AU 1981/82:3

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:3

med anledning av motioner om utlänningslagen m. m.
Sammanfattning

I betänkandet behandlas sex under allmänna motionstiden i år väckta
motioner som behandlar utlänningslagstiftningen. I tre motioner, 1980/
81:820 av Sven Johansson (c), 1980/81: 1065 av Lars Werner m.fl. (vpk)
och 1980/81:1830 av Evert Svensson m. fl. (s), behandlas frågan om innebörden
av det s.k. B-flyktingbegreppet och då särskilt mot bakgrund av
situationen för assyrier/syrianer. Utskottet avstyrker motionernas krav om
ändring i reglerna med hänsyn till det utredningsarbete som i denna fråga
pågår inom invandringspolitiska kommittén.

En annan fråga som rör flyktingbegreppet tar Bonnie Bernström (fp) och
Hans Petersson i Röstånga (fp) upp i motion 1980/81:1419. Motionärerna
vill att i den legala definitionen för flykting skall föras in förföljelse på
grund av homosexualitet. Utskottet avvisar detta krav med hänvisning till
att definitionen bör följa FN-konventionens regler och till att personer som
söker sig hit på grund av förföljelse till följd av homosexualitet torde ha
goda möjligheter att få stanna i Sverige av humanitära skäl.

Allan Åkerlind m. fl. (m) hävdar i motion 1980/81: 1069 att flyktingar från
Östeuropa skall ha företräde vid organiserad överföring av flyktingar i
Sverige. Förslaget avvisas med hänvisning till att flyktingkvotens sammansättning
grundas på samråd med FN:s flyktingkommissarie och att den
svenska insatsen bör sättas in där den gör störst nytta.

Allan Ekström m. fl. (m) anser att de nuvarande möjligheterna att utvisa
utlänningar som begår allvarliga brott är alltför restriktiva. I motion 1980/
81:216 begärs därför att reglerna härom i utlänningslagen skall ändras.
Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att de nuvarande reglerna
varit i kraft endast i litet mer än ett år och att erfarenheterna därför är
begränsade.

I sin partimotion 1980/81:1065 föreslår vpk en lång rad ändringar i
utlänningslagen. Dessa överensstämmer med den inställning vpk redovisade
då den nya utlänningslagen antogs våren 1980. Riksdagen avslog då
kraven, och utskottet anser inte att det finns skäl att nu tillstyrka motionen.
Utskottet noterar dock att på ett par punkter föreligger utredningsförslag
som i viss utsträckning går motionärerna till mötes. Det gäller bl. a.
åtgärder för att undvika att barn förvaras i häkte eller liknande i avvaktan
på beslut om verkställighet.

1 Riksdagen 1981/82. 18 samt. Nr 3

AU 1981/82:3

Motionerna

1980/81:216 av Allan Ekström m. fl. (m)

1 motionen yrkas att riksdagen beslutar att 40 och 41 §§ utlänningslagen
skall ges sådan ändrad lydelse att utlänning, som begått ett mycket allvarligt
brott, skall utvisas, såvida icke särskilda skäl talar för att han likväl
skall få kvarstanna.

1980181:820 av Sven Johansson (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
reglerna för bedömning av flyktingar enligt de riktlinjer som angivits i
motionen.

1980/81:1065 av Lars Werner m. fl. (vpk)

1 motionen yrkas
att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen hemställa om att nytt förslag till utlänningslag
snarast framläggs, där

a) rätten till återbrytning av beslut hos regeringen innefattas,

b) rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig vara flyktingar
vid alla typer av avvisningar,

c) nöjdförklaring ej får ske,

d) alla flyktinggrupper skall behandlas på ett likformigt sätt, och där
diskrimineringen av vissa folkgrupper måste upphöra,

e) visumtvånget för turkiska medborgares inresa till landet upphävs,

f) tvångsåtgärderna enligt utlänningslagen blir föremål för en genomgripande
översyn som syftar till en kraftig begränsning av desamma,

g) de nu gällande bestämmelserna om familjeanknytning som uppkommit
i Sverige ändras, där utländsk medborgare i dessa fall liksom nu skall få
söka uppehålls- och arbetstillstånd medan han vistas i Sverige och där rätt
till fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd skall ges oavsett om anknytningsförhållandet
upphör,

2. att uttala att det fortsatta lagstiftningsarbetet på området bör ske med
hänsynstagande till motsvarande arbete i de övriga nordiska länderna,

3. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att FN:s flyktingkommissariat
skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm.

1980/81:1069 av Allan Åkerlind m. fl. (m)

1 motionen yrkas att riksdagen uttalar att flyktingar från Östeuropa skall
ha företräde vid organiserad överföring av flyktingar till Sverige.

1980/81:1419 av Bonnie Bemström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)
I motionen yrkas

1. att riksdagen med anledning av utlänningslagen antar följande såsom
Motionärernas förslag betecknade lydelse av 3 §

AU 1981/82:3

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Rätt till asyl m. m.

3 §

En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om
han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning Med flykting avses en utlänning
som befinner sig utanför det land, i som befinner sig utanför det land, i

vilket han är medborgare, därför att vilket han är medborgare, därför att

han känner välgrundad fruktan för han känner välgrundad fruktan för

förföljelse på grund av sin ras, na- förföljelse på grund av sin ras, nationalitet,
tillhörighet till en viss tionalitet, tillhörighet till en viss

samhällsgrupp eller på grund av sin samhällsgrupp eller på grund av ho religiösa

eller politiska uppfattning mosexualitet eller av sin religiösa

och som inte kan eller på grund av eller politiska uppfattning och som

sin fruktan inte vill begagna sig av inte kan eller på grund av sin fruk detta

lands skydd. Som flykting tan inte vill begagna sig av detta

skall även anses den som är statslös lands skydd. Som flykting skall

och som av samma skäl befinner sig även anses den som är statslös och

utanför det land där han tidigare har som av samma skäl befinner sig

haft sin vanliga vistelseort och som utanför det land där han tidigare har

inte kan eller på grund av sin fruk- haft sin vanliga vistelseort och som

tan inte vill återvända dit. inte kan eller på grund av sin fruk tan

inte vill återvända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som
riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår
beskaffenhet (politisk förföljelse).

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om internationellt initiativ i frågan om homosexuella flyktingar.

1980181:1830 av Evert Svensson m.fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar hos regeringen begära en omarbetning
av nuvarande utlänningslag med syfte att i första hand tillgodose
följande krav:

!. Sverige bör erkänna assyrers-syrianers rätt att erhålla politisk asyl,

2. Sverige bör ta initiativ till en internationell lösning i den ”assyriska
flyktingfrågan” med sikte på att åstadkomma ett fördelningssystem eller
dylikt med övriga europeiska länder,

3. Sverige bör aktivt verka för att internationella organ får till stånd en
lösning av de nationella minoriteternas ställning i det turkiska samhället i
enlighet med gällande internationella konventioner.

tl Riksdagen 1981182. 18 sami. Nr 3

AU 1981/82:3

Flyktingar
Gällande regler

Utlänningslagens avsnitt Rätt till asyl m. m. (3-6 §§) innehåller bestämmelser
om flyktingskap. Här finns bl. a. en definition av begreppen flykting
och politisk förföljelse samt bestämmelser om skydd för utlänningar som,
utan att vara flyktingar, anför tungt vägande skäl av politisk art mot att
återvända till hemlandet.

En flykting har enligt 3 § utlänningslagen en uttrycklig rätt till fristad här
i landet om han behöver sådant skydd. Med flykting avses en utlänning
som befinner sig utanför sitt land därför att han känner en välgrundad
fruktan för förföljelse. Denna skall ha sin grund i utlänningens ras, nationalitet,
tillhörighet till viss samhällsgrupp eller hans religiösa eller politiska
uppfattning. Åtgärder som vidtas mot en utlänning av andra skäl kan inte
åberopas. För att flyktingstatus skall tillerkännas krävs slutligen att utlänningen
antingen inte kan eller också på grund av sin fruktan för förföljelse
inte vill begagna sig av sitt hemlands beskydd.

När det gäller frågan om från vem förföljelse skall utgå för att den skall
ha relevans i detta sammanhang råder allmän enighet om att med förföljelse
i princip endast avses sådana åtgärder som vidtas av statsmakten eller
dess organ eller som statsmakten annars direkt eller indirekt är ansvarig
för. Förföljelsen behöver således inte utgå direkt från statsmakten. Om
statsmakten understöder förföljelse från enskilda eller grupper av befolkningen,
som inte sällan är fallet vid förföljelse av religiösa skäl. föreligger
förföljelse enligt utlänningslagen.

I 6 § utlänningslagen ges även ett visst skydd åt den som inte är flykting
men ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet inte vill
återvända dit och som kan anföra tungt vägande skäl för sin ovilja. De som
tillhör denna grupp, och som något oegentligt brukar benämnas B-flyktingar,
skall inte utan särskilda skäl vägras stanna i Sverige. Vid bedömningen
av dessa särskilda skäl får, till skillnad från vad som gäller beträffande
politiska flyktingar, nödvändig hänsyn tas till Sveriges möjligheter att ta
emot utlänningar vid sidan om den reglerade invandringen. Undantagsregeln
har efter principbeslut av regeringen i november 1976 kommit att
tillämpas i fråga om assyrier/syrianer från Turkiet mot bakgrund främst av
det omfattande invandringstrycket från just denna grupp.

Frågan om de s.k. B-flyktingarnas status diskuterades senast vid tillkomsten
av 1980 års utlänningslag. Regering och riksdag ansåg att frågan
har ett nära samband med vilka allmänna principer för den humanitärt
motiverade invandringen som skall gälla i framtiden. Mot bakgrund av att
denna fråga skall behandlas av den invandrarpolitiska kommittén ansågs
att i avvaktan på detta arbete någon saklig ändring i gällande regler inte
borde göras.

AU 1981/82:3

Reglerna om avvisning i utlänningslagen har tillkommit för att hindra
sådana utlänningar från att resa in i Sverige som enligt gällande bestämmelser
inte har rätt att vistas här. Uppgiften att i sådana fall avvisa utlänningen
til.kommer i första hand polisen. Polisen skall emellertid underställa invandrarverket
ärendet om en utlänning påstår att sådant förhållande föreligger
att han är flykting, krigsvägrare eller bör få stanna av andra tungt
vägande skäl av politiskt-humanitär art. Underställningen skall dock inte
ske om vad utlänning påstår om flyktingskap eller krigsvägran är uppenbart
oriktigt (33 §) eller, när det gäller politisk-humanitära skäl, kan lämnas
utan avseende (34 §). Skillnaden mellan uttrycken ”uppenbart oriktigt”
och ”kan lämnas utan avseende” är endast av språklig natur. Skyddet
skall vara detsamma vid tillämpningen av de båda paragraferna. Förutom
den angivna skyldigheten att överlämna ärenden har det i nya utlänningslagen
införts en ytterligare garanti för att invandrarverket skall få pröva varje
avvisningsärende där politiska invändningar är involverade. I de fall polisen
meddelar avvisningsbeslut i sådana ärenden skall beslutet anmälas till
invandrarverket som på samma sätt som polisen har att bedöma om påståendet
är ”uppenbart oriktigt” resp. "kan lämnas utan avseende”. Så snart
det råder tvekan skall invandrarverket överta ärendet. Verkställighet får
aldrig ske förrän invandrarverket har förklarat att verket inte övertar
ärendet.

Pågående utredning

Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) under ledning av landshövding
Elvy Olsson har till uppgift att göra en översyn av frågor rörande
invandringen och invandrarnas situation. 1 uppdraget ingår bl. a. att överväga
om det alltjämt skall finnas ett särskilt skydd för utlänningar som
åberopar humanitära skäl av politisk art utan att de är flyktingar enligt 3 §
utlänningslagen och hur långtgående ett sådant skydd i så fall bör vara. En
principiell fråga som sägs vara av intresse i detta sammanhang är i vilken
utsträckning den spontana invandringen av enskilda utlänningar som åberopar
humanitära skäl av politisk art kan komma att inverka på Sveriges
möjligheter att ta emot flyktingar genom sådan organiserad överföring som
sker i samarbete med bl. a. FN:s flyktingkommissariat. Kommittén skall
vad gäller bedömningen av frågan om invandringen av anhöriga till invandrare
i Sverige i huvudsak utgå från nuvarande riktlinjer (se prop. 1979/
80:%). En allsidig bedömning skall emellertid göras av vilka alternativa
familjebegrepp som skulle kunna tillämpas med hänsyn till värderingar i
olika kulturkretsar och vilka konsekvenser en ändring av de nuvarande
riktlinjerna för invandring av anhöriga skulle medföra. 1 direktiven erinras
om att föredraganden i prop. 1979/80: % förordade att ett i viss mån vidgat
familjebegrepp tillämpas i fråga om flyktingars rätt att ta hit anhöriga.
Därvid anfördes att frågan om en tillämpning av ett vidgat

AU 1981/82:3

familjebegrepp vad gäller släktingar till dem som inte är flyktingar men
som har fått stanna av humanitära skäl av politisk art bör prövas av
kommittén.

Flyktingsituationen i världen

Flyktingsituationen i världen har under senare år förvärrats på ett drastiskt
sätt. Det beräknas att drygt tolv miljoner människor i dag lever som
flyktingar och s. k. displaced persons, dvs. människor som är hemlösa till
följd av krig och förföljelse, hungersnöd och andra katastrofer. De stora
flyktinggrupperna finns i Afrika (ca 5 miljoner). Asien (ca 3 miljoner) och
Mellanöstern (ca 2,5 miljoner). Betydande flyktingproblem finns också i
Nordamerika, Latinamerika och Europa.

Sverige har sedan andra världskriget givit en fristad åt mer än 100000
flyktingar. I sammanställningen nedan belyses hur sammansättningen av
denna invandring styrkts av de politiska händelserna i skilda delar av
världen.

Större grupper som p. g. a flyktingskap och politiskt-humanitära skäl har
mottagits i Sverige efter andra världskriget (ungefärliga siffror)

30 000 balter under och efter andra världskriget

25 000 öststatsflyktingar flyktinguttagning ca 1 000 per år i

Många av flyktingarna är numera svenska medborgare.

Flyktingarna har kommit till Sverige antingen genom s. k. kollektiv
överföring eller på eget initiativ, spontanflyktingar. I sammanställningen
nedan redovisas förstagångstillstånd beviljade under budgetåren 1978/79-1980/81, där grunden för det positiva beslutet varit att vederbörande bedömts
som politisk flykting, överförd genom statlig hjälpaktion eller därmed
jämställd (ej barn under 16 år).

800 amerikanska desertörer
10000 greker
1000 ugandier
12000 assyrier/syrianer

12000 latinamerikaner
3000 s.k. båtflyktingar

8000 ungrare
3000 tjecker
3000 polacker

genomsnitt under åren 1950—1973
revolten 1956
Pragkuppen 1968

revolter, oroligheter och förföljelser
fr. o. m. slutet av 1960-talet

i samband med Vietnamkriget

under juntatiden 1967—1974

förföljelser i Uganda på 1970-talet

motsättningar mellan kristna och
muslimer

Chile, Argentina, Uruguay m.fl.

Sinovietnameser (vietnameser av
kinesiskt ursprung)

AU 1981/82:3

Land	1978/79	1979/80	1980/81
Västeuropa	4	55	19
Östeuropa	510	683	663
Albanien	2	1	0
Bulgarien	14	10	9
Jugoslavien	6	7	1
Polen	166	148	70
Rumänien	39	57	132
Sovjetunionen	18	24	23
Tjeckoslovakien	83	106	87
Ungern	182	328	339
Östtyskland	0	2	2
Nord- och Mellanamerika	14	7	24
Sydamerika	1 454	1 327	1882
Argentina	257	352	228
Bolivia	9	5	715
Chile	797	569	586
Uruguay	322	370	302
Afrika	198	299	343
Etiopien	127	245	288
Somalia	8	19	20
Asien	457	1285	1813
Bangladesh	134	2	1
Irak	124	59	219
Iran	4	16	153
Kampuchea	1	10	112
Soc. Rep. Vietnam	6	875	1098
Turkiet	125	230	134
Övriga	30	69	56
Totalt	2667	3 725	4800

Assyrier/syrianer m. m.

Motionerna

1980181:1830 av Evert Svensson m.fl. (s)

Motionärerna tar först upp frågan om vilken flyktingstatus som assyrier/
syrianer skall tillerkännas. Hittills har de svenska myndigheterna hävdat
att de assyrier/syrianer som tillåtits stanna i Sverige bedömts efter humanitära
och inte politiska kriterier. Det är enligt motionärerna en orimlig
ståndpunkt att kategoriskt förneka att det kan finnas politiska flyktingar i
en hel folkgrupp. De assyriska/syrianska flyktingarnas ansökan om politisk
asyl måste prövas i varje enskilt fall. 1 motionen krävs således att Sverige
bör erkänna assyriers/syrianers rätt att erhålla politisk asyl.

I motionen tas också frågan upp om de kvarvarande kristna minoriteternas
situation i Turkiet. Detta problem sägs inte kunna lösas av Sverige
ensamt. För att förebygga att Sverige ställs inför stora problem med bl. a.
illegal invandring och att enskilda människor från Turkiet utsätts för onödiga
påfrestningar krävs enligt motionärerna internationella initiativ för att
finna en gemensam västeuropeisk lösning av problemen. Sverige bör därför
ta initiativ till en internationell lösning i den ”assyriska flyktingfrågan”
med sikte på att åstadkomma ett fördelningssystem eller dylikt med övriga
länder.

t2 Riksdagen 1981182. 18 sami. Nr 3

AU 1981/82:3

I motionen sägs också att arbetet med att försvara de mänskliga rättigheterna
i de länder varifrån flyktingar kommer till Sverige måste fördjupas.
Sverige bör således enligt motionärerna aktivt verka för att internationella
organ får till stånd en lösning av de nationella minoriteternas ställning i det
turkiska samhället i enlighet med gällande internationella konventioner.

1980181:1065 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Motionärerna kritisterar regeringens beslut från 1976 om att det finns
särskilda skäl att inte låta de turkiska assyrier som är B-flyktingar stanna
här. Det sägs vara en oacceptabel diskriminering av en hel folkgrupp. I
motionen hävdas också att polisen tolkar regeringens beslut så att alla
turkiska assyrier skall avvisas vid gränsen. Därför yrkas att alla flyktinggrupper
skall behandlas på ett likformigt sätt och att diskrimineringen skall
upphöra.

1980/81:820 av Sven Johansson (c)

I motionen föreslås att reglerna för bedömning av flyktingar ses över.
Motionären hävdar att flyktingarna delas upp i två kategorier - A- och Bflyktingar.
Som A-flykting räknas enligt motionären den som kommer hit
av politiska skäl medan den som uppger religiösa eller humanitära skäl
betraktas som B-flykting. Motionären anför vidare: ”Om alla flyktingar
som inte kan åberopa politiska skäl klassificeras som B-flyktingar och
riskerar en ogynnsam behandling, kan allvarliga orättvisor begås. Vid
bedömningen måste man ta hänsyn till vad konsekvenserna blir för flyktingarna
om de tvingas återvända till hemlandet. De som riskerar sina liv -eller svåra umbäranden - om de återvänder får inte betraktas som Bflyktingar.
Därför är det inte rättvist att säga att exempelvis assyrierna är
B-flyktingar”.

Den assy riska/sy rianska invandringen

Den assyriska/syrianska invandringen till Sverige började år 1967. Då
överfördes ca 200 kristna från Libanon inom ramen för den s.k. flyktingkvoten.
Ytterligare fyra organiserade överföringar skedde under åren
1972—1976. År 1974 beräknades den assyriska/syrianska gruppen i Sverige
uppgå till ca 800 personer. Under mitten av 1970-talet ökade invandringen
av assyrier/syrianer kraftigt.

Genom principbeslut av regeringen — i februari och november 1976 —
fick de turkiska assyrier/syrianer som då befann sig i Sverige tillstånd att
stanna här. Som skäl angavs de svåra förhållanden under vilka assyrier/
syrianer i Turkiet levde på grund av de motsättningar som fanns mellan
denna kristna minoritet och den muslimska majoritetsbefolkningen. De
bedömdes inte som politiska flyktingar men ansågs ändå som grupp ha
starka skäl att inte vilja återvända till hemlandet (s.k. B-flyktingar). 1
samband med besluten vidtogs åtgärder för att hindra en fortsatt invandring
av denna grupp. I februari år 1976 infördes sålunda viseringsplikt för

AU 1981/82:3

turkiska medborgare. Mot bakgrund av det stora invandringstrycket från
assyrier/syrianer från Turkiet och den starka koncentrationen till en enda
ort fann regeringen i november samma år att det fanns ”särskilda skäl” att
i fortsättningen i princip vägra dessa utlänningar tillstånd att vistas i
Sverige. Beslutet innebar emellertid inte att alla assyrier/syrianer skulle
vägras vistelse i Sverige. Den som hade starka humanitära skäl eller hade
nära anhöriga här i landet skulle få stanna i enlighet med gällande lagstiftning
och praxis. Detsamma skulle naturligtvis gälla den som var flykting.
Novemberbeslutet föregicks av ingående samråd med representanter för
myndigheter och organisationer, t. ex. svenska kyrkan, frikyrkorna och
Röda korset.

Invandringen av assyrier/syrianer fortsatte dock, om än i något minskad
takt. Sommaren 1978 kunde antalet assyrier/syrianer i Sverige uppskattas
till ca 7000.1 juni påföljande år fattade regeringen ett nytt beslut angående
denna invandrargrupp innebärande att de som då befann sig här utan
tillstånd och hade anknytning till Sverige genom att någon förälder eller
något barn var bosatt här skulle få stanna. Beslutet betydde en tillfällig
utvidgning av gällande familjeåterföreningspraxis. Samtidigt skärptes
gränskontrollen ytterligare. Dessutom beslutades om en särskild familjeåterföreningskvot
för turkiska assyrier/syrianer. En sådan kvot om ca 300
personer har införts för vart och ett av budgetåren 1979/80—1981/82. Medgivandena
har avsett huvudsakligen föräldrar och vuxna barn som eljest
inte skulle tillåtas bosätta sig här.

Det totala antalet assyrier/syrianer i Sverige har för våren 1981 uppskattats
till drygt 12000. Exakta uppgifter saknas eftersom utlänning registreras
efter medborgarskap eller som statslös. En assyrier/syrian kan ha
turkiskt, syriskt, libanesiskt, irakiskt eller svenskt medborgarskap eller
vara statslös.

Trots tillämpningen av ”särskilda skäl” har ett stort antal assyrier/
syrianer från Turkiet fått tillstånd att stanna i Sverige. Bl. a. har regeringen
under tiden från besluten i november 1976 t.o.m. september 1981 efter
individuell prövning i varje enskilt fall fattat beslut rörande 1012 assyrier/
syrianer från Turkiet. Av dessa har 468, varav 240 vuxna och 228 barn, fått
tillstånd att stanna i Sverige. Till de 468 kommer sedan en automatisk
följdinvandring av inake/maka och minderåriga barn. Av de 544 personer
som fått avlägsnandebeslut har 324 verkställts. Regeringen skall vid tilllämpningen
av ”särskilda skäl” bedöma styrkan i de skäl av politisk och
humanitär art som utlänningen anför. Är skälen starka - dock utan att
vederbörande kan betraktas som flykting - ges också tillstånd. De skäl
som medfört beslut att få stanna har i allmänhet varit anknytningsskäl och
mycket starka humanitära skäl.

Antalet till Sverige inresta assyrier/syrianer utan uppehållstillstånd har
sjunkit kraftigt under senare tid. Detta förhållande torde kunna förklaras
av såväl utvecklingen i Sverige som i Turkiet, liksom av att i stort sett
samtliga länder i Västeuropa infört viseringsplikt för turkiska medborgare.

AU 1981/82:3

Homosexualitet som grund för flyktingskap

Motionen

1980/81:1419 av Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp)

Motionärerna hävdar att det är oklart om en person som i sitt hemland
riskerar att förföljas på grund av sin homosexualitet skal! kunna betraktas
som flykting i Sverige. I motionen sägs att homosexuella överallt i världen
utsätts för alltifrån tyst diskriminering till öppen och brutal förföljelse
oavsett lagstiftning. Motionärerna ger också exempel på hur i olika länder
homosexuella förbindelser bestraffas med långa fängelsestraff. Mot den
bakgrunden anser motionärerna att det finns all anledning att betrakta
homosexuella som flyktingar om de i övrigt uppfyller fastställda krav.

I motionen påpekas också att möjligheten för de homosexuella att fa
stanna i länder dit de flyr är begränsade, ofta därför att flertalet länder
diskriminerar denna grupp i sin lagstiftning. Det behövs därför enligt
motionärerna ett svenskt initiativ på internationell nivå för att lösa dessa
frågor.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Riksdagen behandlade våren 1980 en motion om att även homosexualitet
skall utgöra grund för flyktingskap. Motionen avslogs med motiveringen
att en sådan bestämmelse skulle föra alltför långt och aktualisera andra
grupper som är diskriminerade. Arbetsmarknadsutskottet (AU 1979/80: 27
s. 43) påpekade att när det gäller personer som riskerar förföljelse för
homosexualitet det torde finnas skäl att låta vederbörande stanna i Sverige
på grund av humanitära skäl.

Enligt invandrarverket har under senare år såvitt bekant inte något fall
förekommit där homosexualitet anförts som skäl för asyl.

Flyktingkvotens sammansättning

Motionen

1980/81:1069 av Allan Åkerlind m. fl. (m)

I motionen påpekas att de flesta flyktingar som kommit till Sverige
genom organiserad överföring under de senaste åren har kommit från
Sydamerika och Sydostasien. Detta sägs ha skett trots att många östeuropeiska
flyktingar önskat komma hit men inte fått tillstånd. Motionärerna
anser att detta inte är rimligt. Som skäl härför anges främst att flyktingar
från Östeuropa har betydligt lättare att anpassa sig till svenska förhållanden
än vad flyktingar har som kommer från andra världsdelar med större
skillnader när det gäller klimat, kultur etc. Dessutom sägs att kostnaderna
för de östeuropeiska flyktingarna blir lägre på grund av det kortare avståndet.
Motionärerna anser därför att flyktingar från närliggande länder och
då särskilt Östeuropa i första hand skall komma i fråga vid den organiserade
överföringen.

AU 1981/82:3

Kollektiv överföring av flyktingar

Metoden med kollektiv överföring av flyktingar tillkom genom riksdagsbeslut
år 1950. Omfattningen och inriktningen av dessa kollektiva överföringar
bestäms genom årliga beslut av statsmakterna, som på så sätt
markerar sin vilja i fråga om denna del av flyktingpolitiken. Regeringen
beslutar således vaije budgetår om den s. k. flyktingkvotens storlek och
inriktning, dvs. det antal flyktingar som får föras över till Sverige för
varaktig vistelse här och från vilka områden överföringen skall ske. Under
de senaste fem åren har kvoten omfattat ca 1 250 personer, familjemedlemmar
inräknade. Medgivanden har i första hand avsett flyktingar från vissa
latinamerikanska länder. Av följande tabell framgår det antal flyktingar
som kommit till Sverige genom organiserad överföring budgetåren 1978/
79-1980/81.

Land	1978/79	1979/80	1980/81
Europa	11	22	15
Latinamerika	1 180	777	1278
därav Argentina	326	197	125
Bolivia	0	8	685
Chile	424	137	94
Uruguay	376	412	341
Afrika	36	4	18
Asien	19	5	101
Totalt	1246	808	1412

Regeringen har också till följd av den allvarliga flyktingsituationen i
Sydostasien sedan 1979 vid fem tillfällen fattat beslut om en extra kvot på
sammanlagt ca 3250 s.k. båtflyktingar från Vietnam. Mottagningen av
denna flyktinggrupp har ingått i en världsomspännande aktion som ett 30-tal länder medverkat i. Härigenom har ca en halv miljon flyktingar kunnat
lämna flyktinglägren i Sydostasien.

Uttagningen av kvotflyktingar sker enligt regeringens bemyndigande i
nära samråd mellan statens invandrarverk (SIV), som beslutar i de enskilda
fallen, och FN:s flyktingkommissariat i Genéve.

Sverige deltar bl. a. i flyktingkommissariatets (UNHCR) exekutivkommittés
möten vaije år då flyktingsituationen i olika delar av världen ingående
diskuteras. En av principerna för UNHCR vid flyktinguttagningen är att
flyktingar i första hand bör tas om hand av länder som ligger nära hemlandet
och att överföring till avlägsnare länder först skall ske när inga andra
möjligheter står till buds. Från svensk sida finns en strävan att om möjligt
koncentrera mottagningen till vissa flyktinggrupper för att underlätta omhändertagandet
här.

Regeringens beslut under senare år att flyktingkvoten i första hand skall
användas för personer från Latinamerika är en följd av flyktingkommissariens
särskilda vädjande om överföring av dessa flyktinggrupper, som ofta
befunnit sig i akut nödläge. Det har dessutom ansetts naturligt med hänsyn

AU 1981/82:3

till de erfarenheter som Sverige erhållit när det gäller flyktingar från dessa
länder. Några formella hinder i regeringens bemyndigande att t. ex. flyktingar
från länder i Östeuropa skall tas ut finns inte.

Tillströmningen av flyktingar till flyktinglägren i Europa, främst i Österrike
och Italien, har tilltagit under senare år. Till Österrike kom 1979 ca
5000 östeuropeiska flyktingar. Samma år kunde ca 4000 flyktingar föras
över från Österrike till andra länder. Regeringen har i sitt beslut om
flyktingkvoten för 1981/82 särskilt angivit att ett begränsat antal personer
vilka i dag vistas i flyktingförläggningar i Europa och bland vilka inslaget
av östeuropéer torde vara stort skall medges inresa i Sverige.

Den spontana flyktinginvandringen

Vid sidan om den kollektiva överföringen kommer ett stort antal flyktingar
till Sverige på eget initiatv. Dessa får sina asylansökningar individuellt
prövade enligt utlänningslagen. Någon begränsning av antalet spontant
invandrade görs inte eftersom vår utlänningslag, liksom flera andra
länders, ger rätt till fristad i Sverige för flyktingar som söker asyl och
behöver sådant skydd. En sådan ordning ligger i linje med våra åtaganden
enligt 1951 års FN-konvention. Under senare år har ett stort antal östeuropeiska
flyktingar beviljats asyl i Sverige, vilket framgår av tidigare redovisning
(s. 6—7).

Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat

Motionen

1980181:1065 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen föreslås att FN:s flyktingkommissariat skall inbjudas att
upprätta lokalkontor i Stockholm. Motionärerna påpekar att kommissariatet
har lokalkontor i många huvudstäder för att övervaka flyktingkonventionens
tillämpning och att det vore synnerligen önskvärt att ett sådant
kontor också upprättades i Stockholm.

FN:s flyktingkommissariat

Mot bakgrund av de omfattande flyktingproblemen efter andra världskriget
inrättades år 1951 FN:s flyktingkommissarie (United Nations High
Commissioner for Refugees, UNHCR). Dess verksamhet skall vara helt
opolitisk och på humanitär och social grund inriktad på att sörja för
flyktingarnas skydd. 1 organisationens statuter anges de förutsättningar
som skall vara uppfyllda för att en person skall anses som flykting och
därigenom falla under flyktingkommissariens mandat. Definitionen motsvarar
den som finns i flyktingkonventionen från 1951 med främst den
skillnaden att någon geografisk begränsning inte har medtagits.

Flyktingkommissarien väljs av FN:s generalförsamling och skall följa de
direktiv som lämnas av generalförsamlingen och FN:s ekonomiska och

AU 1981/82:3

sociala råd. Mandatet är formellt tidsbegränsat men har successivt utsträckts
i femårsperioder, senast till utgången av år 1983. Kommissarien
har sitt högkvarter i Genéve men bedriver också verksamhet genom sina
regionalkontor och ett femtiotal lokalkontor runt om i världen. Kommissariatets
styrelse, den s. k. exekutivkommittén, som består av företrädare
för ett 40-tal länder, behandlar i oktober varje år UNHCR:s verksamhet
och medelsbehov.

UNHCR:s huvuduppgift är att ge flyktingar rättsligt skydd och bistånd
på annat sätt. Skyddsuppgiften innebär bl. ä. att UNHCR skall verka för
att internationella överenskommelser om skydd för flyktingar träffas och
ratificeras. Hit hör också verksamhet med asyl till flyktingar och intervention
i syfte att hindra stater från att skicka flyktingar tillbaka till förföljelselandet
eller för att hindra att de onödigtvis berövas friheten. Viktiga delar
av kommissariens arbete är också medverkan vid bedömning av en persons
flyktingstatus och åtgärder för att flyktingar skall få identitets- och
resedokument enligt flyktingkonventionens bestämmelser.

I avvaktan på att säkerheten för de flyktingar som är under UNHCR: s
mandat löses bedriver kommissariatet också omfattande program för materiellt
bistånd åt flyktingarna. Verksamheten omfattar också ansträngningar
i syfte att skaffa mottagningserbjudanden till de flyktingar som är i
behov av detta.

Utvisning på grund av brott

Motionen

1980181:216 av Allan Ekström m.fl. (m)

I motionen föreslås att 40 och 41 §§ utlänningslagen skall ges sådan
ändrad lydelse att utlänning som begått ett mycket allvarligt brott skall
utvisas, såvida inte särskilda skäl talar för att han skall få kvarstanna.

Motionärerna framhåller att utlänningslagens regler för utvisning på
grund av brott kan ses som ett uttryck för en djupt rotad uppfattning att en
utlänning för att få vistas i vårt land lojalt måste underordna sig vårt
samhällssystem och lyda vår rättsordning. Bryter han mot dessa villkor,
bör han därför ha förverkat sin rätt att bo kvar här. Denna värdering sägs
också vara till klar fördel för alla de utlänningar som förhåller sig väl och
som önskar rota sig i vårt land.

1 motionen redovisas viss statistik som sägs visa att i vårt land bosatta
utlänningar begår brott i en förhållandevis mycket stor utsträckning. Dessutom
hänvisas till en dom i högsta domstolen där en mycket grov brottslig
handling inte har ansetts utgöra tillräckligt skäl för utvisning. Mot denna
bakgrund vill motionärerna få till stånd ett effektivare utvisningsinstitut.
En möjlighet sägs då vara att ändra utlänningslagens gräns för utvisning
om inte synnerliga skäl föreligger från tre till fem år. En annan möjlighet

AU 1981/82:3

sägs vara att utan anknytan till tidsgräns helt generellt förklara att utlänning
som begått ett enligt vår rättsordning mycket allvarligt brott skall
utvisas från Sverige, såvida utlänningen inte kan åberopa särskilda skäl för
att få stanna. Sistnämnda lösning föredras av motionärerna.

Gällande regler

Bestämmelser om utvisning på grund av brott finns i 40-42 §§ utlänningslagen.
En utlänning kan i enlighet härmed utvisas om han begått brott
av viss svårighetsgrad. Som krav anges att utlänningen döms för ett brott
på vilket kan följa fängelse i mer än ett år. Normalt skall också krävas att
brottet i det enskilda fallet framstår som allvarligt. En ytterligare förutsättning
för utvisning är att risk för fortsatt brottslighet föreligger. Utvisning
kan dock få tillgripas i vissa fall när återfallsrisk saknas, nämligen när
brottet vittnar om en råhet och hänsynslöshet som är främmande för våra
förhållanden.

Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger
brottmålet.

När domstolen bedömer om utvisning skall ske skall hänsyn tas till
utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har
vistats här. Den som har haft permanent uppehållstillstånd (PUT) sedan
minst ett år eller bott här i minst tre år får utvisas bara om det finns
synnerliga skäl. När det gäller medborgare i annat nordiskt land har vistelsetiden
i Sverige satts till två år. De angivna tidsgränserna infördes i 1980
års utlänningslag vilket innebar att möjligheten att avlägsna en utlänning på
grund av brott begränsades. Det starkare skydd som nu uppkommer efter
tre år inträdde tidigare först efter fem år. När det gäller nordbor var dessa
tidigare sämre ställda än andra utlänningar i utvisningssammanhang. Eftersom
en nordbo inte behöver och därför inte heller får PUT måste han
tidigare vara bosatt här i fem år innan hans ställning stärktes i förvisningssammanhang.
Den nära samhörighet som råder mellan de nordiska länderna
och som bl. a. tagit sig uttryck i en gemensam arbetsmarknad och ett
gemensamt passkontrollområde ansågs tala för att nordbor i större utsträckning
än andra utlänningar undantas från möjligheten till utvisning.

I motiven till den nya utlänningslagen erinrades om att utländska medborgare
som bor i Sverige i allt fler hänseenden har jämställts med svenska
medborgare och att det otvivelaktigt ligger i linje med en sådan politik att
begränsa möjligheterna att utvisa utlänningar som etablerat sig här. Samtidigt
betonades dock att den som missbrukar rätten att vara här i landet
genom att begå allvarliga brott inte har någon självklar rätt att få stanna
kvar. Det svenska samhället måste således kunna skydda sig mot sådana
personer och visa sitt ogillande genom att besluta om utvisning under
förutsättning att vederbörande inte på grund av flyktingskap eller liknande
är i behov av särskilt skydd.

För utvisning efter tre års bosättning - för nordbor två år — eller ett års

AU 1981/82:3

innehav av permanent uppehållstillstånd — fordras synnerliga skäl. Av
motiven till lagen framgår att ett sådant synnerligt skäl kan vara att brottsligheten
är särskilt allvarlig. I prop. 1979/80:96 anförs följande (s. 63):

I betänkandet går kommittén närmare in på innebörden av att synnerliga
skäl skall föreligga för att förvisning skall få ske. Ett sådant skäl anges
vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. Kommittén lämnar också på s.
149 och 150 i betänkandet sina synpunkter på värderingen i bl. a. förvisningssammanhang
av olika slags kriminella handlingar. Sammanfattningsvis
anför kommittén att brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra
integritetskränkningar, självfallet utgör en även i detta sammanhang ytterst
allvarlig brottslighet. Organiserad brottslighet, där gärningsmännen
systematiskt med olika metoder skaffar sig själva en ekonomisk vinning på
enskildas eller på samhällets bekostnad, bör enligt kommittén också höra
hit. Kommittén syftar på bl. a. ekonomiska brott såsom skatte- och gäldenärsbrott
av allvarligare art. Även brottslighet som medför stora skadeeffekter,
t. ex. grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika,
räknas in i samma kategori. Dessa allmänna bedömningar, som har lämnats
oemotsagda av remissinstanser, framstår för mig i princip som välgrundade.
Givet är dock att omständigheterna i det särskilda fallet alltid
måste beaktas.

Arbetsmarknadsutskottet godtog dessa värderingar men påpekade att
propositionens uppräkning av vad som skall anses som allvarligare brott
inte var uttömmande. Utskottet ansåg inte att propositionen på denna
punkt avsåg att ”markera en ny inriktning” i förhållande till tidigare
praxis. Den praktiska betydelsen av en tidsgräns på tre (två) eller fler år för
kravet synnerliga skäl borde således inte överdrivas.

Vid riksdagens behandling av frågan om längden av den vistelsetid efter
vilken utvisning skall få ske endast om det föreligger synnerliga skäl
föreslog justitieutskottet i ett yttrande (JuU 1979/80: ly) att femårsgränsen
skulle behållas för alla utlänningar. Utskottet strök under vikten av att
största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation.
Utskottet konstaterade dock att det finns situationer då denna hänsyn
inte talar mot ett beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp
det starka hinder mot utvisning som regeringens förslag innebar kunde
enligt utskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande
intresset att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig
här. Särskilt pekades på att den internationella brottsligheten under senare
tid utvecklats på ett oroande sätt.

Arbetsmarknadsutskottet godtog förslaget om en ändring av tidsgränsen
till två år för medborgare i andra nordiska länder och till tre år för övriga
utlänningar. Socialdemokraterna reserverade sig till fömån för ett behållande
av den gamla femårsgränsen. Utskottet strök dock under bl. a. med
hänsyn till den tveksamhet som från kriminalpolitiska utgångspunkter
bl. a. kom till uttryck i justitieutskottets yttrande att regeringen noga bör
följa utvecklingen och, om negativa drag visar sig, överväga en omprövning
av reglerna.

AU 1981/82:3

Högsta domstolen har efter nya utlänningslagens tillkomst prövat frågan
om utvisning på grund av brott. Se NJA 1980 s. 407, 725 och 769; 1981 s.
327 och 426.

Utlänningars brottslighet

Professor Alvar Nelson har i en BRÅ-rapport med titeln Brottsutvecklingen
(1980:3) gjort en översiktlig redovisning av utlänningars brottslighet.
I det följande anges kortfattat några av rapportens slutsatser.

Drygt 5 % av Sveriges befolkning är kyrkobokförda utländska medborgare.
Andelen utlänningar är högre i de kriminellt mest aktiva åldrarna.

De utländska medborgarna är påtagligt överrepresenterade bland dem
som misstänks för brott. Anmärkningsvärt är att två tredjedelar av dessa
tillhör gruppen utlänningar som inte är kyrkobokförda i riket. Inom denna
grupp utgör medborgare i övriga nordiska länder långt över hälften. Tendensen
att misstankarna riktas mot icke kyrkoskrivna är särskilt märkbar
vid vissa grova brott, men de nordiska medborgarnas andel är här i allmänhet
något mindre. När det gäller uppgifter över misstänkta måste emellertid
reservationer göras för bristfälligheter i statistiken.

Beträffande utländska medborgare som lagförts för brott gäller att denna
andel är större än deras andel av befolkningen. Detta gäller såväl män som
kvinnor. Andelen icke kyrkobokförda är en fjärdedel. När hänsyn har
tagits till olikheter i åldersfördelning kvarstår att utlänningars brottslighet
är nära dubbelt så stor som svenska medborgares. Denna överrepresentation
kvarstår även när de i Sverige icke kyrkobokförda utlänningarna
borträknas.

Även när det gäller verkställigheten av ådömda påföljder återkommer
överrepresentationen. Särskilt tydligt framträder den stora andelen utlänningar
inom fängelseklientelet. Icke minst på riksanstalterna slår den stora
andelen utlänningar igenom och där i synnerhet på de mest slutna avdelningarna.
Andelen finska medborgare i fängelserna är betydligt större än
vad som motiveras av dess andel av befolkningen.

Övriga frågor oni utlänningslagen

Motionen

1980/81:1065 av Lars Wemer m. fl. (vpk)

I motionen föreslås följande förändringar i utlänningslagen. Förslagen
anknyter till vad vpk förordade då lagen reformerades år 1980.

1. Rätten till återbrytning av regeringens beslut skall återinföras. Motionärerna
hävdar att polisen ibland gör politiska bedömningar av politiska
verkställighetshinder och vägrat överlämna ärendet till invandrarverket.

AU 1981/82:3

2. För att stärka skyddet mot felaktiga avvisningar beslutade av polisen
skall en utlänning som påstår sig vara flykting ha rätt till offentligt biträde
vid alla former av avvisningar.

3. Mot bakgrund av den påstådda risken att flyktingar förleds eller luras
av polisen att underteckna en nöjdförklaring skall nöjdförklaring inte
längre få ske.

4. Tvångsåtgärderna enligt utlänningslagen skall ses över i syfte att
begränsa desamma. En utlänning som tas i förvar (berövas friheten) bör
inte få förvaras i häkte utan i en civil miljö.

5. Bestämmelserna om familjeanknytning förslås ändras. En utlänning
bör således få söka uppehållstillstånd och arbetstillstånd medan han vistas
i Sverige. Rätten till fortsatt tillstånd bör också prövas oavsett om anknytningsförhållandet
består.

Återbrytning

Regeringens rätt att återbryta, dvs. upphäva, lagakraftvunna avlägsnandebeslut
begränsades i och med tillkomsten av den nya utlänningslagen.
Tidigare fick regeringen upphäva ett beslut om förvisning, helt eller delvis,
om beslutet inte kunde verkställas eller om det annars fanns skäl att det
inte längre skulle gälla. Beslutet kunde upphävas antingen det hade verkställts
eller inte. I stället för att upphäva beslutet kunde regeringen medge
att utlänningen fick vistas i landet trots förvisningsbeslutet. Detsamma
gällde i fråga om beslut om avvisning, förpassning eller utvisning, om det
framkom någon omständighet som inte hade prövats tidigare.

I den nya utlänningslagen från 1980 finns återbrytning på ansökan av
enskild utlänning kvar endast för utvisning på grund av brott eller asocialitet.
I dessa fall har återbrytningsmöjligheten utvidgats. För övriga fall
ansågs att de möjligheter som finns att få beslut överprövade är tillräckliga.
I detta sammanhang bör särskilt nämnas den nya ordning som tillkom
1980, nämligen att i alla de fall som polismyndigheten själv avgör ett fall
om avvisning så skall beslutet anmälas till SIV. Verket skall då snabbt
besluta om verket skall överta ärendet eller inte.

Bakgrunden till förändringen var att användningen av återbrytningsinstitutet
ansågs ha lett till oacceptabla förhållanden i regeringskansliet. Antalet
återbrytningsärenden beträffande avvisnings- och förpassningsbeslut
steg kontinuerligt. I stor utsträckning åberopades i dessa ärenden skäl som
tidigare prövats. Inte desto mindre måste beslut fattas, först i inhibitationsfrågan
av det ansvariga statsrådet, och därefter i återbrytningsärendet av
regeringen.

Förutom möjligheten att överklaga beslut kan fråga om politiskt eller
annat verkställighetshinder prövas i särskild ordning i samband med verkställigheten.
När det gäller avvisning eller utvisning av den som saknar
pass eller tillstånd att vistas här, är det endast i samband med verkställigheten
som SIV eller regeringen kan upphäva ett beslut som vunnit laga

AU 1981/82:3

kraft. En första förutsättning för detta är att polisen sorn skall verkställa
avlägsnandet överlämnar ärendet till SIV. Sådant överlämnande skall ske
om invändning görs om bl. a. flyktingskap såvida inte påståendet är uppenbart
oriktigt. De nya invändningar som utlänningen vill åberopa mot avlägsnandebeslutet
eller mot verkställigheten skall således framföras till
polisen. Polisen avgör självständigt och på eget ansvar om ärendet skall
överlämnas. Varken SIV eller regeringen har rätt att överta ärendet eller
ingripa i polisens handläggning. Polisens beslut kan inte överklagas. Om
ärendet överlämnas till SIV kan verket upphäva beslutet eller vid övergående
hinder besluta om anstånd med verkställigheten av detta. För att
regeringen i sin tur skall kunna pröva ärendet krävs att SIV har överlämnat
ärendet eller att SIV:s beslut har överklagats.

Frågan om verkställighetsförfarandet tas upp i utlänningslagkommitténs
slutbetänkande Ds A 1981:8. Här påpekas att sedan den enskildes rätt att
ansöka om återbrytning hos regeringen togs bort 1980, har polisens ansvar
i verkställighetsskedet blivit avsevärt mycket större. Det noteras att praxis
inte är helt likartad i olika polisdistrikt. Det gäller framför allt när humanitära
skäl åberopas. Kommittén anser dock att denna skillnad kommer att
minska i och med den fortsatta utbildningen av personal inom polisdistrikten.
Samtidigt framhålls dock att denna skillnad är litet av det pris man får
betala vid all decentralisering och att fullständig likformighet av handläggningen
inte kan uppnås.

Kommittén föreslår emellertid att skyddet skall förstärkas i ett visst
hänseende i verkställighetsskedet. Om en utlänning först i samband med
verkställigheten av en polismyndighets avvisningsbeslut åberopar politiska
skäl men polismyndigheten finner att ärendet inte skall överlämnas till
invandrarverket skall enligt kommitténs förslag frågan om verkställigheten
skyndsamt anmälas till verket. Därmed nås en överensstämmelse med vad
som gäller i avvisningssituationen.

Offentligt biträde

En utlänning har möjlighet att enligt rättshjälpslagen få offentligt biträde
i bl. a. ärenden angående utvisning samt vid utredning hos polismyndighet
när det har uppkommit fråga om utvisning. Offentligt biträde kan också
förordnas i ärende angående avvisning, dock ej hos polismyndighet, om
ärendet inte skall underställas invandrarverket eller om utlänningen inte
hållits i förvar mer än en vecka. Biträde kan vidare förordnas bl. a. i ärende
angående verkställighet enligt utlänningslagen om det finns anledning att
underställa ärendet invandrarverket för prövning av politiskt flyktingskap.

Rätten till offentligt biträde är således begränsad vid s. k. korta avvisningar,
dvs. avvisningar som polismyndighet beslutar och verkställer omedelbart
eller kort tid efter inresan. Denna begränsning har gjorts mot
bakgrund av att sådana avvisningar endast får ske i helt klara fall.

Polismyndighet skall enligt 37 § utlänningslagen anmäla praktiskt taget

AU 1981/82:3

alla avvisningsbeslut till invandrarverket, som genast skall besluta om
verket skall överta ärendet. 1 sådana fall förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut.
Dessförinnan får beslutet inte verkställas. Sedan ärendet
övertagits av invandrarverket kan, som tidigare sagts, offentligt biträde
förordnas.

Nöjdförklaring

En underinstans beslut om en avvisning eller utvisning kan överklagas.
Genom nöjdförklaring kan utlänningen avstå härifrån varigenom beslutet
vinner omedelbar laga kraft. Vid nöjdförklaring inför en polismyndighet
och i vissa andra fall skall vittne närvara. En nöjdförklaring kan inte tas
tillbaka. Har utlänningen överklagat beslutet innan nöjdförklaringen avges
skall hans talan anses återkallad och får därmed i sak inte prövas av
besvärsmyndigheten. Nöjdförklaring kan inte avges beträffande beslut i ett
verkställighetsärende.

Tvångsåtgärder

Utlänningskommittén har i sitt slutbetänkande (Ds 1981:8) bl. a. behandlat
frågan om verkställighet av beslut och om frihetsberövanden (förvar)
i anslutning till verkställighet. Kommittén föreslår bl. a. att ensamma
barn inte skall placeras i häkten eller liknande lokaler. Vidare anser kommittén
att särskilda lokaler bör byggas där förvarstagna utlänningar kan
placeras. Förslag lämnas också på vad som omedelbart kan göras för att
lösa den nuvarande som det sägs högst otillfredsställande situationen i
synnerhet för barnfamiljer.

Familjeanknytning

En utlänning får inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre
månader från inresan utan att ha upphållstillstånd. Från denna regel undantas
bl. a. nordiska medborgare. Tillstånd skall i likhet med arbetstillstånd
normalt ha ordnats före inresan. En utlänning som, med eller utan
visering, reser in som turist eller annars för en tillfällig vistelse kan således
normalt inte få sin ansökan om upphållstillstånd prövad i sak medan han är
kvar i Sverige. Undantag från denna huvudregel har gjorts för vissa grupper.
Regeln äger sålunda ej tillämpning på flyktingar och krigsvägrare.
Även utlänningar som i övrigt åberopar skäl av politisk natur mot att
återvända till sitt hemland har tillerkänts en särställning. Detsamma gäller
de klara familjesammanföringsfallen. Därmed avses make/maka eller minderårigt
barn som kommer hit för att förena sig med den härvarande maken
eller makan resp. med föräldrarna. Även i vissa andra fall kan skälen vara
så ömmande att det skulle vara stötande att kräva att utlänningen skulle
återvända hem. När det gäller anhöriga till flyktingar skall undantag kunna
göras även utanför den snäva familjekretsen. Annars har det ansetts angeläget
att undantagsfallen begränsas genom en strikt tillämpning.

AU 1981/82:3

Anknytning i form av äktenskap eller samboenden räknas till de klara
fall som berättigar till uppehållstillstånd. Som en följd härav har problemet
med skenäktenskap uppkommit. För att komma till rätta med sådana fall
tillämpas en ordning med s. k. uppskjuten invandrarstatus. Det innebär att
kortvariga tillstånd ges under en tid av två år. Om förhållandet består efter
denna tid accepteras utlänningen som invandrare.

Regeln att uppehållstillstånd skall vara klart före inresan gäller även för
personer som utan att ha uppehållstillstånd ingår äktenskap här i landet
eller etablerar ett förhållande med samboende. Sådana personer får sålunda
resa ut ur Sverige och göra sin ansökan från hemlandet.

Utskottet

1 betänkandet behandlas sex motioner som väcktes under den allmänna
motionstiden i år och som handlar om utlänningslagen eller har anknytning
till den.

Flyktingbegreppet

En flykting som behöver skydd skall inte utan synnerliga skäl vägras
fristad i Sverige. Som flykting räknas den som i sitt hemland löper risk för
politisk förföljelse. Med sådan förföljelse menas att någon på grund av sin
härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning
utsätts för förföljelse, som riktar sig mot utlänningens liv eller
frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

Enligt 6 § utlänningslagen ges också ett visst skydd åt utlänning som inte
är flykting men som ändå av politiska skäl inte vill återvända till hemlandet.
Undantag från skyldigheten att låta dessa s. k. B-flyktingar stanna här
får göras när ”särskilda skäl” föreligger. Som sådant skäl räknas Sveriges
möjligheter att ta emot utlänningar.

Frågan om innebörden av B-flyktingbegreppet och då särskilt med hänsyn
till situationen för assyrier/syrianer tas upp i tre motioner.

Sven Johansson (c) begär sålunda i motion 820 en översyn av reglerna
för bedömning av flyktingar. Motionären hävdar att religiösa skäl inte kan
vara grund för flyktingskap och att personer som klassificeras som Bflyktingar
riskerar en ogynnsam behandling. En likalydande motion behandlades
av riksdagen hösten 1979. Arbetsmarknadsutskottet anförde
därvid (AU 1979/80:4 s. 11):

Motionen bygger på en missuppfattning. Detta kan ha sin förklaring i de
terminologiska oklarheter som har uppstått kring flyktingbegreppet. Som
framgår av det ovan anförda görs en flyktingbedömning mot bakgrund av
styrkan i de åberopade skälen. Dessa kan vara av såväl politisk som
religiös art. Det kan vidare gälla tillhörighet till viss samhälls- eller etnisk

AU 1981/82:3

grupp. Bedömningen görs individuellt. Vidare gäller att såväl flyktingar
som de personer som stundom betecknas som B-flyktingar har en stark
principiell rätt att vistas här i landet genom att de inte får vägras fristad här
om inte synnerliga skäl resp. särskilda skäl föreligger.

Vad utskottet då anförde gäller fortfarande. Utskottet vill dessutom
tillägga att invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) har i uppdrag att
överväga om det särskilda skyddet för utlänningar som åberopar humanitära
skäl av politisk art skall bestå och i så fall hur långtgående ett sådant
skydd bör vara. En översyn av reglerna för flyktingbedömningen pågår
således. Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts avstyrker
utskottet motionen.

Utskottet går härefter över till att behandla två motioner som rör assyrierlsyrianer.
De första assyrierna/syrianerna kom till Sverige 1967 då ca 200
kristna överfördes från Libanon. Den spontana invandringen från Turkiet,
delvis via andra länder, av denna folkgrupp började först 1974—1975.
Genom skilda beslut 1976 beslöt regeringen att de assyrier/syrianer från
Turkiet som då befann sig i landet skulle få stanna (de s. k. nollställningsbesluten).
Samtidigt vidtogs åtgärder för att hindra en fortsatt invandring. I
februari infördes således viseringsplikt för turkiska medborgare. En fortsatt
oreglerad invandring ledde till att regeringen i november 1976 bestämde
sig för att tillämpa regeln om ”särskilda skäl” i 6 § utlänningslagen. Det
innebar att assyrier/syrianer från Turkiet i fortsättningen i princip skulle
vägras tillstånd att vistas här. En viss oreglerad invandring fortsatte dock
och i juni 1979 fattade regeringen beslut om skärpt gränskontroll. Samtidigt
utvidgades tillfälligt de gällande familjeåterföreningsreglerna för denna
grupp. Under 1979-1981 har vaije år beslut tagits om en speciell s. k.
familjesammanföringskvot om 300 personer. Det totala antalet assyrier/
syrianer i Sverige beräknas nu uppgå till drygt 12000.

Evert Svensson m.fl. (s) kräver i motion 1830 att Sverige skall erkänna
assyriers/syrianers rätt att erhålla politisk asyl. Det är enligt motionärerna
orimligt att hävda att det i en hel folkgrupp inte kan finnas politiska
flyktingar. Även vpk är kritiska mot Sveriges inställning till dessa invandrare.
I ett yrkande i motion 1065 begärs således att särbehandlingen av
assyrierna/syrianerna skall upphöra. Dessutom vill vpk att viseringstvånget
för turkiska medborgare från 1976 skall tas bort.

Regeringen anser att assyrierna/syrianerna som grupp inte kan anses
som flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. FN:s flyktingkommissariat
delar den uppfattningen. På grund av de svåra motsättningar som råder
mellan den kristna minoriteten och den muslimska majoritetsbefolkningen
anses de dock som grupp ha sådana starka skäl som avses i 6 § utlänningslagen
att inte återvända till hemlandet. Samtidigt har regeringen funnit det
nödvändigt att mot bakgrund av det stora invandrartrycket från denna
grupp tillämpa utlänningslagens undantagsbestämmelse om särskilda skäl.
Detta innebär emellertid inte att samtliga assyrier/syrianer från Turkiet

AU 1981/82:3

vägras tillstånd att vistas i Sverige. Myndigheternas bedömning skall göras
på individuell basis. Ett fåtal assyrier/syrianer får därför tillstånd att vistas
här som flyktingar i flyktingkonventionens mening. Andra åter får tillstånd
att vistas här på grund av att de politiskt-humanitära skälen anses väga
tyngre än de ”särskilda skäl” som är en presumtion för att uppehållstillstånd
skall vägras. Den som kan anföra mycket starka humanitära skäl
eller som har nära anhöriga här får således stanna i enlighet med gällande
lagstiftning och praxis. Som tidigare sagts har ett stort antal assyrier/
syrianer från Turkiet fått tillstånd att stanna i Sverige efter 1976 års
novemberbeslut.

Det är förståeligt att principiella invändningar har rests mot den särbehandling
som tillämpningen av ”särskilda skäl” kan sägas innebära för
gruppen. A andra sidan måste frågan prövas med hänsyn till de bedömningar
som gjorts av våra mottagningsresurser ställda i relation till den
starka tillströmningen av assyrier/syrianer. Om förutsättningarna för 1976
års beslut ändras på ett avgörande sätt bör dock särbehandlingen av denna
grupp kunna upphöra. Mot bakgrund av den under senare tid minskade
invandringen av assyrier/syrianer från Turkiet har invandrarministern också
initierat ett särskilt beredningsarbete i syfte att göra sådana bedömningar.

Med hänvisning till vad här redovisats och till vad tidigare sagts om
arbetet inom invandrarpolitiska kommittén när det gäller den principiella
frågan om flyktingbegreppen finnér utskottet inte skäl att föreslå någon
åtgärd på grund av motionerna 1830 och 1065 i berörda delar.

Evert Svensson m.fl. (s) begär i sin motion 1980/81: 1830 också att
regeringen skall ta ett initiativ för att åstadkomma en internationell lösning
av elen ”assyriska flyktingfrågan” med sikte på att fler europeiska länder
skall ta hand om sådana flyktingar.

Initiativ av det slag som motionärerna efterlyser har redan tagits.
Invandrarministern har sålunda haft ett flertal överläggningar med olika
europeiska länder och med flyktingkommissarien. Det har gällt bl. a. frågan
att få till stånd en lösning på mer allmän basis av problemet med
ansvarsfördelningen. Något påtagligt intresse har emellertid inte mött de
svenska framstötarna. Invandrarministern har också i riksdagen förklarat
att hon är pessimistisk när det gäller möjligheterna att komma vidare på
denna väg.

Utskottet har förståelse för svårigheterna. Många länder har problem
med andra grupper flyktingar, och de kan då vara mindre benägna för
insatser för den assyriska/syrianska gruppen. Utskottet förutsätter att
regeringen tar till vara de tillfällen som finns att aktualisera frågan på det
internationella planet. Bl. a. gäller detta frågan om ett förbättrat informationsflöde
mellan länderna om denna flyktinggrupp. Med hänvisning till
det anförda finner utskottet inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av
motionen.

AU 1981/82:3

Bonnie Bernström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) tar upp en
annan fråga som rör flyktingbegreppet. De föreslår i motion 1419 att 3 §
utlänningslagen skall ändras så att även homosexualitet utgör självständig
grund för flyktingskap. Motionärerna vill också att Sverige skall ta ett
internationellt initiativ mot diskrimineringen av denna grupp.

Utskottet vill först erinra om att utlänningslagens definition av flyktingbegreppet
motsvarar den som finns i 1951 års flyktingkonvention vilken
Sverige har tillträtt. En ändring enligt motionärernas önskemål skulle
således inte ha någon motsvarighet i flyktingkonventionen. Med denna
motivering avvisades en liknande motion då den nya utlänningslagen antogs
år 1980. Riksdagen anförde vidare att en ändring av utlänningslagen i
denna riktning skulle föra för långt och också aktualisera andra grupper
som anser sig diskriminerade. Dessutom anfördes att en utlänning som
riskerar förföljelse för homosexualitet torde få stanna i Sverige på grund av
humanitära skäl. Utskottet har samma inställning i dag och avstyrker
motionens lagstiftningskrav.

Utskottet är inte heller berett föreslå att riksdagen i förevarande sammanhang
gör något uttalande om att Sverige skall ta ett initiativ av det slag
som föreslås i motionen till förmån för denna grupp.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionen 1417 i sin helhet.

Flyktingkvotens sammansättning

Under efterkrigstiden har Sverige tagit emot mer än 100000 flyktingar
som kommit till vårt land antingen genom organiserad överföring eller på
eget initiativ. Sammansättningen av flyktinginvandringen har avspeglat de
politiska oroligheterna genom åren runt om i världen. Stora flyktinggrupper
har kommit från t. ex. de baltiska staterna under och efter andra
världskriget, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Grekland under juntatiden
1967-1974. Under senare år har assyrier/syrianer, latinamerikaner
och de s. k. båtflyktingarna utgjort dominerande inslag.

Genom årliga beslut om den s.k. flyktingkvotens storlek och inriktning
anger regeringen det antal flyktingar som får föras över till Sverige för
varaktig vistelse här och varifrån sådan överföring skall ske. Under senare
år har kvoten omfattat ca 1 250 personer per år varav huvuddelen avsett
flyktingar från Latinamerika. Därutöver har regeringen till följd av den
allvarliga flyktingsituationen i Sydostasien fattat beslut om extra kvoter för
sammanlagt ca 3 250 s. k. båtflyktingar från Vietnam och anhöriga till dem.
Uttagningen av kvotflyktingar sker i nära samråd med FN:s flyktingkommissariat
(UNHCR) som då ger sina synpunkter på vilka flyktingproblem i
världen som bör prioriteras. Det dominerande inslaget av latinamerikanska
flyktingar är exempelvis en följd av UNHCR:s särskilda vädjanden till
Sverige för denna flyktinggrupp.

Vid sidan av den kollektiva överföringen äger även en spontaninvand -

AU 1981/82:3

ring rum av personer som åberopar politiska skäl för att få stanna här. Som
tidigare redovisats har denna invandring under senare år till antalet vida
överträffat den kollektiva uttagningen. Någon möjlighet att begränsa antalet
spontant invandrade flyktingar finns inte till följd av Sveriges anslutning
till 1951 års FN-konvention.

Allan Åkerlind m. fl. (m) yrkar i motion 1069 att flyktingar från Östeuropa
skall ha företräde vid organiserad överföring av flyktingar till Sverige.
Det viktigaste skälet för motionärernas krav är att flyktingar från Sverige
näraliggande länder sägs ha betydligt lättare att anpassa sig till våra förhållanden
än vad utlänningar har från världsdelar med större skillnad i kultur,
klimat etc. När det gäller flyktingar från Östeuropa hävdas också att
kostnaderna för överföring av dessa blir lägre på grund av det kortare
avståndet.

Enligt utskottet är samarbetet med UNHCR och dess inflytande över
flyktingkvotens sammansättning naturligt och självklart. Därmed sörjs för
att den svenska insatsen sätts in där den gör störst nytta. Därvid betyder
självfallet den enskilde flyktingens behov av en fristad mer än närhet i
geografiskt eller kulturellt hänseende. Utskottet vill dock framhålla att
under efterkrigstiden ett betydande antal öststatsflyktingar tagits emot i
Sverige, vilket framgår av den statistik som redovisats i detta betänkande.
Därutöver är det viktigt att erinra om vad som tidigare redovisats i betänkandet
nämligen att ett stort antal flyktingar från Östeuropa som kommer
hit på eget initiativ varje år får stanna här på olika grunder. Med hänvisning
till vad nu anförts finns det inte skäl att föreslå någon åtgärd på grund av
motion 1069.

Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat

Vpk begär i motion 1065 att regeringen skall verka för att FN:s flyktingkommissariat
skall inbjudas att upprätta lokalkontor i Stockholm.

Det finns ett intresse från UNHCR att upprätta ett lokalkontor i Norden.
Frågan har också diskuterats mellan de nordiska länderna då en tanke är
att upprätta ett gemensamt kontor för dessa länder. Man avvaktar nu bl. a.
att arbetet med en ny utlänningslag i Norge skall avslutas. Några detaljöverväganden
om exempelvis kontorets arbetsuppgifter, lokalisering etc.
har ännu inte gjorts.

Vad här redovisats ligger i linje med motionärernas önskemål. Någon
åtgärd på grund av motionsyrkandet är sålunda inte erforderlig.

Utvisning på grund av brott

En utlänning kan enligt utlänningslagen (40-42 §§) utvisas ur riket om
han begått brott av viss svårighetsgrad. Därmed menas brott på vilket kan
följa fängelse i mer än ett år. Utvisningen får emellertid endast ske om det

AU 1981/82:3

kan befaras att utlänningen kommer att fortsätta med brottslig verksamhet
här i landet eller om brottet är av sådan allvarlig art att han inte bör få
stanna kvar. När domstolen överväger utvisning skall den ta hänsyn till
gärningsmannens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han
har vistats i Sverige. För utlänning som varit bosatt i Sverige sedan minst
tre år gäller den begränsningen att han får utvisas endast om det föreligger
”synnerliga skäl”. För medborgare i annat nordiskt land är motsvarande
tid två år. Ett sådant synnerligt skäl kan vara att brottsligheten är särskilt
allvarlig.

Allan Ekström m. fl. (m) yrkar i motion 216 att en utlänning som begått
ett mycket allvarligt brott skall utvisas om inte särskilda skäl talar däremot.
Motionärerna anser att de nuvarande reglerna är alltför restriktiva
när det gäller möjligheterna att visa ut personer som begått allvarliga brott.
Motionsyrkaridet framställs mot bakgrund av dels det förhållandet att i
vårt land bosatta utlänningar begår brott i förhållandevis mycket stor
utsträckning, dels att högsta domstolen i en dom förra året inte visat ut en
utlänning som begått ett mycket alllvarligt brott.

Av förarbetena till den nuvarande utlänningslagen, som trädde i kraft
den 1 juli 1980, framgår att en strävan bakom reformarbetet var att begränsa
möjligheterna att avlägsna en utlänning som dömts för brott. Detta
ligger i linje med den allmänna inriktningen av invandrarpolitiken att ge
invandrare en bättre status och så långt möjligt likställa dem med svenska
medborgare. Samtidigt har dock betonats att det svenska samhället måste
kunna skydda sig mot personer, som missbrukar rätten att vistas här i
landet genom att begå allvarliga brott, och visa sitt ogillande genom att
besluta om utvisning.

De ändringar av utvisningsbestämmelserna som den nya utlänningslagen
innehåller innebar främst att möjligheterna inskränktes att på grund av
brott avlägsna utlänningar som fått fastare anknytning hit. Den tidigare
regeln att synnerliga skäl för utvisning skulle krävas efter fem års vistelse
ändrades till tre år för utlänningar i allmänhet och till två år för medborgare
i annat nordiskt land. Utskottet betonade dock (AU 1979/80: 27 s. 55) att
den praktiska betydelsen av en ändrad tidsgräns inte skulle överdrivas.
Vid den slutliga bedömningen om en utvisning skall ske har alltid de som
vistats här en kortare tid en svagare ställning än de som bott här i många
år. Avgörande för utskottet i frågan om de nya tidsgränserna var det
allmänna invandrarpolitiska skälet att särregler för invandrare i största
möjlighet bör begränsas. Utskottet strök emellertid under att regeringen
noga bör följa utvecklingen och, om negativa drag visar sig, överväga en
omprövning av reglerna.

De nya reglerna om utvisning har endast tillämpats under litet mer än ett
år. Praxis är därför begränsad, och det är för tidigt att dra någon bestämd
slutsats av det fåtal mål om utvisning som avgjorts i högsta domstolen.

AU 1981/82:3

Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionsyrkandet. Utskottet vill
emellertid mot bakgrund av bl. a. hittillsvarande praxis stryka under sitt
uttalande från förra året om vikten av att regeringen följer utvecklingen.

Övriga frågor om utlänningslagen

Vpk föreslår i sin motion 1065 en lång rad ändringar i utlänningslagen.
Det gäller förslag om återbrytning, offentligt biträde, nöjdförklaring,
tvångsåtgärder och regler om familjeanknytning. Dessutom vill motionärerna
att man i det fortsatta arbetet med utlänningslagen skall ta hänsyn till
motsvarande arbete i de nordiska länderna. Tidigare i betänkandet (s. 16-20) har en utförlig redovisning lämnats av motionens innehåll samt om
rättsläget m. m. i berörda delar av lagstiftningen.

En motion av vpk med samma innehåll behandlades av riksdagen våren
1980 i samband med tillkomsten av den nya utlänningslagen. Utskottet
avstyrkte motionen i alla delar i sitt betänkande AU 1979/80:27 vilket
beslut följdes av riksdagen.

Utlänningslagkommittén har därefter i sitt slutbetänkande (Ds A 1981:8)
behandlat frågor som berör två av motionens yrkanden. Den ena gäller
polisens ansvar vid verkställandet av avlägsnandebeslut. Kommittén konstaterar
att detta ansvar blivit avsevärt större sedan den enskildes rätt att
ansöka om återbrytning togs bort 1980. För att förstärka den enskildes
rättsskydd föreslår därför kommittén att om polisen inte godtar en först vid
verkställigheten gjord invändning mot verkställigheten av en utvisning så
skall detta anmälas till invandrarverket som sedan avgör om verket skall
överta ärendet. Detta motsvarar de regler som gäller vid avvisningsbeslut.

Kommittén har också tagit upp frågan om tvångsåtgärder och bl. a.
föreslagit att ensamma barn inte skall placeras i häkte eller liknande
lokaler. En bred remissopinion har stött detta krav. Förslaget är nu under
beredning i regeringskansliet. Statsrådet Karin Andersson har utlovat
snabba åtgärder för att komma till rätta med frågan. Utskottet hälsar detta
med tillfredsställelse.

Vad här har anförts innebär att man i sak tillmötesgår några av de i vpkmotionen
framställda kraven. När det gäller övriga yrkanden är de som
tidigare sagts identiska med vpk:s ståndpunkt då den nya lagen antogs.
Yrkandena avslogs då, och det finns inte skäl att nu ha annan inställning.
Motionen bör alltså inte föranleda någon åtgärd.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av reglerna för bedömning av flyktingar
att riksdagen avslår motion 1980/81:820,

AU 1981/82:3

2. beträffande assyrier/syrianers rätt till politisk asyl m. m.
att riksdagen avslår motion 1980/81:1830,

3. beträffande diskrimineringen av turkassyrier m. m.

att riksdagen avslår motion 1980/81: 1065 yrkandena 1 d och 1 e,

4. beträffande homosexualitet som grund för flyktingskap
att riksdagen avslår motion 1980/81:1419,

5. beträffande flyktingkvotens sammansättning
att riksdagen avslår motion 1980/81:1069,

6. beträffande lokalkontor i Stockholm för FN:s flyktingkommissariat att

riksdagen avslår motion 1980/81:1065 yrkande 3,

7. beträffande utvisning av utlänningar som begått allvarliga brott
att riksdagen avslår motion 1980/81:216,

8. beträffande ändringar i utlänningslagen i övrigt

att riksdagen avslår motion 1980/81:1065 yrkandena 1 a, 1 b, 1 c,
1 f, 1 g och 2.

Stockholm den 3 november 1981

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson
(c), Erik Johansson (s). Sten Svensson (m), Frida Berglund (s). Pär Granstedt
(c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit Odelsparr (c),
Eva Winther (fp), Bengt Wittbom (m), Sune Johansson (s), Karin Flodström
(s) och Lahja Exner (s).

AU 1981/82:3

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Flyktingar 4

Gällande regler 4

Pågående utredning 5

Flyktingsituationen i världen 6

Assyrier/syrianer m. m 7

Motionerna 7

Den assyriska/syrianska invandringen 8

Homosexualitet som grund för flyktingskap 10

Motionen 10

Tidigare riksdagsbehandling 10

Flyktingkvotens sammansättning 10

Motionen 10

Kollektiv överföring av flyktingar 11

Den spontana flyktinginvandringen 12

Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat 12

Motionen 12

FN:s flyktingkommissariat 12

Utvisning på grund av brott 13

Motionen 13

Gällande regler 14

Utlänningars brottslighet 16

Övriga frågor om utlänningslagen 16

Motionen 16

Återbrytning 17

Offentligt biträde 18

Nöjdförklaring 19

Tvångsåtgärder 19

Familjeanknytning 19

Utskottet 20

Flyktingbegreppet 20

Flyktingkvotens sammansättning 23

Lokalkontor för FN:s flyktingkommissariat 24

Utvisning på grund av brott 24

Övriga frågor om utlänningslagen 26

Utskottets hemställan 26

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981