AU 1981/82:5

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:5

med anledning av motioner om medborgarskapslagen
Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motioner som rör medborgarskapslagen.

Den ena motionen, 1980/81:1052 av Karin Ahrland (fp) och Bonnie
Bernström (fp), innehåller ett förslag om ändring av reglerna om förlust av
svenskt medborgarskap i samband med förvärv av medborgarskap i annat
land. Den som beviljats utländskt medborgarskap efter ansökan förlorar
enligt nuvarande bestämmelser sitt svenska medborgarskap. Motionärerna
vill att regeln skall ändras i fall då en person nödgats göra ansökan om
medborgarskap i ett annat land för att undgå att behöva lämna landet och
därmed skiljas från anhöriga. Utskottet har inte velat tillstyrka en direkt
lagändring men förutsatt att regeringen noga följer utvecklingen och vid
behov aktualiserar ändring av lagen.

Den andra motionen, 1980/81:1436 av Daniel Tarschys (fp) och Olle
Wästberg i Stockholm (fp), gäller villkoret om viss tids vistelse i Sverige för
erhållande av medborgarskap. Motionärerna vill sänka tiden från fem till
fyra år för utomnordiska invandrare. Utskottet avstyrker motionen och
hänvisar bl. a. till att för flyktingar och statslösa gäller i praktiken fyra år
enligt de principer för dispensgivning som nu tillämpas.

Motionerna

1980/81:1052 av Karin Ahrland (fp) och Bonnie Bernström (fp)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar om ett tillägg till 7 § medborgarskapslagen
av följande innebörd:

Vad som sägs under 1. gäller dock icke sådana fall där utländsk
medborgarskapslagstiftning medför att någon icke kan undgå att ansöka om
medborgarskap i det land där hon eller han bor.

17 § första punkten stadgas att svenskt medborgarskap förloras av den som
förvärvar utländskt medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke.

Bakgrunden till motionen sägs vara att det i åtminstone ett lands
medborgarlagstiftning stadgas att en främmande kvinna som är gift med en
medborgare i det landet måste välja mellan att bli medborgare i mannens
hemland eller lämna landet. Hon måste också uttryckligen förklara sin
önskan att förvärva medborgarskap i mannens hemland. Därmed kommer
hon enligt 7 § medborgarskapslagen att förlora sitt svenska medborgarskap.
Kvinnan kan alltså enligt motionärerna ställas inför det orimliga valet att

1 Riksdagen 1981/82. 18 sami. Nr 5

AU 1981/82:5

antingen lämna sin man, sina barn och det land där de bor eller offra sitt
svenska medborgarskap.

1980181:1436 av Daniel Tarschys (fp) och Olle Wästberg i Stockholm
(fp)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar om ändring av 6 § lagen (1976:469)
om svenskt medborgarskap enligt följande:

Nuvarande lydelse

Utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan fem år eller, i fråga om
dansk, finländsk, isländsk eller
norsk medborgare, sedan två år har
hemvist här i riket; samt

3. fört en hederlig vandel, kan på
ansökan upptagas till svensk medborgare
(naturaliseras). Fråga om
naturalisation prövas av den centrala
utlänningsmyndighet som avses i 3 §
utlänningslagen den 30 april 1954
(193).

Finnes det aderton

år.

Föreslagen lydelse

Utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan fyra år eller, i fråga om
dansk, finländsk, isländsk eller
norsk medborgare, sedan två är har
hemvist här i riket; samt

Gällande regler

Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap innehåller bl. a. bestämmelser
om hemvisttiden för naturalisation (6 §) och om förlust av svenskt
medborgarskap till följd av förvärv av utländskt medborgarskap (7 §).

Enligt 6 § kan en utlänning efter ansökan upptas till svenskt medborgarskap
(naturaliseras). Förutsättningen är att utlänningen fyllt 18 år, fört en
hederlig vandel samt bott här i landet i minst fem år, eller i minst två år, om
sökanden är medborgare i annat nordiskt land. Naturalisation kan äga rum
även om de angivna villkoren inte är uppfyllda om det med hänsyn till
sökandens förhållanden föreligger särskilda skäl för detta. Denna bestämmelse
omfattar bl. a. personer som tidigare haft svenskt medborgarskap.

Enligt den tidigare svenska medborgarskapslagen från 1924 medförde
förvärv av utländskt medborgarskap i princip förlust av svenskt medborgarskap
oberoende av det sätt på vilket det utländska medborgarskapet
förvärvats. Förlusten inträdde dock först vid bosättningen i det främmande
landet. Den gällande lagen från 1950 ger emellertid kvinnor som gift sig med
utländska män möjlighet att i större utsträckning än tidigare behålla sitt
svenska medborgarskap. I förarbetena till lagen framhölls att svenska
kvinnors förvärv av utländskt medborgarskap till följd av äktenskap med
utländsk medborgare i princip inte borde medföra förlust av hennes svenska

AU 1981/82:5

medborgarskap om inte förvärvet skett i enlighet med hennes önskan. I 7 §
1950 års medborgarskapslag infördes därför en bestämmelse av innebörd att
svenskt medborgarskap förloras endast av den som efter ansökan eller
uttryckligt samtycke förvärvar utländskt medborgarskap. Ett automatiskt
förvärv av utländskt medborgarskap inverkar inte pä det svenska medborgarskapet.

Den som är osäker över om det svenska medborgarskapet har förlorats
eller inte kan enligt 11 § hos regeringen begära en s. k. ntedborgarskapsförklaring.
Innan regeringen prövar saken skall regeringsrätten höras.

Utskottet

I betänkandet behandlas två motioner om ändring av medborgarskapslagen.

En svensk kvinna som är gift med en utländsk man och som därigenom
automatiskt förvärvar utländskt medborgarskap får behålla sitt svenska
medborgarskap. Däremot förloras det svenska medborgarskapet om hon
blivit utländsk medborgare efter ansökan eller uttryckligt samtycke. Frågan
om det svenska medborgarskapet har gått förlorat eller inte kan prövas av
regeringen genom att en s. k. medborgarskapsförklaring begärs av den
berörda individen. Frågan om medborgarskapet kan också komma att prövas
i samband med ansökan om pass.

I motion 1052 av Karin Ahrland (fp) och Bonnie Bernström (fp) sägs att
det i åtminstone ett lands medborgarskapslagstiftning stadgas att en utländsk
kvinna som är gift med en medborgare i detta land måste välja mellan att
uttryckligen förklara sin önskan att förvärva medborgarskap i mannens land
eller lämna landet. I det första fallet riskerar hon att förlora sitt svenska
medborgarskap. För att komma till rätta med detta problem föreslår
motionärerna ett tillägg till 7 8 medborgarskapslagen med innebörden att
sådant utländskt medborgarskap som man inte kunnat undgå att ansöka om
inte skall påverka det svenska medborgarskapet.

En situation av det slag som motionärerna beskriver kan uppkomma bl. a.
för ett antal svenska kvinnor i Irak. I enlighet med den irakiska medborgarskapslagen
från februari 1980 måste en utländsk kvinna som är gift med en
irakisk medborgare och bosatt i Irak sedan mer än fem år antingen förklara
att hon önskar erhålla irakiskt medborgarskap eller lämna landet. Därmed
har frågan uppstått om förlustregeln i 7 8 medborgarskapslagen berövar de
svenska kvinnor som i enlighet med den nya irakiska lagen har förvärvat
irakiskt medborgarskap deras svenska medborgarskap.

Frågan togs upp i en interpellation av Karin Ahrland i december 1980.
Statsrådet Karin Andersson gav därvid bl. a. följande svar:

Frågan huruvida förlust av svenskt medborgarskap enligt 7 8 medborgarskapslagcn
inträder i de aktuella fallen kan med bindande verkan endast

AU 1981/82:5

prövas genom att en s. k. medborgarskapsförklaring begärs hos regeringen
enligt 11 § medborgarskapslagen. Innan regeringen meddelar en sådan
medborgarskapsförklaring skall regeringsrätten yttra sig i ansökningsärendet.
Initiativ till en sådan förklaring kan endast tas av den person vars
medborgarskap det är fråga om.

De kvinnor som Karin Ahrlands fråga rör bör alltså rådas att hos
regeringen ansöka om en sådan förklaring att de är svenska medborgare.
Endast i ett sådant förklaringsärende kan det fastställas om förlustregeln i 7 §
medborgarskapslagen är tillämplig i deras situation eller inte. Jag kan av
självklara skäl inte här och nu föregripa utgången av en sådan prövning.

I förarbetena till medborgarskapslagen sägs bl. a. att ett förvärv av
utländskt medborgarskap som vederbörande icke kunnat undgå i princip inte
bör inverka på det svenska medborgarskapet. I enlighet härmed innebär inte
ett äktenskap med utländsk man i sig en förlust av det svenska medborgarskapet
för kvinnan. När det gäller svenska kvinnor som är gifta utomlands
och som under hot om utvisning måste ansöka om att bli utländska
medborgare är rättsläget oklart. Saken kan emellertid prövas av regeringen
på initiativ av de berörda kvinnorna. Det finns anledning utgå från att en
sådan prövning görs i den anda som präglar lagen. Om emellertid prövningen
skulle medföra att vederbörande förlorar sitt svenska medborgarskap bör det
framhållas att det svenska medborgarskapet med kort varsel kan återvinnas
genom naturalisation.

Utskottet är på grundval av vad som framkommit inte berett att nu förorda
en lagändring av det slag motionärerna begärt. Utskottet utgår emellertid
från att regeringen noga följer utvecklingen och, om det visar sig finnas
behov av ändring i lagen, aktualiserar detta. Motionen bör alltså inte
föranleda någon åtgärd.

Daniel Tarschys (fp) och Olle Wästberg i Stockholm (fp) tar i motion 1436
upp en annan fråga som rör medborgarskapslagstiftningen och som
riksdagen prövat åtskilliga gånger, nämligen kravet pä sänkt kvalifikationstid
vid naturalisation. F. n. gäller som krav för naturalisation att utlänningen
vistats fem år i Sverige. För den som är medborgare i annat nordiskt land är
kravet endast två år. Enligt av riksdagen godkända riktlinjer för dispensgivning
när det gäller kvalifikationstiden kan statslösa och politiska flyktingar
generellt upptas till svenska medborgare efter fyra års hemvist i vårt land.
Även i andra fall kan dispens ges från huvudreglerna.

Reglerna om tidsgränsen för naturalisation har gällt sedan den 1 juli 1976.
Dessförinnan gällde ett generellt krav på sju års vistelse i Sverige. Som skäl
för ändringen anfördes att de gällande tidsgränserna för rätt till naturalisation
var onödigt långa mot bakgrund av de åtgärder som vidtagits för att
underlätta för invandrare att växa in i vårt samhälle. Dispens från
hemvistkravet lämnades också i en sådan omfattning att medborgarskapslagen
inte ansågs ge en rättvisande bild av förutsättningarna för förvärv av
svenskt medborgarskap. De nya tidsgränserna om fem resp. två år ansågs väl

AU 1981/82:5

motsvara den tid som erfarenhetsmässigt behövs för att utlänningar i
allmänhet skall hinna inlemmas i vårt samhälle.

Motionärerna vill att femårstiden skall sänkas till fyra år. Ett yrkande av
samma slag prövades i samband med tillkomsten av de nya tidsgränserna och
har därefter återkommit i motioner år 1978 och 1980. Riksdagen har vid
samtliga tillfällen avvisat motionerna med hänvisning till de ovan redovisade
motiven som anfördes då lagen ändrades år 1976. Det har inte framkommit
något nytt skäl varför riksdagen skulle ändra på denna ståndpunkt. Motionen
avstyrks därför.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring av reglerna om förlust av svenskt medborgarskap att

riksdagen avslår motion 1980/81:1052,

2. beträffande sänkning av tidsvillkoret för erhållande av svenskt
medborgarskap

att riksdagen avslår motion 1980/81:1436.

Stockholm den 24 november 1981

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Sten Svensson (m). Frida Berglund (s). Pär
Granstedt (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Hans Gustafsson (s),
Marianne Stålberg (s). Eva Winther (fp). Bengt Wittbom (m), tredje vice
talmannen Karl Erik Eriksson (fp), Lahja Exner (s). Görel Bohlin (m) och
Lena Hjelm-Wallén (s).