NU 1979/80:62

Näringsutskottets betänkande
1979/80:62

med anledning av viss del av propositionen 1978/79:111 om åtgärder
mot krångel och onödig byråkrati m. m. samt motioner om affärstidsreglering Ärendet I

detta betänkande behandlas

dels propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m. bilaga 10 (handelsdepartementet) punkten 3.4 (bibehållande
av fria affärstider),

dels- i viss del - en motion som har väckts med anledning av propositionen
och vari föreslås återinförande av affärstidsreglering,

dels tre motioner från allmänna motionstiden år 1979, likaså om
återinförande av affärstidsreglering.

Propositionen, som avlämnades av folkpartiregeringen i mars 1979, har
hänvisats till konstitutionsutskottet, som i angiven del har överlämnat den till
näringsutskottet.

Propositionen och motionerna redovisas i det följande (s. 8 resp. s. 9).

Som bilaga 1 till betänkandet (s. 19 f.) återger utskottet en inom
handelsdepartementet upprättad promemoria, som sammanfattar 1975 års
affärstidskommittés betänkande (SOU 1977:72) Affärstiderna och remissyttrandena
över detta samt redovisar departementets bedömning, vilken
sedermera har legat till grund för regeringens ställningstagande i frågan.
Utskottets egen redogörelse har till stor del fått formen av hänvisningar till
denna promemoria.

Fölene Kvarn AB har inkommit med en skrivelse i ärendet.

Tidigare affärstidsreglering

T. o. m. år 1971 tillämpades affärstidsreglering i Sverige, senast enligt
affärstidslagen (1966:668). Den första lagen i ämnet tillkom år 1909.

1966 års affärstidslag, som trädde i kraft år 1967 och vars giltighet var
tidsbegränsad t. o. m. år 1971, innebar i huvudsak följande. Den omfattade
all yrkesmässig detaljhandel, inklusive frisersalonger och fotoateljéer.
Vanlig affärstid inföll vardagar mellan kl. 8 och kl. 20. Öppethållande på
andra tider var förbjudet. Om det för särskilt fall ansågs påkallat med hänsyn
till allmänhetens intresse kunde kommunen medge öppethållande utöver

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 62

NU 1979/80:62

den vanliga affärstiden. Från regleringen undantogs försäljning från apotek,
från automatapparat, på trafikmedel till resande och på salutorg etc. och
vidare viss försäljning som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare bedrev
med egna produkter.

En del varor var också undantagna från regleringen. Dit hörde tryckta
skrifter, konstalster, tobaksvaror, drivmedel och tillbehör till motorfordon
samt lagad mat och bageri- och konditorivaror när de såldes i anslutning till
serveringsrörelse. Även ”andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar
på annan tid än vanlig affärstid” var undantagna. Härmed avsågs det s. k. fria
varusortimentet, vars innehåll och omfattning fastställdes av arbetarskyddsstyrelsen.
Beträffande detta krävdes att försäljningen skedde i anslutning till
serveringsrörelse eller konstförsäljning eller utan samband med andra
varor.

Dispensärenden förekom under tiden januari 1967-juni 1970 i ca 55 % av
landets kommuner. Antalet ärenden var ca 14 100. Öppethållandedispens
beviljades i flertalet fall, ca 12 100.

Beslut år 1971 om fria affärstider

I meddelande till riksdagen den 10 november 1971 (RD 1971:124 s. 99)
tillkännagav handelsminister Kjell-Olof Feldt att regeringen icke ämnade
föreslå att affärstidslagen (1966:668), som gällde t. o. m. den 31 december
1971, skulle få förlängd giltighet. Med åberopande av 1970 års affärstidskommittés
betänkande (1971:33) Fri affärstid och remissyttrandena däröver
anförde han bl. a.:

De som önskar en fortsatt reglering av affärstiderna har i allmänhet uttalat
att lagreglerna måste omarbetas, bl. a. för att få till stånd en mera likformig
tillämpning av dispensregeln. Tänkbara åtgärder för att komma ifrån
nuvarande olägenheter är av två slag: antingen att slopa regleringen helt eller
att ta bort möjligheterna att driva yrkesmässig detaljhandel på annan tid än
vanlig affärstid.

Det sistnämnda alternativet kan dock knappast anses realistiskt. Det
skulle innebära att försäljning som sedan länge bedrivits på andra tider skulle
försvinna, t. ex. försäljning från kiosker och bensinstationer. En sådan
försämring av handelns service till allmänheten kan inte godtas.

Det bör i stället vara en strävan att i rimlig utsträckning förbättra servicen
till allmänheten. Härvid måste beaktas att kostnaderna inte får bli för höga.
Kommittén har ansett att förlängt öppethållande kommer att tillämpas
endast i sådana situationer där det är lönsamt och att förutsättningar härför
föreligger i så begränsad omfattning att någon inverkan på den allmänna
prisnivån knappast kan väntas.

Kommittén har funnit att öppethållandetiderna inte kan, i förhållande
till andra faktorer, tillmätas sådan betydelse som konkurrensmedel att ett
slopande av affärstidsregleringen skulle påverka strukturomvandlingsprocessen
i nämnvärd grad. Vad särskilt angår de små närhetsbutikerna kan för
övrigt ifrågasättas om inte full frihet för företag av detta slag i fråga om

NU 1979/80:62

sortiment och öppethållandetider kan medföra bättre möjligheter att hävda
sig i konkurrensen med de stora enheterna.

I meddelandet till riksdagen anmälde handelsministern att regeringen
avsåg att tillsätta en särskild nämnd med uppgift att följa utvecklingen inom
detaljhandeln sedan affärstidsregleringen upphört.

Med anledning av regeringens meddelande väcktes åtta motioner - av
företrädare för alla fem riksdagspartierna - om fortsatt affärstidsreglering.
De avstyrktes av näringsutskottet. I en reservation av sex ledamöter (c och
vpk samt en fp) föreslogs att affärstidslagen skulle få fortsatt giltighet under
tre år, dvs. den tid som beräknades vara erforderlig för att den år 1970
tillkallade distributionsutredningens arbete skulle hinna avslutas och dess
resultat bedömas.

I kammaren röstade 185 ledamöter för utskottets förslag (ja) och 130 för
reservanternas (nej). Alla partier utom vänsterpartiet kommunisterna var
splittrade. Rösterna fördelade sig på följande sätt: socialdemokraterna 126 ja
och 22 nej, centerpartiet 5 ja och 60 nej, folkpartiet 33 ja och 18 nej,
moderata samlingspartiet 21 ja och 15 nej, vänsterpartiet kommunisterna 15
nej. Ett yrkande om framställning till Kungl. Maj:t om förslag till viss
begränsning av affärstiden under sön- och helgdagar avslogs därefter med
200 röster mot 95.

Affärstidsnämnden

När 1967 års affärstidslag upphörde inrättades en särskild nämnd,
affärstidsnämnden, för att följa utvecklingen. Nämnden bestod av företrädare
för konsumenterna och för de anställda i handeln samt en opartisk
ordförande. Om nämnden fann att utvecklingen i något avseende gick i en
från allmän synpunkt ogynnsam riktning skulle den anmäla detta till
regeringen. Någon sådan anmälan gjordes inte av nämnden. I maj 1975
avlämnade nämnden sin slutrapport om erfarenheterna av tre års prövotid
med fria affärstider.

Behandlingen åren 1973-1977 av motioner om affärstidsreglering

Motioner med förslag om att affärstiderna åter skulle regleras behandlades
av näringsutskottet årligen 1973-1977 (NU 1973:15, 1974:27, 1975:2,
1975/76:23,1976/77:17). Vid samtliga tillfällen avstyrkte utskottet motionerna,
de båda sista gångerna med hänvisning till att 1975 års affärstidskommitté
skulle komma att lägga fram förslag i en nära framtid. Åren 1973-1976 var
utskottets ställningstaganden inte enhälliga. En minoritet (1973: c, fp, vpk;
1974:c, vpk; 1975 och 1976; vpk) begärde förslag till en ny lag med bl. a.
förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar. Riksdagen följde
utskottet.

NU 1979/80:62

1975 års afTärstidskommitté

Uppdrag och betänkande

Sedan affärstidsnämnden lämnat sin slutrapport om erfarenheterna av tre
års prövotid med fria affärstider tillsatte handelsminister Kjell-Olof Feldt
sommaren 1975 en utredning med uppgift att analysera nämndens utredningsmaterial
och anvisa erforderliga åtgärder. På utredningen skulle enligt
direktiven ankomma bl. a. att - om utredningen vid en samlad bedömning
skulle komma fram till att en viss begränsning av butikernas öppethållande
borde införas - lämna förslag till reglering.

Utredningen, som antog namnet 1975 års affärstidskommitté, avgav
sommaren 1977 betänkandet (SOU 1977:72) Affärstiderna.

Kommitténs sammansättning framgår av sammanfattningen i nästa
avsnitt.

Affärstidskommitténs sammanfattning av sitt betänkande

Affärstidskommittén inleder sitt betänkande med en sammanfattning (s.
9f.). Efter en kort bakgrundsteckning anförs där följande:

Kommittén har analyserat bl. a. dels omfattningen och utvecklingen av
affärernas öppethållande, dels sambandet mellan affärstiderna och prisutvecklingen
och handelns struktur, dels konsumenternas, de anställdas och
företagens beroende av och inställning till affärstiderna. Mot denna
bakgrund anser fem av kommitténs ledamöter att en reglering i särskild lag av
affärstiderna på såväl vardagar som söndagar borde införas. En ledamot
förordar fria affärstider på vardagar men reglering i särskild lag av
affärstiderna på sön- och helgdagar. Övriga fyra av kommitténs ledamöter
har efter kommitténs utredningar och analyser inte funnit att det i nuvarande
läge är motiverat att reglera affärstiderna.

De ledamöter som förordar en reglering i särskild lag av affärstiderna har
olika motiv för en affärstidsreglering, liksom de förordar olika utformning av
lagen.

Fyra av ledamöterna - riksdagsledamöterna Fritz Börjesson (c) och Anita
Gradin (s), förbundsordföranden Karl-Åke Granlund, Handelsanställdas
förbund och kommunalrådet Ulla Sandell - har enats kring ett lagförslag.
Enligt detta får affärerna hålla öppet på måndagar-fredagar mellan kl. 8 och
20 och på lördagar mellan kl. 8 och 15. Två söndagar per år får företagen efter
eget val hålla sina butiker öppna. På övriga söndagar tillåts enligt detta
lagförslag ingen handel med undantag för försäljning av vissa särskilt angivna
varor, av vilka praktiskt taget samtliga ingår i ett normalt kiosksortiment.
Förbud att hålla öppet skall enligt förslaget också gälla på julafton,
nyårsafton, pingstafton och midsommarafton. Några möjligheter till dispens
från lagens bestämmelser om tillåtet öppethållande ger inte lagförslaget.

I det förslag till särskild affärstidslag som läggs fram av KF:s direktör Sven
E. Johansson undantas dagligvarubutiker med färre än 15 årsverksamma i
viss utsträckning från reglering. För övriga butiker - inkl. varuhus och
stormarknader-föreslås en s. k. dispositiv affärstidsreglering, dvs. de i lagen
angivna tiderna för tillåtet öppethållande kan frångås om överenskommelse

NU 1979/80:62

därom ingåtts mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härutöver föreslås att
butikerna får hålla öppet fyra valfria söndagar per år.

Det lagförslag som läggs fram av Köpmannaförbundets direktör Bengt
Sundewall innehåller tvingande regler om förbud mot handel på sön- och
helgdagar, medan affärstiderna på vardagar lämnas helt oreglerade. Något
förbud mot öppethållande på jul-, nyårs-, pingst- och midsommaraftnarna
finns inte i lagförslaget. På sön- och helgdagar skulle enligt lagförslaget
försäljning av vissa särskilt angivna varor tillåtas. Den föreslagna varulistan
är dock betydligt mindre omfattande än den kring vilken ovan nämnda fyra
ledamöter kunnat enas.

De fyra kommittéledamöter - kommitténs ordförande, generaldirektör
Åke Englund, riksdagsledamöterna Gabriel Romanus (fp) och Sten Svensson
(m) och avdelningschef Marianne Wahlberg - som anser att affärstiderna
även framdeles bör vara fria föreslår - för att möta eventuella farhågor för att
fortsatta fria affärstider framdeles skall medföra negativa konsekvenser - en
effektiv övervakning av butikernas öppethållande, de handelsanställdas
arbetssituation och konsumenternas tillgång till detaljhandelsservice. Detta
föreslås ske genom en fristående nämnd som bl. a. skall dels löpande följa
utvecklingen från konsumenternas, de anställdas och företagens synpunkt,
dels till regeringen meddela om utvecklingen går i en från dessa intressens
och från allmän synpunkt ogynnsam riktning, dels i sådant fall föreslå
erforderliga åtgärder, exempelvis lagstiftning, dels ta initiativ till frivilliga
överenskommelser, t. ex. för begränsning av s. k. jippon i samband med
söndagsöppet eller av sådant söndagsöppet som är besvärande för de
anställda. Nämnden skall bestå av företrädare för konsumenterna, de
handelsanställda och företagen.

Ytterligare om kommitténs slutsatser och förslag

De huvudsakliga resultaten av affärstidskommitténs analyser framgår av
avsnittet 2.1 i bifogade promemoria från handelsdepartementet (bilaga 1, s.
19 f).

Redogörelsen för omfattningen av affärernas öppethållande kan kompletteras
med följande tablå, som är hämtad från betänkandet (s. 48).

Kontinuerligt söndagsöppna butiker i procent av totala antalet butiksenheter inom respektive
kategori

	Varuhus						Livsmedelsbutiker	Fackhandelsbutiker
	71	72	73	74	75	76	77	71	72	73	74	71	72	73	74
Januari	_	14	17	16	17	18	18	„	3	5	6		1	1	1
Februari	-	-	17	19	19	19	19	-	3	5	6	-	1	1	1
Mars	-	-	20	20	17	18	19	-	3	5	6	-	1	1	1
April	-	-	19	20	19	16	15	-	-	5	6	-	-	-	1
Maj	-	22	17	20	16	19	-	-	3	5	5	-	0	0	1
Juni	-	32	15	12	15	14	-	-	5	3	4	-	-	0	0
Juli	-	18	13	11	11	10	-	-	4	-	4	-	-	-	0
Augusti	-	25	12	10	12	13	-	-	-	-	4	-	-	-	0
September	-	23	21	21	18	17	-	-	3	5	5	-	2	2	1
Oktober	-	29	20	21	18	18	-	-	-	3	5	-	-	2	1
November	7	30	21	22	19	19	-	3	3	5	5	2	4	-	2
December	-	29	56	63	43	34	-	-	2	5	5	-	-	-	4

NU 1979/80:62

Till komplettering av uppgifterna om affärstiderna och de anställda kan
återges vad kommittén meddelar om tjänstgöring på obekväm arbetstid inom
kiosk- och bensinstationshandeln (s. 102):

För huvuddelen av de anställda inom kiosk- och bensinstationshandeln
ingår söndagstjänstgöring och tjänstgöring på sena kvällar som ett normalt
och ständigt återkommande inslag i arbetet. Varje söndag beräknas ca 20 000
personer arbeta inom kiosk- och bensinhandeln under hela eller en del av
dagen. Av dessa kan ca två tredjedelar eller ca 13 000 beräknas arbeta inom
kioskhandeln och ca en tredjedel eller ca 7 000 inom bensinhandeln.

I betänkandet finns ett avsnitt (s. 124 f.) om affärstiderna och medbestämmandelagen,
vilket inte finns refererat i promemorian. Kommittén
anför bl. a. följande:

Arbetstagarna har genom medbestämmandelagens regler för arbetstagarinflytande
anvisats en möjlighet att förhandlingsvägen nå dels överenskommelse
om omfattningen av affärernas öppethållande, dels lösningar på
sådana frågor som förknippas med ett omfattande öppethållande i detaljhandeln,
t. ex. schemaläggning av arbetstider så att arbete på obekväm tid i
största möjliga utsträckning undvikes, fördelning av personal på olika
anställningsformer, utbildning av personal med olika anställningsförhållanden
etc. Den fackliga organisationen kan med stöd av fackliga stridsåtgärder
verka för ett sådant öppethållande som ligger i deras intresse. Även mot
arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal i förhållande till
vederbörande arbetstagarorganisation kan tillgripas fackliga stridsåtgärder,
t. ex. blockad, om han vägrar att binda sig vid en viss uppgörelse med den
fackliga organisationen.

De överenskommelser som kan träffas inom ramen för medbestämmandelagens
regelsystem gäller enbart förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden,
dvs. mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den tredje parten i
detaljhandeln, konsumenterna, kan således inte beredas utrymme i de
förhandlingar som förs inom ramen för medbestämmanderätten. Konsumenterna
kan därför inte utan att särskilda regler skapas påräkna större
inflytande över butikernas öppethållande i framtiden än vad som för
närvarande gäller. Medbestämmandelagens regler inskränker för övrigt inte
konsumenternas tidigare möjligheter till påverkan på butikernas öppethållande,
och om konsumenterna skulle ges ett direkt inflytande i förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande affärstider skulle inskränkningar
behöva göras i arbetstagarorganisationernas rättigheter enligt medbestämmandelagen.
Sådana inskränkningar, som skulle behöva ske genom
särskild lagstiftning, skulle strida mot grunderna för reformarbetet på det
arbetsrättsliga området.

Kommitténs ledamöter har varit eniga om beskrivningen av faktiska
förhållanden men oeniga i frågan huruvida affärstiderna bör regleras i lag.
Innebörden av och motiveringen för de olika förslag som affärstidskommitténs
ledamöter har framlagt framgår närmare av avsnittet 2.2 i promemorian
(s. 21 f.). Enligt de båda förslag som går ut på en generell reglering av
butikernas öppethållning skall det finnas ett fritt varusortiment (kiosksorti -

NU 1979/80:62

ment) som får säljas utan begränsningar i en särskild affärstidslag. Det fria
varusortimentets sammansättning enligt dessa båda förslag framgår av
bilaga 2 till detta betänkande (s. 34 f.).

Remissyttranden över 1975 års affärstidskommittés betänkande

1975 års affärstidskommittés betänkande (SOU 1977:72) Affärstiderna
har remissbehandlats. En redogörelse för remissyttrandena lämnas i
avsnittet 3 av handelsdepartementets promemoria (bilaga 1, s. 25 f.). Av
redogörelsen framgår inte att remissinstanserna i flera fall har redovisat
skiljaktiga meningar. Inom konsumentverket, som anges ha tillstyrkt
kommittéledamoten Sven E. Johanssons förslag, har reservationer avgivits
för envar av de tre övriga linjerna. Inom länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus län och Gävleborgs län samt styrelsen för Kooperativa förbundet
(KF), vilka i sina yttranden förespråkat någon regleringslinje, finns
reservationer till förmån för fria affärstider. Svenska kommunförbundets
styrelse har inte tagit ställning, men reservationer har avgivits såväl för fria
affärstider som för en reglering enligt det förslag som inom kommittén
framlagts av Fritz Börjesson m. fl.

Utöver departementspromemorians uppgifter om remissbehandlingen
lämnas i bilaga 3 (s. 36 f.) en kompletterande sammanställning av remissyttrandena.
Avsikten med denna sammanställning är att någorlunda systematiskt
redovisa argumentation i olika sakfrågor, oberoende av i vilken mån de
citerade ståndpunkterna är representativa för större grupper; även minoritetsståndpunkter
återges. Uttalanden rörande Sven E. Johanssons förslag till
affärstidsreglering, bl. a. KF:s modifiering av detta, har inte medtagits,
eftersom förslaget inte har fått stöd i någon av motionerna eller inom
utskottet.

Ställningstaganden av regeringen

Regeringsbeslut i december 1978

På grundval av de överväganden som redovisas i handelsdepartementets
promemoria den 27 december 1978 (bilaga 1) beslöt regeringen att inte
föreslå någon reglering av affärstiderna. Handelsminister Hadar Cars
kommenterade beslutet i ett pressmeddelande nämnda dag. Han hänvisade
till det material som 1975 års affärstidskommitté hade redovisat och till
remissyttrandena. En klar majoritet bland remissinstanserna hade förordat
fria affärstider, framhöll handelsministern. Han anförde vidare:

- De fria affärstiderna har medfört betydande fördelar för konsumenterna
och detta har varit en avgörande orsak till regeringens ställningstagande. Fria
affärstider är bl. a. av stor betydelse för dubbelarbetande familjer och för
konsumenter med skiftarbete. Därigenom underlättas också strävandena att
uppnå jämställdhet. Under den tid vi har haft fria affärstider har också en ny

NU 1979/80:62

typ av närservicebutiker med begränsat sortiment för kompletteringshandel
kunnat växa fram. Dessa butiker skulle hotas om affärstiderna begränsades.

- Omkring 4 000 anställda arbetar i söndagsöppna butiker, som skulle
tvingas hålla stängt på söndagar, om en ny reglering infördes. Av dessa är
1 000 personer anställda för enbart söndagsarbete och saknar till större delen
annan anställning. Dessa skulle förlora sina arbeten. En reglering av
affärstiderna skulle inte omfatta den betydligt större gruppen på omkring
20 000 personer som nu regelbundet arbetar om söndagarna i kiosker,
bensinstationer och andra liknande inrättningar.

- Man kan inte förbjuda all detaljhandel på söndagar eller sena kvällar.
Det är alla överens om. Men hur skall man bestämma vad som får vara
öppet? Är det konsumenternas behov eller de anställdas önskemål som ska
fälla avgörandet? Eller statliga och kommunala inrättningar? Det är risk att
man hamnar i orimligt krångliga bestämmelser om statsmakterna ska
fastställa vilka butiker som ska få vara öppna eller vilka varor som ska få
säljas på söndagar. Enligt de förslag som finns skulle t. ex. nyttiga varor som
mjölk och andra livsmedel inte få säljas, men väl en hel del varor som inte
verkar så viktiga.

Det godtycke och den byråkrati som skulle följa med en lagstiftning mot
fria affärstider står i motsats till en liberal samhällsutveckling, sade
handelsministern avslutningsvis.

Propositionen 1978/79:111

I propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och byråkrati m. m.
bilaga 10 (handelsdepartementet) har punkten 3.4 (s. 9) rubriken Bibehållande
av fria affärstider. Där erinras om regeringens tillkännagivande i
december 1978 att man inte avsåg att föreslå någon reglering av affärstiderna.
Det konstateras att 1975 års affärstidskommitté utmynnade i fyra olika
förslag och att en klar majoritet av remissinstanserna var för fortsatta fria
affärstider. Därefter anförs:

Regeringens ställningstagande grundade sig naturligtvis till stor del på
bedömningen att de fria affärstiderna medför fördelar för konsumenterna.
Av stor vikt var emellertid också ambitionen att undvika de mycket svåra
gränsdragningsproblem och den krångliga byråkrati som varje reglering av
affärstiderna måste föra med sig.

Enligt hemställan i propositionen (bilaga 10 s. 11) har regeringen berett
riksdagen tillfälle att ta del av bl. a. vad handelsministern sålunda anfört ”om
åtgärder i övrigt mot krångel och byråkrati”.

Regeringsförklaringen i oktober 1979

I statsminister Thorbjörn Fälldins regeringsförklaring den 12 oktober 1979
ingick (RD 1979/80:10 s. 15) följande passus: ”De fria affärstiderna
bibehålls.”

NU 1979/80:62

Motionerna

Yrkanden

De motioner från allmänna motionstiden år 1979 som behandlas här är
följande:

1978/79:234 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
uttalar sig för ett förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar samt
helgdagsaftnar för butiker och varuhus och hemställer till regeringen att
förslag till författningstext härom utarbetas,

1978/79:1481 av Fritz Börjesson (c), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar sig för att en affärstidsreglering införs,

2. hos regeringen begär förslag till en affärstidslag,

1978/79:1506 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar sig för att en affärstidsreglering införs,

2. hos regeringen begär förslag till en affärstidslag.

Den motion rörande affärstidsreglering som har väckts med anledning av
propositionen 1978/79:111 är

1978/79:2467 av Lars Werner m. fl. (vpk), vilken behandlas här såvitt
gäller hemställan (17) att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till
lag om affärstiderna, bl. a. innebärande förbud mot öppethållande på
söndagar.

Motivering

I motionen 1978/79:1481 hänvisas till det förslag till affärstidslag som
motionären och tre andra ledamöter i 1975 års affärstidskommitté har
framlagt i bilaga 2 till kommitténs betänkande (SOU 1977:72) Affärstiderna.
Motionären säger att han inte har kunnat finna tillräckliga skäl för att man
skall ha öppet alla söndagar året runt i varuhus, dagligvaruhandel och
fackhandel. Vid den gamla affärstidslagens borttagande angavs, anför han,
att det endast skulle bli de större varuhusen i de större städerna som skulle
komma att ha öppet på söndagar. Verkligheten har emellertid, uppger
motionären, blivit en helt annan. Fackhandeln har i stor utsträckning av
konkurrensskäl måst ha öppet på söndagar. I rena landsbygdsregioner finns
hallar som har öppet från kl. 08.00 till sent på kvällen alla dagar. Man
underminerar på detta sätt den vanliga lanthandeln och den lilla närbutikens
kundunderlag, hävdar motionären. Man kan inte heller begära att innehavarna
av en familjebutik skall arbeta alla dagar i veckan. De handelsanställda
måste också bedömas efter samma värderingar som familjebutikens innehavare.

Även i motionen 1978/79:1506 ansluter man sig till det nämnda förslaget i
affärstidskommitténs betänkande. De ramar som anges i lagförslaget torde

NU 1979/80:62

väl tillgodose konsumenternas krav, säger motionärerna. Behovet av
söndagsöppethållning är nämligen inte särskilt framträdande. Denna
bedömning i förening med främst hänsynen till de handelsanställdas
önskemål har lett motionärerna till slutsatsen att det berörda lagförslaget bör
kunna läggas till grund för en ny affärstidsreglering. I motionen görs
härutöver följande uttalanden om lagstiftningsarbetet. Vid utformningen av
undantagen i fråga om försäljningsställen och varor bör tillses att försäljning
av tidningar och tidskrifter i princip kan ske i nuvarande omfattning. Detta
kräver en viss bredd på varusortimentet av lönsamhetsskäl. Samtidigt bör
undantagen ge möjlighet att möta den efterfrågan på vissa varor som finns
hos allmänheten på andra tider än de allmänna öppettiderna. Härvid bör
även vägas in de köpmönster som har växt fram till följd av successiv
sortimentsbreddning i kiosker och på bensinstationer. Slutligen måste
regleringen ges en utformning som medger en smidig och praktisk
tillämpning. Den grundläggande regleringen bör göras i lag, medan
tillämpningsbestämmelserna bör meddelas av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer. Riksdagen bör, uttalar motionärerna, nu fatta
principbeslut om en affärstidsreglering i enlighet med de angivna riktlinjerna.

Utvecklingen sedan år 1971 har inte övertygat om att det var ett riktigt
beslut att den dittillsvarande affärstidslagen skulle upphöra, sägs det i
motionen 1978/79:234. Det utökade öppethållandet har klart dominerats av
försäljning av dagligvaror. Affärstidsfriheten har främst använts som ett
konkurrensmedel. Ofta har de enheter som startat med söndagsöppet
introducerat detta med jippobetonade arrangemang för att så småningom
lyckas vänja en kundkrets vid söndagshandel. När en butik på en ort har
börjat med söndagsöppethållande har övriga butiker i samma bransch följt
efter. De motiveringar som har framförts för att söndagsöppethållning skulle
vara ett konsumentbehov är inte hållbara, menar motionärerna. I motsats till
affärstidsnämnden hävdar de att det ökade öppethållandet har påverkat
priser och strukturutveckling i negativ riktning. Rationalisering på personalsidan
har lett till sämre service, och höjda handelsmarginaler har slagit
igenom på prissättningen på icke prisstoppade varor. Genom konkurrensen
omfördelas köpkraften, och följden blir försämrad service för konsumenterna.

Det avsnitt i motionen 1978/79:2467 som innehåller motiveringen för det
här aktuella yrkandet har rubriken ”Återinför affärstidslagen”. Vänsterpartiet
kommunisterna hävdar bestämt, anförs där, att det är nödvändigt att
återinföra en affärstidsreglering, som bl. a. innefattar förbud mot öppethållande
på söndagar, för att skydda de anställdas intressen. Gränsdragningsproblem
och krånglig byråkrati uppstår när affärsinnehavarna försöker
kringgå lagstiftningen, säger motionärerna, men detta kan rimligen inte
användas som skäl mot en reglering. En sådan bör alltså återinföras
snarast.

NU 1979/80:62

Utskottet

Bakgrund och föreliggande förslag

Under drygt 60 år, t. o. m. år 1971, tillämpades affärstidsreglering i
Sverige. Under slutet av perioden gällde 1966 års affärstidslag. Den angav
tiden mellan kl. 8 och kl. 20 på vardagar som affärstid för detaljhandeln.
Öppethållande på andra tider var i princip förbjudet. Det fanns emellertid
undantag från reglerna. Försäljning från apotek, på trafikmedel m. m.
omfattades inte av regleringen. En del varor, t. ex. tryckta skrifter,
tobaksvaror och drivmedel, berördes inte. Arbetarskyddsstyrelsen fick
därutöver fastställa ett fritt varusortiment, det s. k. kiosksortimentet, som
under vissa betingelser fick säljas utanför vanlig affärstid. Lagen innehöll
också en dispensregel. Kommunen fick medge öppethållande av viss butik
utöver den vanliga affärstiden ifall detta ansågs påkallat med hänsyn till
allmänhetens intresse. Dispensärenden förekom i slutet av den nämnda
perioden i mer än hälften av landets kommuner. Det totala antalet sådana
ärenden var då i runt tal 4 000 per år.

Giltighetstiden för 1966 års affärstidslag utgick vid 1971 års slut. En
kommitté som utredde affärstidsfrågan föreslog att affärstiderna skulle bli
fria. Regeringen anslöt sig till denna uppfattning. I november 1971
tillkännagav handelsminister Kjell-Olof Feldt i riksdagen att regeringen inte
ämnade föreslå någon förlängning av affärstidsregleringen. Meddelandet
föranledde motioner om fortsatt reglering. Efter beredning i näringsutskottet
avslogs de av riksdagen. Röstsiffrorna var 185-130. Alla partier var
splittrade utom vänsterpartiet kommunisterna, som i sin helhet ingick i
minoriteten.

En särskild nämnd, affärstidsnämnden, fick i uppdrag att under en treårig
prövotid följa utvecklingen efter affärstidslagens upphörande. Den fann inte
anledning att föreslå något ingripande av statsmakterna. Sedan nämnden
lämnat sin slutrapport våren 1975 tillsattes en ny utredning, 1975 års
affärstidskommitté. Denna avgav sommaren 1977 betänkandet (SOU
1977:72) Affärstiderna.

Kommittén var enhällig i sin beskrivning av faktiska förhållanden - bl. a.
utvecklingen av affärernas öppethållande, sambandet mellan affärstiderna
och dels prisutvecklingen, dels handelns struktur samt berörda parters
inställning till affärstiderna. När det gällde önskvärd handlingslinje var
oenigheten stor. Fyra ledamöter, bl. a. moderata samlingspartiets och
folkpartiets företrädare, rekommenderade att affärstiderna skulle bli fria,
medan sex ville ha en ny reglering. Dessa sex fördelade sig emellertid på tre
olika linjer. Fyra ledamöter, bl. a. företrädare för socialdemokraterna,
centerpartiet och Flandelsanställdas förbund, ville ha ungefär samma regler
som tidigare. Öppethållning skulle vara tillåten måndagar-fredagar kl. 8-20,
lördagar kl. 8-15 och två valfria söndagar per år. En - företrädare för
Sveriges köpmannaförbund - ville inskränka regleringen till att gälla enbart

NU 1979/80:62

sön- och helgdagar. Gemensamt för dessa båda linjer var att ingen
dispensmöjlighet skulle föreligga. Ett fritt varusortiment för kiosker etc.
angavs däremot, relativt omfattande i det förra fallet, snävt i det senare.
Slutligen förordades av en ledamot - företrädare för Kooperativa förbundet
(KF) - en mildare reglering av annan typ. Dagligvarubutiker med högst 15
årsverksamma skulle generellt undantas. För övriga butiker skulle affärstidsregleringen
vara dispositiv, dvs. kunna frångås enligt överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Remissyttrandena gav uttryck för en splittrad opinion. Obestridligen har
en klar majoritet uttalat sig för fria affärstider. Från skilda utgångspunkter
kan remissinstanserna dock tillmätas mycket olika tyngd.

Av statliga myndigheter har bl. a. näringsfrihetsombudsmannen och
statens pris- och kartellnämnd förordat fria affärstider. Hos flera myndigheter,
bl. a. konsumentverket och ett par länsstyrelser, förekommer reservationer-
i konsumentverkets styrelse har alla de fyra linjerna i kommittébetänkandet
fått förespråkare. Även inom KF och Svenska kommunförbundet
har meningarna varit delade. Näringslivets organisationer har i regel
förespråkat fria affärstider. Ett naturligt undantag är kioskhandelns sammanslutningar.
De fackliga organisationer som företräder handelns personal
har påyrkat affärstidsreglering, och de har vunnit stöd hos sina huvudorganisationer,
dvs. LO och TCO. Ett annat fackförbund för vilket frågan har
särskilt intresse, Svenska transportarbetareförbundet, motsätter sig däremot
en reglering.

På grundval av kommittébetänkandet och remissyttrandena tog folkpartiregeringen
i december 1978 ställning i affärstidsfrågan. Förutom argument
av konsumentpolitisk och personalpolitisk natur åberopade handelsminister
Hadar Cars riskerna för godtycke och byråkrati vid en reglering. Följdriktigt
presenterade folkpartiregeringen i sin proposition 1978/79:111 om åtgärder
mot krångel och byråkrati m. m. beslutet att inte föreslå affärstidsreglering
som en åtgärd inom ramen för propositionens program. Det ifrågavarande
avsnittet i propositionen ligger tillsammans med fyra motioner i ämnet till
grund för detta betänkande.

Av motionerna har en, 1978/79:2467 från vänsterpartiet kommunisterna,
föranletts av den nämnda propositionen. Det nu aktuella yrkandet i
motionen går ut på att en ny affärstidslag bör införas, huvudsakligen riktad
mot öppethållande på söndagar. Samma innebörd har yrkandet i partiets
tidigare motion, 1978/79:234, från allmänna motionstiden år 1979. Motionen
1978/79:1481, av centerpartiets representant i 1975 års affärstidskommitté,
och socialdemokraternas partimotion 1978/79:1506, båda likaledes från
allmänna motionstiden år 1979, syftar till en sådan reglering som från de två
partiernas sida föreslogs inom kommittén. Enligt alla motionerna bör
regeringen förelägga riksdagen förslag till den önskade lagstiftningen.

Även den nuvarande regeringen har deklarerat en uppfattning i affärstids -

NU 1979/80:62

frågan. I regeringsförklaringen i oktober 1979 uttalade statsminister Thorbjörn
Fälldin att de fria affärstiderna skulle bibehållas.

Allmän bedömning

Efter denna bakgrundsteckning och redovisning av det formella underlaget
för utskottets behandling av ämnet går utskottet över till att redogöra för
sin egen bedömning av affärstidsfrågan.

De som vid 1970-talets början förespråkade en fortsatt affärstidsreglering
uttalade i allmänhet farhågor för att fria affärstider skulle medföra en höjd
prisnivå och ogynnsamma förändringar i detaljhandelns struktur. De
sistnämnda skulle bestå i att stormarknader och andra stora enheter skulle
expandera på de små närhetsbutikernas bekostnad. Båda dessa farhågor har
kommit på skam. 1975 års affärstidskommitté har enhälligt slagit fast att
förhållandena blivit de motsatta. Kommittén konstaterar att kostnadsläget i
söndagshandeln inte påverkar prisnivån i en för konsumenterna ogynnsam
riktning och att priserna i de söndagsöppna butikerna tenderar att ligga något
under de priser som tillämpas i icke söndagsöppna butiker. Den slår vidare
fast att det årliga antalet nedlagda dagligvarubutiker har minskat, att det
årliga antalet nyetablerade stormarknader, varuhus och större dagligvarubutiker
har minskat och att det årliga antalet nyetablerade mindre - bostadsoch
trafikorienterade - dagligvarubutiker har ökat. Näringsutskottet uttalade
år 1971 (NU 1971: 53 s. 8) att de små närhetsbutikerna genom
möjligheten att tillämpa en mera flexibel affärstid skulle kunna få helt andra
förutsättningar än tidigare att hävda sig i konkurrensen. Denna förmodan
har alltså besannats.

En annan farhåga var att de fria affärstiderna skulle leda till ett mycket
omfattande öppethållande, delvis framtvingat av konkurrensen och stridande
mot företagens egentliga önskemål och intressen. Inte heller denna effekt
tycks ha uppkommit. Andelen kontinuerligt söndagsöppna butiker har
stabiliserats på en tämligen låg nivå. Inom varuhussektorn registrerades en
viss nedgång efter de första åren med fria affärstider. Inom fackhandeln
förekommer söndagsöppethållning ytterst sparsamt. Av intresse är affärstidskommitténs
iakttagelse - på grundval av enkäter utförda av Handelns
utredningsinstitut - att butikerna i praktiken tillämpar ett öppethållande som
i stor utsträckning stämmer överens med deras värderingar i affärstidsfrågan.
De förhöjda personalkostnaderna vid öppethållning på kvällar, lördagseftermiddagar
och söndagar torde också utgöra en naturlig regulator.

Att det för konsumenterna är en fördel att utan särskild ekonomisk
belastning kunna köpa dagligvaror under alla veckans dagar och under fler av
dygnets timmar synes ostridigt. Den ökade öppethållningen torde gynna en
mera jämlik fördelning av inköpsarbetet inom familjerna.

De motiv som kan åberopas mot öppethållning på kvällar och söndagar
hänför sig i själva verket främst till de handelsanställdas intressen.

NU 1979/80:62

Företrädare för de handelsanställda har energiskt verkat för att en
affärstidsreglering skall återinföras. Att inslaget av kvälls- och söndagsarbete
i olika sammanhang kan utgöra en nackdel för de anställda är obestridligt.
Affärstidskommittén har emellertid konstaterat att de fria affärstiderna inte
haft någon starkt negativ effekt på de handelsanställdas arbetsförhållanden.
Andelen fast heltidsanställd personal vid varuhusen - den butikskategori
som visat påtagliga förändringar i öppethållandet sedan affärstidslagen
avvecklades - är densamma som medan lagen gällde. Andelen arbetstid på
övertid och obekväm tid har minskat för den fast anställda personalen vid
varuhusen under den tid fria affärstider gällt. Det har vidare visat sig att
företagen utan svårigheter kan rekrytera personal för söndagstjänstgöring
och att arbete på söndagar av många kvinnor upplevs som den enda
möjligheten till arbete utanför hemmet. Som redan antytts får personalen
avtalsenligt avsevärd kompensation för obekväm arbetstid. Arbetstidslagstiftningen
hindrar ett otillbörligt utnyttjande av de anställda. Det finns
också skäl att påpeka att medbestämmandelagen numera ger arbetstagarna
inom handeln betydande möjligheter att påverka butikernas öppethållande.

En särskilt viktig omständighet i detta sammanhang är enligt utskottets
mening att de handelsanställda och företagare som arbetar i söndagsöppna
varuhus och dagligvarubutiker utgör endast en ringa del av det totala antalet
personer som är engagerade i försäljning på söndagar. Enligt affärstidskommittén
skulle varje söndag ca 20 000 personer arbeta inom kiosk- och
bensinhandeln under hela eller en del av dagen mot endast ca 4 000 personer i
söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker. Ett förbud mot söndagsöppethållning
kan förmodas leda till en viss överströmning av handel från
varuhus och dagligvarubutiker till kiosker och bensinstationer. Nettoeffekten
i form av avskaffat söndagsarbete vid en affärstidsreglering kan alltså bli
mindre än den som representeras av talet 4 000.

Sammanfattningsvis finner utskottet mot bakgrund av det anförda att det
inte finns bärande skäl för återinförande av en affärstidsreglering.

Vissa praktiska problem

Utskottet finner det vidare angeläget att fästa uppmärksamheten på en rad
praktiska problem som aktualiseras av förslagen om återinförd affärstidsreglering.

Som redan nämnts kännetecknas dagligvaruhandelns utveckling under
senare år bl. a. av att ett stort antal små servicebutiker har inrättats, vanligen
förlagda inom bostadsområden. Såsom bl. a. KF har framhållit i sitt
remissyttrande är dessa butiker för att kunna uppnå lönsamhet ofta beroende
av att få hålla öppet längre än vad som är normal affärstid. Ett förbud mot
söndagsöppethållning och en inskränkning av öppethållningen på kvällar
skulle följaktligen negativt påverka konsumenternas tillgång till närservice,

NU 1979/80:62

något som blir till nackdel inte minst för gamla, sjukliga och rörelsehindrade
personer.

De problem från rättvisesynpunkt och administrativ synpunkt som var
förknippade med dispensmöjligheten enligt 1966 års affärstidslag anfördes
som ett väsentligt argument mot förlängning av lagens giltighetstid. De som
inom 1975 års affärstidskommitté har förordat återinförande av affärstidsreglering
har varit eniga om att en ny affärstidslag inte bör innefatta någon
dispensregel. De har emellertid inte närmare diskuterat de praktiska
konsekvenserna av en så kategoriskt utformad lagstiftning. Utskottet vill
påvisa några sådana konsekvenser.

Enligt den lagstiftning som förordas i motionerna 1978/79:1481 och
1978/79:1506 - i anslutning till förslag i kommittébetänkandet - får en butik
hålla öppet mellan kl. 8 och kl. 15 två söndagar varje år. Butiker på
turistorter - t. ex. i skärgårdshamnar eller på fjällstationer - som f. n. har
möjlighet att under hela turistsäsongen bedriva normal försäljning av
livsmedel etc. även under söndagstid, blir alltså underkastade ett ovillkorligt
förbud att göra detta mer än två gånger på hela året. Det blir också totalt
förbjudet för dem att hålla öppet för sådan försäljning efter kl. 15 på lördagar
och söndagar. En del anläggningar med karaktär av utflyktsmål har viss
försäljning (av annat än kioskvaror) som en mer eller mindre nödvändig
förutsättning för sin existens som lönsamma företag. Ett exempel är Fölene
Kvarn AB, som i skrivelse till utskottet har redogjort för sin situation. Det
finns enligt den föreslagna lagstiftningen ingen möjlighet för en sådan
anläggning att få tillfälle till försäljning under fler än två söndagar per år.
Andra företag som i särskild grad drabbas av de restriktiva reglerna kan vara
butiker på våra internationella flygplatser.

Vid en sådan affärstidsreglering som förordas i motionerna förutsätts
försäljning av vissa slags varor få äga rum utan hinder av huvudbestämmelserna.
Det rör sig därvid bl. a. om ”tryckta skrifter, tobaksvaror med
tillbehör, blommor, drivmedel till motorfordon samt tillbehör och reservdelar
till sådana fordon jämte andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar”,
till stor del alltså vad som brukar betecknas som kiosksortiment. Till
vartdera av de båda lagförslag i kommittébetänkandet som generellt
begränsar öppethållningstiderna hör en förteckning över varor som skall få
säljas utan begränsningar i den särskilda affärstidslagen. Som framgår av
bilaga 2 (s. 34 f.) kan ett sådant sortiment bestämmas med mycket olika grad
av restriktivitet. Särskild betydelse i detta sortiment har tryckta skrifter.
Tidningsutgivningen på söndagar är till stor del, för vissa tidningar helt,
baserad på att kiosker och andra försäljningsställen får hållas öppna på
söndagar. Försäljning av enbart tidningar och tidskrifter torde emellertid
numera bara undantagsvis kunna bedrivas med lönsamhet. Därav följer
kravet på ett kompletterande fritt varusortiment.

De nyss åberopade förteckningarna (se bilaga 2) vittnar tydligt om
svårigheterna att avgränsa det fria sortimentet på ett rimligt sätt. Utskottet

NU 1979/80:62

vill här citera konsumentverket, som i sitt remissyttrande säger att det ej kan
accepteras ”att försäljningen av dyra och näringsmässigt undermåliga
produkter som bakelser, snacks, läsk, konfektyr och liknande skall stödjas av
statsmakterna samtidigt som man begränsar möjligheten att köpa viktiga
livsmedel såsom kött, grönsaker, bröd och mejeriprodukter”. Konsumentverket
har då inte nämnt tobaksvaror, som t. o. m. kan betecknas som
skadliga, men vilkas förekomst i det fria sortimentet betingas av den
traditionella sammankopplingen av tidnings- och tobaksförsäljning. Enligt
den mera omfattande av de båda förteckningarna får man exempelvis sälja
piprensare men inte tandpetare, damstrumpor men inte herrstrumpor samt
tillbehör till motorfordon men inte cykeltillbehör (såvitt de inte kan
betecknas som tillbehör till mopeder). Exemplen ger en antydan om att
regleringen av det fria sortimentet knappast kan undgå att uppfattas som ett
utslag av krångel och byråkrati. Utskottet vill i detta sammanhang ifrågasätta
förslaget att konsumentverket skulle bli ansvarigt för fastställande av det fria
sortimentet, vars sammansättning ju till stor del motiveras av andra
förhållanden än det renodlade konsumentintresset.

Om ett på angivet sätt definierat fritt sortiment kan betraktas som snävt är
det samtidigt uppenbart att en väsentlig utvidgning av det skulle medföra
problem. Om kioskhandeln i större utsträckning skulle få omfatta livsmedel
samtidigt som servicebutiker avvecklas kunde följden bli att nya stora
investeringar i kioskanläggningar skulle komma att framstå som mer eller
mindre nödvändiga. De hygieniska kraven vid livsmedelsförsäljning skulle
förstärka denna effekt. En överflyttning av försäljning från butiker till
kiosker, som kännetecknas av större personalintensitet och därmed sammanhängande
högre prisnivå, synes olämplig både från konsumentsynpunkt
och från de handelsanställdas synpunkt.

En typ av butiker som har fått stor spridning under 1970-talet är
trafikbutikerna, dvs. bensinstationernas butiker för försäljning av bl. a.
livsmedel. De fyller delvis de traditionella kioskernas roll men har ett
bredare sortiment. Om deras försäljning utanför vanlig affärstid skall
begränsas till ett särskilt angivet fritt sortiment ställs stora krav på att den från
sådan försäljning undantagna delen av sortimentet effektivt kan avskiljas
från de tillåtna varorna. Det gäller också att få denna kategoriindelning
accepterad av personal och kunder så att bestämmelserna lojalt efterlevs. Att
mera generösa särregler skulle uppställas för trafikbutiker är en möjlighet
mot vilken uppenbarligen kan riktas vägande invändningar.

I anslutning till vad nyss sagts vill utskottet betona att varje affärstidsreglering
måste komma att ställa stora krav på en verksam kontroll, för så vitt
respekten för den skall kunna upprätthållas. Det kan bli förenat med stora
svårigheter att övervaka att rätten till söndagsöppethållning inte utnyttjas
mer än två gånger per år och särskilt att inga varor utanför det fria
sortimentet säljs utanför vanlig affärstid. Kostnaderna för kontrollen
kommer till övervägande delen att falla på staten. Det kan anmärkas att

NU 1979/80:62

kontrollen kommer att kräva insatser på söndags- och kvällstid av framför allt
polispersonal och att det därvid blir fråga om en konkurrens med polisens
övriga arbetsuppgifter.

Med dessa kommentarer rörande praktiska problem i samband med den
föreslagna affärstidsregleringen har utskottet velat belysa att de föreliggande
förslagen knappast utan kompletterande utredning kan läggas till grund för
lagstiftning. Med hänsyn till att regeringen har deklarerat att den inte finner
regleringsvägen lämplig borde det enligt utskottets mening ankomma på
anhängarna av en affärstidsreglering att ange klara direktiv för ett sådant
utredningsarbete. Motionerna ter sig i detta avseende alltför summariska.
Vid utskottsbehandlingen har förespråkarna för affärstidsreglering inte velat
närmare ange hur sådana problem som utskottet här har berört bör lösas.
Utskottet ser häri ytterligare ett skäl för att riksdagen bör avslå motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1978/79:234, 1978/79:1481 och
1978/79:1506 och motionen 1978/79:2467 yrkandet 17 samt
lägger propositionen 1978/79:111 bilaga 10 i här ifrågavarande
del (punkten 3.4) till handlingarna.

Stockholm den 22 maj 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta
Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Bengt Sjönell (c), Carl Tham (fp), Rune
Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Birgitta
Johansson (s) och Sven Munke (m).

Reservation

Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Rune Jonsson,
Wivi-Anne Radesjö, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med ”De som”
och slutar på s. 17 med ”avslå motionerna” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen

2 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 62

NU 1979/80:62

1978/79:1506. De tidsramar för öppethållning av butiker som förordas i
denna motion - liksom i motionen 1978/79:1481 - måste anses väl tillgodose
konsumenternas krav. Behovet av söndagsöppethållning är, som motionärerna
konstaterar, inte särskilt framträdande.

Utskottet noterar att vid remissbehandlingen av 1975 års affärstidskommittés
betänkande de remissinstanser som närmast företräder konsumenternas
intressen - LO, TCO och KF samt konsumentverket - alla har uttalat
sig för att en affärstidsreglering återinförs. Även om en begränsning av
öppethållningstiderna inom handeln till stor del motiveras av omsorg om de i
handeln verksamma - anställda och företagare - och deras familjer är det
alltså uppenbart att en förnyad affärstidsreglering också skulle tillgodose ett
önskemål från konsumenternas sida.

En ny affärstidslag bör alltså utformas på grundval av det förslag i
affärstidskommitténs betänkande som har mött särskilt gensvar vid remissbehandlingen.
Vid den närmare utformningen av undantagen i fråga om
försäljningsställen och varor bör, som motionärerna framhåller, tillses att
försäljning av tidningar och tidskrifter kan ske i nuvarande omfattning. Detta
kräver att det fria varusortimentet får en viss bredd. Undantagen bör också
ge möjlighet att möta den efterfrågan på vissa varor som finns hos
allmänheten på andra tider än vanlig affärstid. Hänsyn bör vidare tas till de
nya köpmönster som har växt fram i samband med att varusortimentet i
kiosker och på bensinstationer successivt har breddats. Ett grundläggande
krav är att regleringen utformas på ett sätt som medger en smidig och
praktisk tillämpning. Vid utformningen av tilläggsbestämmelser till lagen
liksom vid tillämpningen av den nya regleringen bör konsumentverket kunna
spela en viktig roll.

Utskottet föreslår att riksdagen ansluter sig till vad utskottet här har
uttalat. Därmed tillgodoses yrkandena i motionerna 1978/79:1481 och
1978/79:1506. Även önskemålen i motionerna 1978/79:234 och 1978/79:2467
om förbud mot öppethållande av butiker och varuhus på sön- och helgdagar
och helgdagsaftnar blir tillgodosedda. Samtidigt underkänner riksdagen det
ställningstagande i affärstidsfrågan som folkpartiregeringen har redovisat i
propositionen 1978/79:111.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:1481 och 1978/
79:1506 samt med anledning av propositionen 1978/79:111
bilaga 10 i här ifrågavarande del (punkten 3.4), motionen
1978/79:234 och motionen 1978/79:2467 yrkandet 17 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1979/80:62

Bilaga 1

HANDELSDEPARTEMENTET PM

1978-12-27

AFFÄRSTIDERNA

1 Inledning

Affärstidslagen (1966:668), som reglerade öppethållandetiden för detaljhandeln,
upphörde att gälla vid utgången av år 1971. Inför giltighetstidens
utgång meddelade den dåvarande regeringen riksdagen, att regeringen hade
funnit övervägande skäl tala för att affärstidsregleringen borde upphöra och
att därför någon förlängning av lagen eller annan motsvarande reglering inte
skulle föreslås. Följderna av fria affärstider med avseende på prisnivån,
strukturomvandlingen och de anställdas arbetsförhållanden ansågs emellertid
så väsentliga och svårbedömbara, att det fanns skäl att släppa
affärstidsregleringen endast på försök och tills vidare. Riksdagen anslöt sig
till regeringens uppfattning.

En särskild nämnd - affärstidsnämnden - inrättades vid affärstidslagens
upphörande för att följa utvecklingen. Nämnden bestod av företrädare för
konsumenterna och för de anställda under ledning av en opartisk ordförande.
Om nämnden fann att utvecklingen i något avseende gick i en från allmän
synpunkt ogynnsam riktning, skulle detta anmälas till regeringen. Någon
sådan anmälan har inte gjorts av nämnden.

När affärstidsnämnden i maj 1975 avlämnade sin slutrapport om erfarenheterna
av tre års prövotid med fria affärstider tillsattes en utredning - 1975
års affärstidskommitté - med uppgift att analysera nämndens utredningsmaterial
och anvisa erforderliga åtgärder.

Affärstidskommitténs överväganden redovisas i betänkandet (SOU
1977:72) Affärstiderna, avlämnat i juni 1977. Betänkandet har remissbehandlats.

2 Affärstidskommittén

2.1 Affärstidskommitténs analyser

I fråga om omfattningen och utvecklingen av affärernas öppethållande
framhåller kommittén att några större förändringar i det totala öppethållandet
per vecka inte har skett mellan november 1971 och november 1974.

NU 1979/80:62

Andelen varuhus med förlängt öppethållande - dvs. öppet efter kl. 20 - på
vardagar låg i november 1974 på samma nivå som i november 1971.
Förändringarna beträffande livsmedels- och fackhandelsbutikernas kontinuerliga
öppethållande under förlängd tid på vardagar har varit små eller inga
alls under den tid som fria affärstider har gällt. I servicebutiker, dvs. mindre
dagligvarubutiker med begränsat sortiment och omfattande öppethållande,
kiosker och bensinstationer är förlängt öppethållande på vardagar vanligt
förekommande. För kioskernas och bensinstationernas del har dock inga
påtagliga förändringar inträffat. Närmare jämförelsematerial saknas beträffande
servicebutikerna som i stor utsträckning har kunnat etableras efter år
1971.

När det gäller det kontinuerliga öppethållandet på söndagar har små
förändringar inträffat såvitt gäller livsmedels- och fackhandelsbutikerna som
uppvisar en låg frekvens öppna butiker. Andelen varuhus med kontinuerligt
öppethållande på söndagar ökade från 7 % i november 1971 till 22 % i
november 1974. Därefter sjönk andelen för att i november 1976 uppgå till
19 %. I fråga om servicebutiker, kiosker och bensinstationer är frekvensen
söndagsöppna försäljningsställen hög. För kiosker och bensinstationer har
dock inga påtagliga förändringar inträffat under den tid fria affärstider har
gällt. Närmare jämförelsematerial saknas beträffande servicebutikerna.

Kommittén konstaterar att under den tid fria affärstider har gällt inga krav
har framställts på ökade prestationer från detaljhandelns leverantörer.
Öppethållandet på söndagar i detaljhandeln har således enligt kommittén
inte medfört ändrade arbetstider i övriga distributions- och produktionsled.

När det gäller sambandet mellan affärstiderna och prisutvecklingen
konstaterar kommittén bl. a. att kostnadsläget i söndagshandeln, som ärmer
lönsam än vardagshandeln, inte påverkar prisnivån i en för konsumenterna
ogynnsam riktning. Priserna i söndagsöppna dagligvarubutiker tenderar att
ligga något under priserna i icke söndagsöppna butiker. Priserna i
servicebutiker och kiosker överstiger priserna i dagligvaruhandeln med för
vissa varor - särskilt umbärliga sådana - upp till 5-10 %.

Beträffande sambandet mellan affärstiderna och handelns struktur konstaterar
kommittén bl. a. att antalet per år nedlagda dagligvarubutiker har
minskat. Antalet årligen nyetablerade stormarknader, varuhus och större
dagligvarubutiker har minskat. De fria affärstiderna har möjliggjort etablering
av servicebutiker som i många fall har inneburit ett tillskott i
detaljhandelsservicen. Bl. a. till följd härav har den årliga nettominskningen
av antalet mindre och medelstora dagligvarubutiker bromsats upp.

I fråga om konsumenternas beroende av och inställning till affärstiderna
anför kommittén bl. a. att ett ökat antal människor, främst till följd av att
förvärvsintensiteten för den vuxna befolkningen har ökat markant under
senare år, har kommit att bli beroende av att kunna handla på sådana tider
som på ett naturligt sätt passar in i det övriga livsmönstret. De konsumenter

NU 1979/80:62

som utnyttjar möjligheterna till inköp på icke ”normala” tider består till stor
del av yngre dubbelarbetande barnfamiljer. Konsumenterna kan förväntas
att, utifrån egna värderingar av tillgänglig tid och utbud av varor till skilda
prisnivåer, ha valt det inköpsmönster som framstått som mest rationellt
utifrån de egna förutsättningarna.

När det gäller affärstiderna och de anställda konstaterar kommittén bl. a.
att andelen fast heltidsanställd personal vid varuhusen - den butikskategori
som har visat påtagliga förändringar i öppethållandet sedan affärstidslagen
avvecklades - är densamma som innan lagen avvecklades. Andelen övertid
etc. för den fast heltidsanställda personalen har minskat. Av de totalt ca 4 000
personer, dvs. ca 2 % av det totala antalet handelsanställda, som varje
söndag arbetar i söndagsöppna varuhus och dagligvarubutiker, har omkring
1 000 personer särskilt anställts för denna tjänstgöring. De personer som
ingår i de särskilda söndagsstyrkorna är huvudsakligen studerande eller
hemarbetande kvinnor. För många hemarbetande kvinnor upplevs arbete på
söndagar som den enda möjligheten till arbete utanför hemmet till följd av
svårigheter att på andra tider ordna barntillsyn. Några svårigheter föreligger
inte för företagen att rekrytera personal för söndagstjänstgöring.

När det gäller företagens beroende av och inställning till affärstiderna
konstaterar kommittén bl. a. att genom de omställningar som har skett i
detaljhandeln under de senaste ca 20 åren har kostnadsförhållandena i
handeln förändrats. Bl. a. har kostnaderna för arbetskraft delvis kommit att
ersättas av kostnader för butiksyta och andra fasta anläggningar. Genom att
de fasta kostnaderna i de kapitalintensiva butikskategorierna, t. ex. varuhusen
och stormarknaderna, genom de fria affärstiderna har kunnat slås ut på
ett större antal öppethållandetimmar har kapitalutnyttjandet kunnat förbättras.
Detta och den jämförelsevis goda lönsamheten vid förlängt öppethållande
har inneburit att företagen inte har varit tvungna att finansiera det
förlängda öppethållandet med högre priser. Den högre prisnivån som
jämfört med i varuhusen och stormarknaderna tillämpas i kiosker, servicebutiker
och vissa bensinstationer med livsmedelsförsäljning är inte i första
hand en effekt av ett öppethållande på söndagar, utan ett uttryck för
kostnadsstrukturen i dessa butikskategorier. I dessa butikskategorier eftersträvar
man i kostnadsdämpande syfte att bredda sortimentet. Det är mot
den bakgrunden de senaste årens ökade branschblandning och sortimentsbreddning
skall ses.

2.2 De olika förslagen

Fem av kommitténs tio ledamöter anser att en reglering i särskild lag av
affärstiderna på såväl vardagar som söndagar borde införas. En ledamot
förordar fria affärstider på vardagar men reglering i särskild lag av
affärstiderna på sön- och helgdagar. Övriga fyra ledamöter anser det inte
motiverat med en reglering.

NU 1979/80:62

De ledamöter som förordar en reglering har olika motiv för en reglering,
liksom de förordar olika utformning av lagen.

Beträffande den närmare innebörden av förslagen hänvisas till betänkandet.

Förslagen innebär i huvudsak följande.

Fyra av ledamöterna har enats kring ett lagförslag (förslag I). Enligt detta
får affärerna hålla öppet på måndagar-fredagar mellan kl. 8 och 20 och på
lördagar mellan kl. 8 och 15. Två söndagar per år får företagen efter eget val
hålla sina butiker öppna. På övriga söndagar tillåts enligt detta lagförslag
ingen handel med undantag för försäljning av vissa särskilt angivna varor, av
vilka praktiskt taget samtliga ingår i ett kiosksortiment av traditionell typ.
Förbud att hålla öppet skall enligt förslaget också gälla för julafton,
nyårsafton, pingstafton och midsommarafton. Några möjligheter till dispens
från lagens bestämmelser om tillåtet öppethållande ger inte lagförslaget.

Som motiv till förslag I har anförts bl. a.

- Avskaffandet av affärstidslagen har lett till en påtaglig ökning av det
kontinuerliga öppethållandet på söndagar i varuhus. Den nivå öppethållandet
har nått överstiger vad som kunnat förväntas med hänsyn till konsumenternas
intresse av inköp av varor på icke ”normala” tider. En hög
frekvens söndagsöppna butiker i en bransch kan också - med hänsyn till
förekommande konkurrensförhållanden - komma att leda till en ökad
frekvens söndagsöppna butiker i en näraliggande bransch.

- Mycket talar för att de lokala skillnaderna i butikernas öppethållande
inte återspeglar konsumenternas eventuella intresse av att kunna handla på
olika tider utan är ett resultat av lokala konkurrenssituationer.

-Under den tid fria affärstider gällt har en stark opinion bland de
handelsanställda vuxit fram som kräver en reglering i lag. Av genomförda
undersökningar framgår att de fria affärstiderna negativt har påverkat
arbetssituationen för grupper av handelsanställda.

- Enligt en utredning förordar en majoritet av Sveriges Köpmannaförbunds
medlemmar en reglering i lag.

-Totalt sett skulle en reglering inte allvarligt försvåra för konsumenterna
att genomföra erforderliga inköp. För de konsumentgrupper som i större
utsträckning än andra utnyttjar möjligheten att söndagshandla innebär dock
givetvis en inskränkning i söndagsöppethållandet motsvarande mindre
handlingsfrihet vid val av inköpstillfälle. Genom att ge relativt vida ramar för
öppethållandet kan emellertid även de grupper som i större utsträckning än
andra utnyttjar söndagsöppna butiker erbjudas tillfredsställande inköpsmöjligheter.

- Genom en reglering kan säkerställas att arbete på obekväma tider inte
sprids till fler grupper av anställda samtidigt som arbete på obekväm tid kan
begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att förse konsumenterna
med en rimlig grad av detaljhandelsservice.

- Med hänsyn till att det vid nuvarande butiksstruktur och kostnadsläge

NU 1979/80:62

inte torde vara möjligt att driva försäljningsställen baserade på försäljning av
t. ex. enbart tryckta skrifter och tobaksvaror är det emellertid nödvändigt att
även tillåta försäljning av vissa andra varor under icke normal affärstid.
Sortimentet måste ges en sammansättning som omfattar betydligt fler varor
än tidningar och tidskrifter.

I det förslag som läggs fram av en ledamot (förslag II) undantas
dagligvarubutiker med färre än 15 årsverksamma i viss utsträckning från
reglering. För övriga butiker - inkl. varuhus och stormarknader-föreslås en
s. k. dispositiv affärstidsreglering, dvs. de i lagen angivna tiderna för tillåtet
öppethållande kan frångås om överenskommelse därom ingåtts mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Vid oenighet skall frågan kunna hänskjutas
till en särskild nämnd. Härutöver föreslås att butikerna får hålla öppet fyra
valfria söndagar per år.

Som motiv till förslag II har anförts bl. a.

- Bäst tillvaratas intentionerna i medbestämmandelagens regler om en
affärstidsreglering ges en dispositiv utformning. Företag som saknar
anställda - eller som sysselsätter enbart oorganiserade anställda - skulle vid
en reglering kunna hänvisas till att vända sig till en speciell nämnd för
affärstidsfrågor.

- Om en avgränsning av tillämpningen av en reglering skall ske genom att
vissa butiker eller butikskategorier i viss utsträckning undantas är en
avgränsning efter antalet årsverksamma lämpligast eftersom den medför det
minsta antalet gränsdragningsproblem.

-1 överväganden av var gränsen i antal årsverksamma kan sättas bör en
gräns vid femton årsanställda väl svara mot de krav på en rimlig avvägning
mellan konsumenternas och de handelsanställdas intressen som bör ställas.
Vid den föreslagna gränsen om femton årsverksamma skulle cirka 55-60 %
av totala antalet dagligvarubutiker i landet - däribland i stort sett samtliga
servicebutiker - komma att ges möjligheter till ett konsumentanpassat
öppethållande.

Det lagförslag som läggs fram av en annan ledamot (förslag III) innehåller
tvingande regler om förbud mot handel på sön- och helgdagar, medan
affärstiderna på vardagar lämnas helt oreglerade. Något förbud mot
öppethållande på jul-, nyårs-, pingst- och midsommaraftnar finns inte i
lagförslaget. På sön- och helgdagar skulle enligt lagförslaget försäljning av
vissa särskilt angivna varor tillåtas. Den föreslagna varulistan är dock
betydligt mindre omfattande än den kring vilken ovan nämnda fyra
ledamöter kunnat enas.

Som motiv till förslag III har anförts bl. a.

- Butikernas öppethållande på söndagar måste ses dels som ett svar på
vissa konsumentgruppers latenta och nyväckta intresse för sådan service,
dels som användning av affärstidsfriheten som ett konkurrensmedel.

- Stora grupper av de inom detaljhandeln yrkesverksamma har starkt
markerat sin otillfredsställelse med öppethållandeutvecklingen under prov -

NU 1979/80:62

tiden. Dessa synpunkter kan inte negligeras.

- Totalt sett skulle en viss affärstidsreglering inte allvarligt försvåra för
konsumenterna att genomföra erforderliga inköp.

- För att tillmötesgå konsumentintresset bör full affärstidsfrihet avseende
vardagar tillämpas.

- För att möjliggöra distribution av tidningar och tidskrifter även på tider
som är förbjudna bör ett specificerat varusortiment få säljas utan restriktioner
i tiden. Detta sortiment bör med hänsyn till kostnads- och lönsamhetssituationen
i de försäljningsställen som främst distribuerar tidningar ges en
sammansättning som omfattar något fler varor än tidningar och tidskrifter.

- Avsikten med förslaget är att i möjligaste mån åstadkomma en arbetsfri
söndag även inom handeln. För att samtidigt slå vakt om önskemålet om
största möjliga konkurrensneutralitet bör endast en väl motiverad grundservice
och ett mycket begränsat frisortiment tillåtas för försäljning.

Som motiv för att inte införa någon reglering av affärstiderna har anförts
bl. a.

-Den gångna tiden med fria affärstider har inte medfört några sådana
konsekvenser för konsumenterna, de handelsanställda och för företagen att
en särskild reglering i lag av affärernas öppethållande är påkallad.

- De fria affärstiderna har totalt sett inte lett till några stora ändringar i
butikernas öppethållande och därmed de anställdas förhållanden.

- Erfarenheterna talar inte för några större framtida risker för spridning av
ett omfattande öppethållande från en butikskategori till en annan.

- De analyser av eventuella effekter på de handelsanställdas arbetsförhållanden
av fria affärstider som affärstidskommittén har gjort tyder på att över
fem år med fria affärstider inte har medfört några påtagliga negativa
konsekvenser för de handelsanställda.

-Antalet sysselsatta i detaljhandeln uppgår till totalt ca 335 000. Totalt
sett sysselsätts varje söndag ca 4 000 anställda i söndagsöppna butiker inkl.
varuhus och stormarknader, dvs. drygt 1 % av samtliga anställda i
detaljhandeln och ca 2 % av samtliga butiksanställda. Av dessa anställda är
ca 3 000 fast hel- och deltidsanställda medan resterande ca 1 000 utgörs av
den personal som anställs särskilt för att arbeta på söndagar. Enligt
affärstidsnämndens undersökningar består de särskilda söndagsstyrkorna till
stor del av studerande och hemarbetande kvinnor som av skilda anledningar
speciellt sökt anställning på söndagar.

- De på söndagar sysselsatta i bensinstationer och kiosker är fem gånger så
många som de som för närvarande varje söndag sysselsätts i varuhus,
stormarknader, dagligvaru- och fackhandelsbutiker.

- Till följd av att handelsyrket är ett serviceyrke kan de anställda till viss
del få lov att acceptera arbete på obekväma tider. En sådan anpassning till
efterfrågan gäller för samtliga yrkeskategorier som är verksamma i
serviceinriktade branscher, t. ex. för anställda inom transportväsendet.

NU 1979/80:62

-Totalt sett regleras omfattningen av de anställdas arbetstider av
arbetstidslagstiftningen.

- Den frihet för konsumenterna som fria affärstider har medfört och som i
första hand har gagnat den ökande skaran av dubbelarbetande hushåll, har
inte behövt köpas till priset av en generellt sett högre prisnivå.

- Butiksnedläggningarna i dagligvaruhandeln har under den tid fria
affärstider gällt bromsats upp. Samtidigt har de fria affärstiderna öppnat
möjligheter till etablering av nya typer av butiker, de s. k. servicebutikerna.
Om affärstiderna skulle regleras i lag skulle risk föreligga att förutsättningarna
för att driva servicebutiker i stor utsträckning skulle försvinna och
därmed närhetsservicen för konsumenterna försämras.

- För att möta eventuella farhågor för att ett tillstånd med fortsatta fria
affärstider framdeles kan medföra negativa konsekvenser bör en effektiv
övervakning upprätthållas av butikernas öppethållande, de handelsanställdas
arbetssituation och konsumenternas tillgång till detaljhandelsservice.

3 Remissyttrandena

Ca 44 remissinstanser har avgivit yttranden som innebär ett ställningstagande
för eller emot en affärstidsreglering.

Bland de 26 remissinstanser som är negativa eller redovisar starka
betänkligheter inför ett införande av en affärstidslag märks bl. a. kommerskollegium
(KK), näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), Svenska handelskammarförbundet. Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund. Sveriges livsmedelshandlareförbund
(SSLF), ICA-förbundet, NK-Åhléns AB, Distributionsaktiebolaget Dagab,
VIVO-Favör service & intresse AB, Näröppet AB, Oljekonsumenternas
förbund ek.för. (OK), Svenska transportarbetareförbundet och Folkpartiets
kvinnoförbund.

KK anser att inget har framkommit som pekar på att ett behov skulle
föreligga av en reglering. De fria affärstiderna synes snarare ha medfört
övervägande positiva effekter. Ett ökat öppethållande ligger ju rimligen i
konsumenternas intresse. Givetvis kan konsumenternas intresse motverkas
av att det ökade öppethållandet leder till högre prisnivåer och att handelns
struktur utvecklas i en ogynnsam riktning. Affärstidskommittén har dock
inte funnit att så skulle vara fallet.

NO finner att de fria affärstiderna har medfört väsentliga fördelar jämfört
med den tidigare reglerade ordningen. Öppethållandet har differentierats
med hänsyn till konsumenternas önskemål, vilket har medfört bl. a. att det
ökande antalet förvärvsarbetande med andra arbetstider än vanlig dagtid,
t. ex. personal inom vårdyrkena, har fått lättare att klara sina inköp.
Samtidigt har strukturen i dagligvaruhandeln förskjutits i riktning mot
servicebutiker, vilket ofta medför att närservicen kan behållas eller

NU 1979/80:62

förbättras till förmån särskilt för transporthandikappade konsumenter.
Nackdelarna har varit ringa för anställda och butiksägare. Några sakliga
motiv att reglera affärstiderna finns inte. Mot denna bakgrund och framför
allt med hänsyn till de klara fördelar för konsumenterna som fria affärstider
medför ansluter sig NO till att de fria affärstiderna behålls.

SPK framhåller att någon negativ påverkan på prisnivån eller på handelns
struktur inte har kunnat spåras vid tillämpningen av fria affärstider. Inte
heller affärstidskommitténs analyser i övrigt av sex års fria affärstider har gett
saklig grund för ett återinförande av en reglering. Uppenbarligen finns hos
konsumenterna en efterfrågan av detaljhandelsservice till priser som
överstiger dem som mera allmänt tillämpas i dagligvaruhandeln. Konsumenterna
tycks villiga att acceptera att betala de högre priser som
servicebutikerna genom sin struktur är tvungna att debitera. Detta får ses
som ett uttryck för att stora konsumentgrupper vid val av inköpsställe inte
enbart fäster avseende vid prisnivån utan även i tid värderar den egna
arbetsinsatsen. Vid en fortsatt ordning med fria affärstider kan en ytterligare
utbyggnad av antalet s. k. servicebutiker väntas. Om däremot affärstiderna
ånyo skulle komma att regleras i lag är risken påtaglig för att servicebutikerna
inte längre kommer att kunna erbjuda konsumenterna sin service. Vid en
förnyad reglering kan således konsumenterna efter en tid komma att mötas
av ett försämrat detaljhandelsutbud. Detta vore enligt SPK:s mening
olyckligt inte minst mot bakgrund av att servicebutikerna, trots en högre
prisnivå, med sitt utbud har lyckats attrahera stora konsumentgrupper.

Svenska handelskammarförbundet framhåller att konsumenterna genom
sitt beteende klart har visat att det finns behov av öppethållande på sena
vardagskvällar och söndagar. De slutsatser som kommittén drar i de första
kapitlen talar genomgående mot införandet av en reglering. Det är svårt att
finna underlag för de motiv som har åberopats för ett återinförande av en
reglering. I flera fall går de motiv som har anförts för en reglering emot de
slutsatser som tidigare har redovisats.

Sveriges industriförbund anser att förslagen för en reglering står i strid mot
kravet på konkurrensneutralitet och kan definitivt inte sägas gynna
konsumentintresset. Distributionssystemets utformning bör primärt baseras
på konsumenternas situation och behov. Svårbegripliga regler om försäljning
av tillåtna respektive otillåtna varor kan endast leda till negativ byråkrati.

Sveriges grossistförbund anser att de fria affärstiderna inte har medfört
några sådana negativa konsekvenser för konsumenterna, de handelsanställda
och företagen att en särskild reglering är påkallad. En reglering skulle
också - förutom de nackdelar den skulle ha för konsumenterna - leda till en
besvärande och för konsumenterna svårförståelig detaljreglering. Förbundet
hävdar att det inte från några utgångspunkter finns anledning att återinföra
en reglering.

SSLF anser att de fria affärstiderna har varit till fördel och nytta för stora
konsumentgrupper. Förbundet är övertygat om att konsumenterna vill ha

NU 1979/80:62

fria affärstider och ett därmed differentierat öppethållande. De anställda har
inte fått sämre arbetsförhållanden p. g. a. fria affärstider. Totalt sett har man
inom detaljhandeln ett mindre öppethållande på söndagar år 1977 än år 1972.
Detta talar för att affärstiderna regleras efter konsumentbehov, konkurrens
och lönsamhet, alltså ett helt naturligt förhållande i ett samhälle som bygger
på konkurrens och ett fritt näringsliv.

ICA anser att slopandet av affärstidsregleringen gav möjligheter till
alternativa lösningar beträffande öppethållandet så att kundernas krav
kunde tillmötesgås. En tänkt reglering med rätt att sälja endast vissa varor
innebär en klar risk för en snedvridning av konkurrensen. Dessutom kan
detta leda till en stelbent och byråkratisk tillståndsapparat.

NKIAhléns anser att de fria affärstiderna inte har medfört sådana
konsekvenser för konsumenterna, de anställda eller för företagen att en
särskild reglering i lag är påkallad.

DAG AB framhåller att de befarade negativa effekterna av fria affärstider
helt har uteblivit. Utslagningen av mindre butiker har inte accelererat -snarare har närbutikerna kunnat förbättras. Prisutvecklingen har inte
påskyndats och den övervägande delen av dem som söndagsarbetar gör det
helt frivilligt.

VIVO!Favör framhåller att minilivskedjan är i ett starkt expansionsskede,
vilket förklaras av ökade konsumentbehov av kompletteringsköp på s. k.
icke ordinarie butikstid. Utvecklingen kan sägas vara ett uttryck för att
konsumenternas ökade rörlighet ställer krav på flexibla öppettider, vilket
f. ö. borde vara naturligt i en servicenäring.

Näröppet anser att motiven för fortsatt frihet är baserad på och en logisk
följd av hur samtliga ledamöter har skildrat sakförhållandena. Om förslag I
genomförs kan ett litet fåtal servicebutiker eventuellt tänkas överleva som
traditionella livsmedelsbutiker, resten läggs ned.

OK framhåller att systemet med fria affärstider har varit positivt för en stor
och viktig grupp, konsumenterna. Det är svårt att finna underlag för de motiv
som har lagts till grund för ett återinförande av en reglering. För OK:s del och
sannolikt för hela bensinhandeln blir de troliga konsekvenserna av en tidsoch
sortimentsreglering att ett flertal försäljningsställen måste läggas ned - i
första hand inom glesbygd och mindre/medelstora tätorter. Den ökade fritid
som bl. a. femveckorssemestern kommer att ge innebär krav på en utökad
service på många orter. En ny reglering motverkar de strävanden som har
tagit sig uttryck i en ändrad semesterlag.

Svenska transportarbetareförbundet vill i avsaknad av närmare bedömningsunderlag
motsätta sig varje form av lagstiftning. Kommitténs slutsatser
ger starkt stöd för kravet om en fortsatt ordning med fria affärstider. En
reglering som innebär att vissa varor enbart får säljas under en begränsad del
av bensinstationernas öppethållande skulle medföra att ett icke obetydligt
antal bensinstationer sannolikt skulle komma att läggas ned på grund av
bristande lönsamhet. Ett förbud mot försäljning skulle i icke oväsentlig

NU 1979/80:62

utsträckning äventyra de anställdas sysselsättnings- och utkomstmöjligheter.
En förhållandevis liten del av anställda skulle komma i åtnjutande av den
föreslagna skyddslagstiftningen.

Folkpartiets kvinnoförbund anser det vara ett starkt konsumentintresse av
att kunna handla även på andra tider än ”normal affärstid”. Bland
småbarnsföräldrar blir det allt vanligare att båda föräldrarna förvärvsarbetar
och då kan det vara svårt att både kunna handla och hämta barn. För dessa
familjer är enda möjligheten många gånger att göra större veckoinköp under
helgerna. Förbundet finner vidare att regleringen leder till ökad byråkratisering.
Man ser det som skrattretande byråkratiskt förmynderi när människor
på icke normal affärstid får köpa damstrumpor men inte herr- och
barnstrumpor, läppstift men inte mascara. Listan över varor som får säljas
innehåller en mängd varor som knappast kan gå under beteckningen
näringsriktig kost.

Till den grupp remissinstanser (15) som har ställt sig positiva till det
huvudsakliga innehållet i förslag 1 hör bl. a. länsstyrelsen i Kalmar län, LO,
TCO. Handelstjänstemannaförbundet, Flandelsanställdas förbund, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska kyrkans centralråd. Centerns kvinnoförbund
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anser att varuhusens söndagsöppethållande -även om öppethållandet har minskat i förhållande till tiden närmast efter
affärstidslagens slopande - är av sådan omfattning att risk föreligger att
kundunderlaget härigenom sviktar för mindre butiker. Detta talar för att
söndagsöppethållande ej bör medges.

LO finner att flera av kommitténs konstateranden när det gäller
prisutvecklingen är märkliga och dåligt underbyggda. Med hänsyn till
löneutvecklingen efter år 1974 finns det inget underlag för att i dag påstå att
söndagshandeln är mer lönsam än vardagshandeln. LO ställer sig vidare
tveksam till påståendet om att kostnadsläget i söndagshandeln inte har
påverkat prisnivån i en ogynnsam riktning. Dels är det omöjligt att uttala sig
om vilken prisnivå som skulle ha förelegat med en reglering, dels är det
fastslaget att prisnivån i exempelvis servicebutiker ligger över priserna i
annan dagligvaruhandel. De konsumenter som gör sina inköp i dessa affärer
får betala högre priser. De lägre priserna på stormarknader beror inte på ett
relativt omfattande söndagsöppethållande utan på faktorer som extern
lokalisering, minimal kundservice etc. LO delar den uppfattning som har
framförts om att det inte kan uteslutas att faktorn öppethållande är en bland
flera faktorer som medverkat till att en betydande butiksutglesning
fortfarande pågår. Oreglerade affärstider medför uppenbara negativa
konsekvenser för de handelsanställda. När det gäller konsumenterna är LO
av den bestämda uppfattningen att något utpräglat behov inte föreligger av
att kunna handla på söndagar. Totalt sett kan en reglering inte allvarligt
försvåra för konsumenterna att genomföra erforderliga inköp.

NU 1979/80:62

TCO och Handelstjänstemannaförbundet är av den uppfattningen att ur de
anställdas synvinkel har de fria affärstiderna inneburit försämringar.
Obekväm arbetstid, försvårade arbetsförhållanden, sämre familjeförhållanden
och en kunskapsmässig utarmning av yrket är faktorer som man pekar
på.

Handelsanställdasförbund anser att behovet av en affärstidslag är stort. En
ny affärstidslag som solidariskt tar hänsyn till alla parter är ett rimligt krav
och den enda lösningen för framtiden. Genom en reglering får de anställda
samma möjligheter som flertalet i samhället att delta i en rad aktiviteter som
arbetet i dag lägger hinder för. Regleringen förhindrar ett utbrett öppethållande
på udda tider och ökar möjligheterna till en bra personalplanering.
Genom en sådan planering kan dessutom konsumenterna erhålla bättre
service. Regleringen minskar de uppenbara riskerna för prishöjningar
beroende på ökade lönekostnader som en förskjutning till obekväma tider
innebär. Likaså förhindrar regleringen en utveckling som kan leda till att
bakomliggande led får mer arbete på sådana tider. Söndagshandeln leder
inte till nya arbetstillfällen eller till ökad konsumtion men väl till ändrade
köpvanor. Givetvis kan handeln leda till att nya människor anställs för
arbetsuppgifter men samtidigt försvinner då behovet av arbetskraft på annat
sätt. Det kan dels vara på den egna enheten där man helt enkelt får en
förskjutning av försäljningen och dels kan det vara andra affärer i närheten
som genom minskad försäljning tvingas friställa folk. Opinionen bland
handelsanställda, konsumenter och köpmän är enligt alla undersökningar för
en lagstiftning. Förslag II avvisas i sin helhet som orealistiskt. Förslaget är
krångligt och innebär att konkurrensneutraliteten mellan olika typer av och
storlek på butiker upphävs. Ökar omsättningen kraftigt så tvingas personalen
till ökade prestationer om det inte kan göras nyanställningar. Förslag III
tillgodoser inte de anställdas krav på en begränsning av öppethållandet på
vardagskvällar.

LRF vill, även om det finns starka skäl som talar mot en reglering, med
hänsyn främst till de mindre företagarnas situation inte avvisa att en reglering
införs under en tidsbegränsad försöksperiod. Familjeföretagarna måste
tillförsäkras möjligheter till ledighet i likhet med andra förvärvsarbetande.
När det gäller i vilken form viss varuservice bör undantas från regleringen
anser LRF att ett ställningstagande inte är möjligt utifrån det underlag som
utredningen redovisar.

Svenska kyrkans centralråd anser att de mindre livsmedelsinköp som i.u
förrättas på söndagar utan större olägenhet borde kunna förläggas till andra
dagar. I praktiskt taget varje hem finns utmärkta kyl- och frysanläggningar.
Om 3 000 fast hel- och deltidsanställda uppfattar söndagsarbetet som en
påtaglig olägenhet är det ett tillräckligt allvarligt förhållande för att motivera
en affärstidsreglering. Konsekvenserna för de handelsanställda är så
uppenbart negativa, att detta är det starkaste skälet för en reglering.
Söndagsöppet är ett medel att stimulera till ökad privat konsumtion och

NU 1979/80:62

utgör därmed ett uttryck för det överkonsumtionssamhälle som på flera
grunder starkt kan ifrågasättas. Ur kristlig synpunkt framstår det som
angeläget att söndagsarbete tillgrips endast om det är helt nödvändigt för
medmänniskans skull och för att undvika orimliga ekonomiska förluster för
samhället. Förslag I tillstyrks - dock med den reservationen att några
övertygande skäl för öppethållande två söndagar per år inte har anförts.

Centerns kvinnoförbund finner att förslag I är den bästa lösningen. De
handelsanställda måste ges samma möjligheter som andra att umgås med sin
familj etc. under veckosluten.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att det finns ett behov av
en affärstidslag. I förbundets grundorganisationer har en stor majoritet
uttalat sig för söndagsstängda butiker.

Två remissinstanser, konsumentverket och Kooperativa förbundet (KF),
ansluter sig närmast till förslag II. Dessa instanser anser dock att lagen inte
bör kunna frångås samt att företag med högst 10 årsverksamma i stället för
föreslagna 15 skall undantas.

Konsumentverket framhåller att det från verkets sida är svårt att på basis av
utredningens material med säkerhet uttala sig om de konsekvenser som fria
eller reglerade affärstider får på möjligheterna att långsiktigt åstadkomma en
för alla konsumenter tillfredsställande varuförsörjning. Några säkra slutsatser
kan inte dras beträffande affärstidernas inverkan på prisutvecklingen. De
stora skillnader som föreligger i öppethållandet mellan i övrigt jämförbara
orter talar för att öppethållandet mer bestämts av lokala konkurrensförhållanden
än av konsumenternas behov av att göra inköp utanför normal
affärstid. Från konsumentpolitiska synpunkter kan inte accepteras att
försäljningen av dyra och näringsmässigt undermåliga produkter som
bakelser, läsk m. m. skall stödjas av statsmakterna genom undantagsbestämmelser
samtidigt som man begränsar möjligheten att köpa viktiga livsmedel
som kött, grönsaker, bröd och mejeriprodukter. Det är väsentligt att
samhällets samlade åtgärder på distributionsområdet stärker hushållens
möjligheter att lokalt tillgodose sina behov av framför allt dagligvaror och
förhindrar uppkomsten av utpräglad storbutiksstruktur. Det är framför allt
varuhus och stormarknader som har utnyttjat möjligheterna till söndagsöppet.
Möjligheterna att på sikt trygga tillgången till dagligvaror i bostadsområdena
har därigenom minskat. Undersökningar visar att det är främst
dubbelarbetande barnfamiljer m. fl. som har intresse av att handla dagligvaror
på kvällstid och på söndagar och då också få tillgång till ett mer
fullständigt och prisvärt dagligvarusortiment än det kiosker m. m. kan
erbjuda. Förslag II med justeringar innebär att man förbättrar närhetsbutikernas
möjligheter att överleva på sikt samtidigt som konsumenternas
intresse av att handla dagligvaror på kvällar och söndagar tillgodoses.

KF anser att gränsen 10 årsverksamma ger befolkningen i alla delar av
landet möjlighet till en konsumentanpassad dagligvaruservice på i största

NU 1979/80:62

möjliga utsträckning lika villkor. Samtidigt förhindras det kontinuerliga
öppethållandet på söndagar ’ storbutiker, varuhus och stormarknader.
Denna fördel bör underlätta för närservicen att klara sig från nedläggning.
Förslaget innebär att konsumenterna får fortsätta att handla livsmedel på
söndagarna i närbutiker. För kapitalvaror och möbler m. m. medges
öppethållande fyra söndagar om året.

Endast en remissinstans. Sveriges köpmannaförbund, har anslutit sig till
förslag III och hänvisar till vad som har anförts i betänkandet.

4 Departementets bedömning

Från principiella utgångspunkter talar starka skäl emot en reglering av
detaljhandelns öppethållandetider - en affärstidslag skulle bl. a. verka
etableringshämmande och snedvrida konkurrensen. Men sådana skäl får
naturligtvis ge vika om ett fritt öppethållande skulle medföra mer påtagliga
negativa konsekvenser för de grupper i samhället som är berörda, främst
konsumenterna, de handelsanställda och företagarna.

När det gäller konsumenternas intresse av ett fritt öppethållande visar
affärstidskommitténs material på att många konsumentgrupper, bl. a. yngre
dubbelarbetande barnfamiljer och personer med obekvämt förlagd arbetstid,
har ett behov av att handla på icke ”normala” tider. De butiker som
tillämpar ett förlängt öppethållande har hävdat sig väl i konkurrensen med
butiker som tillämpar ett mer begränsat öppethållande.

Vissa farhågor har uttalats för att ett omfattande öppethållande har en
negativ inverkan på prisutvecklingen och strukturomvandlingen. Det är
givetvis svårt att bedöma hur utvecklingen skulle ha varit om affärstidslagen
inte upphörde att gälla vid utgången av år 1971. När det gäller prisutvecklingen
visar dock affärstidskommitténs analyser inte på att de fria affärstiderna
skulle ha haft en negativ inverkan. Det har däremot framkommit bl. a.
att prisnivån i söndagsöppna dagligvarubutiker ligger genomsnittligt under
prisnivån i icke söndagsöppna butiker. I fråga om strukturomvandlingen har
framkommit att den årliga nettominskningen av antalet mindre och
medelstora dagligvarubutiker har bromsats upp. De fria affärstiderna har
möjliggjort en etablering av servicebutiker med ett omfattande öppethållande
och ett begränsat sortiment.

Sammanfattningsvis kan sägas att de fria affärstiderna har medfört
fördelar för konsumenterna. En reglering som innebär förbud mot öppethållande
på sena kvällar och söndagar skulle förmodligen, förutom
inskränkningar i öppethållandet, medföra en nedläggning av många servicebutiker
och bensinstationer med livsmedelsförsäljning.

När det gäller de handelsanställda och de egna företagarna har det anförts
att fria affärstider medför olägenheter i form av bl. a. obekväma arbetstider
och svårigheter att planera fritiden. Här kan framhållas att affärstidskommitténs
material visar på att endast en jämförelsevis liten grupp av anställda.

ca 4 000 personer, direkt berörs av öppethållandet på söndagarna. Av dessa
utgör ca en fjärdedel personal, främst studerande och hemarbetande
kvinnor, som har anställts särskilt för arbete på söndagar. Detta kan jämföras
med antalet sysselsatta i detaljhandeln, 335 000, varav 200 000 butikspersonal.
Vid söndagsöppna kiosker och bensinstationer sysselsätts varje söndag
ca 20 000 personer.

För de egna företagarna skulle en affärstidsreglering kunna innebära ett
visst skydd mot en alltför lång eller obekvämt förlagd arbetstid. Flertalet
näringslivsorganisationer har dock ställt sig negativa till en reglering. Inom
Sveriges köpmannaförbund är meningarna delade.

För vissa handelsanställda och egna företagare kan möjligen olägenheter
föreligga i samband med ett omfattande öppethållande. Dessa olägenheter
kan dock inte vara så allvarliga att de motiverar en allmän lagreglering av
öppethållandet. Det kan här framhållas att en reglering sannolikt kommer att
föra med sig en nedläggning av försäljningsställen, varigenom ett flertal
anställda riskerar att förlora sina arbeten.

Mot en reglering av affärstiderna talar också det förhållandet att
förespråkarna för en reglering inte har kunnat enas beträffande utformningen
av en affärstidslag.

Erfarenheterna vid tillämpningen av den tidigare gällande affärstidslagen
gav vid handen att en lagstiftning med dispensmöjlighet var administrativt
svårhanterlig. Det förslag (II), som innebär att bestämmelserna om
öppethållandet i vissa lägen skall kunna frångås om parterna kan komma
överens eller efter beslut av en särskild nämnd, har inte heller fått något stöd
av remissinstanserna.

Förslagen I och III innebär att undantag skall göras för vissa särskilt
angivna varor som fritt skall få säljas. Meningarna är dock delade om vilka
varor som skall undantas. En reglering som upptar en lista på vissa fria varor
kommer att leda till gränsdragningsproblem och tillämpningssvårigheter,
särskilt mot bakgrund av de senaste årens branschblandning och sortimentsbreddning
hos främst servicebutiker, kiosker och bensinstationer. I många
fall torde en sådan typ av reglering bli svårförståelig för konsumenterna och
svårhanterlig för de handelsanställda.

Förslag II innebär också att butiker med ett mindre antal anställda skall
undantas från regleringen. Ett fåtal remissinstanser har ställt sig bakom
denna lösning. Förslaget kan komma att leda till gränsdragningsproblem och
tillämpningssvårigheter. Problem kommer med all sannolikhet att uppstå för
bl. a. de butiker som har ett antal anställda som nära ansluter till gränsvärdet.
En påtaglig försäljningsökning kommer att medföra en hårdare press på de
anställda eftersom man inte kan nyanställa. Butiker med endast anställd
personal, t. ex. kooperativa affärer, kommer i ett sämre konkurrensläge i
förhållande till butiker där ägaren och personer ur dennes familj tar aktiv del
i butikens skötsel. Mindre butiker kommer allmänt sett att ges en
konkurrensfördel gentemot större butiker, oberoende av om butikerna är

NU 1979/80:62

belägna inom tätort eller glesbygd. Konsumenter som bor i områden med
större butiker kommer att få en sämre service än konsumenter som bor i
områden med mindre butiker.

Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att de fria affärstiderna bör
bibehållas.

3 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 62

NU 1979/80:62

Bilaga 2

Förteckning över varor sorn enligt vissa ledamöter i 1975 års affärstidskommitté
bör få säljas utan begränsningar i en särskild affärstidslag

Den fullständiga förteckningen anger det fria varusortimentet enligt det
förslag till affärstidsreglering som inom affärstidskommittén framlagts av
ledamöterna Fritz Börjesson, Anita Gradin, Karl-Åke Granlund och Ulla
Sandell. Med kursiv stil anges de varor som ingår i det fria sortimentet enligt
ledamoten Bengt Sundewalls förslag.

(Källa: SoU 1977:72 s. 173, 180.)

Tryckta skrifter,
tobaksvaror med tillbehör,
blommor,

drivmedel till motorfordon och tillbehör till sådana fordon,
portioner av mat, som värmts eller grillats på stället, med tillbehör,
glass,

konfektyrer,

snacks (chips och jordnötter),

alkoholfria drycker,

kaffe, te, kakao, fruktsalt,

socker,

färsk frukt,

produkter av frukt,

honung,

kaffebröd, kex och därmed jämförliga småbröd i förpackning,
matbröd, hårt och mjukt,

artiklar för hygien och kroppsvård1, preventivmedel,

graviditetstest,

damstrumpor, strumpbyxor,

tvättmedel i portionsförpackning,

servetter, handdukar, bägare, tallrikar och bestick för engångsbruk,

pennor, bläck, radergummi, skrivpapper och kuvert eller liknande skrivmateriel,

klister, lim, tejp,

vykort, spelkort,

film och fotoblixtar,

kasetter (blanka, inspelade),

elproppar, glödlampor och torrbatterier,

ficklampor,

1 Som artiklar för hygien och kroppsvård räknas tvål, tvålaskar, tandborstar,
tandkräm, munvatten, rakborstar, rakblad, rakhyvlar, rakkräm, rakvatten, kammar,
hårkräm, hårschampo, läggningsvätska. hårspray, hårvatten, nagelfilar, badsalt,
fotsalt, transpirationsmedel, hud- och ansiktskrämer, sololja, myggmedel, cerat,
läppstift, pappersnäsdukar, våtservetter, toalettpapper, sanitetsbindor och dylikt,
bomull, plåster, sårsalvor och andra förbandsartiklar.

NU 1979/80:62

reflexbrickor,

fotogen och gasol jämte gasoltillbehör,
souvenirer,

ballonger och andra smärre leksaker,

blöjor och därmed jämställda babyvårdsartiklar,

tändstickor, tändare,

gravprydnader,

julgranar.

NU 1979/80:62

Bilaga 3

Kompletterande sammanställning av remissyttranden över betänkandet
(SOU 1977:22) Affärstiderna

Innehåll

1. Öppethållandets betydelse för butiksstruktur och sysselsättning 36

2. Faktorer som bestämmer ökat öppethållande 37

3. Öppethållandet och prisnivån 38

4. Krav på konkurrenslikställighet 39

5. Personal och arbetstider 40

6. Tillämpning av MBL 42

7. Trafikbutiker 44

8. Kiosker 45

9. Det fria sortimentet 46

10. Service i turistområden 49

11. Kontroll, byråkrati 50

12. Behov av ytterligare utredning 51

1. Öppethållandets betydelse för butiksstruktur och sysselsättning

Enligt statens planverk motiverar strukturutvecklingen inom detaljhandeln
inte att affärstiderna regleras:

I betänkandet redovisas också hur det under den tid fria affärstider har
tillämpats kunnat etableras ett växande antal mindre s. k. servicebutiker med
ett begränsat dagligvarusortiment, som håller öppet på söndagar och sent på
vardagskvällar. En del av dessa har samma centrala belägenhet som
varuhusen, en del är trafikorienterade. Men det har också tillkommit
servicebutiker i bostadsorienterade lägen. Många äldre, bostadsorienterade
dagligvarubutiker som varit nedläggningshotade har också genom en
sortimentsbegränsning i kombination med ökat öppethållande kunnat
bevaras.

De strukturförändringar som affärstidsnämnden och affärstidskommittén
iakttagit under åren 1970-76 ger ej anledning att anta att fria affärstider
skulle påverka butiksstrukturen i riktning mot ökad butiksutglesning och
större koncentration till storbutiker. Däremot kan det finnas risk för en viss
förändring i strukturen genom att en del tillkommande servicebutiker ges
utpräglat biltrafikinriktade lägen. En sådan tendens motverkas enligt
planverkets uppfattning inte bäst genom en reglering av affärstiderna.

Kooperativa förbundet (KF) betonar söndagsöppethållandets betydelse
för servicebutikernas existens:

För många mindre närhetsbutiker och servicebutiker kan söndagsöppethållande
vara ett villkor för butikens existens. Söndagsförsäljningen i sådana
butiker utgör normalt 20-25 % av årsförsäljningen, vilket kan ge ett
ekonomiskt tillskott som gör det möjligt att driva butiken vidare.

NU 1979/80:62

Näröppet AB ser följande konsekvenser av en affärstidsreglering med
förbud mot öppethållande på söndagar:

O minst 400 butiker hotas av nedläggning .

O de anställda och i övrigt verksamma, som till klart övervägande del är
positiva till sina arbeten, riskerar förlora sysselsättningen

- 1 500-2 000 personer (tre handelsanställda samt arbetsledning i varje
butik) riskerar mista sin huvudsakliga inkomstkälla .

- minst 1 000 studerande (två till tre personer per butik i söndagsstyrka)
riskerar mista ett viktigt ekonomiskt bidrag och en värdefull kontakt med
arbetslivet .

- minst 500 hemarbetande (en till två personer per butik i söndagsstyrka)
riskerar förlora sitt extraarbete .

O den uppbromsade nettominskningen av dagligvarubutiker kommer åter
att öka dels genom nedläggningar och dels genom uteblivna etableringar.

2. Faktorer som bestämmer ökat öppethållande

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) uttalar att det ökade
öppethållandet är fullt frivilligt från företagens sida:

Vad sedan gäller företagen är det uppenbart att dessa frivilligt valt ökat
öppethållande av affärsmässiga skäl. Inom fackhandeln har sällan sådana
affärsskäl ansetts råda vilket bidrager till att man i övervägande fall tillämpat
söndagsstängt och stängt vardagar kl. 18.00. Man har därför ej heller tvingats
av konkurrensskäl hålla längre öppethållandetider. Konkurrensen som
delvis finns mellan varuhusen och fackhandeln har ansetts vara av mindre
omfattning och i stället har fackhandeln förlitat sig på den goda service som
hög kvalitet för med sig och som är kännetecknande för just fackhandeln.
Sålunda har farhågorna ej besannats att exempelvis mindre familjeföretag
med enbart någon anställd, oftast familjemedlem, skulle tvingas till ökat
öppethållande och därmed förlängt arbete. För de branschförbund som är
anslutna till SHIO är problemen med obekväma arbetstider knappast heller
någon nyhet, då många tillhör servicesektorn och är vana vid arbete under
alla tider på dygnet.

Sveriges livsmedelshandlareförbund drar en liknande slutsats efter att ha
gjort en återblick på hur öppethållandet har utvecklats efter affärstidslagens
upphörande vid årsskiftet 1971-1972:

Närmare studier av öppethållandet av butiker under de år vi haft fria
affärstider utvisar en naturlig anpassning från handelns sida till föreliggande
konsumentbehov. När affärstidslagen upphörde 1972 var det många som
ville pröva betydelsen av ett förlängt öppethållande. Under 1972 har ca 1/3 av
varuhusen söndagsöppet, 14 % livsmedelsbutiker och 8 % i möbelhandeln.
Två år senare, 1974, hade bara 1/5 av varuhusen söndagsöppet, 17 % av
livsmedelsbutikerna och nu endast 4 % i möbelhandeln. Det är alltså endast i
livs- och dagligvaruhandeln vi kan konstatera en mindre ökning, och denna
ökning torde vara att hänföra till de s. k. servicebutikerna som tillkommit i
huvudsak sedan 1972. Tar vi detaljhandeln totalt så har vi alltså ett mindre
öppethållande på söndagar 1977 än 1972. Detta talar för att affärstiderna

4 Riksdagen 1979180. 17 sami Nr 62

NU 1979/80:62

regleras efter konsumentbehov, konkurrens och lönsamhet, alltså ett helt
naturligt förhållande i ett samhälle som bygger på konkurrens och ett fritt
näringsliv.

3. Öppethållandet och prisnivån

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) anser att detaljhandelns särskilda
kostnader för söndagsöppethållande inte har påverkat prisutvecklingen
ogynnsamt:

För varuhusens del tyder genomförda analyser på att söndagshandeln,
trots högre löner till personalen genom s. k. obekvämlighetstillägg, är mera
effektiv än vardagshandeln. Inte heller utifrån en sådan analys kan således
någon ogynnsam effekt på prisutvecklingen till följd av söndagsöppethållande
härledas. Närmare analyser har också visat att varuhusen upphör med
söndagsöppet när de rörliga kostnaderna för arbetskraften under söndagar
gör öppethållandet olönsamt. Den nedgång under senare år i varuhusens
öppethållande på söndagar som affärstidskommittén kunnat konstatera är
med stor sannolikhet ett uttryck för resultatet av sådana analyser.

En grupp reservanter i Kooperativa förbundet (KF:s) styrelse (från
Konsum Stockholm) räknar med att ett totalförbud mot söndagsöppethållande
skulle kunna medföra sänkta priser:

När det gäller priset har affärstidskommittén visat att fritt söndagsöppethållande
ej påverkat prisnivån i höjande riktning - snarare tvärtom. Detta
gäller dock under de förutsättningar som rått dels under den tid då 1967 års
affärstidslag gällde, dels sedan den slopats. Däremot torde man kunna
antaga att ett totalförbud mot söndagsöppet skulle kunna sänka prisnivån
något. För att vara konkurrensneutralt måste ett sådant system omfatta även
servicebutiker, kiosker och bensinstationer. De sistnämnda skulle dock få
tillhandahålla driv- och smörjmedel samt nödvändiga reservdelar. Därtill
skulle undantagas den försäljning som kommittén är överens om (näringsställen
osv.).

En överflyttning av inköp från butiker till kiosker skulle medföra högre
kostnader för konsumenterna, påpekar landshövding Hans Hagnell m. fl.
reservanter i länsstyrelsen i Gävleborgs län:

En fråga av intresse för konsumenterna är att genom begränsning av
detaljhandelns öppethållande, utan motsvarande inskränkning av kioskhandeln
kommer en ökad del av konsumenternas inköp att ske i kiosker.
Eftersom kioskernas sortiment i många fall är 5-10 % dyrare för konsumenterna
jämfört med de normala butikernas, kan en alltför snäv reglering
medföra en onödig prisstegring för konsumenterna, vilka är hårt pressade av
den pris- och löneutveckling, som redan skett.

SPK konstaterar att många konsumenter tycks vara beredda att betala
högre priser för att få utnyttja servicebutiker:

Trots den högre prisnivån har dock servicebutikerna och till viss del även
kioskerna aktivt kunnat konkurrera om kunderna med varuhus och övrig
detaljhandel. Uppenbarligen finns således hos konsumenterna en efterfrå -

NU 1979/80:62

gan av detaljhandelsservice till priser som överstiger de som mera allmänt
tillämpas i dagligvaruhandeln. Konsumenterna tycks villiga att acceptera att
betala de högre priser som servicebutikerna, genom sin struktur, är tvungna
att debitera för sitt detaljhandelsutbud på udda affärstider och i närheten av
bostadsområden. Detta får ses som ett uttryck för att stora konsumentgrupper
vid val av inköpsställe inte enbart fäster avseende vid prisnivån utan även
i tid värderar den egna arbetsinsatsen.

4. Krav på konkurrenslikställighet

KF tar upp frågan om konkurrenslikställighet mellan å ena sidan
detaljhandeln, särskilt den konsumentkooperativa, och å andra sidan kioskoch
bensinhandeln:

Samtliga förslag medför sålunda att ca 20 000 anställda inom kiosk- och
bensinhandeln även fortsättningsvis kommer att vara sysselsatta på söndagar.
Att försäljning tillåts inom nämnda branscher på söndagar innebär att de
konsumentägda företagen inte kan konkurrera på lika villkor. KF vill i
sammanhanget erinra om de ställningstaganden som 1976 års konsumentkongress
gjorde i affärstidsfrågan. Konsumentkongressen uttalade bl. a. att
samhället bör ”genom lagstiftning reglera öppethållandet så att det svarar
mot konsumenternas behov. Konsumentkongressen kräver därför
- att konsumenternas intresseorganisation verkar för en lagstiftning som
förbjuder söndagsöppet. Drivmedelshandel och externa möbelvaruhus
skall inte omfattas av lagen. Om lagen skulle medge söndagsöppet skall de
konsumentägda företagen konkurrera på samma villkor som övrig
handel.”

Om man skall ha en affärstidsreglering måste den vara total, hävdar
Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF):

SSLF har vid ett flertal tillfällen behandlat affärstidsfrågan. Sålunda har
styrelsen flera gånger haft frågan uppe till behandling, likaså våra kretsorganisationer
och slutligen vid förbundets kongress 1976. Kongressen 1976
antog ett uttalande som anger förbundets inställning i frågan. Kongressuttalandet
återges här i sin helhet:

”Sveriges Livsmedelshandlareförbund, samlad till kongress Livs -76
i Falun, vill som sin enhälliga mening uttala, att skall lagstiftning med
begränsning av butikernas öppethållande ifrågakomma kräver vi att
densamma blir tolai och gällande alla företagstyper, såsom kioskhandel,
bensinhandel m. fl. Avser utredningen att föreslå undantag och
dispensgivning för dessa företagstyper så avvisar vi detta bestämt. Vår
erfarenhet av denna form av lagstiftning innebär en direkt favorisering
av vissa näringsidkare som vi finner helt förkastlig. Vi kräver respekt
för hävdvunnen rätt om ”likhet inför lagen”. Vi i livsmedelsdetaljhandeln
känner vårt ansvar inför de konsumentgrupper som av olika
skäl måste få tillgång till inköp på olika tider och vi tror att varje butik
och bransch är bäst skickad att anpassa butikernas öppethållande till
det lokala konsumentbehovet.

Våra medlemmars nära kontakt med sina anställda gör att vi är
förvissade om att arbetstidernas utläggning inte behöver utgöra några
svårbemästrade problem.”

NU 1979/80:62

Av detta uttalande framgår att förbundet kan godtaga en lagstiftning som
är total, exempelvis när det gäller söndagsöppethållande. Med total avser vi
lika för alla näringsidkare och därmed konkurrensneutral.

5. Personal och arbetstider

Stockholms läns landstings regionplanekontor diskuterar frågan om fast
contra tillfälligt anställd personal:

Kontoret kan förstå att ett affärstidssystem som i hög grad måste bygga på
tillfälligt anställd personal medför problem för den fasta personalen, såväl
arbetsmässigt som fackligt. Det kan uppstå svårigheter att fackligt ansluta
extraanställd personal och att därmed förhindra tvivelaktiga eller olagliga
arbetsförhållanden. Å andra sidan bör man inte bortse från de arbetstillfällen
inom handel och varudistribution som genom det ökade öppethållandet
erbjudits vissa sysselsättningssvaga grupper. Det kan gälla personer som är
bundna till att arbeta i närheten av hemmet och som endast kan arbeta vissa
tider, det kan särskilt gälla pensionärer som vill fortsätta att arbeta men i
avtrappad tid och det kan också särskilt gälla ungdomar som inte minst i
dagens läge behöver alla de tillfällen som kan ges till introduktion i
arbetslivet.

Svenska kommunförbundet jämför butikspersonalens förhållanden med
dem som gäller för servicepersonal i samhällelig tjänst:

Kommunerna svarar för huvudparten av den lokala samhälleliga servicen
och måste se till att den service som är nödvändig fungerar på ett
tillfredsställande sätt dygnet runt. Det gäller exempelvis vård, driftsäkerhet
vid tekniska verk, brandförsvar och liknande. Men från invånarnas synpunkt
är det även önskvärt att övrig kommunal service t. ex. kollektivtrafik finns
tillgänglig på sådana tider då den efterfrågas. Samlingslokaler, fritidsanläggningar,
simhallar, bibliotek och liknande måste också vara öppna på tider då
invånarna har möjlighet att besöka dem. Under senare år har det inneburit
ett alltmer flexibelt öppethållande vid sådana anläggningar.

Att samhället måste ställa upp med service på detta sätt innebär, att
betydande personalgrupper fått sin arbetstid förlagd till tid som brukar
betecknas som obekväm arbetstid. I sin tur innebär det, att det från
kommunal synpunkt måste vara önskvärt att butikstiderna är flexibla för att
passa även dessa personalgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet pekar på den stora arbetsvolym som
utförs på obekväm arbetstid av anställda vid bensinstationer, i kiosker
osv.:

Den föreslagna affärstidsregleringen skulle enligt Börjesson m. m. ”innebära
en avsevärd minskning av de handelsanställdas arbete på obekväma
tider”. Emellertid berörs av dessa förslag enligt kommitténs redovisning
enbart 4 000 personer (varav 1 000 ingår i en särskild söndagsstyrka).
Samtidigt undantas från lagförslagen 6-7 000 bensinstationsanställda, 14 000
anställda i kiosker samt ett ospecificerat antal personer verksamma inom
besläktad serviceverksamhet.

Det är således en förhållandevis liten del av anställda som skulle komma i
åtnjutande av den föreslagna skyddslagstiftningen, vilket kontrasterar mot

NU 1979/80:62

kommitténs egen, gemensamma slutsats i avsnittet Affärstider och de
anställda att ”de anställda i handeln till viss del får lov att acceptera arbete på
obekväma tider” samt att ”en sådan anpassning till efterfrågan gäller för
samtliga yrkeskategorier som är verksamma i serviceinriktade branscher,
t. ex. för anställda inom transportväsendet”.

En affärstidsreglering har bara marginell påverkan på den totala omfattningen
av arbetet på obekväm arbetstid, anser reservanterna från Konsum
Stockholm i KF:s styrelse:

Inom kiosk- och bensinhandeln är ca 20 000 personer sysselsatta på
söndagar. I varuhus och dagligvarubutiker arbetar 4 000 personer på
söndagar, varav 1 000 särskilt anställda för arbete denna tid.

Det av KF:s styrelse förordade förslaget innebär att de 4 000 minskar till ca
1 500-2 000, vilket innebär att 2 000-2 500 anställda inom handeln skulle få
sin arbetstid påverkad medan mer än 160 000 totalt söndagsarbetande ej
påverkas och att detta skall vara tillräckligt motiv för att återinföra en
lagstiftning om affärstider. Även övriga förslag till reglering, som avgivits
inom kommittén, har en marginell påverkan av det totala antalet människor
som arbetar under s. k. obekväm arbetstid - främst söndagsarbete.

Om öppethållandet på söndagar upphör kan de handelsanställda bli
tvungna att i ökad utsträckning tjänstgöra på sen kvällstid, säger reservanterna
i länsstyrelsen i Gävleborgs län, som också jämför de handelsanställdas
och övriga serviceanställdas arbetsförhållanden:

Å andra sidan leder utredningsmaterialet även till antagandet att ett
upphörande av söndagsförsäljningen kommer att medföra en förskjutning
till ökad handel på sen kvällstid under vardagar. De ovan berörda
nackdelarna, svårigheten att utnyttja fritid, kulturaktiviteter m. m., gör sig
gällande även vid en utökad kvällshandel.

Till detta kommer att kioskhandeln med ca 20 000 söndagsarbetande -vilket skall jämföras med detaljhandelns ca 4 000 - inte berörs av den
föreslagna regleringen. Man kan därför vänta sig att kioskhandeln kommer
att öka söndagar. Stora grupper anställda, bl. a. sådana som är sysselsatta i
företag inom Transportarbetarförbundets område, kommer att få söndagsarbeta
i stället för de handelsanställda. Det är en svaghet i utredningens
majoritetsförslag, som bl. a. är motiverat med hänsyn till de handelsanställdas
möjligheter att utnyttja sin fritid, att effekten av förslaget på andra
anställdas fritid inte beaktas. De serviceanställdas möjligheter till ett
meningsfullt utnyttjande av sin fritid är något som bör behandlas som en
övergripande fråga, som berör många serviceaktiviteter under kvällar,
helgdagsaftnar och helgdagar.

Enligt SHIO finns det inte anledning att införa affärstidsreglering av
hänsyn till de anställda:

För de anställda gäller att den helt övervägande delen valt att frivilligt
arbeta under obekväma tider, bl. a. på grund av den höjda ersättningen. För
många är det dessutom omöjligt att arbeta på andra tider varför dessa
personer eljest skulle drabbas av arbetslöshet. Önskar de fackliga organisationerna
begränsa öppethållandetiderna kan de träffa avtal om detta med
företagen. Det allmänna skyddet mot otillbörligt utnyttjande av arbetskraft

NU 1979/80:62

regleras genom andra lagar, såsom arbetstidslagen och lagen om skydd för
minderåriga.

En liknande uppfattning redovisar Lantbrukarnas riksförbund (LRF):

Å andra sidan visar undersökningar som affärstidsnämnden har genomfört
att de handelsanställdas förhållanden då det gäller arbetstidens förläggning
eller personalens sammansättning inte försämrats. Antalet arbetstillfällen
har under försöksperioden ökat med 1 000. Det är osäkert om dessa
arbetstillfällen skulle bestå om en reglering återinfördes. Det kan dessutom
anföras att arbete på icke kontorstid är nödvändigt inom många andra
servicesektorer. Förhandlingar om affärstiderna torde även kunna samordnas
mellan de berörda arbetstagarorganisationerna.

6. Tillämpning av MBL

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att affärstiderna inte gärna kan
regleras kollektivavtalsvägen:

De sex kommittéledamöter som förordar en reglering i särskild lag av
affärstiderna är alla ense om att, även om kollektivavtal om butikernas
öppethållande formellt och juridiskt sett kan träffas med stöd av medbestämmandelagens
regler, affärstidsfrågan är av sådan karaktär att den
svårligen låter sig regleras i kollektivavtal. LO delar denna uppfattning. En
reglering i särskild lag av affärstiderna hindrar emellertid inte arbetsgivare
och arbetstagare att genom förhandlingar söka nå lösningar på sådana
frågeställningar och problem som inte direkt regleras i den särskilda
lagen.

En ramlagstiftning om affärstiderna krävs för att MBL-förhandlingarna
inte skall resultera i bristande konkurrenslikställighet, hävdar Handelsanställdas
förbund:

Risken med att via MBL diskutera affärstiderna utan en ramlagstiftning är
att våra fackliga enheter på de olika arbetsplatserna kan komma till olika
lösningar som i sin tur kan leda till orättvist konkurrensförhållande. En ny
affärstidslag, som solidariskt tar hänsyn till alla parter, är därför ett rimligt
krav och den enda lösningen för framtiden.

KF anför liknande synpunkter:

KF anser inte att en avvägning mellan konsumenternas och de anställdas
intressen kan åstadkommas med det regelsystem som medbestämmandelagen
innefattar. Eftersom ett av grunddragen i medbestämmandelagen är att
tillämpningen skall vara starkt förankrad till den lokala arbetsplatsen, kan
kollektivavtalets effekter på öppethållandet bli mycket olika på skilda orter
och med stora avvikelser mellan olika företag på samma ort. För
konsumenterna skulle detta kunna innebära stora olikheter i serviceutbudet
mellan olika bostadsorter. Vidare skulle konkurrensneutralitet inte heller
komma att gälla mellan olika försäljningsställen i detaljhandeln eller mellan
olika branscher, t. ex. kioskhandeln, bensinhandeln och detaljhandeln i
övrigt.

KF finner att affärstidsfrågan är av en sådan karaktär att den svårligen låter
sig regleras i kollektivavtal. Medbestämmandelagen såsom enda styrmedel

NU 1979/80:62

för avvägning av öppethållandet i olika kategorier av försäljningsställen
torde enligt KF:s mening inte kunna fungera vare sig konkurrensneutralt
eller konsumentanpassat. KF anser att en sådan avvägning bör åstadkommas
genom en särskild affärstidslag.

LRF pekar särskilt på att både Handelsanställdas förbund och Transportarbetareförbundet
organiserar personal i detaljhandelsledet:

Om kollektivavtal i enlighet med medbestämmandelagen träffas om
affärstidens förläggning kan detta leda till bristande konkurrensneutralitet
t. ex. mellan försäljning vid bensinmackar, där de anställda organiseras i
transportarbetarförbundet, och andra butiker, där den fackliga organisationen
är handelsanställdas förbund.

Konsumentverket ”avvisar att lagen om medbestämmande i arbetslivet
används som instrument för en reglering av affärstiderna”.

Införandet av en tvingande affärstidsreglering undanröjer inte den risk för
bristande konkurrensneutralitet som tillämpningen av MBL kan medföra,
säger marknadsdomstolens ordförande:

Medbestämmandelagens regler innebär att bl. a. frågan om butikers
öppethållande kan komma att regleras genom kollektivavtal med följd att
konkurrensförutsättningarna mellan företag i detta hänseende kan bli
olikartade. Även andra frågor såsom företags verksamhetsinriktning,
marknadsföring, lagerhållning, finansiering och investeringar kan emellertid
bli föremål för förhandlingar som kan resultera i kollektivavtal med växlande
innehåll och således med bristande konkurrensneutralitet såsom följd.
Därtill kommer att även för det fall en lagstadgad begränsning av butikernas
öppethållande införs möjligheten kvarstår att inom de gränser lagen uppdrar
för öppethållandet träffa kollektivavtal av innebörd att ytterligare inskränkning
i öppethållandet görs med eventuell följd att konkurrensbetingelserna
blir olikartade företagen sinsemellan vad gäller affärstiden. Risken för att
bristande konkurrensneutralitet uppkommer på grund av avtal som kan
komma att träffas i enlighet med medbestämmandelagens regler är således
inte möjlig att undanröja genom införandet av en tvingande affärstidsreglering
och utgör därför inte något motiv för en sådan reglering.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) föredrar MBL framför en affärstidslag
som instrument för att reglera öppethållandet:

Utredningen har diskuterat konkurrensneutraliteten i anslutning till
resonemang rörande medbestämmandelagen. Det anförs härvid att eventuella
kollektivavtal angående butikernas öppethållande tecknade med stöd av
medbestämmandelagens regler inte skulle komma att verka konkurrensneutralt.
Som utredningen själv framhållit är emellertid den eventuella
bristande konkurrensneutraliteten i dessa fall inte specifik för kollektivavtalsreglerade
affärstider utan rör samtliga de frågor som är eller kan komma
att bli reglerade i kollektivavtal. Det kan här tilläggas att medbestämmandelagen
ger företagare och anställda möjligheter att själva påverka
öppethållandetiderna. En affärstidslag skulle däremot, genom att generellt
förbjuda vissa typer av butiker att ha t. ex. söndagsöppet, utgöra en
betydande diskriminering som nämnda intressenter inte kan påverka. En
sådan lagstiftning ansluter dåligt till konkurrenslagstiftningen som syftar till
en konkurrens mellan olika företag baserad på lika villkor för alla.

NU 1979/80:62

Näröppet AB framför tanken på en lagstadgad definition av ”normal
affärstid” som norm i MBL-förhandlingar:

Avslutningsvis vill vi förorda det förslag om fortsatt frihet som fyra
ledamöter givit. Det är konkurrensneutralt och lätt att administrera.
Möjligtvis borde det kompletteras med en definition av ”normal affärstid”
såsom vägledning och norm i medbestämmandeförhandlingar för att på så
sätt ge skydd åt övriga intressenter.

7. Trafikbutiker

Konsumentverket betraktar bensinstationernas livsmedelsförsäljning som
ett problem för glesbygdshandeln:

Vid kontakter med glesbygdshandeln har dock inte framkommit uppgifter
som tyder på att kvälls- och söndagsöppna butiker på ett avgörande sätt
skulle ha bidragit till den låga köptroheten. Däremot synes utvidgningen av
bensinstationernas sortiment till att även innefatta livsmedel lokalt uppfattas
som ett stort och växande problem.

Petroleumhandelns riksförbund framställer däremot dagligvaruhandeln
vid bensinstationer som någonting positivt för glesbygdsbefolkningen:

De ökade omkostnaderna har tvingat fram en markant rationalisering av
bensindetaljhandeln under de senaste 10 åren. Detta har kunnat ske efter två
linjer. För det första nedläggning av mindre enheter. Under de senaste 10
åren har 4 044 försäljningsställen nedlagts. Härigenom har den genomsnittliga
volymen per enhet ökat. För det andra genom att öka omsättningen på
såväl drivmedel som varor i butiken. Genom att hålla öppet på obekväm
arbetstid harvi kunnat lämna kunderna den service de efterfrågat och kunnat
försälja de dagligvaror som ävenledes efterfrågats. Skulle en ny affärstidslag
återinföras och bensinstationerna inte få rätt att fritt sälja de varor som
konsumenterna har intresse av, skulle detta innebära en mycket kraftig
inskränkning av öppethållningstiderna för Sveriges bilister och ekonomisk
katastrof för många innehavare med nedläggning av stationerna som följd.
Därvid skulle arbetslöshet uppstå för stationspersonalen som är organiserad i
Svenska Transportarbetareförbundet.

Det står alldeles klart att befolkningen i glesbygderna alldeles speciellt
skulle drabbas av en sådan utveckling. Förbundet vill påstå, att just
bensinstationerna ger glesbygdskonsumenterna en möjlighet att handla
dagligvaror, en möjlighet som fråntagits dem genom den omfattande
nedläggningen av dagligvarubutikerna inom den sektorn.

Svenska petroleuminstitutet framför liknande synpunkter (b/s=bensinstation): För

de flesta b/s-innehavare har livsmedel visat sig vara den mest lämpliga
kompletteringsvaran för att få bättre lönsamhet. Även sport- och fritidsartiklar
har visat sig vara lämpliga artiklar att sälja på b/s. Om b/s-innehavarnas
sidoinkomster minskar till följd av inskränkta försäljningstider för visst
sortiment måste marginaler på bensin och oljor öka med ökade konsumentpriser
som följd. En annan tänkbar effekt av inskränkta försäljningstider för
visst sortiment är att b/s-innehavarna av ekonomiska skäl iakttager samma
försäljningstider för bensin. I vissa fall kan t. o. m. b/s tvingas läggas ned.

NU 1979/80:62

Dessa konsekvenser är samtliga mycket negativa för konsumenten. När det
gäller en bedömning av möjligheterna att fortsätta att driva b/s i glesbygd,
kan alternativet i många fall bli att b/s måste nedläggas, om man beskäres på
möjligheterna att få fram andra försäljningsunderlag än enbart motorbränslen
och service till bilismen.

Aven Transportarbetareförbundet betecknar det som angeläget att bensinstationerna
får fortsatta möjligheter att sälja dagligvaror. I detta sammanhang
berör förbundet arbetstids- och löneförhållandena för bensinstationernas
personal. Förbundet anför:

Kommittén behandlar i avsnittet Affärstiderna och företagen de företagsekonomiska
sammanhangen som medfört att bensinstationer, för att hävda
sig, i ökande utsträckning börjat sälja livsmedel och dagligvaror. Förbundet
ansluter sig till kommitténs bedömningar och vill dessutom särskilt framhålla
att en affärstidsreglering innebärande att vissa varor enbart får säljas under
en begränsad del av bensinstationers öppethållandetider skulle medföra att
ett icke obetydligt antal bensinstationer sannolikt skulle komma att läggas
ned på grund av bristande lönsamhet. Praktiska svårigheter i mindre
försäljningslokaler av bensinstationers beskaffenhet att avgränsa vissa varor
som enbart får säljas under en starkt begränsad del av öppethållandetiden
skulle få diskriminerande verkan av typen "fysiska handelshinder” och
medföra att dessa varor troligen helt fick utgå ur sortimentet.

Någon påtaglig skillnad i öppethållandetider mellan bensinstationer med
och utan livsmedelsförsäljning kan inte konstateras.

Vissa av de kommittéledamöter som förordar en affärstidsreglering
(Börjesson m. m.) uppger som huvudmotiv att åstadkomma en minskning av
de handelsanställdas arbete på obekväma tider. För de anställda på
bensinstationer är emellertid arbetet på obekväma tider förbundet med
arbetets natur och i stor utsträckning en förutsättning för deras möjligheter
att utöva sitt yrke, vilket förhållande accepteras av de anställda och deras
fackliga organisation. Detta illustreras bl. a. av att lönesystemet anpassats till
rådande förutsättningar. Affärstidskommittén framhåller i avsnittet Affärstiderna
och prisutvecklingen att "lönetilläggen för tjänstgöring på obekväm
tid är lägre i bensinstationshandeln än i övrig handel”. Kommittén har dock
inte uppmärksammat att inom bensinstationshandeln arbete på obekväm tid
i mycket stor utsträckning betraktas som ordinarie tjänstgöring och därför
ersättning för obekväm tid i stor utsträckning inbakats i den ordinarie lönen.
Det kan tilläggas att den totala lönenivån (inkluderande samtliga lönetillägg)
inom bensinstationshandeln är högre än inom den övriga handeln.

Ett förbud mot försäljning av vissa varuslag utanför föreskrivna tider kan
av dessa skäl enligt förbundets uppfattning på intet sätt minska förekomsten
av obekväma arbetstider inom bensinstationshandeln. Däremot skulle av de
företagsekonomiska skäl som anförts ett sådant förbud i icke oväsentlig
utsträckning äventyra de anställdas sysselsättnings- och utkomstmöjligheter.

8. Kiosker

Enligt Pressbyråföretagen är det svårt att dra en gräns mellan kiosker och
servicebutiker:

NU 1979/80:62

Kompletteringshandel med framtidsanpassad närservice förekommer f. n.
huvudsakligen i två former: kiosker och servicebutiker. Gränsdragningen
mellan dessa båda typer av försäljningsställen är dock inte helt klar. Med
hänsyn härtill är det enligt vår bestämda uppfattning av stor betydelse att, vid
en eventuell affärstidsreglering, definitionen av ett fritt sortiment inte
kopplas till någon speciell typ av försäljningsställe (t. ex. affärslokal med
försäljning genom lucka) eller till exempelvis antalet anställda.

Nackdelar i samband med en överflyttning av handel från butiker till
kiosker tas upp av reservanterna i länsstyrelsen i Gävleborgs län:

När det gäller definitionen av kioskhandeln är det risk att den i sin
praktiska utformning kommer att leda till ökade krav på övervakning av
sortiment, lokaler och försäljningsytor. Ombyggnad av större försäljningslokaler
till att också omfatta en ”kioskavdelning” nära entredörren, kommer
att innebära ombyggnadskostnader för försäljning och lager. Dessa ökade
kostnader kommer självfallet att krävas ut av kunderna, som på ett eller
annat sätt får betala med högre priser.

9. Det fria sortimentet

KF avvisar tanken på en reglering baserad på försäljningsställenas
sortiment:

En affärstidsreglering som innefattar ett begränsat frilistat sortiment som
styrmedel synes enligt KF:s åsikt vara den regleringsform som för företag och
personal är den mest svårhanterliga och för konsumenterna den minst
flexibla och svåraste att acceptera.

Svenska petroleuminstitutet berör de svårigheter som kan uppkomma vid
försäljningsställen där man under en del av öppethållandetiden inte får sälja
hela sitt sortiment:

Den svenska petroleumbranschen har på b/s personal, som måste
tjänstgöra under obekväm arbetstid för att sälja motorbränslen och övriga
för trafiken nödvändiga varor. Om en ny affärstidslag införes, blir det svårt
för branschen att förklara för sina kunder, varför personalen finns där men
vägrar sälja vissa varor. Med hänsyn till b/s utformning torde det vidare
medföra stora svårigheter att avgränsa "tillåtna" varor från "förbjudna”
varor under ”icke affärstid”.

Flera remissinstanser kritiserar de förslag till fritt sortiment som finns i
kommittébetänkandet.

NO anför följande:

Det nu tilltänkta fria sortimentet — synes liksom tidigare vara
sammansatt så att det ansluter till det s. k. kiosksortimentet snarare än att
vara väsentliga varor från konsumentsynpunkt. Mjölkprodukter och andra
väsentliga matvaror skall inte få säljas medan t. ex. snacks, konfektyrer och
tobaksvaror skall kunna utbjudas utan några restriktioner. Konsumenterna
kommer alltså att på nytt bli hänvisade till ett begränsat sortiment som skulle
få lov att säljas i en distributionskanal som på grund av högt kostnadsläge
måste ta ut högre priser än övrig dagligvaruhandel.

NU 1979/80:62

En liknande uppfattning har konsumentverket:

Från konsumentpolitiska utgångspunkter kan ej accepteras att försäljningen
av dyra och näringsmässigt undermåliga produkter som bakelser, snacks,
läsk, konfektyr och liknande skall stödjas av statsmakterna genom undantagsbestämmelser
samtidigt som man begränsar möjligheten att köpa viktiga
livsmedel såsom kött, grönsaker, bröd och mejeriprodukter.

Från handelns sida yttrar Distributions AB DAG AB:

De preciserade undantagen är dock intressanta i den meningen att de bör
antyda den samhälleliga prioriteringen av vad som kan betraktas som
oundgängligt veckans alla dagar för konsumenterna.

I den förteckningen återfinns - förutom självklarheter som t. ex.
apoteksvaror, tryckta skrifter och drivmedel - tobaksvaror, blommor,
bildkonst, konsthantverk samt i en särskild kommentar till lagförslagen
service såsom fotografering, frisering och fotvård.

Dessutom har man framlagt förslag på s. k. frilistor av varierande
omfattning med konfektyrer, snacks, kemtekniska varor, ballonger och
souvenirer som exempel på sådant som "allmänheten särskilt efterfrågar”
även utanför ordinarie butikstid.

Alldeles bortsett från att undantag med generell giltighet är snart sagt
omöjliga att göra, speglar knappast förteckningen den prioritering som den
enskilda konsumenten har anledning att göra. De mest högfrekventa
artiklarna i genomsnittshushållet som mjölk, smör, ost. kött och charkvaror
saknas! Varför?

Något sådant resonemang förs över huvud taget inte av förslagsställarna,
vilket onekligen hade varit motiverat. Sanningen tycks vara den, att man
okritiskt föreslår samma regleringstillämpning som gällde före 1972 utan att
pröva om undantagen verkligen är motiverade.

Petroleumhandelns riksförbund yttrar i detta ämne:

Förbundet vill mycket starkt reagera mot denna "hoprafsade" sortimentsförteckning.
Det är lätt att få uppfattningen att berörda lagförespråkare följt
minsta motståndets lag och med utgångspunkt från den gamla förteckningen
satt ihop en ny. Det är svårt att se, att några objektiva kriterier legat till grund
för bedömningen. Varför skall man få sälja snacks, jordnötter, konfektyrer
och vykort men inte mjölk eller barnmat? Skulle trots allt en ny affärstidslag
införas hemställer Förbundet, att få diskutera omfattningen av och innehållet
i berörda varusortiment.

I flera fall berör man de konkurrensstörningar som ett system med ett
särskilt fritt sortiment medför.

KF menar att en reglering som undantar ett visst specificerat sortiment
innebär att det uppstår negativa effekter med hänsyn till konkurrensneutraliteten.

SHIO anför:

Dessutom föreslås vissa speciella varor böra undantas från en affärstidsreglering
enligt en frilista. Detta skulle innebära att producenter och
distributörer av dessa varor fick en konkurrensmässig fördel. Anmärkningsvärt
inom parentes kan noteras, att enligt denna lista honung skulle få säljas
fritt men ej marmelad. Sådana skönsmässiga bedömningar saknar all rim och
reson.

NU 1979/80:62

Även ICA-förbundet talar om en oförmånlig inverkan på konkurrensförhållandena: Gemensamt

för dem som vill återinföra en butiksstängningslag är att de
just arbetar med en s. k. frilista som innehåller en förteckning över varor
vilka får säljas fritt. Eller omvänt, de varor som frilistan inte upptar får säljas
endast när butikerna enligt lag får hållas öppna. Detta innebär just en sådan
snedvridning av konkurrensen, som vi inte kan acceptera.

LRF tar upp flera av de nämnda aspekterna:

De tidigare erfarenheterna av att ha ett särskilt varusortiment som
undantas från reglering var inte positiva. Mot en sådan avgränsning kan
anföras att det måste innebära betydande svårigheter för butikerna med
hänsyn till bl. a. butikens utformning, att indela varusortimentet med
avseende på varor som får säljas före och efter en viss tidpunkt. Det kan -förutom att det framstår som ologiskt - väntas leda till högre kostnader för
konsumenterna genom att de i ökad utsträckning blir hänvisade till kiosker.
Mot sådana system talar att det finns risk för att konkurrensen snedvrids.

Pressbyråföretagen betonar det fria sortimentets betydelse för tidningsspridningen: Det

är enligt vår mening vidare uppenbart att vissa varor är svåra eller
omöjliga att inköpa under endast ”normal” affärstid. Till de varor som är
omöjliga att inhandla endast under "normal" affärstid hör utan tvive)
dagstidningar. Dagstidningar är en utpräglad färskvara; det är omöjligt att
exempelvis köpa söndagstidningen på lördagen. Statsmakterna har i olika
sammanhang givit uttryck för vikten av att tidningsspridning på olika sätt
underlättas. Lösnummerförsäljning av tidningar i olika försäljningsställen
spelar därvid en väsentlig roll. Vid en tidningsutgivning under söndagar är
tillgång till tidningar i ett tillräckligt antal försäljningsställen ett villkor. För
en kategori dagstidningar - kvällstidningarna - är tillfredsställande möjligheter
till försäljning under icke ”normal” tid på vardagar samt söndagar av
största betydelse för utgivningen av dessa tidningar.

Av det ovan anförda följer att om statsmakterna önskar en ny affärstidsreglering
och om statsmakterna vill möjliggöra en morgon- och kvällstidningsutgivning
under veckans alla dagar, så erfordras ett större antal
försäljningsställen, som tillåts ha öppet även under icke ”normal” affärstid. I
detta sammanhang vill vi understryka att försäljning av endast tidningar inte
är ekonomiskt möjlig för svensk detaljhandel. Ytterligare varor i försäljningsställena
är således nödvändiga för att möjliggöra tidningsförsäljning.
Det är därför en huvuduppgift att ange vilka ytterligare varor som
tillsammans med tidningar bör kunna saluföras även under icke ”normal”
affärstid. Sådana varor, som konsumenterna erfarenhetsmässigt visat sig ha
svårt att planera inköp av - eller inte har möjlighet att inköpa under tider då
detaljhandelsförsäljning normalt tillåts- bör få säljas under ”icke-affärstid”.
En i huvudsak lämplig precisering av ett dylikt "fritt” sortiment görs enligt
vår bedömning av ledamöterna Börjesson, Gradin m. fl. Vi anser dock att
deras sortimentslista bör kompletteras med ytterligare varugrupper, exempelvis
mejerivaror. Dessutom vill vi framhålla vikten av att sortimentslistan
ständigt hålls aktuell med hänsyn till nya produkter och ändrade inköpsvanor.

I detta sammanhang kan det enligt vår uppfattning finnas skäl att påminna

NU 1979/80:62

om den dynamiska utvecklingen inom detaljhandeln, med en fortlöpande
spridning av varor till nya typer av försäljningsställen. Exempelvis kan
nämnas att sortimentet i Pressbyråns försäljningsställen förändrats och
utvidgats väsentligt under den senaste 10-årsperioden. Detta har varit
nödvändigt för att över huvud taget möjliggöra fortsatt drift av bolagets
försäljningsställen. Även i framtiden är en utveckling av sortimentet
nödvändig för att trygga driften av försäljningsställen av den typ Pressbyrån
representerar.

Riksförbundet Kiosk & gatukök kritiserar särskilt kommittéledamoten
Bengt Sundewalls förslag om ett mycket begränsat fritt sortiment:

Enligt förbundets uppfattning kan Sundewall inte vara omedveten om att
den frilista han presenterar är helt oacceptabel och medför stopp för all
handel på söndagar inberäknat då också tidningar och tidskrifter. Det
medför dessutom snabb nedläggning av ca 5 000 kiosker och 500 servicebutiker,
vilka samtliga är helt beroende av öppethållande på söndagar. Det
redovisade fria sortimentet ger inte kostnadstäckning för någon butiksform
samtidigt som det utestänger stora konsumentgrupper som har behov av
inköp på icke normala tider av kompletteringsvaror.

10. Service i turistområden

Husmodersförbundet Hem och samhälle understryker de krav på öppethållande
som följer med turistverksamheten:

Förbundet vill även framföra de synpunkter, som redovisats av föreningar
belägna i utpräglade turistområden (Dalarna, Västkusten m. fl.). Dessa
föreningar menar att turistverksamheten är av så vital betydelse för dessa
orter, att man vill tillfredsställa de behov, som turisterna har att ha möjlighet
att göra sina inköp på udda tider. Man pekar bl. a. på bilturismen.

Reservanterna i länsstyrelsen i Kalmar län har i detta sammanhang ett
speciellt krav, för den händelse rätten till söndagsöppethållande inskränks: Kalmar

län är emellertid ett turistlän. Båt- och campingturismen är
omfattande. För att tillfredsställa turist- och friluftsfolkets krav på god
service bör därför sommartid finnas möjlighet till söndagsöppethållande.

I två av utredningens fyra förslag föreslås ett begränsat antal öppethållandesöndagar.
Med hänvisning till vad som ovan sagts beträffande turismen
anser länsstyrelsen att antalet nämnda söndagar ej är tillräckligt utan bör
utökas att gälla 15 juni-15 augusti samt någon söndag före jul.

Stockholms läns landstings regionplanekontor berör skärgårdsbutikernas
behov av att kunna anpassa öppethållandet efter turismens krav:

Som framgår undantar förslagsställarna till särskild affärstidslag vissa
försäljningsställen från lagens tillämpning. Listorna är rätt långa vare sig det
gäller butikskategorier eller varuslag. Kontoret skulle kunna förlänga listan
med skärgårdsbutiker, som ofta drivs som familjeföretag och med ett
öppethållande anpassat med erfarenhet om kundfrekvens. Skärgårdsbutikernas
möjlighet att överleva skulle försämras om inte turistsäsongens stora
andel av årsförsäljningen kunde upprätthållas. I serviceplan för skärgården i

NU 1979/80:62

Norrtälje anges t. ex. att butikernas omsättning under februari i genomsnitt
var 42 700 kr/butik, medan genomsnittet under juli var 370 000 kr/butik. Det
kan antas att en del av turistsäsongens omsättning är förlagd till sådana
öppettider som föreslås förbjudas.

Oljekonsumenternas förbund ek. för. (OK) poängterar likaledes semesterfirarnas
servicebehov:

För OK:s del och sannolikt för hela bensinhandeln blir de troliga
konsekvenserna av en tids- och sortimentsreglering enligt ledamöterna
Börjesson, Gradin, Granlund och Sandell att ett flertal försäljningsställen
måste nedläggas. Detta kommer då i första hand att gälla glesbygd samt
mindre och medelstora tätorter. Särskilt orter av typen turistorter med en
kort men mycket intensiv försäljningsperiod där man i stor utsträckning har
långt öppethållande kommer att få vidkännas serviceförsämring genom
nedläggningar. Den utökade fritid som bl. a. femveckorssemestern kommer
att ge innebär snarast krav på en utökad service på många orter. Detta kan
genom en ny affärstidslag bli svårt att åstadkomma och en ny affärstidslag
kommer då att motverka de strävanden som tagit sig uttryck i en ändrad
semesterlag.

11. Kontroll, byråkrati

KF åberopar 1970 års affärstidskommittés synpunkter på svårigheter att
övervaka tillämpningen av sortimentsbegränsning vid försäljning utanför
normal affärstid:

Härtill kommer att erfarenheterna av 1967 års affärstidslag visade på
betydande svårigheter vad gäller övervakning av att försäljning, som sker
utanför normal affärstid, begränsas till det tillåtna sortimentet. 1970 års
affärstidskommitté konstaterade i sitt betänkande att en sådan övervakningsuppgift,
”torde vara i det närmaste omöjlig att sköta på ett tillfredsställande
sätt även med en oproportionerligt stor arbetsinsats från polisens sida”.
Enligt kommittén hade det framkommit uppgifter som tydde på att reglerna
om det fria sortimentet systematiskt överträddes på vissa håll. Kommittén
ansåg det troligt att bristen på effektiv kontroll hade lett till minskad respekt
för lagen på dessa platser.

Även reservanterna från Konsum Stockholm betonar kontrollsvårigheterna: Det

har därtill visat sig synnerligen svårt att övervaka efterlevnaden av
sådana bestämmelser. Det är därför tveksamt även med hänsyn till
konkurrensneutraliteten. De mest konkurrensneutrala systemen är att
antingen bibehålla nuvarande fria tillstånd eller att totalförbjuda söndagshandeln.

Stockholms läns landstings regionplanekontor tar upp problem rörande
kontroll och snedvridningseffekter vid olika typer av reglering:

Kontoret konstaterar att en affärstidslag måste förenas med undantag för
vissa butiker och vissa varor. Men samtidigt får kontoret konstatera att
kontrollen av en sådan affärstidslag måste bli mycket besvärlig. Till att börja
med kan det vara svårt, att på rätt sätt definiera blandade butiker. I praktiken

NU 1979/80:62

kan det också vara svårt att avgränsa försäljningstillåtna varor. Butikernas

sortiment kan efterhand förändras. Restriktioner för detaljhandelns

öppethållande och sortiment skulle kunna leda till försvårad anpassning av
detaljhandelns lokalisering, förhindra utvecklingen av nya former för
varudistribution samt konservera nuvarande branschstruktur till förfång för
billigare och/eller bekvämare distributionsformer för konsumenterna.

NO uttalar farhågor för byråkrati vid en affärstidsreglering:

Vid bedömningen av en eventuell framtida reglering av affärstiderna
måste enligt NO:s uppfattning också beaktas den byråkrati som en reglering
leder till hos såväl myndigheter som företag. Enigheten torde vidare vara stor
om att tidigare affärstidsreglering ledde till rättsosäkerhet och diskriminerande
beslut. Svårigheterna att reglera affärstiderna belyses också av att de
av utredningens ledamöter som förordat någon form av affärstidsreglering ej
kunnat enas utan framlagt tre olika förslag. Samtliga tre förslag innefattar
någon form av myndighetsprövning av tillämpning av affärstidsreglering.
Svårigheterna att avgränsa ett sortiment som skulle vara undantaget från
affärstidsreglering belyses också i de tre förslagen.

Sveriges livsmedelshandlareförbund anser att byråkrati och andra problem
i samband med en affärstidsreglering har förbisetts vid de opinionsundersökningar
i affärstidsfrågor som har gjorts bland köpmännen:

De undersökningar som redovisat köpmännens inställning i denna fråga
har haft för mycket av styrning och ledande frågor för att kunna ge en
rättvisande bild av de reella förhållanden som inträffar med en förnyad
affärstidslag med dess detaljerade bestämmelser, undantag och dispenser.
Detta som alternativ till frihet har aldrig i detalj redovisats eller kunnat
fångas in i de undersökningar som gjorts. Skulle all den byråkrati och
detaljreglering som en lag medför kunnat fångas upp i de undersökningar
som gjorts skulle säkerligen de tillfrågade anslutit sig till frihet och fri
konkurrens.

12. Behov av ytterligare utredning

LRF - som kan tänka sig en affärstidsreglering under en begränsad
försöksperiod - anför:

När det gäller i vilken form viss varuservice bör undantas från regleringen
anser LRF att ett ställningstagande inte är möjligt utifrån det underlag som
utredningen redovisar. Frågan bör göras till föremål för ytterligare undersökning.
LRF vill betona att lösningen måste tillgodose kravet på konkurrensneutralitet.

Enligt reservanterna i länsstyrelsen i Gävleborgs län finns inte tillräckligt
underlag för beslut om en affärstidslag:

Om lagstiftning tillgripes bör dess praktiska konsekvenser på priser,
övervakning, andra gruppers sysselsättningsförhållanden osv. först vara
bättre klarlagda. Likaså bör lagstiftningen omfatta så stor del som möjligt av
likartade serviceområden.

NU 1979/80:62

Innehållsförteckning

Ärendet 1

Tidigare affärstidsreglering 1

Beslut är 1971 om fria affärstider 2

Affärstidsnämnden 3

Behandlingen åren 1973-1977 av motioner om affärstidsreglering . . 3

1975 års affärstidskommitté

Uppdrag och betänkande 4

Affärstidskommitténs sammanfattning av sitt betänkande 4

Ytterligare om kommitténs slutsatser och förslag 5

Remissyttranden över 1975 års affärstidskommittés betänkande .... 7

Ställningstaganden av regeringen

Regeringsbeslut i december 1978

Propositionen 1978/79:111 8

Regeringsförklaringen i oktober 1979 8

Motionerna

Yrkanden 9

Motivering 9

Utskottet

Bakgrund och föreliggande förslag 11

Allmän bedömning 13

Vissa praktiska problem 14

Hemställan 17

Reservation (s) 17

Bilagor

1. Affärstiderna (inom handelsdepartementet upprättad promemoria)
19

2. Förteckning över varor som enligt vissa ledamöter i 1975 års
affärstidskommitté bör få säljas utan begränsningar i en särskild
affärstidslag 34

3. Kompletterande sammanställning av remissyttranden över betänkandet
(SOU 1977:22) Affärstiderna 36

GOTAB Stockholm 1980