NU 1979/80:21

Näringsutskottets betänkande
1979/80:21

med anledning av viss del av propositionen 1978/79:111 om åtgärder
mot krångel och onödig byråkrati m. m. samt motion om insamlingsverksamhet Ärendet I

detta betänkande behandlas

dels propositionen 1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig
byråkrati m. m. bilaga 10 (handelsdepartementet) punkten 3.5 (Fortsatt
frihet för insamlingar),

dels motionen 1978/79:2457 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vilken har väckts
med anledning av propositionen 1978/79:111 och vari hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer att frågan om ett tillfredsställande system för
insamlingsverksamhet blir föremål för ytterligare utredning och att förslag
härom snarast föreläggs riksdagen.

Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet, som i angiven del
har överlämnat den till näringsutskottet.

Propositionen och motionen redovisas närmare i det följande (s. 6).

Skrivelser i ärendet har inkommit bl. a. från Föreningen Emmaus
Stockholm m. fl. organisationer och från ABS (Sandbäckstvätten).

Inledning

Någon särskild rättslig reglering av insamlingsverksamhet förekommer i
princip inte i Sverige. Marknadsföringslagen (1975:1418) kan emellertid vara
tillämplig på insamlingsverksamhet som är förbunden med marknadsföring
avvara, tjänst eller annan nyttighet. Marknadsdomstolen kan därvid vid vite
meddela förbud mot otillbörlig marknadsföring (2 §) och utfärda åläggande
om skyldighet att lämna viss information (3 §).

När det gäller insamlingar som faller utanför marknadsföringslagens
tillämpningsområde kan nämnas att Näringslivets granskningsnämnd för
gåvor och understödsannonser och styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) utövar viss kontroll inom sina respektive områden. Näringslivets
granskningsnämnds verksamhet är baserad på upplåtelse av postgiro- och
bankgirokonton i viss serie, i båda fallen 90 00 00-serien. SIDA lämnar varje
år statliga bidrag till olika organisationers biståndsverksamhet och undersöker
därvid omfattningen och inriktningen av organisationernas verksamhet.

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 21

NU 1979/80:21

Handel med begagnade kläder och lump regleras i förordningen
(1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Förordningen
är enligt 1 § tillämplig på yrkesmässig handel med bl. a. textilavfall,
lump samt begagnade kläder och pälsverk. Handel som avses i förordningen
får inte utövas utan tillstånd av polismyndighet (3 och 4 §§).

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om insamlingsverksamhet

Insamlingsverksamheten och kontrollen härav har behandlats i två
betänkanden av näringsutskottet (NU 1972:21, 1974:43) med anledning av
motioner vari begärdes översyn av bestämmelserna om kontrollgirokonton
för insamlingsverksamhet, de s. k. 90 00 00-kontona.

I betänkandet år 1972 uttalade utskottet att den kontroll som bedrivs av
Näringslivets granskningsnämnd är av stor betydelse och att granskningsnämndens
kontroll, som bedrivs till låga kostnader, av de flesta torde
betraktas som opartisk och effektiv. Utskottet anförde vidare att den
standard som tillämpas i insamlingsverksamhet bör vara av principiellt sett
samma kvalitet som krävs i fråga om marknadsföring. Utskottet fann inte
skäl för bifall till motionsyrkandet om att tilldelningen av kontrollgirokonton
skulle överföras till poststyrelsen. Riksdagen följde utskottet.

Vid behandlingen år 1974 redovisade utskottet en framställning från
konsumentombudsmannen (KO) om att regeringen skulle föranstalta om en
utredning om omfattningen av och formerna för insamlingsverksamhet med
uppgivet välgörande eller allmännyttigt syfte. Riksdagen uttalade att den
förutsatte att de frågor som KO hade tagit upp skulle bli föremål för fortsatta
överväganden inom regeringskansliet och att frågan om hur kontrollgirosystemet
bör vara organiserat naturligen skulle aktualiseras i det sammanhanget.

I anslutning till en motion år 1975 om att ideella organisationer inte skulle
omfattas av marknadsföringslagen anförde utskottet (NU 1975/76:14) bl. a.
följande. Utskottet fann det uteslutet att den åsyftade stora och svåröverskådliga
gruppen av sammanslutningar skulle generellt undantas från en
väsentlig del av det kontrollsystem som samhället har byggt upp till skydd för
konsumenterna. Samtidigt hade utskottet förståelse för att det kunde synas
främmande för en ideell organisation att få sin insamlingsverksamhet
angripen med stöd av en marknadsföringslag. Utskottet uttalade att
marknadsföringslagen inte är ägnad som instrument för en allmän kontroll
över offentliga insamlingar och erinrade om riksdagens uttalande år 1974 om
att frågan om kontroll över insamlingar förutsattes bli föremål för
överväganden inom regeringskansliet.

NU 1979/80:2 i

Översyn av insamlingsverksamheten

Betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras?

I mars 1976 tillkallades en sakkunnig för att göra en översyn av
insamlingsverksamheten. Uppdraget begränsades till att avse de insamlingar
som vänder sig till allmänheten. Den sakkunnige skulle bl. a. göra en allmän
och översiktlig kartläggning av insamlingsverksamhetens omfattning, struktur
och utveckling samt klarlägga den ekonomiska betydelse som insamlingarna
har för de organisationer som anordnar dem. Vidare skulle redovisas
vilka metoder som vanligen används i samband med insamlingsverksamhet
och förhållandet mellan de totala kostnaderna och de insamlade medlen.
Med denna kartläggning av insamlingsverksamheten som utgångspunkt
skulle den sakkunnige överväga behovet av samhälleliga åtgärder på detta
område.

I betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? redovisas
resultatet av utredningsarbetet. Därvid anförs sammanfattningsvis bl. a. att,
såvitt utredningen har funnit, insamlingsverksamhet i allmänhet brukar
skötas på godtagbart sätt. Det anges att standarden knappast är av lägre
kvalitet än den som fordras vid marknadsföring. Förklaringen härtill är enligt
betänkandet bl. a. att insamlingsorganisationerna sökt genomföra sina
aktioner på ett sätt som inte skulle kunna ge anledning till anmärkningar och
att Näringslivets granskningsnämnds verksamhet har bidragit till att göra
standarden beträffande insamlingar godtagbar. I betänkandet uttalas vidare
att något bärande skäl för att genomföra reglerande åtgärder i ordningens
intresse inte har framkommit under utredningsarbetet.

Flärefter anförs följande:

För att bedöma behovet av kontroll över insamlingsmedlens användning
har utredningen granskat några huvudområden för insamlingsorganisationernas
arbete. Vad beträffar hjälpinsatser till förmån för u-länder, utövar
styrelsen för internationell utveckling viss kontroll, och denna torde komma
att kompletteras med resultatvärderingar. I fråga om användningen inom
landet av medel, som insamlas av handikapporganisationer och trossamfund,
har en bidragsgivare goda möjligheter att följa de olika föreningarnas arbete.
Beträffande insamlingar för politiska ändamål till förmån för mottagare i
utlandet anser utredningen, att medverkan från en officiell kontrollapparat i
vissa fall skulle omintetgöra syftet med insamlingarna, i andra fall skulle
kunna uppfattas som obehörig inblandning i annan stats egna angelägenheter.
Ej heller i fråga om insamlingar till förmån för politiskt arbete inom vårt
eget land är det rimligt att kräva kontroll. En sådan skulle te sig föga förenlig
med vår regeringsform.

Såvitt avser frågan om fristående företags medverkan vid insamlingar
anges i betänkandet att sådan förekommer bl. a. i samband med försäljning
av brevmärken och andra småartiklar samt vid klädinsamlingar. Det uppges
beträffande varuförsäljningsverksamheten att den numera i stor utsträckning
bedrivs i de insamlande organisationernas egen regi samt att konsument 1*

Riksdagen 1979/80. 17 sand. Nr 21

NU 1979/80:21

verket arbetar med att försöka fastställa riktlinjer för försäljningsverksamheten.
När det gäller klädinsamlingar anförs bl. a. att kritik har framförts i
massmedia mot att flera förbund har bedrivit klädinsamlingar under
medverkan av återvinningsföretag, vilka skulle ha haft stora inkomster av
verksamheten. Det erinras om att en särskild utredning (H 1974:04) hade
tillkallats för att se över den inledningsvis nämnda skrothandelsförordningen.
Enligt betänkandet bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas
innan någon säkrare bedömning kan göras i fråga om återvinningsföretagens
framtida medverkan vid klädinsamlingar.

I betänkandet tas också upp det förslag om avdragsrätt vid beskattningen
för gåvor till ideella och humanitära ändamål som framlades i betänkandet
(Ds B 1977:2) Avdrag för gåvor. Det anges att ett genomförande av detta
förslag skulle få betydande återverkningar för insamlingsverksamheten. En
fortsatt kartläggning av insamlingsverksamheten borde därför inte genomföras
förrän denna mer varaktigt anpassats till en blivande avdragsrätt.

Det erinras slutligen i betänkandet om att det inte finns någon lagstiftning
beträffande de ideella föreningarna. Om en offentlig kontroll av insamlingsverksamheten
anordnades, skulle det enligt utredningen innebära att man på
en bakväg införde ett slags system för offentlig insyn i och kontroll av de
ideella föreningarnas verksamhet.

Remissyttranden

Betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras? har remissbehandlats.
Flertalet remissinstanser ställer sig bakom utredningens överväganden.
Här kan nämnas hovrätten över Skåne och Blekinge, styrelsen för
internationell utveckling (SIDA), socialstyrelsen, kommerskollegium,
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, länsstyrelserna i Stockholms,
Älvsborgs och Västernorrlands län, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), statens handikappråd,
Handikappförbundens centralkommitté (HCK), De frivilliga hjälporganisationernas
samarbetsråd, Lutherhjälpen, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
riksidrottsförbund och stiftelsen Radiohjälpen.

Som skäl för sitt ställningstagande anför länsstyrelsen i Stockholms län
bl. a. att den granskning av insamlingsverksamhet som utövas av Näringslivets
granskningsnämnd, KO och marknadsdomstolen, genom polisens
tillståndsprövning avseende penninginsamlingar på allmänna platser m. m.
samt indirekt genom massmedia synes vara till fyllest för närvarande.
Hovrätten över Skäne och Blekinge tar upp massmediernas granskning av
insamlingsverksamheter och antar att den kritik som kan utövas genom en fri
press är mera effektiv än en tungrodd byråkratisk kontrollapparat då det
gäller att förhindra avarter av insamlingsverksamhet. Näringsfrihetsombudsmannen
hälsar med tillfredsställelse att det inte införs någon särskild
offentlig reglering med härtill hörande byråkratisk apparat för insamlings -

NU 1979/80:21

verksamheten.

Sveriges frikyrkoråd anför att man visserligen kan vara kritisk till en del
insamlingar men att rådet inte tror på statlig kontroll utan i stället på
självsanering och upplysning till allmänheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län menar att konsumentverket, t. ex. genom upplysningsverksamhet,
skulle kunna försöka få till stånd en öppnare redovisning av insamlade medel
så att bidragsgivare kan få kännedom om hur stor del av insamlat belopp som
kommer att gå till det uppgivna ändamålet.

Konsumentverket och Näringslivets granskningsnämnd är kritiska till
utredningsarbetet och resultatet av detta.

Konsumentverket anför bl. a. att det inte är möjligt att på grundval av
betänkandet ta ställning till vilken omfattning och form som en kontroll av
insamlingsverksamheten bör ha. Innan detta kan ske måste enligt verket en
utredning av insamlingsverksamheten i enlighet med direktiven komma till
stånd. Därvid måste man närmare utreda frågor som rör bl. a. insamlingsverksamhetens
struktur, insamlingarnas ekonomiska betydelse för insamlarna,
förhållandet mellan kostnader och insamlade medel, metoder som
används vid insamlingar och om de insamlade medlen kommer de uppgivna
ändamålen till godo och hur detta kontrolleras.

Näringslivets granskningsnämnd anför sammanfattningsvis att avsaknaden
av en kartläggning av insamlingsverksamheten är en allvarlig brist i
betänkandet, att utredningens slutsatser därigenom kommit att sakna
egentligt underlag, att utredningens definition av begreppet insamling brister
i stringens och att avsaknaden av utredning om vilka civil-, straff- och
politirättsliga regler som gäller för insamlingar är anmärkningsvärd, att den
styvmoderliga behandlingen av utländska förhållanden måste beklagas, att
övervägandena om behovet av samhälleliga åtgärder på insamlingsområdet
är anmärkningsvärt kortfattade och saknar analytisk skärpa, samt att en
insamlingskontroll behövs, varvid nämnden för sin del förordar att ett
privaträtfsligt organ inrättas med bred förankring. Nämnden uppger
slutligen att den är beredd att fortsätta sin verksamhet under en övergångstid
av högst två år.

De handikappades riksförbund (DHR) anför att förbundet inte kan
ansluta sig till utredningens ställningstaganden. Förbundet anser att det är
otillfredsställande att den största givargruppen - allmänheten - inte är
representerad i Näringslivets granskningsnämnd och förordar att nämndens
granskningsverksamhet överförs till ett samhällsorgan.

Näringslivets granskningsnämnd anmärker i sitt remissyttrande att man i
dess kansli har ett subjektivt intryck av att fristående insamlingsentreprenörer
fortfarande är ett problem, i synnerhet när det gäller brevmärkes- och
varuförsäljning samt tidnings- och annan publikationsförsäljning. Föreningen
Emmaus Stockholm m. fl. kräver att ”lumpgrossisterna” skall
förbjudas använda välgörenhetsorganisationers namn för sina insamlingar

NU 1979/80:21

och att alla insamlare skall åläggas skyldighet att deklarera avsikten med
insamlingen.

Propositionen

I propositionen 1978/79: lil om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati
m. m. erinras om (bilaga 10 s. 10) att frågan om insamlingar bör vara
underkastade kontroll från samhällets sida har övervägts av en särskild
utredare, som i betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras?
har avvisat tanken på en sådan kontroll. Enligt propositionen har så gott som
samtliga remissinstanser delat denna uppfattning; dock har några instanser
menat att frågan bör övervägas närmare.

Handelsministern anför att han inte avser att föreslå någon kontroll från
samhällets sida av insamlingar. Han har enligt propositionen inte heller för
avsikt att ta initiativ till någon ytterligare utredning av frågan. Handelsministern
uttalar att det frivilliga kontrollsystem som hittills har upprätthållits
av Näringslivets granskningsnämnd har fungerat tillfredsställande. Det bör
enligt handelsministern också i fortsättningen vara möjligt att bygga på
kontroll i sådan form.

Enligt hemställan i propositionen (bilaga 10 s. 11) har regeringen berett
riksdagen tillfälle att ta del av bl. a. vad handelsministern sålunda anfört ”om
åtgärder i övrigt mot krångel och onödig byråkrati”.

Motivering i motionen

Motionärerna menar att det har framförts berättigad kritik mot att den
sakkunnige i betänkandet (SOU 1977:95) Måste insamlare kontrolleras?
endast delvis har behandlat de frågor som angavs i direktiven och mot att
betänkandet inte ger tillräckligt underlag för ett ställningstagande till vilken
omfattning och form som en kontroll av insamlingsverksamhet bör ha.
Motionärerna pekar på att konsumentverket har ansett att utredarens
ställningstaganden inte är välgrundade eftersom någon kartläggning eller
analys av problemen inte har gjorts i utredningen.

Motionärerna erinrar om att det genom marknadsdomstolens praxis
fastslagits att marknadsföringslagen är tillämplig på insamlingsverksamhet
som är förbunden med marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet.
Emellertid faller, enligt motionärerna, största delen av alla insamlingar
utanför marknadsföringslagens tillämpningsområde, eftersom de inte är
förbundna med marknadsföring och lagen inte kan användas för kontroll av
hur insamlade medel används.

Enligt motionärernas mening är de förhållanden som påtalades av KO i
den inledningsvis nämnda framställningen (s. 2) alltjämt rådande, nämligen
att det är otillfredsställande att insamlingsarbetet i allmänhet får bedrivas
utan någon som helst offentlig insyn eller kontroll och att det saknas effektiva

NU 1979/80:21

möjligheter att stoppa missbruk i samband med insamlingar. Motionärerna
påpekar vidare att Näringslivets granskningsnämnd i sitt remissyttrande över
det aktuella betänkandet har angett att nämndens verksamhet kommer att
upphöra inom en tvåårsperiod. Detta väcker enligt motionärerna frågan om
hur de uppgifter nämnden har haft skall tas om hand i framtiden.

Sammanfattningsvis anser motionärerna att problemen i samband med
insamlingsverksamheten nu bör få en tillfredsställande lösning, och de begär
därför ytterligare utredning och förslag härom.

Inkomna skrivelser

I en skrivelse av den 15 november 1979 har Föreningen Emmaus
Stockholm och några liknande föreningar tagit upp den insamlingsverksamhet
som består i klädinsamlingar, vilka i vissa fall administreras av fristående
företag. Föreningarna vänder sig mot det förhållandet att insamlingar får
anordnas utan att det anges att privata företag medverkar och utan att det
anges hur stor del av det insamlade som kommer välgörenhetsorganisationerna
respektive de privata företagen till godo. Föreningarna ansluter sig till
konsumentverkets remissyttrande över det förenämnda betänkandet och
kräver således en ny utredning om insamlingsverksamheten.

Ett återvinningsföretag, ABS (Sandbäckstvätten), pekar i sin skrivelse på
att det i det ovannämnda betänkandet bl. a. har uttalats att det är naturligt att
organisationer som genomför klädinsamlingar samarbetar med företag i
återvinningsbranschen och att flertalet organisationer inte skulle ha haft
resurser att på egen hand genomföra dylika insamlingar. ABS menar att
dessa uttalanden måste hållas i minnet när man ser massmedias kritik av
återvinningsföretagen. Det sägs vidare att det finns flera obesvarade frågor
rörande klädinsamlingsverksamheten och den hantering som hänger samman
med denna och att man hoppas att den framtida debatten om
återvinningsföretagens verksamhet skall kunna grundas på fakta och
verklighet. ABS uppger också att dess verksamhet regleras av skrothandelsförordningen.

Ytterligare uppgifter i anslutning till motionen

Verkställande direktören för Näringslivets granskningsnämnd, Sten
Tengelin, har bekräftat uppgiften om att nämnden avser att avveckla sin
verksamhet. Detta beror, har det anförts, bl. a. på att näringslivet numera i
begränsad utsträckning deltar i insamlingsverksamhet och att det därför inte
längre kan anses vara något uttalat intresse från enbart näringslivets sida att
svara för insamlingskontrollen. Enligt uppgift förhandlar nämnden för
närvarande med organisationer bl. a. på arbetsmarknaden om ett övertagande
av de uppgifter som nämnden hittills har haft ansvaret för.
Verksamheten skulle, liksom tidigare, primärt baseras på 90 00 00-kontona.

NU 1979/80:21

De nämnda förhandlingarna avses vara slutförda under första halvåret år
1980.

Den ovannämnda utredningen för översyn av skrothandelsförordningen
överlämnade i oktober 1978 sitt betänkande (Ds H 1978:5) Handeln med
skrot och handeln med begagnade varor. Beträffande handeln med lump och
textilavfall föreslår utredningen att bestämmelserna om denna utmönstras ur
lagstiftningen. Som skäl för detta anför utredningen att lump och textilavfall
knappast torde vara stöldbegärligt och att det därför inte är rationellt att
tynga handeln och de övervakande polismyndigheterna med onödigt
sysslande med dessa slag av gods. I huvudsak samma skäl åberopas av
utredningen när det gäller förslaget om att handeln med begagnade kläder
och pälsverk inte skall regleras genom den av utredningen föreslagna
förordningen om handel med begagnade varor. Betänkandet har remissbehandlats
och bereds f. n. i handelsdepartementet.

Det kan nämnas att riksdagen i våras avslog ett förslag om rätt till avdrag
vid beskattningen för gåvor till bl. a. internationell biståndsverksamhet.
Förslaget hade framlagts i propositionen 1978/79:160 om fortsatt reformering
av inkomstskatten, m. m. Skatteutskottet hänvisade vid sin behandling (SkU
1978/79:55) bl. a. till de skäl som medfört att riksdagen under en följd av år
avvisat tanken på att införa en rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till
allmännyttiga ändamål.

Slutligen kan framhållas att lagutskottet nyligen har behandlat en motion
om en ramlagstiftning om ideella föreningar. Utskottet (LU1979/80:1) ansåg
att ett ställningstagande till frågan om lagreglering borde anstå i avvaktan på
resultaten av nya arbetsrättskommitténs (A 1976:02) och stiftelseutredningens
(Ju 1975:01) arbete. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

Det förekommer, generellt sett, inte från samhällets sida någon insyn i
eller kontroll av insamlingsverksamheten. En insamling som är förbunden
med marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet kan dock angripas
med stöd av marknadsföringslagen. I det sammanhanget kan nämnas att
konsumentverket arbetar med att söka få fram riktlinjer för försäljning för
ideellt ändamål. En stor del av insamlingsverksamheten faller emellertid
utanför marknadsföringslagens tillämpningsområde, eftersom denna inte är
tillämplig på renodlade insamlingar. Som har framhållits i det föregående
utövas en viss kontroll av insamlingsverksamheten av bl. a. Näringslivets
granskningsnämnd och SIDA. Nämnden avser att avveckla sin verksamhet
men förhandlar f. n. med organisationer bl. a. på arbetsmarknaden om ett
övertagande av nämndens uppgifter. I övrigt kan erinras bl. a. om
polismyndigheternas tillståndsgivande verksamhet i samband med t. ex.
penninginsamlingar på allmänna platser och insamlingar i samband med
basarer och lottförsäljningar. Vidare bör beaktas massmedias granskning

NU 1979/80:21

och spridning av information om insamlingsverksamheter.

På grundval av övervägandena i betänkandet (SOU 1977:95) Måste
insamlare kontrolleras? och remissyttrandena över detta avvisas i propositionen
1978/79:111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m.
tanken på en kontroll från samhällets sida av insamlingar. I propositionen
anför handelsministern också att han inte avser att ta initiativ till någon
ytterligare utredning av frågan. Enligt handelsministerns mening bör det
även i fortsättningen vara möjligt att bygga på ett frivilligt kontrollsystem.

I motionen 1978/79:2457 begärs att frågan om ett tillfredsställande system
för insamlingsverksamhet blir föremål för ytterligare utredning och att
förslag härom snarast föreläggs riksdagen. Motionärerna ansluter sig till den
kritik som bl. a. konsumentverket har riktat mot den ovannämnda utredningen.
De menar att det är otillfredsställande att insamlingsarbetet i
allmänhet får bedrivas utan någon offentlig insyn eller kontroll och att det
saknas effektiva möjligheter att stoppa missbruk i samband med insamlingar.

Utskottet kan i det väsentliga ansluta sig till ställningstagandet i
propositionen och finner inte anledning att, såsom motionärerna begärt, nu
förorda en ny, övergripande utredning av frågan om kontroll över
insamlingsverksamheten. I det sammanhanget vill utskottet peka på att
Näringslivets granskningsnämnds förhandlingar med organisationer bl. a. på
arbetsmarknaden om ett övertagande av nämndens uppgifter ännu inte är
avslutade och att konsumentverkets riktlinjearbete inom marknadsföringsområdet
likaledes pågår.

Enligt utskottets mening bör emellertid den insamlingsmetod, som
innebär att fristående företag medverkar vid insamlingar, bli föremål för
ytterligare uppmärksamhet, liksom de marknadsförings- och informationsproblem
som kan hänga samman härmed. Näringslivets granskningsnämnd
anför i sitt remissyttrande över det ifrågavarande betänkandet att den har ett
intryck av att fristående insamlingsentreprenörer fortfarande är ett problem,
i synnerhet när det gäller viss försäljningsverksamhet. I skrivelser som har
inkommit till utskottet och i massmedia har frågan om återvinningsföretags
medverkan vid klädinsamlingar diskuterats. Såvitt gäller sistnämnda område
kan erinras om att det i betänkandet uttalas att resultatet av skrothandelsutredningens
arbete med översyn av skrothandelsförordningen borde
avvaktas innan någon säkrare bedömning kunde göras i fråga om återvinningsföretagens
framtida medverkan vid klädinsamlingar. Skrothandelsutredningen
föreslog i sitt betänkande att den av utredningen förordade nya
lagstiftningen rörande handeln med skrot och begagnade varor inte skulle
omfatta handel med lump, textilavfall, begagnade kläder och pälsverk
eftersom detta inte längre kunde räknas till stöldbegärlig egendom. Detta
ärende bereds f. n. i handelsdepartementet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen bör ytterligare

NU 1979/80:21

bereda frågan om fristående företags medverkan vid insamlingar och, om
undersökningsresultatet ger anledning till det, lägga fram förslag till
erforderliga åtgärder på området. Riksdagen bör göra en framställning till
regeringen av denna innebörd.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av propositionen 1978/79:111 bilaga
10 i ifrågavarande del (punkten 3.5) och motionen 1978/79:2457
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 11 december 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c). Hugo Bengtsson (s),
Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c).
Lilly Hansson (s), Tage Adolfsson (m), Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson
(s), Carl Tham (fp), Karl Björzén (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert
Andersson (s) och Birgitta Johansson (s).

GOTAB 64131 Stockholm 1474