SoU 1979/80:2

Socialutskottets betänkande
1979/80:2

med anledning av motioner om utbyggnad av vissa medicinska
verksamhetsområden m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1978/79:361 av Bo Forslund m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av förstärkta insatser för yrkesmedicinen på region- och länsnivå.

I motionen 1978/79:512 av Märta Fredrikson m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad utbildning av oftalmologer
samt vidtar åtgärder för att stimulera till utbildning av yrkesoftalmologer.

I motionen 1978/79:792 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nuäri
fråga (yrkandet 9), att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag som
innebär att det i lag föreskrivs att yrkesmedicinska kliniker skall inrättas före
1980 vid samtliga regionsjukhus och planeras med medicinsk, beteendevetenskaplig
(psykosocial) och teknisk-hygienisk del med laboratorium fullt
uppbyggt inom en treårsperiod.

Av de övriga yrkandena i motionen har utskottet behandlat yrkandena 1,3,
4,6-8 samt 10-12 i betänkandet SoU 1978/79:33. De återstående yrkandena,
yrkandena 2 och 5, behandlar utskottet i betänkandet SoU 1979/80:5.

I motionen 1978/79:887 av-Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att ytterligare åtgärder vidtas för
att effektivt förebygga ryggsjukdomar och stimulera forskning på området.

1 motionen 1978/79:889 av Maj Pehrsson (c) och Britta Hammarbacken (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om en
decentraliserad utbyggnad av barnreumatikervården.

Sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och läkarutbildningen
m. m.

Socialutskottet har bl. a. i betänkandet 1975/76:42 lämnat en närmare
redogörelse för sjukvårdsorganisationen, sjukvårdsplaneringen och läkarutbildningen
m. m., varför utskottet här endast lämnar en mycket översiktlig
framställning.

Sjukvårdsorganisationen och sjukvårdsplaneringen

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun har
enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) att ombesörja såväl öppen som sluten

1 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 2

SoU 1979/80:2

vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd. Förden öppna läkarvården
är landstingskommun (varmed här och i det följande även avses kommun
som ej tillhör landstingskommun) indelad i läkardistrikt med distriktsläkare i
varje distrikt. Sluten vård bedrivs vid sjukhus (lasarett, sjukstugor och
sjukhem). Vid sjukhus bedrivs i allmänhet även öppen vård. Ansvaret förden
sjukvårdande verksamheten ligger på av sjukvårdshuvudmännen anställda
distriktsläkare, överläkare (vid lasarett), sjukstuguläkare och sjukhemsläkare.
Vidare Finns vanligen följande läkartjänster, nämligen i läkardistrikt
tjänster för biträdande distriktsläkare och underläkare samt vid sjukhus
tjänster för biträdande överläkare, avdelningsläkare och underläkare. Underläkartjänsterna
är utbildningstjänster. För behörighet till övriga här angivna
tjänster krävs kompetens som allmänläkare eller specialist inom det medicinska
verksamhetsområde som tjänsten avser. Specialistkompetens kan
vinnas i ett 40-tal fastställda s. k. medicinska specialiteter. Socialstyrelsen
fastställer särskilda behörighetsvillkor för läkartjänst som inte faller inom
området för fastställd specialitet.

Landstingen skall upprätta översiktsplaner för sjukvården och olika grenar
av denna efter samråd med socialstyrelsen.

Uppgifter beträffande riksplaneringen av hälso- och sjukvården åvilar
socialdepartementet, socialdepartementets sjukvårdsdelegation, i vilken
bl. a. sjukvårdshuvudmännen är representerade, samt socialstyrelsen.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri),
som finansieras av staten och sjukvårdshuvudmännen, skall bl. a. främja,
samordna och medverka i huvudmännens planeringsverksamhet.

Det planeringssystem som tillämpas på hälso- och sjukvårdsområdet avser
tre tidsperspektiv, nämligen principplaner (långsiktsplaner) på 10-15 års sikt,
femåriga finansierings- och verkställighetsplaner samt årsbudgetar. Flertalet
sjukvårdshuvudmän har numera utarbetat en första omgång principplaner,
som är inriktade mot år 1985. Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet
har gjort vissa sammanställningar av planerna. Principplaneringen kommer
sannolikt att förnyas omkring år 1980 och då med tidsperspektiv mot
1990-talet. Socialstyrelsen och Landstingsförbundet gör återkommande
undersökningar om sjukvårdshuvudmännens verkställighetsplaner. De
senast publicerade undersökningarna är ”LKELP 78” (LKELP = Landstingskommunal
Zfkonomisk Långtids- Planering) och ”LKELP 79”. Den förstnämnda
undersökningen avsåg åren 1977-1983. Den sistnämnda begränsades
till att avse åren 1979-1981 och utgjorde därigenom en uppföljning av
”LKELP 78” i vad avser nämnda tidsperiod.

Hos socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar
som skall lämna underlag för sjukvårdshuvudmännens planeringsarbete.
Hos socialstyrelsen pågår sålunda sedan början av 1970-talet ett
utredningsarbete om vårdstrukturen inom sjukvården. Inom ramen för detta
utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett
principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen

SoU 1979/80:2

anser 1976:1), vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet
med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala
instanserna. I principprogrammet rekommenderas att hälso- och sjukvården
byggs upp på tre huvudelement, nämligen primärvård, länssjukvård och
regionsjukvård. Primärvården, som primärt skall svara för hälsotillståndet
hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde och som skall tillhandahållas
i första hand vid vårdcentraler och sjukhem, avses omfatta den
övervägande delen av alla besök på läkarmottagning, all hemsjukvård och
huvuddelen av all långtidssjukvård. Länssjukvården skall svara för vården av
patienter med sjukdomstillstånd som kräver tillgång till personella och
tekniska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal
sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Länssjukvården skall bedrivas vid
länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och i viss utsträckning
vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normallasarett). Regionsjukvården
(vid regionsjukhus) skall ansvara för det fåtal patienter som erbjuder
speciellt svårbemästrade problem och kräver samverkan mellan ett antal högt
utbildade specialister samt eventuellt också särskild utrustning, som är
dyrbar eller svårskött.

Med anledning av ett utredningsuppdrag av regeringen överlämnade
socialstyrelsen i januari 1977 till regeringen en av en särskild ledningsgrupp
(hälsokontrollutredningen) utarbetad rapport, Hälsoundersökningar och
annan förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Hälsokontrollutredningen
- som begränsade sitt arbete till i huvudsak den del av hälsovården
som avser sjukdomsförebyggande och sjukdomsuppspårande åtgärder - fann
att hälsoundersökningar endast var motiverade i den mån det kunde visas att
åtgärderna på ett gynnsamt sätt påverkade dödlighet, sjuklighet och/eller
livskvalitet avseende medborgarnas förmåga att uppleva en meningsfull
tillvaro i samhället. Utredningen föreslog att hälsokontroller och annan
sjukdomsförebyggande verksamhet - innefattande hälsoupplysning - skall
förankras inom primärvården och att ansvaret för planeringen av hälsokontroller
och sjukdomsförebyggande verksamhet skall anförtros sjukvårdshuvudmännen.
Hälsokontrollutredningen ansåg vidare att det borde ankomma
på varje sjukvårdshuvudman att med hänsyn till förefintlig efterfrågan och
tillgång på resurser besluta om inriktning, metoder och organisation för
regelbundet återkommande hälsoundersökningar av befolkningen. Utredningen
föreslog ett program för dessa undersökningar.

Socialstyrelsen föreslog i enlighet med förslag av hälsokontrollutredningen
att rapporten med tillhörande bilagematerial skulle överlämnas till den år
1975 tillkallade hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för beaktande i
samband med dess utredningsarbete. Med hänsyn till att denna utredning på
ett övergripande sätt skall se över målsättningen för hälso- och sjukvården -innefattande även olika förebyggande åtgärder - samt skall lägga denna
översyn till underlag för en ny hälso- och sjukvårdslagstiftning fann
socialstyrelsen inte anledning att ta ställning till detaljerna i hälsokontroll -

Sou 1979/80:2

utredningens förslag. Efter remissbehandling av socialstyrelsens skrivelse
och hälsokontrollutredningens rapport beslutade regeringen i december 1977
överlämna handlingarna till hälso- och sjukvårdsutredningen.

Läkarutbildningen

Läkares grundutbildning, vilken sker på läkarlinjen i högskolan, omfattar
fem och ett halvt år (220 poäng) och avslutas med läkarexamen.

Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en
allmäntjänstgöring om 21 månader, dels utbildning för allmänläkarkompetens
eller specialistutbildning.

Allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls efter avlagd
läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring. Legitimation
meddelas av socialstyrelsen.

Allmäntjänstgöringen (AT) skall fullgöras som läkare i underordnad
ställning. Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi
och allmänläkarvård avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.

Den fortsatta vidareutbildningen (FV) skall i fråga om utbildning för
allmänläkarkompetens omfatta tjänstgöringar som läkare under sammanlagt
fyra år samt i fråga om specialistutbildning tjänstgöringar som läkare från fyra
till fem och ett halvt år. Härunder skall läkaren följa systematisk undervisning.
Bevis om allmänläkarkompetens och bevis om specialistkompetens -vilken innebär att läkare för för allmänheten tillkännage att han är specialist
inom viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild kunnighet däri -meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning (NLV),vilken är knuten
till socialstyrelsen.

Närmare bestämmelser om bl. a. allmäntjänstgöring för vinnande av
legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens
och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i
kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om
behörighet att utöva läkaryrket och i ett socialstyrelsens cirkulär med
föreskrifter om vidareutbildning av läkare (Medicinalväsendets författningssamling,
MF 1975:135).

Bevis om specialistkompetens för avse ett 40-tal specialiteter, bl. a.
reumatiska sjukdomar (reumatologi), yrkesmedicin och ögonsjukdomar
(oftalmologi). Den som vill förvärva specialistkompetens skall sedan han fött
legitimation som läkare genomgå vidareutbildning bestående av dels huvudutbildning
om mellan tre och fem års tjänstgöring, i allmänhet helt inom
specialiteten, dels sidoutbildning inom verksamhetsområde som är av
betydelse för den sökta kompetensen. Sidoutbildningen omfattar tjänstgöring
under minst sex månader och högst ett år och sex månader enligt
föreskrifter som socialstyrelsen meddelar efter förslag av nämnden för läkares
vidareutbildning. Gällande föreskrifter om sidoutbildning m. m. finns
intagna i Medicinalväsendets författningssamling MF 1974:143.

Soll 1979/80:2

Nämnden för läkares vidareutbildning skall bl. a. uppmärksamt följa den
medicinska utvecklingen och lämna förslag till regeringen i frågor, som rör
krav för specialistbehörighet m. m.

De krav som ställs för att ett medicinskt verksamhetsområde skall erhålla
ställning som specialitet är f. n. i huvudsak följande.

Specialitet skall vara klart avgränsad mot andra specialiteter och mot den
allmänna medicinska verksamheten samt ha sådan karaktär att systematisk
undervisning och vetenskaplig forskning kan bedrivas inom dess gränser.
Specialitet skall dessutom vara väl infogad i sjukvårdsorganisationen och ha
ett tillräckligt antal kompetenta företrädare för att garantera en fortsatt
utveckling och möjliggöra utbildning av blivande specialister.

Det har förutsatts att praktiskt taget alla nyutbildade läkare skall genomgå
vidareutbildningen. Allmänläkarkompetens eller specialistkompetens utgör i
princip behörighetskrav för högre läkartjänster än underläkartjänster. Underläkartjänsterna
skall vara förbehållna läkare, som genomgår vidareutbildning,
och antalet sådana tjänster skall vid varje tidpunkt motsvara antalet
läkare som efterfrågar vidareutbildning samt vara fördelade på sjukvårdens
olika sektorer så att de svarar mot det sjukvårdsbehov som kan förutses.
Härigenom skall läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de
bäst behövs. Socialstyrelsen beslutar hur många underläkartjänster för
allmäntjänstgöring som får finnas inom varje sjukvårdsområde. Inrättande
av underläkartjänster för läkare under allmänläkar- eller specialistutbildning
och tjänster för läkare med sådan utbildning (tjänster som avdelningsläkare
och högre tjänster) skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram,
som upprättas av socialstyrelsen och fastställs av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation.

Förordnandena på underläkartjänster för allmäntjänstgöring, för allmänläkarutbildning
och för specialistutbildning är utformade som s. k. blockförordnanden.
Detta innebär att förordnandena innefattar samtliga i allmäntjänstgöringen
ingående tjänstgöringar som underläkare (AT-block) eller de
tjänstgöringar inom olika områden som behövs för den kompetens som söks
- allmänläkarkompetens eller specialistkompetens (FV-block).

Gällande läkarfördelningsprogram (LP 82) avser åren 1979-1982. Det har
utarbetats av socialstyrelsen efter samråd med universitets- och högskoleämbetet,
Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund och fastställts av
socialdepartementets sjukvårdsdelegation i december 1977.

Vissa utredningar m. m.

Den år 1974 tillkallade regionsjukvårdsutredningen(S 1974:07)-vilken haft i
uppdrag att utreda frågor om regionsjukvårdens innehåll och verksamhetsformer,
om regionindelningen samt om samverkan inom och mellan
sjukvårdsregionerna m. m. - avgav hösten 1978 till slutförande av sitt
uppdrag betänkandet (SOU 1978:70) Regionsjukvården jämte två huvudbi 1*

Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 2

Soll 1979/80:2

lagor till betänkandet, nämligen en om medicin och onkologi (SOU 1978:71)
samt en om kirurgi (SOU 1978:72). Regionsjukvårdsutredningen föreslår
bl. a. att det regionala samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen utvidgas
till att omfatta i princip alla medicinska verksamhetsområden och inte som
hittills enbart vissa s. k. regionspecialiteter. Utredningen föreslår vidare bl. a.
att patienter i princip skall erbjudas vård så nära hemorten som möjligt där
vård av tillfredsställande kvalitet kan bedrivas. Mot bakgrund av att
utredningen funnit att volymen sluten regionsjukvård kommer att minska
och att utredningsunderlaget pekat på behov av ytterligare koncentration av
regionsjukvården för vissa verksamhetsområden föreslår utredningen att
antalet sjukvårdsregioner skall minskas jfrån f. n. sju till sex. Som ett
underlag för utredningens överväganden och sjukvårdshuvudmännens
planering har utredningen tagit fram ett omfattande material om olika
medicinska verksamhetsområden genom ett särskilt projekt, RIA (Regionsjukvårdens
innehåll och avgränsning). Detta underlag har redovisats i
ovannämnda bilagor till slutbetänkandet. Betänkandet är efter remissbehandling
föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet.

År 1975 tillkallades med stöd av ett bemyndigande av regeringen hälso- och
sjukvårdsutredningen (S 1975:04) med uppdrag att utarbeta förslag till en helt
ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Enligt direktiven bör den nya
lagstiftningen omfatta hälso- och sjukvården i dess helhet, bl. a. den
förebyggande hälsovården. Betänkande med förslag av utredningen beräknas
föreligga inom kort.

Nämnden för läkares vidareutbildning beslutade i november 1976 att en
översyn av bestämmelserna om krav för allmänläkarkompetens och specialistkompetens
skulle ske. Översynen sker i en särskild utredning (NLV:s
översynsutredning) som leds av en grupp med representanter för socialstyrelsen
och nämnden, universitets- och högskoleämbetet, sjukvårdshuvudmännen,
Svenska läkaresällskapet samt Sveriges läkarförbund. Enligt de av
nämnden för läkares vidareutbildning fastställda riktlinjerna för översynsarbetet
skall man bl. a. överväga frågan om att skapa större sammanhållna
block av specialiteter på en första differentieringsnivå efter läkarnas allmäntjänstgöring,
varefter skulle kunna följa en mera långtgående specialisering.
Under översynsarbetet skall man bl. a. även överväga frågan om en
förlängning av allmänläkarutbildningen till i nivå med utbildningen för
specialistkompetens. Översynsarbetet beträffande allmänläkarutbildningen
beräknas bli slutfört under innevarande år och översynsarbetet beträffande
utbildningen för specialistkompetens under nästa år.

År 1977 tillkallades inom universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) en
arbetsgrupp med uppdrag att - i avvaktan på en mera genomgripande översyn
- lägga fram ett underlag för åtgärder för att öka inslagen av s. k.
samhällsmedicinska teoretiska och praktiska moment i läkarnas grundutbild -

SoU 1979/80:2

ning. Arbetsgruppen framlade hösten 1978 rapporten Samhällsmedicinska
moment m. m. i läkarutbildningen (UHÄ-rapport 1978:23) med förslag bl. a.
om att inslagen av utbildning i allmänmedicin, lånavårdsmedicin samt miliöoch
arbetsmedicin skall ökas. En mera genomgripande översyn inom UHÄ
av läkarnas grundutbildning beräknas komma i gång under innevarande
höst.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade i juni 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90) skall upprättas. Principprogrammet skall belysa hälsooch
sjukvårdssektorns lämpliga framtida omfattning, inriktning, struktur och
resurskrav för nämnda tidsperiod och vara avvägt mot begränsningar i
samhällsekonomin och tillgången på personal som successivt anges eller
förväntas. Utredningsarbetet skall ledas av en styrgrupp med företrädare för
staten och Landstingsförbundet. Socialstyrelsen skall svara för det praktiska
utredningsarbetet, som beräknas pågå under tidsperioden 1979-1983.

Utbyggnad av yrkesmedicinsk verksamhet på regionnivå och länsnivå

Motionerna

I motionen 1978/79:361 av Bo Forslund m. fl. (s) påpekas bl. a. att för de
sjukvårdsregioner som ännu inte har regionenheter för yrkesmedicin - främst
Uppsala- och Umeåregionema - särskilda stimulans- och rekryteringsåtgärder
krävs för att få i gång yrkesmedicinsk verksamhet med utbildad
personal senast under år 1980. Vidare påpekas det att intresse och planer finns
för inrättande av länsenheter för yrkesmedicin på olika håll och att utbyggnad
av länsenheter bör påbörjas snarast med mål att uppnå full utbyggnad senast i
slutet av 1980-talet. Motionärerna framhåller att det största hindret hittills för
utbyggnaden av yrkesmedicinen har varit brist på utbildade yrkesmedicinare.
Även behovet av yrkeshygieniker framhålls. För utbyggnad av yrkesmedicin
på regionnivå krävs enligt motionärerna ytterligare ett femtontal yrkesmedicinare
och för utbyggnad på länsnivå minst 25 yrkesmedicinare. Behovet av
yrkeshygieniker - vilka f. n. uppgår till ett 70-tal - beräknas enligt motionärerna
år 1985 vara närmare 250.

Motionärerna framhåller att en kraftig ökning måste ske av utbildningen av
yrkesmedicinare och att giltighetstiden för nuvarande bestämmelser om
dispens för erhållande av specialitet i yrkesmedicin måste förlängas för tid
efter den 1 juli 1979. Vidare framhåller motionärerna att åtgärder snarast
måste vidtas för att få till stånd en reguljär utbildning av yrkeshygieniker.

För en snabb utbyggnad av yrkesmedicinen på såväl region- som länsnivå
krävs enligt motionärerna särskilda åtgärder och statliga insatser, vilka kan
ges formen av (1) särskilda statsbidrag till utbildning, utrustning etc. under
ett utbyggnadsskede fram till år 1985, (2) särskilda anslag från t. ex.

SoU 1979/80:2

arbetarskyddsfonden till försöksverksamhet/projekt med yrkesmedicinsk
verksamhet på länsnivå samt (3) särskild tilldelning av specialisttjänster i
yrkesmedicin till såväl regionkliniker som länsenheter för att ytterligare
stimulera utbildning och rekrytering.

Vid de årliga överläggningarna mellan regeringen och företrädare för
kommun- och landstingsförbunden bör enligt motionärerna den föreslagna
utbyggnaden av yrkesmedicinen på såväl region- som länsnivå prioriteras vid
sidan om utbyggnaden av barnomsorgen, äldrevården och långtidsvården.

1 motionen 1978/79:792 av Lars Werner m. fl. (vpk) påpekas bl. a. att fullt
utbyggda yrkesmedicinska enheter saknas i Uppsala, Umeå och Stockholm.
Motionärerna anför bl. a. att principerna för sådana enheter fastslogs redan år
1963 av en utredning och att det är en synnerligen anmärkningsvärd
passivitet som de berörda landstingskommunerna visat.

Yrkesmedicinska kliniker

Utredningen angående yrkesmedicinens organisation m. m. förordade i
betänkandet (SOU 1963:46) Yrkesmedicinska sjukhusenheter, behov och
organisation att yrkesmedicinska enheter skulle finnas inom varje sjukvårdsregion
med undantag för Uppsalaregionen, som förutsattes kunna repliera på
en sådan enhet vid Karolinska sjukhuset. Utredningsförslaget har legat till
grund för den utbyggnad av yrkesmedicinska enheter som skett. När
förslaget lades fram fanns yrkesmedicinska sjukhusenheter vid Karolinska
sjukhuset och Södersjukhuset i Stockholm samt vid regionsjukhuset Lunds
lasarett. Därefter har yrkesmedicinska enheter tillkommit vid regionsjukhuset
i Örebro och regionsjukhuset i Linköping. Beslut har fattats om
inrättande av en sådan enhet vid regionsjukhuset Umeå lasarett. Avsikten är
att verksamheten skall samordnas med arbetet vid den filial till arbetarskyddsstyrelsens
arbetsmedicinska avdelning som inrättats där. Vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg har inrättats ett yrkesmedicinskt centrum, som
är en samlande enhet för olika kliniker som samverkar inom det yrkesmedicinska
och arbetshygieniska området. Vid akademiska sjukhuset i Uppsala
har påbörjats en utbyggnad av yrkesmedicinska resurser.

1 socialstyrelsens principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet
förutsätts att yrkesmedicin på sikt skall bli företrädd även inom länssjukvården.

Regionsjukvårdsutredningen om utbyggnad av yrkesmedicin

1 bilagan om medicin och onkologi (SOU 1978:71) till regionsjukvårdsutredningens
betänkande (SOU 1978:70) Regionsjukvården har redovisats
material om yrkesmedicin, som tagits fram genom det s. k. RIA-projektet.
Där beräknas totalbehovet av yrkesmedicinare och yrkeshygieniker i

SoU 1979/80:2

samhället til! 300 respektive 400. Yrkeshygienikerna, anförs det, svarar för
planläggning och utvärdering av yrkeshygieniska mätningar. Yrkeshygienikerna
bör ha, sägs det vidare, akademisk, kemisk grundutbildning och
flerårig erfarenhet från arbetsplatsundersökningar, god kännedom om mätinstrument,
provtagningsteknik, kemisk analysmetodik, statistiska metoder,
utvärdering och bedömning av miljödata samt kunskaper i eliminationsteknik
och förebyggande åtgärder. Om praktisk utbyggnad av den yrkesmedicinska
verksamheten åren 1977-1985 sägs i ”RIA-underlaget" (s. 278)
följande.

I första hand bör den yrkesmedicinska verksamheten byggas ut vid
regionsjukhusen. Tillkommande utbildningsplatser bör i första hand tilldelas
befintliga yrkesmedicinska kliniker och därefter nyinrättade kliniker vid
regionsjukhus.

Först när de regionala enheterna fått en tillfredsställande utbyggnad bör
yrkesmedicinska länskliniker diskuteras.

Utbyggnaden kan påskyndas genom inrättande av sluttjänster, FV-block
vid befintliga kliniker samt särskilda utbildningsblock, främst för invärtesmedicinska
specialister.

För en fullt utbyggd yrkesmedicinsk verksamhet vid regionsjukhusen
behövs 1985 ca 40 yrkesmedicinska specialister. Två tredjedelar av dessa bör
kunna utbildas på befintliga och tillkommande FV-block och en tredjedel via
särskilt inrättade utbildningsblock för främst invärtesmedicinska specialister.

Ovanstående förslag till utbyggnad av yrkesmedicinska regionkliniker
förefaller möjligt att genomföra beträffande utbildning av läkare. Det bör
dock starkt betonas att samtidigt behöver man ha en utbyggnad av tjänster för
och utbildning av yrkeshygieniker, arbetsmedicinska psykologer, laboratorieingenjörer,
ergonomer, informationssekreterare och sekreterare för att
verksamheten skall kunna vara väl etablerad på regionsjukhusen 1985.

Regionsjukvårdsutredningen anför i betänkandet Regionsjukvården bl. a.
följande om yrkesmedicin (s. 128 och 129).

Yrkesmedicin har ännu inte byggts ut som regionspecialitet enligt
intentionerna i 1958 års regionvårdsutredning och 1963 års utredning om
yrkesmedicinska sjukhusenheter, men kommer enligt tillgängliga planer att
byggas ut under den närmaste tioårsperioden.

Med hänsyn till den begränsade läkartillgången måste detta i huvudsak ske
på regionnivå. Till stora delar är yrkesmedicin förutom sjukvård en
serviceresurs åt dem som handlägger sjukdomar som har sina orsaker i
arbetsmiljön. Den har även en övergripande och samordnande uppgift i att
söka upp och förebygga dessa sjukdomar.

Den snabbt ökande medvetenheten om riskerna i arbetsmiljön kommer att
medföra en kraftigt ökad arbetsbörda för de yrkesmedicinska klinikerna. På
den tekniska sidan kommer antalet mätningar av olika slag att öka.

Utredningen ansluter sig till experternas bedömning att yrkesmedicin i
huvudsak fullgör sina funktioner i öppna vårdformer. Eventuella behov av
sluten vård får tillgodoses inom vårdorganisationen i övrigt. Det i expertrapporten
beräknade behovet av vidareutbildade läkare (300-400) har beskrivits
som ett teoretiskt räkneexempel. Utredningen betraktar inte detta som
planeringsunderlag i 1985 års perspektiv utan anser att ca 40 vidareutbildade

SoU 1979/80:2

läkare inom verksamhetsområdet, till största delen verksamma inom
regionsjukvård, är en realistisk bedömning.

De yrkesmedicinska klinikerna på regionsjukhusen bör bedriva forsknings-
och utvecklingsarbete inom arbetsmedicinens område samt medverka
i vidareutbildningen av företagshälsovårdens personal.

Utbildningen av yrkesmedicinare m. m.

Från och med den 1 januari 1975 har yrkesmedicin upptagits som
medicinsk specialitet inom gruppen invärtes sjukdomar.

Huvudutbildningen omfattar två års tjänstgöring inom specialiteten samt
två års tjänstgöring inom allmän internmedicin, av vilken tid högst ett halvt
år får bytas ut mot tjänstgöring inom dermatologi och venereologi, vid
kliniskt laboratorium eller vid enhet för företrädesvis invärtesmedicinsk
allergologi.

Sidoutbildningen omfattar ett halvt års tjänstgöring inom allmän psykiatri.

Med hänsyn till rekryteringsläget och utbyggnadsbehovet inom yrkesmedicin
har nämnden för läkares vidareutbildning år 1977 fastställt generella
dispensregler för specialistkompetens i yrkesmedicin. Enligt dessa regler kan
specialistkompetens i yrkesmedicin erhållas om följande krav på tjänstgöring
efter AT uppfylls, nämligen ett års tjänstgöring inom specialiteten, ett och ett
halvt års tjänstgöring inom allmän internmedicin, två års tjänstgöring inom
valfri specialitet, av vilken tid högst ett år får bytas ut mot tjänstgöring inom
allmänläkarvård eller företagshälsovård samt fullgjord teoretisk del av
företagsläkarkurs vid arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning
(två månader). Dispensbestämmelserna gällde ursprungligen t. o. m. den 30
juni 1979. NLV har emellertid i februari i år beslutat att dispensreglerna skall
gälla t. o. m. den 30 juni 1981 för läkare som erhållit legitimation före den 1
januari 1976.

Antalet tjänster för läkare vid de yrkesmedicinska enheterna vid sjukhusen
var den 1 mars 1976 enligt regionsjukvårdsutredningen 17, av vilka vid
nämnda tidpunkt 10 var tillsatta.

I LP 82 har - liksom i tidigare läkarfördelningsprogram - gjorts vissa
översiktliga bedömningar om den lämpliga fördelningen av den beräknade
tillgången på vidareutbildade läkare år 1985. Härvid har antalet läkare i
yrkesmedicin beräknats till 40 år 1985.

Socialstyrelsen medgav att 5 FV-block i yrkesmedicin fick inrättas under år
1978 och har för år 1979 medgivit att 4 sådana block får inrättas.

Utbildningen av yrkeshygieniker m. m.

Enligt regionsjukvårdsutredningen fanns den 1 mars 1976 12 tjänster för
yrkeshygieniker vid de yrkesmedicinska enheterna vid sjukhusen. Av dessa

SoU 1979/80:2

tjänster var vid nämnda tidpunkt nio tjänster tillsatta.

Yrkeshygien ingår i kursplanerna för arbetarskyddsstyrelsens utbildning
av företagshälsovårdens personal. Den mest omfattande utbildningen i
ämnet erhåller skyddsingenjörerna.

Vid arbetarskyddsstyrelsen finns inrättade ett antal utbildningstjänster för
yrkeshygieniker. Avsikten med dessa tjänster är att innehavarna av tjänsterna
under två år genom praktiskt arbete kombinerat med teoretiska studier
skall lära sig yrkeshygienisk mät- och undersökningsmetodik.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har under de senaste åren vid olika tillfällen behandlat
motionsyrkanden om utbyggnad av yrkesmedicinska enheter vid sjukhusen.
Motionerna har avslagits på förslag av socialutskottet (betänkandena SoU
1973:25, SoU 1975:7, SoU 1975/76:42, SoU 1976/77:24 samt SoU 1977/
78:27). Vid motionsbehandlingen under 1976/77 års och 1977/78 års
riksmöten underströk utskottet att det var angeläget att yrkesmedicinen
fortlöpande byggdes ut på både regionnivå och länsnivå. Mot bakgrund av att
frågan om utbyggnad av yrkesmedicinen emellertid var föremål för behandling
av regionsjukvårdsutredningen och den i februari 1976 tillsatta utredningen
(A 1976:01) om företagshälsovården och den yrkesmedicinska
verksamheten och då det förutsattes att utredningsarbetet skulle bedrivas
snabbt ansåg utskottet att motionerna inte borde föranleda något initiativ av
riksdagen.

Utskottet har under 1975/76 års och 1977/78 års riksmöten i betänkandena
SoU 1975/76:40 (s. 24 och 25) och SoU 1977/78:1 (s. 42 och 43) behandlat
motionsyrkanden om utbildning av yrkeshygieniker, vilka riksdagen på
förslag av utskottet avslagit. Utskottet har bl. a. hänvisat till att behovet av
olika miljötekniker uppmärksammats i direktiven för utredningen om
företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten.

Utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten

I direktiven för utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska
verksamheten anförs bi. a. att en uppgift för utredningen är att ta upp
frågor om företagshälsovårdens innehåll och vissa utbildningsfrågor i
anslutning därtill. Härvid påpekas det att med den tekniska utvecklingen och
de alltmer komplicerade kemiska och fysikaliska frågorna den tekniska delen
av företagshälsovården får allt större tyngd. I stor utsträckning kommer det,
påpekas det, att krävas specialister på olika områden av yrkeshygien,
mätteknik, ergonomi m. m. samt att det här finns anledning att närmare
utreda behovet av olika miljötekniker i arbetslivet.

I fråga om utbyggnad av yrkesmedicinska kliniker anförs i direktiven bl. a.
följande.

SoU 1979/80:2

I olika sammanhang har uttalats att utbyggnaden i forsta hand bör syfta till
yrkesmedicinska kliniker vid samtliga regionsjukhus. Utbyggnaden av den
yrkesmedicinska verksamheten är en angelägen uppgift som det ankommer
på sjukvårdshuvudmännen att ta närmare ställning till. Planeringen måste
ske med beaktande av bl. a. företagshälsovårdens behov av yrkesmedicinsk
service. De sakkunniga bör därför i nära samarbete med sjukvårdshuvudmännen
ta fram ett vägledande underlag för planeringen av den fortsatta
utbyggnaden.

Utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten
har som ett led i arbetet med att kartlägga företagshälsovården i landet
gjort en enkät riktad till landets företagsläkare. Resultat från enkäten har
presenterats i betänkandet (Ds A 1979:3) Företagsläkarna och företagshälsovården.
I betänkandet redovisas bl. a. uppgifter om företagshälsovårdens
behov av service från yrkesmedicinska kliniker och motsvarande enheter.
Utredningen avser att redovisa sina överväganden om den yrkesmedicinska
verksamheten i ett delbetänkande i början av nästa år. I delbetänkandet
kommer att behandlas frågor om utbyggnad av yrkesmedicinsk verksamhet
på regionnivå och på länsnivå. Vidare kommer bl. a. frågor om utbildning av
yrkeshygieniker att behandlas.

Okad utbildning av ögonspecialister (oftalmologer) m. m.

Motionen

I motionen 1978/79:512 av Märta Fredrikson m. fl. (c) påpekas bl. a. att
kravet på synen skärpts både i fritidsmiljö och i arbetsmiljö samt att en
tredjedel av alla arbetsföra inte ser tillräckligt för det arbete de har.
Motionärerna framhåller att när vi kräver att ögat skall arbeta perfekt pressen
på synen blir så stark att synstress blir följden även vid små felaktigheter på
ögat. Om inte synstress skall utvecklas till 1980-talets folksjukdom, krävs
motverkande insatser och ögonläkare specialiserade på ögats arbetsmiljö -yrkesoftalmologer - kan här göra väsentliga insatser i förebyggande syfte,
framhålls det vidare.

Motionärerna anför som beskrivning av yrkesoftalmologens verksamhet
att yrkesoftalmologen är en ögonläkare som mera specifikt sysslar med
arbetslivets synproblem (olika gränsvärden, belysning m. m.) och att en
yrkesoftalmolog vanligtvis också har större erfarenheter av olika arbetsplatser
än en oftalmolog, som enbart arbetat på ögonklinik. Någon särskild
utbildning eller specialistkompetens för yrkesoftalmologer finns emellertid
inte i dag, anförs det vidare, utan yrkesoftalmologen - med specialistutbildning
som oftalmolog - har av eget intresse och på grund av sina arbetsuppgifter
kommit att ägna sig åt arbetslivets synproblem. Motionären återger en
uppgift om att antalet oftalmologer i Sverige som specialiserat sig på
arbetslivets synproblem uppgår till knappt tio.

SoU 1979/80:2

Utbildningen av oftalmologer m. m.

Specialistkompetens i ögonsjukdomar (oftalmologi) erhålls efter en huvudutbildning
om tre och ett halvt års tjänstgöring inom specialiteten samt en
sidoutbildning om ett halvt års tjänstgöring inom allmän internmedicin,
neurologi eller neurokirurgi.

Regionsjukvårdsutredningen har hos NLV:s översynsutredning tagit upp
frågan om en uppdelning av oftalmologutbildningen i en kirurgisk respektive
en medicinsk gren.

Antalet tjänster för oftalmologer varper den 1 januari 1977 137 inom sluten
vård och 100,5 inom öppen vård. Socialstyrelsen har därefter medgett att
följande antal tjänster för oftalmologer får inrättas, nämligen år 1977 21, år
1978 13 och år 1979 14.

I LP 82 har antalet oftalmologer år 1985 beräknats till 470.

Socialstyrelsen medgav att 35 FV-block i oftalmologi fick inrättas år 1978
och har för år 1979 medgivit att lika många sådana block får inrättas.

Utredning om synvårdens innehåll och organisation

Inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om synvårdens innehåll
och organisation, vilket syftar till att ett s. k. sektorprogram skall utarbetas för
denna vårdsektor. Avsikten är att utredningsresultatet skall kunna ligga som
grund för hälsopolitiska och andra socialpolitiska ställningstaganden vid
planering av synvärd på längre sikt på såväl lokal, regional som riksnivå.
t Under utredningsarbetet skall bl. a. redovisas behovet av personal och
utbildning av personal inom sektorn. Utredningsarbetet skall inledas med en
nulägesinventering, varvid bl. a. särskilt utsatta grupper skall beskrivas.
Härefter skall bl. a. förväntade eller möjliga förändringar av synvården på
10-15 års sikt beskrivas ur olika synvinklar, nämligen ur teknisk-vetenskaplig,
demografisk, social och epidemiologisk synvinkel. En första delrapport
från utredningsarbetet avseende sjukvårdens uppgifter inom synvården
har nyligen framlagts. Frågor om synproblem inom arbetslivet har uppmärksammats
under utredningsarbetet och berörs i den första delrapporten, som är
föremål för remissbehandling.

Förebyggande av ryggsjukdomar m. m.

Motionen

I motionen 1978/79:887 av Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m)
anförs bl. a. att det moderna samhället - med ökande användning av tekniska
arbetsmetoder och transportmedel och minskande användning av mänsklig
muskelkraft - har medfört rygginsufficienser i en oacceptabel omfattning och
att ryggåkommorna svarar för 80-85 % av antalet sjukskrivningsdagar.
Motionärerna framhåller att för att man skall komma till rätta med

SoU 1979/80:2

ryggproblemet förebyggande åtgärder måste inledas redan i förskoleåldern
med ökad fysisk lek och aktivitet och ryggmuskulaturen ytterligare utvecklas
under uppväxt- och ungdomsåldern.

Motionärerna anför vidare bl. a. att när det gäller vård av ryggsjukdomar
ortopedernas intresse inte har ökat i takt med sjukfrekvensen och att
forskning och specialistutbildning tycks vara eftersatta inom vårt land. Det
påpekas att specialistutbildning för manipulationsterapi finns utomlands och
att det i Sverige finns några danska ortopeder verksamma på området.

Hälsokontrollutredningen

Den i det föregående (s. 3 och 4) nämnda hälsokontrollutredningen
införskaffade från expertis beskrivningar av vissa mera utbredda sjukdomar i
syfte att utredningen skulle fä en nyanserad bild av förutsättningarna att
förebygga i stället för att bota och vårda en sjukdom eller skada. I en i
utredningens rapport Hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård,
utvecklingstendenser redovisad sammanfattning av en sådan beskrivning
av ryggsjukdom (s. 77 och 78) anförs bl. a. följande.

På senare tid har man prövat olika vägar att snabbare ge patienter med
ryggsjukdom behandling. När det gäller principerna för ett differentierat
omhändertagande av dessa patienter måste kronisk ryggvärk framför allt ses i
sitt sociala sammanhang. Såväl diagnostik som behandling bör därför utföras
inom primärvården. De flesta fall av kronisk ryggvärk uppmärksammas
relativt tidigt på grund av sjukdomens sociala konsekvenser. Patienterna
uppsöker läkare och blir sjukskrivna.

Den största svårigheten när det gäller att förebygga de vanligaste formerna
av ryggont är naturligtvis att man inte tillräckligt känner orsakerna till
besvären. Krav bör ställas på ökade forskningsinsatser inom denna sektor.
Såväl statens medicinska forskningsråd som försvarets forskningsanstalt har
observerat behovet av forskning på området och de har även anvisat medel till
forskning.

Intresset bör vidare riktas på behovet av ökade insatser av ergonomisk typ -dvs. att man har anatomiskt och fysiologiskt korrekta arbetsställningar,
arbetsrörelser samt riktig lyft- och bärteknik.

Hälsokontrollutredningen anför i fråga om hälsokontrollen beträffande
rörelseorganens sjukdomar att för sådana sjukdomar hälsokontroller i
egentlig mening torde vara svåra att utforma. Med hänsyn till att snabb hjälp
ofta kan förebygga en försämring av ett påbörjat sjukdomsförlopp är det
emellertid enligt hälsokontrollutredningen angeläget att primärvårdens
personal lär sig att känna igen dessa sjukdomars tidiga symtom så att
patienterna kan få lämplig vård.

Utredning om ett sektorprogram avseende rörelseorganens sjukdomar

Inom socialstyrelsen har igångsatts ett utredningsarbete som skall omfatta
planering från såväl medicinsk som social synpunkt av vårdsektorn rörelse -

SoU 1979/80:2

organens sjukdomar och som skall syfta till ett s. k. sektorprogram för denna
vårdsektor. Utredningsarbetet inleddes med en delstudie undertiden fram till
sommaren 1979. Sektorprogrammet avses skola ligga till grund för hälso-,
sjuk- och socialvårdspolitiska ställningstaganden samt tjäna som underlag för
huvudmännens planering. Inom programmet skall man analysera och lämna
förslag beträffande bl. a. organisation och avgränsning av vårdsektorn samt
behovet av medicinska och sociala åtgärder inom densamma. Utredningsarbetet
skall bl. a. bedrivas i expertgrupper, och en av dessa skall behandla
området ”Ryggar”. Expertgrupperna skall bl. a. beskriva de aktuella sjukdomarna
och behandlingsinsatser för dem, uppmärksamma förebyggande
åtgärder avseende såväl miljö som individ, ange den kompetens som
erfordras och de personalkategorier som kan komma i fråga inom de olika
områdena. Områden inom vilka kunskaper f. n.. saknas skall anges, och
behovet av förändringar inom grundutbildningen, vidareutbildningen och
fortbildningen för sjukvårdspersonalen skall beaktas. Expertgrupperna skall
bl. a. även ange vilka forsknings- och utvecklingsuppgifter som lämpligen bör
förläggas till läns- respektive regionsjukvårdsnivå.

Utbyggnad av barnreumatikervården

Motionen

I motionen 1978/79:889 av Maj Pehrsson (c) och Britta Hammarbacken (c)
anförs bl. a. att antalet reumatiskt sjuka barnf. n. uppgår till ca 2 000 och att ca
150 nya fall av kronisk ledgångsreumatism hos barn tillkommer varje år.
Vidare anförs att fler än 200 barn med kronisk ledgångsreumatism årligen
vårdas på barnkliniker och ortopediska kliniker och att åtminstone 75 % av
dessa barn behöver reumatologisk specialistvård under längre tid, vilket
enligt motionärerna motsvarar 30-35 vårdplatser. Motionärerna framhåller
att det i dag emellertid finns endast 18-20 vårdplatser för reumatoida barn,
nämligen vid den barnreumatologiska enheten vid regionsjukhuset Lunds
lasarett. Motionärerna framhåller att det därför är nödvändigt att barnreumatikervården
snarast byggs ut och fördelas på nya platser i landet, varvid
enligt motionärerna exempelvis regionsjukhuset i Umeå och Karolinska
sjukhuset kan komma i fråga.

Vissa bakgrundsuppgifter

Utskottet har i det av riksdagen under föregående riksmöte behandlade
betänkandet SoU 1978/79:6 lämnat vissa uppgifter om reumatikervården, till
vilka hänvisas.

I medelsanvisningen för budgetåret 1978/79 till Karolinska sjukhuset har
medel beräknats för utbyte av en avdelningsläkartjänst mot tjänst som

SoU 1979/80:2

biträdande överläkare för ledning av barnreumatisk vård vid den reumatologiska
kliniken vid sjukhuset.

Regionssjukvårdsutredningen anför i betänkandet (SOU 1978:70) Regionsjukvården
(s. 128) bl. a. att det - med hänsyn till angelägenheten av att barn
vistas i miljö speciellt anpassad till barns behov - kan vara aktuellt att förlägga
resurser för vård av barn med reumatisk sjukdom till barnklinik i lämplig
samverkan med klinik/sektion för reumatologi. Utredningen erinrar om att
särskilda bamreumatologiska resurser finns f. n. i Lund och är under
uppbyggnad vid Karolinska sjukhuset genom att en särskild tjänst för
vidareutbildad läkare tillförts verksamheten. Utredningen framhåller emellertid
att särskild barn reumatologi är en flerregional verksamhet, som inte bör
utvecklas på fler än två ställen i landet.

I regionsjukvårdsutredningens s. k. RIA-underlag om reumatologi -bilagan om medicin och ontologi (SOU 1978:71) —anförs bl. a.(s. 249)attman
anser att det totala behovet av vårdplatser för barnreumatologisk specialistvård
kommer att vara omkring 30 vårdplatser år 1985 samt att denna
uppfattning överensstämmer med en av Riksförbundet mot reumatism
genomförd utredning där minimibehovet för kvalificerad barnreumatologisk
vård beräknats till 30 vårdplatser.

1 socialstyrelsens i det föregående (s. 14 och 15) nämnda utredningsarbete
om ett sektorprogram för rörelseorganens sjukdomar avses barnreumatologin
utgöra ett delområde.

Tidigare riksdagsbehandling

I ovannämnda betänkande SoU 1978/79:6 behandlade utskottet tre
motioner om utbyggnad av reumatikervården med bl. a. ett yrkande örn
utbyggnad av antalet vårdplatser för barnreumatiker. Inför behandlingen av
motionerna anordnade utskottet i april i fjol ett sammanträde med företrädare
för socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet och Riksförbundet
mot reumatism, varvid frågor om reumatologisk vård belystes
genom föredragningar och utfrågningar. Utskottet anförde i betänkandet
bl. a. följande.

Med hänsyn till den stora utbredning de reumatiska sjukdomarna i
vidsträckt mening har, det stora mått av lidande dessa sjukdomar förorsakar
och de brister inom vårdområdet, som påpekats i motionerna och vid
ovannämnda sammanträde, finns det enligt utskottets mening starka skäl för
att den reumatologiska vården ägnas särskild uppmärksamhet vid den
fortsatta strukturomvandlingen och utbyggnaden av hälso- och sjukvården.
Företrädarna för socialstyrelsen och Landstingsförbundet hade vid ovannämnda
sammanträde också framhållit att de är medvetna om att särskilda
insatser måste göras på området. Företrädarna för socialstyrelsen har påpekat
att socialstyrelsen i sin verksamhet - bl. a. vid fördelningen av läkartjänster -prioriterat vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar, till vilken vårdsektor

SoU 1979/80:2

myndigheten hänför de reumatiska sjukdomarna i vidsträckt mening.

I syfte att komplettera det principprogram för hälso- och sjukvården, som
socialstyrelsen år 1975 beslutade redovisa i skriften Hälso- och sjukvård inför
80-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1) och som innefattar det förslag till
vårdstruktur med primärvård, länssjukvård och regionsjukvård som f. n.
förverkligas, har socialstyrelsen under budgetåret 1977/78 förberett ett
utredningsarbete om vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar. Utredningsarbetet
skall omfatta planering ur såväl medicinsk som social synpunkt av
denna vårdsektor och syfta till ett s. k. sektorprogram för vårdsektorn. Under
utredningsarbetet skall man analysera och ge förslag bl. a. till organisation
och avgränsning av samt samverkan med regionsjukvård, länssjukvård och
primärvård samt behandla frågor om behovet av medicinska och sociala
åtgärder över huvud taget inom verksamhetsområdet. Vidare skall man bl. a.
redovisa behovet av medicinska och tekniska hjälpmedel samt utbildning av
personal, varvid bl. a. behovet av förändringar inom grund- och vidareutbildningen
samt fortbildningen för sjukvårdspersonal skall anges. Utskottet
vill understryka att det är angeläget att detta utredningsarbete sätts i gång
utan dröjsmål och bedrivs med skyndsamhet. Med hänsyn till behovet av
ökade kunskaper om behandling och vård av reumatiskt sjuka hos olika
personalkategorier inom hälso- och sjukvården är det angeläget att utredningsarbetet
bedrivs i nära kontakt med de för planeringen av utbildningen
för dessa personalkategorier ansvariga myndigheterna. Utskottet vill här
peka på att universitets- och högskoleämbetet under innevarande höst
kommer att påbörja en översyn av grundutbildningen för läkare och att
nämnden för läkares vidareutbildning satt i gång en översyn av bestämmelserna
för allmänläkarkompetens och specialistkompetens för läkare.

År 1975 begärde Landstingsförbundet hos regionsjukvårdsutredningen att
frågan om barnreumatologins organisation skulle prövas av regionsjukvårdsutredningen.
Det finns därför anledning räkna med att utredningens
överväganden kan bli av väsentlig betydelse för det arbete beträffande
rörelseorganens sjukdomar som i enlighet med det anförda skall utföras av
socialstyrelsen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att särskilda
resurser i olika delar av landet för behandling och vård av reumatiskt sjuka
barn ter sig mycket angelägna.

På förslag av utskottet beslutade riksdagen ge regeringen till känna vad
utskottet anfört beträffande reumatikervården (rskr 1978/79:7).

Regeringen har i januari i år med anledning av riksdagens beslut dels
uppdragit åt socialstyrelsen att i enlighet med vad socialutskottet anfört i
nämnda betänkande skyndsamt utarbeta sektorprogram för vårdsektorn
rörelseorganens sjukdomar och därvid överväga bl. a. vilka åtgärder som bör
vidtas för att förbättra rekryteringen av läkare och annan personal till
ifrågavarande vårdområden, dels överlämnat betänkandet och riksdagens
skrivelse i övrigt till socialdepartementets sjukvårdsdelegation.

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om
utbyggnad av yrkesmedicinska enheter vid sjukhus, om ökad utbildning av

SoU 1979/80:2

ögonspecialister m. m., om utbyggnad av barnreumatikervården samt om
förebyggande av ryggsjukdomar m. m.

Som allmän bakgrund till utskottets överväganden rörande de i motionerna
upptagna frågorna lämnas först en översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen
och läkarutbildningen m. m.

Ansvaret för sjukvården åvilar landstingskommunerna och kommuner
som inte ingår i landstingskommun (sjukvårdshuvudmännen). Dessa har att
upprätta sjukvårdsplaner efter samråd med socialstyrelsen. Hos socialstyrelsen,
Spri och Landstingsförbundet bedrivs olika utredningar som skall lämna
underlag för sjukvårdshuvudmännens planeringsarbete. Hos socialstyrelsen
pågår sålunda sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete om vårdstrukturen
inom sjukvården. Inom ramen för detta utredningsarbete beslutade
socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram för hälso- och
sjukvården inför 1980-talet (Socialstyrelsen anser 1976:1), vilket är avsett att
utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos
sjukvårdshuvudmännen, socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet. I
principprogrammet ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård,
länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av vården skall
lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För den
specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera
på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande
nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande
normallasarett)-samt på regionsjukvården (vid regionsjukhus). Den år 1974
tillkallade regionsjukvårdsutredningen (S 1974:07) avgav hösten 1978 betänkandet
(SOU 1978:70) Regionsjukvården jämte två huvudbilagor till betänkandet,
nämligen en om medicin och onkologi (SOU 1978:71) samt en om
kirurgi (SOU 1978:72). Utredningen redovisade därigenom sitt utredningsuppdrag
som avsåg regionsjukvårdens innehåll och verksamhetsformer,
regionindelningen samt frågan om samverkan inom och mellan sjukvårdsregionerna
m. m. Betänkandet har remissbehandlats. Frågan om en helt ny
lagstiftning för hälso- och sjukvården har utretts av hälso- och sjukvårdsutredningen
(S 1975:04), vars betänkande beräknas föreligga inom kort.
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade i juni 1978 att ett nytt
principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på åren
1990-2000 (HS 90) skall upprättas.

Med anledning av ett utredningsuppdrag angående hälsokontroller och
annan förebyggande hälsovård överlämnade socialstyrelsen i början av år
1977 till regeringen utredningsrapporten Hälsoundersökningar och annan
förebyggande hälsovård, utvecklingstendenser. Rapporten innehåller förslag
om att ett program för hälsoundersökningar skall införas, om att ansvaret för
hälsokontroller och annan sjukdomsförebyggande verksamhet skall läggas på
sjukvårdshuvudmännen och om att verksamheten skall förankras inom
primärvården. Efter remissbehandling av rapporten och av socialstyrelsens
skrivelse i ärendet beslutade regeringen i december 1977 i enlighet med

SoU 1979/80:2

socialstyrelsens förslag överlämna handlingarna till hälso- och sjukvårdsutredningen.

Läkarnas grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med
läkarexamen. Efter grundutbildningen foijer som ett forsta led i läkarnas
vidareutbildning allmäntjänstgöring (AT) på underläkartjänster om 21
månader, varav sex månader i kirurgi, sex månader i medicin, tre månader i
psykiatri och sex månader i allmänläkarvård. Vid allmäntjänstgöringens slut
erhålls legitimation som läkare. Härefter foijer fortsatt vidareutbildning (FV),
som tar fyra år till allmänläkarkompetens och från fyra till fem och ett halvt år
till specialistkompetens, som kan erhållas i ett 40-tal medicinska specialiteter,
bl. a. i reumatiska sjukdomar (reumatologi), i yrkesmedicin och i ögonsjukdomar
(oftalmologi). Specialistutbildningen omfattar dels huvudutbildning
om mellan tre och fem års tjänstgöring som i allmänhet fullgörs helt inom
specialiteten, dels sidoutbildning om mellan ett halvt och ett och ett halvt års
tjänstgöring som fullgörs inom verksamhetsområde som är av betydelse för
den sökta kompetensen. Även den fortsatta vidareutbildningen fullgörs på
underläkartjänster. Förordnandena på underläkartjänster för allmäntjänstgöring,
för allmänläkarutbildning och för specialistutbildning är utformade som
s. k. blockförordnanden (AT-block resp. FV-block), som innefattar samtliga
erforderliga tjänstgöringar.

En översyn inom universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) av grundutbildningen
av läkare beräknas komma i gång innevarande höst. Nämnden för
läkares vidareutbildning(NLV) har satt i gång en översyn av bestämmelserna
för allmänläkarkompetens och specialistkompetens. Enligt direktiven för
översynsarbetet skall man bl. a. överväga frågan om att skapa större
sammanhållna block av specialiteter på en första differentieringsnivå efter
AT, varefter skulle kunna följa en mera långtgående specialisering. Under
översynsarbetet skall man bl. a. även överväga frågan om en förlängning av
allmänläkarutbildningen till i nivå med utbildningen för specialistkompetens.

Allmänläkarkompetens eller specialistkompetens utgör i princip behörighetskrav
för högre läkartjänster än underläkartjänster. Underläkartjänsterna
skall vara förbehållna läkare som genomgår vidareutbildning (AT och FV).
Läkarresurserna skall tilldelas de områden där de bäst behövs. Tilldelningen
sker på följande sätt. Socialstyrelsen beslutar hur många AT-block som får
finnas hos varje sjukvårdshuvudman. Fördelningen av FV-block och
inrättandet av tjänster för läkare med allmänläkar- eller specialistutbildning
(tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster) skall ske på grundval av för
riket upprättat läkarfördelningsprogram, som upprättas av socialstyrelsen och
fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Gällande läkarfördelningsprogram
(LP 82) avser åren 1979-1982. Det har upprättats av socialstyrelsen
efter samråd med UHÄ, Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund
samt fastställts av socialdepartementets sjukvårdsdelegation i december
1977.

SoU 1979/80:2

Utbyggnad av yrkesmedicinska enheter vid sjukhus

Yrkesmedicinska sjukhusenheter finns vid Karolinska sjukhuset, Södersjukhuset
i Stockholm, regionsjukhuset Lunds lasarett, regionsjukhuset i
Örebro och regionsjukhuset i Linköping. Beslut har fattats om inrättande av
en yrkesmedicinsk enhet vid regionsjukhuset Umeå lasarett. Vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg finns ett yrkesmedicinskt centrum, som är en
samlande enhet för olika kliniker som samverkar inom det yrkesmedicinska
och det arbetshygieniska området. Vid akademiska sjukhuset i Uppsala har
påbörjats en utbyggnad av yrkesmedicinska resurser. Som grundval för den
hittillsvarande planeringen av yrkesmedicinens organisation har legat förslag
som framlades av utredningen angående yrkesmedicinens organisation
m. m. i ett år 1963 avgivet betänkande (SOU 1963:46) Yrkesmedicinska
sjukhusenheter, behov och organisation. Utredningen föreslog att
yrkesmedicinska enheter skulle finnas inom varje sjukvårdsregion. Uppsalaregionen
förutsattes dock kunna repliera på den yrkesmedicinska enheten
vid Karolinska sjukhuset.

I motionen 1978/79:792 (yrkandet 9) av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs
förslag som innebär att det i lag skall föreskrivas att yrkesmedicinska kliniker
skall inrättas före år 1980 vid samtliga regionsjukhus och planeras med
medicinsk, beteendevetenskaplig (psykosocial) och teknisk-hygienisk del
med laboratorium fullt uppbyggt inom en treårsperiod. I motionen 1978/
79:361 av Bo Forslund m. fl. (s)begärs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs i motionen om behovet av förstärkta
insatser för yrkesmedicin på region- och länsnivå. Motionärerna framhåller
att Uppsala- och Umeåregionerna ännu inte har regionenheter för yrkesmedicin
och att intresse och planer finns för inrättande av länsenheter för
yrkesmedicin på olika håll. För att man skall få till stånd en snabb utbyggnad
av yrkesmedicinen på såväl region- som länsnivå behövs det enligt motionärerna
särskilda åtgärder och statliga insatser. Motionärerna lägger i
motionen fram förslag om ekonomiskt stöd till utbyggnaden, om utbildning
m. m. av yrkesmedicinare och yrkeshygieniker samt om tilldelning av
tjänster för yrkesmedicinare till såväl regionkliniker som länsenheter.

Riksdagen har under de senaste åren vid olika tillfallen behandlat
motionsyrkanden om utbyggnad av yrkesmedicinska enheter vid sjukhusen
och om utbildning av yrkeshygieniker. Yrkandena har på förslag av
socialutskottet avslagits. Frågan om utbyggnad av yrkesmedicinska enheter
behandlades senast i utskottets betänkande SoU 1977/78:27. Utskottet, som
underströk att det är angeläget att yrkesmedicinen fortlöpande byggs ut på
både regionnivå och länsnivå, hänvisade till att frågan behandlades av den då
arbetande regionsjukvårdsutredningen och av den i februari 1976 tillsatta
utredningen (A 1976:01) om företagshälsovården och den yrkesmedicinska
verksamheten. Frågan om utbildning av yrkeshygieniker behandlades senast
i utskottets betänkande SoU 1977/78:1, varvid utskottet bl. a. hänvisade till

SoU 1979/80:2

att behovet av olika miljötekniker uppmärksammats i direktiven för
sistnämnda utredning (se även SoU 1978/79:33).

Regionsjukvårdsutredningen har i bilagan om medicin och onkologi till
utredningens betänkande bl. a. redovisat en expertutredning om
yrkesmedicin. Enligt däri lämnade uppgifter fanns det den 1 mars 1976 17
tjänster för yrkesmedicinare och 12 tjänster för yrkeshygieniker vid de
yrkesmedicinska enheterna vid sjukhusen, av vilka 10 resp. 9 var tillsatta vid
nämnda tidpunkt. I expertutredningen har det föreslagits att den
yrkesmedicinska verksamheten i första hand skall byggas ut vid regionsjukhusen
och att först när de regionala enheterna fått en tillfredsställande
utbyggnad yrkesmedicinska länskliniker bör diskuteras. För en fullt utbyggd
yrkesmedicinsk verksamhet vid regionsjukhusen behövs det år 1985 ca 40
yrkesmedicinare enligt expertutredningen. Regionsjukvårdsutredningen har
i huvudsak anslutit sig till denna bedömning. Det nämnda antalet
yrkesmedicinare år 1985 överensstämmer med den fördelning av de beräknade
läkarresurserna år 1985 som man gjort i det förutnämnda läkarfördelningsprogrammet
LP 82. I expertutredningen har det betonats att man
behöver ha en utbyggnad av tjänster för och utbildning av yrkeshygieniker,
arbetsmedicinska psykologer, laboratorieingenjörer, ergonomer, informationssekreterare
och sekreterare för att yrkesmedicinsk verksamhet skall
kunna vara väl etablerad på regionsjukhusen år 1985.

Utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten
- som enligt direktiven för utredningsarbetet i nära samarbete med
sjukvårdshuvudmännen skall ta fram ett vägledande underlag för planeringen
av den fortsatta utbyggnaden av yrkesmedicinsk service - avser att
redovisa sina överväganden om den yrkesmedicinska verksamheten i ett
delbetänkande i början av nästa år.

I likhet med vad utskottet gjort vid tidigare tillfällen, då utskottet behandlat
frågan om utbyggnad av yrkesmedicinska enheter, vill utskottet understryka
att utbyggnaden på det yrkesmedicinska området är angelägen. Utskottet
utgår därför från att det utredningsmaterial som regionsjukvårdsutredningen
lagt fram och som utredningen om företagshälsovården och den yrkesmedicinska
verksamheten kommer att presentera skall leda till kraftfulla
åtgärder för utbyggnad av yrkesmedicinen.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1978/79:361 inte föranleda
någon åtgärd av riksdagen.

Av det sagda följer att utskottet också avstyrker motionen 1978/79:792 i
här behandlad del (yrkandet 9).

Ökad utbildning av ögonspecialister (ofta Im ologer) m. m.

I motionen 1978/79:512 av Märta Fredrikson m. fl. (c) framhålls bl. a. att
kraven på synen skärpts både i fritidsmiljö och i arbetsmiljö och att pressen på
synen blir så stark att synstress blir följden även vid små felaktigheter på

SoU 1979/80:2

ögat. För att synstress skall motverkas krävs det, framhålls det vidare i
motionen, bl. a. tillgång på ögonläkare som är specialiserade på arbetslivets
synproblem (yrkesoftalmologer). Motionärerna påpekar att någon särskild
utbildning eller specialistkompetens för yrkesoftalmologer dock inte finns i
dag. Motionärerna begär förslag om ökad utbildning av oftalmologer samt om
åtgärder för att utbildning av yrkesoftalmologer skall stimuleras.

Antalet tjänster för oftalmologer var i början av år 1977 ca 237.1 LP 82, som
utgör underlag för fördelningen av tillkommande läkarresurser, syftar man
till att antalet oftalmologer år 1985 skall uppgå till 470.

Med hänsyn till att en kraftig ökning av antalet oftalmologer sålunda är att
förutse och till att frågor om synvårdens innehåll och organisation är föremål
för ett särskilt utredningsarbete inom socialstyrelsen - varvid bl. a. frågor om
synproblem inom arbetslivet uppmärksammats - bör motionen 1978/79:512
inte föranleda någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker motionen.

Om utbyggnad av barnreumatikervården

I motionen 1978/79:889 av Maj Pehrsson (c) och Britta Hammarbacken (c)
påpekas bl. a. att behovet av vårdplatser för reumatologisk specialistvård för
barn uppgår till ett antal av 30-35 men att det i dag endast finns 18-20
vårdplatser för reumatoida barn, nämligen vid den barnreumatologiska
enheten vid regionsjukhuset Lunds lasarett. Motionärerna framhåller att det
därför är nödvändigt att barnreumatikervården snarast byggs ut och fördelas
på ytterligare platser i landet. De menar att exempelvis regionsjukhuset i
Umeå och Karolinska sjukhuset därvid kan komma i fråga. Motionärerna
begär utredning och förslag om en decentraliserad utbyggnad av
barnreumatikervården.

Riksdagen har vid sin anslagsprövning för budgetåret 1978/79 för Karolinska
sjukhuset beräknat medel för utbyte av en avdelningsläkartjänst mot
tjänst som biträdande överläkare för ledning av barnreumatisk vård vid den
reumaiologiska kliniken vid sjukhuset.

Reg onsjukvårdsutredningen har i betänkandet Regionsjukvården bl. a.
anfört att det - med hänsyn till angelägenheten av att barn vistas i miljö
sy .'it • anpassad till barns behov -kan vara aktuellt att förlägga resurser för
b: med reumatisk sjukdom til! barnklinik i lämplig samverkan med

! ; ir./straion för reumatologi. Regionsjukvårdsutredningen har emellertid
"lii att särskild barnreumatologi är en flerregional verksamhet, som
inte bör utvecklas på fler än två ställen i landet.

Utsi • •.et viii här nämna ait utskottet inför behandlingen av ett antal under
. r ! ' 77/78 väckta motioner om utbyggande av reumatikervården -n- .;g om inrättande av vårdplatser för barnreumatiker vid region i

b.!..i. - i april i fjol anordnade ett sammanträffande med
•. fc: socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällska.
nc.: mci reumatism, varvid frågor om reumatologisk vård

SoU 1979/80:2

belystes. Företrädarna för socialstyrelsen och Landstingsförbundet framhöll
bl. a. att de var medvetna om att särskilda insatser måste göras i fråga om
reumatikervården. Företrädarna för socialstyrelsen framhöll vidare att
socialstyrelsen i syfte att komplettera principprogrammet för hälso- och
sjukvården inför 1980-talet förberett ett utvecklingsarbete om vårdsektorn
rörelseorganens sjukdomar. Detta utredningsarbete, som inletts med en
delstudie, skall omfatta planering från såväl medicinsk som social synpunkt
av vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar och syfta till att ett s. k. sektorprogram
för denna vårdsektor utarbetas. Sektorprogrammet avses skola
utgöra underlag för den planering som görs på regional och lokal nivå av
landstingskommuner och kommuner. Under utredningsarbetet skall man
bl. a. analysera och ge förslag till organisation och avgränsning av samt
samverkan mellan regionsjukvård, länssjukvård och primärvård samt
behandla frågan om behovet av medicinska och sociala åtgärder över huvud
taget inom verksamhetsområdet. Vidare skall man bl. a. redovisa behovet av
medicinska och tekniska hjälpmedel samt utbildning av personal, varvid
bl. a. behovet av förändringar inom grund- och vidareutbildningen samt
fortbildningen för sjukvårdspersonal skall anges.

Utskottet framhöll vid behandlingen av ovannämnda motioner bl. a. att
det fanns starka skäl för att den reumatologiska vården ägnades särskild
uppmärksamhet vid den fortsatta strukturomvandlingen och utbyggnaden
av hälso- och sjukvården, att det var angeläget att socialstyrelsens utredningsarbete
om rörelseorganens sjukdomar sattes i gång utan dröjsmål och
bedrevs med skyndsamhet samt att utredningsarbetet bedrevs i nära kontakt
med de för planeringen och utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal
ansvariga myndigheterna. Utskottet framhöll vidare att särskilda resurser i
olika delar av landet för behandling och vård av reumatiskt sjuka barn tedde
sig mycket angelägna. Utskottets betänkande i ärendet, SoU 1978/79:6,
behandlades av riksdagen i början av 1978/79 års riksmöte, harvid riksdagen
på förslag av utskottet beslutade ge regeringen till känna vad utskottet anfört
beträffande reumatikervården (rskr 1978/79:7).

Med anledning av riksdagens beslut beslutade regeringen i januari i år bl. a.
att uppdra åt socialstyrelsen att i enlighet med vad utskottet anfört skyndsamt
utarbeta sektorprogram för vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar. Enligt
vad utskottet inhämtat skall barnreumatologin utgöra ett delområde inom
detta utredningsarbete.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1978/79:889 inte föranleda något
initiativ av riksdagen. Utskottet avstyrker därför motionen.

Förebyggande av ryggsjukdomar m. m.

I motionen 1978/79:887 av Bo Lundgren (m) och Wiggo Komstedt (m)
påpekas bl. a. att det moderna samhället - med ökande användning av
tekniska metoder och transportmedel och minskande användning av mänsklig
muskelkraft - medfört att ryggåkommorna fått en oacceptabel omfattning

SoU 1979/80:2

och svarar för 80-85 % av antalet sjukskrivningsdagar. Motionärerna
framhåller att förebyggande åtgärder måste inledas redan i förskoleåldern
med fysisk lek och aktivitet och att ryggmuskulaturen måste ytterligare
utvecklas under uppväxt- och ungdomsåldern. Motionärerna anför att när det
gäller vård av ryggsjukdomar ortopedernas intresse inte har ökat i takt med
sjukfrekvensen och att forskning och specialistutbildning tycks vara eftersatta
i vårt land. Mot denna bakgrund begärs i motionen att ytterligare
åtgärder vidtas för att ryggsjukdomar skall förebyggas effektivt och för att
forskning på området skalf stimuleras.

I socialstyrelsens ovannämnda utredningsarbete om ett sektorprogram för
vårdsektorn rörelseorganens sjukdomar skall särskilda expertgrupper bestående
av medicinska och sociala experter behandla olika delar av utredningsområdet.
En expertgrupp skall behandla området ”Ryggar”. Expertgrupperna
skall bl. a. uppmärksamma frågor om förebyggande åtgärder avseende såväl
miljö som individ, ange behovet av förändringar i utbildningen för de
personalgrupper som erfordras samt bl. a. även behandla frågor om forsknings-
och utvecklingsarbete.

Med hänsyn till utredningsarbetet påkallar motionen 1978/79:887 inte
någon åtgärd av riksdagen.

Utskottet hemställer

1. beträffande lagstiftning om inrättande av yrkesmedicinska
kliniker att riksdagen avslår motionen 1978/79:792 yrkandet
9,

2. beträffande utbyggnad av yrkesmedicinen på region- och
länsnivå att riksdagen avslår motionen 1978/79:361,

3. beträffande ökad utbildning av ögonspecialister (oftalmologer)
m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:512,

4. beträffande utbyggnad av barnreumatikervården att riksdagen
avslår motionen 1978/79:889,

5. beträffande förebyggande av ryggsjukdomar m. m. att riksdagen
avslår motionen 1978/79:887.

Stockholm den 16 oktober 1979

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Rune Gustavsson (c), Kersti Swartz (fp),
Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s),
Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell
(s), Anita Bråkenhielm (m), Stig Alftin (s), Lena Öhrsvik (s) och Åke Persson
(fp).

GOTA B 61760 Stockholm 1979