SfU 1979/80:4
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1979/80:4
med anledning av motion om samordning av distributionen av
tekniska hjälpmedel till handikappade, m. m.
Motionen
I motionen 1978/79:1233 av Margot Håkansson (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
1. att en samordning av distributionen av tekniska hjälpmedel initieras
mellan berörda parter,
2. att en översyn bör komma till stånd av service- och reparationsfunktionen
när det gäller tekniska hjälpmedel speciellt för glesbygderna.
Motionären pekar på att ett flertal organ och myndigheter, såsom olika
hjälpmedelsorgan hos sjukvårdshuvudmännen, länsarbetsnämnden, kommunala
förmedlingsorgan, skolöverstyrelsen och universitets- och högskoleämbetet,
svarar för att olika handikappade personer får tillgång till tekniska
hjälpmedel. Även om en distriktssköterska eller annan som ordinerar
hjälpmedel vanligen fungerar som samordnare vid distributionen av hjälpmedel
kan det, framhåller motionären, uppstå problem som fördröjer och
försvårar för den handikappade att få sitt hjälpmedel. Motionären anser att
man bör försöka samla de splittrade resurserna på området.
Remissyttrandena
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från handikappinstitutet
och Landstingsförbundet.
Handikappinstitutet delar motionärens uppfattning att det delade ansvaret
för tillhandahållande av tekniska hjälpmedel och miljöanordningar kan
medföra besvär för enskilda handikappade. Normalt har dock, framhåller
institutet, ordinatörer och deras medhjälpare inom de olika ansvarsområdena
kontakt med varandra, varför olika åtgärder kan samordnas. Vissa regler för
denna samordning finns också. Arbetsmarknadsstyrelsen och Landstingsförbundet
har en överenskommelse om handläggning av viss hjälpmedelsutlämning.
Förutom denna centralt träffade överenskommelse har sjukvårdshuvudmännen
träffat lokala överenskommelser med andra ansvariga
organ.
Institutet anser inte de åtgärder som hittills vidtagits i syfte att samordna
samhällsorganens stöd till enskilda handikappade tillräckliga. Vid institutets
kontakter med rehabiliteringspersonal har starkt uttryckta önskemål framkommit
om att institutet skall se över denna del av hjälpmedelsverksamheten
och tillsammans med ansvariga organ åstadkomma regler som leder till en
1 Riksdagen 1979/80. II sami. Nr 4
SfU 1979/80:4
2
bättre samordning för såväl den handikappade som för personal inom
vårdorganen. Svårigheterna att åstadkomma radikala förenklingar skall dock,
menar institutet, inte underskattas. Det delade ansvaret för olika hjälpmedelsåtgärder
har i hög grad samband med att personell kompetens för olika
delfrågor endast finns inom de olika ansvariga organen. Detta förhållande
kan inte förändras i någon större omfattning utan man kommer alltid att vara
beroende av att samarbetsrutiner etableras och upprätthålls.
Institutet framhåller att det har påbörjat en översyn av ordinationsanvisningarna
i sin hjälpmedelsförteckning. Så snart detta arbete slutförts i sin
första fas kommer institutet att med början under 1980 bearbeta den i
motionen berörda frågan om samverkan mellan olika ansvariga organ vid
ordination av hjälpmedel.
Även frågan om service och reparation av hjälpmedel är föremål för
institutets uppmärksamhet. Frågan är, tillägger institutet, inte enbart ett
problem för glesbygder. En väl fungerande service- och reparationsverksamhet
för hjälpmedel är mycket betydelsefull och hjälpmedelscentralerna har i
dessa sammanhang viktiga uppgifter. Centralerna har egna resurser för dessa
ändamål och har också att svara för att ett kontaktnät byggs upp med lokala
reparations- och serviceorgan. Reparations- och servicefrågor är emellertid
ofta mycket komplicerade. Hjälpmedelscentralerna har begärt stöd från
institutet i dessa frågor. 1 årets verksamhetsplan har institutet klargjort sin
avsikt att bearbeta denna fråga.
Landstingsförbundet framhåller i sitt remissyttrande att organisationen för
hjälpmedelshantering m. m. av olika skäl blivit tämligen komplex och ibland
kan vara svåröverskådlig för den enskilde men att de samordningsproblem
som uppstår som regel brukar kunna lösas. Den enskilde handikappade torde
i allmänhet ha åtminstone någon fastare kontakt/kontaktperson hos sin
sjukvårdshuvudman, som kan bistå även i situationer som faller vid sidan om
huvudmannens formella ansvar. Förbundet erinrar om att det i en central
rekommendation från år 1975 framhållit att hjälpmedelscentralen och övriga
organ på hjälpmedelsområdet bör lämna hjälp och stöd åt den handikappade
även om kostnadsansvaret åvilar annan myndighet. I rekommendationen
framhölls också att det är rimligt att de olika hjälpmedelscentralerna, som
besitter stort expertkunnande, kan åta sig en viss samordnande roll.
Vidare erinrar förbundet om att en överenskommelse träffats 1976 mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och förbundet om ansvaret för vissa tekniska
hjälpmedel. Överenskommelsen förutsätter att landstingens hjälpmedelsorgan
nära samarbetar med hjälpmedelsansvariga på länsarbetsnämnderna.
Enligt den allmänt omfattade uppfattningen att man bör underlätta för
handikappades integrering och normalisering i samhället finns det, menar
förbundet, fog för att låta de organ, som har ett tilldelat ansvar och som
förfogar över kompetens och specialiserade resurser, bära ett totalt och
sammanhållet ansvar för samtliga individer- handikappade eller ej. Förbundet
anför som exempel härpå texttelefoner för döva m. fl. som i likhet med
SfU 1979/80:4
3
telefon materiel i övrigt skall tillhandahållas genom televerkets försorg.
Verket skall även svara för reparation och underhåll av texttelefonerna.
Avslutningsvis erinrar Landstingsförbundet om att handikappinstitutet
avser att ta upp frågan om samverkan mellan samhällets olika hjälpmedelsorgan
till prövning och att frågan om en översyn av service- och reparations-,
funktionen på hjälpmedelsområdet upptagits i institutets verksamhetsplan
för år 1979.
Utskottet
Fr. o. m. den 1 januari 1976 övertog sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret
för att tillhandahålla hjälpmedel till handikappade (prop. 1975:36, SfU
1975:16, rskr 125). Landstingsförbundet har därefter, gemensamt med staten,
gått in som huvudman för handikappinstitutet fr. o. m. den 1 januari 1978
(prop. 1976/77:116, SfU 1976/77:28, rskr 297). Handikappinstitutet har till
ändamål att främja, samordna och medverka i utvecklings- och forskningsarbete
avseende hjälpmedel för handikappade och andra åtgärder för olika
handikappgrupper samt övriga delar av den samlade hjälpmedelsprocessen.
Bl. a. åligger det institutet särskilt att ange hjälpmedelshanteringens inriktning
och därvid utfärda de riktlinjer, tillämpningsföreskrifter m. m. som
behövs. Institutet skall biträda och samarbeta med sjukvårdshuvudmännen
och statliga centrala organ med uppgifter inom handikappområdet samt hålla
kontakt med de handikappades organisationer och övriga organisationer,
företag och enskilda med uppgifter inom handikappområdet.
Den förevarande motionen syftar till en bättre samordning mellan olika
ansvariga organ vid distributionen av tekniska hjälpmedel till handikappade
och till en översyn av service- och reparationsfunktionerna, speciellt i
glesbygd, för sådana hjälpmedel.
Såväl handikappinstitutet som Landstingsförbundet understryker i sina
remissyttranden att det föreligger vissa samordningsproblem vid hjälpmedelsdistributionen.
Handikappinstitutet framhåller att det uppmärksammats
på förhållandena och fått starka önskemål om att denna del av hjälpmedelsverksamheten
bör ses över och att institutet tillsammans med ansvariga
organ skall åstadkomma regler som underlättar tillhandahållandet av tekniska
hjälpmedel för såväl de enskilda som vårdpersonalen. Institutet har
uppgett att det med början under nästa år kommer att bearbeta frågan.
Även frågan om service och reparation är föremål för handikappinstitutets
uppmärksamhet. Hjälpmedelscentralerna har begärt stöd från institutet i
dessa frågor. Institutet har i sin verksamhetsplan för år 1979 och de närmast
följande åren framhållit att det kommer att uppmärksamma problemen
rörande tillgång till och finansiering av reparations- och underhållsservice på
hjälpmedel i kommande utredningsarbete.
Utskottet finner det angeläget att de frågor som tagits upp i motionen blir
föremål för en snar översyn. Med hänsyn till vad handikappinstitutet anfört
SfU 1979/80:4
4
om sina avsikter att bearbeta frågorna finner utskottet syftet med motionen
tillgodosett och någon riksdagens åtgärd är enligt utskottets uppfattning inte
påkallad.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1233.
Stockholm den 6 november 1979
På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING
Näivarande: Sven Aspling (s), Maj Pehrsson (c), Helge Karlsson (s), Allan
Åkerlind (m). Börje Nilsson (s), Gullan Lindblad (m), Christer Nilsson (s), Elis
Andersson (c), Lars-Åke Larsson (s), Arne Lindberg (c). Siri Häggmark (m) *
Margareta Andrén (fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Sonja Rembo (m)* och Ulla
Johansson (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 62852 Stockholm 1979