
i dess helhet vill i anslutning till vad motionären anfört betona värdet
av att de statliga myndigheterna samarbetar även med vederbörande
kommuner och andra intressenter.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motion 1980/81:377.

Stockholm den 27 oktober 1981

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s). Karl-Eric
Norrby (c), Åke Green (s). Kerstin Anér (fp). Tyra Johansson (s). Lars
Ahlmark (m), Lars-Ingvar Sörenson (s). Olle Eriksson (c), Hans Alsén (s),
Kerstin Andersson i Kumla (s). Bertil Hansson (fp), Ing-Marie Hansson (s).
Stina Eliasson (c). Gunnel Liljegren (m) och Cecilia Jensfelt (c).

KrU 1981/82:5

6

Bilaga

Riksantikvarieämbetets yttrande över motion 1980/81:377

(1981-09-10)

Riksdagens kulturutskott har för yttrande översänt motionen 1980/81:377
av Ivan Svanström om bevarande av stenvalvsbroar. Riksantikvarieämbetet
önskar anföra följande.

Allmänt om stenvalvsbroar

I Sverige har stenvalvsbroar uppförts i större utsträckning från 1700-talets
andra hälft, närmast i följd av en kunglig förordning 1752. som stadgade att
broar på allmän väg skulle byggas av sten. Stenvalvsbroarna börjar från
denna tid ersätta äldre träbroar av sfrilda konstruktioner.

De äldre stenvalvsbroarna byggdes övervägande av natursten som
kallmurades i enkla eller dubbla förband. Valvskalet fylldes med grus och
sten. Konstruktionen är enkel men sinnrik och resulterade i broar som har
större bärighet och längre livslängd än föregångarna.

Det stora flertalet äldre stenvalvsbroar är utförda som arkitektoniskt
tämligen anspråkslösa byggnadsverk, där brobyggaren helt utgått från
erfarenhet och hantverkskunnande för att få konstruktionen hållbar. Även
broar av mer monumental karaktär som uppförts efter särskilda byggnadsritningar
finns dock bevarade.

Stenvalvsbroarnas kvaliteter gjorde att konstruktionen fick allt större
betydelse under 1800-talet, även om järnet i ökad utsträckning kom till
användning mot århundradets slut. särskilt i större järnvägsbroar. Antalet
broar från tiden 1790-1870 är förhållandevis litet medan den följande
50-årsperioden innebar ett intensivt brobyggande. Möjligen kan dettasättas i
samband med industrialismens definitiva genombrott på 1870-talet. Under
1800-talet övergick man successivt till att i större utsträckning använda
tuktad sten. Stenarna i valven gavs mer regelbundna kilformer och
sidomurarna försågs med kvaderhuggen sten i regelbundna förband.
Kallmurarna övergavs till förmån för bruksmurar.

Den snabba utvecklingen inom väg- och brobyggnadstekniken som följde i
spåren av bilismens genombrott pä 1920-talet innebar att valvprincipen
övergavs till förmån för balkkonstruktioner. De äldsta balkbroarna är typiskt
nog ofta uppförda i kombinationer av sten och betong, medan rena
betongbroar dominerar från 1930-talet. Få stenvalvsbroar har byggts efter
1920.

Stenvalvsbroarna har varit den viktigaste brotypen i landet under en
period av ca 150 år. Under denna period omdanades vägnätet, från ett i
princip medeltida skick, till att svara mot det för- och tidigindustriella
samhällets krav. Stenvalvsbroarna är därmed en av de mest typiska
exponenterna för ett viktigt skede i den kommunikationshistoriska utvecklingen.
I detta förhållande ligger också grunden för en kulturhistorisk
värdering av broarna.

KrU 1981/82:5

7

Bevarade stenvalvsbroar

Under 1970-talet har inventeringar av äldre broar (byggda före 1945)
genomförts i ett antal län. Arbetet har hittills resulterat i tryckta rapporter,
utgivna av länsstyrelserna och vägförvaltningarna i Östergötlands. Kronobergs,
Malmöhus och Älvsborgs län. Genom inventeringarna, som närmast
är att beteckna som totalinventeringar, finns möjlighet att uppskatta det
totala beståndet av stenvalvsbroar i landet.

Antalet broar i det allmänna vägnätet har hållits ungefär konstant runt
10 000 sedan 1940-talets slut. Beståndet har dock förändrats kraftigt under
denna tid genom rivningar och nybyggnader samt genom överförande av
broar till det enskilda vägnätet. Från 1949 till 1977 har antalet stenvalvsbroar
längs allmänna vägar minskat från 1 802 till 719. Minskningen har fortsatt
under den senaste fyraårsperioden.

Av de inventerade broarna i fyra län uppgick antalet stenvalvsbroar till 525
st eller 17 % av de äldre broarna. Appliceras denna relation på hela rikets
bestånd av äldre broar och detta uppskattas till ca 15 000, inklusive
järnvägsbroar och gångbroar, ger uppskattningen för handen att ca 2 500
stenvalvsbroar nu skulle finnas bevarade. Av dessa ligger majoriteten längs
enskilda vägar. En andel om ca 20 % torde utgöras av järnvägsbroar. Till
dessa kan läggas ett stort antal kulvertar som i ålder och konstruktion inte
skiljer sig från stenvalvsbroarna på annat sätt än genom en mindre
spännvidd.

Vid inventeringarna har man arbetat med en klassificering där gruppen IA
utgör framträdande representanter för sin tids brobyggnadskonst vilka p g a
sitt tekniska och konstnärliga utförande äger särskilt intresse. Gruppen IB
utgörs på motsvarande sätt av karakteristiska representanter för brobyggnadskonsten
och den kommunikationstekniska utvecklingen. Övriga broar
har förts till en grupp II. I de inventerade länen fördes 117 stenvalvsbroar till
grupp IA (22 %)och 312 till grupp IB (59 %). Överfört på rikets hela bestånd
skulle detta innebära att ca 500 synnerligen värdefulla och ca 1 500 värdefulla
eller intressanta stenvalvsbroar nu finns bevarade. Uppskattningen är
givetvis tämligen vag och innehåller flera osäkerhetsfaktorer.

Lagskydd för kulturhistoriskt värdefulla broar

Genom väglagen (SFS 1971:948) resp lagen (SFS 1939:608) om enskilda
vägar tillförsäkras kulturhistoriskt värdefulla broar likaväl som broar i övrigt
ett kontinuerligt underhåll genom väghållarens försorg, fram till dess att bron
rivs eller avstängs från trafik. Det förhållandevis rika beståndet av
stenvalvsbroar som ännu finns kvar tyder på att sannolikheten för en bros
fortlevande enbart inom ramen för det reguljära underhållet, hittills varit
tämligen stor. I första hand måste detta ses som ett resultat av den
ursprungliga konstruktionens kvalitet och hållbarhet.

Underhållsskyldigheten anger emellertid inte i vilken teknik underhållet
skall utföras. Många stenvalvsbroar riskerar därför att förvanskas genom för
kulturvärdet felaktiga underhålls- eller reparationsåtgärder. Sådana kan
utgöras av betongpåbyggnader eller igjutningar liksom av olika bruks- och
cementförstärkningar.

Skyddade från denna typ av åtgärder är de broar som enligt lagen (SFS
1942:350) om fornminnen är fasta fornlämningar. En sådan bro skall enligt
lagens 2 § dels vara märklig, dels ha anlagts under forna tider. I

KrU 1981/82:5

8

riksantikvarieämbetets inventering av fasta fornlämningar för den ekonomiska
kartan redovisas som fasta fornlämningar (R-markeras) enligt
nuvarande praxis de äldre stenvalvsbroarna från 1800-talets början och
tidigare samt de yngre broar som är särskilt framträdande genom monumentalitet
eller på annat sätt av särpräglad karaktär. Även en faktor som det
totala beståndets storlek i en region vägs in vid urvalet för R-markeringen.

Kulturhistoriska broar kan vidare förklaras för byggnadsminne enligt
lagen (SFS 1960:690) om byggnadsminne eller, när det gäller broar i statens
ägo, för byggnadsminnesmärken enligt kungörelsen (SFS 1920:744) med
föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsende!. Byggnadsminnesförklaring
av en bro har emellertid aldrig genomförts. Ej heller finns någon bro
som är byggnadsminnesmärke.

Fornminneslagens bestämmelser innebär inte att väghållaren kan åläggas
mer omfattande eller mer kostnadskrävande underhåll än beträffande broar
som inte är fasta fornlämningar. I den mån en ökad underhållskostnad inte
kan täckas med allmänna medel, ryms inom vägverkets ordinarie anslag eller
bestrids genom särskilda åtaganden av kommun eller lokala intressenter blir
följden vanligen att bron avstängs för trafik. Frågan om rivning, motiverat av
vattenrättsliga konsekvenser och av att skadeståndsskyldighet för väghållare
kan uppkomma vid ev olyckor, aktualiseras därvid oftast omgående.

Förutsättningarna för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla broar kan
sammanfattas i tre punkter.

1. Brons kulturvärde måste vara känt av väghållaren

2. Underhåll och reparationer måste utföras i en kulturhistoriskt tillfredsställande
teknik

3. Finansieringen av eventuella kulturhistoriskt motiverade överkostnader

måste lösas.

1. Kännedom om kulturvärdet

Det säkraste sättet att sprida kunskapen om vilka broar som är av
kulturhistoriskt värde är säkerligen att utarbeta inventeringsrapporter av det
slag som här refererats. Erfarenheterna från de län där sådana föreligger är
synnerligen goda. Rapporterna ligger oftast till grund för bedömning av vilka
samråd som bör tas mellan vägförvaltningen och länsstyrelsen inför
planerade ombyggnader och reparationer. Det kan också spridas till
kommuner och enskilda väghållare och ger på så sätt länsstyrelsen eller
länsmuseet möjlighet att biträda med råd och synpunkter. Länsstyrelsen kan
ange vilka broar som är att betrakta som fornlämningar och ange vilka typer
av underhållsåtgärder som får vidtagas.

Med nuvarande resurser - beredskapsarbeten inom den s. k. tjänstesektorn
- är det emellertid inte realistiskt att räkna med att samtliga län skall
kunna ta fram täckande inventeringsmaterial under överskådlig framtid.
Byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och ämbetet har 1981 genomfört
en gemensam utredning rörande vården av byggnadsminnesmärken.
Här föreslås en totalinventering av statens kulturhistoriskt och konstnärligt
värdefulla byggnadsbestånd för att statens vårdansvar skall kunna klarläggas.
I samband med inventeringen bör enligt förslaget en översyn göras av
den nuvarande förteckningen över byggnadsminnesmärken. En sådan
inventering som inkluderar broar i allmänna vägar skulle givetvis väsentligt

KrU 1981/82:5

9

förbättra förutsättningarna för ett planmässigt bevarandearbete, även om
upptagande i förteckningen över byggnadsminnesmärken eller byggnadsförklaring
med hänsyn till fornminneslagens tillämpningsområde, i första hand
kan förväntas bli aktualiserade för andra brotyper än stenvalvsbroar.

För vägförvaltningens samråd med länsstyrelsen används i flertalet län den
s. k. Kolmska inventeringen 1954-56. Den upptar ett smalt urval av ett
hundratal kulturhistoriska broar. Alternativt utnyttjas en förteckning över
30-talet broar, som enligt en överenskommelse från 1963 mellan riksantikvarieämbetet
och vägverket borde bevaras. Enligt rutiner som växlar
mellan länen redovisar vidare vägförvaltningen kommande arbetsplaner för
länsstyrelsen. Just beträffande stenvalvsbroar synes detta samråd oftast vara
tillräckligt för att länsantikvarien skall ha möjlighet att ange vilka arbeten
som berör kulturminnesvårdens intressen. Givetvis ökar möjligheten för att
kulturminnesvårdens intressen beaktas, om vägmyndigheten redan på
förhand är införstådd med vilka typer av objekt som kan bli föremål för
synpunkter. Vägverkets rapport, ”Angelägenhetsbedömning av väg- och
gatubyggnadsobjekt”, ger här viss vägledning. Självfallet kan samrådsrutinerna
ytterligare förbättras. Det är angeläget att denna fråga beaktas
löpande av myndigheterna på central och regional nivå.

Att sprida information till enskilda väghållare om kulturhistoriska broar är
en uppgift, där initiativ t. ex. från den frivilliga hembygdsrörelsen kan ge
mycket positiva effekter.

2. Underhåll och reparationer

Under 70-talet har riksantikvarieämbetet genom sin vårdsektion projekterat
och medverkat vid restaureringar av ett tiotal stenvalvsbroar, i några
fall på vägverkets uppdrag. Erfarenheterna från detta arbete pekar entydigt
mot att svårbemästrade tekniska problem mycket sällan förekommer.
Brokonstruktionen är enkel och med modern lyftteknik till hjälp kan ett
brovalv i dålig kondition lätt läggas om. Ytterligare förstärkningar än den
ursprungliga förbandstekniken behöver endast aktualiseras om bron skall
bära tung och snabb trafik. I likhet med annat hantverksmässigt byggande
synes den förlorade hantverksskickligheten ifråga om stenvalvsbyggande
ofta ha utgjort det största problemet. Bristande kännedom om tekniken och
materialets hållfasthet har många gånger resulterat i att den enskilda brons
bevaringstillstånd bedömts överdrivet negativt. Önskan att åstadkomma
hållfasta restaureringar har resulterat i kostsamma och - enligt vårdsektionens
erfarenheter - onödiga betongfyllnader av broskalen.

Inom riksantikvarieämbetet pågår f n arbetet med en rapport angående
stenvalvsbyggande. Denna beräknas föreligga 1982 och kommer att innehålla
dokumentation och beskrivning av brobyggnadstekniken. När också
erfarenheter kontinuerligt vinns genom enskilda restaureringsprojekt är det
ämbetets bedömning att de faktorer som under senare årtionden resulterat i
mindre lyckade restaureringar successivt skall kunna undanröjas.

3. Finansiering av kulturhistoriska överkostnader

Kostnaden för de restaureringar som utförts av riksantikvarieämbetets
vårdsektion har varierat mellan 50 000 kr och 90 000 kr per valv. Kostnaden
för att restaurera den i motionen aktuella Fliserydsbron har i ansökan om

KrU 1981/82:5

10

beredskapsarbete för en första etapp beräknats till högst 600 000 kr.
Kostnaden torde bli lägre (ca 450 000 kr) om inga arbeten med grundförstärkningar
behövs. I allmänhet torde inte kostnaderna för en restaurering
vara högre än att de väl tål jämförelser med nybyggnad om detta utgör en
alternativ lösning. Helt annorlunda blir emellertid bilden om en ny bro ändå
måste uppföras, t ex av trafiktekniska skäl, eller om vägen är aktuell för
indragning. Kostnaden för restaureringen och det framtida underhållet
jämförs då med rivningskostnaden, vilken oftast är betydligt lägre.

i den mån stenvalvsbroarna inte håller den standard i fråga om vägbredd
m m som krävs för det moderna vägnätet är det denna problematik som förr
eller senare kommer att bli giltig för huvuddelen av beståndet. Vägverket har
när det gäller broar som pekades ut i den Kolmska inventeringen gjort många
för kulturminnesvården positiva åtaganden. För flertalet broar står dock
blott möjligheten att få reparationen utförd som beredskapsarbete öppen.
Alternativt kan kostnaden täckas av rena kulturvårdsanslag.

I det förra fallet gäller att restaureringen är beroende av sysselsättningsläget.
Svårigheterna härvid kan belysas av förhållandena i norra Kalmar län
där byggnadsmarknaden f n är överhettad genom arbetena på Oskarshamns
kraftverk. Möjligheterna att få en restaurering av Fliserydsbron till stånd
genom beredskapsarbete är därmed f n mycket små. Bron har varit
aktualiserad som beredskapsarbete under nära tio år.

I det senare fallet är främst riksantikvarieämbetets anslag för vård och
underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefull bebyggelse av
betydelse. Genom beslut med anledning av 1979 års byggnadsvårdsutredning
(SOU 1979:12) har anslaget tillförts 13.4 milj kr fr o m 1981/82. 1982/83 ökas
anslaget med ytterligare 5 milj kr. Beträffande anslagets storlek gäller att
utredningen beräknade det årliga stödbehovet till 40 milj för kulturhistoriska
byggnader där inte anläggningar som broar räknades in. Även om ämbetets
anslag således kan utnyttjas för underhåll och upprustning av kulturhistoriskt
värdefulla broar måste därför det enskilda projektet prioriteras mycket hårt i
förhållande till de övriga ändamål anslaget är avsett för.1

1 Riksantikvarieämbetets yttrande avslutas med en sammanfattning som redovisas i
betänkandet och därför uteslutits här.