NU 1979/80:18

Näringsutskottets betänkande
1979/80:18

med anledning av motion om den framtida råvarutillgången
Ärendet

I motionen 1978/79:544 av Mats Hellström m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär initiativ för att inom regeringskansliet
initiera forskning och göra inventeringar och åtgärdsprogram för försörjningen
med råvaror som är betydelsefulla för den svenska folkhushållningen i
enlighet med vad som i motionen angivits.

Motionen

Motionärerna erinrar om att sekretariatet för framtidsstudier år 1977
publicerade studien ”Resurserna, samhället och framtiden”. I denna studie
diskuteras bl. a. hur man skall öka Sveriges beredskap inför tänkbara
framtida råvarukriser.

Enligt motionärerna har regeringen inte tagit några initiativ för att bygga
upp en krisberedskap av det slag som diskuteras i den nämnda framtidsstudien.
De bedömer att det finns stor risk för akuta kriser i vad gäller tillgången
på strategiskt viktiga råvaror. Dessa kriser kan komma att uppstå t. ex.
genom drastiska prishöjningar eller genom otillräckligt uttag vid en given
teknik. Det är enligt motionärerna nödvändigt att regeringen ”genom
planmässig framförhållning” garderar sig mot denna typ av ekonomiska och
politiska kriser. Det gäller, anför motionärerna, att i möjligaste mån dels
söka garantera tillgång till de råvaror som är nödvändiga för produktionen i
vårt land, dels genom alternativa planer minska råvaruberoendet genom att
finna substitut och alternativa produktionsformer, dels söka sprida riskerna
genom att inte ensidigt göra sig beroende av import från vissa begränsade
råvarukällor.

Det understryks i motionen att den år 1978 tillkallade naturresurs- och
miljökommittén (Jo 1978:01) enligt sina direktiv har att diskutera råvarusituationen
från miljömässiga utgångspunkter. Därutöver måste emellertid
göras en genomgång inom regeringskansliet av vilka råvaror som är känsliga i
de avseenden som motionärerna har berört. Som instrument för en sådan
analys pekar motionärerna på en typ av s. k. råvarukedjor som har använts
av framtidsstudiesekretariatet. Därefter bör studeras hur Sveriges importberoende
för dessa råvaror fördelar sig mellan olika länder. Möjligheterna
att sprida importen av vissa känsliga råvaror bör prövas, t. ex. genom att
råvaruavtal ingås med olika länder. Osäkerheten inför framtiden bör
minskas genom att alternativa planer för näringslivet upprättas utifrån olika

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami Nr 18

NU 1979/80:18

antaganden om tillgång och priser på råvaror. Vidare bör man pröva förslag
om ökad prospektering för att få fram reservfyndigheter av vissa mineral,
varvid dessa fyndigheter endast skall utnyttjas vid kraftigt stigande priser
eller vid en fysisk brist. Planeringen bör inriktas på att få till stånd dels en
utvidgad råvarubas, dels möjligheter att spara och ersätta tänkbara
bristråvaror. I sistnämnda syfte bör en metodiskt genomförd forskning kring
ersättningsråvaror komma till stånd.

Enligt motionärerna har denna typ av planering, liksom ökad forskning
och försök med återvinning, ett längre gående syfte än den typ av
beredskapslagring sorn f. n. tillämpas för en rad råvaror. Detta syfte är att
kunna möta ekonomisk-politiska kriser snarare än akuta, fysiska bristsituationer
med militär bakgrund, anför motionärerna.

Uppgifter i anslutning till motionen

Begreppsfrågor

I den allmänna debatten om råvaru- och naturresursfrågor används ofta en
rad begrepp utan att någon närmare definition har ansetts behövlig, t. ex.
”råvarupolitik” och ”naturresurspolitik”. Ett annat exempel kan hämtas
från direktiven för naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01), som har
att utarbeta riktlinjer för en ”samlad svensk naturresurs- och miljöpolitik”.

Sekretariatet för framtidsstudier diskuterade i sin år 1977 utgivna studie
”Resurserna, samhället och framtiden” innebörden av olika begrepp som
förekommer i resursdebatten (s. 24-61).

Vissa myndigheter

Inom industridepartementets verksamhetsområde finns en rad myndigheter
som arbetar med naturresurs- och råvarufrågor. Statens industriverk har
det centrala ansvaret för bl. a. mineralpolitiska frågor. Sveriges geologiska
undersökning utför karterings-, dokumentations- och prospekteringsarbete.
Huvuddelen av prospekteringen utförs på uppdrag, varvid nämnden för
statens gruvegendom är den största uppdragsgivaren. I början av år 1979
inrättades delegationen för samordning av havsresursverksamheten, i vars
uppgifter ingår att verka för en långsiktig hushållning med Sveriges
naturresurser till lands och till havs.

Sekretariatet för framtidsstudier

Studien ”Resurserna, samhället och framtiden", som publicerades av
sekretariatet för framtidsstudier år 1977, utgör slutrapport från sekretariatets
arbete åren 1975-1977 med projektet ”Resurser och råvaror”. Slutrapporten

NU 1979/80:18

bygger på ett tiotal olika delrapporter.

1 detta sammanhang bör också nämnas att sekretariatet år 1979 gav ut
studien ”Mineralmakt - de transnationella företagens kontroll över världens
icke-förnyelsebara råvaror”. Arbetet med denna studie påbörjades inom
ramen för resurs- och råvaruprojektet.

Slutrapporten innehåller bl. a. ett kapitel där mål och medel för en svensk
statlig råvarupolitik diskuteras (s. 186-228). Diskussionen förs med två
utgångspunkter, Sveriges egna intressen och ”internationell solidaritet”.
Författarna har pekat på ett antal konflikter mellan dessa mål. I en
sammanfattning av detta kapitel anförs bl. a. följande (s. 226-228).

Inga råvarupolitiska medel befrämjar ensidigt en svensk "intressepolitik".
Bilaterala råvaruavtal kan vara ett rent svenskt intresse, men kan också
förbättra möjligheten till långsiktig planering i det berörda u-landet. "Ökad
framförhållning" kan utnyttjas för egoistiska svenska intressen, men skulle
också kunna - t. ex. genom att underlätta omflyttning av produktion till
u-länderna - utgöra ett led i en internationell solidaritetspolitik.

Vilken effekt instrumenten får beror på de samhälleliga ramar inom vilka
de verkar. Detta gäller i lika hög grad de tänkbara sätten att överbrygga
motsättningarna mellan nationell intressepolitik och ”internationell solidaritet”.
Ett exempel härpå skulle kunna utgå från att råvaruproduktionen
minskas i Sverige och ”överlåts” åt länder som har billigare råvaror samtidigt
som den svenska produktionen inriktas på produkter längre upp i förädlingskedjan.
Sverige skulle då koncentrera sig på export av högteknologiska
produkter och kanske hela industrianläggningar samt export av tjänster,
t. ex. konsultuppdrag att bygga upp industrier. En sådan utveckling kan
betyda att u-länderna även i fortsättningen får en lika beroende ställning i
förhållande till i-länderna som för närvarande. Men det kan också få en sådan
form att u-ländernas strävan efter självständig utveckling gynnas. De
politiska ramarna för tekniköverföringen är alltså avgörande för hur denna
kommer att upplevas såväl i Sverige som i det eller de berörda uländerna.

I tidigare kapitel har vi sökt visa hur osäkerheten på råvaruområdet har ett
antal dimensioner - ekonomiska, ekologiska, teknologiska och politiska.
Aven om problemen alltså är mångfacetterade och inte egentligen lämpar sig
för korta sammanfattningar tror vi att vissa av våra slutsatser ändå kan
redovisas i komprimerad form.

Avgörande för om något är en naturresurs är såväl den materiella grunden
som den samhälleliga omgivningen. Bägge dessa aspekter måste tas med i en
redovisning av den framtida resurssituationen.

Jordens fysiska tillgångar är så stora att de gott och väl medger de uttag av
icke-energiråvaror som kan bli aktuella fram till år 2000. (För många råvaror
kan det årliga uttaget vid denna tidpunkt komma att vara dubbelt så stort som
i dag.)

Däremot kan man redan i dag skönja de teoretiska gränserna för ett
hållbart uttag av förnyelsebara råvaror, särskilt fisk och skog. Ökningen i
uttaget av de förnyelsebara resurserna kan därför inte pågå särskilt långt in
på nästa sekel. Den avgörande begränsningen för det fåtal metaller och andra
ämnen som på riktigt lång sikt kan utgöra basen för civilisationen (t. ex. järn.
aluminium, magnesium, kisei) är snarare tillgången på energi för bearbetning
än tillgången på själva mineralen. Däremot är det sannolikt att vissa

1* Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 18

NU 1979/80:18

metaller någon gång in på nästa sekel kommer att ta slut i den bemärkelsen
att de blir så dyra att gruvproduktionen av dem drastiskt kommer att
sjunka.

Fram till år 2000 bör således inte de fysiska gränserna för resurserna vara
ett primärt problem. I stället är det problemet med fördelning av makt och
inkomst som kommer att vara utslagsgivande för människors levnadsstandard.

Denna uppfattning förstärks av vetskapen att de sociala och institutionella
ramarna redan i dag gör att människor svälter trots att den globala
produktionsförmågan rent fysiskt mer än väl skulle kunna försörja dagens
befolkning på åtminstone god basbehovsnivå.

Svårigheterna att uttala sig ökar med tidsperspektivets längd. Om inte
långtgående förändringar i fördelningen genomförs står det dock klart att
man i detta längre tidsperspektiv utsätter sig för kraftigt ökade risker i
samband med den nödvändiga råvaruutvinningen. Här avses såväl ekologiska
risker som risker för fysiska och psykiska påfrestningar. Hit hör också
risken för en begränsning av möjligheterna att forma samhället på ett
demokratiskt sätt.

Att de allvarligare effekterna av denna möjliga utveckling i vår presentation
förlagts bortom år 2000 innebär inte att hänsyn inte skall tas till dessa
förrän då. Omställningstiden för samhället är i många fall så lång att en
förändring måste påbörjas redan i ”närframtiden”.

Hur morgondagens resurssituation utvecklar sig beror på hur de enskilda
människorna, organisationerna (bl. a. folkrörelser och företag) och staterna
kommer att handla. Vi hoppas att vi i någon mån givit en bakgrund för en
diskussion om framtida handlingsalternativ.

Del ekonomiska försvarets planering för fredskriser

1 1977 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74. FöU 1976/77:13, rskr
1976/77:311) ingår även viss beredskap för s. k. fredskriser.

1978års försvarskommitté (Fö 1978:02) har i betänkandet (SOU 1979:42)
Vår säkerhetspolitik definierat (s. 108) fredskris som ett läge, då normal
fredsstandard inte kan upprätthållas i produktion, sysselsättning, export och
konsumtion på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga
varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld. Dessa kriser kan,
framhåller kommittén, orsakas av relativt lokalt bundna krig eller konflikter
som berör råvaruproducerande länder eller viktiga transportleder men också
av vissa råvaruproducerande länders medvetna begränsning av utbudet av
varor för att t. ex. utöva politiska eller ekonomiska påtryckningar. Till
fredskriser hänförs inte sådana knapphetssituationer, konkurrenssituationer
och handelsstrukturomvandlingar som är ständigt återkommande i det
internationella handelsutbytet, åtminstone så länge dessa fenomen inte
drabbar oss så allvarligt att näringslivets omställning till ändrade förhållanden
klart äventyras. Fredskriser bör också skiljas från situationer där kriser
och konflikter föranleder medvetna åtgärder, selektivt riktade mot Sverige
med syfte att uppnå politiska fördelar gentemot oss.

Försvarskommittén anser att planeringen för fredskriser bör syfta till att så

NU 1979/80:18

långt möjligt upprätthålla produktion, export och sysselsättning i normal
omfattning samt att undvika störningar i viktiga samhällsfunktioner. En
viktig åtgärd för att förebygga fredskriser är att främja ett närmare samarbete
mellan i-länder och u-länder. Parallellt härmed måste åtgärder vidtas på
nationell nivå eller i samarbete mellan konsumentländer för att begränsa
konsekvenserna av framtida störningar. Sådana åtgärder är, anför kommittén,

- att bygga upp lager och förbereda krisåtgärder (konsumtionsbegränsningar,
ersättningsproduktion),

- att samarbeta konsumentländer emellan för att fördela de samlade
tillgångarna inom dessa,

- att minska importberoendet genom satsning på alternativa råvaror och
energikällor och

- att sprida importen på fler leverantörsländer.

Enligt försvarskommittén (s. 124) bedöms framtida fredskriser kunna bli
mera omfattande och långvariga än som tidigare har antagits. En utbyggnad
av fredskrisförberedelserna anses därför motiverad.

Det ekonomiska försvarets utveckling efter år 1982 förbereds bl. a. genom
s. k. perspektivstudier. En första studie har utarbetats av överstyrelsen för
ekonomiskt försvar och överlämnades våren 1979 till regeringen (Ekonomiskt
försvar efter 1982, Perspektivstudie del 1,1979-02-27). Studien syftade
till att ge regeringen underlag för bestämning av vilka olika utformningar av
det ekonomiska försvaret som borde studeras i det fortsatta arbetet. Bl. a.
föreslogs (s. XII) att bedömningar avseende risken för fredskriser skulle
genomföras för de olika program som ingår i det ekonomiska försvaret.
Studien innehåller också resonemang om ett ”aktivt" ekonomiskt försvar
som i vissa avseenden skulle påverka det fredstida samhällets funktionssätt
(s. 93). En typ av sådant aktivt ekonomiskt försvar utgör, anförs det i studien
(s. 96), det redan existerande stödet till tekoföretag.

Regeringen har den 28 juni 1979 beslutat om anvisningar för perspektivstudier
fas 2 avseende det ekonomiska försvarets utveckling efter år 1982.
Bl. a. föreskrivs att riskerna för störningar i importen av försörjningsviktiga
varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld (fredskriser) skall
särskilt studeras. Förslag till eventuella beredskapsåtgärder skall presenteras.
Inom något eller några områden bör exempel anges på vilken typ av
beslut och åtgärder som skulle krävas för att i större eller mindre utsträckning
förverkliga det som i perspektivstudie del 1 kallas "aktivt ekonomiskt
försvar" samt vilka samhällsekonomiska konsekvenser sådana beslut skulle
kunna få.

NU 1979/80:18

Vissa utredningar

Under senare år har flera statliga utredningar tagit fram material för att
belysa de problem som hänger samman med råvaru- och naturresursfrågorna.
Detta arbete, som fortfarande pågår, spänner över flera olika departements
intresseområden.

Inom industridepartementets verksamhetsområde arbetar
sedan år 1974 mineralpolitiska utredningen (I 1974:02; ordförande: landshövding
Karl Frithiofson). Dess uppgift är att utreda den långsiktiga
försörjningen med mineralresurser. 1 en första etapp har arbetet inriktats på
att redovisa prognoser över Sveriges förbrukning och försörjning med
mineraliska råvaror. Arbetet härmed är numera avslutat, sedan utredningen
har färdigställt delbetänkandena (SOU 1977:75) Industrimineral och (SOU
1979:40) Malmer och metaller.

I delbetänkandet om malmer och metaller, vilket överlämnades i oktober
1979, har utredningen angett sina allmänna utgångspunkter för det fortsatta
arbetet (s. 273 f.). Resultatet av detta avses föreligga i början av år 1980.

Utredningen har delat in sitt återstående arbete i åtta olika "block". Av
intresse i detta sammanhang är särskilt de tre block som kallas Mineraltillgångar
och prospektering. Sveriges försörjning med mineralråvaror och
Hushållning med mineralresurser. Följande beskrivning av innehållet i dessa
block lämnas i betänkandet (s. 276 f.):

Vad gäller mineraltillgångar och prospektering genomförs först en
utvärdering av den prospektering som hittills bedrivits i Sverige. Med
utgångspunkt från denna utvärdering och på basis av de slutsatser som kan
dras av prognoserna i detta betänkande övervägs därefter vilka riktlinjer som
bör gälla för prospekteringens inriktning på olika mineral och områden.
Utvecklingsmöjligheterna för mineralsektorn som helhet påverkar självfallet
också prospekteringen. Vidare undersöks förutsättningarna för ett utökat
samarbete mellan de olika prospekteringsorganisationer som är verksamma i
vårt land, och praktiska samordningsfrågor tas upp till diskussion med dessa.
I detta sammanhang är relationerna mellan de prospekterande statliga
myndigheterna och företagen av särskild betydelse. Omfattningen av den
statligt finansierade prospekteringen och av det grundläggande geologiska
material i form av geologiska kartor m. m. som framställs genom statens
försorg behandlas också, liksom frågan om prospekteringsorganisationernas
information om sin verksamhet till samhällsplanerande instanser.

Sveriges försörjning med mineralråvaror diskuteras framför allt med
utgångspunkt från slutsatserna i detta betänkande och det tidigare betänkandet
om industrimineral. Sedan de mineralråvaror som är särskilt kritiska
från försörjningssynpunkt identifierats, kommer olika metoder att förbättra
försörjningstryggheten att analyseras. Förutom åtgärder på det handelspolitiska
området, kan olika former av incitament i syfte att få till stånd eller öka
inhemsk produktion av dessa "kritiska" råvaror komma i fråga. Önskemålet
om en tryggad försörjning kan dessutom komma att påverka innehållet i
förslagen på andra områden, t. ex. beträffande prospektering. Arbetet med
försörjningsfrågorna bedrivs till en del i samarbete med berörda myndigheter,
främst överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

NU 1979/80:18

Inom det femte blocket, hushållning med mineralresurser, diskuteras
utnyttjandet av dels de tillgångar som ännu finns kvar i marken, dels de
råvaruresurser som finns i form av färdiga varor och skrot. Vårt arbete
beträffande exploateringen av malmtillgångarna syftar främst till att få fram
medel som gör det möjligt att bedriva en uthållig gruvbrytning på de platser
där den förekommer. Härigenom skulle man kunna undvika de krislägen
med hänsyn till sysselsättningen som följer av att gruvor på grund av
otillräckliga malmreserver måste läggas ned. Vad gäller materialtillgångar
som redan hämtats upp ur jorden syftar vi till att skapa förutsättningar för en
mer rationell hushållning med materialen som gör det möjligt att undvika de
miljömässiga nackdelarna av råvaruanvändningen. Insatser i form av
forskning och utveckling kan ha stor betydelse för att åstadkomma sådana
förutsättningar.

På uppdrag av regeringen har stålens industriverk utrett vissa frågor
rörande kalksten (Kalksten och dolomit i den fysiska riksplaneringen, SIND
PM 1977:9), brytning av diabets (Diabasutredningen, SIND PM 1977:14) och
utvinning av alunskiffer (Alunskiffer, SIND PM 1978:2, 3). Resultatet av
dessa utredningar ingår i underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen
(se nedan s. 9). Industriverket genomför också en särskild utredning om
utvinning av sand och grus, särskilt från havsområden. Inom ramen för detta
utredningsarbete har hittills färdigställts delrapporten (SIND PM 1978:1)
Översikt av grustillgångarna och grusförsörjningssituationen i länen och de
största tätortsregionerna. Rapportering av hela utredningsuppdraget beräknas
ske kring årsskiftet 1979-1980.

En arbetsgrupp för råvarufrågor inom näringspolitiska rådet avlämnade år
1977 rapporten (Ds I 1977:8) Råvaror och råvarupolitik - underlag för
svenska bedömningar. Arbetsgruppens slutsatser (s. 241-244) bör enligt
rapporten närmast ses som en idékatalog.

Regeringarna i de nordiska länderna beslutade år 1975 att låta utreda den
nordiska råvaru- och naturresurssituationen och undersöka möjligheterna till
ett närmare samarbete för att dra största möjliga nytta av tillgängliga
resurser. År 1976 avgavs en första, beskrivande rapport (Nordisk råvare- og
resursutredning, Nordisk utredningsserie 1976:26).

En rapport med förslag beträffande nordiskt samarbete för olika
råvaruområden avlämnades i november 1977 (Nordisk råvare- og ressourceudredning
- en praecisering af nogle samarbejdsmuligheder, Nordisk
utredningsserie 1977:14). De områden för samarbete som diskuteras i
rapporten är jordbrukssektorn, legeringsmetaller, geologisk forskning,
råvaror för gödningsindustrin, försörjningen med pigment, bindmedel och
limämnen till pappersindustrin, projektexport och återvinning av avfall.
Förslagen inom områdena legeringsmetaller, geologisk forskning, gödningsindustrin
och pappersindustrin har på nordiska ministerrådets uppdrag
granskats av den nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och
energipolitik. Detta har lett till att ett förslag om samarbete för att definiera
malmförande formationer på Nordkalotten har prioriterats och planeras bli

NU 1979/80:18

igångsatt under år 1980. Vidare pågår en utredning om nordiskt samarbete
om projektexport vilken beräknas vara färdig före utgången av år 1979. Det
fortsatta arbetet med hithörande frågor samordnas av nordiska ministerrådets
sekretariat i Oslo.

Chefen för jordbruksdepartementet tillsatte i början av år 1978
naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01; ordförande: landshövding
Einar Gustafsson). Kommitténs uppgift är att dra upp allmänna riktlinjer för
en samlad svensk naturresurs- och miljöpolitik.

I direktiven (Dir 1978:7) sägs att det för den fortsatta samhällsutvecklingen
är ”nödvändigt att ett ekologiskt synsätt i högre grad än hittills tillämpas.
Därmed avses att mänskliga behov skall tillfredsställas på ett sådant sätt att
de fysiska och biologiska förutsättningarna för mänsklig verksamhet i
framtiden uppfylls. Detta synsätt måste prägla också resursanvändningen.
Den begränsade tillgången på många naturresurser, konflikter mellan
motstående intressen och de miljöeffekter som följer av en ökad resursförbrukning
nödvändiggör en bättre hushållning med naturresurserna.”

Av direktiven kan utläsas i huvudsak följande konkreta arbetsuppgifter för
kommittén. En inledande uppgift bör vara att studera vilka förändringar i
fråga om utnyttjandet av naturresurserna som en ekologisk grundsyn kräver.
Kommittén bör söka bedöma toleransgränserna i olika hänseenden för de
störningar som olika ekologiska system kan utsättas för utan att livskvaliteten
hotas för kommande generationer. Begreppet livskvalitet bör utvecklas och
konkretiseras. Kommittén bör pröva om de ur analyserna härledda
framtidsbilderna är önskvärda och realiserbara. I arbetet bör ingå att söka
beskriva på vilket sätt samhällsutvecklingen kan påverkas i önskad riktning
och i vilken takt detta kan ske. Kommittén bör också bedöma i vad mån ett
tillgodoseende av resurs- och miljöpolitiska mål kan komma i konflikt med
andra angelägna mål för samhället och enskilda människor. Likaså bör
kommittén söka analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av de
härledda framtidsbilderna.

Kommitténs arbete bör enligt direktiven ses som en inledning till en
planmässig utredningsverksamhet inom naturresurs- och miljöområdet.
Förslag om formerna för det fortsatta arbetet bör läggas fram av kommittén.
I detta sammanhang bör kommittén överväga bl. a. på vad sätt samordning
kan ske med existerande planeringsformer, t. ex. den ekonomiska långtidsplaneringen,
den regionalpolitiska planeringen, den regionala trafikplaneringen
och den fysiska riksplaneringen. Förslag om hur riktlinjerna skall
kunna omsättas i praktiska åtgärder bör också utarbetas.

Uppdraget bör enligt direktiven fullgöras före utgången av år 1981. I en
broschyr som kommittén har gett ut under år 1979 anges (s. 13) att arbetet
kommer att delas upp i fyra s. k. problemområden, nämligen eko-utveckling,
naturresurser, miljövård och medel. Studierna inom dessa problemområden
kommer i huvudsak att vara av övergripande karaktär. Inledningsvis

NU 1979/80:18

kommer kommitténs verksamhet att vara ”förhållandevis obunden”, och
”omfattande tankeutflykter” kommer att tillåtas.

Våren 1979 avslutade naturvårdskommittén (Jo 1970:28; ordförande:
riksdagsman Göran Karlsson) sitt arbete genom att lägga fram betänkandet
(SOU 1979:14,15) Naturvård och täktverksamhet. Kommittén föreslår bl. a.
att ett program för regionala inventeringar av tillgångarna på naturgrus och
möjligheterna till bergtäkt för att ta fram bergkrossmaterial som ersättning
för naturgrus skall genomföras. Vidare föreslås att täktföretagen skall vara
skyldiga att årligen lämna uppgifter om produktionen i täkterna. Remissbehandlingen
av betänkandet är avslutad, och ärendet bereds f. n. inom
regeringskansliet.

Råvaru- och naturresursfrågor aktualiseras också i stor utsträckning inom
bostadsdepartementets verksamhetsområde. I detta sammanhang
finns anledning att peka på följande.

Regeringen har i en proposition våren 1979 (prop. 1978/79:213) lämnat en
kortfattad redogörelse för det arbete som under den fysiska riksplaneringens
planeringsskede har bedrivits i län och kommuner för att fullfölja riksdagens
beslut år 1972 och år 1975 om riktlinjer för hushållning med mark och vatten.
Vidare redovisas översiktligt de utgångspunkter som regeringen har angett
för det fortsatta arbete som bör ske i län och kommuner inom ramen för den
fysiska riksplaneringen. Propositionen har behandlats av civilutskottet i
betänkandet CU 1979/80:6.

I rapporten (SOU 1979:54) Hushållning med mark och vatten 2 Del 1 har
bostadsdepartementets enhet för fysisk riksplanering nyligen redovisat
överväganden för det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering. Rapporten
behandlar främst de mera långsiktiga frågeställningar som kan behöva
uppmärksammas i den fysiska riksplaneringen. I rapportens förord (s. 3)
anges som exempel på sådana frågeställningar ”framtida energiförsörjning
och vattenhushållning samt havsområdenas behandling i planeringen”.
Rapporten innehåller bl. a. ett kapitel med olika förslag rörande utvinning av
mineralråvaror (s. 115-130).

Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas det förslag till ny
byggnadslagstiftning som i september 1979 har lagts fram i betänkandet
(SOU 1979:65, 66) Ny plan- och bygglag.

Utskottet

Riksdagen bör, föreslås det i motionen 1978/79:544, begära att regeringen
tar initiativ ”för att inom regeringskansliet initiera forskning och göra
inventeringar och åtgärdsprogram för försörjningen med råvaror som är
betydelsefulla för den svenska folkhushållningen”. Motionärerna refererar

NU 1979/80:18

till den av sekretariatet för framtidsstudier år 1977 publicerade studien
”Resurserna, samhället och framtiden”. De efterlyser åtgärder av regeringen
för att bygga upp en krisberedskap av det slag som diskuteras i denna
studie.

Liksom motionärerna vill utskottet understryka vikten av att hithörande
frågor bevakas inom regeringskansliet och förvaltningen. Vårt lands fortsatta
möjligheter att fungera som utvecklad industrination och välfärdsstat är
intimt förbundna med naturresursproblematiken, såväl på nationell nivå som
i ett internationellt perspektiv. Samordning av åtgärderna på olika områden
är en viktig uppgift i regeringens planeringsarbete.

Utskottet har i det föregående redogjort för några väsentliga delar i det
arbete rörande råvarufrågor som bedrivs inom regeringskansliet och inom
olika statliga utredningar och myndigheter. Betydelsefullt beslutsunderlag
har tagits fram, inte minst under den tid som har gått sedan motionen
väcktes. Inom en nära framtid beräknas ytterligare material jämte förslag till
åtgärder komma att publiceras, bl. a. av mineralpolitiska utredningen
(I 1974:02). Den långsiktiga planeringen inom det ekonomiska försvaret har
i ökad utsträckning inriktats på kriser av den art som motionärerna syftar
på.

Mot här angiven bakgrund anser utskottet att motionärernas syfte - att
säkerställa en ökad insikt om olika samband på naturresurs- och råvaruområdet
och en beredskap inför framtida förändringar - i huvudsak är
tillgodosett. Det finns därför enligt utskottets mening inte anledning för
riksdagen att nu göra något uttalande av den innebörd som föreslås i
motionen 1978/79:544. Denna avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:544.

Stockholm den 6 december 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s). Johan Olsson (c). Hugo Bengtsson (s).
Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg(s), Margaretha af Ugglas (m). Birgitta
Hambraeus (c), Lilly Hansson (s). Bengt Sjönell (c). Lennart Pettersson (s).
Carl Tham (fp), Karl Björzén (m). Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s)
och Lennart Blom (m).

■

GOTAB 64079 Stockholm 1979