FiU 1980/81:8

Finansutskottets betänkande
1980/81:8

om indexreglering av lån

I detta betänkande behandlas motion 1979/80:773 av Helge Hagberg m. fl.
(s). I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en
förutsättningslös utredning angående införande av indexreglering av lån.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från fullmäktige i
riksbanken, bankinspektionen, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Yttrandena återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionen

Motionärerna anför att sparare som har sina penningtillgångar placerade i
bank gör förluster vid rådande inflationstakt och inlåningsräntor. Låntagarna
däremot är enligt motionärernas uppfattning de verkliga vinnarna under
inflationstider. Det tillstånd som nu råder skapar orättvisor som ingen kan
acceptera och innebär enligt motionärerna ett hot mot hela vårt samhällssystem
från såväl ekonomisk som demokratisk synpunkt.

Motionärerna framhåller att indexreglering införts på flera områden för att
korrigera inflationens effekter. Så är t. ex. förhållandet för pensionärerna
såväl vad gäller folkpensionerna som ATP-pensionerna. På senare år har
även ett inflationsskydd byggts in i skattesystemet.

Enligt motionärerna bör det därför utredas om inte också indexreglerade
lån skall införas. Den modell som skisseras i motionen innebär att lånen höjs i
samma takt som inflationen. Låntagarna påförs ett högre lånebelopp men de
nya lånesummorna skall inte tillföras banken där lånet är taget utan i stället
föras till en särskild fond som förslagsvis byggs upp i samma bank.
Avkastningen från fonderna skall enligt motionärernas förslag kunna
användas för att t. ex. kompensera spararna, finnas som reserv när fast
egendom minskar i värde eller för att annars hjälpa låntagare. Inflytande
över fondernas förvaltning skall enligt motionärerna utövas av bankernas
insättare/låntagare och av representanter för allmänna intressen m. fl.

Utskottet

Utskottet delar motionärernas oro för de effekter som en fortgående snabb
inflation får för sparare. De förluster som bank- och försäkringsspararna
gjort under 1970-talet uppgår till mycket stora belopp. Enligt kalkyler som
Konjunkturrådet vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle utfört skulle
förlusterna under perioden 1973-1978 uppgå till ca 90 miljarder kronor i 1975

1 Riksdagen 1980181. 5 sami. Nr 8

FiU 1980/81:8

års penningvärde (Bentzel-Rydén m. fl.: Mot nya förlorade år? SNS 1979).
Även aktieägare har under samma period fått vidkännas reala kapitalförluster.
Däremot har ägare av fastigheter gjort stora reala kapitalvinster.

Perioder med kraftiga prisstegringar medför sålunda mer eller mindre
godtyckliga förmögenhetsomfördelningar mellan låntagare och långivare.
Kraftig inflation medför dessutom ökad osäkerhet för långsiktiga placeringar.
Denna ökade osäkerhet i kombination med att inflationsvinster kan göras
i från samhällsekonomisk synpunkt mindre produktiva placeringar kan på
sikt leda till en snedvriden och mindre effektiv resursfördelning i samhället.
Detta leder till en lägre ekonomisk tillväxt än vad som annars hade varit
möjlig. Som utskottet vid ett flertal tillfällen har understrukit utgör därför
inflationsbekämpningen en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter.

Frågan om indexlån har rönt ett betydande intresse såväl i den
ekonomisk-teoretiska debatten som i det offentliga utredningsväsendet.
Värdesäkringskommittén gjorde i början av 1960-talet en grundlig genomgång
av flera av de frågeställningar och problem, inte minst av institutionell
natur, som är förenade med indexlån (Indexlån SOU 1964:1 del 1 och 2).
Flera av de instanser som har yttrat sig över motionen hänvisar också till
värdesäkringskommitténs arbete.

I det yttrande som avgivits av fullmäktige i riksbanken tas upp frågan om
inte införande av indexlån synes kräva att man tillämpar någon form av real
beskattning. En viktig faktor bakom realränteutvecklingen är nämligen det
nominella skattesystemet. Det har medfört att nettoavkastningen på
sparande i bank eller liknande finansiella placeringar blivit negativ.
Nettokostnaderna däremot för banklån etc. har ofta blivit små eller t. o. m.
förbytts i bidrag till låntagaren. Denna divergens mellan faktisk ränteutveckling
och den som penningpolitiken åsyftat föreligger vid såväl höga som låga
nominella räntor och även vid ett system med indexlån ifall man bibehåller
ett beskattningssystem byggt på nominella principer. Fullmäktige i riksbanken
anför att med marginalskatter på i genomsnitt 70 % blir frågan om den
reala räntans nivå av underordnad betydelse. För att ha en realränta efter
skatt lika med noll krävs nämligen vid nuvarande inflationstakt en nominell
ränta på ca 40 %. Existensen av en delmarknad för indexlån med
realbeskattning jämsides med en marknad för nominella lån med nominell
beskattning kan emellertid medföra svårbemästrade komplikationer. Som
exempel anför fullmäktige att en låntagare med nominella skulder beskattade
enligt nuvarande skatteregler placerar dessa medel i realräntelån med
realbeskattning. Därigenom blir det möjligt för en låntagare att med en
begränsad insats av eget kapital uppnå en mycket hög avkastning efter skatt
på de insatta medlen. Fullmäktige anför även flera andra argument mot
indexering i någon omfattning på den svenska kreditmarknaden. Från bl. a.
stabiliseringspolitisk synpunkt kan sålunda indexering få betydande, om än
svåröverskådliga konsekvenser. Erfarenheter utomlands av olika index -

FiU 1980/81:8

eringssystem av någon omfattning ger, enligt fullmäktiges uppfattning, inte
heller några starka skäl för att tillämpa indexering på den svenska
kreditmarknaden.

Även övriga instanser som har yttrat sig över motionen hänvisar till
kopplingen mellan realränteutvecklingen och ett på nominella principer
uppbyggt skattesystem.

Utskottet delar i stort de betänkligheter mot införande av indexlån som
anförts i yttrandena över motionen. Det förtjänar också framhållas att det
inte finns någonting i själva indexlånens konstruktion som skulle ge sparare
en bättre position med indexlån i stället för nominallån. Avgörande för om
indexlån är bättre eller sämre än nominallån är om räntedifferensen är
tillräcklig för att kompensera för inflationen. Några garantier för en positiv
realränta kan, som fullmäktige påpekar i sitt yttrande, aldrig ges. På sikt
bestäms denna av tillväxttakten i vår ekonomi.

Utskottet delar också uppfattningen att kopplingen mellan räntor och
kapitalvinster och beskattningens utformning är ett centralt problem för
frågan om indexlån. Hithörande problem analyseras i utredningen om real
beskattning av räntor och kapitalvinster m. m. I direktiven till utredningen

(dir 1978:95) anför föredragande departementschefen bl. a.: ” En real

beskattning av ränteintäkter skulle avsevärt öka hushållens möjligheter att
erhålla en positiv avkastning på sitt utlånade kapital. Även en real
utformning av lånen skulle emellertid ha betydelse i detta avseende. Mot
bakgrund av vad jag nyss har sagt om önskvärdheten - inte minst från
samhällsekonomisk synpunkt - att öka bank- och obligationssparandet anser
jag att utredaren bör belysa vilka tekniska och ekonomiska konsekvenser en
realt utformad utlåning från hushållen skulle få.”

Enligt vad utskottet erfarit avser utredningen om real beskattning av
räntor och kapitalvinster m. m. att slutföra sitt arbete under år 1981.

Mot bakgrund av det anförda anser inte utskottet att det nu är påkallat med
något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1979/80:773.

Stockholm den 21 oktober 1980

På finansutskottets vägnar
KJELL-OLOF FELDT

Närvarande: Kjell-Olof Feldt (s). Torsten Gustafsson (c). Paul Jansson (s),
Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m), Per-Axel Nilsson (s). Rolf Rämgård (c),
Anita Gradin (s), Lennart Blom (m), Roland Sundgren (s). Christer Nilsson
(s), Olle Wästberg i Stockholm (fp), andre vice talmannen Thorsten Larsson
(c), Margareta Gard (m) och Kerstin Heinemann (fp).

FiU 1980/81:8

Bilaga

Yttranden över motionen 1979/80:773

Fullmäktige i riksbanken (1980-06-19)

I remiss den 27 februari 1980 anhåller finansutskottet att fullmäktige i
riksbanken avger yttrande till utskottet över motion 1979/80:773 om
indexreglering av lån. Med anledning härav vill fullmäktige anföra följande.

I motionen framhålles att kombinationen av kraftig inflation och i
förhållande till inflationen låga nominella räntor under sehare år har medfört
betydande störningar på kreditmarknaden. Speciellt uppmärksammas de
förluster som uppkommit för banksparare. För låntagare i bankerna har
utvecklingen å andra sidan medfört betydande vinster, bl a i form av
värdestegringar på reala tillgångar finansierade med banklån. Möjligheterna
att dra av kostnadsräntor vid beskattning har enligt motionen starkt bidragit
till denna utveckling.

Fullmäktige instämmer i huvudsak i denna beskrivning. En analys av
frågan om indexering av lån behöver dock enligt fullmäktiges mening utgå
från en mera allmän beskrivning av inflationens skadeverkningar såväl i form
av störningar på kreditmarknaden som i form av återverkningar på
resursallokeringen, inkomstfördelningen och förmögenhetsfördelningen i
samhället.

Ju längre inflationen varar och ju högre prisstegringstakten blir desto
tydligare framträder de störningar i ekonomin som är förenade med
inflationen. Det gäller här inte endast sådana frågor som ersättningen för
banksparare eller värdestegringar på lånefinansierade fastigheter utan
samtliga icke avsedda men likväl betydande effekter på inkomst- och
förmögenhetsfördelningen.

Inflationen snedvrider även relationerna mellan ekonomiska storheter och
försvårar därmed de kalkyler på vilka ekonomiska beslut vilar. Produktionsoch
investeringsbeslut utgår - i likhet med placeringsbeslut - ofta från
förväntade värden och inflationen skapar större osäkerhet i förväntningarna.
Detta kan leda till att placeringar i befintliga realtillgångar ges företräde över
produktiva investeringar, eller att kortfristiga investeringsprojekt slår ut
projekt vars avkastning framkommer först på längre sikt. På så sätt medför
inflationen generella effektivitetsförluster i resursallokeringen och leder på
sikt till en neddragning av tillväxten i ekonomin.

En sådan analys skulle sålunda klart visa skadeverkningarna av de senare
årens kraftiga inflation och angelägenheten av att inflationstakten nedbringas.
Även om indexering av lån skulle kunna mildra vissa av effekterna för
parterna på kreditmarknaden skulle de skadeverkningar av annat slag som
antytts återstå. Därtill kommer att indexering genom att mildra symptomer

FiU 1980/81:8

skulle kunna bidra till att försvaga intresset för att bekämpa orsaken till
skadeverkningarna, nämligen inflationen.

I ett system med nominella räntor är det vanligt att dessa räntor endast med
viss eftersläpning anpassas till stigande inflation. Följden blir att den reala
räntan i ett inledningsskede sjunker. Så var fallet i Sverige där den reala
räntenivån sjunkit under loppet av sjuttiotalet för att åter stiga mot slutet av
decenniet. En liknande utveckling har skett utomlands. Vid indexering av lån
skulle den reala räntans utveckling ha blivit betydligt jämnare. En annan
viktig faktor bakom utvecklingen av den reala räntan för parterna på
kreditmarknaden i det nuvarande nominella systemet är emellertid skatterna.
De har medfört att nettoavkastningen på banksparande - och flertalet
andra former av finansiella placeringar - blivit kraftigt negativa. Likaså har
nettokostnaden för banklån och andra typer av lån ofta blivit obetydliga eller
till och med förbytts till ett bidrag till låntagaren.

Man kan sålunda konstatera att den ränteutveckling som främst hushållen
mött har avvikit betydligt från den som penningpolitiken åsyftat. Denna
divergens föreligger vid såväl höga som låga nominella räntor, och även om
man inför lån med indexkonstruktion, förutsatt att man bibehåller nominalistiska
beskattningsregler. Med marginalskatter som i genomsnitt ligger på
70 procent blir frågan om den reala räntans nivå i detta fall av underordnad
betydelse. En realränta efter skatt lika med noll skulle exempelvis vid
nuvarande inflation kräva en nominell ränta på cirka 40 procent. Väljer man
realbeskattning av indexlån uppkommer en annan situation. Beskattningen
blir då lägre. Den effekt som då uppnås kan dock inte betraktas som ett
argument för indexering. Liknande skattelindring skulle också kunna
åstadkommas på annat sätt.

En annan effekt av de nuvarande skattereglerna som bör observeras är att
skillnaderna i nettoavkastningen för olika placeringsalternativ blir obetydliga.
Detta innebär att räntepolitiken, som bl a syftar till att genom en given
utformning av räntestrukturen påverka de finansiella dispositionerna, och
därmed slutligen konsumtion och investeringar, i viss utsträckning blir
verkningslös.

Indexlån synes, om de skall få de avsedda verkningarna, kräva att man
tillämpar någon form av realbeskattning. Existensen av en delmarknad för
indexlån med realbeskattning jämsides med en marknad för nominella lån
med nominell beskattning leder, som värdesäkringskommittén utförligt
redovisat i sitt betänkande 1964, till att svårbemästrade komplikationer kan
uppstå. Ett exempel är att låntagare med nominella skulder beskattade enligt
nominalistiska skatteregler placerar dessa medel i realräntelån med realbeskattning.
Det skulle därigenom bli möjligt att med en begränsad insats av
eget kapital uppnå utomordentligt hög avkastning efter skatt på de insatta
medlen.

I motionen tas frågan om indexering främst upp med utgångspunkt från
utvecklingen i bankerna, speciellt när det gäller den låga nettoavkastningen

1* Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 8

FiU 1980/81:8

för inlåningen i bankerna. Fullmäktige vill dock peka på att i synnerhet
indexering av bankernas tillgångar och skulder utgör ett tekniskt komplicerat
problem, samtidigt som det med hänsyn till kortfristigheten av bankernas
inlåning och huvuddelen av deras utlåning i princip torde vara enklare att
anpassa de nominella räntorna till inflationsutvecklingen än vad fallet är vid
långfristiga låneavtal.

Fullmäktige vill här betona att inflationen har lett till betydande
störningar, framförallt på kapitalmarknaden. Den kraftiga inflationen har
bidragit till att skapa stor osäkerhet om den framtida pris- och ränteutvecklingen.
Placerarna på kapitalmarknaden har därför tenderat att söka
kortfristigare placeringar. Ofta har inte främst önskan att maximera den
sannolika totala avkastningen varit vägledande utan snarare strävan att
undvika förluster. Samtidigt har låntagarnas behov av långfristiga krediter
varit oförändrat stort.

Det är störningarna på kapitalmarknaden och även dessas återverkningar
på ekonomin i övrigt som enligt fullmäktiges mening bör uppmärksammas.
De visar också vikten av att inflationen reduceras. I motionen hänvisas till att
pensionssparandets långfristiga placeringar urholkas genom inflationen,
varigenom folkpensionernas köpkraft urholkas. Här bör dock erinras om att
folkpensioneringen finansieras genom ett rent fördelningssystem i statens
regi. Tekniskt sett föreligger inga svårigheter att anpassa pensionerna till
inflationen, det verkliga problemet är av statsfinansiell och fördelningspolitisk
karaktär. Detsamma gäller i viss mån avkastningen på allmänna
pensionsfondens placeringar. Även tilläggspensioneringen bygger på ett
fördelningssystem. Allmänna pensionsfondens uppbyggnad skedde med
hänsyn till att man ville främja sparandet i samhällsekonomin och få en
buffert mot alltför kraftiga svängningar i det framtida avgiftsuttaget. Låg
avkastning för allmänna pensionsfondens placeringar innebär givetvis att den
framtida avgiftsbelastningen ökar, men detta är inte något tekniskt problem
som kräver låneindexering för sin lösning. Däremot är det av vikt att fastslå
att avgiftsunderlaget i framtiden är beroende av den reala tillväxten i
ekonomin. Denna synpunkt bör speciellt beaktas när man diskuterar den
reala räntans nivå, eftersom här även avvägningen mellan långivarnas och
låntagarnas intressen kommer in i bilden. Denna fråga har även aktualiserats
genom att vissa försäkringsbolag, vars utfästelser till pensionärer och andra
försäkringstagare till skillnad från ovannämnda pensionssystem faktiskt är
direkt beroende av placeringarnas avkastning, sedan 1978 börjat tillämpa
indexlån. Lönens reala ränta ligger långt utöver genomsnittet för kapitalmarknaden
i övrigt under sjuttiotalet.

Huvudsyftet för långivare och låntagare med att använda indexkonstruktioner
för lån är att minska osäkerheten genom att garantera placeraren en
viss real avkastning och låntagaren en viss real kostnad. För låntagaren är den
reala kostnaden given medan den nominella räntan betingas av inflationen.
Endast i undantagsfall är dock låntagaren försäkrad om en given real

FiU 1980/81:8

avkastning på de tillgångar som finansieras med lånen, t ex bostadsfastigheter.
För företag blir avkastningen på de reala investeringarna helt beroende
av möjligheterna att sälja produktionen. Det är inte givet att inflationen då
kan tas ut i priserna utan att omsättningsvolymen påverkas negativt.

Det kan finnas anledning att påpeka att indexlånekonstruktioner i sig inte
nödvändigtvis innebär att den reala räntan ligger högre än vid lån med
nominell ränta. Likväl förefaller det som om syftet i motionen är att höja
realräntan i förhållande till nivån under sjuttiotalet, åtminstone när det gäller
banksparare och pensionärer. Fullmäktige finner i och för sig att det är
önskvärt med en positiv real ränta. Det är dock inte möjligt att lämna några
garantier för detta. Frågan om den reala räntans nivå i ett bredare
samhällsekonomiskt perspektiv är klart beroende av att vi kan upprätthålla
avkastningen på investeringarna och tillväxttakten i ekonomin.

Fullmäktige har pekat på vissa av de återverkningar som indexering av
någon omfattning på den svenska kreditmarknaden kan få för tillväxten i
ekonomin. Även ur stabiliseringssynpunkt kan indexering få betydande om
än svåröverskådliga konsekvenser. Det är i tider med kraftig och stigande
inflation som förslag om indexkonstruktioner på kreditmarknaden eller
övriga marknader ofta läggs fram. Såsom ovan nämnts är det också i sådana
lägen som snedvridningarna i de ekonomiska relationerna blir påtagliga.
Kännetecknande för den stabiliseringspolitiska processen är att ekonomiska
storheters inbördes relationer varierar. Detta gäller också i hög grad vid
tillämpningen av de olika kreditpolitiska medlen. En centralbank bör
förbehålla sig friheten att ändra relationerna, inte minst i syfte att påverka
förväntningsbilden hos långivare och låntagare. Den räntepolitik som förs
under skiftande konjunkturlägen och varierande inflationstakt kan innebära
att den reala räntan undergår betydande fluktuationer. Om man inför ett
antal bindningar - t ex mellan prisnivå och räntenivå - inskränks i princip
handlingsutrymmet för kreditpolitiken.

Avslutningsvis vill fullmäktige fästa uppmärksamheten på några av de
praktiska erfarenheter man har av indexering av lån. För Sveriges del kan här
hänvisas till paritetslånesystemet för bostadsfinansiering och den realvärdekonstruktion
som tillämpats för studielånen. Båda dessa lånetyper har efter
viss tid, och av skäl som inte närmare behöver beskrivas här, övergivits.

Inte heller erfarenheterna utomlands utgör några starka skäl för att
tillämpa omfattande indexering på den svenska kreditmarknaden. Frågan
har studerats utförligt såväl inom internationella organisationer som OECD
som i enskilda länder. I några få länder har indexering genomförts i
betydande omfattning, till exempel i Finland, men senare övergivits. I
Förbundsrepubliken Tyskland, med sin starka inriktning på inflationsbekämpning
under efterkrigstiden, är indexering av lån på den organiserade
kreditmarknaden förbjuden i lag. I Danmark har frågan om indexlån
studerats utförligt men inte följts av tillämpning av sådana lånekonstruktioner.
Endast på Island, där prisstegringarna har varit osedvanligt stora.

FiU 1980/81:8

tillämpas indexering f n mera allmänt.

I Storbritannien erbjuder man småsparare möjlighet till värdefast sparande.
Detta sker i statlig regi och avser begränsade belopp. Sådana
arrangemang, riktade till småsparare, skulle enligt fullmäktiges bedömning
kunna vara värdefulla även i Sverige eftersom de inte är förenade med de
spridningseffekter som mera omfattande indexering medför. Samma mål,
stöd till småspararna, skulle emellertid kunna uppnås lika väl på andra vägar,
till exempel genom att man - kanske i statlig regi - erbjuder höga nominella
räntor, eller genom medgivande av skatteförmåner av olika slag.

Skattesparandet är ett sådant system som syftar till att ge småspararna en
möjlighet att erhålla en viss positiv real avkastning efter skatt på deras
långsiktiga bundna sparande. Den värdesäkring som inom ramen för detta
system erbjuds sker utan tillämpning av indexkonstruktioner.

Stockholm som ovan

Å Fullmäktiges vägnar:

Torsten Bengtson

T af Jochnick

FiU 1980/81:8

Bankinspektionen (1980-04-24)

I den remitterade motionen yrkas på utredning av frågan om indexreglering
av lån bör införas. Motionärerna pekar på hur låntagare i tider av
inflation gör värdestegringsvinster på lånade pengar medan spararna gör
förluster på sina ansträngningar.

Även om denna beskrivning i princip är korrekt bör uppmärksammas att
villkoren för t ex banksparare väsentligt förbättrats i förhållande till tidigare
förhållanden inte bara till följd av det höga ränteläget utan också genom nya
inlåningsformer. Också inom skatteområdet har åtgärder vidtagits som
premierar banksparande (prop 1977/78:165 om värdesäkert lönsparande).
Ytterligare åtgärder på skatteområdet är under utredning. Klart är
emellertid att det genom de olika effekterna för sparare och låntagare sker en
avsevärd omfördelning av tillgångar i samhället. Åtgärder som är ägnade att
ändra på nämnda förhållande är därför i och för sig motiverade. Man bör
dock hålla i minnet att mycket heterogena grupper av låntagare är berörda i
sammanhanget. Såsom ytterligheter kan å ena sidan nämnas lånebehov för
näringslivets produktiva investeringar och å den andra investeringar i
improduktiva tillgångar uteslutande i värdestegringssyfte. Mellan dem finns
bl a jordbrukare och villaägare. Gemensamt för dem är att de har gjort stora
värdestegringsvinster. Dessa realiseras dock först vid försäljning eller annan
avveckling av den användning, för vilka fastigheterna anskaffats. Också de
som sätter in pengar är en heterogen grupp. Endast en mindre del av
bankbehållningarna är sålunda sparmedel i egentlig bemärkelse. Till större
delen utgör de likvida medel med snabb omsättning, ofta nog lånade medel
som placerats i bank i avbidan på annan användning.

Det kan konstateras att den aktualiserade frågan är av utomordentligt
komplex natur och att en lösning av det slag som motionärerna åsyftar skulle
få djupgående konsekvenser på alla områden av det ekonomiska livet. I detta
sammanhang bör nämnas att ett system med indexlån inte kommer att kunna
få ett rättvist utslag i ett på nominalistisk grund uppbyggt skattesystem.
Frågan om indexreglering av lån är i själva verket av sådan komplexitet att
det är ogörligt att ens i grova drag ange tänkbara lösningar. Bankinspektionen
känner därför tveksamhet inför förslaget att i nuvarande läge tillsätta en
utredning härom. I sammanhanget bör uppmärksammas bl a den omständigheten
att det även under nuvarande jämförelsevis goda konjunkturer
förekommer lönsamhets- och likviditetsproblem i näringslivet, inte minst i
många mindre och medelstora företag där kapitalkostnaderna får stor
genomslagskraft, liksom för större företag inom exportsektorn och den
imponkonkurrerande sektorn. Det torde stå klart att det inte finns något
utrymme för prishöjningar som skulle föranledas av ökade kostnader för
kapitalanskaffning till följd av indexreglering av lån. En sådan kostnadsökning/likviditetsförsämring
skulle ske om indextilläggen av låntagarna skulle
utbetalas årligen och inte vara avdragsgilla vid beskattning, dvs vid övergång

FiU 1980/81:8

till en real beskattningsprincip. Inspektionen befarar att detta skulle verka
ytterligare inflationsdrivande. Problemen är likartade inom lantbruket. I
nuvarande höga ränteläge har nyetablerade lantbrukare svårigheter att
betala räntor och amorteringar.

Sett ur banksynvinkel finns anledning förmoda att bankernas kreditförluster
skulle öka ytterligare vid införandet av ett system med reala indexlån
(reallån) enligt ovan. Bankerna har under sjuttiotalskrisen haft förhållandevis
små kreditförluster. Detta är väsentligen en följd av statsmakternas
industripolitik, som inneburit att staten gått in och stöttat ett stort antal delvis
mycket stora företag som eljest skulle ha gått i konkurs. Under en kommande
konjunkturnedgång torde en upprepning knappast vara att förvänta.

Bankerna får då vidkännas kreditförluster i betydande omfattning.
Förlusterna kommer att inträffa vid en tid då de allmänna förutsättningarna
för bankrörelse har starkt försämrats. Samtidigt kommer stora nedskrivningsbehov
att aktualiseras i obligationsportföljerna på grund av räntestegringen.

Frågan om olika typer av indexlån är inte ny. Bl a kan nämnas den s k
värdesäkringskommitténs utredning (SOU 1964:1-2), den behandling av
ämnet som skett vid utredningar om bostäders finansiering (se bl a SOU
1966:44 Bostadspolitiskt kreditstöd och SOU 1974:17-18 Solidarisk bostadspolitik)
och i andra sammanhang t ex av 1972 års jordbruksutredning (SOU
1977:17). Med anledning av motionen vill inspektionen återge vad den bl a
sade i sitt yttrande 1964-10-08 över värdesäkringskommitténs betänkande.
Följande anfördes:

Emellertid måste man vid ett ställningstagande taga med i beräkningen att
en mera allmän övergång till lån med index skulle aktualisera mycket stora
praktiska problem och få vittgående och svåröverskådliga konsekvenser på
kredit- och kapitalmarknaderna. Införandet av nyssnämnda låneform skulle i
grund ändra de där verksamma institutionernas arbetsvillkor, konkurrensförhållandena
skulle rubbas och själva strukturen skulle sannolikt påverkas.
Inspektionen finner det därför ytterst ovisst om verkligen fördelarna skulle
överväga nackdelarna och ställer sig tveksam redan till en försöksverksamhet
på området. Inspektionen vill också understryka vad som från olika håll
framhållits, nämligen att inflationens skadeverkningar på olika områden
aldrig helt kan undvikas enbart genom indexregleringar av in- och utlåningen
i bankväsendet eller emissioner av andra former av värdelån. Bevarandet av
ett fast penningvärde måste därför under alla förhållanden fortfarande
uppställas som ett synnerligen angeläget mål för den ekonomiska politiken.
En framgångsrik kamp för detta mål utgör i verkligheten den bästa
stimulansen för det enskilda sparandet i landet.

Ambitionerna bakom den nämnda utredningen eller andra försök i samma
riktning syns inte ha avsatt några praktiska resultat. Inspektionen anser att
det citerade uttalandet är relevant även i dag.

Utifrån vad som anförts anser sig inspektionen inte kunna tillstyrka
förslaget att tillsätta en utredning om införande av indexreglering av lån.

FiU 1980/81:8

Detta utesluter dock inte att det kan finnas anledning att, från vidare
aspekter än enbart indexreglering av lån utöver vad som redan sker, utreda
problematiken kring sparande och skuldsättning.

I behandlingen av detta ärende har inspektionens samtliga ledamöter
deltagit. Undertecknad Wärnsund har varit särskilt förordnad föredragande.
Särskilt förordnade ledamoten Lindberger avger särskilt yttrande. Se
bilaga.

Sten Walberg

Sven-Olof Wärnsund

Särskilt yttrande

Obestridligen förhåller det sig så att ett system med indexlån inte inom
ramen för ett på nominalistisk grund byggt skattesystem skulle i huvudsak
kunna få det rättvisa utslag som motionärerna torde ha åsyftat. Det ligger
också i sakens natur att den orimliga behandling som vissa penningsparare i
dag utsätts för inte skulle kunnat försiggå med ett på mera real grund
utformat skattesystem. Den sk realräntan före skatt på penninglån har
nämligen under den senaste 10-årsperioden varit endera någorlunda måttligt
negativ eller svagt positiv. Det kan här förtjäna inskjutas att en övergång till
ett på mera real grund fotat skattesystem inte i alla avseenden skulle behöva
få oförmånliga effekter ens för skuldtyngda företag. Sådana företag skulle
visserligen kunna gå miste om den förmån som ligger däruti att skuldtjänstposter
vilka med ett realekonomiskt betraktelsesätt har karaktären av
amortering snarare än förräntning lika fullt är avdragsgilla med nuvarande
nominalistiska skatteregler, men företagen skulle också kunna beredas
lättnader i den mån ett mera realekonomiskt betraktelsesätt satte sin prägel
på beskattningsreglerna i vad avser avskrivningar och bokföringsvinster på
lager.

Vad speciellt bankerna beträffar skulle en likartad omläggning av
skattesystemet kunna medföra betydande lättnader, därest bankerna därigenom
skulle beredas tillfälle att genomföra för beskattning avdragsgilla
avsättningar i den utsträckning som skulle krävas för att kompensera sådana
förluster i realvärdet av eget kapital och reservfonder som föranleds av fall i
penningvärdet.

Med nuvarande utformning av skattesystemet ter sig indexlån intressanta
främst i och för sådana placeringar som av olika skäl är undantagna från skatt
såsom i livförsäkringsfonder eller hos småsparare vilkas kapitalinkomster
faller under eller vid sidan av gränsen för beskattning. Det är med andra ord
främst i de fall där även penninglån kan tänkas ge någorlunda rimlig real
avkastning som indexlån med nuvarande skatteregler kan utgöra en

FiU 1980/81:8

förmånlig placering ur långivarens synpunkt. Om prisutvecklingen härvid
kommer att motsvara allmän förväntan skulle det inte finnas tvingande skäl
att förutsätta att den faktiskt utgående reala avkastningen blir högre vid
reallån - och därmed också mera tyngande för låntagaren än vid penninglån.
Vid oväntat stark prisstegring skulle däremot ett indexarrangemang kunna
tänkas bereda långivaren en realt skyddad avkastning som inte skulle kunna
uppnås vid placering i penninglån till bunden ränta. Låntagaren skulle för sin
del gå miste om den reala lindring av lånevillkoren som kan framkallas av en
oväntat stark prisstegring. Vid lägre prisutfall än förväntat skulle ett
indexarrangemang kunna medföra att låntagarens förräntningsbörda blir
lägre än vid penninglån.

Oväntade prisstegringar kan i vissa fall ha samband med oförmånliga terms
of trade förändringar eller betydande produktivitetsförluster som drabbar
samhällsekonomin av utbudsskäl - exempelvis till följd av effektivitetsförluster
vid avspärrning. I den mån det kan anses otillbörligt att långivare
fullständigt garderas mot denna typ av prisstegringsrisker skulle det i princip
vara möjligt att genom lämplig utformning av indexeringsreglerna säkra att
kompensationsgraden blir rimlig med hänsyn till omständigheterna.

Det bör följaktligen inte förnekas att en mera allmän övergång till lån med
index skulle aktualisera mycket stora praktiska problem och få vittgående
konsekvenser på kredit- och kapitalmarknaderna. Detta gäller också - och
kanske i lika hög grad - om en övergång till ett efter mera reala principer
utformat skattesystem. Eftersom detta spörsmål likafullt tagits upp till
offentlig utredning behöver det dock knappast förefalla opassande att i
anslutning härtill utreda beskattningsproblematiken för sk reallån.

FiU 1980/81:8

Svenska Bankföreningen (1980-03-31)

Svenska Bankföreningen har av riksdagens finansutskott ombetts yttra sig
över motionen 1979/80:773 om indexreglering av lån. Med anledning härav
vill bankföreningen anföra följande.

1 motionen hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en
förutsättningslös utredning angående införande av indexreglering av lån.
Motionärerna motiverar sin hemställan med att de senaste årens höga
inflation inneburit dels att bankspararna inte fått en ränta som kompenserar
för inflationsförlusterna på insatta medel, dels att låntagarna gjort stora
inflationsvinster. I motionen framförs tanken att den höjning av lånebeloppen.
som inflationen motiverar, skulle föras till särskilda fonder, vilkas
avkastning skulle kunna användas för att bättra kompensera spararna.

Bankföreningen delar motionärernas uppfattning att det är högst otillfredsställande
att spararna inte får en ränta som räcker till för att ge dels
kompensation för inflationsförluster, dels en viss real ränta. En starkt
bidragande orsak till dessa förhållanden är att riksbanken sedan flera år
reglerar bankernas utlåningsräntor. När bankerna inte tillåts ta marknadsmässiga
räntor på sina krediter, kan de inte heller betala spararna den ränta
som skulle råda i ett läge med fri räntesättning.

Bankföreningen vill starkt understryka att den enklaste metoden att
åstadkomma en bättre balans mellan spararnas räntor och låntagarnas räntor
vore att riksbanken återinförde principen om fri räntesättning på kreditmarknaden.
Om bankerna i sin räntesättning tilläts ta mer hänsyn till
inflationen än vad som varit fallet under senare år, skulle inte någon
indexreglering behövas. Enligt bankföreningens uppfattning vore en indexreglering
en onödig och komplicerad metod för att lösa problem som mycket
enklare kan lösas genom räntesättningen. Särskilda fonder för att kompensera
spararna - vilket omnämns i motionen - skulle otvivelaktigt medföra
ytterligare många onödiga komplikationer, varför bankföreningen bestämt
vill avråda från sådana förslag.

Bankföreningen vill påpeka att en annan viktig orsak till den dåliga
avkastningen för spararna är att ränteinkomster normalt drabbas av mycket
höga marginalskatter. För att mildra denna effekt borde det s. k. sparavdraget
i deklarationen höjas. Sett över en längre period har detta avdrag inte
höjts i takt med inflationen.

Frågan om en eventuell indexreglering av lån är mycket komplicerad och
kan sannolikt inte lösas separat utan att man tar upp frågan om en indexering
även för andra områden i samhällsekonomin. En väsentlig roll i indexproblematiken
spelar skatterna. Om en indexuppräkning av sparandet skulle
beskattas - på motsvarande sätt som nu sker beträffande den del av räntan
som endast är kompensation för inflationsförluster - skulle spararnas
problem inte lösas genom en indexreglering.

Regeringen har tidigare tillsatt en utredning för att belysa konsekvenserna

FiU 1980/81:8

av en real beskattning av räntor och kapitalvinster m. m. Bankföreningen
anser det lämpligt att avvakta den utredningens resultat innan ytterligare
arbete läggs ned beträffande indexproblematiken.

SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Dess styrelse:

Curt G Olsson

Claes-Göran Källner

FiU 1980/81:8

Svenska sparbanksföreningen (1980-05-05)

I begärt yttrande över motionen 1979/80:773 om indexreglering av lån vill
Svenska sparbanksföreningen anföra följande.

Föreningen instämmer i motionens allmänna bedömning att de verkningar
som uppkommer för penningsparandet vid stark inflation är genomgripande
och ytterst allvarliga. Sparbanksföreningen har under lång tid i den offentliga
debatten och i olika framställningar till statsmakterna uttalat sin starka oro
för inflationsutvecklingen. Föreningen har föreslagit flera konkreta åtgärder
i syfte att förstärka sparandets ställning och korrigera den obalans och
orättvisa som vid stark inflation ofrånkomligt uppkommer i förhållandet
mellan sparare och låntagare.

Den bästa lösningen i sammanhanget erbjuder en kraftfull stabiliseringspolitik
som radikalt begränsar inflationen. De synpunkter och värderingar
som framkommer i motionen ger starka argument för en sådan inriktning av
den ekonomiska politiken.

Av väsentlig betydelse är att en begränsning av inflationstakten reducerar
de skattemässiga verkningar som utgör ett mycket påtagligt inslag i det
värdeproblem gällande penningfordringar under stark inflation som motionen
behandlar. Detta problem har i stor omfattning sin grund i de
kombinerade verkningarna av hög inflation och nominal progressiv beskattning.
När frågan om penningfordringar i detta sammanhang behandlas kan
beskattningsfrågan inte lämnas obeaktad. Det är också denna som främst gör
att reala värdeförhållanden inte kan upprätthållas vid stark inflation genom
enbart räntepolitiska åtgärder om detta skall ske inom ramen för vad som kan
bedömas vara ekonomiskt och politiskt möjligt. Skälet är att de erforderliga
penningräntesatserna blir extremt höga om inte inkomst- och utgiftsräntor
samtidigt beskattas enligt reala principer.

Med rådande beskattningsförhållanden har det s. k. sparavdraget stor
betydelse för att motverka den berörda dubbla effekten av inflation/nominal
beskattning. Vid en tillräckligt inflationsanpassad penningränta kan avdraget
även ge motsvarande sparbelopp en positiv real förräntning. Sparavdraget
är emellertid bestämt till ett fast penningbelopp och har sedan
beloppsgränsen senast fastställdes förlorat drygt 50 procent av sitt realvärde.
Det är angeläget att detta värde snarast återställes och att avdraget för
framtiden tillförsäkras ett oförändrat realt innehåll. Sparbanksföreningen
har i en skrivelse till regeringen den 30 januari i år förordat en sådan
anpassning och anvisat en enkel metod för framtida värdesäkring. Dessa
åtgärder skulle väl ansluta till synpunkter som framförs i den behandlade
motionen (Skrivelsen bifogas).

Motionens ledande tanke är att indexreglerade lån bör införas för att
utjämna obalansen mellan sparare och låntagare och bl. a. ge förutsättningar
för att kompensera spararna för inflationens verkningar. Motionärerna anför
också vissa synpunkter på indexlånens utformning och förvaltning. Då

FiU 1980/81:8

motionen utmynnar i ett förslag om en förutsättningslös utredning om
införandet av sådana lån ger de framförda synpunkterna i denna del inte
anledning till mera ingående kommentarer. Sparbanksföreningen vill endast
framhålla att motionens tanke på en fondbildning och särskild förvaltning av
uppkomna indextillägg på bankutgivna reala lån knappast framstår som
ändamålsenlig. Det inflytande för allmänna intressen som uppslaget tänks
garantera finns för övrigt i sparbankerna redan inbyggt i deras företagsform.

Vad gäller huvudyrkandet om utredning vill föreningen erinra om den
grundläggande och alltjämt giltiga analys som redan 1964 redovisades av
Värdesäkringskommittén i dess två betänkanden, Indexlån 1 och 2. Frågan
har senast berörts i offentligt utredningsarbete av Kapitalmarknadsutredningen.
Av särskild betydelse för bedömningen av nya utredningsinsatser i
detta sammanhang är den pågående expertutredningen om real beskattning
av räntor och kapitalvinster m. m., tillsatt i november 1978. Med den
centrala ställning beskattningsfrågorna måste tillmätas vid varje lösning av
finansiella fordringars värdeproblem är det angeläget att avvakta resultaten
av den sistnämnda utredningen innan överväganden sker om mera vittgående
förändringar av kreditmarknaden i real riktning.

Däremot kan ett mera begränsat reformarbete ske i syfte att värdesäkra ett
långsiktigt banksparande inom vissa beloppsramar så som sparbanksföreningen
redovisat i en i mars 1977 för regeringen presenterad principmodell.
Också skattesparandet ger exempel på sådant reformarbete ägnat att
förbättra penningsparandets villkor under stark inflation.

SVENSKA SPARBANKSFÖRENINGEN

Jan Ryd

Uno Tenfält

FiU 1980/81:8

Bilaga lill bilagan

Till regeringen

Svenska sparbanksföreningen har tidigare i olika sammanhang framfört
förslag om åtgärder i syfte att stimulera det enskilda hushållssparande!.
Sådana åtgärder framstår i belysning av rådande samhällsekonomiska
situation med stora och växande bytesbalans- och budgetunderskott som mer
angelägna än någonsin. En fortsatt hög inflationstakt är dock det största
hindret för en positiv utveckling av det enskilda sparandet. Sparbanksföreningen
vill kraftigt understryka att sparstimulerande åtgärder aldrig kan
eller får ersätta en aktiv inflationsbekämpande finanspolitik.

Enligt föreningens uppfattning måste en sådan inflationsbekämpande
politik vara ett av regeringens primära mål för de närmaste åren. Föreningen
vill dock uttrycka sin oro för att de av regeringen i finansplanen redovisade
åtgärderna inte kommer att visa sig tillräckliga för att uppnå önskvärd rimlig
prisstabilitet.

Sparbanksföreningen har vidare noterat att utvecklingen av nysparandet
varit starkt begränsad under 70-talet. Den ökning av sparkvoten, som
redovisats i nationalräkenskaperna, har i mycket liten utsträckning sin grund
i frivilligt sparande i hushållen. Ökningen beror huvudsakligen på kollektiva
och avtalsmässiga avsättningar för tilläggspensionen samt en ökad amorteringstakt
av hushållssektorns krediter.

Mot bakgrund av ovanstående vill sparbanksföreningen föreslå ett antal
åtgärder, som i kombination med finanspolitiska insatser direkt skulle få en
sparstimulerande effekt. Föreningen vill vidare fästa uppmärksamheten på
ytterligare områden vad gäller hushållssektorns sparande, som det finns
anledning att närmare studera. Vi vill slutligen understryka att problemen på
sparandets områden är många och av så olika natur att de inte kan lösas med
en enda metod.

1 Sparavdragets storlek

De senaste årens starka inflation har medfört en påtaglig real värdeminskning
av det extra avdraget vid beskattning av inkomst av kapital, det s. k.
sparavdraget. Minskningen uppgår till ca 50 procent från den senaste
ökningen 1975. Beräknat efter förändringen av konsumentprisindex tom
november 1979, skulle sparavdraget behöva öka från 800 till 1 260 kronor för
ensamstående respektive från 1 600 till 2 520 kronor för makar.

Sparavdraget har enligt sparbanksföreningens uppfattning en väsentlig
sparstimulerande verkan genom att det mildrar inflationens effekter på
hushållens grundläggande och nödvändiga banksparande.

Utöver ett återställande av sparavdragets realvärde bör åtgärder samtidigt
vidtas för att på ett bestående sätt tillförsäkra avdragsformen oförändrat realt
innehåll. Detta kan åstadkommas genom att binda sparavdragets storlek till
basbeloppet.

Den metod som sparbanksföreningen föreslår är följande.

Sparavdraget bestäms vid ingången av varje kalenderår/inkomstår som en
fast del av det då gällande basbeloppet. Det så bestämda avdraget
tillkännages vid årets ingång och tillämpas vid nästföljande års taxering.

Enligt sparbanksföreningens uppfattning är 10 procent av basbeloppet,
med avrundning nedåt till jämnt 100-tal kronor, en väl avvägd procentsats

FiU 1980/81:8

med tanke på tidigare värde av gällande sparavdrag. Basbeloppet i november
1979 var 13 900 kronor, vilket med föreslagen metod skulle innebära ett
sparavdrag på 1 300 kronor att jämföra med 1 260 kronor som en ren
indexuppräkning av sparavdraget.

Det här föreslagna beräkningssättet innebär en enkel metod att värdesäkra
sparavdraget.

2 Översyn av reglerna för sparavdrag och avdrag för skuldräntor

Enligt nu gällande regler avräknas intäktsräntor mot skuldräntor, under
förutsättning att de senare inte är att hänföra till fastighet, innan sparavdraget
får användas. Med detta system betalar den som inte äger fastighet full
marginalskatt på hela intäktsräntan om man samtidigt har lån, liksom
naturligtvis också fastighetsägare som har andra lån än sådana som hänförs
till fastigheten. Effekten blir att sparavdragets sparstimulans kraftigt
reduceras för stora grupper av låntagare.

Enligt sparbanksföreningens uppfattning innebär denna metod en
orättvisa mellan fastighetsägare och t ex bostadsrättsinnehavare, som båda
lånar pengar för att finansiera sitt boende. En metod att undvika denna
orättvisa är att man först tillåts dra av intäktsräntorna enligt reglerna för
sparavdraget och först därefter avräknar eventuellt kvarvarande intäktsräntor
mot utlåningsräntorna.

3 Ytterligare sparstimulerande åtgärder

Sparbanksföreningen har i pågående utredningsarbete konstaterat att den
stora majoriteten av hushåll har ett mycket litet banksparande. I stort sett
svarar 20 procent av bankernas fysiska kunder för hela 80 procent av
bankernas hushållsinlåning. Denna grupp med relativt hög inlåning är
naturligtvis särskilt utsatt för inflationens effekter. Sparbanksföreningen ser
värdefulla sparstimulerande effekter av skattesparande och skattefondsparande
för just denna grupp som redan har en betydande likviditet. För den
stora gruppen hushåll är de sparstimulerande effekterna av skattesparandet
och skattefondsparandet emellertid inte tillräckligt. Ett viktigt skäl för de ca
80 procent av hushållen som endast har ett obetydligt banksparande att inte
gå in i nuvarande system är att hushållen inte vill eller vågar binda tom
mindre belopp i ett långsiktigt sparande. Man vill ha en likviditetsreserv, en
buffert mot oförutsedda utgifter att direkt kunna disponera.

Sparbanksföreningen ser stora hushålls- och samhällsekonomiska behov
av ett ökat sparande bland de som i dag har inget eller nästan inget
banksparande.

En ökning av sparandet inom dessa grupper kan inte åstadkommas med
några enkla metoder. En blandning av information, planeringshjälp och
stimulans av olika slag måste användas.

För att stimulera till ett långsiktigt bundet sparande inom denna stora
grupp måste man sannolikt kunna garantera någon form av likviditetsreserv
att ta till vid oförutsedda - möjligen i förväg specificerade - händelser.

För vissa grupper kan även möjligheten till större lån vara en lämpligt
avvägd sparstimulerande åtgärd. En angelägen ökning av sparandet bland
ungdomar skulle kunna åstadkommas genom att använda det förmånliga
bosättningslånet som slutmål för ett långsiktigt och planerat sparande.

FiU 1980/81:8

4 Förslag till indexskyddat sparande

I mars 1977 tillställde sparbanksföreningen regeringen en skrivelse och en
utredning, där ett indexskyddat sparande föreslogs. Ett förstärkt indexskydd
skulle enligt förslaget kunna finansieras genom en marginell begränsning av
avdragsrätten för låneräntor.

Sparbanksföreningen anser att inflationsutvecklingen ger förslaget än
högre aktualitet och vill därför än en gång uppmana regeringen att närmare
studera förslaget.

Med hänvisning till ovanstående får Svenska sparbanksföreningen hemställa att

regeringen snarast föreslår åtgärder för att återställa och
värdesäkra sparavdraget,
att regeringen föreslår sådana ändringar i reglerna för sparavdrag
och skuldräntor att sparavdragets sparstimulans inte undergrävs,

att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att föreslå
sparstimulerande åtgärder anpassade till de stora grupper, som
har litet eller obetydligt sparande samt
att regeringen på ett seriöst sätt ånyo prövar sparbanksföreningens
förslag till inflationsskyddat sparande.

Stockholm 1980-01-30

SVENSKA SPARBANKSFÖRENINGEN

Jan Rydh

Ingvar Rindborg