SoU 1979/80:34

Socialutskottets betänkande
1979/80: 34

med anledning av motioner om vissa lagstiftningsfrågor m. m. på
arbetsmiljöområdet

Motionerna

I motionen 1979/80:489 av Sivert Andersson (s) hemställs att riksdagen
beslutar anhålla att regeringen lägger fram förslag om ändring i arbetsmiljölagen,
innebärande att regionala skyddsombud får rätt att utföra verksamhet
inom företag i sitt verksamhetsområde trots att medlemmar i den
fackliga organisationen icke finns.

I motionen 1979/80:499 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
med bifall till motionen beslutar anta följande såsom Motionärernas
förslag betecknade förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977: 1160) att gälla fr. o. m. den 1 januari 1980.

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

6 kap.

7 §

Innebär visst från ersättningsskyldighet.

Arbetstagare, som till följd av åtgärd
som avses i denna paragraf
avbrutits i sitt arbete skall ej vidkännas
lönebortfall utan han skall
ersättas på samma sätt som om
han faktiskt utfört arbetet.

I motionen 1979/80:640 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag till ändring i arbetsmiljölagen
(1977: 1160) innehållande förbud mot användande av diesel- och andra
förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna lokaler
och gruvor samt vid andra underjordsarbeten.

I motionen 1979/80: 845 av Göran Karlsson m. fl. (s) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkandena 2, 3, 4 och 5), att riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en särskild utredning rörande tillämpningen m. m. av arbetsmiljölagens
ansvarsregler,

3. beslutar att ansvaret för tillsyn över arbetsmiljöförhållandena vid
vissa mindre arbetsplatser överförs från kommunerna till yrkesinspektionen,

1 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 34

SoU 1979/80:34

4. hos regeringen begär förslag om formerna för överförande av den
kommunala tillsynen till yrkesinspektionen,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
riktlinjer för det fortsatta arbetet med reformering av yrkesinspektionens
distriktsindelning m. m.

Allmän bakgrund

Utskottet har föregående år behandlat motioner som rör lagstiftningsfrågor
på arbetsmiljöområdet. 1 det av riksdagen godkända betänkandet SoU
1979/80: 5 lämnades relativt utförliga uppgifter om bl. a. arbetsmiljölagens
sanktionssystem, lön under uppehåll i arbetet och dieseldrift i vissa slutna
utrymmen. De sålunda lämnade uppgifterna återges i viss utsträckning i
det följande i samband med att uppgifterna kompletteras.

Regionala skyddsombud

Enligt 6 kap. 2§ arbetsmiljölagen (1977: 1160) skall på arbetsställe, där
minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts, bland arbetstagarna utses
ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall även utses på annat
arbetsställe, om arbetsförhållandena påkallar det. Skyddsombud utses av
lokal arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal
i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses
skyddsombud av arbetstagarna. För arbetsställe där skyddskommitté ej
har tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge
att lokal avdelning av förbund eller med sådan avdelning jämförlig sammanslutning
av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare
på arbetsstället (regionalt skyddsombud).

Lön under uppehåll i arbetet

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv
eller hälsa och kan rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse till
arbetsgivaren, kan skyddsombud enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen bestämma
att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.
Även i vissa andra särskilt angivna fall kan skyddsombud
avbryta arbete. För skada till följd av åtgärden är skyddsombudet fri från
ersättningsskyldighet.

I propositionen 1976/77: 149 med förslag till arbetsmiljölag m. m. (s. 339)
erinrade departementschefen att LO i sitt remissvar hade tagit upp frågan
om ersättning till anställda som berörts av att arbete avbrutits av skyddsskäl.
Enligt LO borde denna fråga liksom andra ersättningsfrågor lösas
genom avtal mellan parterna. Det kunde emellertid finnas grupper av
anställda där avtal inte gav fullständig kostnadstäckning. Eftersom det

SoU 1979/80:34

fanns en stark oro på denna punkt bland anställda och skyddsombud,
borde anligt LO principen slås fast att full ersättning skall utgå vid skyddsombuds
avbrytande av arbete. Departementschefen uttalade att han ansåg
att det måste vara en rimlig princip att full ersättning skall utgå när arbete
med fog avbryts.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hänvisade socialutskottet
(SoU 1977/78: 1 s. 57), med anledning av två motioner om att full lön skall
utgå under tid då arbetet är stoppat, till anställningsskyddskommitténs
(A 1977:01) arbete. Utredningen skall enligt sina direktiv närmare studera
bl. a. frågan om ersättning till arbetstagare vid permittering. Då den av
motionärerna aktualiserade frågan hade nära samband därmed förutsatte
utskottet att även denna fråga kommer att behandlas av utredningen i dess
fortsatta arbete.

Även föregående år (SoU 1979/80: 5) behandlade socialutskottet en motion
med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella. Motionen
avstyrktes under hänvisning till att frågan skall behandlas av anställningsskyddskommittén.

Arbetsdomstolen har i två domar den 21 december 1979 (dom nr 164 och
nr 165) uttalat att bortfall av lön inte kommer i fråga när arbetet har
avbrutits med fog. Enligt arbetsdomstolen bör på skyddsombudet inte
ställas ett längre gående krav än att hans ståndpunktstagande sker efter en
bedömning av omständigheterna som framstår som försvarlig. Avbryts
arbetet på grundval av en sådan bedömning har åtgärden skett med fog
även om det i efterhand skulle visa sig att lagens förutsättningar inte var
uppfyllda.

Arbetsmarknadsministern överlämnade i februari i år till anställningsskyddskommittén
en skrivelse från Volvo Verkstadsklubb om de nämnda
domarna. Kommittén väntas under våren 1981 lägga förslag rörande frågan
om anställningsskydd för arbetstagare som berörs av driftsinskränkningar
eller permitteringar.

Dieseldrift i vissa slutna utrymmen

Enligt 2 kap. 4§ arbetsmiljölagen (1977: 1160) skall luft-, ljud- och ljusförhållanden
och övriga arbetshygieniska förhållanden vara tillfredsställande.

Med hänsyn till i gruvor och bergsbyggen förekommande dieselavgaser
finns särskilda anvisningar i arbetarskyddsstyrelsens berganvisningar (nr
67), vilka utfärdades i juni 1969 och reviderades i september 1974. 1
anvisningarna anges riktvärden för ämnen i dieselavgaser, vilka värden har
skärpts i förhållande till de generella anvisningarna nr 100 om hygieniska
gränsvärden. Vidare ges där regler om fortlöpande avgaskontroll av dieseldriven
utrustning samt om luftkontroll. I anvisningarna sägs att motor bör
vara eldriven där så kan ske.
tl Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 34

SoU 1979/80:34

I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1977: 1 om hamnarbete sägs att
förbränningsmotordrivet fordon inte får användas i slutet utrymme (lastrum,
djuptank, container, järnvägsvagn e. d.) utan att erforderliga åtgärder
som säkerställer tillräcklig luftväxling och utspädning av avgaser är vidtagna.
I en anmärkning anges att sådana åtgärder kan bestå i att täckluckor
öppnas, att till rummet hörande ventilationsanordning hålls i gång eller att
särskild ventilationsanordning, t. ex. flyttbar inblåsningsfläkt med slang,
ordnas. I anvisningarna sägs vidare att i slutet utrymme bör eldrivet fordon
användas. I utrymme där förbränningsmotordrivet fordon används och
arbetstagare vistas skall halten av koloxid och nitrösa gaser hållas under
gällande hygieniska gränsvärden. Vidare ges regler om fordons skick och
användning.

I syfte att skapa förutsättningar för att kunna eliminera bruket av förbränningsmotordrivna
arbetsmaskiner i utrymmen med dålig ventilation
bedrivs olika forskningsprojekt och försöksverksamhet. Exempel på sådana
projekt är försök med elektriska hjullastare vid högskolan i Luleå.
Även inom industrin bedrivs försök med elektriska arbetsmaskiner.

Forskning rörande dieselavgasernas skadeverkningar pågår såväl i Sverige
som utomlands - främst i USA. Här kan nämnas att ett projekt pågår
mellan arbetarskyddsstyrelsen, Transportarbetareförbundet, Stuvareförbundet.
Hamnarbetareförbundet och Umeå universitet rörande effekterna
av dieselavgaser. I projektet studeras med utgångspunkt i cancerregistret
alla som 1960 arbetade i stuveri och som 1973 fanns i cancerregistret.

Riksdagen har flera gånger behandlat motionsyrkanden som rört dieseldrift
underjord och i slutna utrymmen (se SoU 1973: 25 s. 66, SoU 1974: 4
s. 25, SoU 1975/76: 40 s. 31 och 1979/80:5 s. 19). I sistnämnda betänkande
anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet anser att det är angeläget att åtgärder vidtas för att eliminera
de hälsorisker och olägenheter som är förenade med användningen av
dieseldrivna fordon. Arbetarskyddsstyrelsens berganvisningar och
hamnarbetsanvisningar innehåller särskilda anvisningar om ventilation,
luftkontroll och avgaskontroll vid bruket av förbränningsmotordrivna arbetsfordon.
Enligt anvisningarna bör vidare eldrivna fordon användas där
så kan ske. I syfte att skapa förutsättningar för att kunna minska bruket av
förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i utrymmen med begränsad friskluftstillförsel
bedrivs olika forsknings- och försöksprojekt. Dessutom arbetar
arbetarskyddsstyrelsen med att få fram ett bättre underlag för nya eller
ändrade föreskrifter inom de aktuella områdena.

Ett förbud mot dieseldrivna fordon som yrkas i motionen skulle i nu
aktuella arbetsmiljöer innebära ett så drastiskt ingrepp i arbetsprocesserna
att produktionen sannolikt skulle omöjliggöras. Mot den redovisade bakgrunden
avstyrker utskottet motionsyrkandet men vill uttala att pågående
åtgärder i syfte att komma till rätta med de arbetsmiljörisker som är
förknippade med dieseldrift i slutna utrymmen bör intensifieras.

Arbetsmiljölagens sanktionssystem m. m.

En utförlig redogörelse för arbetsmiljölagens sanktionssystem och dess
förarbeten finns i betänkandet SoU 1979/80: 5 s. 2-7 till vilket hänvisas.

SoU 1979/80:34

Socialutskottet avstyrkte i samma betänkande motionsyrkanden om utredning
av arbetsmiljölagens ansvarsregler. Betänkandet godkändes av riksdagen.
Utskottet anförde bl. a. (s. 14):

Vissa undersökningar — rapporten Straffrättskipning vid arbetsolyckor
av Borgström-Thorson, arbetsmiljöutredningens undersökning i betänkandet
(SOU 1972:86 s. 182 ff.) Bättre arbetsmiljö, rapporten Straffrättskipning
vid dödsolyckor i arbetet av en forskargrupp vid institutionen för
hygien vid Umeå universitet och en promemoria rörande kartläggningen av
ekonomisk brottslighet på arbetsmiljöområdet av en handläggare hos
brottsförebyggande rådet - ger vid handen att det i enskilda ärenden kan
ha brustit i kraft och effektivitet hos tillsynsorganen och de rättsvårdande
myndigheterna såvitt avser brott på arbetsmiljöområdet. Samtliga undersökningar
avser emellertid tillämpningen av arbetarskyddslagen och gäller
huvudsakligen tiden före den 1 januari 1974. Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla att det var bl. a. dessa erfarenheter som ledde till den
reform av sanktionssystemet som riksdagen antog 1973 och till den ytterligare
skärpning av ansvarsreglerna som skedde i samband med arbetsmiljölagens
tillkomst. Någon undersökning av tillämpningen av arbetsmiljölagens
ansvarsregler har ännu inte ägt rum. Enligt utskottets mening är det
angeläget att man med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och
att om så erfordras en sådan utredning som efterlyses i motionerna kommer
till stånd. Utskottet anser emellertid att man bör avvakta tills den nya
lagstiftningen varit i kraft ytterligare någon tid innan man tar ställning till
frågan om tillsättandet av en utredning. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om det arbete som f. n. pågår i regeringskansliet med frågan om
åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada och sjukdom och frågan om
införande av företagsböter för juridisk person. Av intresse är också miljöskyddsutredningens
förslag i betänkandet (SOU 1978: 80) Bättre miljöskydd
I om s. k. miljöskyddsavgift och förhöjt straffmaximum för brott
mot miljöskyddslagen. Förslaget har remissbehandlats och är f. n. föremål
för regeringens prövning. Utskottet vill också framhålla att det är angeläget
att de av polis- och åklagarmyndigheterna redan inledda utbildningsinsatserna
på arbetsmiljöområdet fortsätter. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motionen 1978/79:514 yrkandet 1 och motionen 1978/
79:792 yrkandet 2.

Rikspolisstyrelsen har under hösten 1979 gett ut en handledning som
avser utredning av brott i arbetsmiljön. I december 1979 genomfördes en
utbildningsserie för brottsutredare hos polisen. Polismän från samtliga län
deltog. Kursdeltagarna skall därefter tjänstgöra som instruktörer i länen i
kurser rörande utredning av arbetsmiljöbrott. Inom åklagarväsendet skall
under våren 1980 anordnas en kursserie i ämnet arbetsmiljöbrott för 110
åklagare och 25 domare. Riksåklagaren har nyligen gett ut en samling av
rättsfall som rör arbetsmiljön. Rättsfallssamlingen skall utgöra ett hjälpmedel
för åklagare och poliser.

Riksdagen (JuU 1979/80: 26, rskr 183) har nyligen antagit bl. a. förslag till
ändring av 3 kap. 11 8 andra stycket brottsbalken som lagts fram i propositionen
1979/80:66. Ändringen innebär att målsägandens angivelse inte
längre behövs för åtal för vållande till kroppsskada i arbetet.

SoU 1979/80:34

Betänkandet (Ds Ju 1978: 5) Företagsböter och den i anslutning härtill
upprättade departementspromemorian (Ds Ju 1979: 10) Företagsböter -Förslag till lagtexter har nyligen remissbehandlats. I betänkandet och
promemorian behandlas frågan om hur ett ändamålsenligt sanktionssystem
för juridiska personer bör vara utformat. Frågan övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

Kommunal tillsyn

Enligt 7 kap. 2 § arbetsmiljölagen åligger det kommun att efter samråd
med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän med
erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen vid tillsynen över
efterlevnaden av lagen. I 9 § första stycket instruktionen (1973:847) för
yrkesinspektionen stadgas att yrkesinspektionen inom varje kommun biträds
av en eller flera enligt arbetsmiljölagen utsedda kommunala tillsynsmän
vid tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maskinella
hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl och i vilket i regel
används mindre än tio arbetstagare. 1 21 och 22 §§ instruktionen finns
bestämmelser om samråd och samordning mellan yrkesinspektionen och
kommunal tillsynsman.

Socialutskottet behandlade hösten 1977 frågan om den kommunala tillsynen
på mindre arbetsställen borde överföras till yrkesinspektionen (SoU
1977/78: 1 s. 70). Utskottet konstaterade att den kommunala tillsynen i stor
utsträckning fungerade mindre tillfredsställande. 1 den dåvarande situationen
ansåg sig utskottet emellertid inte kunna tillstyrka att den kommunala
tillsynen skulle överföras till yrkesinspektionen. Utskottet underströk
vikten av att yrkesinspektionen höll en nära kontakt med de kommunala
tillsynsmännen och bistod kommunerna vid tillsynen. Samtidigt måste det
enligt utskottet slås fast att det - liksom var fallet enligt arbetarskyddslagen
— enligt arbetsmiljölagen blev ett obligatoriskt åliggande för kommunerna
att ha en väl fungerande tillsyn av de mindre arbetsplatserna. Enligt
utskottet borde arbetarskyddsverket informera kommunerna och påvisa
för dem vilka förpliktelser som arbetsmiljölagen i aktuellt avseende innebar.

Vid föregående riksmöte avstyrkte socialutskottet ett motionsyrkande
om att den kommunala tillsynen skulle överföras till yrkesinspektionen. I
sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1978/79: 24 anförde utskottet
bl. a. följande:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte kan godtas att
kontrollen av arbetsmiljön på de mindre arbetsplatserna eftersätts. Arbetet
för en god arbetsmiljö skall omfatta alla på alla arbetsplatser. Utskottet
kan dock konstatera att arbetet med att utbilda de kommunala tillsynsmännen
för deras viktiga uppgifter pågår. Fortsatta utbildningsinsatser är angelägna.
Om brister uppmärksammas i tillsynen i en kommun är det en
uppgift för yrkesinspektionen att i enlighet med vad utskottet uttalade vid

SoU 1979/80: 34

arbetsmiljölagens tillkomst påvisa för kommunen dess skyldigheter enligt
arbetsmiljölagen. Det är också viktigt att yrkesinspektionen känner sitt
ansvar för att samrådet och samordningen mellan yrkesinspektionen och
kommunal tillsynsman fungerar på ett tillfredsställande sätt. Utskottet vill
härutöver framhålla att, enligt vad utskottet inhämtat, utredningen om
översyn av yrkesinspektionens distriktsindelning kommer att överväga
konsekvenserna för yrkesinspektionens distriktsindelning, resurser och
organisation av ett inordnande av den kommunala tillsynen i yrkesinspektionen.

Utredningen med uppdrag att göra en översyn av yrkesinspektionens
distriktsindelning har i oktober 1979 avgett betänkandet (Ds A 1979:4)
Yrkesinspektionens distriktsindelning. I betänkandet framhålls (del 1 s. 10)
bl. a. att frågan om den kommunala tillsynen bör inlemmas i statsförvaltningen
ligger något utanför utredningsuppdraget, men som ett led i utvärderingen
belyses vilka konsekvenser en sådan förändring skulle ha för yrkesinspektionens
del. Utredningen hänvisar (del I s. 96) härvidlag till en
studie som gjorts av statskontoret. Statskontorets projektgrupp, som framhåller
(del II s. 37) att dess beräkningar grundas på grova uppskattningar,
anser (del II s. 51) att det vid dels en förändring av yrkesinspektionens
distriktsindelning till helt länsvisa distrikt, dels ett införlivande av den
kommunala tillsynen skulle krävas sammanlagt 148 nya anställda inom
kategorierna ledning, specialister och inspektörer samt 54 ytterligare anställda
inom gruppen kanslipersonal. Utredningen konstaterar (del I s. 96)
för egen del att åtskilligt kan göras för att förbättra tillsynen av arbetsmiljön
på de mindre arbetsställena med utgångspunkt i den arbetsfördelning
mellan statliga och kommunala organ som nu råder. Enligt utredningen bör
sålunda kommunerna avsätta tillräckliga resurser för tillsynsverksamheten.

Betänkandet har remissbehandlats och är nu föremål för regeringens
överväganden. Det kan här nämnas att arbetarskyddsstyrelsen i sitt remissyttrande
över betänkandet framhåller att den kommunala tillsynen bör
överflyttas till yrkesinspektionen så fort som möjligt.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet i skilda avsnitt de i motionerna upptagna
spörsmålen.

Regionala skyddsombud

I motionen 1979/80: 489 hemställs om en ändring av arbetsmiljölagen
innebärande att regionala skyddsombud får rätt att bedriva verksamhet
även på arbetsställen där det inte finns någon medlem i den organisation
som utsett skyddsombudet.

Systemet med regionala skyddsombud byggdes ut vid 1973 års arbetar -

SoU 1979/80:34

skyddsreform i syfte att stärka skyddsverksamheten vid de mindre företagen.
För att regionalt skyddsombud skall fa utses fordras enligt arbetsmiljölagen
medgivande av yrkesinspektionen. Medgivande kan ges åt lokal
avdelning av fackförbund eller jämförlig sammanslutning av arbetstagare.
Arbetsmiljöutredningen, vars förslag låg till grund för angivna reform,
åberopade principiella skäl för att bibehålla det redan tidigare gällande
kravet att regionalt skyddsombud skall verka bara inom arbetsställen med
arbetstagare tillhörande den organisation som utsett ombudet.

De regionala skyddsombuden utför ett viktigt arbete för att stärka
skyddsverksamheten på de mindre arbetsställena. Huvuduppgiften för ett
regionalt skyddsombud är att aktivera det lokala arbetarskyddet. Enligt
utskottets mening kan det antas att det vid de företag som saknar fackligt
anslutna arbetare finns ett stort behov av stöd till skyddsverksamheten.
Mot denna bakgrund har utskottet förståelse för motionärens önskemål om
att de regionala skyddsombudens verksamhetsområde skall vidgas. De
regionala skyddsombuden är emellertid liksom de lokala skyddsombuden
förtroendevalda ombud för sina arbetskamrater. Med hänsyn härtill bör
enligt utskottets mening skyddsombudens verksamhet även i fortsättningen
vara begränsad till arbetsställen där det finns någon medlem av den
organisation som utsett skyddsombudet. Det finns enligt utskottets mening
inte någon anledning att ifrågasätta det representativa system som sedan
länge gällt för skyddsverksamheten. Utskottet avstyrker därför motionen
1979/80:489.

Lön under uppehåll i arbetet

1 motionen 1979/80:499 yrkas att arbetstagare vars arbete stoppats av
skyddsombud skall få full lön under uppehållet.

Arbetsdomstolen har nyligen i två domar slagit fast principen att arbetstagare
som berörs av att arbete avbrutits av skyddsskäl har rätt till lön
under uppehållet under förutsättning att arbetet avbrutits med fog. Arbetsdomstolen
har anfört bl. a. följande (dom nr 164/79).

Skyddsombudet står inför en mycket svår uppgift när det gäller att
avgöra huruvida utförandet av ett visst arbete är förenat med sådana risker
att lagens krav för att arbetet skall kunna avbrytas är uppfyllda. En
granskning i efterhand ger kanske vid handen att farhågorna var allmänt
sett överdrivna eller att det fanns någon av skyddsombudet förbisedd
omständighet som gjorde att risk för skada i själva verket inte förelåg. Det
kravet måste visserligen ställas på skyddsombudet att han noggrant sätter
sig in i förhållandena och handlar på ett ansvarskännande sätt. Från
arbetsmiljösynpunkt är dock å andra sidan betydelsefullt att inte så snäva
ramar ställs upp för skyddsombudets handlande att han inte vågar utnyttja
sina befogenheter ens i situationer när ett avbrytande av arbetet är angeläget
från arbetarskyddssynpunkt. På skyddsombudet bör inte ställas ett
längre gående krav än att hans ståndpunktstagande sker efter en bedömning
av omständigheterna som framstår som försvarlig. Avbryts arbetet på

SoU 1979/80:34

grundval av en sådan bedömning, har åtgärden skett med fog även om det i
efterhand skulle visa sig att lagens förutsättningar inte var uppfyllda. Från
mera allmänna utgångspunkter och med hänsyn inte minst till arbetsmiljölagens
syfte och karaktär förefaller rimligt att bortfall av lön inte kommer i
fråga när arbetet i denna mening har avbrutits med fog. En sådan åsikt
finns också uttryckt i arbetsmiljölagens förarbeten.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden med samma innehåll
som det nu aktuella. Utskottet har därvid hänvisat till anställningsskyddskommitténs
arbete med frågan om anställningsskydd för arbetstagare som
berörs av driftsinskränkningar eller permitteringar. Anställningsskyddskommittén
avser att lägga ett betänkande under våren 1981. Med hänsyn
härtill och med beaktande av de överväganden som gjorts av arbetsdomstolen
i den aktuella frågan anser utskottet att det inte är erforderligt med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1979/80:499.

Dieseldrift i vissa slutna utrymmen

I motionen 1979/80: 640 yrkas förbud mot användningen av diesel- och
andra förbränningsmotordrivna arbetsmaskiner i fartygslastrum, slutna
lokaler och gruvor samt vid andra underjordsarbeten.

Utskottet framhöll under hösten 1979 att det är angeläget att pågående
åtgärder i syfte att komma till rätta med de arbetsmiljörisker som är
förknippade med dieseldrift i slutna utrymmen intensifieras. Ett förbud
mot dieseldrivna fordon skulle i angivna arbetsmiljöer emellertid innebära
ett så drastiskt ingrepp i arbetsprocessen att produktionen sannolikt skulle
omöjliggö:as. Mot bakgrund härav avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
om förbud mot dieseldrift i vissa slutna utrymmen. Utskottet finnér inte
f. n. skäl att frångå det redovisade ställningstagandet. Det pågår alltjämt ett
intensivt forsknings- och utvecklingsarbete dels för att klarlägga dieselavgasernas
skadeverkningar, dels för att få fram alternativ till förbränningsmotordrivna
arbetsmaskiner i utrymmen med begränsad friskluftstillförsel.
Det är således inte erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning
av motionen 1979/80:640.

Arbetsmiljölagens sanktionssystem

I motionen 1979/80: 845 framställs ett yrkande som i huvudsak syftar till
att tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler skall utredas (yrkandet
2).

Arbetsmiljölagen trädde i kraft den 1 juli 1978. Socialutskottet framhöll i
sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1979/80:5 (s. 14) - med
anledning av motionsyrkande likalydande med det nu aktuella - att man
bör avvakta tills den nya lagstiftningen varit i kraft ytterligare någon tid
innan man tar ställning till frågan om tillsättande av en utredning på
området. Utskottet erinrade om att det inom regeringskansliet pågick
arbete med bl. a. frågan om åtalsprövningen vid vållande till kroppsskada'

SoU 1979/80:34

och sjukdom och frågan om införande av företagsböter. Utskottet framhöll
även att det är angeläget att de av polis- och åklagarmyndigheterna redan
inledda utbildningsinsatserna på arbetsmiljöområdet fortsätter.

Utskottet kan konstatera en ökad aktivitet inom rättsväsendet i syfte att
arbetsmiljöbrott skall utredas och beivras. Rikspolisstyrelsen har under
hösten 1979 gett ut en handledning för utredning av arbetsmiljöbrott. I
december genomfördes en utbildning av brottsutredare hos polisen. Inom
åklagarväsendet skall under våren 1980 hållas en kursserie i ämnet arbetsmiljöbrott
för 110 åklagare och 25 domare. Avsikten är att minst en
åklagare från varje åklagardistrikt skall genomgå utbildningen. Riksåklagaren
har vidare nyligen publicerat en samling rättsfall som rör arbetsmiljön.
Samlingen skall utgöra ett hjälpmedel för åklagare och poliser. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att riksdagen nyligen antagit ett förslag
till ändring av åtalsreglerna vid vållande till kroppsskada och sjukdom. För
att öka möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot
arbetsmiljöbrott har sålunda kravet på angivelse från målsäganden upphävts
för fall då skadan eller sjukdomen har åsamkats målsäganden i
verksamhet som arbetstagare. Det är också av intresse för bedömningen
av motionsyrkandet att man inom regeringskansliet överväger frågan om
hur ett ändamålsenligt sanktionssystem för juridiska personer — eventuellt
företagsböter — bör vara utformat.

Eftersom en rad aktiviteter påbörjats som rör frågan om beivrandet av
arbetsmiljöbrott är utskottet inte nu berett att tillstyrka en sådan utvärdering
av tillämpningen av arbetsmiljölagens ansvarsregler som föreslås i
motionen. Resultatet av dessa olika aktiviteter bör avvaktas innan man tar
ställning till frågan om en övergripande utvärdering av ansvarsreglerna. I
enlighet med det anförda anser utskottet att riksdagen inte nu bör ta något
initiativ i den aktuella frågan. Motionen 1979/80:845 yrkandet 2 bör därför
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kommunal tillsyn m.m.

I motionen 1979/80: 845 vill motionärerna att riksdagen skall besluta att
tillsynen över arbetsförhållanden vid de små arbetsplatserna förs över från
kommunerna till yrkesinspektionen (yrkandet 3). Riksdagen bör hos regeringen
anhålla om förslag till formerna för ett sådant överförande (yrkandet
4). Motionärerna erinrar om att socialutskottet tidigare starkt har framhållit
vikten av att tillsynen över de små arbetsplatserna fungerar men att
kritiken från arbetstagarhåll trots utskottets kraftfulla uttalanden återkommer.
Enligt motionärerna är det nödvändigt att den kommunala tillsynen
tas över av yrkesinspektionen.

Utredningen med uppdrag att göra en översyn av yrkesinspektionens
distriktsindelning har i sitt betänkande (Ds A 1979:4) Yrkesinspektionens
distriktsindelning konstaterat att den kommunala tillsynen inte fungerar
väl på vissa håll i landet. Utredningen anser emellertid att åtskilligt kan

SoU 1979/80:34

göras för att förbättra tillsynen av arbetsmiljön på de mindre arbetsställena
med utgångspunkt i den arbetsfördelning mellan statliga och kommunala
organ som nu råder. Utredningen förordar att resurser tillsätts för tillsynsverksamheten
i de kommuner där den är eftersatt, att utbildningsinsatserna
ökas och att yrkesinspektionen ökar sitt stöd och sin samverkan med
kommunerna. Arbetarskyddsstyrelsen är i sitt remissvar till regeringen
kritisk mot utredningens ställningstagande i frågan. Enligt arbetarskyddsstyrelsen
bör den kommunala tillsynen flyttas över till yrkesinspektionen
så fort som möjligt.

Utskottet uttalade vid föregående riksmöte (SoU 1978/79: 24) att det inte
kan godtas att kontrollen av arbetsmiljön på de mindre arbetsplatserna
eftersätts och framhöll bl. a. att kommunerna och yrkesinspektionen måste
arbeta för att åstadkomma en förbättring. 1 överensstämmelse med det
ovan anförda tvingas utskottet konstatera att den kommunala tillsynen inte
fungerar väl på vissa håll i landet även om en del kommuner gör stora
insatser på området. Utredningen om yrkesinspektionens distriktsindelning
har inte haft till uppgift att utreda den kommunala tillsynen eller
föreslå åtgärder i frågan. Enligt utskottets mening är kontrollen av arbetsmiljön
på de mindre arbetsplatserna så viktig att frågan om vem som skall
ha ansvaret för denna tillsynsverksamhet bör bli föremål för en förutsättningslös
och skyndsam utredning. Vad utskottet sålunda anfört med anledning
av motionen 1979/80:845 yrkandena 3 och 4 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

I motionen 1979/80:845 yrkandet 5 hemställs att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad som i motionen anförts om riktlinjer för det
fortsatta arbetet med reformering av yrkesinspektionens distriktsindelning
m. m.

Motionärerna framhåller att efter det att den kommunala tillsynen har
förts över till yrkesinspektionen frågan om yrkesinspektionens distriktsindelning
bör tas upp till slutlig prövning. Man bör därvid särskilt se om man
genom lokalkontor kan decentralisera och effektivisera yrkesinspektionens
arbete.

Utredningen om yrkesinspektionens distriktsindelning har som anförts
ovan nyligen lagt fram sitt förslag. Utredningen föreslår att de av yrkesinspektionens
distrikt som nu omfattar två län så snart som möjligt bör delas
så att ett distrikt bildas för varje län. Utredningen anser också att en ökad
samverkan mellan yrkesinspektionens distrikt i fråga om t. ex. samordning
av landsomfattande inspektionsverksamhet, internutbildning och erfarenhetsutbyte
kan bidra till en bättre tillsynsverksamhet. Därför föreslås en
informell indelning av yrkesinspektionen i samverkansområden, där två
eller flera distrikt samarbetar. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
bör i samverkan med berörda personalorganisationer utreda möjligheterna
att regionalisera internutbildningen och regionalt lokalisera viss mätutrustning,
föreslår utredningen vidare. Utredningen anser att lokalkontor

SoU 1979/80:34 12

för yrkesinspektionen kan underlätta kontakterna mellan arbetsställena
och yrkesinspektionen. Arbetarskyddsverket bör därför pröva om lokalkontor
bl. a. i Gotlands län kan bidra till förbättringar i yrkesinspektionens
verksamhet. Utredningen menar att det lokalkontor som yrkesinspektionen
i Härnösands distrikt har i Östersund bör förstärkas i avvaktan på att
distriktsindelningen ändras.

Av det anförda framgår att möjligheten att genom lokalkontor decentralisera
och effektivisera yrkesinspektionens arbete redan är uppmärksammad.
Det kan enligt utskottets mening antas att regeringen kommer att
ägna frågan om lokalkontor stort intresse vid sin prövning av utredningens
förslag. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1979/80:845
yrkandet 5 är därför inte erforderlig.

Utskottet hemställer

1. beträffande regionala skyddsombud att riksdagen avslår motionen
1979/80:489,

2. beträffande lön under tid då arbete är stoppat av skyddsombud
att riksdagen avslår motionen 1979/80:499,

3. beträffande förbud mot dieseldrift i vissa arbetslokaler att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 640,

4. beträffande utredning rörande tillämpning av arbetsmiljölagens
ansvarsregler m. m. att riksdagen avslår motionen 1979/80:845
yrkandet 2,

5. beträffande den kommunala tillsynen att riksdagen med anledning
av motionen 1979/80: 845 yrkandena 3 och 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande yrkesinspektionens distriktsindelning att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 845 yrkandet 5.

Stockholm den 27 mars 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Mårten Werner
(m). John Johnsson (s). Erik Larsson (c). Ivar Nordberg (s), Kjell Nilsson
(s). Ulla Tillander (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m). Stig
Alftin (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Maria Lagergren (s) och
Siri Häggmark (m).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980