FiU 1980/81:10

Finansutskottets betänkande
1980/81:10

med anledning av proposition 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten,
m. m., såvitt avser omfattningen och inriktningen av
besparingarna, jämte motioner

I proposition 1980/81: 20 har regeringen

dels i avsnitt 1 (statsministern), avsnitt 2 (ekonomidepartementet) och
avsnitt 3 (budgetdepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad
som anförts om nödvändigheten av att genomföra olika besparingar i
statsverksamheten och om inriktningen av de föreslagna besparingarna,
m. m.,

dels i bilagorna 1-14 framlagt förslag till besparingar m. m. inom de
olika departementens verksamhetsområden.

Propositionen har i vad avser avsnittet 3.6 Skattepolitiska riktlinjer
remitterats tili skatteutskottet och i övrigt till finansutskottet. Bilagorna
1 - 14 har remitterats till berörda fackutskott.

Finansutskottet behandlar i detta betänkande omfattningen och inriktningen
av de föreslagna besparingarna i statsverksamheten. Utskottet
återkommer i ett senare betänkande med en sammanställning och bedömning
av de av riksdagen beslutade besparingsåtgärderna.

Bilaga 6 Ekonomidepartementet och bilaga 7 Budgetdepartementet - i
de delar de remitterats till finansutskottet - kommer att behandlas i ett
separat betänkande.

1 detta sammanhang behandlar utskottet följande med anledning av
propositionen väckta motioner:

1980/81:71 av Olof Palme m.fl. (s) i vad avser yrkandet (1) att riksdagen
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken
som anges i motionen såvitt nu är i fråga samt

1980/81:96 av Lars Werner m.fl. (vpk) i vad avser yrkandet (1) att
riksdagen beslutar att med avslag på propositionen 1980/81:20 godkänna
de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som anges i
motionen såvitt nu är i fråga.

1 Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 10

Kartong: S. 1, rubriken Står: 1979/80: 20 Rättat till: 1980/81:20

FiU 1980/81:10

Propositionen

Föredraganden, statsrådet Gösta Bohman, redogör i propositionen för
den ekonomisk-politiska bakgrunden till besparingsåtgärderna. Föredraganden
anför avslutningsvis:

Jag har i det föregående tecknat bakgrunden till de balansproblem som
under 1970-talet kommit att prägla den svenska samhällsekonomin. Den
inhemska efterfrågan har under en följd av år ökat långt snabbare än
tillväxten av våra resurser. Den offentliga sektorn har tagit i anspråk en
stigande andel av våra tillgångar i arbetskraft och kapital. Industrisysselsättningen
har minskat medan den offentliga sysselsättningen snabbt ökat.
Den privata och offentliga konsumtionen har stigit och Sverige har fått en i
förhållande till importutvecklingen otillräcklig produktionskapacitet. Det
underskott som till följd härav uppkommit i vår bytesbalans har ökat till
följd av de kraftigt höjda oljepriserna. Problemen förvärrades genom den
ogynnsamma kostnadsutvecklingen 1975 och 1976. Den svenska exportindustrins
internationella konkurrenskraft försämrades och betydande marknadsandelsförluster
gjordes. De åtgärder som vidtogs i anledning härav
har, bl. a. till följd av nya oljeprishöjningar, inte i full utsträckning lett till
återställd konkurrensförmåga och återvunna marknadsandelar.

Utvecklingen måste brytas, underskottet i bytesbalansen nedbringas
och jämvikten i ekonomin på sikt återställas. Detta kan åstadkommas
genom att exporten ökar snabbare än importen. En grundläggande förutsättning
härför är att vi förfogar över våra inhemska tillgångar på sådant
sätt, att konsumtionen inte ökar snabbare än produktionen, att exportindustrins
och de importkonkurrerande företagens konkurrensläge i förhållande
till omvärlden förbättras samt att industriinvesteringarna och industrisysselsättningen
ökar.

En betydande del av de kommande årens produktionstillväxt måste tas i
anspråk för ökad export, fortsatta industriinvesteringar och förbättrad
bytesbalans. Utrymmet för privat konsumtion och reallöneutveckling
kommer att bli beroende av i vilken mån den offentliga konsumtionen och
utgiftsökningen kan begränsas. Gynnsamma förutsättningar måste skapas
för produktiva insatser och ekonomisk tillväxt. Genom ett målmedvetet
saneringsarbete måste styrkan i samhällsekonomin återställas och en ny
fast grund läggas för fortsatt välfärd och sysselsättning. De förslag till
besparingar och åtgärder för att förbättra den svenska samhällsekonomins
funktionsduglighet som regeringen nu föreslår, skall ses i detta perspektiv.
De utgör ett betydelsefullt led i en offensiv ekonomisk-politisk strategi.

— Genom besparingar i statsbudgeten skall statsutgifternas ökning hållas
nere och inkomstförstärkningar hållas inom gränserna för vad den
ekonomiska tillväxten medger.

— Den kommunala utgiftsexpansionen måste dämpas.

— Fortsatta insatser görs för att förbättra vårt skattesystem och stimulera
till arbete, initiativ, företagande och sparande.

— Åtgärder sätts in för att trygga näringslivets försörjning med riskvilligt
kapital och för att främja dess investeringar. Endast om den utlandskonkurrerande
sektorn byggs ut kan sysselsättningen långsiktigt tryggas inom
de olika samhällssektorerna.

— Arbetsmarknadens funktionssätt förbättras bl. a. i syfte att tillvarata
arbetskraftsresurserna och öka produktiviteten i företagen.

FiU 1980/81:10

— Oljeberoendet minskas genom fortsatt sparsamhet med energi och
utveckling av alternativa energikällor.

— En stram kreditpolitik upprätthålls samtidigt som industrisektorns
kreditefterfrågan för bl. a. investeringsändamål tillgodoses. Genom en
successiv minskning av det statliga budgetunderskottet begränsas det statliga
upplåningsbehovet.

Om det ekonomisk-politiska saneringsarbetet skjuts på framtiden, blir
resultatet ökad obalans i vår ekonomi. Ju längre de nödvändiga åtgärderna
får anstå, desto större blir de problem som till sist måste lösas. Desto
större blir de uppoffringar för folkhushållet som då blir nödvändiga.

En avgörande förutsättning för framgång är allmän insikt om arten och
vidden av våra ekonomiska problem och förståelse för de åtgärder som
fordras för att vända utvecklingen i positiv riktning. Företrädare för statsmakterna
måste informera medborgarna och teckna en realistisk bild av
det läge vårt land befinner sig i. Beslut inte minst på utgiftspolitikens
område måste utformas på ett sådant sätt, att de grupper i vårt samhälle
som har det sämst inte drabbas. Det ekonomiskt-politiska arbetet att
återställa den samhällsekonomiska balansen är också angeläget därför att
utan en stark samhällsekonomi kan vi inte i längden garantera social
välfärd. En stark samhällsekonomi är också ett grundläggande villkor för
den fulla sysselsättningen som utgjort och alltjämt utgör ett centralt mål för
det politiska arbetet i vårt land.

Föredraganden, statsrådet Rolf Wirtén, lämnar i propositionen en redogörelse
för budgetpolitiken samt presenterar omfattningen och inriktningen
av det besparingsprogram som nu föreläggs riksdagen.

Föredraganden anför:

En förbättring av statens finanser måste, som framgått i annat sammanhang,
ses i ett långsiktigt perspektiv. Fortlöpande insatser för att åstadkomma
besparingar i statlig och statligt finansierad verksamhet kommer
att krävas under en följd av år. Besparingen innebär omprövning och
omprioritering av gjorda åtaganden och förutsätter i regel ett visst utredningsarbete,
s. k. översyn, för att få fram nödvändigt informationsunderlag.

Det är självklart att en omläggning av utgiftspolitiken av den karaktär
och den storleksordning som nu är aktuell för vårt vidkommande tar tid att
genomföra och på många håll kan komma att upplevas som problematisk.
Den nödvändiga omläggningen torde emellertid underlättas av en ökad
allmän insikt om den svåra ekonomiska situation vi befinner oss i. Insatser
som bidrar till detta är därför viktiga. Det är dock ofrånkomligt att omläggningen
kommer att ställa stora krav på den politiska beslutsprocessen och
nödvändiggöra att samtliga nivåer inom statsförvaltningen engageras.

Det är mot denna bakgrund som det nu enligt min mening är viktigt att
klargöra vissa förutsättningar och riktlinjer för den framtida utgiftspolitiken.

— Det besparingsprogram som föreläggs riksdagen med denna proposition
får inte ses som en engångsinsats. Arbetet med att finna medel att
dämpa statsutgifterna måste omgående föras vidare.

— Om de av statsmakterna angivna besparingsmålen skall kunna realiseras
måste arbetet med att finna och ta till vara sparmöjligheter bedrivas
planmässigt och i ett långsiktigt perspektiv.

tl Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 10

FiU 1980/81:10

— Att identifiera besparingsmöjligheter och att genomföra besparingsprojekt
kommer sannolikt att successivt bli svårare. Det beror på att
besparingar, utom i de enklaste fallen, måste föregås av relativt ingående
utredningar. Därför krävs en ökad framförhållning i besparingsarbetet.

- Besparingsåtgärderna måste avvägas med hänsyn till effekterna på
den samhällsekonomiska utvecklingen och ses i ett fördelningspolitiskt
sammanhang.

När det gäller att i kvantitativa tal ange målsättningar för de framtida
förbättringarna av budgetsaldot måste t. v. 1980 års långtidsbudget och de
slutsatser statsmakterna dragit av denna bilda utgångspunkten. Ett genomförande
av den fastställda målsättningen om en budgetförstärkning på
minst 1 % av bruttonationalprodukten per år skulle innebära att budgetunderskottet
genom successiva politiska beslut årligen skulle nedbringas med
belopp som motsvarar det nu aktuella besparingsprogrammet, väsentligen
genom besparingar på budgetens utgiftssida. Någon slutlig ståndpunkt till
det lämpliga besparingsbeloppet för budgetåret 1982/83 kan inte tas nu. Jag
anser det nödvändigt att bl. a. avvakta resultaten av den långtidsutredning
som nu håller på att slutföras och av 1981 års långtidsbudget. Självfallet
måste också besluten om besparingar anpassas till den aktuella konjunkturbedömningen.
I en slutlig avvägning är det också nödvändigt att väga
behovet av besparingar mot möjligheterna till inkomstförstärkningar.

Samtidigt är det enligt min mening angeläget att i god tid fastlägga en
riktpunkt för besparingsarbetet, ett sparmål, för att ge erforderlig stadga i
det planerings- och utredningsarbete som nu förestår. Jag vill i anslutning
till detta framhålla att det erfarenhetsmässigt finns en tendens att överskatta
storleken på de reella besparingarna. Resultatet av vidtagna besparingsåtgärder
har också en tendens att många gånger falla ut senare i tiden
än beräknat. Det är därför viktigt att inte sätta upp en för låg riktpunkt.

Besparingsansträngningarna måste enligt min mening nu förås vidare på
ett planmässigt sätt och i ett långsiktigt perspektiv. Därför måste det föras
in som ett viktigt inslag i budgetprocessen. Det är nämligen endast genom
budgetprocessen som statsmakterna har möjlighet att få en samlad bild av
anspråken på medel för olika ändamål. Då bör också behovet av besparingar
slutligt avgöras. Om beslutsprocessen inte hålls samman på detta sätt
finns risk för att effekterna av beslutade besparingar urholkas av senare
beslut.

Jag är väl medveten om att genomförandet av ett långsiktigt besparingsprogram
av den omfattning som det nu är fråga om i en del fall kommer att
uppfattas som smärtsamt och kommer att ställa krav på solidaritet mellan
olika grupper i vårt samhälle. Det bör därför vara en strävan att utifrån det
allmänt konstaterade behovet av att begränsa statsutgifternas tillväxt också
söka nå bredast möjliga samling kring de konkreta besparingsåtgärderna.
Om det skall vara möjligt att sanera statsfinanserna är det emellertid
ofrånkomligt att gå vidare på den väg som inleds med det besparingsprogram
som nu redovisas. Detta är en avgörande förutsättning för att vi på ett
planmässigt sätt skall kunna återställa balansen i vår ekonomi och skapa
grunden för en stabil utveckling i framtiden.

FiU 1980/81:10

Motionerna

I motion 71 (s) framhålls att den svenska ekonomin lider av flera grundläggande
balansbrister. Dessa måste upphävas under 1980-talet. Det gäller
att få bukt med inflationen, häva underskottet i bytesbalansen och sanera
statsfinanserna.

Med den uppläggning av politiken som regeringen valt står vi nu, enligt
motionärernas uppfattning, vid en skiljeväg i svensk politik. 1 motionen
anförs att vi skall arbeta, inte svälta, oss ur krisen. En ensidig inriktning på
åtstramning av konsumtionen löser inte våra problem. En dämpning av
konsumtionen måste kombineras med stimulans av produktion och investeringar
även om detta på kort sikt kan innebära en viss belastning på
bytesbalans och statsbudget.

Det socialdemokratiska alternativet till regeringens politik är, framhåller
motionärerna, uttryck för en offensiv politik. De offensiva förslagen avser
främst åtgärder inom näringspolitiken, forskning och utveckling, bostadsbyggandet,
energipolitiken och skattepolitiken. Därutöver presenteras i
motionen egna förslag i syfte att nå besparingar. Detaljerna i de olika
förslagen presenteras i utskottsgruppmotioner.

Som viktiga moment i den ekonomiska politiken för de närmaste åren
vill motionärerna framhålla:

— Vi vill uppnå full sysselsättning och motsätter oss en arbetslöshetsskapande
politik i den kommande lågkonjunkturen.

— Vi eftersträvar en rättvis fördelning. Detta är särskilt viktigt både
med tanke på den instundande avtalsrörelsen och med hänsyn till de
uppoffringar som krävs i det rådande kärva ekonomiska läget.

— Vi slår vakt om den sociala välfärden. Vi motsätter oss den sociala
nedrustning som regeringen nu vill inleda och som riktar udden mot svaga
grupper i samhället.

— Vi vill successivt minska de stora underskotten i bytesbalansen och
statsbudgeten. De åtgärder som nu föreslås syftar till att nå dessa mål både
genom återhållsam förbrukning och ökad produktion.

— Vi vill göra kampen mot inflationen till en huvudfråga i den ekonomiska
politiken.

Budgetpolitiken kan inte föras oberoende av den ekonomiska politiken.
Även om vi, liksom tidigare, står fast vid den långsiktiga strävan att
nedbringa budgetunderskottet, vill vi till skillnad från regeringen inte sätta
in tyngdpunkten i besparingsåtgärderna i den nu begynnande lågkonjunkturen,
anför motionärerna. Regeringens ekonomiska politik riskerar nämligen
i så fall att föra in den svenska ekonomin i en nedåtgående spiral med
minskande efterfrågan som medför att en del av produktionskapaciteten
slås ut, vilket i sin tur föder nya krav på begränsningar av efterfrågan osv.
och allt detta utan att någonsin leda till vare sig intern eller extern balans.
Socialdemokraternas strävan är att för 1981 åstadkomma en något större

FiU 1980/81:10

total efterfrågan i ekonomin med högre sysselsättning och snabbare tillväxt.

Bland de offensiva förslag som motionärerna förordar för de närmaste
åren märks förutom åtgärder på skattepolitikens område ökade insatser för
FoU-verksamheten och stimulans av bostadsbyggandet. De skattepolitiska
åtgärderna bör vidare kombineras med ett allmänt prisstopp från
böljan av nästa år i syfte att lägga en god grund för avtalsrörelsen.

Motionärerna kritiserar också regeringens handläggning och presentation
av förslagen i propositionen. De anser att det är svårt att få någon klar
uppfattning om förslagens sakliga innehåll och effekter. Det mest uppseendeväckande
exemplet därvidlag utgör enligt motionärerna förslaget om en
ny metod för fastställande av basbeloppet.

Sammanfattningsvis ifrågasätter man regeringens kalkyl över besparingarna
och anför:

Regeringen uppger sina besparingar till ca 6,4 miljarder kr. i helårseffekt.
Man har då inräknat effekten på statsskuldräntor av moms-höjningen
(300 milj. kr.), dvs. en följd av ett redan fattat beslut. Vidare inräknar man
en engångsbesparing på det militära försvaret med 300 milj. kr. Enligt vår
bedömning utgörs dessutom ett belopp om drygt 2,1 miljarder kr. av
besparingar som nu redovisas ytterst ofullständigt och därför ej går att
bedöma. De egentliga besparingar som regeringen nu framlägger förslag
om uppgår således till ca 3,6 miljarder kr. för helår.

En del av besparingsförslagen utgörs av förslag till höjningar av olika
taxor och avgifter. Även socialdemokraterna sparar 3,6 miljarder kr.,
varav en del utgörs av avgiftshöjningar, framhåller man. Inriktningen av
motionärernas sparförslag är dock annorlunda. De motsätter sig till stor
del regeringens förslag till nedskärningar av olika transfereringar till hushållen.
Motionärerna vill i stället lägga större vikt vid att skära ned den
offentliga konsumtionen bl. a. i form av lägre försvarskostnader och genom
att begränsa byråkratins tillväxt.

Socialdemokraternas alternativa besparingsförslag och intäktsförstärkningar
uppgår till drygt 1,8 miljarder kr. Detta räcker enligt motionärernas
uppfattning för att täcka de högre utgifter deras alternativ innebär på de
punkter där de motsatt sig regeringens besparingsförslag.

De sammanlagda besparingarna i statlig och kommunal konsumtion
samt statliga investeringar anges i motionen till drygt 900 milj. kr. Ett par
av punkterna i dessa förslag till besparingar:

— 600 milj. kr. mindre till det militära försvaret,

— minskning av antalet anställda i statsdepartementen (ca 100 milj. kr.).

Därutöver förordar motionärerna vissa inkomstförstärkningar på tillsammans
över 800 milj. kr., bl.a. höjningar av vissa taxor och avgifter,
höjningar av de avgifter som utgår vid försummelse att betala in skatter
och arbetsgivaravgifter i tid samt skärpta regler för fyllnadsinbetalningar.

FiU 1980/81:10

I motion 96 (vpk) anförs att regeringens uppläggning av den ekonomiska
politiken enligt motionärerna kommer att medföra ökad arbetslöshet,
skärpt ekonomisk och social utslagning, växande ekonomiska och sociala
klyftor samt förvärrade regionala skillnader.

För att förbättra Sveriges ekonomiska läge krävs en rad åtgärder av
såväl snabbt verkande som långsiktig natur, framhåller motionärerna. Det
är nödvändigt att börja dämpa Sveriges alltför stora beroende av utrikeshandel.

Motionärerna anser att en snabbutredning måste tillsättas som utarbetar
förslag till importreglering på varuområden med stort importöverskott. En
särskild skatt på importvaror av lyxkaraktär bör införas. 1 samma riktning
verkar också en begränsning av kapitalexporten, att valutahandeln underkastas
mycket stränga regler och att de transnationella företagen av inhemskt
eller annat ursprung ställs under nationell kontroll.

Samtidigt är det enligt motionärerna nödvändigt att snabbt hejda inflationen
genom ett effektivt prisstopp på alla nödvändighetsvaror, sänkning av
diskontot och stopp för hyresstegringar.

Motionärerna vill vidare att regeringen åläggs att noggrant kartlägga den
grå kreditmarknaden och utarbeta förslag till en hårdhänt sanering. Kreditkorten
som har skadliga verkningar för enskildas ekonomi och för samhällets
bör enligt motionärerna förbjudas.

I motionen avvisas regeringens linje om besparingar på statsbudgeten
och nedskärningar av den offentliga sektorn.

Besparingar är emellertid enligt motionärerna nödvändiga av andra skäl.
I Sverige har utvecklats en skryt- och lyxekonomi, som finns såväl inom
den privata som den offentliga sektorn. Denna skryt- och lyxekonomi bör
bekämpas.

Motionärerna hänvisar till att man i särskilda motioner har lagt alternativ
till regeringens sparförslag. Bland de poster på vilka de största nedskärningarna
yrkas nämner motionärerna anslagen till försvaret, anslagen till
Säpo samt de statliga bidragen till det privata näringslivet.

Som alternativa besparingar upprepar motionärerna sina tidigare i riksdagen
framförda förslag att byggandet av reaktorerna II och 12 skall
inställas samt att riksdagen inte skall flytta tillbaka till Helgeandsholmen.

Skattepolitiken måste läggas om och ges ett innehåll som utjämnar
inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i samhället, framhåller motionärerna.
Nödvändiga åtgärder är avskaffande av hela momseffekten på livsmedel,
avskaffande av indexregleringen av inkomstskatterna, skärpt beskattning
av stora förmögenheter, skärpt beskattning av reavinster och
reformering av avdragssystemet.

Vidare föreslår motionärerna skärpta påföljder för företagare som förskingrar
källskatter och arbetsgivaravgifter, övergång till produktionsbeskattning
och statskommunal enhetsskatt, ökade anslag till polis- och
taxeringsmyndigheter för kamp mot skattefusk och ekonomisk brottslighet,
m. m.

FiU 1980/81:10

Utskottet

Inledning

Den proposition om besparingar i statsverksamheten som förelagts riksdagen
är ett omfattande dokument. Propositionen utgör en sammanställning
av sådana revideringar av nuvarande utgiftsprogram och ändringar av
regler som är färdiga för riksdagens beslut nu i höst eller som är planerade
så långt att huvudlinjerna kan presenteras nu. Avsikten är på en rad
punkter att närmare förslag skall följa i budgetpropositionen eller i särskilda
propositioner.

De redovisade besparingarna uppgår till 6370 milj. kr. Av besparingarna
utgör bortåt 2/3 inkomstöverföringar och avgiftshöjningar som direkt berör
hushållen. Av återstoden består drygt hälften av besparingar inom den
statliga sektorn eller minskade bidrag till kommunerna som begränsar den
offentliga konsumtionen. Den resterande miljarden består av offentliga
investeringar, transfereringar till företag m. m. I något fall är det fråga om
en engångsbesparing och i något fall åter en besparing som uppkommer på
längre sikt om vissa angivna riktlinjer följs. Till sin huvuddel är de i
propositionen angivna besparingarna dock beräknade såsom en från år till
år löpande helårseffekt vid fullt genomslag av förändringen.

I propositionen framhålles att de föreslagna besparingsåtgärderna endast
är en del av den politik som erfordras för att långsiktigt återställa balansen i
vår ekonomi. Utöver besparingar på den statliga budgeten och en dämpning
av den kommunala expansionen erfordras också att näringslivets
kapitalförsörjning tryggas och att åtgärder vidtas för att öka industrins
investeringar. Vidare måste arbetsmarknadens funktionssätt förbättras
och kreditpolitiska åtgärder vidtagas för att begränsa likviditetstillväxten.
Mot bakgrund av de höjda oljeprisernas betydelse för balansrubbningen
gentemot utlandet är vidare kraftfulla åtgärder för en snabb minskning av
oljeberoendet nödvändiga.

I motionen 71 har socialdemokraterna redovisat sitt alternativ till propositionen.
Man kritiserar regeringsförslagen från såväl allmänekonomiska
som fördelningspolitiska utgångspunkter. Av de föreslagna sparåtgärderna
anser sig socialdemokraterna kunna ta ställning endast till dem som rymmer
preciserade förslag, sammanlagt uppgående till ca 3,6 miljarder kr. Av
dessa accepteras hälften. Återstoden ca 1.8 miljarder kr. avvisas och
föreslås ersatt med andra besparingar och inkomstförstärkningar, sammanlagt
uppgående till samma belopp.

Vid sidan härav föreslås i motionen en rad åtgärder på bl. a. näringspolitikens
område, vilka påverkar budgeten.

I motionen 96 har vänsterpartiet kommunisterna redovisat sina förslag
med anledning av propositionen. Partiet yrkar avslag på en rad av regeringens
förslag som rör bidrag och förmåner till pensionärer och sjuka m.m.
samt föreslår i stället vissa andra besparingar, bl. a. rörande försvaret. En
rad förslag läggs på det skattepolitiska området.

FiU 1980/81:10

Riksdagen har nu att ta ställning till de framlagda förslagen. Det är
självklart att en omprövning av tidigare fattade beslut och riktlinjer av
sådan omfattning som nu är aktuell, är en besvärlig process. Varje enskild
åtgärd har ju i sig ansetts motiverad vid riksdagens tidigare prövning.
Enligt utskottets mening kan vi, mot bakgrund av det bekymmersamma
samhällsekonomiska och statsfinansiella läget, emellertid inte undkomma
att hårdhänt och förutsättningslöst ompröva alla statsutgifter och statliga
åtaganden.

För att lägga en grund för utskottens beredning och riksdagens prövning
av de skilda besparingsförslagen diskuterar utskottet i det följande behovet
av besparingar på statsbudgeten i ett samhällsekonomiskt och statsfinansiellt
perspektiv. I ett avslutande avsnitt föreslås vissa riktlinjer för riksdagens
fortsatta behandling av förslagen i propositionen och i motionerna.

Sveriges ekonomiska läge

Sverige brottas i dag i likhet med flera andra länder i OECD-området
med stora ekonomiska problem. Vår utrikes balans har på bara några år
drastiskt försämrats. Från att ha varit i jämvikt 1978 torde bytesbalansen i
år komma att uppvisa ett underskott på drygt 21 miljarder kr. Underskottet
i statsbudgeten beräknas innevarande budgetår komma att uppgå till 50
miljarder kr., motsvarande ca 10 % av bruttonationalprodukten.

De bakomliggande orsakerna till våra besvärliga ekonomiska problem är
flera. En mycket tungt vägande faktor är naturligtvis de oljeprischocker
som drabbat världsekonomin under 1970-talet. Bara sedan år 1978 har vår
handelsbalans belastats med 15 miljarder kr. till följd av oljeprisstegringarna.
Med vårt stora oljeberoende är vi speciellt sårbara. Tillgången på
billig energi har under hela efterkrigstiden varit en viktig förutsättning för
utbyggnaden av vår industri. Realpriset på olja var sjunkande under praktiskt
taget hela 1950- och 1960-talen, vilket underlättade vår industriella
expansion under denna period. När sedan oljepriserna språngvis ökade
påverkades vår industri kraftigare än vad fallet var i andra länder. Oljepriserna
har vidare generellt sett försvårat den ekonomiska politiken i de
flesta länderna och därmed bl. a. förvärrat konjunkturavmattningarna i
OECD-området.

Det finns också andra orsaker till våra interna och externa balansproblem.
Tillväxtbetingelserna försämrades allmänt sett under 1970-talet jämfört
med de expansiva 1950- och 1960-talen. Bedömningen av våra möjligheter
att på sikt nå en mer balanserad utveckling av vår ekonomi måste
göras mot bakgrund av dessa förändrade förutsättningar. Konkurrensen är
i dag hårdare än förr. Den industriella utvecklingen har också kommit i
gång ordentligt i en rad nya länder. Detta har drabbat flera viktiga industribranscher
inom vilka vi tidigare hade ett försprång.

Den industriella utvecklingen i vårt land präglades under 1970-talet av
stagnation. Förutom en långsam tillväxt av världshandeln drabbades indu -

FiU 1980/81:10

strin av en i förhållande till konkurrenterna ogynnsam kostnadsutveckling.
Följden av detta blev att industrin tappade marknadsandelar såväl utomlands
som här hemma. Industriproduktionen ökade mycket långsamt. Lönsamhet
och investeringar sjönk kraftigt under andra hälften av decenniet.
Sammantaget medförde denna försämring av industrins läge att den ekonomiska
utvecklingen blev sämre i Sverige under 1970-talet än i flertalet
övriga länder i OECD-området. Sålunda noterades detta decennium en
årlig tillväxt av bruttonationalprodukten i hela OECD på 3,3%, medan vår
tillväxt stannade vid 2%. Industriproduktionen och exporten ökade under
samma period i OECD med i genomsnitt 3,4 resp. 6,4% per år. Hos oss
ökade industriproduktionen och exporten med i genomsnitt bara 1,1%
resp. 4,4% per år. Men trots att tillväxten dämpats i vårt land har vi
fortsatt att öka konsumtionen i snabb takt. Vi har enkelt uttryckt konsumerat
för mycket och avsatt för litet av det samlade produktionsresultatet
till kapitalbildning, till produktiva investeringar i industrisektorn för att
bygga för framtiden.

Med hänsyn till de förslag om en ny inriktning av den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken som nu förelagts riksdagen vill utskottet
något utveckla problemen kring samspelet mellan privat konsumtion, offentlig
sektor, utbyggnaden av den industriella kapaciteten och de ramar
som den totala resurstillväxten sätter.

När man analyserar den offentliga sektorns tillväxt i ett samhällsekonomiskt
perspektiv vill utskottet framhålla att det är viktigt att göra en klar
distinktion mellan olika slag av offentliga utgifter. Den offentliga konsumtionen
och de offentliga investeringarna som tar i anspråk reala resurser i
form av arbetskraft och kapital omfattar i dag ca 35% av BNP. Räknar
man även in transfereringarna, inkomstöverföringarna till hushåll och företag
och sätter även dessa i relation till BNP så stiger de totala offentliga
utgifternas andel av BNP till 65%.

Under 1970-talet ökade de offentliga utgifterna mycket snabbt. De steg
med ca 6,5 % i volym i genomsnitt varje år medan den totala produktionen,
BNP, växte med endast 2%. Vid en internationell jämförelse finnér man
inte bara att Sverige har den högsta andelen offentliga utgifter sett i
relation till BNP utan också att utgifterna ökat snabbt under 1970-talet. De
offentliga utgifternas andel av BNP steg sålunda mellan 1973 och 1979 med
hela 19 procentenheter från 46 till 65%. Den kommunala konsumtionen
ökade med i genomsnitt 4,7% per år under 1970-talet. Antalet anställda i
primärkommuner och landsting ökade med 400000 personer. Samtidigt
minskade antalet sysselsatta i industrisektorn med 100000 personer. Pensionsutgifterna
ökade med i genomsnitt 8% i volym per år, i första hand till
följd av att antalet pensionärer steg mycket kraftigt. Men övriga inkomstöverföringar
till hushållen steg lika kraftigt som pensionsutgifterna, dvs.
med ca 8% per år mätt i reala termer.

Denna snabba ökning av de offentliga utgifterna hade i och för sig, i varje

FiU 1980/81:10

fall på kort sikt, kunnat vara förenlig med samhällsekonomisk balans. Vid
så låg faktisk tillväxt i ekonomin hade detta emellertid krävt att den privata
konsumtionen hade pressats tillbaka mycket kraftigt. Så skedde inte. Den
privata konsumtionen ökade med i genomsnitt 2% per år i volym. dvs. lika
snabbt som hela produktionsresultatet, under 1970-talet. Den offentliga
konsumtionens andel av BNP ökade från närmare 22% till drygt 29% 1979
och bruttoinvesteringarnas andel av BNP sjönk under samma tid med 3
procentenheter.

Hela denna privata och offentliga överkonsumtion har kunnat hållas
uppe endast till priset av dels otillräckliga investeringar, dels en omfattande
utlandsupplåning. Kombinationen av stora underskott i statsbudget
och bytesbalans ställer oss inför stora problem. Utskottet har i likhet med
regeringen vid flera tillfällen uttryckt farhågor för denna utveckling. Vårt
ekonomisk-politiska handlingsutrymme är till följd av underskotten nu
starkt begränsat. Finansieringen av underskotten skapar problem på kredit-
och kapitalmarknaderna, bl. a. genom att driva upp räntenivån, vilket
hämmar produktiva investeringar i byggnader och maskiner. Den utländska
skuldsättningen ökar. Med nuvarande takt i ökningen kommer vår
samlade bruttoskuld bara om fyra — fem år att motsvara ca 30% av BNP.
Även om vi, vilket i dag måste bedömas vara relativt osannolikt, skulle nå
jämvikt 1985 vad gäller de löpande affärerna med utlandet i fråga om varor
och tjänster så skulle ändock bytesbalansen uppvisa ett underskott på 10
miljarder kr., till följd av de räntor på den samlade utlandsskulden som vi
måste betala. Överkonsumtionen och den därav följande skuldsättningen
lägger således en allt större börda på framtida generationer att betala av.

Slutsatsen av ovanstående resonemang kan enligt utskottets uppfattning
knappast bli mer än en.

Vi måste nu snabbt bryta de ogynnsamma trenderna och börja den långa
och mödosamma vandringen mot en bättre samhällsekonomisk balans. Vi
måste bringa ned ökningstakten i de offentliga utgifterna och därmed
minska underskottet i bytesbalansen. 1 samma syfte måste vi genomföra
strukturella förändringar i privat och offentlig sektor så att vår ekonomi
kan fungera bättre. Vi måste också systematiskt minska vårt oljeberoende.

Genom att successivt höja det inhemska realpriset på olja åstadkommes
en bättre hushållning samtidigt som åtgärder för att ersätta oljan med andra
energislag stimuleras. En sådan aktiv prispolitik för att minska vårt oljeberoende
överensstämmer med de rekommendationer som såväl det internationella
energiorganet IEA som OECD har utformat till sina medlemsländer.

Vi kan inte vänta längre med att sätta in åtgärder. Åtgärderna kommer
under en följd av år att kräva uppoffringar av medborgarna. Utrymmet för
privat och offentlig konsumtionsökning är mycket litet under åren framöver.
Väntar vi emellertid med att starta den nödvändiga anpassningsprocessen
så äventyras på sikt vårt lands fortbestånd som en första rangt2
Riksdagen 1980/81. 5 sami. Nr 10

FiU 1980/81:10

ens industrination och våra möjligheter att själva bestämma inriktningen
av vår ekonomiska politik och vår samhällsutveckling. Vi kan då mycket
snabbt hamna i ett läge där vi tvingas bedriva en så hård åtstramningspolitik
i syfte att minska budget- och bytesbalansunderskotten att arbetslösheten
ofrånkomligen kommer att öka mycket kraftigt.

En anpassning av vår totala konsumtion till vår totala produktion kan
ske genom en minskning av samhällssektorernas efterfrågan och/eller en
ökning av totalproduktionen. I dagens situation är båda dessa komponenter
nödvändiga. Erfarenheterna från de industriländer som bäst klarade
den förra oljechocken visar att ju snabbare anpassningen av konsumtionen
sker till det nya läget, desto snabbare kan man återvända till realinkomstökningar
och låg inflation.

När vi nu skall inleda det nödvändiga arbetet med att dämpa ökningstakten
i de offentliga utgifterna och få i gång en expansion i industrisektorn
bör vi också komma ihåg att vi, jämfört med de flesta andra länder i samma
situation, har ett gynnsamt utgångsläge. Vi är ett av världens rikaste
länder. Vårt välstånd är jämnt fördelat. Det råder också stor enighet om
problemens natur, även om förslagen till åtgärder för att komma ur besvärligheterna
skiftar. Många av våra industriföretag tillhör fortfarande de
modernaste i världen och ligger väl framme vad avser teknologisk utveckling
etc. Parterna på arbetsmarknaden bör vidare vara medvetna om sitt
samhällsekonomiska ansvar och sitt ansvar för sysselsättningen. Det
borde sålunda finnas möjligheter att få en bred samling kring åtgärder som
bringar den samhällsekonomiska utvecklingen på rätt köl.

Utlandsupplåningen bara i år beräknas komma att uppgå till ca 20
miljarder kr., motsvarande 6000 kr. per hushåll. Denna summa är betydligt
högre än nationalinkomsten per hushåll i många u-länder. Det egendomliga
förhållandet råder alltså att vi, i syfte att öka vår privata och offentliga
konsumtion, i år lånar mer pengar per hushåll på de internationella kapitalmarknaderna
än vad många människor på vår jord sammantaget har till sitt
förfogande. Diskussionen om Sveriges ekonomiska framtid har också ett
samband med kraven på ökad internationell rättvisa. Vi får enligt utskottets
mening inte glömma bort detta perspektiv vid en diskussion av våra
ekonomiska problem. Vår solidaritet får inte göra halt vid landets gränser.

Industriell expansion och offentlig sektor

Det finns f. n. ingen aktuell totalbedömning på medellång sikt av den
internationella och den inhemska ekonomiska utvecklingen. Inom kort
läggs dock en ny långtidsutredning fram. Enligt utskottets uppfattning
torde man få räkna med att utsikterna för den ekonomiska utvecklingen
inte är särskilt ljusa framöver. Resursutrymmet blir mycket knappt. Inom
ramen för detta knappa resursutrymme måste vi prioritera industrins utveckling.
Vi måste nu omstrukturera viktiga delar av industrin så att våra
företag blir slagkraftigare såväl på export- som på hemmamarknaderna.

FiU 1980/81:10

Genom en offensiv industrisatsning kan vi inleda det svåra arbetet med att
avveckla bytesbalansunderskottet.

Med hänsyn till den nyckelroll som industrin har vill utskottet stanna
något vid frågan om industrisektorns utveckling i ett medelfristigt perspektiv.
1 oktober månad i år publicerade statens industriverk sin höstrapport
— Industriutvecklingen i Sverige (SIND 1980:12). I rapporten skisserar
verket två scenarios fram till 1985.

I den s. k. hotbilden beskriver man vad som kan hända ifall utvecklingstendenserna
från 1970-talet skulle hålla i sig fram till mitten av 1980-talet. I
beräkningarna förutsätts en världshandelstillväxt med 4% per år, vilket är
något högre än vad som registrerades under andra hälften av 1970-talet.
Den svenska industrins relativa kostnadsläge gentemot utlandet försämrades
under 1970-talet. I hotbilden antas denna försämring fortgå fram till
1985. Utifrån dessa antaganden visar industriverkets beräkningar att vi
skulle få en fortsatt långsam utveckling av industriproduktionen. Utrikesbalansen
försämras ytterligare. Investeringarna minskar. Effekterna på
sysselsättningen blir dramatiska, antalet arbetstillfällen minskas med
20000 per år fram till 1985. Den nödvändiga strukturomvandlingen av
industrisektorn uteblir.

I det andra scenariot diskuterar industriverket betingelserna för en mer
expansiv utveckling av industrin. En grundläggande förutsättning för en
starkt ökad efterfrågan på svenska industriprodukter vid den ovan angivna
världshandelstillväxten är att kostnadsutvecklingen i Sverige blir något
långsammare än i andra länder. En ytterligare förutsättning i kalkylerna är
att den ekonomiska politiken anpassas så att industrin kan få tillräcklig
tillgång på resurser. Man framhåller att det är väsentligt att andra sektorers
utveckling anpassas så att inte industrins utveckling hämmas av brist på
arbetskraft. I ett dylikt perspektiv ökar industriproduktionen med närmare
5% per år och industrisysselsättningen med ca 6000 personer per år fram
till 1985. Förutsatt att realpriset på olja förblir oförändrat från 1980 så kan
det exportöverskott som genereras i industrisektorn reducera det nuvarande
bytésbalansunderskottet i förhållande till BNP med två tredjedelar
under perioden 1980—1985. Ett anmärkningsvärt resultat i industriverkets
kalkyler är att investeringsnivån för industrin som helhet inte behöver öka
nämnvärt i jämförelse med de senaste åren. Däremot förutses en betydande
omfördelning av investeringarna mellan olika branscher. Sålunda förutses
betydande ökningar av investeringarna i den kemiska industrin och i
verkstadsindustrin medan minskningar förutses i gruvindustrin, järn- och
stålindustrin samt massa- och pappersindustrin.

Utan att ta ställning till detaljerna i dessa kalkyler, bl. a. kan det finnas
anledning att sätta en del frågetecken för investeringsbedömningen, så är
det enligt utskottets uppfattning i ett dylikt perspektiv som vi måste sätta
in frågor om den offentliga utgiftsexpansionen. Det är därvidlag inte enbart
problemen med de reala resursernas fördelning som är viktiga utan kanske

FiU 1980/81:10

än mer de mycket stora finansiella problem som en fortsatt expansion av
den offentliga sektorn reser. Om nämligen inte budgetunderskott och
bytesbalans skall försämras än mer så måste som framhållits ovan vid en
sådan expansion skatterna öka kraftigt. Det skulle gå ut över den privata
konsumtionen.

Utskottet vill dock ifrågasätta om vi inte måste förutsätta en viss om än
blygsam ökning av den privata konsumtionen framöver. Om vi skall klara
av den nödvändiga omstruktureringen av vår ekonomi krävs en bättre
fungerande arbetsmarknad, bl. a. måste nyrekryteringen till industrin garanteras
och de industrianställdas relativa position förbättras. Detta synes
vara svårt att förena med en utveckling som innebär att löntagarna har att
se framför sig successivt kraftigt minskande reallöner efter skatt. Problemet
är så mycket svårare som industrins lönsamhet måste förbättras.

I det ovan refererade industriexpansiva scenariot framhåller industriverket
att maskinindustrin, som är en av de branscher som antas utgöra basen
för en industriell expansion, har en oroande låg lönsamhet. Vi måste
sålunda få en sådan allmän återhållsam löneutveckling i samhällsekonomin
att de industrianställdas relativa position kan förbättras samtidigt som
industrins lönsamhet förbättras. Detta kommer att ställa stora krav på
solidariteten och samhällsansvaret hos andra grupper. Klarar vi inte detta
är risken enligt utskottets uppfattning stor för att vi kommer att fa uppleva
allvarliga desorganisationstendenser på arbetsmarknaden, som kommer
att skärpa motsättningarna i samhället och på sikt bryta sönder det klimat
av samförstånd och kompromissvilja som varit ett av den svenska arbetsmarknadens
främsta kännetecken.

Det nu anförda är ett viktigt motiv för att genomföra besparingar i den
offentliga sektorn.

Den kommunala ekonomin

Den kommunala sektorn omfattar ungefär två tredjedelar av den offentliga
verksamheten. Den har under senare hälften av 1970-talet tagit i
anspråk ungefär 90% av den totala offentliga konsumtionsökningen. Om
man strävar efter en begränsning av den offentliga sektorns tillväxt som ett
av flera medel för att uppnå samhällsekonomisk balans, då måste i första
hand den kommunala expansionen dämpas.

Långtidsutredningen 1978 tog upp det problem som ligger i att ökningstakten
i den kommunala konsumtionen vid bibehållande av en oförändrad
standard främst betingas av befolkningsförändringar. I en baskalkyl uttrycktes
den utveckling av konsumtionen som inte kunde underskridas
utan en omprövning av vissa politiska åtaganden eller en sänkning av
standarden i tjänsteutbudet. Sådana politiska bindningar kan huvudsakligen
sägas föreligga inom barnomsorgen och långtidssjukvården. Eniigt
baskalkylen beräknades den kommunala konsumtionen, efter framskrivning
med hjälp av befolkningsförändringar, öka med 1,8% per år under

FiU 1980/81:10

perioden 1977-1983. Av denna ökningstakt berodde 1.3 procentenheter på
utbyggnad sprogrammen för barnomsorg och långtidssjukvård, medan befolkningsförändringarna
svarade för 0,5 procentenheter. Utredningen
gjorde därutöver en bedömning av ökningstakten med hänsyn tagen även
till kommunernas flerårsplaner. Den senare bedömningen förutsatte en
takt om 2,8% för den kommunala konsumtionsutvecklingen under samma
period, en neddragning jämfört med den av kommunerna planerade
konsumtionsökningen om 3,5%.

Tillväxten i den kommunala konsumtionen har under de gångna åren av
planperioden varit långt större än vad man räknade med i 1978 års långtidsutredning.
Enligt preliminära uppgifter steg ökningstakten från 3,9% 1978
till 4,7% 1979. För 1980 kan ökningen beräknas till 4.0%. För åren 1979
och 1980 ligger ökningstakten också väsentligt över den ram om 3% i
volym per år som staten och kommunförbunden kom överens om.

I årets kompletteringsproposition (prop. 1979/80:150) konstaterades att
vad som var samhällsekonomiskt godtagbart i fråga om ökningstakt för den
kommunala konsumtionen var högst ca 3% 1981 och ca 2,5% åren därefter.
Efter en ingående analys av redan fattade beslut, kommunernas planer
m. m. inom olika verksamhetsområden och med angivande av olika långtgående
åtgärder för att dämpa den kommunala volymutvecklingen gjordes
bedömningen att denna ändå riskerade att öka med ca 3,5% 1981. En
sådan utveckling bedömdes i första hand gå ut över den privata konsumtionen.
Enligt kommunförbundens prognos i höst blir ökningen nu ca 3%
för år 1981 medan konjunkturinstitutet förutser en ökning om ca 3.5%.
Regeringen ansluter sig till kommunförbundens bedömning, men föredraganden
understryker att åtgärder kan bli nödvändiga för att begränsa
ökningen.

1 den nu aktuella propositionen anmäler föredraganden att utrymmet för
kommunal konsumtionsökning under åren framöver sannolikt kommer att
visa sig vara väsentligt mindre än vad som tidigare bedömts vara rimligt.
Det pågående arbetet med 1980 års långtidsutredning indikerar enligt föredraganden
att så är fallet.

Statsmakternas åtgärder bör enligt föredraganden i detta läge inriktas på
att påverka det totala finansiella utrymme som står till kommunernas
förfogande. Det är också av största betydelse att statens kostnadsdrivande
detaljreglering av olika verksamheter så långt möjligt upphör. Riksdagen
beslutade tidigare i år att begränsa ökningen av de statliga bidragen till
kommunerna 1981. Bland de besparingar som ingår i regeringens sparplan
återfinns också begränsningar av flera specialdestinerade statsbidrag. Därigenom
minskar det finansiella utrymmet för ökning av den kommunala
konsumtionen. Höjningen av mervärdeskatten påverkar kommunerna i
samma riktning. Utskottet finner det nödvändigt att fortsatta åtgärder
vidtas för att begränsa det finansiella utrymmet inom kommunsektorn
även för åren efter 1981.

FiU 1980/81:10

Föredraganden betonar de enskilda kommunernas och landstingskommunernas
ansvar att anpassa sin verksamhet till de samhällsekonomiska
förutsättningarna. Staten måste givetvis medverka härtill, bl. a. genom att
avstå från att lägga nya uppgifter på kommunerna och genom att ompröva
både vissa tidigare givna uppgifter och kostnadsdrivande normer. Utskottet
noterar i detta sammanhang att regeringen tillsatt en särskild grupp,
stat- och kommungruppen, för att pröva vilka begränsningar som bör
genomföras i den statliga normgivningen. Arbetsgruppen överväger bl. a.
standardkrav, tillsynsmyndigheternas roll och möjligheterna att decentralisera
olika frågor, m. m. Avsikten är att gruppen, i vilken ingår representanter
från kommuner och landstingskommuner, skall arbeta skyndsamt och
successivt avlämna förslag till kostnadssänkande förändringar. 1 propositionen
förutskickas att statsmakterna kan komma att tvingas till mer långtgående
ingrepp för att anpassa volymutvecklingen till de samhällsekonomiska
förutsättningarna.

Riksdagen uttalade på utskottets hemställan vid behandlingen av kompletteringspropositionen
och propositionen om kommunalekonomiska frågor
inför 1981 (FiU 1979/80:25 och FiU 1979/80:40) att staten måste avstå
från att lägga på kommuner och landstingskommuner nya uppgifter och att
staten måste befria kommunerna och landstingskommunerna från vissa av
de åtaganden och uppgörelser som gäller. Utskottet framhöll särskilt att
det inte kan uteslutas att redan fattade reformbeslut kan behöva omprövas
för att nå den erforderliga dämpningen av den kommunala utgiftsökningen.

Dessa utskottets synpunkter måste understrykas med kraft. Den bakgrund
utskottet tecknat i föregående avsnitt ger en helt entydig bild av att
den kommunala konsumtionen inte kan beredas ett expansionsutrymme av
tillnärmelsevis den storlek varmed konsumtionen vuxit under 1970-talet.
Detta konstaterande är inte uttryck för någon negativ värdering av den
verksamhet som kommunerna svarar för utan endast ett konstaterande av
det faktum att våra samlade resurser kommer att växa relativt långsamt
framöver och att de nya resurserna i ökad grad måste länkas över till och
reserveras för industrisektorn.

De närmare avvägningarna i dessa hänseenden får göras i anslutning till
behandlingen av den nya långtidsutredning som inom kort presenteras.
Utskottet finner det emellertid angeläget att redan nu framhålla att åtskilliga
av de uppgifter och åtaganden som statsmakterna - ännu så sent som
under innevarande år - lagt på kommunerna måste omprövas. Redan
befolkningsförändringar som fler pensionärer, fler barn i skolåldern m. m.
leder till en betydande kommunal expansion, vilken måste komma i första
hand. Sedan måste det ankomma på regering och riksdag att genom ändrade
normer etc. göra det möjligt för kommunerna att minska sina insatser på
andra områden. Utskottet ifrågasätter om de steg i denna riktning som tas i
besparingspropositionen är tillräckliga. Det bör ankomma på utskotten vid

FiU 1980/81:10

deras beredning av förevarande ärende att närmare pröva möjligheterna till
ytterligare steg. Det bör också ankomma på regeringen att med utgångspunkt
i bl. a. långtidsutredningens material överlägga med kommunerna
och landstingskommunerna i dessa frågor.

Besparingsprogrammet

I kompletteringspropositionen i våras (prop. 1979/80:150) redovisade
budgetministern en långtidsbudget för perioden 1980/81-1984/85. I
långtidsbudgeten redovisas vilken budgetutvecklingen blir om inga nya
utgiftsåtaganden görs och inga nya beslut fattas om ändrade skatte- och
avgiftsregler. Räknat på så sätt skulle budgetunderskottet i långtidsbudgeten
öka från 58 miljarder kr. till närmare 80 miljarder kr. budgetåret 1984/
85. Det stod klart att det är en utveckling som måste brytas.

Riksdagen antog mot denna bakgrund ett långsiktigt besparingsprogram
för den statliga verksamheten (FiU 1979/80: 40). Det innebar att budgetunderskottets
andel av BNP årligen skulle minskas med en procentenhet
fram till budgetåret 1984/85 eller från 11 till 1% av BNP. Detta innebär att
avsevärda nedskärningar måste göras i redan beslutade utgiftsprogram.

Att fullfölja ett besparingsprogram av den redovisade innebörden är en
uppgift som kräver långtgående åtgärder. Bara att fullfölja långtidsbudgetens
kalkyler vad gäller utgiftsbegränsning är ett mål som statsmakterna
aldrig tidigare försökt nå. Det i våras antagna långsiktiga besparingsprogrammet
innebär en långt hårdare utgiftsprövning.

En omständighet som måste beaktas är att utgifterna räknat i procent
måste öka långsammare än inkomsterna redan för att inte underskottet
skall fortsätta att öka, eftersom inkomsterna i utgångsläget uppgår till
endast tre fjärdedelar av utgifterna. Härtill kommer att en stor del av de
framtida utgiftsökningarna redan är intecknade av de växande ränteutgifterna
för statsskulden.

Utrymmet för statliga skattehöjningar torde vidare vara ytterst begränsat.
De statliga inkomsterna kan därför endast väntas öka i takt med BNPtillväxten.
En genomsnittlig BNP-tillväxt på 2% de närmaste åren skulle
således inte medge att statsutgifterna ökade med mer än 1,5 % i genomsnitt
uttryckt i fasta priser. Detta skall jämföras med en årlig utgiftsökning med
mellan 7 och 8% i fasta priser sedan budgetåret 1975/76. Att bryta utgiftsutvecklingen
är därför, som utskottet framhöll redan i våras, en utomordentligt
svår uppgift. Men uppgiften måste lösas.

I proposition 20 tas nu det första steget i sparplanen. I propositionen
redovisas de föreslagna besparingarna i följande sammanställning.

FiU 1980/81:10

Huvudtitel	Besparing (milj. kr.) Helår
Justitiedepartementet	141
Utrikesdepartementet	108
Försvarsdepartementet	300
Socialdepartementet	1085
varav
Kommunalt bostadstillägg
till pensionärer	(180)
Delpension	(150)
Sjukvård och tandvård	(695)
Kommunikationsdepartementet	399
varav
Statens järnvägar	(300)
Ekonomidepartementet	510
varav
Ändrade principer för fastställande
av basbelopp m. m.	(500)
Budgetdepartementet	92
Utbildningsdepartementet	732
varav
Skolväsendet inkl. kommunal
vuxenutbildning	(294)
Högskolan inkl. studiemedel	(112)
Studiecirklar	(130)
Jordbruksdepartementet	809
varav
Livsmedelssubventioner	(550)
Prisstoppsersättning	(120)
Handelsdepartementet	80
Arbetsmarknadsdepartementet	130
Bostadsdepartementet	1258
varav
Bostadsbidrag	(255)
Räntebidrag	(600)
Kommunala markförvärvslån	(100)
Energisparstöd i befintlig bebyggelse	(300)
Industridepartementet	391
varav
Energihushållning inom näringslivet	(231)
Kommundepartementet	35
Räntor på statsskulden	300
Summa	6370

Helårseffekten av de i programmet föreslagna besparingarna uppgår,
exkl. effekten på statsskuldräntorna, till ca 6,1 miljarder kr. Enligt vad som
redovisas i propositionen utgör drygt 1,1 miljarder kr. av detta belopp
besparingar som inte primärt påverkar hushållen. Exempel på sådana
besparingar är minskning av försvarsutgifterna och föreslagna rationaliseringar
inom statensjärnvägar, vägväsendet m. fl. områden.

FiU 1980/81:10

Drygt 1,1 miljarder kr. avser besparingsåtgärder som riktar sig mot
kommunsektorn, organisationer och företag. Som exempel på dessa besparingar
kan nämnas ändrade regler för utbetalning av statsbidrag till
grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen och
avveckling av bidraget för energibesparande åtgärder inom näringslivet.
Mot bakgrund av möjligheterna att rationalisera och förbilliga berörda
verksamheter förutsätts i propositionen effekterna av dessa besparingar i
allt väsentligt inte komma att vältras över på hushållen.

Återstående del av besparingsprogrammet ca 3,9 miljarder kr. påverkar
på olika sätt hushållens ekonomi. Av det nämnda beloppet avser drygt 1,5
miljarder kr. ett stort antal besparingsposter som påverkar hushållens
ekonomi i den mån de efterfrågar den aktuella typen av samhällsservice.
Hit hör bl. a. taxehöjningar inom SJ och ökade avgifter för läkemedel,
sjukvård m. m. Olika hushåll påverkas på olika sätt av dessa besparingsåtgärder.
Enligt en ren per capita-beräkning blir effekterna av besparingsåtgärderna
knappt 200 kr. per individ och år, anges det i propositionen.
Drygt 2,4 miljarder kr. avser slutligen besparingsåtgärder som påverkar
stora gruppers disponibla inkomst. Av dessa besparingsåtgärder är ändrade
principer för fastställandet av basbelopp m. m., en successiv neddragning
av livsmedelssubventionerna, regeländringar avseende bostadsbidragen
och de kommunala bostadstilläggen samt minskning av räntebidragen
de tyngst vägande.

Nedtrappningen av livsmedelssubventionerna beräknas öka levnadsomkostnaderna
för t. ex. en tvåbarnsfamilj med ca 20 kr. per månad, uppger
föredraganden. För bostadsbidragen och för de kommunala bostadstilläggen
föreslås förändringar som påverkar hushållens ekonomi med sammanlagt
ca 440 milj. kr.

De föreslagna besparingarna skulle minska statsutgifterna med ca 500
milj. kr. innevarande budgetår. Budgetåret 1981/82 skulle statsutgifterna
begränsas med ca 5,1 miljarder kr. och statsinkomsterna öka med ca 500
milj. kr. som följd av åtgärderna.

I den socialdemokratiska partimotionen 71 riktas stark kritik mot förslagen
i propositionen från såväl stabiliseringspolitiska som fördelningspolitiska
utgångspunkter. I motionen understryks att budgetunderskottets
storlek utgör ett stort problem. Motionärerna anför att även om de står fast
vid den långsiktiga strävan att nedbringa budgetunderskottet så vill de till
skillnad från regeringen inte sätta in tyngdpunkten i besparingsåtgärderna i
den nu begynnande lågkonjunkturen. Den nedskärning av den totala efterfrågan
i samhället som regeringen förordar skulle enligt motionärerna leda
till att lågkonjunkturen 1981 ytterligare fördjupas med en kraftig ökning av
arbetslösheten som följd. Man menar i motionen att en sådan åtstramning
även skulle försvåra möjligheterna att på sikt återvinna balans i den svenska
ekonomin.

FiU 1980/81:10

I den socialdemokratiska partimotionen kritiseras besparingsprogrammet
också från fördelningspolitisk synvinkel. Särskilt kritiseras effekterna
av den föreslagna nya basbeloppsberäkningen.

I motionen betonas att åtgärder snarast måste vidtas för att främja
investeringar och framtidssatsningar. I motionen redovisas en rad åtgärder
som syftar till denna expansion inom områdena industripolitik, forskning
och utveckling, bostadsbyggande och energipolitik. I motionen läggs vidare
fram ett särskilt program mot inflationen och förslag till skatteomläggning
för 1981.

Av de i propositionen redovisade besparingar där socialdemokraterna
anser att mer preciserade förslag föreligger, 3,6 miljarder kr., accepteras
ca 1,8 miljarder och avvisas förslag till ett ungefär lika stort belopp. Bland
de besparingar som avvisas återfinns förslaget om begränsning av rätten
till delpension (utom i vad avser egenföretagare), och de föreslagna ändrade
principerna för fastställande av basbelopp. Vidare går motionärerna
emot att sänka statsbidragen till grund- och gymnasieskolan, och de motsätter
sig också den minskning av livsmedelssubventionerna som föreslagits
tillden 1 januari 1981.

Vid sidan härav föreslår socialdemokraterna egna besparingar i statlig
och kommunal konsumtion till ett belopp av drygt 900 milj. kr. Ett stort
belopp härav utgörs av besparingar inom försvaret. Vidare föreslås höjda
avgifter och taxor till ett beräknat belopp per helår om drygt 800 milj. kr.
samt vissa ytterligare besparingar. Sammanlagt beräknar motionärerna de
egna besparingarna uppgå till 1,8 miljarder kr., dvs. samma belopp som
man går emot i regeringsförslaget. I motionen återfinns ytterligare förslag
vilka sammantaget skulle öka budgetunderskottet.

Vänsterpartiet kommunisterna kritiserar i sin motion 96 regeringens
motiveringar till förslagen i propositionen, främst att det skulle finnas en
skarp motsättning mellan den offentliga sektorns och industrins tillväxt.
Enligt motionärernas mening är den kommunala sektorns ökning ingen
orsak till den minskade industrisysselsättningen. Däremot är det en lycka
för sysselsättningsläget i landet att kommunerna har kunnat ge flera jobb
när industrin sviktar. Statens ökade roll är ett svar på kapitalismens
utveckling, som ställer krav om mera samhälleliga lösningar, heter det i
motionen.

I motionen betonas att statens budgetunderskott kan vara nödvändigt
för samhällets utveckling och inte alls behöver vara ett uttryck för ett
ansvarslöst liv över tillgångarna. Statliga budgetunderskott är inte i sig av
ondo. De kan i själva verket gynna ekonomisk utveckling, befordra den
ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och därför leda till en starkare
samhällsekonomi.

Vänsterpartiet kommunisterna går emot sådana besparingsförslag, som
enligt partiets mening drabbar pensionärer och sjuka, liksom bl. a. minsk -

FiU 1980/81:10

ningen av livsmedelssubventionerna, men godtar en rad smärre besparingar
i propositionen. De lägger alternativa förslag, bl. a. en betydande
begränsning av försvarsutgifterna. De föreslår vidare en omläggning av
stödet på bostadsmarknaden och lägger en rad förslag på skatteområdet.

Utskottet tar i det följande upp de anförda synpunkterna och argumenten
till diskussion.

Utskottet kan först konstatera att det råder en betydande överensstämmelse
mellan regeringens syn och den syn som kommer till uttryck i den
socialdemokratiska partimotionen när det gäller Sveriges ekonomi i ett
långsiktigt perspektiv. Nuvarande kraftiga obalanser i utrikesbaians och
statsbudget måste rätas upp, industrisektorn måste få expandera och såväl
den offentliga som den privata konsumtionen stå tillbaka. Det råder stor
enighet om att det måste till offensiva åtgärder för att få den nödvändiga
industriella expansionen till stånd. I fråga om de medel som närmast bör
komma till användning finns dock skilda meningar.

Det måste vidare konstateras att vänsterpartiet kommunisterna har en
från övriga riksdagspartier avvikande uppfattning rörande den roll statsutgifterna
och budgetunderskottet spelar som orsak till de nuvarande balansproblemen.
Vpk synes vara av den meningen att det stora budgetunderskottet
alls inte utgör något problem utan i stället stärker ekonomin.
Utskottet är här av en helt annan uppfattning.

Utskottet har i det föregående sökt redovisa de ofrånkomliga krav vi nu
står inför när det gäller att nå en bättre balans mellan vad vi producerar och
vad vi förbrukar. Den utveckling som bragt oss in i ett läge med svår
obalans gentemot vår omvärld och snabbt stigande utländsk skuldsättning
måste brytas. Så långt borde råda enighet. Givetvis kan man tolerera visst
underskott i statens budget om samtidigt sparandet i samhället i övrigt är
så stort att staten kan finansiera sitt underskott genom lån inom landet. Så
har också skett i tidigare perioder i vårt land. Att ett budgetunderskott
leder till utlandsupplåning kan också accepteras om det är fråga om upplåning
som används till investeringar. Det nya är att statsbudgetens underskott
de senaste åren redovisar en närmast explosiv utveckling upp till det
nuvarande underskottet om ca 50 miljarder kr., vilket framtvingat en ökad
utlandsupplåning för konsumtionsändamål.

Detta stora underskott får också effekter på ränteläge och investeringar.
Efter hand som underskottet ökat har staten genom att utnyttja sin möjlighet
till förtur på kredit- och kapitalmarknaderna trängt undan andra låntagare,
i första hand företag med dålig likviditet, bl. a. mindre och medelstora
företag. Också hushållen har fått försämrad tillgång till lånekapital
via bankväsendet men har genom sin lägre räntekänslighet lättare att
tränga ut företagssektorn då det gäller högränteupplåning på andra delar av
kreditmarknaden. Räntan har drivits upp, varigenom också investeringar

FiU 1980/81:10

drabbats. Färre projekt blir lönsamma när räntekostnaden ökar. Trots att
investeringarna på senare år varit lägre än tidigare har sparandet inte räckt
till att finansiera det växande budgetunderskottet. I nuläget måste ca 20 av
de 50 miljarderna i underskott täckas genom utlandslån.

En ofta förbisedd verkan av det stora budgetunderskottet är vidare de
stora räntekostnader som för lång tid framöver kommer att tynga statsbudgeten.
Innevarande budgetår uppgår de till drygt 20 miljarder kr. och stiger
med ca 6 miljarder kr. för vaije år som budgetunderskottet ligger kvar på
denna nivå. Även om underskottet kan bringas ned i fast penningvärde
kommer räntorna som en ofrånkomlig följd av det kvardröjande underskottet
att öka år från år. Om man lyckas hindra budgetunderskottet att öka
ytterligare i absoluta tal, kommer statsskulden att likväl stiga från f. n. 200
miljarder kr. till bortåt 500 miljarder kr. år 1985.

Det är dessa ofrånkomliga fakta som bildar bakgrund till kraven om
besparingar på statsbudgeten.

1 den socialdemokratiska motionen menar man att även om åtgärder för
att begränsa budgetunderskottet är mycket angelägna så bör dessa inte
sättas in i den utsträckning som föreslås i regeringsförslaget i nuvarande
konjunkturskede. Då skulle efterfrågan sjunka alltför kraftigt vilket skulle
kunna få till följd att de företag som skall bära upp den nödvändiga
industripolitiska offensiven får problem. Vi kan då hamna i en nedåtgående
spiral med sänkt efterfrågan och sjunkande produktion men med kvarstående
balansbrister.

Utskottet vill gärna tillstå att den avvägning vi nu måste göra är svår.
Vårt handlingsutrymme är litet. Det måste emellertid göras klart att den
sanering av statsbudgeten som vi måste göra är en så stor och långsiktig
uppgift att den inte kan anpassas till mer kortsiktiga efterfrågeförändringar
i ekonomin. De besparingsåtgärder som föreslås är i sina väsentliga stycken
av strukturell och långsiktig art. De slår igenom fullt ut med betydande
eftersläpning. För att vid nästa konjunkturuppgång undvika en upprepning
av de senaste årens otillräckliga utveckling av vår industrisektor måste vi
redan under lågkonjunkturen beslutsamt genomföra de strukturella förändringar
som behövs för att den svenska ekonomin i framtiden skall fungera
tillfredsställande. Det gäller enligt utskottets mening att nu bryta utgiftstrenderna,
att bryta den automatik som finns inbyggd i statsbudgeten.
Samtidigt måste incitamenten för den enskilde att öka sina arbetsinsatser
förbättras. Kommuner, landstingskommuner och enskilda organisationer
måste i ökad utsträckning ta eget ansvar för sin ekonomiska verksamhet
genom att det statliga stödet begränsas. I ökad utsträckning måste kostnader
i statsverksamheten redovisas.

Utskottet vill också framhålla att det sparprogram som nu förelagts
riksdagen bara är ett inslag i den politik som nu måste bedrivas för att
återvinna ekonomisk balans. Det finns ett nära samband mellan de erforderliga
besparingarna i statlig och kommunal verksamhet å ena sidan och

FiU 1980/81:10

åtgärder för att främja industrins investeringar, trygga näringslivets kapitalförsörjning,
kraftigt minska oljeberoendet och förbättra arbetsmarknadens
funktionssätt å andra sidan. Dessa åtgärder är alla av avgörande
betydelse för att förbättra bytesbalansen och få vår ekonomi att fungera på
ett sådant sätt att människors sysselsättning och sociala trygghet kan
upprätthållas.

Den närmare avvägningen av efterfrågan under år 1981 får ske med
användande av skattepolitiken och med sysselsättningspolitiska åtgärder.

Utskottet noterar i sammanhanget att motionärerna genom sitt ställningstagande
också tar avstånd från den politik den dåvarande socialdemokratiska
regeringen förde åren 1970-1972, då liknande, ehuru mindre
dramatiska, yttre förutsättningar förelåg. Utskottet vill också påpeka att
expansion i lågkonjunktur förutsätter vilja och förmåga till åtstramning i
högkonjunktur. De förslag som under perioden hösten 1978-våren 1980
lagts av socialdemokraterna, och som till sin natur varit starkt expansiva,
talar mot att motionärerna med framgång skulle vara i stånd att genomdriva
denna del av en effektiv stabiliseringspolitik.

Vad slutligen gäller de fördelningspolitiska effekterna är utskottet av den
meningen att besparingsåtgärderna med nödvändighet måste drabba hela
folkhushållet och således påverka levnadsvillkoren för stora grupper i
samhället. Det är hela folket som har konsumerat över tillgångarna och då
måste också hela folket vara med och lämna bidrag till restaureringen av
statsfinanserna. Samtidigt står det klart att besparingsåtgärderna inte får
drabba de grupper som är mest utsatta i samhället.

Som framhålles i statsministerns anförande i propositionen är det särskilt
viktigt i ett åtstramningsläge att upprätthålla en socialt medveten
fördelningspolitik. Utskottet konstaterar att det är en huvudlinje i regeringens
besparingsplan. När inflationsskyddet i pensionssystemet begränsas
aviseras samtidigt fortsatt särskilt stöd till dem som bara har folkpension
eller liten ATP. De höjda avgifterna vid läkarbesök och medicinuttag
kombineras med högkostnadsskydd för de mest utsatta grupperna. Höjd
ersättning vid arbetslöshet aviseras.

Lika viktigt är att de samlade åtgärderna ges en sådan inriktning att de
fördelas efter bärkraft. Enligt utskottets mening sker detta. Begränsningen
av inflationsskyddet föreslås få samma utformning i pensionssystemet och
i skattesystemet. Riksdagen kommer vidare att få ta ställning till en rad
propositioner som innebär led i samma politik. Bl. a. föreslås beskattningen
av realisationsvinster skärpt. En lag mot skatteflykt läggs fram. Enligt
utskottets mening måste insatser som görs över budgeten i fördelningspolitiskt
syfte i än högre grad än hittills koncentreras till de mest behövande. I
propositionen slås detta fast.

Utskottet vill understryka att det även av fördelningspolitiska skäl är
nödvändigt att genomföra omfattande besparingsåtgärder redan nu. Ty om
vi nu lugnt och metodiskt kan inleda den nödvändiga dämpningen av de

Fil) 1980/81:10

offentliga utgifternas tillväxt kan vi ta den hänsyn till de svagaste grupperna
som en solidariskt inriktad välfärdspolitik kräver. Om målet att skydda
de allra mest utsatta i vårt samhälle torde det råda en allmän politisk
enighet. Börjar vi emellertid inte anpassningsprocessen nu så kommer de
raskt stigande budget- och bytesbalansunderskotten i kombination med en
galopperande inflation att framtvinga extraordinära krisåtgärder. Då blir
åtstramningarna så hårda att sysselsättningen inte kan upprätthållas. Då
riskerar välfärdspolitiken att urholkas väsentligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till de nu aktuella riktlinjerna
för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken som återfinns i den
socialdemokratiska motionen 71 liksom de riktlinjer som anges i vänsterpartiet
kommunisternas motion 96.

I propositionen redovisas en reviderad beräkning av statsbudgetens
inkomster för budgetåren 1980/81 och 1981/82. Det senare året har beräknats
utifrån en revidering av långtidsbudgeten med hänsyn till de nya
löneavtalen för 1980 och vissa antaganden om löneutvecklingen för 1981.
Dessutom har de beslutade skattehöjningarna beaktats liksom de i proposition
20 framlagda besparingsförslagen. Resultatet av budgetprövningen för
de olika anslagen budgetåret 1981/82 kommer att redovisas först i budgetpropositionen
i januari 1981. Beräkningarna framgår av nedanstående ta -

bell.

Tabell. Statsbudgetens inkomster, utgifter och saldo budgetåren 1979/80—1981/82
enligt besparingspropositionen (miljarder kr., löpande priser)

	1979/80 prel. utfall	1980/811	1981/82'
Inkomster	133	160	164
Utgifter	183	212	224
Saldo	50	52	60
Andel av BNP	10,2	9.6	10.2

1 Enligt alternativet med den lägre löneökningen.

I långtidsbudgeten beräknades underskottet för innevarande budgetår
uppgå till ca 11 % av BNP. Genom de löneökningar som inträffat sedan i
våras och genom de höjningar av de indirekta skatterna som beslutats har
saldot kunnat nedbringas med en procentenhet av BNP. Sänkningen beror
emellertid till stor del på att uppbörden av kommunalskatt ökar snabbare
än motsvarande utbetalningar.

Detta får återverkningar på efterföljande år om löneökningstakten avtar
framöver. Bilden torde således vara att det långsiktiga budgetunderskottet
i de beräkningar som nu föreligger blir ungefär oförändrat som andel av
BNP.

Slutsatsen är att vi nätt och jämnt klarar det budgetpolitiska åtstramningsprogrammets
första steg. trots rätt betydande höjningar av den indirekta
beskattningen.

FiU 1980/81:10

Riksdagens behandling av sparplanen

Utskottet vill sammanfattningsvis konstatera att åtgärder för att begränsa
statens utgifter nu är ofrånkomliga. Det uppställda programmet för att
under en femårsperiod minska underskottet i statsbudgeten kan inte skjutas
upp.

Det måste starkt understrykas att det sparprogram som nu förelagts
riksdagen bara är ett första steg. Ytterligare steg måste snarast följa om vi
skall kunna få balans i ekonomin. Det innebär att ett systematiskt
besparingsarbete måste pågå under lång tid framöver. Som redovisas i
propositionen får den form som nu valts för besparingsarbetet ses som en
exceptionell företeelse orsakad av nödvändigheten att snabbt få till stånd
beslut med verkan redan under budgetåret 1980/81 och för att få i möjligaste
utsträckning full effekt under budgetåret 1981/82. I fortsättningen
torde besparingsarbetet väsentligen vara en del av det ordinarie budgetarbetet,
även om man nog måste räkna med att det även framöver kan bli
fråga om beslut under löpande budgetår. Utskottet vill också understryka
vad som anförs i propositionen om att det är nödvändigt att tillse att
anvisade belopp vad avser myndighetanslag och liknande anslag inte
överskrids. Inga dylika överskridanden bör medges under löpande budgetår.

Det är uppenbart att ansvaret för att besparingsprogrammet kan fullföljas
i mycket hög grad vilar också på riksdagen. Sett i perspektivet att det
som regeringen nu föreslår bara utgör ett första steg i ett långsiktigt
besparingsprogram är det nu mindre fråga om huruvida omfattande besparingar
kan accepteras än vilka besparingar, som måste komma i första
hand och vilka besparingar man kan genomföra först senare och efter visst
utredningsarbete.

I den mån man vid beredningen av en föreslagen åtgärd finnér att en viss
besparing inte bör genomföras så bör annan besparingsåtgärd med minst
motsvarande effekt föreslås. Utskottens ansvar bör emellertid gå längre. I
perspektivet att riksdagen har bundit sig för flera års kommande besparingar
i nu gällande program och verksamheter måste det finnas områden som
av utskotten redan nu kan pekas ut som lämpliga besparingsområden. Det
är rimligt att ett arbete i detta syfte påbörjas redan i samband med resp.
utskotts beredning av de nu föreslagna besparingsåtgärderna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen uttalar att vad utskottet anfört om inriktningen av
besparingsåtgärderna i statsverksamheten skall vara vägledande
vid behandling av förslagen i bilagorna 1 — 14 till proposition
1980/81: 20 och de med anledning av propositionen väckta motionerna.

FiU 1980/81:10

2. att riksdagen med anledning av proposition 1980/81:20 såvitt nu
är i fråga och med avslag på motionerna 1980/81:71 yrkandet 1
såvitt nu är i fråga och 1980/81:96 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
inriktningen av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 17 november 1980

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s). Torsten Gustafsson
(c), Paul Jansson (s), Arne Gadd (s), Bo Siegbahn (m). Per-Axel Nilsson
(s). Rolf Rämgård (c). Lennart Blom (m). Roland Sundgren (s). Christina
Rogestam (c). Christer Nilsson (s). Olle Wästberg i Stockholm (fp). Mona
S:t Cyr (m) och Karin Flodström (s).

Reservation

Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd. Per-Axel Nilsson, Roland
Sundgren, Christer Nilsson och Karin Flodström (alla s) anser att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Den nu framlagda propositionen 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten
m. m. innebär att vi står vid en skiljeväg i svensk politik. I
motion 1980/81:71 anförs att:

Allt sedan maktskiftet 1976 har vi socialdemokrater varnat för den
utveckling som ändå ägt rum och för konsekvenserna av denna utveckling.
Våra alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken har konsekvent
utformats i syfte att tillgodose de grundläggande kraven på politiken,
nämligen att grava obalanser inte får tillåtas uppkomma. Regeringspartierna
har konsekvent avvisat vår analys av läget och våra konkreta alternativ.
Den situation vi fruktat och försökt förebygga är nu ett faktum.

Utskottet kan för sin del instämma i denna beskrivning av läget. Den
svenska ekonomin präglas i dag av flera grundläggande balansbrister. Till
de viktigaste ekonomiska problemen hör, som också framhålls i motion 71:

- Låg ekonomisk tillväxt

- Försämrade reallöner

- Vidgade ekonomiska klyftor

- Raserade statsfinanser

- Växande underskott i bytesbalansen

FiU 1980/81:10

— Stigande inflation

— Ras i industriinvesteringarna

— Kris i bostadspolitiken

— Handlingsförlamning i energipolitiken

— Tilltagande regional obalans.

Den internationella ekonomiska utvecklingen och de höjda oljepriserna
har självfallet spelat en betydande roll för den utveckling vi haft. Det måste
likväl enligt utskottets mening framhållas att ansvaret vilar tungt på regeringen
för att man inte förmått möta dessa problem.

Det ekonomiska läget hösten 1980

Det står nu enligt utskottets uppfattning helt klart att vi är på väg in i en
konjunkturavmattning.

- Exportorderingången har minskat kraftigt under de senaste månaderna.
I den senaste industribarometern från konjunkturinstitutet i september
i år framhålls: ”Orderingången till den svenska industrin sjönk kraftigt
under tredje kvartalet i år och det med oväntad styrka. I synnerhet exportefterfrågan
har fallit mycket snabbt . Detta utgör en bottennotering i

barometersammanhang. Hemmaefterfrågan har sjunkit långsammare men
ordernedgången är ändock betydande.” Företagen räknar enligt barometern
med en fortsatt markant försämring mot slutet av året.

- Efterfrågan på arbetskraft börjar nu mattas av. Antalet personer
varslade om uppsägningar, permitteringar och korttidsvecka uppgick under
tredje kvartalet i år till 19700 mot drygt 5000 personer under motsvarande
period 1979.

- Antalet öppet arbetslösa uppgick till 92000 personer i oktober i år,
vilket var 14000 fler än i oktober i fjol.

- Bostadsbyggandet ligger på en låg nivå. Antalet påbörjade lägenheter
januari-september i år uppgick till 33 300 mot 37400 under motsvarande
period 1979.

- Förväntningarna inom handeln såsom de registreras i varuhandelsbarometern
tyder på vikande försäljning under fjärde kvartalet i år.

Trots avmattningstendenserna rullar inflationen vidare. Under den senaste
tolvmånadersperioden, oktober 1979-oktober 1980, uppgick prisstegringarna
till hela 15,7%. Vi ligger nu snart i inflationstoppen bland
länderna i OECD-området.

De ekonomiska utsikterna inför 1981 är dystra. Konjunkturinstitutet
förutser i sin höstrapport en klart dämpad tillväxt och en kraftig ökning av
arbetslösheten. Bytesbalansunderskottet torde även nästa år bli över 20
miljarder kr.

Enligt utskottets uppfattning är vi nu på väg att hamna i ett läge av ren
stagflation, dvs. vikande produktion och sysselsättning men fortsatt snabb
inflation.

I detta allvarliga läge föreslår regeringen åtgärder som ytterligare däm -

Fil) 1980/81:10

par efterfrågan. Utskottet avvisar en sådan politik. Budgetpolitiken kan
inte göras oberoende av den ekonomiska politiken i stort. Även om utskottet
delar den långsiktiga strävan att det är nödvändigt att nedbringa budgetunderskottet,
vill utskottet till skillnad från regeringen inte sätta in tyngdpunkten
i besparingsåtgärderna i den nu begynnande lågkonjunkturen.
Den nedskärning av den totala efterfrågan i samhället som regeringen
förordar och som i första hand riktar sig mot hushållens köpkraft skulle
nämligen leda till att lågkonjunkturen 1981 ytterligare fördjupas med en än
kraftigare ökning av arbetslösheten som följd.

En åtstramning nu skulle enligt utskottets uppfattning även försvåra
möjligheterna att på sikt återvinna balans i den svenska ekonomin. En rad
företag skulle tvingas slå igen och andra skulle nödgas inskränka driften.
Härigenom skulle den svenska ekonomin stå dåligt rustad inför nästa
högkonjunktur med en mindre produktionsapparat än tidigare. En ökning
av efterfrågan i ett sådant skede skulle till stor del resultera i ökad import.
Även exportindustrin skulle då stå sämre rustad att möta en internationell
uppgång av efterfrågan. Som följd härav skulle bytesbalansunderskottet
öka ytterligare. Vi riskerar då att föra in den svenska ekonomin i en
nedåtgående spiral med minskande efterfrågan som medför att en del av
produktionskapaciteten slås ut, vilket i sin tur föder nya krav på begränsningar
av efterfrågan osv. och allt detta utan att någonsin leda till vare sig
intern eller extern balans.

Offensiv politik för tillväxt — kamp mot inflationen

Utskottet vill slå fast att såväl de svåra strukturella balansproblemen
som de påfrestningar den nu begynnande konjunkturnedgången kan medföra
måste mötas med en framåtsyftande, offensiv politik.

De offensiva insatserna bör främst ske inom områdena näringspolitik,
forskning och utveckling, bostadsbyggande, energipolitik och skattepolitik.
Bland de åtgärder som presenteras i motion 71 och som nu snabbt bör
sättas in märks bl. a.:

— En struktur- och utvecklingsfond inrättas redan från den 1 januari
1981 och tilldelas därvid ett anslag på 1000 milj. kr. Fonden bör emellertid
kunna bevilja krediter utöver denna ram. Därför bör en statlig garanti
utfärdas som ger fonden möjlighet att genom egen upplåning öka finansieringsverksamheten.

— SJ bör ges ökade resurser. Totalt innebär motionsförslaget en investering
på helårsbasis om 205 milj. kr. utöver SJ:s långsiktiga investeringsprogram.
För innevarande budgetår anvisas 100 milj. kr. utöver tidigare anvisade
anslag.

— Fem utvecklingsbolag inrättas inom områdena transportsystem,
hjälpmedel inom utbildningsområdet, medicinsk teknik, miljövårdsteknik
och energiteknik.

— Bostadsbyggandet stimuleras genom att produktionskostnaderna

FiU 1980/81:10

temporärt tas ner genom att momsen slopas för de lägenheter som påbörjas
fr. o. m. den 1 december 1980 till utgången av år 1981. Samtidigt skall den
garanterade bostadsräntan vid hyres- och bostadsrätt sänkas med 0,4
procentenheter till 3,0%. Vidare införs en tvåårig uthyrningsgaranti i enlighet
med de regler som nu gäller för hyresförlustlån. Denna temporära
garanti skall gälla för lägenheter påbörjade under motsvarande tidsperiod
som momsbefrielsen.

Utskottet ansluter sig till dessa och övriga förslag till åtgärder som
närmare presenteras i motion 71.

Enligt utskottets uppfattning utgör inflationen tillsammans med underskotten
i bytesbalans och statsbudget i dagsläget de allvarligaste problemen
i den svenska ekonomin. Inflationsbekämpningen bör därvidlag
sättas i första rummet eftersom inflationen i mångt och mycket är roten till
underskotten i ekonomin och allmänt undergräver ekonomins och hela
samhällets förmåga att fungera.

För inflationsklimatet i stort blir utgången av 1981 års avtalsrörelse
kritisk. Den avgörande förutsättningen för att kunna åstadkomma ett klart
brott i inflationsutvecklingen är att de nominella lönehöjningarna 1981 kan
hållas på en låg nivå, samtidigt som realinkomsten bibehålls för de stora
löntagargrupperna.

Ett första steg i en antiinflationspolitik bör därför vara att skapa goda
förutsättningar för nästa avtalsrörelse. En särskilt viktig åtgärd i detta
sammanhang är att skatteomläggningen för 1981 ges en sådan utformning
att det blir möjligt för löntagarna att bibehålla oförändrade reallöner med
låga nominella löneökningar. Skatteomläggningen måste även ges en fördelningspolitiskt
rättvis profil. Utskottet ansluter sig därför till det förslag
till skatteomläggning för 1981 som redovisas i motionen 71. För att detta
förslag skall vara möjligt att förena med en lugn pris- och löneutveckling är
det vidare nödvändigt att införa ett allmänt prisstopp i början av nästa år.

För att ytterligare hålla tillbaka prisstegringarna bör matsubventionerna
utgå med oförändrat belopp samt vissa åtgärder vidtas för att hålla nere
hyrorna i nyproduktionen av bostäder.

Med den här föreslagna inriktningen av politiken borde det enligt utskottets
uppfattning vara möjligt att nå en halvering av prisstegringstakten
mellan 1980 och 1981, dvs. från en prisstegring på ca 14% till ca 7%.

Kan vi lyckas få ned prisstegringarna så pass mycket läggs också en god
grund för 1982. Inflationsförväntningarna dämpas allmänt i ekonomin, och
vi kan successivt ta oss ur den nuvarande spiralen av kraftiga prisstegringar
som driver fram höga nominella lönekrav som i sin tur driver upp prisoch
kostnadsutvecklingen etc.

FiU 1980/81:10

Besparingar i statsverksamheten

Som redovisas i såväl propositionen som i den socialdemokratiska motionen
är det samhällsekonomiska såväl som det statsfinansiella läget nu så
utsatt att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen rätt.

Utskottet kan inte dela den syn som kommer till uttryck i motionen 96
(vpk) att underskottet i statsbudgeten härvid saknar intresse. Enligt utskottets
mening finns ett uppenbart samband mellan det jättelika underskott
som vuxit fram under den borgerliga regeringsperioden och det stora
underskott i vår bytesbalans som vi kan registrera och som nu allvarligt
inskränker vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet. Bytesbalansunderskottet
är ett resultat av den våldsamt snabba nedgången i den offentliga
sektorns och socialförsäkringssektorns sparande. Skall det vara möjligt att
inom rimlig tid minska vårt bytesbalansunderskott — och därmed öka vår
ekonomisk-politiska handlingsfrihet - då måste underskottet i statsbudgeten
begränsas.

En ofta förbisedd verkan av det stora budgetunderskottet är vidare de
stora räntekostnader som för lång tid framöver kommer att tynga statsbudgeten.
Innevarande budgetår uppgår de till drygt 20 miljarder kr. och stiger
med ca 6 miljarder kr. för vaije år som budgetunderskottet ligger kvar på
denna nivå. Även om underskottet kan bringas ned i fast penningvärde
kommer räntorna som en ofrånkomlig följd av det kvardröjande underskottet
att öka år från år. Om man lyckas hindra budgetunderskottet att öka
ytterligare i absoluta tal. kommer statsskulden att likväl stiga från f. n. 200
miljarder kr. till bortåt 500 miljarder kr. år 1985.

Med det anförda avstyrks bifall till de riktlinjer för den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken som anges i motionen 96, såvitt nu är i fråga.

Det finns enligt utskottets mening emellertid anledning att i väsentliga
stycken vända sig också mot den syn på verksamheten i den offentliga
sektorn som kommer till uttryck i propositionen. Där framhålls enligt
utskottets mening den offentliga verksamheten som en enbart tärande del
av folkhushållet, en verksamhet som tar resurser från andra, angelägnare
områden. Utskottet har inte samma schablonartade syn på den offentliga
verksamheten. Denna är vårt viktigaste jämlikhetsskapande instrument,
och den har en viktig roll att spela i en politik som är dynamisk och
tillväxtfrämjande. En rad av de förslag för offensiva åtgärder inom forskning,
utbildning och näringspolitik som redovisas i motionen 71 är uttryck
härför.

Vad därefter gäller det besparingsprogram som läggs fram i propositionen
måste utskottet i likhet med vad som görs i motionen 71 konstatera att
det underlag för beslut som presenteras för riksdagen på en rad punkter är
bristfälligt.

Det mest uppseendeväckande exemplet därvidlag utgör förslaget om en
ny metod för fastställande av basbeloppet.

FiU 1980/81:10

För det första har redan den hittillsvarande utskottsberedningen visat att
de motiveringar för omläggningen som redovisas i propositionen är löst
grundade. Man har i propositionen inte gjort något försök att klargöra i hur
hög grad de ökade inkomsterna för pensionärskollektivet har samband
med den kraftiga ökningen av antalet pensionärer.

Enligt utskottets mening är en sådan analys grundläggande.

För det andra är redovisningen av förslaget som sådant oklart utformad.
Statsministern påstår sålunda att det skulle vara ”oljeprisstegringar och
höjda indirekta skatter” som inte längre skall ingå i värdesäkringen. Men
av vad som sägs på andra ställen i propositionen framgår att effekterna är
betydligt vidare. Statsministern påstår i samma avsnitt att man i propositionen
inte alls gjort några ingrepp mot de mest utsatta grupperna, t. ex. de
handikappade. Utskottet konstaterar att också den uppgiften från statsministerns
sida är direkt vilseledande. Just för de handikappade har värdesäkringen
av basbeloppet den allra största betydelse.

För det tredje är den närmare konstruktionen av det nya basbeloppet
otydligt redovisad. Någon strävan att redovisa de faktiska effekterna av
den nya ordningen kan inte skönjas i propositionen, snarare en strävan att
dölja dessa. Ett minimum borde ha varit att man i propositionen hade
redovisat de skilda möjligheter som finns för att begränsa energiprisernas
genomslag på basbeloppets utveckling och genom exempel sökt belysa de
skilda effekterna.

För det fjärde har regeringen inte ens klart för sig vilka effekter den
föreslagna försämringen av värdesäkringen får. Ekonomiministern säger

nämligen att den ”torde i första hand påverka folkpensioner, ATP pensioner,

delpensioner, studiemedel och bidragsförskott”. Uraktlåtenheten
att för riksdagen redovisa konsekvenserna är så mycket mer upprörande
som regeringen till sitt förfogande har dataregister från vilka det är
möjligt att inhämta information härvidlag. I motionen 71 redovisas inte
mindre än 35 författningar där basbeloppet återfinns.

För det femte har som utvisas i motionen begreppet basbelopp kommit
att spela en viktig roll även utanför lagstiftningen, i försäkringsavtal och i
privata avtal av en rad slag. Det kan enligt utskottets mening knappast
komma i fråga att fatta beslut i fråga om ändrad beräkning av basbeloppet
utan att konsekvenserna på dessa övriga områden belyses.

Regeringen uppger sina besparingar till ca 6.4 miljarder kr. i helårseffekt.
Man har då inräknat effekten på statsskuldräntor av momshöjningen
(300 milj. kr.), dvs. en följd av ett redan fattat beslut. Vidare inräknar man
en engångsbesparing på det militära försvaret med 300 milj. kr. I anslutning
till vad som redovisas i motionen 71 är utskottets bedömning att de egentliga
besparingar som regeringen nu framlägger utarbetade förslag om uppgår
till ca 3,6 miljarder kr. för helår. Återstoden, ett belopp om drygt 2,1
miljarder kr., redovisas ytterst ofullständigt. Även om det mot bakgrund

FiU 1980/81:10

av det prekära statsfinansiella läget enligt utskottets mening är angeläget
att vidta besparings- och rationaliseringsåtgärder i statsverksamheten måste
ställningstagandena därför på en rad punkter anstå till dess ett riktigt
beslutsunderlag föreligger.

Utskottet finnér det också nödvändigt konstatera att det är ett blygsamt
sparbelopp som härrör ur direkta ingrepp i statens egen verksamhet.
Huvuddelen av besparingsförslagen träffar i stället enskilda, kommuner
och organisationer. Genom höjda avgifter och taxor samt försämrade
sociala förmåner minskar köpkraften hos hushållen genom de nu specificerade
förslagen med ca 2,4 miljarder kr. De tills vidare blott aviserade
förslagen innebär åtstramningar på ytterligare ca 1,6 miljarder kr. Kommuner
och församlingar drabbas av försämrade statsbidrag med ca 0,5
miljard kr. Bidragen till organisationer, industrin m.fl. minskar med samma
belopp.

Som utskottet anfört i det föregående måste dessa föreslagna åtgärder
bedömas utifrån stabiliserings- och fördelningspolitiska aspekter.

Utskottet har i det föregående redan pekat på de farhågor det finns
anledning hysa i fråga om den totala efterfrågans utveckling under år 1981.

Vad gäller de fördelningspolitiska effekterna accentuerar sparprogrammet
ytterligare den alltmer orättvisa fördelning som den borgerliga regeringen
drev igenom vid den urtima riksdagen i form av skattehöjningar.
Regeringen vill i propositionen nu göra gällande att förändringarna är
ytterst måttliga och i varje fall inte drabbar de svagaste hushållen. Detta är
inte sant.

Besluten vid den urtima riksdagen om höjningar av momsen och energiskatterna
leder till ökade påfrestningar för främst barnfamiljerna. Dessa
familjer får bara genom de beslutade skattehöjningarna betydande minskningar
av sin disponibla inkomst.

Den föreslagna urholkningen av värdebeständigheten avser stora delar
av det sociala trygghetssystemet (folkpensioner, ATP, delpensioner, handikappersättning,
vårdbidrag, arbetsskadeförsäkring etc.). Därmed påverkas
levnadsstandarden för stora grupper.

I propositionen föreslår regeringen en avveckling av livsmedelssubventioner
m. m. som totalt uppgår till 700 milj. kr. Det betyder att matpriserna,
med hänsyn till moms-effekten, kommer att stiga med ca 850 milj. kr.
Konsumentprisindex kommer att stiga med 0,5% enbart genom dessa
åtgärder. För denna prisökning ges ingen kompensation enligt de nya
reglerna för basbeloppet.

Bostadsbidragen utgör ett av de medel samhället har till sitt förfogande
för att stödja ekonomiskt svaga grupper. Inkomståret 1977 gav bidraget ca
5% av det då normala arbetarhushållets disponibla inkomst. Den borgerliga
regeringen har fört en medveten politik i syfte att urholka bostadsbidragen
till barnfamiljer och andra. Nära 200000 hushåll har under de senaste

FiU 1980/81:10

åren sålunda förlorat sina bostadsbidrag. Den utvecklingen kommer med
regeringens politik att fortsätta. Vid vårriksdagen genomdrev regeringen
att inkomstgränsen för oreducerat bidrag för ensamstående med barn
sänktes från 38000 till 30000 kr. Dessa försämringar inträffar den 1 januari
1981. Också för makar med barn och hushåll utan barn sker ändringar till
det sämre.

En särskild grupp som kan väntas få stora försämringar i fråga om sitt
bostadsstöd är de studerande vid högskolorna m.fl. Regeringen föreslår
nämligen att studiemedel — som huvudsakligen är återbetalningspliktiga -skall räknas som inkomst vid prövning av rätten till bostadsbidrag. För
många kan det röra sig, även vid förvärvsinkomster under dem som en
studerande kan ha och likväl få fulla studiemedel, om försämringar med
100 kr. i månaden. Tillsammans med urholkningen av studiemedlens värdebeständighet
blir det betydande summor.

Även pensionärer med kommunalt bostadstillägg berörs.

Regeringen aviserar i propositionen sin avsikt att föreslå ändrade regler
för räntebidragen i bostadsbeståndet. En besparing om 600 milj. kr. skall
därmed nås. En förändring av detta slag får den fördelningspolitiska konsekvensen
att ränteavdragen i stället kommer att öka. Räntebidragsförlusten
kan därför ge en ringa minskning av den disponibla inkomsten hos höginkomsttagaren,
en stor hos den med lägre inkomster.

Här har redovisats de förändringar som är av mer direkt karaktär. Men
därutöver medför regeringens förslag att den enskildes utgifter för att
begagna den offentliga servicen blir högre. Mest markant är detta på
sjukvårdens område. Äldre och barnfamiljer är de som drabbas hårdast av
en sådan höjning.

Besparingsåtgärderna från regeringens sida är i inte ringa utsträckning
en övervältring av kostnader, som staten hittills svarat för, på kommunerna.
Det mest uppenbara exemplet är minskningen av statsbidraget till
skolan, där kommunerna åläggs att fortsätta att driva samma verksamhet
men med mindre resurser.

Utskottet kan inte acceptera denna inriktning av fördelningspolitiken.

Den kommunala ekonomin

Kommuner och landstingskommuner spelar en central roll i svenskt
samhällsliv. Genom den kommunala självstyrelsen har vi kunnat decentralisera
beslutsfattandet för viktiga delar av vår välfärd till regionala och
lokala församlingar. Kommunerna har givits ansvar för verksamheter som
är en central del av den sociala välfärden och där stora eftersatta behov
fortfarande föreligger. Därmed har reformpolitiken kunnat få en bred förankring
hos de enskilda människorna.

Detta har gjort att den kommunala verksamheten under lång tid expanderat
snabbt. Som understryks i motion 71 utgör den nu en så stor del av
samhällsekonomin att den måste ägnas ökad uppmärksamhet då den eko -

FiU 1980/81:10

nomiska politiken utformas. Med de stora obalanser i ekonomin som vi nu
fått är det nödvändigt att en större del av produktionsresultaten går till
ökad export och ökad kapitalbildning. Detta begränsar utrymmet för konsumtionsökningar
— både i fråga om privat och offentlig konsumtion.
Likväl kommer den kommunala sektorn — med tanke på de fortfarande
stora eftersatta behoven och på sektorns betydelse för sysselsättningsutvecklingen
- med all säkerhet att även i framtiden växa snabbare än
många andra sektorer.

Utskottet vill betona att den nödvändiga dämpningen av den kommunala
expansionen måste komma till stånd i planerade former. Med tanke på att
staten i så hög grad styr utvecklingen inom den kommunala sektorn genom
normer och föreskrifter samt genom bidragsbestämmelser. har också statsmakterna
ett betydande ansvar för hur denna dämpning av ökningstakten
skall kunna genomföras. Innebörden i det av riksdagen under våren 1979
fattade beslutet om kommunernas ekonomi är att frågor rörande den
kommunala verksamhetens omfattning och även större förändringar i
statsbidragsgivningen i förväg bör diskuteras vid de överläggningar som
sedan ett antal år äger rum mellan regeringen och kommunförbunden. Den
kommunalekonomiska utredningen förordade sådana diskussioner som en
lämplig form för att behandla de ekonomiska förhållandena mellan dessa
båda sektorer. Därvid kan och bör även övergripande prioriteringsfrågor
diskuteras.

Regeringen driver numera en politik som innebär att man bryter mot den
av riksdagen beslutade ordningen. Regeringens politik inriktas enbart på
att urholka kommunernas finansiella ställning för att den vägen tvinga fram
en dämpning av expansionstakten. Detta görs utan att man samtidigt lägger
fram förslag som skulle minska de kommunala åtagandena.

Det finns enligt utskottet risk för att de olika åtgärder mot kommunernas
ekonomi, som nu staplats på varandra, sammantaget får en ännu mer
åtstramande effekt än vad regeringen räknar med i propositionen, med de
allvarliga konsekvenser detta nu skulle få för bl. a. sysselsättningen. Regeringens
analyser bygger dessutom enbart på genomsnittliga bedömningar
för hela den kommunala sektorn. Någon analys av hur förslagen slår för
olika typer av kommuner och landsting görs inte. En sådan analys skulle
dock behöva göras. Vissa åtgärder berör endast obetydligt eller inte alls en
typ av kommuner men har mycket långtgående konsekvenser för andra.
Åtstramningar kan mötas ganska enkelt av en del kommuner, medan de för
andra kommuner kan få närmast förödande verkningar.

Det bör också påtalas att regeringen på några punkter underlåter att följa
riksdagens mycket klara anvisningar om att de kommunalekonomiska
konsekvenserna av olika förslag noggrant skall belysas i propositioner.
Detta gäller t. ex. effekterna på det kommunala skatteunderlaget av urholkade
pensioner m.m. samt av minskade räntebidrag och därmed ökade
ränteavdrag.

FiU 1980/81:10

Enligt utskottets mening skall en omprövning av statsbidragsgivningen
till den kommunala sektorn föregås av ordentliga överläggningar med
företrädare för sektorn. Härvid måste en samlad bedömning göras av
kommunernas ekonomi och deras framtida expansionsutrymme. Så långt
möjligt bör enighet uppnås om hur en lägre expansionstakt i den kommunala
konsumtionen skall uppnås. Staten måste därvid vara beredd att ta sin
del av ansvaret för detta genom att om så erfordras ompröva tidigare
beslut.

Som framgått av vad utskottet anfört i detta och föregående avsnitt av
betänkandet tillstyrker utskottet de riktlinjer för den ekonomiska politiken
och för budgetpolitiken som dras upp i den socialdemokratiska partimotionen
71 såvitt nu är i fråga. Denna utskottets uppfattning bör avspegla sig
i den fortsatta behandlingen i riksdagen.

Vid den beredning som nu förestår i utskotten är det enligt finansutskottets
mening angeläget att helheten i det program för en offensiv ekonomisk
politik som redovisas i motion 71 fullföljs. Det innefattar dels besparingsåtgärder
i betydande omfattning i enlighet med de riktlinjer som redovisas i
motionen och i förevarande betänkande, dels också offensiva åtgärder på
bl. a. näringspolitikens och skattepolitikens områden. Vad utskottet här
anfört bör ges regeringen till känna samt vara vägledande vid den fortsatta
behandlingen i riksdagen av detta ärende.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av proposition 1980/81: 20 såvitt nu är i
fråga och med avslag på motion 1980/81: 96 yrkandet 1 såvitt nu är
i fråga godkänner vad som anförts i motion 1980/81: 71 yrkandet 1
såvitt nu är i fråga och vad utskottet anfört om besparingsåtgärderna
i statsverksamheten samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980