SoU 1979/80:39

Socialutskottets betänkande
1979/80:39

med anledning av motioner om skriftliga deklarationer mot livsförlängande
åtgärder, om forskning på svårt sjttka patienter och om
ändring i obduktionslagen

Motionerna

I motionen 1979/80:502 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om utredning i enlighet med Europarådets rekommendation
i vad gäller sjukas skriftliga deklaration mot livsförlängande
åtgärder.

I motionen 1979/80:1646 av Knut Billing (m) hemställs att riksdagen
uttalar vad i motionen anförts om att den självklara rätten till en värdig död
oundgängligen måste respekteras och inte stå tillbaka för den medicinska
forskningens intresse.

I motionen 1979/80:1670 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar anta ett i motionen framlagt förslag till lag om ändring i
obduktionslagen (1975:191). Förslaget redovisas på s. 2.

1 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 39

SoU 1979/80:39

2

Förslag till
Lag om ändring i obduktionslagen (1975:191)

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ obduktionslagen (1975:191) skall ha
nedan angiven såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

1 §

Denna lag rättsmedicinsk undersökning.

2 §

Obduktion får medgivit detta.

3 §

Saknas medgivande som avses i
2 § får obduktion icke äga rum, om
den avlidne eller nära anhörig till
honom har uttalat sig emot det eller
åtgärden eljest kan antagas stå i strid
med den avlidnes eller nära anhörigs
uppfattning. Icke heller får obduktion
äga rum om den avlidne muntligen
eller skriftligen tagit tillbaka
sådant medgivande.

Saknas medgivande som avses i
2 §, får obduktion företagas om det
behövs för att orsaken till dödsfallet
skall kunna fastställas eller viktig
upplysning angående sjukdoms beskaffenhet
erhållas. Är dödsorsaken
känd får dock obduktion icke äga
rum, om den avlidne eller nära
anhörig till honom har uttalat sig
emot det eller åtgärden eljest kan
antagas stå i strid med den avlidnes
eller nära anhörigs uppfattning.

I fall som avses i 3 § skall, där det
kan ske och icke särskilda skäl talar
emot, nära anhörig till den avlidne
underrättas om obduktionen innan
denna äger rum.

Är dödsorsaken känd får obduktion
icke påbörjas förrän skälig tid
förflutit efter underrättelsen.

Nära anhörig till den avlidne skall,
där det kan ske, underrättas om
obduktionen innan denna äger rum,
för såvitt inte medgivande som avses i
2 § föreligger. Obduktion får icke
påbörjas förrän skälig tid förflutit
efter underrättelsen.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

SoU 1979/80:39

3

Skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder

Efter hemställan av riksdagen (SoU 1974:31, rskr 294) tillkallades år 1974
sakkunniga (S 1974:09) med uppdrag att utreda vissa frågor beträffande
sjukvård i livets slutskede (SLS-utredningen). De sakkunniga skulle bedriva
utredningsarbetet med utgångspunkt i vad socialutskottet anfört i det av
riksdagen godkända betänkandet SoU 1974:31 om bl. a. dödsbegreppet och
rätten att avstå från livsuppehållande behandling. Beträffande frågan om
livsuppehållande insatser framhöll utskottet att som ett led i översynen av
problemen kring sjukvård i livets slutskede det kunde finnas skäl att
uppmärksamma de mera speciella frågor av humanitär, etisk och juridisk
natur som är förknippade med livsuppehållande behandling. Enligt utskottets
mening borde utredningsarbetet i denna del inriktas på en kartläggning
av problemställningarna och en vägledande diskussion. De närmare övervägandena
härvidlag borde ankomma på utredningen. Utredningsarbetet
borde avse livsuppehållande insatser vid svår eller obotlig sjukdom samt i fall
då personer genom sitt handlande visat att de inte önskar leva längre.
Arbetet borde enligt utskottet bedrivas från utgångspunkten att aktiv
eutanasi alltjämt skall vara förbjuden. Utskottet ansåg att mycket starka skäl
talade för att det liksom tidigare måste ankomma på vederbörande läkare att
avgöra vilken behandling som skall ges patienten. Med hänsyn härtill och då
förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka allvarligt skulle kunna
rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi ville utskottet inte förorda en
ändrad lagstiftning på området. Utskottet kunde inte heller ställa sig bakom
förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad
skriftlig viljeförklaring. Utskottet framhöll att, som flera remissinstanser
pekat på, det skulle vara förenat med betydande olägenheter från både
praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring från
patienten bindande verkan.

År 1976 behandlade utskottet en motion i vilken begärdes att SLSutredningen
skulle få i uttryckligt uppdrag att utreda frågan om rätten för en
gravt hjärnskadad patient att genom en tidigare avgiven viljeförklaring avstå
från livsuppehållande åtgärder. I sitt av riksdagen godkända betänkande
SoU 1976/77:12 erinrade utskottet om att Europarådets parlamentariska
församling nyligen hade antagit en rekommendation om de sjukas och
döendes rättigheter. I denna rekommenderades Europarådets ministerkommitté
att uppmana de enskilda länderna att inom särskilda undersökningskommittéer
utreda bl. a. frågan om skriftliga deklarationer varigenom läkare
ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder, särskilt i fall då
irreversibelt bortfall av hjärnfunktionen föreligger. Utskottet ansåg att det
med hänsyn till den fortgående debatten på området framstod som
uppenbart att SLS-utredningen närmare skulle belysa den av motionärerna
upptagna frågan.

SLS-utredningen publicerade i november 1978 rapporten (SOU 1978:82)
Läkaren och den svårt sjuke patienten. Rapporten har utarbetats av

1* Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 39

SoU 1979/80:39

4

Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. Av delegationens tio
ledamöter är fem valda av Läkaresällskapet. Övriga är utsedda av LO, TCO,
SACO, publicistklubben och medicinska forskningsrådet.

Delegationen anordnade i september 1977 ett symposium kring ämnet
Läkaren och den svårt sjuke patienten till vilket bl. a. sakkunniga inom
juridik och teologi inbjudits. Rapporten bygger delvis på synpunkter som
framfördes vid detta symposium. I rapporten sägs beträffande skriftliga
viljeförklaringar om att avstå från behandling bl. a. följande (s. 38).

När delegationen vid symposiet 1974 diskuterade medicinsk behandling i
livets slutskede, berördes också den vid den tidpunkten aktualiserade frågan
om möjlighet för en person att genom skriftlig förklaring fastställa efter vilka
principer behandlingen skulle genomföras om han skulle drabbas av
olycksfall eller bli obotligt sjuk eller senil, så att han inte längre vore i stånd
att fatta beslut om sin egen framtid (bil. 1.1). En sådan förklaring torde,
ansågs det, ej kunna anses juridiskt likvärdig med testamente om kvarlåtenskap.
Den borde betraktas som information, väga tungt vid bedömningen
och tillmätas högre värde än anhörigas upplysningar. Juridiskt bindande
ansågs den dock icke vara. Delegationen har inte funnit anledning frångå
detta sitt tidigare gjorda ställningstagande. En av patienten tidigare uttalad
önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i
överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl
genomtänkt, normalpsykologiskt beslut.

SLS-utredningen avlämnade i oktober 1979 sitt huvudbetänkande (SOU
1979:59) I livets slutskede. Utredningen anför bl. a. följande (s. 60).

Vad beträffar frågan om möjlighet för en person att genom skriftlig
förklaring fastställa efter vilka principer behandlingen skall genomföras om
man skulle drabbas av olycksfall eller bli obotligt sjuk eller senil delar
utredningen den inställning som delegationen tagit. En sådan förklaring kan
inte anses juridiskt likvärdig med ett testamente om kvarlåtenskap. Den bör
betraktas som information och väga tungt vid bedömningen. Juridiskt
bindande kan den dock inte anses vara. En av patienten tidigare uttalad
önskan att slippa behandling bör således kunna respekteras om den står i
överensstämmelse med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl
genomtänkt, normalpsykologiskt beslut.

Utredningens förslag är f. n. föremål för remissbehandling.

Forskning på svårt sjuka patienter

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik har i ett uttalande
Etiska synpunkter på vård under livets slutskede anfört (SOU 1978:82 bilaga
1 s. 51).

Varje sjuk människa bör, när döden nalkas, så långt möjligt beredas
tillfälle att värdigt förbereda sig för livets oundvikliga slut. I det livets
slutskede, då återvändo till en meningsfylld tillvaro är utesluten och döden
bedöms vara nära förestående, bör därför de sjukvårdande insatserna på ett
naturligt sätt koncentreras på den fundamentala personliga omvårdnaden.

SoU 1979/80:39

5

Läkarens främsta uppgift bör i detta läge vara att med respekt för den sjukes
integritet lindra hans lidanden.

Höga krav måste ställas på noggrann tillsyn, personlig omvårdnad och
tillbörlig ro i sjukrummet. Det är den ansvarige läkarens sak att avgöra,
vilken medicinsk behandling patientens tillstånd fordrar. Därvid bör han så
långt ske kan försöka tillgodose patientens önskemål och detta även i fall där
denne genom sig svaghet förlorat förmågan att själv råda över sin belägenhet,
men i övrigt bevarat sitt personlighetsmedvetande. Den moderna sjukvårdens
mer avancerade tekniska resurser - såsom blodtransfusion, dropp med
tillförsel av vätska, näring och läkemedel, respiratorbehandling, defibrillering
och pacemaker-behandling ävensom vissa operativa ingrepp - bör
utnyttjas i den omfattning de kan anses vara till gagn för patienten. Här som
eljest måste läkarens handlande styras av hans bedömning av det medicinska
vårdbehovet, icke av föreställningar om skyldighet att ”förlänga patientens
liv” eller ”förkorta hans lidande”.

Läkarens uppgift är att göra den sjukes sista tid så föga ansträngande och så
rofylld som möjligt. Smärtstillande medel kan under denna period tillföras
utan hänsyn till någon tillvänjningsrisk i de doser och med de intervaller som
erfarenheten i varje enskilt fall ger anvisning om. Det är emellertid icke
tillåtet att företa åtgärder i syfte att förkorta patientens liv.

Vid ett möte inom World Medical Association (Världsläkareförbundet) i
Helsingfors år 1964 antogs en deklaration, den s. k. Helsingforsdeklarationen,
med vägledande normer för den i klinisk forskning verksamme läkarens
handlande. Helsingforsdeklarationen har godkänts och antagits av Sveriges
läkarförbund. En ny version av Helsingforsdeklarationen antogs av World
Medical Association i Tokyo år 1975. I den senare versionen av deklarationen
stadgas att medicinska forskningsförsök inte får igångsättas om de inte
godkänts av en forskningsetisk nämnd. Sådana kommittéer finns numera
inrättade vid samtliga medicinska lärosäten i Sverige. I de forskningsetiska
kommittéerna ingår lekmän.

Översyn av obduktionslagen

Obduktionslagen (1975:191) trädde i kraft den 1 januari 1976. Den avser
bara sådan obduktion som inte innefattar rättsmedicinsk undersökning.
Enligt lagen får obduktion företagas om den avlidne under sin livstid
skriftligen medgivit detta (2 §). Vidare får obduktion alltid företagas om det
behövs för att orsaken till dödsfallet skall kunna fastställas. Också om
dödsorsaken är känd kan obduktion få företagas om det behövs för att erhålla
viktig upplysning om sjukdoms beskaffenhet. Detta gäller dock inte om den
avlidne eller nära anhörig till honom uttalat sig emot det eller om obduktion
annars kan antagas stå i strid mot den avlidnes eller nära anhörigs uppfattning
(3 §). Innan obduktion sker skall de anhöriga om möjligt underrättas om inte
särskilda skäl talar emot det.

Om dödsorsaken är känd får obduktion inte påbörjas förrän det gått skälig
tid efter underrättelsen (4 §).

SoU 1979/80:39

6

Såväl i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen med förslag
till obduktionslag (prop. 1975:50) som vid 1975/76 års och 1978/79 års
riksmöten har väckts motioner med yrkanden om att obduktion generellt
skall vara förbjuden om den avlidne eller nära anhörig till honom motsatt sig
åtgärden. I sina av riksdagen godkända betänkanden SoU 1975:8, SoU
1976/77:12 och SoU 1978/79:12 har utskottet avstyrkt motioner härom.
Utskottet har såvitt gäller obduktion som företas i syfte att utreda
dödsorsaken härvid framhållit att det torde vara allmänt accepterat att
obduktion måste ske oavsett den avlidnes eller hans anhörigas uppfattning.
Härtill kommer att dödsbevis, som måste företes för pastorsämbetet innan
gravsättning eller eldbegängelse kan ske, skall innehålla bl. a. uttalande om
dödsorsaken m. m. Vad gäller det fall att dödsorsaken är känd anförde
utskottet bl. a. följande i betänkandet SoU 1978/79:12.

Om dödsorsaken visserligen kan fastställas men skäl för obduktion ändå
anses föreligga uppkommer frågan om den avlidnes och hans anhörigas
inställning till obduktionen. Utskottet vill erinra om att tillämpningen av
obduktionslagen i detta fall är avsedd att vara restriktiv. Man måste därför
söka förvissa sig om den avlidnes och hans anhörigas inställning innan
obduktion vidtages. Detta kan ske genom sådan underrättelse som föreskrivs
i 4 § obduktionslagen. Underrättelse bör endast undantagsvis kunna
underlåtas i fall när dödsorsaken är känd och uppgift om de anhörigas namn
och vistelseort finns. Det bör framhållas att hinder mot obduktion föreligger
inte endast när den avlidne eller hans anhöriga direkt uttalat sig emot en
sådan åtgärd utan även när dessa personers inställning kan antagas vara
sådan att de skulle motsätta sig obduktionen. Om man har anledning att
antaga att de berörda motsätter sig obduktion får sådan inte ske. I övriga fall
skall de anhöriga i vart fall underrättas om åtgärden inom skälig tid innan den
planerade obduktionen påbörjas. De anhöriga har då möjlighet att förhindra
obduktionen.

Genom obduktionslagens krav på hänsyn till den avlidnes och hans
anhörigas inställning samt genom underrättelseplikten i lagen finns det enligt
utskottets mening starka garantier för att inte obduktion sker i strid mot den
enskildes vilja annat än i sådana fall då obduktion är nödvändig på grund av
att dödsorsaken måste kunna fastställas. Med en försiktig tillämpning där
man är lyhörd för den enskilda människans önskemål bör det i allmänhet vara
möjligt att göra en avvägning där den enskildes personliga integritet inte blir
lidande. I de fall obduktion erfordras för att fastställa dödsorsaken anser
utskottet visserligen att så måste få ske, oavsett den avlidnes eller hans
anhörigas inställning. Men i alla andra fall låter lagen respekten för den
enskildes uppfattning bli utslagsgivande.

Med hänsyn till det anförda och till att obduktionslagen varit i kraft endast
några år kan utskottet inte finna att det föreligger något påtagligt behov av en
översyn av obduktionslagen redan nu. Samtidigt vill utskottet erinra om att
utredningen (S 1974:09) om sjukvård i livets slutskede (SLS) torde vara
oförhindrad att om så befinnes lämpligt ta upp även den i motionen
behandlade frågan i det fortsatta utredningsarbetet. Motionen påkallar
därför inte någon riksdagens åtgärd.

SoU 1979/80:39

7

SLS-utredningen har i betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede
berört frågan om obduktion. Enligt utredningen (s. 161) var dödsfallen i
Sverige år 1976 90 254, antalet kliniska obduktioner 28 917 och antalet
rättsmedicinska undersökningar 12 135. Den kliniska obduktionsfrekvensen
hade från år 1975 till år 1977 gått ned från 35,7 % till 30,3 %. Däremot hade
rättsmedicinska undersökningar ökat från 12,7 % till 13,8 %. Totalt hade
klinisk obduktion och rättsmedicinska undersökningar gått ned från 48,4 %
till 44,1 %. Sänkningen sätts i samband med den nya obduktionslagens krav
på tillstånd från anhörig när diagnosen är känd.

SLS-utredningen säger (s. 166) sig dela socialutskottets år 1978 uttalade
uppfattning att det inte f. n. föreligger något påtagligt behov av översyn av
obduktionslagen. Det framhålls att all möjlig hänsyn bör tas till de anhörigas
känslor, när frågan om obduktion blir aktuell. Obduktion bör vid känd
dödsorsak inte utföras rutinmässigt utan endast på välmotiverade indikationer,
sägs det. Utredningen upplyser vidare att grekiskt ortodoxa och syriskt
ortodoxa trosbekännare liksom judar, muslimer och hinduer är negativt
inställda till obduktion. Man bör enligt utredningen genom ändring i gällande
författningar söka göra det möjligt för icke-kristna trosbekännare att
omhänderta sina döda i enlighet med sin religiösa uppfattning.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner vari tas upp spörsmål
angående skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder, forskning på
svårt sjuka patienter och ändring av obduktionslagen.

I motionen 1979/80:502 av Mårten Werner (m) begärs att en utredning
tillsätts för att utreda frågan om skriftliga deklarationer varigenom läkare
skulle ges fullmakt att avstå från livsförlängande åtgärder på svårt sjuka
patienter. Utredningen (S 1974:09) rörande vissa frågor beträffande
sjukvård i livets slutskede (SLS-utredningen) har visserligen berört frågan i
sina betänkanden men har enligt motionärerna inte ägnat frågan tillräcklig
uppmärksamhet. Europarådets parlamentariska församling har rekommenderat
att särskilda undersökningskommittéer tillsätts i de olika länderna för
att utreda frågan om skriftliga deklarationer mot livsförlängande åtgärder.
En sådan utredning är nödvändig enligt motionären.

I de av riksdagen godkända betänkandena SoU 1974:31 och 1976/77:12 har
utskottet förklarat att utskottet inte kan ställa sig bakom ett förslag att läkare
skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring,
eftersom det skulle vara förenat med betydande olägenheter att
tillerkänna en sådan viljeförklaring bindande verkan. Utskottet har vidare
hänvisat till SLS-utredningens arbete med frågan. Läkaresällskapets delegation
för medicinsk etik i vilken ingår läkare och lekmän, har i ett betänkande,
som SLS-utredningen publicerat, lämnat vägledande synpunkter. SLSutredningen
har därefter i sitt huvudbetänkande (SOU 1979:59) I livets

SoU 1979/80:39

8

slutskede sagt sig dela den etiska delegationens inställning till skriftliga
deklarationer. Utredningens och delegationens ställningstagande kan sammanfattas
på följande sätt. En skriftlig förklaring genom vilken en person
fastställt efter vilka principer behandling skall genomföras om han skulle
drabbas av olycksfall, bli obotligt sjuk eller senil kan inte anses juridiskt
likvärdig med ett testamente om kvarlåtenskap. Den bör betraktas som
information och väga tungt vid bedömningen, juridiskt bindande kan den
dock ej anses vara. En av patienten tidigare uttalad önskan att slippa
behandling bör således kunna respekteras om den står i överensstämmelse
med vad som kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt
normalpsykologiskt beslut.

Enligt utskottets mening är frågan om giltigheten och räckvidden av en
tidigare avgiven skriftlig viljeförklaring genom vilken en patient förklarar att
han i en viss situation, t. ex. vid ett irreversibelt bortfall av hjärnfunktionen,
inte önskar någon livsuppehållande behandling, utomordentligt svår.
Utskottet har tidigare uttalat sig mot en närmare rättslig reglering av frågan
och har menat att den enskilde läkaren i varje särskilt fall måste fatta ett
beslut under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. Utskottet
vidhåller denna uppfattning och vill framhålla att läkaren därvid har att
beakta vad Läkaresällskapets etiska delegation har framhållit, nämligen att
viljeförklaringen bör väga tungt vid bedömningen under förutsättning att den
kan betecknas som resultatet av ett väl genomtänkt beslut.

SLS-utredningens förslag i frågan remissbehandlas f. n. och regeringen
skall därefter överväga saken. Utskottet förutsätter att regeringen i samband
därmed prövar om ytterligare utredning är påkallad med anledning av
Europarådets ministerkommittés rekommendation. Med hänsyn till det
anförda påkallar motionen 1979/80:502 inte någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1979/80:1646 av Knut Billing (m) hemställs att riksdagen
uttalar att den självklara rätten till en värdig död måste respekteras och inte
får stå tillbaka för den medicinska forskningens intresse. Enligt motionären
förekommer det att döende patienter tillfrågas om de medger vissa
medicinska insatser som de facto endast har forskningssyfte. Försöket kan bli
plågsamt för patienten och stötande för hans anhöriga.

Utskottet delar motionärens uppfattning att patienters rätt till en värdig
död måste respekteras. Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk
etik har lämnat en vägledning för sjukhuspersonalen rörande vård under
livets slutskede. I den sägs bl. a. att läkarens uppgift i detta läge bör vara att
med respekt för den sjukes integritet lindra hans lidanden. Läkarens uppgift
är enligt delegationen att göra den sjukes sista tid så fogande ansträngande
och så rofylld som möjligt.

Utskottet vill framhålla att dessa uttalanden av delegationen är vad
läkaren har att följa. Att företa plågsamma åtgärder i forskningssyfte strider
direkt mot läkarens plikt att göra patientens sista tid så rofylld som möjligt. I
syfte att få en etisk granskning av olika forskningsprojekt har vid samtliga

SoU 1979/80:39

9

svenska sjukhus där forskning bedrivs inrättats forskningsetiska nämnder i
vilka också lekmän ingår. I Världsläkareförbundets s. k. Tokyodeklaration
stadgas att medicinska forskningsförsök inte får igångsättas om de inte har
granskats av en forskningsetisk nämnd. Utskottet utgår från att de av
Svenska läkaresällskapets etiska delegation antagna principerna för vård i
livets slutskede kommer att utgöra grund för nämndernas ställningstaganden
till forskning på döende patienter. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets
mening inte påkallat med något riksdagens initiativ med anledning av
motionen 1979/80:1646.

I motionen 1979/80:1670 av Allan Åkerlind m. fl. (m) hemställs om en
ändring av obduktionslagen så att det blir möjligt för den enskilde att
förbjuda obduktion beträffande honom själv eller en nära anhörig.

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen haft att ta ställning till
motioner av liknande innehåll. Vad gäller obduktion som företas i syfte att
utreda dödsorsaken har utskottet härvid framhållit att det torde vara allmänt
accepterat att obduktion måste ske oavsett den avlidnes eller hans anhörigas
uppfattning. Vad gäller obduktion i andra fall, dvs. när dödsorsaken är känd,
har utskottet framhållit att tillämpningen av obduktionslagen i detta fall
måste vara restriktiv och att största möjliga hänsyn måste tas till den avlidnes
och hans anhörigas uppfattning. Utskottet har vidare framhållit att genom
obduktionslagens krav på hänsyn till den avlidnes och hans anhörigas
inställning och genom underrättelseplikten, starka garantier finns för att inte
obduktion sker i strid mot den enskildes vilja annat än i sådana fall då
obduktion är nödvändig på grund av att dödsorsaken måste fastställas.
Utskottet finner inte anledning att bedöma denna fråga annorlunda nu än
tidigare. I sammanhanget vill utskottet erinra om att SLS-utredningen i
betänkandet (SOU 1979:59) I livets slutskede har redovisat en nedgång av
antalet kliniska obduktioner sedan obduktionslagen trädde i kraft. Nedgången
sätts i samband med den nya obduktionslagens krav på tillstånd från
anhörig när dödsorsaken är känd. SLS-utredningen har vidare (s. 166) slagit
fast att all möjlig hänsyn bör tas till de anhörigas känslor när frågan om
obduktion blir aktuell. Obduktion bör vid känd dödsorsak utföras endast på
välmotiverade indikationer. Utredningen anser att det f. n. inte föreligger
något påtagligt behov av översyn av obduktionslagen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att det inte nu finns någon
anledning att ändra obduktionslagen. Motionen 1979/80:1670 avstyrks
därför. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att SLS-utredningen
föreslagit att sjukvården skall ansvara för utfärdandet av dödsorsaksbevis i
de fall en patient avlidit i hemmet och det inte föreligger misstanke om brott.
Utredningens förslag härvidlag syftar till att låta anhörig slippa polisens
inblandning, vilken kan uppfattas som störande (se även JuU 1978/79:3 och
SoU 1979/80:14).

SoU 1979/80:39

10

Utskottet hemställer

1. beträffande skriftliga deklarationer mot livsuppehållande
åtgärder att riksdagen avslår motionen 1979/80:502,

2. beträffande forskning på svårt sjuka patienter att riksdagen
avslår motionen 1979/80:1646,

3. beträffande ändring av obduktionslagen att riksdagen avslår
motionen 1979/80:1670.

Stockholm den 29 april 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Rune Gustavsson (c)*, Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s),
Mårten Werner (m). Ivar Nordberg (s), Ulla Tillander (c), Kersti Swartz
(fp), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena
Öhrsvik (s) och Maria Lagergren (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av Mårten Werner (m) som anfört:

Rätten till det egna livet och den egna döden har blivit ett angeläget ärende
för allt flera. Däri inbegrips också rätten att värja sig för sådana
livsuppehållande insatser i livets slutskede, som patienten finner meningslösa.
Rättsläget är uppenbarligen oklart. Läkaren ställs ensam med ett
avgörande, vanskligt både för honom själv och patienten. Att så är
förhållandet framgår tydligt av utskottets betänkande.

Någon egentlig utredning av möjligheterna att söka rättsligt stöd i en av
patienten tidigare dokumenterad viljeyttring har inte skett, vare sig inom
utredningen om ”sjukvård i livets slutskede” eller i annat sammanhang. För
den skull synes det angeläget att regeringen efterkommer den i betänkandet
redovisade rekommendationen i Europarådet.

GOTA B 65034 Stockholm 1980