TU 1979/80:25

Trafikutskottets betänkande
1979/80:25

med anledning av motioner rörande vissa bestämmelser i vägtrafikkungörelsen
m. m.

Utskottet har i betänkandet TU 1979/80:2 behandlat motioner angående
trafiksäkerhet, vilka väckts under den allmänna motionstiden under
riksmötet 1978/79. I detta betänkande behandlas motioner om trafiksäkerhetsfrågor,
vilka väckts under den allmänna motionstiden under innevarande
riksmöte.

Motionerna

I motionen 1979/80:167 av Stig Alftin (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om möjligheterna att genomföra fortbildning i
trafikkunskap och regelbundna hälsokontroller av förare.

I motionen 1979/80:209 av Elisabeth Fleetwood (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om skyndsam försöksverksamhet med temperaturvarning
för vissa vägsträckor i enlighet med vad som i motionen föreslagits.

I motionen 1979/80:300 av Ove Karlsson m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär återinförande av bestämmelser i terrängtrafikkungörelsen
om att backanordning på terrängskoter skall finnas.

I motionen 1979/80:431 av Jan-Eric Virgin (m) yrkas att riksdagen uttalar
att vid prov för erhållande av körkort skall ingå även frågor om uppträdande
och åtgärder i samband med viltolyckor i trafiken.

I motionen 1979/80:537 av Blenda Littmarck (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om att 75 § 2 st vägtrafikkungörelsen upphävs.

I motionen 1979/80:916 av Maj Pehrsson och Stina Andersson (båda c)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skyldighet för
gångtrafikant att, på väg som saknar gångbana, i mörker vara försedd med
reflexanordning eller lykta.

I motionen 1979/80:1334 av Pär Granstedt (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om åtgärder så att nymonterade bilbälten kommer att
förses med enhetliga lås.

I motionen 1979/80:1355 av Lennart Pettersson (s) yrkas att riksdagen
anhåller att regeringen snarast framlägger förslag om obligatorisk användning
av bilbälte också för baksätespassagerare.

1 Riksdagen 1979180. 15 sami. Nr 25

TU 1979/80:25

I motionen 1979/80:1356 av Sixten Pettersson (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att motionen överlämnas till utredningen om transport av
farligt gods för beaktande.

I motionen 1979/80:1540 av Olof Palme m. fl. (s) yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkandet 4), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om hastighetsbegränsning.

I motionen 1979/80:1741 av Eric Rejdnell och Margot Håkansson (båda
fp) yrkas att riksdagen uttalar sig för att en utredning tillsätts som får i
uppdrag att snarast se över frågorna kring och om bilbältet.

I motionen 1979/80:1748 av Allan Åkerlind (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att alla generella hastighetsbegränsningar som visar mer än
50 km i timmen som högsta tillåtna hastighet på vägar utanför tätorter skall
omvandlas till rekommenderade hastigheter.

Utskottet

Motioner som berör vägtrafikkungörelsen (1972:603), VTK

I den socialdemokratiska partimotionen 1979/80:1540 yrkas, såvitt nu är i
fråga (yrkandet 4), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om hastighetsbegränsning. Motionärerna framhåller
därvid att enligt uppgifter från trafiksäkerhetsverket (TSV) minskade genom
den tillfälliga hastighetsbegränsningen sommaren 1979 - då högsta tillåtna
hastighet sänktes från 110 till 90 km i timmen - antalet omkomna med inte
mindre än 40 procent på de aktuella vägsträckorna. Detta sägs bekräfta ett
självklart faktum, nämligen att lägre fart också medför minskad olycksrisk.
Motionärerna framhåller vidare att bränsleförbrukningen samtidigt gick ned
med 2,6 procent, vilket skall jämföras med en beräknad ökning på mellan 3
och 4 procent. Mot bakgrund av det anförda föreslås att TSV ges i uppdrag att
i ökad utsträckning införa hastighetsbegränsning till 90 km i timmen.

Utskottet vill med anledning av motionen erinra om riksdagens beslut år
1979 (prop. 1978/79:36, TU 1978/79:10, rskr 1978/79:127), varigenom lades
fast ett system med en allmän differentierad hastighetsbegränsning. Systemet
byggde i sin tur på en försöksverksamhet, genom vilken TSV samt
rikspolisstyrelsen och statens vägverk tagit fram en metod för att fastställa
lämplig hastighetsgräns med hänsyn till väg- och trafikförhållandena.
Metoden utgår från att olyckskvoten används som trafiksäkerhetsmått och
innebär i princip att varje framställning om en höjning av hastighetsgräns
prövas mot ett visst högsta olyckskvotsvärde. I betänkandet framhöll
utskottet att möjligheten att med beaktande av trafiksäkerhetens krav
anpassa hastighetsgränserna till vad som upplevs som rimligt av trafikanterna
är en viktig förutsättning för att bestämmelserna skall efterlevas. Utskottet

TU 1979/80:25

konstaterade att det prövade systemet hade haft gynnsamma effekter från
trafiksäkerhetssynpunkt. Ett system med den principiella uppläggning som
redovisats borde därför fastläggas. Samtidigt borde olika frågor som rör
hastighetsregleringen studeras vidare i syfte att uppnå ökade trafiksäkerhetsvinster.

Med anledning av nämnda uttalanden har regeringen uppdragit åt TSV att
i samråd med rikspolisstyrelsen ytterligare utveckla systemet med differentierade
hastighetsgränser. Så har också skett och numera tillämpas ett
förfinat system där förutom olyckskvoten även vägens bredd och linjeföring
beaktas. Vidare tas stor hänsyn till trafikbuller och energiåtgång. När den
särskilda hastighetsbegränsningen upphörde den 16 oktober 1979 höjdes -efter en prövning enligt detta system - hastigheten till 110 km i timmen på ca
75 procent av de aktuella vägsträckorna. För närvarande pågår en
fortlöpande uppföljning av vad denna återgång till en högre hastighet har
inneburit, särskilt med avseende på förändringar i olyckskvoten.

Även utskottet finner det angeläget att man tar till vara de positiva
erfarenheterna från den ifrågavarande särskilda hastighetsbegränsningen.
Det är också enligt utskottets mening viktigt att, såsom skett, viss
restriktivitet iakttas vid bestämmandet av hastighetsgränser över 90 km i
timmen. Emellertid torde redan det förfinade systemet för differentiering av
hastighetsgränserna i sig medföra sådan restriktivitet. Utskottet förutsätter
också att TSV fortlöpande prövar frågor av det slag varom här är fråga och
därvid särskilt beaktar förändringar i olyckskvoten. På grund av det anförda
synes något särskilt uppdrag till TSV att i ökad utsträckning införa
hastighetsbegränsningar till 90 km i timmen ej vara erforderligt. När det
gäller frågan om särskilda åtgärder för att minska bränsleförbrukningen får
utskottet hänvisa till vad utskottet anfört om energibesparande åtgärder på
trafikområdet i betänkandet TU 1979/80:18 med anledning av motioner om
den statliga trafikpolitiken. Motionsyrkandet i fråga bör på grund av det
anförda ej föranleda någon särskild riksdagens åtgärd.

I motionen 1979/80:1748 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
alla generella hastighetsbegränsningar som visar mer än 50 km i timmen som
högsta tillåtna hastighet på vägar utanför tätorter skall omvandlas till
rekommenderade hastigheter.

Utskottet har tidigare, senast i det av riksdagen godkända betänkandet TU
1979/80:2, behandlat en motion av likartad innebörd. Utskottet hänvisade i
det sammanhanget till ett tidigare uttalande i ämnet - TU 1978/79:10 - varvid
utskottet framhållit att olika frågor som rörde hastighetsregleringen borde
studeras vidare i syfte att uppnå ökade trafiksäkerhetsvinster. I ett sådant
sammanhang syntes även frågan om rekommenderade farter kunna prövas i
en eller annan form inom ramen för gällande system. Slutligen underströks
vikten av att bilisterna genom lämplig information bibringas sådan förståelse
för hastighetsgränserna att de av dem upplevs som meningsfulla. Dessa

1* Riksdagen 1979180. 15 sami. Nr 25

TU 1979/80:25

uttalanden ägde enligt utskottet alltjämt giltighet och i viss utsträckning
syntes även syftet med den ifrågavarande motionen kunna tillgodoses. På
grund av det sålunda anförda avstyrkte utskottet motionen.

Utskottet finner nu ej skäl frångå sin tidigare bedömning och avstyrker
därför den här berörda motionen. Samtidigt vill utskottet framhålla att det ej
kan dela motionärens uppfattning att det förhållandet att en majoritet av
bilisterna överträder hastighetsbestämmelserna skulle motivera slopandet av
de generella hastighetsbegränsningarna. I stället bör - såsom utskottet
tidigare uttalat - informationen utformas på ett sådant sätt att hastighetsgränserna
upplevs som meningsfulla. Enligt utskottet är det också viktigt att
kunna ingripa mot hastighetsöverträdelser redan innan en olycka har
inträffat. Att, såsom motionären förordat, kunna beivra överträdelser av
rekommenderade hastigheter i de fall då en olycka har hänt är enligt
utskottets uppfattning ett jämförelsevis dåligt instrument för att åstadkomma
höjd trafiksäkerhet.

I motionen 1979/80:916 (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lag om skyldighet för gångtrafikant att, på väg som saknar
gångbana, i mörker vara försedd med reflexanordning eller lykta.

Den i motionen aktualiserade frågan har vid upprepade tillfällen prövats
av riksdagen. Utskottet har därvid betonat vikten av att ansträngningar görs
för att genom information och propaganda höja användningsfrekvensen
beträffande reflexer eller lykta för gångtrafikanter på väg i mörker. Däremot
har utskottet ej varit berett att föreslå lagstiftningsåtgärder i ämnet.
Utskottet anser alltjämt att detta är den riktiga vägen att gå när det gäller att i
detta hänseende höja trafiksäkerheten för de oskyddade trafikanterna.
Arbetet med att genom olika slag av information uppnå detta syfte pågår
också ständigt inom såväl TSV som vissa intresseorganisationer. Frågan
behandlas vidare av trafiksäkerhetsutredningen. Under hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionen i fråga.

1 motionen 1979/80:537 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om
att 75 § 2 st VTK upphävs. I bestämmelsen föreskrivs att förare av
motordrivet fordon skall vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att
fordonet brukas av annan. En överträdelse av bestämmelsen bestraffas
jämlikt 164 § 1 st 5 p VTK med böter högst 500 kr. Enligt motionen har
bestämmelsen tolkats så att en förare under straffansvar är skyldig att låsa sitt
fordon för att hindra att detta tillgrips av annan. Att på detta sätt
straffbelägga en underlåtenhet är enligt motionären ägnat att nedsätta
tilltron till rättssamhället, varför bestämmelsen bör upphävas.

Utskottet har i det tidigare berörda betänkandet TU 1979/80:2 behandlat
en motion med enahanda yrkande. Utskottet framhöll däri att den
ifrågavarande bestämmelsen har tillkommit på grund av den internationella
överenskommelse som regeringen träffat genom 1968 års konvention
angående vägtrafik, den s. k. Wien-konventionen. Motsvarande stadgande i

TU 1979/80:25

konventionen syftar uttryckligen till att förhindra olycka. Stadgandet i VTK
avser därför egentligen ej att förhindra biltillgrepp. Utskottet uttalade vidare
att föreskriften ej kan anses som betydelselös ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Med hänsyn härtill och då den bygger på ett internationellt åtagande ansåg
sig utskottet ej berett att föreslå att straffbestämmelsen i fråga hävs.
Utskottet förutsatte emellertid att regeringen har sin uppmärksamhet riktad
på problemet och i lämpligt sammanhang tar upp frågan till eventuell förnyad
prövning. Under hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet motionen i
fråga.

Utskottet finner ej skäl att frångå sin tidigare bedömning i ämnet och
avstyrker därför den nu berörda motionen.

Frågor som rör användningen och konstruktionen av bilbälten har tagits
upp i tre motioner. I motionen 1979/80:1334 (c) yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om åtgärder så att nymonterade bilbälten kommer att
förses med enhetliga lås. I motionen 1979/80:1355 (s) yrkas att riksdagen
snarast framlägger förslag om obligatorisk användning av bilbälte också för
baksätespassagerare. Slutligen yrkas i motionen 1979/80:1741 (fp) att
riksdagen uttalar sig för att en utredning tillsätts som får i uppdrag att snarast
se över frågorna kring och om bilbältet.

När det gäller den först berörda frågan anser utskottet nu liksom tidigare
att det får anses betydelsefullt att bilbälten förses med en enkel och
lätthanterlig låsmekanism och att olikheter i låskonstruktionerna elimineras.
I betänkandet 1977/78:2 hänvisade utskottet till att dessa frågor uppmärksammats
inom TSV samt inom Nordiska trafiksäkerhetsrådet, som nyligen
behandlat en rapport i ämnet. Resultatet av pågående arbete borde enligt
utskottet avvaktas. Såsom framhålls i den nu berörda motionen har dessa
samordningssträvanden hittills inte lett till praktiska resultat i det hänseende
motionären begär. Utskottet vill emellertid framhålla att arbetet med
frågorna för den skull inte avstannat. Hithörande spörsmål behandlas särskilt
inom den internationella standardiseringsorganisationen (ISO), där Sverige
företräds av en expertkommitté inom Sveriges Mekanstandardisering
(SMS). I kommittén ingår representanter för bl. a. TSV, Väg- och
trafikinstitutet (VTI) och bilindustrin. Utskottet anser att den fråga som
tagits upp i förevarande motion i första hand bör lösas genom det sålunda
bedrivna arbetet. Med hänsyn till vad utskottet uttalat om det angelägna i att
finna en tillfredsställande lösning på frågorna förutsätter utskottet att man i
det internationella samarbetet från svensk sida aktivt verkar för att finna en
sådan lösning. Under hänvisning till det anförda avstyrks motionen
1979/80:1334.

Vad härefter angår frågan om obligatorisk användning av bilbälte för
baksätespassagerare framhåller motionären att gjorda undersökningar tyder
på att, om alla baksätespassagerare använde bilbälte, dödstalen i trafiken
skulle kunna sjunka väsentligt. Enligt vad utskottet erfarit torde detta

TU 1979/80:25

antagande vara riktigt. Utförda olycksanalyser visar klart att passagerare är
säkrare om de är fastspända än om de inte använder bilbältet, såväl i framsom
i baksätet. För närvarande lär emellertid - såsom motionären anför -mindre än fem procent av dem som färdas i baksätet använda bilbälte. Mot
bakgrund härav bör informationen om värdet av att använda bilbälte även i
baksätet intensifieras. Först sedan den frivilliga bilbältesanvändningen
väsentligt ökat synes det vara möjligt att införa sådan lagstiftning som
motionären efterlyser. Vidare torde viss ytteligare forskning på området vara
önskvärd. Det gäller särskilt frågor som rör s. k. bilbältesgeometri, dvs.
bältets anläggning mot kroppen. Det har nämligen visat sig att ett bälte med
olämpligt placerade fästpunkter kan förorsaka allvarliga skador genom att
retardationskraften tas upp på felaktiga ställen på kroppen. Vid en
sammantagen bedömning av det nu anförda finner sig utskottet f. n. inte
berett att tillstyrka motionärens förslag. Under hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionen 1979/80:1355.

I motionen 1979/80:1741 tas upp frågor som berörts i de båda nyss nämnda
motionerna. Således framhålls att det inte är tillfredsställande med så många
olika sorters bilbälten och fästanordningar. Därför behövs enligt motionärerna
en begränsning av antalet godkända bilbälten. Vidare påpekas att
bilbältesgeometrin ytterligare måste studeras, i all synnerhet innan man inför
bilbältestvång för baksätespassagerare. För att bilbältet även fortsättningsvis
skall få den tilltro av gemene man som är önskvärd måste enligt motionärerna
kraven på bilbältet ökas. I regel är det fästpunkternas placering som är
problemet. Vidare provas inte bilbältet i sin rätta miljö, dvs. i den bil vari det
skall sitta.

Även utskottet finner det angeläget att forskningen kring bilbältet
utvecklas i den riktning motionärerna förordat. Viktigt är också att det även i
dessa frågor sker ett internationellt samarbete i avsikt att uppnå en
långtgående standardisering. Med hänsyn till vad utskottet i det föregående
anfört, till pågående forskningsarbeten och till berörda standardiseringssträvanden
torde emellertid någon särskild utredning i ämnet f. n. ej erfordras.
Utskottet avstyrker därför motionen i fråga.

Förarutbildning

Frågor som rör förarutbildning tas upp i två motioner. I motionen
1979/80:167 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheterna att genomföra fortbildning i trafikkunskap och regelbundna
hälsokontroller av förare. I motionen 1979/80:431 (m) yrkas att riksdagen
uttalar att vid prov för erhållande av körkort skall ingå även frågor om
uppträdande och åtgärder i samband med viltolyckor i trafiken.

I den först nämnda motionen framhålls att man genom bättre information
och trafikutbildning kan nå ökad trafiksäkerhet. Därför har ställts stora krav
på bättre grundutbildning för att erhålla körkort. Lika viktigt borde det enligt

TU 1979/80:25

motionen vara att ge goda möjligheter till kontinuerlig utbildning, framför
allt en teoretisk sådan med hänsyn till de nya lagar och tillämpningsregler,
nya vägmärken m. m. som tillkommer under åren. Vidare förordas att alla
förare skall genomgå regelbundna hälsokontroller, exempelvis vart tionde
år. Vid hög ålder kunde kontrollen ske ännu tätare.

I motionen 1979/80:431 framhålls som lämpligt att införa ett obligatoriskt
moment i körkortsutbildningen som syftar till att informera och utbilda
eleverna i färdigheter att bemästra situationer i samband med viltolyckor i
trafiken. Samtidigt skulle upplysning kunna ges om speciellt viltrika stråk vid
större vägar inom det län där eleven får sin körkortsutbildning.

Utskottet vill när det gäller de nu berörda frågorna hänvisa till det arbete
som bedrivs inom trafiksäkerhetsutredningen. Utredningen har bl. a. att
behandla frågor som rör körkortsutbildning. I sitt senaste delbetänkande (Ds
K 1979:11) Trafikant- och förarutbildning har utredningen tagit upp
spörsmål av det slag som aktualiserats i motionen 1979/80:167. Utredningen
erinrar i betänkandet om att frågan om periodisk förnyelse av körkort
tidigare behandlats i ett flertal offentliga utredningar. Sålunda belystes
frågan i bilförarutredningens betänkande (SOU 1965:42) Körkortet och
trafikutbildningen. Utredningen ansåg sig inte kunna förorda en allmän
periodisk förarkontroll. Som motiv härför angavs att den eventuella vinsten
från trafiksäkerhetssynpunkt inte stod i rimligt förhållande till den kontrollorganisation
som erfordras. Departementschefen anslöt sig till utredningens
ståndpunkt. I körkortsutredningens betänkande (SOU 1970:26) Körkort och
körkortsregistrering togs frågan upp på nytt. Där föreslogs att körkorten
skulle förnyas periodiskt och att giltighetstiden skulle vara tio år. Huvudmotivet
var att körkortet skulle rätt kunna fylla sin uppgift som behörighetsoch
legitimationshandling. Utredningen ansåg vidare att en sådan förnyelse
skulle skapa ökade möjligheter att införa någon form av periodisk
förarkontroll. Föredragande departementschefen (prop. 1971:65) anslöt sig
till utredningens förslag och framhöll att man genom regelbundna utbyten av
körkort kunde få en anknytning till omprövning av förarkompetensen för det
fall att man i framtiden skulle finna en sådan motiverad. Genom 1972 års
körkortslagstiftning infördes den föreslagna bestämmelsen att körkort skulle
bli ogiltigt om det inte förnyades inom en tioårsperiod (15 § körkortslagen).
Med anledning av föredragandens uttalanden och med hänsyn till att nästa
omgång utbyte av körkort torde börja i slutet av år 1982 har trafiksäkerhetsutredningen
ansett sig böra överväga om det kan vara motiverat att
utbyte av körkortshandlingen förenas med en omprövning av förarkompetensen.
Utredningen hänvisar i frågan till en rapport från transportforskningsdelegationen
(1978:8) Äldre bilförares säkerhet. Därvid konstateras
att, när det gäller att ta ställning till om och när en omprövning av
hälsotillstånd och körskicklighet är motiverad, frågan huruvida den eventuella
vinsten från trafiksäkerhetssynpunkt står i rimlig proportion till de
samhällsekonomiska konsekvenserna är av avgörande betydelse. Utredning -

TU 1979/80:25

en har inte kunnat finna belagt att så är fallet och föreslår därför att frågan än
en gång skjuts på framtiden. Det är enligt utredningen emellertid angeläget
att för framtida ställningstagande bättre underlag finns tillgängligt. En
intensifierad forskning på området sägs därför vara nödvändig. Utredningen
avser att slutföra sitt uppdrag under år 1980.1 slutbetänkandet kan enligt vad
utskottet erfarit även frågor som rör förarutbildningen komma att aktualiseras.

Även utskottet finner det angeläget att förarutbildningen fortlöpande ses
över och att frågor av det slag motionärerna berört därvid beaktas. Av det
föregående torde emellertid framgå att hithörande frågor behandlas av
trafiksäkerhetsutredningen, vars arbete befinner sig i ett slutskede. Som
också framhållits har utredningen i ett av sina betänkanden direkt berört en
av de nu motionsledes väckta frågorna. Vid sina överväganden med
anledning av utredningens förslag har alltså regeringen att ta ställning i denna
fråga. Utskottet förutsätter att i sammanhanget beaktas även spörsmål av
bl. a. de slag som motionärerna behandlat. Någon särskild framställning från
riksdagens sida med anledning av motionerna i fråga synes därför inte
nödvändig. Under hänvisning härtill avstyrker utskottet de berörda motionerna.

Övriga trafiksäkerhetsmotioner

I motionen 1979/80:209 (m) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om
skyndsam försöksverksamhet med temperaturvarning för vissa vägsträckor i
enlighet med vad som i motionen föreslagits. Sådan temperaturvarning
skulle enligt motionen ske genom att stora termometrar sätts ut på vissa
platser, exempelvis i anslutning till servicestationer, vägangivelsetavlor,
informationsskyltar m. m.

Olika typer och instrument för att varna väghållare och trafikanter för
halka har sedan 1950-talet prövats med växlande framgång, såväl i Sverige
som utomlands. De senaste proven har utförts av VTI på uppdrag av statens
vägverk. Proven har avsett att utveckla en väderstation i syfte att förbättra
väghållarens beslutsunderlag genom att i förväg informera om uppkommande
halka och helst automatiskt varna för denna. Den utrustning som
konstruerats registrerar vissa i detta sammanhang viktiga väderleksdata,
såsom luft- och marktemperatur samt luftfuktighet. Registreringen sker med
inställbara tidsmellanrum och de åtta senaste avläsningarna lagras i ett
minne. Informationen är tillgänglig via det allmänna telefonnätet och den ges
i verbal form. På grundval av de uppgifter väghållaren sålunda erhåller kan
han besluta om erforderliga åtgärder i syfte att bekämpa bl. a. halka.
Resultatet av det inom VTI bedrivna arbetet har sammanfattats i en rapport
(1979:183) Automatisk väderstation med verbal informationsöverföring.

Självfallet delar utskottet motionärens uppfattning att man kontinuerligt
måste söka nya vägar och metoder för att höja trafiksäkerheten på gator och

TU 1979/80:25

vägar. När det gäller att komma till rätta med de trafiksäkerhetsproblem som
föranleds av halka kan också något slag av temperaturvarnare vara av värde.
Emellertid framstår härvid den i motionen förordade lösningen som mindre
lämplig. Orsaken härtill är att en uppgift enbart om temperatur på vägbanan
eller i luften inte är tillfyllest för att kunna bedöma förekomsten av halka på
vägen. Snarast föreligger en risk att en sådan uppgift kan föranleda bilisterna
att dra felaktiga slutsatser om vägbanans skick och invagga dem i en falsk
säkerhet. I stället förefaller den av VTI bedrivna försöksverksamheten som
en bättre lösning på det i motionen aktualiserade problemet, och en
vidareutveckling av de angivna väderstationerna är enligt utskottets mening
angelägen. Försöksverksamheten i fråga torde f. ö. i allt väsentligt tillgodose
syftet med den ifrågavarande motionen. Under hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionen.

I motionen 1979/80:300 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
återinförande av bestämmelser i terrängtrafikkungörelsen om att backanordning
på terrängskoter skall finnas. Motionärerna erinrar därvid om att det
tidigare föreskrevs i 11 § terrängtrafikkungörelsen (1972:594) att backanordning
skulle finnas i de fall skoterns vikt översteg 200 kg. Bestämmelsen
upphävdes under hösten 1979. Motionärerna framhåller att skotern i många
sammanhang används som arbetsredskap. Eftersom den vidare är relativt
tung måste det från arbetarskyddssynpunkt ses som mycket otillfredsställande
att fordonet saknar backningsanordning. Många olyckstillbud sägs ha
inträffat där utgången skulle kunnat bli mycket allvarligare om inte
backningsanordning funnits.

När kravet på backväxel togs bort motiverades åtgärden med att kravet i
vissa sammanhang setts som ett exempel på bestämmelser som leder till
onödigt krångel utan att ge några egentliga fördelar. Det bör nämligen
erinras om att TSV hade möjlighet att medge dispens från det berörda kravet
och att så var vanligt förekommande. Från TSV har framhållits att man inte
kunnat finna någon anledning att kräva att det skall finnas backväxel på
snöskotrar, vare sig från trafiksäkerhetssynpunkt eller av annan orsak. Såvitt
är känt för TSV har avsaknaden av backningsanordning inte heller förorsakat
någon olycka. Denna uppfattning bekräftas bl. a. i en undersökning som
företagits vid regionsjukhuset i Umeå och som avser snöskoterolycksfall
under vintersäsongen 1978-1979. Även utförda prov som avsett att utröna
behovet av backväxel på snöskoter bekräftar den uppfattning som redovisats
från TSV. Proven har även visat att skoterns totala vikt inte varit av
avgörande betydelse för möjligheten att hantera en skoter efter stopp eller
fastkörning i terräng. Slutligen må framhållas att de snöskotrar som används
som arbetsredskap regelmässigt är försedda med backningsanordning.
Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte finna att det föreligger något
behov av att återinföra kravet på en backväxel hos snöskotrar och avstyrker
därför den berörda motionen.

TU 1979/80:25

I motionen 1979/80:1356 (m) framhålls att riskerna från olycksfalls- och
miljösynpunkt vid transport a v farligt gods är betydande. En säkerhetsåtgärd
som bör prövas är ett system med dubbelkommando av vissa lastfordonstyper.
Det yrkas i motionen att riksdagen hos regeringen begär att motionen
överlämnas till utredningen om transport av farligt gods för beaktande.

Utredningen (K 1979:01) om transport av farligt gods tillkallades efter
regeringens bemyndigande den 11 januari 1979. Enligt direktiven för
utredningen (Dir 1979:1) har den särskilt förordnade utredaren att göra en
samlad översyn av frågorna när det gäller transport av farligt gods och bl. a.
överväga nya eller förbättrade regler för nationella vägtransporter av sådant
gods. Vidare bör undersökas om det föreligger behov av auktorisation av
dem som utför ifrågavarande transporter. Redan av direktiven framgår
således att utredaren har att överväga olika lösningar för att åstadkomma den
förbättring i säkerhetshänseende som motionären efterlyser. Med hänsyn
härtill synes ej erforderligt att särskilt överlämna den berörda motionen för
utredningens beaktande. Utskottet avstyrker därför motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen lämnar utan åtgärd motionen 1979/80:1540
yrkandet 4 om hastighetsbegränsning till 90 km i timmen,

2. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1748 om utformningen
av de generella hastighetsbegränsningarna,

3. att riksdagen avslår motionen 1979/80:916 om skyldighet för
gångtrafikant att i mörker bära reflexanordning eller lykta,

4. att riksdagen avslår motionen 1979/80:537 om upphävande av
skyldigheten att låsa motorfordon,

5. att riksdagen

a. avslår motionen 1979/80:1334 om enhetliga lås på bilbälten,

b. avslår motionen 1979/80:1355 om obligatorisk användning av
bilbälte för passagerare i baksäte,

c. avslår motionen 1979/80:1741 om bilbälten,

6. att riksdagen

a. avslår motionen 1979/80:167 om fortbildning i trafikkunskap,
m. m.,

b. avslår motionen 1979/80:431 om körkortsutbildningen,

7. att riksdagen avslår motionen 1979/80:209 om temperaturvarning
för vägtrafikanter,

8. att riksdagen avslår motionen 1979/80:300 om backväxel på
snöskoter,

TU 1979/80:25

9. att riksdagen avslår motionen 1979/80:1356 om ökad säkerhet
vid transport av miljö- och hälsofarligt gods.

Stockholm den 6 maj 1980

På trafikutskottets vägnar
BERTIL ZACHRISSON

Närvarande: Bertil Zachrisson (s), Rolf Clarkson (m), Bertil Jonasson (c).
Essen Lindahl (s). Rolf Sellgren (fp). Nils Hjorth (s). Rune Torwald (c).
Birger Rosqvist (s), Sixten Pettersson (m), Olle Östrand (s). Anna
Wohlin-Andersson (c), Ove Karlsson (s), Per Stenmarck (m). Rune
Johansson (s) och Erik Börjesson (fp).

Reservationer

1. Hastighetsbegränsning till 90 km i timmen (mom. 1)

Bertil Zachrisson, Essen Lindahl, Nils Hjorth, Birger Rosqvist, Olle
Östrand, Ove Karlsson och Rune Johansson (alla s) anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ”Även
utskottet” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande lydelse:

Även utskottet finner det angeläget att man tar till vara de positiva
erfarenheterna från den ifrågavarande särskilda hastighetsbegränsningen.
Dessa erfarenheter med en markant minskning av såväl antalet omkomna
som olycksriskerna borde dock enligt utskottets mening ha beaktats i större
utsträckning och därvid föranlett en mindre omfattande återgång till den
högre hastighetsgränsen 110 km i timmen. Detta synes särskilt befogat när
det gäller vägsträckor i anslutning till storstadsregioner. Redan de trafiksäkerhetsvinster
som härigenom erfarenhetsmässigt skulle kunna uppnås talar
med styrka för att TSV bör ges sådant uppdrag som förordas i motionen.
Härtill kommer de möjligheter till bränslebesparingar som framhållits i
motionen. Dessa kan uppnås inte endast genom en lägre hastighet utan även
genom ett förändrat körsätt, bl. a. med undvikande av onödiga hastighetsförändringar.
För att uppfylla nu nämnda strävanden bör såsom motionärerna
anfört en intensiv information om hastighetens betydelse för säkerheten
i trafiken och dess samband med energibesparing och renare luft komma
till stånd. Vad utskottet nu anfört bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

TU 1979/80:25

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med anledning av motionen 1979/80:1540 yrkandet
4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om hastighetsbegränsning till 90 km i timmen,

2. Backväxel på snöskoter (mom. 8)

Bertil Zachrisson, Essen Lindahl, Nils Hjorth, Birger Rosqvist, Olle
Östrand, Ove Karlsson och Rune Johansson (alla s) anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”När kravet”
och slutar med ”berörda motionen.” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del instämma i vad motionärerna anfört om behovet
av en backväxel på snöskotern. Såsom framhålls i motionen har många
olyckstillbud inträffat där utgången skulle ha kunnat bli mycket allvarligare
om inte backningsanordning funnits. Det är därför främst från arbetarskyddssynpunkt
angeläget att det berörda kravet på backväxel åter förs in i
terrängtrafikkungörelsen. Det förhållandet att en sådan bestämmelse i något
sammanhang kan ses som exempel på onödigt krångel och byråkrati är enligt
utskottets mening av underordnad betydelse i jämförelse med strävan att
åstadkomma ett bättre arbetarskydd. Även andra slag av åtgärder - såsom
införande av generell hastighetsbegränsning - för att komma till rätta med de
problem i form av olycksfall, buller och andra miljöstörningar som
förorsakas av att snöskotrar framförs i höga hastigheter är enligt utskottets
mening nödvändiga. Under hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet
bifall till motionen i fråga.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:300 hos regeringen
begär återinförande av bestämmelsen i terrängtrafikkungörelsen
om att backanordning på terrängskoter skall finnas,

GOTAB 65118 Stockholm 1980