NU 1979/80:4
Näringsutskottets betänkande
1979/80:4
med anledning av motionen 1978/79:1030 om förstatligande av
läkemedelsindustrin
Ärendet
I motionen 1978/79:1030 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar att läkemedelstillverkningen bör förstatligas, även innebärande
att staten övertar all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet.
Motionen
Läkemedelsindustrin drivs av vinstintresse och jakten på profit leder till
avsevärda risker och nackdelar för patienter och anställda inom sjukvården,
säger motionärerna. De anser att enda sättet att komma till rätta med dessa
missförhållanden är att överföra läkemedelstillverkningen i samhällets ägo
och låta staten överta all läkemedelsinformation till läkare och allmänhet.
Ytterligare ett skäl som skulle tala för förstatligande av läkemedelsindustrin
är att samhället bör kunna styra den framtida inriktningen inom den
medicinska forskningen. Läkemedelsindustrin utnyttjar den grundforskning
som bedrivs vid statliga institutioner, anför motionärerna. De hävdar att
forskningen inom de större läkemedelskoncernerna är inriktad främst på att
få fram säljbara produkter. Allmännyttiga behov tillgodoses inte. Om
läkemedelsindustrin förstatligas skulle detta skapa förutsättningar för en
läkemedelstillverkning och en sjukvård som styrs av samhällsekonomiska
hänsyn och enskilda människors behov.
Läkemedelsreklamen kostar ca 150 milj. kr. årligen, och någon kontroll av
den från de statliga myndigheternas sida förekommer knappast, uttalar
motionärerna vidare. De önskar att staten skall satsa på producentobunden
läkemedelsinformation till läkare och annan sjukvårdspersonal. Läkemedelskonsulenterna
bör överföras till socialstyrelsen och utbildas. Fler kliniska
farmakologer bör tillsättas för att ombesörja en regelbunden läkemedelsinformation
på varje sjukhusklinik och öppenvårdsmottagning. Alla läkemedel
som används bör omprövas efter fem år.
Läkemedelsindustrin
Vissa uppgifter om läkemedelsindustrin i Sverige
Näringsutskottet lämnade i betänkandet NU 1977/78:21 en utförlig
redogörelse för läkemedelsindustrin i Sverige. Följande framställning är en
1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 4
NU 1979/80:4
2
aktualisering och komplettering av de uppgifter som lämnades i detta
betänkande.
Av de ca 30 svenska läkemedelsföretagen svarar de fem koncerner som
ingår i Läkemedelsindustriföreningen (LIF) för ca 95 % av produktionsvärdet.
Ett av dessa företag - Kabikoncernen - är statsägt.
Det totala försäljningsvärdet av läkemedel i Sverige uppgick år 1978 till ca
3 000 milj. kr. (beräknat på apotekens utförsäljr.ingspriser). Läkarordinationer
svarar för ca 90 % av den totala läkemedelskonsumtionen, medan drygt
10 % är självmedikation.
Endast läkemedel som är godkända och registrerade av socialstyrelsen får
säljas. Antalet registrerade specialiteter utgjorde år 1978 enligt socialstyrelsen
drygt 2 400. Antalet läkemedel uppgick till ca 1 800.
Av de i Sverige försålda läkemedlen tillverkas ungefär hälften - värdemässigt
sett - inom landet. Den svenska och den utländska läkemedelsindustrin
svarar vardera för ca hälften av läkemedelsförsäljningen. Den svenska
läkemedelsindustrin har totalt ca 12 000 anställda, varav drygt 7 000 i Sverige.
Av de fem LIF-föreiagens totala försäljning, som år 1978 uppgick till ca 2 600
milj. kr., avser mer än hälften export eller verksamhet i utländska dotterbolag.
Läkemedelsindustridelegationen (I 1975:09) redogör i ett delbetänkande
(Ds 1 1978:18) ”Svensk läkemedelsindustri - några uppgifter och synpunkter”
för läget och vissa aktuella problem inom branschen. I betänkandet redovisas
bl. a. att i utbudet av industritillverkade läkemedel på den svenska marknaden
år 1975 utländsk industri dominerade antalsmässigt ungefär i proportionen
sju av tio produkter. Utvecklingen kännetecknas av att de utländska
företagen, relativt sett, ökat mest medan de svenska företagen under
1970-talet tillsammans haft en ganska oförändrad marknadsandel. De
svenska företagen har dock en klar dominans när det gäller generiska
produkter, dvs. läkemedel som tillverkas på basis av ett för industriell
exploatering allmänt tillgängligt kunnande och som vanligen saluförs under
sitt kemiska namn. Vidare påtalas att studier av konkurrensförhållanden
inom de försäljningsmässigt största läkemedelsgrupperna på den svenska
marknaden visar en långt driven specialisering. Inom fyra av femton
studerade produktgrupper, som år 1975 svarade för 2/3 av försäljningen,
fanns praktiskt taget ingen konkurrens mellan svenska läkemedel å den ena
sidan och utländska å den andra. Den största produktkoncentrationen, dvs.
att få produkter svarar för en stor del av omsättningen, fanns inom de två
grupper som helt dominerades av utländska produkter. Ser man till den totala
läkemedelsförsäljningen och läkemedelskonsumtionen i landet, framträder
också bilden av produktkoncentration. Omkring 20 96 av läkemedlen svarar
sålunda för 80 % av omsättningen. Ett stort antal farmacevtiska specialiteter
har en relativt låg omsättning.
I detta sammanhang anför delegationen att det utöver de produktsa -
NU 1979/80:4
3
neringar som fortlöpande görs av företagen bör undersökas om det inte finns
utrymme för ytterligare rationalisering (sortimentminskning) utan att
patientintresset äventyras.
I betänkandet diskuteras även olika möjligheter att utveckla den svenska
läkemedelsindustrin. Följande alternativ tas upp:
- fortsatt satsning på forskning efter nya läkemedel eller annan kvalitetsutveckling
genom nya beredningsformer,
- ytterligare utbyggd produktion av generiska produkter i (viss) konkurrens
med utländska företag främst på hemmamarknaden,
- en kombination av bådadera.
I anslutning härtill anförs bl. a. följande:
I fråga om nya läkemedel i betydelsen nya kemiska strukturer gäller sedan
länge ”exportera eller dö”. Enbart forsknings- och utvecklingskostnaderna
för sådana produkter är nämligen genomsnittligt synnerligen höga, f. n. från
totalt kanske 50 milj. kr. och uppåt under en tid av ca 10 år. En fortsatt
kontinuerlig ökning kan förutses.
Alternativet att enbart bygga ut den generiska produktionen inom landet
ger mycket små utvecklingsmöjligheter. Däremot bör övervägas huruvida
ökat samarbete eller samordning mellan svenska företag vad gäller den
generiska produktionen skulle kunna innebära några rationaliseringsfördelar.
För fortsatt utveckling men också för att hålla positionerna måste svensk
läkemedelsindustri även i framtiden satsa på forskning och på den internationella
marknaden. Från denna synpunkt bör det vara viktigt att närmare
utreda förutsättningarna för ökat samarbete eller samordning inom svensk
läkemedelsindustri vad gäller den utländska marknadsföringen.
Vidare konstateras att den långsiktiga seriösa industriella läkemedelsforskningen
kommer att förbli dyrbar och relativt sett kanske kräva ännu mera
insatser än i dag trots företagens strävan mot specialisering. Det räcker inte att
få fram ett nytt läkemedel för den internationella marknaden. Produkten
måste också kunna säljas. Inte ens ett mycket bra läkemedel säljer sig
självt.
Här kommer, enligt delegationen, frågan om de svenska läkemedelsföretagens
ekonomiska styrka (storlek) in i bilden. Enligt dess mening bör det
diskuteras huruvida en strukturförändring, ett samgående mellan två eller
flera svenska företag, av ovan nämnda skäl är angelägen eller nödvändig och i
vilket tidsperspektiv frågan i så fall bör ses. I det korta tidsperspektivet bör
under alla omständigheter diskuteras huruvida s. k. produktutbyten, i
förekommande fall även inkluderande forskning på motsvarande produktområden,
kan ske i ökad utsträckning mellan svenska läkemedelsföretag för
att påskynda specialiseringsprocessen.
1* Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 4
NU 1979/80:4
4
Prissättning på läkemedel
I betänkandet (Ds S 1978:11) Pillerpriser föreslås en ny organisation för
priskontroll av läkemedel. Utredaren anser att priskontrollen i tillverkningsledet
bör ligga under en nyinrättad prisnämnd med en liten läkemedelsekonomisk
enhet som kansli under läkemedelsverket/socialstyrelsens läkemedelsavdelning.
Härigenom kan samma myndighet göra både de medicinska
och ekonomiska bedömningarna av läkemedel. Samtidigt blir ett departement
ansvarigt för både läkemedelskostnader och övriga sjukvårdskostnader.
Priskontrollens syfte skall vara att åstadkomma en allmän prispress. Den
skall samtidigt befrämja initiativ till effektivitetsförbättringar och kostnadssänkningar
och ge företagen största möjliga handlingsfrihet.
Den priskontroll i grossist- och detaljistleden som f. n. utövas av SPK bör
enligt utredaren aktiveras för att skapa incitament till kostnadsbesparingar.
Utredaren diskuterar ingående de problem som uppkommer vid prissättning
på läkemedel. Han konstaterar att det är kontrollen av prissättningen i
läkemedelsindustrin som är det svåra problemet beroende på läkemedlens
speciella karaktär samt industrins forskningsintensitet, internationalisering
och kostnadsstruktur. Vidare anförs följande:
Läkemedelsföretagens konsumentförpackade produkter, de s. k. farmacevtiska
specialiteterna, utmärks bl. a. av att varans värde för förbrukaren och
samhället har så litet samband med de direkta kostnaderna för varans
tillverkning. De stora kostnadsposterna för läkemedelstillverkarna avser
forskning och utveckling, information och distribution, administration och
produktionskapacitet. Läkemedelskonsumenternas prismedvetenhet är
dessutom mycket låg. Samhället betalar drygt 3/4 av läkemedelskostnaderna
och läkarna bestämmer val av produkt för 90 96 av omsättningen av
farmacevtiska specialiteter.
Läkemedel kan liknas vid en producentvara i så måtto att de måste säljas
tillsammans med information, som i detta fall anger hur läkemedlet skall
användas och vilka eventuella biverkningar som kan tänkas. Ett nytt
läkemedel på marknaden är sällan en färdig produkt. Den utvecklas hela
tiden på grundval av erfarenheter från dess användning i sjukvården. För att
förbättra existerande produkter och utveckla nya krävs både information och
forskning. Läkemedelsindustrins forskning är mycket kostnadskrävande och
utdragen i tiden. Bara en del av forskningsinsatserna resulterar i produkter,
som kan marknadsföras och generera överskott för fortsatt forskning.
Intäkterna från försäljningen av de produkter som i dag finns på marknaden
skall således täcka kostnaderna för utveckling av framtida produkter.
Med tanke på de höga forskningskostnaderna är det helt nödvändigt för
den forskande läkemedelsindustrin i Sverige att kunna avsätta sina produkter
också i utlandet och mer än hälften av försäljningen sker där. Samtidigt är det
så att importerade farmacevtiska specialiteter svarar för halva omsättningen
på den svenska marknaden. Det stora handelsutbytet av läkemedel gör att
priskontrollen också måste ses i ett internationellt perspektiv. De priser som
industrin får ut på hemmamarknaden är ofta avgörande för vilka priser som
kommer att godkännas av utländska myndigheter.
NU 1979/80:4
5
Den statliga läkemedelskontrollen
Läkemedelskontrollutredningen föreslår i betänkandet (Ds S 1978:12) Den
statliga läkemedelskontrollen att socialstyrelsens avdelning för läkemedelsärenden
skall ombildas till ett självständigt verk, statens läkemedelsverk. Det
föreslagna läkemedelsverket skulle ha tillsyn över läkemedelsförsörjningens
alla led. Utredningen anför att läkemedel behöver kontrolleras med hänsyn
till säkerhet och effektivitet men att kontrollen inte får bli så omfattande att
användning av angelägna läkemedel i onödan fördröjs. Kontrollen måste
kontinuerligt utvecklas och förändras i takt med den vetenskapliga utvecklingen.
I propositionen 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisation
m. m. avvisas utredningens förslag om inrättande av ett särskilt läkemedelsverk.
Med utgångspunkt i utredningsförslaget diskuteras (s. 96) var tonvikten
i läkemedelskontrollen bör ligga. Föredragande statsrådet instämmer i
utredningens uppfattning om målinriktningen för läkemedelskontrollen.
Tonvikten i läkemedelskontrollen bör i framtiden inte ligga på rutinmässig
laboratoriekontroll, utan huvuduppgiften bör vara att kontinuerligt arbeta för
att främja god läkemedelsanvändning i sjukvården. Detta leder till slutsatsen
att det i framtiden blir svårare att avgränsa läkemedelskontrollens uppgifter
från övriga myndighetsuppgifter inom hälso- och sjukvården. Samarbetet
mellan läkemedelskontrollen och övriga funktioner inom socialstyrelsen bör
utvecklas och förstärkas. Ett sådant samarbete är nödvändigt för en rad
områden. Som exempel nämns överförskrivning och missbruk av läkemedel,
biverkningsstudier, underlag till vårdprogram samt hälsoupplysning.
Information om läkemedel
Utredningen(S 1977:1 Dom läkemedelsinformation har gjort en beräkning
av de totala kostnaderna för läkemedelsinformation i Sverige. I rapporten (Ds
S 1978:13) Läkemedelsinformationen - synpunkter och förslag anges dessa
till ca 138 milj. kr. för år 1976. Uppgifterna hänför sig till de rörliga
kostnaderna för information. Utredningen konstaterar att det bl. a. på grund
av olika normer för beräkning av basorganisation och kapitalkostnader är
svårt att åstadkomma en korrekt beräkning av de totala kostnaderna. Härtill
kommer att information till patienter och allmänhet från läkarna, den övriga
vårdpersonalen och apotekspersonalen är en del av yrkesutövningen och inte
föremål för några mätningar.
Av de totala kostnaderna uppgick år 1976 läkemedelsindustrins till 127
milj. kr. Härav faller ca 67 milj. kr. på annonser, trycksaker m. m. samt
symposier och utbildning. Utgifterna för muntlig information genom
läkemedelskonsulenter m. m. beräknas til! ca 59 milj. kr. Apoteksbolagets
kostnader för läkemedelsinformation har för år 1977 beräknats till 8,7 milj. kr.
och socialstyrelsens för budgetåret 1977/78 till 2,4 milj. kr.
NU 1979/80:4
6
När det gäller läkemedlens roll i samhället uttalar utredningen bl. a.
följande.
De moderna läkemedlen började utvecklas forst på 1930-talet. De har
radikalt förbättrat behandlingsmöjligheterna inom en rad viktiga sjukdomsområden,
såsom bakteriella infektioner, mentalsjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar
och luftvägssjukdomar.
Utvecklingen har dock inte varit problemfri. Praktiskt taget alla läkemedel
har biverkningar. De är ibland mer eller mindre betydelselösa men i vissa fall
av allvarlig natur. Ett annat problem är underanvändning av läkemedel, som
kan bero på att patientens följsamhet mot ordinationen är låg till följd av
otillräcklig motivation eller rädsla för biverkningar. Ytterligare problem är
överanvändning av läkemedel och det förhållandet att läkemedel trots att de
används korrekt ibland ej kunnat påverka patientens hälsa på lång sikt såsom
man hade förväntat.
För att medverka till en förbättrad läkemedelsanvändning måste läkemedelsinformationen
göras mindre preparatbunden och mer problemorienterad,
dvs. också diskutera läkemedlens rätta utnyttjande. Ökade åtgärder i syfte att
uppnå en optimal, problemorienterad läkemedelsinformation riktad till
läkare, övrig sjukvårdspersonal och patienterna borde kunna ge bättre
resultat inom hälso- och sjukvården och vinster i form av mindre lidande och
sjuklighet. Läkemedelsinformationen måste ske i två riktningar: från myndigheter
och företag till läkare, annan sjukvårdspersonal och patienter samt
till myndigheter och företag från sjukvårdens personal och patienter.
Studier över vissa läkemedelsgrupper (cost-benefit-analyser) visar att man
med läkemedel kan lyckas kraftigt minska kostnaderna försluten vård. Det är
intressant att konstatera, säger utredningen, att läkemedelskostnadens ande!
av det allmännas kostnader för hälso- och sjukvård i flera länder, bl. a.
Sverige, ligger tämligen konstant. I vårt land utgör andelen ca 10 %.
För att främja utvecklingen av läkemedelsinformationen föreslår utredningen
att ett läkemedelsinformationsråd inrättas. Detta skall vara ett
samarbetsorgan för ökad läkemedelskunskap och därigenom en riktig
användning av läkemedel. Vidare skall rådet i tillämpliga delar formulera mål
för och ange inriktningen av läkemedelsinformationen till olika berörda
yrkesgrupper och till allmänheten. Rådet skall även verka för god sed inom
området. Rådet bör ges en av enskilda producenter av läkemedelsinformation
oberoende ställning och därför vara direkt underställt socialdepartementet.
Utredningen för även fram vissa synpunkter på den information som
läkemedelsindustrin lämnar. I detta sammanhang anförs bl. a. följande.
Läkemedelsindustrins produktinformation utgör den dominerande delen
av företagens marknadsföring av läkemedel. Syftet är bl. a. att öka det
enskilda företagets marknadsandel, och företaget använder därvid de kommersiella
media som medger en snabb, effektiv och selektiv marknadsföring.
Därutöver genomför industrin också andra aktiviteter som bl. a. kan syfta till
att öka företagens goodwill, t. ex. kurser för distriktsläkare och andra grupper
NU 1979/80:4
7
i fortbildningssyfte. Tillfällena att därvid framhålla de egna läkemedlens
fördelar är begränsade. Vid dessa kurser får nämligen den produktorienterade
läkemedelsinformationen ett ringa utrymme. Företagens kompetens bör
även fortsättningsvis tillvaratas i problemorienterad information, t. ex. vid
symposier och andra informationsaktiviteter.
Enligt utredningens uppfattning är en stor del av industrins läkemedelsinformation
välmotiverad. Den bör dock bättre än f. n. avvägas mot en av
kommersiella intressen oberoende läkemedelsinformation.
Tidigare behandling av förslag om ökat statligt inflytande över läkemedelsindustrin
Förslag
om förstatligande av läkemedelsindustrin har väckts åren 1973,
1974 och 1977. Vid sin behandling av förslagen åren 1973 och 1974 avstyrkte
näringsutskottet (NU 1973:19,1974:48) motionsyrkandena i ämnet,och dessa
avslogs av riksdagen. Vänsterpartiet kommunisternas representant i utskottet
reserverade sig. Hösten 1977avstyrkte utskottet (NU 1977/78:21) förslaget
med hänvisning till det omfattande utredningsarbete rörande läkemedelsfrågorna
som pågick eller inom kort skulle påbörjas. Riksdagen följde utskottet.
Våren 1978 behandlade utskottet (NU 1977/78:39) ett motionsyrkande
som rörde läkemedelsindustridelegationens arbete. Motionärerna (s) kritiserade
de tilläggsdirektiv som trepartiregeringen lämnat för delegationens
fortsatta arbete. Enligt den socialdemokratiska regeringens ursprungliga
direktiv år 1975 skulle arbetet bedrivas med inriktning på att samhällets krav
på inflytande över läkemedelsindustrin skulle tillgodoses. Vidare skulle
läkemedelsindustrins verksamhet föras samman i samhällets regi. Tilläggsdirektiven
gick ut på att dessa övergripande mål för delegationens arbete inte
längre skulle gälla. Utskottet anslöt sig till tilläggsdirektiven och avstyrkte
alltså motionen. De socialdemokratiska representanterna reserverade sig till
förmån för motionen. Riksdagen följde utskottet.
Konstitutionsutskottet (KU 1978/79:12) behandlade hösten 1978 ett
motionsyrkande om reglering av läkemedelsreklamen. Motionärerna (s)
önskade att yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10) skulle få i uppdrag att -inom ramen för sitt allmänna uppdrag - särskilt undersöka de tryckfrihetsrättsliga
förutsättningarna för en reglering av läkemedelsreklamen. Utskottet
förutsatte att yttrandefrihetsutredningens överväganden bl. a. skulle komma
att omfatta den fråga som hade tagits upp i motionen. Härmed ansåg utskottet
att motionen var besvarad. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.
NU 1979/80:4
8
Utskottet
I motionen hemställs att riksdagen skall uttala att läkemedelsindustrin bör
förstatligas. Detta skulle också innebära att staten övertar all läkemedelsinformation
till läkare och allmänhet.
Den svenska läkemedelsindustrin omfattar ca 30 företag. Av dessa svarar
fem koncerner - varav en är statsägd - för ca 95 % av produktionsvärdet. De
svenska läkemedelsföretagens totala försäljning uppgick år 1978 till ca 2 600
milj. kr. Härav faller mer än hälften på export eller verksamhet i utländska
dotterbolag. Försäljningen av läkemedel uppgick år 1978 till ca 3 000 milj. kr.
Ungefär hälften, värdemässigt sett, tillverkades inom landet.
Av redovisningen i det föregående framgår att en rad frågor som kan
komma att påverka läkemedelsindustrins utveckling är eller nyligen har varit
föremål för utredning. Förslag om en ny organisation för priskontroll av
läkemedel föreslås i betänkandet (Ds S 1978:11) Pillerpriser. Vissa riktlinjer
för läkemedelskontrollen föreslås i propositionen 1979/80:6 om socialstyrelsens
uppgifter och organisation m. m., vilken f. n. behandlas av socialutskottet.
Dessa riktlinjer utgår bl. a. från förslag och synpunkter som lades fram i
betänkandet (Ds S 1978:12) Den statliga läkemedelskontrollen. I delbetänkandet
(Ds I 1978:18) Svensk läkemedelsindustri - några uppgifter och
synpunkter redogör läkemedelsindustridelegationen förläget inom industrin
och för vissa aktuella problem inom branschen. I betänkandet diskuteras
även olika möjligheter att utveckla den svenska läkemedelsindustrin.
Enligt vad utskottet inhämtat avser läkemedelsindustridelegationen att
slutföra sitt utredningsuppdrag i början av år 1980. Utskottet räknar med att
regeringen med utgångspunkt i de slutsatser och förslag som delegationen
lägger fram kommer att överväga eventuella insatser för att stärka och bygga
ut läkemedelsindustrin.
Motionärerna föreslår även vissa åtgärder för att få till stånd en fastare
samhällelig kontroll och styrning av läkemedelsinformationen. Det är
otvivelaktigt en viktig fråga som här aktualiseras. Den uppmärksammas
också av statsmakterna och berörda myndigheter. De totala kostnaderna för
information om läkemedel anges i betänkandet (Ds S 1978:13) Läkemedelsinformationen
- synpunkter och förslag uppgå till ca 138 milj. kr. för år 1976.
Härav svarade läkemedelsindustrin för ca 127 milj. kr. År 1977 uppgick
Apoteksbolagets kostnader för ändamålet till 8,7 milj. kr. och socialstyrelsens
till 2,4 milj. kr. Utredningen har föreslagit att ett läkemedelsinformationsråd
skall inrättas. Detta råd skall vara ett samarbetsorgan med uppgift att arbeta
för ökad läkemedelskunskap och därigenom en riktig användning av
läkemedel. Det skall vidare formulera mål för och ange inriktningen av
läkemedelsinformationen till olika berörda yrkesgrupper och till allmänheten.
Inom socialdepartementet har nyligen en särskild samarbetsgrupp
tillsatts för att förbereda inrättandet av ett samrådsorgan för läkemedelsinformation.
I arbetsgruppen ingår representanter för socialdepartementet,
NU 1979/80:4
9
socialstyrelsen, konsumentverket, Landstingsförbundet, Apoteksbolaget
och de båda branschorganisationerna Läkemedelsindustriföreningen (LIF)
och Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier
(RUFI).
Socialutskottet avser att i samband med behandlingen av regeringsförslaget
om socialstyrelsens uppgifter och organisation behandla motionsyrkanden
rörande läkemedelsinformationen.
Mot bakgrund av vad som anförts finnér näringsutskottet inte anledning
att förorda någon särskild framställning till regeringen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1030.
Stockholm den 6 november 1979
På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG
Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg (s), Margaretha af
Ugglas (m). Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m), Lennart Pettersson
(s), Carl Tham (fp). Rune Jonsson (s), Ingegärd Oskarsson (c), Birgitta
Johansson (s) och Sylvia Pettersson (s).
Särskilt yttrande
av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Lennart Pettersson,
Rune Jonsson, Birgitta Johansson och Sylvia Pettersson (alla s):
Läkemedelsindustridelegationen (LIND) har fått sina arbetsuppgifter
ändrade på ett radikalt sätt genom de tilläggsdirektiv som lämnades i januari
1978. Enligt de riktlinjer för LIND:s arbete som den socialdemokratiska
regeringen drog upp år 1975 skulle delegationen agera aktivt och ta initiativ
till olika samarbetsprojekt avseende bl. a. produktion och forskning. Målet
var att läkemedelsindustrins verksamhet skulle föras över i samhällets ägo.
LIND avser nu att inom kort avsluta sitt arbete. Detta innebär att
delegationen har begränsat sitt utredningsuppdrag i enlighet med tilläggsdirektiven.
Vi anser att detta är ett olyckligt förhållande som inte kan
accepteras. LIND:s arbete bör fullföljas enligt de ursprungliga direktiven och
inriktas på att samhällets roll inom läkemedelsindustrin skall öka, i första
hand inom forsknings- och utvecklingsarbetet.
GOTAB 62838 Stockholm 1979