NU 1979/80:33

Näringsutskottets betänkande
1979/80:33

med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser statens
provningsanstalt jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels propositionen 1979/80:100 bilaga 17 (industridepartementet) punkterna
F 5-F 7 (statens provningsanstalt) jämte en motion från allmänna
motionstiden om stickprovsundersökning av färdigförpackade varor,

dels ett yrkande - om viss verksamhet vid statens provningsanstalt och vid
AB Statens Anläggningsprovning - i en motion som har väckts med
anledning av propositionen 1978/79:134 om behandlingen av gällande
särställningar för vissa företag och myndigheter vid leveranser till staten,
m. m.

Utskottet har inhämtat yttranden i ärendet från statens livsmedelsverk,
konsumentverket, statens provningsanstalt och AB Statens Anläggningsprovning.

Propositionen och motionerna redovisas i det följande.

Propositionen 1979/80:100

Under angivna punkter i propositionen 1979/80:100 bilaga 17 föreslås
följande:

F 5. Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet
(s. 272-282)

att riksdagen till Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet för
budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

F 6. Bidrag till statens provningsanstalt (s. 282)
att riksdagen till Bidrag till statens provningsanstalt för budgetåret 1980/81
anvisar ett reservationsanslag av 31 965 000 kr.

F7. Statens provningsanstalt: U t r u s t n i n g (s. 282 f.)

att riksdagen till Statens provningsanstalt: Utrustning för budgetåret
1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.

1 Riksdagen 1979180. 17 sami Nr 33

NU 1979/80:33

Motionerna

Den motion som har väckts med anledning av propositionen 1978/79:134
och som behandlas i detta betänkande är

1978/79:2454 av Erik Hovhammar m. fl. (m), såvitt avser hemställan (4)
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande viss verksamhet vid [AB] Statens Anläggningsprovning och
statens provningsanstalt.

Motionen har hänvisats till finansutskottet, som i angiven del har
överlämnat den till näringsutskottet. 1 övriga delar har motionen - liksom
propositionen 1978/79:134 i sin helhet-behandlats av riksdagen hösten 1979
(FiU 1979/80:6, rskr 1979/80:45).

Den motion från allmänna motionstiden som behandlas i detta betänkande

är

1979/80:955 av Wilhelm Gustafsson (fp), vari hemställs att riksdagen [som
sin mening] ger regeringen till känna vad som [i motionen] anförts om
behovet av utredning om frekvens och finansieringsform av stickprovskontroll
av mängduppgifter hos färdigförpackade varor.

Stickprovsundersökning av färdigförpackade varor

Bakgrund

Enligt 2 § lagen (1971:1018, omtryckt 1978:276) om bestämning av volym
och vikt kontrolleras riktigheten av volym- eller viktuppgift på färdigförpackad
vara genom stickprovsundersökning. I kungörelsen (1973:85) om
bestämning av volym och vikt föreskrivs (7 §) att sådan undersökning görs av
statens provningsanstalt.

Finansiering och kostnader

I budgetpropositionen 1975 (prop. 1975:1 bil. 15 s. 152) föreslogs att
verksamheten med bl. a. stickprovskontroll av färdigförpackade varor skulle
fr. o. m. budgetåret 1975/76 finansieras med avgifter. I en motion kritiserades
detta förslag och hemställdes om en höjning méd 0.5 milj. kr. av
anslaget Bidrag till statens provningsanstalt i syfte att stickprovskontrollen
skulle kunna öka. Näringsutskottet (NU 1975:15 s. 22) delade regeringens
uppfattning att denna verksamhet borde avgiftsfinansieras och avstyrkte
motionen. Riksdagen följde utskottet (rskr 1975:99).

Statens provningsanstalt har till utskottet lämnat följande uppgifter om
kostnaderna för stickprovskontrollen. Kostnaderna uppgick budgetåret
1975/76 till 0,6 milj. kr. och finansierades då med intäkter från justeringsverksamheten.
Fr. o. m. budgetåret 1976/77 har de finansierats med medel
från anslaget Bidrag till statens provningsanstalt. Kostnaderna har uppgått

NU 1979/80:33

till 0,5 milj. kr. budgetåret 1976/77, 0,6 milj. kr. budgetåret 1977/78 och
1,0 milj. kr. budgetåret 1978/79. Innevarande budgetår beräknas de till
0,7 milj. kr. och för budgetåret 1980/81 till 0,8 milj. kr. Kostnaderna
motsvarar - utom budgetåret 1978/79 - en insats av ca fyra personår.

I anslagsframställningen för budgetåret 1980/81 har provningsanstalten
framhållit att stickprovskontrollen syftar till att skydda konsumenterna och
begärt att bidragsanslaget skall ökas med 0,6 milj. kr. för att den tidigare
verksamhetsnivån skall kunna återställas.

Föredragande statsrådet uttalar i propositionen (s. 280) att han delar
provningsanstaltens bedömning att en begränsning av kontrollverksamheten
är olycklig. Regeringen har dock inte funnit det nödvändigt att beräkna
särskilda medel för stickprovskontrollen. Detta motiveras med att den
kontrollen i enlighet med riksdagens beslut år 1975 bör finansieras på samma
sätt som före år 1975, dvs. med avgifter från justering och ädelmetallkontroll.

Motionen 1979/80:955

Motionären understryker att stickprovskontrollen skyddar konsumenterna
och anför att verksamheten i ett hårdnande budgetläge har kommit att
minska i omfattning. Han ifrågasätter om det är lämpligt att finansiera denna
verksamhet med inkomster från justering och ädelmetallkontroll. En fortsatt
minskning av antalet kontrolltillfällen måste enligt motionären beklagas från
konsumentsynpunkt. Det synes därför lämpligt, anför han, att man utreder
både hur frekvent stickprovskontrollen bör vara och hur den lämpligen bör
finansieras. Motionären pekar bl. a. på möjligheten att inlemma verksamheten
i konsumentverkets budget, varvid provningsanstalten skulle kunna
utföra arbetet mot ersättning.

Remissyttranden över motionen 1979180:955

Förslaget i motionen om en utredning kring provningsanstaltens verksamhet
med stickprovsundersökningar av färdigförpackade varor tillstyrks av
remissinstanserna.

Statens provningsanstalt anför att de uppgifter som lämnas i motionen
överensstämmer med de verkliga förhållandena. Anstalten är kritiskt inställd
till den finansieringsform som förordas i budgetpropositionen och uttalar att
det inte finns något naturligt samband mellan stickprovskontroll och den
obligatoriska justeringen. Provningsanstalten föreslår att den finansieringsform
som anstalten f. n. tillämpar bibehålls i avvaktan på resultatet av den
föreslagna utredningen.

Konsumentverket och statens livsmedelsverk understryker båda betydelsen
av en väl fungerande stickprovskontroll. Enligt konsumentverket finns det
inte några direkta fördelar med att överföra finansieringsansvaret från

NU 1979/80:33

provningsanstalten till verket. Livsmedelsverket anser att medel för verksamheten
med stickprovsundersökningar bör ställas direkt till provningsanstaltens
förfogande.

Statens provningsanstalts och AB Statens Anläggningsprovnings riksprovplatsuppgifter
och övriga uppgifter på provningsområdet

Organisationen av provning och kontroll i Sverige

Nu gällande riktlinjer för organisationen av officiell provnings- och
kontrollverksamhet godkändes av riksdagen år 1972 (prop. 1972:54. NU
1972:38, rskr 1972:199). Riktlinjerna kompletterades år 1974 med lagen
(1974:896) om riksprovplatser m. m. (prop. 1974:162, NU 1974:52, rskr
1974:349). I anslutning till lagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen
(1974:898) om riksprovplatser m. m.

I samband med tillkomsten av 1972 års riktlinjer klargjordes skillnaden
mellan olika typer av provning. I ett interpellationssvar den 14 november
1977 (jfr nedan s. 8) belystes dessa frågor av statsrådet Olof Johansson (RD
1977/78:26 s. 22). I interpellationssvaret lämnas inledningsvis en redogörelse
för skillnaden mellan obligatorisk och frivillig provning. Den mest betydelsefulla
formen av obligatorisk provning är den s. k. officiella provningen.
Utmärkande för denna provning är att den är föreskriven i lag eller
annan författning och att provningen skall utföras av ett utomstående
opartiskt organ. En annan form av obligatorisk provning är föreskriven
egenkontroll , dvs. kontroll som en anläggningsägare eller tillverkare är
skyldig att utföra men som denne utan krav på opartiskhet utför på eget
ansvar. Vid sidan av dessa typer av provning förekommer frivillig provning.
Sådan provning sker helt på tillverkarens eller anläggningsägarens initiativ
och ansvar.

I 1 § lagen om riksprovplatser m. m. definieras riksprovplats som organ
som enligt nämnda lag har utsetts att svara för officiell provning. Med officiell
provning avses i lagen "sådan teknisk provning, kontroll eller besiktning som
är föreskriven i lag eller annan författning och som ej är egenkontroll". Det
måste alltså vara fråga om en rättslig skyldighet att utföra provningen. Varje
annan provning är att betrakta som en frivillig provning. Med det i lagtexten
använda begreppet "egenkontroll" förstås enligt specialmotiveringen (prop.
1974:162 s. 15) "kontroll som någon utan krav på opartiskhet hos den
provande låter utföra i egen verksamhet på eget ansvar".

Riksprovplats utses av regeringen eller av myndighet som regeringen
bestämmer och har att svara för visst objektområde. Verksamheten vid en
riksprovplats är en form av myndighetsutövning. Riksprovplats behöver
emellertid inte vara en statlig myndighet. Också ett bolag eller en stiftelse
kan utses till riksprovplats. Genom en särskild lag (1975:444, ändrad
1978:278) har det skapats möjlighet för regeringen att överlämna myndig -

NU 1979/80:33

hetsutövande beslutsfunktioner åt riksprovplats som är bolag eller stiftelse
vari staten har ett bestämmande inflytande.

I 7-10 §§ lagen om riksprovplatser m. m. finns bestämmelser om
auktorisation av andra organ än riksprovplatser att utföra provning som ej är
officiell. Auktorisationen innebär en prövning av att organet har kompetent
personal och lämplig utrustning för viss provning. Organ som erhållit
auktorisation benämns auktoriserad provplats. Som exempel på organ som
kan komma i fråga för auktorisation nämns i specialmotiveringen (prop.
1974:162 s. 18) statliga och kommunala verk med teknisk verksamhet samt
industrilaboratorier och konsultföretag som för egen eller annans räkning
utför provning och kontroll.

1 förarbetena till lagen om riksprovplatser m. m. ägnades särskild
uppmärksamhet åt frågan om vilka krav som bör ställas på en riksprovplats i
fråga om opartiskhet (prop. 1974:162 s. 9 f.). Vikten av att diskutera
riksprovplatsens ägarförhållanden, beslutsordning, vinstintressen och verksamhet
utöver officiell provning betonades. Föredragande departementschefen
fortsatte:

I detta sammanhang bör man ha i minnet att den verksamhet som det här är
fråga om i själva verket är en myndighetsuppgift. Rent principiellt ligger det
därför närmast till hands att den utövas av myndigheter. Emellertid kan detta
föra med sig olägenheter, eftersom verksamheten har en teknisk karaktär
med stark anknytning till industriella förhållanden. Verksamheten bör
därför på många områden kunna bedrivas också i andra former om det anses
lämpligt med hänsyn till kraven på att verksamhetens omfattning och
inriktning snabbt skall kunna anpassas till behoven. Självfallet får härvid
kraven på opartiskhet och oberoende inte eftersättas.

Verksamhet utöver officiell provning och kontroll vid en riksprovplats bör
enligt min uppfattning tillåtas endast om det är uppenbart att riksprovplatsens
opartiskhet och oberoende därmed inte sätts i fråga. Det bör exempelvis
inte få förekomma att riksprovplatsen åtar sig sådana uppdrag som gör att
man påtar sig ett ansvar för egenskaperna hos en produkt som är underkastad
krav på officiell provning. På riksprovplatsen kan detta komma att ställa
stora krav på insikter och omdöme så fort man går utanför det område för
vilket man har riksprovplatsansvar.

Central förvaltningsmyndighet för officiell provning och kontroll är statens
provningsanstalt (instruktion 1965:650, omtryckt 1977:318). Inom anstalten
svarar enheten Provcentrum för organisationen och samordningen av
den officiella provningen i landet. Verksamheten vid Provcentrum finansieras
genom avgifter från riksprovplatserna, vilka i sin tur tar ut dessa
kostnader av sina kunder.

Provningsanstalten är också själv riksprovplats för vissa objektområden,
bl. a. byggmaterial. Uppgiften som riksprovplats utförs av anstaltens
tekniska avdelningar och är skild från den samordning av alla
riksprovplatsers verksamhet som Provcentrum svarar för. De tekniska
avdelningarna kan också utföra andra provningar och undersökningar.

En precisering av anstaltens uppgifter på provnings- och kontrollområdet

NU 1979/80:33

finns i dokumentet Verksamhetsplan 1979, som anger inriktningen av statens
provningsanstalts verksamhet under perioden 1979/80-1984/85. Enligt denna
publikation, som har utgivits av provningsanstalten, utför anstalten dels
sådan provning och kontroll som är avsedd att utgöra underlag för
myndighetsbeslut eller eljest är föranledd av myndighetsregler och är ett led i
samhällets åtgärder för skydd av enskildas liv, hälsa, egendom och ekonomi,
dels sådan provning och kontroll som främjar landets ekonomi och tekniska
utveckling eller motiveras av krav på opartiskhet och hög kompetens
(s- 4).

AB Statens Anläggningsprovning äx sedan den 1 januari 1977 riksprovplats
för tryckkärl, cisterner och lyftanordningar. Företaget är ett helstatligt
aktiebolag som bildades år 1975 (prop. 1975:49, NU 1975:20. rskr 1975:198).
Som riksprovplats står boläget under tillsyn av enheten Provcentrum inom
statens provningsanstalt.

Motionen 1978179:2454

I motionen anförs att AB Statens Anläggningsprovning - som är
riksprovplats för tryckkärl, cisterner och lyftanordningar - inte till fullo följt
de principuttalanden om riksprovplatsers opartiskhet och oberoende som
gjordes i propositionen 1974:162 (s. 10) och som har återgetts i närmast
föregående avsnitt. Bolaget har, uttalar motionärerna, inte gjort åtskillnad
mellan vad som skall anses vara officiell provning och s. k. egenkontroll.
Vidare är det enligt motionärerna uppenbart att bolaget utnyttjar sin
särställning som riksprovplats för vissa objekt till att söka uppnå en faktisk
monopolställning beträffande alla former av provning av ifrågavarande
anläggningar. Motionärerna pekar på att detta förhållande har uppmärksammats
av Stockholms handelskammare och föranlett uttalanden av
konsumentombudsmannen och av näringsfrihetsombudsmannen. De anser
det väsentligt att principen om åtskillnad mellan officiell provning och
egenkontroll upprätthålls. Därför bör, hävdar de, AB Statens Anläggningsprovning
åläggas att upphöra med egenkontrollverksamheten. Lagen om
riksprovplatser m. m. bör i detta syfte kompletteras med en bestämmelse av
innebörd att riksprovplats inte får utföra egenkontroll av objekt som skall
undergå officiell provning, uttalar motionärerna.

Vidare kritiserar motionärerna det förhållandet att statens provningsanstalt
driver egen verksamhet med termografering, dvs. värmefotografering
av byggnader, samtidigt som anstalten ger auktorisation åt och har tillsyn
över enskilda företag som sysslar med termografering. Motionärerna
ifrågasätter om inte provningsanstalten har lagt anbud på termografering på
en sådan nivå att förluster har accepterats för att erhålla ett uppdrag och
uttalar att sådana konkurrensmetoder inte är lämpliga gentemot företag över
vilka anstalten har att utöva tillsyn.

NU 1979/80:33

Uppgifter i anslutning till motionen 1978179:2454
Tillkomsten av AB Statens Anläggningsprovning

I propositionen 1975:49 (s. 9) redovisade regeringen att den officiella
provningen av tryckkärl och stationära lyftanordningar inte vid denna
tidpunkt var organiserad på ett sätt som stämde överens med de riktlinjer för
systemet med riksprovplatser som statsmakterna hade uttalat sig för åren
1972 och 1974. Provningsverksamheten var splittrad på ett flertal företag och
ett stort antal enskilda besiktningsmän. Den konkurrens som förekom var
enligt föredragande statsrådet ägnad att rubba allmänhetens förtroende för
det skydd som provningen skall ge den enskilde. Regeringen hade kommit
fram till att den lämpligaste organisationsformen för att bedriva officiell
provning av tryckkärl och stationära lyftanordningar var ett aktiebolag i
vilket staten skulle äga det avgörande inflytandet. Riksdagen föreslogs
bemyndiga regeringen att godkänna ett konsortialavtal mellan staten och
vissa enskilda intressenter om att bilda ett aktiebolag med uppgift att vara
riksprovplats för nyssnämnda objekt. Avtalet förutsatte att staten skulle äga
51 % av aktierna, medan återstoden skulle delas lika mellan Ångpanneföreningen
och Tekniska Röntgencentralen AB.

Näringsutskottet (NU 1975:20) ansåg att det inte var lämpligt att officiell
provning på ifrågavarande område skulle anförtros åt ett bolag vari två
privata företag på området skulle få ett betydande inflytande. I stället
uttalade sig utskottet för att ett helstatligt bolag skulle bildas och avstyrkte
propositionen i ifrågavarande del. Moderata samlingspartiets företrädare i
utskottet tog i en reservation avstånd från tanken på ett helstatligt företag.
Reservanterna ville också göra det möjligt för ytterligare enskilda företag att
bli delägare i det nya provningsbolaget. Riksdagen beslöt enligt utskottets
förslag.

Det helstatliga företaget AB Statens Anläggningsprovning bildades hösten
1975. Bolaget började arbeta som riksprovplats den 1 januari 1977.

Kritik och prövning åren 1977-197 8 av verksamheten
vid AB Statens Anläggningsprovning

Stockholms handelskammare begärde i april 1977 i brev till statens
provningsanstalt att denna skulle instruera AB Statens Anläggningsprovning
”att icke åta sig egenkontroll beträffande objekt som skall underkastas
officiell provning". Enligt handelskammaren förelåg det oklarhet vad gällde
gränsdragningen mellan begreppen officiell provning och egenkontroll.
Handelskammaren upprepade sina synpunkter i en skrivelse till regeringen i
september 1977.

Med anledning härav uttalade provningsanstalten i oktober 1977 att
begreppet egenkontroll föreföll ha missuppfattats av handelskammare*).
Med hänvisning till 1 § lagen om riksprovplatser m. m. och specialmotive -

NU 1979/80:33

ringen för denna paragraf j- som har återgetts på s. 5 - anförde
provningsanstalten att begreppet egenkontroll enligt 1 § riksprovplatslagen
är en provningsverksamhet som föreskrivs av myndighet men som får utföras
av t. ex. en tillverkare och riktas mot hans egna produkter.

I anslutning härtill uttalade provningsanstalten:

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt meddelande 1976:42 visat hur detta kan
tillämpas för t. ex. enkla, serietillverkade tryckkärl. Egenkontrollen är då
huvudsakligen ett alternativ till officiell provning utförd av riksprovplats.
Riksprovplatsens insatser kan samtidigt begränsas till en övervakning - i
form av officiell provning - av egenkontrollen.

Handelskammaren synes emellertid ha använt beteckningen egenkontroll
även för sådan frivillig provning som innebär att man provar ett besiktningspliktigt
objekt med tätare intervall än som är föreskrivet. Samtidigt har
Handelskammaren dragit slutsatsen att denna provning inte får göras av
riksprovplats.

Detta är enligt SP:s mening en missuppfattning. Om SA inom sitt område
utför sådan provning tar SA således inte på sig något otillbörligt ansvar för
det provade objektet. SA medverkar i stället till att säkerhetsnivån kan bli
högre än myndigheterna f. n. kräver. Självklart är det uppdragsgivarens egen
sak om han för dessa mellanliggande frivilliga provningar vill anlita någon
annan än SA. Någon befogenhet att ålägga SA särskild upplysningsplikt om
detta har emellertid inte SP.

Däremot får inte riksprovplatsen medverka vid utformningen av en
produkt - genom konstruktion eller egenkontroll i tillverkningen - om
riksprovplatsen senare skall utföra den officiella provningen av produkten.

I en interpellation (1977/78:51) i riksdagen hösten 1977 frågade Kurt
Söderström (m) industriministern bl. a. om denne var beredd att föranstalta
om att frågorna om gränsdragningen mellan officiell och inofficiell provning
skulle klart fastställas.

Interpellationen besvarades den 14 november 1977 av statsrådet Olof
Johansson (RD 1977/78:26 s. 22 ff.), som redogjorde för skillnaderna mellan
olika typer av provning (jfr s. 4) och uttalade att den tidigare oklarheten i
gränsdragningen mellan officiell och icke-officiell provning "i huvudsak" var
undanröjd. Interpellanten fann det egendomligt att man på ansvarigt håll
måste göra denna genomgång år 1977, när riktlinjerna för officiell provning
hade antagits åren 1972 och 1974. Han erinrade om skrivelserna från
Stockholms handelskammare till statens provningsanstalt i april 1977 och till
regeringen i augusti 1977 och påpekade att dessa skrivelser var resultatet av
rådande oklarheter.

Regeringen beslöt i december 1977 att - med hänsyn till vad som hade
förevarit i ärendet - lämna handelskammarens skrivelse utan åtgärd.

Under hösten 1977 anförde Stockholms handelskammare till konsumentverket
att AB Statens Anläggningsprovning i strid mot marknadsföringslagen
(1975:1418) använt negativ säljmetod vid marknadsföring av bolagets
tjänster i fråga om frivillig besiktning. Innan ärendet hade slutbehandlats av

NU 1979/80:33

konsumentverket meddelade bolaget sina kunder att tidigare marknadsföring
varit felaktig och redogjorde för de metoder som avsågs bli använda i
fortsättningen. I beslut den 16 februari 1978 konstaterade konsumentverket
att negativ säljmetod hade använts. Ärendet avskrevs emellertid med
hänvisning till företagets utfästelse att ändra sin marknadsföring.

I november 1977 anmälde ett företag till näringsfrihetsombudsmannen
(NO) att AB Statens Anläggningsprovning vid provning av lyftanordningar
hos klaganden hade debiterat priser som låg "mångdubbelt högre" än vad
den förut anlitade besiktningsmannen hade uttagit. Klagandeföretaget hade
bibringats uppfattningen att AB Statens Anläggningsprovning fått ensamrätt
till all provning av lyftanordningar. NO påpekade i beslut den 1 juni 1978 att
AB Statens Anläggningsprovnings marknadsföring hade ändrats efter
ingripande av konsumentverket. Vad gällde klagomålen om taxesättningen
erinrade NO om sin uppgift enligt 1 § lagen (1953:603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen)
att företräda samhälleliga intressen inför marknadsdomstolen,
som har att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning.
Skadlig verkan föreligger då konkurrensbegränsningen på
ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar
effektiviteten inom näringslivet eller hindrar eller försvårar annans näringsutövning
(5 8).

Efter att ha konstaterat att konkurrensbegränsningslagen var tillämplig
endast på den icke officiella provningsverksamheten vid AB Statens
Anläggningsprovning uttalade NO att de aktuella taxorna hade fastställts av
tillsynsmyndigheten, dvs. statens provningsanstalt, att vissa modifieringar
hade gjorts i den taxa som resulterade i den påtalade debiteringen och att
ytterligare justeringar förutsågs av provningsanstalten på grundval av
framtida erfarenheter av kostnaderna vid bolaget. Med hänsyn härtill fanns
enligt NO förutsättningar för att taxesättningen skulle komma att anpassas
till kostnadsnivån för en rationellt driven verksamhet. NO beslöt mot denna
bakgrund att inte vidta ytterligare åtgärd i saken.

Kritik och prövning år 1978 av statens provnings anst
alts verksamhet inom termografiom rådet

Kring årsskiftet 1977-1978 anförde Nordisk termografiförening. en sammanslutning
av ett 20-tal företag i termografibranschen, hos NO att det
förelåg grundläggande missförhållanden i konkurrenshänseende genom
statens provningsanstalts dubbelroll dels som auktorisationsorgan. dels som
provningsorgan på termografiområdet. Enligt föreningen skulle auktoriserade
termografiföretag komma att belastas med kostnader för auktorisation,
konfroll och utbildning som inte ålades provningsanstalten. Utbildningstidens
förläggning mitt under termografiperioden sades också innebära
särskilda nackdelar för enskilda företag. I början av år 1978 anmälde ett av

NU 1979/80:33

föreningens medlemsföretag till NO att det uppkom skillnad i konkurrenshänseende
mellan olika termograferingsföretag genom att alla företag inte
samtidigt fick tillfälle delta i den första kurs som provningsanstalten
anordnade för att ge den utbildning som krävdes för auktorisation. Företaget
ansåg att auktorisation inte borde tilldelas något företag förrän alla befintliga
termograferingsföretag hade fått tillfälle att utnyttja utbildningen.

I beslut den 9 och den 17 mars 1978 uttalade NO att statsmakterna bl. a. av
hänsyn till konsumentintresset har intagit en restriktiv hållning till auktorisation
och andra former av etableringsregleringar. Enligt NO bör det på
områden där auktorisation införs i princip föreligga starka säkerhetsintressen
som väger tyngre än det allmännas intresse av en fungerande konkurrens. I
föreliggande fall ansåg NO att det fick förutsättas att införandet av ett
auktorisationssystem för termograferingsföretag hade föregåtts av sådana
bedömningar.

Med anledning av Nordisk termografiförenings skrivelse anförde NO att
det principiellt kan ifrågasättas om det är lämpligt att ansvaret för
auktorisation och tillsyn inom ett område ligger inom ett organ som samtidigt
självt bedriver verksamhet som konkurrerar med de auktoriserades. En
sådan ordning ställer stora krav på objektiviteten inom organet. De högre
kostnader som uppkommer för auktoriserade företag i jämförelse med icke
auktoriserade motverkas i och för sig ofta av fördelar i andra hänseenden för
de auktoriserade, anförde NO vidare. I vad mån olikheter i konkurrensförutsättningarna
mellan provningsanstalten och de auktoriserade termögraferingsföretagen
får ej förutsedda negativa effekter från allmän synpunkt
kunde enligt NO knappast bedömas förrän närmare erfarenheter av systemet
vunnits under någon tids tillämpning. NO fann "för närvarande” inte
anledning till vidare åtgärd i saken.

Den påtalade olikhet i konkurrensvillkor som uppkom genom att olika
företag fick auktorisation vid olika tillfällen syntes enligt NO "i någon mån
kunna innebära ett temporärt försvårande av näringsutövningen för vissa
företag”. NO fann dock detta förhållande vara ”en negativ effekt av själva
auktorisationssystemet som är svår att komma ifrån och som bör ha beaktats
vid systemets införande”. Med detta uttalande fann NO att ärendet var
slutfört.

Remissyttranden över motionen 1978/79:2454

AB Statens Anläggningsprovning uttalar att dess verksamhet vid sidan av
officiell provning inte är sådan att företagets opartiskhet kan ifrågasättas.
Företaget menar att dess information om en kontrollinsats är officiell eller
inte kan ha varit bristfällig i begynnelseskedet men numera är bra. Företagets
andel av marknaden för icke-officiell provning inom tryckkärlsområdet är
mycket ringa och uppskattas till ca 5 %. Egenkontroll av lyftanordningar
utförs i stor utsträckning av företagens egen underhållspersonal. När

NU 1979/80:33

företagen har behov av en opartisk kontroll som accepteras både av
arbetsgivar- och av arbetstagarparten anlitas numera vanligen AB Statens
Anläggningsprovning. Härigenom har de enskilda besiktningsmännen i stort
sett förlorat denna marknad, påpekas det i yttrandet.

Statens provningsanstalt anför att dess möjligheter att meddela auktorisation
för visst organ att utföra provning som inte är officiell hittills har
utnyttjats mycket restriktivt. Följande riktlinjer anges ha varit vägledande: 1.

Det måste finnas ett allmänt samhällsintresse av auktorisationen.

2. Villkoren för auktorisation måste ligga på sådan nivå att auktorisation
är meningsfull.

3. Auktorisationsområdet måste vara klart avgränsat.

4. En effektiv tillsyn måste kunna utföras.

I samband med att kraven på energibesparing i byggnader växte för några
år sedan konstaterades, anför provningsanstalten, att utbildningsmöjligheter
för termograförer saknades och att köpare av termograferingstjänster hade
mycket svårt att själva bedöma kvalitén på resultatet. Provningsanstalten
hade inom sig stor sakkunskap, men de egna resurserna bedömdes vara helt
otillräckliga. Genom att provningsanstalten etablerade ett auktorisationssystem
fick andra företag än provningsanstalten möjlighet att få sin kompetens
officiellt bekräftad.

För att belysa konkurrenssituationen gentemot andra företag anför
provningsanstalten bl. a. att dess termograferingsverksamhet till avsevärd
del är inriktad på forskningsprojekt. Termograferingsverksamhet av rutinkaraktär
krävs dock samtidigt för att kontakten med de praktiska problemen
på byggområdet inte skall gå förlorad på sikt. Provningsanstalten har f. n.
totalt fyra termograferingsgrupper, vilket kan jämföras med att det f. n. finns
13 auktoriserade provplatser med ca 27 termograferingsgrupper. Enligt
provningsanstalten uppgår dess marknadsandel till mindre än 13 %.

Prissättningen är fri. Provningsanstaltens egna taxor är kostnadsbaserade,
och någon subventionering förekommer inte. Några klagomål från auktoriserade
provplatser om provningsanstaltens prissättning har inte inkommit till
Provcentrum. Mot denna bakgrund uttalar provningsanstalten att uppgifterna
i motionen om att anstalten tillämpar onormalt låga priser förefaller vara
ogrundade.

Förslag om utvärdering av provningsverksamhetens organisation

I en skrivelse som inkom till industridepartementet den 15 februari 1980
föreslår NO att en utvärdering görs av provningsverksamhetens organisation.

Förslaget motiveras med att det till NO under de senaste åren har
inkommit uppgifter som kan tyda på att effekterna av 1972 och 1974 års

NU 1979/80:33

beslut om riktlinjer för provningsverksamheten "delvis blivit annorlunda och
måhända kan visa sig bli mer negativa i vissa avseenden än vad statsmakterna
förutsatt vid reformens genomförande". En utvärdering bör därför göras
"innan alltför många ytterligare delområden inordnas under det införda
systemet”.

Av skrivelsen framgår bl. a. att NO syftar på risker för bristande
effektivitet och kostnadsmedvetande hos de organ som handhar officiell
provning, risker för att de krav på kostnadsutredningar som finns i
kungörelsen (1970:641. ändrad 1977:629) om begränsning i myndighets rätt
att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd (begränsningskungörelsen)
inte uppfylls samt risker för att riksprovplatser får ett försteg också inom icke
officiell provning så att konkurrensen inte kan ske på lika villkor. Vidare är
NO tveksam till om tillräckligt starka skäl fanns för bl. a. beslutet år 1978 att
införa det frivilliga auktorisationssystemet för termografering och för ett
senare beslut att införa ett auktorisationssystem av obligatorisk karaktär för
provning av vissa cisterner för förvaring av brandfarliga vätskor. NO menar
också att riksrevisionsverkets medverkan vid avgiftssättningen "knappast"
kan anses som någon återhållande faktor.

NO:s skrivelse har av industridepartementet för yttrande remitterats till
riksrevisionsverket, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, statens
provningsanstalt och AB Statens Anläggningsprovning. Remisstiden utgår
den 1 april 1980.

Utskottet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning för statens
provningsanstalts verksamhet.

I motionen 1979/80:955 föreslås att riksdagen skall begära en utredning om
frekvens av och finansieringsform för den stickprovskontroll av färdigförpackade
varor som statens provningsanstalt utför. Denna verksamhet
grundas på bestämmelser i lagen (1971:1018, omtryckt 1978:276) och
kungörelsen (1973:85) om bestämning av volym och vikt. Statens livsmedelsverk,
konsumentverket och provningsanstalten har tillstyrkt motionärens
förslag.

Av den föregående redogörelsen (s. 2) framgår att riksdagen år 1975
uttalade att statens provningsanstalts stickprovsundersökningar borde finansieras
med intäkter från justeringsverksamheten och att industriministern i
årets budgetproposition har erinrat om detta riksdagsuttalande. Statens
provningsanstalt är kritiskt inställd till denna form för finansiering av
verksamheten.

Utskottet vill - i likhet med motionären och remissinstanserna -understryka betydelsen av en väl fungerande stickprovskontroll. En förutsättning
är emellertid att frågan om verksamhetens finansiering kan få en

NU 1979/80:33

ändamålsenlig lösning. De invändningar som har riktats mot den nyss
angivna ordningen synes motivera att frågan prövas på nytt. Mot denna
bakgrund anser utskottet att regeringen bör låta göra en översyn av frågan
om lämpligaste form för finansiering av den stickprovskontroll av färdigförpackade
varor som föreskrivs i 2 S lagen om bestämning av volym och vikt. 1
en sådan översyn bör ingå att också bedöma frågan om erforderlig frekvens
av stickprovsundersökningarna. Resultatet av översynen bör redovisas för
riksdagen senast inför ställningstagandena beträffande anslag till berörda
myndigheter för budgetåret 1981/82.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1979/80:955 och föreslår att
riksdagen gör ett uttalande av här angiven innebörd.

Motionen 1978/79:2454 inhåller kritik mot det helstatliga företaget AB
Svensk Anläggningsprovning. Som riksprovplats för tryckkärl, cisterner och
lyftanordningar står det under tillsyn av statens provningsanstalt. I motionen
kritiseras bolaget för att eftersträva monopol på alla former av provning inom
sitt område. Motionärerna vill att verksamheten skall begränsas. De
kritiserar vidare provningsanstalten för sammanblandning av myndighetsuppgifter
och uppdragsverksamhet på ett annat område, värmefotografering
av byggnader.

I det föregående (s. 4) har lämnats en redogörelse för organisationen av
provning och kontroll i Sverige. Redogörelsen innehåller också redovisningar
av den kritik - av samma innebörd som den motionärerna för fram - som
tidigare anförts bl. a. i skrivelser til! regeringen, provningsanstalten,
näringsfrihetsombudsmannen och konsumentverket samt av de åtgärder som
skrivelserna föranlett.

AB Statens Anläggningsprovning och statens provningsanstalt har i
remissyttranden till utskottet avvisat den kritik som framförs i motionen.

Sedan dessa yttranden avgavs har näringsfrihetsombudsmannen föreslagit
att regeringen skall låta göra en utvärdering av provningsverksamhetens
organisation. Förslaget remissbehandlas f. n.

Utskottet finner inte anledning föreslå riksdagen att göra ett sådant
uttalande som föreslås i motionen 1978/79:2454. Denna avstyrks sålunda i
här behandlad del.

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till starens provningsanstalt
att riksdagen

a) med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 17 punkten
F 5 till Statens provningsanstalt: Uppdragsverksamhet för budgetåret
1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr..

b) med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 17 punkten
F 6 till Bidrag till statens provningsanstalt för budgetåret 1980/81
anvisar ett reservationsanslag av 31 965 000 kr..

c) med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 17 punkten

NU 1979/80:33

F 7 till Statens provningsanstalt: Utrustning för budgetåret
1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 6 000 000 kr.,

2. beträffande stickprovsundersökning av färdigförpackade varor att

riksdagen med bifall till motionen 1979/80:955 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande statens provningsanstalts och AB Statens Anläggningsprovnings
riksprovplatsuppgifter och andra uppgifter på
provningsområdet

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2454 yrkandet 4.

Stockholm den 13 mars 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Erik Hovhammar (m). Hugo Bengtsson
(s). Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg (s). Lilly Hansson (s). Tage
Adolfsson (m). Bengt Sjönell (c). Lennart Pettersson (s). Karl Björzén (m),
Wivi-Anne Radesjö (s). Birgitta Johansson (s). Ivar Franzén (c) och Christer
Eirefelt (fp).

Särskilt yttrande

Statens provningsanstalts och AB Statens Anläggningsprovnings riksprovplatsuppgifter
och andra uppgifter på provningsområdet (moment 3)

Erik Hovhammar (m). Tage Adolfsson (m). Karl Björzén (m). Ivar
Franzén (c) och Christer Eirefelt (fp) anför:

Motionärernas kritik mot vissa inslag i provningsverksamheten ingår bland
de skäl som näringsfrihetsombudsmannen anför till stöd för sitt nyligen
framlagda förslag om en utvärdering av provningsverksamhetens organisation.
Frågan om behovet av en sådan utvärdering kommer alltså att prövas av
regeringen. I det läget finner vi det inte erforderligt att riksdagen gör ett
sådant uttalande som föreslås i motionen 1978/79:2454.