SkU 1979/80:13

Skatteutskottets betänkande
1979/80:13

angående begränsning av möjligheterna till avdrag för förlust i
samband med överlåtelse av verksamhet

Ärendet

Vid sin behandling våren 1979 av propositionen 1978/79:124 om förvärv av
Kockums varvsrörelse, m. m. förordade näringsutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande NU 1978/79:47 att regeringen skulle få i uppdrag att
innan förvärvet genomfördes ta upp förhandlingar med Kockums AB om
komplettering av det aktuella avtalet mellan staten och bolaget med en
klausul av huvudsaklig innebörd att bolaget utfäste sig att, i den mån rätten
till förlustavdrag utnyttjades, efter hand betala in ett belopp till staten som
motsvarade den skattelättnad bolaget erhöll på grund av avdraget. Samtidigt
erinrade näringsutskottet om att skatteutskottet - om en sådan komplettering
inte kom till stånd - enligt sina yttranden SkU 1978/79:6 y och 7 y var berett
att pröva frågan om lagstiftning rörande sådana begränsningar i avdragsrätten
att vissa kritiserade effekter av nuvarande skatteregler i det aktuella fallet
elimineras fr. o. m. 1980 års taxering.

Sedan förhandlingar mellan staten och Kockums visat att bolaget inte
accepterade ett tillägg med den angivna innebörden, har överlåtelsen slutförts
utan komplettering av det träffade avtalet. Med anledning härav har
skatteutskottet den 19 september 1979 rekommenderat lagändringar av
huvudsaklig innebörd att förluster eller underskott som uppkommit före eller
i samband med överlåtelse av ett aktiebolags verksamhet inte skall fä dras av
från inkomst som tillfallit bolaget efter överlåtelsen.

Regeringen har i sin skrivelse 1979/80:23 lämnat en redogörelse för
förhandlingarna om tillägg till avtalet. Skrivelsen, som hänvisats till näringsutskottet,
har av detta utskott överlämnats till skatteutskottet.

I detta betänkande behandlas den nu angivna lagstiftningsfrågan.

Gällande skatteregler och utredningsdirektiv

Aktiebolag (och ekonomiska föreningar) är enligt 53 § kommunalskattelagen
(1928:370)- KL-i princip skattskyldiga för all inkomst. Vinst som delas
ut till aktieägarna skall dessutom beskattas hos dem såsom intäkt av kapital.
Eftersom bolag i allmänhet inte får göra avdrag för sin utdelning kommer
bolagsvinsten således att beskattas två gånger.

För att undvika s. k. kedjebeskattning är aktiebolag j stor utsträckning
befriade från skatt på utdelning från andra bolag (54 § KL med anvisningar).
Huvuddragen i dessa regler är följande. Beträffande företag som uteslutande

1 Riksdagen 1979/80. 6 sami. Nr 13

SkU 1979/80:13

eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom
- förvaltningsföretag - är huvudregeln att de beskattas för utdelning som
fonderas, dvs. för sådan utdelning på de förvaltade aktierna som inte utdelas
vidare till förvaltningsföretagets egna aktieägare. Investmentbolag kan med
bibehållen skattefrihet fondera 20 % av den erhållna utdelningen. Till
bestämmelserna i 54 § KL om förvaltningsföretagens beskattning hör två
dispensregler. RSV kan bl. a. medge att förvaltningsföretag, som är moderföretag
i en koncern och som ombesörjer vissa gemensamma uppgifter för
koncernens räkning, inte skall behandlas som förvaltningsföretag i beskattningshänseende.
Meddelas sådan dispens innebär detta bl. a. att moderbolaget
inte behöver vidareutdela utdelning från dotterbolag för att utdelningen
skall vara skattefri. Ett bolag som fått dispens behandlas som ett rörelsedrivande
bolag även i koncernbidragshänseende.

Andra bolag än förvaltningsföretag - rörelsedrivande bolag - beskattas
endast för utdelning på aktier som innehas i kapitalplaceringssyfte. Aktieinnehav
skall inte anses ha kapitalplaceringssyfte om det sammanlagda
röstetalet för aktierna motsvarar minst en fjärdedel av röstetalet för samtliga
aktier i det utdelande bolaget. Detsamma gäller om röstetalet är mindre,
under förutsättning att innehavet av aktien betingas av den rörelse eller det
jordbruk eller skogsbruk som bolaget bedriver.

Till de speciella bestämmelser som gäller för beskattning av företag som
ingår i en koncern hör reglerna i 43 § 3 mom. KL om koncernbidrag. Genom
koncernbidrag kan de olika företagen inom en koncern erhålla en långtgående
omfördelning av inkomsterna inom koncernen utan beloppsmässiga
begränsningar. Koncernbidraget utgör skattepliktig inkomst för det mottagande
bolaget, och det bolag som lämnat bidraget är berättigat till avdrag
härför även om bidraget inte utgör en omkostnad i vanlig bemärkelse. Som
villkor härför gäller i stort sett att fråga är om s. k. moderföretag och/eller s. k.
helägda dotterföretag samt att bolagens huvudsakliga verksamhet avser
jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse.

Varje års resultat skall vid den skattemässiga inkomstberäkningen i princip
ses för sig oberoende av resultatet för andra år. Från denna huvudprincip
gäller dock flera undantag som medger resultatöverföringar mellan beskattningsåren.
Dels finns regler om öppen resultatutjämning, dels tillåts
vinstreglerande dispositioner av olika slag i bokföringen. Med öppen
resultatutjämning avses möjligheten att fördela vinster och förluster under en
följd av år genom att sätta av till fonder av olika slag - i första hand
investeringsfonder-eller till skogskonto. Härtill kommerbl. a. möjligheterna
att förskjuta förluster som inte har kunnat utnyttjas under beskattningsåret
till senare år enligt lagen (1960:63) om rätt till förlustutjämning.

Förlustutjämningsreglerna ger den skattskyldige möjlighet att kvitta
underskott i en förvärvskälla, som inte kunnat avräknas mot överskott i
annan förvärvskälla vid ett visst års taxering, mot inkomster vid taxeringen

SkU 1979/80:13

för ett senare år. Även allmänna avdrag som inte kunnat utnyttjas får på detta
sätt förskjutas framåt i tiden. Från dessa generella bestämmelser gäller vissa
undantag och begränsningar. Sålunda får förlustavdrag åtnjutas endast om
förlusten uppgått till minst 1 000 kr. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
får underskott i förvärvskälla utnyttjas som förlustavdrag endast i den
kommun där inkomsten av förvärvskällan skall redovisas. Avdrag kan
medges med olika belopp vid den statliga och vid den kommunala
taxeringen.

Realisationsförlust vid icke yrkesmässig avyttring av fast och lös egendom
och underskott av fastighet och rörelse i utlandet ger inte generell rätt till
förlustutjämning. Realisationsförlust vid fastighets- och aktieförsäljning får
dock enligt punkt 4 av anvisningarna till 36 § KL kvittas mot sådan
realisationsvinst eller vinst i utländskt lotteri, som uppkommit undersamma
beskattningsår eller under något av de närmaste sex åren. Liknande regler
gäller för underskott på fastighet eller rörelse i utlandet, investeringsavdrag
samt avskrivning på fartyg och luftfartyg m. m.

I vissa fall får förlustavdrag ske hos annan skattskyldig än den som haft
underskottet. Vid fusion mellan moderbolag och helägt dotterbolag får
moderbolaget utnyttja den rätt till förlustavdrag som skulle ha tillkommit
dotterbolaget om fusionen inte ägt rum. Vidare kan nämnas att lagen
(1974:990) om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång
från aktiebolag till annan företagsform m. m. i princip medger att den som
övertar en i aktiebolagsform bedriven verksamhet och driver den vidare som
enskild firma eller handelsbolag får samma rätt till förlustavdrag som skulle
ha tillkommit aktiebolaget. Avdraget får inte överstiga inkomsten av den
förvärvskälla vari aktiebolagets verksamhet ingått.

Aktiebolag (och ekonomiska föreningar) får utnyttja förlustavdraget när
som helst under en tioårsperiod efter förluståret. För annan skattskyldig
gäller en tidsgräns på sex år. Tioårsgränsen infördes 1978 och gäller för
förluster som uppkommit vid 1971 eller senare års taxering.

I vissa situationer-bl. a. vid konkurs-är förlustavdrag inte medgivet. Om
konkursen avslutas utan att samtliga borgenärer får full betalning är den
skattskyldige inte berättigad till avdrag för förlust som uppkommit under
konkursen eller tidigare. 1 sådana fall är det sannolikt att förlusten helt eller
delvis kommer att bäras av någon annan än konkursgäldenären, och det har
inte ansetts vara försvarligt att i så fall medge avdrag för förlusten.
Motsvarande gäller också efter ackord utan konkurs.

För fåmansbolag gäller särskilda regler (8 §) som syftar till att hindra
försäljning av företag utan andra ”tillgångar” än rätt till förlustavdrag. Dessa
fegler innebär att rätten till förlustavdrag går förlorad om mer än en obetydlig
del av aktierna i fåmansbolaget övergår till ny ägare. Någon motsvarande
spärr finns inte i fråga om andra bolag än fåmansbolag. När bestämmelserna
infördes ansåg man nämligen att det var liten risk för att reglerna här skulle

SkU 1979/80:13

missbrukas. I detta hänseende uttalade finansministern följande i propositionen
(prop. 1960:30 s. 109):

Såsom riksskattenämnden framhållit kan vissa skäl tala för att begränsa
rätten att överföra förluster till att avse endast sådana förluster som
uppkommit efter det moderbolaget förvärvat aktierna i dotterbolaget. Genom
de undantag för familjebolag, som utredningen föreslagit, torde dock riskerna
för missbruk av bestämmelserna i huvudsak vara borta. Författningsbestämmelserna
på denna punkt är redan nu komplicerade. Skulle erfarenheterna av
lagstiftningen ge vid handen att fall av missbruk trots allt förekommer vid
fusioner synes man hellre böra överväga att vägra rätt att övertaga förluster
vid fusioner än införa ytterligare undantagsbestämmelser.

I svar på en enkel fråga i riksdagen den 1 mars 1979 anförde budgetministern
bl. a. att han inom kort skulle ta initiativ till översyn av den spärr som
gäller mot förlustavdrag i fåmansbolag, där en mindre del av aktierna bytt
ägare, och att det enligt hans mening var lämpligt att man i det sammanhanget
också övervägde om det behövs särskilda regler för att hindra
missbruk av möjligheterna till förlustutjämning i börsnoterade och andra
större företag.

De angivna frågorna om förlustavdraget omfattas av de direktiv som
utfärdats den 30 augusti 1979 för en översyn av beskattningsreglerna för
familjeföretag (Dir. 1979:106). Kommittén skall bl. a. ta upp de bestämmelser
som begränsar familjeföretagens rätt till förlustavdrag efter ägareskifte och
undersöka möjligheterna att göra sådana undantag från avdragsförbudet att
vissa obilliga konsekvenser kan undvikas. Kommittén bör enligt direktiven
även beakta en annan aspekt. Bestämmelserna omfattar f. n. bara de
fåmansägda företagen, däremot inte företag som har en större delägarkrets.
Under senare tid har i debatten hävdats att ett liknande avdragsförbud skulle
vara motiverat även i fråga om andra företag än de fåmansägda. Kommittén
bör vid sin översyn av bestämmelserna pröva behovet av en sådan utvidgning
av tillämpningsområdet.

Bakgrunden till Kockumsavtalet och avtalets innebörd

Kockums var före överlåtelsen till staten en industrigrupp med tonvikt på
produktion av fartyg, maskiner, system för skogsbruk och skogsindustri,
fordon för tunga transporter samt elektronikprodukter. Moderbolag var
Kockums AB i Malmö och verksamheten bedrevs huvudsakligen genom
dotterbolag i olika rörelsegrenar. En beskrivning av verksamheten lämnas i
propositionen 1978/79:124. Moderbolaget hade karaktär av förvaltningsföretag,
men RSV hade genom dispens enligt 54 § kommunalskattelagen
(1928:370) förklarat att bolaget icke skall behandlas som ett sådant företag i
beskattningshänseende.

Kockums var länge ett av de mest lönsamma varvsföretagen, men
koncernens finansiella ställning undergrävdes under senare år som en följd av

SkU 1979/80:13

den internationella varvskrisen. Våren 1978 kunde det konstateras att
Kockums skulle bli tvunget att ställa in betalningarna om externt kapital ej
tillfördes. Genom ett statligt lån på 340 milj. kr. (prop. 1977/78:174, NU
1977/78:76) kunde emellertid koncernens likviditet upprätthållas på en
tillfredsställande nivå ett par månader in på 1979. 1 slutet av 1978 upptogs
förhandlingar mellan bolaget och staten, syftande till att staten helt eller
delvis skulle överta koncernen. Alternativet till ett statligt övertagande var
betalningsinställelse och konkurs.

Ett preliminärt avtal träffades mellan staten och Kockums om överlåtelse
av bl. a. varvet till staten. Avtalet godkändes av aktieägarna i Kockums vid
extra bolagsstämma den 21 december 1978 och undertecknades därefter den
11 januari 1979. Tillträdesdagen skulle bestämmas efter samråd med parterna
och infalla senast den 1 juli 1979.

Avtalet innehöll en klausul av innebörd att dess giltighet var beroende av
att regeringen - under förutsättning att riksdagen fattade härför erforderliga
beslut - slutgiltigt godkände detsamma. Avtalets innebörd i övrigt berörs
under följande rubrik.

Riksdagens ställningstagande till Kockumsavtalet m. m.

I propositionen 1978/79:124 begärde regeringen bl. a. ett bemyndigande att
godkänna avtalet.

Med anledning av propositionen väcktes tre motioner - 1978/79:2265 av
Erik Hovhammar m. fl. (m), 2286 av Lars Werner m. fl.(vpk)och2287avErik
Wärnberg m. fl. (s)- där motionärerna bl. a. tog upp den kritik som från skilda
håll riktats mot formen för statens övertagande av Kockums industrier.
Kritiken har framför allt gällt att moderföretaget kvarstår i enskild ägo och att
företaget inte genom avtalet eller på annat sätt har förhindrats att i framtiden
utnyttja möjligheterna till avdrag för de förluster som uppstått i dess tidigare
verksamhet och i samband med överlåtelsen. Detta kunde enligt motionärerna
leda till ett avsevärt skattebortfall för stat och kommun och till ej
önskvärda effekter av annat slag.

Ur skatteutskottets yttranden 1978/79:6 y och 7 y till näringsutskottet och
näringsutskottets betänkande 1978/79:47 inhämtas följande.

Avtalet mellan staten och Kockums AB innebar att staten skulle förvärva
samtliga dotterbolag och övriga tillgångar i Kockums AB med undantag av
aktierna i Kockums Fastighets AB, värderade till 3 milj. kr., för en
köpeskilling av 20 milj. kr. samt ett belopp som motsvarar Kockums AB:s
skulder på tillträdesdagen, beräknade till 1 103 milj. kr., dvs. sammanlagt
1 123 milj. kr. Av propositionen framgick att statens totala åtaganden i
samband med förvärvet - bortsett från förlustrisker för kommande år -uppgick till närmare 4 miljarder kronor inräknat erforderlig täckning av
kapitalbrist i de övertagna dotterföretagen. De tillgångar som Kockums AB
skulle förvalta efter överlåtelsen uppgick enligt uppgift till 23 milj. kr. Härtill

1* Riksdagen 1979/80. 6 sami. Nr 13

SkU 1979/80:13

kom att överlåtelsen fått sådan form att Kockums AB antogs vara berättigat
till förlustavdrag vid 1980-1990 års taxeringar med uppskattningsvis 84,2
milj. kr. vid taxering till statlig inkomstskatt och med 28,1 milj. kr. vid
taxering till kommunal inkomstskatt, avseende förluster under åren
1972-1977, samt för förluster på verksamheten under åren 1978 och 1979 med
ännu ej angivna belopp och skattemässiga förluster i samband med överlåtelsen
till staten på ca 230 milj. kr. Under förutsättning att Kockums AB
kunde utnyttja dessa avdrag fullt ut beräknades avdragsrätten medföra ett
skattebortfall i storleksordningen 90-170 milj. kr. Dessa avdragsmöjligheter
hade inte berörts i avtalet och hade också förbigåtts i propositionen.

Skatteutskottet anförde bl. a. följande i sina yttranden till näringsutskottet.

SkU 1978/79:6 y

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i den kritik som motionärerna
riktar mot avtalet i angivna hänseenden. Enligt avtalets ordalydelse övertar
staten samtliga tillgångar i Kockums AB med undantag av fastighetsförvaltningsföretaget.
Trots detta lägger avtalet inte något hinder i vägen för
Kockums AB eller dess intressenter att i framtiden tillgodogöra sig det
betydande värde som möjligheterna till förlustavdrag representerar. Hur
förlusterna skall bedömas från skattesynpunkt är som nämnts delvis oklart.
Det är också osäkert i vilken utsträckning avdragsmöjligheterna kan
utnyttjas. Dessa förhållanden inbjuder givetvis till ej önskvärda ekonomiska
spekulationer av skilda slag och gör också att det inte är möjligt att nu bedöma
avtalets ekonomiska konsekvenser i alla delar. Utskottet finnér också att
berättigad kritik kan riktas mot att avdrag medges för förluster som
uppkommit före och i samband med överlåtelser av denna storleksordning.
Enligt utskottets uppfattning tillgodoser reglerna om förlustavdrag ett
angeläget behov framför allt för den som driver verksamhet med resultat som
växlar från år till år. I andra situationer -1, ex. vid fusion, nedläggning eller
överlåtelse av företag - kan ett förlustavdrag många gånger te sig mindre
angeläget eller - som i det nu aktuella exemplet - stötande, och reglerna kan
också inbjuda till missbruk.

Enligt utskottets uppfattning är det av flera skäl angeläget att vidta åtgärder
för att eliminera den berättigade kritik som kan riktas mot avtalet i här
angivna hänseenden. Med hänsyn inte minst till storleken av de förluster som
det här är fråga om finner utskottet att det inte är tillräckligt att avvakta
resultatet av kommande överväganden inom den av budgetministern
aviserade utredningen. Såvitt utskottet kan bedöma utgör den komplettering
av avtalet som föreslås i motionen 2265 en från olika synpunkter enkel och
acceptabel lösning på det nu aktuella problemet. Ett åtagande av Kockums
AB att efter hand inbetala ett belopp till staten som motsvarar framtida
skattelättnader på grund av förlustavdrag förutsätter fortsatta förhandlingar
mellan staten och Kockums AB. Utskottet förordar att staten tar upp sådana
förhandlingar. Skulle dessa förhandlingar inte leda till det av utskottet
avsedda resultatet, är utskottet berett att pröva frågan om lagstiftning rörande
sådana begränsningar i avdragsrätten, att de kritiserade effekterna av
nuvarande regler i det aktuella fallet elimineras fr. o. m. 1980 års taxering.

SkU 1979/80:13

SkU 1978/79:7 y

Utskottet har i sitt tidigare yttrande kritiserat att avtalet - och gällande
skatteregler- inte hindrar att Kockums AB eller dess intressenter i framtiden
tillgodogör sig det betydande värde som möjligheterna till förlustavdrag
representerar. Utskottets inställning till dessa frågor framgår av det redan
lämnade yttrandet. Sammanfattningsvis kan här framhållas att de nuvarande
avdragsmöjligheterna i det aktuella fallet kan inbjuda till missbruk och
osunda spekulationer av skilda slag och även av andra skäl te sig stötande.
Avdragsmöjligheterna gör det också omöjligt att nu bedöma avtalets
ekonomiska konsekvenser i alla delar. Mot denna bakgrund har utskottet
funnit atf näringsutskottet bör förorda att regeringen för i uppdrag att ta upp
förhandlingar med Kockums AB om komplettering av avtalet med en klausul
av huvudsaklig innebörd att Kockums AB efter hand skall betala in ett belopp
till staten som motsvarar framtida skattelättnader på grund av förlustavdrag.
Skulle dessa förhandlingar icke leda till avsett resultat har utskottet förklarat
sig berett att pröva frågan om lagstiftning rörande sådana begränsningar i
avdragsrätten att de kritiserade effekterna av nuvarande skatteregler i det
aktuella fallet elimineras fr. o. m. 1980 års taxering.

Enligt utskottets uppfattning kan det av flera skäl vara lämpligt att nya
förhandlingar tas upp mellan parterna. Om bolaget går med på det föreslagna
tillägget till avtalet, skall bolaget till staten inleverera ett belopp som
motsvarar de skattelättnader bolaget erhåller genom eventuella förlustavdrag.
Frågan om ändringar i skattelagstiftningen bör enligt utskottets
uppfattning i så fall kunna anstå i avvaktan på den av budgetministern
aviserade översynen av reglerna. I motsatt fall är utskottet - som framgår av
det tidigare yttrandet - berett att pröva frågan om lagstiftning om sådana
begränsningar i avdragsrätten att bolagets rätt till förlustavdrag bortfaller
fr. o. m. 1980 års taxering. I denna nya situation bör staten enligt utskottets
uppfattning rimligen bereda bolaget tillfälle att - innan ett avtal genomförs -ta ställning till om bolaget vill stå fast vid sin del av överenskommelsen.

Utskottet vidhåller således att regeringen bör fö i uppdrag att ta upp sådana
förhandlingar med Kockums AB som utskottet förordat.

Näringsutskottet instämde i sitt av riksdagen godkända betänkande NU
1978/79:47 i skatteutskottets synpunkter och anförde beträffande frågan om
förlustavdrag följande.

NU 1978/79:47

Såsom anförs i yttrandet kan de nuvarande avdragsmöjligheterna i det
aktuella fallet ge upphov till missbruk och spekulationer av olika slag. Det ter
sig också stötande om staten, förutom att den övertar ansvaret för koncernens
ansenliga skulder, skulle få vidkännas ett bortfall av skatter från det sålunda
från skulder rensade modérbolaget av den storleksordning det här är fråga
om. I likhet med vad skatteutskottet föreslagit förordar näringsutskottet att
regeringen för i uppdrag att ta upp förhandlingar med Kockums AB om
komplettering av avtalet med en klausul av huvudsaklig innebörd att
Kockums AB utfäster sig att, i den mån bolaget utnyttjar sin rätt till
förlustavdrag enligt förlustutjämningslagen, efter hand betala in ett belopp till
staten som motsvarar den skattelättnad bolaget erhåller på grund av avdraget.
Utskottet noterar att skatteutskottet ansett att en sådan klausul, sedd mot

SkU 1979/80:13

bakgrund bl. a. av att Kockums AB utan statliga åtgärder måste inställa sina
betalningar med konkurs som trolig följd, inte förlänar avtalet karaktär av
gåva. Det bör stå regeringen fritt att, sedan förhandlingarna återupptagits,
godkänna avtalet även om en klausul med den angivna innebörden inte
inflyter i detta. Utskottet vill emellertid hänvisa till vad skatteutskottet anfört
angående denna situation, nämligen att skatteutskottet är berett att i det läget
pröva frågan om lagstiftning rörande sådana begränsningar i avdragsrätten att
de kritiserade effekterna av nuvarande skatteregler i det aktuella fallet
elimineras fr. o. m. 1980 års taxering.

Utskottet förutsätter att staten ersätter berörda kommuner med så stor del
av inbetalade belopp som kan anses motsvara den skattelättnad bolaget
erhåller vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Om riksdagen beslutar i enlighet med vad utskottet föreslagit får syftet med
motionerna 1978/79:2265 i nu aktuell del och 1978/79:2287 anses vara i
huvudsak tillgodosett.

Näringsutskottet hemställde i dessa frågor att riksdagen som sin mening
gav regeringen till känna vad utskottet anfört om återupptagande av
förhandlingarna med Kockums AB, och att riksdagen bemyndigade regeringen
att godkänna avtalet mellan staten och Kockums AB om statens
förvärv av Kockums varvsrörelse, m. m., i vad staten därigenom iklädde sig
ekonomisk förpliktelse.

Riksdagen beslutade den 18 maj 1979 i enlighet med näringsutskottets
hemställan.

Regeringens skrivelse 1979/80:23

Av regeringens skrivelse till riksdagen den 27 september 1979 (1979/80:23)
framgår följande.

Förhandlingar mellan representanter för staten och för Kockums AB ägde
rum den 29 maj 1979. Från statens sida presenterades därvid ett förslag till
avtalstillägg med den av riksdagen förordade innebörden. Bolaget förklarade
sig emellertid inte kunna acceptera ett sådant tillägg. Som skäl härför uppgav
bolaget att en överenskommelse med denna innebörd skulle fä karaktären av
gåva från bolaget till staten. Enligt bolagets mening lämnade reglerna i
aktiebolagslagen inte något utrymme för transaktioner av sådan karaktär.

Under förhandlingarnas fortgång vidhöll bolaget sin inställning och
parterna enades så småningom om att fortsatta förhandlingar inte var
meningsfulla, varför förhandlingarna avslutades.

Genom beslut den 31 maj 1979 godkände regeringen det med Kockums AB
den 11 januari 1979 träffade avtalet. Överlåtelser av tillgångar och skulder i
enlighet med avtalet skedde den 15 juni 1979.

Skatteutskottets rekommendation 1979-09-19 m. m.

Med anledning av att avtalet genomförts i oförändrat skick beslutade
skatteutskottet den 19 september 1979 att rekommendera ändringar i

SkU 1979/80:13

förlustutjämningslagen och kommunalskattelagen av huvudsaklig innebörd
att aktiebolag eller ekonomisk förening som helt eller till huvudsaklig del
överlåtit sin verksamhet eller tillgångarna däri inte skall kunna erhålla avdrag
för förlust eller underskott, som uppkommit före eller i samband med
överlåtelsen, från inkomst som tillfallit bolaget eller föreningen efter
överlåtelsen. För att undvika att reglerna skulle komma att medföra
retroaktiva effekter i exempelvis sådana fall då överlåtelsen slutförts innan
ändringarna aktualiserades tidigare under året eller innebära hinder mot
framtida överlåtelser som var angelägna från allmän synpunkt skulle
riksskatteverket enligt utskottets förslag kunna medge dispens. Riksskatteverkets
beslut skulle kunna överklagas hos regeringen.

För att få frågan ytterligare belyst så att ej förutsedda verkningar kunde
undvikas uppdrog utskottet åt sitt kansli att under hand inhämta yttrande i
frågan från vissa myndigheter och organisationer.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig avstyrker förslaget, även
om några av dem uttalar förståelse för syftet med förslaget. Den allmänna
uppfattningen är att ändringarna-trots sin bakgrund i Kockumsaffären - har
fått en alltför generell utformning. Många befarar att förslaget i vissa fall kan
medföra hinder mot strukturrationaliseringar och anför bl. a. att även andra,
ej avsedda och svårbedömbara effekter för näringslivet uppkommer. 1 flera
yttranden anförs att förslaget har genomgripande karaktär och att så
betydelsefulla ändringar inte bör genomföras utan föregående utredning.
Kritik förekommer också mot de effekter för Kockums AB - numera
Skåne-Gripen AB - och dess aktieägare som uppkommer på grund av att de
ursprungliga förutsättningarna för avtalet ändras. Flertalet kritiserar också
lagstiftningens retroaktiva karaktär. Även detaljutformningen kritiseras i
åtskilliga hänseenden, framför allt på grund av sin ofullständighet och de
praktiska tillämpningssvårigheter som kan förutses. De föreslagna dispensreglerna
anses inte avhjälpa dessa nackdelar på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet

Bakgrunden till den fråga om begränsning av möjligheterna till förlustavdrag
som utskottet behandlar i detta betänkande framgår av den redan
lämnade redogörelsen och kan sammanfattas enligt följande.

Reglerna om förlustutjämning innebär i korthet att underskott som
uppkommer vid inkomsttaxeringen och inte kan dras av samma år i stället får
utnyttjas vid taxeringen senare år. Syftet med reglerna är i första hand att göra
det möjligt för ett företag vars verksamhet under en tid gått med förlust att på
detta sätt utjämna förlusten mot överskott som uppkommer i verksamheten
under senare år. Att avdragsrätten för tidigare års förluster kan innefatta ett
betydande värde medför risk för missbruk av reglerna. Detta har föranlett
särskilda bestämmelser som innebär att fåmansbolag inte kan gå i handel med
bibehållen avdragsrätt för tidigare års förluster. Vidare kan nämnas att avdrag

SkU 1979/80:13

i princip inte medges för annan skattskyldig än den som själv haft
underskottet. Efter konkurs eller offentligt ackord är avdrag över huvud taget
inte medgivet. Skälen härtill är att förlusten i sådana fall helt eller delvis
drabbar andra än den skattskyldige och att det därför inte ansetts försvarligt
att medge avdrag för förlusten.

I samband med frågan om statens övertagande av Kockums varvsrörelse
riktades kritik mot bolagets rätt till avdrag för tidigare års förluster. Avtalet
med Kockums AB - som träffats med förbehåll för riksdagens och
regeringens godkännande - innebar att staten skulle överta samtliga
tillgångar och skulder i bolaget - med undantag för ett fastighetsbolag
värderat till 3 milj. kr. - för en köpeskilling av 20 milj. kr. Genom att
överlåtelsen av koncernen skulle ske i den formen att aktierna i moderbolaget
kvarstod i enskild ägo, kom även rätten till avdrag för bolagets förluster
tidigare år och i samband med överlåtelsen att kvarstå. Dessa avdragsmöjligheter
- som öppet redovisats av bolaget och som torde kunna medföra ett
framtida skattebortfall som betydligt överstiger den nyss angivna köpeskillingen
20 milj. kr. - hade inte berörts vare sig i avtalet eller propositionen.

Utskottet har tidigare i år vid sin behandling av denna fråga i allt väsentligt
instämt i den kritik som riktats mot avtalet i angivna hänseende. Enligt
utskottets uppfattning tillgodoser reglerna om förlustavdrag ett angeläget
behov framför allt för den som driver verksamhet med resultat som växlar
från år till år. I andra situationer - t. ex. vid fusion, nedläggning eller
överlåtelse av företag - kan ett förlustavdrag många gånger te sig mindre
angeläget eller, som i det nu aktuella exemplet, stötande och reglerna kan
också inbjuda till missbruk och osunda spekulationer av skilda slag.

Mot den angivna bakgrunden förordade utskottet i sina tidigare återgivna
yttranden till näringsutskottet att staten - innan avtalet godkändes - skulle ta
upp nya förhandlingar med bolaget. Dessa förhandlingar skulle syfta till att
komplettera avtalet med en klausul av huvudsaklig innebörd att Kockums
AB efter hand skulle betala in ett belopp till staten som motsvarar framtida
skattelättnader på grund av förlustavdrag. Enligt den av utskottet uttalade
uppfattningen var det av flera skäl lämpligt att nya förhandlingar togs upp
mellan parterna. Om bolaget inte gick med på det föreslagna tillägget till
avtalet, förklarade sig utskottet nämligen berett att pröva frågan om
lagstiftning om sådana begränsningar i avdragsrätten att bolagets rätt till
förlustavdrag bortföll fr. o. m. 1980 års taxering. I denna nya situation borde
staten enligt utskottets uppfattning bereda bolaget tillfälle att - innan ett avtal
genomfördes - ta ställning till om bolaget ville stå fast vid sin del av
överenskommelsen.

Vad utskottet anfört i dessa yttranden har legat till grund för riksdagens
senare beslut att för sin del godkänna avtalet. Näringsutskottet instämde i
skatteutskottets synpunkter och hänvisade uttryckligen - för den situationen
att regeringen godkände avtalet utan att detta kompletterades med en klausul
av den angivna innebörden - till vad skatteutskottet anfört i lagstiftnings -

SkU 1979/80:13

frågan. I enlighet med näringsutskottets hemställan gav riksdagen regeringen
till känna vad näringsutskottet anfört om återupptagande av förhandlingarna
med bolaget och lämnade samtidigt regeringen det begärda bemyndigandei
att godkänna avtalet.

Sedan förhandlingar mellan staten och bolaget inte lett till åsyftat resultat
har regeringen godkänt avtalet, varefter överlåtelsen slutförts den 15 juni

1979. Med anledning härav har skatteutskottet den 19 september 1979
rekommenderat lagändringar av huvudsaklig innebörd att aktiebolag som
helt eller till huvudsaklig del överlåter sin verksamhet eller sina tillgångar inte
i fortsättningen skall kunna få avdrag för förlust eller underskott som
uppkommit före eller i samband med överlåtelsen. Samtliga myndigheter och
organisationer som yttrat sig häröver har avstyrkt förslaget.

Tyngdpunkten i den kritik som riktats mot den nu diskuterade lagstiftningsåtgärden
ligger enligt utskottets bedömning i uppfattningen att förslaget
omotiverat kommer att drabba näringslivet i dess helhet och att så
svårbedömbara och ekonomiskt betydelsefulla ändringar som det här är fråga
om inte bör genomföras utan föregående utredning.

Utskottet har förståelse för dessa synpunkter. Enighet råder om att det
grundläggande syftet med reglerna om förlustavdrag inte bör åsidosättas och
att den kritik som kan riktas mot dessa regler i olika hänseenden har sådan
karaktär att de bör bli föremål för en allsidig översyn. Bakgrunden till
utskottets tidigare ställningstaganden är emellertid att hänsyn måste tas även
till andra synpunkter. Om vissa begränsningar i avdragsmöjlighetema bör
genomföras nu eller om sådana åtgärder lämpligen bör anstå i avvaktan på
resultatet av en kommande översyn av hela regelkomplexet är frågor som
delvis måste besvaras med hänsyn till de praktiska erfarenheterna av
reglerna. Att övertagandet av Kockumskoncernen - trots den allt mer
ingående uppmärksamhet som avdragsreglerna vid beskattningen rönt under
senare tid och trots den starka kritik som riktats mot avtalets konsekvenser i
det aktuella hänseendet - med staten som avtalspart slutförts på sätt som nu
skett är enligt utskottets uppfattning stötande för den allmänna rättsuppfattningen.
Innebörden av kritiken har redovisats tidigare, och utskottet vill här
endast understryka att bolaget utan statens kapitalkrävande insatser skulle ha
gått i konkurs och således under alla förhållanden skulle ha förlorat
avdragsmöjlighetema. Det bör också framhållas att den nuvarande utformningen
av reglerna kan medföra att lämpliga uppgörelser försvåras. Eftersom
det blivit allt vanligare att samhället engagerar sig i liknande åtaganden, om
än i mer begränsad omfattning, framstår en omedelbar lagstiftning som syftar
till att eliminera de angivna olägenheterna som angelägen. Härtill kommer att
ett uppskov skulle sätta statsmakternas trovärdighet när det gäller viljan att
ingripa mot olämpliga skatteregler i fara.

Utskottets tidigare ställningstagande har kritiserats bl. a. för att ett
slopande av avdragsrätten skulle medföra ändrade förutsättningar i fråga om
det redan träffade avtalet med Kockums AB och för förslagets retroaktiva

SkU 1979/80:13

effekter i övrigt. När det gäller förhållandet till Kockums AB vill utskottet
först erinra om att vardera avtalsparten i allmänhet står risken för de
konsekvenser som ändringar i lagstiftningen kan medföra, under förutsättning
att något annat inte framgår av avtalet. I det aktuella fallet gäller att
avtalet träffats under uttryckligt förbehåll att riksdagen senare godkände
detsamma. Enligt utskottets uppfattning innebär riksdagens beslut att avtalet
inte kunde godtas i alla delar. Av beslutet framgår att bristerna i avtalet om
möjligt skulle avhjälpas genom att avtalet skulle kompletteras i vissa
avseenden och att - om så inte skedde och avtalet ändock genomfördes -skatteutskottet var berett att pröva frågan om lagstiftning angående sådana
begränsningar i avdragsrätten att de kritiserade effekterna av nuvarande
regler i det aktuella fallet elimineras fr. o. m. 1980 års taxering. Som en
förutsättning för riksdagens beslut torde således ha gällt att Kockums AB inte
skulle bli berättigat till avdrag för de förluster som belöpte på tiden före
överlåtelsen. Som framgår av vad utskottet anförde i sitt yttrande till
näringsutskottet var f. ö. ett av ändamålen med de förhandlingar som staten
skulle återuppta med bolaget att bolaget skulle beredas tillfälle att i denna nya
situation frånträda avtalet.

Utskottet finnér mot den angivna bakgrunden att kritiken i fråga om
effekterna för Kockums AB inte är berättigad.

Beträffande de retroaktiva effekterna bör i övrigt framhållas att de
diskuterade begränsningarna i avdragsrätten givetvis inte bör genomföras på
ett sätt som strider mot den återhållsamhet som hittills tillämpats i fråga om
retroaktiv skattelagstiftning och mot de principer som kommit till uttryck i
det grundlagsförbud som fr. o. m. den 1 januari 1980 gäller mot retroaktiv
skattelagstiftning. Det bör framhållas att skatteskärpningar givetvis inte bör
drabba inkomster som åtnjutits innan lagstiftningsåtgärden aviserades i
utskottets yttranden till näringsutskottet och att begränsningarna i avdragsrätten
även av andra skäl inte bör gå längre än som följer av vad utskottet
anfört i dessa yttranden.

Något uttryckligt förbud mot retroaktiv skattelagstiftning gäller inte f. n.,
men stor återhållsamhet har hittills visats när det gäller sådan lagstiftning. I
vissa fall har dock lagändringar genomförts med retroaktiv verkan, och
åtgärden har då motiverats av särskilda skäl. Principen har dock varit att
sådana skärpningar som sträcker sig längre tillbaka än till den tidpunkt då
åtgärden har aviserats bör genomföras endast om syftet är att stävja utpräglad
skatteflykt. Fr. o. m. den 1 januari 1980 gäller ett formellt förbud mot
retroaktiva skatteskärpningar för inkomster som har erhållits innan lagändringen
aktualiserades genom förslag till riksdagen. De principer som gäller för
denna grundlagsändring överensstämmer i allt väsentligt med vad som
tillämpats hittills, bortsett från vissa formkrav.

Det anförda innebär att berättigade invändningar av formell eller saklig
karaktär enligt utskottets uppfattning inte kan riktas mot förslaget. Det ligger
däremot i sakens natur att den kritik som dock förekommer i detta avseende

SkU 1979/80:13

givetvis kan beaktas vid en helhetsbedömning av lagstiftningsfrågan och vid
detaljutformningen. Vad som då har betydelse är emellertid framför allt om
det går att undvika ej avsedda svårigheter för näringslivet.

Enligt utskottets uppfattning bör de problem som onekligen är förenade
med en lagstiftning av denna karaktär inte överdrivas. Begränsningarna skall
givetvis inte inträda efter försäljningar som framstår som ett tämligen
normalt led i affärsverksamheten. Fusioner och andra överlåtelser inom en
koncern bör också hållas utanför, och företag som trots överlåtelsen behåller
en icke oväsentlig del av sin verksamhet skall inte heller beröras av
begränsningarna. Det återstår således ett begränsat antal foretag som avser att
helt eller till huvudsaklig del avveckla sin verksamhet. Andra företag än
fåmansbolag torde i en sådan situation i allmänhet kunna anpassa sig till de
nya reglerna och välja sådana former för överlåtelsen att möjligheterna till
förlustavdrag kvarstår, utan att syftet med reglerna åsidosätts. Å andra sidan
vill utskottet inte bestrida, att förslaget kan försvåra planeringen inom
näringslivet och medföra andra ej avsedda och svårbedömbara effekter. Så
skulle t. ex. den särskilda spärr i fÖrlustutjämningsreglerna(8 §) som gäller för
fåmansbolag när aktierna bytt ägare kunna medföra särskilda problem, som
dock kan undvikas om dessa företag undantas. Ytterligare undantag kan
uppnås dispensvägen, men inte heller en sådan lösning är tillfredsställande.
De diskuterade begränsningarna av avdragsrätten går också något längre än
vad som direkt följer av slutsatserna i utskottets yttranden till näringsutskottet
men kan trots detta inte helt tillgodose ändamålet med åtgärderna.

Mot denna bakgrund har utskottet sökt en lösning där man nu direkt tar
fasta på de speciella omständigheter som aktualiserat kritiken mot nuvarande
regler och låter ställningstagandena till den mer allmänna kritik som riktats
mot reglerna anstå i avvaktan på en översyn av reglerna. Ändringarna får då
det mer begränsade syftet att eliminera de direkt stötande effekter av olika
slag som f. n. kan uppträda i samband med att staten av sysselsättningspolitiska
eller andra skäl övertar ett förlustdrabbat företag. 1 övrigt bör reglerna
få den utformning som utskottet tidigare skisserat. Till detaljerna återkommer
utskottet senare. Det bör tilläggas att något särskilt undantag för
fåmansbolag inte behöver tillgripas med denna utformning av reglerna.
Enligt utskottets uppfattning har därmed den kritik som riktats mot
utskottets tidigare förslag i allt väsentligt tillgodosetts.

Efter dessa ändringar finner utskottet att tillräckliga skäl inte föreligger att
frånträda det tidigare beslutet om omedelbara lagstiftningsåtgärder på detta
område.

Utskottet övergår nu till vissa detaljfrågor som inte berörts tidigare.

Utskottets förslag innebär att begränsningarna av avdragsrätten skall träffa
aktiebolag och ekonomiska föreningar som helt eller till huvudsaklig del
överlåter sin verksamhet eller tillgångarna däri till staten. Motsvarande bör
också gälla om överlåtelsen sker till kommun, landstingskommun eller till ett

SkU 1979/80:13

företag som - direkt eller indirekt - till övervägande del innehas av stat eller
kommun. Reglerna bör givetvis inte gälla i fråga om överlåtelser som framstår
som ett normalt led i företagets verksamhet och ej heller för överlåtelser inom
koncerner.

Reglerna får som utskottet anfört tidigare en begränsad innebörd och riktar
sig mot sådana fall där avdrag för tidigare förluster framstår som särskilt
stötande. Enligt utskottets uppfattning behövs därför knappast någon
dispensregel.

Som en riktpunkt för frågan om en överlåtelse skall anses omfatta den
huvudsakliga delen av verksamheten bör gälla att företag som behåller mer
än 20 % av den totala verksamheten inte skall omfattas av reglerna.
Tillgångarnas värde har i dessa fall givetvis mindre betydelse för bedömningen,
eftersom det här kan vara fråga om förlustföretag med ett faktiskt
negativt värde. Frågan kan inte avgöras genom en exakt beräkning utan får
givetvis bedömas med hänsyn till hela den verksamhet som bolaget bedrivit
och till en allmän bedömning av verksamhetens omfattning, allmänna art
och inriktning. Utgångspunkten bör enligt utskottets uppfattning vara
förhållandena vid beskattningsårets ingång jämfört med förhållandena efter
överlåtelsen.

Förslaget innebär vidare att ett företag som haft förluster i allmänhet blir
nollställt. Förlust eller underskott som uppkommit före eller i samband med
överlåtelsen skall inte få dras av från inkomst som tillfallit företaget efter
överlåtelsen. För företag som överlåtit hela sin verksamhet eller som börjat
ett nytt räkenskapsår sedan företaget överlåtit den huvudsakliga delen av sin
verksamhet medför dessa regler inte några särskilda problem. I undantagsfall
måste dock de inkomster som bolaget haft under det beskattningsår då
överlåtelsen ägt rum fördelas på tiden före och efter överlåtelsen. Detta
innebär bl. a. att man per överlåtelsedagen måste göra ett fiktivt bokslut som
omfattar de tillgångar som inte ingår i överlåtelsen. Fördelningen bör ske i
enlighet med de grunder som i allmänhet tillämpas vid beskattningen. Det
ligger därvid i bolagets intresse att hänföra så stor del av denna inkomst som
möjligt till tiden före överlåtelsen, eftersom överskott före överlåtelsen skall
kunna kvittas endast mot tidigare förluster och underskott, och underskott
efter överlåtelsen skall kunna utnyttjas utan begränsningar. Enligt utskottets
uppfattning bör fördelningen av inkomster och utgifter under det aktuella
beskattningsåret liksom redovisningen av tillgångar och skulder ske enligt
god redovisningssed och bokföringslagens föreskrifter. Några särskilda
föreskrifter i detta hänseende torde inte erfordras utöver en hänvisning till de
principer som enligt 41 § KL skall tillämpas i fråga om rätt beskattningsår.
Utskottet föreslår också en uttrycklig föreskrift av innebörd att värdet av de
kvarstående tillgångarna inte får tas upp till högre belopp vid tiden för
överlåtelsen än som motsvarar allmänna saluvärdet, uppskattat efter skälig
grund.

SkU 1979/80:13

Reglerna bör tillämpas fr. o. m. 1980 års taxering i fråga om överlåtelser
som har fullgjorts efter riksdagens beslut den 18 maj 1979.

Som framgår av vad utskottet anfort tidigare har de nu föreslagna reglerna
en provisorisk karaktär. Förlustutjämningsreglerna bör bli föremål för en
allsidig översyn med syfte att begränsa möjligheterna till missbruk och
undvika andra otillfredsställande effekter som reglernas nuvarande utformning
kan medföra. Direktiven för den pågående översynen av beskattningsreglerna
för familjeföretag (Dir. 1979:06) omfattar redan vissa frågor rörande
förlustavdrag, nämligen möjligheterna att lätta på den spärr mot avdrag som
gäller för fåmansbolag där aktierna bytt ägare och att införa en liknande spärr
för bolag med en större delägarkrets. Den av utskottet förordade översynen
bör lämpligen företas i detta sammanhang.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen antar följande

SkU 1979/80:13

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1960:63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Förlustavdrag må kommunal inkomstskatt.

Rätten till skattepliktig inkomst.

Har skattskyldig försatts eller tidigare.

Har skattskyldig eller att hänföra.

Avdrag enligt denna lag är icke
medgivet för förlust som uppkommit
före eller i samband med sådana
företagsöverlåtelser som avses i
punkt 6 av anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen (1928:370).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första gången vid
1980 års taxering. De nya bestämmelserna gäller i fråga om överlåtelser som
fullgjorts efter den 18 maj 1979.

SkU 1979/80:13

2. Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)

dels att 20 §, 46 § 1 mom. och punkt 3 av anvisningarna till 36 § skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att i anvisningarna till 20 § skall införas en ny punkt, 6, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Vid beräkningen av43§ 3 mom.

Avdrag må i c k e ske för: Avdrag må icke ske för:

förlust som är att hänföra till kapi- förlust som är att hänföra till kapitalförlust.
talförlust m. m.

46 §

1 mom. Därest vid samma kommun.

Avdrag är av sjömansskatt.

Har i detta stycke.

Vid tillämpning sådant bidrag.

Tredje och fysiska personer.

Föreligger synnerliga medgivandet avser.

Af avdrag icke är medgivet för
underskott som uppkommit före eller i
samband med vissa företagsöverlätelserframgår
av punkt 6 av anvisningarna
till 20

Anvisningar
till 20 §

6. Har aktiebolag eller ekonomisk
förening (företag) helt eller till huvudsaklig
del överlåtit sin verksamhet eller
sina tillgångar till staten, kommun
eller landstingskommun eller till ett av
dem helt eller till övervägande del
direkt eller indirekt innehaft bolag, får
förlust eller underskott som uppkommit
före eller i samband med överlåtelsen
inte avräknas från inkomst som
tillfallit företaget efter överlåtelsen.
Vad nu har sagts gäller inte om överlåtelsen
framstår som ett normalt led i

SkU 1979/80:13

Nuvarande lydelse

3. Förlust genom

Föreslagen lydelse

förelagets verksamhet och ej heller i
fråga om överlåtelser inom en koncern.

Vad som är att hänföra till huvudsaklig
de! skall bedömas med hänsyn
till omfattningen av hela den verksamhet
som bolaget ellerföreningen bedrivit
vid beskattningsårets ingång, förhållandena
efter överlåtelsen samt till
verksamhetens allmänna art och inriktning.

Företagets inkomst under det beskattningsår
då överlåtelsen ägt rum
skall fördelas på tiden före och efter
överlåtelsen enligt motsvarande grunder
som enligt 41 § tillämpas vid
beräkning av inkomst av förvärvskällor
av det slag som är i fråga. Härvid får
värdet av återstående tillgångar vid
tiden för överlåtelsen inte tagas upp till
högre belopp än som motsvarar det
allmänna saluvärdet vid denna tid,
uppskattat efter skälig grund.

till 36 §

■ - i pengar.

Att avdrag icke är medgivet för
förlust som uppkommit före eller i
samband med vissa företagsöverlåtelserframgår
av punkt 6 av anvisningarna
till 20 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första gången vid
1980 års taxering. De nya bestämmelserna gäller i fråga om överlåtelser som
fullgjorts efter den 18 maj 1979.

SkU 1979/80:13

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 4 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

4 §

1 m o m. Från sammanlagda och familjestiftelse.

Skattskyldig, som hemmavarande barn.

Har sådan i fråga.

Att avdrag icke är medgivet för
underskott som uppkommit före eller i
samband med vissa företagsöverlätelserframgår
av punkt 6 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första gången vid
1980 års taxering. De nya bestämmelserna gäller i fråga om överlåtelser som
fullgjorts efter den 18 maj 1979.

B. att riksdagen lämnar regeringens skrivelse 1979/80:23 utan
vidare åtgärd.

Stockholm den 27 november 1979

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Valter Kristenson (s), Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Olle Westberg i Hofors (s), Tage Sundkvist (c), Hagar
Normark (s), Bo Lundgren (m)*, Ingemar Hallenius (c), Wilhelm Gustafsson
(fp), Anita Johansson (s), Bo Södersten (s) och Olle Grahn (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av Knut Wachtmeister, förste vice talmannen Ingegerd Troedsson och Bo
Lundgren (alla m), som

dels anför följande:

I samband med frågan om statens övertagande av Kockums varvsrörelse

SkU 1979/80:13

riktades kritik mot bolagets rätt till avdrag för tidigare års förluster. Dessa
avdragsmöjligheter som öppet redovisats av bolaget och som torde kunna
medföra framtida skattebortfall väsentligt överstigande köpeskillingen 20
milj. kr. berördes inte i avtalet. Mot bakgrunden av denna kritik motionerade
representanter för moderata samlingspartiet i våras om att staten, innan
avtalet godkändes, skulle ta upp nya förhandlingar med bolaget om en
komplettering av avtalet. Dessa förhandlingar skulle syfta till att Kockums
AB (senare benämnt Skåne-Gripen) efter hand skulle till staten inleverera de
belopp som motsvarade framtida skattelättnader på grund av förlustavdragsrätten.

Riksdagen beslöt den 18 maj i enlighet med förslaget som tillstyrkts av
närings- och skatteutskotten. Samtidigt bemyndigades regeringen att teckna
avtal med Kockums även om förhandlingarna beträffande förlustavdragen
inte gav önskat resultat. Riksdagen godkände också skatteutskottets uttalande
att utskottet, om bolaget inte gick med på det föreslagna tillägget om
förlustavdragsrätten, var berett att pröva frågan om lagstiftning om sådan
begränsning i avdragsrätten att bolagets rätt till förlustavdrag bortföll fr. o. m.
1980 års taxering. Sedan förhandlingar mellan staten och bolaget inte lett till
åsyftat resultat har regeringen godkänt avtalet, varefter överlåtelsen slutfördes
den 15 juni 1979.

Det gamla skatteutskottet sammanträdde den 19 september och rekommenderade
då en lagstiftning av huvudsaklig innebörd att aktiebolag eller
ekonomisk förening som helt eller till huvudsaklig del överlåtit sin verksamhet
eller tillgångarna däri inte skulle kunna erhålla avdrag för förlust eller
underskott, som uppkommit före eller i samband med överlåtelsen. För att
undvika icke önskvärda retroaktiva effekter skulle riksskatteverket kunna
medge dispens. Det beslöts också att yttrande över förslaget under hand
skulle inhämtas från ett antal myndigheter och organisationer, varefter det
nyvalda skatteutskottet hade att ta ställning till om något utskottsinitiativ
skulle tas.

Remissinstanserna avstyrkte förslaget även om några av dem uttalade
förståelse för syftet med förslaget. Flertalet kritiserade lagstiftningens
retroaktiva karaktär speciellt mot bakgrund av att retroaktiv lagstiftning med
vissa undantag enligt den nya grundlagen är förbjuden fr. o. m. den 1 januari

1980. Många befarade att förslaget i vissa fall kunde medföra hinder mot
strukturrationaliseringen och även få andra svårbedömbara effekter för
näringslivet. Andra kritiska synpunkter var att lagstiftningsförslaget var
alldeles för vittomfattande och i vart fall inte borde genomföras utan att
föregås av en noggrann utredning.

Vi delar den kritik som kommit till uttryck i remissvaren. Samtidigt bör
framhållas att det enligt vår uppfattning är angeläget att frågan om en
lagstiftning syftande till att förhindra icke önskvärda skattekonsekvenser vid
handel med förlustbolag snarast utreds. Vi instämmer i det som utskottet
anfört om behovet av en sådan utredning.

SkU 1979/80:13

När det gäller den nu aktuella lagstiftningsfrågan har utskottsmajoriteten
ändrat det ursprungliga förslaget till att gälla enbart när ett företag helt eller till
huvudsaklig del överlåter sin verksamhet eller tillgångarna däri till den
offentliga sektorn och begränsat lagstiftningen till avtal träffade efter den 18
maj 1979. Lagstiftningen syftar enligt vår uppfattning direkt på ett enda
företag, Skåne-Gripen, och strider sålunda mot den allmänt vedertagna
principen att all lagstiftning bör vara generell. Andra företag än fåmansbolag
torde i en sådan situation i allmänhet kunna anpassa sig till de nya reglerna
och välja sådana former för överlåtelsen att möjligheterna till förlustavdrag
kvarstår, utan att syftet med reglerna åsidosätts.

Vi är vidare av den uppfattningen, efter att utskottet har hört berörda
parter, att statens förhandlare och Kockums har varit medvetna om
förlustavdragens existens, något som med all sannolikhet påverkat villkoren
för överlåtelsen.

Vi anser också att en eventuell lagstiftning under alla förhållanden borde ha
föregåtts av lagrådets och konstitutionsutskottets granskning. Vid en samlad
bedömning av de synpunkter som framkommit anser vi att riksdagen inte bör
ta ställning till den aktuella lagstiftningsåtgärden utan att en sådan granskning
först kommer till stånd. Ärendet bör därför återförvisas till utskottet. I
andra hand yrkar vi att utskottets hemställan avslås.

dels hemställer

1. i första hand att riksdagen återförvisar ärendet till skatteutskottet
för omprövning av frågan om yttrande från lagrådet och
konstitutionsutskottet,

2. i andra hand att riksdagen avslår utskottets hemställan under
mom. A.

GOTAB 62984 Stockholm 1979