NU 1979/80:12

Näringsutskottets betänkande
1979/80:12

med anledning av motioner om ändring i marknadsföringslagen
m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas fem motioner med anknytning till marknadsföringslagen
(1975:1418). Motionsyrkandena avser
skärpt förbud mot s. k. kombinerade utbud,
informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen,
prisangivelser på varor,
innehållsangivelser på varor,

översyn av marknadsföringslagen med sikte på begränsning av vissa
marknadsföringsåtgärder.

Motionerna redovisas nedan.

Över de båda motioner som gäller kombinerade utbud resp. prisangivelser
har utskottet inhämtat yttrande från konsumentverket. Näringslivets delegation
för marknadsrätt har inkommit med en skrivelse avseende motionen
om kombinerade utbud.

Motionerna

Motionerna är följande:

1978/79:766 av Hans Pettersson i Helsingborg (s) och Bengt Silfverstrand
(s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lagändring
syftande till att förbjuda ”kombinerade utbud”,

1978/79:767 av Hans Pettersson i Helsingborg m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen hemställer att regeringen inför informationsplikt för dem som
erbjuder sina tjänster inom byggbranschen i likhet med den informationsplikt
som nu finns i hemförsäljningen,

1978/79:1077 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att ändra
marknadsföringslagens generalklausul till att begränsa åtgärder som förhindrar
eller försvårar ett självständigt konsumtionsval; samtidigt bör företagen
åläggas att informera uteslutande om en varas eller en tjänsts väsentliga
egenskaper,

1978/79:2004 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att bestämmelser om innehållsangivelser utarbetas i
enlighet med vad som anförts i motionen,

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami. Nr 12

NU 1979/80:12

1978/79:2010 av Grethe Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om initiativ till en sådan ändring av marknadsföringslagen
att man vid marknadsföring och reklam för vara alltid är skyldig
att ange varans pris, om detta inte möter avsevärda hinder.

Allmänt om marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (1975:1418) har enligt sin inledande bestämmelse
till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
En generalklausul i lagen gör det möjligt att meddela förbud mot
reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring företagen handling som strider
mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig. Vidare kan enligt lagen en
näringsidkare åläggas att lämna information som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt om de produkter som han marknadsför. Om en vara på
grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller
egendom kan försäljning av varan förbjudas. Detsamma gäller om varan är
uppenbart otjänlig försitt huvudsakliga ändamål. Ett förbud eller åläggande
enligt dessa nämnda bestämmelser skall i regel förenas med vite.

Lagen innehåller även bestämmelser om vissa straffbelagda förfaranden
vid marknadsföring. Bestämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels
s. k. rabattmärken, dels vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden.

För tillämpning av lagen svarar konsumentombudsmannen (KO) - vilken
befattning är förenad med 'jänsten som chef för konsumentverket - och
marknadsdomstolen. KO skall övervaka marknaden, ta upp förhandlingar
och träffa överenskommelser med företrädare för näringsidkarna och föra det
allmännas talan inför marknadsdomstolen. Domstolen avgör som slutinstans
ärenden om informationsåiäggande och förbud. I fall som inte är av större
vikt får KO utfärda informations- resp. förbudsföreläggande.

Nya utredningar

Regeringen har i augusti 1979 beslutat om till kalif nde av en kommitté för
översyn av vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m.
Denna kommitté (H 1979:04; ordförande: professor Solveig Wikström) skall
enligt sina direktiv (Dir 1979:105) bl. a. granska systemet med riktlinjer.
Härmed avses de riktlinjer som konsumentverket enligt sin instruktion
(1976:429) kan utfärda för företagens marknadsföring och produktutformning.
Enligt direktiven kan kommittén också överväga behovet av ändringar
på andra särskilda punkter när det kommer upp frågor som gör detta
påkallat.

Samtidigt har också tillkallats en utredning om marknadsöversikter,

NU 1979/80:12

varuprovningar och andra produktundersökningar (H 1979:05). Kommittén
skall lägga fram förslag om hur arbetet inom dessa områden skall organiseras
och finansieras i framtiden så att konsumenterna får tillgång till aktuell
information inom angelägna varuområden (Dir 1979:129).

Skärpt förbud mot kombinerade utbud

Gällande bestämmelser

I marknadsföringslagen finns förbud mot s. k. kombinerade utbud. En
näringsidkare kan enligt 8 § dömas till böter eller fängelse om han till
konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder
konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller
mot särskilt lågt pris. En förutsättning för straffansvar är dock att varorna
uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten
att bedöma erbjudandets värde. Det sagda gäller även utbud av tjänst och
annan nyttighet.

Det är vidare (7 §) förbjudet för näringsidkare att erbjuda konsument att
mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara, tjänst
eller annan nyttighet, erhålla annat än pengar. Näringsidkaren kan dömas till
böter eller fängelse. Detta gäller dock inte om beviset ger rätt endast till
översyn, reparation eller liknande med avseende på det sålda.

Dessa straffbelagda förfaranden är också att betrakta som otillbörliga enligt
generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring.
Även kombinerade utbud som inte direkt faller under straffbestämmelserna
kan angripas med stöd av denna generalklausul.

Motionen 1978/79:766

Motionärerna menar att erfarenheterna sedan marknadsföringslagens
tillkomst visar att kombinerade utbud kan ta sig sådana former att
konsumenterna har stora svårigheter att bedöma värdet av dem. De erinrar
om att den konsumentpolitiska lagstiftningen är till för att hjälpa de svagaste
grupperna i samhället. Det måste därför enligt motionärerna vara ett
minimikrav att de lagar och regler som gäller är klara och lättillgängliga.
Motionärerna anser att enligt lagens anda varje vara skall åsättas sitt pris så att
konsumenterna får en reell möjlighet att bedöma och jämföra olika utbud.
Motionärerna vill helt förbjuda kombinerade utbud och föreslår följande
ändring i 8 § marknadsföringslagen:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8§

Näringsidkare som i annat fall än Näringsidkare som i annat fall än
som avses i 7 § till konsument bjuder som avses i 7 § till konsument bjuder

1* Riksdagen 1979/80. 17 sami Nr 12

NU 1979/80:12

Nuvarande lydelse

ut två eller flera varor för ett gemensamt
pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även
annan vara utan ersättning eller mot
särskilt lågt pris dömes, om varorna
uppenbart saknar naturligt samband
och förfarandet försvårar för konsumenten
att bedöma erbjudandets värde,
till böter eller fängelse i högst ett
år. Vad som sägs här om vara gäller
även tjänst och annan nyttighet.

Remissyttrande och skrivelse

Konsumentverket erinrar i sitt remissyttrande om att KO år 1974 i en
skrivelse till handelsdepartementet ifrågasatte ändring av bestämmelsen om
kombinationsutbud i 4§ lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring
(nuvarande 8 § marknadsföringslagen). KO ansåg att det med gällande
lagstiftning inte hade varit möjligt att i önskvärd utsträckning motverka
tilläggs- och kombinationserbjudanden som är förvirrande för konsumenterna.
KO förordade att uttrycket ”försvårar för konsumenten att bedöma
erbjudandets värde” inte längre skulle uppställas som ett särskilt rekvisit.
Vidare föreslogs att kravet på samband mellan varorna eller tjänsterna skulle
skärpas genom slopandet av ordet ”uppenbart”. Enligt KO borde kombinerade
utbud tillåtas bara om det mellan varorna eller tjänsterna finns ett
brukssamband som är funktionellt betingat på så sätt att de normalt behövs
samtidigt och det är praktiskt att köpa dem tillsammans.

1 propositionen 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m.
behandlades KO:s skrivelse(s. 118 fl). Handelsministern ansåg sig inte kunna
tillstyrka att de av KO föreslagna ändringarna genomfördes. Som skäl härför
angavs bl. a. att de straffsanktionerade specialbestämmelserna i lagen måste
ha ett klart angivet tillämpningsområde. I frågan om vilka tilläggs- och
kombinationserbjudanden som borde betraktas som otillbörliga i generalklausulens
mening anförde handelsministern att avgörande vid denna
bedömning borde, liksom dittills, vara om förfarandet försvårar för konsumenten
att bedöma erbjudandets värde. Så torde enligt handelsministern
normalt vara fallet om det mellan de utbjudna nyttigheterna inte finns ett
funktionellt betingat brukssamband av det slag som KO angett. Handelsministern
anförde slutligen att tillräcklig praxis inte kunde anses föreligga för att
man skulle kunna avgöra om otillbörlighetsbegreppet fått en snävare
innebörd än den som angetts i propositionen.

Konsumentverket vidhåller i sitt yttrande att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen
är olyckligt snävt utformad och att innebörden av bestämmelsen
inte framgår klart. Med hänvisning till en redogörelse för marknadsdomstolens
praxis anför verket att svårigheter finns att komma till rätta med

Föreslagen lydelse

ut två eller flera varor för ett gemensamt
pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även
annan vara utan ersättning eller mot
särskilt lågt pris dömes till böter eller
fängelse i högst ett år. Vad som sägs
här om vara gäller även tjänst och
annan nyttighet.

NU 1979/80:12

de kombinerade utbuden, något som sammanhänger med bestämmelsens
utformning.

I yttrandet påpekas också att det i Danmark, Finland och Norge finns
lagstiftning som syftar till att motverka användningen av kombinerade utbud
i strid mot konsumentintresset. Enligt konsumentverket präglas dessa
länders lagstiftning av en påtagligt restriktivare inställning än den svenska till
kombinerade utbud. Det framhålls i yttrandet att lagstiftningen på marknadsföringsområdet
till större delen är likartad i Norden men att bestämmelserna
om kombinerade utbud utgör ett undantag. Det kan enligt verket
ifrågasättas om marknadsföringsmetoder som är förbjudna i övriga nordiska
länder bör accepteras i Sverige.

Verket förordar att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen ses över i
syfte att skapa förutsättningar för en effektivare sanering av icke önskvärda
erbjudanden och därmed åstadkomma ett bättre konsumentskydd på
området. Det finns därvid enligt verket skäl att studera regleringen av
kombinerade utbud i de andra nordiska länderna.

Verket ställer sig tveksamt till motionärernas förslag om ett förbud mot alla
former av kombinerade utbud. Det framhålls att vissa kombinerade utbud
kan vara förmånliga från konsumentsynpunkt, t. ex. då två varor som erbjuds
tillsammans har uppenbart brukssamband och det är naturligt att köpa dem
tillsammans. Ett allmänt förbud mot marknadsföringsmetoden skulle enligt
yttrandet också kunna hindra en i och för sig önskvärd lansering och
utveckling av nya produkter.

Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) anför i sin skrivelse att ett
totalförbud mot kombinerade utbud är opåkallat och oförenligt med konsumentintresset.
NDM hävdar vidare att hittillsvarande erfarenheter visar att
den nuvarande lagstiftningen ger KO och marknadsdomstolen fullgoda
möjligheter att på ett effektivt sätt beivra oarter och övertramp. Härvid pekas
bl. a. på den historiska skillnaden mellan Sverige och t. ex. Danmark och
Norge såvitt avser det näringspolitiska klimatet, manifesterat i den svenska
näringsfrihetsförordningen av år 1864. Vidare hänvisas till de överväganden
som föregick bestämmelserna om kombinerade utbud i lagen (1970:412) om
otillbörlig marknadsföring och till att marknadsdomstolen i sina avgöranden
synes ha följt lagstiftarens intentioner att intresset av aktiv konkurrens och
intresset av skydd mot missbruk av konkurrensen skall vägas samman.

Enligt NDM kan mycket av den kritik som riktas mot kombinerade utbud
hänföras till presentationen av utbudet. Reklamen för och kring erbjudandet
har inte varit sådan att konsumenten fått en klar bild av faktorernas pris,
kvalitet och service. Detta kan emellertid enligt NDM beivras av marknadsdomstolen
och det bör därför vara en förutsättning för en meningsfylld
diskussion om kombinationsutbud att man skiljer mellan själva åtgärden och
det sätt på vilket åtgärden presenteras för konsumenterna.

NDM anför att det är ett starkt näringslivsintresse att säljfrämjande
åtgärder som är dokumenterat olämpliga från konsumentsynpunkt motarbe -

NU 1979/80:12

tas. Men det är också, menar NDM, ett näringslivsintresse att säljfrämjande
åtgärder som visas vara till fördel för konsumenterna kan användas som
konkurrensmedel.

NDM anser att rekvisitet ”försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets
värde” på ett korrekt sätt återspeglar lagstiftarens grundtanke med
att reglera användningen av kombinations- och tilläggserbjudanden och att
den valda lagstiftningstekniska lösningen har fungerat i praktiken. Ett
slopande av preciseringen ”uppenbart” skulle, enligt NDM, bara innebära att
bedömningsgränsen flyttas. NDM hävdar att erfarenheter från länder där
lagstiftningen om kombinerade utbud bygger på sambandsrekvisitet inte är
positiva. Rekvisitet leder, anför NDM, till en praxis präglad av formalism och
subtila, ofta verklighetsfrämmande, konstruktioner.

Tidigare behandling av frågan

I samband med behandlingen av propositionen 1975/76:34 med förslag till
marknadsföringslag, m. m. prövade näringsutskottet (NU 1975/76:14, s. 23
f.) ett motionsyrkande rörande tilläggs- och kombinationserbjudanden.
Motionärerna ville att den föreslagna bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen
skulle utformas på sätt som KO hade förordat i sin skrivelse av år 1974.
Utskottet avstyrkte bifall till yrkandet med hänvisning till det uttalande som
har angivits i det föregående (s. 4). Riksdagen följde utskottet.

Informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen

Gällande bestämmelser m. m.

Inledningsvis kan erinras om att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring
i 2 § marknadsföringslagen är tillämplig även på tjänster. Marknadsdomstolen
kan således bl. a. förbjuda en näringsidkare att fortsätta med
en reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärssed eller på
annat sätt är otillbörlig mot konsumenter. Bestämmelsen är även tillämplig
på muntliga framställningar.

13 § marknadsföringslagen föreskrivs att näringsidkare som underlåter att
vid marknadsföring av bl. a. tjänst lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt kan åläggas att lämna sådan information.

Förbud och åläggande enligt dessa bestämmelser kan också meddelas den
som är anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares
vägnar. Marknadsdomstolen kan meddela förbud eller åläggande, i regel
förenat med vite. Konsumentverket/KO kan även genom förhandlingar med
organisationer inom näringslivet eller berörda näringsidkare träffa överenskommelser
om marknadsföringsåtgärder i bl. a. dessa fall.

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor är tillämplig på
villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid

NU 1979/80:12

erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen
enskilt bruk. Lagen omfattar bl. a. avtalsvillkor - standardkontrakt

o. d. - som används vid försäljning och upplåtelse av fast egendom till
konsument.

Enligt bestämmelser i 7 § konsumentköplagen (1973:877) kan underlåtelse
att följa ett informationsåläggande enligt marknadsföringslagen medföra att
en vara anses behäftad med fel. Konsumentköplagen reglerar dock inte
frågan om ansvar för prisuppgifter i reklam. Konsumentköpsutredningen (Ju
1977:13) skall enligt sina direktiv bl. a. överväga om bestämmelserna i
nämnda paragraf är alltför snävt inriktade och behöver byggas ut.

I sammanhanget kan också nämnas att domstol enligt 36 § avtalslagen kan
jämka eller lämna utan avseende alla slag av avtalsvillkor om villkoret är
oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Enligt lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. har en konsument rätt att
i vissa fall frånträda ett avtal (ångerrätt). Detta gäller bl. a. när lös egendom
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk försäljs i köparens bostad. Lagen är
också tillämplig då en näringsidkare under motsvarande förutsättningar åtar
sig att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn
av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster (s. k. abonnemangsavtal).
Konsumenten skall erhålla en särskild blankett till avbeställningssedel.
Han kan frånträda köpet eller beställningen genom skriftligt meddelande
till säljaren inom en vecka från sammanträffandet. Om säljaren underlåter att
upplysa konsumenten om hans möjlighet att ångra sig och att överlämna
ångerblankett blir följden att avtalet saknar rättslig verkan.

Motionen 1978/79:767

I motionen redogörs inledningsvis för ett fall där några småhusbyggare
hade anlitat en murare som skulle sätta upp fasaderna till deras hus.
Överenskommelse hade träffats om att muraren skulle ta ut fast timpenning
för arbetet vilken skulle inkludera de sociala avgifterna. Muraren deklarerade
emellertid de erhållna beloppen som inkomst av tjänst. Detta fick till följd att
riksförsäkringsverket i efterhand krävde småhusbyggarna på sociala avgifter
för muraren.

Motionärerna anför att det ofta förekommer att den som erbjuder sig att
utföra en tjänst underlåter att informera konsumenten om att denne kan bli
att betrakta som arbetsgivare i och med att arbetet påbörjas. Denna bristande
information - främst från de icke seriösa ”företagarna” - är enligt motionärerna
orsaken till att så många konsumenter blir lurade. Motionärerna menar
att detta kan lösas genom åläggande om en informationsplikt liknande den
som gäller vid hemförsäljning.

NU 1979/80:12

Utredningsförslag

I juni 1979 överlämnade konsumenttjänstutredningen sitt betänkande (SOU
1979:36) Konsumenttjänstlag. I betänkandet läggs fram förslag om en
särskild konsumenttjänstlag som skulle bli tillämplig på avtal mellan
näringsidkare och konsument om tjänst som näringsidkaren i sin yrkesmässiga
verksamhet utför huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk. Med
tjänst avses i lagen dels arbete på lös sak, dels arbete på fast egendom eller i
övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten. I detta
sammanhang kan erinras om att småhusköpkommittén (Ju 1975:02) har i
uppdrag att från lagstiftningssynpunkt utreda behovet av konsumentskydd
vid köp och uppförande av småhus.

Lagförslaget innehåller också bestämmelser om näringsidkares ansvar för
uppgifter som han har lämnat vid marknadsföringen eller vid avtalets
ingående. Näringsidkaren svarar för uppgiften gentemot konsumenten om
uppgiften om tjänsten eller annat förhållande av betydelse för beställning av
tjänsten kan antas ha inverkat på avtalet. I vissa fall ställs näringsidkaren
enligt förslaget också till ansvar om han underlåter att lämna relevant
information. Har näringsidkaren underlåtit att lämna upplysning om sådant
förhållande rörande tjänsten som han måste ha känt till och som han borde ha
upplyst konsumenten om på grund av att det är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt eller i övrigt av vikt, svarar han för underlåtelsen om
den kan antas ha inverkat på avtalet. Som exempel på relevanta uppgifter i
detta sammanhang nämner utredningen bl. a. priset för tjänsten. Det kan
tilläggas att bestämmelsen om underlåtelse att lämna information enligt
utredningens mening utgör ett viktigt civilrättsligt komplement till den i 3 §
marknadsföringslagen stadgade skyldigheten att vid marknadsföring lämna
information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

Betänkandet remissbehandlas f. n.

Hemförsäljningskommittén lade fram sitt slutbetänkande (SOU 1979:76) Ny
hemförsäljningslag i mitten av november i år. Såvitt avser bl. a. tjänster
föreslår kommittén att en näringsidkare innan han besöker en konsument i
dennes bostad för att sälja något - en vara, tjänst eller annan nyttighet - skall
avisera sitt besök skriftligen eller per telefon. Besök får ske bara hos
konsumenter som har lämnat sitt samtycke. Avtal som ingås vid ett besök
som inte är aviserat och där samtycke inte har lämnats skall inte gälla mot
konsumenten. Enligt förslaget skall ett sådant besök också anses som
otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen. Någon utvidgning
av den nuvarande rätten att frånträda avtal om tjänst föreslås inte.
Denna rätt skall enligt kommitténs förslag alltjämt vara begränsad till
abonnemangsavtalen.

NU 1979/80:12

Prisangivelser på varor

Gällande bestämmelser

Enligt 3 § marknadsföringslagen kan en näringsidkare, som vid marknadsföring
av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna information,
som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, åläggas att lämna sådan
information. Åläggande kan innehålla att informationen skall lämnas genom
märkning på varan eller tillhandahållas i annan form på säljställe, lämnas i
annonser eller andra framställningar eller lämnas i viss form till konsument
som begär det.

Marknadsdomstolen kan vid vite ålägga näringsidkare att lämna viss
information. Vidare kan konsumentverket efter förhandlingar med berörda
företag eller organisationer utfärda riktlinjer för bl. a. information i företagens
marknadsföring.

Motionen 1978/79:2010

Motionärerna menar att det fortfarande finns luckor i den konsumentpolitiska
lagstiftningen som kan göra konsumentens fria val av varor illusoriskt.
De pekar på att det inom dagligvaruområdet nu ofta finns prismärkning med
jämförpriser men att prismärkningen mera sällan är tydlig vid marknadsföring
av t. ex. kostymer, skor och inredningsdetaljer. Det sistnämnda gäller
enligt motionärerna särskilt i påkostade reklambroschyrer och vid skyltning i
bl. a. boutiquer. För att det skall bli möjligt för konsumenterna att göra ett fritt
och obehindrat val av varor med hänsyn till pris och kvalitet föreslår
motionärerna att marknadsföringslagen ändras så att näringsidkare alltid
skall vara skyldig att ange priset på varan om det inte möter avsevärda
hinder.

Remissyttrandet

Konsumentverket anför i sitt yttrande över motionen att de undersökningar
som verket har utfört och ett för varje år ökande antal anmälningar
rörande bristande eller ofullständig prisinformation visar att prisinformationen
måste förbättras. Under de senaste åren har verket satsat betydande
resurser på att tillgodose konsumenternas behov av och önskemål om bättre
prisinformation. Som exempel nämner verket en riksomfattande kampanj
om jämförpriser, riktlinjer för information till konsument vid tillfälliga
prisaktiviteter för dagligvaror och regler för den framtida prisinformationen
och för information på kassakvitton vid införandet av datoriserade utgångskassor
i dagligvaruhandeln.

Enligt yttrandet förhandlar verket f. n. med näringslivet om allmänna
riktlinjer för prisinformation. Dessa riktlinjer syftar till att man vid marknadsföring
av alla varor skall lämna fullständig och rättvisande prisinforma -

NU 1979/80:12

tion i anslutning till varan och i skyltfönster, annonser, kataloger och
liknande. Riktlinjearbetet bedrivs i två arbetsgrupper i vilka olika branscher är
representerade. Verket anger att näringslivet har ifrågasatt om riktlinjer
behövs på detta område. Näringslivets inställning gör det enligt verket svårt
att nu förutsäga utgången av det pågående riktlinjearbetet. Verkets mål är
emellertid att förhandlingarna skall kunna avslutas under våren 1980.

Verket anser att erfarenheter och resultat av det nämnda arbetet bör
avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Om arbetet inte leder till önskvärt
resultat avser verket att hos statsmakterna aktualisera frågan om särskild
lagstiftning på området.

Innehållsangivelser på varor

Gällande bestämmelser

Såsom framhållits i det föregående (s. 9) innehåller marknadsföringslagen
(3 §) bestämmelser om att en näringsidkare vid marknadsföring av en vara
kan åläggas att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
I sammanhanget kan också erinras om generalklausulen i 2 §
om otillbörlig marknadsföring och förbudet i 4 § mot försäljning av varor som
på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller
egendom eller är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Näringsidkare
som uppsåtligen använder vilseledande framställning vid marknadsföring
kan fällas till ansvar enligt 6 § marknadsföringslagen.

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor innehåller bestämmelser
om kontroll av varor som med hänsyn till sina kemiska eller fysikaliskkemiska
egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor
eller i miljön. Lagen innehåller dels grundläggande bestämmelser om
tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga
varor, dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att ingripa mot sådana varor. Frågor om hälso- och miljöfarliga
varor prövas av produktkontrollnämnden. För den centrala tillsynen svarar
statens naturvårdsverk och arbetarskyddsstyrelsen.

Livsmedelslagen (1971:511) och med stöd av denna utfärdade föreskrifter
innehåller bestämmelser om bl. a. livsmedels beskaffenhet, hantering,
märkning och saluhållande. Statens livsmedelsverk är central myndighet för
livsmedelsfrågor.

Motionen 1978/79:2004

Motionärerna framhåller att det saknas innehållsangivelser på en rad varor
som dagligen används av konsumenter. Detta gäller enligt motionärerna
t. ex. kosmetiska och hygieniska artiklar samt rengöringsmedel av olika slag.
För att man skall kunna avgöra om det i varan finns substanser som man
t. ex. på grund av allergi vill undvika att komma i beröring med och för att

NU 1979/80:12

man skall kunna göra relevanta prisjämförelser är det enligt motionärerna
nödvändigt att det finns noggranna innehållsangivelser på förpackningarna.
Motionärerna anser att alla varor som saluförs för allmänt bruk bör ha en
innehållsdeklaration av i princip samma slag som förekommer på livsmedelsförpackningarna.

Pågående arbete

Produktkontrollnämnden har påbörjat uppbyggnaden av ett centralt
produktregister med uppgifter om vilka kemiska produkter som finns i landet
och vilka ämnen de innehåller. Registret skall också ge information om
produkternas användningsområden och om vem som tillverkar, importerar
eller byter namn på dem. Avsikten är att registret skall ge underlag för fortsatt
planering och prioritering i produktkontrollen och att man bl. a. skall få fram
vilka produktgrupper som kan tänkas vara speciellt hälso- och miljöfarliga.

1 konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1980/81 framhålls
att övergången från det frivilliga, snävare VDN-systemet - det
varudeklarationssystem som inriktats på att ge konsumenterna saklig
information i standardiserad form om varors egenskaper - till det mer
omfattande och komplexa system som baserar sig på 3 § marknadsföringslagen
fordrar en viss omställningstid. Det gäller enligt verket att inom det nya
riktlinjesystemets ram inarbeta de värdefulla delarna av VDN-systemet och
komplettera med nya informationskrav. Begränsade resurser medför att
verket får prioritera vissa informationsinsatser såsom information till bredare
konsumentgrupper genom företagens försorg, information till konsumentgrupper
med svagare resurser och förhandlingar och samverkan med
näringslivet om information.

Av anslagsframställningen framgår även att verket ägnar uppmärksamhet
åt produkter som kan innebära hälsorisker eller ekonomiska risker för
konsumenten. Verket anser att det är mycket angeläget att få möjlighet att
lämna nödvändig information till konsumenter om åtgärder för att begränsa
riskerna med skadliga ämnen inom bl. a. det kemisk-tekniska området.
Verket anför därvid bl. a. att det ofta är fråga om kemiska risker som
produktkontrollnämnden inte har ansett vara tillräckligt allvarliga för att
föranleda vådlighetsmärkning och att konsumentverket ofta har anledning
att göra en strängare bedömning av produkter när de hanteras av barn,
handikappade eller invandrare.

Tidigare behandling av frågan och ny utredning

Utskottet har i olika sammanhang behandlat frågan om vidgad varudeklaration
(jfr bl. a. NU 1978/79:5). Utskottet har också förutsatt att konsumentverket
fortsätter arbetet med att förbättra varudeklarationssystemet och att

NU 1979/80:12

regeringen fortlöpande foijer utvecklingen på området (NU 1975/76:14 s.
32).

Konsumentverket har i augusti 1979 fått regeringens uppdrag att pröva
utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Då det tidigare
VDN-systemet har visat sig inte till alla delar effektivt och f. n. håller på att
avvecklas bör konsumentverket göra ett samlat försök att utarbeta principer
för hur konsumentinformationen på säljstället effektivt kan utformas. En
utgångspunkt för arbetet skall vara att konsumenterna lätt måste förstå den
information som ges i olika sammanhang. Verket skall belysa vilka kriterier
som bör användas för urval av de egenskaper som bör ingå i informationen
och överväga hur dessa produktegenskaper bäst kan presenteras för konsumenterna.
Syftet är att konsumenterna enkelt skall kunna dels tillgodogöra
sig informationen avseende en särskild produkt, dels jämföra produkter inom
en produktgrupp.

Översyn av marknadsföringslagen

Gällande bestämmelser

Såsom har anförts inledningsvis har marknadsföringslagen till ändamål att
främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring.
Lagen skall också motverka otillbörlig marknadsföring. Marknadsdomstolen
kan vid vite förbjuda en marknadsföringsåtgärd som strider mot
god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter. Näringsidkare
kan också åläggas informationsplikt enligt vad som sagts i det
föregående.

Konsumentverket/KO har till uppgift att övervaka marknaden och beivra
överträdelser på marknadsföringsområdet. Vidare skall verket enligt sin
instruktion bl. a. söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare
att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Verket kan också
utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning.
Här kan också erinras om den forsknings-, utrednings- och informationsverksamhet
som bedrivs av bl. a. verket.

Motionen 1978/79:1077

I motionen anförs att en mängd förekommande marknadsföringsåtgärder
sannolikt ger upphov till allvarliga snedvridningar i konsumentbeteendet.
Motionärerna menar att konsumenternas preferenser inte blir välgrundade
och rationella eftersom värderingsfrågor tas upp i marknadsföringen. Det
finns enligt motionärerna anledning att genom lagstiftning söka få bort alla
marknadsföringsmetodersom försvårar konsumentens självständiga, välplanerade
och förnuftiga köpbeslut. Lagstiftningen om inskränkning av reklam
för alkohol och tobak kan enligt motionen vara vägledande vid den förordade
översynen av marknadsföringslagen.

NU 1979/80:12

Litteratur

I en i början av år 1979 utgiven debattbok, Konsten att förföra konsumenten-en
kritisk granskning av läroböcker i marknadsföring (Stockholm 1979),
ställer författaren, Ernst Jonsson, frågan om samhällsskadliga metoder
används i marknadsföringen. Han anför därvid följande:

Av de granskade skrifterna att döma tycks forskningen och utbildningen
kring företagets marknadsföring i hög grad vara inriktad på att utveckla
metoder, som undergräver konsumentens självständiga ställning. Redan
därigenom störs samhällsintresset. Motsvarande forsknings- och utbildningsresurser
kan nämligen alternativt användas i någon samhällsnyttig
verksamhet. Samhällsintresset störs ännu mer, om metoderna i fråga även
används i praktiken. En rad förhållanden tyder på att så är fallet:

O De granskade skrifterna består i huvudsak av läroböcker, som är vanligt
förekommande i universitets- eiler fortbildningskurser för blivande eller
redan verksamma marknadsförare. Böckernas syfte sägs dessutom vara att
förbättra företagens beslutsunderlag i marknadsföringsfrågor (Kotler,
1972, sid. xi, Engel m. fl., 1973, sid. vi, Nicosia, 1966, sid. viii, Nyström,
1972, sid. 8, 16, 29). Den granskade litteraturen består i övrigt av
populärvetenskapliga skrifter eller säljhandböcker avsedda för praktiker.
Det är då rimligt att vänta sig att de metoder, som lärs ut, också används i
praktiken;

O En mängd konsumentforskning har utförts på direkt uppdrag av marknadsförare,
annonsbyråer och massmedia (Nicosia, 1966, sid. 73-74, Engel
m. fl., 1973, sid. 9). Via särskilda forskningsinstitut (t. ex. Marknadstekniskt
Centrum i Sverige) söker näringslivet likaså stimulera praktiskt
inriktad forskning och utbildning i marknadsföring (Kelley, 1969, sid. 175).
Man strävar dessutom efter att sprida marknadstekniska forskningsresultat
till företag och förvaltningar;

O Av de samhällsskadliga åtgärder, som litteraturgranskningen påvisat, har
ca en tredjedel även uppmärksammats av den tidigare reklamkritiken (av
bland annat Packard och Galbraith). Denna kritik (se kapitel 2), vilken
genomgående utgått från företagens faktiska beteende, bekräftas följaktligen
entydigt av den gjorda litteraturgranskningen. Detta kan då också ses
som ett belägg för att motsvarande råd i litteraturen har genomslagskraft
på hur företagen i praktiken marknadsför sina produkter;

O I den granskade litteraturen finns det spridda uttalanden, som uttryckligen
fastslår att olika marknadsföringsmetoder används i praktiken;

O Enligt utförda innehållsanalyser av tidnings- och tidskriftsannonser i såväl
Sverige som USA kan dessa endast i obetydlig utsträckning tjäna som
underlag för rationella köpbeslut (se t. ex. Andrén m. fl. 1978).

Författaren diskuterar tänkbara åtgärder för att förebygga samhällsskadlig
marknadsföring eller dess verkningar. För att motverka effekter av samhällsskadlig
marknadsföring är det enligt författaren tänkbart att sätta in
konsumentupplysning och konsumentutbildning. Författaren menar emellertid
att det från samhällsekonomisk synpunkt är fördelaktigare att förhindra
den störande marknadsföringen som sådan och inte enbart dess verkningar.
För att få en heltäckande garanti mot samhällsskadlig marknadsföring kan

NU 1979/80:12 14

man enligt författaren utforma generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen
på följande sätt:

Marknadsföringsåtgärder, som inskränker eller försvårar ett självständigt
konsumtionsval, är otillåtna.

Samtidigt kan företagen åläggas att informera om väsentliga fysiska
varuegenskaper. Författaren ser nuvarande regler för marknadsföring av
tobaks- och alkoholvaror som ett typexempel på hur en saklig varuinformation
kan förverkligas.

Utskottet

De fem motioner som utskottet behandlar i detta betänkande innehåller
olika förslag till ändringar i eller kompletteringar av marknadsföringslagen
(1975:1418).

Skärpt förbud mot s. k. kombinerade utbud

1 motionen 1978/79:766 föreslås en ändring i 8 § marknadsföringslagen.
Denna bestämmelse reglerar kombinerade utbud och straffbelägger sådana
erbjudanden där varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet
försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Ett kombinerat
utbud kan också angripas med stöd av bestämmelsen i 2 § marknadsföringslagen
om otillbörlig marknadsföring. Motionärerna begär nu att 8 §
ändras så att kombinerade utbud helt förbjuds.

Konsumentverket anför i sitt remissyttrande över motionen att ett
totalförbud mot kombinationserbjudanden är mindre lämpligt eftersom det
kan finnas utbud av detta slag som är förmånliga för konsumenterna och ett
förbud skulle kunna hindra en i och för sig önskvärd lansering och utveckling
av nya produkter. Verket menar emellertid att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen
har fått en så snäv utformning att det har visat sig svårt att
med stöd av den på ett effektivt sätt komma till rätta med icke önskvärda
erbjudanden. Verket förordar att bestämmelsen ses över. Näringslivets
delegation för marknadsrätt hävdar i skrivelse till utskottet att den nuvarande
lagstiftningen ger fullgoda möjligheter att beivra oarter och övertramp på
området.

Frågan om utformningen av bestämmelsen om kombinerade utbud
övervägdes senast vid behandlingen av propositionen 1975/76:34 med förslag
till marknadsföringslag, m. m. I en motion hade begärts att den aktuella
bestämmelsen skulle skärpas. Näringsutskottet (NU 1975/76:14) ställde sig
bakom ett uttalande i propositionen av handelsministern enligt vilket
tillräcklig praxis inte förelåg för att man skulle kunna avgöra om otillbörlighetsbegreppet
hade fått en snävare innebörd än den som borde gälla. Någon
ändring i bestämmelsen vidtogs inte.

Utskottet delar konsumentverkets uppfattning att ett totalförbud mot

NU 1979/80:12

kombinerade utbud i enlighet med motionärernas yrkande inte är påkallat.
Därför kan utskottet inte tillstyrka begäran om förslag till lagändring med
sådant syfte.

Utvecklingen sedan frågan om den aktuella bestämmelsens utformning
senast behandlades har enligt utskottets mening inte på något avgörande sätt
visat att det finns skäl för riksdagen att ompröva sitt ställningstagande. Det
anförda innebär att utskottet f. n. inte heller är berett att förorda någon
översyn av bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionen 1978/79:766.

Informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen

I motionen 1978/79:767 begärs att det skall införas en informationsplikt för
dem som erbjuder tjänster inom byggnadsbranschen. Bakgrunden till
motionen är ett fall där småhusägare i efterhand fått betala sociala avgifter för
en murare som utfört vissa arbeten på deras hus trots att det avtalade priset
skulle inkludera de sociala avgifterna.

Bland bestämmelser som f. n. reglerar relationer mellan näringsidkare och
konsument vill utskottet här peka på 3 § marknadsföringslagen. Med
tillämpning av denna kan näringsidkare som underlåter att vid marknadsföring
av bl. a. tjänst lämna information som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt åläggas att lämna sådan information. En informationsplikt
liknande den som motionärerna syftar till föreslås av konsumenttjänstutredningen
i betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. Enligt förslaget
skall en näringsidkare ansvara för de uppgifter han lämnar i sin
marknadsföring och vid avtalets ingående. Ansvaret föreslås gälla såväl
uttalade uppgifter om tjänsten som underlåtenhet att lämna upplysningar. En
närmare redogörelse för konsumenttjänstutredningens förslag har lämnats i
det föregående. Det kan slutligen nämnas att hemförsäljningskommittén i
sitt slutbetänkande (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag har föreslagit en
aviseringsplikt vid säljbesök rörande bl. a. tjänster och som komplement
därtill en bestämmelse om att avtal som ingås vid besök som inte är aviserat
inte skall gälla mot konsumenten.

Enligt utskottets mening är den av motionärerna aktualiserade frågan
redan föremål för sådan uppmärksamhet att det inte finns skäl för riksdagen
att göra någon framställning til) regeringen i denna fråga. Utskottet avstyrker
således motionen 1978/79:767.

Prisangivelser på varor

I motionen 1978/79:2010 begärs en sådan ändring i marknadsföringslagen
att näringsidkare vid marknadsföring och reklam för en vara alltid skall ha
skyldighet att ange varans pris om det inte möter avsevärda hinder.

Av konsumentverkets remissyttrande över motionen framgår bl. a. att

NU 1979/80:12

verket f. n. förhandlar med näringslivet om allmänna riktlinjer för prisinformation.
Riktlinjearbetet syftar enligt yttrandet till att vid marknadsföring av
alla varor skall lämnas fullständig och rättvisande prisinformation. Förhandlingarna
beräknas vara avslutade under våren 1980.

Konsumentverket framför i yttrandet åsikten att resultatet av det nämnda
riktlinjearbetet bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Utskottet
instämmer häri och avstyrker sålunda motionen 1978/79:2010.

Innehällsangivelser på varor

1 motionen 1978/79:2004 hävdas att alla varor som säljs för allmänt bruk
bör ha en innehållsdeklaration av i princip samma slag som förekommer på
livsmedelsförpackningarna. Motionärerna begär att bestämmelser om innehållsangivelser
på varor utarbetas i enlighet härmed.

Utskottet har i tidigare sammanhang (NU 1975/76:14 s. 32) framhållit att
ett varudeklarationssystem som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov
är en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten.
Utskottet förutsatte då också att konsumentverkets arbete med att förbättra
varudeklarationssystemet fortsatte och att regeringen fortlöpande följde
utvecklingen på området. Konsumentverket har nyligen, enligt vad som har
redovisats i det föregående, fått i uppdrag av regeringen att försöka utarbeta
principer för hur konsumentinformationen på säljstället effektivt kan
utformas. Utgångspunkten för verkets arbete bör enligt uppdraget bl. a. vara
att konsumenterna lätt skall kunna förstå den information som ges i olika
sammanhang och att de skall kunna jämföra produkter inom en produktgrupp.

Konsumentverkets nämnda uppdrag borde enligt utskottets uppfattning
kunna leda till ett utbyggt varudeklarationssystem av ett slag som ligger i linje
med det förevarande motionsyrkandet. Utskottet vill också peka på att
konsumentverket enligt sin anslagsframställning redan nu prioriterar information
rörande skadliga ämnen inom bl. a. det kemisk-tekniska området.
Därutöver pågår inom produktkontrollnämnden ett arbete med att bygga upp
ett centralt produktregister med uppgifter om vilka kemiska produkter som
finns i landet och vilka ämnen de innehåller.

Konsumentverkets uppdrag är begränsat till överväganden om konsumentinformation
på säljstället. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om
att produkter ofta är föremål för hantering, förpackning m. m., i tidigare led,
sålunda innan de når konsumenterna. I den mån produkterna innehåller
skadliga ämnen är det väsentligt att man anlägger en helhetssyn på dessa
problem. Konsumentverket skall vid sina överväganden samarbeta med bl. a.
andra myndigheter, näringsliv och forskare. Utskottet förutsätter att de
samordningsbehov som kan aktualiseras blir uppmärksammade så att man så
långt möjligt kan förebygga risker för skador såväl hos konsumenter som hos
dem som hanterar produkter i tidigare led.

NU 1979/80:12

Mot bakgrund av dessa uttalanden avstyrker utskottet motionen 1978/
79:2004.

Översyn av marknadsföringslagen

I motionen 1978/79:1077 framförs önskemål om en översyn av marknadsföringslagen
med syfte dels att generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen
skall ändras så att åtgärder som förhindrar eller försvårar ett självständigt
konsumtionsval blir förbjudna, dels att näringsidkare skall åläggas att vid
information om varor och tjänster uteslutande redovisa väsentliga egenskaper.
Som exempel nämner motionärerna lagstiftningen om marknadsföring
av alkoholdrycker och tobaksvaror.

Utskottet vill erinra om att lagstiftningsarbetet på konsumentområdet i
huvudsak har ägt rum under den senaste tioårsperioden. Genom lagen
(1970:412) om otillbörlig marknadsföring gavs KO och marknadsdomstolen
befogenheter att ingripa mot överträdelser på marknadsföringsområdet.
Ytterligare överväganden har lett till en utökad lagstiftning, bl. a. den nya
marknadsföringslagen (1975:1418), som trädde i kraft den 1 juli 1976.
Lagstiftningen på konsumentområdet har i huvudsak karaktäriserats av att
man steg för steg, allt eftersom behoven har framträtt, sökt värna konsumenternas
ställning och successivt sökt vägleda konsumenterna mot rationella
val. Bl. a. konsumentverket/KO:s arbete och marknadsdomstolens
avgöranden har enligt utskottets uppfattning i hög grad bidragit till att
konsumenternas intressen tillvaratagits. Också annan lagstiftning har
genomförts eller föreslagits som beaktar konsumentförhållanden. Här kan
bl. a. nämnas lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,
konsumentköplagen (1973:877) och konsumentkreditlagen (1977:981) samt
förslagen om konsumentförsäkringslag, konsumenttjänstlag och ny hemförsäljningslag.
Dessutom har nyligen tillsatts utredningar som dels skall se över
vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m., dels skall
utreda marknadsöversikter, varuprovningar och andra produktundersökningar,
dels skall överväga utformningen av konsumentinformation på
säljstället.

En omfattande konsumentpolitisk verksamhet pågår genom bl. a. konsumentverkets
försorg. Flera utredningsförslag och pågående utredningar tar
sikte på ytterligare konsumentpolitiska insatser. Enligt utskottets uppfattning
finns tillfredsställande garanti för att ansvariga myndigheter beaktar
utvecklingen på marknadsföringsområdet och successivt föreslår åtgärder på
områden där behoven är framträdande. Det är därför enligt utskottets mening
nu inte påkallat att begära en sådan översyn som förespråkas i motionen
1978/79:1077. Utskottet avstyrker därför denna.

NU 1979/80:12

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skärpt förbud mot kombinerade utbud
att riksdagen avslår motionen 1978/79:766,

2. beträffande informationsplikt i fråga om tjänster inom byggnadsbranschen att

riksdagen avslår motionen 1978/79:767,

3. beträffande prisangivelser på varor

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2010,

4. beträffande innehällsangivelser på varor

att riksdagen avslår motionen 1978/79:2004,

5. beträffande översyn av marknadsföringslagen
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1077.

Stockholm den 27 november 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Hugo Bengtsson (s), Sven
Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Lilly
Hansson (s), Thage Peterson (s), Lennart Pettersson (s), Karl Björzén (m),
Rune Jonsson (s), Sivert Andersson (s), Per Westerberg (m), Ivar Franzén (c)
och Christer Eirefelt (fp).

Reservation

Skärpt förbud mot kombinerade utbud (mom. 1)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Sivert Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
”Utvecklingen sedan” och slutar med ”motionen 1978/79:766” bort ha
följande lydelse:

Med hänsyn till vad konsumentverket har anfort i sitt remissyttrande
finnér utskottet emellertid att bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen har
en utformning som är alltför snäv för att man på ett tillfredsställande sätt skall
kunna komma till rätta med kombinerade utbud av icke önskvärt slag. Enligt
utskottets mening bör bestämmelsen därför nu ses över och skärpas till sitt
innehåll. En lagändring bör därvid lämpligen ske på sätt KO förordade år
1974, nämligen att ordet ”uppenbart” i sambandsrekvisitet utgår liksom

NU 1979/80:12

också uttrycket ”förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets
värde” som särskilt rekvisit.

Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:766
gör ett uttalande av denna innebörd till regeringen.
dels att utskottet under 1 bort hemställa:

1. beträffande skärpt förbud mot kombinerade utbud

att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:766 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

■