FiU 1979/80:8

Finansutskottets betänkande
1979/80:8

med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden
såvitt avser riktlinjerna jämte motioner, m. m.

I detta betänkande behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden i vad
avser hemställan under 1 och 7,

dels de med anledning av propositionen 1978/79: 165 väckta motionerna
1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl. (m) i vad avser yrkandena 1, 3-6
och 9,

1978/79: 2528 av Lars Werner m. fl. (vpk) i vad avser yrkandet 4 och
1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m. fl. (s) i vad avser yrkandena 1 och 2,

dels propositionen 1978/79: 209 om ändring i bostadsbeskattningen i vad
avser hemställan under 2,

dels de med anledning av propositionen 1978/79:209 väckta motionerna
1978/79: 2697 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt nu är i fråga och
1979/80: 36 av Erik Wärnberg m. fl. (s) i vad avser yrkandet 1 såvitt nu är
i fråga,

dels de med anledning av propositionen 1978/79:170 med förslag till lag
om finansbolag, m. m., väckta motionerna

1978/79: 2487 av Anton Fågelsbo m. fl. (c) i vad avser yrkandet 1 och
1979/80: 26 av Kjell-Olof Feldt m. fl. (s) i vad avser yrkandet 2,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1978/79: 396 av Lars Werner m. fl. (vpk) om bostadspolitiken i vad avser
yrkandet 10 såvitt nu är i fråga,

1978/79:488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) om
bostadsförsörjningen i vad avser yrkandet 3,

1978/79:788 av Olof Palme m. fl. (s) om en solidarisk bostadspolitik i vad
avser yrkandena 20 a och 21,

1978/79:790 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) om ökad möjlighet till
belåning av äldre småhus,

1978/79: lill av Gösta Bohman m.fl. (m) om jordbrukets kapitalförsörjning,

1978/79:1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) om lantbrukets kapitalförsörjning
i vad avser yrkandena 1, 3 och 4,

1978/79: 1570 av Gösta Bohman m.fl. (m) om statliga bostadslån till
ålderdomshem,

1 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

1978/79: 2081 av Pär Granstedt (c) och Ivar Nordberg (s) om rätt till
bostadslån för vissa sjukvårdsutrymmen och

1978/79: 2099 av Per Stjernström (c) om viss ändring av reglerna för
bostadslån såvitt nu är i fråga.

Av dessa ärenden har överlämnats till finansutskottet

från näringsutskottet motionerna 2487 yrkandet 1 och 2528 yrkandet 4,

från civilutskottet - med eget yttrande -propositionen 209 hemställan under 2 och

motionerna 3% yrkandet 10 såvitt nu är i fråga, 488 yrkandet 3, 788
yrkandena 20 a och 21, 790, 1570, 2081, 2099 såvitt nu är i fråga, 2697 såvitt
nu är i fråga och 36 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga.

Utskottet har inhämtat yttrande över propositionen 165 jämte motioner
från

näringsutskottet i vad avser avsnittet Företagens finansiering och från
civilutskottet i vad avser avsnittet Bostadssektorns finansiering.

Yttrandena (NU 1979/80: 1 y och CU 1979/80:1 y) återfinns som bilaga 1
och 2 till detta betänkande.

Skrivelser i ärendet har inkommit från Svenska Bankföreningen, Sveriges
Villaägareförbund, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,
Finansieringsföretagens förening m. fl.

I propositionen 1978/79:165 har regeringen (ekonomidepartementet) —
efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo — såvitt nu är i fråga
föreslagit riksdagen att
dels godkänna de riktlinjer som har förordats i propositionen i fråga om
politiken på kapitalmarknadens område,
dels antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel.

Det i propositionen framlagda lagförslaget är av följande lydelse:

FiU 1979/80:8

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 9 och 17 §§ lagen (1974:922) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Riksbanken anger

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skuldersom skall avdragas från summan av tillgångarna enligt 3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Som likvida medel skall alltid
räknas skattkammarväxlar, obligationer
och andra förbindelser som
utfärdats av staten samt obligationer
som utfärdats av Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan eller
Sveriges allmänna hypoteksbank
eller av kreditaktiebolag och som
avser bostadskreditgivning.

Som likvida medel skall alltid
räknas dels skattkammarväxlar,
obligationer och andra förbindelser
som utfärdats av staten, dels obligationer
som utfärdats av Sveriges
allmänna hypoteksbank och dels
sådana obligationer som utfärdats
av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller kreditaktiebolag och
som avser kreditgivning för nyproduktion
av bostäder eller, i den
mån statligt bostadslån utgår, för
annat byggande.

17 §

Med emissionskontroll avses att
obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda
skuldebrev ej får utan tillstånd
av riksbanken utges av annan
än riksgäldskontoret och att andra
skuldebrev, som ej avser inlåning
på räkning från allmänheten, ej får
utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 17 §, den 1 juli 1979 och i övrigt den
1 januari 1980. I fråga om obligationer som har utfärdats före den 1 januari
1980 och obligationer som utfärdas i utbyte mot sådana obligationer gäller
9 § andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.

FiU 1979/80:8

FÖRETAGENS FINANSIERING

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79:165 i vad avser

hemställan under 1, vari föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer
som har förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens
område (såvitt angår företagens finansiering) och

hemställan under 7, vari - såvitt nu är i fråga - föreslås att riksdagen
antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring av 17 § lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel,

dels följande motioner

1978/79: lill av Gösta Bohman m.fl. (m) vari — med hänvisning till
avsnittet Vårt jordbruk i motionen 1978/79:1108 — hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande
den långsiktiga kapitalförsörjningen till lantbruket,

1978/79: 1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m)i vad avser yrkandena 1, 3
och 4, vari hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen anhålla om skyndsam utredning
och förslag till förbättrad långsiktig kapitalförsörjning till lantbruket,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lantbrukets lånebehov i förhållande till lånekö, i tid och pengar,
vid hypoteken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det särskilda lånebehov som föreligger med hänsyn till de
arealer som f. n. utbjuds till försäljning,

1978/79:2487 av Anton Fågelsbo m.fl. (c) i vad avser yrkandet I, vari
hemställs att riksdagen beslutar att grunden för ett ställningstagande till
regleringen av finansbolagens verksamhet skall vara att dessa, med tanke
på vikten av att trygga småföretagens kapitalförsörjning, icke bör göras till
föremål för kreditpolitiska medel,

1978/79:2527 av Gösta Bohman m.fl. (m) i vad avser yrkandet 9, vari
hemställs att riksdagen beslutar att godkänna de i motionen förordade
riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår företagens
finansiering),

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 1, vari
hemställs att riksdagen beslutar att med avslag på propositionens förslag
till riktlinjer i fråga om politiken på kapitalmarknadens område hemställa
att regeringen tillkallar en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad
som i motionen anförts analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn
till den nya situation som nu uppstått (såvitt angår företagens finansiering)
och

FiU 1979/80:8

1979/80:26 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 2, vari
hemställs att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om ett snabbt
förslag till en komplettering av lagen om kreditpolitiska medel så att den
även omfattar finansieringsbolag.

Propositionen

De i propositionen redovisade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens
område kan i avseende på företagens finansiering sammanfattas på
följande sätt.

Industrin måste förbättra sin produktivitet genom offensiva investeringar
och bygga ut sin produktionskapacitet. För att företagen skall vara
beredda att genomföra de nödvändiga investeringarna måste investeringarnas
avkastning stå i ett rimligt förhållande till den risk som investeringarna
medför och kostnaderna för lånekapital. Detta innebär att räntabiliteten
inom industrin måste förbättras. Samtidigt är det av stabiliserings- och
fördelningspolitiska skäl viktigt att undvika alltför höga vinstnivåer. En av
förutsättningarna för att en rimlig investeringstakt skall upnås är att räntabiliteten
på totalt kapital är högre än låneräntan.

Den starkt sjunkande soliditeten i svensk industri bidrar till att öka
fluktuationerna i nettovinsterna. Det är önskvärt att företagens soliditet
successivt ökar. Detta kan inte ske enbart med hjälp av företagens egna
vinstmedel utan förutsätter att företagen får ett ökat tillskott av riskvilligt
kapital utifrån.

En viss återhållsamhet med kreditgarantier och mjuka lån från olika
statliga institutioner bör iakttas. En frikostig garanti- och långivning kan
nämligen bidra till att man i många företag får en överexpansion och
uttunning av det egna kapitalet som vid en konjunkturnedgång kan resultera
i omfattande företagskriser. Ökat risktagande vid utlåning bör inte
främst ses som ett medel att möjliggöra investeringar i företag med alltför
svag soliditet. De statliga stödinsatserna bör i framtiden främst avse att
minska sådana risker, bl. a. teknologiska, som är svåra för företag att
kontrollera, medan företagen i större utsträckning än hittills bör hänvisas
till att själva bära den finansiella risk som är förknippad med allt företagande.

Utbudet av riskvilligt kapital kan öka genom att man minskar risken eller
på olika sätt förbättrar villkoren vid placering i aktier. Ur hushållens
synvinkel kan en institutionalisering av ägandet i form av aktiefonder och
investmentbolag ha intresse genom att den ger möjlighet till riskspridning
och till professionell förvaltning av sparkapitalet. När det gäller vissa
institutionella placerare skulle det kunna bli fråga om att liberalisera bestämmelser
i placeringsreglementen etc. som utgör restriktioner för dessa
placerares utbud av riskvilligt kapital.

FiU 1979/80:8

En central fråga är hur man kan få till stånd en ökad lönsamhet som
skulle medföra att företagens lönsamhet, deras möjlighet att dra till sig nytt
kapital och deras möjligheter att göra offensiva investeringar ökas. En
kraftigt höjd lönsamhet kan inte accepteras om följden blir en ensidig
förmögenhetsökning för företagens nuvarande ägare med därtill hörande
stark ägarkoncentration. Rätt utformade löntagar- eller medborgarfonder
kan vara en väg att minska konflikten mellan lönsamhets- och utjämningskraven.

Institutionernas ökade andel av aktiestocken innebär att dessa måste ta
på sig ett ökat ägaransvar. Det är emellertid angeläget att aktieägandet inte
koncentreras till ett litet antal stora institutioner. I stället bör man sträva
efter att få en mångfald institutioner av olika slag.

Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka är det nödvändigt att avkastningen
vid aktieplaceringar stiger. Det är angeläget att detta sker utan att
företagens kapitalkostnader därför höjs. Viktigt är emellertid att de förändringar
som vidtas står i samklang med en rimlig fördelningspolitik. Av det
skälet är någon större generell sänkning av bolagsskatten otänkbar. Däremot
är det möjligt att genom modifieringar av den s. k. Annell-lagen
minska beskattningen på nytillskjutet riskkapital utan att oönskade fördelningspolitiska
effekter uppkommer. Härigenom kan villkoren vid nyemission
förbättras utan att företagens kapitalkostnader stiger.

Hushållens avkastning efter skatt vid aktieplaceringar skulle också kunna
förbättras genom att inkomst- och realisationsvinstbeskattningen ändras.
De fördelningspolitiska konsekvenserna av omfattande förändringar i
dessa hänseenden är emellertid svåröverskådliga. I sammanhanget erinras
om det aktiesparande som sker inom ramen för det värdesäkra lönsparandet.

Utbudet av riskvilligt kapital kan också ökas genom åtgärder som ger de
institutionella placerarna större möjligheter till placering i aktier. Bl. a.
aktualiseras försäkringsbolagens placeringsmöjligheter.

I fråga om AP-fondens utbud av riskkapital avvisas förslaget att första,
andra och tredje delfonderna skulle få rätt att förvärva s.k. konvertibla
skuldebrev m. m. Däremot är det motiverat att inrätta en femte delfond i
syfte att öka AP-fondens utbud.

Kapitalmarknadsutredningen har ansett en minskning av de rörelsegenererade
krediterna (dvs. sådana som skulder till koncernföretag, pensions-,
skatte- och löneskulder och interimistiska skulder) vara befogad i
syfte att fördela krediterna på ett bättre sätt. Detta ökar emellertid företagens
finansiella risk. En avvägning måste därför ske mellan de effekter
som uppstår när det gäller effektivitet i kreditfördelningen resp. företagens
finansiella risksituation.

Om mellanhandsinstituten skall kunna fortsätta sin verksamhet i samma
omfattning som tidigare måste de i ökad utsträckning refinansiera sig på
marknaden utanför allmänna pensionsfonden.

FiU 1979/80:8

Angeläget är att kreditvillkoren såväl på obligationsmarknaden som i
kreditinstituten anpassas till den individuella låntagarens speciella behov.
Även från långivarnas synpunkt torde en utveckling mot mer varierade
lånevillkor på kapitalmarknaden vara av intresse. Den närmare utformningen
av villkoren bör ske efter hand i samråd mellan marknadsparterna
och riksbanken.

Några pågående utredningar berörs i detta avsnitt. I fråga om löntagareller
medborgarfonder erinras om utredningen (Fi 1975: 03) om löntagarna
och kapitaltillväxten. Beträffande de kooperativa företagens försörjning
med riskvilligt kapital hänvisas till att utredningen (I 1977: 28) om kooperationen
och dess roll i samhället nyligen enligt tilläggsdirektiv har fått till
uppgift att belysa skatteregler som är väsentliga i sammanhanget.

I fråga om jordbrukets kapitalförsörjning understryks vikten av att investeringsverksamheten
inom jordbruket inte hämmas av brist på lånekapital.
Kapitalmarknadens resurser är emellertid begränsade. En avvägning
måste därför alltid göras så att de begränsade resurserna fördelas på ett så
bra sätt som möjligt. När det gäller jordbrukets finansieringsbehov är det
uppenbart att vad som bör prioriteras är investeringar som innebär rationaliseringar.
Sveriges allmänna hypoteksbanks andel av de totala
obligationsemissionerna på kapitalmarknaden har ungefär fördubblats mellan
1970 och 1977.

I propositionen aviseras att frågan om jordbrukets kapitalförsörjning
skall utredas. Det anges som viktigt att därvid även försöka klarlägga
finansieringssystemets betydelse för prisstegringen på mark. byggnader
och investeringsvaror inom jordbrukssektorn.

Bland de institutionella förändringar som, mot bakgrund av dessa riktlinjer,
föreslås kan nämnas följande.

Nuvarande återlånerätt i AP-fonden bibehålls. Rätt medges därutöver
att återlåna avgifter för de senaste fem åren intill ett belopp av 500000 kr.
Återlåneräntan knyts till statsobligationsräntan i stället för till bankernas
inlåningsränta. Reglementet för allmänna pensionsfonden ändras så att det
klart framgår att fondstyrelserna i sin förvaltning skall ta hänsyn till vad
som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och att kreditmarknadens
funktionssätt skall beaktas.

Fjärde AP-fondens innehav av aktier begränsas i varje enskilt bolag till
10 procent av aktiestocken. Någon begränsning av fjärde AP-fondens
förvärv till att avse endast nyemitterade aktier och konvertibla skuldebrev
skall inte föreligga.

Försäkringsbolagens s.k. fria sektor vidgas från 10 till 20 procent, varigenom
bolagens möjligheter att förvärva bl. a. aktier ökar.

Bankerna får rätt att utge obligationer och s. k. bankcertifikat. De senare
undantas från emissionskontroll. Detta erfordrar ändring i lagen om kreditpolitiska
medel. Stämpelavgiften avskaffas vid emission av obligationer
liksom även fondstämpeln.

FiU 1979/80:8

Industri- och Företagskredit slås samman, varvid det totala aktiekapitalet
och garantikapitalet ökas. Även Lantbruksnäringamas primärkredit
och sekundärkredit slås samman.

Frågor som rör de institutionella förändringarna bereds av näringsutskottet.

Motionerna

I motionen 2527 (m) understryks - liksom i propositionen - nödvändigheten
av en förbättring av näringslivets lönsamhet och soliditet. En förbättring
av näringslivets lönsamhet är enligt motionärerna en absolut förutsättning
för den investeringsuppgång och ökade industriproduktion som
1978 års långtidsutredning redovisat i sina kalkyler. Det är en förutsättning
för ökad anställningstrygghet på arbetsmarknaden och för att nya arbetstillfällen
skall kunna skapas.

Den ekonomiska politiken och skattepolitiken måste medverka till att
underlätta denna lönsamhetsförbättring.

För att den önskade investeringsutvecklingen skall kunna realiseras
erfordras att företagen kan tillföras nytt, riskvilligt kapital. Detta förutsätter
att avkastningen på aktieplaceringar stiger. Enligt motionärernas uppfattning
bör i detta syfte dubbelbeskattningen av företagsvinster avskaffas.
Den svenska beskattningen bör anpassas till de regler i detta hänseende
som successivt har genomförts i EG-området.

Motionärerna delar uppfattningen i propositionen att återlånen från APfonden
skall bibehållas liksom att återlånerätten reformeras så att en
möjlighet att få återlåna för flera år inbetalda avgifter införs. Man har inga
invändningar mot att räntan på dessa lån knyts till statsobligationsräntan.

Motionärerna finnér pläderingen i propositionen för löntagarfonder direkt
märklig. I själva verket står ett system med löntagarfonder i direkt
motsättning till kravet på lönsamhet. De förslag till fonder som hittills
diskuterats innebär dels att ytterligare avgifter skall läggas på företagen för
att finansiera fonduppbyggnaden, dels att i realiteten beskattningen av
företagens vinster skärps genom att en del av vinsten skall avsättas till
dessa fonder.

I motionen kritiseras också förslaget om bildandet av en femte AP-fond.

I motionen 24 (s) understryks att den fjärde AP-fonden måste komma att
spela en betydande roll i en politik som syftar till att öka industrins
investeringar under kommande år. Alltsedan sin tillkomst har den spelat en
betydelsefull roll för att öka tillgången på riskvilligt kapital på den svenska
kapitalmarknaden. Motionärerna avvisar förslaget att en tioprocentsgräns
införs för den fjärde AP-fondens innehav av aktier i ett och samma bolag.
De noterar vad som anförs i propositionen rörande överväganden om en
femte AP-fond samt rörande eventuella kapitaltillskott till fjärde AP-fonden
senare.

FiU 1979/80:8

Med hänsyn till den fortsatt svaga utvecklingen av industriinvesteringarna
är det enligt motionärerna angeläget att den fjärde AP-fonden redan
nu tillförs ökade resurser. Det finns enligt motionärerna inte några skäl att
införa ytterligare begränsningar i fondens verksamhet. Förslaget om en
begränsning av fondens möjligheter till förvärv av aktier i samma bolag
med högst 10 procent innebär enligt motionärernas uppfattning en försvagning
av dess möjligheter att bidra till en effektiv lösning av ett väsentligt
finansieringsproblem för svensk industri. Vidare bör riksdagen uttala att
hittillsvarande begränsning av fondens verksamhet i fråga om dispositionen
av de under år 1978 tillförda medlen inte längre bör gälla.

En fråga av stort intresse är om fjärde AP-fonden skulle kunna engagera
sig i andra företag än de största och de börsnoterade. Regeringen bör enligt
motionärerna ge fondstyrelsen i uppdrag att studera denna fråga.

I fråga om jordbrukets kapitalförsörjning anförs i motionen lill (m) -med motivering i motionen 1108 - att kapitalförsörjningen för jordbruket
befinner sig i otakt med den av riksdagen fastställda jordbrukspolitiken,
främst i vad avser tillgången till långfristigt kapital. Det är angeläget att
utslitet realkapital kan ersättas och ny teknik därigenom utnyttjas. Kapitalinsatser
vid generationsväxlingar måste kunna tillgodoses. Det är vidare
principiellt viktigt och praktiskt ändamålsenligt att den mark som frigörs
till försäljning genom den nu pågående strukturomvandlingen inom skogsindustrin
kan försäljas till enskilt ägda lantbruk och skogsbruksenheter.

BOSTADSSEKTORNS FINANSIERING

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79: 165 i vad avser

hemställan under 1, vari föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer
som har förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens
område (såvitt angår bostadssektorns finansiering) och

hemställan under 7, vari - såvitt nu är i fråga - föreslås att riksdagen
antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring av 9 § lagen
(1974: 922) om kreditpolitiska medel,

dels propositionen 1978/79:209 i vad avser hemställan under 2, vari
föreslås att riksdagen godkänner vad som i propositionen förordats i fråga
om bostadslån till pantvärdelokaler,

dels de med anledning av propositionen 209 väckta motionerna

FiU 1979/80:8

1978/79:2697 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen avslår propositionen 1978/79: 209 och begär nytt förslag
i ärendet snarast möjligt och

1979/80:36 av Erik Wärnberg m. fl. (s) i vad avser yrkandet 1, vari såvitt
nu är i fråga hemställs att riksdagen avslår propositionen 1978/79: 209,

dels de med anledning av propositionen 165 väckta motionerna

1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl. (m) i vad avser yrkandena 3, 4 och
9, vari hemställs att riksdagen beslutar

3. att avslå vad som i propositionen föreslagits om borttagande av nu
gällande regler att 10 % av bostadsfinansieringsinstitutens upplåning får
avse icke prioriterad utlåning och ersättandet av detta system med två
obligationsserier,

4. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning med
uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta finansieringen
vid köp av äldre villafastigheter,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på
kapitalmarknadens område (såvitt angår bostadssektorns finansiering),

1978/79:2528 av Lars Wemer m.fl. (vpk) i vad avser yrkandet 4, vari
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag till
bostadsbank i enlighet med motionen och

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) i vad avser yrkandet 2, vari
såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av statlig
totalfinansiering samt om finansieringen av bostäder som byggs utan statliga
lån,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1978/79: 396 av Lars Werner m. fl. (vpk) i vad avser yrkandet 10 såvitt nu
är i fråga, vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att förslag snarast bör läggas fram till statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar genom enhetslån med lång
amorteringstid samt till låg och fast ränta från en statlig bostads- och
samhällsbyggnadsbank till allmännyttiga och sådana bostadsrättsföreningar
som nu kan få 99-procentig belåning,

1978/79: 488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) i vad
avser yrkandet 3, vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som i motionen anförts beträffande finansieringsformerna
för bostadsbyggandet m. m. i enlighet med vad som anges i motionen,

FiU 1979/80:8

1978/79:788 av Olof Palme m. fl. (s) i vad avser yrkandena 20 a och 21,
vari hemställs

20 a. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lån för
enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statlig totalfinansiering av bostäder och bostadskomplement,

1978/79: 790 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att sådana åtgärder vidtas att kreditinstitutens
möjligheter att bevilja lån i äldre småhus vidgas när förvärv av sådan
fastighet kombineras med omfattande energibesparande renovering,

1978/79:1570 av Gösta Bohman m.fl. (m) vari - med hänvisning till
motiveringen i avsnittet ”Socialpolitik” i motionen 1978/79:1108 - hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag, syftande till att samma
möjligheter till statliga bostadslån införs för ålderdomshem som för bostadshotell,
servicehus och liknande boendeformer, avsedda för pensionärer
och handikappade,

1978/79: 2081 av Pär Granstedt (c) och Ivar Nordberg (s) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring av bostadsfinansieringsförordningen
att sjukplatser, integrerade i äldrevårdsanläggningar för
vilka bostadslån utgår, jämställs med övriga komplementlokaler när det
gäller möjligheten till bostadslån och

1978/79: 2099 av Per Stjernström (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen begär hos regeringen att bostadslånereglerna förändras i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Propositionen

De reformer som under de senaste åren genomförts på det finansiella
området innebär för bostadssektorns del att de låntagare som är berättigade
till statliga lån i allt väsentligt är oberoende av kreditmarknadsläget.
Samtidigt har räntesubventionerna möjliggjort en utveckling mot en mer
marknadsanpassad räntestruktur på kreditmarknaden.

Det nuvarande finansieringssystemet har visat sig fungera relativt väl.
Den långfristiga finansieringen har inte på länge vållat problem. Genom de
tätare anpassningar av de statliga lånebestämmelserna till den faktiska
kostnadsutvecklingen som sker fr. o. m. 1978 har förekomsten av överkostnader
starkt reducerats. Att skapa några garantier på kreditmarknaden
för överkostnadsfinansiering — något som påyrkats i en reservation till
kapitalmarknadsutredningen - skulle strida mot centrala bostadspolitiska
och kreditmarknadspolitiska mål.

FiU 1979/80:8

Under 1978 fungerade byggnadskreditgivningen åter relativt väl. Det
finns anledning att räkna med en ytterligare förbättring i byggnadskreditgivningen
under kommande år.

Vid ett väl fungerande befintligt finansieringssystem bortfaller det tyngsta
argumentet för en övergång till en statlig totalfinansiering. De administrativa
vinsterna med en statlig totalfinansiering bör i en sådan situation
vägas mot kostnaderna för att införa ett sådant system. Vinsterna är inte
av en sådan omfattning att de motiverar en övergång till en statlig totalfinansiering.
Det nuvarande systemet bör bibehållas och efter hand jämkas i
den mån det blir nödvändigt.

Endast sådant byggande som är föremål för real planering bör få sin
finansiering säkerställd genom prioritet på kreditmarknaden. Av denna
anledning förordas en ordning enligt vilken bostadsinstituten ger ut olika
obligationsserier för upplåning. Endast de förstnämnda obligationerna bör
vara likviditetsgrundande.

De obligationer som avser oprioriterad upplåning bör vara föremål för
emissionskontroll. Avsikten med det nya systemet är emellertid inte att
motverka bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter till oprioriterade
ändamål.

Det är angeläget att alla segregationstendenser i boendet, både i fråga
om boendemiljö och boendeformer, motverkas. Även hushåll med begränsade
ekonomiska resurser bör ges möjlighet att köpa ett äldre småhus om
de så önskar. Det är emellertid inte en lämplig lösning att generellt öka
möjligheterna till förvärv av äldre småhus, vare sig genom att vidga utrymmet
för sådana lån i bostadsinstituten eller på något annat sätt. Däremot är
förslaget om behovsprövade lån värt att studera närmare. Det finns anledning
pröva frågan om behovsprövade lån även till förvärv av äldre småhus
i anslutning till bostadsrättsutredningens arbete.

På sätt som kapitalmarknadsutredningen föreslagit bör en viss förkortning
av amorteringstiden för bostadslån ske, varför det är önskvärt att
institutens lånevillkor förändras i denna riktning.

Motionerna

I motionen 2527 (m) erinras om att några remissinstanser har menat att
det föreslagna systemet med två typer av obligationer, den ena avseende
prioriterade placeringsobjekt och den andra avseende oprioriterade placeringsobjekt,
kan accepteras endast under förutsättning att de oprioriterade
obligationerna får emitteras utan emissionskontroll och med fri räntebildning.
Motionärerna påpekar att de förordar en sådan inriktning av kreditpolitiken
att kapitalmarknadsregleringarna successivt kan avskaffas. Så
länge emissionskontrollen består är det emellertid inte rimligt att just
bostadsobligationer undantas från denna. Frihet från ränte- och emissionskontroll
inom denna sektor skulle möjliggöra en sådan räntesättning att

FiU 1979/80:8

betydande belopp kan undandras marknaden för industriobligationer. Det
är inte på denna sektor en lättnad av emissionskontrollen bör påbörjas.
Mot den bakgrunden ställer sig motionärerna tveksamma till en avveckling
av det nuvarande systemet, som åtminstone ger vissa garantier i vad avser
finansieringen av oprioriterade låneobjekt. En reform bör anstå till dess
det finns bättre förutsättningar att tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll
och räntereglering.

Motionärerna delar åsikten att det är önskvärt att förvärv av äldre
fastigheter underlättas. En rimlig strävan bör vara att de finansiella spärrarna
vid förvärv av sådan fastighet inte bör vara påtagligt mycket mer
svårforcerade än vid köp av en villafastighet i nyproduktionen. Finansieringsfrågorna
i samband med förvärv av äldre fastigheter bör göras till
föremål för utredning. Enligt propositionen skulle det uppdras åt den
nyligen tillsatta bostadsrättsutredningen att också närmare studera möjligheten
att införa någon form av behovsprövade lån i samband med fastighetsförvärv
av detta slag. Motionärerna är utomordentligt tveksamma till
tanken på ett sådant system. Vidare är inte bostadsrättsutredningen rätt
forum för en utredning av dessa frågor. I stället bör en särskild utredning
tillsättas, anförs det i motionen.

I motionen 2528 (vpk) anförs att en låg och fast ränta är en förutsättning
för låga boendekostnader liksom ett system för belåning som innebär att
alla pengar kan erhållas på ett ställe i den takt som de behövs. Privata
banker och kreditinrättningar skall ha skyldighet att bidra med kapital till
bostadsbanken till låg fast ränta. De privata hyreshusen måste ställas vid
sidan av den statliga långivningen, och inga statliga lån skall medges för
ny- eller ombyggnad av enskilt ägda flerfamiljshus. Enskilt ägda småhus
bör få statliga lån endast om de skall bebos av låntagaren och om de byggs
där småhusbyggandet är den lämpligaste formen för bostadsförsörjningen.
Särskilda lågräntelån med högst tre procents ränta utan årlig höjning och
med 60 års amorteringstid skall ges till hyres- och flerfamiljshus hos de
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen, anför motionärerna.

I motionen 24 (s) understryks att det bostadsbyggnadsprogram som
fastställs också skall tillföras erforderliga krediter. De senaste årens erfarenheter
visar att samhället måste öka sitt engagemang i bostad sfinansieringsfrågorna.
Detta gäller såväl byggnadskreditiv som långfristig upplåning,
dvs. statlig totalfinansiering. Kreditförsörjningen under byggnadstiden
skall kunna tryggas genom förskott på de långfristiga lånen. Självfallet
måste dock dessa åtaganden ske inom ramen för den av samhället fastställda
kreditpolitiken. Vilka institutionella former detta samhällets ansvar
för kreditförsörjningen skall ges är i första hand en fråga om kapitalmarknadens
organisation.

I de nuvarande reglerna för bankernas långivning till bostadsbyggandet
görs ingen skillnad mellan den statligt belånade bostadsproduktionen och

FiU 1979/80:8

de privatfinansierade äganderättsbostäderna, påpekar motionärerna. De
bostadspolitiska förutsättningarna är emellertid kännetecknade av stora
skillnader. Den statsbelånade bostadsproduktionen rymmer ett betydande
element av kostnads- och kvalitetskontroll genom den prövning länsbostadsnämnderna
och kommunerna underkastar detta byggande. Här finns
t. ex. villkor om kommunalt inflytande över tomtmarken och villkor om att
upphandlingen av byggande skall äga rum med konkurrens. När det gäller
privatfinansierat byggande ställs i dag betydande belopp till förfogande
från den prioriterade kreditmarknaden utan någon som helst prövning i
ovannämnda hänseenden.

För att säkra finansieringen av det socialt nödvändiga bostadsbyggandet
bör prioriteringsreglerna ändras så att endast den del av bostadsproduktionen
som erhållit statlig belåning prioriteras på kreditmarknaden. De bostäder
som byggs utan statliga lån bör jämställas med annat icke prioriterat
byggande och därmed finansieras i mån av utrymme på den oreglerade
kapitalmarknaden, anför motionärerna.

DEN OFFENTLIGA SEKTORNS FINANSIERING

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79: 165 i vad avser hemställan under 1, vari
föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer som har förordats i propositionen
i fråga om politiken på kapitalmarknadens område (såvitt angår
den offentliga sektorns finansiering),

dels de med anledning av propositionen 165 väckta motionerna

1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl. (m) i vad avser yrkandena 5, 6 och
9, vari hemställs att riksdagen beslutar

5. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning om hur
skattesystemet påverkar sparandet samt hur nuvarande snedvridningseffekter
skall kunna motverkas,

6. att hos regeringen hemställa om förslag till regler för utgivande av
sparobligationer med förmånlig skatteberäkning,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på
kapitalmarknadens område (såvitt angår den offentliga sektorns finansiering)
och

FiU 1979/80:8

Propositionen

Det sätt på vilket staten finansierar sina utgifter har betydande konsekvenser
för hela ekonomin. Avvägningen mellan skatte- och lånefinansiering
är en viktig del av finanspolitiken, medan formerna för den statliga
upplåningen ingår som en lika viktig del i kreditpolitiken.

Den statsfinansiella situationen är nu en annan än den som rådde under
den första delen av 1970-talet. Fram till 1976 uppgick det årliga budgetunderskottet
endast till några få procent av BNP. Därefter har budgetunderskottet
stigit mycket kraftigt och uppgår f. n. till ca 10 procent av BNP.
Enligt långtidsutredningens kalkyler förutses budgetunderskottet förbli relativt
stort under prognosperioden. Mot den bakgrunden är det uppenbart
att statsskuldpolitiken, dvs. inriktningen av och formerna för statens upplåning,
får betydande verkningar på kreditmarknaden.

Det gäller, anför föredraganden, att förhindra att budgetunderskotten
ger upphov till en alltför kraftig ökning av penningtillgången i ekonomin.
En särskild fara ligger i att bankerna genom kreditexpansion kan förstärka
budgetunderskottens likviditetsskapande effekt. Staten bör därför sträva
efter att i ökad utsträckning placera sin upplåning på den inhemska kreditmarknaden
utanför bankerna. Det är emellertid uppenbart att bankerna
måste svara för betydande delar av finansieringen av statens budgetunderskott.
Detta innebär att bankernas likviditetskvoter på sikt måste höjas.

En hög likviditet i form av inlåning i bankerna leder lätt till en kreditexpansion
utanför banksystemet. Vid en sådan utveckling försvåras möjligheterna
att föra en effektiv kreditpolitik. Det är därför angeläget att stimulera
överföring av likvida medel i bankerna till medelfristiga och långa
placeringar på kapitalmarknaden.

Den långfristiga statsupplåningen utanför banksystemet har successivt
stigit. Denna utveckling bör ytterligare förstärkas under de närmaste åren.

I sammanhanget måste beaktas utvecklingen för det allmänna lönsparandet
och för det nya s. k. skattesparandet. I den mån som hushållen väljer
att hålla sitt sparande långsiktigt bundet i dessa former, minskar behovet
för staten att dra ytterligare medel ur ekonomin genom ytterligare upplåning
hos allmänheten.

Den långfristiga statliga upplåningen på kreditmarknaden utanför bankerna
sker, när det gäller hushållen, främst i form av premie- och sparobligationer.
Med hänsyn till nuvarande marginalskattesatser i den personliga
inkomstbeskattningen och inflationen är hushållen relativt okänsliga för
variationer i den nominella räntenivån. Om hushållen skall kunna attraheras
till ett långsiktigt allmänt sparande utan att räntenivåerna blir orimligt
höga är det därför nödvändigt med särskilda skatteförmåner som förbättrar
den reala avkastningen efter skatt. Den utformning av ränte- och skatteförmåner
som nu gäller för premie- och sparobligationer samt för det s.k.
skattesparandet torde i stort sett vara till fyllest vad gäller avkastning.

FiU 1979/80:8

En snabb likviditetsuppbyggnad kan väntas inom företagssektorn. Det
är därför inte uteslutet att det som ett led i statsskuldpolitiken kan bli
angeläget att komplettera den likviditetsindragande effekt som investeringsfonden
har med en direkt statsupplåning i företagssektorn.

När det gäller räntesättningen på statens upplåning i form av räntebärande
obligationer erinrar föredraganden om att denna blir normerande
även för kapitalmarknaden i övrigt. Avvägningen måste ske från i huvudsak
två utgångspunkter. Å ena sidan måste räntan sättas med en tillräcklig
differens gentemot den kortfristiga räntenivån så att ett tillräckligt utbud
av långfristigt kapital säkerställs. Å andra sidan får kapitalmarknad svinsten
inte bli så hög att företagen avstår från investeringsprojekt med en
god förväntad räntabilitet på grund av att det ställer sig fördelaktigare att
placera kapitalet i finansiella tillgångar. Det blir en uppgift för den löpande
kreditpolitiken att göra denna avvägning på ett riktigt sätt.

Vid fortsatta underskott i såväl bytesbalansen som statsbudgeten kan
det vara en lämplig politik att låta staten svara för en rimlig andel av
utlandsupplåningen.

I fråga om den kommunala sektorns finansiering refereras det material
som redovisades av den kommunalekonomiska utredningen. Enligt detta
skulle de kommunala skattesatserna behöva höjas kraftigt fram till 1985
också vid relativt försiktiga antaganden om den kommunala sektoms expansion.
Kommunernas nettoupplåning på kreditmarknaden beräknades
uppgå till ungefär 1 miljard kr. per år.

Föredraganden erinrar om att han i propositionen om den kommunala
ekonomin (prop. 1978/79: 95) tagit upp finansieringen av den kommunala
sektorn i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Därvid räknades inte med
något väsentligt ökat utrymme på kreditmarknaden för den kommunala
sektorns upplåning. Vikten av att den kommunala volymutvecklingen anpassas
till det samhällsekonomiska resursutrymmet betonades. Det är
nödvändigt att den kommunala expansionstakten dämpas ytterligare under
de närmaste åren. Detta krav på en långsammare utbyggnad, som är
realekonomiskt motiverat, medför också lättnader i finansiellt hänseende.

Det finns under överblickbar tid inte någonting som tyder på några
väsentliga lättnader på kreditmarknaden för den kommunala sektorns upplåning.
Samtidigt kan konstateras att upplåningsbehoven inte synes minska.
Slutsatsen blir därför att den kommunala sektorn även i fortsättningen
kommer att ha begränsade möjligheter att i önskad utsträckning finansiera
sina investeringar med lån.

Vad gäller de institutionella formerna för den kommunala upplåningen
redovisas den diskussion kapitalmarknadsutredningen fört om brister för
kommunernas vidkommande. Utredningen har övervägt i vad mån inrättandet
av ett nytt kreditinstitut för långivning till kommunerna skulle
kunna medföra väsentliga förbättringar i fråga om formerna för kommuner -

FiU 1979/80:8

nas upplåning. Utredningen avvisar emellertid tanken, med hänvisning till
att en enhetlig prövning av kommunernas lånebehov i ett institut skulle
medföra en central planering på kreditmarknaden för kommunernas del.
En sådan utveckling skulle inte vara förenlig med principerna för den
kommunala självstyrelsen. Bland remissinstanserna är det heller inte någon
som förordar inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitut.

Föredraganden delar helt utredningens och remissinstansernas uppfattning
att något nytt kommunkreditinstitut inte bör inrättas. Skälet för detta
är främst att ett sådant institut skulle kunna komma i konflikt med principerna
för den kommunala självstyrelsen. Det kreditutrymme som kunde
ställas till kommunernas förfogande skulle heller inte bli större genom
inrättandet av ett nytt institut.

Utvidgningar av bostadslånen kan i vissa fall vara ett smidigt instrument
för att styra kreditströmmarna. En sådan styrning bör emellertid endast
tillämpas för investeringar som på samma sätt som bostadsinvesteringar är
föremål för real planering. Med hänsyn till den prioriterade sektorns storlek
finns det över huvud taget skäl att inta en restriktiv inställning vid
bedömning av vilka ytterligare typer av investeringar som skulle kunna bli
berättigade till statliga lån.

Motionerna

I motionen 2527 (m) anförs att det statliga budgetunderskottet enligt
långtidsutredningen kommer att bestå under betydande tid framöver. Underskottet
medför självfallet problem för kapitalmarknaden. Det bör i
främsta rummet angripas genom en begränsning av den offentliga sektorns
utgiftsexpansion.

Teoretiskt kan man tänka sig att det statliga budgetunderskottet kan
reduceras genom skattehöjningar. Dessa skulle kunna ta formen av arbetsgivaravgiftshöjningar
eller införandet av den produktionsfaktorsskatt som
det socialdemokratiska partiet förordar. Resultatet skulle bli att under det
att statens finansiella underskott minskade skulle näringslivets finansiella
underskott öka. Det vore en lösning som skulle stå i konflikt med de i
långtidsutredningen uppsatta målen beträffande näringslivets investeringar.

Alternativt kan man tänka sig att det statliga budgetunderskottet reduceras
genom en skärpt beskattning av hushållen i form av en höjd moms
eller höjd inkomstskatt. Om skattebetalarna accepterade denna åtgärd
genom att i motsvarade grad dra in på sin konsumtion skulle från kapitalmarknadens
synpunkt en lättnad ha uppnåtts. Resultatet skulle emellertid
snarare bli att hushållen dels drog ner sitt sparande, dels avtalsvägen skulle
söka kompensera sig för de höjda skatterna. De problem som ytterligare
skatteskärpningar skulle leda till skulle mer än väl överväga de eventuella
vinster i fråga om ökad tillgång till långsiktigt kapital som skatteskärp 2

Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

ningen måhända marginellt skulle ge. Problemen med finansieringen av
den offentliga sektorns finansieringsbehov kan endast lösas genom en
begränsning av dess utgiftsanspråk.

För att motverka att budgetunderskottet ger upphov till en alltför kraftig
ökning av penningmängden i ekonomin bör staten i ökad utsträckning
placera sin upplåning på den inhemska kapitalmarknaden utanför bankerna.
Det är uppenbart att en ökad statlig upplåning från hushållssektorn
fordrar låneformer som är förenade med betydande skattefavörer. Det är
angeläget att man bygger vidare på det system för skatte sparande som
introducerats år 1978. De medgivna sparbeloppen bör ökas. Det är vidare
nödvändigt att i ökad utsträckning emittera sparobligationer med betydande
skattefavörer. Det bör uppdras åt regeringen att förelägga riksdagen
förslag om regler för ett sådant obligationssparande.

Det bör enligt motionärerna emellertid framhållas att det är nödvändigt
att den statliga lånepolitiken inte ges en sådan utformning att man med
skattefavörer på de statliga lånen försvårar för andra placerare på kapitalmarknaden.
Det vore t. ex. orimligt om placeringar i statliga sparobligationer
för hushållen tedde sig avkastningsmässigt fördelaktigt framför t. ex.
ett riskfyllt aktiesparande. Det är nödvändigt med en översyn av hur
skattesystemet påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika
sparformer. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör det s. k.
sparavdraget höjas. Det bör uppdras åt regeringen att förelägga riksdagen
förslag om en successiv höjning.

I motionen 24 (s) anförs att sedan kapitalmarknadsutredningens arbete
slutfördes har dramatiska förändringar inträffat i vår samhällsekonomi.
Underskottet i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till
ca 50 miljarder kr. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som
under 1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidragit till vårt
samlade sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kr.
Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt,
vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande
snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de ickefinansiella
företagen under 1979.

I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar
i den svenska ekonomin som inträffat under senare år, anför motionärerna.
De grundläggande frågorna om hur vårt land på nytt skall kunna få balans i
sina utrikes affärer samtidigt som det alltför stora underskottet i statsbudgeten
nedbringas får inte annat än en marginell belysning i propositionen.

FiU 1979/80:8

RIKTLINJERNA

Under denna rubrik behandlar utskottet

dels propositionen 1978/79:165 i vad avser hemställan under 1, vari
föreslås att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i propositionen
i fråga om politiken på kapitalmarknadens område,

dels följande motioner

1978/79: 2527 av Gösta Bohman m. fl (m) i vad avser yrkandena 1 och 9,
vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om successiva
lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på
kapitalmarknadens område och

Propositionen

I propositionen redovisas utöver de i det föregående refererade riktlinjerna
för politiken på kapitalmarknadens område bl. a. följande problem.

Förändringar som hänför sig till kapitalmarknadens funktioner och funktionssätt
kan inte på något avgörande sätt lösa den svenska ekonomins
problem. Dessa måste lösas inom ramen för den allmänna ekonomiska
politiken. En analys härav återfinns i 1978 års långtidsutredning.

Långtidsutredningen har förutsatt en kraftig förbättring av bytesbalansen
under planperioden 1977—1983. Den kalkylerade förbättringen uttryckt
i finansiella termer fördelar sig på institutionella sektorer på sätt
som framgår av tabell 1.

Tabell 1 Finansiellt sparande 1965—1983

Procent av BNP, löpande priser

1965— 1969	1970-1973	1977	1983
Konsoliderad offentlig sektor 4,3	5,1	1,9	0,2
Hushåll 2,4	2,5	5,1	3,5
Bostäder -4,6	-3,7	-2,1	-2,6
Företag -2,4	-3,2	-8,6	-2,0
Summa (= bytesbalanssaldo)-2,4	0,7	-3,7	-0,8

I propositionen diskuteras därefter de följder för kapitalmarknaden som
den förutsedda långsiktiga nedgången i det offentliga sparandet skapar.
Föredraganden anger att han i huvudsak delar kapitalmarknadsutred -

FiU 1979/80:8

ningens uppfattning om de snedvridande effekterna av nuvarande skattesystem
i kombination med en hög inflation. Några förändringar i rådande
skatteregler föreslås emellertid inte i detta sammanhang.

I fråga om principerna för den svenska kapitalmarknadens funktionssätt
anges i propositionen bl. a. följande.

Den svenska ekonomin arbetar i princip inom en marknadsekonomisk
ram. Inom denna ram försöker samhället styra utvecklingen för att uppnå
olika samhällsekonomiska mål. Exempel på detta är bostads-, regional-,
närings- och sysselsättningspolitiken. Denna styrning innebär ofta att samhället
eftersträvar en annan real resursallokering än den som skulle ha
framkommit i en renodlad marknadsekonomi. Spegelbilden av detta är
självfallet att också den finansiella resursallokeringen måste bli annorlunda
än vad som skulle ha framkommit i en sådan ekonomi.

Från dessa utgångspunkter är det naturligt att tänka sig att de ingrepp i
den finansiella resursallokeringen som är nödvändig för att uppnå de
samhällsekonomiska målen görs på ett sådant sätt att kreditmarknadens
allokeringsförmåga när det gäller den resterande marknadsbestämda delen
av ekonomin skadas så litet som möjligt.

Detta skulle då som några remissinstanser påpekat bl. a. innebära att de
prioriterade sektorernas upplåning säkerställdes genom att de erbjöd den
ränta som marknaden krävde för att frivilligt lämna krediter. Steg i denna
riktning har redan tagits genom att staten via budgeten subventionerar
bostadsräntan, vilken därigenom kunnat höjas utan att detta lett till
oacceptabla höjningar av boendekostnaden.

Det är emellertid inte självklart att en fortsatt anpassning mot större
marknadsmässighet skall innebära en höjning av räntenivån till de krav
som marknaden nu ställer. Dessa krav är nämligen i sin tur delvis bestämda
av de snedvridningseffekter som beskattningsreglerna i kombination
med inflation ger upphov till. Bankernas krav för att frivilligt placera i
bostads- och statsobligationer är dessutom betingade av att de kan använda
pengarna på lönsammare sätt på annat håll och att de har en organisation
som är mer lämpad för andra uppgifter. Om vi kunde minska de olika
snedvridningseffekterna så skulle ytterligare ränteanpassningar för att
uppnå marknadsjämvikt kunna komma att visa sig onödiga. Genom att
förbättrade förutsättningar för en utvecklad obligationsmarknad skulle
föreligga, så skulle troligen inte heller bankerna behöva svara för en så stor
del av obligationsköpen som nu och deras höga förräntningskrav därmed
spela mindre roll än nu.

Så länge vi inte kommit till rätta med olika faktorers snedvridande
effekter så finns det enligt min mening små förutsättningar att släppa
obligationsräntan helt fri eller slopa emissionskontrollen. Hushållens kreditefterfrågan
skulle visserligen inte direkt kunna komma till uttryck på
obligationsmarknaden, men goda marknadsförutsättningar skulle föreligga
för olika företag att ta upp obligationslån för att bevilja konsumtionskrediter
av olika slag. Detta skulle inte, som bankföreningen menar, bara gälla
institut som bedriver konsumtionskreditgivning utan också de varuproducerande
företagen.

När det gäller sedvanliga bankkrediter är det uppenbart att om en helt fri
räntesättning tilläts, så skulle detta kunna leda till en kraftigt ökad konsumtionskreditgivning.
De ekonomiska incitamenten föreligger för såväl
banker som hushåll samtidigt som många hushåll på grund av de kraftigt

FiU 1979/80:8

höjda fastighetspriserna kan erbjuda fullgoda säkerheter. Det skulle därför
vara nödvändigt att para frisläppandet av räntan med en kvantitativ reglering
av konsumtionskreditgivningen.

Genom att kontrollera räntan bibehåller man i stället de ekonomiska
incitamenten för bankerna att i första hand tillgodose företagens kreditbehov,
vilket ur samhällelig synvinkel ofta är nödvändigt och önskvärt.
Önskemålet att hålla nere räntenivån på kreditgivningen till företag på
rimliga nivåer, kommer delvis i konflikt med önskemålet att ge nya investeringsprojekt
möjlighet att dra till sig kreditresurser genom räntekonkurrens.
Som bankföreningen påpekar kräver en högre risknivå högre ränta.
Nya företag och projekt behöver också kunna erbjuda högre ränta än
etablerade företag på grund av att de har relativt få övriga bankaffärer.
Bankerna har nämligen ett företagsekonomiskt intresse av att beakta hela
kundförhållandet vid kreditbeviljningen. Mot behovet av en högre ränta
talar å andra sidan att banken — om den tror på det nya företaget - kan
hoppas på goda framtida affärer. Även om jag med hänsyn till vad jag nu
anfört ser ett visst behov av en fri räntesättning, väger de argument som
talar mot en sådan enligt min mening tyngre.

Jag anser det emellertid lämpligt att, som utredningen framhållit, i mycket
hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden
kräver. Med de förutsättningar som föreligger är det emellertid enligt min
mening svårt att se hur man f. n. helt skall kunna avstå från att genom
regleringar styra resursallokeringen i enlighet med samhällets önskemål.
Jag vill i sammanhanget erinra om att den kreditpolitiska regleringen
kommer att ses över i enlighet med uttalanden i propositionen om förlängning
av lagen om kreditpolitiska medel (prop. 1978/79: 47).

Motionerna

I motionen 2527 (m) erinras om att 1978 års långtidsutredning räknat
med en betydande uppgång i investeringsaktiviteten i den svenska ekonomin
under perioden 1977- 1983. Bruttoinvesteringarna skulle öka med 2,8
procent per år; bostadsinvesteringarna skulle öka med 4,1 procent per år
efter att tidigare ha minskat under hela 1970-talet; industrins investeringar
skulle öka med 4,7 procent per år. Samtidigt förutses betydande underskott
i den statliga budgeten, dvs. ett fortsatt behov av statlig upplåning på
kapitalmarknaden.

Allt detta leder enligt motionärerna till att ökade krav kommer att ställas
på en väl fungerande kapitalmarknad. Vi har i dag inte denna väl fungerande
marknad. Kapitalmarknadens funktionsförmåga har undergrävts dels
genom en rad regleringar, dels genom de snedvridningar som skattesystemet
skapat. Motionärerna tror inte att man genom något alexanderskt
svärdshugg kan lösa denna knut. För att balansera skattesystemets snedvridningseffekter
är regleringar sannolikt nödvändiga. Bostadspolitiken gör
andra regleringar nödvändiga. Enligt motionärernas uppfattning bör emellertid
ett mål för kreditpolitiken vara att successivt reducera behovet av
regleringar för att därigenom steg för steg öka marknadens funktionsduglighet.
Det bör ske genom att, såsom också framhålls i propositionen, i

FiU 1979/80:8

mycket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden
kräver. Det bör vidare ske genom att man söker begränsa skattesystemets
snedvridande effekter. Det bör ske genom en fortsatt internationalisering
av kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör ske genom att man
lättar på emissionskontrollen.

I motionen 24 (s) anförs att sedan kapitalmarknadsutredningen slutförts
har dramatiska förändringar inträffat i vår samhällsekonomi. Underskottet
i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder
kronor. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under
1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidragit till vårt samlade
sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kronor.

Samtidigt har industriinvesteringarna sjunkit med nära 30 procent sedan
1976. Bostadsbyggandet är alldeles för lågt i förhållande till en växande
efterfrågan. Underskottet i bytesbalansen ökar nu på nytt kraftigt och
kommer sannolikt att redan i år vara större än den tidigare rekordnivån
från 1977.

Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt,
vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande
snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de icke
finansiella företagen under 1979.

I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som när det gäller läget på
kredit- och kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin nu under
1979 tecken på mycket klara balansbrister. Det nu rådande läget kommer
— om man inte kraftfullt förändrar den nuvarande inriktningen - att
successivt leda till ett alltmer svårbemästrat läge där en allvarlig sysselsättningskris
och ett direkt hot mot vår nuvarande levnadsstandard inte kan
uteslutas.

I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar
i den svenska ekonomin som inträffat under senare år. De grundläggande
frågorna om hur vårt land på nytt skall kunna få balans i sina utrikes affärer
samtidigt som det alltför stora underskottet i statsbudgeten nedbringas får
inte annat än en marginell belysning i propositionen.

Den allmänna inriktning av politiken på detta område som förordas i
propositionen kan därför icke läggas till grund för en politik som syftar till
att återföra den svenska ekonomin till intern och extern balans. Riksdagen
bör därför hemställa om att en ny utredning tillsätts med uppgift att studera
de krav på kapitalmarknaden som det mycket stora upplåningsbehovet
från statens sida kommer att ställa. Denna utredning bör då samordnas
med de mera övergripande ekonomisk-politiska perspektiv som bl. a. behandlingen
av långtidsutredningen leder fram till. 1 avvaktan på att resultatet
av detta arbete redovisas för riksdagen föreslås att de allmänna riktlinjer
som förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens
område avslås.

FiU 1979/80:8

UTSKOTTET

FÖRETAGENS FINANSIERING

Kapitalmarknadsutredningen har haft tyngdpunkten i sitt arbete förlagd
till frågan hur näringslivet skall kunna försöijas med kapital i sådan omfattning
och i sådana former att den nödvändiga industriella expansionen kan
komma till stånd. De flesta - i och för sig begränsade - förslagen till
institutionella förändringar berör också banker och kreditinstitut i deras
relationer till företagssektorn.

De synpunkter och ståndpunkter som förs fram i propositionen utgår i
vad avser den realekonomiska bedömningen i första hand från det material
som presenterades i 1978 års långtidsutredning. Frågan var föremål för
riksdagsbehandling i våras (prop. 1978/79:150, FiU 1978/79:40, rskr 1978/
79:452, 453). Kraven p& industriell expansion i syfte att bringa ned Sveriges
underskott i utbytet med andra länder framträdde i långtidsutredningen
med stor skärpa. Behovet av åtgärder i syfte att begränsa underskottet i
bytesbalansen måste sägas ha blivit än mer accentuerat till följd av de
sedan i våras kraftigt ökade priserna på olja. Ehuru icke omedelbart måste
dock den nu inträffade försämringen av vårt bytesförhållande med omvärlden
vid oförändrad import kompenseras genom en snabbare ökning av
exporten av varor och tjänster än vad vi tidigare har behövt utgå ifrån.
Långtidsutredningen räknade fram att industriproduktionen behövde öka
med 6,6 procent per år under prognosperioden 1977-1983 och industriinvesteringarna
med 4,7 procent per år. Som påpekas i propositionen minskade
industrins investeringar kraftigt under år 1978, det första året av
prognosperioden, varför investeringarna måste visa mycket höga ökningstal
under återstoden av perioden. Också år 1979 synes nu innebära en
besvikelse i fråga om industrins investeringar samtidigt som den internationella
efterfrågan åter mattas.

I sammanhanget kan erinras om att riksdagen vid sin behandling av
långtid sbedömningen i den reviderade finansplanen i våras ansåg att fördjupade
studier på vissa centrala avsnitt skulle vara värdefulla som underlag
för beslut om den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt (FiU
1978/79:40 s. 36).

Det redovisade pekar enligt utskottets mening med ytterligare skärpa på
vissa huvudproblem som tas upp i propositionen. Det är sålunda uppenbart
att räntabiliteten inom industrin måste förbättras för att investeringarna
skall komma i gång i nödvändig utsträckning. Ett problem i sammanhanget
som påpekas i propositionen är att det starkt växande statliga upplåningsbehovet
sannolikt leder till en hög real kapitalmarknadsränta på långa
placeringar. Det innebär samtidigt att företagen måste ställa högre krav på
avkastning på det investerade kapitalet.

FiU 1979/80:8

Ett annat huvudproblem är den under en följd av år kraftigt sjunkande
soliditeten i svensk industri. Det gör företagen sårbarare vid konjunkturavmattningar
och tillfälliga lönsamhetskriser samtidigt som, i motsatta situationer,
vinstnivån kan förefalla hög i förhållande till det egna kapitalet men
förbli låg i förhållande till det totala i företaget arbetande kapitalet. Föredraganden
anser det önskvärt att företagens soliditet successivt ökar och
poängterar att man inte genom mjuka lån och statliga kreditgarantier kan
lösa den osäkerhet för företag, företagsledning och anställda som den
växande instabiliteten i nettoresultatet ger upphov till. Det finns, anför
han, därför anledning visa en viss återhållsamhet med garantigivning och
mjuka lån från olika statliga institutioner. Utskotter delar denna uppfattning.

I propositionen diskuteras utförligt frågan om med vilka medel utbudet
av riskvilligt kapital kan bringas att öka. Nödvändigt är, anför föredraganden,
att höja avkastningen vid aktieplaceringar. Han pekar i sammanhanget
på möjligheterna att genom modifieringar av den s.k. Annell-lagen
minska beskattningen på nytillskjutet riskkapital utan att oönskade fördelningspolitiska
effekter uppkommer samt på det aktiesparande som sker
inom ramen för det värdesäkra lönsparandet.

I motionen 1978/79: 2527 framförs den meningen att dubbelbeskattningen
av företagsvinster bör upphöra och anslutning ske till det inom EG
gällande regelsystemet.

Utskottet är i likhet med föredraganden inte främmande för möjligheten
att fortsatta modifieringar av gällande skatteregler kan behöva övervägas i
syfte att öka utbudet av riskvilligt kapital. Sådana förändringar av skattesystemen
måste, som poängteras i propositionen, emellertid alltid vägas
mot de fördelningspolitiska effekter som uppstår.

I motionen 2527 kritiseras vidare de uttalanden som görs i propositionen
rörande inrättandet av en femte AP-fond och om att någon form av löntagarfonder
eller medborgarfonder kan vara nödvändig.

Finansutskottet noterar i likhet med vad näringsutskottet gör i sitt yttrande
(NU 1979/80:1 y) att det här rör sig om frågor som befinner sig på
utredningsstadiet och sålunda inte nu behöver bli föremål för några egentliga
ställningstaganden från riksdagens sida.

Vad gäller industrins försörjning med lånekapital tillbakavisas i propositionen
det mest långtgående av kapitalmarknadsutredningens förslag, nämligen
att företagens nuvarande rätt till återlån av AP-fondsmedel skulle
avvecklas och ersättas med en mer begränsad sådan rätt med speciell
inriktning mot de mindre och medelstora företagen. Föredraganden menar
i sin motivering att strävandena att fördela krediterna på ett effektivt sätt
här måste vägas mot den ökning av företagens finansiella risk som skulle
bli följden av att nuvarande återlånerätt slopas. Han föreslår att den
hittillsvarande möjligheten till återlån blir kvar samtidigt som den komplet -

FiU 1979/80:8

teras med den av utredningen föreslagna nya möjligheten till återlån.
Vidare föreslås att räntan på återlånen av kreditfördelningsskäl i fortsättningen
knyts till statsobligationsräntan i stället för till bankernas inlåningsränta.
De ställningstaganden föredraganden gör i dessa avsnitt föranleder
ingen erinran från de utgångspunkter finansutskottet har att bedöma.

Vad föredraganden anfört rörande strävandena att anpassa kreditvillkoren
såväl på obligationsmarknaden som i kreditinstituten till den individuella
låntagarens speciella behov föranleder heller ingen erinran från
utskottets sida. Frågor som rör de konkreta uttryck dessa strävanden tar i
lagstiftning och reglementen bereds av näringsutskottet.

Bankernas utlåning är i praktiken till mycket stor del av relativt långsiktig
karaktär. Samtidigt är de uppsägningstider som gäller för inlåningsräkningarna
i allmänhet mycket korta. I syfte att förankra viss del av inlåningen
i bankerna för längre tid föreslås bankerna få rätt att ge ut obligationer.
Dessa skall vara underkastade emissionskontroll från riksbankens sida.
Föredraganden anför i propositionen att introduktionen av bankobligationer
på marknaden bör ske med försiktighet.

I fråga om obligationer med en löptid av högst ett år, s. k. bankcertifikat,
föreslås dessa kunna ges ut utan krav på emissionskontroll. Syftet är att
sådana obligationer med kort löptid skall innebära bättre möjligheter för
bankerna att effektivt konkurrera om de medel som annars söker sig till
den grå marknaden.

Utskottet anser liksom föredraganden att det är önskvärt att åtgärder
vidtas som i största möjliga utsträckning kanaliserar medel till bankerna
och minskar strömmarna utanför det reguljära kreditväsendet. Utskottet
tillstyrker mot denna bakgrund från sina utgångspunkter förslagen i propositionen
på denna punkt. Det innebär bl. a. ändring i 17 § lagen (1974: 922)
om kreditpolitiska medel. Denna bör träda i kraft den 1 januari 1980.
Näringsutskottet bereder i övrigt frågan om erforderliga lagändringar
m. m. vid införande av bankcertifikat.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp till behandling yrkandet i
motionen 1979/80: 26 (s) att riksdagen skall begära ett snabbt förslag till en
komplettering av lagen om kreditpolitiska medel så att den även omfattar
finansieringsbolag. I motionen 1978/79:2487 hävdas å andra sidan att
finansbolagens verksamhet inte bör omfattas av lagstiftningen om kreditpolitiska
medel, eftersom enligt motionärernas mening en ådan reglering
kan inverka menligt på småföretagens kapitalförsörjning.

Riksdagen har på finansutskottets hemställan redan i tidigare sammanhang
uttalat att det är angeläget att lagen om kreditpolitiska medel omfattar
även finansbolagen (FiU 1978/79:12, rskr 1978/79:71). Utskottet konstaterade
därvid att detta kunde ske först sedan en lag om finansieringsbolag
antagits av riksdagen. Ett regeringsförslag härom bereds nu av näringsutskottet
och kan antas av riksdagen före årsskiftet. Enligt vad som inhäm -

FiU 1979/80:8

tats från näringsutskottet torde dock lagstiftningen kunna träda i kraft först
den 1 juli 1980 för att bl. a. medge erforderlig förberedelsetid hos bankinspektionen.

Enligt vad finansutskottet inhämtat har regeringen för avsikt att lägga
fram förslag som innebär att lagen om kreditpolitiska medel kompletteras
med avseende på finansbolagens verksamhet. Förslaget beräknas kunna
föreläggas riksdagen i sådan tid att riksdagen får möjlighet att komplettera
lagen om kreditpolitiska medel i vad avser finansbolagen vid samma tidpunkt
som lagstiftningen om finansbolag träder i kraft. Med det anförda får
yrkandet 2 i motionen 26 anses vara tillgodosett. Yrkandet 1 i motionen
2487 avstyrks.

I ett par under den allmänna motionstiden väckta motioner behandlas
frågan om jordbrukets kapitalförsörjning. Såväl i motionen 1978/79:1111
(m) - med motivering i motionen 1108 - som i motionen 1978/79:1128
understryks vikten av ökad tillgång till långfristigt kapital för jordbruket
liksom behovet av särskilt kapital för att möjliggöra att mark som bjuds ut
till försäljning i samband med den pågående strukturomvandlingen inom
skogsindustrin kan försäljas till enskilt ägda lantbruk och skogsbruksenheter.
Huvudyrkandet i motionen 1128 är att en utredning tillsätts om den
långsiktiga kapitalförsörjningen till jordbruket.

Utskottet tog upp frågan om jordbrukets aktuella försörjning med kapital
i betänkandet 1978/79: 20. I vad avser kapitalförsörjningen i ett långsiktigt
perspektiv kan konstateras att regeringen efter det att de båda nu aktuella
motionerna väcktes har beslutat tillsätta en utredning om jordbrukets
kapitalförsörjning (dir. 1979: 58). 1 utredningsdirektiven anges bl. a. att en
allmän utgångspunkt för översynen bör vara att jordbruket skall ha samma
möjligheter som andra näringar att få sin kapitalförsörjning ordnad. De
krav om utredning, tillkännagivanden m.m. som förts fram i motionerna
lill och 1128 får mot denna bakgrund anses tillgodosedda.

BOSTADSBYGGANDETS FINANSIERING

Den reala och finansiella utvecklingen. Bostadsbyggandet är en tungt
vägande del av de totala investeringarna. Det svarar för 1/4 av hela samhällets
bruttoinvesteringar. I finansiellt hänseende är bostadssektorn en underskottssektor;
huvuddelen av investeringarna måste finansieras på kredit-
och kapitalmarknaderna. Bostadssektorn är sålunda mycket känslig för
förändringar på kreditmarknaden. Även små förändringar skulle kunna få
kraftiga verkningar på bostadsbyggandets omfattning på en oreglerad kreditmarknad.
Detta är bakgrunden till att statsmakterna gått in och givit
bostadsbyggandet en prioriterad ställning på kreditmarknaden. Bostadsobligationer
är i likhet med statsobligationer likviditetsgrundande vid tilllämpning
av den kreditpolitiska lagstiftningens regler om likviditetskvoter.

FiU 1979/80:8

Vidare träffas årliga överenskommelser mellan statsmakterna och bankerna
om byggnadskrediternas omfattning och fördelning.

I propositionen redovisas de nybyggnadsprogram som räknats fram för
de närmaste åren. Bostadsstyrelsen har ansett att statsmakternas planering
bör inriktas mot en nyproduktion av ca 65000 lägenheter per år fram till
1985. 1978 års långtidsutredning räknade med att i genomsnitt 63000 nya
lägenheter per år skulle byggas under perioden 1978-1983. Det skulle
enligt långtidsutredningen innebära att de totala bostadsinvesteringarna
inkl. investeringar i fritidshus ökade med 4 procent per år under prognosperioden.
Det är en markant uppgång jämfört med utvecklingen under
mitten av 1970-talet, påpekas det i propositionen. Bostadssektorns finansiella
sparandeunderskott skulle därmed komma att mer än fördubblas från
år 1977 - långtidsutredningens basår - till år 1983, eller från drygt 7 till
nära 16 miljarder kr. Bostadssektorn skulle därmed behöva öka sin andel
av den totala kreditmarknadens omslutning från ca 11 procent år 1977 till
knappt 13 procent år 1983. I propositionen görs den bedömningen att
bostadssektorns ökade lånebehov inte är av en sådan omfattning att den
skall behöva förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

Civilutskottet erinrar i sitt yttrande (CU 1979/80: 1 y) om att riksdagen
som sin mening gett regeringen till känna att bostadsbyggandet bör öka
snabbare än vad nuvarande planering ger vid handen (CU 1878/79: 26, rskr
1978/79: 250). Målet har därvid angivits vara att inte endast nå en årlig
igångsättning om 65 000 lägenheter. Otillfredsställda grundbehov och önskvärd
standardstegring bör leda till att målet sätts högre och bostadsbyggandet
sålunda öka till en volym som är högre än de i kapitalmarknadspropositionen
godtagna utgångspunkterna. En fortsatt om än något dämpad standardutveckling
liksom den snabba utvecklingen av entreprenadpriserna
förstärker enligt civilutskottet de planeringsmässiga kraven på utrymme på
kreditmarknaden för bostadsinvesteringar. Sammanfattningsvis säger sig
civilutskottet inte ha blivit övertygat om riktigheten i de redovisade utgångspunkterna
för bedömningen att lånebehovet inte kommer att förorsaka
några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

Finansutskottet vill för sin del anföra följande. Det har inte inneburit
några större svårigheter att finansiera bostadsbyggandet de allra senaste
åren. Det torde till en del ha samband med att igångsättningen dröjt kvar på
en nivå under 60000 lägenheter. Vidare har industrins behov av utrymme
på kreditmarknaden minskat kraftigt de båda senaste åren. Det kan naturligtvis
inte uteslutas att det i ett läge med t. ex. snabbt stigande industriinvesteringar
kan uppstå svårigheter att finansiera ett bostadsbyggande som
ligger högre än det nuvarande och som är väsentligt mer kapitalkrävande.
Det bör i sammanhanget noteras att långtidsutredningens framräkning av
bostadsmarknadens behov av utrymme på kreditmarknaden baseras på
förhållandena 1977. Därefter har emellertid under år 1978 skett en kraftig
uppgång i de totala bostadsinvesteringarna. En igångsättning av den om -

FiU 1979/80:8

fattning som långtidsutredningen kalkylerat med kan mot denna bakgrund
bedömas ta i anspråk en något större andel av kreditmarknadsutrymmet år
1983 än det som långtidsutredningen räknade med i sina finansiella kalkyler.
Detta gäller självfallet i än högre grad vid en igångsättning av den
omfattning som riksdagen bedömt erforderlig från bostadspolitiska utgångspunkter.
För att mot denna bakgrund undgå problem med finansieringen
av bostadsbyggandet framöver är det bl. a. nödvändigt att bromsa
uppkommande tendenser till en snabb kostnadsutveckling på byggområdet.

Totalfinansiering m.m. Trots att bostadsbyggandet givits en prioriterad
ställning på kreditmarknaden har av och till förelegat vissa svårigheter med
dess finansiering, bl. a. under år 1977.1 propositionen diskuteras på grundval
av kapitalmarknadsutredningens betänkande karaktären av dessa svårigheter
och frågan huruvida erfarenheterna av det nuvarande systemet
bör föranleda ändringar i nuvarande finansieringssystem.

Föredraganden anför i propositionen att det nuvarande finansieringssystemet
har visat sig fungera relativt väl. Den långfristiga finansieringen
har inte på länge vållat problem. De svårigheter i byggnadskreditgivningen
som uppstod under 1977 var, anför han, av speciell karaktär och sammanhängde
främst med att en bankinstitutgrupp som tidigare ökat sin marknadsandel
kraftigt kände behov av att åter minska denna andel samtidigt
som övriga bankinstitutgrupper inte ansåg sig kunna öka sin andel i motsvarande
mån. Föredraganden håller inte för otroligt att överkostnaderna i
någon utsträckning kan ha bidragit till svårigheterna. Genom de tätare
anpassningar av de statliga lånebestämmelserna till den faktiska kostnadsutvecklingen
som sker fr. o. m. 1978 har förekomsten av överkostnader
emellertid starkt reducerats och torde härför enligt föredragandens mening
inte i framtiden komma att förorsaka några mer betydande finansieringsproblem.
Han är av den meningen att det, med den nya typ av överenskommelser
som träffats mellan bankerna om byggnadskreditgivningen
fr. o.m. år 1978, finns anledning räkna med en ytterligare förbättring av
byggnadskreditgivningen under kommande år.

Vid ett väl fungerande befintligt finansieringssystem bortfaller det tyngsta
argumentet för en övergång till en statlig totalfinansiering, anförs det i
propositionen. De administrativa vinster med en statlig totalfinansiering
som boende- och bostadsfinansieringsutredningarna pekat på i ett gemensamt
betänkande (SOU 1975: 12) bör i en sådan situation vägas mot kostnaderna
för att införa ett sådant finansieringssystem. Enligt föredragandens
mening är inte vinsterna av en sådan omfattning att de motiverar en
övergång till en statlig totalfinansiering.

I motionerna 1978/79:788 (s) och 1979/80:24 (s) hävdas att de senaste
årens erfarenheter visar att samhället måste öka sitt engagemang i bostadsfinansieringsfrågorna.
Detta gäller såväl byggnadskreditiv som långfristig

FiU 1979/80:8

finansiering. Kapitalförsörjningen under byggnadstiden skall kunna tryggas
genom förskott på de långfristiga lånen.

Civilutskottet anför i sitt yttrande att även om det nuvarande systemet
fungerar väl i en situation med låga anspråk och tillräckliga finansieringsmöjligheter
i bankerna så har utskottet inte övertygats om att förhållandet
blir likartat eller bättre under andra förutsättningar med större påfrestningar
för systemet. Tanken på en integrerad finansiering kan därför enligt
utskottet nu inte avföras på i propositionen anförda skäl. Vad gäller de
administrativa motiven för övergång till totalfinansiering menar civilutskottet
att den analys i kapitalmarknadsutredningen som föredraganden
åberopar inte är fullföljd så långt att man kan dra den slutsats som görs i
propositionen, nämligen att de administrativa vinsterna vid en övergång till
totalfinansiering skulle vara för små för att väga upp olägenheterna. Civilutskottet
menar för sin del att fördelarna med en integrerad och samordnad
finansiering är belagda och förordar att finansutskottet hos regeringen
begär en ytterligare konkretisering av de administrativa och organisatoriska
övervägandena i syfte att nå fram till en alternativ lösning med totalfinansiering
av bostadsbyggandet. Någon bindning i fråga om de institutionella
formerna bör enligt civilutskottets mening nu inte ske från riksdagens
sida.

Finansutskottet vill för sin del anföra följande.

Några delade meningar torde inte råda om det angelägna i att det realt
planerade bostadsbyggandet kan genomföras utan störningar. Enligt utskottets
mening bör emellertid detta vara möjligt inom ramen för nuvarande
finansieringssystem. Några direkta vinster totalt sett av att övergå till
en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet på sätt som förordas i
motionerna 788 och 24 torde inte föreligga. Dessa motioner avstyrks såvitt
nu är i fråga.

Som berörts i civilutskottets yttrande kan det emellertid inte uteslutas
att vissa rationaliseringar i administrationen av bostadsfinansieringssystemet
är möjliga. Den frågan behöver enligt utskottets mening ses över.
Härvid kan också övervägas om de statliga bostadslånen skulle kunna
överföras till instituten, så att dessa kom att svara för hela den långfristiga
finansiering som är knuten till låneunderlaget. Någon ändring i formerna
för byggnadskreditivgivningen anser utskottet ej bör genomföras. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av vad som
anförs i propositionen.

Med det anförda avstyrker utskottet också den statliga totalfinansiering i
form av en statlig bostadsbank som förordas i motionerna 1978/79: 396
(vpk) och 2528 (vpk).

Förändringar i nuvarande finansieringssystem. En genomgående princip
bör enligt propositionen vara att endast sådant byggande som är föremål
för real planering skall få sin finansiering säkerställd genom priorite -

FiU 1979/80:8

ring på kreditmarknaden. Av denna anledning förordas att en sådan ordning
införs i fråga om bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter att instituten
ger ut skilda obligationsserier för prioriterad och för oprioriterad
utlåning. Endast obligationer för prioriterade ändamål bör vara likviditetsgrundande.
Den möjlighet bostadsinstituten nu har att disponera 10 procent
av sitt utrymme för oprioriterad långivning i samband med överlåtelser,
om- och tillbyggnader utan statliga lån och icke statsbelånade affärs-
och kontorshus skulle alltså försvinna.

I motionen 1978/79: 2527 (m) ställer man sig tveksam till en avveckling
av det nuvarande systemet, eftersom detta enligt motionärernas mening
åtminstone ger vissa garantier i fråga om finansiering av oprioriterade
låneobjekt. En reform bör anstå till dess det finns bättre förutsättningar att
tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll och räntereglering. Motionärerna
yrkar avslag på förslaget i propositionen.

Utskottet noterar uttalandet i propositionen att avsikten med det nya
systemet inte är att motverka bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter
till oprioriterade ändamål. Sett över en längre tidsperiod bör dessa krediter
kunna vara av ungefär samma omfattning som i nuvarande system. En viss
räntehöjning på de oprioriterade obligationerna kan dock komma att visa
sig nödvändig för att underlätta emissionerna, anför föredraganden.

Utskottet kan ansluta sig till principen att endast det realt planerade
byggandet bör få prioritet på kreditmarknaden. Härav följer att den del av
bostadsinstitutens upplåning som avser medel för oprioriterade ändamål
inte längre får prioritet på kreditmarknaden och att de obligationer för
ändamålet som ges ut inte blir omedelbart likviditetsgrundande. Det kan i
sammanhanget förtjäna påpekas att det ankommer på riksbanken att avgöra
vad som får räknas som likvida medel vid sidan av det som enligt lagen
skall räknas in.

Utskottet vill understryka vad som redovisas i propositionen om att det
nya systemet inte är avsett att motverka bostadsinstitutens möjligheter att
ge krediter för dessa ändamål. Detta innebär enligt utskottets mening att
emissionstillstånd bör lämnas i en omfattning som medger kreditgivning i
samma omfattning som hittills. Denna utskottets uppfattning bör med
anledning av motionen 2527 och vad som anförs i propositionen ges regeringen
och fullmäktige i riksbanken till känna.

Det kan nämnas att framställningar gjorts till regeringen om att bilda nya
bostadsinstitut som avser att - i likhet med några bankägda kreditaktiebolag
- låna upp medel mot reverser och låna ut dem för oprioriterade
bostadsändamål. Utskottet vill med anledning härav påpeka att utskottet
inte i detta sammanhang har beaktat konsekvenserna av en reversupplåning
för nämnda ändamål.

Utskottet tillstyrker med det anförda det i propositionen redovisade
förslaget till ändring i 9§ lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel med
den ändringen att lagändringen bör träda i kraft först den 1 juli 1980 för att

FiU 1979/80:8

ge kreditinstituten möjlighet att administrativt förbereda sig för den nya
ordningen med skilda obligationsserier. Analogt med vad som anförs i
propositionen i detta stycke bör obligationer emitterade av bostadsinstituten
före den 1 juli 1980 alltid räknas som likvida medel vid tillämpning av
lagens bestämmelser om likviditetskrav. Detta bör också alltid gälla för
obligationer som emitteras vid s. k. konvertering av lån som emitterats före
denna tidpunkt.

I motionerna 1978/79: 788 (s), yrkandet 20 a, begärs att riksdagen skall
som sin mening ge till känna att enskilt finansierat byggande inte skall
prioriteras på lånemarknaden. I sak samma yrkande ställs i motionen 1979/
80:24 (s), yrkandet 2. Motionärerna åberopar att den statsbelånade bostadsproduktionen
rymmer ett betydande element av kostnads- och kvalitetskontroll
genom den prövning länsbostadsnämnderna och kommunerna
underkastar detta byggande. När det gäller privatfinansierat byggande
ställs i dag betydande belopp till förfogande från den prioriterade kreditmarknaden
utan någon som helst motsvarande prövning, anför motionärerna.

Den i propositionen angivna utgångspunkten är att det är det realt
planerade bostadsbyggandet som skall säkerställas genom prioritering på
kreditmarknaden.

Civilutskottet ansluter sig till den i propositionen redovisade utgångspunkten
och anser att ifrågavarande yrkande i motionen 788 bör avstyrkas.
Enligt civilutskottets mening är också det enskilt finansierade bostadsbyggandet,
främst av småhus, viktigt från bostadspolitisk synpunkt. Detta
byggande ersätter anspråk på eljest subventionskrävande statslån.

Finansutskottet delar civilutskottets uppfattning i frågan och ställer sig
bakom den utgångspunkt som anges i propositionen. Ifrågavarande yrkanden
i motionerna 788 och 24 avstyrks sålunda.

I motionen 1978/79: 396 (vpk) föreslås att riksdagen skall begära förslag
om statlig totalfinansiering även av bostadsbyggandets följdinvesteringar.

Civilutskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet. Anspråken måste
konkretiseras, menar utskottet, eftersom det inte nu finns förutsättningar
för att i en samlad lånemarknad prioritera samtliga följdinvesteringar.

Finansutskottet delar civilutskottets bedömning. Som anförs i propositionen
under avsnittet Den offentliga sektorns finansiering finns det med
hänsyn till den prioriterade sektorns storlek över huvud taget skäl att inta
en restriktiv hållning vid bedömningen av vilka ytterligare typer av investeringar
som skulle kunna bli berättigade till statliga lån. Motionen 396
avstyrks såvitt nu är i fråga.

I motionen 1978/79:788 (s) föreslås en statligt garanterad finansiering,
dvs. en prioritering på kreditmarknaden, även av byggandet av bostadskomplement.

FiU 1979/80:8

Civilutskottet föreslår att motionsyrkandet avstyrks. När det gäller bostadskomplement
får konkretiserade anspråk behandlas inom lånesystemets
ram, anför civilutskottet. Finansutskottet delar denna bedömning och
avstyrker bifall till yrkandet i motionen 788 såvitt nu är i fråga.

En särskild aspekt på finansieringen av bostadskomplement tas upp i
motionen 1978/79: 488 (s), yrkandet 3. Där föreslås ett uttalande av innebörd
att en ökande förnyelse av den befintliga bostadsbebyggelsen ställer
nya krav på en statlig finansiering.

Civilutskottet hänvisar i sitt yttrande till direktiven för utredningen om
stadsförnyelse (dir. 1979:127). Finansutskottet avstyrker motionsyrkandet
på den grund civilutskottet angivit.

Regeringen har i propositionen 1978/79: 209 om ändring i bostadsbeskattningen,
m. m., bl. a. föreslagit att i låneunderlaget vid såväl ny- som
ombyggnad skall få ingå även de lokaler som nu endast kan räknas in i
pantvärdet liksom inte belåningsbara lokaler om dessa är av ringa omfattning
eller eljest särskilda skäl föreligger. Yrkandena i motionerna 1978/
79:2697 (vpk) och 1979/80: 36 (s) om avslag på propositionen i dess helhet
har kommit att omfatta även det här upptagna yrkandet i propositionen.

Civilutskottet har ingen erinran mot förslaget i propositionen, varför
finansutskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande del.

På de grunder som redovisas i civilutskottets yttrande avstyrker finansutskottet
bifall till motionen 1978/79: 2081 rörande möjligheter till bostadslån
vid integrering av långvårdsavdelningar i äldrevårdsanläggningar liksom
till motionen 1978/79: 1570 (m) rörande statliga bostadslån för ålderdomshem.

I propositionen 165 tas frågan om finansiering vid förvärv av äldre
småhus upp till behandling. Föredraganden anför att det inte är en lämplig
lösning att generellt öka möjligheterna till lån för sådana förvärv, vare sig
genom att vidga utrymmet för sådana lån i bostadsinstituten eller på annat
sätt. Mot en sådan lösning talar enligt föredraganden inte endast de mer
övergripande negativa effekterna på kapitalmarknaden i stort och på samhällets
möjligheter att styra kapitalströmmama som en sådan åtgärd skulle
få utan också att den skulle inverka prishöjande på äldre småhus. Det finns
däremot anledning, anför föredraganden, att pröva frågan om behovsprövade
lån även till förvärv av äldre småhus i anslutning till bostadsrättsutredningens
arbete (dir. 1978:91).

I motionen 1978/79: 2527 (m) anförs att man är utomordentligt tveksam
till tanken på ett system med behovsprövade lån. Motionärerna anser inte
heller att bostadsrättskommittén är rätt forum för utredning av dessa
frågor. De föreslår i stället att en särskild utredning tillsätts (yrkandet 4).

Civilutskottet avstyrker från sina utgångspunkter förslaget till särskild
utredning.

FiU 1979/80:8

Finansutskottet avstyrker på de grunder som redovisas i propositionen
och i civilutskottets yttrande yrkandet i motionen 2527 om tillsättandet av
en särskild utredning med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade
att underlätta finansieringen vid köp av äldre villafastigheter.

I motionen 1978/79: 790 begärs sådana åtgärder att kreditinstitutens möjligheter
att bevilja lån i äldre småhus vidgas när förvärv av sådan fastighet
kombineras med omfattande energibesparande renovering. Av motiveringen
framgår att motionärerna i första hand tänker sig vidgade möjligheter till
statliga lån för själva förvärvet, vid sidan av nuvarande möjligheter till lån
för de energibesparande åtgärderna. Det har till sin innebörd därmed stora
likheter med kravet i motionen 1978/79: 2099, som är att öka möjligheterna
till räntebidragsberättigande kredit så att denna vid förvärv i samband med
upprustning kommer att omfatta även förvärvskostnaden.

Utskottet har i det föregående tagit ställning för en mer renodlad prioritering
av kreditgivningen. Det skulle vara ologiskt om utskottet samtidigt
förordade att stora volymer av nya krediter fördes in i den prioriterade
sektorn genom att hela eller en stor del av kostnaden för förvärv av
fastighet skulle bli föremål för statlig kreditgivning eller eljest gavs en
förmånlig ställning i kredithänseende. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna 790 och 2099, såvitt nu är i fråga.

I propositionen tas slutligen upp också vissa frågor rörande förändring
av bostadsinstitutens utlåningsvillkor så att amorteringstiden förkortas när
det gäller lån för nybyggnad och vissa ombyggnader och i vissa fall förlängs
vid genomgripande ombyggnad. Finansutskottet har i likhet med
civilutskottet ingen erinran mot att reglerna ändras i dessa hänseenden.

DEN OFFENTLIGA SEKTORNS FINANSIERING

Statens roll på kapitalmarknaden är en annan än den som gäller för
övriga parter. Staten agerar som låntagare men har också det övergripande
ansvaret för att kreditpolitiken samordnas med den ekonomiska politiken i
övrigt. För staten gäller det sålunda att finansiera sitt eget utgiftsöverskott
på marknaden utan att det leder till allvarligt men för övriga låntagares
möjligheter att finansiera rimliga reala resursanspråk. Statens roll är också
unik därigenom att den kan fastställa sina egna villkor för upplåningen -med de begränsningar som övergripande samhällsekonomiska och andra
hänsyn drar upp för agerandet. Statens egen upplåning härjämte bostadsbyggandets
kapitalbehov givits en prioriterad ställning på kreditmarknaden.

Som redovisas i propositionen har den statsfinansiella situationen i
grunden förändrats under senare hälften av 1970-talet. Fram till år 1976

3 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

uppgick det årliga underskottet i statsbudgeten till några få procent av
bruttonationalprodukten. Därefter har underskottet stigit snabbt och uppgår
nu till ca 10 procent av BNP. Enligt långtidsutredningens kalkyler
förutses budgetunderskottet förbli relativt stort under åren framöver. Det
är uppenbart att en så kraftig ökning av statens utgiftsöverskott som ägt
rum innebär stora förändringar för den svenska kapitalmarknadens struktur
och funktionssätt.

1 propositionen redovisas med de i det föregående skisserade utgångspunkterna
de principiella uppgifterna för statsskuldpolitiken på längre sikt.

Statens upplåning bör enligt föredraganden i ökad utsträckning placeras
på den inhemska kreditmarknaden utanför bankerna. Därigenom begränsas
den ökning av penningtillgången i ekonomin som budgetunderskottet
ger upphov till och det blir lättare att hålla bankernas kreditexpansion nere
utan att tillgripa selektiva kreditpolitiska medel. Föredraganden konstaterar
emellertid att även om denna strävan att placera statsupplåningen
utanför bankerna når framgång, så kommer bankerna att behöva svara för
betydande delar av finansieringen av statens budgetunderskott framöver.
Det innebär fortsatt höjda likviditetskvoter.

Utskottet kan helt instämma i de anförda synpunkterna. I perspektiv av
det stora budgetunderskott som vi har att räkna med framöver måste
mycket betydande ansträngningar göras att placera budgetunderskotten
direkt hos allmänhet och i institutioner i stället för i bankerna. Ju större
andel av underskottet som placeras i bankerna, desto kraftigare måste de
administrativa ingripandena bli i mer ansträngda kreditmarknadslägen. Det
måste vara en strävan att undvika att utvecklingen går för långt i den
riktningen, eftersom de kreditpolitiska instrumenten då riskerar att bli
allvarligt försvagade.

En stor volym sparmedel som omedelbart kan tas i anspråk innebär
alltid en stabiliseringspolitisk risk. I fråga om möjligheterna att locka över
en större andel av hushållens tillgångar till mer långsiktigt bundet sparande
konstaterar föredraganden att i den mån lönsparandet i dess skilda former
är framgångsrikt så minskar behovet för staten att dra ytterligare medel ur
ekonomin genom egen upplåning hos allmänheten. Hushållens placeringar
i statspapper är koncentrerade till premie- och sparobligationer.

Föredraganden konstaterar i anslutning härtill att hushållen med hänsyn
till nuvarande marginalskatter och inflation är relativt okänsliga för variationer
i den nominella räntenivån. Om hushållen skall kunna förmås till ett
långsiktigt allmänt sparande utan att räntenivåerna blir orimligt höga är det
därför nödvändigt med särskilda skatteförmåner som förbättrar den reala
avkastningen efter skatt.

I motionen 1978/79: 2527 (m) begärs förslag till regler för utgivande av
sparobligationer med förmånlig skatteberäkning.

Utskottet konstaterar att motionärerna i betydande utsträckning bör ha

FiU 1979/80:8

blivit bönhörda genom utgivandet i dagarna av det nya sparobligationslånet
SPAR 79. De nya sparobligationerna som vänder sig till småsparare
löper med en fast ränta på 8 1/2 procent. Ovanpå den fasta räntan läggs en
skattefri bonus om sammanlagt 48,5 procent för hela löptiden fram till den
1 maj 1986. Det innebär en årlig totalränta om 13 procent. Något initiativ
från riksdagens sida erfordras enligt utskottets mening inte med anledning
av motionsyrkandet i fråga.

SPAR-obligationema har, särskilt på senare år, haft betydande framgång.
SPAR 78 tecknades sålunda till ett belopp av 2 144 milj. kr. Enligt
vad riksgäldskontoret redovisat står sparobligationer i stor utsträckning
också kvar oinlösta efter lång tid. SPAR-obligationerna är personliga. Det
kan i sammanhanget förtjäna påpekas att befrielse från skatt för kapitalavkastning
av detta slag självfallet har sina begränsningar och i huvudsak
måste vara individuellt anknuten. Det kan t. ex. noteras att det i fråga om
premieobligationer vuxit fram en finansieringsmarknad som utnyttjar det
förhållandet att räntan på lån för köp av premieobligationer i likhet med
andra låneräntor är avdragsgill vid beskattning medan avkastningen i form
av premier på obligationerna inte är skattepliktig sedan vinstskatten dragits
av.

1 motionen 2527 tas den större frågan om skatter och sparande upp till
behandling. Motionärerna anser det nödvändigt med en utredning om hur
skattesystemet påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika
sparformer.

Såvitt utskottet kan finna är denna frågeställning en av de centrala i
utredningen om real beskattning av räntor och kapitalvinster (dir.
1978: 95). 1 direktiven framhålls bl. a. att det är uppenbart att de skattelättnader
som f. n. ges åt vissa sparformer endast i begränsad utsträckning kan
motverka den kombinerade effekten av inkomstskatt och inflation. En real
beskattning av ränteintäkter skulle, heter det i direktiven, avsevärt öka
hushållens möjligheter att erhålla en positiv avkastning på sitt utlånade
kapital. Med hänvisning till att problemet sålunda är föremål för utredning
i särskild ordning avstyrks bifall till motionen 2527 yrkandet 5.

Vad därefter gäller möjligheterna till upplåning inom företagssektorn gör
föredraganden den bedömningen att man, mot bakgrund av den industriexpansion
och förbättrade vinstutveckling som måste komma till
stånd under de närmaste åren, kan vänta en snabb likviditetsuppbyggnad i
företagssektorn. Han anser det därför inte uteslutet att det som ett led i
statsskuldpolitiken kan bli angeläget att komplettera investeringsfonderna
med en direkt statsupplåning i företagssektorn.

Utskottet vill här erinra om det system med likviditetsutjämningskonton
som infördes efter beslut av riksdagen i våras (FiU 1978/79: 40, rskr 1978/
79:452, 453). På dessa konton fanns den 15 november 1979 uppsamlade ca
2,4 miljarder kr.

FiU 1979/80:8

Utskottet noterar vidare att riksgäldskontoret under året emitterat obligationer
som i fråga om löptid och villkor i övrigt varit speciellt utformade
för att passa företag som kunnat och velat placera likvida medel under ett
begränsat antal år. De har också varit försedda med räntejusteringsklausul.
Också dessa strävanden torde få fortsättas.

I propositionen diskuterar föredraganden den viktiga frågan huruvida
staten i ett visst läge genom sin räntesättning på statsobligationer — som är
normerande för räntesättningen på obligationsmarknaden i övrigt - kan
tänkas negativt påverka företagens benägenhet att investera i realkapital.
Avvägningen måste ske från i huvudsak två utgångspunkter, anför föredraganden.
Å ena sidan måste räntan sättas med en tillräcklig differentiering
gentemot den kortfristiga räntenivån, så att tillräckligt utbud av långfristigt
kapital säkerställs. Å andra sidan får kapitalmarknadsräntan inte bli
så hög att företagen avstår från investeringsprojekt med en god förväntad
räntabilitet på grund av att det ställer sig fördelaktigare att placera kapitalet
i finansiella tillgångar. Det blir, anför föredraganden, en uppgift för
den löpande kreditpolitiken att göra denna avvägning på ett riktigt sätt.

Utskottet vill kraftigt understryka hur viktig denna avvägning är. Det
förhållandet att industrins investeringar trots kraftigt förbättrad likviditet
hos företagen ännu år 1979 ligger kvar vid en volym som är långt under
nivån vid 1970-talets mitt kan tyda på att det vid nuvarande räntenivå ter
sig mer lönande och/eller mindre riskfyllt att placera pengarna finansiellt
än i egna projekt. Om så skulle vara fallet kan de avvägningsproblem som
den ekonomiska politiken står inför vara än allvarligare än vad som hittills
kommit till allmänt uttryck. Utskottet har uppmärksammat att konjunkturinstitutet
i sin höstrapport för en diskussion rörande dessa centrala problem.

Både i motionen 2527 (m) och 24 (s) varnas för effekterna på kreditmarknaden
av ett fortsatt stort budgetunderskott. Utskottet delar dessa farhågor.
Utskottet vill i fråga om finansieringen av statens utgiftsöverskott
sammanfattningsvis som sin mening anföra att det givetvis finns en gräns
där underskottet, om gränsen överskrids, får sådana dimensioner att en
aldrig så skicklig statsskuldpolitik inte förmår balansera de negativa effekterna.
Vid mycket stora årliga underskott, som till sin huvuddel måste
placeras på den inhemska marknaden, uppstår till slut ett mycket besvärligt
läge. Antingen blir likviditeten i samhällsekonomin så stor att en
effektiv stabiliseringspolitik blir omöjlig eller också går räntenivån, genom
strävandena att placera underskottet i långfristiga former, upp till en nivå
där få investeringsprojekt av företagen bedöms som lönsamma. Slutsatsen
härav är givetvis att endast en hårdhänt begränsning av underskottet i
statsbudgeten kan lösa detta dilemma. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna.

I fråga om kommunernas finansieringsfrågor hänvisas i propositionen i

FiU 1979/80:8

stora stycken till den behandling dessa frågor fick i propositionen om den
kommunala ekonomin (prop. 1978/79:95, FiU 1978/79:35, rskr 1978/
79: 335). Föredraganden erinrar om att han därvid betonade vikten av att
utvecklingen av den kommunala verksamheten anpassas till det samhällsekonomiska
resursutrymmet och att det därför är nödvändigt att den
kommunala expansionstakten dämpas under de närmaste åren. Detta krav
på en långsammare utbyggnad, som är realekonomiskt betingat, medför
också lättnader i finansiellt hänseende, anför föredraganden.

Utskottet vill för sin del instämma häri. Den prognos förden kommunala
konsumtionens utveckling under år 1979 som nu finns ligger utifrån en
bedömning av det långsiktiga utrymmet så uppseendeväckande högt att
allvaret i föredragandens maning framträder med än större skärpa nu än i
våras, då propositionen 95 lades fram.

Sammanfattningsvis ser föredraganden inte under överblickbar tid något
som tyder på möjligheter till några väsentliga lättnader på kreditmarknaden
för den kommunala sektorns upplåning. Samtidigt konstateras att
upplåningsbehoven inte synes minska. Föredragandens slutsats blir att den
kommunala sektorn även i fortsättningen kommer att ha begränsade möjligheter
att i önskad utsträckning finansiera sina investeringar med lån.

Utskottet delar de bedömningar som görs i propositionen i förevarande
avsnitt.

Utskottet konstaterar slutligen i fråga om det i kapitalmarknadsutredningen
diskuterade behovet av ett nytt kommunkreditinstitut att tanken
avvisas såväl av utredningen och en enhällig remissopinion som av föredraganden.

RIKTLINJERNA

Den proposition om den svenska kapitalmarknaden som förelagts riksdagen
utgör sista etappen i ett mer än tioårigt utredningsarbete. Propositionen
bygger på 1968 års kapitalmarknadsutredning som avlämnade sitt
huvudbetänkande i januari månad 1978. Utredningen utgör en omfattande
och synpunktsrik sammanställning och analys av den svenska kapitalmarknadens
struktur och funktionssätt. De förslag som utredningen lade
fram rörde i huvudsak institutionella frågor, bl. a. AP-fonden och de mellanhandsinstitut
som inrättats för att kanalisera medel från AP-fonden till
de skilda sektorer i vårt näringsliv som behöver kapital utifrån.

Mot denna bakgrund är också i propositionen de faktiska förslagen
koncentrerade till förändringar i kapitalmarknadens institutioner. Härutöver
redovisas emellertid en rad bedömningar rörande politiken på
kapitalmarknadens område som föreslås antagna av riksdagen i form av
riktlinjer. Dessa riktlinjer knyter i vad avser företagens finansiering i stora
stycken an till den långtidsbedömning av den svenska ekonomin som

FiU 1979/80:8

regeringen redovisade i den reviderade finansplanen. De föreslagna riktlinjerna
rörande den offentliga sektorns finansiering knyter i sin tur bl. a. an
till vad föredraganden anförde i propositionen om den kommunala ekonomin
i våras.

I ett inledande avsnitt. Allmän bakgrund och problembild, har i propositionen
därutöver redovisats vissa synpunkter i fråga om utvecklingen av
sparande och investeringar i samhället, inberäknat långtidsutredningens
bedömningar av den finansiella utvecklingen framöver, samt frågan om
kapitalmarknadspolitiken som instrument i resursallokeringen. Sammantaget
utgör de sålunda redovisade synpunkterna, bedömningarna och förslagen
de riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område som regeringen
har hemställt att riksdagen skall godkänna.

I motionen 1978/79:2527 (m) hemställs att riksdagen skall godkänna de i
motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område.
Häri innefattas en rad av de synpunkter och ställningstaganden i
motionen som tagits upp till behandling i de föregående delavsnitten och
vidare återfinns en begäran om tillkännagivande till regeringen om successiva
lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna. Enligt motionärerna
bör därvid komma till uttryck att det är ett mål för kreditpolitiken att
successivt reducera behovet av regleringar för att därigenom steg för steg
öka marknadens funktionsduglighet. Det bör ske genom att i mycket hög
grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Det
bör vidare ske genom att man söker begränsa skattesystemets snedvridande
effekter. Det bör ske genom en fortsatt internationalisering av
kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör också ske genom att man lättar på
emissionskontrollen, anför motionärerna.

Utskottet vill, utöver den behandling utskottet gett de i motionen föreslagna
riktlinjerna under avsnitten om företagens, bostadssektorns och den
offentliga sektorns finansiering i det föregående, anföra följande. Den
huvudlinje som löper genom propositionen är att låta marknadskrafterna
komma till klarare uttryck på kredit- och kapitalmarknaderna. De konkreta
förslag som läggs fram i propositionen präglas i betydande utsträckning av
denna grundsyn.

Som också konstateras i motionen 2527 är det emellertid inte möjligt att i
ett slag avskaffa nuvarande regleringar. Bl. a. behövs regleringar för att
balansera skattesystemets snedvridande effekter. Som framhålls i propositionen
finns det sålunda små förutsättningar att släppa obligationsräntan
helt fri eller att slopa emissionskontrollen så länge vi inte kommit till rätta
med olika faktorers snedvridande effekter. Goda marknadsförutsättningar
skulle i ett sådant läge föreligga för olika företag att ta upp obligationslån
för att bevilja konsumtionskrediter av olika slag. När det gäller sedvanliga
bankkrediter är det också uppenbart att om en helt fri räntesättning tilläts
så skulle det kunna leda till en kraftigt ökad konsumtionskreditgivning.

FiU 1979/80: 8

Hushållen skulle kunna skaffa sig ökade krediter bl. a. genom att erbjuda
säkerhet för lån i fastigheter. Ett frisläppande av räntan skulle därför
behöva kopplas samman med en kvantitativ reglering av konsumtionskrediterna.
Genom att kontrollera räntan motverkar man inte bankernas ekonomiska
incitament att tillgodose företagens kreditbehov.

Dessa från propositionen hämtade argument för att det nu inte går att
släppa kreditmarknadsregleringarna står enligt utskottets mening inte i
strid med det i motionen 2527 uttryckta målet att successivt reducera
behovet av regleringar på kreditmarknaden.

Vad gäller önskemålet om en fortsatt internationalisering av kredit- och
kapitalmarknaderna får utskottet hänvisa till den utredning som arbetar
med att se över valutaregleringen (dir. 1977: 85). Av direktiven framgår att
utredningen skall värdera betydelsen av tillämpade valutarestriktioner och
bedöma i vad mån det går att undvara sådana restriktioner eller byta ut
dem mot andra medel inom den ekonomiska politiken.

Med det anförda får yrkandet 1 i motionen 2527 anses tillgodosett.

Av vad utskottet anfört i det föregående torde framgå att utskottet
ansluter sig till de i propositionen redovisade riktlinjerna för politiken på
kapitalmarknadens område. Dessa bör godkännas av riksdagen.

De i motionen 2527 redovisade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens
område låter sig i stor utsträckning väl förena med de i propositionen
anvisade riktlinjerna. På enstaka punkter har dock utskottet markerat
en annan mening. Mot denna bakgrund avstyrks de i motionen 2527 förordade
riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område.

1 motionen 1979/80:24 (s) anses det ha inträffat så dramatiska förändringar
i vår samhällsekonomi sedan kaptialmarknadsutredningen lade fram
sina förslag att förutsättningarna ryckts undan för en del av de bedömningar
som gjorts på grundval av kapitalmarknadsutredningens material. Underskottet
i den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca
50 miljarder kr. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under
1960-talet och en stor del av 1970-talet positivt bidragit till vårt samlade
sparande, har nu ett samlat underskott på ca 15 miljarder kr. Samtidigt har
industriinvesteringarna sjunkit med nära 30 procent sedan 1976. Bostadsbyggandet
är alldeles för lågt i förhållande till en växande efterfrågan.
Underskottet i bytesbalansen ökar nu på nytt kraftigt. Vidare har vinsterna
i näringslivet ökat mycket kraftigt, vilket tillsammans med den låga
investeringsnivån lett till en oroväckande snabb likviditetsökning och en
betydande valutautströmning från de icke Finansiella företagen under 1979.
I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som när det gäller läget på
kredit- och kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin sålunda nu
tecken på mycket klara balansbrister, anför motionärerna.

Motionärerna menar att dessa djupgående förändringar i den svenska
ekonomin som inträffat under senare år nästan inte alls behandlas i propo -

FiU 1979/80:8

sitionen. Den allmänna inriktning av politiken på detta område som förordas
i propositionen kan enligt deras mening därför inte läggas till grund för
en politik som syftar till att återföra den svenska ekonomin till intern och
extern balans. Riksdagen föreslås därför hemställa om en ny utredning
med uppgift att studera de krav på kapitalmarknaden som det mycket stora
upplåningsbehovet från statens sida kommer att ställa. Denna utredning
bör enligt motionärerna samordnas med de mer övergripande ekonomiskpolitiska
perspektiv som bl. a. behandlingen av långtidsutredningen leder
fram till. I avvaktan på att resultatet av detta arbete redovisas för riksdagen
föreslås att de allmänna riktlinjer som förordats i propositionen i fråga
om politiken på kapitalmarknadens område avslås.

Utskottet kan instämma med motionärerna i att mycket stora förändringar
i svensk ekonomi har inträffat sedan kapitalmarknadsutredningen
slutförde sitt arbete år 1977. Detta framgår bl. a. av tabell 2, där utvecklingen
av det finansiella sparandet för åren 1977- 1979 ställts samman. Under
respektive delavsnitt i det föregående har tagits upp till diskussion de
problem som den ekonomiska politiken därvid ställs inför sett i ett kreditpolitiskt
perspektiv. Sålunda ställer det snabbt växande underskottet i
statsbudgeten krav på kreditpolitiken av en annan dimension än tidigare.
Utskottet har i det föregående också tagit upp de avvägningsproblem man
möter när räntan når nivåer som vi tidigare inte upplevt.

Tabell 2. Finansiellt sparande 1977—1979

Miljarder kr.

	1977	1978	1979
Hushåll	+ 18	+ 19	+ 19
Bostäder	- 7	-11	-13
Näringsliv	-24	- 6	+ 3
Offentlig sektor	± 0	- 6	-15
varav
staten	-12	-25	-33
socialförs.	+ 15	+ 15	+ 16
kommunerna	- 3	+ 4	+ 2
Saldo	-13	- 4	- 6

Källa: Finansplaner och reviderade finansplaner

Anm.: Bl. a. av jämförelseskäl har hänsyn här inte tagits till de uppgifter betalningsbalansdelegationen
redovisat. Det under år 1979 successivt försämrade bytesbalansunderskottet
kommer heller inte till uttryck vare sig i saldot eller i fördelningen på
de skilda kategorierna.

Utskottet vill emellertid erinra om att de förslag som förelagts riksdagen
i förevarande proposition visserligen baseras på det utredningsarbete som
kapitalmarknadsutredningen lade fram men att de bedömningar som gjorts
i propositionen i vad avser riktlinjerna för kapitalmarknadspolitiken kunnat
baseras även på senare material, främst 1978 års långtidsutredning.
Långtidsutredningens material innefattar också finansiella kalkyler. Vidare
har regeringen gjort en egen bedömning i 1979 års reviderade finansplan.
Över huvud taget ter det sig för utskottet orimligt att först tillsätta en

FiU 1979/80:8

utredning av kapitalmarknadsutredningens omfattning och sedan, när resultatet
av arbetet föreligger, vänta med att fatta beslut på området till dess
ett nytt utredningsarbete avslutats. En sådan handlingsförlamning är oacceptabel.
Även om betydande förändringar skett sedan utredningsarbetet
avslutades måste kompletterande bedömningar av denna art kunna göras,
t. ex. inom ramen för arbetet med finansplan och reviderad finansplan.
Utskottet avstyrker med det anförda att en ny övergripande utredning av
det slag som förordas i motionen 24 tillsätts.

Även i övrigt förordas i motionen 24 riktlinjer som i viktiga hänseenden
bryter sig mot dem som förts fram i propositionen. Utskottet avstyrker
sålunda bifall till de i motionen 24 förordade riktlinjerna för politiken på
kapitalmarknadens område.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande s. k. bankcertifikat att riksdagen antar det i propositionen
1978/79: 165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel såvitt avser 17 §,

2. beträffande komplettering av lagen om kreditpolitiska medel att
även omfatta finansbolag

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2487 yrkandet 1,

b. att riksdagen avslår motionen 1979/80: 26 yrkandet 2,

3. beträffande jordbrukets kapitalförsörjning

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79: lill,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1128 yrkandena 1, 3
och 4.

4. beträffande totalfinansiering av bostäder att riksdagen avslår
motionerna 1978/79: 788 yrkandet 21 såvitt nu är i fråga och 1979/
80: 24 yrkandet 2 såvitt nu är i fråga samt med anledning av
propositionen 1978/79: 165 såvitt nu är i fråga som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande statlig bostadsbank att riksdagen avslår motionerna
1978/79:396 yrkandet 10 såvitt nu är i fråga och 1978/79:2528
yrkandet 4,

6. beträffande bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter att riksdagen
med avslag på motionen 1978/79: 2527 yrkandet 3 antar det
i propositionen 1978/79: 165 framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel såvitt avser 9 §
samt som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken
till känna vad utskottet anfört,

7. att riksdagen antar det i propositionen 1978/79: 165 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska
medel i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt

FiU 1979/80:8

under 1 och 6 med den ändringen atl ikraftträdandebestämmelserna
erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse: -

Regeringens förslag

Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 17 §, den 1 juli 1979 och i övrigt
den 1 januari 1980. I fråga om
obligationer som har utfärdats före
den 1 januari 1980 och obligationer
som utfärdas i utbyte mot sådana
obligationer gäller 9 § andra stycket
fortfarande i sin äldre lydelse.

Utskottets förslag
Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 17 §, den 1 januari 1980 och i
övrigt den 1 juli 1980. I fråga om
obligationer som har utfärdats före
den I juli 1980 och obligationer som
utfärdas i utbyte mot sådana obligationer
gäller 9 § andra stycket fortfarande
i sin äldre lydelse.

8. beträffande enskilt finansierat byggande att riksdagen avslår
motionerna 1978/79: 788 yrkandet 20 a och 1979/80: 24 yrkandet
2 såvitt nu är i fråga,

9. beträffande bostadsbyggandets följdinvesteringar att riksdagen
avslår motionen 1978/79:396 yrkandet 10 såvitt nu är i fråga,

10. beträffande finansiering av bostadskomplement

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79:788 yrkandet 21 såvitt
nu är i fråga,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79:488 yrkandet 3,

11. beträffande lokaler som nu endast kan räknas in i pantvärdet att
riksdagen med avslag på motionerna 1978/79: 2697 såvitt nu är i
fråga och 1979/80: 36 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga godkänner

vad i propositionen 1978/79: 209 hemställan 2 förordats i fråga

om bostadslån till pantvärdelokaler,

12. beträffande statliga bostadslån för långvårdsavdelningar och
ålderdomshem

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2081,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1570,

13. beträffande utredning om finansieringen vid förvärv av äldre
småhus att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2527 yrkandet 4,

14. beträffande jinansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband
med ombyggnad m. m.

a. att riksdagen avslår motionen 1978/79: 790,

b. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2099 såvitt nu är i
fråga,

15. beträffande utgivande av sparobligationer med förmånlig skatteberäkning
att riksdagen avslår motionen 1978/79:2527 yrkandet
6,

16. beträffande utredning om skattesystemets påverkan på sparandet
att riksdagen avslår motionen 1978/79:2527 yrkandet 5,

FiU 1979/80:8

17. beträffande lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna
att riksdagen avslår motionen 1978/79: 2527 yrkandet 1,

18. beträffande riktlinjerna att riksdagen med avslag på motionerna
1978/79:2527 yrkandet 9 och 1979/80:24 yrkandet 1 godkänner
de riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område som
förordas i propositionen 1978/79: 165 samt som sin mening ger
regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 22 november 1979

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Lars Tobisson (m).
Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s), Bo Siegbahn (m), Rolf Rämgård
(c), Per-Axel Nilsson (s), Anita Gradin (s), Christina Rogestam (c), Roland
Sundgren (s). Mona S:t Cyr (m). Torsten Karlsson (s). Karin Flodström (s)
och Hadar Cars (fp).

RESERVATIONER

1) beträffande totalfinansiering av bostäder av Kjell-Olof Feldt, Paul
Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten
Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med ”Finansutskottet
vill” och slutarmed ”i propositionen” bort ha följande lydelse:

Finansutskottet kan ansluta sig till vad civilutskottet anfört. Finansutskottet
begär därför hos regeringen en ytterligare konkretisering av de
administrativa och organisatoriska övervägandena i syfte att nå fram till en
alternativ lösning med totalfinansiering av bostadsbyggandet. Något uttalande
som binder de institutionella formerna från riksdagens sida är inte nu
påkallat.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande totalfinansiering av bostäder att riksdagen med anledning
av propositionen 1978/79: 165 såvitt nu är i fråga och
motionerna 1978/79: 788 yrkandet 21 såvitt nu är i fråga och 1979/
80: 24 yrkandet 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

FiU 1979/80:8

2) beträffande bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter av Kjell-Olof
Feldt, Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren,
Torsten Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med ”Utskottet
noterar” och slutar med ”nämnda ändamål” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1978/79: 788 uttalade meningen att enskilt
finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden. Härav följer
att utskottet ansluter sig till det i propositionen framförda förslaget att
instituten bör ge ut skilda obligationsserier för prioriterat och för oprioriterat
byggande. Yrkandet i fråga i motionen 2527 bör avslås av riksdagen.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

3) beträffande enskilt finansierat byggande av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson,
Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson
och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Finansutskottet
delar civilutskottets uppfattning” och slutar med ”avstyrks sålunda”
bort ha följande lydelse:

Finansutskottet delar motionärernas uppfattning i frågan och förordar
att riksdagen med bifall till motionerna 788, yrkandet 20 a, och 24. yrkandet
2 såvitt nu är i fråga, ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
finansieringen av bostäder som byggs utan statliga lån.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande enskilt finansierat byggande att riksdagen med bifall
till motionerna 1978/79: 788 yrkandet 20 a och 1979/80: 24 yrkandet
2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

4) beträffande finansiering av bostadskomplement av Kjell-Olof Feldt,
Paul Jansson, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten

FiU 1979/80:8

Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med "Civilutskottet
föreslår” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Civilutskottet föreslår att motionsyrkandet avstyrks. När det gäller bostadskomplement
får konkretiserade anspråk behandlas inom lånesystemets
ram, anför civilutskottet. Finansutskottet delar för sin del motionärernas
bedömning och yrkar bifall till motionen 1978/79:788 såvitt nu är i
fråga.

dels utskottets hemställan under 10 a bort ha följande lydelse:

10. beträffande finansiering av bostadskomplement

a. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 788 yrkandet 21
såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

5) beträffande utredning om finansieringen vid förvärv av äldre småhus av
Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Mona S:t Cyr (alla m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Finansutskottet
avstyrker” och slutar med ”äldre villafastigheter” bort ha följande
lydelse:

Betydande svårigheter a/t sälja äldre hus uppstår ofta med hänsyn till
finansieringsfrågan. Den enda lösningen är ofta att den gamle ägaren ligger
kvar med ett betydande ägarhypotek. När detta sedan, efter endast kort
tid, skall inlösas ställs köparen inför nya svårigheter. Det hävdas att värdet
av ägarhypotek årligen växer med omkring tre miljarder kr. och f. n.
uppgår till sammanlagt närmare 15 miljarder kr. Det finns enligt utskottets
mening anledning att närmare pröva hithörande frågor. Detta bör dock inte
ske inom ramen för bostadsrättsutredningen, som har helt andra uppgifter,
utan genom en särskild utredning.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen 2527 såvitt nu är
i fråga.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande utredning om finansieringen vid förvärv av äldre
småhus att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 2527 yrkandet
4 hos regeringen hemställer om tillsättandet av en utredning
med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att
underlätta finansieringen vid köp av äldre villafastigheter.

FiU 1979/80:8

6) beträffande finansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband med
ombyggnad m. m. av Lars Tobisson, Bo Siegbahn och Mona S:t Cyr (alla
m) som - under förutsättning av bifall till reservationen 5 - anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”i fråga” bort ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående hemställt att en särskild utredning tillsätts
för att pröva frågan om finansieringen vid förvärv av äldre småhus. De i
motionerna 790 och 2099 påtalade finansieringsproblemen vid förvärv av
äldre småhus i samband med omfattande energibesparande renovering
resp. i samband med upprustning bör enligt utskottets mening också tas
upp i den förordade utredningen.

dels utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande finansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband
med ombyggnad m.m. att riksdagen med anledning av
motionerna 1978/79:790 och 1978/79:2099 såvitt nu är i fråga
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7) beträffande riktlinjerna av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Per-Axel
Nilsson, Anita Gradin, Roland Sundgren, Torsten Karlsson och Karin
Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”1 sammanhanget”
och på s. 24 slutar med ”riksdagens sida” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”Statens
roll" och på s. 41 slutar med ”kapitalmarknadens område” bort ha följande
lydelse:

När kapitalmarknadsutredningen tillsattes 1968 var en av dess huvuduppgifter
att analysera hur AP-fonden hade inpassats på kapitalmarknaderna
och vilka effekter sparandet i pensionsfonden haft på kreditpolitik
och kreditfördelning. Mot bakgrunden av en analys av detta skulle sedan
utredningen enligt sina direktiv studera den långsiktiga sparutvecklingen i
den svenska ekonomin efter det att AP-fondens inledande uppbyggnadsskede
genomförts. Detta skulle då bl. a. ske mot bakgrunden av att industrins
”finansieringsbehov kan komma att öka påtagligt, om de investeringar
inom näringslivet skall kunna genomföras som krävs för att på sikt
upprätthålla en hög takt i produktionstillväxten i ekonomin".

FiU 1979/80:8

Vid tidpunkten för utredningens tillsättande befann sig den svenska
ekonomin i ett relativt väl balanserat läge. Bytesbalansen var i stort sett i
jämvikt och underskottet i statsbudgeten tog endast en ringa del av det
samlade sparandet i anspråk. Under 50- och 60-talen hade investeringarna
ökat inom såväl industrin som bostadssektorn och den offentliga sektorn
och vi hade kunnat finansiera denna växande kapitalbildning genom ett
ökat inhemskt sparande. Den grundläggande uppgiften för utredningen var
således att undersöka förutsättningarna för en fortsatt sådan utveckling —
en utveckling innebärande fortsatt ökande industriinvesteringar och ett
fortsatt ökat bostadsbyggande - finansierade genom ett motsvarande,
inhemskt sparande.

Redan under den tid som utredningen arbetade kom emellertid dessa
förhållanden att på ett avgörande sätt förändras. För första gången under
efterkrigstiden uppstod en betydande sparandebrist i den svenska ekonomin,
vilket kom till uttryck genom de växande underskott i bytesbalansen
som bl. a. oljeprisstegringarna medförde. Utredningens analyser kom därför
att, allteftersom utvecklingen förändrades, även behandla den nya
situation som uppstått och vilka alternativa vägar som fanns att öka det
inhemska sparandet så att underskottet i förhållande till vår omvärld
successivt skulle kunna nedbringas.

Efter det att utredningens arbete slutförts har emellertid ytterligare
dramatiska förändringar inträffat i vår samhällsekonomi. Underskottet i
den statliga budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder
kr. Den totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under 1960-talet och
en stor del av 1970-talet positivt bidrog till vårt samlade sparande, har nu
ett samlat underskott på ca 15 miljarder kr.

Underskottet i bytesbalansen, som uttrycker den totala sparandebristen
i den svenska ekonomin, kunde till följd av åtstramningspolitiken reduceras
en del under 1978 men har på nytt ökat kraftigt under 1979. Utsikterna
för de närmaste åren pekar på klara risker för ytterligare ökande
underskott - om man inte lyckas skapa förutsättningar för en växande
industriproduktion och positiv exportutveckling.

Samtidigt har emellertid industriinvesteringarna sjunkit kraftigt sedan
1976. Vi riskerar m. a. o. att få en industrisektor som är för liten i förhållande
till de krav som ställs från bytesbalansen. Bostadsbyggandet är vidare
alldeles för lågt i förhållande till den växande efterfrågan. De samlade
investeringarna ligger alltså kvar på en i förhållande till kraven från såväl
bytesbalansen som bostadsbyggandet alltför låg nivå.

Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt
vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande
snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de icke
finansiella företagen under 1979. Företagen har således inte använt sina
ökade vinster till att öka sin produktionskapacitet, vilket skulle vara nödvändigt
av sysselsättnings- och bytesbalansskäl, utan har i stället använt

FiU 1979/80:8

dessa till olika finansiella placeringar.

I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som läget på kredit- och
kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin nu tecken på mycket
klara balansbrister. Finansieringen av det stora budgetunderskottet ställer
kredit- och kapitalmarknaderna inför mycket stora problem. Finansieringen
av en upplåning av denna storlek måste — om den skall ske inom ramen
för de krav som en balans i övrigt i samhällsekonomin ställer - leda till så
kraftiga förändringar i de andra sektorernas kreditsituation att man har
svårt att bortse från riskerna för allvarliga störningar i dessa sektorers
verksamhet. Alternativt kommer en finansiering av statsupplåningen som
inte i någon nämnvärd utsträckning tillåts påverka andra sektorers kreditbehov
sannolikt att verka klart inflationsdrivande. Vi har redan nu kunnat
se tecken på hur statsupplåningen kraftigt driver upp räntenivån. Det kan
inte undvikas att denna kraftiga höjning kommer att få vittgående konsekvenser
i den svenska ekonomin. Trots den omläggning som skedde under
70-talet av finansieringen av bostadsbyggandet - med ett betydande inslag
av subventionering av kapitalkostnaderna - kommer denna högre räntenivå
att på sikt få en klart hyresuppdrivande effekt.

Även när det gäller industriinvesteringarna får ränteutvecklingen en
klart negativ verkan. Alltfler investeringsprojekt kommer inte längre att
klara de räntabilitetskrav som indirekt ställs på dem genom den allt högre
räntenivå som den statliga upplåningen driver fram. Den borgerliga politiken
under perioden 1976-1979 har fört in ekonomin i en ond cirkel där
växande budgetunderskott, stigande räntor och allt svagare investeringar
utgör de styrande leden. För att man skall kunna bryta denna onda cirkel
krävs en helt annan inriktning inte endast av politiken på kapitalmarknaden
utan av den ekonomiska politiken i stort.

I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar
i den svenska ekonomin som inträffat under senare år. De grundläggande
frågorna om hur politiken på kapitalmarknadens område påverkas av
bristen på balans i våra utrikes affärer och av det stora underskottet i
statsbudgeten får inte annat än en marginell belysning i propositionen.

Den allmänna inriktning av politiken på kapitalmarknadens område som
förordas i propositionen kan därför inte läggas till grund för riksdagens
beslut. Den i propositionen förordade politiken baseras på en analys av ett
redan passerat stadium i den ekonomiska utvecklingen. Den analysen är
därför föga ägnad att utgöra basen för en politik som skall kunna lösa de
problem som vi nu ser framför oss på 1980-talet. Riksdagen bör enligt
utskottets mening hemställa om att en ny utredning tillsätts med uppgift
att, utifrån en analys av de krav på kapitalmarknaden som bl. a. det mycket
stora upplåningsbehovet från statens sida kommer att ställa, lägga fram
förslag som kan medverka till att lösa balansproblemen i den svenska
ekonomin. Denna utredning bör samordnas med arbetet i den långtidsutredning
som avses lägga fram sitt resultat under år 1980. I avvaktan

FiU 1979/80:8

härpå bör de allmänna riktlinjer som förordas i propositionen i fråga om
politiken på kapitalmarknadens områden avslås.

I motionen 1978/79: 2527 (m) framförs vidare några särskilda yrkanden.
Ett av dessa innebär en begäran om förslag till regler för utgivande av
sparobligationer med förmånlig skatteberäkning.

Utskottet konstaterar att motionärerna i betydande utsträckning bör ha
blivit bönhörda genom utgivandet i dagarna av det nya sparobligationslånet
SPAR 79. De nya sparobligationerna som vänder sig till småsparare
löper med en fast ränta på 8 1/2 procent. Ovanpå den fasta räntan läggs en
skattefri bonus om sammanlagt 48,5 procent för hela löptiden fram till den
1 maj 1986. Det innebär en årlig totalränta om 13 procent. Något initiativ
från riksdagens sida erfordras enligt utskottets mening inte med anledning
av motionsyrkandet i fråga.

SPAR-obligationerna har, särskilt på senare år, haft betydande framgång.
SPAR 78 tecknades sålunda till ett belopp av 2 144 milj. kr. Enligt
vad riksgäldskontoret redovisat står sparobligationer i stor utsträckning
också kvar oinlösta efter lång tid. SPAR-obligationerna är personliga. Det
kan i sammanhanget förtjäna påpekas att befrielse från skatt för kapitalavkastning
av detta slag självfallet har sina begränsningar och i huvudsak
måste vara individuellt anknuten. Det kan t. ex. noteras att det i fråga om
premieobligationer vuxit fram en finansieringsmarknad som utnyttjar det
förhållandet att räntan på lån för köp av premieobligationer i likhet med
andra låneräntor är avdragsgill vid beskattning medan avkastningen i form
av premier på obligationerna inte är skattepliktig sedan vinstskatten dragits
av.

1 motionen 2527 tas frågan om skatter och sparande upp till behandling.
Motionärerna anser det nödvändigt med en utredning om hur skattesystemet
påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika sparformer.

Enligt utskottets mening är detta en av flera frågor som kan tas upp av
den nya utredning om kapitalmarknaden som utskottet förordat. Med
hänvisning till detta avstyrks bifall till motionen 2527 yrkandet 5.

I motionen 2527 hemställs vidare att riksdagen skall godkänna de i
motionen förordade riktlinjerna för politiken på kapitalmarknadens område.
Häri innefattas en rad av de synpunkter och ställningstaganden i
motionen som tagits upp till behandling i de föregående delavsnitten och
vidare återfinns en begäran om tillkännagivande till regeringen om successiva
lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna. Enligt motionärerna
bör därvid komma till uttryck att det är ett mål för kreditpolitiken att
successivt reducera behovet av regleringar för att därigenom steg för steg
öka marknadens funktionsduglighet. Det bör ske genom att i mycket hög
grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på kreditmarknaden kräver. Det
bör vidare ske genom att man söker begränsa skattesystemets snedvridande
effekter. Det bör ske genom en fortsatt internationalisering av

4 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör också ske genom att man lättar på
emissionskontrollen, anför motionärerna.

Enligt utskottets mening bygger motionen på en helt verklighetsfrämmande
grundsyn. Huvudproblemet för kredit- och kapitalmarknaderna i
dag utgörs inte av de regleringar som statsmakterna har funnit nödvändiga
att införa, utan av de allvarliga balansproblem som har skapats under de
senaste åren genom de borgerliga regeringarnas ekonomiska politik. Att i
detta läge avskaffa de rådande regleringarna skulle ytterligare kunna förvärra
de redan svåra problemen på kredit- och bytesmarknaderna. Mot
denna bakgrund avstyrks de i motionen 2527 förordade riktlinjerna för
politiken på kapitalmarknadens område.

dels utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande riktlinjerna att riksdagen med bifall till motionen
1979/80: 24 yrkandet I avslår motionen 1978/79: 2527 yrkandet 9
och förslaget i propositionen 1978/79: 165 om riktlinjer i fråga om
politiken på kapitalmarknadens område samt hos regeringen
hemställer om tillkallande av en ny utredning med uppgift att i
enlighet med vad utskottet anfört analysera kapitalmarknadens
struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått.

SÄRSKILT YTTRANDE

beträffande finansieringen vid förvärv av äldre småhus i samband med
ombyggnad m.tn. av Torsten Gustafsson, Rolf Rämgård och Christina
Rogestam (alla c) som anför:

Vi delar utskottets uppfattning att det är det realt planerade byggandet
som skall prioriteras på kreditmarknaden. Frågan om hur man skall underlätta
möjligheterna till förvärv av äldre småhus får prövas i anslutning till
det arbete som pågår i bostadsrättsutredningen. I det sammanhanget får
också prövas möjligheterna till behovsprövade prioriterade lån för förvärvskostnaden
i samband med ombyggnad, modernisering och energisparande
renovering, frågor som tagits upp i motionerna 1978/79:790 och
1978/79: 2099.

Däremot har finansutskottet i huvudsak gått förbi den i motionen 2099
också berörda frågan om amorteringsvillkoren för bottenlån vid nybyggnad.
I de fall, utanför detaljplanelagda områden, där kreditinstituten inte
ger lån upp till det statliga bostadslånets undre gräns erbjuds i stället
fördjupning av statslånet, dvs. en utökning av detta. För denna fördjupade
lånedel bestämmer länsbostadsnämnden amorteringstiden med ledning av

FiU 1979/80:8

den allmänna lånemarknadens villkor för lån med motsvarande förmånsrätt.
Motionärens syfte har i denna del varit att slå fast att denna amorteringstid,
även utanför detaljplaneområden, bör fastställas till samma längd
som vid lån till nybyggnad inom detaljplaneområden. I annat fall blir
boendekostnaden högre. Enligt vår mening bör denna orättvisa för människor
som bor på landsbygden undanröjas.

FiU 1979/80:8 52

Näringsutskottets yttrande
1979/80:1 y

över propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden
jämte motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande
över propositionen 1978/79: 165 om den svenska kapitalmarknaden i vad
avser avsnittet Företagens finansiering (s. 62-81) jämte motioner.

Regeringens förslag i anslutning till det angivna avsnittet är (mom. 1. s.
182) att riksdagen skall godkänna de riktlinjer som där förordas i fråga om
politiken på kapitalmarknadens område.

Till detta avsnitt i propositionen hänför sig delvis två motioner, nämligen
— i vad avser företagens finansiering -

1978/79:2527 av Gösta Bohman m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (9) att
riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna för politiken på
kapitalmarknadens område,

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) såvitt gäller yrkandet (1) att
riksdagen med avslag på propositionens förslag till riktlinjer i fråga om
politiken på kapitalmarknadens område hemställer att regeringen tillkallar
en ny utredning med uppgift att i enlighet med vad som i motionen anförts
analysera kapitalmarknadens struktur med hänsyn till den nya situation
som nu uppstått.

Den del av innehållet i det ifrågavarande avsnittet i propositionen som
kan betecknas som riktlinjer för politiken på kapitalmarknadens område
kan - utan ställningstagande från utskottets sida - sammanfattas på
följande sätt.

Industrin måste förbättra sin produktivitet genom offensiva investeringar
och bygga ut sin produktionskapacitet. För att företagen skall vara
beredda att genomföra de nödvändiga investeringarna måste investeringarnas
avkastning stå i ett rimligt förhållande till den risk som investeringarna
medför och kostnaderna för lånekapital. Detta innebär att räntabiliteten
inom industrin måste förbättras. Samtidigt är det emellertid av stabiliserings-
och fördelningspolitiska skäl viktigt att undvika alltför höga vinstnivåer.
En av förutsättningarna för att en rimlig investeringstakt skall uppnås
är att räntabiliteten på totalt kapital är högre än låneräntan (s. 69).

FiU 1979/80:8

En viss återhållsamhet med kreditgarantier och mjuka lån från olika
statliga institutioner bör iakttas. En frikostig garanti- och långivning kan
nämligen bidra till att man i många företag får en överexpansion och
uttunning av det egna kapitalet som vid en konjunkturnedgång kan resultera
i omfattande företagskriser. Ökat risktagande vid utlåning bör inte
främst ses som ett medel att möjliggöra investeringar i foretag med alltför
svag soliditet. De statliga stödinsatserna bör i framtiden främst avse att
minska sådana risker, bl. a. teknologiska, som är svåra för företag att
kontrollera, medan företagen i större utsträckning än hittills bör hänvisas
till att själva bära den finansiella risk som är förknippad med allt företagande
(s. 71).

Vilken mekanism bör styra kreditfördelningen? I anslutning till kapitalmarknadsutredningen
blir svaret att även en inte helt perfekt fungerande
kreditmarknad bör ha möjlighet att fördela krediterna på ett bättre sätt än
vad som blir följden av ett system med rörelsegenererade krediter (dvs.
sådana som skulder till koncernföretag, pensions-, skatte- och löneskulder
och interimistiska skulder). En minskning av de rörelsegenererade krediterna
ökar emellertid företagens finansiella risk. En avvägning måste därför
ske mellan de effekter som uppstår när det gäller effektivitet i kreditfördelningen
resp. företagens finansiella risksituation (s. 78).

FiU 1979/80:8

Om mellanhandsinstituten skall kunna fortsätta sin verksamhet i samma
omfattning som tidigare måste de i ökad utsträckning refinansiera sig på
marknaden utanför allmänna pensionsfonden (s. 79).

Några pågående utredningar berörs i detta avsnitt. I fråga om löntagareller
medborgarfonder erinras om utredningen (Fi 1975: 03) om löntagarna
och kapitaltillväxten. Beträffande de kooperativa företagens försöijning
med riskvilligt kapital hänvisas till att utredningen (I 1977: 28) om kooperationen
och dess roll i samhället nyligen enligt tilläggsdirektiv har fått till
uppgift att belysa skatteregler som är väsentliga i sammanhanget.

Frågor om åtgärder som ger institutionella placerare större möjlighet till
placering i aktier återkommer i propositionen vid behandlingen av de olika
institutionella sektorerna. Dessa delar av propositionen har hänvisats till
näringsutskottet, som kommer att behandla dem i ett särskilt betänkande.
De nu avsedda frågorna förbigås därför här. I sammanhanget aktualiseras
frågan om de mindre och medelstora företagens försörjning med riskvilligt
kapital. Denna fråga, som i propositionen (s. 75) betecknas som utomordentligt
viktig, kommer näringsutskottet också att — i anslutning till ett par
motionsyrkanden — beröra i sitt kommande betänkande.

I motionen 1978/79: 2527, den ena av de båda motioner som berör detta
avsnitt i propositionen, yrkas att riksdagen skall godkänna de riktlinjer för
politiken på kapitalmarknadens område som förordas i motionen. Såvitt
utskottet kan finna är det två uttalanden i motionen (s. 3) som kan anses gå
ut på avvikelser från de riktlinjer i fråga om företagens finansiering som
föreslås i propositionen. I dessa kritiseras regeringens resonemang om dels
löntagarfonder, dels en ev. femte delfond inom allmänna pensionsfonden. I
båda fallen rör det sig alltså om frågor som befinner sig på utredningsstadiet
och inte nu skall bli föremål för några egentliga ställningstaganden från
riksdagens sida. Diskussioner på dessa punkter kommer att fortsätta i
andra sammanhang. Mot denna bakgrund finner näringsutskottet det inte
motiverat att särskilt kommentera motionen 1978/79: 2527 i här avsedd del.

Det yrkande i den andra motionen, 1979/80: 24, som nu är aktuellt hänför
sig likaså till hela den framställning i propositionen som gäller riktlinjer i
fråga om politiken på kapitalmarknadens område. Motionärerna anför att
dramatiska förändringar har inträffat i den svenska samhällsekonomin
sedan kapitalmarknadsutredningen slutförde sitt arbete. De pekar på det
växande underskottet i statsbudgeten och vidare bl. a. på industriinvesteringarnas
nedgång sedan år 1976 och den ökning av vinsterna inom nä -

FiU 1979/80:8

ringslivet som har skett parallellt härmed. Dessa djupgående förändringar i
den svenska ekonomin behandlas nästan inte alls i propositionen, säger
motionärerna. Deras slutsats är att de riktlinjer som förordas i propositionen
inte kan läggas till grund för en politik som syftar till att återföra den
svenska ekonomin till intern och extern balans. Motionärerna vill att
riksdagen skall avslå regeringens förslag till riktlinjer och begära att en ny
utredning får i uppdrag att studera de krav som statens stora upplåningsbehov
kommer att ställa på kapitalmarknaden.

Näringsutskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de riktlinjer som
regeringen anvisar i avsnittet ”Företagens finansiering”. Utskottet vill
starkt betona vikten av att industriföretagen kan uppnå förbättrad lönsamhet
och en tillräcklig avkastning på det riskbärande kapitalet, så att det
skapas förutsättningar för en ökning av investeringarna. Likaså behövs en
ökad soliditet i företagen, så att de får förbättrad kreditvärdighet och en
buffert mot påfrestningar vid kommande konjunkturförsämringar.
Näringsutskottet har från sin utgångspunkt inte anledning att diskutera
tänkbara ändringar i skattelagstiftningen eller medel för att främja sparandet.
Utskottet vill emellertid allmänt framhäva betydelsen av åtgärder för
att behovet av riskkapital skall kunna tillgodoses, bl. a. genom ett breddat
aktieägande. Utskottet har ingen erinran mot vad som i propositionen sägs
om viss återhållsamhet i fråga om statliga åtgärder för att minska företagens
risker. Givetvis måste man dock i sådana sammanhang ta stor hänsyn
till de sysselsättningspolitiska konsekvenserna av olika alternativ. Den
pågående utredningen (I 1977: 28) om kooperationen och dess roll i samhället
bör när det gäller kapitalfrågor beakta de kooperativa företagens behov
inte bara av erforderligt riskkapital utan också av ökat rörelsekapital. Till
andra frågor om företagens — särskilt de mindre och medelstora företagens
- kapitalförsörjning återkommer utskottet i sitt eget betänkande med
anledning av propositionen.

Av det sagda framgår att utskottet inte ansluter sig till yrkandet i motionen
1979/80: 24 att riksdagen skall avvisa regeringens förslag till riktlinjer.
Utskottet finnér det anmärkningsvärt att motionärerna inte har ansett sig
kunna ta ställning i sak till detta förslag utan blott har förordat en ny
utredning. De centrala problem rörande räntabilitet, soliditet etc. inom i
första hand industrin som tas upp i propositionen måste statsmakterna
rimligen göra något åt långt tidigare än en kompletterande kapitalmarknadsutredning
kan ha genomförts och dess förslag prövats.

Stockholm den 6 november 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

FiU 1979/80:8

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c). Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha
af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c), Tage Adolfsson (m), Thage Peterson
(s), Lennart Pettersson (s), Carl Tham (fp), Rune Jonsson (s), Ingegärd
Oskarsson (c) och Birgitta Johansson (s).

Avvikande mening

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Birgitta Johansson (alla s) anser att
den del av yttrandet som börjar med ”Näringsutskottet kan” och slutar
med ”förslag prövats” bort ha följande lydelse:

Näringsutskottet instämmer i de nyss återgivna synpunkterna i motionen
1979/80: 24. Frågan om åtgärder på kapitalmarknadens område måste
bedömas mot bakgrund av den drastiska försämring som kännetecknar den
samhällsekonomiska utvecklingen i vårt land under de senaste åren. Propositionen.
som i allt väsentligt är baserad på kapitalmarknadsutredningens
betänkande, utgör inte ett godtagbart beslutsunderlag. Tänkbara generella
åtgärder avseende företagens finansiering måste ställas i relation till
förhållandena på kapitalmarknaden i stort, sådana dessa förhållanden gestaltar
sig i det aktuella läget. Utskottet finner det anmärkningsvärt att
regeringen inte har presterat det underlag som krävs för detta. Riksdagen
bör, såsom påyrkas i motionen, avslå regeringens förslag till riktlinjer i den
del som behandlas här och begära en kompletterande kapitalmarknadsutredning
som skyndsamt kan skapa förutsättningar för den totalbedömning
som är erforderlig.

FiU 1979/80:8

Bilaga 2

Civilutskottets yttrande
1979/80:ly

med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden
såvitt avser bostadsbyggandets finansiering, m. m.,
jämte motioner

Till finansutskottet

1 Finansutskottets begäran om yttrande

Finansutskottet har den 19 april 1979 berett civilutskottet tillfälle att
avge yttrande över
dels propositionen 1978/79: 165 (ekonomidepartementet) om den svenska
kapitalmarknaden i vad avser avsnittet Bostadssektorns finansiering,
dels de motioner som kunde komma att väckas rörande ifrågavarande
avsnitt.

Under hand har angetts att till angivet avsnitt i propositionen knyter an
de till finansutskottet hänvisade motionerna

1978/79:2527 av Gösta Bohman m.fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga,
hemställs att riksdagen beslutar

3. att avslå vad i propositionen föreslagits om borttagande av nu gällande
regler att 10 % av bostadsfmansieringsinstitutens upplåning får avse
icke prioriterad upplåning och ersättandet av detta system med två obligationsserier,

4. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning med
uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta finansieringen
vid köp av äldre villafastigheter,

1978/79:2528 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga,
föreslås att riksdagen beslutar

4. att hos regeringen hemställa om förslag till bostadsbank i enlighet
med motionen,

1979/80:24 av Kjell-Olof Feldt m.fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs
att riksdagen beslutar att

2. ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av
statlig totalfinansiering samt om finansieringen av bostäder som byggs utan
statliga lån.

2 Vissa till civilutskottet hänvisade förslag, m. m.

I propositionen !978/79;209 om ändring i bostadsbeskattningen, m. m.,
föreslås riksdagen bl. a. godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i
fråga om bostadslån till pantvärdelokaler.

5 Riksdagen 1979/80. 5 sami. Nr 8

FiU 1979/80:8

Med anledning av propositionen 1978/79: 209 har väckts bl. a. motionerna 1978/79:2697

av Lars Werner m.fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga,
föreslås att riksdagen avslår propositionen 1978/79: 209,

1979/80:36 av Erik Wärnberg m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs
att riksdagen

I. avslår propositionen 1978/79:209.

De två sistnämnda motionsförslagen innefattar sålunda yrkanden om
avslag på propositionen även i vad den rör bostadslån till pantvärdelokaler.

Vidare har till civilutskottet hänvisats de under allmänna motionstiden
år 1979 väckta motionerna

1978/79:396 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås
10. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förslag snarast bör läggas fram till statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet
och dess följdinvesteringar genom enhetslån från en statlig

bostads- och samhällsbyggnadsbank

(motionsyrkandet i övrigt behandlat i betänkandet CU 1978/79: 26),
1978/79:488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) vari,
såvitt nu är i fråga, hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande finansieringsformerna för bostadsbyggandet
m. m. i enlighet med vad som anges i motionen,

1978/79:788 av Olof Palme m.fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a. att lån för enskilt finansierat byggande inte skall prioriteras på lånemarknaden,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statlig totalfinansiering av bostäder och bostadskomplement,

1978/79:790 av Per Olof Strindberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att sådana åtgärder vidtas att kreditinstitutens
möjligheter att bevilja lån i äldre småhus vidgas när förvärv av sådan
fastighet kombineras med omfattande energibesparande renovering,
1978/79:1570 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till motiveringen
i motionen 1978/79: 1108 avsnittet ”Socialpolitik”, hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag, syftande till att samma möjligheter
till statliga bostadslån införs för ålderdomshem som för bostadshotell,
servicehus och liknande boendeformer, avsedda för pensionärer och handikappade,

FiU 1979/80:8

vilka bostadslån utgår, jämställs med övriga komplementlokaler när det
gäller möjligheten till bostadslån,

1978179:2099 (i tidigare inte behandlad del) av Per Stjernström (c) vari
hemställs att riksdagen begär hos regeringen att bostadslånereglerna förändras
i enlighet med vad som anförts i motionen om prioritering av vissa
krediter.

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 22 oktober 1979 till civilutskottet
fört fram synpunkter på förslagen i kapitalmarknadspropositionen
såvitt avser bostadsfinansieringen. Civilutskottet har även tagit del av
synpunkter som framförts till finansutskottet i skrivelser den 29 oktober
1979 från Sveriges villaägareförbund och den 1 november 1979 från Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa.

3 Överlämnande av förslag till finansutskottets fortsatta beredning

Civilutskottet har, efter samråd under hand med företrädare för finansutskottet,
beslutat överlämna de under 2 ovan angivna förslagen till finansutskottet
för fortsatt beredning. Förslagen faller i och för sig inom civilutskottets
ansvarsområde. Den nära anknytningen till förslagen i propositionen
1978/79: 165 har dock ansetts motivera en sammanhållen behandling.
Utskottet yttrar sig nedan även över de sålunda överlämnade förslagen.

4 Utskottets yttrande

4.1 Den reala och finansiella utvecklingen

I kapitalmarknadspropositionen (s. 84) anför föredragande statsrådet att
han delar kapitalmarknadsutredningens och långtidsutredningens slutsatser
att bostadssektorns finansieringsanspråk under de närmaste åren kommer
att få ökad betydelse. Det förutses en mindre ökning av bostadssektorns
lånebehov - en ökning som emellertid inte antas ha en sådan omfattning
att den skall behöva förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.

När det gäller nybyggnad har långtidsutredningen räknat med i genomsnitt
63 000 nya bostäder per år under perioden 1978- 1983. I årets budgetproposition
(prop. 1978/79: 100 bilaga 16) beräknar bostadsministern (s.
125) igångsättningen under år 1979 till sammanlagt drygt 60000 lägenheter.
Riktmärket anges dock (s. 117) vara att under de närmaste åren öka
årsproduktionen till en nivå av ca 65 000 lägenheter. Riksdagen (CU 1978/
79: 26 s. 43 —44) gav som sin mening regeringen till känna att denna i sina
samlade åtgärder på skilda sektorer skall utgå från att bostadsbyggandet
bör öka snabbare. Målet angavs vara att inte endast nå en årlig igångsättning
om 65000 lägenheter - otillfredsställda grundbehov och önskvärd
standardstegring bör leda till att målet sätts högre. För 1979 har ingen

FiU 1979/80:8

nybyggnadsram fastställts. Riksdagen har bemyndigat regeringen att anpassa
det statligt belånade bostadsbyggandets omfattning ”med hänsyn till
uppkommande behov”.

De av bostadsministern i budgetpropositionen redovisade beräkningarna
av behovet av byggnadskrediter under år 1979 utgick från att bostadslån
för ombyggnad kan lämnas för 25000 lägenheter. Härtill kommer om- och
tillbyggnad utan statligt stöd. Utskottet noterade (CU 1978/79: 26 s. 45) att
det inom utskottet inte fanns några delade meningar om att ombyggnadstakten
bör höjas ytterligare.

Civilutskottet konstaterar med hänvisning till det anförda att bostadsbyggandet
ansetts böra öka till en volym som är högre än de i kapitalmark -nadspropositionen godtagna utgångspunkterna. En fortsatt om än något
dämpad standardutveckling liksom den snabba utvecklingen av entreprenadpriserna
förstärker de planeringsmässiga kraven på låneutrymme. Utskottet
noterar i detta sammanhang att byggnadsprisindex — rensad - för
kvalitetsändringar för flerbostadshus under år 1978 stigit kraftigt och snabbare
än konsumentpriserna. Priserna per kvm våningsyta i dessa hus,
sålunda inklusive kvalitetsökning, har stigit med närmare 20 % från 1977
till 1978. Även om kapacitetsbrister kan hålla tillbaka en sådan utveckling
har utskottet inte övertygats om riktigheten i redovisade utgångspunkter
för bedömningen av att lånebehovet inte kommer att förorsaka några
betydande svårigheter på kreditmarknaden. Civilutskottet har förutsatt att
bedömningens riktighet prövas ytterligare vid finansutskottets beredning
av ärendet.

4.2 Totalfinansiering

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att det nuvarande finansieringssystemet
på bostadsmarknaden bibehålls och efter hand jämkas i den
mån det blir nödvändigt. Därmed tas ställning mot en övergång till statlig
totalfinansiering. Häremot ställs förslag i de under allmänna motionstiden
väckta och till civilutskottet hänvisade motionerna 1978/79: 3% (vpk) yrkandet
10 i motsvarande del, 2528 (vpk) yrkandet 4 och 788 (s) yrkandet 21
likaledes i motsvarande del. De förstnämnda förslagen (vpk) innebär att
riksdagen bör begära förslag snarast till en statlig totalfinansiering genom
en bostadsbank. Det sistnämnda förslaget (s) innebär att riksdagen skall ge
regeringen till känna vissa principuttalanden om statlig totalfinansiering -vari dock lämnas öppet frågorna om de institutionella formerna. Mot
propositionsförslaget ställs vidare den till finansutskottet hänvisade motionen
1979/80: 24 (s) i vars yrkande 2 ingår ett krav att riksdagen gör ett
uttalande i fråga om behovet av statlig totalfinansiering. I motiveringen
hänvisas till den ovan nämnda motionen 1978/79:788.

1 propositionen (s. 89- 90) redovisas endast kortfattat de överväganden
som lett föredragande statsrådet till slutsatsen att det nuvarande systemet
för bostadsfinansieringen bör bibehållas.

FiU 1979/80:8

En utgångspunkt är att den långfristiga finansieringen inte på länge vållat
problem, att byggnadskreditgivningen efter svårigheter år 1977 åter fungerar
relativt väl och att det finns anledning räkna med en ytterligare förbättring
under kommande år. Ett sålunda väl fungerande befintligt finansieringssystem
skulle innebära att det tyngsta argumentet för en statlig
totalfinansiering bortfallit.

En andra utgångspunkt är att de administrativa vinsterna med en statlig
totalfinansiering inte anses vara så stora att de - vägda mot kostnaderna
för att införa en sådan — motiverar en övergång.

Enighet torde råda om att bostadsfinansieringssystemet bör fungera så
att ett i reala termer planerat bostadsbyggande skall kunna genomföras
utan störningar som beror pä brister i detta system. Detta innebär i första
hand att ett godtaget bostadsprojekt inte skall försenas på grund av att
byggnadskredit inte kan ställas till förfogande. Även om det nuvarande
systemet fungerar relativt väl i en situation med låga anspråk och tillräckliga
finansieringsmöjligheter i bankerna har utskottet inte övertygats om
att förhållandet blir likartat eller bättre under andra förutsättningar med
större påfrestningar på systemet. I detta sammanhang har bortsetts från de
svårigheter som oavsett system är förenade med överkostnaderna. Tanken
på en integrerad finansiering kan därför enligt utskottets mening nu inte
avvisas på här angivna skäl.

Det andra i propositionen redovisade motivet för att bibehålla det nuvarande
finansieringssystemet är, som nämnts, att de administrativa vinsterna
vid övergång till totalfinansiering skulle vara för små för att väga upp
olägenheterna. 1 denna del hänvisas i propositionen endast till kapitalmarknadsutredningens
överväganden. Enligt civilutskottets mening är utredningens
analys av de administrativa huvudformerna för integrerad och
fullständig finansiering inte fullföljd så långt att denna slutsats kan godtas.
Tanken på en totalfinansiering kan därför inte heller avvisas på angivna
skäl.

Utskottet kan sålunda inte förorda ett riksdagens direkta beslut som
innebär att det nuvarande finansieringssystemet på bostadsmarknaden
skall bibehållas. Fördelarna med en integrerad och samordnad finansiering
är enligt civilutskottets mening belagda.

Civilutskottet förordar i stället att finansutskottet hos regeringen begär
en ytterligare konkretisering av de administrativa och organisatoriska
övervägandena i syfte att nå fram till en alternativ lösning med totalfinansiering
av bostadsbyggandet. Något uttalande som binder de institutionella
formerna från riksdagens sida är inte nu påkallat.

4.3 Förändringar inom nuvarande finansieringssystem

4.3.1 Enskilt finansierade bostäder

Propositionens utgångspunkter när det gäller det realt planerade byggandets
ställning innebär enligt regeringsprotokollet (s. 92 n) att såväl statligt

FiU 1979/80:8

som privat finansierad nyproduktion av bostäder skall säkerställas genom
prioriterad upplåning. I fråga om ombyggnad görs i denna del inga uttalanden.
Detta uttalande möter invändning genom motionen 1978/79: 788 (s)
yrkandet 20 a med dess förslag att det enskilt finansierade bostadsbyggandet
inte skall finansieras med prioriterade lån.

Uttalandet i propositionen motiveras med att den enskilt finansierade
bostadsproduktionen används i den ekonomiska politiken för att påverka
arbetskraftsefterfrågan och därmed sysselsättningen. Motionsförslaget
hänvisar å sin sida dels till att det enskilt finansierade byggandet faller
utanför den bostadspolitiska prövningen, dels till behovet av att i första
hand säkra krediter för det socialt nödvändiga bostadsbyggandet.

Enligt civilutskottets mening är också det enskilt finansierade bostadsbyggandet,
främst av småhus, viktigt även från bostadspolitisk synpunkt.
Detta byggande avlöser utan subventionskrav anspråk på eljest subventionskrävande
statslån. Det kan tillgodose de boendes önskemål och bidra
till en önskvärd utveckling. Det motverkar inte de allmänt omfattade
bostadspolitiska ambitionerna. Avsikten är (prop. s. 92 n-93 ö) att det
maximala beloppet för bottenlån inte skall höjas snabbare än lånetaket för
statliga bostadslån. Civilutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker
regeringsförslaget i denna del och därmed avstyrker motionen 1978/79: 788
(s) yrkandet 20 a.

4.3.2 Bostadskomplement och följdinvesteringar

I motionen 1978/79: 396 (vpk) yrkandet 10 (delvis) föreslås att riksdagen
begär förslag om en statlig - och därmed prioriterad - totalfinansiering av
även bostadsbyggandets följdinvesteringar. Yrkandet har inte fått någon
specifik motivering i motionen. Vidare föreslås i motionen 1978/79: 788 (s)
yrkandet 21 (delvis) en statligt garanterad finansiering - sålunda en prioritering
- även av byggandet av bostadskomplement.

Kraven som sådana på en god total bostadsmiljö för boende i skilda
typer av bostadsområden har inte mött invändning från något håll. När det
gäller frågan om att på bostadskreditmarknaden prioritera följdinvesteringar
måste emellertid ytterligare krav ställas på en konkretisering av
anspråken. Det finns nu inte förutsättningar för att i en samlad lånemarknad
prioritera samtliga följdinvesteringar. Motionen 1978/79:396 (vpk)
yrkandet 10 bör därför avstyrkas såvitt nu är i fråga.

När det gäller bostadskomplement får konkretiserade anspråk behandlas
inom lånesystemets ram. Sådana frågor berörs nedan. Det anförda leder
civilutskottet till att föreslå finansutskottet att avstyrka även motionen
1978/79: 788 (s) yrkandet 21 i här behandlad del.

En specifik aspekt på finansieringen av vissa bostadskomplement vid
ombyggnad av bostäder tas upp i motionen 1978/79: 488 (s) yrkandet 3. Där
föreslås ett uttalande av innebörd att en ökande förnyelse av den befintliga
bostadsbebyggelsen ställer nya krav på en statlig finansiering, krav som
bör tillgodoses.

FiU 1979/80:8

Den sedermera tillkallade utredningen om stadsförnyelse (Bo 1979: 04,
direktiv 1979: 127) har till huvuduppgift att se över de regler som påverkar
verksamheten med förnyelse av bebyggelsemiljön — såväl de regler som i
tekniskt och ekonomiskt hänseende styr förnyelsen som de regler som
avser beslutsprocessen och olika parters medverkan i denna. Bland aktuella
uppgifter ingår också de finansieringsvillkor som gäller. I direktiven
anförs bl. a. att det är viktigt att uppmärksamma att ombyggnad och
sanering i många fall kan och bör leda till att en byggnad utnyttjas både för
bostäder och andra ändamål.

Motionsförslagets syfte torde täckas av och får prövas i det angivna
utredningsarbetet. Det får därmed anses vara så långt som möjligt tillgodosett.
Finansutskottet bör därför avstyrka motionen 1978/79: 488 (s) yrkandet
3.

4.3.3 Lokaler som nu endast räknas in i pantvärdet

Regeringen har i propositionen 1978/79:209 om ändring i bostadsbeskattningen,
mm., bl. a. föreslagit riksdagen att godkänna vad i regeringsprotokollet
förordats i fråga om bostadslån till pantvärdelokaler. Där anförs
(s. 32) att i låneunderlaget vid såväl ny- som ombyggnad skall få ingå
även de lokaler som nu endast kan räknas in i pantvärdet liksom inte
belåningsbara lokaler om dessa är av ringa omfattning eller eljest särskilda
skäl föreligger. Förslagen i motionerna 1978/79: 2697 (vpk) och 1979/80: 36
(s) om avslag på propositionen omfattar även det här upptagna yrkandet.

En allmän förutsättning för att lokaler skall få räknas in i låneunderlaget
har varit att de har till ändamål att förse de boende inom ett bostadsområde
med varor och tjänster - ett klart behov har krävts. Enbart i pantvärdet
räknas f. n. in lokaler som är till påtaglig nytta för i huvudsak de boende
inom området och som fyller ett normalt servicebehov. Icke belåningsbara
är lokaler som betjänar ett betydligt större område. Som exempel kan
anges teatrar, biografer, hotell, större simhallar, kontor och industrier,
sjukvårdsinrättningar för sluten och halvöppen vård och större kommersiella
lokaler.

Civilutskottet har ingen erinran mot det ovan nämnda förslaget i propositionen
1978/79:209. Det bör med avstyrkan av motionsförslagen i motsvarande
del tillstyrkas av finansutskottet. Vad som anförts i regeringsprotokollet
om belåning i vissa undantagsfall av eljest inte belåningsbara
lokaler innebär ingen ändring av vad som redan gäller.

4.3.4 Vårdinstitutionen för äldre m. fl.

I årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bilaga 16 s. 134- 135) konstateras
att det finns en väl etablerad ansvarsfördelning mellan staten,
landstingskommunerna och kommunerna inom äldreomsorgerna och att
denna ansvarsfördelning inte har ifrågasatts. Bostadsministern anser att det
inte finns några skäl att förändra den. Hon anför i anslutning därtill att det

FiU 1979/80:8

inte heller finns anledning att överväga att mera generellt vidga bostadslånesystemets
tillämpningsområde till att omfatta delar av långtidsvården
- något som även kreditpolitiska överväganden anses tala emot.

I motionen 1978/79:2081 (c, s) föreslås att riksdagen begär en sådan
ändring av bostadsfinansieringsförordningen ”att sjukplatser, integrerade i
äldrevårdsanläggningar för vilka bostadslån utgår, jämställs med övriga
komplementlokaler när det gäller möjligheten till bostadslån”. I motionstexten
hänvisas till kreditsvårigheter när långvårdsavdelningar skall integreras
i bostadsprojekt. Syftet torde inte vara att påkalla sådana lån som
kan förenas med räntebidrag.

Inte heller civilutskottet anser det finnas skäl att principiellt överföra
finansieringen av sjukvårdslokaler som långvårdsavdelningar eller sjukhem
till bostadssektorn. Möjlighet finns redan nu att med bostadslån
finansiera sjukrum eller läkarmottagning för den som bor t. ex. i ett servicehus.

Om det emellertid gäller att i enstaka fall underlätta finansieringen av
lokaler, där en integration i bostäderna är önskvärd, kan det kanske vara
befogat att en undantagsmöjlighet öppnas på likartat sätt som i fråga om
integrerade skollokaler. Utan att ta ställning i den bakomliggande lämpligheten
av integrerade anläggningar, något som närmast skulle falla under
socialutskottets prövning, har civilutskottet förutsatt att den genom motionen
väckta frågan tas upp i äldrevårdsberedningens arbete. Skulle ändringar
anses befogade i regeringens prövning får därav påkallade förslag föreläggas
riksdagen. Något uttalande från riksdagens sida är nu inte lämpligt.
Finansutskottet bör därför avstyrka motionen 1978/79: 2081 (c, s).

Vidare föreslås i motionen 1978/79: 1570 (m), med hänvisning till motiv i
motionen 1978/79:1108, att riksdagen begär förslag som syftar till att
samma möjligheter till statliga bostadslån införs för ålderdomshem som för
bostadshotell, servicehus och liknande boendeformer avsedda för äldre
och handikappade. Yrkandet innefattar sålunda krav såväl på prioritering
av dessa krediter på bostadsmarknaden som på räntebidragsmöjligheter.

I den till socialutskottet hänvisade propositionen 1979/80: 1 om samhällets
socialtjänst m.m. föreslås bl. a. (s. 286) att begreppet servicehus
används även för ålderdomshem. Bl. a. har därvid förutsatts en strävan att
successivt övergå från helinackordering till ett boende med mer individuellt
anpassad service. I anslutning därtill anmäls socialutredningens förslag
att alla kostnader för att bygga servicehus, inberäknat de nuvarande ålderdomshemmen,
skall kunna finansieras med hjälp av statliga lån. Frågan
anges komma att ytterligare övervägas inom regeringskansliet. Med hänsyn
därtill är det enligt civilutskottets mening inte lämpligt att nu föregripa
dessa överväganden. Förslaget i motionen 1978/79: 1570 (m) bör därför
avstyrkas.

FiU 1979/80:8

4.3.5 Förvärv av äldre småhus

I det till propositionen 1978/79: 165 fogade regeringsprotokollet (s. 93-94) anmäler föredraganden frågan om finansiering av förvärv av äldre
småhus och anför att det inte är en lämplig lösning att generellt öka
möjligheterna till lån för sådana, nu oprioriterade, förvärvslån — vare sig
genom att vidga utrymmet för sådana lån i bostadsinstituten eller på något
annat sätt. Skälen för denna ståndpunkt är - förutom de mer övergripande
effekterna på kapitalmarknaden m. m. - att sådana ökade lånemöjligheter
skulle inverka prishöjande och sålunda motverka sitt syfte. Det finns
däremot, enligt föredraganden, anledning att i anslutning till bostadsrättsutredningens
arbete pröva frågan om behovsprövade lån även till förvärv
av äldre småhus. De närmare riktlinjerna skall prövas i utredningsarbetet
och i bostadsministerns överväganden i anslutning därtill.

Motionen 1978/79: 2527 (m) yrkandet 4 innehåller förslaget att riksdagen
begär en utredning om åtgärder som underlättar finansieringen vid köp av
äldre villafastigheter. Motionärerna anför att de är utomordentligt tveksamma
mot en ordning med behovsprövade lån. En särskild utredning bör i
stället studera bl. a. hur man genom en lämplig anpassning av amorteringsreglerna
skall kunna förbättra refinansieringsreglerna utan att småhuspriserna
stiger.

Bostadslån för förvärv av hus kan nu utgå endast om huset uppförts med
stöd av sådant lån och då endast till kommun, allmännyttigt bostadsföretag
eller vissa bostadsrättsföreningar.

I låneunderlaget vid ombyggnad av flerfamiljshus får i vissa fall ingå,
förutom ombyggnadskostnaderna, ett ingångsvärde för ombyggnadsfastigheten
- högst 40% av godkänd ombyggnadskostnad. Då detta system
infördes (CU 1975/76: 22 s. 35-36) föreslogs i motioner, (c) resp. (m), ett
motsvarande system även för småhus. Utskottet avstyrkte förslaget med
hänvisning till att det skulle ställa stora anspråk på den prioriterade sektorn
och öka kostnaderna för räntebidrag. Riksdagen följde utskottet.

1 det nyssnämnda betänkandet anförde civilutskottet enhälligt att - om
önskemålet är att öka möjligheterna för personer i vissa inkomstlägen att
köpa och bygga om småhus — det fanns möjlighet att överväga mer riktade
stödformer utan en bred spridning av vissa negativa effekter till hela
sektorn som sådan.

Vid ombyggnad av småhus får — om underliggande kredit för ombyggnadskostnaden
inte kan erhållas - bostadslånet fördjupas. Därutöver finns
särskilda regler om fördjupning vid ombyggnad av egna hem i vissa områden.
Denna möjlighet är liksom ingångsvärdet maximerad så att lånet totalt
inte får överstiga 140% av låneunderlaget för ombyggnaden.

Ett allmänt krav på att öka finansieringsmöjligheterna vid överlåtelser
av småhus är enligt utskottets mening en fråga vars tyngdpunkt ligger på
kapitalmarknadssektorn. Bostadslångivningen och vad därtill anknyter har
hittills riktat intresset mot krediter som syftar till att öka och förbättra

FiU 1979/80:8

bostadsbeståndet. Möjligheterna att frigöra uppkommet eget kapital vid
försäljningar av småhus och bostadsrätter har endast undantagsvis aktualiserats
som en bostadspolitisk fråga. Civilutskottet har inte funnit anledning
att nu gå ifrån denna principiella ansvarsfördelning. Utskottets ovan refererade
bedömningar av kreditmöjligheterna vid försäljning som följs av
upprustning är dock fortfarande gällande - endast ett riktat stöd har
ansetts kunna övervägas. Civilutskottet har fr. n sina utgångspunkter sålunda
den meningen att förslaget i motionen 1978/79:2527 (m) yrkandet 4
bör avstyrkas. Detta innebär en anslutning, från samma utgångspunkter,
till uttalandet i propositionen att det inte är en lämplig lösning att generellt
öka möjligheterna att få nu oprioriterade förvärvslån. Anmälan av regeringens
avsikter när det gäller avsedda utredningar bör inte föranleda något
riksdagens uttalande.

Ett mer begränsat krav på ökade möjligheter till förvärvskrediter när
förvärvet följs av genomgripande ombyggnad har en mer direkt anknytning
till det bostadspolitiska fältet. Som ovan angetts har sådana frågeställningar
tidigare diskuterats och reformer även genomförts när det gäller flerbostadshus.
Denna specifika fråga aktualiseras nu genom motionerna 1978/
79: 790 (m) och 2099 (c) i tidigare inte behandlad del. Dessa förslag syftar
till att underlätta finansieringen av köp som följs av väsentlig upprustning.
Den förstnämnda motionen (m) går ut på att kreditinstitutens möjligheter
att ge förvärvslån skall ökas när förvärvet kombineras med omfattande
energisparande renovering. Den senare motionen (c) tar sikte på att öka
möjligheterna till räntebidragsberättigande kredit så att sådan kredit vid
upprustning omfattar även förvärvskostnaden. Detta innebär ett krav på
att förvärvskrediten prioriteras.

Med hänsyn emellertid till att de aviserade övervägandena får anses
täcka även de sålunda aktualiserade förslagen, bör några åtgärder enligt
motionsyrkandena inte påkallas av riksdagen. Förslagen i motionerna
1978/79: 790 (m) och 2099 (c) såvitt nu är i fråga bör därför enligt civilutskottets
mening avstyrkas.

4.3.6 Bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter m. m.

Bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter styrs av den gällande kreditpolitiska
lagstiftningen. Institutens nyutlåning styrs genom riksbankens
rekommendation att denna till 90 % skall avse prioriterade objekt medan
återstoden får avse t. ex. förvärvskrediter, om- och tillbyggnad utan statliga
lån samt inte statsbelånade affärs- och kontorshus. Regeringen föreslår
nu att riksdagen godkänner en ordning enligt vilken bostadsinstituten ger
ut olika obligationsserier, en likviditetsgrundande för att finansiera
prioriterade ändamål och en inte likviditetsgrundande för den oprioriterade
utlåningen. Obligationerna för oprioriterade krediter skall vara föremål för
emissionskontroll.

Innebörden i regeringens förslag är att bättre kunna anpassa krediter för

FiU 1979/80:8

oprioriterade ändamål med hänsyn till kreditmarknadsläget, medan denna
kreditvolym sett över en längre tidsperiod bör kunna vara av ungefär
samma omfattning som i nuvarande system.

Härmed ställs förslaget i motionen 1978/79:2527 (m) yrkandet 3 enligt
vilket riksdagen bör avslå regeringens förslag.

Enligt civilutskottets mening är, utifrån de synpunkter som utskottet har
att företräda, förslaget i propositionen välmotiverat. Frågorna om gränsdragningen
mellan vad som skall vara prioriterade resp. oprioriterade
ändamål har ovan behandlats. Omfattningen av de oprioriterade krediterna
vid skilda tillfällen måste kunna anpassas till kreditmarknadsläget. Förslaget
i propositionen syftar till att göra detta möjligt utan att, sett över en
längre period, åstadkomma någon principiell minskning av dessa krediters
omfattning. Civilutskottet föreslår därför att finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag i denna del och sålunda avstyrker motionen 1978/79: 2527
(m) yrkandet 3.

4.3.7 Amorteringstiden för bottenlån

Regeringens förslag är att riksdagen godkänner uttalandet att bostadsinstitutens
utlåningsvillkor ändras så att amorteringstiden dels förkortas
enligt kapitalmarknadsutredningens förslag när det gäller nybyggnad och
vissa ombyggnader, dels i vissa fall något förlängs i fråga om genomgripande
ombyggnad till nybyggnadsstandard. Förslaget har inte mött invändningar
i motioner.

Civilutskottet föreslår att finansutskottet tillstyrker regeringens förslag.

Stockholm den 8 november 1979

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Rolf Dahlberg (m),
Oskar Lindkvist (s). Lars Henrikson (s), Knut Billing (m), Maj-Lis Landberg
(s), Bertil Danielsson (m), Birgitta Dahl (s), Sven Eric Åkerfeldt (c),
Magnus Persson (s), Bertil Dahlén (fp), Per Olof Håkansson (s). Eivor
Nilson (c) och Kerstin Ekman (fp).

FiU 1979/80:8

Avvikande meningar

1 Totalfinansiering (4.2)

Rolf Dahlberg (m). Knut Billing (m). Bertil Danielsson (m). Bertil Dahlén
(fp) och Kerstin Ekman (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på
s. 4 börjar ”1 propositionen” och på s. 5 slutar ”nu påkallat" bort lyda:

Enligt utskottets mening har det nuvarande finansieringssystemet fungerat
tillfredsställande. Uppgörelsen med bankerna om byggnadskreditiven
för innevarande år blev t. ex. klar på ett mycket tidigt stadium. Det finns
f. n. ingen anledning att tro att systemet inte skulle fungera i framtiden.
Mot den bakgrunden bör man f. n. inte överväga en totalfinansiering. Om
det mot förmodan skulle finnas anledning att utreda förekomsten av administrativa
problem i samband med den långfristiga finansieringen bör det
enligt civilutskottets mening ankomma på delegationen för bostadsfinansiering
att göra dessa överväganden.

Utskottet förordar sålunda att finansutskottet tillstyrker ett godkännande
av vad i regeringsprotokollet förordats i denna del och därmed avstyrker
de här behandlade motionsförslagen.

2 Enskilt finansierade bostäder (4.3.1)

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Maj-Lis Landberg,
Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (alla s) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar ”Enligt civilutskottets”
och slutar ”yrkandet 20 a” bort lyda:

Kreditprioriteringens grundläggande syfte är att av otillräckliga totala
resurser säkra finansieringen av de för samhällsutvecklingen oundgängliga
byggnadsprojekten. En fortsatt prioritering av enskilt finansierade bostäder
främjar ett bostadsbyggande som är avsett att tillgodose höga anspråk
från en betalningsstark grupp och som inte styrs av bostadssociala överväganden.
Det i propositionen anförda argumentet att man genom en fortsatt
prioritering vill säkra efterfrågan på arbetskraft saknar anknytning till
nuvarande situation på byggarbetsmarknaden.

3 Bostadskomplement och följdinvesteringar (4.3.2)

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Maj-Lis Landberg,
Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (alla s) anser att
den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar ”När det” och slutar
”behandlad del” bort lyda:

När det gäller bostadskomplementen bör gränsen mellan det prioriterade
och oprioriterade området bestämmas med utgångspunkt i bostadssociala

FiU 1979/80:8

värderingar. Inom den statsbelånade eller eljest prioriterade sektorn bör
falla samtliga de bostadskomplement som krävs för en fullvärdig boendemiljö.
Finansutskottet bör därför tillstyrka motionen 1978/79:788 (s) yrkandet
21 i här behandlad del.

4 Förvärv av äldre småhus (4.3.5)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar ”Bostadslån för”
och på s. 10 slutar ”riksdagens uttalande” bort lyda:

Civilutskottet ansluter sig till de redovisade bedömningarna och förordar
att finansutskottet tillstyrker motionen 1978/79:2527 (m) yrkandet 4.

dels den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar ”Med hänsyn”
och slutar ”mening avstyrkas” bort lyda:

Den enligt ovan förordade utredningen bör även studera möjligheterna
att underlätta finansieringen av köp som följs av väsentlig upprustning i
enlighet med vad som anförts i motionerna 1978/79: 790 (m) och 2099 (c) i
nu behandlad del. Civilutskottet förordar att finansutskottet med anledning
av dessa motioner föreslår riksdagen att som sin mening ge regeringen
detta till känna.

5 Bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter m. m. (4.3.6)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar ”Innebörden i” och slutar
”yrkandet 3” bort lyda:

Flera av remissinstanserna, däribland Bankföreningen och Näringslivets
byggnadsdelegation har menat att en sådan ordning endast kan accepteras
under förutsättning att de oprioriterade obligationerna får emitteras utan
emissionskontroll och med fri räntebildning.

Man bör utgå från en sådan inriktning av kreditpolitiken att kapitalmarknadsregleringarna
successivt kan avskaffas. Så länge emissionskontrollen
består är det emellertid inte rimligt att just oprioriterade bostadsobligationer
skulle undantas från denna. De låneobjekt det här är frågan om —
bl. a. belåning av fastigheter i samband med överlåtelser, om- och tillbyggnader
utan statliga lån - torde höra till de minst räntekänsliga på lånemarknaden
till följd av gällande skatteregler. Frihet från ränte- och emissionskontroll
inom denna sektor skulle möjliggöra en sådan räntesättning
att betydande belopp kan undandras marknaden för industriobligationer.
Det är inte på denna sektor en lättnad av emissionskontrollen bör påbörjas.

Mot denna bakgrund ställer sig civilutskottet tveksamt till en avveckling
av det nuvarande systemet, som åtminstone ger vissa garantier i vad avser

FiU 1979/80:8

finansieringen av oprioriterade låneobjekt. En reform bör anstå till dess
det finns bättre förutsättningar att tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll
och räntereglering.

Med hänvisning till det anförda förordar civilutskottet att finansutskottet
med tillstyrkan av motionen 1978/79: 2527 (m) yrkandet 3 föreslår riksdagen
att inte godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i motsvarande
del.

FiU 1979/80:8

INNEHÅLL

Inledning 1

Företagens finansiering 4

Inledning 4

Propositionen 5

Motionerna 8

Bostadssektorns finansiering 9

Inledning 9

Propositionen 11

Motionerna 12

Den offentliga sektorns finansiering 14

Inledning 14

Propositionen 15

Motionerna 17

Riktlinjerna 19

Inledning 19

Propositionen 19

Motionerna 21

Utskottet 23

Företagens finansiering 23

Bostadssektorns finansiering 26

Den offentliga sektorns finansiering 33

Riktlinjerna 37

Hemställan 41

Reservationer 43

Särskilt yttrande 50

Bilagor

Bilaga I Näringsutskottets yttrande (1979/80:1 y) 52

Bilaga 2 Civilutskottets yttrande (1979: 80 1 y) 57

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979