FiU 1979/80:40

Finansutskottets betänkande
1979/80:40

med anledning av regeringens i propositionen 1979/80:150 gjorda
framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen m. m. samt i propositionen
1979/80:181 framlagd redogörelse för insatser för att underlätta nya
löneavtal jämte motioner

I propositionen 1979/80:150 (kompletteringspropositionen) har regeringen

i

bilaga 1 (ekonomidepartementet) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om extra starthjälp till vissa
byggnadsarbetare.

Vid bilaga 1, Reviderad finansplan 1980, har som bilaga fogats Reviderad
nationalbudget 1980.

I propositionen har regeringen vidare i

bilaga 2 (budgetdepartementet)

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den
kommunala ekonomin,

3. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om storleken av statlig
inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret 1980/81,

4. godkänna beräkning av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1980/81 enligt en vid propositionen fogad specifikation,

5. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1980/81,

6. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1980/81,

7. med ändring av förslag i prop. 1979/80:100 bil. 20 till Räntor på
statsskulden, m. m., för budgetåret 1980/81 anvisa ett förslagsanslag av
19 600000 000 kr.,

8. med ändring av förslag i prop. 1979/80:100 bil. 21 till Oförutsedda
utgifter för budgetåret 1980/81 anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000 000 kr.

1 Riksdagen 1979/80. 5 sami Nr 40

FiU 1979/80:40

4

Utskottet behandlar i detta betänkande
under avsnitt A. Ekonomidepartementet

dels propositionen 1979/80:150 bilaga 1, Reviderad finansplan 1980.

dels de med anledning av propositionen 1979/80:150 väckta motionerna
1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c),

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s).

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser yrkandena I. 2 och

4,

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser yrkandena 1. 2. 7. 8
och 12,

dels propositionen 1979/80:181 såvitt avser moment I vari riksdagen
bereds tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om insatser för att
underlätta nya löneavtal,

dels de med anledning av propositionen 1979/80:181 väckta motionerna
1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp),

1979/80:2079 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser yrkandet 1.
1979/80:2080 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser yrkandet 1 (ivad ej avser
skattefrågor),

under avsnitt B. Budgetdepartementet

dels propositionen 1979/80:150 bilaga 2. Reviderat budgetförslag 1980/81.
såvitt avser hemställan under momenten 1. 2, 9. 11. 12 och 14.

dels de med anledning av propositionen 1979/80:150 väckta motionerna
1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) såvitt avser yrkandena 5. 6 och

9.

1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m).
1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) såvitt avser yrkandena 3. 4 och

6.

FiU 1979/80:40

3

anledning av propositionen 1979/80:150 bilaga 2 såvitt avser den statliga
revisionsverksamheten m. m. (FiU 1979/80:41).

Finansutskottet kommer att behandla bilaga 2, Reviderat budgetförslag
1980/81, i vad avser hemställan under momenten 4, 5 och 6 i sitt betänkande
angående inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1980/81 (FiU 1979/
80:47), hemställan under moment 7 i sitt betänkande angående anslag till
räntor på statsskulden m. m. (FiU 1979/80:45) och hemställan under moment
8 i sitt betänkande angående anslag till oförutsedda utgifter (FiU 1979/
80:46).

Med anledning av propositionen 150 har följande motioner väckts:

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c),

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s).

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s).

1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m),
1979/80:2065 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m, s, c,
fp) och

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Motionerna har såvitt avser yrkandena 3. 7 och 8 i motionen 2063 och
yrkandena 9-11 i motionen 2066 remitterats till skatteutskottet.

Finansutskottet har behandlat motionerna 2065 och 2066 yrkandet 5 i sitt
betänkande med anledning av propositionen 1979/80:150 bilaga 2 såvitt avser
den statliga revisionsverksamheten m. m. (FiU 1979/80:41).

I propositionen 1979/80:181 om insatser för att underlätta nya löneavtal har
regeringen

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
om insatser för att underlätta nya löneavtal,

dels föreslagit riksdagen att anta vid propositionen fogade lagförslag.

Propositionen har såvitt avser lagförslagen hänvisats till skatteutskottet.

Med anledning av propositionen 181 har följande motioner väckts:
1979/80:2077 av Joakim Ollén (m),

1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp),

1979/80:2079 av Lars Werner m. fl. (vpk) och
1979/80:2080 av Olof Palme m. fl. (s).

Motionerna 2077, 2079 yrkandena 2-5 och 2080 yrkandet 1 såvitt avser
skattefrågor samt yrkandena 2-4 har remitterats till skatteutskottet.

FiU 1979/80:40

6

I propositionen 181 (budgetdepartementet) har regeringen efter föredragning
av statsministern och statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga
berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen om
insatser för att underlätta nya löneavtal.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp) vari hemställs att riksdagen som sin
uppfattning ger regeringen till känna att det tillskott av budgetmedel som
föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli bör fördelas så
att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas,

1979/80:2079 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga
hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala sig för ett stopp för höjningar av statliga
taxor och avgifter gentemot enskilda,

1979/80:2080 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om insatser för att underlätta nya löneavtal (i vad ej avser
skatteförslagen).

Jordbruksutskottet har avgivit yttrande över propositionen 181 och
motionen 2078. Yttrandet (JoU 1979/80:2 y) är fogat som bilaga 2 till detta
betänkande.

Propositionen 150 bilaga 1

I det avslutande avsnittet av den reviderade finansplanen anför föredraganden: Den

bedömning inför 1980 som jag tecknade i årets finansplan byggde på
förhållandevis optimistiska antaganden. Trots den påtagliga avmattningen i
världskonjunkturen förutsågs en relativt god exportökning. Tillväxten i den
svenska ekonomin förutsattes ligga klart över motsvarande siffror för
OECD-området och läget på arbetsmarknaden bedömdes också bli gynnsammare
än i flertalet andra länder.

Även om betydande oljeprisstegringar inträffat efter det att finansplanen
utarbetades, har dess prognoser i stort sett hållit och i vissa fall t. o. m.
överträffats. Tillväxten kan för året förväntas bli högre än vad som antogs i
januari och ligger därmed klart över genomsnittet för OECD-området.
Orderingången i industrin är positiv och industriproduktionen fortsätter att
öka. Sysselsättningsläget kommer under större delen av året att vara gott.
Ökningen av industrins investeringar kan nu förväntas bli större än vad som
antogs i finansplanen.

Den förhållandevis tillfredsställande bilden av den ekonomiska utvecklingen
på kort sikt kan emellertid inte fördölja vårt lands utomordentligt
allvarliga långsiktiga strukturella problem. Vår samhällsekonomi kännetecknas
sedan en följd av år av betydande balansbrister i olika hänseenden, vilka
skärpts av den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden. De försämrade
förutsättningarna för det internationella varuutbytet och den försvagning
av den ekonomiska stabiliteten som inträtt till följd av utvecklingen av

FiU 1979/80:40

5

A. EKONOMIDEPARTEMENTET
Den reviderade finansplanen 1980

I propositionen 150 bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen.

2. godkänna vad som anförts i propositionen om extra starthjälp till vissa
byggnadsarbetare.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
avslår förslaget om extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
beslutar avslå propositionen 1979/80:150 i vad avser införande av särskild
starthjälp för byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen och Värmlands
län,

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordas i motionen.

2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
fortsatt allmänt prisstopp,

4. beslutar avslå regeringens förslag om införande av särskilt förhöjd
starthjälp till byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen samt Värmlands
län som flyttar till Stockholm,

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
beslutar

1. att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordas i motionen och avslå regeringens förslag i motsvarande del,

2. att avslå förslaget i den reviderade finansplanen till extra starthjälp till
vissa byggnadsarbetare,

7. att uttala att prisstopp skall gälla under tolv månader med priserna den
8 maj som maximipriser.

8. att uttala sig för en bostadspolitik för lägre hyror i enlighet med vad som
anförs i motionen och hos regeringen hemställa om erforderliga initiativ,

12. att godkänna vad som anförs i motionen om ett progressivt samhälleligt
industrialiseringsprogram och hos regeringen hemställa om åtgärder i
enlighet därmed.

Arbetsmarknadsutskottet har avgivit yttrande över propositionen 150
bilaga 1 såvitt avser moment 2 (extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare)
och motionerna 2061, 2062, 2063 yrkandet 4 och 2066 yrkandet 2. Yttrandet
(AU 1979/80:5 y) är fogat som bilaga 1 till detta betänkande.

FiU 1979/80:40

Sveriges möjligheter att här hemma konkurrera med utländska varor och
att avsätta sina produkter på de internationella marknaderna har fått alltmer
ökad betydelse. Den internationella konjunkturavmattning som vi nu står
inför och som kan förväntas blir alltmer påtaglig under senare delen av 1980
och under 1981 ställer skärpta krav på svensk produktion och på våra företags
möjlighet och villighet att bedriva en aktiv priskonkurrens. För att jämvikten
i vår bytesbalans skall kunna återställas utan en långtgående åtstramningspolitik
med ty följande välfärdsförluster, måste Sveriges relativa kostnadsläge
utvecklas gynnsammare än andra länders. Det utrymme för relativa
prissänkningar som kan åstadkommas genom ett ansvarsmedvetet löneavtal
måste utnyttjas. De tendenser till ökade exportpriser som kom till uttryck
främst under första hälften av 1979 ledde till att förutsedda andelsvinster på
den internationella marknaden uteblev. Lönsamheten i vårt näringsliv ligger
visserligen generellt sett inte på högre nivå än under lågkonjunkturen i
början av 1970-talet, men den förbättring av vinstmarginalerna som likväl
skett borde möjliggöra en offensiv prispolitik. Det är också angeläget att den
ökande investeringsbenägenheten som nu kommer till uttryck i gjorda
enkäter omsätts i kapacitetsökande investeringar.

En industriell expansion utgör alltså den nära nog avgörande förutsättningen
för återvunnen balans gentemot omvärlden. Den bygger bl. a. på att
medborgarna är beredda att medverka till produktions- och produktivitetshöjande
insatser. Detta skärper kraven på en skattepolitik som stimulerar till
arbete och sparande. Det svenska skattesystemet har inte motsvarat de krav i
dessa hänseenden som situationen reser. De höga inkomst- och marginalskatterna
är ägnade att dämpa initiativkraften och lusten till de produktionsoch
produktivitetshöjande insatser som är nödvändiga i våra strävanden efter
balans i förbindelserna med omvärlden. Som jag framhöll i finansplanen,
måste självfallet skattepolitiken kunna användas som ett konjunkturpolitiskt
medel. Som jag också underströk i finansplanen, skulle dock en politik
inriktad på att söka lösa våra problem genom höjda skatter leda till allmänt
sänkt tillväxt samt en försvagning av skatteunderlaget.

Jämte åtgärder med direkt konsumtionsbegränsande syfte exempelvis på
energiområdet och det alkoholpolitiska området, måste alltså budgetproblemet
främst lösas genom en betydande neddragning av ökningstakten i de
offentliga utgifterna och en omprövning av åtaganden för vilka realekonomiskt
utrymme icke längre står till förfogande. Stegringen i de offentliga
utgifterna måste anpassas till utvecklingen i samhällsekonomin i dess
helhet.

Den bild av budgetunderskottens utveckling som tecknas i långtidsbudgeten
är utomordentligt oroande. Om den förverkligades, skulle den snabbt
omintetgöra varje ansträngning att hålla det samhällsekonomiska läget
under kontroll och obevekligen leda till att vårt ekonomiska, sociala och
politiska system utsattes för större påfrestningar än vad den nu verksamma
generationen tidigare upplevt.

Regeringen är därför fast besluten att begränsa budgetunderskotten. För
budgetåret 1981/82 måste underskottet ligga omkring 7 miljarder kr. under
den nivå som anges i långtidsbudgeten. För perioden därefter måste målet
vara att minska budgetunderskottet som andel av BNP med i genomsnitt en
procentenhet varje år.

Detta är krävande mål. Det finns ingen anledning att dölja de svårigheter
och de uppoffringar som kommer att erfordras. De besparingar som kommer
att bli nödvändiga måste beröra i stort sett alla poster i den statliga budgeten.

FiU 1979/80:40

7

oljemarknaden har ytterligare ökat kraven på en balanserad inhemsk
utveckling.

I förhållande till utvecklingen under 1960-talet har 1970-talet kännetecknats
av väsentligt lägre tillväxt och av att en växande andel av våra
gemensamma resurser gått till konsumtion. Kapitalbildningen har drastiskt
gått ned. Redan i slutet av 1960-talet hade - som bl. a. 1970 års
långtidsutredning påvisade - en tilltagande strukturell obalans gentemot
omvärlden givit sig tillkänna.

Det föreligger ett klart samband mellan Sveriges allvarliga bytesbalansbrist
och den offentliga sektorns snabba expansion. Starkt schematiskt kan
utvecklingen mellan de två decennierna förklaras av en relativt sett alltför
snabb förskjutning i resursförbrukning från den konkurrensutsatta till den
skyddade sektorn i vår ekonomi.

Årets avtalsrörelse har på ett påfallande sätt belyst våra balansproblem.
Underen följd av år harden samlade konsumtionen tillåtits ligga på en högre
nivå än vad som motsvarat våra produktiva resurser. Den brist på sparande
som därigenom uppkommit har framtvingat upplåning utomlands med därav
föranledd räntebelastning och minskad ekonomisk handlingsfrihet.

De restriktioner i ekonomiskt-politiskt hänseende som tvånget att
återvinna balans i våra utrikesaffärer leder till, innebär att det reala
utrymmet för löneökningar och ökad konsumtion blir starkt begränsat.
Visserligen förutsätter årets budgetproposition en betydande neddragning av
de statliga utgifternas ökningstakt, men den kommunala konsumtionsökningen
ligger alltjämt på en i förhållande till den ekonomiska tillväxten alltför
hög nivå. Detta gäller också i fråga om de statliga inkomstöverföringarna.

Tvånget att öka exporten och dämpa importen förutsätter att de svenska
företagens internationella konkurrenskraft förbättras genom en återhållsam
kostnadsutveckling och ökad produktivitet.

Det förblir en obestridlig sanning, att vi inte kan ta ut mera ur vår
samhällsekonomi än vad ekonomin förmår producera. I en situation där
tillväxten av nya resurser i ekonomin är lägre än efterfrågan och de stigande
offentliga åtagandena tar i anspråk den övervägande delen av nya tillgångar,
blir utrymmet för ökad privat konsumtion starkt pressat. Åt detta
grundläggande förhållande kan ingen regering, inget politiskt parti eller
någon arbetsmarknadsorganisation göra något på kort sikt. Att söka ta ut
mer ur ekonomin än vad som faktiskt finns tillgängligt leder enbart till att vi i
än högre grad tvingas att leva på utländsk upplåning och att inflationen blir än
mer svårbemästrad. Ingen kan i längden vara betjänt av en utveckling som
genom ökad inflation och utlandsupplåning försvårar strävandena att säkra
välfärden och att komma till rätta med balansbristerna i samhällsekonomin.

Efter den allvarliga kris i vilken vårt näringsliv befann sig hösten 1976 har
regeringspolitiken bl. a. syftat till att stärka den svenska konkurrenskraften
och att därigenom skapa förutsättningar för fullt kapacitetsutnyttjande, full
sysselsättning och fortsatt ekonomisk tillväxt. Den ytterligare försämring av
våra internationella bytesrelationer som uppkommit genom de nya oljeprishöjningarna
under 1979 och i början av 1980 innebär emellertid krav på
ytterligare utbyggnad av vår industriella kapacitet. Ett överförande av
resurser från konsumtion till investeringar och från den skyddade till den
konkurrensutsatta sektorn framstår nu som alltmer nödvändig om vi skall
kunna nå de grundläggande målen för den ekonomiska politiken.

FiU 1979/80:40

10

står inför och av de åtgärder som oundgängligen krävs för att återställa den
förlorade balansen. Dessa kan inte sällan bli starkt kännbara och det är
därför angeläget att skydda framför allt utsatta grupper. Vad som fordras är
insikt om problemens art och vidd och en bestämd vilja att i samhällssolidaritetens
intresse åstadkomma det resultat nationens bästa kräver.

Motioner väckta med anledning av propositionen 150

I motionen 2063 av Olof Palme m. fl. (s) konstateras att den internationella
ekonomiska utvecklingen ännu så länge är tämligen god. Motionärerna
pekar dock på att klara nedgångstendenser nu har börjat visa sig bl. a. i
Förenta staterna. Mycket talar därför för en sämre utveckling under andra
halvåret i år. De reala effekterna av oljeprishöjningarna i kombination med
den restriktiva ekonomiska politiken i många länder kommer, tror motionärerna.
med stor säkerhet att medföra sjunkande reallöner och en kraftigt
ökande arbetslöshet. Denna restriktiva ekonomiska politik förutspår man
kommer att ligga fast under avsevärd tid eftersom politikens avsedda effekter
på prisstegringarna och bytesbalansunderskott får avsedd verkan först efter
lång tid. Osäkerheten i framtidsbedömningarna särskilt om perspektivet
utsträcks till att gälla 1981 av den internationella ekonomin ställer stora krav
på handlingsberedskap och flexibilitet i fråga om den ekonomiska politiken i
Sverige. Motionärerna konstaterar att manöverutrymmet dock är begränsat
både på grund av de stora obalanser som numera kännetecknar den svenska
ekonomin och det allt större beroendet av det internationella ekonomiska
skeendet.

I motionen konstateras vidare vad gäller den inhemska ekonomiska
utvecklingen att det övergripande målet för den borgerliga regeringens
ekonomiska politik blev att stärka de svenska företagens konkurrenskraft.
Enligt den analys som gjordes hade de snabba lönekostnadsstegringarna
1975-1976 lett till kraftigt höjda relativa priser på svenska produkter, vilket i
sin tur hade medfört att svenska företag tappade marknadsandelar både på
exportmarknaderna och på hemmamarknaden.

Enligt den strategi som den borgerliga regeringen utformade blev det
nödvändigt att sänka företagens kostnader. Detta skedde genom devalveringen
av den svenska kronan, genom att den allmänna arbetsgivaravgiften
avvecklades och genom starka uppmaningar till löntagarorganisationerna att
sluta avtal med måttliga lönestegringar. Under 1979, anför motionärerna
vidare, stimulerades den privata konsumtionen i syfte att öka kapacitetsutnyttjandet.
Härigenom skulle produktiviteten kunna förbättras och utrymme
skapas för relativprissänkningar som skulle kunna möjliggöra marknadsandelsvinster
såväl här hemma som utomlands. I motionen konstateras att med
den förda politiken har den svenska industrins relativa kostnadsläge
förbättrats avsevärt. Mellan 1977 och 1979 sjönk arbetskraftskostnaden per
producerad enhet inom industrin med drygt 10 procent jämfört med vära
konkurrentländer. Däremot sjönk priserna på de färdiga produkterna

FiU 1979/80:40

9

Skall förutsättningar skapas för ekonomisk stabilitet, social trygghet och en
rättvis fördelning av våra resurser också i framtiden, måste betydande
förändringar även i transfereringssystemet komma i fråga.

Alldeles säkert kommer en sådan politik att bli utsatt för kritik. Men jag
vill starkt understryka, att solidariteten med dem som skall leva i och skyddas
av vårt samhälle senare under 1980-talet inte gör någon annan politik mö jlig.
Vi kan i vår omvärld studera konsekvenserna av en politik som vägrar att i tid
se sanningen och sviker sitt ansvar för ekonomin och för den framtida sociala
och politiska stabiliteten. Sverige måste förbli en nation med förmåga att
klara de påfrestningar landet ställs inför.

Jag vill också starkt stryka under den betydelsefulla roll inflationsbekämpningen
måste spela i den ekonomiska politiken. Den klara dämpningen av
prisstegringstakten som åstadkoms 1978 och som också skulle ha kunnat
registreras förra året. om icke de internationella prisstegringarna framför allt
på olja hade pressat upp inflationen, vittnar om att det är möjligt att nå
resultat genom samverkan mellan ekonomisk-politiska åtgärder och avtal på
arbetsmarknaden anpassade till den reala tillväxten i ekonomin. Inflationen
är ett samhällsont. Den är ägnad att fräta sönder solidariteten och grunden
för vårt välstånd. Den måste bekämpas och insikten om dess drivkrafter
måste få ökad spridning. Inflation kan i längden inte hejdas genom
priskontroll eller prisstopp utan bara genom att den bakomliggande
kostnadsutvecklingen bemästras.

Efter de prisstegringar som noterats under årets första månader och som i
hög grad sammanhänger med de mot slutet av förra året inträffade
oljeprishöjningarna samt av den internationella kreditmarknadsutvecklingen
framtvingade räntehöjningar, borde förutsättningar föreligga för en
någorlunda lugn utveckling under återstoden av året. Självfallet spelar
härvidlag utgången av de pågående avtalsförhandlingarna en avgörande roll.
Jag vill därför än en gång inskärpa vikten av att möjligheterna till
standardhöjning och förstärkt köpkraft bedöms med hänsyn till våra reala
resurser. De skattelättnader som genomfördes i slutet av förra året och det
program regeringen offentliggjorde den 27 mars i år har skapat förutsättningar
för ett avtalsresultat som i reala termer är för 1980 i stort sett lika bra
och på längre sikt bättre än vad som skulle vara möjligt utan ett sådant
program och med nominellt sett större löneökningar.

Sveriges energiförsörjning och starka beroende av importerad ol ja utgör
vårt stora framtidsproblem vid sidan av den alltför snabbt växande offentliga
sektorn. Utgången av folkomröstningen i energifrågan i mars har skapat
underlag för en energipolitik syftande till att genom god hushållning ta
tillvara våra energitillgångar och begränsa vårt oljeberoende. Rationell
hushållning och energibesparande investeringar stärker möjligheterna att
komma till rätta med både våra bytesbalans- och budgetproblem.

Återställd balans i samhällsekonomin framstår i dag som ett nationellt
samlande mål. En stark samhällsekonomi utgör ett grundläggande villkor för
en harmonisk samhällsutveckling och för möjligheterna att garantera den
generation som lagt grunden för vår välfärd den trygghet den har rätt att
kräva. Den är en förutsättning för vår fortsatta välfärdsutveckling.

Vägen mot balans kan bli både lång och mödosam. Det finns inga enkla
lösningar. Våra svårigheter kan inte angripas med löftespolitik. Detta har
erfarenheterna från andra länder visat. Såväl politiska ledare som företrädare
för arbetsmarknadens parter måste vara beredda att ta sitt ansvar da det
gäller att teckna en riktig och realistisk bild av de svårigheter vår ekonomi

FilJ 1979/80:40

12

deras uppfattning och de regionala sysselsättningsproblemen är svåra.

7. De regionala problemen, som har ökat de senaste åren.

Regeringen bär ett stort ansvar för den negativa ekonomiska utvecklingen,
konstaterar motionärerna. När nu regeringen försöker anvisa en väg efter
vilken vi skulle kunna ta oss ur problemen ställs därför trovärdigheten på
hårda prov. Många av problemen har vållats eller förvärrats genom
regeringens oskickliga agerande. I motionen kritiserar man vidare regeringen
för att den försökt dölja eller förringa de ekonomiska problemen. Den
orättfärdiga fördelningspolitik som regeringen fört skapar splittring och
konfrontation. Regeringens ekonomisk-politiska strategi har visat sig
ineffektiv. Detta visade sig inte minst under avtalsförhandlingarna i våras.
Motionärerna hävdar att det med hänsyn till regeringens svaga parlamentariska
läge vore naturligt att den sökte nå en bredare samling bakom den
ekonomiska politik som lägets allvar kräver.

1 motionen presenteras hörnstenarna i en socialdemokratisk politik för
80-talet. Grundproblemet i den svenska ekonomin är. anför motionärerna,
att vi som nation producerar mindre än vad vi förbrukar. För att komma till
rätta med denna fundamentala balansbrist är det helt nödvändigt att
konsumtionen, såväl den privata som den offentliga, under en följd av år
växer långsammare än den totala produktionen, dvs. sparandets andel av
BNP måste ökas. Utrymmet för reformer och standardförbättringar är. allra
helst om hänsyn tas till redan gjorda åtaganden med konsekvenser för
framtiden, ytterst begränsat, framhåller motionärerna vidare.

För att kunna uppnå denna målsättning om ett högre sparande, en ökad
kapitalbildning och för att kunna bygga ut vår produktionsapparat krävs en
annan inriktning av politiken. Riktlinjerna förden nya politiken måste enligt
motionärernas uppfattning vara

- en rättvis och jämn fördelning

- god ekonomisk tillväxt

- stabila priser, prisstoppet bör därför ligga fast åtminstone till den 1 juli och
därefter ersättas av en intensiv prisövervakning

- återskapa balans i svensk ekonomi

- vi måste arbeta oss ur krisen

- att den svenska ekonomin är en öppen ekonomi

- att vi måste bygga ut industrisektorn

- ökad kollektiv kapitalbildning bl. a. i form av löntagarfonder som gör
löntagarna beredda att medverka till den nödvändiga ökningen av
sparande och investeringar

- bostadsbyggandet måste ökas

- att skattepolitiken mäste ge sitt bidrag för att minska det stora budgetunderskottet.
Samtidigt måste skatterna utformas sä att de uppmuntrar till
arbete, produktiva insatser och sparande och inte till spekulation och
placeringar i improduktiva verksamheter.

FiU 1979/80:40

11

ingalunda i samma utsträckning. 1977-1979 var minskningen bara drygt I
procent. Under 1978 var visserligen förbättringen något större, men den
motvägdes av en relativprisökning under 1979. För 1980 räknar man i den
reviderade nationalbudgeten med en ytterligare höjning av relativpriserna
med någon procent. Resultatet av denna utveckling har blivit att den svenska
industrin långtifrån har vunnit de marknadsandelar som förutsattes i
regeringens strategi, anser motionärerna.

Företagen har föredragit att öka sina vinster framför att sänka sina
relativpriser och härigenom lägga en grund för en långsiktig expansion.
Denna utveckling utgör, hävdar motionärerna, en väsentlig del av förklaringen
till att importen ökade mer än väntat under 1979. En annan följd av
företagens prissättning har blivit att industriinvesteringarna har hållits
tillbaka, eftersom man inte genom prissänkningar har stimulerat en
volymexpansion som i sin tur skulle ha skapat förutsättningar för att bygga ut
den industriella produktionskapaciteten.

När regeringen försöker hänföra misslyckandet av sin ekonomisk-politiska
strategi till oljeprisstegringarna under 1979 bör det påpekas, anför motionärerna
vidare, att oljepriset realt sett hade minskat flera år i följd
dessförinnan. Oljeimporten, mätt som andel av BNP, hade sjunkit kraftigt
sedan 1974 och då särskilt mycket under 1978. De oljeprishöjningar som
skett därefter innebär inte mycket mera än ett återtagande av den reala nivå
som uppnåddes 1974.

Motionärerna anser att den svenska ekonomin företer en rad fundamentala
balansbrister. Man konstaterar att det fanns problem redan 1976 men att
dessa på nästan alla punkter har förvärrats och att nya har tillkommit. De
problem som måste angripas på bred front är enligt motionärerna:

1. Inflationen som skapar stora orättvisor, förstör skattesystemet och
länkar in människornas beteende på onyttiga transaktioner in. m. En fortsatt
hög inflation är ett hot mot den fulla sysselsättningen, framhålls det
vidare.

2. Underskottet i bytesbalansen. Till betydande del sammanhänger det
stora underskottet med att företagen har föredragit att öka sina vinster
framför att höja sina marknadsandelar. Fortsatta stora underskott i
bytesbalansen och därmed tvånget att låna betydande belopp utomlands
medför på sikt stora risker för vårt land.

3. Underskottet i statsbudgeten (behandlas vidare under avsnitt B i detta
betänkande).

4. Den utlandskonkurrerande sektorn, som har för liten produktionskapacitet.

5. Bostadsbyggandet, som är alldeles för lågt. Kostnadsutvecklingen i
bostadsbyggandet är helt oacceptabel. Fördelningen mellan enfamiljshus
och flerfamiljshus har de senaste åren blivit mycket skev.

6. Läget på arbetsmarknaden. Detta är f. n. tämligen ljust, framhåller
motionärerna. Ungdomsarbetslösheten är dock fortfarande allför hög enligt

FiU 1979/80:40

14

Ett budgetunderskott kan. anser motionärerna, ses som en investering,
som ett medel att sätta fart på ekonomin så att den uppnår ett läge av full
sysselsättning. Motionärerna anser att produktionskapaciteten inte utnytt jas
fullt ut. I motionen uppskattas gapet till fullt utnyttjande till 20-30 miljarder
kronor. I detta läge är den av regeringen aviserade nedskärningen av de
offentliga utgifterna med 7 (9) miljarder kronor direkt felaktig. Den mäste
därför tillbakavisas av såväl ekonomiska som sociala skäl. anser motionärerna.

Den fjärde balansbristen finner regeringen i den kommunala sektorns
snabba expansion, anför motionärerna vidare. Denna skulle försvåra för
"den utlandskonkurrerande sektorn att rekrytera den arbetskraft som
behövs för att öka produktionen för att återställa en rimlig balans i våra
utrikesaffärer". Annorlunda uttryckt betyder detta, menar motionärerna,
att det måste finnas en reservarmé av arbetslösa som står på pass för
exportindustrins eventuella behov. Verksamhet som inte ger kapitalister
profit ser de som improduktiv.

Den femte balansbristen är frågan om den utlandskonkurrerande sektorn
är för liten. Den svenska industrin är kraftigt utlandsberoende. framhåller
motionärerna. Detta försvårar en självständig och effektiv ekonomisk
politik. Det rymmer också en strukturell sida av avgörande betydelse. Det är
viktigt att försvara och utveckla Sverige som industrination. Men i den
nuvarande utvecklingens banor finns här stora faromoment. En ökad
satsning på den nuvarande exportstrukturen låser fast Sverige i ett starkt
beroende av produktion av råvaror och halvfabrikat och vissa verkstadsprodukter.

En ytterligare låsning till den nuvarande exportstrukturen måste därför
avvisas, anser motionärerna. Detta innebär dock inte att några drastiska
förändringar kan göras. Industri- och produktionsstrukturens förändring
måste ske planmässigt och efter långsiktiga målsättningar för att inte skapa
svåra - om än tillfälliga - problem. Men å andra sidan måste omstruktureringen
någon gang börja. Dess första steg bör tas genom satsning på olika
former av samhällsägd industri för att tillgodose samhälleliga behov. Som
exempel på dylika satsningar nämns i motionen utbyggnad av alternativa
energiproduktionsanläggningar. utbyggnad av den kollektiva trafiken,
skapande av system för förbättringar av arbetsmiljöer.

Den sjätte balansbristen som motionärerna kommenterar är Sveriges stora
oljeberoende. Att detta utgör ett problem råder det stor enighet om.
framhåller motionärerna. Men det måste ges rätta dimensioner. Oljeprisstegringarna
från de oljeproducerande länderna innebär förvisso viss
inkomstfördelning till deras förmån men är inte den huvudorsak till de
långsiktiga kristendenserna i den utvecklade kapitalistiska världen som det
ofta förespeglas. Det är de multinationella oljekoncernerna som bär
huvudansvaret för den internationella oljekrisen. Dessa multijättar har
fortfarande dominansen över oljedistributionen till och i Sverige. Ett

FiU 1979/80:40

13

Övriga krav och synpunkter redovisas under avsnitt B (Budgetdepartementet)
i detta betänkande.

I motionen 2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att de borgerliga
regeringarnas ekonomiska politik kännetecknas av insatser för att åstadkomma
en omfördelning till de arbetandes nackdel, angrepp pa den offentliga
sektorns sociala verksamhet och åtgärder för att berika kapitalägare och
höginkomsttagare. Regeringens nu föreliggande förslag till reviderad
finansplan och reviderat budgetförslag föl jer dess politiska generallinje: för
arbetsgivarna mot folket. De riktlinjer som däri förordas går ut på
nedskärningar av samhällsnyttig verksamhet i den offentliga sektorn och att
exportföretagens intressen skall gå före allt annat. Den kapitalistiska
profithushållningen skall ges än friare tyglar.

I finansplanen radar regeringen upp sex olika "balansbrister" i den
svenska ekonomin. Såväl regeringens urval av dessa "balansbrister" som
dess föreställningar om dem och den politik som på denna grund förordas är
typiska för den klasspolitik regeringen bedriver, anför motionärerna, som tar
upp dessa balansbrister till granskning.

Regeringen vill förlägga inflationens orsaker främst till de arbetandes
lönekrav och prisstegringarna på olja. konstaterar motionärerna. Motionärerna
hävdar i stället att inflationsorsaken bör sökas i att bl. a. priskonkurrensen
i hög grad satts ur spel. Ett eller några få storföretag dominerar de
flesta varumarknader såväl i Sverige som i de flesta andra kapitalistiska
stater. De är ofta prisledare och kontrollerar marknaderna så att de relativt
självständigt sätter sina priser. Häri ligger inflationens huvudorsak i alla
utvecklade kapitalistiska länder. Antiinflationspolitikens huvuduppgift borde,
framhåller motionärerna, således vara att kringskära kapitalägarnas
ekonomiska övertag och prisuppskörtningar.

Den andra balansbrist regeringen anger är underskottet i bytesbalansen. 1
motionen instämmer man i att det förvisso finns problem häri men framhåller
att man från borgerligt håll använder bytesbalansunderskottet som skrämselpropaganda
för att ställa exportkapitalets intressen i centrum och angripa
de lönarbetande. Med tanke på de kraftiga oljeprisstegringarna är ett
bytesbalansunderskott ganska naturligt. Sverige tvcks här dock ha det bättre
beställt än de väst-europeiska länderna i allmänhet. Beräknas Sveriges
samlade utlandsskuld som kumulerade bytesbalansvärden är situationen i ett
historiskt perspektiv på intet vis alarmerande, anser motionärerna.

Underskottet i statens budget anges av regeringen till ca 55 miljarder kronor

1980. Statens utgifter beräknas bli drygt 40 miljarder högre än inkomsterna.
Därtill kommer statens utlåningsverksamhet på ca 14. 5 miljarder kronor.
Mot detta sätt att beräkna underskottet har rests allvarliga invändningar,
anför motionärerna. Beräkningen grundar sig på kassaboksmässiga transaktioner
och säger inget om den offentliga sektorns totala effekt pa ekonomin,
vilket är det stabiliseringspolitiskt intressanta, framhaller man.

FiU 1979/80:40

16

på det sått som förutsattes i det av regeringen erbjudna åtgärdsprogrammet.
Med hänsyn till att de nu ingångna avtalen möjliggör att arbetsfred åter
upprättas och att det svenska samhället åter kan börja fungera är regeringen
beredd att låta de aviserade åtgärderna i övrigt gälla. Dessa åtgärder avser
lättnader i inkomstbeskattningen för fysiska personer samt obligatoriska
avsättningar av 25 % av företagsvinsterna till räntelöst konto i riksbanken.
Regeringen är därutöver beredd att med stöd av gällande lagstiftning
upprätthålla en intensifierad prisövervakning till i första hand 1980 års
utgång. Det är också regeringens avsikt att tillskjuta budgetmedel så att de
prishöjningar pä livsmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksprisregleringen
per den 1 juli 1980 i allt väsentligt kan undvikas, utom för socker
och sockerbetor.

Utvecklingen under denna lönerörelse visar på de stora svårigheter som är
förenade med att åstadkomma en anpassning till de krav det internationella
ekonomiska läget ställer. Denna anpassning ställer nu stora krav på
återhållsamhet inom den offentliga sektorn.

Statsrådet Mundebo redovisar i propositionen de överväganden som ligger
till grund för insatserna på skatteområdet för att underlätta nya löneavtal.
Förslagen omfattar för det första en tillfällig höjning under år 1980 av den
särskilda skattereduktionen med maximalt 500 kr. för en inkomsttagare.
Sänkningen föreslås påverka preliminärskatteuttaget fr. o. m. augusti
månad. Inkomstbortfallet på statsbudgeten beräknas till 900 milj. kr. För det
andra föreslås skyldighet för företag att avsätta 25 % av 1980 års vinst till
särskilda investeringsfonder. Understiger årsvinsten 1 milj. kr. behöver
avsättning inte göras. Fondavsättningen berättigar till avdrag vid inkomsttaxeringen.

Motioner väckta med anledning av propositionen 181

I motionen 2078 framhåller motionären att en följd av regeringens åtgärder
som aviseras i propositionen blir att livsmedelssubventionerna ökar. Detta är
dessvärre ett steg i fel riktning, anser motionären. Det gäller särskilt stödet
till kött- och fläskkonsumtion, vilket både från fördelningspolitiska och
hälsopolitiska utgångspunkter har rent negativa effekter. Dels gynnar denna
subvention grupper som redan har en hög levnadsstandard, dels leder den till
att vi äter mer av födoämnen som redan överkonsumeras.

Motionären konstaterar vidare att regeringens paket har legat till grund för
parternas överväganden och därför inte bör förändras när avtal nu träffats.
Inom ramen för det framlagda förslaget finns dock utrymme för vissa
markeringar från riksdagens sida.

Mot bakgrund av det anförda hemställer motionären att riksdagen som sin
uppfattning ger regeringen till känna att det tillskott av budgetmedel som
föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli bör fördelas så
att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas.

FiU 1979/80:40

15

förstatligande av den privata oljebranschen skulle ge Sverige många fördelar.
Bl. a. skulle vi lättare kunna sluta direktkontrakt med oljeproducerande
länder.

Efter genomgången av de olika balansbristerna konstaterar motionärerna
att kapitalismen inte kan skapa social och ekonomisk trygghet. En ny och
annorlunda utveckling kräver att kapitalets makt angrips och att dess system
avskaffas, framhåller man. Framtiden kräver en planerad hushållning med
samhällets tillgångar, en produktion styrd av de arbetande så att maskinerna
omvandlas från medel för utsugning till hjälpmedel åt de arbetande, en
produktion vars utveckling leds av befolkningens behov och inte av enskilda
kapitalisters profitjakt. Politiken under 1980-talet måste följa denna
inriktning, menar motionärerna. Följande krav framstår därför nu som
nödvändiga.

1. Prisstopp under 12 månader.

2. En bostadspolitik för sänkta hyror. Denna bör innehålla ett riktat
statligt stöd till de kommunala bostadsföretagen, prisstopp och prissänkningar
på byggnadsmaterial, slopad moms på bostäder, fortsatta underhälls- och
hyresförlustlån. lägre ränta och längre amorteringstider på bostadslån till de
allmännyttiga bostadsföretagen.

3. En skattepolitik som stöder kravet om en rättvis inkomstfördelning.
Härvid bör indexregleringen av skatteskalorna slopas. Förmögenhetsskatten
skärpas. Realisationsvinsterna beskattas lika härt som andra inkomster.

Regeringen har uttalat att 25 % av företagens vinster skall avsättas på
särskilda investeringsfondskonton i riksbanken. Detta förslag bör kompletteras,
menar motionärerna, så att dessa investeringsfonder övertas av
samhället och bildar en grundplåt i en samhällsägd fond som skall användas
för ett samhälleligt industrialiseringsprogram.

4. Progressiv samhällelig industrialiseringspolitik. För att bryta minskningen
av industrijobb i Sverige och ha beredskap inför kommande
lågkonjunktur och sysselsättningskris bör omedelbart arbetet igångsättas
med ett program för samhällsägda industrier. En grundplåt för ett sådant
program skapas genom en samhällsägd fond. såsom ovan förordats.

Propositionen 181

Statsministern anför att sedan flertalet av arbetsmarknadens huvudorganisationer
beslutat rekommendera sina respektive avtalsslutande organ att
ingå avtal för 1980 på grundval av de av medlingskommissionerna den 9 maj
framlagda slutbuden, är regeringen nu för att underlätta slutliga avtal beredd
att föreslå riksdagen insatser av det slag som skisserades i atgärdsprogrammet
den 27 mars.

De preliminära löneavtalen omfattar kontanta lönepäslag av en storlek
som inte gör det möjligt att upprätthålla pris- och hyresstopp. Av samma
orsaker är det inte heller möjligt att vidmakthålla oförändrade statliga taxor

FiU 1979/80:40

18

kunde slutföras utan att vi först fått genomgå den största arbetsmarknadskonflikten
någonsin i vårt land.

Vad gäller de konkreta förslagen i propositionen framhåller man i vad
gäller den särskilda skattereduktionen att det förslag som regeringen nu har
framfört innebär en viss förbättring av fördelningsprofilen i 1980 års
skatteomläggning, eftersom skattesänkningen blir något större främst i
intervallet 45 000-60 000 kr. Socialdemokraterna kan mot denna bakgrund
acceptera regeringens förslag, särskilt som detta får sägas ha utgjort en
förutsättning för de nyligen träffade löneuppgörelserna.

Motionärerna är dock oroade över att inte regeringen anvisat hur man
ämnar finansiera inkomstbortfallet på grund av den särskilda skattereduktionen.

Motionärerna framhåller vidare att man tidigare framfört förslag om
slopande av indexregleringen. Vidare har man tidigare också framfört förslag
om att införa en allmän produktionsskatt. Motionärerna konstaterar att det
således finns en rad problem i inkomstskattesystemet, varav vissa har
uppkommit till följd av regeringens hantering av skattepolitiken under det
senaste halvåret. Socialdemokraterna kommer därför att i höst lägga fram
förslag om hur inkomstskattesystemet bör reformeras, i första hand inför

1981.

Angående regeringens förslag om insättning av medel på vinstkonto
välkomnar motionärerna regeringens förslag och framhåller att det bör
kunna medföra en välbehövlig stimulans av i första hand industrins
investeringar. Motionärerna önskar emellertid genomföra vissa förbättringar
och kompletteringar av regeringsförslaget.

Motionärerna föreslår därför att

• företagens skyldighet att avsätta 25 % av vinsten till vinstkonton utsträcks
till att även omfatta 1981 års vinster

• den obligatoriska vinstavsättningen skall gälla alla företag med en årsvinst
som överstiger 200 000 kr. Även företag med lägre årsvinster bör ha
möjlighet att frivilligt sätta in medel på vinstkonto

• initiativrätt bör föreligga för arbetstagarorganisationerna när det gäller att
ta i anspråk medlen på vinstkonto för investeringar.

Vad gäller regeringens aviserade åtgärd att via ökade livsmedelssubventioner
hålla nere matpriserna framhåller motionärerna att det är angeläget
att hålla tillbaka prishöjningar på mat. Det är dock enligt motionärernas
uppfattning oklart huruvida de aviserade matprissubventionerna kommer att
leda till varaktiga förbättringar för konsumenterna. Regeringens redovisning
lämnar även i övrigt en rad frågor obesvarade, bl. a. gäller det hur stor
summa som skall subventioneras bort och hur denna skall finansieras.

Motionärerna framhåller att möjligheterna att begränsa inflationen med
subventioner som inte finansieras med ökade statsinkomster måste därför i
det nu rådande ekonomiska läget betecknas som tämligen illusoriska.

FiU 1979/80:40

17

I motionen 2079 (vpk) anför motionärerna som sin principiella uppfattning
att regeringens agerande i den ännu icke avslutade avtalsrörelsen har varit
och är ett helhjärtat understöd för Svenska arbetsgivareföreningens (SAF)
linje. Hela den borgerliga samhällsapparaten har enligt motionärernas
uppfattning mobiliserats för att ingjuta vissa föreställningar om ekonomiska
sammanhang och förhållanden hos medborgarna, som är ägnade att
understödja SAF:s lönestoppslinje.

Angående förslaget i propositionen 1979/80:181 om vinstavsättning
framhåller motionärerna att man i motionen 1979/80:2066 framfört förslag
om att 25 % av företagens vinster bör dras in till en samhällsägd fond. Någon
nedre gräns vid 1 milj. kr. bör inte sättas, anser motionärerna.

Regeringens förslag om tillfällig höjning av den särskilda skattereduktionen
godtar motionärerna, men anser att den bör utvidgas till att gälla även
inkomster under 40 000 kr. Skattereduktionen är dock som stöd för de
arbetandes reallöner otillräcklig, framhåller man vidare. Den bör därför
kompletteras med ett slopande av momseffekten på livsmedel. Detta innebär
sänkning av matpriserna. Kostnaden för ett slopande av momseffekten (dvs.
livsmedelsmomsen - livsmedelssubventionerna) på livsmedel är ca 4 700
milj. kr.

I motionen framförs vidare en del mer genomgripande ändringar i
skattesystemet. Det gäller bl. a. slopande av indexreglering av inkomstskatteskalorna
och att en maximigräns införs för avdrag så att ingen får göra
större avdrag vid nästa inkomsttaxeringstillfälle än vad som motsvarar
33 1/3 % av vederbörandes totala inkomster.

I motionen 2080 (s) hänvisar motionärerna inledningsvis till motionen
1979/80:2063 i vilken man utvecklat sina principiella synpunkter på den
ekonomiska politiken och skatte- och fördelningspolitiken. Motionärerna
framför en del kritik mot regeringens agerande i avtalsrörelsen. Man anser
bl. a. att regeringen kom för sent med sina förslag till åtgärder. Exempelvis,
framhåller motionärerna, infördes prisstopp efter det att priserna stigit med
ca 8 procent sedan det förra avtalet löpte ut. Hyresstopp aviserades sedan
hyreshöjningarna för 1980 redan fastställts för nio hyreslägenheter av tio. De
för löntagarna positiva inslagen hade alltså mindre effekt medan de negativa
inslagen var påtagliga, framför allt genom att regeringen i princip krävde ett
lönestopp för att genomföra åtgärderna, konstaterar motionärerna.

Motionärerna anför vidare i sin kritik att innan åtgärdspaketet lades fram
hade statsministern försökt att få igenom en tvångslag om oförändrade löner.
Detta agerande och paketets formulering om "avtal på i stort sett
oförändrade villkor" måste av löntagarorganisationerna uppfattas som att
regeringen ensidigt tog ställning för ena parten i förhandlingarna, framhåller
motionärerna.

Efter sin genomgång av avtalsrörelsens förlopp konstaterar motionärerna
att regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för att avtalsrörelsen inte

2 Riksdagen 1979m. 5 sami. Nr 41)

FiU 1979/80:40

20

framtid som slagkraftig industrination och allvarligt undergräva den internationella
tilltron till vårt land.

Utskottet konstaterar att beskrivningen av vårt lands ekonomiska problem
i sak är mycket lika tecknade i regeringens reviderade finansplan och i den
socialdemokratiska partimotionen 2063. I propositionen sammanfattas
balansbristerna i sex punkter: den snabba inflationen, underskottet i
bytesbalansen, underskottet i statens budget, den kommunala sektorns
snabba expansion, den utlandskonkurrerande sektorns otillräckliga storlek
och vårt stora oljeberoende. I den socialdemokratiska motionen adderar
man till dessa det låga bostadsbyggandet, läget på arbetsmarknaden och de
regionala problemen samtidigt som problemen med den kommunala
sektorns hittillsvarande expansion tonas ned något. Betydande enighet synes
således råda om arten av våra balansproblem.

Den internationella utvecklingen

Vi står nu, av alla tecken att döma. inför en nedgång i den internationella
konjunkturen. Den ekonomiska aktiviteten i flertalet industriländer har
visserligen varit högre under de första månaderna av 1980 än man tidigare
räknade med men någonting annat än en försening av nedgången är det inte
fråga om. Den ekonomiska tillväxten blir avsevärt försvagad jämfört med
1979. I propositionen görs följande bedömning av tillväxten under 1980 i
några för vårt land viktiga länder och områden.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och länderområden
1977-1980

Årlig procentuell volymförändring

	1979	1980
Förenta staterna	2.3	-1-0
Förbundsrep. Tyskland	4.4	1.5-2.5
Storbritannien	0.8	-3—2
Norden	4.0	3-3.5
Västeuropa	3.3	1.5-2
OECD totalt	3.4	1-1.5

Källa: Reviderad finansplan 1980.

I den reviderade finansplanen konstateras sammanfattningsvis att utsikterna
för den internationella ekonomin ter sig tämligen dystra. I Förenta
staterna förutses en period av negativ tillväxt och i Västeuropa bedöms den
ekonomiska aktiviteten efter hand mattas av. De depressiva faktorerna
väntas dominera utvecklingen vid ingången till 1981. Oljeprishöjningens
neddragande effekter bedöms göra sig gällande också under år 1981
samtidigt som den senaste tidens allmänna åtstramning, främst på det
penningpolitiska området, bedöms komma att slä igenom fullt ut först under

FiU 1979/80:40

19

Åtgärden innebär också enligt motionärerna att man stimulerar efterfrågan
via den privata konsumtionen i en ekonomisk situation som fortfarande i
stort sett präglas av en stark konjunktur.

Avslutningsvis konstaterar motionärerna att regeringen på en rad avgörande
punkter underlåtit att ge besked om utformningen av de aviserade
livsmedelssubventionerna. Det gäller såväl omfattningen, inriktningen och
finansieringen av åtgärderna som deras fördelningspolitiska effekter på sikt.
Om regeringen inte skapar klarhet i fråga om de avgörande avvägningsproblem
som har behandlats i det föregående är det enligt motionärernas
uppfattning inte möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som nu är lämpliga
för att hålla tillbaka prisökningarna och slå vakt om de breda folkgruppernas
levnadsstandard.

Utskottet

Utgångsläget

Även vid fullt utnyttjande av exportkapaciteten i ekonomin befinner sig
vårt land i obalans gentemot omvärlden. Bytesbalansen visar underskott.
Vår samlade produktionskapacitet är otillräcklig i förhållande till vår totala
resursförbrukning. De totala investeringarna har sjunkit tillbaka från 1/4 av
bruttonationalprodukten vid 1970-talets början till 1/5 vid dess slut. Denna
investeringsandel är otillräcklig för att varaktigt öka den ekonomiska
tillväxten i ekonomin.

Vår ekonomi präglas i vissa hänseenden av även intern obalans. Den
offentliga sektorn, särskilt den kommunala verksamheten, har under lång tid
expanderat betydligt snabbare än tillväxten av våra samlade resurser.
Svårigheterna att finansiera de växande transfereringarna och den expanderande
kommunala verksamheten har kommit till uttryck i höjt skattetryck
och snabbt stigande budgetunderskott. En fortsatt tillväxt av de offentliga
utgifterna i samma takt som hittills är utesluten, om vi skall kunna lösa våra
balansproblem.

Så sammanfattade finansutskottet vårt lands ekonomiska läge vid behandlingen
av finansplanen och budgetförslaget i februari månad i år (FiU
1979/80:15). Läget har inte förbättrats sedan dess. En analys av det definitiva
utfallet för den ekonomiska verksamheten under år 1979 förstärker intrycket
av kvarstående problem och bristande anpassningsförmåga i den svenska
ekonomin. Dessa har troligtvis underskattats tidigare och understryker
ytterligare allvaret i vår situation inför den internationella lågkonjunktur
som nu kan skönjas. Vi kan också konstatera att avtalsuppgörelsen för år
1980 inte fört oss närmare en lösning på våra balansproblem. De åtgärder
som måste vidtas för att vrida utvecklingen rätt kan emellertid inte
uppskjutas länge till. Ett sådant uppskov skulle medföra risker för Sveriges

FiU 1979/80:40

22

Tablå 2

Export och import 1979

Procentuell volymförändring

	Reviderad	Reviderad
	finansplan	finansplan
	1979	1980
Export av varor och t jänster	7.8	7.3
Import av varor och tjänster	8.8	12.8

Även om oljeimporten i fjol blev högre än väntat så förklarar det bara en
mindre del av den högre importtillväxten. Det bör observeras att diskussionen
här avser den volymmässiga importökningen, varför oljeprisstegringarna
inte spelar någon roll för resonemanget.

Utvecklingen under 1979 visar enligt utskottets mening på några förhållanden
som är av stor betydelse för den ekonomiska politiken. För det första
har den svenska ekonomin en oväntat hög importkänslighet. När därför
konsumtionen och de fasta investeringarna ökade under 1979 samtidigt som
industrins insatsvarulager och handelns lager ökade tillgodosågs denna
efterfrågan i hög utsträckning från utlandet. Så t. ex. steg importen av
bearbetade varor, som svarar för nästan 70 % av varuimporten, medea 14 %
i volym.

För det andra tycks, enligt de beräkningar som konjunkturinstitutet
redovisar i den reviderade nationalbudgeten, de svenska företagen ha använt
det goda efterfrågeläget till att återställa sina vinstmarginaler framför att
priskonkurrera för att försöka vinna försäljningsvolym. Den svenska
exportindustrins marknadsandelsförluster under andra halvåret 1979 torde
till viss del kunna förklaras av den höjning av exportens relativa pris som
skedde under loppet av 1979. Samma förhållande gällde troligtvis också för
den importkonkurrerande industrin. Sålunda steg importpriserna på den
tunga delgruppen verkstadsprodukter exkl. fartyg med drygt 6% 1979.
Samtidigt steg producentpriserna på svenska verkstadsprodukter med drygt
8%. Att företagen försökte förbättra sina vinstmarginaler 1979 efter det
mycket dåliga året 1978 finner utskottet i och för sig naturligt. Bruttovinstmarginalen
1979 nådde ändock inte upp mer än i nivå med vad som noterades
under lågkonjunkturen 1971-1972.

Att importen steg så snabbt 1979 tyder på att den svenska ekonomin låg
närmare kapacitetstaket än vad man kunde väntat sig. Så sent som i 1978 års
långtidsutredning (SOU 1978:78) var en central förutsättning för utredningens
kalkyler att det fanns en betydande outnyttjad kapacitet på såväl kapitalsom
arbetskraftssidan. Utredningen betonade dock att uppgången i efterfrågan
på industrivaror troligen skulle bli kraftigast i de branscher där graden
av outnyttjad kapacitet var relativt låg. För att klara den behövliga
produktionen när den tillgängliga produktivitetsreserven hämtats in krävs då

Fil) 1979/80:40

21

nästa år. En återhämtning av konjunkturerna förutses mot denna bakgrund
kunna inledas tidigast mot slutet av nästa år. Slutsatsen i den reviderade
finansplanens bedömning är att 1981 liksom 1980 därmed skulle komma att
karakteriseras av låg real tillväxt.

Den bedömning av de internationella konjunkturutsikterna som görs i den
socialdemokratiska partimotionen ligger mycket nära den som görs i den
reviderade finansplanen.

Utskottet gör för sin del samma bedömning som den som redovisas i
propositionen och i motionen i fråga. Avmattningen i de internationella
konjunkturutsikterna kommer att göra sig gällande mer påtagligt under
andra halvåret i år, även om för Sveriges del det alltjämt höga tempot i
Finland och Norge hjälper till att hålla uppe efterfrågan i Norden och därmed
i Sverige. 1981 måste den internationella konjunkturen bedömas bli avsevärt
svagare än under 1980, en omständighet som måste beaktas vid avvägningen
av den ekonomiska politiken framöver. Det inger enligt utskottets mening
stark oro att vi i Sverige nu tycks få en förstärkning i den inhemska
efterfrågan under andra halvåret i år samtidigt som den internationella
konjunkturen mattas.

Tillbakablick på utvecklingen under 1979 och början av 1980

Den ekonomiska tillväxten 1979 blev relativt god. Som framgår av
nedanstående tablå blev den dock klart lägre än vad som förutsågs i
kompletteringspropositionen i fjol.

Tablå I

Förändring i BNP-komponenterna 1979 i procent av BNP föregående år

	Reviderad finansplan 1979	Reviderad finansplan 1980
Privat konsumtion	1.5	1.3
Statlig konsumtion	0.1	0.2
Kommunal konsumtion	0.7	0.8
Bruttoinvesteringar	1.5	1.0
Lagerförändring	1.4	1.8
Summa inhemsk efterfrågan	5.2	5.1
Nettoefterfrågan från utlandet1	-0.1	-1.3
Summa BNP-ökning	5.1	3.8

'Export av varor och tjänster ./. import av varor och tjänster.

Den inhemska efterfrågetillväxten prognoserades som synes väl för ett år
sedan. Exporttillväxten blev också ungefär som väntat. Däremot underskattades
importökningen kraftigt. Importens andel i BNP steg från 24,5 % 1978
till drygt 27 % 1979.

FiU 1979/80:40

24

expansionen uteblir då. Utvecklingen under 1979 och hittills under 1980
tyder enligt utskottets uppfattning på att vi kan vara på väg att komma i en
sådan situation.

Svensk ekonomi under 1980

Sedan regeringen presenterade den reviderade finansplanen (1980-04-29)
har en preliminär avtalsuppgörelse avseende större delen av den svenska
arbetsmarknaden slutits (1980-05-11). Det finns anledning att beakta
konsekvenserna av avtalsuppgörelsen för den ekonomiska utvecklingen. Det
bör betonas att de beräkningar som utskottet här redovisar av löneutveckling
och privat konsumtion är överslagsmässiga. De bygger bl. a. på en
kommuniké från konjunkturinstitutet angående hushållens ekonomi 1980
efter den träffade preliminära avtalsuppgörelsen (bifogas som bilaga 3 till
detta betänkande).

I den reviderade finansplanen anges två räkneexempel för löneökningarna
per timme 1980, 7,5 % resp. 10 %. Det lägre löneökningsalternativet utgör
propositionens huvudalternativ för 1980. De nu träffade avtalen beräknas
enligt de preliminära bedömningarna innebära en timlöneökning på drygt
11 %. Med beaktande av ökade sociala avgifter beräknas lönekostnadsökningen
per timme 1980 bli ca 11,5 % vilket är ungefär 3 procentenheter mer
än enligt den reviderade finansplanens bedömning. Därmed har grunden för
den ekonomiska politiken enligt alternativ I i kompletteringspropositionen
rubbats.

1 propositionen 181 om insatser för att underlätta nya löneavtal föreslås
bl. a. en höjning av den särskilda skattereduktionen för 1980 i inkomstskikten
mellan 40 000 och ca 76 000 kr. Samtidigt tillkännages i propositionen att
det är regeringens avsikt att tillskjuta budgetmedel för ökade livsmedelssubventioner
så att prishöjningar den 1 juli 1980 till följd av jordbruksprisregleringen
i allt väsentligt kan undvikas.

Den högre lönekostnadsökningen gör det rimligt att räkna med en
snabbare prisstegring än vad som förutses i huvudalternativet i propositionen.
Med hänsyn tagen till effekterna på livsmedelspriserna av de ökade
subventionerna kan konsumentprisstegringen förutses bli drygt 10 % under
loppet av 1980 mot de 8 % som prognoseras i propositionen. Mätt mellan
årsgenomsnitten 1979 och 1980 innebär detta en prisökning på ca 12,5 %
eller 1 procentenhet mer än den reviderade finansplanens prognos. De nya
avtalen, effekterna av skattereduktionen och jordbrukssubventionerna
medför att lönesumman räknat i köpkraft ökar med ca 3/4 %. Räknat per
timme innebär det i stort sett oförändrad reallön.

De realt disponibla inkomsterna, dvs. summan av löner, pensioner och
transfereringar efter skatt, beräknas mot bakgrund av ovan angivna
prognoser öka med 2,5 % i år vilket är 1 procentenhet högre än vad som
kalkyleras i finansplanen. Om man antar samma sparkvot som i propositio -

FiU 1979/80:40

v;'

23

betydande nyanställningar i en del företag. Detta kräver, framhöll utredningen
vidare, en ökad grad av rörlighet på arbetsmarknaden så att de
exgapsiva företagens arbetskraftsbehov kan tillgodoses.

Industriproduktionen vände uppåt andra kvartalet 1978 efter att ha
minskat under 1976 och 1977. Produktionstillväxten fortsatte under hela
1979. Redan under andra kvartalet 1978 började emellertid antalet
kvarstående lediga platser inom tillverkningsindustrin att öka. De kvarstående
lediga platserna är ett mått på den icke tillgodosedda arbetskraftsefterfrågan.
Denna tendens fortsatte under hela 1979 och in på 1980. Sålunda låg
antalet lediga platser inom tillverkningsarbete första kvartalet i år 70 % över
nivån motsvarande period i fjol. Arbetskraftsutbudet ökade kraftigt 1979.
Samtidigt ökade antalet anställda i stat och kommun med närmare 60 000
personer. I den privata tjänstesektorn steg sysselsättningen också. Sysselsättningsökningen
i industrin uppgick till drygt 10 000 personer under loppet
av året. Denna ökning av industrisysselsättningen hade, som framgått ovan,
kunnat vara ännu större. Trots det goda arbetsmarknadsläget ökade antalet
sysselsatta i arbetsmarknadsutbildning (exkl. antalet sysselsatta med den
s. k. ”25-kronan” till permitteringshotad personal), beredskapsarbeten och
övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Först mot slutet av 1979 började
antalet sysselsatta i beredskapsarbeten att minska.

Enligt utskottets uppfattning styrker den. utifrån tillgänglig produktionsoch
arbetsmarknadsstatistik, ovan beskrivna utvecklingen tesen att flexibiliteten
i den svenska ekonomin var lägre än väntat. När därför efterfrågan
sköt fart och produktionen kom i gång ordentligt nåddes snabbt kapacitetstaket.
och en ökad andel av efterfrågan fick tillgodoses genom import. I
stället för att hålla tillbaka prishöjningarna och därmed öka möjligheterna att
återvinna marknader här hemma och utomlands valde många företag i detta
läge att förbättra sin finansiella position. Det var också, som noterats
tidigare, naturligt med hänsyn till lönsamhetsutvecklingen under åren
dessförinnan. Det hade varit naturligt att vänta sig en snabbare löneglidning
när företagen mötte rekryteringssvårigheter. Enligt konjunkturinstitutets
beräkningar ökade löneglidningen för industriarbetare 1979 emellertid bara
marginellt snabbare än under 1978.

Den ovan refererade utvecklingen pekar på ett dilemma för den
ekonomiska politiken. Trots en förbättring av kostnadsläge och lönsamhet
synes det i vissa lägen ta relativt lång tid innan dessa effekter värker ut i form
av relativprissänkningar. Dessa prissänkningar är i sin tur en förutsättning för
att via marknadsandelsvinster få i gång en volymexpansion som är så kraftig
att kapacitetsutbyggnaden, investeringarna, tar fart. Samtidigt reser det
förbättrade vinstläget ökade krav på lönehöjningar som kan medföra att de
väntade effekterna på relativpriserna kanske inte hinner slå igenom innan
efterfrågan från exportmarknaderna börjar mattas av. Risken är då stor. ifall
hemmaefterfrågan fortfarande är stark, att företagen höjer sina priser här
hemma i syfte att hålla uppe försäljningsintäkterna. Den nödvändiga

Fili 1979/80:40

26

högre import. Vid nuvarande relativt höga kapacitetsutnyttjande i den
svenska ekonomin är det rimligt att anta att omkring hälften av den
tillkommande konsumtionsökningen utgörs av import.

Enligt utskottets uppfattning är det motiverat att förutse att industrins
konkurrensläge kommer att redan i år utvecklas mindre gynnsamt till följd av
den snabbare lönekostnadsutvecklingen jämfört med den reviderade finansplanens
huvudalternativ. Mot den bakgrunden har regeringens exportvolymprognos
justerats ned medea 0,5 %. Exporttillväxten kan dock bli ännu lägre
ifall den nu pågående arbetskonflikten i hamnarna blir långvarig. Importen
torde öka snabbare till följd av det sämre konkurrensläget. Beroende pä den
högre konsumtionstillväxten men även till följd av sämre konkurrensläge pa
hemmamarknaden bedöms importtillväxten sammantaget bli drygt 1 c/r
högre än enligt prognosen i den reviderade finansplanen.

Den något sämre volymutvecklingen för exporten motverkas kortsiktigt
vad gäller effekten på handels- och bytesbalanserna för år 1980 åtminstone
delvis av att exportprisprognosen justeras lipp. Det finns nämligen anledning
anta att den internationella prisutvecklingen blir något snabbare än vad som
förutses i finansplanen. Prisstegringstakten för varuexporten har därför
justerats upp något. Konsekvenserna på utrikesbalansen av de nya exportoch
importbedömningarna framgår av tabell 3. Försämringen jämfört med
finansplanens prognos uppgår till ca 1,5 miljarder kr.

Vad gäller fmwfewtgsbedömningarna finns f. n. inte underlag för att
bedöma lönerörelsens effekter på investeringsbenägenheten i näringslivet.
Det försämrade konkurrensläget torde dock medföra sämre lönsamhet,
vilket påverkar industrins investeringsvilja negativt åren framöver.

Tabell 3. Bytesbalans 1980

Miljoner kr., löpande priser

1979 Den revide- Aktuell be rade

finans- domning för
planens hu- 1980
vud alternativ 1980 -

Export av varor	118 030	138 000	138 200
Import av varor	122 343	145 100	146 500
Handelsbalans	- 4 313	- 7 100	- 8 300
Tjänstenetto	- 5 342	- 6 000	- 6 200
Transfereringsnetto	- 9 309	- 12 400	- 12 400
Korrigeringspost för tjänster och transfereringar	8 000	8 900	8 91X1
Bytesbalans	- 10 964	- 16 600	- 18 000

FiU 1979/80:40

25

nen, nämligen att hushållen kommer att spara ca 9,6 % av sina disponibla
inkomster i år, skulle den privata konsumtionen komma att öka med 2,5 % i
volym.

Det kan anföras skäl såväl för en hö jd som för en sänkt sparkvot till följd av
avtalsuppgörelsens utfall. Till de faktorer som på kort sikt påverkar
sparbeteendet hör förväntningarna om den framförliggande inflations- och
sysselsättningsutvecklingen. I en ekonomi med starkt stigande priser är det
speciellt svårt att göra prognoser över hushållens sparbeteende. Utskottet
har inte funnit tillräckligt starka skäl för att frångå konjunkturinstitutets
antagande om en i stort sett oförändrad sparkvot mellan 1979 och 1980. Det
nya sparobligationslån sorn aviserats till juni månad torde dock öka
sparandet något. Skulle sparandet öka. medför det att konsumtionstillväxten
blir långsammare, vilket medför lågre produktion, lägre import och lägre
bytesbalansunderskott.

Som framgår av tabell 2 innebär den nya bedömningen för den privata
konsumtionens tillväxt en relativt kraftig upprevidering jämfört med
kompletteringspropositionens prognos. Den högre konsumtionen leder till

Tabell 2. Försörjningsbalans 1979-1980

Procentuell volymförändring. 1975 års priser

	Miljarder kr. 1979. löpande priser	1979	Den revide-rade finans-planens huvudalter-nativ 1980	Aktuell bedömning för 1980
Tillgång
BNP	435.2	3.8	3.7	3.5
Import av varor och tjänster 142.9	12.8	5.1	6.2
därav: varor	122.3	15.2	5.3	6.4
Summa tillgång	578,1	5.8	4.0	4.1
Efterfrågan
Bruttoinvestering	86.5	5.4	5.5	4.4
Näringsliv	37.7	9.5	7.5	7.5
därav: industri	10.8	0.1	15.0	15.0
Statliga myndigheter och
affärsverk	9.8	1.9	7.3	7.3
Kommuner	16.5	1.9	3.1	3.1
Bostäder	22.5	2.4	2.5	-2.0
Lagerinvestering	1.1	1.8'	0.7*	0.7*
Privat konsumtion	226.8	2.3	1.7	2.5
Offentlig konsumtion	130.1	3.9	2.8	2.8
Statlig	39.2	2.4	0.2	0.2
Kommunal	90.9	4.5	4.0	4.0
Export av varor och tjänster 133.6	7.3	5.8	5.4
därav: varor	118.0	8.4	6.0	5.6
Summa efterfrågan	578,1	5.8	4.0	4.1

'Förändring i procent av föregående ars BNP.

FiU 1979/80:40

28

förskjuts mot andra halvåret 1980. Detta innebär att efterfrågan inom landet
ökar betydligt mer än i andra länder vilket, som utskottet noterat ovan, är
ägnat att inge oro för den fortsatta utvecklingen.

Utblick mot 1980-talet

Den svenska ekonomin brottas med flera djupgående problem. De
ekonomisk-politiska åtgärder som vidtas tar tid att genomföra och får full
effekt först på flera års sikt. Konjunkturpolitik som definitionsmässigt
arbetar i det korta perspektivet måste utformas mot bakgrund av en
medelfristig bedömning. Den reviderade finansplanen och nationalbudgeten
innehåller därför också en analys av den ekonomiska utvecklingen på tre års
sikt.

För den internationella utvecklingen bygger utblicken på ett avmattningsperspektiv.
Det har antagits att den nedgång i den internationella konjunkturen
som förutses under andra halvåret i år inte blir sä djup som efter den
förra oljekrisen. Däremot väntas nedgången bli ganska utdragen, och den
återhämtning som förutses under 1982 väntas bli relativt försiktig. Detta
förlopp bygger på tre antaganden. För det första är flera OECD-länder
inriktade på att bekämpa inflationen. Som medel används en stram
penningpolitik. Då inflationstrycket är mycket starkt i mänga länder kommer
det att ta tid innan prisstegringarna har dämpats. För det andra förutses de
stora bytesbalansunderskott som många länder dras med efter oljeprishöjningarna
medföra en fortsatt försiktig finans- och penningpolitik. För det
tredje bedöms risken för nya oljeprisstegringar lägga ytterligare en
restriktion på industriländernas ekonomiska politik. Antagandena för den
internationella ekonomiska utvecklingen sammanfattas i nedanstående
tablå.

Tablå 3

Internationell utveckling

Procentuell förändring

	1980	1981	1982
BNP. OECD	1.3	0.8	3.3
Världshandel	4	2	6
Priser i internationell handel för bearbetade varor	10	8	7

Källa: Reviderade finansplanen 1980.

Prisantagandet förutsätter att det i OECD-länderna inte sker några
ytterligare lönestegringar som kompensation för de redan genomförda
oljeprishöjningarna. Vidare förutsätts att det inte sker några ytterligare
realprishöjningar pä olja under perioden.

FiU 1979/80:40

27

Regeringens prognos för bostadsinvesteringarnas tillväxt på 2.5 % i volym
1980 grundas på ett antagande om en igångsättning av 57 000 lägenheter.
Enligt preliminära statistiska uppgifter påbörjades under januari-mars 1980
hus med sammanlagt 8 783 lägenheter. En jämförelse med motsvarande
preliminära uppgifter för januari-mars i fjol visar att det totala påbörjandet
minskat med ca 10 %.

De faktorer som i första hand verkat återhållande pä nybyggandet torde
vara befarade avsättningssvårigheter vid den bostadskostnadsnivå som
väntas föreligga vid färdigställandet och bristen pä byggnadsarbetare i
storstadsområdena. Utskottet erinrar dock om att riksdagen nyligen (prop.
1979/80:100 bil. 16, CU 1979/80:22) beslutat införa s. k. produktionskostnadsbelåning,
vilket kommer att sänka eljest uppkomna kapitalkostnader i
nybyggda flerbostadshus.

Mot bakgrund av hur igångsättningen utvecklats hittills under 1980 anser
utskottet det vara motiverat att justera ner bostadsinvesteringsprognosen
något. Enligt de beräkningar som utskottet gjort är det motiverat att förvänta
sig att bostadsinvesteringarna minskar med ca 2 % mellan 1979 och 1980. Det
innebär ett antagande om en igångsättning av omkring 53 000 lägenheter i
stället för de i propositionen antagna 57 000. Hänsyn har därvid tagits till att
införandet av s. k. produktionskostnadsbelåning kommer att ha en viss
stimulerande inverkan på bostadsbyggandet under andra halvåret 1980.

De förändrade bedömningarna vad avser den privata konsumtionen och
utrikeshandeln jämfört med kompletteringspropositionen torde också innebära
vissa förändringar för lagerinvesteringsprognosen. Utskottet anser det
dock inte meningsfullt att försöka precisera någon nv lagerbedömning utifrån
de schablonmässiga justeringar som gjorts av privat konsumtion, export och
import. Antagligen torde man få räkna med en mer accentuerad neddragning
av handelns lager till följd av konsumtionsökningen men också en mer
markerad färdigvarulageruppbyggnad i industrin mot slutet av året på grund
av ökade avsättningssvårigheter till följd av ett försämrat konkurrensläge.

Bedömningarna vad gäller den offentliga konsumtionens utveckling 1980
finner inte utskottet anledning att justera med hänsyn till avtalsuppgörelsen.

Vid bestämning av den totala produktionen kan produktionsbortfallet i
industrin till följd av den omfattande arbetsmarknadskonflikten i början av
maj månad uppskattas till ca 1 % räknat på årsbasis. En del av detta torde
dock komma att tas igen i form av ökat övertidsuttag etc. Den ökade
konsumtionsefterfrågan leder också till ökad produktion. Utskottets nedrevidering
av bostadsbyggnadsprognosen innebär att den totala produktionen
blir något lägre än i regeringens bedömning. Sammantaget innebär
prognoserna en BNP-tillväxt 1980 pä 3.5 r/c. vilket är 0.5 c/< lägre än
kompletteringspropositionens prognos.

Sysselsättningsläget kan väntas bli fortsatt gott även mot slutet av året.

Den ovan beskrivna utvecklingen medför att tyngdpunkten i tillväxten

FiU 1979/80:40

30

miljarder större än i alternativ I. I alternativ I har dessutom grunden lagts till
en fortsatt förbättring av bytesbalansutvecklingen genom att företagen här
genom investeringar och relativa kostnadsförbättringar har skaffat sig en
förstärkt konkurrensposition.

Med hänsyn till att det beräknade utfallet av avtalsuppgörelsen i maj
avsevärt förändrar bedömningen av det första året i perioden, i varje fall för
huvudalternativet I, är det enligt utskottets mening viktigt att diskutera hur
detta påverkar bedömningen för 1981 och 1982. Utskottet har inte haft
möjlighet att genomföra en ny genomarbetad bedömning för den svenska
ekonomin under den aktuella perioden utan nöjer sig med några kommentarer.
Lönekostnadsutvecklingen spelar en central roll i 1981—1982-utblicken.
De rörliga produktionskostnaderna i tillverkningsindustrin består till
ungefär en tredjedel av löner och till två tredjedelar av insatsvaror och
inköpta tjänster. Löneinnehållet i dessa senare poster är betydande varför
den totala lönekostnadens andel torde vara närmare tre fjärdedelar av
produktpriset. Kapitalförslitningen, den fasta kostnad som mäter kostnaden
för utnyttjande av realkapital, motsvarar bara ungefär 5 % av de rörliga
kostnaderna.

Utfallet av den preliminära avtalsuppgörelsen i maj innebär att kostnadsutvecklingen
1980 blir ungefär 3 % snabbare än vad som förutsetts i
alternativ I. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det är möjligt att
realisera den löne- och prisutveckling för 1981 som förutsetts i alternativ I.
Överskjutande avtal från 1980 jämte en löneglidning i samma storleksordning
som under de senaste åren skulle inteckna större delen av det
löneutrymme som anges i alternativ 1. Samtidigt visar beräkningarna på
angelägenheten av att uppnå en relativt låg lönekostnadsökning. Aven
erfarenheterna från 1980 talar härför. I och med att vinsterna förbättrats
torde också möjligheterna att genom en låg lönekostnadsökning uppnå
relativa prissänkningar ha ökat. Enligt utskottets uppfattning är det därför
nödvändigt att hitta en kombination av ekonomisk-politiska åtgärder som
möjliggör en kostnadsutveckling i stort sett enligt vad som förutses i
alternativ I ovan. Lyckas vi inte få ned underskottet i vår bytesbalans utan
fortsätter att ha underskott i nuvarande storleksordning hamnar vi i en
ytterligt allvarlig situation.

Den statliga nettoupplåningen utomlands uppgick för 1979 vid ett
bytesbalansunderskott på 11 miljarder kr. till ca 9 miljarder kr. Bytesbalansunderskottet
för 1980 uppskattas nu bli 18 miljarder kr. Kravet på den
statliga upplåningen ökar således kraftigt. Det är önskvärt att den icke
statliga sektorn tar en större andel av utlandsupplåningen, men man torde
likväl få räkna med att statens upplåningsbehov kommer att ligga i intervallet
13-17 miljarder kr.

Den utlandsupplåning som vi har haft under senare år har inneburit att
förändringarna i valutareserven varit relativt måttliga trots vårt stora
bytesbalansunderskott. Utskottet ställer sig dock frågande till om vi länge till

FiU 1979/80:40

29

För den inhemska ekonomiska utvecklingen anges tvä utvecklingsvägar.
Alternativen är uppbyggda kring två olika antaganden om löneutvecklingen.
1 det lägre alternativet (I) antas löneökningen 1980 uppgå till 7.5 r/r. medan
den 1981 och 1982 skulle uppgå till 6 % per år. 1 det högre alternativet ökar
lönerna med 10 % 1980 och 1981 och med 9 % 1982. Det förutses vidare att
såväl den privata som den offentliga konsumtionen kan pressas tillbaka för
att ge utrymme för ökad kapitalbildning. Kalkylresultaten sammanfattas i
tablån nedan.

Tablå 4

Nyckeltal för utvecklingen 1981-1982

	Alt 1 1980	1981	1982	Alt. II 1980	1981	1982	Reviderad bedömning för 1980
Årlig procentuell ökning Löneökning	7.5	6.0	6.0	10.0	10.0	9.0	11.2
Exportvolym	6.0	3.5	7.7	5.6	1.7	5.7	5.6
Importvolym	5.3	1.9	3.9	5.6	1.9	3.8	6.4
Privat konsumtion	1.7	0.5	1.0	1.7	0.5	0.5	2.5
Kommunal konsumtion	4.0	3.0	2.5	4.0	3.0	2.5	4.0
Industriinvesteringar	15.0	5.0	10.0	15.0	- 7.0	3.0	15.0
BNP	3.7	2.2	3.1	3.5	1.5	1.9	3.4
Konsumentpriser	11.6	6.7	6.1	12.6	9.4	7.8	12.5
Bytesbalans milj. kr.	-16 600	-18 3CX)	-13 300	-17 (KM)	-19 400	-16 800	-18 IKK)

Grundtanken är att skillnaden i löneutveckling leder till att vår industri får
ett bättre konkurrensläge i alternativ I än i alternativ 11. Vidare blir
inflationstakten lägre. Denna lägre inflationstakt uppnås i kalkylen bl. a.
genom ett antagande om en uppskrivning av kronan med 1 r/c 1981 och 2 c/c
1982. Genom denna växelkursjustering dämpas export- och importpriserna i
svenska kronor. Samtidigt dämpas den kraftiga vinstuppgång som alternativ

I medför, vilket antas medföra att de nominella lönekraven kan hållas på en
låg nivå. Den förmånligare kostnadsutvecklingen för industrin ger utrymme
för en vinstförbättring men också för en sänkning av relativpriserna såväl
1981 som 1982. Detta möjliggör marknadsandelsvinster båda åren. medan
detta inte är möjligt i alternativ II.

Alternativ 1 ger en högre exportutveckling, bättre vinstläge och en lägre
inflationsutveckling än alternativ II. I alternativ I ökar följaktligen industriinvesteringarna
med 5 c/r 1981 och med 10 Vr 1982. I alternativ II minskar
däremot industriinvesteringarna med 7 c/r 1981 och ökar med endast 5 c/c
1982.

Skillnaden i export mellan de båda alternativen medför en bättre
bytesbalansutveckling i alternativ I. Slutåret beräknas bytesbalansunderskottet
uppgå till 13.3 miljarder kr., medan motsvarande siffra för alternativ

II är 16.8 miljarder kr. Detta medför sålunda en utlandsupplåning som är 5

FiU 1979/80:40

32

skärps. Långsiktigt har dock även vi ett intresse av att främ ja framväxten av
nya marknader.

På senare år har vi på ett påtagligt sätt blivit medvetna om vårt stora
oljeberoende. Även bortsett från oljan är vi genom vår mycket omfattande
utrikeshandel sammanvävda med det internationella ekonomiska systemet.
Vår kreditpolitik kan t. ex. inte drivas oberoende av vad som händer pa de
internationella kredit- och kapitalmarknaderna. Sett i detta vidare perspektiv
innebär vår stora utländska skuldsättning att vi försvårar för de
icke-oljeproducerande u-länderna att låna på de internationella kapitalmarknaderna.
Menar vi allvar med vår internationella solidaritet måste vi
anpassa vår standard till de resurser vi har.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet har i det föregående redovisat och kommenterat huvuddragen i
de riktlinjer för den ekonomiska politiken som dras upp i propositionen.

I motionen 2063, den socialdemokratiska partimotionen, gör motionärerna
en uppräkning av flera av de problem som den svenska ekonomin brottas
med. Utskottet konstaterar att de flesta punkter som motionärerna anger
sammanfaller med dem som angetts i regeringens finansplaner under de
senaste åren. Utskottet noterar emellertid att motionärerna tycks underskatta
de problem som många företag fortfarande lider av efter kostnadskrisen i
mitten av 1970-talet, då lönekostnaderna mitt under en internationell
lågkonjunktur steg med över 40 %. Motionärerna anför att företagen
föredragit att öka sina vinster i stället för att sänka sina relativpriser och att
”företagen därför inte visat det ansvar för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen som löntagarna för sin del tagit på sig". Utskottet har ovan för
sin del konstaterat att företagen inte sänkt sina relativpriser under 1979. Det
måste samtidigt noteras att lönsamhetsförbättringar var helt oundgängliga i
många företag. Bruttovinstmarginalerna 1979 nådde ändock inte upp till vad
som noterades ens under lönsamhetssvackan 1971-1972. Vid jämförelser
mellan 1979 och lågkonjunkturåren 1971-1972 finns det också anledning ha i
minnet att prisökningstakten på de flesta varor var helt obetydlig 1971 och
1972 och att de realiserade prisstegringsvinsterna följaktligen var mycket
små. Under 1979 var däremot prisstegringsvinsterna stora. Den rent
operativa bruttomarginalen, med varuförbrukningen värderad till återanskaffningspriser,
var därför troligen fortfarande lägre 1979 än 1971 och
1972.

Motionärerna anför vidare att regeringen försöker "hänföra misslyckandet
av sin ekonomiska politik till oljeprisstegringarna under 1979" och alltså,
underförstått, överdrivit dessa. Utskottet vill här för sin del bara notera att
prisstegringarna 1979 på råolja och petroleumprodukter, sedan hänsyn tagits
till reexporten, motsvarade en belastning på bytesbalansen om 8,5 miljarder

FiU 1979/80:40

31

kan ha en utlandsupplåning i storleksordningen 1,5 miljarder kr. per månad.
Flera faktorer talar enligt utskottets mening emot att så skulle vara fallet.

Vår kapitalimport under 1970-talet var en relativt god affär så länge
räntekostnaderna låg på ungefär samma storleksordning som inflationen.
Läget har emellertid förändrats. Räntorna har stigit mycket kraftigt
internationellt och vi måste framöver räkna med att ta utlandslån som
innebär att långivarna får en positiv realränta. Vi måste också utgå från att
den reala tillväxten i vårt land blir klart lägre än under 1960- och 1970-talen
och kommer att ligga under lånens reala kostnad. En ökad kapitalimport blir
då en mycket olönsam affär.

Man torde också få räkna med att det blir betydligt svårare att få låna pä de
internationella kapitalmarknaderna.

Med ett stadigvarande stort bytesbalansunderskott växer totalskulden
snabbt. Lånekostnaderna stiger också snabbt. Vi kommer därmed inte bara
att behöva låna till det löpande underskottet inkl. räntorna utan vi måste
också öka upplåningen för att klara amorteringar och omsättning av lån. Med
nuvarande takt i ökning av skulden skulle vår samlade medel- och långfristiga
bruttoskuld vid mitten av 1980-talet komma att motsvara ca 25-30 % av
BNP. Risken är enligt utskottets uppfattning stor att vi med nuvarande
utveckling inom relativt kort tid skulle hamna i en situation med minskad
ekonomisk rörelsefrihet.

Av den utblick mot 1981 och 1982 som redovisas ovan framgår att
bytesbalansunderskottet 1982 även i det industriexpansiva alternativet
uppskattas bli ca 13 miljarder kr. Betingelserna för att kunna uppnå detta har
som nämnts också försämrats. Enligt utskottets mening kan vi inte skjuta
tidpunkten för extern balans alltför långt bort i tiden. Det bör observeras att
även om vi skulle uppnå jämvikt 1985 i våra utrikes affärer vad gäller varor
och tjänster skulle ändå bytesbalansen uppvisa ett underskott pä ca 10
miljarder kr. på grund av de räntor vi måste betala till utlandet. Den
långtidsutredning för perioden 1980-1985 som avses bli framlagd mot slutet
av det här året kommer att ge ett mer detaljerat underlag för en realistisk
bedömning av våra möjligheter att hantera vår externa balans.

I ett ännu längre och mer globalt perspektiv är det uppenbart att
betingelserna för vår ekonomiska utveckling pa ett avgörande sätt har
förändrats. Vi måste sålunda vara medvetna om att det teknologiska
försprång gentemot flertalet övriga industriländer som vi hade efter andra
världskrigets slut i stort är inhämtat. Vidare sprids teknik och kunskaper i dag
mycket snabbare än förr. I mänga lågindustrialiserade länder kan man därför
i dag arbeta med en högmodern produktionsteknologi till kostnader för
råvaror och arbetskraft som är avsevärt lägre än vära. Sverige har i manga
sammanhang välkomnat och aktivt verkat för att fa i gang denna industrialiseringsprocess
i u-länderna som leder till höjd levnadsstandard i de fattiga
länderna. På kort sikt leder det till att konkurrensen pä världsmarknaden

FiU 1979/80:40

34

motionärerna förordar för lägre hyror skulle kraftigt öka budgetunderskottet
och snedvrida prisbildningen. Vad slutligen gäller yrkandet i motionen om
vad som benämns ett progressivt samhälleligt industrialiseringsprogram får
utskottet hänvisa till de motiveringar utskottet anförde vid behandlingen av
dessa frågor i februari månad i år (FiU 1979/80:15).

Riksdagen föreslås i yrkande 8 uttala sig för en bostadspolitik för lägre
hyror i enlighet med vad som anförts i motionen och hos regeringen hemställa
om erforderliga initiativ. Förslaget motiveras i allt väsentligt genom en
sammanfattning av förslag i tidigare motioner som behandlats i betänkandet
CU 1979/80:22 och som avslagits av riksdagen. Enligt finansutskottets
mening finns inte anledning till ändrade bedömningar i dessa frågor.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 2066 i vad avser yrkandena

1. 7, 8 och 12.

Med vad utskottet här anfört i fråga om riktlinjer för den ekonomiska
politiken tillstyrker utskottet att riktlinjerna i propositionen läggs till grund
för politikens inriktning och att motsvarande riktlinjer i motionerna 2063 (s)
och 2066 (vpk) avvisas.

Insatser för att underlätta nya löneavtal m. rn.

Utskottet har i avsnittet "Svensk ekonomi under 1980" i det föregående
redovisat beräknade effekter för hushållen och samhällsekonomin av den
preliminära avtalsuppgörelsen. Därav framgår att effekten på den privata
konsumtionen blir relativt kraftig; volymtillväxten 1979-1980 beräknas nu
till 2,5 % mot tidigare antagna 1,7 %. Utskottet vill vidare framhålla att den
tillfälliga höjningen av den särskilda skattereduktionen leder till ett
inkomstbortfall för staten som har beräknats till 900 milj. kr. Kostnaderna
för de höjda livsmedelssubventionerna har uppskattats till l miljard kr. för
budgetåret 1980/81. Det är sålunda fråga om en mycket betydande belastning
på statsbudgeten som ökar budgetens underskott. Detta ökar även behovet
av upplåning utomlands.

Finansutskottet har i fråga om propositionen 181 i yttrande till skatteutskottet
(FiU 1979/80:7 y) sammanfattat sin uppfattning enligt följande:

”Finansutskottet vill understryka att förslaget om lättnader i inkomstbeskattningen
för fysiska personer liksom de aviserade livsmedelssubventionerna
och förslaget om obligatoriska vinstavsättningar får ses i sitt
sammanhang. Åtgärderna ingår i förutsättningarna för den uppgörelse som
ingåtts på arbetsmarknaden. De torde inte kunna avvisas av riksdagen utan
att de preliminärt ingångna avtalen rivs upp. Mot den bakgrunden bör enligt
finansutskottets mening förslagen i propositionen i sina huvuddrag bifallas av
riksdagen.”

FiU 1979/80:40

33

kr. Visserligen motvägdes oljeprisstegringen delvis av exportprisutvecklingen
på hl. a. råvaror och bearbetade varor; men oljeprisstegringarna innebar
likväl en terms-of-trade-förlust år 1979 motsvarande närmare 2 % av
BNP.

Motionärerna presenterar sedan flera punkter som anges utgöra hörnstenarna
i en socialdemokratisk politik för 1980-talet. Utskottet noterar att en
utgångspunkt för motionärerna är att det är helt nödvändigt att konsumtionen
, såväl den privata som den offentliga, under en följd av år framöver växer
långsammare än BNP. Utskottet kan instämma i flera av motionärernas
synpunkter. Bl. a. slår man fast att Sverige är en öppen ekonomi och att det
är helt nödvändigt, ifall vi vill bibehålla vår nuvarande levnadsstandard, att vi
även i fortsättningen deltar i det internationella handelsutbytet. Till detta vill
utskottet bara tillägga att detta konstaterande kräver att vår pris- och
kostnadsutveckling inte får komma i otakt med omvärldens. Utskottet
noterar också med tillfredsställelse att motionärerna slår fast att skattepolitiken
måste utformas så att den bl. a. uppmuntrar till arbete, produktiva
insatser och sparande. Utskottet måste dock i likhet med vad som var fallet
vid behandlingen av den socialdemokratiska partimotionen i anledning av
finansplanen (FiU 1979/80:15) konstatera att motionärernas mål och
riktlinjer samt medlen att uppnå dessa mål endast är skissartat angivna. Det
torde stå klart att utskottets och motionärernas uppfattning om medlen att
vrida den ekonomiska utvecklingen i Sverige rätt skiljer sig åt på väsentliga
punkter. Motionärerna yrkar också att det prisstopp som gällde mellan 27
mars och 16 maj i år borde ha utsträckts till den 1 juli i år. Mot bakgrund av
det beräknade utfallet av den preliminära uppgörelsen på arbetsmarknaden
konstaterar utskottet att ett allmänt prisstopp inte längre är möjligt att
upprätthålla.

Med det anförda avstyrks yrkandena 1 och 2 i motionen 2063.

I motionen 2066 (vpk) ger motionärerna en beskrivning av de senaste årens
ekonomiska politik som utskottet står främmande för. Motionärerna
behandlar flera av de svåra balansproblem som vårt land brottas med. Enligt
utskottets uppfattning bagatelliserar motionärerna flera av problemen bl. a.
vad gäller underskottet i bytesbalansen och budgetunderskottet. Vad gäller
problemet med den utlandskonkurrerande sektorn förordar motionärerna
en politik som syftar till att på sikt minska exportberoendet och i stället satsa
på att "tillgodose samhälleliga behov”. Detta innebär då, enligt utskottets
mening, att vi kraftigt måste dra ned importen. Med det stora importberoende
som vi har, inte bara vad avser konsumtionsvaror utan också i hög grad
industrivaror, kommer en sådan politik att innebära en kraftig sänkning av
medborgarnas standard. Motionärerna reser också flera krav som de vill se
genomförda, bl. a. prisstopp under 12 månader och en bostadspolitik för
sänkta hyror. Ett generellt prisstopp under ett års tid torde bl. a. med hänsyn
till utfallet av den senaste avtalsrörelsen vara helt omöjligt. De åtgärder som

3 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

36

Med hänvisning till vad jordbruksutskottet anfört avstyrker finansutskottet
motionen 2078.

I motionen 2079 (vpk) har begärts att riksdagen skall uttala sig för ett
förbud mot höjning av statliga taxor och avgifter. Utskottet, som delar
föredragandens bedömning i propositionen att stoppet för höjning av statliga
taxor och avgifter inte kan upprätthållas mot bakgrund av de avtal som
träffats, avstyrker motionsyrkandet.

Övrigt

Regeringen har i propositionen föreslagit att extra starthjälp på 15 000 kr.
lämnas till byggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen och Värmlands län
som flyttar och tar byggnadsarbete i Stockholms län.

1 motionerna 2061, 2062, 2063 och 2066 yrkas avslag härpå.

Arbetsmarknadsutskottet anser i sitt yttrande (AU 1979/80:5 v) att
förslaget om extra starthjälp passar mindre väl in i det nuvarande systemet
för flyttningsbidrag. En del frågor, såsom de skattemässiga konsekvenserna
av förslaget, är inte heller närmare belysta. Skall man pröva flvttningsbidragens
utformning bör detta enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning göras
utifrån ett mer fullständigt underlag än det som presenteras i propositionen,
lämpligen i samband med de pågående övervägandena om den framtida
sysselsättningspolitiken. Arbetsmarknadsutskottet avstyrker förslaget om
extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Finansutskottet ansluter sig till arbetsmarknadsutskottets mening rörande
förslaget i propositionen och tillstyrker sålunda motionerna 2061. 2062. 2063
(yrkandet 4) och 2066 (yrkandet 2).

Finansutskottet vill i sammanhanget emellertid allmänt framhålla betydelsen
av samhällsekonomins förmåga till anpassning vid ändrade förutsättningar.
I ett föregående avsnitt har utskottet pekat på några viktiga omständigheter
vid tolkningen av utvecklingen under senare är. varvid en tendens till
minskad anpassningsförmåga framträtt. Skall vi kunna upprätthålla full
sysselsättning samtidigt med en återhållen pris- och kostnadsutveckling
måste arbetsmarknaden i Sverige fungera bättre och smidigare än i våra
konkurrentländer.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
propositionerna 1979/80:150 bilaga 1 moment 1 och 1979/80:181
moment 1 samt med avslag pä motionerna 1979/80:2063
yrkandet 1. 1979/80:2066 yrkandet I och 1979/80:2080 yrkandet

FiU 1979/80:40

35

I motionen 2080 (s) kritiseras regeringens handlag' i samband med
avtalsrörelsen. Man menar att regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för
att avtalsrörelsen inte kunde slutföras utan att vi först fått genomgå den
största arbetsmarknadskonflikten i vårt land. Man redovisar i motionen
också kritiska synpunkter på utformningen av de åtgärder som föreslås i
propositionen 181 men säger sig acceptera regeringens förslag mot bakgrund
av att de utgjort en förutsättning för de nyligen träffade löneuppgörelserna.
Främst anförs kritik mot att man via livsmedelssubventioner stimulerar den
privata konsumtionen i fel konjunkturfas.

Utskottet delar inte motionärernas redogörelse för förloppet i årets
avtalsrörelse. Vi har sedan länge en stark tradition på svensk arbetsmarknad
där de olika parterna fria och självständiga under eget ansvar har att träffa
avtal om löner och övriga anställningsförhållanden. Statsmakterna kan på
olika sätt försöka underlätta en uppgörelse. Inför 1980 genomfördes en
skattereform som väsentligen gynnade de inkomstskikt i vilka de flesta
löntagare befinner sig. Årets avtalsrörelse fördes emellertid under speciellt
svåra förhållanden. Prisstegringstakten drogs upp mot slutet av 1979 och
1980 bl. a. till följd av oljeprishöjningen. För att underlätta förhandlingsarbetet
lade därför regeringen den 27 mars i år fram ett paket vari aviserades
vissa åtgärder som regeringen förklarade sig beredd att vidta. Utskottet vill
nu bara konstatera att en preliminär uppgörelse nåddes på stora delar av
arbetsmarknaden och att regeringspaketet verksamt torde ha bidragit
därtill.

Med det anförda avstyrks yrkandet 1 i motionen 2080 såvitt nu är i fråga.
Riksdagen bör enligt utskottets mening lämna utan erinran vad föredraganden
anfört i propositionen om insatser för att underlätta nya löneavtal.

Utskottet har som framgått av det anförda ingen erinran mot att
åtgärderna för att underlätta de nya löneavtalen innefattar ökade livsmedelssubventioner.

I motionen 2078, begärs att det tillskott av budgetmedel som föranleds av
tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli fördelas så att fördelningspolitiska
och hälsopolitiska mål främjas.

Jordbruksutskottet framhåller i sitt yttrande över motionen (JoU 1979/
80:2 y) det värdefulla i att kost- och näringsfrågor liksom sambandet mellan
kostvanor och hälsotillstånd ägnas ökad uppmärksamhet från berörda
myndigheters och samhällsorgans sida och att man även beaktar vilka medel
som kan användas för att styra konsumtionen med hänsyn till kost- och
näringsäspekter. Beträffande livsmedelssubventionernas fördelningspolitiska
effekter påpekas i yttrandet att dessa tillkommit som ett' stöd till
barnfamiljer och låginkomsttagare. Undersökningar och överväganden
rörande subventionernas effekter i olika avseenden pågår bl. a. vid statens
jordbruksnämnd och i den år 1978 tillsatta livsmedelsberedningen. Mot
denna bakgrund anser jordbruksutskottet att motionsyrkandet inte bör
föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

FiU 1979/80:40

38

B. BUDGETDEPARTEMENTET
Reviderat budgetförslag 1980/81 m. m.

I propositionen 150 bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen efter
föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga

dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i
propositionen,

2. godkänna vad som anförts i propositionen om riktlinjer för den
kommunala ekonomin,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1980/81, om arbetsmarknadsläget
kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats i
propositionen intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.,

dels

11. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som anförts i
propositionen om en sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken
existerande fonder,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i propositionen
beträffande

12. utnyttjandet av finansfullmakten,

14. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1979/80:2063 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen

5. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i
motionen,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
redovisning av innehållet i regeringens program för sanering av statsfinanserna,

9. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
den kommunala ekonomin.

1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ingående analys av kostnaderna för genomförandet
av socialtjänsten,

1979/80:2066 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs
att riksdagen beslutar

3. att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordas i
motionen och avslå regeringens förslag i motsvarande del,

4. att avslå regeringens förslag till riktlinjer för den kommunala ekonomin.

FiU 1979/80:40

37

1 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

2. beträffande fortsatt allmänt prisstopp att riksdagen avslår
motionerna 1979/80:2063 yrkandet 2 och 1979/80:2066 yrkandet
7,

3. beträffande uttalande om en bostadspolitik för lägre hyror att
riksdagen avslår motionen 1979/80:2066 yrkandet 8,

4. beträffande progressivt industrialiseringsprogram att riksdagen
avslår motionen 1979/80:2066 yrkandet 12,

5. beträffande främjande av fördelningspolitiska och hälsopolitiska
mål vid fördelning av tillskott av budgetmedel att riksdagen
avslår motionen 1979/80:2078,

6. beträffande uttalande om stopp för höjning av statliga taxor och
avgifter att riksdagen avslår motionen 1979/80:2079 yrkandet
1.

7. beträffande extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare att
riksdagen med bifall till motionerna 1979/80:2061. 1979/
80:2062, 1979/80:2063 yrkandet 4 och 1979/80:2066 yrkandet 2
avslår regeringens förslag i propositionen 1979/80:150 bilaga 1
moment 2.

FiU 1979/80:40

40

var budgeten i stort sett balanserad. 1970/71 uppgick underskottet till 1.5 %
av BNP, 1974/75 till 4 % och 1979/80 till 10.5 %.

Utgiftsutvecklingen är, anför föredraganden, ett resultat av successiva
beslut om reformer. De regler som styr kostnadsutvecklingen, sedan
reformerna väl beslutats, har i mycket liten grad varit kopplade till den
ekonomiska tillväxten. Utgifterna har därför fortsatt att öka i ungefär samma
takt även under perioder då tillväxten i ekonomin varit mycket låg.

Det har enligt regering och riksdag inte funnits utrymme för statliga
skattehöjningar i den utsträckning som har krävts för att hålla takt med den
statliga utgiftsutvecklingen. Tvärtom har de årliga skatteomläggningarna
under 1970-talet inneburit att de statliga inkomstskatterna som andel av BNP
successivt sjunkit. Samtidigt har kommunernas och socialförsäkringens
utgiftsutveckling medfört att kommunalskatten och arbetsgivaravgifterna
ökat kraftigt. Totalt har en kraftig skärpning av skattetrycket uppstått. De
totala skatterna som andel av BNP till marknadspris steg från 40 % år 1970
till 53 % år 1977. Därefter har en uppbromsning skett. Det finansiella
sparandeunderskott som på detta sätt uppkommit har helt koncentrerats till
statsbudgeten.

Skattetrycket har enligt föredraganden nu nått en sådan nivå att det inte
kan höjas väsentligt mer. De negativa effekterna av stora skattehöjningar på
människornas beteende och konkurrenskraften är helt uppenbara. De
växande problemen med ett utbrett skatteundandragande torde vara ett
tecken på att det finns gränser för vad människorna ser som ett rimligt
skatteuttag. Härtill kommer de växande administrativa problem som följer
med ett ökat skattetryck.

Föredraganden anmäler vad gäller statsinkomsterna att han senare av i
första hand hälso- resp. energipolitiska skäl avser att föreslå en höjning av
skatterna på drycker, tobak samt energi. De planerade höjningarna beräknas
öka statsinkomsterna under budgetåret 1980/81 medea 1,5 miljard kr. netto.
Denna inkomstförstärkning har föredraganden beaktat vid beräkning av
medelsbehovet under anslaget för oförutsedda utgifter.

Föredraganden redovisar vad gäller statsutgifterna de iner betydande
särpropositioner som framlagts under våren 1980. 1 budgetpropositionen
underströks att det var regeringens avsikt att begränsa antalet frågor sorn tas
upp i särpropositioner. Belastningen för budgetåret 1980/81 av de särpropositioner
med kostnadskonsekvenser som har lagts fram beaktades i budgetförslaget
under anslaget till oförutsedda utgifter. Totalt uppgår anslagsökningarna
till följd av dessa särpropositioner och vissa andra av riksdagen
fattade beslut till 4 564 milj. kr. Den kassamässiga belastningen budgetaret
1980/81 beräknas till ca 2,5 miljarder kr.

De förändringar av statsbudgeten som föredraganden redovisar sammanfattas
i tabell 4. Som framgår av tabellen överensstämmer budgetunderskottet
för innevarande budgetår i stort med beräkningen i budgetpropositionen.
För budgetåret 1980/81 beräknas budgetunderskottet nu komma att uppgå

FiU 1979/80:40

39

6. att till regeringen som sin mening ge till känna vad som anförts i
motionen om de av regeringen aviserade nedskärningarna av statsutgifterna,

Socialutskottet har avgivit yttrande över propositionen 150 bilaga 2 såvitt
avser riktlinjer för den kommunala ekonomin och motionen 2064. Yttrandet
(SoU 1979/80:4 y) är fogat som bilaga 3 till detta betänkande.

Arbetsmarknadsutskottet har avgivit yttrande över propositionen 150
bilaga 2 såvitt avser moment 11 (sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken
existerande fonder) och motionerna 2061, 2062,2063 yrkandet
4 och 2066 yrkandet 2. Yttrandet (AU 1979/80:5 y) är fogat som bilaga 1 till
detta betänkande.

Propositionen 150 bilaga 2

Underskottet i statsbudgeten har ökat snabbt under senare år. Detta är
enligt föredraganden en följd av statsmakternas strävan att kompensera en
vikande efterfrågan från främst exportmarknaderna och att därigenom hålla
sysselsättningen uppe på en hög nivå. Budgetunderskottet har emellertid nu
nått en sådan storlek att det inte ytterligare kan tillåtas öka. Politiken måste
tvärtom inriktas på en successiv minskning av underskottet, bl. a. i syfte att
undvika att det får inflationsdrivande effekter. Regeringen redovisar i
kompletteringspropositionen riktlinjer för budgetpolitikens inriktning på
längre sikt.

Inledningsvis lämnar föredraganden en kort översikt av budgetutvecklingen
under en längre period. Budgetåret 1964/65 uppgick de statliga utgifterna
till knappt 26 miljarder kr. Femton år senare, budgetåret 1979/80, har de mer
än sjudubblats och uppgår till drygt 183 miljarder kr. Även statsinkomsterna
har ökat kraftigt under denna period, från 26 miljarder kr. till 136 miljarder
kr.

För att uttrycka utvecklingen i reala termer har inkomster och utgifter
deflaterats med implicitprisindex för bruttonationalprodukten, den s. k.
BNP-deflatorn. Sett över hela perioden har utgifterna ökat med i genomsnitt
ca 6 % per år realt sett. medan inkomsterna i genomsnitt stigit med ca 4 %
per år. Om man ser till enskilda år har takten i inkomst- och utgiftsutvecklingen
varierat. Utgiftstillväxten har varierat mellan drygt 2 % och knappt
9 %, medan inkomsterna vissa år t. o. m. minskat och ett år, 1975/76, ökat
exceptionellt kraftigt. Den viktigaste förklaringen till denna exceptionella
uppgång var de mycket kraftiga löneökningar som inträffade åren 1975 och
1976. För en tid kunde ökningen dölja de underliggande tendenserna till ett
växande budgetunderskott.

Skillnaden i den långsiktiga tillväxttakten mellan inkomsterna och
utgifterna har lett till ett växande budgetunderskott. Vid mitten av 1960-talet

FiU 1979/80:40

Tabell 5. Statsinkomsternas utveckling 1974/75-1984/85

42

	Genomsnittlig procentuell förändring 1974/75- 1978/79	1980/81 (milj. kr.)	Genomsnittlig procentuell förändring 1980/81- 1984/85
Mervärdeskatt	+ 18,6	37 300	+7,8
Inkomstskatt \		32 900	+4,9
Socialavgifter '		30 100	+3.2
Övriga inkomster	+ 12,1	48 159	+5,2
Totala inkomster	+ 13,3	148 459	+5,4

Vad gäller statsinkomsterna grundas beräkningarna på oförändrade
skatteregler och avgiftssatser i den mån inte förändringar beslutats eller
förutskickats. I årets långtidsbudget har bl. a. hänsyn tagits till de punktskattehöjningar
som aviserats. Dessa beaktas dock på budgetens utgiftssida
under anslaget till oförutsedda utgifter. Beräkningarna utgår beträffande
åren 1980-1982 från samma antaganden rörande priser, löner och tillväxt i
samhället som presenteras i den reviderade finansplanen. För perioden
därefter har mer schablonmässiga antaganden gjorts. En årlig real tillväxt av
bruttonationalprodukten om 2,5-3 % har förutsatts för långtidsbudgetperioden.

Statsinkomsternas årliga procentuella tillväxt under den framförliggande
perioden skulle enligt långtidsbudgetkalkylen komma att uppgå till 5.4 % i
löpande priser. Det bör därvid uppmärksammas att de aviserade skattehöjningarna
beräkningstekniskt inte beaktats i långtidsbudgetens förändringstal
för statsinkomsterna.

Statsutgifterna, exkl. statsskuldräntorna, beräknas i långtidsbudgeten
minska med i genomsnitt 0,5 % årligen i fasta priser under den framförlig -

Tabell 6. Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85

	Genomsnittlig procentuell förändring 1974/75- 1978/79	1980/81 (milj. kr.)	Genomsnittlig procentuell förändring 1980/81- 1984/85
Oförändrad pris- och lönenivå Utgifter exkl. statsskuldräntor	+ 7.0	186 737	- 0.5
Löpande priser Utgifter exkl. statsskuldräntor	+ 17.1	186 737	+ 4.0
Statsskuldräntor	+25.3	19 600	+22.2
Totala utgifter	+ 17,5	206 337	+ 6.1

FiU 1979/80:40

41

Tabell 4. Statsbudgeten 1979/80-1980/81

(Miljarder kr.)

	1979/80		1980/81
Budgetprop. 1980	Ny beräk-ning	Budgetprop. 1980	Ny beräk-ning
Inkomster	136.0	134.6	148.4	148.4
Utgifter	185.0	183.2	203.8	206.3
Saldo	-19.0	-18,6	-55,4	-57.9

till närmare 58 miljarder kr. att jämföra med tidigare beräknade drygt 55
miljarder kr.

På utgiftssidan innebär de nya beräkningarna vissa förändringar i
förhållande till vad som redovisades i budgetförslaget. Totalt räknar
föredraganden med att utgifterna, jämfört med budgetpropositionen,
minskar med 1.8 miljard kr. budgetåret 1979/8(1 och ökar med 2.5 miljarder
kr. påföljande budgetår. Vad gäller budgetåret 1979/80 förklaras detta
framför allt av att förbrukningen av reservationsmedelsbehållningar samt
ianspråktagandet av rörliga krediter beräknas bli mindre än vad som
beräknats tidigare. Förbudgetåret 1980/81 förklaras uppräkningen främst av
ökade statsskuldräntor och ökade kostnader för vissa priskänsliga anslag till
följd av de prisstegringar som inträffat under första kvartalet 1980. Bortsett
från de nya förhållanden som redovisats överensstämmer beräkningen av
utgifterna för budgetåret 1980/81 väl med den beräkning som gjordes i
budgetpropositionen.

Föredraganden omnämner det åtgärdsprogram som regeringen lade fram i
slutet av mars i syfte att underlätta avtalsförhandlingarna. Kostnaderna
härför har inte beaktats i budgetförslaget.

Mot bakgrund av vad föredraganden anförde i budgetförslaget och de
bedömningar som gjorts av finansutskottet i det av riksdagen godkända
betänkandet över finansplanen och budgetförslaget (FiU 1979/80:15. rskr
1979/80:157) redovisar föredraganden i det reviderade budgetförslaget
förslag till riktlinjer för budgetpolitiken pa något längre sikt. Som underlag
för förslaget redovisas en omfattande kartläggning av budgetutvecklingen pä
längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden.

Föredraganden understryker att långtidsbudgeten inte är någon plan eller
prognos över statsutgifternas och statsinkomsternas utveckling. Beräkningarna
av statens utgifter omfattar enbart de resurser som krävs för att olika
verksamheter skall kunna bedrivas i enlighet med de beslut som statsmakterna
redan har fattat och de åtaganden som gjorts för framtiden. I
långtidsbudgeten görs alitsa inte nagla försök att förutse vilka beslut som
statsmakterna kommer att fatta under perioden.

Fil) 1979/80:40

44

betydligt snabbare expansionstakt än de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna.
Gjorda åtaganden på exempelvis barnomsorgens och
bostadspolitikens områden är här av betydelse. Som framgår av sammanställningen
är emellertid statsskuldräntorna den snabbast stigande utgiftsposten
i budgeten.

Till följd av långtidsbudgetens beräkningsmetodik borde man kunna
förvänta sig att budgetunderskottet skulle minska eller i vart fall inte öka
eftersom i beräkningstekniken ligger en erfarenhetsmässig underskattning av
utgiftsutvecklingen. Metodiken innebär ju att inga försök görs att förutse
eventuella nya beslut under perioden, t. ex. när det gäller de statliga
investeringarna. 1 metodiken ligger också en viss undervärdering av
utvecklingstakten för transfereringar, då prisomräkningar inte görs pä de
anslag som saknar uttrycklig indexbindning, trots att den faktiska utvecklingen
i många täll inneburit uppjusteringar genom beslut av regering och
riksdag. Detta betyder att utgiftsberäkningarna är mycket snävt gjorda,
understryker föredraganden.

Redan i beräkningarna i fjolårets långtidsbudget fanns en tendens till
stigande underskott under långtidsbudgetperioden. Denna tendens har i
årets beräkningar kraftigt förstärkts. De två viktigaste faktorerna bakom det
under perioden växande budgetunderskottet är den beräknat långsammare
ökningen i inkomsterna samt de snabbt växande statsskuldräntorna.

Statens budgetunderskott ökar således under perioden med drygt 20
miljarder kr. till 78.5 miljarder kr. Statsskuldräntorna beräknas för
långtidsbudgetperiodens sista år uppgå till knappt 44 miljarder kr., vilket
motsvarar drygt halva det beräknade budgetunderskottet för samma år.

Variationer i de antaganden rörande den framtida pris- och löneutvecklingen
m. m. som legat till grund för långtidsbudgetkalkylen påverkar inte i
avgörande grad saldoutvecklingen. Om antagandena ändras så att ökningstakten
av lönesumman resp. priserna förutsätts ligga på en högre eller lägre
nivå med bibehållen reallönestegring påverkas såväl statsbudgetens inkomstsida
som dess utgiftssida med i huvudsak oförändrade budgetunderskott som
resultat. Om skillnaden mellan lönesummeökning och inflation antas bli
mindre och reallöneutvecklingen följaktligen ogynnsammare blir följden
något ökande budgetunderskott. En högre räntenivå än vad som antagits i
långtidsbudgeten leder till väsentligt ökade statsutgifter. Av längtidsbudgetkalkvlen
kan emellertid dras slutsatsen att de statliga budgetunderskotten
inte bara blir bestående utan stiger under perioden. Realistiska alternativa
antaganden rörande den framtida ekonomiska utvecklingen rubbar inte i
någon avgörande grad denna slutsats. Utvecklingen enligt långtidsbudgeten
framgår av tabell 8.

FiU 1979/80:40

43

gande femårsperioden. Jämfört med perioden 1974/75-1978/79, då statsutgifterna
exkl. statsskuldräntorna i genomsnitt ökade med 7,0 % om året i
oförändrad pris- och lönenivå, innebär långtidsbudgetens kalkyler en mycket
dämpad utgiftsutveckling.

I löpande priser beräknas den genomsnittliga ökningen av de totala
statsutgifterna under långtidsbudgetperioden till 6,1 % per år att jämföra
med 17,5 % under perioden 1974/75-1978/79.

Eftersom statsskuldräntorna förväntas stiga snabbare än övriga statsutgifter
blir den årliga genomsnittliga ökningen för statsutgifterna exkl. statsskuldräntorna
något långsammare än för de totala statsutgifterna, eller
4,0 % i löpande priser.

För att belysa hur de statliga utgifterna direkt och indirekt ställer anspråk
på samhällets reala resurser är det av intresse att studera utvecklingen såväl
av de statliga konsumtions- och investeringsutgifterna som av transfereringarna
och de finansiella transaktionerna. Fördelningen av utgifterna i
realekonomiska termer framgår av tabell 7.

Tabell 7. Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85. Konsumtion, investeringar och
transfereringar

(Milj. kr., oförändrad pris- och lönenivå)

	Procentuell andel av bud-getens utgifter 1980/81	Genomsnittlig procentuell förändring 1974/75- 1978/79	Genomsnittlig procentuell Anslag förändring 1980/81 1980/81-(milj. kr.) 1984/85
Statlig konsumtion	22,9	+ 4,1	47300	± 0,0
Statliga investe-
ringsutgifter	4,4	+ 0,9	9100	- 1,1
Transfereringar	66,6	+ 9,0	137300	+ 2,2
till hushåll	27,3	+ 6,3	56 500	+ 1,1
till kommuner	20,2	+ 6,3	41 600	- 0,8
statsskuldräntor1	9,5	+ 12,4	19 600	+ 15,8
till företag	6,7	+28,2	13 600	- 4.8
internationella	2,5	+ 3,5	5 200	+ 2.8
ofördelat	0,4		800
Finansiella
transaktioner	6,1	+ 5,3	12 600	- 0,7

1 Deflaterade med konsumentprisindex.

I beräkningen i löpande priser har för den egentliga förvaltningen
förutsatts 2 % lägre anslagsökning varje år än vad full pris- och lönekompensation
skulle ge. De statliga investeringsutgifterna skulle enligt långtidsbudgeten
komma att minska, vilket sammanhänger med beräkningstekniken.
I princip återspeglas endast gjorda åtaganden, vilket leder till en
systematisk underskattning av investeringsutgifternas framtida utveckling.
Liksom i tidigare långtidsbudgetkalkyler uppvisar transfereringarna en

FiU 1979/80:40

46

fortsatta inkomstskatteminskningar ett angeläget mål. För att möjliggöra
detta - och också av andra skäl, bl. a. sociala och energipolitiska - kan
höjningar av vissa punktskatter vara motiverade. Behovet av skattehöjningar
sammanhänger nära med frågan om i vilken omfattning utgiftsbegränsningar
kan genomföras. Givetvis måste skattepolitiken också ses i ett
konjunkturpolitiskt sammanhang, anför föredraganden.

I en politik som syftar till att begränsa budgetunderskottet måste även de
avgifter som tas ut i olika former av statlig verksamhet komma upp till
prövning. Det är emellertid enligt föredragandens mening inte möjligt att på
något avgörande sätt påverka behovet av andra statsinkomster eller
besparingar på utgiftssidan genom att utvidga eller förändra avgiftsbeläggningen
enligt nuvarande principer.

Överväganden om möjligheterna att genom åtgärder som berör statsbudgetens
utgiftssida åstadkomma minskade budgetunderskott måste utgå från
en analys av statsutgifternas struktur. Statens utgifter för konsumtion och
investeringar utgör för budgetåret 1980/81 endast drygt en fjärdedel av de
totala statsutgifterna. Dess andel av statsutgifterna beräknas vid oförändrad
ambitionsnivå minska under de närmaste åren. Besparingar inom detta
område är självfallet utomordentligt angelägna men det står samtidigt klart,
att den besparingspotential som här finns inte kan åstadkomma en avgörande
minskning av budgetunderskottet.

För att detta skall kunna uppnås måste även transfereringar beröras. Dessa
utgör närmare två tredjedelar av statsutgifterna och beräknas fortsätta att
öka snabbt som en följd av de åtaganden som statsmakterna redan beslutat
om. Vad slutligen gäller de finansiella transaktionerna, som väsentligen
utgörs av lån till bostadsbyggande och stöd till studerande, kan konstateras
att dessa beräknas minska med ca 1 % per år i volym. Besparingsmöjligheterna
på detta område torde åtminstone på kort sikt vara tämligen
begränsade, anför föredraganden.

En politik som syftar till ett minskat budgetunderskott måste enligt
föredraganden bygga på följande utgångspunkter:

• För att den offentliga konsumtionsökningen skall kunna dämpas påtagligt
krävs en kraftig uppbromsning av expansionen inom den kommunala
sektorn.

• För att den statliga utgiftstillväxten skall kunna begränsas i någon större
omfattning måste transfereringarna till hushåll och kommuner bli
berörda.

• Utrymmet för skattehöjningar är begränsat. 1 vilken utsträckning
skattehöjningar likväl blir ofrånkomliga beror bl. a. på i vilken omfattning
utgiftsbegränsningar kan genomföras.

• Begränsningar i de statliga transfereringarnas automatiska tillväxt måste
övervägas med hänsyn till fördelningspolitiska effekter. Kraven på en
socialt inriktad fördelningspolitik framstår som särskilt viktiga då den
ekonomiska situationen kräver en allmän återhållsamhet.

FiU 1979/80:40

45

Tabell 8. Statsbudgetens utveckling 1980/81-1984/85

(Milj. kr., löpande priser)

	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84	1984/85
Inkomster	148.4	152.6	159.2	173.4	183.3
Utgifter	206.3	217.4	232.9	247.4	261.8
Saldo	- 57.9	- 64.8	- 73.7	- 74.»	- 78.5
Långtidsbudgeten	innehåller i	år även	ett utvidgat avsnitt	om den

finansiella utvecklingen för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn
sammantaget. Underskottet i finansiellt sparande för staten och socialförsäkringssektorn
beräknas uppgå till ca 44 mil jarder kr. budgetåret 1984/85,
vilket innebär en försämring med 13 å 14 miljarder kr. under långtidsbudgetperioden.

De beräkningar i 1980 års långtidsbudget som redovisats här understryker
enligt föredraganden behovet av att utforma riktlinjer för budgetpolitiken på
något längre sikt.

Prövningen av statens utgifter måste även för de närmaste åren bli ytterst
restriktiv. Den nödvändiga uppbromsningen måste enligt föredraganden ske
på ett sätt som står i samklang med de sociala och fördelningspolitiska
utgångspunkter om vilka en bred politisk enighet råder. Föredraganden
konstaterar dock att förslag i syfte att mera påtagligt dämpa statsutgifternas
ökningstakt ytterst måste beröra stora grupper i samhället.

Det framstår enligt föredraganden mot den redovisade bakgrunden som
uppenbart nödvändigt att kraftigt nedbringa det statliga budgetunderskottet
som ett led i en politik som syftar till lägre inflation och minskat bytesbalansunderskott.
Budgetunderskottet som andel av BNP bör under langtidsbudgetperioden
minskas med minst en procentenhet per år. Med utgångspunkt i
långtidsbudgetens antaganden skulle detta innebära ett underskott 1984/85
på drygt 50 miljarder kr. Detta bör enligt föredragandens bedömning kunna
vara förenligt med en lugnare prisutveckling och ett minskat underskott i
bytesbalansen samtidigt som neddragningen kan ske med de sociala och
fördelningspolitiska hänsynstaganden som tidigare berörts. Föredraganden
understryker att även detta program för de närmaste åren kommer att
innebära stora svårigheter när det gäller finansieringen av budgetunderskottet.
Med ett underskott som minskar på här angivet sätt kommer
skuldräntorna budgetåret 1984/85 att vara ca 4 miljarder kr. lägre ät, i
långtidsbudgetkalkylerna. Resterande differens, dvs. knappt 25 miljarder
kr., mäste, liksom givetvis eventuella nya ataganden under de kommande
åren. finansieras genom nedskärningar eller inkomstförstärkningar. Tillgängliga
resurser måste i första hand satsas pä utsatta grupper.

Det samlade skattetrycket har enligt föredraganden nu natt en sådan niva
att ytterligare betydande höjningar är svåra att genomföra. Det finns
emellertid skäl för fortsatta omfördelningar inom skatteområdet. Salunda är

FiU 1979/80:40

48

heten och då nödigt beredningsmaterial saknas under budgetarbetet bör
särpropositioner med utgiftskonsekvenser framläggas.

De budgetpolitiska riktlin jer som presenteras i det reviderade budgetförslaget
är enligt föredraganden nödvändiga om vi skall kunna vända
utvecklingen och på sikt uppnå en stabil och balanserad ekonomi. Ett
genomförande av en sådan politik medför betydande problem i olika
hänseenden, och det ställer stora krav på solidaritet mellan medborgare och
olika grupper i vårt samhälle. Det är emellertid nu nödvändigt att bestämt
och konsekvent gripa sig an dessa frågor. Alternativet är en utveckling som
riskerar att rycka undan viktiga förutsättningar för välfärdspolitiken och den
ekonomisk-politiska handlingsfriheten i övrigt. Om beredskap finns att i
samförstånd genomföra en konsekvent budgetpolitik finns goda förutsättningar
att uppnå balans i samhällsekonomin och därmed en fast grund för
fortsatt reformarbete.

Föredraganden understryker att det givetvis är av största vikt att de
åtgärder som blir nödvändiga kan vinna sä bred uppslutning som möjligt hos
medborgarna. Det finns starka skäl att parallellt med den nödvändiga
saneringen av statsfinanserna genomföra vissa åtgärder som eliminerar eller
minskar stötande inslag i t. ex. skattesystemet. Åtgärder med detta syfte
övervägs inom budgetdepartementet och kan komma att aktualiseras längre
fram.

Motioner väckta med anledning av propositionen 150

I motionen 2063 av Olof Palme m. fl. (s) påpekas i fråga om de senaste
årens budgetutveckling att budgetunderskottet det sista budgetår som
socialdemokraterna hade fullt ansvar för utvecklingen, 1975/76, uppgick till
3,7 miljarder kr. Utvecklingen därefter har inneburit snabbt ökade
budgetunderskott (miljarder kr.).

1975/76	1976/77	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81
3,7	10,5	25,2	38.7	48.6	57,9

Det av regeringen beräknade underskottet för budgetåret 1980/81 innebär
enligt motionärernas bedömning likväl en underskattning med flera miljarder
kr. Dels har regeringen tillgodogjort sig effekterna av en inkomstförstärkning
med 1,5 miljarder kr., som skulle följa av vissa höjningar av skatten
på energi och alkohol som varken har beslutats eller föreslagits riksdagen,
dels har regeringen inte inräknat kostnaderna för det s. k. åtgärdspaket som
framlades i slutet av mars 1980 och som likaledes beräknas uppgå till 1,5
miljarder kr.

I motionen görs invändningar mot beskrivningen i kompletteringspropo -

FiU 1979/80:40

47

Redan i budgetförslaget redovisade eller aviserade föredraganden några
förslag till besparingar. Som exempel kan nämnas översyn av reglerna för
färdtjänsten, delpensionen och tandvårdsförsäkringen, uppdelning av det
andra steget i den kommunala skatteutjämningsreformen och begränsning av
bostadsbidragens reala tillväxt.

Sedan budgetförslaget presenterades har ett arbete pågått inom regeringskansliet
i syfte att analysera de regelsystem som styr vissa större transfereringsanslag
på statsbudgeten. Detta arbete kommer att fortsätta med sikte på
att riksdagen skall kunna föreläggas förslag senast i 1981 års budgetproposition.

Föredraganden redovisar även förslag till budgetpolitiska riktlinjer på kort
sikt för budgetåret 1981/82. Utgångspunkten för dessa är att budgetunderskottet
som andel av BNP bör minska med i genomsnitt minst en
procentenhet per år under långtidsbudgetperioden. För budgetåret 1981/82
stiger budgetunderskottet kraftigt till följd av en långsam inkomsttillväxt
detta år. Denna effekt är temporär och återhämtas senare budgetår. För
detta budgetår kan det mot den bakgrunden bli svårt att genomföra en så pass
stor minskning av underskottet som svarar mot 1 % av BNP. Målet bör
därför vara att i varje fall inte ytterligare öka underskottet i nominella termer
jämfört med vad som nu redovisas för 1980/81. Det innebär en budgetförstärkning
om ca 7 miljarder kr. jämfört med långtidsbudgetberäkningen.
Detta är en kraftigare åtgärd än vad som blir erforderligt senare år i
långtidsbudgetperioden. Enligt föredraganden bör budgetförstärkningen
budgetåret 1981/82 väsentligen åstadkommas genom nedskärningar på
utgiftssidan. Det är uppenbart att besparingar av denna omfattning inte kan
åstadkommas utan att flertalet tunga utgiftsposter i budgeten blir berörda.

Med en sådan inriktning av budgetarbetet finns det givetvis inga
förutsättningar att föra fram egentliga nya reformförslag i 1981 års
budgetproposition. De begränsade insatsområden som likväl kan komma i
fråga bör i första hand vara sådana som kan bidra till att långsiktigt komma
till rätta med balansbristerna i den svenska ekonomin.

Regeringen bör. anför föredraganden, i nästa budgetarbete liksom i årets
budgetförslag tillämpa det s. k. huvudförslaget vad gäller statliga konsumtionsutgifter.
Med huvudförslag avses en anslagsnivå för budgetåret 1981/82
som utgår från anslaget för budgetåret 1980/81 uppräknat med hänsyn till
pris- och löneutvecklingen och därefter minskat med 2 %. Anvisningar med
denna innebörd har i januari lämnats till de statliga myndigheterna. Förslag
om inrättande av nya tjänster bör i princip föras fram endast om utrymme
härför skapats genom omprioriteringar inom ramen för huvudförslaget.

Av avgörande vikt för budgetarbetets uppläggning är att så långt som
möjligt behandla alla utgiftsfrågor i ett sammanhang. Endast i sådana fall då
ett uppskjutande av ställningstagande leder till allvarligt men för verksam -

FiU 1979/80:40

50

fall finns det exempel på en direkt slösaktighet.

4. En medveten urholkning av statsinkomsterna. Stora skattesänkningar
med ringa eller ingen ekonomisk-politisk effekt har utgått till näringslivet
som ett led i regeringens ekonomisk-politiska strategi med dess inriktning på
kostsamma generella åtgärder. Hit hör främst borttagandet av den allmänna
arbetsgivaravgiften. Detta har lett till ett årligt inkomstbortfall för staten som
numera uppgår till närmare 10 miljarder kr. Indexregleringen av skatteskalorna
beräknas bara mellan 1980 och 1981 leda till ett inkomstbortfall på 7
miljarder kr. Härtill kommer betydande skattelättnader som ett led i
regeringens fördelningspolitik till företagare, skogsägare, bönder och
kapitalägare om tillsammans flera miljarder kr.

En viktig förklaring till vår nuvarande statsfinansiella kris är enligt
motionärerna att statsbudgeten har fått fungera som ett slags restpost för att
lösa problemen inom andra sektorer i ekonomin. Stora kostnader har lyfts
över från näringslivet till statsbudgeten. Härigenom har näringslivets
finansiella position kunnat stärkas men endast till priset av att problemen har
skyfflats över till den offentliga sektorn.

Socialdemokraterna har, anför motionärerna, förordat en mera offensiv
ekonomisk politik, som har syftat till en bättre ekonomisk tillväxt, en
kraftfullare satsning på industriinvesteringar och effektivare åtgärder för att
hålla nere inflationstakten. Om en sådan ekonomisk politik hade förts i vårt
land de senaste åren, skulle våra ekonomiska resurser i dag ha varit större och
därmed skulle det också ha varit möjligt att hålla en bättre kontroll över
budgetutvecklingen. Vi skulle fortfarande ha haft ett underskott i statsfinanserna,
men det skulle i dagens läge ha varit minst 20-25 miljarder kr. lägre än
vad som nu är fallet, hävdar motionärerna.

Det kommer att krävas ett långvarigt och smärtsamt arbete för att sanera
de förstörda statsfinanserna, konstaterar motionärerna.

I fråga om budgetpolitiken under de kommande åren konstaterar motionärerna
att regeringen i det reviderade budgetförslaget och i långtidsbudgeten
målar upp ett hotfullt framtidsperspektiv. Budgetunderskottet kommer
att fortsätta öka utan att några som helst nya utgiftsåtaganden görs för
framtiden och även med relativt optimistiska antaganden om den underliggande
ekonomiska utvecklingen. I själva verket måste man enligt motionärernas
uppfattning sätta ett frågetecken inför graden av realism i den
framtidsbeskrivning som långtidsbudgeten i viss mening utgör. 1 nedanstående
tabell jämförs beräkningarna i de av den borgerliga regeringen tidigare
offentliggjorda långtidsbudgetarna med budgetprognoser som gjorts i ett
senare skede resp. faktiska budgetutfall (miljarder kr., löpande priser).

FiU 1979/80:40

49

sitionen av hur försämringen av statsfinanserna uppstått, bl. a. genom att
man enligt motionärernas mening döljer det trendbrott som ägde rum 1976
för såväl statsutgifter som statsinkomster. I motionen redovisas utvecklingen
under 1970-talet, uppdelad på den socialdemokratiska resp. den borgerliga
regeringsperioden (genomsnittlig årlig ökning, fasta priser).

	1970-76	1976-79	1970-79
statsinkomster	+5,3 %	-0,2 %	+3,5 %
statsutgifter	+5,3 %	+7,5 %	+6,0 %

Under perioden fram t. o. m. 1976 motsvarade budgetunderskottet årligen
mellan 2 och 4 % av BNP. Därefter har andelen ökat snabbt.

1977	1978	1979	1980
5	8,5	10	11

Motionärerna anger fyra huvudskäl för att förklara de senaste årens
kraftiga ökning av budgetunderskottet.

1. Svag ekonomisk tillväxt. Under perioden 1976-1979 ökade BNP i
Sverige med endast 4 %. Den genomsnittliga tillväxten i OECD-området var
under samma tid 11 %. Om vi hade uppnått samma tillväxt, skulle BNP ha
varit 30 miljarder kr. större 1979 än vad som faktiskt blev fallet. Ungefär
hälften av detta belopp skulle ha tillfallit den offentliga sektorn i form av
ökade skatteinkomster utan att skattesatserna hade behövt ändras. Ca 9
miljarder kr. härav skulle ha gått till statsbudgeten. Med en bättre
ekonomisk tillväxt hade det också varit möjligt att i viss utsträckning
begränsa utgiftsökningarna bl. a. för arbetsmarknads- och näringspolitiska
insatser.

2. Hög inflationstakt. Den klart största delen av utgiftsökningarna
sammanhänger med pris- och löneutvecklingen. Av den totala utgiftsökningen
om 70 miljarder kr. sammanhänger 40 å 50 miljarder kr. direkt med
inflationsutvecklingen i samhället. Sedan regimskiftet 1976 har konsumentpriserna
i Sverige stigit med 42 %. Den svenska inflationen har sedan 1976
legat klart över genomsnittet i OECD-området. Motionärerna betonar att
det är kombinationen av stark inflation och låg tillväxt med åtföljande
reallönesänkningar som urgröper statsfinanserna.

3. Dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Med den budgetutveckling vi
haft under de senaste åren skulle det självfallet ha krävts en särskilt noggrann
och hård prövning av statsutgifterna. Det huvudsakliga ansvaret för att en
sådan granskning kommer till stånd vilar alldeles bestämt på regeringen. Den
borgerliga regeringen har emellertid inte mäktat med dessa uppgifter. Under
flera år har utgiftsutvecklingen skenat i väg på ett okontrollerat sätt. I vissa

4 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

52

besparingar i statsbudgeten som torde komma att visa sig nödvändiga
ensidigt skall inriktas på utgiftssidan. Skatter och transfereringar har i
väsentliga hänseenden likartade effekter i den meningen att de utgör medel
för statsmakterna att påverka såväl hushållens disponibla inkomster som
inkomstfördelningen i samhället. Att på förhand avhända sig skattepolitiken
som ett instrument för att i framtiden sanera statsfinanserna ter sig därför helt
oacceptabelt.

För det fjärde går det inte att redan nu ange några exakta ramar för vilken
omfattning framtida besparingar skall ha. Budgetpolitiken för 1981/82 skall
fastställas av riksdagen under våren 1981 och måste givetvis utformas med
hänsyn till de då rådande konjunkturutsikterna. En nedskärning av
transfereringarna till i första hand hushållen med 7 miljarder kr. motsvarar
en minskning av den privata konsumtionen med ca 3 %. Insatt i ett läge som
mycket väl kan kännetecknas av en vikande konjunktur med försvagad
köpkraft och försämrad sysselsättning skulle en sådan åtgärd kunna få
mycket allvarliga konsekvenser.

Det är ett självklart krav, menar motionärerna, att regeringen, med det
huvudansvar den har för den ekonomiska politiken och för statsfinanserna,
övervinner sin nuvarande handlingsförlamning och lägger de konkreta
förslag som den önskar genomföra i rådande ekonomiska läge. Socialdemokratin
kommer, lovar motionärerna, i så fall att ta ställning till de förslag som
framförs utifrån sina grundläggande värderingar om en rättvis fördelningspolitik
och med en känsla av ett djupt ansvar för landets ekonomi. Man
kommer däremot aldrig att skriva ut några in blancofullmakter till en
borgerlig regering som saknar förmåga att av egen kraft ta itu med de svåra
ekonomiska problem som landet har försatts i.

Det är enligt motionärerna inte tillräckligt att förslag av sådan omfattning
att konsekvenserna skulle bli mycket kännbara för stora medborgargrupper
endast görs till föremål för sedvanlig riksdagsbehandling. Det är ett
demokratiskt anständighetskrav att frågan om hur saneringen av statsfinanserna
skall genomföras kan få bli föremål för en bred samhällsdebatt.
Regeringen bör därför, enligt motionärernas mening, snarast offentligt
redovisa innehållet i sitt besparingsprogram.

En särskild skatteomläggning bör enligt motionärernas mening genomföras
för 1981. En sådan skatteomläggning bör utformas så att den främst
kommer de breda grupperna av löntagare och vanliga inkomsttagare till del.
Ramen för denna skatteomläggning bör bestämmas med hänsyn till det
samhällsekonomiska och statsfinansiella läget. Ett led i denna skatteomläggning
bör vara att införa en produktionsskatt. Regeringen bör omedelbart
skapa de förutsättningar som krävs för att ett färdigt förslag om att införa en
produktionsskatt skall kunna föreläggas riksdagen i höst i så god tid att
skatten kan införas fr. o. m. den 1 januari 1981.

Motionärerna kräver att indexregleringen upphävs.

I fråga om den kommunala ekonomin framhålls i motionen att de

FiU 1979/80:40

51

	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84 1984/85
LB 77	-13,9	-18,0	-14,4	-12,3	-12,0
LB 78		-41,8	-38,0	-40,2	-40,2	-42,8
LB 79			-48,2	-49,8	-51,6	-52,4	-54,5
LB 80				-57,9	-64,8	-73,7	-74,0 -78,5
Utfall	-25,2	-38,7	-48,6
			(prel.)

Av tabellen framgår att man i regel grovt har underskattat budgetsaldots
utveckling under de följande åren. Det finns därför anledning att befara att
även om bedömningen att 1980/81 års budgetunderskott kommer att ligga på
närmare 60 miljarder kr. kan vara riktig, så kan däremot uppskattningen'att
1981/82 års underskott skall stanna vid 65 miljarder kr. vara alltför
optimistisk, menar motionärerna.

Regeringen har mot bakgrund av sin långtidsbudgetbedömning satt upp
som ett riktmärke att budgetunderskottet under budgetåret 1981/82 inte bör
få öka jämfört med underskottet under budgetåret 1980/81. Detta har lett
regeringen till att förorda att statsutgifterna under budgetåret 1981/82 bör
skäras ned med ca 7 miljarder kr. Socialdemokraterna kan av flera skäl inte
ställa sig bakom dessa riktlinjer, fastslås det i motionen. Det besparingsbehov
som regeringen räknat fram grundas på de mycket osäkra kalkyler som
långtidsbudgetarna erfarenhetsmässigt innebär. Dessutom är alla belopp
uttryckta i nominella termer och tar således ingen hänsyn till vare sig den
kommande realekonomiska utvecklingen eller till de prisökningar som kan
förväntas framdeles. De schablonmässiga antaganden som görs om ekonomisk
tillväxt och inflationstakt i långtidsbudgetarbetet skulle därmed på ett
godtyckligt sätt påverka den ekonomisk-politiska bedömningen av den
framtida budgetpolitiken.

De viktigaste invändningarna är enligt motionärerna dock av ett annat
slag.

För det första framstår det som utomordentligt anmärkningsvärt att
regeringen med sin numera mycket dystra framtidsbedömning förordar en
politik som innebär att man låter över ett år passera innan över huvud taget
några åtgärder skulle vidtas. Åtgärderna har ju förutsatts träda i kraft tidigast
den 1 juli 1981.

För det andra är det för socialdemokratin otänkbart att godkänna riktlinjer
för regeringens framtida budgetarbete som innebär ett accepterande av
besparingar om 7 miljarder kr., utan att regeringen på något sätt velat eller
kunnat ange vilka besparingar det är fråga om. Med hänsyn till den
fördelningspolitik som regeringen hittills fört, kan man på goda grunder
frukta att vissa av de besparingar som regeringen har i åtanke inte kan
accepteras av socialdemokratin.

För det tredje kan socialdemokratin inte acceptera att de framtida

FiU 1979/80:40

54

Beträffande den kommunala sektorns expansion anför motionärerna att
angrepp mot den kommunala verksamheten är ett led i den borgerliga
politiken att vidga privatkapitalets utrymme. Angreppen mot bl. a. barnomsorgen
måste enligt motionärerna skarpt tillbakavisas.

Motionärerna kräver en bostadspolitik för sänkta hyror. Denna bör
innehålla ett riktat statligt stöd till de kommunala bostadsföretagen,
prisstopp och prissänkningar på byggnadsmaterial, slopad moms på
bostäder, fortsatta underhålls- och hyresförlustlån, lägre ränta och längre
amorteringstider på bostadslån till de allmännyttiga bostadsföretagen.

Skattepolitiken skall enligt motionärerna inriktas på att åstadkomma en
rättvis inkomstfördelning. Det innebär att indexregleringen av skatteskalorna
slopas, att förmögenhetsskatten skärps och att realisationsvinsterna
beskattas lika hårt som andra inkomster.

Regeringen har uttalat att 25 % av företagens vinster skall avsättas på
särskilda investeringsfondskonton i riksbanken. Detta förslag bör kompletteras,
menar motionärerna, så att dessa investeringsfonder övertas av
samhället och bildar en grundplåt i en samhällsägd fond som skall användas
för ett samhälleligt industrialiseringsprogram.

Utskottet

De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt

Budgetläget är enligt utskottets mening utomordentligt oroande. Sverige
hade år 1979 ett statligt budgetunderskott, beräknat som andel av BNP, som
inom Europa endast överträffades av något enstaka land. Utgifternas andel
av BNP har under hela 1970-talet ökat kraftigt. Samtidigt har inkomsterna
mätt på samma sätt ökat långsammare än utgifterna under 1970-talet, särskilt
under senare delen av decenniet. Den beräkning som nu redovisas i 1980 års
långtidsbudget pekar mot att budgetunderskottet kommer att växa från ca 58
miljarder kr. 1980/81 till närmare 80 miljarder kr. 1984/85.

Det bör härvid uppmärksammas att långtidsbudgeten varken är en plan för
den framtida utvecklingen eller en prognos för den mest sannolika
utvecklingen. Avsikten med långtidsbudgeten är endast att redovisa vilken
budgetutveckling som blir följden om inga nya utgiftsåtaganden görs och inga
nya beslut fattas om ändrade skatte- och avgiftsregler.

Långtidsbudgetens utgiftssida är en kalkyl över omfattningen av de
resurser som krävs för att av statsmakterna uppställda mål skall kunna
uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. Statsinkomsterna beräknas med
utgångspunkt i oförändrade skatte- och avgiftssatser eller, i tillämpliga fall,
redan föreslagna eller beslutade förändringar. Inga försök görs att förutse
vilka nya beslut som kan komma att fattas under perioden eller effekterna av
dessa.

I det reviderade budgetförslaget beräknas statsutgifterna budgetåret

FiU 1979/80:40

53

övergripande målen för den ekonomiska utvecklingen i vårt land inte kan
uppnås utan att den kommunala sektorns utveckling påverkas. Expansionen
inom denna sektor måste bli lägre än vad som har varit fallet under senare år.
Även framöver kommer dock den kommunala sektorn att ha en prioriterad
ställning. I kompletteringspropositionen summeras effekterna av befolkningsförändringar
och redan fattade, främst statliga, beslut samt av vad som
ligger i de kommunala långtidsplanerna. Regeringen konstaterar att detta
summerar till en väsentligt större expansion än vad det finns samhällsekonomiskt
utrymme för. Därefter återgår dock regeringen till sin hittillsvarande
praxis och tillhåller kommuner och landstingskommuner att göra
neddragningar till en lägre nivå, anför motionärerna. Någon mera ingående
diskussion av hur detta skall ske förs inte. Den omprövning från regeringens
sida som man borde ha rätt att kräva är obefintlig eller marginell. Enligt
motionärernas mening har regeringen med sin politik reducerat den
kommunala självstyrelsen till att få välja var nedskärningar i befintlig
verksamhet skall göras för att ge utrymme för effekterna av olika statliga
beslut. En dämpning av den kommunala sektorns expansionstakt kan
emellertid inte åstadkommas utan en mera ingående prövning av vilka
verksamheter som skall tillåtas växa och vilka som måste hållas tillbaka. En
sådan prövning kan bara göras av staten och kommunerna tillsammans.
Regeringen bör därför snarast uppta nya överläggningar med kommunförbunden
så att det blir möjligt att diskutera den kommunala sektorns framtida
utveckling parallellt med åtgärder för den nödvändiga saneringen av
statsfinanserna.

I motionen 2066 (vpk) redovisar motionärerna sin syn på underskottet i
statens budget och den kommunala sektorns expansion. Vidare föreslås en
bostadspolitik som innebär sänkta hyror samt en skattepolitik som stöder
kravet på en rättvis inkomstfördelning.

Motionärerna har invändningar när det gäller beräkningarna av budgetunderskottet.
Det stabiliseringspolitiskt intressanta är offentliga sektorns
totala effekt på ekonomin. Man konstaterar t. ex. att statens utlåning inte är
någon kostnad. Den ger staten en fordran och ränteinkomster från
låntagarna. Därför bör utlåningen hållas skild från budgetunderskottet.
Vidare konstateras att hela offentliga sektorns underskott är betydligt
mindre än statsbudgetens underskott. Socialförsäkringssektorn har ett
överskott på 18,3 miljarder kr. Totala underskottet blir därmed drygt 21
miljarder vilket motsvarar 4,8 % av BNP.

Motionärerna menar att ett budgetunderskott kan ses som en investering.
Det är ett medel för att höja ekonomins kapacitetsutnyttjande. Den
outnyttjade produktionskapaciteten kan enligt motionärerna grovt uppskattas
till 20-30 miljarder kr. Det är i detta läge direkt felaktigt, anser
motionärerna, att skära ned utgifterna med 7 (9) miljarder kr. Nedskärningen
måste tillbakavisas av såväl ekonomiska som sociala skäl.

FiU 1979/80:40

56

110 milj. kr. Kostnaderna för att sysselsätta 5 000 personer i sex månader i
beredskapsarbeten uppgår till 400 milj. kr. Om dagsverkskostnaden skulle
öka med 50 kr. ökar totala kostnaden med 225 milj. kr. Arbetslösheten
uppgick i februari 1980 till 1,9 %. F.n ökning av arbetslösheten med 0,1
procentenhet under ett år innebär att kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd
ökar med 540 milj. kr. varav 360 milj. kr. betalas över statsbudgeten.
Utgifterna för näringspolitik förutsätts i kalkylerna sjunka med närmare
50 % eller drygt 3 miljarder kr. Endast begränsade medel för temporära
insatser har sålunda inräknats.

Kostnaderna för utbyggnaden av barnomsorgen i långtidsbudgeten bygger
på kommunernas planer t. o. m. 1983. Därefter har endast en schablonmässig
framskrivning gjorts. En bibehållen utbyggnadstakt under hela perioden i
långtidsbudgeten skulle innebära en ökning av kostnaderna med 100-150
milj. kr. under vart och ett av periodens två sista år.

Antagandena om räntenivåns förändringar är centrala i långtidsbudgetkalkylerna.
Förändringar i räntenivån påverkar främst statsskuldräntorna
och räntebidragen för bostäder. En förändring av räntenivån med en
procentenhet under hela perioden i långtidsbudgeten skulle leda till att
kostnaderna för räntebidragen påverkades med 1,5 miljarder kr. budgetåret
1984/85. För statsskuldräntorna har antagits att nuvarande ränta vid
nyupplåning på 11-12 % kommer att sjunka under perioden. De ökade
kostnaderna budgetåret 1984/85 för statsskuldräntor och räntebidrag för
bostäder vid en räntenivå som är en procentenhet högre hela perioden
beräknas i långtidsbudgeten till 5 miljarder kr.

Slutligen bör nämnas, när det gäller dessa känslighetskalkyler, att några
kostnader för av staten utställda kreditgarantier inte har medtagits i
kalkylerna för långtidsbudgeten. Det totala beloppet för av staten utställda
garantier uppgick vid utgången av budgetåret 1978/79 till 51,3 miljarder
kr.

Den slutsats som kan dras av dessa exempel är att redan ett försök att
förverkliga långtidsbudgeten och inte öka det där framräknade underskottet
i statsbudgeten förutsätter en ytterst hårdhänt budgetprövning vid förslag om
nya utgifter, vidare upphävande i vissa fall av tidigare praxis om följsamhet i
fråga om transfereringarna till pris- och kostnadsutvecklingen. I den mån nya
utgifter uppkommer för begränsade insatser måste de finansieras genom
inkomstförstärkningar eller ytterligare besparingar. En budgetpolitik som
syftar till att begränsa budgetunderskottet till vad som räknats fram i
långtidsbudgeten måste sålunda ha en helt annan grad av stramhet än hittills.
Skulle sysselsättningsläget utvecklas mindre gynnsamt än som antagits i
långtidsbudgeten blir uppgiften att klara denna åtstramning än svårare.

Tendensen att långtidsbudgetkalkylen systematiskt underskattar den
faktiska utvecklingen av statsutgifterna och av budgetunderskottet framgår
klart om man studerar nedanstående tabell.

FiU 1979/80:40

55

1980/81 nu utgöra drygt 40 % av BNP. Inkomsterna utgör 29 %. Budgetunderskottet
för budgetåret 1980/81 utgör sålunda ca 11 %. Hänsyn harhärinte
tagits till de effekter löneuppgörelsen får på statsbudgeten. Utskottet
redogör i ett följande avsnitt härför.

Med de förutsättningar som görs skulle utgifterna, mätt i BNP-andel,
sjunka under den period långtidsbudgeten omfattar, från drygt 40 % till
knappt 38 % av BNP. Även för inkomsterna innebär beräkningarna i
långtidsbudgeten att andelen i förhållande till BNP sjunker. Det innebär att
ett underskott av nuvarande höga andel om 11 % av BNP skulle vara kvar
även vid slutet av femårsperioden.

Kalkylerna för hur underskottet i statsbudgeten utvecklas om inga
åtgärder vidtas ter sig desto mer oroande som beräkningsmetodiken i sig
innebär en betydande underskattning av utgiftsutvecklingen. Inga som helst
nya reformer har lagts in. Nya statliga investeringar har lagts in endast i
mycket begränsad omfattning. När det gäller vissa transfereringar till
hushåll, kommuner och företag har man, särskilt mot slutet av perioden,
räknat med en urholkning av realvärdet.

För att i någon mån beskriva på vilket sätt och i vilken utsträckning den
faktiska utvecklingen under den närmaste femårsperioden skulle skilja sig
från den utveckling som skisseras i långtidsbudgeten om man fattar vissa
beslut vill utskottet återge vissa beräkningar och känslighetskalkyler som
återfinns i långtidsbudgeten.

Om barnbidragen - genom successiva politiska beslut - skulle följa
prisutvecklingen blir statsutgifterna budgetåret 1984/85 mer än 1 miljard kr.
högre än i långtidsbudgeten. Skulle riksdagen fatta beslut om att bibehålla en
oförändrad fördelning mellan konsumentpriser och livsmedelssubventioner
över statsbudgeten skulle statsutgifterna bli drygt 1 miljard kr. större
budgetåret 1984/85. I långtidsbudgeten beräknas utgifterna för pensionstillskott
till folkpensionärer som inte har ATP eller har låg ATP sjunka med i
genomsnitt 450 milj. kr. per år fr. o. m. budgetåret 1982/83, vilket i första
hand beror på att antalet pensionärer som uppbär detta tillskott minskar men
också på att den av riksdagen beslutade utbyggnaden av pensionstillskotten
slutförs budgetåret 1981/82. Riksdagen har beslutat höja bostadskostnadsgränserna
för bidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension från den 1
januari 1981. Det höjer utgifterna kraftigt budgetåret 1981/82 och i någon
mån även budgetåret 1982/83. Några fortsatta höjningar för anpassning till
bostadskostnad eller inkomstnivå är inte inräknade.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitik är konjunkturneutralt beräknade,
dvs. de innehåller inte något utrymme för ökade insatser vid försämrat
sysselsättningsläge. Mot bakgrund av de bedömningar för den samhällsekonomiska
utvecklingen under 1981 och 1982 som utskottet redovisat
tidigare i detta betänkande kan utgifterna för arbetsmarknadspolitiken bli
större än som antagits i långtidsbudgeten. En ökning av antalet elever i
arbetsmarknadsutbildning med 10 000 under året skulle öka utgifterna med

FiU 1979/80:40

58

uppgår, som nämnts, till 7 miljarder kr. budgetåret 1981/82 och ökar med
ytterligare ca 11 miljarder kr. budgetåret 1982/83 eller totalt närmare 18
miljarder kr. jämfört med beräkningen i långtidsbudgeten. Under åren
därefter förefaller det som om behovet av åtgärder för att begränsa
underskottet inte är lika stort. Utskottet vill dock varna för att tolka detta
som att svårigheterna att genomföra besparingar skulle lätta mot slutet av
perioden. Den beskrivna utvecklingen är delvis en återspegling av beräkningsmetodiken
i långtidsbudgeten, nämligen att flera utgiftsprogram som
beslutats inte sträcker sig över hela beräkningsperioden. För de återstående
åren har, i enlighet med långtidsbudgetens förutsättningar, dessa utgifter
skrivits fram schablonmässigt. Det bör också påpekas att de senare
besparingarna måste göras från en redan nedbantad nivå; besparingarna
torde bli svårare och svårare att genomföra efter varje nivåsänkning.

En särskild omständighet som måste beaktas i sammanhanget är det
förhållandet att statsskuldräntorna utgör en snabbt ökande andel av
statsutgifterna. Fullföljs besparingsprogrammet enligt föredragandens riktlinjer
beräknas statsskuldräntorna likväl uppgå till 40 miljarder kr. budgetåret
1984/85. De skulle då komma att utgöra närmare 6 % av BNP, och dessa
utgifter kan i huvudsak inte påverkas av de politiska besluten.

Av vad som här redovisats av utskottet torde framgå vilken utomordentligt
svår uppgift vi står inför när det gäller att förverkliga det angivna
budgetpolitiska målet. Det kommer att innebära omprövningar i en
utsträckning som vi inte tidigare har upplevt. Utskottet är emellertid av den
meningen att den av regeringen anvisade vägen måste beträdas och att det
måste ske utan vidare dröjsmål.

Det är vårt lands allvarliga ekonomiska läge som gör detta nödvändigt.
Som framgått av utskottets bedömning i det föregående av det samhällsekonomiska
läget är det nu nödvändigt att minska underskottet i bytesbalansen.
Härför krävs att det inhemska sparandet ökar, eller riktigare
uttryckt, att underskottet i det inhemska sparandet minskar. Det blir därvid
ofrånkomligt att också underskottet i statens sparande måste reduceras.
Endast därigenom skapas det nödvändiga utrymme för ökade investeringar
som erfordras för att stärka de utlandskonkurrerande sektorerna i vår
ekonomi. För att få fram detta ökade sparande - därtill vid en, jämfört med
tidigare perioder, låg ekonomisk tillväxt - krävs att både den privata och den
offentliga konsumtionen hålls tillbaka. Statsbudgeten måste bidra härtill.
Underskottet i statsbudgeten måste skäras ned, räknat som andel av BNP.
Det är det som nu kommer till uttryck i kompletteringspropositionen.

Tyngdpunkten i åtgärderna som nu måste till för att begränsa underskottet
i statsbudgeten måste ligga på besparingar. De begränsningar, nedskärningar
och omprövningar som därvid förestår är av en sådan storleksordning att
knappast några utgiftsområden kan undantas.

Utskottet delar föredragar iens uppfattning att det totala skattetrycket
nått en sådan nivå att ytterligare höjningar bör undvikas. Skall budgetun -

FiU 1979/80:40

57

Tabell 9. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

(Miljarder kr., löpande priser)

	1977/78	78/79	79/80 80/81	81/82	82/83 83/84 84/85
1977 års långtids-budget	-13,9	-18,0	-14,4 -12,3	-12,0
1978 års långtids-budget		-41,8	-38,0 -40.2	-40,2	-42,8
1979 års långtids-budget1	-25,22		-48,2 -49,8	-51,6	-52,4 -54,5
Årets långtids-budget		-38,72	-57,9	-64,8	-73,7 -74,0 -78,5

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna
budgetåren 1980/81-1983/84.

2 Utfall

Källa: Det reviderade budgetförslaget 1980

Skulle statsbudgeten utvecklas enligt samma mönster som under de senast
gångna åren skulle vi, som framgår av tabellen, få ett negativt saldo för
budgetåret 1984/85 som vore flera tiotal miljarder kr. större än det nu
beräknade.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Redan att begränsa underskottets utveckling till vad som räknats fram i
långtidsbudgeten är sålunda en mycket svår uppgift. Det mål för sanering av
statsfinanserna som nu sätts upp i kompletteringspropositionen ligger långt
högre i svårighetsgrad. Det är att från år till år minska budgetunderskottet
med en procentenhet av BNP, från drygt 11 till drygt 7 %. För budgetåret
1981/82 har föredraganden emellertid velat sätta målet något lägre, nämligen
ett oförändrat saldo jämfört med närmast föregående år.

I nedanstående tablå har budgetunderskottets utveckling enligt långtidsbudgeten
ställts samman med den av föredraganden målsatta utvecklingen
för underskottet så som den tolkats av utskottet.

Tablå 5. Budgetsaldots utveckling 1980/81-1984/85

(Miljarder kr.)

	1980/81	1981/82	1982/83	1983/84	1984/85
Långtidsbudget	58	65	74	74	79
Målsätt utveckling	58	58	(56)	(53)	50
Differens	0	- 7	-18	-21	-29

Av tablån framgår att den nödvändiga begränsningen av underskottet i
förhållande till långtidsbudgeten är mycket stor de första åren. Skillnaden

FiU 1979/80:40

60

med utgångspunkt i ett kvantitativt fastställt mål. Det är nödvändigt att man
är medveten om hur stora insatser som totalt måste göras innan man skall ta
ställning till de enskilda delarna. Utskottet har när det gäller åtgärderna för
att minska budgetunderskottet anfört att även inkomstsidan kan komma att
beröras. Skattetrycket är emellertid så högt att stora ytterligare höjningar
skulle riskera öka skatteundandragandet i olika former. Skattehöjningar har
också en prishöjande effekt som negativt påverkar Sveriges konkurrensförmåga.
Det är därför utskottets mening att huvuddelen av åtgärderna för att
minska underskottet måste ske genom besparingar. Vad slutligen gäller
frågan om att anpassa budgetpolitiken till de rådande konjunkturutsikterna
vill utskottet framhålla, vilket redan föredraganden påpekar, att åtgärderna
måste ses i ett konjunkturpolitiskt sammanhang. Självklart kan man inte
trots behovet av besparingsåtgärder frånhända sig möjligheten att bedriva
stabiliseringspolitik.

Det finns enligt utskottets mening emellertid ingen anledning undanskymma
att den ekonomiska politiken står inför svårigheter. Utskottet har berört
dessa i det föregående. Statsskuldräntornas obevekliga tillväxt liksom den
stramhet som kommer att prägla den framtida budgetpolitiken utgör
påtagliga begränsningar i fråga om möjligheterna att vid behov göra stora
arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 2063 yrkandena 5 och 6.

I motionen 2066 (vpk) hävdas att budgetunderskottet kan ses som en
investering, som ett medel att höja kapacitetsutnyttjandet. Motionärerna
anser att den svenska produktionskapaciteten inte utnyttjas fullt ut. Man
tolkar detta så att budgetunderskottet antingen är felaktigt sammansatt eller
att det är för litet. Den av regeringen aviserade nedskärningen av statens
utgifter med 7 miljarder kr. är enligt motionärerna därför direkt felaktig.
Motionärerna har också invändningar när det gäller att beräkna budgetunderskottet.
Det är ett kassamässigt saldo som inte säger något om offentliga
sektorns totala effekt på ekonomin. Dessutom balanseras underskottet av
socialförsäkringssektorns stora överskott och i någon mån av kommunernas
överskott, menar motionärerna. Den offentliga sektorns underskott blir
därmed ca 21 miljarder kr., vilket motsvarar 4,2 % av BNP.

Utskottet har nyligen behandlat en motion med liknande synsätt i fråga om
det offentliga sparandet. Utskottet får hänvisa härtill (FiU 1979/80:15). Vad
gäller behovet att begränsa underskottet i statsbudgeten har utskottet i det
föregående utförligt motiverat varför detta måste ske. Motionens yrkanden 3
och 6 avstyrks.

Riktlinjer för den kommunala ekonomin

Riksdagen har nyligen tagit ställning till propositionen 1979/80:90 om
kommunalekonomiska frågor inför 1981 (FiU 1979/80:25. rskr287). Beslutet
innebar att den tidigare beslutade skatteutjämningsreformen delades upp i

FiU 1979/80:40

59

derskottet reduceras så kraftigt som föredraganden anger blir det enligt
utskottets mening dock nödvändigt att även anlita budgetens inkomstsida.
Det bör erinras om att det redan i långtidsbudgetens kalkyler förutsatts höjda
skatter på energi och alkohol som för helår är av storleksordningen 2,5
miljarder kr.

Utskottet vill understryka att neddragningen måste ske med hänsyn tagen
till de sociala och fördelningspolitiska konsekvenserna. Det är angeläget att
förslagen får en bred förankring hos allmänheten, i annat fall är det stor risk
att förslagen upplevs som orättvisa och att motsättningarna skärps mellan
olika grupper i samhället.

Det är en lika viktig som svår uppgift som regering och riksdag här står
inför. De besparingsåtgärder som erfordras är så omfattande att det kommer
att påverka den statliga verksamheten och de statliga inkomstöverföringarna
på ett genomgripande sätt. Förändringar i den här storleksordningen tar tid
att genomföra. Lagstiftning och regelsystem i övrigt som berörs tar tid att
ändra. Samtidigt skall mycket betydande sparmål uppnås redan i budgeten
för 1981/82. Vissa beslut bör träda i kraft redan tidigt under år 1981. Enligt
utskottets mening är det därför angeläget att förslag till åtgärder och beslut
läggs fram så snart som möjligt, redan i höst. Självfallet bör därvid så långt
möjligt samhällsekonomiska och andra effekter redovisas.

Det kan, som utskottet ser saken, finnas anledning att också överväga i
vilka former riksdagen lämpligen skall behandla förslag som läggs fram för
riksdagens beslut och som är av övergripande karaktär.

Vad utskottet nu anfört innebär att utskottet tillstyrker de mål i fråga om
budgetpolitiken under kommande år som anges i propositionen.

I motionen 2063 (s) kritiseras i fyra punkter de riktlinjer för sanering av
statsfinanserna som presenteras i propositionen. Motionärerna finner det
utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen ämnar låta ett helt år passera
innan några åtgärder för att sanera statsfinanserna vidtas. Det är enligt deras
mening otänkbart att godkänna riktlinjer för budgetpolitiken som innebär
besparingar om 7 miljarder kr. utan att dessa närmare preciseras. Man kan
enligt motionärerna inte heller ensidigt inrikta sig på utgiftssidan för att
minska budgetunderskottet. Budgetpolitiken måste utformas med hänsyn till
de rådande konjunkturutsikterna. Skulle besparingarna i huvudsak inriktas
på transfereringar till hushållen försvagas dessas köpkraft med allvarliga
konsekvenser för sysselsättningen som följd, påpekar motionärerna.

Vad först gäller tidsschemat för besparingarna har utskottet redan i det
föregående tagit upp den frågan och därvid betonat det angelägna i att
regeringen lägger fram förslag till besparingar redan i höst. När det gäller
besparingsprogrammets omfattning vill utskottet erinra om att stor enighet
förefaller råda om att politiken måste inriktas på att minska bytesbalansens
underskott. Staten måste medverka till detta genom att kraftigt minska sitt
sparandeunderskott. Det är enligt utskottets mening viktigt att detta sker

FiU 1979/80:40

62

är det enligt föredraganden mycket angeläget att möjligheterna till omprioriteringar
tas till vara även inom barnomsorgen. Bl. a. bör erfarenheterna av
hur barnomsorgen utnyttjas under dagen och veckan användas till att
organisera verksamheten så att man med bevarad kvalitet kan få väsentligt
större utbyte av resurserna. Staten bör för sin del ta de beslut som erfordras
för att utmönstra de kostnadsdrivande normer och föreskrifter som finns på
området. Det är enligt föredragandens mening angeläget att resurserna inom
barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförstärkning.

I fråga om socialtjänsten påpekar föredraganden att i propositionen om
socialtjänst särskilt har angivits att åtgärder i anledning av den nya
socialtjänstlagen får genomföras i den takt de ekonomiska förutsättningarna
medger. Det betyder att socialtjänstlagen i sig inte får tas till intäkt för krav
på höjd kommunal ambitionsnivå i verksamheten.

I fråga om sjukvården erinras om att långtidsvården bör prioriteras i
förhållande till andra verksamhetsområden. Prioriteringen bör enligt föredragandens
mening dock inte snävt begränsas till enbart den slutna
sjukhusvården för äldre. I många fall kan social hemtjänst, sjukvård i
hemmet och övrig vård i öppna former ge möjlighet för de äldre att stanna
kvar i eget boende. En utbyggnad av de öppna delarna av primärvården kan
också kostnadsmässigt vara att föredra framför en utbyggnad av den slutna
vården. En prioritering av långtidssjukvården behöver därför inte uppfattas
som ett förord för 2 000 nya platser per år på sjukhem, utan utbyggnaden av
sjukvården för de äldre bör också kunna ske genom en något långsammare
ökning av antalet platser på sjukhem samtidigt som social hemtjänst,
sjukvård i hemmet och övrig primärvård lyfts fram i planeringen.

Planerna för både öppen och sluten vård måste omprövas. Utbyggnaden
av den öppna vården måste anpassas till tillgängligt utrymme och till faktisk
tillgång på såväl läkare som annan utbildad personal. Antalet platser i sluten
akutsjukvård och i psykiatrisk vård bör minskas snabbare än planerat. Detta
förutsätter en snabbare takt i nedläggningen av äldre sjukvårdsenheter än
hittills. Nuvarande strävan att föra över vård från sluten till öppen vård bör
fortsätta. Därmed kan man åstadkomma en bättre och mänskligare vård
närmare patientens hem och undvika utnyttjandet av den betydligt dyrare
sjukhusvården. En sådan omstrukturering av sjukvården i nuvarande
samhällsekonomiska läge kommer att kräva att redan planerade stora
sjukhusbyggen omprövas, anför föredraganden.

Med de här återgivna och de övriga i propositionen redovisade åtgärderna
bör det enligt föredraganden vara möjligt att - för den kommunala sektorn
sammantaget - nedbringa den kommunala konsumtionsökningen till ca
3,5 % år 1981, ca 3,0 % år 1982 samt till ca 2,5 % år 1983. Föredraganden vill
understryka att detta kräver mycket medvetna och kraftfulla åtgärder i
restriktiv riktning från både stat och kommun. Dessa åtgärder måste bl. a.

FiU 1979/80:40

61

två steg i syfte att begränsa den kommunala expansionen för år 1981.
Samtidigt avvecklades vissa specialdestinerade statsbidrag, främst på skolans
område.

I den skrivning som låg till grund för riksdagens beslut har finansutskottet
anfört att en dämpning av den kommunala utgiftsexpansionen är nödvändig
som ett led i ansträngningarna att återföra den svenska ekonomin till ett läge
med yttre och inre balans. Inte heller de mest angelägna behoven kan
tillgodoses i den takt och den utsträckning vi skulle önska. Utskottet har
särskilt understrukit att staten måste vara mycket återhållsam med beslut
som driver upp de kommunala utgifterna. Utskottet bedömer att statliga
beslut varit en starkt bidragande orsak till att den kommunala expansionen
gått utöver de överenskomna ramarna.

I propositionen tas nu upp frågan om utrymmet för kommunal konsumtion
under år 1981 och under åren därefter. En särskild arbetsgrupp med
representanter för regeringskansliet och för kommunförbundens kanslier har
redovisat ett material som belyser vad befolkningsmässiga iaktorer och
föreliggande planer m. m. innebär i fråga om den kommunala konsumtionsutvecklingen
under kommande år. Den årliga ökningen av den kommunala
konsumtionen, kommunal och landstingskommunal, skulle enligt beräkningarna
komma att uppgå till över 4 % år 1981, 3,5 å 4 % år 1982 och
närmare 3,5 % år 1983. Föredraganden konstaterar att rapporten klart visar
att om inte kraftfulla åtgärder vidtas kommer den kommunala sektorn att
byggas ut i alltför snabb takt under de närmaste åren. En sådan utveckling
skulle innebära en stor fara för den samhällsekonomiska balansen och kan
därför inte accepteras.

Enligt föredragandens mening är det oundvikligt att statsmakterna i
fortsättningen inte enbart avstår från att lägga på kommunerna och
landstingskommunerna nya uppgifter, utan också gör klart vilka planerade
reformer och utbyggnadsprogram som bör anstå eller där takten i genomförandet
bör omprövas. I tidigare överenskommelser mellan staten och
kommunförbunden har angivits att de områden som skall prioriteras är
barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård. Den prioriteringen bör man
hålla fast vid. Det är emellertid inte nu tillräckligt att enbart peka ut vilka
områden som skall prioriteras, understryker föredraganden. Riktlinjer
måste nu anges rörande på vilka områden en utbyggnad bör anstå eller
genomföras i långsammare takt. I propositionen redovisas vissa riktlinjer för
en nödvändig omprövning av gällande planer på främst det sociala
området.

I fråga om barnomsorgen konstaterar föredraganden att ett fullföljande av
kommunernas planer på detta område tar i anspråk ca hälften av det
samhällsekonomiska utrymme som står till buds för ökning i kommunernas
konsumtionsvolym. En så kraftig inteckning i konsumtionsutrymmet innebär
att andra kommunala verksamheter måste stå tillbaka. Mot denna bakgrund

FiU 1979/80:40

64

av alla nya utgifter. Som redovisas av den särskilda arbetsgrupp som studerat
dessa frågor summerar nuvarande planer och åtaganden till avsevärt högre
ökningstal, om man därvid också tar hänsyn till vissa svårbestämda men
svårundvikliga effekter vid sidan av de prioriterade områdena. Det är därför
nödvändigt att redan antagna planer och program för de närmaste åren
omprövas och bantas. Som finansutskottet med riksdagens gillande anfört i
betänkandet 1979/80:25 intar direktiv och reformåtaganden som statsmakterna
ålagt kommunerna därvid en nyckelställning. Det är inte möjligt att
komma ned i de ökningstal som föredraganden anser nödvändiga om inte
kommunerna i betydande utsträckning frigörs från bindningar som statsmakterna
lagt på dem. Riktlinjer för på vilka områden dessa omprövningar redan
nu bör ske dras upp i propositionen.

Det finns enligt utskottets mening en omständighet som ytterligare
understryker vikten av att statsmakterna avhåller sig från att fatta beslut om
nya reformer med betydande kostnadseffekter för kommunerna och att i
stället staten måste i betydande mån befria kommunerna från vissa av de
åtaganden och uppgörelser som nu gäller för kommunerna. Det gäller det
samband som finns mellan kommunernas ekonomiska rörelsefrihet och den
kommunala självstyrelsen. Frågeställningen finns antydd i motionen 2063,
där man kritiserar regeringen för att inte ge tillräckligt klara anvisningar i
kompletteringspropositionen om på vilka områden neddragningar skall ske
eller återhållsamhet iakttas och vilka statliga beslut som kan behöva
omprövas. Enligt den rapport som lämnats av den särskilda arbetsgruppen
om kommunernas ekonomi kommer man inte ifrån att kommunernas
expansion till viss del, bortåt en procentenhet, kommer till stånd utan att det
är resultat av medvetna planer och program. Man kan enligt utskottets
mening tolka arbetsgruppens rapport så att visst handlingsutrymme vid sidan
av större löpande planer är, nödvändigt om man vill bevara en reell
kommunal självstyrelse. Skulle kommunernas ekonomiska utrymme av
statsmakterna bestämmas till exakt den nivå under vilken endast av staten
auktoriserade program får plats, då riskerar den kommunala självstyrelsen
att urholkas. Problemet aktualiseras i ett läge när kommunernas expansionsutrymme
drastiskt sänks, vilket ligger i bedömningarna för de kommande
åren.

Även i motionen 2063 (s) har man den uppfattningen att expansionen inom
den kommunala sektorn måste bli lägre än som har varit fallet under senare
år. Motionärerna hade väntat sig att regeringen, efter de företagna
överläggningarna med kommunförbunden under våren, i kompletteringspropositionen
nu skulle ge anvisningar om på vilka områden neddragningar
skall ske eller återhållsamhet iakttas och vilka statliga beslut som kan behöva
omprövas. Men denna omprövning är obefintlig eller marginell, menar
motionärerna. Regeringen har enligt motionärernas mening med sin politik
reducerat den kommunala självstyrelsen till att få välja mellan var
nedskärningar i befintlig verksamhet skall göras för att ge utrymme för

FiU 1979/80:40

63

innebära ett stopp för utbyggnaden av huvuddelen av de kommunala
verksamheterna de närmaste åren. I stort sett är det endast utbyggnaden av
barnomsorg och långtidssjukvård som kan accepteras. I övrigt får endast
befolkningsförändringar och effekterna av vissa svårpåverkbara faktorer
leda till volymökning. Därutöver krävs medvetna åtgärder för att nedbringa
ambitionsnivån inom befintliga verksamheter.

Föredraganden konstaterar att trots de mycket långtgående åtgärder som
har förutsatts för att åstadkomma denna lägre ökningstakt ligger den
fortfarande över vad som bedömts vara samhällsekonomiskt godtagbart, i
varje fall för åren 1981 och 1982. En så hög kommunal konsumtionstillväxt
innebär att utrymmet för privat konsumtion blir i motsvarande mån mindre.
För att den eftersträvade dämpningen av den kommunala expansionstakten
skall bli möjlig krävs att åtgärder vidtas utan dröjsmål. Kommuner och
landstingskommuner bör redan i budgetarbetet inför år 1981 inventera
möjliga besparingar och omprioriteringar i verksamheten och lägga fast
budgeten i enlighet med de riktlinjer som skisseras i propositionen. Även
flerårsplanerna bör snarast revideras. Regeringen bör för sin del förbinda sig
att fullgöra de åtaganden som aviserats i propositionen. Föredraganden
konstaterar att utan aktiva insatser från statens sida kommer det inte att vara
möjligt för kommuner och landstingskommuner att genomföra detta
åtstramningsprogram.

Utskottet vill anföra följande.

Det torde stå helt klart att en fortsatt kommunal expansion i nuvarande
takt kommer att omöjliggöra en nödvändig utbyggnad av den konkurrensutsatta
sektorn. Den ekonomiska politiken måste de närmaste åren sålunda
inriktas på att få till stånd en sådan resursfördelning att näringslivets
arbetskraftsbehov kan tillgodoses. Med nuvarande kommunala expansionstakt
tar den kommunala sektorn i anspråk hela nytillskottet av arbetskraft.
Kan vi inte klara denna omprioritering tvingas vi med hänsyn till våra akuta
bytesbalansproblem att kraftigt begränsa den inhemska aktiviteten.

Den kommunala konsumtionen ökade år 1979 i volym med 4,5 %. I år
beräknas ökningen bli 4 %. I kalkylerna för 1981 och 1982 i den reviderade
finansplanen har den kommunala konsumtionsökningen i båda de alternativ
som räknats fram förutsatts komma att begränsas till 3 % år 1981 och 2,5 %
1982. Även för år 1983 anges i kompletteringspropositionen den högsta
konsumtionsökningen som kan accepteras för kommunerna vara 2,5 %.
Ökningstakten skall enligt de i propositionen redovisade kalkylerna alhså
nära nog halveras under loppet av fyra år. Dessa tal för det kommunala
konsumtionsutrymmet bör emellertid ses i relief mot att den privata
konsumtionen i dessa kalkyler bedömts kunna öka med endast 0,5 % år 1981
och med 0,5 å 1 % under 1982. Den kommunala verksamheten avses alltså
även framöver bli prioriterad jämfört med den privata konsumtionen.

För att nå en sådan kraftig neddragning av kommunernas expansionstakt
som förordas i propositionen räcker det inte med en mycket hård prioritering

FiU 1979/80:40

66

föregås av ingående överväganden grundade på den riksomfattande undersökning
som gjorts under våren om det faktiska behovet av och efterfrågan
på barnomsorg.

Finansutskottet vill understryka hur tungt barnomsorgen väger vid en
summering av hur den kommunala konsumtionen framöver påverkas av
föreliggande kommunala planer. Skall den lägre ökningstakt i fråga om den
kommunala konsumtionen komma till stånd som föredraganden anser
nödvändig - och som utskottet anslutit sig till i det föregående - måste varje
möjlighet till effektivare resursutnyttjande tas tillvara liksom varje möjlighet
till omprioriteringar inom barnomsorgen.

Vad därefter gäller långtidssjukvården erinrar socialutskottet om att
Landstingsförbundet åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen
bygger ut långtidssjukvården genom att påbörja byggandet av minst 2 000
platser per år enligt den överenskommelse som träffats mellan representanter
för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om ersättning från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under 1980 och 1981. För att
säkerställa utbyggandet tillförs huvudmännen 170 milj. kr. per år från
sjukförsäkringen. Under angivna tidsperiod bör enligt socialutskottets
mening utbyggnaden av långtidssjukvården inte ske i långsammare takt än
vad som överenskommits. Då det gäller utbyggnadstakten efter år 1981
noterar socialutskottet att sjukvårdshuvudmännen räknar med en ökning av
vårdplatsantalet med i genomsnitt ca 2 375 vårdplatser under ettvart av åren
1980-1984. Socialutskottet anser inte att någon väsentlig reducering av
platsantalet bör ske. Det bör, anser socialutskottet, dock vara möjligt att
också bygga ut sjukvården för de äldre genom en ännu hårdare satsning än
vad som f. n. sker genom social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig
primärvård.

Finansutskottet noterar även i detta sammanhang att vissa omprövningar
är oundvikliga om den kommunala konsumtionsökningen skall kunna
begränsas. Bl. a. takten i utbyggnaden av långtidssjukvården har tagits upp i
de överläggningar som under våren ägt rum mellan företrädare för
regeringen och Landstingsförbundet. Finansutskottet delar socialutskottets
uppfattning att utbyggnaden av långtidssjukvården inte bör ske i långsammare
takt än vad som överenskommits, eftersom behovet är starkt växande
och många äldre eljest tvingas ligga kvar inom akutsjukvården. Någon
väsentlig reducering av platsantalet bör därför inte ske. Finansutskottet tar
fasta på vad som betonats såväl i propositionen som i yttrandet från
socialutskottet att det vid en översyn av planerna för långtidssjukvården bör
vara möjligt att bygga ut sjukvården för de äldre genom en satsning på social
hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård. Detta ligger i linje med
önskemål som uttalats från kommunalt håll.

I motionen 2064 begärs en ingående analys av kostnaderna för genomförandet
av socialtjänsten. Motionärerna åberopar uppgifter från Kommunför -

FiU 1979/80:40

65

effekterna av olika statliga beslut. En dämpning av den kommunala sektorns
expansionstakt kan enligt motionärernas mening inte åstadkommas utan en
mer ingående prövning av vilka verksamheter som skall tillåtas växa och vilka
som måste hållas tillbaka. En sådan prövning kan bara göras av staten och
kommunerna tillsammans. Regeringen bör därför snarast uppta nya
överläggningar med kommunförbunden så att det blir möjligt att diskutera
den kommunala sektorns framtida utveckling parallellt med åtgärder för den
nödvändiga saneringen av statsfinanserna.

I motionen 2066 (vpk) ser man skrivningarna i kompletteringspropositionen
som angrepp på den kommunala sektorn, syftande till att vidga
privatkapitalets utrymme. Man yrkar avslag på regeringens förslag till
riktlinjer för den kommunala ekonomin.

Utskottet konstaterar att det råder överensstämmelse mellan regeringen
och den socialdemokratiska oppositionen i uppfattningen att den kommunala
expansionstakten måste kraftigt begränsas. Några siffermässiga preciseringar
av i vilken takt neddragningen bör ske finns inte i motionen 2063.
Man kan tolka vad som anförs i motionen så, att motionärerna redan i detta
sammanhang hade velat gå längre i fråga om åtgärder och beslut från statens
sida, för att möjliggöra den neddragning av ökningstakten i den kommunala
konsumtionen som måste komma. Några preciserade invändningar mot vad
som anförs i propositionen i de av utskottet refererade avsnitten om
riktlinjerna återfinns inte heller i motionen. Utskottet har inga invändningar
mot vad som anförs i motionen rörande behovet av kontinuerliga överläggningar
framöver mellan staten och kommunförbunden rörande hur de
uppdragna riktlinjerna skall kunna förverkligas. Sammanfattningsvis finner
inte utskottet att det föreligger någon principiell motsättning mellan de
riktlinjer för den kommunala ekonomin som dras upp i propositionen och
vad som anförs i dessa frågor i motionen 2063.

Däremot visar man i motionen 2066 så långtgående brist på förståelse för
den situation vi ställs inför vad gäller behovet att strama åt den kommunala
konsumtionen att de i motionen anförda riktlinjerna för den kommunala
ekonomin bör avvisas av riksdagen.

Vad gäller de konkreta områden där föredraganden i propositionen
anmäler att planerna behöver revideras och staten i vissa fall medverkar
härtill vill utskottet anföra följande.

Socialutskottet har i sitt yttrande (SoU 1979/80:4 y) i fråga om barnomsorgen
gjort den tolkningen av uttalandet i propositionen, att det är angeläget
att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning,
att detta endast kan gälla de kommuner där man redan lyckats
uppnå en tillfredsställande personaltäthet. På de håll inom landet där
personaltätheten ännu inte nått upp till den av socialstyrelsen rekommenderade
måste en fortsatt höjning accepteras. Socialutskottet understryker
vikten av att de utbyggnadsplaner som kommunerna årligen fastställer

5 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

68

insatser i många fall kunna genomföras efter hand. För många som arbetar
inom kommunernas sociala organisation kommer den nya lagstiftningen
knappast att innebära några omedelbara drastiska förändringar. Det kan
därför inte sägas vara nödvändigt att genomföra alla av socialtjänstreformen
föranledda utbildningsinsatser redan före lagens ikraftträdande. Efter hand
som reformen aktualiserar förändringar i det praktiska arbetet måste
emellertid erforderlig information och utbildning erbjudas de anställda.
Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att sådan nödvändig utbildning
rörande socialtjänsten måste ges mycket hög prioritet bland de olika
önskemål om fortbildning m. m. som kan finnas i kommunerna.

En ur planerings- och kostnadssynpunkt viktig fråga är vidare när den nya
lagstiftningen skall träda i kraft. I propositionen föreslås att ikraftträdande
sker den 1 januari 1981. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade tid
som i så fall skulle stå kommunerna till buds för olika förberedelseåtgärder är
emellertid en senare tidpunkt att föredra. Detta innebär också att vissa
kostnader kan senareläggas, vilket också är ägnat att underlätta övergången
för kommunerna.

Socialutskottet hänvisar i sitt yttrande till finansutskottet vidare till den
överenskommelse om statsbidragen till verksamhet vid ungdomsvårdsskolor
och nykterhetsvårdsanstalter som skall träffas mellan staten och de båda
kommunförbunden före den 1 april 1981. Socialutskottet förutsätter att
överenskommelsen kommer att bygga på en ingående analys av kostnaderna
för kommuner och landsting, som i lämplig form bör redovisas för
riksdagen.

Finansutskottet ställer sig bakom vad föredraganden anför i propositionen
rörande kostnaderna för socialtjänsten. Åtgärder i anslutning till genomförandet
av den nya lagstiftningen får genomföras i den takt de ekonomiska
förutsättningarna medger. Det innebär enligt utskottets uppfattning att
genomförandet kan behöva sträckas ut över längre tid, vilket överensstämmer
med den uppfattning som kommer till uttryck i socialutskottets yttrande.
Dessa frågor torde komma upp till övervägande vid kommande överläggningar
mellan staten och kommunerna. Något riksdagens initiativ i denna
fråga erfordras enligt utskottets mening inte. Motionen 2064 avstyrks
sålunda.

Sammanfattningsvis godkänner utskottet med de anförda motiveringarna
de riktlinjer för den kommunala ekonomin som redovisas i propositionen.

Övriga frågor

I propositionen föreslås att tre fonder inom arbetsmarknadspolitiken slås
samman till en gemensam arbetsmarknadsfond. De berörda fonderna är
arbetsmarknadsutbildningsfonden, arbetslöshetsfonden och fonden för
lönegaranti vid konkurser. Fonderna finansieras helt eller delvis med
arbetsgivaravgifter.

Arbetsmarknadsutbildningen finansieras från en särskild fond som inrät -

FiU 1979/80:40

67

bundet som pekar mot en höjning av kommunernas årskostnader i
storleksordningen en halv miljard kr. Härtill kommer en engångskostnad om
ca 150 milj. kr. för bl. a. utbildningsinsatser. Motionärerna önskar genom
regeringens försorg en noggrann analvs av de merkostnader verksamheten
kan beräknas medföra för kommunerna och att resultatet av denna analys
redovisas i samband med att riksdagen skall ta ställning till den överenskommelse
om statsbidrag till kommuner och landstingskommuner som aviserats
till våren 1981.

Socialutskottet redovisar i sitt yttrande över motionen att utskottet i
betänkandet SoU 1979/80:44 i huvudsak tillstyrkt förslaget i propositionerna
såvitt avser bl. a. socialtjänstlagen och ändrat huvudmannaskap för vissa
institutioner. Enligt utskottet bör den nya lagstiftningen träda i kraft den 1
januari 1982. Utskottet har i betänkandet beträffande kostnaderna för
reformen anfört bl. a. följande.

Socialutskottet ansluter sig till den bedömning av kostnaderna för
reformen som redovisas i propositionen. Utskottet delar också bedömningen
att utvecklingen inom socialtjänsten måste anpassas till de samhällsekonomiska
förutsättningarna.

Detta innebär att socialtjänstens nya funktioner och arbetssätt måste
utvecklas successivt med hänsyn bl. a. till vad som är praktiskt möjligt och
rimligt. De nya krav som socialtjänsten ställer på kommunerna kan inte lösas
bara genom att utvidga verksamheten. Det blir nödvändigt att se över den
hittillsvarande organisationen och överväga hur denna kan utnyttjas för att
skapa bästa möjliga betingelser för ett socialt arbete i enlighet med
socialtjänstlagens intentioner. Även kommunernas utbud av varierade
hjälpåtgärder m. m. i enskilda ärenden måste utvecklas successivt. Den nya
lagstiftningens ikraftträdande innebär självfallet inte att kommunerna redan
från början har ett fullt utbyggt system av olika serviceåtgärder m. m. till sitt
förfogande.

Socialtjänstlagen anger inriktningen för den fortsatta utvecklingen av
kommunernas sociala verksamhet. Strävan bör självfallet vara att så långt det
är möjligt förverkliga målsättningarna i den nya lagstiftningen. Avsikten med
socialtjänstlagen är emellertid inte att ange någon generell lösning på frågan
om hur kommunernas sociala service bör vara utformad. Även i ett mera
långsiktigt tidsperspektiv kommer vunna praktiska erfarenheter och varierande
lokala förutsättningar att nödvändiggöra en successiv utveckling och
anpassning av socialtjänsten. Den nya lagstiftningen öppnar erforderliga
möjligheter härtill i stället för att låsa fast verksamheten vid särskilt angivna
villkor eller krav. Det är naturligt att se de olika övergångsfrågor som
uppkommer vid reformens ikraftträdande på samma sätt. Olika verksamheter
får efter hand finna nya former med utgångspunkt i de erfarenheter man
dittills vunnit inom ramen för den äldre lagstiftningens möjligheter. Att de
resurser som i dagens läge är tillgängliga för en utveckling av socialtjänsten är
begränsade behöver därför inte nödvändigtvis försvåra det praktiska
genomförandet av reformen.

En sak som också bör uppmärksammas i detta sammanhang är den
förberedande utbildning inför reformen som igångsatts eller planeras på
många håll. Inte minst med hänsyn till att socialtjänstreformen som ovan
nämnts inte kan vara fullt utbyggd från början bör även sådana utbildnings -

FiU 1979/80:40

70

Finansutskottet ansluter sig till vad arbetsmarknadsutskottet anfört.
Utskottet hemställer att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen
rörande sammanslagning av de tre existerande fonderna samt ger
regeringen till känna vad som i övrigt här har anförts i denna fråga.

I propositionen 1979/80:125 om anslag på tilläggsbudget III till statsbudgeten
för budgetåret 1979/80 föreslog regeringen att riksdagen till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster skulle anvisa ett anslag av 3 500
milj. kr. för avskrivning av vissa angivna kapitalmedelsförluster och för vissa
avskrivningar för försvarsändamål som uppkommer i samband med budgetmoderniseringen.
Behållningen på fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster
utgjorde per den 30 juni 1979 drygt 822 milj. kr. I propositionen angavs
behovet av avskrivningar för oreglerade kapitalmedelsförluster för budgetåret
1979/80 till 3 750 milj. kr.

Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (FiU 1979/80:37,
rskr 1979/80:333).

I det reviderade budgetförslaget redovisar föredraganden de kapitalmedelsförluster
som per den 30 juni 1979 har överförts till fonden för oreglerade
kapitalmedelsförluster. Dessa uppgår till 492 milj. kr. Utskottet förutsätter
att regeringen senare återkommer med en redovisning av de under
budgetåret 1979/80 uppkomna kapitalmedelsförlusterna.

Regeringen disponerar för innevarande budgetår en finansfullmakt om
2 500 milj. kr. I det reviderade budgetförslaget lämnar föredraganden en
samlad redovisning av utnyttjandet av finansfullmakten. Redovisningen
synes tillgodose de önskemål som utskottet tidigare framfört.

Utskottet tillstyrker att en finansfullmakt lämnas till ett belopp om 2 500
milj. kr. som regeringen får disponera på motsvarande villkor som gäller för
innevarande år.

Statsbudgeten för budgetåret 1980/81

I det reviderade budgetförslaget redovisar föredraganden beräkningar för
statsinkomsterna och statsutgifterna för budgetåren 1979/80 och 1980/81.
Beräkningarna för statsinkomsterna bygger på i stort sett samma antaganden
för lönesummans utveckling som låg till grund för beräkningen i budgetpropositionen.
Lönesumman förutsätts i det reviderade budgetförslaget öka
med 8,5 % 1980 jämfört med utbetald lönesumma 1979.

Enligt en uppskattning som gjorts av konjunkturinstitutet beräknas de
preliminära löneavtalen innebära en ökning av totala lönesumman med
12,1 % mellan 1979 och 1980. I ökningen ingår en knapp procentenhet som
effekt av en beräknad sysselsättningstillväxt. Med anledning av att lönesummans
totala tillväxt nu beräknas bli drygt 3 procentenheter högre än som
antogs i den reviderade finansplanen bör beräkningen av statsbudgetens

FiU 1979/80:40

69

tades år 1975. Fonden tillförs medel dels genom en arbetsgivaravgift om
0,4 %, dels från anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning. Det finns inte
särskilt reglerat hur utgifterna skall fördelas på dessa båda finansieringskällor.
Anslaget har i praktiken utgjort skillnaden mellan de totala utgifterna för
arbetsmarknadsutbildningen och de avgifter som tillförts fonden.

Utgifterna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna och för det
kontanta arbetsmarknadsstödet finansieras från arbetslöshetsfonden enligt
särskilda regler. Fonden i sin tur finansieras helt med en arbetsgivaravgift om
0,4 %. De kostnader som får täckas från fonden och därmed med avgifter är
således klart avgränsade. Detta har bidragit till att fonden nu har ett
ackumulerat överskott som uppgår till 1 500 milj. kr.

Fonden för lönegaranti vid konkurser skall helt finansiera utgifterna för
den statliga lönegarantin vid konkurser. Dessa utgifter har successivt ökat,
vilket ökat anspråken på fonden. Successiva höjningar av arbetsgivaravgiften,
som utgör fondens enda finansieringskälla, har därför varit nödvändiga.
Dessutom har en rörlig kredit om 200 milj. kr. knutits till fonden.
Arbetsgivaravgiften uppgår f. n. till 0,2 %.

Det totala uttaget av arbetsgivaravgifter för de tre nämnda fonderna inom
arbetsmarknadspolitiken uppgår till 1 % på lönesumman. Avgiftsuttaget
föreslås bli oförändrat.

Föredraganden anför som motiv för en sammanslagning av fonderna att de
utgifter som nu finansieras över fonderna i viss utsträckning varierar mot
varandra och att det därför är rimligt att finansieringen kan ske från en
gemensam fond. En sammanslagning skulle dessutom leda till administrativa
förenklingar och besparingar. När det gäller vissa tekniska frågor och
fondens administrativa placering anför föredraganden att dessa frågor
behöver övervägas ytterligare. Det är också nödvändigt att närmare pröva
vilka ändamål inom arbetsmarknadsutbildningen som skall finansieras över
en gemensam fond.

Finansutskottet har inhämtat yttrande från arbetsmarknadsutskottet över
inrättandet av en arbetsmarknadsfond. Arbetsmarknadsutskottet konstaterar
inledningsvis att den gemensamma arbetsmarknadsfonden skall disponeras
för samma ändamål som de tre fonderna hittills använts för. Genom
sammanslagningen kan vissa förenklingar uppnås. Arbetsmarknadsutskottet
pekar på att de arbetsgivaravgifter som i dag tillförs fonderna regleras i tre
lagar. Dessa skulle kunna ersättas av en. Arbetsmarknadsutskottet ställer sig
positivt till tanken på en gemensam arbetsmarknadsfond och anser att
riksdagen bör kunna ansluta sig till förslaget. Arbetsmarknadsutskottet
understryker dock att riksdagen nu endast kan göra ett principiellt
ställningstagande. Regeringen får, efter samråd med arbetsmarknadens
parter, återkomma till riksdagen när detaljerna för användningen av
arbetsmarknadsfonden har blivit mer klarlagda. För att få en bättre bild av
statens totala insatser på det arbetsmarknadspolitiska området bör regeringen
i kommande budgetpropositioner ange de beräknade tillskotten från
fonden.

FiU 1979/80:40

72

De nya löneavtalen påverkar även beräkningarna av statsbudgetens
utgifter. I det reviderade budgetförslaget beräknar föredraganden utgifterna
budgetåret 1980/81 till 206,3 miljarder kr. De beräknade utgifterna för
statliga löner kan antas öka med 1 miljard kr. till följd av löneavtalet. Som
redovisats i det föregående beräknar utskottet nu att konsumentpriserna
kommer att öka snabbare än som antogs i den reviderade finansplanen.
Utgifterna för folkpensioner beräknas därför bli högre än vad riksdagen
tidigare i vår har beslutat. Utgifterna för folkpensioner och övriga löne- och
prisberoende anslag kan uppskattas öka med 1 miljard kr. till följd av de
ändrade förutsättningar som redovisats ovan.

Bland de åtgärder som regeringen föreslagit i syfte att underlätta nya
löneavtal (prop. 1979/80:181) ingår även att livsmedelssubventionerna över
statsbudgeten skall öka så att höjningarna av livsmedelspriserna den 1 juli
1980 till följd av jordbruksprisregleringen i allt väsentligt skall kunna
undvikas. Kostnaderna för detta kan uppskattas till 1 miljard kr. för
budgetåret 1980/81. Utskottet föreslår att de ökade utgifter som här har
redovisats och som har samband med de nya löneavtalen, sammanlagt 3
miljarder kr., beaktas vid beräkningen av anslaget Oförutsedda utgifter (se
FiU 1979/80:46).

Tabell 11 Beräkning av medelsbehovet för oförutsedda utgifter budgetåret 1980/81

(tusental kr.)

Enligt föredraganden 6 000 000

Enligt utskottets revidering + 3 000 000

varav

ökade statliga löner + 1 000 000

höjda folkpensioner och
förändringar av övriga pris och

lönekänsliga anslag + 1 000 000

ökade livsmedelssubventioner + 1 000 000

Beräknat medelsbehov för oförutsedda utgifter 9 000 000

Utskottet har inget att invända mot föredragandens beräkningar av
dispositionen av rörliga krediter under budgetåret 1980/81.

Den avvikande bedömning av anslagsbehållningarna vid ingången av året
som utskottet har föranleder inte utskottet att avvika från föredragandens
bedömning av anslagsbehållningarnas utveckling under budgetåret 1980/81.
För en närmare redogörelse för utskottets överväganden med anledning av
dessa beräkningar hänvisar utskottet till betänkandet FiU 1979/80:47.

Statsbudgetens saldo för budgetåret 1980/81 blir enligt utskottets beräkningar
ca 4 miljarder kr. bättre än enligt de beräkningar som redovisas i
kompletteringspropositionen. Utskottet vill emellertid understryka att
förbättringen av saldot endast är tillfällig och inte kan tas till intäkt för en mer
positiv bedömning av den långsiktiga utvecklingen av budgetsaldot. Huvuddelen
av saldoförbättringen, ca 3 miljarder kr., utgörs av kommunal

FiU 1979/80:40

71

inkomster justeras upp. Det är främst statens inkomster av inkomstskatt,
lagstadgade socialavgifter och mervärdeskatt som berörs.

Riksrevisionsverket (RRV) har, efter det att det reviderade budgetförslaget
presenterats och efter det att de preliminära löneavtalen slutits,
sammanställt en ny budgetprognos för budgetåret 1979/80. Totala inkomsterna
beräknas nu av RRV till 135,2 miljarder kr. budgetåret 1979/80. Det
innebär något större inkomster än vad föredraganden beräknar i det
reviderade budgetförslaget.

Utgifterna för budgetåret 1979/80 beräknas av RRV uppgå till 152,9
miljarder kr. Hänsyn har även tagits till den minskade förbrukning av medel
på vissa anslag till stålindustrin som föredraganden beräknar i det reviderade
budgetförslaget. Denna förbrukning ger föredraganden anledning att i det
reviderade budgetförslaget avvika från RRV:s tidigare beräkning av
anslagsbehållningarnas utveckling. Eftersom RRV tagit hänsyn till att
förbrukningen nu blir mindre än vad verket tidigare beräknat finner utskottet
ingen anledning att avvika från RRV:s beräkning, som innebär en minskning
av anslagsbehållningarna med 2 942 milj. kr. Anslagsbehållningarna den 30
juni 1980 skulle därmed uppgå till 18 603 milj. kr.

De totala statsinkomsterna budgetåret 1980/81 beräknas enligt utskottets
kalkyler till följd av löneavtalen öka med 7 miljarder kr. jämfört med
beräkningen i det reviderade budgetförslaget (se tabell 10). Hänsyn har då
också tagits till höjningen av skattereduktionen med högst 500 kr. per
inkomsttagare. Kostnaden härför uppgår enligt propositionen 181 till 900
milj. kr.

Den beräkning av statsbudgetens inkomster som föredraganden redovisar
bör enligt utskottets mening således räknas upp med 7 miljarder kr. till 155,4
miljarder kr. Det bör därvid uppmärksammas att beräkningen av inkomsterna
inte inkluderar de höjningar av skatt på energi och alkohol som
föredraganden aviserar i det reviderade budgetförslaget. De beräknade
ökade inkomsterna på 1,5 miljarder kr. till följd av dessa höjningar beaktas
av föredraganden i stället vid beräkning av medelsbehovet för anslaget för
oförutsedda utgifter. Utskottet lämnar i ett särskilt betänkande (FiU
1979/80:47) en utförligare redogörelse för statsinkomsternas utveckling.

Tabell 10 Statsbudgetens inkomster 1980/81 (tusental kr.)

	Föredraganden	Utskottet	Förändring
Inkomstskatt	32 926 500	37 426 500	+ 4 500 000
Lagstadgade socialavgifter	30 092 800	32 092 800	+ 2 (XX) 000
Mervärdeskatt	37 3(X) (XXI	37 800 (XX)	+ 500 000
Övriga inkomster	48 139 836	48 139 836	-
Totala inkomster	148 459 136	155 459 136	+ 7000 000

FiU 1979/80:40

74

riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i propositionen
1979/80:150 bilaga 2 moment 14.

Stockholm den 29 och 30 maj 1980

På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Kjell-Olof Feldt (s). Lars Tobisson (m).
Torsten Gustafsson (c). Paul Jansson (s). Arne Gadd (s). Bo Siegbahn (m),
Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c). Anita Gradin (s). Christina
Rogestam (c), Christer Nilsson (s). Olle Wästberg i Stockholm (fp). Mona
S:t Cyr (m) och Torsten Karlsson (s),

dock att vid justeringen av avsnitt B i vad avser

moment 3 Karin Flodström (s) deltagit i stället för Paul Jansson (s)
och

momenten 1, 2 och 4-7 Åke Persson (fp) deltagit i stället för Olle Wästberg
i Stockholm (fp).

Reservationer

vid avsnitt A EKONOMIDEPARTEMENTET Den reviderade finansplanen 1.

beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt
fortsatt allmänt prisstopp av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd,
Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Christer Nilsson och Torsten Karlsson (alla
s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med rubriken
”Utgångsläget” och på s. 35 slutar med ”ökade livsmedelssubventioner"
bort ha följande lydelse:

Den internationella utvecklingen

Den internationella ekonomiska utvecklingen 1979 visade sig bli mera
gynnsam än vad flertalet bedömare tidigare ansåg för troligt. Den
konjunkturnedgång som allmänt förutsågs komma mot slutet av 1979 eller
början av 1980 har ännu inte inträffat, i varje fall inte i huvuddelen av
Västeuropa. Efterfrågan fortsatte att utvecklas positivt i OECD-länderna

FiU 1979/80:40

73

inkomstskatt som staten uppbär för kommunernas räkning och som skall
betalas till kommunerna under 1982.

Utskottets sammanställning av statsbudgeten för budgetåret 1980/81
återfinns i betänkandet FiU 1979/80:50.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80:150 bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga samt med
avslag på motionerna 1979/80:2063 yrkandet 5 såvitt nu är i
fråga och 1979/80:2066 yrkandet 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för budgetpolitiken att riksdagen med
anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80:150
bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga samt med avslag på
motionerna 1979/80:2063 yrkandet 5 såvitt nu är i fråga och
yrkandet 6 och 1979/80:2066 yrkandet 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin att riksdagen
med bifall till regeringens förslag i propositionen 1979/
80:150 bilaga 2 moment 2 och med anledning av motionen
1979/80:2063 yrkandet 9 samt med avslag på motionen 1979/
80:2066 yrkandet 4 godkänner vad som anförts i propositionen,

4. beträffande analys av kostnaderna för socialtjänsten att riksdagen
avslår motionen 1979/80:2064,

5. beträffande sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken
existerande fonder att riksdagen godkänner vad som anförts

1 propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 11 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande finansfullmakten

a. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret
1980/81, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om
utgifter i enlighet med vad som förordats i propositionen
1979/80:150 bilaga 2 moment 9 intill ett sammanlagt belopp av

2 500 000 000 kr.,

b. att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i
propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 12,

7. beträffande avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster att

FiU 1979/80:40

76

den ekonomiska utvecklingen. Den fortsatta utvecklingen av oljepriserna
kommer också att bli av stor betydelse. F. n. finns inga tecken på ytterligare
prishöjningar, om man begränsar synfältet till nu rådande efterfråge- och
utbudsförhållanden. Men nya politiska kriser kan på kort tid kullkasta alla
bedömningar.

Osäkerheten i framtidsbedömningarna av den internationella ekonomin
ställer enligt utskottets mening stora krav på handlingsberedskap och
flexibilitet ifråga om den ekonomiska politiken i Sverige. Manöverutrymmet
är dock begränsat både på grund av de stora obalanser som numera
kännetecknar den svenska ekonomin och det allt större beroendet av det
internationella ekonomiska skeendet.

Den borgerliga regeringens ekonomisk-politiska strategi under de senaste
åren

Den borgerliga regering som tillträdde 1976 var på grund av sina
långtgående vallöften illa rustad att ta itu med de problem som den svenska
ekonomin då hade att möta. Den svenska industrin stod inför kraven på
betydande strukturella förändringar och stora nyinvesteringar. Den s. k.
överbryggningspolitik som förts under de närmast föregående åren och som
alla partier i princip ställt sig bakom förutsatte att den inhemska konsumtionsutvecklingen
sedermera skulle hållas tillbaka för att ge utrymme åt såväl
en ökad kapitalbildning som en förstärkning av den externa balansen.

Den första borgerliga budget som lades fram, i januari 1977, hade trots
detta en obekymrat expansionistisk karaktär. Några få månader senare lades
dock politiken markant om i restriktiv riktning och den s. k. svångremspolitiken
inleddes. Regeringen åstadkom härmed en mycket kraftig åtstramning,
bl. a. genom att släppa fram prisstegringar som blev högre än under
något år sedan den s. k. Korea-inflationen i början på 50-talet. Som en följd
av denna politik kom år 1977 att präglas av en minskande produktion,
stigande arbetslöshet och ett kraftigt ras i industriinvesteringarna.

Det övergripande målet för den borgerliga regeringens ekonomiska politik
blev att stärka de svenska företagens konkurrenskraft. Enligt den analys som
gjordes hade de snabba lönekostnadsstegringarna 1975-76 lett till kraftigt
höjda relativa priser på svenska produkter, vilket i sin tur hade medfört att
svenska företag tappade marknadsandelar både på exportmarknaderna och
på hemmamarknaden. Härigenom skulle bytesbalansen ha försämrats, såväl
genom en försämrad exportutveckling som genom en onödigt snabb
importökning.

Enligt den strategi som den borgerliga regeringen utformade blev det
nödvändigt att sänka företagens kostnader. Detta skedde genom flera
devalveringar, genom att den allmänna arbetsgivaravgiften avvecklades och
genom starka uppmaningar ti1', löntagarorganisationerna att sluta avtal med
mycket måttliga lönestegringar. Genom dessa åtgärder och omfattande

FiU 1979/80:40

75

även under den senare delen av 1979 genom en stark uppgång av näringslivets
fasta investeringar. Samtidigt hölls den privata konsumtionen uppe trots den
ökade inflationstakten genom att hushållen minskade sitt sparande. Industriproduktionen
i OECD-länderna steg kraftigt under 1979. Den internationella
handeln ökade förhållandevis snabbt. Detta gäller särskilt internhandeln
inom OECD-området. År 1979 kan därför i många avseenden
karaktäriseras som ett högkonjunkturår.

Av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen är de kraftiga höjningarna
av de internationella oljepriserna som vidtogs under 1979 och början av
innevarande år. Prisstegringarna, som beräknas ha uppgått till sammanlagt
ca 130 procent, har haft en rad konsekvenser för den internationella
ekonomiska utvecklingen. De har kraftigt försämrat bytesbalanserna såväl
hos OECD-länderna som hos de icke oljeproducerande u-länderna. De
motsvarar ett efterfrågebortfall hos OECD-länderna om närmare 2 procent.
De har också medfört att inflationstakten i OECD-länderna har dragits upp
markant.

Mot denna bakgrund har den ekonomiska politiken i OECD-länderna
lagts om i restriktiv riktning. Detta gäller särskilt penningpolitiken, som ända
sedan hösten 1979 har varit mycket restriktiv i praktiskt taget alla
OECD-länder. Även finanspolitiken har skärpts under senare tid. Detta
gäller inte minst i Förenta staterna, men även i många västeuropeiska länder
sker en påtaglig åtstramning. Regeringarna har genomgående prioriterat
inflationsbekämpning och önskemålen att nedbringa underskotten i bytesbalansen
framför att kompensera efterfrågebortfallet. Som en följd av denna
utveckling kommer den ekonomiska tillväxten att sakta av och arbetslösheten
att öka.

Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området är. trots den förda
politiken, tämligen god ännu under första halvåret 1980. Klara nedgångstendenser
har emellertid börjat visa sig, främst i Förenta staterna och
Storbritannien. Mycket talar för en sämre utveckling under andra halvåret
1980, med en stagnerande eller t. o. m. minskande produktion i många
länder. De reala effekterna av oljeprishöjningarna i kombination med den
restriktiva ekonomiska politiken kommer med stor säkerhet att medföra
sjunkande reallöner och en kraftigt ökande arbetslöshet, som kommer att
omfatta närmare 20 miljoner människor mot slutet av året. Denna politik
kommer sannolikt att ligga fast under avsevärd tid, eftersom några raska
framgångar inte kan förväntas i strävandena att nedbringa inflationstakten
och underskotten i bytesbalanserna.

Den internationella ekonomiska bilden rymmer dock enligt utskottet
många osäkerhetsmoment. Detta gäller särskilt om perspektivet utsträcks till
att gälla 1981. Bedömningarna skiftar både när det gäller graden av den
förväntade dämpningen av den ekonomiska aktiviteten och hur långvarig
den annalkande konjunkturnedgången kan bli. Den ökade instabiliteten i det
internationella politiska klimatet innebär betydande risker även ifråga om

FiU 1979/80:40

78

ter sig enligt utskottets mening i hög grad som en efterhandskonstruktion,
allra helst som detta i praktiken innebär att regeringen nu underkänner sin
tidigare ekonomisk-politiska strategi. Ett sådant förhållningssätt framstår
som särskilt anmärkningsvärt, eftersom regeringen i kompletteringspropositionen
förordar samma ekonomisk-politiska strategi för de närmaste åren,
med en förhoppning om att låga löneökningar skall stimulera företagen till
sänkningar av relativpriserna.

Enligt utskottets mening framstår också den stimulanspolitik som folkpartiregeringen
förde under 1979 som olycklig, eftersom den byggde på
förutsättningar om ett stort outnyttjat kapacitetsutrymme som visade sig vara
orealistiska. Följden blev därför att en betydande del av efterfrågestimulansen
i stället kom att leda till en kraftig importökning och även innebar en
press uppåt på prisutvecklingen.

Ett annat led i regeringens försök att förklara den negativa ekonomiska
utvecklingen under det senaste året är att hänvisa till effekterna av
oljeprisökningarna. Utskottet delar i och för sig uppfattningen att de höjda
oljepriserna har haft allvarliga konsekvenser både för bytesbalansen och
prisutvecklingen i vårt land. Dessa effekter måste dock ges sina riktiga
proportioner.

Bytesbalansen försämrades med 11 miljarder kr. mellan 1978 och 1979.
Endast en mindre del härav kan hänföras till en oförmånlig prisutveckling.
De ökade importpriserna för olja motsvarar visserligen ca 8 miljarder kr.,
men detta motvägs till en del av prisökningar på svenska exportprodukter.
Totalt sett försämrades vårt bytesförhållande till omvärlden (terms of trade) i
en utsträckning som motsvarar ca 4 miljarder kr., medan andra faktorer,
främst en kraftig ökning av importvolymen, försämrade bytesbalansen med
7 miljarder kr.

När regeringen försöker hänföra misslyckandet av sin ekonomisk-politiska
strategi till oljeprisstegringarna under 1979, bör det påpekas att oljepriset
realt sett hade minskat flera år i följd dessförinnan. Oljeimporten, mätt som
andel av BNP, hade sjunkit kraftigt sedan 1974 och då särskilt mycket under
1978, dvs. det år som regeringen brukar framställa som särskilt framgångsrikt
ifråga om den ekonomiska utvecklingen (se tabellen). De oljeprishöjningar
som skett därefter innebär inte mycket mera än ett återtagande av den reala
nivå som uppnåddes 1974. Med mindre kastningar i oljeprisets reala
utveckling skulle det enligt utskottets mening inte ha varit möjligt att
beskriva 1978 som ett speciellt framgångsrikt år och det hade inte heller varit
möjligt för regeringen att framställa den ofördelaktiga utvecklingen 1979
som en följd av en särskilt oförmånlig utveckling av oljepriset.

Nettoimporten av olja i procent av BNP, löpande priser

1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

2,2 4,8 4.0 4,1 4,0 3,3 5,2

FiU 1979/80:40

77

näringspolitiska insatser stärktes företagens finansiella ställning mycket
kraftigt, vilket emellertid skedde till priset av en fortgående försämring av
statsfinanserna. För att samtidigt hålla tillbaka importen vidtog regeringen
åtgärder mot den privata konsumtionen, främst genom momshöjningen
1977.

Löntagarorganisationerna tog sitt ansvar, vilket f. ö. även regeringen
erkände, och accepterade mycket måttliga lönestegringar för både 1978 och
1979. Genom detta avtal och genom regeringens åtgärder hade således
utrymme skapats för en sänkning av relativpriserna på svenska företags
produkter.

Mot slutet av 1978 vidtog nästa etapp i strategin. Regeringen fann tiden
mogen att vidta åtgärder för att stimulera den privata konsumtionen under

1979. Syftet sades vara att driva upp efterfrågan inom landet för att den vägen
öka kapacitetsutnyttjandet. Härigenom skulle produktiviteten snabbt förbättras
och ett utrymme skapas för ytterligare sänkningar av relativpriserna.
Även i detta led påstods syftet i sista hand vara att öka marknadsandelarna
för exportindustrin och den importkonkurrerande industrin.

Med den förda politiken har den svenska industrins relativa kostnadsläge
förbättrats avsevärt. Mellan 1977 och 1979 sjönk arbetskraftskostnaden per
producerad enhet inom industrin med drygt 10 procent jämfört med våra
konkurrentländer. Däremot sjönk priserna på de färdiga produkterna
ingalunda i samma utsträckning. 1977-79 var minskningen bara drygt 1
procent. För 1980 räknar man i den reviderade nationalbudgeten med en
höjning av relativpriserna med någon procent. Resultatet av denna
utveckling har blivit att den svenska industrin långtifrån har vunnit de
marknadsandelar som förutsattes i regeringens strategi. 1979 förlorade
industrin marknadsandelar och denna utveckling väntas fortsätta i år. En
liknande utveckling kan noteras för den importkonkurrerande hemmamarknadsindustrin.

Företagen har således föredragit att öka sina vinster i stället för att sänka
sina relativpriser och härigenom lägga en grund för en långsiktig expansion.
Denna utveckling utgör en väsentlig del av förklaringen till att importen
ökade mer än väntat under 1979. En annan följd av företagens prissättning
har blivit att industriinvesteringarna har hållits tillbaka, eftersom man inte
genom prissänkningar har stimulerat en volymexpansion som i sin tur skulle
ha skapat förutsättningar för att bygga ut den industriella produktionskapaciteten.
Företagen har med andra ord handlat stick i stäv med regeringens
strategi och inte visat det ansvar för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen
som löntagarna för sin del har tagit på sig.

Man har från regeringens sida inte kritiserat företagens prispolitik, vilket
starkt kontrasterar mot dess sätt att förhålla sig till löntagarnas strävanden att
i avtalsförhandlingarna åtminstone slå vakt om oförändrade reallöner.
Däremot har regeringen i efterhand sökt urskulda företagens beteende med
att det 1979 skulle varit nödvändigt att höja bruttovinstmarginalerna. Detta

FiU 1979/80:40

80

instrument som bör användas för detta syfte. Hit hör den statliga
utgiftspolitiken, skatte- och fördelningspolitiken, sysselsättnings- och regionalpolitiken,
näringspolitiken, penningpolitiken, valutapolitiken m. m. Dessa
ekonomisk-politiska instrument bör även användas för att underlätta
avtalsuppgörelserna, så att det blir möjligt för löntagarna att uppnå en
åsyftad reallöneutveckling som är förenlig med de övergripande ekonomiskpolitiska
målen. Utskottet finner att den ensidiga analys som gjorts i bl. a.
kompletteringspropositionen undanskymmer dessa förhållanden. Den utgör
ett försök från regeringens sida att friskriva sig från sitt eget huvudansvar för
den ekonomiska utvecklingen för att i stället övervältra skulden på
löntagarna för de problem som tornar upp sig för den svenska ekonomin.

De mest aktuella beräkningar som utförts och som åtminstone i viss mån
kunnat beakta den senaste tidens händelser återfinns dels i en kommuniké
från konjunkturinstitutet angående hushållens ekonomi 1980 efter den
träffade preliminära avtalsuppgörelsen (bifogas som bilaga 4 till detta
betänkande), dels i TCO-ekonomernas vårrapport. Det bör dock betonas att
de bedömningar som gjorts i dessa rapporter liksom utskottets egna
bedömningar är överslagsmässiga och att osäkerheten om den kommande
ekonomiska utvecklingen av flera skäl är betydande.

Konjunkturinstitutets senaste beräkningar för 1980 innebär i huvudsak
endast marginella avvikelser från den försörjningsbalans som presenterades i
kompletteringspropositionen. De träffade löneuppgörelserna möjliggör att
reallönerna per arbetad timme kan hållas ungefär oförändrade 1980, vilket
skall jämföras med den reviderade finansplanens kalkyler som innebar en
reallöneminskning med 1,5 procent per arbetad timme. Den privata
konsumtionen antas nu öka med 2,5 procent 1980, vilket innebär en viss
uppjustering jämfört med prognosen i kompletteringspropositionen.

Underskottet i bytesbalansen beräknas 1980 bli 1 å 1,5 miljarder kr. större
än vad som antogs i kompletteringspropositionen, vilket delvis är en följd av
att prognosen för den privata konsumtionen har räknats upp. Prognosen för
bytesbalansen är dock osäker och kan påverkas av en rad faktorer, bl. a. av
oljeprisets utveckling, företagens prispolitik och av hur länge den nu
pågående hamnkonflikten fortsätter.

Det finns knappast underlag för att nu göra en annan bedömning än
regeringen vad gäller utvecklingen 1980 av den offentliga konsumtionen,
näringslivets investeringar och lagren. Däremot förefaller regeringens
prognos för bostadsinvesteringarna vara alltför optimistisk. Dessa beräknas
öka med 2,5 procent, vilket bygger på ett antagande om en igångsättning av
57 000 lägenheter. Enligt preliminära statistiska uppgifter påbörjades under
perioden januari-mars 1980 hus med sammanlagt 8 783 lägenheter. En
jämförelse med motsvarande preliminära uppgifter för januari-mars i fjol
visar att det totala påbörjandet minskat med ca 10 procent. Denna
alarmerande utveckling är bl. a. en följd av de okontrollerade kostnadsökningarna
i nybyggandet. Mycket talar därför för att bostadsinvesteringarna

FiU 1979/80:40

79

Svensk ekonomi under 1980 med en utblick mot 1981 och 1982

Sedan regeringen utarbetade den reviderade finansplanen har vissa
förändringar skett i den ekonomiska bilden. Detta är i och för sig en helt
naturlig följd av nya händelser och ny information i fråga om såväl den
internationella som den inhemska ekonomiska utvecklingen. Detta ger
anledning till fortlöpande revideringar av de ekonomiska bedömningarna.

En sådan omständighet som nyligen inträffat är att preliminära avtalsuppgörelser
avseende större delen av den svenska arbetsmarknaden har slutits,
varigenom 1980 års löner nu kan beräknas tämligen väl för huvudparten av
löntagarkollektivet. Vidare har regeringen i sin proposition 1979/80:181
föreslagit vissa ekonomisk-politiska åtgärder med verkningar under återstoden
av 1980. Hit hör bl. a. förslag om en extra skattesänkning under den
senare delen av 1980 samt aviserade subventioner för att undvika höjningar
av livsmedelspriserna fr. o. m. den 1 juli 1980. Regeringen har också upphävt
det allmänna prisstoppet och godkänt prishöjningar för bl. a. olja och bensin.
Sådana åtgärder får konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen i vårt
land, bl. a. när det gäller prisutvecklingen samt ökningen av den privata
konsumtionen och av importvolymen.

I den reviderade finansplanen och den reviderade nationalbudgeten
presenterades två alternativ för den ekonomiska utvecklingen 1980. Alternativen
skilde sig i sina grundläggande förutsättningar från varandra främst
genom olika antaganden om löneökningarnas storlek 1980. 1 propositionens
huvudalternativ antogs löneökningarna per timme uppgå till 7,5 procent för

1980. I det högre alternativet antogs löneökningarna per timme i stället
uppgå till 10 procent. Utifrån dessa förutsättningar byggdes sedan de båda
alternativen upp, varvid en rad skillnader uppkom bl. a. för prisstegringstakten
samt för import- och exportutvecklingen och därmed också för
bytesbalansen. Däremot uppgavs att den privata konsumtionen, trots de
skiljaktiga löneantagandena, skulle utvecklas i samma takt i båda alternativen.

Utskottet kan för sin del instämma i att löneökningstakten självfallet
påverkar utvecklingen av en rad andra ekonomiska variabler, såsom pris- och
kostnadsutvecklingen, importen och exporten, den privata konsumtionen
och inkomstfördelningen i samhället. Utskottet kan däremot inte acceptera
den ensidiga inriktning på lönerna som förklaringsfaktor för samhällsekonomins
utveckling som regeringen gett uttryck för i kompletteringspropositionen
och i proposition 1979/80:181. Med en sådan uppläggning av analysen
reduceras hela den grundläggande frågan om att återskapa samhällsekonomisk
balans till en strävan att hålla lönerna så låga som möjligt.

Det är, enligt utskottets mening, självklart att regeringen med sin
ekonomiska politik bär huvudansvaret för den ekonomiska utvecklingen i
vårt land och för att strävandena att återskapa ekonomisk balans skall kunna
krönas med framgång. Regeringen har en hel arsenal av ekonomisk-politiska

FiU 1979/80:40

82

långsammare om den högre löneökningstakten förverkligas.

Enligt utskottets mening är sådana beräkningar inte ett uttryck för en
seriös ekonomisk analys. De får snarare ses som ett uttryck för regeringens
strävan att ensidigt övervältra ansvaret för den nödvändiga saneringen av
landets ekonomi på löntagarna. Dessa räkneövningar saknar därför intresse
för den viktiga diskussionen om den framtida ekonomiska politiken.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet delar den beskrivning av de grundläggande balansbristerna i den
svenska ekonomin som ges i den socialdemokratiska partimotionen 1979/
80:2063. Utskottet delar vidare den i motionen uttryckta övertygelsen att den
borgerliga regeringens politik med dess inriktning på traditionella marknadsmekanismer
och generella ekonomisk-politiska åtgärder inte förmår att lösa
de grundläggande ekonomiska problemen. En framgångsrik politik för
80-talet måste, så som hävdas i motionen, bygga på helt andra förutsättningar.

Grundproblemet i den svenska ekonomin kan sägas vara att vi som nation
producerar mindre än vad vi förbrukar. Ett annat sätt att uttrycka samma
förhållande är att säga att nationens sparande är otillräckligt. Det är för litet
redan för att täcka de historiskt sett låga investeringar som f. n. kommer till
stånd. Sparandebristen blir ännu större om sparandet relateras till den
investeringsnivå som är nödvändig att uppnå för att bygga ut och säkerställa
den industrisektor som behövs för att trygga vår externa balans samt för att
trygga en acceptabel bostadsproduktion.

För att komma till rätta med denna fundamentala balansbrist är det helt
nödvändigt att konsumtionen, såväl den privata som den offentliga, under en
följd av år växer långsammare än den totala produktionen, dvs. sparandets
andel av BNP måste ökas. Utrymmet för reformer och standardförbättringar
är, allra helst om hänsyn tas till redan gjorda åtganden med konsekvenser för
framtiden, ytterst begränsat. En sådan politik förutsätter oundgängligen
vissa uppoffringar från medborgarna.

Denna beskrivning är numera förmodligen föga kontroversiell. De flesta
politiska partier och olika grupper i samhället torde kunna ställa sig bakom
dessa mål för den ekonomiska politiken. Men för att de skall kunna uppnås,
krävs det enligt utskottets mening en helt annan inriktning av politiken än
vad den borgerliga regeringen eftersträvar.

En åtstramningspolitik kräver, för att bli framgångsrik, ett förtroendefullt
samarbete med de stora löntagargrupperna. I ekonomiskt kärva tider skärps
kraven på en rättvis och jämn fördelning. Om bördor skall bäras, måste de
fördelas efter bärkraft. De svagaste grupperna måste skyddas. De privilegierade
grupperna måste bära tyngre bördor än andra.

En regering som kräver ansvar och återhållsamhet av löntagarna får inte
hota med tvångslagstiftning och lönestopp. Denna regering måste också själv

FiU 1979/80:40

81

1980 kommer att minska i volym och att antalet påbörjade lägenheter
kommer att bli ännu lägre än den redan alltför låga nivån 1979 och stanna vid
en nivå om ca 50 000 lägenheter. Denna utveckling är enligt utskottets
mening helt oacceptabel, inte minst mot bakgrund av den tilltagande
bostadsbristen i stora delar av landet. Det är därför ett bestämt krav från
utskottets sida att regeringen snarast vidtar kraftfulla åtgärder för att bryta
den nu pågående negativa utvecklingen av bostadsbyggandet.

Den prognos för konsumentprisstegringen 1980 som gjorts i kompletteringspropositionen
är sannolikt för låg jämfört med den bedömning som nu
kan göras. Det vore dock enligt utskottets mening fel att ensidigt hänföra en
uppjustering av prisprognosen till de nyligen träffade löneuppgörelserna. Till
bilden hör också att regeringen har upphävt det allmänna prisstoppet och
släppt fram prishöjningar för en rad varor, bl. a. för olja och bensin. Andra
faktorer som driver upp prisökningstakten är företagens prispolitik, den
okontrollerade pris- och kostnadsutvecklingen på bostadsmarknaden och det
ständigt ökande budgetunderskottet med åtföljande konsekvenser för
penningmängdens ökning.

En faktor som av den borgerliga regeringen har tillmätts central betydelse
är de svenska företagens relativa kostnadsläge gentemot omvärlden. Det har
hävdats att de nyligen träffade löneuppgörelserna skulle försämra företagens
konkurrenskraft och därmed riskera att leda till minskade marknadsandelar
för de svenska företagen såväl på exportmarknaderna som på den inhemska
marknaden. Såvitt nu kan bedömas är emellertid löneuppgörelserna
förenliga med en oförändrad eller något förbättrad konkurrenskraft för de
svenska företagen. Enligt beräkningar som gjorts av såväl Svenska Handelsbankens
ekonomiska sekretariat som TCO-ekonomerna skulle den svenska
industrins konkurrenskraft, mätt som relativ arbetskraftskostnad per producerad
enhet, förbättras gentemot omvärlden med 1 å 1,5 procent mellan 1979
och 1980.

Vad slutligen beträffar sysselsättningsläget kan detta förväntas förbli
tämligen gott under återstoden av 1980. Utskottet vill dock understryka de
problem som ändå finns och som kan komma att kraftigt förvärras nästa år i
takt med att den annalkande internationella lågkonjunkturen alltmer
påverkar utvecklingen i Sverige. Hit hör ungdomsarbetslösheten, som kan
komma att öka till följd av riksdagens nyligen fattade beslut med anledning
av regeringens s. k. ungdomsproposition. Hit hör också den allvarliga
regionala obalansen. Industrins möjligheter att rekrytera arbetskraft försvåras
dessutom av den på många orter tilltagande bostadsbristen.

I den reviderade finansplanen görs också en utblick mot åren 1981 och
1982. Denna bygger, liksom fallet är för 1980, på två alternativ där skiljaktiga
antaganden om löneutvecklingen görs till utgångspunkt för bedömningar av
den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Enligt denna bedömning skulle
alternativet med det högre löneantagandet i nästan alla avseenden leda till en
sämre ekonomisk utveckling. T. o. m. den privata konsumtionen påstås öka

6 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

84

allt högre nivåer, utgör på sikt ett allvarligt hot mot det demokratiska
samhällssystemet. Det måste därför vara en grundläggande uppgift för det
demokratiska samhällets försvarare att finna effektiva medel för att bekämpa
och eliminera inflationen. Kampen mot den framväxande inflations- och
spekulationsekonomin måste sättas i förgrunden.

Utskottet instämmer i vad som påpekas i motion 2063, nämligen att det
inte fanns några sakliga skäl att åberopa de nya avtalen för att släppa fram en
rad prishöjningar. Yrkandet att prisstoppet borde ligga fast åtminstone till
den 1 juli var därför väl motiverat. Med hänsyn till att prisstoppet nu har
upphävts och att vid tidpunkten för riksdagens kommande beslut endast kort
tid återstår till den 1 juli är det numera av föga betydelse om ett allmänt
prisstopp återinförs för denna korta period. Utskottet förutsätter dock att
regeringen i fortsättningen bedriver en aktiv prisövervakning och så långt
möjligt förhindrar ytterligare prishöjningar.

Det grundläggande målet för den ekonomiska politiken under de närmaste
åren måste vara att återskapa balans i svensk ekonomi. Det kommer att
krävas uppoffringar från medborgarna i vårt land för att detta mål skall
kunna förverkligas. Det är av avgörande betydelse att det svenska folket
arbetar sig ut ur krisen. Utskottet avvisar därför bestämt ett alternativ som
åstadkommer balans genom en arbetslöshetsskapande politik. Det kan inte
accepteras att uppoffringarna ensidigt skall bäras av vissa människor genom
att de drivs ut i arbetslöshet. En politik som satsar på att sätta hela nationen i
arbete är också den enda rimliga med tanke på alla brister och otillfredsställda
behov som ännu finns kvar i vårt samhälle.

En utgångspunkt för arbetet med att sanera den svenska ekonomin bör
vara att den även i fortsättningen skall vara en öppen ekonomi. Det är genom
att satsa på en ökad industrisektor och en stärkt konkurrenskraft som det blir
möjligt att åter uppnå jämvikt i Sveriges utrikesaffärer. För att bibehålla den
nuvarande levnadsstandarden är det helt nödvändigt att vårt land även i
fortsättningen deltar i det internationella handelsutbytet. Det är endast
härigenom som det blivit möjligt för ett litet land som Sverige att nå den
hittillsvarande höga utvecklingsnivån och att lägga en grund för en fortsatt
utveckling.

Det är av avgörande betydelse att industrisektorn byggs ut för att den
externa balansen skall kunna återställas. Härför krävs en kraftig och
bestående ökning av industriinvesteringarna. Detta förutsätter i sin tur att
sparandet i samhället kan öka avsevärt.

Den svenska industrin är inte bara för liten. Den har också en
sammansättning som till vissa delar är föråldrad och olämplig för att möta
efterfrågan både på hemmamarknaden och hos våra avnämarländer. Det
kommer därför att krävas att industrins struktur förändras under de
kommande åren. Förändringens konsekvenser måste delas solidariskt av
medborgarna och inte ensidigt drabba de människor som direkt utsätts för
kraven på förändringar.

FiU 1979/80:40

83

visa ansvar och återhållsamhet när den förvaltar sitt eget fögderi, dvs.
statsfinanserna. En regering som önskar att de breda medborgargrupperna
skall acceptera en dyster verklighetsbeskrivning, måste naturligtvis själv
konsekvent hålla sig till denna beskrivning, även i tider av valrörelser.

En rättvis fördelning av det ekonomiska resultatet och ett mera
demokratiskt inflytande över den ekonomiska processen är helt nödvändiga
förutsättningar för att en politik som syftar till att återskapa balans i den
svenska ekonomin någonsin skall lyckas. Den borgerliga politiken bygger i
växande grad på synsättet att en minskad jämlikhet skulle vara en nödvändig
förutsättning för att stimulera den ekonomiska tillväxten. Enligt denna
uppfattning skall man i första hand satsa på de s. k. välståndsskapande
krafterna, Det påstås att alla grupper i längden skulle tjäna på ökade
klyftor.

Enligt utskottet har jämlikhet och en rättvis fördelning ett värde i sig. Men
härtill kommer att det ekonomiska framåtskridandet gynnas bäst av en
sammanhållning mellan olika grupper i samhället.

Den motsatta uppfattningen - med en strävan att minska jämlikheten -innebär ökade motsättningar och risker för konfrontation. För att bli
framgångsrik förutsätter den att betydande folkgruppers ekonomiska
standard och inflytande över samhällsutvecklingen försämras. Ett sådant
samhälle skulle bli hårt och omänskligt. En sådan utveckling skulle i själva
verket leda till minskad ekonomisk effektivitet och försvåra den nödvändiga
återgången till samhällsekonomisk stabilitet.

En politik som syftar till att återskapa balans i svensk ekonomi förutsätter
vidare en god ekonomisk tillväxt. Tillväxt är inte ett mål i sig men ett viktigt
medel för att uppnå andra, mera övergripande mål. Det behövs en avsevärd
tillväxt av vår produktionskapacitet enbart för att denna skall bringas i
jämvikt med den rådande konsumtionsstandarden. Det behövs också en
ekonomisk tillväxt för att kunna infria redan gjorda åtaganden gentemot
pensionärer och barnfamiljer, liksom för att säkerställa en god vård i
framtiden.

En politik för ekonomisk tillväxt måste emellertid utformas med starka
hänsyn såväl till regionalpolitiska aspekter som till kraven på en förbättrad
miljö och god livskvalitet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att inte
minst kraven på en god miljö är lättare att tillgodose i en resursstark ekonomi
än i en ekonomi som kännetecknas av knappa tillgångar och stora
balansbrister. Om den nuvarande ekonomiska utvecklingen får fortsätta i
riktning mot ökade underskott och större obalanser, kommer i själva verket
de framtida möjligheterna att ta hänsyn till miljöskäl, regionalpolitiska
synpunkter och andra icke-ekonomiska faktorer att drastiskt beskäras.

Ytterligare ett viktigt led i 80-talets ekonomiska politik måste vara att
kraftfullt nedbringa inflationen. Målet måste vara att nå stabila priser.
Inflationen ligger bakom många av våra svåraste ekonomisk-politiska
problem. En fortsatt hög inflation, som dessutom tenderar att skruvas upp till

FiU 1979/80:40

86

vad gäller underskottet i bytesbalansen och budgetunderskottet. Vad gäller
problemet med den utlandskonkurrerande sektorn förordar motionärerna
en politik som syftar till att på sikt minska exportberoendet och i stället satsa
på att ”tillgodose samhälleliga behov”. Detta innebär då, enligt utskottets
mening, att vi kraftigt måste dra ned importen. Med det stora importberoende
som vi har, inte bara vad avser konsumtionsvaror utan också i hög grad
industrivaror, kommer en sådan politik att innebära en kraftig sänkning av
medborgarnas standard. Motionärerna reser också flera krav som de vill se
genomförda, bl. a. prisstopp under 12 månader och en bostadspolitik för
sänkta hyror. Dessa förslag framstår som klart orealistiska med hänsyn både
till det i dagens läge stora budgetunderskottet och till det underliggande
inflations- och kostnadstrycket i den svenska ekonomin.

Riksdagen föreslås i yrkande 8 uttala sig för en bostadspolitik för lägre
hyror i enlighet med vad som anförts i motionen och hos regeringen hemställa
om erforderliga initiativ. Förslaget motiveras i allt väsentligt genom en
sammanfattning av förslag i tidigare motioner. Finansutskottet ansluter sig
därvid till den bedömning som reservanterna gjort i betänkandet CU
1979/80:22 med anledning av vpk-förslagen. Dessa förslag har redan
behandlats och avslagits av riksdagen. Enligt finansutskottets mening finns
inte anledning att nu på nytt aktualisera dessa frågor. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen 2066 i vad avser yrkandena
1, 7, 8 och 12.

Med vad utskottet här anfört i fråga om riktlinjer för den ekonomiska
politiken tillstyrker utskottet att riktlinjerna i motionen 2063 (s) läggs till
grund för politikens inriktning och att motsvarande riktlinjer i propositionen
och i motionen 2066 (vpk) avvisas.

Bakgrunden till avtalsrörelsen

I prop. 1979/80:181 redovisar regeringen sin syn på förutsättningarna för
årets avtalsrörelse. Det gäller bl. a. prisutvecklingen och dess orsaker samt
effekterna av vissa åtgärder som regeringen vidtagit eller aviserat. Denna
redovisning är enligt utskottets mening till stor del missledande.

Statsmakterna - regering och riksdagsmajoritet - kan påverka förutsättningarna
för en avtalsrörelse på flera olika sätt. Utskottet ansluter sig till den
beskrivning som ges i motionen 2080 (s) om bakgrunden till avtalsrörelsen.
Det gäller:

1. Den ekonomiska politiken i stort.

2. Fördelningspolitiken.

3. Agerandet i samband med avtalsrörelsen.

Regeringen är ansvarig för den ekonomiska politiken och därmed också
för den ekonomiska miljö som avgör om det existerar sakliga möjligheter för
båda parter att nå en rimlig och acceptabel uppgörelse som är förenlig med

FiU 1979/80:40

85

Den nödvändiga industriella expansionen måste bäras upp av starka och
lönsamma företag. Detta är inte minst de anställda inom industrin medvetna
om, eftersom de i högre grad än några andra grupper i samhället är direkt
beroende av industrin för sin utkomst. Företagens soliditet och riskvilliga
kapital måste stärkas för att öka benägenheten till offensiva och långsiktiga
investeringar. Men den traditionella kapitalistiska vägen att nå detta mål,
dvs. ökade vinster som tillfaller de privata kapitalägarna och därmed ökar
inkomst- och förmögenhetsklyftorna i samhället, kommer i framtiden inte att
bli möjlig att följa. Ett försök att föra en sådan politik kan stöta på ett så hårt
motstånd, att den nödvändiga industriella utbyggnaden inte kommer till
stånd. Det finns enligt utskottet ett bättre alternativ. Med en ökad kollektiv
kapitalbildning -bl. a. i form av löntagarfonder- bör löntagarna i högre grad
vara beredda att medverka till den nödvändiga ökningen av sparande och
investeringar i samhället. Medborgarna bör vara villiga att avstå från en viss
konsumtion i dag, om de genom ett direkt inflytande kan få garantier för att
de medel som frigörs används för produktiva och sysselsättningsstärkande
investeringar och inte leder till ökade klyftor i samhället.

Bostadsbyggandet måste inriktas på att färdigställa flera lägenheter. Detta
kan till en del åstadkommas redan genom en omfördelning som innebär en
bättre balans mellan antalet lägenheter i enfamiljshus resp. i flerfamiljshus.
Bostadsbyggandet måste i första hand inriktas på de grupper som i dag har
svårigheter att erhålla en god bostad till rimliga kostnader. Kraftfulla
åtgärder måste vidtas för att bromsa den alarmerande höga och delvis
spekulativt framkallade kostnadsökningen i bostadsbyggandet. Skatte- och
bostadspolitiken måste samordnas i syfte dels att begränsa underskottsavdragen
och göra dessa mera rättvisa, dels att åstadkomma en ordning enligt
vilken kostnaderna för olika besittningsformer utvecklas på ett likvärdigt
sätt. Härigenom kan också ekonomiska resurser frigöras för att omfördela
samhällets bostadsstöd på ett mera rättvist sätt än vad som sker f. n.

Skattepolitiken kommer att spela en väsentlig roll i det framtida arbetet
med att sanera landets ekonomi. Skattepolitiken måste ge sitt bidrag för att
minska det stora budgetunderskottet. Samtidigt måste skatterna utformas så
att de uppmuntrar till arbete, produktiva insatser och sparande och inte till
spekulation och placeringar i improduktiva verksamheter. Kampen mot
skattefusk och skatteflykt måste skärpas. För att det skall vara möjligt att
upprätthålla en stor offentlig sektor som är en förutsättning för vår väl
utbyggda sociala välfärd, måste skatterna vara utformade på ett sätt som
upplevs som rättvist av de stora medborgargrupperna. Fördelningsaspekten
måste sättas i förgrunden vid skattepolitikens utformning.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkandet 1 i motionen 2063.

I motionen 2066 (vpk) ger motionärerna en beskrivning av de senaste årens
ekonomiska politik som utskottet står främmande för. Motionärerna
behandlar flera av de svåra balansproblem som vårt land brottas med. Enligt
utskottets uppfattning bagatelliserar motionärerna flera av problemen. bl. a.

FiU 1979/80:40

88

Nilsson, Anita Gradin, Christer Nilsson och Torsten Karlsson (alla s) som
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med rubriken ”De
budgetpolitiska perspektiven på längre sikt” och på s. 60 slutar med
”yrkandena 5 och 6.” bort ha följande lydelse:

De senaste årens budgetutveckling

Den borgerliga politiken har medfört att statsfinanserna har genomgått en
dramatisk försämring sedan 1976. Det sista budgetåret som socialdemokraterna
hade fullt ansvar för utvecklingen, 1975/76, uppgick budgetunderskottet
till 3,7 miljarder kr. Utvecklingen därefter har inneburit snabbt ökade
budgetunderskott.

Budgetunderskottets utveckling, miljarder kr.

1975/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81

3,7 10,5 25,2 38,7 47,7 53,9

I regeringens långtidsbudget förutses, till skillnad från vad som varit fallet i
alla tidigare framlagda långtidsbudgetar, en fortsatt ökning av budgetunderskottet
under de kommande åren. Detta framgår av följande tabell:

Budgetunderskottets utveckling enligt 1980 års långtidsbudget, miljarder kr.

1981/82 1982/83 1983/84 1984/85

64,8 73,7 74,0 78,5

Det bör understrykas att beräkningarna i långtidsbudgeten enbart utgår
från redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Det finns således inga belopp
inlagda för nya utgiftsåtaganden eller reformer. En rad tidsbestämda
program förutsätts upphöra under perioden och vissa åtaganden, t. ex.
barnbidragen, förutsätts ligga kvar med oförändrade krontalsbelopp, vilket i
praktiken skulle innebära en fortlöpande urholkning i takt med den stigande
inflationen. Utgifterna för statliga investeringar underskattas systematiskt.

Statsskulden, som vid slutet av budgetåret 1975/76 uppgick till 69 miljarder
kr., har nu stigit till ca 200 miljarder kr. Om den i långtidsbudgeten
skisserade utvecklingen skulle äga rum, kommer statsskulden vid slutet av
budgetåret 1984/85 att uppgå till inte mindre än 537 miljarder kr.

Räntorna på statsskulden uppgick budgetåret 1975/76 till 4,2 miljarder kr.
För budgetåret 1980/81 beräknas räntorna uppgå till 19,6 miljarder kr. För
budgetåret 1984/85 väntas statsskuldräntorna, även med de optimistiska
antaganden som gjorts i långtidsbudgeten om den framtida ränteutvecklingen,
ha stigit till ca 44 miljarder kr.

FiU 1979/80:40

87

det övergripande ekonomisk-politiska målet om samhällsekonomisk balans.
Regeringens orättvisa fördelningspolitik har konsekvent missgynnat löntagarna
och bidrog därmed i hög grad till svårigheterna i årets avtalsrörelse.
Den genomgång som görs i motionen 2080 visar med all önskvärd tydlighet
att regeringen på flera sätt bär ett tungt ansvar för att avtalsrörelsen inte
kunde slutföras utan att vi först fått genomgå den största arbetsmarknadskonflikten
någonsin i vårt land.

När det gäller de konkreta förslagen i propositionen 181 hänvisar utskottet
till vad som anförs i den avvikande meningen i utskottets yttrande till
skatteutskottet (FiU 1979/80:7 y).

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken att riksdagen med bifall till motionerna 1979/80:2063
yrkandet 1 och 1979/80:2080 yrkandet 1 såvitt nu är i fråga, med
anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80:181
moment 1 samt med avslag på propositionen 1979/80:150 bilaga
1 moment 1 och motionen 1979/80:2066 yrkandet 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande fortsatt allmänt prisstopp att riksdagen med anledning
av motionen 2063 yrkandet 2 och med avslag på motionen
2066 yrkandet 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. beträffande uttalande om stopp för höjning av statliga taxor och avgifter av
Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson. Anita Gradin,
Christer Nilsson och Torsten Karlsson (alla s) som anser att den del av
utskottets yttrande på s. 36 som börjar med ”1 motionen 2079” och slutar
med ”avstyrker motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

I motionen 2079 har begärts att riksdagen skall uttala sig för ett förbud för
höjning av statliga taxor och avgifter. Utskottet anser för sin del i konsekvens
med den uppfattning som framförts i det föregående angående prisreglerande
åtgärder att största möjliga återhållsamhet måste iakttas när det gäller
statliga taxehöjningar. Något generellt förbud mot taxehöjningar vore dock
inte lämpligt. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsyrkandet.

vid avsnitt B BUDGETDEPARTEMENTET Reviderat budgetförslag
1980/81 m. m.

3. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen samt riktlinjer
för budgetpolitiken av Kjell-Olof Feldt, Paul Jansson, Arne Gadd, Per-Axel

FiU 1979/80:40

90

en av budgetunderskottet. 1976 företedde den konsoliderade offentliga
sektorn ett sparandeöverskott på 9,4 miljarder kr. 1980 beräknas den i
kompletteringspropositionen i stället uppvisa ett sparandeunderskott på 21,3
miljarder kr.

Denna försämring med drygt 30 miljarder kr. innebär i själva verket en
underskattning av den verkliga utvecklingen. En del transaktioner som
formellt bokförs som statlig utlåning, och som därmed inte belastar statens
finansiella sparande, utgör i praktiken dolda subventioner. Hit hör t. ex.
villkorslån till näringslivet. Sådana transaktioner har ökat kraftigt under den
borgerliga regeringstiden. Om dessa transaktioner bokfördes på ett mer
rättvisande sätt, skulle försämringen i den offentliga sektorns finansiella
sparande visa sig vara ännu större.

Denna utveckling innebär i praktiken att AP-fondens överskott, som
under den socialdemokratiska regeringsperioden kunde användas för att
finansiera produktiva investeringar i näringslivet och bostadssektorn,
numera i allt större utsträckning måste användas för att köpa statsobligationer,
dvs. finansiera det växande budgetunderskottet.

Orsakerna bakom de försämrade statsfinanserna

Fyra huvudskäl kan anges för att förklara de senaste årens kraftiga ökning
av budgetunderskottet.

1. Svag ekonomisk tillväxt. Under perioden 1976-79 ökade BNP i Sverige
med endast 4 procent. Den genomsnittliga tillväxten i OECD-området var
under samma tid 11 procent. Om vi hade uppnått samma tillväxt, skulle BNP
ha varit 30 miljarder kr. större 1979 än vad som faktiskt blev fallet. Ungefär
hälften av detta belopp skulle ha tillfallit den offentliga sektorn i form av
ökade skatteinkomster utan att skattesatserna hade behövt ändras. Ca 9
miljarder kr. härav skulle ha gått till statsbudgeten.

Den svaga ekonomiska tillväxten, som till stor del beror på den borgerliga
regeringens svångremspolitik 1977-78, har också medfört ökade problem för
arbetsmarknaden och näringslivet och har därigenom medfört stigande
behov av arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser. Med en bättre
ekonomisk tillväxt hade det således varit möjligt att i viss utsträckning
begränsa utgiftsökningarna. Mellan budgetåren 1976/77 och 1979/80 ökade
utgifterna på dessa områden med ca 6 miljarder kr. Den totala utgiftsökningen
uppgick emellertid under samma tid till omkring 70 miljarder kr. Det
går därför inte att hävda att den kraftiga ökningen av budgetunderskottet
främst skulle bero på stora insatser för sysselsättningen.

2. Hög inflationstakt. Den klart största delen av utgiftsökningarna
sammanhänger med pris- och löneutvecklingen. När det gäller löneökningarna
bör man då komma ihåg att det inte varit fråga om några reallöneökningar
utan nominella löneökningar som knappast hållit jämna steg med

FiU 1979/80:40

89

En växande del av statens upplåning sker numera utomlands. 1976 uppgick
statens utlandsskuld till 0,2 miljarder kr. Den har nu stigit till närmare 28
miljarder kr. och kan mot slutet av 1980 beräknas uppgå till 35 å 40 miljarder
kr.

Regeringen söker i kompletteringspropositionen göra gällande att försämringen
av statsfinanserna är effekter av en långsiktig och till stor del
automatisk trend, enligt vilken statsutgifterna skulle ha ökat med i
genomsnitt 6 % om året, mätt i fasta priser, medan statsinkomsterna endast
skulle ha ökat med ca 4 % om året i fasta priser.

Denna beskrivning döljer dock det trendbrott som ägde rum 1976 för såväl
statsutgifter som statsinkomster och som f. ö. tydligt framgår av de diagram
över budgetutvecklingen som återfinns i början av det reviderade budgetförslaget.
Utvecklingen under 1970-talet, uppdelad på den socialdemokratiska
resp. den borgerliga regeringsperioden, framgår av följande tabell.

Genomsnittlig årlig ökning, matt i fasta priser

1970-76 1976-79 1970-79

Statsinkomster + 5.3 % — 0,2 % + 3,5 %

Statsutgifter + 5,3 % + 7,5 % + 6,0 %

Under perioden fram t. o. m. 1976 motsvarade budgetunderskottet årligen
mellan 2 och 4 procent av BNP. Därefter har andelen ökat snabbt.

Budgetunderskottet uttryckt i procent av BNP

1977 1978 1979 1980

5 8,5 10 11

Det är i och för sig riktigt att, som uppges i kompletteringspropositionen,
en särskilt kraftig inkomstförstärkning ägde rum budgetåret 1975/76.
Utskottet konstaterar likväl att ett kraftigt trendbrott har ägt rum i
statsfinansernas utveckling, även om man bortser från utvecklingen under
just detta budgetår. Medan statsinkomsterna före detta budgetår ökade med
i genomsnitt 4—5 procent om året i fasta priser, har de efter detta budgetår
stagnerat. Även beträffande utgiftsutvecklingen har en förändring skett, i så
måtto att den årliga utgiftsökningen har blivit påtagligt större efter
budgetåret 1975/76. Utskottet kan därför inte finna att regeringens
påståenden om att statsfinanserna långsiktigt skulle ha genomgått en
kontinuerlig försämring är riktiga.

Regeringen har ibland, för att försvaga intrycket av den dramatiska
försämringen av statsfinanserna, laborerat med andra mått på den offentliga
sektorns finanser. Man har pekat på att den konsoliderade offentliga sektorn
- härmed menas summan av staten, socialförsäkringssektorn och kommunerna
- har ett underskott i sitt finansiella sparande som är betydligt mindre
än budgetunderskottet. Detta är i och för sig riktigt. Men förändringen i den
offentliga sektorns finansiella sparande är nästan lika kraftig som förändring -

FiU 1979/80:40

92

4. En medveten urholkning av statsinkomsterna. Stora skattesänkningar
med ringa eller ingen ekonomisk-politisk effekt har utgått till näringslivet
som ett led i regeringens ekonomisk-politiska strategi med dess inriktning på
kostsamma generella åtgärder. Hit hör främst borttagandet av den allmänna
arbetsgivaravgiften. Detta har lett till ett årligt inkomstbortfall för staten som
numera uppgår till närmare 10 miljarder kr.

Indexregleringen av skatteskalorna beräknas bara mellan 1980 och 1981
leda till ett inkomstbortfall på 7 miljarder kr. En del av detta inkomstbortfall
är, genom indexkonstruktionen, en automatisk följd av internationella
prisstegringar på olja m. m. som Sverige som nation inte kan kompensera sig
för. En annan del är en automatisk följd av regeringens egna ekonomiskpolitiska
åtgärder, t. ex. höjningar av olika indirekta skatter och av
riksbankens diskonto.

Härtill kommer betydande skattelättnader, som ett led i regeringens
fördelningspolitik till företagare, skogsägare, bönder och kapitalägare, om
tillsammans flera miljarder kr. Förändringarna i företagsbeskattningen 1979
leder till ett årligt inkomstbortfall om ca 1 miljard kr., och de ungefär
samtidigt vidtagna lättnaderna i skogsbeskattningen medför en årlig skattesänkning
om ca 0,7 miljarder kr. Det s. k. skattesparandet har hittills kostat
omkring 0,5 miljarder kr. i bortfallande skatteinkomster utan att ha skapat
några som helt garantier för att ett verkligt nysparande kommer till
stånd.

Regeringen har inte känt det nödvändiga ansvaret för att värna statsfinanserna.
En viktig förklaring till vår nuvarande statsfinansiella kris är att
statsbudgeten har fått fungera som ett slags restpost för att lösa problemen
inom andra sektorer i ekonomin. Stora kostnader har lyfts över från
näringslivet till statsbudgeten. Härigenom har näringslivets finansiella
position kunnat stärkas men endast till priset av att problemen har skyfflats
över till den offentliga sektorn.

Som framhållits i motionen 2063 var socialdemokraterna länge ensamma
om att varna för riskerna med denna utveckling. Varje år sedan regimskiftet
har socialdemokraterna lagt fram alternativa budgetförslag som redan på
kort sikt skulle ha lett till avsevärda budgetförstärkningar, både genom
inkomstökningar och genom besparingar på utgiftssidan. Dessa förslag har i
själva verket inneburit underskattningar av socialdemokratins möjligheter
att långsiktigt föra en mera ansvarsfull budgetpolitik. Förslagen har nämligen
varje gång med nödvändighet varit baserade på det ekonomiska läge som rått
vid förslagstillfället, ett läge sorn uppkommit som en följd av den borgerliga
ekonomiska politik som dittills förts. Med en annan ekonomisk politik, som
socialdemokraterna vid upprepade tillfällen har lagt fram förslag om. skulle
den ekonomiska bilden ha varit en annan. Socialdemokraterna har förordat
en mera offensiv ekonomisk politik, som har syftat till en bättre ekonomisk
tillväxt, en kraftfullare satsning på industriinvesteringar och effektivare
åtgärder för att hålla nere inflationstakten. Om en sådan ekonomisk politik

FiU 1979/80:40

91

inflationen. Av den totala utgiftsökningen om 70 miljarder kr. sammanhänger
40 å 50 miljarder kr. direkt med inflationsutvecklingen i samhället.
Sedan regimskiftet 1976 har konsumentpriserna i Sverige stigit med 42
procent. Den svenska inflationen har sedan 1976 legat klart över genomsnittet
i OECD-området. Under åren dessförinnan var däremot prisstegringarna
i Sverige lägre än genomsnittet i övriga OECD-länder. Den kraftiga
ökningen av statsskuldräntorna beror delvis på de ökade räntesatser som i sin
tur varit en ofrånkomlig följd av den tilltagande inflationen.

Det bör betonas att det är kombinationen av stark inflation och låg tillväxt
med åtföljande reallönesänkningar som urgröper statsfinanserna. Med en
hygglig tillväxt och i vart fall oförändrade reallöner ger inflationen inte
samma förödande effekter på budgetsaldot, eftersom vi då också skulle få
snabbt ökande statsinkomster. Stigande reallöner har en direkt positiv effekt
på budgetbalansen.

3. Dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Med den utveckling vi haft
under de senaste åren skulle det självfallet ha krävts en särskilt noggrann och
hård prövning av statsutgifterna. Det huvudsakliga ansvaret för att en sådan
granskning kommer till stånd vilar alldeles bestämt på regeringen. Riksdagen
kan inte genomföra en så omfattande och inträngande granskning som
regeringen. För detta saknas tid, resurser och beslutsunderlag. Riksdagen
har inte heller, till skillnad från regeringen, möjlighet att bedriva förhandlingar
med de intressenter som reser anspråk på budgetmedel. Riksdagen
kommer in i utgiftsgranskningen i ett väsentligt senare skede, nämligen när
det färdiga förhandlingsresultatet föreligger och har förelagts riksdagen i
form av en proposition.

Den borgerliga regeringen har emellertid inte mäktat med dessa uppgifter.
Under flera år har utgiftsutvecklingen skenat iväg på ett okontrollerat sätt. I
vissa fall finns det exempel på en direkt slösaktighet.

Som exempel på onödiga utgifter kan nämnas B3LA-affären - flygplanet
som aldrig kommer att flyga - och energipolitiken. På det senare området
finns aktuella beräkningar som tyder på att extrakostnaderna till följd av den
politiska förhalningsprocessen uppgår till 5,5 miljarder kr. Hela beloppet
belastar visserligen inte statsbudgeten, men visar ändå de kostnader som i
onödan belastar medborgarna i deras egenskap av skattebetalare och
konsumenter.

Ett annat exempel på en slösaktig utgiftspolitik utgör de första borgerliga
regeringsårens stora och villkorslösa subventionspolitik till näringslivet. I
vissa fall har ersättningarna till företagsägarna vid inlösen av företag varit
alltför generösa. Sådana exempel är Data-SAAB och bildandet av SSAB.

Det är f. ö. signifikativt att regeringens stolta proklamationer från januari,
att den statliga utgiftsutvecklingen genom det då framlagda budgetförslaget
skulle ha brutits, nu helt har upphört. Dessa uppgifter var felaktiga redan då
och visar sig genom den i kompletteringspropositionen beskrivna utgiftsutvecklingen
vara ännu mera felaktiga i dag.

FiU 1979/80:40

94

I det reviderade budgetförslaget beräknas statsutgifterna budgetåret
1980/81 nu utgöra drygt 40 procent av BNP. Inkomsterna utgör 29 procent.
Budgetunderskottet för budgetåret 1980/81 utgör sålunda ca 11 procent.
Hänsyn har här inte tagits till de effekter löneuppgörelsen får på statsbudgeten.

Med de förutsättningar som görs skulle utgifterna, mätt i BNP-andel,
sjunka under den period långtidsbudgeten omfattar, från drygt 40 procent till
knappt 38 procent av BNP. Även för inkomsterna innebär beräkningarna i
långtidsbudgeten att andelen i förhållande till BNP sjunker. Det innebär att
ett underskott av nuvarande höga andel om 11 procent av BNP skulle vara
kvar även vid slutet av femårsperioden.

Kalkylerna för hur underskottet i statsbudgeten utvecklas om inga
åtgärder vidtas ter sig desto mer oroande som beräkningsmetodiken i sig
innebären betydande underskattning av utgiftsutvecklingen. Inga som helst
nya reformer har lagts in. Nya statliga investeringar har lagts in endast i
mycket begränsad omfattning. När det gäller vissa transfereringar till
hushåll, kommuner och företag har man, särskilt mot slutet av perioden,
räknat med en urholkning av realvärdet.

För att i någon mån beskriva på vilket sätt och i vilken utsträckning den
faktiska utvecklingen under den närmaste femårsperioden skulle skilja sig
från den utveckling som skisseras i långtidsbudgeten om man fattar vissa
beslut vill utskottet återge vissa beräkningar och känslighetskalkyler som
återfinns i långtidsbudgeten.

Om barnbidragen - genom successiva politiska beslut - skulle följa
prisutvecklingen blir statsutgifterna budgetåret 1984/85 mer än 1 miljard kr.
högre än i långtidsbudgeten. Skulle riksdagen fatta beslut om att bibehålla en
oförändrad fördelning mellan konsumentpriser och livsmedelssubventioner
över statsbudgeten skulle statsutgifterna bli drygt 1 miljard kr. större
budgetåret 1984/85. I långtidsbudgeten beräknas utgifterna för pensionstillskott
till folkpensionärer som inte har ATP eller har låg ATP sjunka med i
genomsnitt 450 milj. kr. per år fr. o. m. budgetåret 1982/83, vilket i första
hand beror på att antalet pensionärer som uppbär detta tillskott minskar men
också på att den av riksdagen beslutade utbyggnaden av pensionstillskotten
slutförs budgetåret 1981/82. Riksdagen har beslutat höja bostadskostnadsgränserna
för bidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension från den 1
januari 1981. Det höjer utgifterna kraftigt budgetåret 1981/82 och i någon
mån även budgetåret 1982/83. Några fortsatta höjningar för anpassning till
bostadskostnad eller inkomstnivå är inte inräknade.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitik är konjunkturneutralt beräknade,
dvs. de innehåller inte något utrymme för ökade insatser vid försämrat
sysselsättningsläge. Mot bakgrund av de bedömningar av den samhällsekonomiska
utvecklingen under 1981 och 1982 som utskottet redovisat tidigare i
detta betänkande kan utgifterna för arbetsmarknadspolitiken bli större än
som antagits i långtidsbudgeten. En ökning av antalet elever i arbetsmark -

FiU 1979/80:40

93

hade förts i vårt land de senaste åren skulle våra ekonomiska resurser i dag ha
varit större och därmed skulle det också ha varit möjligt att hålla en bättre
kontroll över budgetutvecklingen. Vi skulle fortfarande ha haft ett underskott
i statsfinanserna, men det skulle i dagens läge ha varit minst 20-25
miljarder kr. lägre än vad som nu är fallet.

Den socialdemokratiska kritiken mot den ansvarslösa budgetpolitiken
bemöttes länge på ett hånfullt sätt och beskrevs som ett uttryck för bristande
ekonomiska insikter och som om den stod i strid med modern konjunkturpolitisk
teori. Det växande budgetunderskottet sades vara nödvändigt för att
säkra sysselsättningen. Utskottet har redan visat att åtgärderna för sysselsättningen
endast svarar för en relativt liten del av den totala utgiftsökningen.
I själva verket har regeringen handlat stick i stäv med varje rimlig
konjunkturpolitisk teori.

Det framgår av uppgifter i den reviderade nationalbudgeten. vilka man
försiktigtvis avstår från att återge i den reviderade finansplanen, att
stimulanseffekterna från finanspolitiken var mindre omfattande under
lågkonjunkturåret 1977 - då BNP minskade kraftigt - än vad fallet var under
högkonjunkturåret 1979. Detta gäller oavsett om man begränsar blickfältet
till de åtgärder som direkt sammanhänger med statsbudgeten eller om man
studerar de samlade effekterna från den offentliga sektorn.

Numera råder det allmän enighet om att budgetunderskottet är för stort
och att det krävs långtgående ingrepp för att nedbringa detta. Den
socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen har till sist i stora drag även
accepterats av regeringen. Att denna insikt numera har blivit allmän,
skänker dock ingen större glädje. Stora skador har redan skett och det
kommer att krävas ett långvarigt och smärtsamt arbete för att sanera de
förstörda statsfinanserna.

De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt

Den beräkning som redovisas i 1980 års långtidsbudget pekar mot att
budgetunderskottet kommer att växa från ca 58 miljarder kr. 1980/81 till
närmare 80 miljarder kr. 1984/85.

Det bör härvid uppmärksammas att långtidsbudgeten varken är en plan för
den framtida utvecklingen eller en prognos för den mest sannolika
utvecklingen. Avsikten med långtidsbudgeten är endast att redovisa vilken
budgetutveckling som blir följden om inga nya utgiftsåtaganden görs och inga
nya beslut fattas om ändrade skatte- och avgiftsregler.

Långtidsbudgetens utgiftssida är en kalkyl över omfattningen av de
resurser som krävs för att av statsmakterna uppställda mål skall kunna
uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. Statsinkomsterna beräknas med
utgångspunkt i oförändrade skatte- och avgiftssatser eller, i tillämpliga fall,
redan föreslagna eller beslutade förändringar. Inga försök görs att förutse
vilka nya beslut som kan komma att fattas under perioden eller effekterna av
dessa.

FiU 1979/80:40

95

nadsutbildning med 10 000 under året skulle öka utgifterna med 110 milj. kr.
Kostnaderna för att sysselsätta 5 000 personer i 6 månader i beredskapsarbeten
uppgår till 400 milj. kr. Om dagsverkskostnaden skulle öka med 50 kr.
ökar totala kostnaden med 225 milj. kr. Arbetslösheten uppgick i februari
1980 till 1,9 procent. En ökning av arbetslösheten med 0,1 procentenhet
under ett år innebär att kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd ökar med
540 milj. kr. varav 360 milj. kr. betalas över statsbudgeten. Utgifterna för
näringspolitik förutsätts i kalkylerna sjunka med närmare 50 procent eller
drygt 3 miljarder kr. Endast begränsade medel för temporära insatser har
sålunda inräknats.

Kostnaderna för utbyggnaden av barnomsorgen i långtidsbudgeten bygger
på kommunernas planer t. o. m. 1983. Därefter har endast en schablonmässig
framskrivning gjorts. En bibehållen utbyggnadstakt under hela perioden i
långtidsbudgeten skulle innebära en ökning av kostnaderna med 100-150
milj. kr. under vart och ett av periodens två sista år.

Antagandena om räntenivåns förändringar är centrala i långtidsbudgetkalkylerna.
Förändringar i räntenivån påverkar främst statsskuldräntorna
och räntebidragen för bostäder. En förändring av räntenivån med en
procentenhet under hela perioden i långtidsbudgeten skulle leda till att
kostnaderna för räntebidragen påverkades med 1,5 miljarder kr. budgetåret
1984/85. För statsskuldräntorna har antagits att nuvarande ränta vid
nyupplåning på 11-12 procent kommer att sjunka under perioden. De ökade
kostnaderna budgetåret 1984/85 för statsskuldräntor och räntebidrag för
bostäder vid en räntenivå som är en procentenhet högre hela perioden
beräknas i långtidsbudgeten till 5 miljarder kr.

Slutligen bör nämnas, när det gäller dessa känslighetskalkyler. att några
kostnader för av staten utställda kreditgarantier inte har medtagits i
kalkylerna för långtidsbudgeten. Det totala beloppet för av staten utställda
garantier uppgick vid utgången av budgetåret 1978/79 till 51,3 miljarder kr.

Den slutsats som kan dras av dessa exempel är att redan ett försök att
förverkliga långtidsbudgeten och inte öka det där framräknade underskottet
i statsbudgeten förutsätter en ytterst hårdhänt budgetprövning vid förslag om
nya utgifter, vidare upphävande i vissa fall av tidigare praxis om följsamhet i
fråga om transfereringarna till pris- och kostnadsutvecklingen. I den mån nya
utgifter uppkommer för begränsade insatser måste de finansieras genom
inkomstförstärkningar eller ytterligare besparingar. En budgetpolitik som
syftar till att begränsa budgetunderskottet till vad som räknats fram i
långtidsbudgeten måste sålunda ha en helt annan grad av stramhet än hittills.
Skulle sysselsättningsläget utvecklas mindre gynnsamt än som antagits i
långtidsbudgeten blir uppgiften att klara denna åtstramning än svårare.

Tendensen att långtidsbudgetkalkylen systematiskt underskattar den
faktiska utvecklingen av statsutgifterna och av budgetunderskottet framgår
klart om man studerar följande tabell.

FiU 1979/80:40

96

Tabell 9. Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna

(Miljarder kr., löpande priser)

1977/78 78/79 79/80	80/81 81/82	82/83	83/84	84/85
1977 års långtidsbudget -13.9 -18,0 -14.4 1978 års långtidsbudget -41.8 -38,0 1979 års långtidsbudget1 -25.22 -48,2 Årets långtidsbudget -38,72	-12.3 -12.0 -40.2 -40.2 -49.8 -51.6 -57.9 -64,8	-42.8 -52.4 -73.7	-54.5 -74.0	-78,5

1 Exkl. återstående finansiering av de skatte- och kommunalekonomiska reformerna
budgetåren 1980/81-1983/84.

2 Utfall.

Källa: Det reviderade budgetförslaget 1980

Skulle statsbudgeten utvecklas enligt samma mönster som under de senast
gångna åren skulle vi, som framgår av tabellen, få ett negativt saldo för
budgetåret 1984/85 som vore flera tiotal miljarder kr. större än det nu
beräknade.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Redan att begränsa underskottets utveckling till vad som räknats fram i
långtidsbudgeten är sålunda en mycket svår uppgift. Det mål för sanering av
statsfinanserna som nu sätts upp i kompletteringspropositionen ligger långt
högre i svårighetsgrad. Det är att från år till år minska budgetunderskottet
med en procentenhet av BNP, från drygt 11 till drygt 7 procent. För
budgetåret 1981/82 har föredraganden emellertid velat sätta målet något
lägre, nämligen ett oförändrat saldo jämfört med närmast föregående år.
Detta har lett regeringen till att förorda att statsutgifterna under budgetåret
1981/82 bör skäras ned med ca 7 miljarder kr.

Som framgått av det föregående är det också utskottets mening att
saneringen av statsfinanserna är en huvuduppgift för den ekonomiska
politiken under åren framöver. Utskottet kan likväl inte ställa sig bakom de
riktlinjer regeringen förordat. De invändningar som riktas mot dessa
riktlinjer i motionen 2063 (s) är enligt utskottets mening befogade.

En invändning gäller valet av tidpunkt för en åtstramning av finanspolitiken
och kopplingen till de stabiliseringspolitiska övervägandena. Utskottet
delar uppfattningen i motionen 2063 att det framstår som utomordentligt
anmärkningsvärt att regeringen med sin numera mycket dystra framtidsbedömning
förordar en politik som innebär att man låter över ett år passera
innan några åtgärder vidtas. Regeringens politik att på detta sätt skjuta
problemen framför sig gör att det finns stor risk att kommande åtstramningsåtgärder
sätts in i ett läge då konjunkturen är på väg neråt och efterfrågan i
landet minskar. En nedskärning av transfereringarna till i första hand
hushållen med 7 miljarder kr. motsvarar en minskning av den privata

FiU 1979/80:40

97

konsumtionen med ca 3 procent. Insatt i ett läge som mycket väl kan
kännetecknas av en vikande konjunktur med försvagad köpkraft och
försämrad sysselsättning skulle en sådan åtgärd kunna få mycket allvarliga
konsekvenser. Enligt utskottets mening måste budgetpolitiken anpassas till
de vid varje tillfälle rådande konjunkturutsikterna. Detta gör att det inte är
möjligt att redan nu ange några exakta ramar för vilken omfattning framtida
besparingar skall ha.

Det är vidare omöjligt att godkänna riktlinjer för regeringens framtida
budgetarbete som innebär ett accepterande av besparingar om 7 miljarder
kr., utan att regeringen på något sätt velat eller kunnat ange vilka
besparingar det är fråga om. Effekterna på samhällsekonomin blir helt olika
vid olika besparingsmetoder. En neddragning av statlig konsumtion och
statliga investeringar har en helt annan innebörd än minskade transfereringar.
Valet av besparingar har också stor fördelningspolitisk betydelse.

Rent allmänt kan sägas att ett sådant besparingsprogram som regeringen
antytt är av sådan omfattning att konsekvenserna, om programmet skulle
genomföras, skulle bli mycket kännbara förstora medborgargrupper. Det är
därför, som anförs i motionen 2063. inte tillräckligt att sådana förslag endast
görs till föremål för sedvanlig riksdagsbehandling. Det är ett demokratiskt
anständighetskrav att frågan om hur saneringen av statsfinanserna skall
genomföras kan få bli föremål för en bred samhällsdebatt. Det är därför av
utomordentlig vikt att regeringen, med det huvudansvar den har för den
ekonomiska politiken och för statsfinanserna, övervinner sin nuvarande
handlingsförlamning och lägger de konkreta förslag som den önskar
genomföra i det rådande ekonomiska läget. Innehållet i regeringens
besparingsprogram bör snarast offentligt redovisas.

I frågan om vilka medel som skall användas för att förbättra statsfinanserna
markeras starkt i kompletteringspropositionen att åtgärderna i princip
helt skall koncentreras till budgetens utgiftssida. Det antyds vidare att det
bland utgifterna i första hand är inkomstöverföringarna till hushållen som
bör dras ner. I motionen 2063 anförs att det ter sig oacceptabelt att avhända
sig skattepolitiken som ett instrument för att i framtiden sanera statsfinanserna.
Utskottet konstaterar för sin del att det i huvudsak finns två sätt att gå
till väga om man vill åstadkomma en snabb och påtaglig förstärkning av
statsfinanserna. Det ena är att dra ner på inkomstöverföringarna, det andra
att öka statens skatteinkomster. Som framhålls i motionen 2063 har skatter
och transfereringar i väsentliga hänseenden likartade effekter i den
meningen att de utgör medel för statsmakterna att påverka såväl hushållens
disponibla inkomster som inkomstfördelningen i samhället. Minskade
transfereringar och höjda skatter är från samhällsekonomiska utgångspunkter
i princip likvärdiga. I båda fallen är syftet att dra in på hushållens
disponibla inkomster och hålla tillbaka den privata konsumtionen. I grunden
är därför valet av åtstramningsmetod ett fördelningspolitiskt val. Genom sin
ensidiga inriktning på utgiftsminskningar har regeringen gjort ett mycket

7 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr dl)

FiU 1979/80:40

98

klart fördelningspolitiskt ställningstagande, som innebär att bördan av att
förbättra statsbudgeten enbart skall bäras av pensionärer, barnfamiljer m. fl.
Detta skall ske samtidigt som särskilt höginkomsttagarna genom indexregleringen
av skatteskalorna i princip garanteras bevarad köpkraft. En sådan
inriktning av fördelningspolitiken kan utskottet inte ställa sig bakom.

Med tanke på den mycket svåra uppgift vi står inför på budgetpolitikens
område finner utskottet, i likhet med vad som anförs i motion 2063, att
åtgärder måste till både på budgetens utgiftssida och på skatteområdet.

Skattepolitikens utformning har även en stor betydelse när det gäller att
påverka den allmänna skattemoralen. Under de senaste åren har orättvisorna
blivit alltmer påtagliga och lett till att människornas tilltro till skattesystemets
effektivitet och likformighet försvagats. Inkomster av arbete och
produktiva insatser beskattas hårt. Kapitalinkomster, värdestegringar på
realtillgångar - som ofta är lånefinansierade - och rena spekulationsvinster
beskattas vanligen mycket lindrigare och kan ibland helt undandras
beskattning. Genom direkt missbruk av rådande avdragsmöjligheter och
olika skatteflyktskonstruktioner urholkas och snedvrids vårt skattesystem på
ett sätt som står i strid med det allmänna rättsmedvetandet. Skattesystemet
måste därför förändras så att beskattningen av olika typer av inkomster blir
mera rättvis. Skattesystemet måste uppmuntra arbete, produktiva insatser
och sparande och motverka spekulation och onyttiga finansiella transaktioner.
Genom en hårdare beskattning av spekulationsvinster o. d. kan enligt
utskottet flera fördelar vinnas. Skatteinkomsterna kan ökas. Samhället kan
vidare påverka människornas beteende i en riktning som stimulerar
produktiva och samhällsnyttiga insatser. Av särskilt stor vikt är att
skattemoralen kan förbättras, om människorna upplever att skattesystemet
fungerar rättvist och effektivt.

Med det anförda avstyrker utskottet de riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen och tillstyrker motionen 2063 yrkandena 5 och
6.

dels utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80:150 bilaga 2 moment 1 såvitt nu är i fråga, med bifall till
motionen 1979/80:2063 yrkandet 5 såvitt nu är i fråga samt med
avslag på motionen 1979/80:2066 yrkandet 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande riktlinjer för budgetpolitiken att riksdagen med
bifall till motionen 2063 yrkandena 5 såvitt nu är i fråga och 6
samt med avslag på propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment
1 såvitt nu är i fråga och motionen 1979/80:2066 yrkandet 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

FiU 1979/80:40

99

4. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin av Kjell-Olof Feldt,
Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin, Christer Nilsson. Torsten
Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 60 börjar med ”Riksdagen
har” och på s. 66 slutar med ”kommunalt håll” bort ha följande lydelse:

Den kommunala ekonomin

Som utskottet framhållit i det föregående är utrymmet för såväl privata
som offentliga konsumtionsökningar under de närmaste åren mycket
begränsat. När det gäller den offentliga konsumtionen är den kommunala
sektorns utveckling central. Den kommunala konsumtionen utgör ca 70
procent av den totala offentliga konsumtionen och svarar för i princip hela
den samlade ökningen av den offentliga konsumtionen.

Detta innebär att de övergripande målen för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land inte kan uppnås utan att den kommunala sektorns utveckling
påverkas. Expansionen inom denna sektor måste bli lägre än vad som har
varit fallet under senare år. Även framöver kommer dock den kommunala
sektorn att ha en prioriterad ställning. På kommuner och landsting ligger ett
stort ansvar för verksamheter som har en väsentlig betydelse för de svaga
grupperna i samhället och för en fortsatt social utjämning. Även i ett mycket
ansträngt ekonomiskt läge måste vi slå vakt om den sociala välfärden och
rättvisan.

Den borgerliga regeringens politik gentemot kommuner och landstingskommuner
har i stor utsträckning bestått av förmaningar och åthutningar.
Regeringens uttalanden har framför allt riktat in sig på den omständigheten
att den kommunala volymexpansionen överskridit den riktpunkt på 3
procents ökning per år under 1979 och 1980 som angavs i överenskommelsen
av år 1978 mellan regeringen och kommunförbunden. I motionen 2063 (s)
påpekas att man från socialdemokratiskt håll hela tiden har framhållit att det
planeringsunderlag, på vilket 1978 års överenskommelse grundades, var
otillfredsställande. Som framhålls i motionen har också huvuddelen av den
kommunala expansionen legat inom verksamhetsområden som prioriterats
av statsmakterna och där statliga beslut direkt påverkat den kommunala
utvecklingen.

I betänkandet FiU 1979/80:25 om kommunalekonomiska frågor m. m. har
den borgerliga utskottsmajoriteten i sak anslutit sig till denna kritik av
regeringens uttalanden. Det material som nu framläggs i kompletteringspropositionen
bekräftar att statsmakterna genom sina beslut bär en stor del av
ansvaret för ökningen av den kommunala verksamheten.

Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening uppenbart att man
inte får till stånd en kommunal utveckling som står i samklang med de
övergripande målen för den ekonomiska politiken genom att tillgripa direkta
bestraffningsåtgärder mot kommuner och landstingskommuner, vilket varit

FiU 1979/80:40

100

regeringens politik. I stället måste en noggrann prioritering av de kommunala
utgiftsökningarna genomföras. En central fråga härvid är att kartlägga
vilka behov som även i nuvarande ekonomiska läge måste tillgodoses genom
kommunal verksamhet resp. vilka resursanspråk som kan tillgodoses i andra
former eller skjutas på framtiden. Enligt utskottets mening skall dessa
prioriteringar av den kommunala verksamhetens omfattning och inriktning
bygga på överläggningar mellan kommunerna och statsmakterna i de former
som förordats i riksdagsbeslutet under våren 1979.

I propositionen redovisas nu vissa riktlinjer för en omprövning av gällande
planer på främst det sociala området.

I fråga om barnomsorgen konstaterar föredraganden att ett fullföljande av
kommunernas planer på detta område tar i anspråk ca hälften av det
samhällsekonomiska utrymme som står till buds för ökning i kommunernas
konsumtionsvolym. En så kraftig inteckning i konsumtionsutrymmet innebär
att andra kommunala verksamheter måste stå tillbaka. Mot denna bakgrund
är det enligt föredraganden mycket angeläget att möjligheterna till omprioriteringar
tas till vara även inom barnomsorgen. Bl. a. bör erfarenheterna av
hur barnomsorgen utnyttjas under dagen och veckan användas till att
organisera verksamheten så att man med bevarad kvalitet kan få väsentligt
större utbyte av resurserna. Staten bör för sin del ta de beslut som erfordras
för att utmönstra de kostnadsdrivande normer och föreskrifter som finns på
området.

I fråga om socialtjänsten påpekar föredraganden att i propositionen om
socialtjänst har särskilt angivits att åtgärder i anledning av den nya
socialtjänstlagen får genomföras i den takt de ekonomiska förutsättningarna
medger. Det betyder att socialtjänstlagen i sig inte får tas till intäkt för krav
på höjd kommunal ambitionsnivå i verksamheten.

I fråga om sjukvården erinras om att långtidsvården bör prioriteras i
förhållande till andra verksamhetsområden. Prioriteringen bör enligt föredragandens
mening dock inte snävt begränsas till enbart den slutna
sjukhusvården för äldre. I många fall kan social hemtjänst, sjukvård i
hemmet och övrig vård i öppna former ge möjlighet för de äldre att stanna
kvar i eget boende. En utbyggnad av de öppna delarna av primärvården kan
också kostnadsmässigt vara att föredra framför en utbyggnad av den slutna
vården. En prioritering av långtidssjukvården behöver därför inte uppfattas
som ett förord för 2 000 nya platser per år på sjukhem, utan utbyggnaden av
sjukvården för de äldre bör också kunna ske genom en något långsammare
ökning av antalet platser på sjukhem, samtidigt som social hemtjänst,
sjukvård i hemmet och övrig primärvård lyfts fram i planeringen.

Planerna för både öppen och sluten vård måste enligt föredraganden
omprövas. Utbyggnaden av den öppna vården måste anpassas till tillgängligt
utrymme och till faktisk tillgång på såväl läkare som annan utbildad personal.
Antalet platser i sluten akutsjukvård och i psykiatrisk vård bör minskas
snabbare än planerat. Detta förutsätter en snabbare takt i nedläggningen av

FiU 1979/80:40

101

äldre sjukvårdsenheter än hittills. Nuvarande strävan att föra över vård från
sluten till öppen vård bör fortsätta. Därmed kan man åstadkomma en bättre
och mänskligare vård närmare patientens hem och undvika utnyttjandet av
den betydligt dyrare sjukhusvården. En sådan omstrukturering av sjukvården
i nuvarande samhällsekonomiska läge kommer att kräva att redan
planerade stora sjukhusbyggen omprövas, anför föredraganden.

Socialutskottet har i sitt yttrande (SOU 1979/80:4 y) i fråga om barnomsorgen
gjort den tolkningen av uttalandet i propositionen, att det är angeläget
att resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning,
att detta endast kan gälla de kommuner där man redan lyckats
uppnå en tillfredsställande personaltäthet. På de håll inom landet där
personaltätheten ännu inte nått upp till det av socialstyrelsen rekommenderade
måste en fortsatt höjning accepteras. Socialutskottet understryker
vikten av att de utbyggnadsplaner som kommunerna årligen fastställer
föregås av ingående överväganden grundade på den riksomfattande undersökning
som gjorts under våren om det faktiska behovet av och efterfrågan
på barnomsorg.

Vad därefter gäller långtidssjukvården erinrar socialutskottet om att
landstingsförbundet åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen
bygger ut långtidssjukvården genom att påbörja byggandet av minst 2 000
platser per år enligt den överenskommelse som träffats mellan representanter
för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om ersättning från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under 1980 och 1981. För att
säkerställa utbyggandet tillförs huvudmännen 170 milj. kr. per år från
sjukförsäkringen. Under angivna tidsperiod bör enligt socialutskottets
mening utbyggnaden av långtidssjukvården inte ske i långsammare takt än
vad som överenskommits. Då det gäller utbyggnadstakten efter år 1981
noterar socialutskottet att sjukvårdshuvudmännen räknar med en ökning av
vårdplatsantalet med i genomsnitt ca 2 375 vårdplatser under ettvart av åren
1980-1984. Socialutskottet anser inte att någon väsentlig reducering av
platsantalet bör ske. Det bör, anser socialutskottet, dock vara möjligt att
också bygga ut sjukvården för de äldre genom en ännu hårdare satsning än
vad som f. n. sker genom social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig
primärvård.

Finansutskottet har för sin del ingen annan mening än socialutskottet vad
gäller behoven på de här berörda områdena.

När det gäller den samlade kommunala utvecklingen vill finansutskottet
understryka vad som sägs i motionen 2063, nämligen att en dämpning av den
kommunala sektorns expansionstakt inte kan åstadkommas utan en mera
ingående prövning av vilka verksamheter som skall tillåtas växa och vilka
som måste hållas tillbaka. En sådan samlad prövning kan bara göras av staten
och kommunerna tillsammans. Regeringen bör därför, som anförs i
motionen 2063, snarast uppta nya överläggningar med kommunförbunden så
att det blir möjligt att diskutera den kommunala sektorns framtida utveckling

9 Riksdagen IV79I80. 5 sami. Sr -Kl

FiU 1979/80:40

102

parallellt med åtgärder för den nödvändiga saneringen av statsfinanserna.

I sammanhanget vill utskottet också beröra den fråga som tas upp i
motionen 2063 och som gäller det samband som finns mellan kommunernas
ekonomiska rörelsefrihet och den kommunala självstyrelsen. Enligt den
rapport som lämnats av den särskilda arbetsgruppen om kommunernas
ekonomi kommer man inte ifrån att kommunernas expansion till viss del,
bortåt en procentenhet, kommer till stånd utan att det är resultatet av
medvetna planer och program. Man kan enligt utskottets mening tolka
arbetsgruppens rapport så att ett visst handlingsutrymme vid sidan av större,
löpande planer är nödvändigt om man vill bevara en reell kommunal
självstyrelse. Skulle kommunernas ekonomiska utrymme av statsmakterna
bestämmas till exakt den nivå under vilken endast av staten auktoriserade
program får plats, då urholkas den kommunala självstyrelsen. Detta
förhållande måste beaktas vid de nya överläggningar mellan staten och
kommunförbunden som nu bör komma till stånd och i eventuella överenskommelser
som kan bli resultatet härav.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionen 2063. yrkande 9. Vad gäller
motionen 2066 (vpk) visas där en långtgående brist på förståelse för den
ekonomiska situation vi befinner oss i och de konsekvenser detta måste få
även för den kommunala utvecklingen. Motionen 2066 yrkande 4
avstyrks.

dels den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Sammanfattningsvis
godkänner" och slutar med ”i propositionen" bort utgå.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riktlinjer för den kommunala ekonomin att riksdagen
med bifall till motionen 1979/80:2063 yrkandet 9, med
anledning av propositionen 1979/80:150 bilaga 2 moment 2 och
med avslag på motionen 1979/80:2066 yrkandet 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande analys av kostnaderna för socialtjänsten av Kjell-Olof Feldt,
Arne Gadd, Per-Axel Nilsson, Anita Gradin. Christer Nilsson, Torsten
Karlsson och Karin Flodström (alla s) som anser att den del av utskottets
yttrande på s. 68 som börjar med "Finansutskottet ställer” och slutar med
"avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till vad socialutskottet sålunda anfört avstyrker finansutskottet
motionen 2064.

FiU 1979/80:40 103

Bilaga 1

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1979/80:5 y

över propositionen 1979/80:150 jämte motioner såvitt gäller förslag
om extra starthjälp och om arbetsmarknadsfond

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över propositionen 1979/80:150 och med anledning av den väckta motionen i
frågor som faller inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde.
Arbetsmarknadsutskottet avger med anledning härav yttrande över två
avsnitt i propositionen, nämligen de som gäller extra starthjälp för vissa
byggnadsarbetare resp. finansieringen av vissa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder från en gemensam arbetsmarknadsfond.

Extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare

Propositionen

Regeringen begär i propositionens bilaga 1 efter föredragning av statsrådet
Bohman att riksdagen skall godkänna vad som har anförts i propositionen om
extra starthjälp om 15 000 kr. till vissa byggnadsarbetare.

I propositionen anförs i den aktuella frågan följande (s. 22):

Vi har f. n. betydande överhettningstendenser på byggarbetsmarknaden i
Stockholmsområdet. De medför förseningar och fördyringar av pågående
byggen, inte minst bostadsbyggandet i regionen. Samtidigt kvarstår trots
konjunkturuppgången en avsevärd arbetslöshet bland byggnadsarbetare i de
fyra nordligaste länen och i Värmlands län. Det är därför motiverat att en
extra starthjälp på 15 000 kr. underen24-månadersperiodfr. o. m. den 1 maj
1980 skall få beviljas personer från dessa län som tar byggnadsarbete i
Stockholms län och i övrigt uppfyller villkoren för flyttningsbidrag enligt
arbetsmarknadskungörelsen. Syftet är sålunda att motverka både arbetslösheten
i skogslänen och överhettnings- och inflationstendenserna i Stockholmsregionen
och att främja bostadsbyggandet. Regeringen bör begära
riksdagens godkännande av denna temporära insats. Utgifterna för den extra
starthjälpen skall belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
B 1. Arbetsmarknadsservice, anslagsposten Flyttningsbidrag.

Motioner

Det av regeringen begärda godkännandet behandlas i fyra motioner. I
samtliga motioner yrkas att regeringens begäran skall avslås.

1979/80:2063 yrkande 4 av Olof Palme m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om

FiU 1979/80:40

104

införande av särskilt förhöjd starthjälp till byggnadsarbetare i de fyra
nordligaste länen samt Värmlands län som flyttar till Stockholm.

Byggnadsarbetarkårens storlek har anpassats till den byggnadsverksamhet
som varit möjlig och nödvändig i olika delar av landet. Vad som anförs i
propositionen kan enligt motionärerna inte uppfattas på annat sätt än att
regeringen nu ger upp tanken på att inom överskådlig tid ge byggnadsarbetarna
sysselsättning genom att bygga upp näringsliv, bostäder, kommunikationer
och service i sina hemlän. Motionärerna pekar vidare på att principen
bakom det flyttningsbidragssystem som har byggts upp är att gottgöra den
enskilde för kostnader vid frivillig flyttning för att få arbete. Denna princip
förutsätter att systemets uppbyggnad och stödbelopp fortlöpande ses över.
Den kraftiga höjning av flyttningsstödet som regeringen nu förordar synes
emellertid ha utformats med andra syften och bör därför avslås.

1979/80:2062 av Sune Johansson m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar avslå propositionen 1979/80:150 i
vad avser införande av särskild starthjälp för byggnadsarbetare i de fyra
nordligaste länen och Värmlands län.

Sysselsättningen för byggnadsarbetare i Värmland är, sägs det i motionen,
långt ifrån tillfredsställande. Därför har i den tidigare väckta motionen
1979/80:1457 aktualiserats frågan om statligt stöd till tidigareläggning av
landstingskommunala investeringar. Vidare har länsstyrelsen i länet för
regeringen presenterat ett program omfattande bl. a. skol- och vägbyggnader.
Om en fortsatt tillbakagång för länet skall kunna motverkas krävs
nyinvesteringar inom industrin och andra för länet viktiga sektorer. Detta
blir svårt att genomföra om länet förlorar kunniga byggnadsarbetare.

1979/80:2061 av Claes Elmstedt m. fl. (c)

I motionen yrkas att riksdagen avslår förslaget om extra starthjälp till vissa
byggnadsarbetare.

Motionärerna anför bl. a.:

Situationen på byggarbetsmarknaden är i många fall besvärlig. Det hänger
samman med att stora investeringsprojekt dragits i gång i vissa regioner, där
brist på byggarbetskraft därigenom har uppstått. På grund av en ogynnsam
ekonomisk utveckling i vissa regioner finns en regional arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna. Denna situation är inte tillfredsställande. Detta måste
främst mötas med offensiva insatser i de sysselsättningssvaga regionerna.

Mot denna bakgrund är det enligt vår mening olämpligt att genom en
extraordinär insats - om än temporär - ytterligare stimulera byggarbetskraft i
utflyttningslänen att flytta till den överhettade Stor-Stockholmsregionen.
Riksdagen bör av denna anledning avvisa regeringens förslag om extra
flyttningsbidrag.

1979180:2066 yrkande 2 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att avslå förslaget i den reviderade

FiU 1979/80:40

105

finansplanen till extra starthjälp till vissa byggnadsarbetare.

Vpk förkastar av regionalpolitiska skäl regeringens förslag som enligt
motionärerna har innebörden att avfolkningen av glesbygden stimuleras.
Inriktningen av politiken måste vara den omvända. Det gäller att skapa
arbetsplatser i de fyra nordliga länen och i Värmlands län. Motionärerna
tillägger att riksdagen skulle verkningsfullt kunna bidra till att lindra bristen
på byggnadsarbetare i Stockholm genom att avbryta ombyggnaden av det
gamla riksdagshuset.

Gällande bestämmelser om flyttningsbidrag

Arbetstagare som är eller löper risk att bli arbetslösa kan få flyttningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, senast omtryckt 1979:528
och även därefter ändrad). De allmänna förutsättningarna för flyttningsbidrag
är dels att sökanden inte kan få arbete på eller i närheten av hemorten,
dels att det finns behov av arbetskraft på den ort till vilken flyttning skall ske.
Anställningen på inflyttningsorten skall ha tillkommit genom arbetsförmedlingens
medverkan. I vissa fall kan flyttningsbidrag beviljas personer som
varken är arbetslösa eller löper risk att bli det.

Flyttningsbidragen är av tre slag: respenning, traktamente vid dubbel
bosättning och starthjälp.

Respenningen utgörs av resekostnadsersättning och traktamente för
arbetstagaren och dennes närmaste anhöriga och utgår vid resor både för att
söka och att tillträda en ny anställning. Vid tillträdet av anställningen ges
dessutom bidrag med belopp som motsvarar skäliga kostnader för flyttning
av bohag. Respenning kan under vissa förutsättningar numera även beviljas
vid återflyttning till hemorten för att börja en anställning där.

Traktamente vid dubbel bosättning beviljas arbetstagare som på grund av
den nya anställningen får kostnader för egen bostad i två orter. Detta
traktamente får inte utgå samtidigt med traktamente som betalas av
arbetsgivaren. Kungörelsens traktamentsbelopp är f. n. 50 kr. per dag
(räknat på femdagarsvecka) och utbetalas under sex månader, en tid som kan
förlängas till nio månader.

Under den tid som traktamente vid dubbel bosättning utgår är arbetstagaren
berättigad till ersättning för kostnaderna för två hemresor i månaden.

Starthjälpen är ett kontantbelopp som betalas ut vid tillträdet av en
anställning som - liksom när det gäller traktamente vid dubbel bosättning -skall beräknas vara minst sex månader. Beloppet har från den 1 april i år höjts
från 2 500 till 3 000 kr. för arbetstagare som - här förenklat uttryckt - är
ensamstående och från 5 000 till 6 000 kr. för övriga arbetstagare.

Första kvartalet i år beviljades ca 5 700 personer starthjälp.

FiU 1979/80:40

106

Regionala omflyttningar

De regionala omflyttningarna har under 1970-talets lopp gått ned i
betydande omfattning jämfört med förhållandena under 1960-talet. Detta
framgår av nedanstående diagram som hämtats ur propositionen (bilaga 1:1
s. 105):

Inrikes flyttning över länsgrans 1961-1979

1 000-tal

230

220

210

200

190

180

170

160

150

140

130

lill I I i I I I I I I I i I I I 1

1961 63 65 67 69 71 73 75 77 79

Källa: Statistiska centralbyrån.

A rbetsmarknadsutskottet

I den föreliggande propositionen 150 föreslås att riksdagen skall godkänna
att regeringen får möjlighet att höja flyttningsbidragen för byggnadsarbetare
från de fyra nordligaste länen och Värmlands län, om de tar anställning vid
byggen i Stockholms län. Höjningen är konstruerad som en extra starthjälp,
vilken skall utgå med 15 000 kr. Åtgärden är tänkt att vara temporär under en
24-månadersperiod räknat från den 1 maj i år. Dess syfte anges vara att
motverka arbetslösheten bland byggnadsarbetare i de nämnda länen
samtidigt som byggarbetsmarknaden i Stockholmsområdet, där det finns
betydande överhettningstendenser, får ett motsvarande tillskott.

I de tidigare refererade motionerna från socialdemokraterna, centern och
vpk yrkas att riksdagen skall avslå propositionen i den del som nu är
aktuell.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen finns inom arbetsmark -

FiU 1979/80:40

107

nadspolitikens ram ett etablerat system av flyttningsbidrag avsett att stödja
arbetstagare som söker och tillträder anställning på annan ort när arbete inte
står att finna på hemorten eller i dess närhet. Systemet introducerades under
den senare delen av 1950-talet och det har under årens lopp modifierats i
olika avseenden. Sålunda gjordes år 1977 en rad ingripande förändringar som
föregicks av ett omfattande utredningsarbete med ingående ekonomiska
analyser. Därutöver har beloppen fortlöpande justerats. Den ordinarie
starthjälpen har sålunda i år höjts med 20 % som en anpassning till
förändringarna i prisläget.

Motiven för flyttningsbidragen har växlat. Till att börja med såg man
bidragen som ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig
anpassning mellan arbetsmarknadens olika delmarknader. Bidragen
benämndes talande nog rörlighetsstimulerande åtgärder. Sedan den aktiva
lokaliseringspolitiken inleddes vid mitten av 1960-talet har regionalpolitiska
synsätt börjat tillmätas allt större vikt - något som f. ö. återspeglas i de
föreliggande motionerna. Detta har i sin tur lett till en ändrad inställning till
flyttningsbidragens funktion. Uppgiften är inte längre att stimulera till en
totalt ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Bidragen skall i stället vara ett
medel för samhället att gottgöra enskilda arbetstagare för de kostnader de får
vidkännas när de trots de regionalpolitiska strävandena av sysselsättningsskäl
måste lämna hemorten. Bidragen är lika för arbetstagare med olika
yrkes- eller utbildningsbakgrund. Någon skillnad med hänsyn till vilken del
av landet den flyttande bor i görs numera inte heller.

Det förslag som nu läggs fram om ett särskilt bidrag till vissa byggnadsarbetare
passar - som framgår av det anförda - mindre väl in i det nuvarande
systemet för flyttningsbidrag. En del frågor, såsom de skattemässiga
konsekvenserna av förslaget, är inte heller närmare belysta. Utskottet är inte
främmande för att det från tid till annan kan finnas anledning att ompröva de
arbetsmarknadspolitiska medlens utformning. Det gäller självfallet även
flyttningsbidragen. Omprövningar av detta slag bör emellertid göras på ett
mera fullständigt underlag än det som presenterats i propositionen. Enligt
utskottets uppfattning är det naturligt att i samband med de pågående
övervägandena om den framtida sysselsättningspolitiken ta upp flyttningsbidragen
till prövning. Härtill kan fogas att arbetsmarknadsstyrelsen i sin
senaste anslagsframställning föreslog ett flertal ändringar i reglerna för
flyttningsbidrag. Med anledning härav anmälde arbetsmarknadsministern i
årets budgetproposition (bilaga 15 s. 50) att han avser att återkomma till
dessa förslag i samband med att han behandlar sysselsättningsutredningens
slutbetänkande Sysselsättningspolitik för arbete åt alla (SOU 1979:24).

Det ovan anförda innebär att utskottet avstyrker vad som anförts i den
aktuella punkten i propositionen 150.

FiU 1979/80:40

108

Fondfinansiering av vissa arbetsmarknadspolitiska utgifter

Propositionen

Genom propositionens bilaga 2, som har föredragits av statsrådet
Mundebo, bereds riksdagen tillfälle yttra sig över vad som anförts om en
sammanslagning av tre inom arbetsmarknadspolitiken existerande fonder.

Vissa utgifter inom arbetsmarknadspolitiken finansieras helt eller delvis
från tre skilda fonder som tillförs medel genom särskilda arbetsgivaravgifter.
De utgiftsändamål som finansieras på detta sätt är den statliga lönegarantin
vid konkurser (avgift 0,2 %), arbetsmarknadsutbildningen (avgift 0,4 %)
samt statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och det kontanta
arbetsmarknadsstödet (avgift 0,4 %). Arbetsmarknadsutbildningen och
utgifterna för arbetslöshetsersättningarna bekostas även av medel från
statsbudgeten.

En interdepartemental arbetsgrupp har utrett vissa frågor kring den
framtida finansieringen av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder och har
redovisat resultatet av sitt arbete i en promemoria (Ds A 1980:1). Denna har
remissbehandlats. Med anslutning till vad som förordas i promemorian
uttalar statsrådet Mundebo att de tre nuvarande fonderna bör slås samman
till en gemensam arbetsmarknadsfond. Vissa i huvudsak tekniska frågor bör
övervägas ytterligare liksom frågan om vilka utgifter för arbetsmarknadsutbildningen
som bör finansieras över fonden.

Arbetsmarknadsutskottet

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bekostas främst av medel från
statsbudgeten men också av medel från tre fonder som i sin tur är helt eller
delvis finansierade av arbetsgivaravgifter.

En av dessa fonder har till uppgift att täcka samtliga utgifter för
arbetsmarknadsutbildningen. Den finansieras till en del av en arbetsgivaravgift
om 0,4 % och i övrigt av medel från anslaget Bidrag till arbetsmarknadsutbildning.
Det är inte särskilt bestämt vilka utgifter som skall bekostas
av intäkterna från arbetsgivaravgiften resp. av budgetmedel. Detta leder i
praktiken till att de årliga anslagen anvisas med belopp som utgör skillnaden
mellan de beräknade utgifterna för utbildningen otji de arbetsgivaravgifter
som tillförs fonden.

Den andra fonden är arbetslöshetsfonden som helt är finansierad av en
arbetsgivaravgift om 0,4 %. Genom denna fond finansieras en del av statens
utgifter för bidragen till de erkända arbetslöshetskassorna och för det
kontanta arbetsmarknadsstödet. Fondens andel av dessa utgifter är fastställd
till två tredjedelar av grundbidraget och viss del av det s. k. progressivbidraget
till kassorna samt till två tredjedelar av det kontanta arbetsmarknadsstödet.
Fonden har f. n. enligt propositionen en behållning av 1 500 milj. kr.
Övriga kostnader för bidrag till kassorna och för det kontanta arbetsmark -

FiU 1979/80:40

109

nadsstödet bestrids från anslaget Kontant stöd vid arbetslöshet.

Slutligen finns en särskild fond för utgifterna för den statliga lönegarantin
vid konkurser. Fonden tillförs en arbetsgivaravgift om 0,2 % och disponerar
dessutom en rörlig kredit i riksgäldskontoret om 200 milj. kr.

Det sammanlagda uttaget av arbetsgivaravgifter för de ovannämnda
fonderna inom arbetsmarknadspolitiken uppgår sålunda till 1 % på lönesumman.
Det är i detta sammanhang inte aktuellt att göra någon förändring
av avgiftsuttaget eller fondernas användning för helt nya ändamål. Som
framhålls i propositionen bör mer genomgripande förändringar av finansieringen
av de arbetsmarknadspolitiska insatserna prövas i en annan ordning.

Vad det här är fråga om är enbart en sammanslagning av de tre nuvarande
fonderna till en gemensam arbetsmarknadsfond, att disponeras för oförändrade
ändamål. De utgifter som nu helt eller delvis finansieras över de tre
fonderna varierar i viss utsträckning mot varandra, och det kan därför synas
rimligt att finansieringen sker från en gemensam fond. Vissa förenklingar
kan också uppnås. Detta har inte exemplifierats i propositionen, men
utskottet vill peka på att de arbetsgivaravgifter som tillförs fonderna f. n.
regleras i tre lagar. Dessa skulle kunna ersättas av en. Utskottet ställer sig
positivt till propositionens tanke på en gemensam arbetsmarknadsfond, och
riksdagen bör enligt utskottets mening kunna ansluta sig till den. Samtidigt
bör understrykas att det i detta sammanhang endast kan bli fråga om ett
principiellt ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet utgår från att
regeringen i lämpligt sammanhang efter samråd med arbetsmarknadens
parter återkommer till riksdagen när frågan om användningen av arbetsmarknadsfonden
har blivit klarlagd mer i detalj.

Ett av problemen i sammanhanget är att om arbetsmarknadsutbildningen i
fortsättningen skall delfinansieras från en gemensam fond måste man först
klarlägga vilka utgifter för utbildningen som skall täckas av medel från
fonden. Enligt propositionen avser chefen för arbetsmarknadsdepartementet
att senare återkomma i denna fråga till regeringen. Med hänsyn till att
liknande frågor tidigare har uppmärksammats i riksdagen (se InU 1974:14 s.
26) förutsätter utskottet att resultatet av regeringens överväganden presenteras
för riksdagen.

Arbetsmarknadsutbildningen och ersättningarna vid arbetslöshet finansieras
i dag till en ganska betydande del genom arbetsgivaravgifter. Utskottet
har i betänkandet AU 1979/80:21 uppskattat tillskotten till 1 500 milj. kr.
Sedan en gemensam arbetsmarknadsfond inrättats bör regeringen i kommande
budgetpropositioner ange de beräknade tillskotten från fonden.
Därigenom skulle man få en bättre bild av statens totala insatser på det
arbetsmarknadspolitiska området än vad som f. n. är fallet.

Vad arbetsmarknadsutskottet här har anfört bör, liksom vad regeringen

8 Riksdagen 1979180. 5 sami. Nr 40

FiU 1979/80:40

110

anfört i propositionen 1979/80:150 bilaga 2, i förevarande del godkännas av
riksdagen.

Stockholm den 22 maj 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Arne Fransson (c),
Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s), Sten Svensson (m), Frida Berglund (s),
Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Margit
Odelsparr (c), Filip Fridolfsson (m), Sune Johansson (s), Nils-Olof
Grönhagen (s) och Marianne Wahlberg (fp).

FiU 1979/80:40 lil

Bilaga 2

Jordbruksutskottets yttrande
1979/80:2 y

med anledning av propositionen 1979/80:181 om insatser för att
underlätta nya löneavtal jämte motion

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett jordbruksutskottet tillfälle att avge yttrande
över propositionen 1979/80:181 om insatser för att underlätta nya löneavtal
jämte motioner i de delar jordbruksutskottets beredningsområde berörs.

Propositionen

För att säkerställa nya löneavtal och säkra arbetsfreden läggs i propositionen
fram förslag till insatser av det slag som regeringen presenterade i ett
åtgärdsprogram den 27 mars 1980. Insatserna omfattar främst en höjning av
den särskilda skattereduktionen för 1980 i inkomstskikten mellan 40 000 och
ca 76 000 kr. samt skyldighet för företagen att i vissa fall sätta in medel på
räntelösa vinstkonton hos riksbanken. Samtidigt tillkännages att det är
regeringens avsikt att tillskjuta budgetmedel för ökade livsmedelssubventioner
så att prishöjningar den 1 juli 1980 till följd av jordbruksprisregleringen i
allt väsentligt kan undvikas, utom vad beträffar socker och sockerbetor.

Motionen

I motionen 1979/80:2078 av Daniel Tarschys (fp) yrkas ätt riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att det tillskott av budgetmedel som
föranleds av tillämpningen av jordbruksavtalet per den 1 juli bör fördelas så
att fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål främjas.

Utskottet

Utskottet har i sitt betänkande JoU 1979/80:47 med anledning av
propositionen 1979/80:162 om reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m., jämte motioner tillstyrkt regeringens förslag till medelsanvisning
under anslaget C 3 Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Detta
innebär under förutsättning att riksdagen bifaller utskottets hemställan i
denna del att för nämnda ändamål anvisas ett förslagsanslag av 3 966 milj. kr.
för budgetåret 1980/81. Härav beräknas ett belopp om 3 400 milj. kr. tas i
anspråk för ersättning till följd av livsmedelssubventioner och prisstopp
m. m. I propositionen 181 aviserade åtgärder innebär, såvitt avser utskottets
beredningsområde, att regeringen har för avsikt att tillskjuta ytterligare

FiU 1979/80:40

112

budgetmedel för angivna ändamål. Närmare uppgifter om vilket belopp som
kan komma i fråga har ej lämnats i propositionen.

Frågan om det lämpliga i att tillskjuta ytterligare budgetmedel för
livsmedelssubventioneringen bör enligt utskottets mening i rådande budgetläge
bedömas främst från statsfinansiell och fördelningspolitisk synpunkt.
Utskottet har inte för avsikt att gå närmare in på en sådan bedömning.
Däremot förtjänar det påpekas att livsmedelssubventionernas effekter i
allmänhet för konsumtion och produktion av jordbruksprodukter sedan en
tid varit föremål för ökad uppmärksamhet i olika sammanhang. Mot denna
bakgrund vill utskottet i detta yttrande hänvisa till sina nyligen gjorda
uttalanden i nyssnämnda betänkande rörande vissa näringsfysiologiska
frågor. Utskottet har därvid bl. a. framhållit det värdefulla i att kost- och
näringsfrågor liksom sambandet mellan kostvanor och hälsotillstånd ägnas
ökad uppmärksamhet från berörda myndigheters och samhällsorgans sida.
Det var särskilt angeläget att man inom ramen för de fortsatta övervägandena
i detta ämne beaktar vilka medel som kan användas för att styra
konsumtionen med hänsyn till kost- och näringsaspekter. Enligt utskottet
framstod det som naturligt att en högre grad av samstämmighet eftersträvas
mellan de olika statliga insatser som direkt eller indirekt påverkar
konsumtion och produktion av jordbruksprodukter.

Enligt motionen 2078 bör de budgetmedel som åsyftas i propositionen
fördelas med hänsynstagande till fördelningspolitiska och hälsopolitiska mål.
Beträffande livsmedelssubventionernas fördelningspolitiska effekter bör
påpekas att dessa tillkommit som ett stöd till barnfamiljer och låginkomsttagare.
Subventioner utgår bl. a. för sådana livsmedel som ansetts ha störst
betydelse för dessa grupper. Undersökningar och överväganden rörande
subventionernas effekter i olika avseenden pågår, som närmare redovisas i
propositionen 162 (s. 10), vid bl. a. statens jordbruksnämnd och den år 1978
tillsatta livsmedelsberedningen. Motionen 2078 bör mot angivna bakgrund
enligt utskottets mening inte föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Förevarande proposition och motion föranleder i övrigt inget uttalande
från utskottets sida.

Stockholm den 27 maj 1980

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c). Svante Lundkvist (s). Grethe Lundblad (s).
Sven Lindberg (s), Åke Wictorsson (s). Sven Eric Lorentzon (m). Gunnar
Olsson (s), Märta Fredrikson (c). Esse Petersson (fp). Jens Eriksson (m).
Lennart Brunander (c), Torkel Lindahl (fp). Maja Ohlin (s). Jan Fransson
(s) och Arne Svensson (m).

FiU 1979/80:40 113

Bilaga 3

Socialutskottets yttrande
1979/80:4 y

över dels vissa delar av propositionen 1979/80:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1980/81, m. m.
(kompletteringspropositionen), dels en motion som väckts med
anledning av propositionen

Till finansutskottet

Finansutskottet har enligt beslut den 8 maj 1980 berett socialutskottet
tillfälle att avge yttrande över den med anledning av kompletteringspropositionen
väckta motionen 1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. (m), i vilken begärs en ingående analys av kostnaderna för
socialtjänsten.

Genom beslut den 20 maj 1980 har finansutskottet berett utskottet tillfälle
att även yttra sig över kompletteringspropositionen i de avsnitt propositionen
tar upp frågor som faller inom socialutskottets beredningsområde.

Utskottet

I propositionen (bilaga 2) dras bl. a. upp riktlinjer för den kommunala
ekonomin. Med skärpa framhålls det nödvändiga i en stark återhållsamhet
med nya statliga krav på kommunala insatser (s. 27). Enligt propositionen
(s. 28) bör man hålla fast vid den prioritering av barnomsorg, äldrevård och
långtidssjukvård som staten och de båda kommunförbunden tidigare har
kommit överens om. Även dessa områden måste dock tåla en kritisk
granskning när det gäller att begränsa kostnadsökningarna.

Enligt propositionen (s. 31) är det angeläget att resurserna inom barnomsorgen
inte utökas genom en fortsatt personalförtätning. Det är också
angeläget, sägs det, att möjligheten till omprioriteringar tas till vara även
inom barnomsorgen. Bl. a. bör erfarenheterna av hur barnomsorgen
utnyttjas under dagen och veckan användas till att organisera verksamheten
så att man med bevarad kvalitet kan få väsentligt större utbyte av
resurserna.

I propositionen framhålls bl. a. att långtidssjukvården även i fortsättningen
bör prioriteras (s. 32). Prioriteringen bör dock inte snävt begränsas till
enbart den slutna sjukhusvården för äldre. I många fall kan social hemtjänst,
sjukvård i hemmet och övrig vård i öppna former ge möjlighet för de äldre att
stanna kvar i eget boende. En prioritering av långtidssjukvården behöver
därför, anförs det i propositionen, inte uppfattas som ett förord för 2 000 nya
platser per år på sjukhem utan utbyggnaden av sjukvården för äldre bör
också kunna ske genom en något långsammare ökning av antalet platser på

FiU 1979/80:40

114

sjukhem samtidigt som social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig
primärvård lyfts fram i planeringen.

Barnomsorgen, äldrevården och långtidssjukvården tillhör de sektorer i
samhället, där besparingar genom standardsänkning inte bör komma i fråga.
Utskottet anser att förhållandena för de svagaste och mest utsatta grupperna
i samhället inte får försämras. Utskottet uppfattar uttalandet i propositionen
om att man även i fortsättningen skall prioritera barnomsorg, äldrevård och
långtidssjukvård på det sättet att ingen standardsänkning inom dessa
områden är aktuell. Under denna förutsättning råder inte någon motsättning
mellan utskottets uppfattning att kvaliteten inom barnomsorgen, äldrevården
och långtidssjukvården måste bevaras och önskemålet i propositionen
om ett bättre tillvaratagande av resurserna.

Det är som framhålls i propositionen (bilaga 2, s. 31) angeläget att man
med bevarad kvalitet utnyttjar resurserna inom barnomsorgen så effektivt
som möjligt. Uttalandet i propositionen (s. 31) att det är angeläget att
resurserna inom barnomsorgen inte utökas genom en fortsatt personalförtätning
kan enligt utskottets mening gälla endast de kommuner där man
redan lyckats uppnå en tillfredsställande personaltäthet. På de håll inom
landet där personaltätheten ännu inte nått upp till den av socialstyrelsen
rekommenderade måste således en fortsatt höjning accepteras. Utskottet får
anledning att återkomma till frågan om kvaliteten på barnomsorgen när
utskottet under hösten skall behandla motioner rörande barnomsorgen. Då
det gäller utbyggnaden av barnomsorgen vill utskottet erinra om att det
under våren har gjorts en riksomfattande undersökning om det faktiska
behovet av och efterfrågan på barnomsorg. Resultatet av undersökningen
skall redovisas inom kort. Utskottet får anledning att behandla även
utbyggnadsfrågan i det nämnda ärendet under hösten. I detta sammanhang
vill utskottet dock understryka vikten av att de femåriga utbyggnadsplaner
som kommunerna årligen fastställer föregås av ingående överväganden
grundade på den nämnda undersökningen.

Då det gäller långtidssjukvården får utskottet erinra om att Landstingsförbundet
åtagit sig att verka för att sjukvårdshuvudmännen bygger ut
långtidssjukvården genom att påbörja byggandet av minst 2 000 platser per
år enligt den överenskommelse som träffats mellan representanter för
socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen om ersättning från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen under 1980 och 1981 (prop. 1978/
79:177, SfU 1978/79:22, rskr 1978/79:338). För att säkerställa utbyggandet
tillförs huvudmännen 170 milj. kr. per år från sjukförsäkringen. Under
angivna tidsperiod bör enligt utskottets mening utbyggnaden av långtidssjukvården
inte ske i långsammare takt än vad som överenskommits, eftersom
behovet är starkt växande och många äldre eljest tvingas ligga kvar inom
akutsjukvården. Enligt en nyligen utarbetad LKELP-rapport (LKELP 80)
räknar sjukvårdshuvudmännen med en ökning av vårdplatsantalet med i
genomsnitt ca 2 375 vårdplatser under vart och ett av åren 1980-1984.

FiU 1979/80:40

115

Utskottet anser att någon väsentlig reducering av platsantalet inte bör ske.
Som framhålls i propositionen bör det dock vara möjligt att också bygga ut
sjukvården för de äldre genom en ännu hårdare satsning än vad som f. n. sker
genom social hemtjänst, sjukvård i hemmet och övrig primärvård.

Socialutskottet har i betänkandet SoU 1979/80:44 behandlat bl. a.
propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten och propositionen 1979/80:172 om
ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter
jämte motioner m. m. I propositionen om socialtjänsten föreslåsen ny
social vårdlagstiftning, som skall ersätta bl. a. nuvarande barnavårdslag,
socialhjälpslag, nykterhetsvårdslag och barnomsorgslag. I propositionen om
ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter
föreslås bl. a. att riksdagen skall godkänna en överenskommelse som
har träffats mellan staten, å ena sidan, samt Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet, å andra sidan. Enligt överenskommelsen skall
berörda kommuner och landstingskommuner den 1 januari 1983 ta över
bl. a. huvudmannaskapet förde statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna.
Parterna är överens om att före den 1 april 1981 träffa
en överenskommelse om statsbidrag för verksamheten.

I motionen 1979/80:2064 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m. fl. (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ingående analys av kostnaderna för genomförandet av
socialtjänstpropositionen. Motionärerna vill ha en redovisning av de
kommunalekonomiska konsekvenserna av socialtjänstlagen och övertagandet
av huvudmannaskapet för socialtjänstens institutioner m. m. Enligt
motionen bör redovisningen ske i samband med att riksdagen skall ta
ställning till den överenskommelse om statsbidrag som enligt propositionen
1979/80:172 skall träffas före den 1 april 1981.

Socialutskottet har i betänkandet SoU 1979/80:44 i huvudsak tillstyrkt
förslaget i propositionerna såvitt avser bl. a. socialtjänstlagen och ändrat
huvudmannaskap för vissa institutioner. Enligt utskottet bör den nya
lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1982. Utskottet har beträffande
kostnaderna för reformen anfört bl. a. följande i ett avsnitt om resursfrågor
m. m. (nämnda betänkande s. 20).

I motionen 1979/80:71 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.
(m) hemställs såvitt nu är i fråga (yrkandet 3 delvis) att riksdagen hos
regeringen begär att de resursfrågor som aktualiseras genom social t jänstpropositionen
utreds med förtur och att förslag föreläggs riksdagen i sådan tid att
förslaget kan behandlas samtidigt som socialtjänstpropositionen.

I det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1979/80:12 har socialutskottet
behandlat ovannämnda yrkande såvitt avser socialtjänstens institutioner
(rskr 1979/80:34). Vad gäller socialtjänstens övriga resurser framhålls i
propositionen (del A s. 481) att utgångspunkten för socialtjänstreformen
måste vara att inom nuvarande resursramar göra behövliga omdispositioner.
Genom generella insatser, som är ett viktigt inslag i reformförslaget, bör
åtminstone på sikt behovet av individuella stödinsatser kunna minskas.

FiU 1979/80:40

116

Genom att se över organisation, verksamhetsformer och arbetssätt torde
man i vissa avseenden kunna göra den sociala verksamheten i kommunerna
effektivare. Det framhålls vidare (del A s. 482) att t. ex. den föreslagna
rätten till bistånd i väsentliga delar innebär en anpassning till praxis i
kommunerna.

Socialutskottet ansluter sig till den bedömning av kostnaderna för
reformen som redovisas i propositionen. Utskottet delar också bedömningen
att utvecklingen inom socialtjänsten måste anpassas till de samhällsekonomiska
förutsättningarna.

Detta innebär att socialtjänstens nya funktioner och arbetssätt måste
utvecklas successivt med hänsyn bl. a. till vad som är praktiskt möjligt och
rimligt. De nya krav som socialtjänsten ställer på kommunerna kan inte lösas
bara genom att utvidga verksamheten. Det blir nödvändigt att se över den
hittillsvarande organisationen och överväga hur denna kan utnyttjas för att
skapa bästa möjliga betingelser för ett socialt arbete i enlighet med
socialtjänstlagens intentioner. Även kommunernas utbud av varierade
hjälpåtgärder m. m. i enskilda ärenden måste utvecklas successivt. Den nya
lagstiftningens ikraftträdande innebär självfallet inte att kommunerna redan
från början har ett fullt utbyggt system av olika serviceåtgärder m. m. till sitt
förfogande.

Socialtjänstlagen anger inriktningen för den fortsatta utvecklingen av
kommunernas sociala verksamhet. Strävan bör självfallet vara att så långt det
är möjligt förverkliga målsättningarna i den nya lagstiftningen. Avsikten med
socialtjänstlagen är emellertid inte att ange någon generell lösning på frågan
om hur kommunernas sociala service bör vara utformad. Även i ett mera
långsiktigt tidsperspektiv kommer vunna praktiska erfarenheter och varierande
lokala förutsättningar att nödvändiggöra en successiv utveckling och
anpassning av socialtjänsten. Den nya lagstiftningen öppnar erforderliga
möjligheter härtill i stället för att låsa fast verksamheten vid särskilt angivna
villkor eller krav. Det är naturligt att se de olika övergångsfrågor som
uppkommer vid reformens ikraftträdande på samma sätt. Olika verksamheter
får efter hand finna nya former med utgångspunkt i de erfarenheter man
dittills vunnit inom ramen för den äldre lagstiftningens möjligheter. Att de
resurser som i dagens läge är tillgängliga för en utveckling av socialtjänsten är
begränsade behöver därför inte nödvändigtvis försvåra det paktiska genomförandet
av reformen.

En sak som också bör uppmärksammas i detta sammanhang är den
förberedande utbildning inför reformen som igångsatts eller planeras på
många håll. Inte minst med hänsyn till att socialtjänstreformen som ovan
nämnts inte kan vara fullt utbyggd från början bör även sådana utbildningsinsatser
i många fall kunna genomföras efter hand. För många som arbetar
inom kommunernas sociala organisation kommer den nya lagstiftningen
knappast att innebära några omedelbara drastiska förändringar. Det kan
därför inte sägas vara nödvändigt att genomföra alla av socialtjänstreformen
föranledda utbildningsinsatser redan före lagens ikraftträdande. Efter hand
som reformen aktualiserar förändringar i det praktiska arbetet måste
emellertid erforderlig information och utbildning erbjudas de anställda.
Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att sådan nödvändig utbildning
rörande socialtjänsten måste ges mycket hög prioritet bland de olika
önskemål om fortbildning m. m. som kan finnas i kommunerna.

En ur planerings- och kostnadssynpunkt viktig fråga är vidare när den nya
lagstiftningen skall träda i kraft. I propositionen föreslås att ikraftträdande

FiU 1979/80:40

117

sker den 1 januari 1981. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade tid
som i så fall skulle stå kommunerna till buds för olika förberedelseåtgärder är
emellertid en senare tidpunkt att föredra. Detta innebär också att vissa
kostnader kan senareläggas, vilket också är ägnat att underlätta övergången
för kommunerna.

Utskottet föreslår därför att socialtjänstlagen och därmed sammanhängande
lagändringar skall träda i kraft först den 1 januari 1982. Utskottets
förslag till lagtext har utformats i enlighet härmed.

Genom vad utskottet nu anfört får motionen 1979/80:71 anses besvarad i
motsvarande del (yrkandet 3 delvis). Någon ytterligare riksdagens åtgärd är
inte påkallad med anledning av motionen.

Utskottet hänvisar till vad som sålunda anförts beträffande socialtjänstens
kostnader. Utskottet vill vidare erinra om den överenskommelse om
statsbidragen som skall träffas mellan staten och de båda kommunförbunden
före den 1 april 1981. Utskottet förutsätter att överenskommelsen kommer
att bygga på en ingående analys av kostnaderna för kommuner och landsting,
som i lämplig form bör redovisas för riksdagen.

Stockholm den 27 maj 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s)*, Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m), Rune Gustavsson (c), Evert Svensson (s)*, Anna-Greta Skantz (s),
Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s),
Blenda Littmarck (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Kersti Swartz
(fp) och Anita Persson (s).

*Ej närvarande vid yttrandets justering.

FiU 1979/80:40

118

Bilaga 4

Kommuniké från konjunkturinstitutet

(1980-05-14)

Preliminär avstämning av hushållens ekonomi efter avtalsuppgörelserna
1980-05-11

Efter de uppgörelser om lönevillkoren som nu träffats på arbetsmarknaden
har konjunkturinstitutet gjort en preliminär avstämning av de kalkyler
över hushållens inkomster och utgifter samt priser m. m. som framlades till
den reviderade nationaibudgeten (RNB).

Dessa kalkyler utgick från två alternativa antaganden om ökningen av den
utbetalda lönesumman, nämligen 8,5 resp. 11,3 % för hela löntagarkollektivet.
Häri ingick en knapp procentenhet som effekt av en beräknad
sysselsättningstillväxt.

Av nedanstående tablå framgår hur resterande tillskott skulle fördelas
mellan skattad löneglidning och avtalskomponenter. Vidare framgår vilka
tillväxttal som beräknades för hushållens disponibla inkomster i löpande
priser och i fasta priser samt för den privata konsumtionen. Det redovisas
också hur utfallet av det lägre lönestegringsalternativet kunde tänkas bli med
avseende på disponibel inkomst m. m. inberäknat inverkan av det 6-punktsprogram som regeringen framlade den 27 mars. I detta program ingick
bl. a. ett prisstopp, ökade subventioner av jordbrukspriserna och en
ytterligare skattesänkning. I tablån har nu också införts de värden på dessa
olika poster som beräknas gälla efter de nya avtalsuppgörelserna.

FiU 1979/80:40

119

1979-1980
Procentuell förändring
Alt. I1 Alt. I2 Alt. II1	Ny beräkning
med rege-	efter avtals-
ringspro-	uppgörel-
grammet	serna 11/5 1980

Lönesumma3 +	8,5	+ 8,5	+ 11.3	+ 12,1
därav:
sysselsättningskomponent	0,9	0,9	0.9	0.8
löneglidning	2,7	2,7	2.7	2,7
avtalskomponent	4,8	4,8	7.6	8,5
därav:
tillkommande avtalshöjning	1,0	1,0	3.8	4,7
”överhäng” från avtal 1979	2,8	2.8	2.8	2.8
retroaktiva utbetalningar
1980 för avtal 1979	1,0	1,0	1,0	1.0
Hushållens disponibla inkomster
i löpande priser	12,4	12,6	13,7	14.2
Kalkylerad prisökning enligt
implicitberäkning	11,5	11.0	11.9	11,5
Hushållens disponibla realin-
komst	0,8	1,5	1,6	2.5
Privat konsumtion	1,4	1,7	1.7	2,5

1 Enligt kapitel 6, RNB 1980

2 Enligt kapitel 6, tillägg, RNB 1980 (s. 123-125)

3 Sysselsättningskomponenten i indexform multiplicerad med summan av löneglidningen
plus avtalskomponenten likaledes i indexform.

Avtalshöjningen har sålunda mellan genomsnittlägena 1979-1980 beräknats
till 4,7 % för samtliga löntagare, dvs. en något större höjning än enligt
det högre alternativet (alt. II ovan) i RNB på 3.8 %. Lönesumman skulle
därmed under i övrigt oförändrad förutsättning öka 0,9 procentenheter mer
eller 12,2 % mot 11,3 %. Nettoförlusten av löneinkomster under konflikten
har emellertid skattats till 0,1 % och lönesummeökningen blir sålunda
12,1 %.

Den särskilda skattereduktionen, beräknad till 900 milj. kr., slår igenom i
år. Med beaktande av skatteeffekterna på den tillkommande lönesumman
beräknas disponibelinkomstökningen till 14,2%.

De redovisade kalkylerna visar hur utbetalningarna till löntagare och
hushåll förändras 1979-1980. Bland utbetalningar 1980 ingår vissa retroaktiva
ersättningar till löntagarna i början av året. Vid en kostnadsanalys med
sikte på företagens situation är det befogat att föra dessa poster till 1979. För
arbetsgivarnas del medför detta att lönekostnaden stiger med ca 1
procentenhet mindre än utbetalningarna. Inkl. arbetsgivaravgiftshöjning
beräknas sålunda lönekostnaden per arbetad timme öka med 11.3%
1979-1980. Kring årsskiftet 1980/1981 tillkommer till följd av avtalskonstruk -

FiU 1979/80:40

120

tionen en ytterligare kostnadsökning på ca 2 %.

Konsumentpriserna beräknas nu stiga med ca 10 % under loppet av 1980.
Härvid förutsätts att jordbrukspriserna hålls oförändrade. Den genomsnittliga
prisstegringen räknad som implicitprisindex har totalt skattats till 11,5 %
1979-1980. Prognosen leder till att prisutvecklingsgarantin utlöses, vilket
beaktats i inkomstkalkylen.

Den realt disponibla inkomsten skulle enligt de nya kalkylerna stiga med
2,5 %. Detta innebär alltså att det högre avtalsutfall som nu föreligger på
kort sikt beräknas medföra en något större köpkraftsökning än som tidigare
förutsågs. Reallönen per timme beräknad efter skatt skulle därmed bli i stort
sett oförändrad. Detta kalkylresultat är beroende av de antaganden som
gjorts om internationell och inhemsk prisutveckling. Skulle exempelvis den
implicita prisökningen stiga i takt med konsumentprisindex skulle reallönen
per timme sjunka något. Här har förutsatts att konsumenterna anpassar sitt
konsumtionsval efter prisutvecklingen och därigenom bevarar sin köpkraft.

Den privata konsumtionens tillväxt har satts till 2,5 % 1980. Detta innebär
en något större ökning än enligt den reviderade nationalbudgeten.

Den högre konsumtionstillväxten drar upp importen av konsumtionsvaror
medan konflikten synes ha lett till vissa icke återställbara exportförluster. En
överslagsmässig kalkyl leder till att handelsbalansen härigenom försämras
med mellan 1 och 1,5 miljarder kr. Härvid har förutsatts att den extra
konsumtionstillväxten liksom även produktionsstörningen delvis möts med
ett visst uttag ur lagren.

FiU 1979/80:40

121

T abel Iförteckning

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och

länderområden 1977-1980 20

Tabell 2 Försörjningsbalans 1979-1980 25

Tabell 3 Bytesbalans 1980 26

Tabell 4 Statsbudgeten 1979/80-1980/81 41

Tabell 5 Statsinkomsternas utveckling 1974/75-1984/85 42

Tabell 6 Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85 42

Tabell 7 Statsutgifternas utveckling 1974/75-1984/85. Konsumtion,
investeringar och transfereringar 43

Tabell 8 Statsbudgetens utveckling 1980/81-1984/85 45

Tabell 9 Budgetsaldots utveckling i de senaste långtidsbudgetarna
57

Tabell 10 Statsbudgetens inkomster 1980/81 71

Tabell 11 Beräkning av medelsbehovet för Oförutsedda utgifter

budgetåret 1980/81 72

Tablåförteckning

Tablå 1 Förändring i BNP-komponenterna 1979 i procent av

BNP föregående år 21

Tablå 2 Export och import 1979 22

Tablå 3 Internationell utveckling 28

Tablå 4 Nyckeltal för utvecklingen 1981-1982 29

Tablå 5 Budgetsaldots utveckling 1980/81-1984/85 57

FiU 1979/80:40

122

Innehåll

Inledning 1

Ekonomidepartementet

Den reviderade finansplanen 1980 5

Propositionen 150 bilaga 1 6

Motioner väckta med anledning av prop. 150 10

Propositionen 181 15

Motioner väckta med anledning av prop. 181 16

Utskottet 19

Utgångsläget 19

Den internationella utvecklingen 20

Tillbakablick på utvecklingen under 1979 och början av

1980 21

Svensk ekonomi under 1980 24

Utblick mot 1980-talet 28

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 32

Insatser för att underlätta nya löneavtal m. m 34

Övrigt 36

Hemställan 36

Budgetdepartementet

Reviderat budgetförslag 1980/81 m. m 38

Propositionen 150 bilaga 2 39

Motioner väckta med anledning av prop. 150 48

Utskottet 54

De budgetpolitiska perspektiven på längre sikt 54

Riktlinjer för budgetpolitiken 57

Riktlinjer för den kommunala ekonomin 60

Övriga frågor 68

Statsbudgeten för budgetåret 1980/81 70

Hemställan 73

Reservationer (s)

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt

fortsatt allmänt prisstopp 74

2. Uttalande om stopp för höjning av statliga taxor och avgifter 87

3. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen samt riktlinjer

för budgetpolitiken 87

4. Riktlinjer för den kommunala ekonomin 99

5. Analys av kostnaderna för socialtjänsten 102

Bilagor:

1. Arbetsmarknadsutskottets yttrande AU 1979/80:5 y

103

FiU 1979/80:40

123

2. Jordbruksutskottets yttrande JoU 1979/80:2 y lil

3. Socialutskottets yttrande Soll 1979/80:4 y 113

4. Kommuniké från konjunkturinstitutet 118

Tabellförteckning 121

Tablåförteckning 121

GOTAB 65251 Slockholm 1980